Regeringens proposition
1998/99:89

Förändringar i utjämningssystemet för kommuner
och landsting

Prop.

1998/99:89

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 31 mars 1999

Göran Persson

Lars-Erik Lövdén

(F inansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringen föreslår i propositionen vissa förändringar i utjämningssys-
temet för kommuner och landsting från och med år 2000. De grundläg-
gande principerna för utjämningen av ekonomiska förutsättningar mellan
kommuner respektive landsting bör ligga fast. De föreslagna förändring-
arna berör endast de delar av utjämningssystemet som utjämnar för
strukturellt betingade kostnadsskillnader (kostnadsutjämning). De största
förändringarna i förhållande till nuvarande kostnadsutjämning föreslås
för hälso- och sjukvården och individ- och familjeomsorgen. Vidare fö-
reslås att en kostnadsutjämning för barn och ungdomar med utländsk
bakgrund införs. Inga förändringar föreslås i nuvarande inkomstutjäm-
ning.

Regeringen föreslår också att särskilda införanderegler tillämpas för
åren 2000-2004. Det innebär dels en förlängning av införandeperioden
för nuvarande utjämningssystem med ett år och dels en ytterligare be-
gränsning av den totala bidragsminskning som en kommun eller ett
landsting kan få vidkännas under hela perioden 1996-2004.

Regeringen aviserar även ett fortsatt arbete med uppföljning och ut-
veckling av utjämningssystemet. En delegation tillsätts med uppgift att
svara för en fortlöpande uppföljning av utjämningssystemet och att kon-
tinuerligt utvärdera de enskilda delarnas träffsäkerhet samt lämna förslag
till förändringar av olika faktorer i kostnadsutjämningen. Ett antal frågor
bör bli föremål för fortsatt utredning. Det gäller främst inkomstutjäm-
ningen, möjligheter till förenkling av systemet samt frågan om alternativa
lösningar för tiden efter införandeperiodens slut år 2004.

1 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 89

Innehållsförteckning

Prop. 1998/99:89

1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................4

2 Lagtext...............................................................................................5

2.1 Förslag till lagom ändring i lagen (1995:1515) om

utjämningsbidrag till kommuner och landsting..................5

2.2 Förslag till lagom ändring i lagen (1995:1516) om

utjämningsavgift for kommuner och landsting...................6

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1517) om

införande av lagen (1995:1514) om generellt statsbidrag
till kommuner och landsting, lagen (1995:1515) om
utjämningsbidrag till kommuner och landsting och lagen

(1995:1516) om utjämningsavgift för kommuner och

landsting..............................................................................7

3 Ärendet och dess beredning............................................................12

4 Bakgrund.........................................................................................13

4.1 Inledning...........................................................................13

4.2 Nuvarande utjämningssystem för kommuner och

landsting............................................................................14

5 Principiella utgångspunkter.............................................................15

5.1 Utj ämningssystemet..........................................................15

5.2 Inkomstutj ämningen.........................................................16

5.3 Kostnadsutjämningen........................................................18

6 Verksamheter och kostnadsslag i kostnadsutjämningen.................20

6.1 Inledning...........................................................................20

6.2 Barn och ungdomar med utländsk bakgrund....................20

6.3 Byggkostnader..................................................................21

6.4 Kallortstillägg...................................................................21

6.5 Insatser for personer med funktionshinder.......................22

7 Faktorer för beräkning av kostnadsutjämningen.............................24

7.1 Nya verksamheter och kostnadsslag.................................24

7.1.1 Barn och ungdomar med utländsk bakgrund.. 24

7.2 Verksamheter och kostnadsslag där faktorerna

förändras...........................................................................25

7.2.1 Individ- och familjeomsorg............................25

7.2.2 Äldreomsorg...................................................27

7.2.3 Gymnasieskola................................................28

7.2.4 Befolkningsminskning....................................30

7.2.5 Näringslivs- och sysselsättningsfrämjande

åtgärder...........................................................32

7.2.6 Hälso- och sjukvård........................................34

7.2.7 Kollektivtrafik................................................38

7.3 Verksamheter och kostnadsslag där uppdateringar görs ..40

7.4 Övriga delar av kostnadsutj ämningen...............................44

7.5 Sammanfattning av verksamheter, kostnadsslag och

faktorer i kostnadsutjämningen.........................................45

8 Införandet av de föreslagna förändringarna....................................46

8.1 Inledning...........................................................................46

8.2 Effekter av förändringarna i kostnadsutjämningen...........46

8.3 Begränsning av bidragsförändringarna.............................49

8.4 Ekonomiska konsekvenser av införandereglema.............51

8.4.1 Utfallet för kommuner och landsting..............51

8.4.2 Kostnaderna för införandereglema.................53

8.5 Jämställdhet mellan män och kvinnor..............................55

9 Uppföljning och utveckling av utjämningssystemet.......................57

Bilaga 1 Sammanfattning av utredningens förslag..............................58

Bilaga 2 Kommunala utjämningsutredningens lagförslag...................63

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 31 mars 1999.........70

Prop. 1998/99:89

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

1. antar regeringens förslag till

- lag om ändring i lagen (1995:1515) om utjämningsbidrag till kom-
muner och landsting,

- lag om ändring i lagen (1995:1516) om utjämningsavgift för kom-
muner och landsting,

- lag om ändring i lagen (1995:1517) om införande av lagen
(1995:1514) om generellt statsbidrag till kommuner och landsting,
lagen (1995:1515) om utjämningsbidrag till kommuner och lands-
ting och lagen (1995:1516) om utjämningsavgift för kommuner och
landsting,

2. godkänner regeringens riktlinjer för förändringar av utjämningssyste-
met (avsnitt 7).

Lagtext

Prop. 1998/99:89

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1515) om
utjämningsbidrag till kommuner och landsting

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1995:1515) om utjämningsbidrag
till kommuner och landsting skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

För varje kommun beräknas
standardkostnad för barnomsorg,
äldreomsorg, individ- och familje-
omsorg, grundskola, gymnasie-
skola, vatten och avlopp, gator och
vägar, näringslivs- och sysselsätt-
ningsfrämjande åtgärder, bygg-
kostnader, uppvärmningskostna-
der, kallortstillägg, merkostnader
till följd av befolkningsminskning
och svagt befolkningsunderlag
samt administration, resor och
räddningstjänst.

Föreslagen lydelse

3§

För varje landsting beräknas standardkostnad för hälso- och sjukvård,
högskoleutbildning och kallortstillägg.

Standardkostnad beräknas också för kollektivtrafik. Kostnaden förde-
las mellan kommuner och landsting enligt bestämmelser som regeringen
meddelar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

Prop. 1998/99:89

2.2

Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1516) om
utjämningsavgift för kommuner och landsting

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1995:1516) om utjämningsavgift
för kommuner och landsting skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3§

För varje landsting beräknas standardkostnad för hälso- och sjukvård,
högskoleutbildning och kallortstillägg.

Standardkostnad beräknas också för kollektivtrafik. Kostnaden förde-
las mellan kommuner och landsting enligt bestämmelser som regeringen
meddelar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

Prop. 1998/99:89

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1517) om
införande av lagen (1995:1514) om generellt statsbi-
drag till kommuner och landsting, lagen (1995:1515)
om utjämningsbidrag till kommuner och landsting
och lagen (1995:1516) om utjämningsavgift för
kommuner och landsting

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:1517) om införandet av
lagen (1995:1514) om generellt statsbidrag till kommuner och landsting,
lagen (1995:1515) om utjämningsbidrag till kommuner och landsting och
lagen (1995:1516) om utjämningsavgift för kommuner och landsting
dels att 10 § skall upphöra att gälla,

dels att 5, 7, 9-12 och 14 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 15 §, av följande ly-
delse.

Vad som i denna lag benämns
bidragsminskning eller bidragsök-
ning utgörs av skillnaden mellan
referensbidraget enligt 4 § och
summan av kommunens eller
landstingets statsbidrag enligt
lagen (1995:1514) om generellt
statsbidrag till kommuner och
landsting och bidrag eller avgift
enligt lagen (1995:1515) om ut-
jämningsbidrag till kommuner och
landsting eller lagen (1995:1516)
om utjämningsavgift för kommu-
ner och landsting, om dessa lagar
skulle ha gällt för år 1995.

5§

Vad som i denna lag benämns
bidragsminskning eller bidragsök-
ning utgörs av skillnaden mellan
summan av en kommuns eller ett
landstings bidrag och avgifter år
1999 enligt lagen (1995:1515) om
utjämningsbidrag till kommuner
och landsting, lagen (1995:1516)
om utjämningsavgift för kommu-
ner och landsting samt denna lag
och motsvarande summa enligt de
två förstnämnda lagarna i deras
lydelse från den 1 januari 2000,
om dessa bestämmelser skulle ha
gällt för år 1999.

Den sammanlagda bidrags-
minskningen per år för åren 1996-
2003 far uppgå till högst 2 000
kronor per invånare i kommunen
den 1 november 1994.

För de kommuner vars uppräk-
nade skattekraft för år 1993 över-
steg garantinivån i det statliga ut-
jämningsbidraget år 1993 enligt
lagen (1992:670) om statligt ut-
jämningsbidrag till kommuner
gäller att den sammanlagda bi-
dragsminskningen per år för åren

Bidragsminskningen för åren
2000-2004 får uppgå till högst
1 000 kronor per invånare i kom-
munen den 1 november 1999. Om
kommunen under åren 1996-1999
haft en bidragsminskning får bi-
dragsminskningen för åren 1996-
2004 högst uppgå till 1 200 kro-
nor per invånare i kommunen den
1 november 1999.

För de kommuner vars uppräk-
nade skattekraft för år 1993 över-
steg garantinivån i det statliga ut-

1996-2003 får uppgå till högst

4 000 kronor per invånare i kom-
munen den 1 november 1994.

jämningsbidraget år 1993 enligt P^roP- 1998/99:89
lagen (1992:670) om statligt ut-
jämningsbidrag till kommuner
gäller att bidragsminskningen för
åren 2000-2004 får uppgå till
högst 2 000 kronor per invånare i
kommunen den 1 november 1999.

Om kommunen under åren 1996—

1999 haft en bidragsminskning får
bidragsminskningen för åren
1996-2004 högst uppgå till 3 000
kronor per invånare i kommunen
den 1 november 1999.

En årlig begränsning av bidrags-
minskningen görs för de kommu-
ner vars beräknade bidragsminsk-
ning överstiger 250 kronor per in-
vånare. Dessa kommuner får ett
rörligt införandetillägg, som upp-
går till ett belopp som
—för år 1996 motsvarar skillnaden
mellan den beräknade bidrags-
minskningen, minskad med det
fasta inför andetillägget, och 250
kronor,

- för år 1997 motsvarar skillnaden
mellan den beräknade bidrags-
minskningen, minskad med det
fasta inför andetillägget, och 500
kronor,

-för år 1998 motsvarar skillnaden
mellan den beräknade bidrags-
minskningen, minskad med det
fasta införandetillägget, och 750
kronor,

-för år 1999 motsvarar skillnaden
mellan den beräknade bidrags-
minskningen, minskad med det
fasta införandetillägget, och 1 000
kronor,

-för år 2000 motsvarar skillnaden
mellan den beräknade bidrags-
minskningen, minskad med det
fasta införandetillägget, och 1 250
kronor,

-för år 2001 motsvarar skillnaden
mellan den beräknade bidrags-

En årlig begränsning av bidrags-
minskningen görs för de kommuner
vars beräknade bidragsminskning
överstiger 200 kronor per invånare.
Dessa kommuner får ett rörligt in-
förandetillägg, som uppgår till ett
belopp som motsvarar skillnaden
mellan den beräknade bidrags-
minskningen, minskad med det
fasta införandetillägget, och

- 200 kronor för år 2000,

— 400 kronor för år 2001,

- 600 kronor för år 2002,
och

— 800 kronor för år 2003.

minskningen, minskad med det
fasta införandetillägget, och 1 500
kronor, och

-för år 2002 motsvarar skillnaden
mellan den beräknade bidrags-
minskningen, minskad med det
fasta införandetillägget, och 1 750
kronor.

Prop. 1998/99:89

En begränsning av bidragsök-
ningen görs från och med år 1996
till och med år 1998 för de kom-
muner som far en beräknad bi-
dragsökning genom att dessa
kommuner får ett rörligt införan-
deavdrag. Det rörliga införande-
avdraget uppgår till ett belopp
som

-för år 1996 är 704 kronor eller,
om bidragsökningen är mindre än
704 kronor, den faktiskt beräkna-
de ökningen,

- för år 1997 är 304 kronor eller,
om bidragsökningen är mindre än
304 kronor, den faktiskt beräkna-
de ökningen, och

- för år 1998 är 112 kronor el-
ler, om bidragsökningen är mind-
re än 112 kronor, den faktiskt
beräknade ökningen.

Den sammanlagda bidrags-
minskningen per år för åren
1996-2003 far uppgå till högst 1
200 kronor per invånare i lands-
tinget den 1 november 1994.

11 §

En begränsning av bidragsökning-
en görs från och med år 2000 till och
med år 2003 för de kommuner som
får en beräknad bidragsökning ge-
nom att dessa kommuner får ett rör-
ligt införandeavdrag. Det rörliga in-
förandeavdraget uppgår till ett be-
lopp som motsvarar skillnaden mel-
lan den faktiskt beräknade ökningen
och

— 200 kronor för år 2000,

- 400 kronor för år 2001,

- 600 kronor för år 2002,
och

— 800 kronor för år 2003.

En årlig begränsning av bi-
dragsminskningen görs för de
landsting vars beräknade bi-
dragsminskning överstiger 150

12 §

Bidragsminskningen för åren
2000-2004 får uppgå till högst 600
kronor per invånare i landstinget
den 1 november 1999. Om lands-
tinget under åren 1996-1999 haft
en bidragsminskning får bidrags-
minskningen för åren 1996-2004
högst uppgå till 720 kronor per
invånare i landstinget den 1 no-
vember 1999.

14 §

En årlig begränsning av bidrags-
minskningen görs för de landsting
vars beräknade bidragsminskning
överstiger 120 kronor per invånare i

kronor per invånare i landstinget.
Dessa landsting far ett rörligt in-
förandetillägg, som uppgår till ett
belopp som

- för år 1996 motsvarar skill-
na-den mellan den beräknade bi

d-ragsminskningen, minskad
med det fasta införandetillägget,
och 150 kronor,

- för år 1997 motsvarar skill-
naden mellan den beräknade bi-
dragsminskningen, minskad med
det fasta införandetillägget, och
300 kronor,

- för år 1998 motsvarar skill-
naden mellan den beräknade bi-
dragsminskningen, minskad med
det fasta införandetillägget, och
450 kronor,

- for år 1999 motsvarar skill-
naden mellan den beräknade bi-
dragsminskningen, minskad med
det fasta införandetillägget, och
600 kronor,

- för år 2000 motsvarar skill-
naden mellan den beräknade bi-
dragsminskningen, minskad med
det fasta införandetillägget, och
750 kronor,

-för år 2001 motsvarar skill-
naden mellan den beräknade bi-
dragsminskningen, minskad med
det fasta inforandetillägget, och
900 kronor, och

- för år 2002 motsvarar skill-
naden mellan den beräknade bi-
dragsminskningen, minskad med
det fasta införandetillägget, och
1 050 kronor.

landstinget. Dessa landsting far ett
rörligt införandetillägg, som uppgår
till ett belopp som motsvarar skill-
naden mellan den beräknade bi-
dragsminskningen, minskad med
det fasta införandetillägget, och

— 120 kronor för år 2000,

- 240 kronor för år 2001,

- 360 kronor för år 2002,
och

— 480 kronor för år 2003.

Prop. 1998/99:89

15 §

En begränsning av bidragsök-
ningen görs från och med år 2000
till och med år 2003 för de lands-
ting som får en beräknad bi-
dragsökning genom att dessa
landsting får ett rörligt införande-
avdrag. Det rörliga införandeav-
draget uppgår till ett belopp som

motsvarar skillnaden mellan den
faktiskt beräknade ökningen och

— 120 kronor för år 2000,

— 240 kronor för år 2001,

— 360 kronor för år 2002,

och

— 480 kronor för år 2003.

Prop. 1998/99:89

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

Prop. 1998/99:89

3 Ärendet och dess beredning

I augusti 1995 gav chefen för Finansdepartementet efter regeringens be-
myndigande en parlamentariskt sammansatt kommitté i uppdrag att följa
upp och utvärdera samt lämna förslag i syfte att utveckla det system för
statsbidrag och utjämning för kommuner respektive landsting som trädde
i kraft den 1 januari 1996 (dir. 1995:118). Kommitténs uppdrag var att i
första hand följa upp och utvärdera den del av systemet som avser kost-
nadsutjämningen och lämna förslag till förändringar för att förbättra sys-
temets förmåga att skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar för
kommuner och landsting. De verksamhetsområden som prioriterades i
direktiven var barnomsorg, hälso- och sjukvård, kollektivtrafik samt in-
divid- och familjeomsorg. Kommittén, som antog namnet Kommunala
utjämningsutredningen, fick i februari 1997 tilläggsdirektiv (dir.
1997:32) att utreda dels behov och utformning av en kostnadsutjämning
för verksamhet enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshind-
rade (LSS), dels huruvida felaktigheter i beräkningarna i utjämningssys-
temet skall korrigeras i efterhand och i så fall på vilket sätt.

Kommittén avlämnade i juni 1997 delbetänkandet Hantering av fel i
utjämningssystemet för kommuner och landsting (SOU 1997:93). För-
slaget i delbetänkandet, som innebar vissa förändringar i beslutsordning-
en om bidrag respektive avgift i utjämningssystemet, har genomförts
fr.o.m. den 1 januari 1998.

Kommittén avlämnade i december 1998 sitt slutbetänkande Kostnads-
utjämning för kommuner och landsting - en översyn av statsbidrags- och
utjämningssystemet (SOU 1998:151). Kommitténs sammanfattning av
betänkandet återfinns i bilaga 1 och kommitténs lagförslag framgår av
bilaga 2.

Betänkandet har remissbehandlats. Yttranden har lämnats av 267 kom-
muner och 20 landsting, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbun-
det, 41 andra organisationer och statliga myndigheter samt 26 övriga. En
sammanställning av remissyttrandena i ärendet finns tillgängliga i Fi-
nansdepartementet (dnr Fi 1999/132).

Regeringen redovisar i det följande sina förslag till förändringar i ut-
jämningssystemet för kommuner och landsting, vilka avses träda i kraft
den 1 januari 2000. Förslagen bygger på de förslag som Kommunala ut-
jämningsutredningen lämnat. Jämfört med kommitténs förslag innebär
regeringens förslag vissa förändringar i delar av kostnadsutjämningen
och av införandereglema.

Lagrådet

Lagförslagen är av en sådan enkel beskaffenhet att Lagrådets hörande
inte är nödvändigt. Något yttrande från Lagrådet har därför inte inhäm-
tats.

4 Bakgrund

4.1 Inledning

År 1993 infördes ett nytt statligt utjämningsbidrag för kommuner. Bidra-
get ersatte det tidigare skatteutjämningsbidraget och ett antal specialdes-
tinerade statsbidrag. Samtidigt avskaffades den allmänna och den sär-
skilda skatteutjämningsavgiften för kommuner samt avräkningsskatten.

För landstingen bibehölls det tidigare skatteutjämningsbidraget och er-
sättningarna till sjukvårdshuvudmän. Samtidigt slopades vissa special-
destinerade statsbidrag och avräkningsskatten samt år 1994 även skatte-
utj ämningsavgiften.

Det statliga utjämningsbidraget till kommuner infördes efter förslag
från Kommunalekonomiska kommittén (SOU 1991:98). Vid remissbe-
handlingen hade kritik framförts mot förslaget, framför allt rörande den
del i bidragssystemet som avsåg utjämning av strukturellt betingade
kostnadsskillnader. En nackdel med det nya bidragssystemet var att det
inte omfattade alla kommuner, vilket bl.a. skapade problem vid ekono-
miska regleringar mellan staten och kommunerna. För att mildra genom-
slaget av det nya bidragssystemet infördes särskilda övergångsregler för
åren 1993 och 1994. Mot denna bakgrund inleddes ett antal utrednings-
arbeten.

En särskild utredare tillkallades med uppgift att föreslå en ny modell för
utjämning av strukturellt betingade kostnadsskillnader för kommuner.
Förslaget presenterades i betänkandet Kostnadsutjämning mellan kom-
munerna (SOU 1993:53).

En arbetsgrupp inom Finansdepartementet fick i uppdrag att belysa
olika modeller för inkomstutjämning. Arbetet redovisades i rapporten
Kommunal inkomstutjämning - alternativa modeller (Ds 1993:68).

En särskild utredare tillkallades med uppgift att se över utjämnings-
systemet för landsting och landstingsfria kommuner. Förslaget presente-
rades i betänkandet Inomkommunal utjämning (SOU 1994:70).

Samtliga betänkanden har remissbehandlats.

I december 1993 tillsattes en parlamentariskt sammansatt beredning
med uppgift att föreslå hur statens bidrag till kommuner och landsting
och utjämningen av de ekonomiska förutsättningarna mellan dem skulle
utformas från och med den 1 januari 1996. Samtidigt beslutades om sär-
skilda övergångsregler för utjämningsbidraget för kommuner även för år
1995. Beredningen skulle väga samman det underlag och de förslag som
tagits fram i de ovan nämnda utredningarna samt de synpunkter som
framförts vid remissbehandlingen av dessa och ta fram ett samlat förslag
med bred politisk förankring. Beredningen presenterade sina förslag i
betänkandet Utjämning av kostnader och intäkter i kommuner och lands-
ting (SOU 1994:144).

Prop. 1998/99:89

4.2 Nuvarande utjämningssystem för kommuner och
landsting

I 1995 års kompletteringsproposition (prop. 1994/95:150, bil.7) presente-
rade regeringen ett förslag till nytt utjämningssystem för kommuner och
landsting som i stor utsträckning byggde på förslagen i betänkandet från
1994.

Riksdagen ställde sig bakom de av regeringen föreslagna grundläggan-
de principerna för utjämningssystemet när det gäller syfte, inriktning,
omfattning och ikraftträdande (bet. 1994/95:FiU19, rskr. 1994/95:416
resp. 417). Den föreslagna lagregleringen av systemet avslogs dock med
hänvisning till att grundlagsenligheten borde ses över ytterligare.

Regeringen återkom därför till riksdagen under hösten 1995 med ett
förslag som getts en annan lagteknisk utformning som Lagrådet inte hade
motsatt sig (prop. 1995/96:64). Förslaget innebar att kommuner och
landsting som har sämre förutsättningar än genomsnittet i fråga om skat-
tekraft och strukturella förhållanden ges ett statligt bidrag i syfte att jäm-
na ut dessa skillnader. Samtidigt får de kommuner och landsting som har
bättre förutsättningar än genomsnittet i fråga om skattekraft och struktu-
rella förhållanden erlägga en utjämningsavgift till staten. Bidragen och
avgifterna är beloppsmässigt i stort sett lika stora. Förslaget antogs av
riksdagen (bet. 1995/96:FiU5, rskr. 1995/96:116).

Utgångspunkten för utjämningssystemet är att alla kommuner respek-
tive landsting, genom utjämningen, skall tillförsäkras likvärdiga ekono-
miska förutsättningar att bedriva sin verksamhet, oberoende av vilken
nivå på service, effektivitet och avgifter som den enskilda kommunen
eller det enskilda landstinget väljer. Detta uppnås genom en långtgående
inkomstutjämning för både kommuner och landsting. Efter utjämning
skall alla kommuner och landsting ha en skattekraft som motsvarar ge-
nomsnittet för landet. Dessutom sker en utjämning av strukturellt beting-
ade kostnadsskillnader mellan kommuner respektive landsting. Därutöver
utgår generella, invånarbaserade statsbidrag till kommuner respektive
landsting. För att underlätta anpassningen till det nya utjämningssystemet
finns särskilda införanderegler för åren 1996-2003, vilka innebär att ef-
fekterna av systemet slår igenom successivt under en period om åtta år.

De verksamheter och kostnadsslag som omfattas av kostnadsutjäm-
ningen regleras i lag. De faktorer som används vid beräkningen av kost-
nadsutjämningen regleras i förordningen (1995:1645) om utjämningsbi-
drag och utjämningsavgift för kommuner och landsting.

Prop. 1998/99:89

5 Principiella utgångspunkter

5.1 Utj ämningssystemet

Regeringens bedömning: Principerna för utjämningssystemet ligger
fast. Huvudsyftet med utjämningssystemet är att skapa likvärdiga
ekonomiska förutsättningar för kommuner respektive landsting. Detta
ställer krav på en långtgående utjämning av skattekraft och av struktu-
rellt betingade kostnadsskillnader.

Utredningens bedömning: Utredningen har utgått från målet om lik-
värdiga ekonomiska förutsättningar för alla kommuner och landsting och
att detta ställer krav på en långtgående utjämning av skattekraft och av
strukturella kostnadsskillnader.

Remissinstanserna: En klar majoritet av landets kommuner och
landsting ställer sig bakom de principiella utgångspunkterna för utjäm-
ningssystemet. Ett femtiotal kommuner, i första hand i Stockholms län
och i skogslänen, samt ett fåtal landsting anser dock att de principiella
utgångspunkterna för systemet är oacceptabla. Kritiken gäller dels att
systemet anses komplicerat och därför svårt att förstå, dels att det anses
stå i strid med den kommunala självstyrelsen. En stor del av dessa kritis-
ka synpunkter avser emellertid snarast utformningen av det nuvarande
utjämningssystemet och inte de förändringar som utredningen föreslagit.

Skälen för regeringens bedömning: Det finns stora skillnader fram-
för allt mellan kommunerna men även mellan landstingen när det gäller
skattekraft och skatteinkomster. För kommunerna varierar skattekraften
mellan drygt 70 % och över 170 % av medelskattekraften.

De redovisade kostnaderna skiljer sig åt för en och samma verksamhet
mellan olika kommuner och landsting. En del av kostnadsskillnaderna
kan hänföras till skillnader i servicenivå, grad av avgiftsfinansiering och
effektivitet. En stor del av kostnadsskillnaderna beror emellertid på skill-
nader i fråga om behov och strukturella förhållanden, vilka i stor ut-
sträckning är opåverkbara för enskilda kommuner och landsting.

Utgångspunkten för utjämningssystemet är att alla kommuner respek-
tive landsting, genom utjämningen, skall tillförsäkras likvärdiga ekono-
miska förutsättningar att bedriva sin verksamhet, oberoende av skatte-
kraft, strukturella förhållanden och vilken nivå på service, effektivitet
och avgifter som den enskilda kommunen eller det enskilda landstinget
väljer. Ett väl fungerande utjämningssystem är därför av mycket stor be-
tydelse för att alla kommuner och landsting skall ges likvärdiga möjlig-
heter att erbjuda sina invånare en god service. Även om systemet består
av olika delar är det viktigt att se inkomst- och kostnadsutjämningen i ett
sammanhang. I ett samhällsekonomiskt perspektiv är det viktigt att t.ex.
kommuner och landsting som har högre skattekraft än genomsnittet ges
förutsättningar att klara kostnader för sådan verksamhet som är en förut-
sättning för att inkomsterna skall kunna förvärvas. Det finns t.ex. ett

samband mellan hög skattekraft och höga kostnader for barnomsorg och,
på regional nivå, även för kollektivtrafik.

Utredningens förslag innebär ingen förändrad syn på de principiella
utgångspunkterna för utjämningssystemet. Remissbehandlingen visar
också att dessa har en bred förankring. Regeringen anser därför att de
grundläggande principerna för utjämning av ekonomiska förutsättningar
mellan kommuner och landsting bör ligga fast.

Av stor betydelse är att systemets utformning ger förutsättningar för en
effektiv kommunal verksamhet och inte hindrar en utveckling som i ett
större samhälleligt perspektiv är gynnsam. Systemet bör bli föremål för
fortsatt utvecklingsarbete i syfte att åstadkomma ytterligare förbättringar.
Regeringen avser därför att tillsätta en delegation med uppgift att bl.a.
fortlöpande följa upp och utvärdera systemet. Regeringen avser därutöver
att påbörja olika utredningsarbeten, bl.a. för att undersöka möjligheterna
att göra systemet enklare och mer stabilt och för att se över inkomstut-
jämningen (se avsnitt 9).

5.2 Inkomstutjämningen

Regeringens bedömning: Nuvarande utformning av inkomstutjäm-
ningen ligger fast. Ett utredningsarbete inleds i syfte att finna en alter-
nativ utformning av inkomstutjämningen, med bibehållen långtgående
utjämning men utan negativa marginaleffekter.

Utredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens.

Remissinstanserna: Landstingsförbundet anser att kompensationsgra-
den i inkomstutjämningen bör sänkas till 90 procent. Svenska Kommun-
förbundet anser att de negativa marginaleffekterna är en brist i systemet
som undergräver dess legitimitet och att det är nödvändigt att förändra
systemet så att denna effekt elimineras. Det stora flertalet kommuner
anser att nuvarande inkomstutjämning är acceptabel, men många har tagit
upp problemet med de negativa marginaleffekter som kan uppkomma.

Skälen för regeringens bedömning: En långtgående inkomstutjäm-
ning är en central del i ett utjämningssystem som skall ge kommuner och
landsting i hela landet likvärdiga ekonomiska förutsättningar att ge sina
medborgare en god kommunal service. Genom inkomstutjämningen ga-
ranteras alla kommuner och landsting ett lika stort skatteunderlag per
invånare oavsett det egna skatteunderlagets storlek. Inkomstutjämningen
är därigenom också en garanti för att alla kommuner och landsting får del
av den ekonomiska tillväxten i samhället.

Utredningens uppdrag gällde i första hand att se över kostnadsutjäm-
ningen. Utredningen har emellertid också framfört principiella synpunk-
ter på inkomstutjämningen, i första hand när det gäller de negativa mar-
ginaleffekter som kan uppkomma för kommuner och landsting vars egna
skattesatser understiger de skattesatser som tillämpas i inkomstutjäm-
ningen.

Prop. 1998/99:89

Det har forts fram att den långtgående inkomstutjämningen kan ge vis- Prop. 1998/99:89
sa negativa marginaleffekter som skulle innebära att det inte lönar sig för
en kommun att öka sin skattekraft eftersom denna ökning till stor del äts
upp av en ökad avgift i inkomstutjämningen. En uppföljning visar dock
att dessa effekter i verkligheten är tämligen små. Den visar att tillväxten
av inkomster efter inkomstutjämning i flertalet av de berörda kommuner-
na i praktiken endast har varit ca 0,01 till 0,1 procentenheter lägre än
skattekraftstillväxten i riket sedan utjämningsystemet infördes år 1996.
Så länge skatteunderlaget i riket ökar, kommer således även kommuner
med låg skattesats och hög tillväxt att också få en ökning av skattein-
komsterna efter inkomstutjämningen. Det gäller även om den genom-
snittliga ökningen är begränsad. Däremot blir den positiva effekten av
ökningen något lägre än den genomsnittliga ökningen av skatteunderlaget
för landet som helhet. Ingen kommun har hittills haft en negativ utveck-
ling av skatteinkomster efter inkomstutjämning.

Utredningen har undersökt olika tekniska lösningar som skulle kunna
reducera, eller om möjligt helt få bort dessa negativa marginaleffekter.
De lösningar som utredningen studerat står dock i konflikt antingen med
målet om en långtgående utjämning och/eller med målet om att den en-
skilda kommunen inte skall kunna påverka bidragets eller avgiftens stor-
lek.

De negativa marginaleffekter som under vissa omständigheter kan
uppkomma i inkomstutjämningen är en brist i det nuvarande systemet.
En av förklaringarna till marginaleffekterna är de stora skillnaderna i
skattesatser mellan kommuner respektive landsting. Skillnaderna beror
bl.a. på att man i tidigare statsbidragssystem inte hade en lika långtgåen-
de utjämning av skattekraft. Kommuner med en hög egen skattekraft
kunde därför hålla en låg skattesats och ändå klara sina åtaganden. Om
skattesatserna över lag legat mer i nivå med de skattesatser som tillämpas
i inkomstutjämningen, vilka i princip motsvarar 95% av riksgenomsnit-
tet, skulle problemet med de negativa marginaleffekterna aldrig uppstå.

Regeringen är inte beredd att nu föreslå sådana förändringar i in-
komstutjämningen att de negativa marginaleffekterna helt undanröjs. Det
är emellertid angeläget att söka en lösning på detta problem. Frågan om
alternativa tekniska lösningar av inkomstutjämningen, i syfte att finna en
alternativ utformning med bibehållen långtgående utjämning men utan
negativa marginaleffekter, kommer därför att bli föremål för fortsatt ut-
redningsarbete (se avsnitt 9).

Prop. 1998/99:89

5.3 Ko stnadsutj ämningen

Regeringens bedömning: Utgångspunkterna för utjämningen av
strukturellt betingade kostnadsskillnader ligger fast vilket innebär
följande:

- Alla kommuner respektive landsting skall efter kostnads- och in-
komstutjämningen ha likvärdiga ekonomiska förutsättningar att bedri-
va sin verksamhet.

- Kostnadsutjämningen skall inte kompensera för skillnader i service-
nivå, kvalitet, avgiftssättning och effektivitet.

- Kostnadsutjämningen skall baseras på mätbara och för kommuner
och landsting opåverkbara faktorer som mäter strukturella kostnads-
skillnader.

Ett utredningsarbete inleds för att undersöka möjligheterna att göra
systemet enklare och mer stabilt.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedöm-
ning. Utredningen har utgått från att den grundläggande teknik som till-
lämpas i nuvarande utjämningssystem skall gälla även i fortsättningen.

Remissinstanserna: Relativt många remissinstanser har riktat kritik
mot att systemet för kostnadsutjämning är omfattande och komplicerat
och därför svårt att förstå. Många har också framfört synpunkter på vilka
verksamheter de anser skall omfattas av kostnadsutjämningen. Några
remissinstanser anser att ytterligare verksamheter eller kostnader bör
ingå i kostnadsutjämningen, medan andra remissinstanser anser att vissa
verksamheter eller kostnader som nu ingår i systemet bör tas bort. Bland
andra anser en del kommuner och landsting i Syd- och Mellansverige att
kostnadsutjämningen innehåller regionalpolitiska inslag vilka de menar
inte borde ingå i utjämningssystemet utan tillgodoses på annat sätt. And-
ra remissinstanser, främst i landets norra delar, redovisar en motsatt upp-
fattning i denna fråga. Många kommuner och landsting utanför storstads-
regionerna anser att kollektivtrafik inte skall omfattas av kostnadsutjäm-
ningen, alternativt att den borde kompenseras i mindre utsträckning än
nu. Motsatt uppfattning framförs från storstadsregionerna.

Flera kommuner efterlyser ett stabilare system så att de årliga föränd-
ringarna i kostnadsutjämningen till följd av uppdateringar av systemet
begränsas. Många synpunkter har också framförts när det gäller valet av
faktorer i respektive verksamhet och kostnadsslag som omfattas av kost-
nadsutjämningen. Detta kommenteras närmare i avsnitt 7.

Skälen for regeringens bedömning: Utjämningssystemet skall enbart
utjämna för strukturellt betingade skillnader i behov och kostnader. För
att systemet skall ha stor trovärdighet och legitimitet anser regeringen att
sådana kostnadsskillnader som kan förklaras av skillnader i t.ex. service-
nivå och kvalitet inte skall kompenseras i utjämningen. En utgångspunkt
har därför varit att utjämningen måste baseras på faktorer som är opå-
verkbara för de enskilda kommunerna och landstingen. Faktorer som kan

påverkas genom kommunala beslut bör därför inte läggas till grund för
utjämningen.

I remissvaren på utredningens förslag har framförts kritik när det gäller
systemets omfattning och komplexitet. Frågan om systemets komplexitet
hänger bl.a. samman med den metod som valts för utjämning av kost-
nadsskillnader. Utredningens förslag bygger på att den i nuvarande ut-
jämningssystem använda s.k. standardkostnadsmetoden bibehålls. Denna
metod innebär att kostnadsskillnader mellan kommuner och mellan
landsting beräknas utifrån faktorer som skall återspegla strukturella skill-
nader på verksamhetsnivå. En standardkostnad beräknas för varje kom-
mun/landsting för var och en av de ingående verksamheterna och kost-
nadsslagen enligt en särskild beräkningsmodell. Genom standardkost-
nadsmetoden kan sådana faktorer som specifikt speglar skillnader i be-
hov och struktur inom respektive verksamheter användas. Ett system för
kostnadsutjämning som baseras på standardkostnadsmetoden blir emel-
lertid omfattande eftersom det för varje verksamhet måste innehålla till-
räckligt många faktorer för att beskriva behov och struktur på ett nyanse-
rat sätt. Systemet kan därigenom uppfattas som svåröverskådligt. Samti-
digt ges goda möjligheter till uppföljning av systemets olika delar i för-
hållande till den faktiska utvecklingen inom olika verksamheter. Det ges
också möjligheter att fortlöpande anpassa kostnadsutjämningen till olika
förändringar, t.ex. när ansvarsfördelningen mellan stat, kommuner och
landsting förändras. Nya verksamheter kan läggas till eller gamla tas bort
utan att systemet i övrigt behöver förändras.

Under åren 1993-1995 tillämpades den s.k. totalkostnadsmetoden vid
beräkning av utjämningsbidraget till kommuner. Metoden syftade till att
återspegla de totala kostnadsskillnaderna mellan kommuner med hjälp av
ett fatal faktorer. Resultatet blev dock starkt kritiserat, inte minst därför
att varje faktor fick orimligt stort genomslag vilket bl.a. skapade stora
problem med tröskeleffekter.

Det har inte uttryckligen ingått i utredningens uppdrag att lämna för-
slag till förenklingar av systemet. En av utredningens slutsatser är dock
att den nuvarande kostnadsutjämningen är svår att förenkla utan att man
samtidigt riskerar att försämra precisionen i systemet.

Enligt regeringens uppfattning har standardkostnadsmetoden stora för-
delar framför den tidigare tillämpade totalkostnadsmetoden, eftersom den
kommunala verksamheten är omfattande och komplex och därigenom
svår att fånga med ett fatal faktorer. Det skulle med totalkostnadsmeto-
den även kunna uppstå nya problem av en annan karaktär. Det bör också
noteras att de synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen går i
olika riktningar. Många har synpunkter på komplexiteten, medan andra
menar att nya verksamheter borde beaktas i utjämningssystemet. Detta
illustrerar tydligt hur svår denna avvägning är. Regeringen anser emel-
lertid att möjligheterna att förenkla utjämningssystemet måste undersö-
kas. Frågan måste analyseras utifrån bl.a. demokratiska, planeringsmäs-
siga och praktiska aspekter och inte minst rättviseaspekter. Möjligheterna
att göra systemet enklare och mer stabilt kommer därför att undersökas i
det fortsatta utredningsarbetet (se avsnitt 9).

Prop. 1998/99:89

6 Verksamheter och kostnadsslag i kostnads-

utjämningen

6.1 Inledning

I detta avsnitt redovisas vilka verksamheter och kostnadsslag som rege-
ringen föreslår skall ingå i kostnadsutjämningen. I avsnitt 7 redovisar
regeringen sina bedömningar när det gäller vilka faktorer som skall ligga
till grund för beräkningarna av kostnadsutjämningen for olika verksam-
heter och kostnadsslag.

6.2 Barn och ungdomar med utländsk bakgrund

Regeringens förslag: I kommunernas kostnadsutjämning införs ett
nytt kostnadsslag avseende barn och ungdomar med minst en förälder
född utanför EU och Norden.

Utredningen: Inget förslag har lämnats.

Remissinstanserna: Många kommuner med en hög andel invånare
med utländsk bakgrund anser att detta medför merkostnader i olika verk-
samheter vilka inte i tillräckligt hög utsträckning beaktas i nuvarande
eller i den av utredningen föreslagna kostnadsutjämningen. Svenska
Kommunförbundet redovisar liknande synpunkter och anser det särskilt
viktigt att uppmärksamma integrationsproblematiken i utjämningsmo-
dellema för barnomsorg, grundskola, gymnasieskola, individ- och fa-
miljeomsorg, äldreomsorg samt näringslivs- och sysselsättningsfrämj an-
de åtgärder. Integrationsverket påpekar att bosättningen av personer med
utländskt ursprung inte är jämnt fördelad över riket och att detta medför
en ojämn fördelning mellan kommuner av kostnaderna för integrationsin-
satser. Verket förordar dock ingen generell kostnadsutjämningsmodell
som skulle utgå från en etnisk dimension. Verket anser att de av utred-
ningen föreslagna förändringarna bättre än dagens system tillgodoser
kommuner med en stor andel invånare med ursprung utanför EU. Verket
anser vidare att det är anmärkningsvärt att utredningen inte uppmärk-
sammat kostnader för modersmålsundervisning inom gymnasieutbild-
ningen och förskolan.

Skälen for regeringens förslag: Regeringen delar de synpunkter som
framförts av flera remissinstanser att en hög andel invånare med utländsk
bakgrund kan ställa högre krav på den kommunala verksamheten. De
merkostnader som följer av detta beaktas redan i nuvarande kostnadsut-
jämning för grundskolan och individ- och familjeomsorgen. I nuvarande
utjämning beaktas emellertid inte att många barn med utländsk härkomst
har behov av särskilt stöd både inom barnomsorgen och i skolan. Beho-
vet av extra insatser är särskilt stort i kommuner med invandrartäta
stadsdelar. Regeringen anser därför att det är befogat att ytterligare
komplettera kostnadsutjämningen med en del som beaktar de större be-

hoven som kommuner med en hög andel barn och ungdomar med ut-
ländsk bakgrund. Med utländsk bakgrund avses här att personen själv
eller minst en av föräldrarna är född utanför EU och Norden. Därigenom
skapas bättre förutsättningar för dessa kommuner att tillgodose behoven.
Regeringen anser även att en etnisk faktor bör införas i utjämningen för
äldreomsorg.

I avsnitt 7.1.1 redovisas de faktorer som bör ligga till grund för kost-
nadsutjämningen för barn och ungdomar med utländsk bakgrund.

6.3 Byggkostnader

Prop. 1998/99:89

Regeringens bedömning: Byggkostnader skall finnas kvar i kost-
nadsutjämningen för kommuner.

Utredningens förslag: Byggkostnader tas bort ur kostnadsutjämning-
en för kommuner.

Remissinstanserna: Flertalet kommuner i områden med höga bygg-
kostnader anser det oacceptabelt att skillnader i byggkostnader inte skall
beaktas i kostnadsutjämningen. Bland andra anser Svenska Kommunför-
bundet, Boverket och Glesbygdsverket att byggkostnadsmodellen bör
finnas kvar i kostnadsutjämningen.

Skälen för regeringens bedömning: Till viss del torde skillnaderna i
byggkostnader kunna förklaras av skillnader i prisläget på byggtjänster i
olika delar av landet, vilket i sin tur är en avspegling av efterfrågan inom
byggbranschen. Regeringen delar bl.a. Svenska Kommunförbundets och
Boverkets synpunkter att skillnader i byggkostnader bör betraktas som
strukturella i den meningen att de är opåverkbara för kommunerna och
att de således bör kompenseras i systemet. Regeringen föreslår därför att
en utjämning för skillnader i byggkostnader mellan olika delar av landet
skall finnas kvar i kostnadsutjämningen för kommuner.

Byggkostnadsmodellen bör uppdateras med aktuellare uppgifter om
regionala skillnader i byggkostnader (se vidare avsnitt 7.3).

6.4 Kallortstillägg

Regeringens bedömning: Kallortstillägget skall finnas kvar oföränd-
rat i kostnadsutjämningen för kommuner och landsting.

Utredningens förslag: Kallortstillägget reduceras med två procenten-
heter från och med år 2000. En ytterligare avtrappning av tilläggets stor-
lek bör ske efter den föreslagna införandeperiodens slut. På sikt bör kal-
lorts-tillägget utgå ur kostnadsutjämningen för kommuner och landsting.

Remissinstanserna: Det stora flertalet kommuner och landsting delar
utredningens förslag. Svenska Kommunförbundet anser att kallortstilläg-
get tills vidare bör bibehållas intakt. Flertalet kommuner och landsting i

Norrland redovisar samma uppfattning. En del kommuner i Syd- och
Mellansverige anser att kallortstillägget bör utgå ur kostnadsutjämningen
redan från och med år 2000.

Skälen för regeringens bedömning: Det tidigare kallortstillägget in-
nebär fortfarande en strukturell merkostnad som för vissa kommuner och
landsting framför allt återspeglas i en högre lönenivå i de delar av landet
där kallortstillägget tidigare ingick i de centrala avtalen. Utredningens
förslag att sänka nivån på kompensationen för kallortstillägget bygger på
uppgifter som visar att skillnaden i lönenivå för kallortskommuner gen-
temot övriga kommuner har minskat något under perioden 1993-1997.
Utredningen konstaterar emellertid också att det är svårt att avgöra om
förändringen beror på att lönen för en och samma yrkesgrupp utvecklats
olika i skilda delar av landet, eller om den beror på att personalens sam-
mansättning har utvecklats annorlunda i kallortskommunema. För lands-
tingen är förändringarna inte lika tydliga.

Mot bakgrund av denna osäkerhet anser regeringen, i likhet med bl.a.
Svenska Kommunförbundet, att det är för tidigt att avgöra om löneskill-
naderna mellan kallortskommunema och övriga kommuner faktiskt har
minskat i någon större utsträckning. Regeringen bedömer därför att kal-
lortstillägget tills vidare bör bibehållas intakt. På längre sikt finns det
anledning att minska kompensationsnivån för kallortstillägget om löne-
nivån i kallortskommunema närmar sig den i övriga kommuner. Utveck-
lingen bör närmare studeras i den fortsatta uppföljningen av utjämnings-
systemet.

Prop. 1998/99:89

6.5 Insatser för personer med funktionshinder

Regeringens bedömning: Skillnaderna i kostnadshänseende mellan
kommuner och mellan olika delar av landet för insatser för personer
med funktionshinder liksom antalet personer som omfattas av lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) är
så stora att någon form av utjämning behövs. Utjämningen bör dock
inte ske inom ramen för utjämningssystemet. Frågan om ett särskilt
statsbidrag avseende verksamhet för personer med funktionshinder
bereds vidare inom Regeringskansliet. Kostnaderna för ett statsbidrag
bör finansieras genom en minskning av det generella statsbidraget till
kommunerna.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: En övervägande del av kommunerna anser att ut-
redningens bedömning är acceptabel. Ett antal kommuner anser att en
utjämning borde ske inom utjämningssystemet. Svenska Kommunför-
bundet tillstyrker att en utjämning sker genom särskilda statsbidrag. Om
detta inte går måste frågan lösas i utjämningssystemet trots problemen
med påverkbarheten. Socialstyrelsen instämmer i utredningens motiv för
att inte föreslå att någon verksamhetsanknuten faktor skall införas i ut-
j ämningssystemet.

Skälen for regeringens bedömning: Utredningen konstaterar att
skillnaderna mellan kommuner och mellan olika delar av landet i över-
tagna kostnader enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshind-
rade (LSS) är så stora att någon form av utjämning behövs.

Utredningen anser emellertid att en utjämning for LSS-verksamhet inte
bör ske inom ramen for utjämningssystemet. Motivet for detta är att en
utjämning för LSS-verksamhet skulle behöva baseras på kommunala be-
slut om insatser eftersom det för närvarande inte finns några andra lämp-
liga faktorer som en nationell kostnadsutjämning kan baseras. Det kan då
inte uteslutas att beslutsfattandet påverkas. Om utjämningen endast om-
fattar vissa typer av stöd- och serviceinsatser finns risk för att detta ne-
gativt påverkar benägenheten att tillhandahålla andra typer av insatser än
de som ger kompensation från det nationella utjämningssystemet. Risken
föreligger främst i de fall olika typer av insatser är utbytbara. Om ett ut-
jämningssystem ger kompensation för insatser enligt LSS, medan insat-
ser enligt t.ex. socialtjänstlagen inte ger någon kompensation, skulle
systemet kunna ge incitament att ersätta insatser som tidigare gavs enligt
socialtjänstlagen med insatser enligt LSS.

Regeringen delar utredningens bedömning att det är nödvändigt att in-
föra någon form av utjämning för LSS-verksamhet mellan kommuner
och mellan olika delar av landet. En sådan utjämning bör av skäl som
utredningen anfört inte ske i utjämningssystemet. Utredningen föreslår
att ett särskilt statsbidrag utformas för vissa LSS-insatser. En sådan lös-
ning är dock inte oproblematisk i principiellt hänseende. Även ett särskilt
statsbidrag kan leda till ineffektivitet genom att styra mot insatser som är
bidragsberättigade när andra insatser hade varit möjliga. Mot denna bak-
grund bör ett statsbidrag utformas så att det endast är speciella insatser
som blir bidragsberättigade, dvs. insatser som är särskilt kostnadskrävan-
de och där kriterierna för beslut om insatsen klart kan definieras. Utred-
ningen har emellertid inte lämnat förslag till utformning av ett sådant
statsbidragssystem.

Frågan om ett särskilt statsbidrag för LSS-verksamhet bereds nu vidare
i Regeringskansliet. Vid konstruktionen av ett statsbidrag kommer kom-
muner med en hög andel resurskrävande personer med stora och kost-
nadskrävande funktionshinder och kommuner med omfattande privat
vårdverksamhet att uppmärksammas särskilt. Det gäller ett begränsat
antal kommuner med speciella verksamheter. Ett statsbidrag bör finansie-
ras genom att det generella statsbidraget till kommunerna reduceras i
motsvarande omfattning.

Prop. 1998/99:89

Faktorer för beräkning av kostnadsutjäm-
ningen

7.1 Nya verksamheter och kostnadsslag

7.1.1 Barn och ungdomar med utländsk bakgrund

Regeringens bedömning: Kostnadsutjämningen för barn och ung-
domar med utländsk bakgrund beräknas utifrån andelen invånare i ål-
dern 0-19 år med minst en förälder född utanför EU och Norden.

Prop. 1998/99:89

Utredningen: Inget förslag har lämnats.

Remissinstanserna: Inga synpunkter på en närmare utformning av ett
sådant kostnadsslag har framförts. Några remissinstanser har pekat på
vikten av att uppmärksamma integrationsproblematiken bl.a. i utjäm-
ningsmodellema för barnomsorg, grund- och gymnasieskola.

Skälen för regeringens bedömning: En hög andel invånare med ut-
ländsk bakgrund kan ställa högre krav på den kommunala verksamheten.
De merkostnader som kan följa av detta beaktas redan i nuvarande kost-
nadsutjämning för grundskola och individ- och familjeomsorg. Det är
emellertid befogat att ytterligare komplettera kostnadsutjämningen så att
de större behoven av insatser i kommuner med en hög andel barn och
ungdomar med utländsk bakgrund från länder utanför EU och Norden
beaktas (se avsnitt 6.2). En utjämningsmodell för barn och ungdom med
utländsk bakgrund bör utformas så att resurser tillförs de kommuner som
har störst behov av insatser. Regeringen anser därför att kommuner, där
andelen barn och ungdomar i åldrarna under 20 år med utländsk bak-
grund överstiger genomsnittet i landet, kompenseras i kostnadsutjäm-
ningen. Kompensationen utformas så att dessa kommuner erhåller 75
kronor per invånare i kommunen för varje procentenhet som andelen in-
vånare i åldern 0-19 år med minst en förälder född utanför EU och Nor-
den överstiger riksgenomsnittet.

Med denna utformning kommer ett drygt 30-tal kommuner, huvudsak-
ligen i storstadslänen samt några större städer att erhålla. Den största bi-
dragsökningen uppgår till drygt 700 kronor per invånare, motsvarande
drygt 5 000 kronor per invånare i den aktuella gruppen. Det motsvarar
mellan 10 och 15 procent av den genomsnittliga kostnaden i riket för
verksamhet som kan hänföras till de aktuella åldrarna. Svenska Kom-
munförbundets Integrationsberedning har uppskattat att kostnaderna per
barn i den aktuella gruppen överstiger genomsnittet för kommunen med
ca 10 procent i såväl barnomsorgen som grundskolan. Utöver den nu fö-
reslagna kompensationen erhåller kommuner med en högre andel elever
med finskt och utomnordiskt medborgarskap än genomsnittet också ett
bidrag för modersmålsundervisning i kostnadsutjämningen för grund-
skolan. Genom införandet av en utjämningsmodell för barn och ungdom
med utländsk bakgrund omfördelas 575 miljoner kronor vilket för landet
som helhet motsvarar 65 kronor per invånare.

7.2 Verksamheter och kostnadsslag där faktorerna

förändras

7.2.1 Individ- och familjeomsorg

Prop. 1998/99:89

Regeringens bedömning: Nuvarande beräkningsmodell för individ-
och familjeomsorg ersätts med en ny modell. Kostnadsutjämningen
beräknas utifrån faktorerna ensamstående kvinnor med barn, flykting-
ar och nära anhöriga samt övriga födda i länder utanför Norden och
EU, arbetslösa utan ersättning, män med låg inkomst samt ett täthets-
mått.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: En övervägande del av kommunerna anser att de
föreslagna förändringarna är acceptabla. De vanligaste invändningarna är
att större hänsyn bör tas till personer med utländsk bakgrund. Socialsty-
relsen anser att den föreslagna modellen är rimlig och stämmer väl med
de resultat som framkommit vid styrelsens egna analyser av socialbi-
dragskostnader. Såväl Invandrarverket som Integrationsverket stödjer
förslaget. Statskontoret anser att en täthetsfaktor inte bör ingå i modellen.
Svenska Kommunförbundet anser att nuvarande modell alltmer kommit i
otakt med verkligheten, vilket sammanhänger med att de faktorer som
förklarar socialbidragskostnadema delvis förändrats under senare år.
Kommunförbundet anser vidare att det är rimligt att ändra modellen och
att utredningens förslag innehåller de väsentligaste förklaringsfaktorema,
även om man anser att den exakta definitionen av enskilda faktorer, t.ex.
de valda tidsgränserna för flyktingar, kan diskuteras.

Skälen för regeringens bedömning: Nuvarande utjämningsmodell
bygger på faktorer som sam varierade med 1991 års nettokostnader för
individ- och familjeomsorg. Faktorerna användes som indikatorer på
olikheter i sociala förhållanden. De ingående faktorernas vikter skattades
utifrån 1991 års kostnader och har därefter legat fast. Den nuvarande ut-
jämningsmodellen för individ- och familjeomsorg förklarade en förhål-
landevis hög andel av de kostnadsskillnader som fanns mellan kommu-
nerna år 1991. De två faktorer som väger tyngst, andelen ensamstående
kvinnor med barn och ett täthetsmått, bygger på data från 1990 års folk-
och bostadsräkning och har därför inte kunnat uppdateras i de årliga be-
räkningarna.

Under 1990-talet har kommunernas kostnader för individ- och familje-
omsorg ökat kraftigt till följd av stora samhällsförändringar. Det gäller
främst kostnaderna för socialbidrag till följd av ett ökat flyktingmotta-
gande och högre arbetslöshet. Under samma tid har också ersättningsni-
våerna i bl.a. arbetslöshets- och sjukförsäkringen sänkts. Genom att nu-
varande kostnadsutjämning i hög grad bestäms av faktorer som inte kun-
nat uppdateras och som därför fortfarande speglar det kostnadsmönster
som förelåg vid 1990-talets början, har den inte följt den faktiska kost-
nadsutvecklingen. Avvikelserna mellan redovisade och i utjämningen
beräknade kostnader har ökat markant, främst som en effekt av den allt

större uppjustering som fått göras för att genomsnittskostnaden i kost-
nadsutjämningen skall ligga i nivå med den faktiska genomsnittskostna-
den i riket.

Utfallet av den nuvarande utjämningsmodellen for individ- och famil-
jeomsorg ger oacceptabelt stora avvikelser i förhållande till de faktiska
kostnaderna, vilka för denna verksamhet till mycket stor del far betraktas
som strukturellt betingade. Regeringen anser därför att faktorer som be-
skriver ensamstående kvinnor med barn, flyktingar och utrikes födda från
länder utanför Norden och EU samt arbetssökande utan ersättning på ett
bättre sätt återspeglar skillnaderna i kostnadsstruktur mellan kommuner
än de faktorer som ingår i nuvarande kostnadsutjämning.

Eftersom många invandrare som erhållit svenskt medborgarskap fort-
farande har svårt att komma in på arbetsmarknaden bör begreppet utrikes
födda användas. Vidare bör vistelsetiden i Sverige beaktas. För flyktingar
föreslås en avgränsning av vistelsetiden i Sverige till 3-9 år mot bak-
grund av att staten betalar statlig ersättning som avses täcka kommuner-
nas kostnader de tre första åren. För övriga utrikes födda utanför Norden
och EU bör avgränsningen i vistelsetid vara 0-19 år för att inte den stora
arbetskraftsinvandring som ägde rum dessförinnan skall omfattas av ut-
jämningen. Några remissinstanser har haft synpunkter på de vistelsetider
för flyktingar och anhöriga som föreslagits ligga till grund för utjäm-
ningen. Ytterligare analyser av vistelsetidemas betydelse för försörj-
ningsbehovet kan behöva göras.

Arbetslösheten påverkar bl.a. kommunernas socialbidragskostnader.
Andelen arbetslösa samvarierar emellertid inte med kostnaderna för soci-
albidrag eller övrig individ- och familjeomsorg. I kostnadsutjämningen
har istället valts en faktor som bättre samvarierar med dessa kostnader,
nämligen andelen arbetssökande som är öppet arbetslösa eller i behov av
vägledning och som inte erhåller ersättning från arbetslöshetskassa eller
kontant arbetsmarknadsstöd (KAS).

Av faktorerna i nuvarande utjämningsmodell är det främst måttet på
bebyggelsetäthet som har kritiserats. Utredningen har dock funnit att de
övriga föreslagna faktorerna måste kompletteras med ett täthetsmått. Ett
täthetsmått fångar bl.a. upp ”inflyttade sociala problem” och storstäder-
nas högre kostnader till följd av det långvariga socialbidragsberoendet. I
storstäderna är andelen bidragshushåll med socialbidrag mer än tio må-
nader per år, exklusive flyktingar, avsevärt högre än i övriga kom-
mungrupper.

Individ- och familjeomsorg är ett område där det är särskilt viktigt att
kontinuerligt följa upp kostnadsutjämningen eftersom kostnaderna på-
verkas så starkt av samhällsförändringar. Det gäller främst utvecklingen
på arbetsmarknaden och kostnadsutvecklingen för kommunerna bl.a. till
följd av det stora flyktingmottagandet under åren i början av 1990-talet.
Genom de föreslagna förändringarna kommer modellen att på ett bättre
sätt spegla dessa förändringar både mellan kommunerna och över tiden
än den nuvarande modellen. Jämställdhetsaspektema bör analyseras vida-
re.

Genom de föreslagna förändringarna minskar omfördelningen i kost-
nadsutjämningen från 4,8 till 3,8 miljarder kronor.

Prop. 1998/99:89

7.2.2 Äldreomsorg

Prop. 1998/99:89

Regeringens bedömning: Nuvarande beräkningsmodell för äldreom-
sorg bibehålls, men faktorn ensam/samboende byts ut mot civilstånd
och en etnisk faktor läggs till. Kostnadsutjämningen beräknas utifrån
åldersstruktur, könsfördelning, yrkesbakgrund, civilstånd, utländsk
bakgrund och glesbygd.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: En övervägande del av kommunerna anser att de
föreslagna förändringarna är acceptabla. Socialstyrelsen är dock tveksam
till en komplettering med en etnisk faktor.

Skälen för regeringens bedömning: I nuvarande äldreomsorgsmodell
beaktas de äldres ålders- och könstillhörighet, yrkesbakgrund och sam-
boendeförhållanden. Dessutom tas hänsyn till att glesbygd medför dyrare
hemtjänst och ett större behov av särskilt boende.

Det statistiska underlaget i nuvarande äldreomsorgsmodell kan bara
delvis uppdateras årligen. Uppgifter om fördelning efter yrkesbakgrund
och samboendeförhållanden baseras på uppgifter från folk- och bostads-
räkningarna (FoB), där den senaste avser år 1990. Det innebär att för
varje år ökar avvikelsen mellan modellen och faktiska förhållanden.
Uppgifter om de äldres yrkesbakgrund har hämtats från FoB 1970 och
1990. För en stor del av de äldsta pensionärerna, särskilt kvinnorna, sak-
nas sådana uppgifter. Data om yrkesbakgrund för den äldre befolkningen
år 1996 bör därför uppdateras med information från FoB 1990 och tidiga-
re folk- och bostadsräkningar.

Den kartläggning av vårdbehov och kostnader som ligger till grund för
nuvarande system gjordes år 1994 men bedöms fortfarande vara aktuell
och stabil över tiden. Civilstånd (gifta/ej gifta) bör ersätta samboende/ej
samboende. Fördelen är att uppgifter om civilståndsfördelning kan upp-
dateras varje år. Bland ålderspensionärerna är det vidare mycket stor
överensstämmelse mellan gifta och sammanboende respektive ej gifta
och ej sammanboende. Det finns inte några systematiska skillnader mel-
lan olika kommuntyper.

Regeringen anser att äldreomsorgsmodellen behöver kompletteras med
en etnisk faktor. Socialstyrelsen däremot är tveksam till detta eftersom
man anser att det saknas vetenskapligt belägg för att äldre invandrare har
sämre hälsa än befolkningen i övrigt. Ett flertal studier av bl.a. sjukskriv-
ning och förtidspensionering visar emellertid att vissa invandrargrupper
har en betydligt sämre hälsa än befolkningen i genomsnitt. Det gäller
särskilt de grupper som kom som arbetskraftsinvandrare under 1950- och
1960-talen från södra Europa samt de flyktingar som kommit under sena-
re år. En del av denna skillnad kan härledas till skillnader i socioekono-
misk sammansättning, men även om man tar hänsyn till detta kvarstår
tydliga skillnader i hälsoförhållanden.

Analyser av data från SCBs levnadsnivåundersökningar åren 1992-
1995 om hälsoförhållanden bland personer som är 65 år och äldre visar
att de som är utrikes födda från länder i södra Europa och länder utanför

Europa (exklusive USA m.fl.) har en drygt 50-procentigt förhöjd risk att
tillhöra gruppen med svår ohälsa jämfört med personer födda i Sverige.
Även en analys av registret över vårdade i äldreomsorgen i Stockholms
kommun visar på något förhöjda omsorgskostnader för dessa invandrar-
grupper. För personer födda i övriga Europa finns ingen statistiskt säker-
ställd skillnad jämfört med de som är födda i Sverige.

Antalet personer i Sverige från södra Europa eller länder utanför Euro-
pa som uppnått 65 år är ännu relativt litet. Antalet kommer dock att öka
betydligt under kommande år. De kommer också att vara mycket ojämnt
fördelade mellan kommunerna.

En förhöjd risk för svår ohälsa med 50 procent innebär att omsorgs-
kostnaden för olika grupper av äldre bör räknas upp med 40 procent. Det
saknas emellertid statistik som på ett tillförlitligt sätt beskriver yrkesbak-
grunden bland äldre invandrare. Då andelen med arbetaryrken bland per-
soner från dessa länder är väsentligt högre än i genomsnittsbefolkningen
bör kostnaderna i äldreomsorgsmodellen räknas upp med 50 procent för
personer födda i länder i södra Europa och länder utanför Europa.

Nuvarande beräkningar av merkostnader för hemtjänst i glesbygd ba-
seras på boendemönstret bland pensionärer år 1992. Under de år som gått
sedan dess har nära hälften av dessa pensionärer avlidit. De som under
tiden uppnått 80 års ålder bor i mindre utsträckning i glesbygd än de som
var födda några år tidigare. Därför har befolkningsstatistiken aktualise-
rats. Vid beräkningen av dessa merkostnader beaktas faktiska skillnader i
bebyggelsestruktur genom att den görs utifrån vägavståndet till de äldres
bostadsort. Jämställdhetsaspekterna bör analyseras vidare.

Genom de föreslagna förändringarna ökar omfördelningen i kostnads-
utjämningen med ca 100 miljoner kronor till ca 4,7 miljarder kronor.

7.2.3 Gymnasieskola

Regeringens bedömning: Nuvarande beräkningsmodell för gymna-
sieskolan bibehålls, men faktorn andel elever med inackorderings-
tillägg byts ut mot bebyggelsestruktur. Kostnadsutjämningen beräknas
utifrån andelen ungdomar 16-18 år, bebyggelsestrukturen samt ele-
vernas programval.

Prop. 1998/99:89

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: En övervägande del av kommunerna samt Skol-
verket anser att de föreslagna förändringarna är acceptabla. Ett antal
kommuner samt Integrationsverket anser att modellen bör kompletteras
med en faktor för utländsk bakgrund.

Skälen för regeringens bedömning: I kostnadsutjämningen för gym-
nasieskolan beaktas åldersstrukturen, andelen elever som på grund av
stora avstånd inte kan bo på hemorten samt att olika utbildningsprogram i
gymnasieskolan kostar olika mycket. Tillägget för inackordering är av-
sett att kompensera för kommunernas inackorderingskostnader för de
elever som inte kan bo på hemorten. Beräkningen i utjämningssystemet

utgår från andelen gymnasieelever som hade inackorderingstillägg läsåret
1990/91. Detta underlag har inte kunnat uppdateras eftersom det inte
längre görs någon central registrering av elever med inackorderings-
tillägg.

I kostnadsutjämningen för grundskolan beaktas merkostnader för sko-
lor med litet elevunderlag och for skolskjutsar. En jämförelse mellan oli-
ka kommuner av kostnaden per elev i gymnasieskolan pekar på att elev-
kostnadema är högre i kommuner med ett litet elevunderlag, även när
skillnaderna i programinriktning och administrations- och kommun-
gemensamma kostnader beaktats. En del av de högre kostnaderna kan
förklaras av att många mindre kommuner har egna små gymnasieskolor.
Regeringen anser dock inte att sådana merkostnader i sig skall kompen-
seras, utan endast sådana merkostnader som följer av elevernas program-
val.

Den nuvarande inackorderingsfaktom utgår från skolstrukturen i bör-
jan av 1990-talet. Även vid denna tidpunkt fanns kommuner som hade
egen gymnasieutbildning trots ett lågt elevunderlag. Hittills under 1990-
talet har nya gymnasieskolor med ett eller flera nationella program etab-
lerats i 40 kommuner som tidigare saknade gymnasieskola. Flertalet av
dessa kommuner har ett relativt litet elevunderlag. Ett 70-tal kommuner
saknar gymnasieskola eller har endast individuellt program.

Regeringen anser att den nuvarande inackorderingsfaktom bör ersättas
av en bebyggelsestrukturfaktor som utgår från en beräknad kostnad för
inackordering och dagliga resor. Kommuner med litet elevunderlag och
stort avstånd till andra gymnasieorter får därigenom en kompensation för
sådana kostnader oavsett om kommunen bedriver gymnasieutbildning
eller ej. För de kommuner som trots ett lågt elevunderlag bedriver egen
utbildning fungerar den beräknade ersättningen för inackordering och
resekostnader i praktiken som en kompensation för merkostnader för små
gymnasieskolor.

Regeringen anser att denna metod att beräkna merkostnader för bebyg-
gelsestrukturen beaktar de strukturella kostnadsskillnaderna på ett bättre
sätt än det nuvarande inackorderingstillägget. Även i kommuner med ett
tillräckligt elevunderlag för att bedriva gymnasieutbildning utan mer-
kostnader beaktas skillnader i bebyggelsestruktur. Genom en sådan lös-
ning beaktas således skillnaderna i bebyggelsestruktur i alla typer av
kommuner på ett bättre sätt än med nuvarande modell. Totalt omfördelas
drygt 1 miljard kronor.

Det finns ingen särskild faktor för elever med utländsk bakgrund i nu-
varande kostnadsutjämning för gymnasieskolan, vilket också påpekats av
en del remissinstanser. Om elever med t.ex. utländsk bakgrund i större
utsträckning väljer individuella program och går fler år i gymnasieskolan
än genomsnittet beaktas de merkostnader detta medför i utjämningen.
Kommuner med en hög andel gymnasieelever med utländsk bakgrund
ges också en ökad ersättning eftersom merkostnader för barn och ung-
domar med utländsk bakgrund beaktas (se avsnitt 7.1.1).

Vuxenutbildningen ingår inte i nuvarande kostnadsutjämning. Kun-
skapslyftet, den statliga satsningen på huvudsakligen gymnasial utbild-
ning inom kommunal vuxenutbildning, upphör som projekt år 2002. Om

Prop. 1998/99:89

det nuvarande statsbidraget för denna verksamhet då kommer att tillföras
det generella statsbidraget kan detta leda till att kostnadsutjämningen
behöver utökas med en delmodell där det strukturellt betingade behovet
av vuxenutbildning beaktas.

7.2.4 Befolkningsminskning

Regeringens bedömning: Nuvarande beräkningsmodell för befolk-
ningsminskning bibehålls men kompletteras. Kommuner vars totalbe-
folkning minskat under den senaste tioårsperioden kompenseras redan
idag med 100 kronor per invånare för varje procentenhet som minsk-
ningen överstiger två procent. Kommuner vars totalbefolkning de se-
naste tre åren minskat med minst två procent far därutöver en ytterli-
gare ersättning på 100 kronor per invånare för varje procentenhet an-
talet barn i åldern 7-15 år minskat under samma tidsperiod.

Konsekvenserna av befolkningsförändringarna och hur de bör beaktas
i utjämningssystemet kommer att övervägas ytterligare.

Prop. 1998/99:89

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: En övervägande andel av kommunerna anser att
de föreslagna förändringarna är acceptabla. Många remissinstanser har
dock haft synpunkter på hur lång period med befolkningsminskning som
bör ligga till grund för kompensationen och storleken på kompensatio-
nen. Ofta har en kortare period förespråkats. En del kommuner i expansi-
va regioner anser att det även behövs en särskild kompensation för snabb
befolkningstillväxt. Svenska Kommunförbundet anser att förslaget är väl
avvägt. Förbundet menar dock att det vore önskvärt att utjämningen även
kunde ta hänsyn till konsekvenserna för de kommunala bostadsföretagen
vid minskande befolkning, vilket främst kan få stora effekter på den
kommunala ekonomin. Landstingsförbundet och ett antal landsting, i
första hand i skogslänen, anser att en motsvarande kompensation bör
finnas även för landsting.

Skälen för regeringens bedömning: I det nuvarande utjämningssys-
temet far kommuner vars befolkning under den senaste tioårsperioden
minskat, en ersättning med 100 kronor per invånare för varje procenten-
het som minskningen överstiger två procent. För landstingen finns ingen
motsvarande ersättning.

Syftet med utjämningen är att kompensera berörda kommuner för hög-
re kostnader per invånare på grund av att vissa kostnader är mer eller
mindre fasta och inte utan svårigheter kan sänkas i samma takt som be-
folkningen och inkomsterna från egna skatter, inkomstutjämning och
generella statsbidrag minskar.

De totala inkomsterna påverkas i mycket hög grad av hur kommunens
åldersstruktur förändras när befolkningen minskar. Utredningen har fun-
nit att de totala inkomsterna i kommuner med minskande befolkning i
allmänhet minskar betydligt långsammare än befolkningen beroende på
den särskilda kompensationen för befolkningsminskning och utfallet av

ändrad åldersstruktur i kostnadsutjämningens åldersberoende delar. Allt
fler kommuner kan dock successivt beräknas komma att fa ersättning för
befolkningsminskning mot bakgrund av utvecklingen under de senaste
åren. Omfördelningen inom systemet kommer därför att öka.

Regeringen anser att den nuvarande modellen i huvudsak synes väl av-
vägd. I vilken utsträckning den särskilda kompensationen för befolk-
ningsminskning ger tillräcklig tid för omställning går emellertid inte att
bedöma generellt. Regeringen förordar inte en generell höjning av den
särskilda kompensationen för befolkningsminskning eftersom det kan
uppstå negativa marginaleffekter. Det skulle teoretiskt sett kunna innebä-
ra att kommunens intäkter minskar om den negativa befolkningsutveck-
lingen vänds till en positiv sådan.

De fasta kostnaderna för grundskolan är höga i förhållande till andra
verksamheter. Kommuner där grundskolebarnen minskar som andel av
befolkningen samtidigt som befolkningen totalt minskar kan därför drab-
bas av minskade ersättningar i kostnadsutjämningen, som kan bli särskilt
svåra att hantera på kort sikt med motsvarande minskning av kostnader-
na. Regeringen anser därför att kommuner där både totalbefolkningen
och antalet skolbarn minskar bör ges en ytterligare kompensation utöver
den som finns i nuvarande utjämning. Kommuner vars befolkning de
senaste tre åren minskat med minst två procent bör fa en ersättning på
100 kronor per invånare för varje procentenhet som antalet barn 7-15 år
minskat under samma tidsperiod.

Genom de föreslagna förändringarna ökar omfördelningen från 250 till
330 miljoner kronor.

I remissvaren från ett antal kommuner med kraftigt ökande befolkning
har framförts att det finns behov av en särskild kompensation i kostnads-
utjämningen för att klara de ökade utgifterna för den utbyggnad av de
kommunala verksamheterna som blir nödvändig. Mot detta bör emeller-
tid ställas det faktum att de mest expansiva kommunerna i genomsnitt har
fått ökade bidrag i kostnadsutjämningen framför allt för barnomsorg och
i viss mån för grundskola. I kommuner med en ökande befolkning ökar
också skatteinkomsterna och det generella statsbidraget i takt med den
växande befolkningen. Utfallet i kostnadsutjämningen påverkas även för
dessa kommuner av hur åldersstrukturen förändras. Flertalet expansiva
förortskommuner har under de år nuvarande utjämningssystem funnits
fått ökade, ibland kraftigt ökade, ersättningar i kostnadsutjämningen.
Regeringen anser därför att det inte är befogat att i utjämningssystemet
särskilt kompensera kommuner med kraftig befolkningsökning.

Landsting med minskande befolkning ges ingen kompensation i ut-
jämningssystemet. Fram till och med år 1996 hade heller inget landsting
haft en befolkningsminskning under de senaste tio åren som översteg två
procent, som är den gräns som gäller för kommunerna. Någon ersättning
skulle således inte utgått i 1998 års utjämning om motsvarande regler
tillämpats för landstingen. I 1999 års utjämning skulle dock Västernorr-
lands läns landsting erhållit en begränsad kompensation. Mot bakgrund
av den omstrukturering inom sjukvården som redan pågår i alla lands-
ting, oberoende av befolkningsutvecklingen, anser inte regeringen att det
finns tillräckligt starka motiv att nu införa en kompensation för befolk-

Prop. 1998/99:89

ningsminskning för landstingen. Den nya sjukvårdsmodellen (se avsnitt
7.2.6), innebär dessutom att befolkningsförändringar i landstingen inte
far ett lika stort genomslag i kostnadsutjämningen som för kommunerna.

Med tanke på de pågående kraftiga befolkningsförändringarna anser
emellertid regeringen att det i ett fortsatt uppföljningsarbete krävs ytterli-
gare överväganden om hur dessa förändringar kan kompenseras i utjäm-
ningssystemet. Det gäller bl.a. frågan om befolkningsminskning i lands-
tingen.

7.2.5 Näringslivs- och sysselsättningsfrämjande åtgärder

Regeringens bedömning: Nuvarande beräkningsmodell för närings-
livs- och sysselsättningsfrämjande åtgärder bibehålls men faktorn för
arbetslöshet breddas till att omfatta arbetslösa och personer i samtliga
konjunkturberoende åtgärder. Vidare höjs gränsen för att få ersättning.
Kostnadsutjämningen beräknas utifrån den genomsnittliga andelen av
befolkningen i åldern 16-64 år som varit arbetslösa eller i konjunktur-
beroende åtgärder under de senaste fem åren. Om andelen överstiger
riksgenomsnittet plus två procentenheter utgör ersättningen 200 kro-
nor per invånare för varje procentenhet över denna nivå.

Prop. 1998/99:89

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: En övervägande del av kommunerna anser att de
föreslagna förändringarna är acceptabla. Vissa remissinstanser har dock
framfört att sysselsättningsfrämjande åtgärder är en statlig uppgift och
därför inte borde ingå i utjämningssystemet. Svenska Kommunförbundet
anser att det finns skäl att överväga andra mått än registrerad arbetslös-
het. Arbetsmarknadsstyrelsen anser att de föreslagna förändringarna är
ett steg i rätt riktning, men att arbetslöshetsmåttet inte ger en fullständig
bild av arbetsmarknadsproblemet.

Skälen för regeringens bedömning: Behovet av näringslivs- och sys-
selsättningsfrämjande åtgärder kompenseras i nuvarande kostnadsutjäm-
ning med 200 kronor per invånare för varje procentenhet med vilken den
öppna arbetslösheten, inklusive de personer som är sysselsatta i bered-
skapsarbete och arbetsmarknadsutbildning, överstiger en nivå motsva-
rande riksgenomsnittet plus en procentenhet. Arbetslösheten beräknas
utifrån hur stor andel den utgör bland befolkningen i åldern 16-64 år och
är ett genomsnitt för den senaste femårsperioden.

Antalet kommuner med ersättning och de sammanlagda ersättningarna
har ökat sedan nuvarande utjämningssystem infördes. Genom den ökade
arbetslösheten för landet som helhet har emellertid gränsen för att erhålla
ersättning i systemet successivt höjts.

Utjämningen avser att kompensera för behovet av näringslivs- och sys-
selsättningsfrämjande åtgärder i kommuner med hög arbetslöshet. År
1990 var arbetslösheten låg. De konjunkturberoende åtgärderna bestod då
huvudsakligen av beredskapsarbete och arbetsmarknadsutbildning. Sedan
dess har successivt nya konjunkturberoende åtgärder införts och antalet

personer i konjunkturberoende åtgärder fyrdubblats, samtidigt som anta-
let sysselsatta i beredskapsarbete och arbetsmarknadsutbildning år 1996
låg kvar på samma nivå som år 1990. Den nuvarande definitionen av ar-
betslöshet är mot denna bakgrund inte längre ett korrekt mått på behovet
av näringslivs- och sysselsättningsfrämjande åtgärder. Regeringen anser
därför att definitionen av arbetslöshet bör breddas till att omfatta arbets-
lösa och personer i samtliga konjunkturberoende åtgärder. Därigenom
tillgodoses de behov som kommuner med en långvarigt besvärlig ar-
betsmarknadssituation har av näringslivs- och sysselsättningsfrämjande
åtgärder och kommunernas påverkansmöjligheter på utfallet blir mer be-
gränsade jämfört med nuvarande modell. Detta ligger även i linje med en
av utjämningssystemets grundprinciper, att en kommun inte skall kunna
påverka bidragets eller avgiftens storlek.

Med den utvidgade definitionen av arbetslöshet ökar andelen arbetslö-
sa i riket med tre procentenheter. Om ingen anpassning görs av de gräns-
värden som nu gäller för bidrag, kommer de sammantagna kostnaderna
för utjämningen för näringsliv och sysselsättning att fördubblas. Rege-
ringen gör den bedömningen att utjämningen får en bättre anpassning till
behoven av näringslivs- och sysselsättningsfrämjande åtgärder om grän-
sen för att erhålla ersättning höjs jämfört med en sänkning av ersätt-
ningsnivån. Regeringen anser därför att gränsvärdet för att få ersättning
bör höjas med en procentenhet till två, dvs. arbetslösheten enligt den re-
dovisade definitionen skall överstiga genomsnittet för riket plus två pro-
centenheter. Däremot bör ersättningsnivån, dvs. 200 kronor per invånare
och procentenhet, bibehållas oförändrad.

Kommuner kan under vissa omständigheter få minskade inkomster om
arbetsmarknadssituationen förbättras, t.ex. om en arbetslös person med
ersättning från a-kassa får arbete. Detta kan i princip inträffa om en
kommun i kostnadsutjämningen får ersättning för näringslivs- och sys-
selssättningsfrämjande åtgärder till följd av en långvarigt hög arbetslös-
het. Detta negativa incitament är emellertid inte generellt utan berör på
sin höjd ett 80-tal kommuner som haft en långvarigt besvärlig arbets-
marknadssituation. Den ekonomiska effekten är mycket liten. Regeringen
bedömer att det knappast är sannolikt att kommuner gör avkall på målet
om hög sysselsättning för att kortsiktigt få ett obetydligt högre bidrag i
utj ämningssystemet.

Genom de föreslagna förändringarna ökar omfördelningen från ca 450
till ca 480 miljoner kronor.

2 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 89

Prop. 1998/99:89

7.2.6

Hälso- och sjukvård

Prop. 1998/99:89

Regeringens bedömning: Nuvarande beräkningsmodell för hälso-
och sjukvård ersätts med en ny modell. Kostnadsutjämningen beräk-
nas utifrån dels genomsnittlig vårdkostnad för personer i vårdtunga
grupper, dels genomsnittlig vårdkostnad för övriga befolkningen upp-
delad efter kön, ålder, civilstånd, sysselsättning, inkomst och boende-
form. Merkostnader på grund av gles bebyggelsestruktur beräknas för
sjukhusvård, primärvård, ambulansverksamhet och sjukresor efter bo-
sättningsmönster och befolkningsunderlag. Landsting med farre än
200 000 invånare får ett särskilt tillägg.

Frågan om merkostnader för hälso- och sjukvård i storstadsregioner
och i glesbygd kommer att analyseras ytterligare.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet landsting anser att förslaget är accepta-
belt och framhåller dess fördelar jämfört med nuvarande utjämning. Ett
landsting anser att modellen måste vidareutvecklas innan den kan ligga
till grund för en utjämning. Socialstyrelsen anser att enkelhet, robusthet
och långsiktighet nedprioriteras genom förslaget för att öka rättvisan och
att man bör avvakta med genomgripande förändringar tills bättre kost-
nads- och verksamhetsdata föreligger. Landstingsförbundet stödjer för-
slaget, men anser att kostnadsunderlaget successivt måste breddas, att
vissa storstadsproblem måste utredas närmare och att kompensationen
för gles bebyggelsestruktur måste ses över. Den senare frågan har även
tagits upp av flera landsting i skogslänen och av Glesbygdsverket.

Skälen för regeringens bedömning: Nuvarande kostnadsutjämning
för hälso- och sjukvård baseras på åldersfördelningen, medellivslängden
och andelen ej samboende. De genomsnittliga vårdkostnader som ligger
till grund för utjämningen avser år 1992. I kostnadsutjämningen beaktas
också merkostnader för gles bebyggelsestruktur och för landsting med
liten folkmängd.

Modellen konstruerades ursprungligen utifrån data om samband mellan
vårdkostnader och sociodemografiska faktorer som kunde påvisas på
kommunnivå inom Malmöhus läns landsting år 1992. Modellen ger ett
stabilt utfall över åren, vilket dock i huvudsak beror på att de använda
faktorerna förändras mycket lite mellan åren. Redan när förslaget till nu-
varande modell presenterades framfördes kritik mot såväl underlaget som
valet av förklaringsfaktorer.

Den uppföljning som utredningen gjort visar på flera allvarliga pro-
blem med nuvararande modell. Faktorn medellivslängd uppfyller inte de
statistiska villkoren för att kunna ingå i en utjämningsmodell med aktu-
ellare kostnadsdata. En bidragande orsak till detta är att de kostnader för
olika åldersgrupper som ligger till grund för nuvarande modell inte helt
kunnat rensas från sådana kostnader som reglerades vid Ädel-reformen
vilken genomfördes från år 1992. Den tyngst vägande faktorn, ej sambo-
ende, förändras inte alls eftersom den hämtats från FoB 1990. På grund

av bortfall i FoB 1990 redovisas dessutom en något för hög andel ej
samboende för främst Stockholmsregionen som därmed far en överskatt-
ning av vårdkostnaderna i modellen. Utredningens uppföljning visar så-
ledes att nuvarande modell inte är hållbar över tiden och att den dessutom
är alltför beroende av en enskild faktor som inte är möjlig att uppdatera
årligen. Utredningen föreslår därför att nuvarande modell för kostnads-
utjämning för hälso- och sjukvård ersätts med en modell som bygger på
registrerade vårdbehov eller vårdkonsumtion för olika grupper av befolk-
ningen.

Regeringen delar utredningens slutsatser att nuvarande hälso- och
sjukvårdsmodell bör ersättas med en modell som på ett bättre sätt åter-
speglar skillnaderna i hälso- och sjukvårdsbehov och dessutom bygger på
ett aktuellare underlag än den nuvarande modellen. Några remissinstan-
ser, bl.a. Socialstyrelsen, anser att man bör avvakta med genomgripande
förändringar tills bättre kostnads- och verksamhetsdata föreligger. Mot
bakgrund av de redovisade problemen med nuvarande modell anser rege-
ringen emellertid att det vore orimligt att inte nu genomföra några för-
ändringar. Regeringen ansluter sig därför till utredningens förslag men
vill framhålla vikten av att modellen blir föremål för en fortsatt uppfölj-
ning, utvärdering och utveckling. Bland annat bör storstädernas och gles-
bygdens speciella förhållanden uppmärksammas. Genom de införande-
regler som regeringen föreslår för landsting blir de årliga förändringarna
begränsade och fullt genomslag av en ny hälso- och sjukvårdsmodell sker
först på längre sikt.

Ny hälso- och sjukvårdsmodell

Den modell som utredningen utvecklat består av två delar, dels en som
avser behov och kostnader som kan hänföras till s.k. vårdtunga grupper,
dels en som avser behov och kostnader för övriga ca 95 procent av be-
folkningen.

Kostnadsunderlagen i modellerna utgörs av faktiska vårdkostnader per
individ i Malmöhus läns landsting år 1995.1 dessa kostnader ingår såväl
sluten som öppen sjukhusansluten vård samt primärvård. Privat sjuk-
husvård har mycket liten omfattning i Malmöhus läns landsting. För att
förekomsten av privat vård inte skall medföra att vårdkostnaderna blir
underskattade har de två kommuner där primärvård av mer betydande
omfattning sker vid privata husläkare/vårdcentraler, exkluderats vid be-
räkningar av genomsnittskostnader. Detta innebär att genomsnittskostna-
den i modellen innefattar en genomsnittlig nivå av privat vård.

Vårdtunga grupper

Utredningen har valt ut åtta sjukdomsgrupper ur Socialstyrelsens sluten-
vårdsregister. Till dessa har lagts gruppen personer med hiv för vilken
helt separata beräkningar har gjorts. De stora grupperna personer med
diabetes och astma vårdas i stor utsträckning i den öppna vården och
primärvården och ingår inte i Socialstyrelsens register. Det har därför

Prop. 1998/99:89

inte varit möjligt att få en heltäckande och korrekt redovisning av dessa
patientgrupper, varför de inte heller omfattas av modellen. Detta har vis-
sa remissinstanser framfört som en brist.

Antalet personer som vid bearbetningen av Socialstyrelsens sluten-
vårdsregister kom att hänföras till en eller flera av de angivna vårdtunga
grupperna uppgick till knappt fem procent av befolkningen. I Malmöhus
läns landsting, för vilket det finns heltäckande kostnadsdata, svarar dessa
fem procent av befolkningen för 38 procent av den totala sjukvårdskost-
naden.

Det finns samband mellan personers socioekonomiska förhållanden
t.ex. utbildning och yrkesbakgrund och risken för att de drabbas av någon
av de sjukdomar som hänförs till de vårdtunga grupperna. När sjukdo-
men väl är ett faktum är emellertid skillnaderna i genomsnittlig vårdkost-
nad mycket liten mellan olika socioekonomiska grupper. Det är därför
tillräckligt att endast fördela de vårdtunga grupperna efter kön och ålder.

Hiv-patienter är en liten grupp, som antalsmässigt inte kan beräknas
utifrån Socialstyrelsens register. Gruppen har genomsnittligt höga vård-
kostnader och en mycket ojämn fördelning i landet. En särskild modell
har därför utvecklats för att inkludera patientgruppen bland de vårdtunga
grupperna.

Den genomsnittliga vårdkostnaden för personer i någon av de vård-
tunga grupperna uppgår, oavsett ålder, kön och grupp till 54 500 kronor
per år.

Övrig befolkning

Eftersom en stor del av de personer som ges den mest kostnadskrävande
vården har hänförts till någon av de vårdtunga grupperna, blir genom-
snittskostnaden för de övriga 95 procenten av befolkningen endast 4 200
kronor per invånare och år. Totalt svarar gruppen för ca 60 procent av de
sammanlagda vårdkostnaderna. Sambanden mellan vårdkostnad och so-
cioekonomiska bakgrundsfaktorer blir också mindre tydliga när man ex-
kluderar de vårdtunga grupperna.

Bland dem som inte tillhör någon vårdtung grupp har män en genom-
snittligt högre vårdkostnad än kvinnor. Undantag gäller dock i de åldrar
då kvinnor föder barn. Ogifta och tidigare gifta män har betydligt högre
vårdkostnader än gifta män. Motsatsen gäller för unga kvinnor, där de
gifta har en högre andel som föder barn och därmed får högre vårdkost-
nader. I de flesta åldersgrupper har låginkomsttagare högre vårdkostna-
der än genomsnittet. Detta gäller dock inte ungdomar, eftersom många av
dessa är studerande. Samma förhållande gäller när den del av befolk-
ningen som inte tillhör någon vårdtung grupp delas upp med hänsyn till
förvärvsarbete. Det är små skillnader i vårdkonsumtion mellan förvärvs-
arbetande och ej förvärvsarbetande ungdomar, medan de ej förvärvsar-
betande i åldrarna 30-60 år har nära tre gånger så hög genomsnittskost-
nad som de förvärvsarbetande i motsvarande åldrar.

De samband som finns mellan olika bakgrundsfaktorer och vårdkon-
sumtionen är komplexa men av stor betydelse. De måste därför beaktas

Prop. 1998/99:89

även om det innebär att dataunderlaget blir omfattande och modellen
komplicerad. Utredningen har valt att bygga på sex faktorer, nämligen
kön, ålder, civilstånd, sysselsättningsstatus, inkomst och boendetyp. Des-
sa faktorer är var och en indelade i två eller flera klasser. Utifrån denna
uppdelning fördelas befolkningen i Malmöhus läns landsting i 890 del-
grupper för vilka en genomsnittlig vårdkostnad beräknas. För varje
landsting räknas antalet personer per delgrupp fram och multipliceras
med den beräknade genomsnittskostnaden för respektive delgrupp. Den
sammanlagda kostnaden for alla delgrupperna beräknas och divideras
sedan med det antal personer i landstinget som ej hänförts till någon
vårdtung grupp.

Studier som utredningen låtit göra visar att vissa grupper av invandrare
har sämre hälsa och därmed större vårdbehov än genomsnittet. Studier av
vårdkonsumtionen visar emellertid inte att den faktiska vårdkonsumtio-
nen för dessa grupper är högre. Utredningen har därför valt att inte be-
akta faktorn etnicitet i hälso- och sjukvårdsmodellen. Jämställdhetsas-
pektema bör analyseras vidare.

Sjukvård i gles bebyggelsestruktur

Beräkningen av merkostnader för hälso- och sjukvård i glesbygd baseras
i nuvarande kostnadsutjämning på befolkningens avstånd till länssjukhu-
set. Huvuddelen av sjukhusvården i glesbygdsregionerna bedrivs emel-
lertid på en nivå som snarast motsvarar länsdelssjukhus. Förutsättningar-
na för primärvården och länsdelssjukhusen beaktas endast indirekt. Den
metod som används för att räkna upp fågelvägsavståndet till att motsvara
vägavstånd som används i Norrlands inland ger i vissa fall betydande
överskattningar av faktiskt avstånd och därmed också för högt beräknade
merkostnader.

Regeringen anser att merkostnader för gles bebyggelsestruktur skall
kompenseras i sjukvårdsmodellen. Den nuvarande metoden behöver
emellertid utvecklas. Beräkningarna av landstingens merkostnader för att
bedriva hälso- och sjukvård i mindre orter och glesbygd bör delas upp i
fyra huvudkomponenter, nämligen sjukhusansluten vård, primärvård,
ambulansverksamhet och ersättningar för sjukresor.

För den sjukhusanslutna vården utgår beräkningarna från kostnaderna
för att driva ett akutsjukhus med jourkedjor inom kirurgi, medicin, anes-
tesi och röntgen samt, där avstånden är långa till alternativa sjukhus,
även kostnader för BB. För att beakta strukturella förutsättningar i form
av bebyggelsestruktur och befolkningsunderlag har en fiktiv lokalisering
av sjukhus gjorts. Merkostnader har sedan beräknats för de sjukhus som
får ett summerat befolkningsunderlag mellan 25 000 och 75 000 perso-
ner.

För primärvården har merkostnader för gles bebyggelsestruktur beräk-
nats uppkomma där befolkningsunderlaget (färre än 5 600 personer) är
otillräckligt för en vårdcentral med tre läkare.

Prop. 1998/99:89

Merkostnader för ambulansverksamhet beräknas uppkomma då am-
bulansstationer måste drivas med ett befolkningsunderlag på mindre än
10 000 personer.

Beräkningarna av merkostnader för reseersättningar i gles bebyggelse
baseras på ett underlag rörande resekostnader som Landstingsförbundet
har tagit fram.

De föreslagna förändringarna i kostnadsutjämningen rörande vårdbe-
hov och gles bebyggelsestruktur fångar inte upp de merkostnader för häl-
so- och sjukvård som bedöms föreligga i de befolkningsmässigt minsta
landstingen. Mot denna bakgrund anser regeringen att nuvarande kom-
pensation för landsting med en befolkning under 200 000 invånare bör
bibehållas.

Genom de föreslagna förändringarna minskar omfördelningen från ca
2,8 till ca 1,2 miljarder kronor.

7.2.7 Kollektivtrafik

Prop. 1998/99:89

Regeringens bedömning: Nuvarande beräkningsmodell för kollek-
tivtrafik ersätts. Kostnadsutjämningen beräknas länsvis utifrån fakto-
rerna gleshet, arbetspendling och tätortsstruktur. De beräknade stan-
dardkostnadema reduceras med 25 procent och fördelas med 50 pro-
cent till kommunerna och 50 procent till landstinget inom respektive
län. Fördelningen mellan kommunerna inom länen sker efter den fak-
tiska kostnadsfördelningen för kollektivtrafik.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet landsting anser att den föreslagna kol-
lektivtrafikmodellen är acceptabel. Ett stort antal kommuner har syn-
punkter på denna del av kostnadsutjämningen. Många kommuner och
landsting utanför storstadsregionerna ifrågasätter om kostnaden för kol-
lektivtrafik över huvud taget skall betraktas som en strukturell kostnad
och menar att den borde utgå ur kostnadsutjämningen eller kompenseras
på en lägre nivå. I storstadsregionerna anser de flesta kommuner och
landsting att kostnaderna bör kompenseras fullt ut. Landstingsförbundet
och vissa andra remissinstanser anser vidare att fördelningen mellan
landstinget och kommunerna i respektive län skall ske efter den faktiska
kostnadsfördelningen.

Skälen för regeringens bedömning: Kommuner och landsting delar
på finansieringsansvaret för kollektivtrafiken och den ingår i nuvarande
kostnadsutjämning eftersom den tillgodoser ett regionalt behov av fram-
för allt arbetsresor. Behovet av kollektivtrafik beaktas därför för både
kommunerna och för landstingen i en gemensam modell. Kostnadsut-
jämningen beräknas i dag per län utifrån de fyra faktorerna gleshet, tät-
het, en-/flerkämighet samt förekomst av skärgård. De ingående faktorer-
nas vikter fastställdes utifrån kommunernas och landstingens samman-
lagda kostnader för kollektivtrafik per län år 1992 enligt dåvarande län-
sindelning. De beräknade standardkostnaderna per län reduceras därefter

med 25 procent för att inte skillnader i servicenivå skall påverka utjäm-
ningen. Inom länen fördelas utjämningsbidraget eller utjämnings-
avgiften lika mellan landstinget och kommunkollektivet. Fördelningen
mellan kommunerna beräknas efter respektive kommuns andel av de
faktiska kostnaderna i länet år 1992. En årlig uppräkning av de beräknade
standardkostnadema har gjorts med nettoprisindex (NPI).

Den nuvarande utjämningsmodellen för kollektivtrafik gav ursprungli-
gen en förhållandevis hög förklaringsgrad till de kostnadsskillnader som
fanns mellan länen år 1992. För vissa län var dock skillnaden mellan
faktisk och i modellen beräknad kostnad redan inledningsvis relativt stor.
Kollektivtrafikmodellens utfall har legat förhållandevis stabilt mellan
åren eftersom de ursprungliga beräkningarna endast räknats om med hän-
syn till förändringen av NPI. Under åren efter 1992 har emellertid kom-
munernas och landstingens faktiska nettokostnader för kollektivtrafik
sjunkit på riksnivå i såväl fasta som löpande priser, främst till följd av
effektiviseringar genom ökad upphandling och ökade biljettintäkter.
Kostnadsutjämningen har därigenom fått en större omsättning än vad
som motiveras av de faktiska kostnadsskillnaderna för kollektivtrafiken.
Nya beräkningar utifrån senare års kostnadsdata på länsnivå visar också
att modellens förklaringsgrad sjunkit och att en del av de ingående fakto-
rerna inte längre uppfyller de statistiska kraven. De nuvarande faktorerna
uppfyller heller inte de statistiska kraven när modellen testats på 1998 års
nya länsindelning.

I olika sammanhang, bl.a. i remissvaren på utredningen, har kritik rik-
tats mot att man valt faktorer som förklarar faktiska kostnadsskillnader,
utan att ifrågasätta om dessa beror på struktur eller servicenivå. Många
synpunkter har framförts på vilken kompensationsgrad i kostnadsutjäm-
ningen som är lämplig med hänsyn till skillnader i servicenivå och
strukturkostnader. Vissa remissinstanser har också framfört att kollektiv-
trafiken inte bör ingå i kostnadsutjämningen. Frågan om fördelningen av
bidrag/avgift mellan kommuner och landsting inom respektive län har
också tagits upp, bl.a. av Landstingsförbundet.

Regeringen anser att kollektivtrafikkostnader i stor utsträckning är att
betrakta som strukturellt betingade och att den nuvarande lösningen, att i
ett första steg beräkna kostnadsutjämningen på länsnivå, bör bibehållas.
Den modell som används för att beräkna standardkostnadema på länsnivå
behöver dock utvecklas samtidigt som den måste anpassas till den nya
länsindelningen i Skåne och Västra Götaland.

Enligt regeringens bedömning bör standardkostnadema beräknas uti-
från faktorerna gleshet, andelen av länets befolkning som arbetspendlar
över kommungränser samt andelen av länets befolkning som bor i tätor-
ter med minst 20 000 invånare. Gleshetsmåttet är identiskt med det som
ingår i den nuvarande utjämningsmodellen, men har uppdaterats med
aktuellare data. De nya faktorerna avser att spegla behovet av arbetsresor
och behovet av kollektivtrafik i större tätorter. För att åstadkomma en
bättre anpassning av kostnadsutjämningen till de faktiska kostnadsskill-
naderna bör kostnadsnivån i utjämningen årligen stämmas av mot de
faktiska kostnaderna för kollektivtrafik i landet.

Prop. 1998/99:89

Utbudet av kollektivtrafik varierar mellan olika delar av landet. Förut-
sättningarna att bedriva kollektivtrafik och möjligheterna att t.ex. utnyttja
kollektivtrafiken för dagliga arbetsresor skiljer sig åt mellan storstadsre-
gioner och andra delar av landet. Utredningen har emellertid inte funnit
något användbart underlag för att bedöma hur stor del av kostnadsskill-
naderna som beror på skillnader i servicenivå. Regeringen anser att de
beräknade standardkostnadema därför bör reduceras med 25 procent
även i fortsättningen.

Den nuvarande principen att fördela utjämningsbidraget/-avgiften med
hälften vardera mellan kommunerna och landstinget inom respektive län
utgår från den genomsnittliga huvudmannaskapsfördelningen för kollek-
tivtrafiken i landet. Fördelningen i flertalet län avviker emellertid från
den genomsnittliga. Den största avvikelsen finns i Stockholms län, där
landstinget svarar för hela finansieringen. Regeringen anser inte att det
har framkommit tillräckligt starka skäl för att nu föreslå en generell för-
ändring av hur bidraget/avgiften i utjämningen skall fördelas mellan hu-
vudmännen. Detta är en fråga som bör avgöras inom respektive län med
den faktiska kostnadsfördelningen som en väsentlig utgångspunkt. Även
principerna för fördelningen mellan kommunerna inom länen, dvs. efter
den faktiska kostnadsfördelningen för kollektivtrafik, bör bibehållas.

Genom de föreslagna förändringarna minskar omfördelningen mellan
kommunerna från ca 800 till ca 630 miljoner kronor. Omfördelningen
mellan landstingen minskar från ca 650 till ca 500 miljoner kronor.

7.3 Verksamheter och kostnadsslag där uppdateringar
görs

Regeringens bedömning: Uppdateringar av delar av underlaget för
kostnadsutjämningen görs för följande verksamheter: barnomsorg,
grundskola, svagt befolkningsunderlag, byggkostnader och högskole-
utbildning.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser anser att utredningens
förslag är acceptabla.

Skälen för regeringens bedömning:

Barnomsorg

I nuvarande utjämning beaktas andelen barn i åldersgruppen 1-9 år och
behovet av barnomsorg. Bamomsorgsbehovet beräknas med hjälp av
föräldrarnas förvärvsfrekvenser, kommunens skattekraft, begränsad upp-
åt till 127 procent av medelskattekraften och ett täthetsmått. Alla faktorer
utom täthetsmåttet uppdateras årligen. Faktorernas vikter baseras på 1992
års förhållanden och har hittills inte ändrats. Bamomsorgsbehovet, som
det mäts i nuvarande utjämningsmodell, avser att beakta såväl skillnader
i barnens vistelsetider som kostnadsskillnader mellan olika bamomsorgs-

Prop. 1998/99:89

former. Sedan år 1992 har både andelen inskrivna barn i barnomsorgen Prop. 1998/99:89
och barnens vistelsetider ökat. Ökningarna har varit genomsnittligt större
i kommuner som i början av 1990-talet hade ett relativt litet utbud av
barnomsorg. Denna förändring kan bl.a. vara en effekt av den bamom-
sorgslag som infördes år 1995, vilken ger barn till förvärsarbetande, stu-
derande och barn med särskilda behov lagstadgad rätt till barnomsorg
från och med ett års ålder.

Utredningens uppföljning pekar på att utfallet av nuvarande utjäm-
ningsmodell avviker från det faktiska bamomsorgsbehovet. Behoven i
kommuner med hög skattekraft och täthet överskattas medan behoven i
främst kommuner med låg skattekraft och låga värden på den använda
täthetsfaktom underskattas. En jämförelse mellan redovisade kostnader
och i utjämningen beräknade standardkostnader visar motsvarande
mönster. Modellen, som den utformades år 1992, har enligt utredningens
bedömning inte helt speglat förändringarna av det faktiska bamomsorgs-
behovet. Själva metoden att beräkna bamomsorgsbehovet bedöms emel-
lertid på ett tillfredsställande sätt återspegla variationerna i bamomsorgs-
behov mellan kommunerna. Faktorerna förvärvsfrekvens, skattekraft och
täthet förklarar på ett tillfredsställande sätt skillnaderna i uppmätt bam-
omsorgsbehov.

Faktorerna skattekraft och täthet har kritiserats i olika sammanhang,
bl.a. i remissvaren på tidigare utredningsförslag. Utredningen har dock
funnit att båda faktorerna bidrar starkt till att förklara variationerna i
bamomsorgsbehovet mellan kommuner och att ingen av faktorerna kan
uteslutas utan att förklaringsgraden sjunker betydligt. Sambandet med
bamomsorgsbehovet är emellertid svagt vid mycket låga och mycket hö-
ga nivåer på skattekraft och täthet. Modellens precision kan förbättras om
skattekraften begränsas uppåt till, som i nuvarande modell, 127 procent
av medelskattekraften men även nedåt till 80 procent. Även genomslaget
av det använda täthetsmåttet bör begränsas både uppåt och nedåt. Effek-
ten av begränsningarna blir att bamomsorgsbehovet som helhet skattas
bättre och att behovet särskilt i kommuner med lägst skattekraft och tät-
het skattas bättre än i nuvarande modell.

Bland andra Svenska Kommunförbundet anser att de föreslagna för-
ändringarna när det gäller skattekraftens och täthetens betydelse är väl
motiverade, dels mot bakgrund av den kritik som riktats mot dessa fakto-
rer, dels mot bakgrund av att modellens träffsäkerhet förbättras av en
sådan justering. Den övervägande andelen kommuner anser att utred-
ningens förslag är acceptabelt. Några kommuner anser att etnicitet, social
struktur, arbetslöshet och glesbygd borde beaktas i modellen.

Regeringen delar utredningens uppfattning att nuvarande utjämnings-
modell för barnomsorgen bör bibehållas, men att de av utredningen för-
ordade förändringarna genomförs. Det innebär att de olika faktorernas
vikter fastställs med utgångspunkt från ett aktuellare underlag när det
gäller kommunernas faktiska barnomsorgsbehov, förvärvsfrekvenser,
skattekraft och täthet. Data om förvärvsfrekvenser kommer fortsättnings-
vis att inhämtas från SCB:s registerbaserade arbetsmarknadsstatistik ef-
tersom de hittills använda bamomsorgsundersökningama inte längre
görs. En uppdatering med aktuellare kostnadsdata för olika åldrar görs

3 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 89

liksom en uppdatering av kostnadsviktema för olika omsorgsformer. Ge-
nom de föreslagna förändringarna minskar omfördelningen från ca 2,6
till ca 2,4 miljarder kronor. Merkostnader for barn med utländsk bak-
grund avses bli kompenserade i den särskilda kostnadsutjämning för barn
och ungdom med utländsk bakgrund som regeringen föreslår (se avsnitt
7.1.1).

De från år 1998 i skollagen införda förskoleklassema bör beaktas i
kostnadsutjämningen när dataunderlag finns tillgängligt. Beslut om änd-
rade regler för förskolan och skolbarnsomsorgen kan föranleda föränd-
ringar i utjämningssystemet.

Byggkostnader

I nuvarande kostnadsutjämning beaktas skillnader i byggkostnader mel-
lan olika regioner i landet. Differentieringen mellan olika regioner base-
ras på faktiska byggkostnader för gruppbyggda småhus under perioden
1985-1992. Utredningen har föreslagit att skillnader i byggkostnader inte
bör ingå i kostnadsutjämningen fr.o.m. år 2000. Svenska Kommunför-
bundet och Boverket m.fl. anser, till skillnad från utredningen, att bygg-
kostnader bör finnas kvar i kostnadsutjämningen,och att dessa bör upp-
dateras med aktuellare uppgifter om byggkostnader.

Regeringen har tidigare (se avsnitt 6.3) redovisat sin bedömning att
skillnaderna i byggkostnader mellan olika delar av landet kan betraktas
som strukturella i den meningen att de är opåverkbara för den enskilda
kommunen och således bör kompenseras i utjämningssystemet. Underla-
get för utjämningen behöver emellertid aktualiseras och baseras på mot-
svarande underlag för olika regioner under perioden 1993-1997. Det sta-
tistiska underlaget för Norrland är emellertid begränsat för denna period,
vilket inte möjliggör en uppdelning på en kust- och en inlandsregion.
Därför har samma relation antagits mellan kust och inland som i nuva-
rande utjämning för skillnader i byggkostnader.

Genom de föreslagna förändringarna minskar omfördelningen från ca
400 till ca 350 miljoner kronor.

Grundskola

Genom kostnadsutjämningen beaktas skillnader i behov av grundskole-
utbildning till följd av skillnader i åldersstrukturen, skillnader i behovet
av modersmålsundervisning samt merkostnader för små skolor och skol-
skjutsar till följd av gles bebyggelsestruktur. Data om åldersstruktur och
andel barn med utländskt medborgarskap har hittills uppdaterats årligen.
Beräkningen av merkostnader för gles bebyggelsestruktur baseras fortfa-
rande på var skolbarnen var bosatta i början av 1990-talet. Övervägande
delen av kommunerna samt Skolverket anser att grundskolemodellen är
acceptabel. Viss kritik har riktats mot metoden att beakta merkostnader
för barn med utländsk bakgrund.

Regeringen delar utredningens bedömning att den nuvarande utjäm-
ningsmodellen för grundskolan i princip bör bibehållas oförändrad men

Prop. 1998/99:89

att de förändringar som skett i elevernas geografiska fördelning inom
kommunen bör beaktas genom en uppdatering av beräkningen av mer-
kostnader vid gles bebyggelsestruktur. En modell för beräkning av kost-
nader för bebyggelsestrukturen har utvecklats av utredningen i samarbete
med Glesbygdsverket.

I nuvarande utjämning för grundskolan finns ett kommun gruppsvis tak
för de beräknade skolskjutskostnadema per kommun. Beräkningen av
skolskjutskostnadema bör dock få slå igenom fullt ut för samtliga kom-
muner eftersom det finns stora skillnader i bebyggelsestruktur mellan
kommuner inom en och samma kommungrupp. Därigenom beaktas den
enskilda kommunens faktiska bebyggelsestruktur på ett bättre sätt. Det
leder bl.a. till minskat bidrag till kommuner med liten yta och högre bi-
drag till t.ex. förortskommuner med utspridd befolkning och skärgård,
större städer med utspridd befolkning och ytstora landsbygdskommuner.
För flertalet kommuner blir förändringen relativt liten, men i några fall
sker relativt stora förändringar.

Merkostnader för grundskoleelever med utländsk bakgrund, utöver
kostnader för modersmålsundervisning och svenska som andra språk,
avses bli kompenserade i den särskilda kostnadsutjämning för merkost-
nader för barn och ungdom med utländsk bakgrund som regeringen före-
slår (se avsnitt 7.1.1).

Genom de föreslagna förändringarna ökar omfördelningen från ca 2,4
till ca 2,5 miljarder kronor.

Svagt befolkningsunderlag

Kommuner med svagt befolkningsunderlag kompenseras i det nuvarande
utjämningssystemet för strukturella merkostnader som inte täcks av övri-
ga verksamhetsanknutna modeller i utjämningssystemet. Långa avstånd
försämrar förutsättningarna för interkommunalt samarbete. Ett svagt be-
folkningsunderlag innebär också att kommunerna får ta på sig ett större
ansvar för att samhällsservicen i stort skall kunna upprätthållas.

I nuvarande utjämning har beräkningarna baserats på data om det re-
gionala befolkningsunderlaget (inom 90 kilometers radie), det lokala be-
folkningsunderlaget (inom 30 kilometers radie) samt kommunens egen
folkmängd. Befolkningsunderlaget avser bosättningsmönstret år 1992.

Regeringen delar utredningens uppfattning att beräkningarna bör aktu-
aliseras vad gäller befolkningens bosättningsmönster och baseras på fak-
tiskt vägavstånd i stället för fågelvägsavstånd.

Antalet kommuner som far tillägg på grund av svagt befolkningsun-
derlag förändras inte genom dessa uppdateringar, men det belopp som
omfördelas blir knappt tio procent lägre än i nuvarande utjämning. För ett
antal kommuner med glest vägnät eller geografiska barriärer blir tillägget
något större än i nuvarande system. På motsatt sätt får ett antal kommu-
ner med väl utbyggt vägnät till större orter i omgivande region sänkta
tillägg.

Genom de föreslagna förändringarna minskar omfördelningen från ca
600 till ca 530 miljoner kronor.

Prop. 1998/99:89

Högskoleutbildning

Kostnadsutjämningen för landstingens högskoleutbildning baseras på
antalet årsstudieplatser vid vårdhögskolorna i respektive landsting. An-
talet platser multipliceras med en beräknad genomsnittlig kostnad per
plats. Någon differentiering med hänsyn till olika utbildningslinjer sker
inte.

Den genomsnittliga nettokostnaden per årsstudieplats i riket ligger vä-
sentligt under den genomsnittskostnad som används i utjämningssyste-
met. Variationerna i kostnad per plats är dock betydande. Dessa variatio-
ner torde i hög grad återspegla skillnader i vilken typ av vårdutbildningar
som de olika vårdhögskolorna anordnar.

Efter det att nuvarande utjämningssystem infördes har flertalet lands-
ting träffat avtal med statliga högskolor och universitet om överflyttning
av den vårdhögskoleutbildning som tidigare bedrevs vid vårdhögskolor-
na. Finansieringsansvaret för dessa vårdutbildningar åligger dock fortfa-
rande respektive landsting. I avtalen regleras landstingens ersättningar till
de statliga högskoloma/universiteten för grundutbildning, forskning och
forskningsanknuten utbildning.

De avtal som trätt i kraft under år 1998 omfattar ca 60 procent av det
totala antalet helårsstudenter inom vårdutbildningen i riket. En genom-
gång av avtalen visar att variationen i ersättningarna är stor. I genomsnitt
avser ca 10 procent av ersättningen forskning och forskningsanknuten
utbildning.

Vidare skall utjämningen baseras på landstingens nettokostnader för
ersättning till statliga högskolor/universitet avseende vårdutbildningen
istället för den genomsnittliga kostnaden för antalet årsstudieplatser. Ut-
jämningen bör omfatta kostnader för grundutbildning samt forskning och
forskningsanknytning i anslutning till utbildningen.

Detta ger en sänkning av genomsnittskostnaden per helårsstudent från
65 510 kronor till 51 800 kronor i 1998 års prisnivå. Regeringen anser
också att utjämningen bör baseras på begreppet helårsstudenter i stället
för årsstudieplatser.

Det finns skäl att utforma utjämningssystemet för vårdutbildningen så
att det bygger på samma definitioner och kostnadsbegrepp som det spe-
cialdestinerade statsbidraget. Detta innebär att utjämningssystemet bör
ses över om reglerna för statsbidraget ändras.

Genom de föreslagna förändringarna minskar omfördelningen från ca
150 till ca 120 miljoner kronor.

7.4 Övriga delar av kostnadsutjämningen

För övriga verksamheter och kostnadsslag i kostnadsutjämningen före-
slås inga förändringar. Det gäller vatten och avlopp, gator och vägar, ad-
ministration och räddningstjänst i glesbygd samt uppvärmningskostna-
der. Utredningen har följt upp alla delar i kostnadsutj ämningen och re-
sultatet har redovisats i betänkandet, där man även har motiverat varför

Prop. 1998/99:89

man inte ansett att förändringar bör göras. Remissinstanserna anser i Prop. 1998/99:89
mycket hög utsträckning att förslagen i dessa delar är acceptabla.

7.5 Sammanfattning av verksamheter, kostnadsslag och
faktorer i kostnadsutjämningen

Med regeringens förslag kommer kostnadsutjämningen att omfatta föl-
jande verksamheter och kostnadsslag. Av sammanställningen framgår
även de faktorer som ligger till grund för beräkningen i respektive utjäm-
ningsmodell.

V erksamhet/kostnadsslag	Faktorer
Kommuner
Barnomsorg	Åldersstruktur, föräldrarnas förvärvsfrekvens, skattekraft och befolkningstäthet
Grundskola	Åldersstruktur, glesbygd samt barn med finskt och utomnordiskt medborgarskap
Gymnasieskola	Åldersstruktur, bebyggelsestruktur och programval
Äldreomsorg	Åldersstruktur, könsfördelning, yrkesbakgrund, civil- stånd, utländsk bakgrund och glesbygd
Individ- och familjeomsorg	Ensamstående kvinnor i åldern 18-44 år med barn, flyktingar och nära anhöriga som vistats i landet 3-9 år samt övriga utrikes födda från länder utanför EU och Norden som vistats i Sverige 0-19 år, arbetssökande utan ersättning från a-kassa och KAS, män i åldern 25- 64 år med låg inkomst samt befolkningstäthet
Vatten och avlopp	Gleshet i bebyggelsen och geotekniska förhållanden
Gator och vägar	Trafik- och klimatberoende slitage
Byggkostnader	Index baserat på faktiska kostnader
Uppvärmningskostnader	Index baserat på faktiska kostnader
Kallortstillägg	Beräknade merkostnader
Administration, resor och räddningstjänst	Folkmängd, invånare per km² och tätortsgrad
Näringslivs- och sysselsätt- ningsfrämjande åtgärder	Arbetslöshet och konjunkturberoende åtgärder
Befolkningsminskning	Befolkningsminskning under de senaste 10 åren samt befolkningsminskning och minskning av antalet barn i åldern 7-15 år under de tre senaste åren
Svagt befolkningsunderlag	Befolkning inom 37,5 resp, inom 112,5 kilometers vägavstånd
Barn och ungdomar med	Andel personer 0-19 år med minst en förälder född
utländsk bakgrund Landsting	utanför EU och Norden
Hälso- och sjukvård	Personer i vårdtunga grupper samt övrig befolkning uppdelad efter kön, ålder, civilstånd, sysselsättnings- status, inkomst och boendeform, gles bebyggelse- struktur och tillägg för små landsting
Högskoleutbildning	Inskrivna helårsstudenter
Kallortstillägg	Beräknade merkostnader
Verksamheter med delat huvudmannaskap
Kollektivtrafik	Tätortsstruktur, arbetspendling och gleshet

8 Införandet av de föreslagna förändringarna

8.1 Inledning

I detta avsnitt redovisas utfallet av de förändringar som regeringen före-
slår i kostnadsutjämningen samt förslag till begränsning av bidragsför-
ändringarna. Utfallet redovisas för enskilda landsting samt länsvis och
kommungruppsvis för kommuner. Effekterna av förändringarna redovi-
sas dels utan och dels med de föreslagna införandereglema. Preliminära
beräkningar av de sammantagna utfallet för enskilda kommuner och
landsting av regeringens förslag till förändringar i utjämningssystemet
redovisas i en särskild rapport Förslag till förändringar i utjämningssys-
temet för kommuner och landsting enligt regeringens proposition
1998/99:89 - preliminära utfallsberäkningar (Ds 1999:16). I denna rap-
port visas också utfallet i kostnadsutjämningen på verksamheter och
kostnadsslag för enskilda kommuner och landsting.

8.2 Effekter av förändringarna i kostnadsutjämningen

I nuvarande kostnadsutjämning erhåller de tre nordligaste landstingen
och Stockholms läns landsting de största bidragen per invånare. Flertalet
övriga landsting betalar en avgift i kostnadsutjämningen.

I nuvarande kostnadsutjämning är det kommunerna i de tre nordligaste
länen samt kommunerna i Stockholms län som i genomsnitt erhåller de
största bidragen per invånare. I flertalet övriga län betalar kommunerna i
genomsnitt en avgift i kostnadsutjämningen. Skillnaderna mellan enskil-
da kommuner inom de olika länen kan emellertid vara mycket stora. Uti-
från ett kommungruppsperspektiv är det storstäder och glesbygdskom-
muner som erhåller bidrag medan övriga grupper betalar avgifter. I ge-
nomsnitt betalar förortskommuner och större städer högst avgifter. Även
inom de olika kommungrupperna kan emellertid skillnaderna mellan en-
skilda kommuner vara relativt stora.

Genom de föreslagna förändringarna i kostnadsutjämningen förändras
de enskilda kommunernas och landstingens avgifter respektive bidrag i
kostnadsutjämningen. I följande tabeller redovisas utfallet år 1999 av
dels nuvarande kostnadsutjämningen dels kostnadsutjämningen med de
förändringar regeringen föreslår.

Med nuvarande kostnadsutjämning avses de faktiska utjämningsbidra-
gen/avgiftema exklusive den del som gäller inkomstutjämning för år
1999 för respektive kommun och landsting. De beräknade bidra-
gen/avgiftema som blir resultatet av de föreslagna förändringarna är
emellertid preliminära, och beräknade i 1999 års nivå. Utfallet i kost-
nadsutjämningen redovisas i tabellerna 1 och 2, exklusive både nuvaran-
de och föreslagna införanderegler.

Prop. 1998/99:89

Tabell 1. Kostnadsutjämning för kommuner respektive landsting enligt ?^roP- 1998/99:89
nuvarande och föreslagna regler. Utjämningsbidrag och -avgift länsvis år

1999. Exklusive införanderegler. Kronor per invånare

Landsting Kommuner

Län	Nuvarande utjämning	Föreslagen utjämning	Nuvarande utjämning	Föreslagen utjämning
Stockholm	1174	25	1248	477
Uppsala	-1178	-751	-951	-830
Södermanland	-731	-107	-569	-355
Östergötland	-752	-438	-478	-541
Jönköping	-1026	-311	-707	-562
Kronoberg	-1242	-234	-909	-600
Kalmar	-758	-27	-742	-381
Gotland	1082	1325	139	949
Blekinge	-256	138	-1580	-1263
Skåne	-407	-72	-485	-132
Halland	-1665	-880	-1454	-759
Västra Götaland	-347	72	-193	-72
Värmland	229	207	-480	-269
Örebro	-261	279	45	-51
Västmanland	-596	-539	-517	-749
Dalarna	-193	-291	151	235
Gävleborg	455	423	-304	-210
Västernorrland	26	223	-393	-138
Jämtland	1633	772	2571	3010
Västerbotten	896	457	471	729
Norrbotten	2061	1286	1458	1534

Med de förändringar i kostnadsutjämningen som regeringen föreslår får
de tre nordligaste landstingen relativt stora bidragsminskningar, men de
får även efter förändringen de högsta bidragen per invånare i landet.
Stockholms läns landsting får en bidragsminskning på över 1 000 kronor
per invånare. Flertalet övriga landsting får minskade avgifter eller ökade
bidrag.

I förhållande till utredningens förslag får landstingen i Norrbottens och
Västerbottens län ökade bidrag beroende på att hela det tidigare kallorts-
tillägget behålls i regeringens förslag. Övriga landsting får, i förhållande
till utredningens förslag, en marginell bidragsminskning/avgiftsökning
genom den nämnda modifieringen. Det förändrade utfallet beror huvud-
sakligen på de föreslagna förändringarna i utjämningsmodellen för hälso-
och sjukvård men i viss mån också på förändringarna i kolletivtrafikmo-
dellen.

Kommunerna i Stockholms län får de största bidragsminskningar-
na/avgiftsökningama genom de föreslagna förändringarna i kostnadsut-
jämningen. Efter förändringarna får kommunerna i länet ett bidrag på i
genomsnitt ca 500 kronor per invånare. Kommunerna i Västmanlands,
Örebro och Östergötlands län får vissa bidragsminskningar. Övriga län
får i genomsnitt högre bidrag i kostnadsutjämningen genom förändring-
arna.

I förhållande till utredningens förslag får kommunerna i Stockholms,
Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län samt invandrartäta kom-
muner högre bidrag eller lägre avgift. Det beror på de modifieringar som
gjorts i regeringens förslag när det gäller kallortstillägg, skillnader i
byggkostnader och barn med utländsk bakgrund. Flertalet kommuner i
Syd- och Mellansverige får, i förhållande till utredningens förslag, en
bidragsminskning på upp till 150 kronor per invånare genom de nämnda
modifieringarna.

Prop. 1998/99:89

Tabell 2. Kostnadsutjämning för kommuner enligt nuvarande och före-
slagna regler. Genomsnittligt utjämningsbidrag och -avgifter per kom-
mungrupp år 1999. Exklusive införanderegler. Kronor per invånare.

Kommungrupp	Nuvarande utjämning	Föreslagen utjämning
Storstäder	2 150	1 501
Förorter	-477	-674
Större städer	-793	-865
Medelstora städer	-652	-467
Industrikommuner	-528	-361
Landsbygdskommuner	-291	530
Glesbygdskommuner	4 482	5303
Övriga större kommuner	-479	-150
Övriga mindre kommuner	-448	-23

Bidragen minskar med i genomsnitt ca 600 kronor per invånare för grup-
pen storstäder. Glesbygdskommuner och storstäder blir även efter de fö-
reslagna förändringarna de största bidragsmottagama. För förortskom-
muner och större städer leder de föreslagna förändringarna till vissa bi-
dragsminskningar/avgiftsökningar. Övriga kommungrupper far högre
bidrag eller lägre avgifter i kostnadsutjämningen genom förändringarna.
De största förändringarna beror på utfallet av den föreslagna utjäm-
ningsmodellen för individ- och familjeomsorg, men också förändringarna
vad gäller kollektivtrafik, barnomsorg och äldreomsorg har betydelse för
förskjutningarna mellan län och kommungrupper. För enskilda kommu-
ner har även förändringar och uppdateringar i andra delar av kostnadsut-
jämningen stor betydelse för utfallet.

8.3 Begränsning av bidragsförändringarna

Prop. 1998/99:89

Regeringens förslag: Effekterna av förändringarna i utjämningssys-
temet får slå igenom successivt fr.o.m. år 2000 under en period av fem
år.

Med bidragsökning eller bidragsminskning avses skillnaden mellan
bidrag/avgift år 1999 enligt nuvarande utjämningssystem inklusive
gällande införandetillägg och bidrag/avgift samma år enligt regering-
ens förslag men utan införanderegler. Införandereglema avser inte så-
dana bidragsförändringar som beror på förändringar i skattekraft och
struktur, vilka slår igenom vid den årliga uppdateringen av utjäm-
ningssystemet.

Under införandetiden begränsas bidragsökningama och bidrags-
minskningama enligt följande:

Kommuner

Den sammanlagda bidragsminskningen under införandeperioden åren
2000-2004 begränsas till 1 000 kronor per invånare genom ett fast in-
förandetillägg. För kommuner som till följd av omläggningen år 1996
haft en bidragsminskning under perioden 1996-1999, begränsas den
totala bidragsminskningen för hela perioden 1996-2004 till 1 200 kro-
nor per invånare. För de kommuner vars skattekraft år 1993 översteg
garantinivån i det statliga utjämningssystemet begränsas den totala bi-
dragsminskningen för hela perioden 1996-2004 till 3 000 kronor per
invånare.

Genom ett rörligt införandetillägg begränsas den årliga bidrags-
minskningen under införandeperioden till 200 kronor per invånare.

För kommuner med bidragssökningar överstigande 200 kronor per
invånare begränsas denna genom ett rörligt införandeavdrag så att bi-
dragsökningen under införandeperioden blir högst 200 kronor per in-
vånare och år.

Landsting

Den sammanlagda bidragsminskningen under införandeperioden åren
2000-2004 begränsas till 600 kronor per invånare genom ett fast infö-
randetillägg. För de landsting som till följd av omläggningen år 1996
haft en bidragsminskning under perioden 1996-1999, begränsas den
totala bidragsminskningen för hela perioden 1996-2004 till 720 kro-
nor per invånare.

Genom ett rörligt införandetillägg begränsas den årliga bidrags-
minskningen under införandeperioden till 120 kronor per invånare.

För landsting med bidragssökningar överstigande 120 kronor per
invånare begränsas denna genom ett rörligt införandeavdrag så att bi-
dragsökningen under införandeperioden blir högst 120 kronor per in-
vånare och år.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att fasta införandetillägg
skall ges till kommuner och landsting med större bidragsminskningar för

att begränsa den totala bidragsminskningen till följd av förändringarna i
kostnadsutjämningen. Genom de fasta införandetilläggen skulle enligt
utredningens förslag den totala bidragsminskningen under resterande fyra
år av den åttaårig införandeperioden fram till år 2003 begränsas till 1 000
kronor per invånare för kommuner och till 600 kronor per invånare för
landsting. Genom rörliga införandetillägg och införandeavdrag föreslås
den årliga förändringen till följd av systemomläggningen under den åter-
stående införandeperioden begränsas för kommunerna till 250 och för
landstingen till 150 kronor per invånare och år. Bidragsförändringar som
beror på förändringar i skattekraft och struktur föreslås som nu fa slå
igenom vid den årliga uppdateringen av utjämningssystemet.

Remissinstanserna: En klar majoritet av kommuner och landsting an-
ser att de av utredningen föreslagna införandereglema är acceptabla. Fle-
ra remissinstanser, bl.a. Svenska Kommunförbundet och Landstingsför-
bundet, efterlyser ett klarläggande när det gäller vad som skall ske med
de fasta införandereglema efter år 2003. Flera remissinstanser, främst i
skogslänen, anser att den totala bidragsminskningen som tillåts från år
1996 och framåt är för stor och bör begränsas. Exempelvis förespråkas
en frysning av införandereglema på den nivå som gäller år 2000.

Skälen for regeringens förslag: De föreslagna förändringarna i ut-
jämningssystemet bör träda i kraft den 1 januari 2000. Förändringarna
leder till relativt stora effekter i kostnadsutjämningen för många kommu-
ner och landsting. År 2000 har hälften av den åttaåriga införandeperioden
för nuvarande utjämningssystem förflutit. Infasningen av systemet med
dess nuvarande utformning har då inte avslutats för de kommuner och
landsting som fick stora bidragsminskningar vid omläggningen år 1996.
Kommuner som fick bidragsökningar vid omläggningen är dock helt in-
fasade år 2000 liksom landstingen.

De föreslagna förändringarna i utjämningssystemet ger upphov till nya
bidragsförändringar, både ökningar och minskningar, inte minst för
landstingen.

För att även fortsättningsvis undvika drastiska effekter för enskilda
kommuner och landsting är det nödvändigt att effekterna av de föreslag-
na förändringarna tillåts slå igenom först efter hand. För att bibehålla en
stabilitet i de förändringar som omläggningarna av utjämningssystemet
gett upphov till anser regeringen att nya införanderegler i så stor ut-
sträckning som möjligt bör utformas i enlighet med de nu gällande. Vid
införandet av nuvarande system gavs de kommuner som fick allra störst
bidragsminskningar en särskild behandling genom att bidragsminskning-
en begränsades till 2 000 kronor per invånare genom fasta införande-
tillägg. För kommuner med stora bidragsminskningar vid införandet av
nuvarande system år 1996 har fram t.o.m. år 1999 högst 1 000 kronor per
invånare tillåtits slå igenom. Motsvarande belopp för landstingen är 600
kronor per invånare.

Regeringen föreslår att införandeperioden förlängs till år 2004, dvs.
med ytterligare ett år jämfört med nuvarande regler och med utredning-
ens förslag. De sammanlagda bidragsförändringarna under den femåriga
införandeperioden fram till år 2004 begränsas till 1000 kronor per invå-
nare för kommuner och till 600 kronor per invånare för landsting. Bi-

Prop. 1998/99:89

dragsförändringen mäts som skillnaden mellan bidrag/avgift år 1999 en-
ligt nuvarande system inklusive fast och rörligt införandetillägg och bi-
drag/avgift samma år enligt regeringens forslag men utan införande-
tillägg. För de kommuner och landsting som till följd av införandet av
nuvarande system år 1996 fick bidragsminskningar föreslår regeringen
att den totala bidragsminskningen för hela perioden 1996-2004 begränsas
till 1 200 kronor per invånare. Motsvarande begränsning för landstingen
föreslås bli 720 kronor per invånare. För de kommuner respektive lands-
ting som fick bidragsminskningar vid införandet av nuvarande system
beaktas således den del av denna bidragsminskning som fallit ut fram
t.o.m. år 1999 vid beräkningen av det fasta införandetillägget.

Det innebär att de kommuner och landsting som fick stora bidrags-
minskningar vid den tidigare omläggningen får en ytterligare bidrags-
minskning på högst 200 respektive 120 kronor per invånare under hela
införandeperioden. De årliga förändringarna, både vad gäller bidragsök-
ningar och bidragsminskningar, föreslås begränsas till 200 kronor per
invånare för kommuner respektive 120 kronor för landsting. Kommuner
och landsting med bidragsökningar överstigande 1 000 respektive 720
kronor per invånare föreslås få ut resterande del av bidragsökningen un-
der införandeperiodens sista år.

För de kommuner vars skattekraft år 1993 översteg garantinivån i det
statliga utjämningssystemet samma år begränsas den totala bidrags-
minskningen för hela perioden 1996-2004 till 3 000 kronor per invånare.

Regeringen avser att inleda ett arbete med vad som skall ske efter infö-
randeperiodens slut. Utgångspunkten är att förelägga riksdagen ett för-
slag i god tid före år 2004. Olika alternativa lösningar för att hantera de
fasta införandetilläggen efter införandeperiodens slut skall prövas. Stor
hänsyn kommer därvid att tas till den kommunala verksamhetens stora
betydelse för sysselsättningen och den ekonomiska utvecklingen i de
delar av landet som har en mindre gynnsam situation när det gäller be-
folknings- och näringslivsutveckling.

8.4 Ekonomiska konsekvenser av införandereglema

8.4.1 Utfallet för kommuner och landsting

Genom de föreslagna införandereglema dämpas effekterna av de före-
slagna förändringarna i kostnadsutjämningen betydligt för de kommuner
och landsting som får större förändringar i sina bidrag eller avgifter i
kostnadsutjämningen. Det framgår av tabellerna 3 och 4, där effekterna
av de föreslagna förändringarna i kostnadsutjämningen kompletterats
med effekten av de fasta införandetilläggen för berörda kommuner och
landsting. Den redovisade förändringen motsvarar den sammanlagda bi-
dragsförändring som sker fram till år 2004. Den årliga förändringen blir
lägre. Redovisningen avser den förändring som sker fram till år 2004
jämfört med det verkliga utfallet i kostnadsutjämningen, inklusive infö-
randeregler, för år 1999.

Prop. 1998/99:89

Tabell 3. Förändringar i kostnadsutjämningen för kommuner respektive
landsting jämfört med nuvarande utjämning inklusive införandetillägg.
Bidrag och avgift länsvis år 1999. Exklusive respektive inklusive fasta
införandetillägg. Kronor per invånare.

Landsting Kommuner

Län Exklusive fasta Inklusive fasta Exklusive fasta Inklusive fasta

Prop. 1998/99:89

införandetillägg införandetillägg införandetillägg införandetillägg

Stockholm	-1 149	-600	-984	-625
Uppsala	427	427	95	104
Södermanland	624	624	213	213
Östergötland	314	314	-60	-56
Jönköping	715	715	145	145
Kronoberg	1 008	1008	311	311
Kalmar	656	656	364	364
Gotland	243	243	810	810
Blekinge	394	394	301	301
Skåne	285	285	298	335
Halland	498	498	694	694
Västra Götaland	386	386	120	120
Värmland	-22	-22	10	93
Örebro	540	540	-175	-115
Västmanland	57	57	-385	-237
Dalarna	-98	-98	-471	-86
Gävleborg	-32	-32	-472	-194
Västernorrland	-401	-120	-588	-125
Jämtland	-957	-120	442	442
Västerbotten	-771	-120	-235	4
Norrbotten	-1 074	-120	-1 987	-106

Genom de fasta införandetilläggen begränsas bidragsminskningen för
Stockholms läns landsting till 600 kronor per invånare under införande-
perioden fram till år 2004. För övriga landsting som fram till år 1999 haft
bidragsminskningar på 600 kronor per invånare begränsas de fortsatta
bidragsminskningama under införandeperioden till 120 kronor per invå-
nare. Det innebär att effekterna för de fyra nordligaste landstingen, av
vilka tre får minskade bidrag i kostnadsutjämningen genom regeringens
förslag, begränsas till en bidragsminskning på 120 kronor per invånare.
Jämfört med nuvarande system innebär det år 2004 ett bidrag som är 480
kronor högre per invånare.

För kommuner som fram till år 1999 haft bidragsminskningar på 1 000
kronor per invånare begränsas de fortsatta bidragsminskningama under
införandeperioden till 200 kronor per invånare. För kommuner som inte
tidigare haft bidragsminskningar begränsas bidragsminskningen till 1 000
kronor per invånare under införandeperioden fram till år 2004. För ett
stort antal kommuner i Norrland och ett antal kommuner i Bergslagen
begränsas bidragsminskningen till 200 kronor per invånare. Jämfört med
nuvarande system innebär det år 2004 ett bidrag som är upp till 800 kro-
nor högre per invånare.

Tabell 4. Förändring i kostnadsutjämningen för kommuner jämfört med
nuvarande utjämning inklusive införandetillägg. Genomsnittliga bidrag
och avgifter för kommungrupper år 1999. Exklusive respektive inklusive
fasta införandetillägg. Kronor per invånare.

Prop. 1998/99:89

Kommungrupp	Exklusive fasta randetillägg	infö- Inklusive fasta införande- tillägg
Storstäder		-652	-478
Förorter		-533	-206
Större städer		-246	-98

Medelstora städer	-130	141
Industrikommuner	-25	133
Landsbygdskommuner	788	788
Glesbygdskommuner	552	564
Övriga större kommuner	-29	130
Övriga mindre kommuner	253	337

På kommungruppsnivå begränsas bidragsminskningen för storstäderna
med ca 200 kronor per invånare genom de fasta införandetilläggen.

8.4.2 Kostnaderna för införandereglema

Det nuvarande utjämningssystemet är avsett att införas successivt under
en period om åtta år. Den tekniska konstruktionen av införandereglema
innebär att de bidragsförändringar som uppstod till följd av systemet
minskas med särskilda införandetillägg och -avdrag, som successivt trap-
pas ned under införandeperioden. År 1999, då halva införandeperioden
förflutit, är kommuner som fick bidragsökningar helt infasade genom att
införandeavdragen har upphört från detta år. För landstingen tillämpades
inga införandeavdrag.

För kommunerna kostar införandetilläggen i nuvarande system ca 1,8
miljarder kronor, varav drygt 500 miljoner kronor för de fasta. De rörliga
införandetilläggen, som uppgår till ca 1,3 miljarder kronor, är avsedda att
successivt trappas ner för att helt försvinna från år 2003. För landstingen
finns enbart rörliga införandetillägg på ca 500 miljoner kronor vilka ock-
så är avsedda att successivt trappas ner för att helt försvinna år 2003.
Kostnaderna för införandereglema finansieras inom utjämningssystemet
genom en s.k. nivåjustering som i praktiken motsvarar ett lika stort av-
drag för alla kommuner respektive landsting. Nivåjusteringen uppgår för
år 1999 till 201 kronor per invånare för samtliga kommuner respektive
61 kronor per invånare för samtliga landsting.

Regeringens förslag till förändringar i kostnadsutjämningen ger upp-
hov till förändringar av enskilda kommuners och landstings bidrag och
avgifter i förhållande till nuvarande kostnadsutjämning. Dessutom före-
slår regeringen förändringar av nivån på såväl de fasta som de rörliga
införandetilläggen. Flertalet av de kommuner och landsting som genom
de föreslagna förändringarna i kostnadsutjämningen får bidragsökningar
kommer att få införandeavdrag.

Kostnaderna för de fasta införandetilläggen ökar kraftigt för kommu-
nerna dels till följd av att vissa kommuner får kraftiga bidragsminskning-
ar dels på grund av att reglerna för att fasta införandetillägg skall utgå
förändras. Kostnaderna för de fasta införandetilläggen i landstingssyste-
met blir av samma orsaker förhållandevis höga.

Tabell 8.4.2 Kostnader för nuvarande och föreslagna införanderegler.
Miljarder kronor. Preliminära beräkningar.

Nuvarande infö- Förslagna införandereg-
randeregler ler

Prop. 1998/99:89

	2000	2003	2000	2003	2004
Kommuner, Tillägg	1,6	0,5	2,6	1,9	1,7
varav fasta	0,5	0,5	1,7	1,7	1,7
varav rörliga	1,1	0	0,9	0,2	0
Avdrag	0	0	1,1	0,1	0
Netto	1,6	0,5	1,6	1,7	1,7
Kr/inv	185	55	180	198	192
Landsting, Tillägg	0,4	0	2,4	1,8	1,6
varav fasta	0	0	1,6	1,6	1,6
varav rörliga	0	0	0,9	0,2	0
Avdrag	0	0	1,6	0,3	0
Netto	0,4	0	0,8	1,5	1,6
Kr/inv	50	0	88	170	177
Totalt
Netto	2,0	0,5	2,4	3,2	3,3
Kr/inv	235	55	268	368	369

Med de föreslagna förändringarna i kostnadsutjämningen och föränd-
ringarna av införandereglema uppgår kostnaderna för införandereglema
det första året, dvs. år 2000 till ca 1,6 miljarder kronor för kommunerna
och ca 800 miljoner kronor för landstingen. De exakta beloppen kan an-
ges först när de definitiva beräkningarna enligt regeringens förslag har
utförts för år 1999.

Jämfört med nuvarande införanderegler innebär förslaget en begränsad
kostnadsökning första året. Kostnaderna för införandereglema i nuvaran-
de system skulle emellertid komma att minska betydligt fram till infö-
randeperiodens slut år 2003 genom att de rörliga införandetilläggen suc-
cessivt skulle trappas ned och försvinna. Kostnaderna för de föreslagna
införandereglema ökar istället successivt under införandeperioden i takt
med att införandeavdragen minskar för de kommuner och landsting som
får ökade bidrag genom de föreslagna förändringarna i kostnadsutjäm-
ningen. Kostnaderna blir betydligt högre vid införandeperiodens slut. Det
beror på att kostnaderna för de fasta införandetilläggen blir höga till följd
av att de bidragsminskningar som tillåts slå igenom under införande-
perioden begränsas.

Jämfört med utredningens förslagna förändringar i kostnadsutjämning
och förslag till införanderegler blir kostnaderna för införandereglema
med regeringens förslag ca 150 miljoner kronor lägre år 2000. Det beror

på att omfördelningarna i kostnadsutjämningen dämpas något genom de
förändringar regeringen föreslår, vilket å ena sidan ger ökade kostnader
för alla, men å andra sidan avlastar införandereglema genom att många
kommuner får lägre bidragsminskningar. Från år 2001 uppstår merkost-
nader för införandereglema jämfört med utredningens förslag. De ökar
därefter successivt fram till år 2004 till följd av de mer långtgående be-
gränsningarna av bidragsminskningama. Dessa merkostnader finansieras
inom utjämningssystemet men leder till vissa omfördelningar inom
kommun- respektive landstingskollektivet. Regeringen föreslår i 1999 års
ekonomiska vårproposition att de generella statsbidragen höjs med 300
miljoner kronor år 2001 och med 710 miljoner kronor för år 2002 för att
underlätta införandet av förändringarna i utjämningssystemet.

De föreslagna förändringarna i utjämningssystemet för kommuner och
landsting leder till att omslutningen i systemet, dvs. både utjämningsbi-
drag och utjämningsavgifter, minskar. Omslutningen för år 2000 beräk-
nas preliminärt komma att uppgå till 18,4 miljarder kronor vilket är 2,1
miljarder kronor lägre än under år 1999. De föreslagna förändringarna är
emellertid neutrala för såväl kommunsektorn som helhet som för stats-
budgetens saldo.

8.5 Jämställdhet mellan män och kvinnor

Kommun- och landstingssektorn svarar för en betydande del av syssel-
sättningen. Närmare hälften av de förvärvsarbetande kvinnorna är an-
ställda inom kommuner och landsting. Motsvarande andel bland männen
uppgår till 11 procent. Utfallet av inkomst- och kostnadsutjämningen
påverkar naturligtvis det ekonomiska utrymmet för enskilda kommuner
och utfallet av de föreslagna förändringarna kan bli sådant att kommu-
ner/landsting med vitt skilda förhållanden vad gäller arbetstillfällen för
kvinnor påverkas positivt eller negativt av utjämningssystemet.

Utbudet av kommunal och landstingskommunal service har stor bety-
delse för individers och hushålls levnadsförhållanden. Män och kvinnor
är i olika utsträckning beroende av den kommunala servicen, men utjäm-
ningssystemet är utformat så att det skall vara neutralt i dessa avseenden.
Utjämningssystemet syftar till att skapa likvärdiga ekonomiska förutsätt-
ningar för kommuner och landsting att upprätthålla och utveckla de skil-
da verksamheterna, men avvägningen mellan olika verksamheter liksom
val av utbudsnivå och kvalitet beslutas av de enskilda kommunerna och
landstingen.

Utbudsnivån och kvaliteten i barnomsorgen har stor betydelse för
bamhushållen. Utjämningsmodellen för barnomsorgen syftar till att ge
kommunerna likartade ekonomiska förutsättningar att ordna barnomsor-
gen, medan varje kommun beslutar om nivå och kvalitet i servicen.

Behov av stöd från kommunerna inom ramen för individ- och familje-
omsorgen beror främst på den ekonomiska situationen, där inkomster och
arbetslöshet väger tungt. Ensamstående kvinnor med barn är en särskilt
utsatt grupp och andelen ensamstående mödrar är också en faktor som
direkt ingår i beräkningsmodellen.

Prop. 1998/99:89

De studier om den äldre befolkningens hälsa och vårdbehov som ligger
till grund för kostnadsutjämningen för äldreomsorgen visar tydligt på
skillnader i behov mellan män och kvinnor. Kvinnor har dessutom högre
medellivslängd än män, vilket innebär att andelen kvinnor är väsentligt
högre än andelen män i de äldsta åldersgrupperna. Det finns inga större
skillnader i kommunernas kostnader för äldreomsorg bland ogifta män
jämfört med ogifta kvinnor. Däremot är vårdkostnaderna för gifta män
markant lägre jämfört med gifta kvinnor, vilket främst beror på att män-
nen vårdas hemma av hustrun i betydligt större utsträckning än tvärt om.
Förutom att kvinnor har längre medellivslängd är mannen ofta äldre än
hustrun och drabbas genomsnittligt sett tidigare av ohälsa. Troligen bety-
der emellertid det traditionella könsrollsmönstret mycket för att förklara
dessa skillnader.

Utjämningen för grundskolan beräknas efter antal barn i grundskole-
åldrarna, och utredningen har inte funnit grund för att bedöma att det
skulle föreligga några skillnader i kostnader för pojkar respektive flickor.
Inom gymnasieskolan finns det dock skillnader i linjeval mellan pojkar
och flickor som fångats upp av att antal elever och genomsnittliga kost-
naderna för skilda gymnasieprogram beaktats.

Inom hälso- och sjukvården beräknas systematiskt vårdkostnaderna
separat för män och kvinnor och de skillnader som finns beaktas i mo-
dellen.

Högskoleutbildningen avser de tidigare vårdhögskolorna med mycket
hög andel kvinnor bland eleverna. Vårdutbildning på högskolenivå har
anordnats av alla landsting och det är väsentligt att bibehålla incitamen-
ten för att anordna sådan vårdutbildning.

Sammanfattningsvis beaktas i utjämningssystemet genomgående både
kvinnors och mäns behov av service som kan innebära strukturella kost-
nadsskillnader mellan kommuner respektive landsting och där så varit
befogat bygger kostnadsutjämningen på separata behovsberäkningar för
män och kvinnor. I den fortsatta uppföljningen av utjämningssystemet,
som regeringen föreslår, bör även fördjupade jämställdhetsanalyser göras
i vissa delar av kostnadsutjämningen. Det gäller i första hand individ-
och familjeomsorg, äldreomsorg samt hälso- och sjukvård.

Prop. 1998/99:89

Uppföljning och utveckling av utjämnings-
systemet

Regeringens bedömning: En delegation tillsätts med uppgift att sva-
ra för en fortlöpande uppföljning av utjämningssystemet och att kon-
tinuerligt utvärdera de enskilda delarnas träffsäkerhet samt lämna för-
slag till förändringar av olika faktorer i kostnadsutjämningen.

Ett antal frågor blir föremål för fortsatt utredning. Det gäller främst
inkomstutjämningen, möjligheterna till förenklingar av systemet samt
frågan om alternativa lösningar efter införandeperiodens slut.

Utredningens förslag: Utjämningssystemet bör bli föremål för en
fortsatt löpande uppföljning och utvärdering. Utredningen har dock inte
lämnat förslag om i vilken form en fortsatt uppföljning bör ske.

Remissinstanserna: Många remissinstanser, bl.a. Svenska Kommun-
förbundet och Landstingsförbundet, understryker behoven av en fortlö-
pande uppföljning och utveckling av systemet.

Skälen för regeringens bedömning: Den uppföljning av utjämnings-
systemet som gjorts av Kommunala utjämningsutredningen visar att det
finns ett stort behov av att löpande följa systemets utfall i förhållande till
utvecklingen av den kommunala verksamheten. Det finns också ett behov
av att successivt utveckla och ytterligare förbättra systemets träffsäkerhet
och förmåga att skapa likvärdiga förutsättningar i enlighet med de
grundläggande intentionerna.

Regeringen har i det föregående redovisat sina förslag och bedömning-
ar av de förändringar som bör göras i utjämningssystemet från och med
år 2000. Regeringen har också pekat på ett antal frågor som behöver be-
lysas och analyseras ytterligare. En fråga som bör behandlas med förtur
är befolkningsförändringarnas konsekvenser för den kommunala verk-
samheten. Det gäller även frågan om merkostnader för hälso- och sjuk-
vård i storstadsregioner och i glesbygd beaktas på ett rimligt sätt i kost-
nadsutjämningen. Det finns också andra delar i kostnadsutjämningen som
behöver följas och utvärderas vidare. Mot denna bakgrund avser rege-
ringen att tillsätta en särskild delegation som skall svara för en fortlöpan-
de uppföljning av utjämningssystemet och som kontinuerligt skall utvär-
dera de enskilda delarnas träffsäkerhet. Delegationen skall också kunna
lämna förslag till sådana förändringar av olika faktorer i kostnadsutjäm-
ningen som anses påkallade utifrån uppföljnings- och utvärderingsarbe-
tet.

Regeringen har också pekat på ett antal frågor av mer principiell ka-
raktär. Det gäller främst frågan om de negativa marginaleffekterna i in-
komstutjämningen, frågan om det är möjligt att göra systemet enklare
och mer stabilt samt frågan om alternativa lösningar för tiden efter det att
den föreslagna införandeperioden är slut, dvs. efter år 2004. Dessa frågor
kommer att bli föremål för ett fortsatt utredningsarbete.

Sammanfattning av utredningens förslag

Utredningen har haft i uppdrag att följa upp och utvärdera samt lämna
förslag i syfte att utveckla det system för statsbidrag och utjämning for
kommuner respektive landsting som trädde i kraft den 1 januari 1996.
Utredningens uppdrag har i första hand gällt systemet för kostnadsutjäm-
ning.

Principiella utgångspunkter

Nuvarande utjämningssystem utgår från målen att skapa likvärdiga förut-
sättningar för alla kommuner och landsting i landet att kunna tillhanda-
hålla sina invånare service oberoende av inkomstförhållanden och opå-
verkbara strukturella kostnader. Det sker genom en långtgående utjäm-
ning av skatteinkomster och genom att beakta strukturella merkostnader.

Utredningen har i sitt arbete utgått från målen om likvärdiga ekono-
miska förutsättningar för alla kommuner och landsting och att detta stäl-
ler krav på en långtgående utjämning av skatteinkomster och av struktu-
rella kostnadsskillnader. Utredningen har också utgått ifrån att den ut-
jämningsteknik som tillämpas i nuvarande utjämningssystem, den s.k.
standardkostnadsmetoden, skall gälla även fortsättningsvis. Utredningen
har vidare utgått från de nu gällande förutsättningarna att kostnadsutjäm-
ningen inte skall kompensera för skillnader i servicenivå, kvalitet, av-
gifitssättning och effektivitet. Vidare skall kostnadsutjämningen baseras
på mätbara och för kommuner och landsting opåverkbara faktorer som
mäter strukturella kostnadsskillnader.

Prop. 1998/99:89

Bilaga 1

Uppläggning av utredningsarbetet

Metoden för att beräkna kostnadsutjämningen är den s.k. standardkost-
nadsmetoden, som innebär att varje verksamhet och kostnad som ingår i
utjämningen beräknas för sig med hjälp av en särskild delmodell. Varje
delmodell baseras, för respektive verksamhet, på sådana faktorer som
skall beakta strukturella behovs- och strukturella kostnadsskillnader.
Uppbyggnaden av nuvarande kostnadsutjämning i ett flertal delmodeller-
har varit en viktig utgångspunkt för uppläggningen av utredningsarbetet.
En betydande del av utredningens arbete har inriktats på att följa upp
kostnadsutjämningen verksamhetsvis för att bedöma i vilken utsträckning
de nuvarande utjämningsmodellema på ett tillfredsställande sätt tar hän-
syn till de strukturella förhållanden som skall ligga till grund för utjäm-
ningen.

Redan det inledande uppföljningsarbetet pekade på att de nuvarande
utjämningsmodellema för vissa verksamheter kunde ha vissa brister till-
följd av dels samhällsutvecklingen, dels förändringar i verksamheterna
eller i kostnaderna. För dessa påbörjades relativt tidigt ett parallellt arbete
med att uppdatera de nuvarande modellerna men också att pröva om ut-
jämningsmodeller med alternativa faktorer eller med en annan konstruk-

tion bättre svarade mot målen för kostnadsutjämningen. För de i direkti-
ven prioriterade verksamheterna (barnomsorg, individ- och familjeom-
sorg, hälso- och sjukvård och kollektivtrafik) har en lösning med en upp-
datering ställts mot alternativa modeller baserade på helt eller delvis nya
faktorer.

Resultat av uppföljningen och förslag till förändringar

De största förändringarna som utredningen föreslår gäller verksamhe-
terna individ- och familjeomsorg, hälso- och sjukvård samt kollektivtra-
fik.

Vad gäller hälso- och sjukvården föreslås att nuvarande modell ersätts
med en helt ny modellkonstruktion som baseras på dels antalet personer i
vårdtunga grupper dels vårdkostnad för övriga befolkningen uppdelad
efter kön, ålder, civilstånd, sysselsättningsstatus, inkomst och boende-
form. Merkostnader på grund av gles bebyggelsestruktur beräknas för
sjukhusvård, primärvård, ambulansverksamhet och sjukresor efter bo-
sättningsmönster och befolkningsunderlag.

För individ- och familjeomsorg ersätts nuvarande modell och beräknas
istället utifrån ensamstående kvinnor med barn, utrikes födda flyktingar
och nära anhöriga samt övriga utrikes födda från länder utanför Norden
och EU, arbetslösa utan ersättning, andel män med låg inkomst samt ett
täthetsmått.

För kollektivtrafik föreslås att utjämningen baseras på faktorerna gles-
het, arbetspendling och tätortsstruktur samtidigt som en anpassning av
modellen görs till ändrad länsindelning. Principerna för fördelningen
mellan kommuner och landsting inom länen och mellan kommuner bibe-
hålls dock oförändrad.

Utredningen föreslår att byggkostnader utgår ur kostnadsutjämningen
och att nivån på kallortstillägget reduceras med 2 procentenheter.

Vad gäller barnomsorgen föreslås att modellen bibehålls oförändrad ut-
om vad gäller att genomslaget av faktorerna täthet och skattekraft be-
gränsas och att kostnadsviktema för olika omsorgsformer och ålderska-
tegorier justerats efter aktuellare kostnadsunderlag.

I samtliga utjämningsmodeller, där befolkningens geografiska fördel-
ning beaktas i kostnadsutjämningen, föreslås att nuvarande fagelvägsav-
stånd ersättas med faktiskt vägavstånd, samtidigt som ett aktuellare be-
folkningsunderlag används.

Utjämningsmodellema för grundskolan och svagt befolkningsunderlag
aktualiseras enbart vad gäller bebyggelsestrukturen.

För äldreomsorgen föreslås dessutom att modellen kompletteras med de
äldres etnicitet. För att möjliggöra en årlig uppdatering byts även faktorn
sam-/ensamboende ut mot civilstånd. Vidare uppdateras de äldres yrkes-
bakgrund utifrån ett aktuellt befolkningsregister.

För gymnasieskolan föreslås att inackorderingstillägget i nuvarande
modell ersätts med en faktor som beaktar bebyggelsestrukturen.

Prop. 1998/99:89

Bilaga 1

Beträffande befolkningsminskning föreslås en komplettering så att kom-
muner där både befolkningen och antalet grundskolebarn minskat erhål-
ler en ytterligare ersättning utöver den i nuvarande modell.

Underlaget för utjämningen för näringslivs- och sysselsättningsåtgärder
breddas till att omfatta arbetslösa och personer i samtliga konjunkturbe-
roende åtgärder. Gränsen för att erhålla ersättning höjs.

Utjämningen för högskoleutbildning bibehålls oförändrad, men anpas-
sas till att huvuddelen av landstingen överenskommit med statliga uni-
versitet och högskolor att bedriva utbildningen.

Vad gäller de nuvarande utjämningsmodellema för gator och vägar,
vatten och avlopp, administration och räddningstjänst samt uppvärm-
ningskostnader föreslås inga förändringar.

Vad beträffar LSS-verksamet går en utjämning för närvarande inte att
åstadkomma utan att denna baseras på för kommunerna påverkbara fak-
torer. En utjämning för LSS-verksamhet bör därför inte ske inom ramen
för utjämningssystemet. Utredningen anser emellertid att skillnaderna
mellan kommuner och mellan olika delar av landet i övertagna kostnader
och i antalet personer med LS S-insatser är så stora att någon form av
utjämning behövs. Utredningen föreslår att utjämningen sker genom sär-
skilda statsbidrag.

Inkomstutjämningen

Utredningens principiella synpunkter på inkomstutjämningen rör främst
de i vissa fall negativa marginaleffekter som kan uppkomma vid en
långtgående inkomstutjämning. Vidare behandlas de negativa margina-
leffekternas omfattning samt de alternativ som finns att begränsa eller
helt eliminera dessa effekter. Utredningen anser att de olika lösningar
som står till buds står i konflikt med dels målet om en långtgående ut-
jämning dels målet om att den enskilda kommunen inte skall kunna på-
verka bidragets och avgiftens storlek. Utredningen har inte hittat några
nya lösningar utöver de redan kända och nöjer sig med att redovisa pro-
blemets omfattning och konstatera att denna brist i systemet tills vidare
kvarstår.

Prop. 1998/99:89

Bilaga 1

Utfallet av utredningens förslag till kostnadsutjämning

De högsta bidragen i kostnadsutjämningen utgår enligt förslaget till gles-
bygdskommuner och storstäder. De högsta bidragen får kommunerna i de
tre nordligaste länen, Gotland samt kommunerna i Stockholms och Da-
larnas län. För kommunerna uppstår det bidragsminskningar jämfört med
nuvarande system framför allt i Stockholms men även i Norrbottens län.
Övriga län far i genomsnitt ökade bidrag, men utfallet varierar för enskil-
da kommuner. De största bidragsökningama i kostnadsutjämningen får
landsbygds- och glesbygdskommuner. Storstäder och förorter far bi-
dragsminskningar.

För landstingen utgår de högsta bidragen i kostnadsutjämningen enligt
förslaget till landstingen i Norrland, Värmlands, Örebro och Stockholms

län samt till Gotland. Samtliga landsting i Götaland far ökade bidrag. De
största bidragsminskningama får landstingen i Stockholms län och i de
tre nordligaste länen.

Hur intäkterna förändras för enskilda kommuner och landsting beror i
stor utsträckning på den sammantagna effekten av nuvarande införande-
regler, utredningens förslag till förändringar i kostnadsutjämningen samt
utredningens förslag till införanderegler.

Införandet av de föreslagna förändringarna

För att undvika drastiska förändringar av bidragen till enskilda kommu-
ner och landsting föreslår utredningen att förändringarna införs succes-
sivt under en fyraårsperiod till år 2003. De förändringar utredningen fö-
reslår skall enligt direktiven införas från år 2000. Enligt direktiven är
utredningen oförhindrad att föreslå sådana förändringar i de gällande
införandereglema med anledning av förslag till förändringar i kostnads-
utjämningen.

Utredningens förslag leder till förändringar i bidrag och avgifter i
kostnadsutjämningen i förhållande till nuvarande system. Samtidigt har
år 2000 endast hälften av införandeperioden för nuvarande utjämnings-
system förflutit, varför infasningen av nuvarande system för kommuner
och landsting som fick större bidragsminskningar när nuvarande system
infördes år 1996, inte har avslutats.

För att även fortsättningsvis undvika drastiska effekter för enskilda
kommuner och landsting till följd av förslaget är det nödvändigt att ef-
fekterna av systemomläggningen införs successivt. För att bibehålla en
stabilitet i de förändringar som omläggningarna av utjämningssystemet
gett upphov till anser utredningen att ett förslag till nya införanderegler
bör överensstämma med de nu gällande i så stor utsträckning som möj-
ligt.

Utredningen föreslår att fasta införandetillägg skall utgå till kommuner
och landsting med större bidragsminskningar för att begränsa den totala
bidragsminskningen till följd av systemomläggningen. Genom de fasta
införandetilläggen begränsas den totala bidragsminskningen under infö-
randeperioden till 1 000 kronor per invånare för kommuner och till 600
kronor per invånare för landsting. Genom rörliga införandetillägg och
införandeavdrag begränsas den årliga förändringen till följd av syste-
momläggningen under införandeperioden till för kommunerna 250 och
för landstingen till 150 kronor per invånare och år. Bidragsförändringar
som beror på förändringar i skattekraft och struktur föreslås som nu få slå
igenom vid den årliga uppdateringen av utjämningssystemet.

Bidragsförändringen mäts som skillnaden mellan bidrag/avgift år 1999
enligt nuvarande system inklusive fast och rörligt införandetillägg och
bidrag/avgift samma år enligt utredningens förslag men utan införande-
tillägg. Införandereglema bör år 1999 fastställas för hela införandeperio-
den. Beloppen per kommun respektive landsting bör låsas för hela infö-
randeperioden för att skapa stabilitet i förutsättningarna.

Prop. 1998/99:89

Bilaga 1

Det närmare utfallet av de föreslagna införandereglema kan beräknas
först under år 1999 när utfallet av nuvarande utjämningssystemet för
detta år fastställts och utfallet av utjämningssystemet enligt utredningens
förslag för år 1999 har beräknats.

Fortsatt uppföljning av systemet

Utredningen föreslår att utjämningssystemet bör bli föremål för en fort-
satt löpande uppföljning och utvärdering. Utredningen avstår dock ifrån
att lämna förslag om i vilken form en fortsatt uppföljning bör ske.

Prop. 1998/99:89

Bilaga 1

Kommunala utjämningsutredningens lagförslag

Prop. 1998/99:89

Bilaga 2

1 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1515) om

utjämningsbidrag till kommuner och landsting

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:1515) om utjämningsbi-
drag till kommuner och landsting att 3 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

För varje kommun beräk-
nas standardkostnad för
barnomsorg, äldreomsorg,
individ- och familjeomsorg,
grundskola, gymnasieskola,
vatten och avlopp, gator och
vägar, näringslivs- och sys-
selsättningsfrämjande åtgär-
der, byggkostnader, upp-
värmningskostnader, kallort-
stillägg, merkostnader till
följd av befolkningsminsk-
ning och svagt befolknings-
underlag samt administra-
tion, resor och rädd-
ningstjänst.

Föreslagen lydelse

3§

För varje kommun beräk-
nas standardkostnad för
barnomsorg, äldreomsorg,
individ- och familjeomsorg,
grundskola, gymnasieskola,
vatten och avlopp, gator och
vägar, näringslivs- och sys-
selsättningsfrämjande åtgär-
der, uppvärmningskostnader,
kallortstillägg, merkostnader
till följd av befolknings-
minskning och svagt befolk-
ningsunderlag samt admi-
nistration, resor och rädd-
ningstjänst.

För varje landsting beräknas standardkostnad för hälso- och sjuk-
vård, högskoleutbildning och kallortstillägg.

Standardkostnad beräknas också för kollektivtrafik. Kostnaden för-
delas mellan kommuner och landsting enligt bestämmelser som rege-
ringen meddelar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1516) om

utjämningsavgift för kommuner och landsting

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:1516) om utjämnings-
avgift för kommuner och landsting att 3 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3§

der, byggkostnader, upp-
värmningskostnader, kallort-
stillägg, merkostnader till
följd av befolkningsminsk-
ning och svagt befolknings-
underlag samt administra-
tion, resor och rädd-
ningstjänst.

der, uppvärmningskostnader,
kallortstillägg, merkostnader
till följd av befolknings-
minskning och svagt befolk-
ningsunderlag samt admi-
nistration, resor och rädd-
ningstjänst.

Prop. 1998/99:89

Bilaga 2

För varje landsting beräknas standardkostnad för hälso- och sjuk-
vård, högskoleutbildning och kallortstillägg.

Standardkostnad beräknas också för kollektivtrafik. Kostnaden för-
delas mellan kommuner och landsting enligt bestämmelser som rege-
ringen meddelar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1517) om

införande av lagen (1995:1514) om generellt statsbi-
drag till kommuner och landsting, lagen (1995:1515)
om utjämningsbidrag till kommuner och landsting
och lagen (1995:1516) om utjämningsavgift for
kommuner och landsting

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:1517) om införande av
lagen (1995:1514) om generellt statsbidrag till kommuner och lands-
ting, lagen (1995:1515) om utjämningsbidrag till kommuner och
landsting och lagen (1995:1516) om utjämningsavgift för kommuner
och landsting

dels att 5 §, 7 §, 9-12 §§ och 14 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny bestämmelse, 15 §, av följan-
de lydelse.

Nuvarande lydelse

Vad som i denna lag be-
nämns bidragsminskning
eller bidragsökning utgörs av
skillnaden mellan referens-
bidraget enligt 4 § och sum-
man av kommunens eller
landstingets statsbidrag en-
ligt lagen (1995:1514) om
generellt statsbidrag till
kommuner och landsting och
bidrag eller avgift enligt la-
gen (1995:1515) om utjäm-
ningsbidrag till kommuner
och landsting eller lagen
(1995:1516) om utjämnings-
avgift för kommuner och
landsting, om dessa lagar

Föreslagen lydelse
5§

Vad som i denna lag be-
nämns bidragsminskning
eller bidragsökning utgörs av
kommunens eller landsting-
ets bidrag eller avgift enligt
lagen (1995:1515) om ut-
jämningsbidrag till kommu-
ner och landsting eller lagen
(1995:1516) om utjämnings-
avgift för kommuner och
landsting för år 1999 och
motsvarande summa enligt
de bestämmelser som träder
i kraft den 1 januari 2000
om dessa bestämmelser
skulle ha gällt för år 1999.

skulle ha gällt för år 1995.

Den sammanlagda bi-
dragsminskningen per år för
åren 7996-2003 får uppgå
till högst 2 000 kronor per
invånare i kommunen den 1
november 1994.

För de kommuner vars
uppräknade skattekraft för år
1993 översteg garantinivån i
det statliga utjämningsbidra-
get år 1993 enligt lagen
(1992:670) om statligt ut-
jämningsbidrag till kommu-
ner gäller att den samman-
lagda bidragsminskningen
per år för åren 7996-2003
får uppgå till högst 4 000
kronor per invånare i kom-
munen den 1 november
1994.

- för år 1996 motsvarar
skillnaden mellan den be-
räknade bidragsminskning-
en, minskad med det fasta
införandetillägget, och 250
kronor,

- för år 1997 motsvarar
skillnaden mellan den be-
räknade bidragsminskning-
en, minskad med det fasta
införandetillägget, och 500
kronor,

- för år 1998 motsvarar
skillnaden mellan den be-
räknade bidragsminskning-
en, minskad med det fasta
införandetillägget, och 750
kronor,

- för år 1999 motsvarar
skillnaden mellan den be-
räknade bidragsminskning-
en, minskad med det fasta
införandetillägget, och 1 000
kronor,

- för år 2000 motsvarar

7§

Den sammanlagda bi-
dragsminskningen per år för
åren 2000-2003 får uppgå
till högst 7 000 kronor per
invånare i kommunen den 1
november 1998.

För de kommuner vars
uppräknade skattekraft för år
1993 översteg garantinivån i
det statliga utjämningsbidra-
get år 1993 enligt lagen
(1992:670) om statligt ut-
jämningsbidrag till kommu-
ner gäller att den samman-
lagda bidragsminskningen
per år för åren 2000-2003
får uppgå till högst 2 000
kronor per invånare i kom-
munen den 1 november
7995.

9§

En årlig begränsning av
bidragsminskningen görs för
de kommuner vars beräkna-
de bidragsminskning över-
stiger 250 kronor per invåna-
re. Dessa kommuner får ett
rörligt införandetillägg, som
uppgår till ett belopp som
motsvarar skillnaden mellan
den beräknade bidrags-
minskningen, minskad med
det fasta införandetillägget,
och

- för år 2000, 250 kronor,

- för år 2001, 500 kronor
och

- för år 2002, 750 kronor.

Prop. 1998/99:89

Bilaga 2

skillnaden mellan den be-
räknade bidragsminskning-
en, minskad med det fasta
införandetillägget, och 1 250
kronor,

- för år 2001 motsvarar
skillnaden mellan den be-
räknade bidragsminskning-
en, minskad med det fasta
införandetillägget, och 1 500
kronor, och

- för år 2002 motsvarar
skillnaden mellan den be-
räknade bidragsminskning-
en, minskad med det fasta
införandetillägget, och 1 750
kronor.

En årlig begränsning av
bidragsminskningen görs för
de kommuner vars uppräk-
nade skattekraft för år 1993
översteg garantinivån i det
statliga utjämningsbidraget
år 1993 enligt lagen
(1992:670) om statligt ut-
jämningsbidrag till kommu-
ner. Dessa kommuner får ett
rörligt införandetillägg, som
uppgår till ett belopp som

- för år 1996 motsvarar
skillnaden mellan den be-
räknade bidragsminskning-
en, minskad med det fasta
införandetillägget, och 500
kronor,

- för år 1997 motsvarar
skillnaden mellan den be-
räknade bidragsminskning-
en, minskad med det fasta
införandetillägget, och 1 000
kronor,

- för år 1998 motsvarar
skillnaden mellan den be-
räknade bidragsminskning-
en, minskad med det fasta
införandetillägget, och 1 500
kronor,

- för år 1999 motsvarar
skillnaden mellan den be-
räknade bidragsminskning-
en, minskad med det fasta
införandetillägget, och 2 000
kronor,

- för år 2000 motsvarar
skillnaden mellan den be-

Prop. 1998/99:89

Bilaga 2

10 §

-för år 2000, 500 kronor,

-för år 2001, 1000 kro-
nor och

-för år 2002, 1500 kro-
nor.

räknade bidragsminskning-
en, minskad med det fasta
införandetillägget, och 2 500
kronor,

- för år 2001 motsvarar
skillnaden mellan den be-
räknade bidragsminskning-
en, minskad med det fasta
införandetillägget, och 3 000
kronor, och

- för år 2002 motsvarar
skillnaden mellan den be-
räknade bidragsminskning-
en, minskad med det fasta
införandetillägget, och 3 500
kronor.

En begränsning av bi-
dragsökningen görs från och
med år 1996 till och med år
1998 för de kommuner som
får en beräknad bidragsök-
ning genom att dessa kom-
muner får ett rörligt införan-
deavdrag. Det rörliga infö-
randeavdraget uppgår till ett
belopp som

- för år 1996 är 704 kronor
eller, om bidragsökningen är
mindre än 704 kronor, den
faktiskt beräknade ökningen,

- för år 1997 är 304 kronor
eller, om bidragsökningen är
mindre än 304 kronor, den
faktiskt beräknade ökningen,
och

- för år 1998 är 112 kronor
eller, om bidragsökningen är
mindre än 112 kronor, den
faktiskt beräknade ökningen.

Den sammanlagda bi-
dragsminskningen per år för
åren 7996-2003 far uppgå
till högst 1 200 kronor per
invånare i landstinget den 1
november 1994.

En årlig begränsning av
bidragsminskningen görs för
de landsting vars beräknade
bidragsminskning överstiger
150 kronor per invånare i
landstinget. Dessa landsting
får ett rörligt införande-
tillägg, som uppgår till ett

Prop. 1998/99:89

Bilaga 2

H §

En begränsning av bi-
dragsökningen görs från och
med år 2000 till och med år
2002 för de kommuner som
får en beräknad bidragsök-
ning genom att dessa kom-
muner far ett rörligt införan-
deavdrag. Det rörliga infö-
randeavdraget uppgår till ett
för varje år bestämt belopp
eller, om bidragsökningen är
mindre än detta belopp den
faktiskt beräknade ökningen.
Beloppet är

—för år 2000, 750 kronor,

—för år 2001, 500 kronor
och

- for år 2002, 250 kronor.

12 §

Den sammanlagda bi-
dragsminskningen per år för
åren 2000-2003 får uppgå
till högst 600 kronor per in-
vånare i landstinget den 1
november 1998.

14 §

belopp som

- för år 1996 motsvarar
skillnaden mellan den be-
räknade bidragsminskning-
en, minskad med det fasta
införandetillägget, och 150
kronor,

- för år 1997 motsvarar
skillnaden mellan den be-
räknade bidragsminskning-
en, minskad med det fasta
införandetillägget, och 300
kronor,

- för år 1998 motsvarar
skillnaden mellan den be-
räknade bidragsminskning-
en, minskad med det fasta
införandetillägget, och 450
kronor,

- för år 1999 motsvarar
skillnaden mellan den be-
räknade bidragsminskning-
en, minskad med det fasta
införandetillägget, och 600
kronor,

- för år 2000 motsvarar
skillnaden mellan den be-
räknade bidragsminskning-
en, minskad med det fasta
införandetillägget, och 750
kronor,

- för år 2001 motsvarar
skillnaden mellan den be-
räknade bidragsminskning-
en, minskad med det fasta
införandetillägget, och 900
kronor, och

- för år 2002 motsvarar
skillnaden mellan den be-
räknade bidragsminskning-
en, minskad med det fasta
införandetillägget, och 1 050
kronor.

belopp som motsvarar skill-
naden mellan den beräknade
bidragsminskningen, mins-
kad med det fasta införande-
tillägget, och

-för år 2000, 150 kronor,

-för år 2001, 300 kronor
och

-för år 2002, 450 kronor.

Prop. 1998/99:89

Bilaga 2

15 §

En begränsning av bi-
dagsökningen görs från och
med år 2000 till och med år
2002 för de landsting som
får en beräknad bidagsök-
ning genom att dessa lands-
ting får ett rörligt införan-
deavdrag. Det rörliga infö-
randeavdraget uppgår till ett
för varje år bestämt belopp
eller om bidagsökningen är
mindre än detta belopp, den

faktiskt beräknade ökningen.
Beloppet är

—för år 2000, 150 kronor,

—för år 2001, 300 kronor
och

—för år 2002, 450 kronor.

Prop. 1998/99:89

Bilaga 2

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

F inansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 31 mars 1999

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds, Åsbrink, Winberg, Ulvskog, Sahlin, von Sydow,
Klingvall, Pagrotsky, Östros, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wämersson,
Lejon, Lövdén

Föredragande: Statsrådet Lars-Erik Lövdén

Prop. 1998/99:89

Regeringen beslutar proposition 1998/99:89 Förändringar i utjämnings-
systemet för kommuner och landsting.

Eländers Gotab 57916, Stockholm 1999

Regeringens proposition1998/99:89

Förändringar i utjämningssystemet för kommuneroch landsting

Propositionens huvudsakliga innehåll

Innehållsförteckning

Förslag till riksdagsbeslut

Lagtext

2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1515) omutjämningsbidrag till kommuner och landsting

Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1516) omutjämningsavgift för kommuner och landsting

3 Ärendet och dess beredning

4 Bakgrund

4.1 Inledning

4.2 Nuvarande utjämningssystem för kommuner ochlandsting

5 Principiella utgångspunkter

5.1 Utj ämningssystemet

5.2 Inkomstutjämningen

5.3

Ko stnadsutj ämningen

6 Verksamheter och kostnadsslag i kostnads-

utjämningen

6.1 Inledning

6.2 Barn och ungdomar med utländsk bakgrund

6.3 Byggkostnader

6.4 Kallortstillägg

6.5 Insatser för personer med funktionshinder

Faktorer för beräkning av kostnadsutjäm-ningen

7.1 Nya verksamheter och kostnadsslag

7.1.1 Barn och ungdomar med utländsk bakgrund

7.2 Verksamheter och kostnadsslag där faktorerna

förändras

7.2.1 Individ- och familjeomsorg

7.2.2

Äldreomsorg

7.2.3 Gymnasieskola

7.2.4 Befolkningsminskning

7.2.5 Näringslivs- och sysselsättningsfrämjande åtgärder

7.2.6

7.2.7 Kollektivtrafik

7.3 Verksamheter och kostnadsslag där uppdateringargörs

7.4 Övriga delar av kostnadsutjämningen

7.5 Sammanfattning av verksamheter, kostnadsslag ochfaktorer i kostnadsutjämningen

8 Införandet av de föreslagna förändringarna

8.1 Inledning

8.2 Effekter av förändringarna i kostnadsutjämningen

8.3

Begränsning av bidragsförändringarna

8.4 Ekonomiska konsekvenser av införandereglema

8.4.1 Utfallet för kommuner och landsting

8.4.2 Kostnaderna för införandereglema

8.5 Jämställdhet mellan män och kvinnor

Uppföljning och utveckling av utjämnings-systemet

Sammanfattning av utredningens förslag

Principiella utgångspunkter

Uppläggning av utredningsarbetet

Resultat av uppföljningen och förslag till förändringar

Inkomstutjämningen

Utfallet av utredningens förslag till kostnadsutjämning

Införandet av de föreslagna förändringarna

Fortsatt uppföljning av systemet

Kommunala utjämningsutredningens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1515) om

utjämningsbidrag till kommuner och landsting

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1516) om

utjämningsavgift för kommuner och landsting

F inansdepartementet

Regeringens proposition
1998/99:89

Förändringar i utjämningssystemet för kommuner
och landsting

2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1515) om
utjämningsbidrag till kommuner och landsting

Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1516) om
utjämningsavgift för kommuner och landsting

4.2 Nuvarande utjämningssystem för kommuner och
landsting

Faktorer för beräkning av kostnadsutjäm-
ningen

7.3 Verksamheter och kostnadsslag där uppdateringar
görs

7.5 Sammanfattning av verksamheter, kostnadsslag och
faktorer i kostnadsutjämningen

Uppföljning och utveckling av utjämnings-
systemet