Prop.
1998/99:87
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 8 mars 1999
Laila Freivalds
Erik Åsbrink
(F inansdepartementet)
I propositionen föreslås en modernisering av rörelsereglema och en ren-
odling av tillsynen för svenska försäkringsbolag. Förslagen berör i första
hand livbolagens verksamhet. Förändringarna syftar till att underlätta
produktutveckling och konkurrens samt till att ge försäkringstagarna ett
ökat skydd genom bl.a. bättre information och en tydligare gränsdragning
mellan aktieägarnas och försäkringstagarnas kapital. Förslagen innebär
bl.a. följande.
Den nuvarande s.k. skälighetsprincipen slopas och ersätts av andra
skyddsregler som bl.a. skall främja en god ekonomisk genomlysning av
försäkringarna och en avtalsreglering av rätten till överskott.
Den s.k. sundhetsprincipen ersätts av en tydligare handlingsregel för
försäkringsbolagen med krav på en tillfredsställande stabilitet, god in-
formation om försäkringsvillkor och en god försäkringsstandard på verk-
samheten.
Vinstutdelning tillåts även i försäkringsbolag som bedriver konventio-
nell livförsäkringsrörelse. Särskilda begränsningar för att säkerställa för-
säkringstagarnas avtalade rätt till överskott ställs upp. Livbolag som be-
drivit verksamhet med ett vinstutdelningsförbud får ta in villkor i bolags-
ordningen om vinstutdelning endast om bestämda villkor till skydd för
försäkringstagarna är uppfyllda.
Bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar ändras i flera av-
seenden. Avsättningar skall göras för återbäring som försäkringstagaren
står en finansiell eller försäkringsteknisk risk för (villkorad återbäring).
Nuvarande s.k. försäkringstekniska grunder slopas och ersätts av en
ordning där samtliga rättigheter och skyldigheter mellan bolaget och för-
1 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 87
säkringstagaren skall framgå av försäkringsavtalet. Bolagen skall fort-
sättningsvis upprätta försäkringstekniska riktlinjer för planerings- och
kontrolländamål.
Vissa restriktioner för försäkringsbolagens kapitalförvaltning lättas
upp, bl.a. reglerna om var skuldtäckningstillgångar skall få finnas. Det
konstateras att den s.k. femprocentsregeln inte har en lämplig utformning
och att en ändring bör utformas mot bakgrund av bl.a. EG-rätten och ett
ställningstagande till motsvarande bestämmelser för banker. Regeln in-
nebär i dag ett förbud att utan Finansinspektionens medgivande äga mer
än fem procent av rösterna i ett aktiebolag utanför försäkringsbranschen.
Kravet på minsta driftskapital (solvensmarginalen) i livbolag skärps.
Bestämmelser införs om försäkringsbolagens upplåning som i huvudsak
ansluter till dagens restriktiva praxis.
Reglerna för ömsesidiga försäkringsbolag där försäkringstagarna är
delägare närmar sig försäkringsaktiebolagens regler. Den särskilda möj-
ligheten för dessa bolag att göra uttaxeringar hos försäkringstagarna slo-
pas för konsumentförsäkringar. Anställda som omfattas av försäkringar
som en arbetsgivare tecknat och som grundas på ett kollektivavtal skall
kunna göras till delägare i bolaget.
Det föreslås vidare att fondförsäkringar och konventionella livförsäk-
ringar far meddelas i samma juridiska person.
I propositionen föreslås även vissa ändringar i reglerna om revision
och aktuariell kontroll i försäkringsbolag. Det föreslås också en rad följ-
dändringar av i huvudsak teknisk natur i redovisningsreglerna.
Följdändringar föreslås även i bestämmelserna om utländska försäk-
ringsgivares verksamhet i Sverige.
Skattereglerna justeras så att det klargörs att en flyttning av pensions-
försäkringar kan ske utan hinder av skatterättens återköpsbegränsningar.
Lagen om oskäliga avtalsvillkor mellan näringsidkare föreslås bli ut-
vidgad så att den även täcker de finansiella företagens avtalsvillkor.
Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 2000 med ett ut-
rymme för att tillämpa äldre bestämmelser om bl.a. försäkringstekniska
grunder under en tvåårig övergångsperiod.
Prop. 1998/99:87
Prop. 1998/99:87
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................8
2 Lagtext...............................................................................................9
2.1 Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen
(1982:713)...........................................................................9
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:779) om
ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)...................81
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:293) om
utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige..........82
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1560) om
årsredovisning i försäkringsföretag..................................98
2.5 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370).......................................................................110
2.6 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen
(1970:979).......................................................................115
2.7 Förslag till lag om ändring i konsumentförsäkrings-
lagen (1980:38)...............................................................116
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:292) om
avtalsvillkor mellan näringsidkare..................................117
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om
utländska filialer m.m.....................................................118
3 Ärendet och dess beredning..........................................................119
4 Bakgrund.......................................................................................124
4.1 Allmänna utgångspunkter...............................................124
4.2 Försäkringsmarknaden....................................................128
5 Utgångspunkter för försäkringsrörelseregler................................137
5.1 Motiv för rörelseregler och tillsyn..................................137
5.2 Rörelsereglemas skyddsintressen...................................144
5.3 Regelsystemets allmänna uppbyggnad...........................146
5.4 Försäkringsrörelselagens tillämpningsområde och
försäkringstagarbegreppet...............................................153
6 Skälighets- och sundhetskravet.....................................................158
6.1 Skälighetsprincipen i försäkringsrörelse.........................158
6.2 Stabilitets-, genomlysnings- och standardprincipen.......172
7 Disposition av överskott i livförsäkringsbolag.............................186
7.1 Bakgrund.........................................................................186
7.2 Vinstutdelning och förlusttäckning i förhållande till
återbäring........................................................................194
7.3 Avsättningar till försäkringstagarfonder?.......................200
7.4 Avsättningar för återbäring.............................................202
7.5 Fördelning av återbäring mellan försäkringstagare........203
7.6 Avsättning till överkurs-, reserv- och konsoliderings-
fond.................................................................................206
7.7 Annan användning av överskott och kapital...................210
7.7.1 Uppskrivning av tillgångar...........................210
7.7.2 Fondemission................................................211
7.7.3 Tvångssparande............................................212
7.7.4 Tvångsutdelning till minoritetsaktieägare.... 213
7.7.5 Låneförbud för aktieägare m.fl.....................214
8 Placeringsregler m.m.....................................................................217
8.1 Försäkringstekniska avsättningar enligt FRL.................217
8.2 Särskilda utjämningsavsättningar...................................224
8.3 Försäkringstekniska grunder respektive
riktlinjer m.m..................................................................227
8.3.1 Försäkringstekniska grunder respektive
riktlinjer m.m................................................227
8.3.2 Fastställande av premier...............................240
8.3.3 Förbudet att förespegla återbäring................242
8.3.4 Dispensmöjligheten för vissa korta
livförsäkringar..............................................243
8.4 Vissa placeringsfrågor m.m............................................243
8.4.1 Bakgrund......................................................243
8.4.2 Skuldtäckning, registerföring och
förmånsrätt....................................................248
8.4.3 Placeringskrav för tillgångar som svarar
mot återbäring...............................................249
8.4.4 Lokalisering av skuldtäckningstillgångar.....254
8.5 Femprocentsregeln m.m..................................................257
8.6 Upplåning........................................................................260
8.6.1 Upplåningsmöjligheter.................................260
8.6.2 Upplåningsformer.........................................267
8.7 Vissa soliditetsfrågor......................................................270
8.8 Redovisningsfrågor.........................................................275
8.8.1 Redovisning av återbäring m.m....................275
8.8.2 Upplysningar i års- och koncernredo-
visningen.......................................................282
9 Särskilt om ömsesidiga bolag........................................................287
9.1 Förlusttäckning och delägaransvar.................................287
9.2 Tillskott av respektive ränta på garantikapital................296
9.3 Minoritetsskydd för delägare..........................................299
9.4 Ersättning till delägare i visst fall...................................300
9.5 Skifte av tillgångar mellan delägare...............................300
9.6 Vissa obeståndsfrågor.....................................................302
10 Särskilt om fondförsäkring............................................................304
10.1 Bakgrund.........................................................................304
10.2 Fondförsäkring i förhållande till konventionell
livförsäkring....................................................................306
10.3 Särbestämmelser för fondförsäkring...............................309
11 Särskilt om kollektiva försäkringar...............................................313
11.1 Bakgrund.........................................................................313
11.2 Särbestämmelser för kollektiva försäkringar..................317
12 Flyttning av livförsäkringssparande..............................................325
Prop. 1998/99:87
13 Tillsyn m.m...................................................................................330
13.1 Bakgrund.........................................................................330
13.1.1 Utgångspunkter för övervägandena..............330
13.1.2 F inansinspektionens nuvarande
tillsynsuppgifter............................................330
13.1.3 Finansinspektionens kontrollmöjligheter.....335
13.2 Den löpande tillsynens inriktning...................................338
13.3 Övriga frågor...................................................................344
13.3.1 Ledningens ansvar för riktlinj er och
information...................................................344
13.3.2 Sanktioner vid överträdelser av riktlinjer.....346
13.3.3 Tillstånd till vissa återförsäkringsavtal.........348
13.3.4 Förbudet mot nedsättning av vissa
premier..........................................................349
13.3.5 Aktuariens ställning......................................350
13.3.6 Prövning av oskäliga villkor mellan
näringsidkare................................................352
13.3.7 Ett garantisystem för försäkringar................353
13.3.8 Revision och allmän granskning i
försäkringsbolag...........................................355
14 Övergångsfrågor för svenska försäkringsbolag............................361
14.1 Allmänna utgångspunkter...............................................361
14.2 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser..................362
14.3 Ombildning av livförsäkringsbolag m.m........................366
15 Utländska försäkringsgivare..........................................................371
15.1 Bakgrund.........................................................................371
15.2 Allmänna utgångspunkter...............................................372
15.3 Allmänna rörelseregler...................................................373
15.4 Frågor rörande återbäring m.m.......................................375
15.5 Placeringsregler m.m......................................................377
15.5.1 Försäkringstekniska avsättningar enligt
LUFV............................................................377
15.5.2 Försäkringstekniska grunder respektive
riktlinjer m.m................................................378
15.5.3 Vissa placeringsfrågor m.m................... 380
15.5.4 Upplåning.....................................................381
15.6 Redovisningsfrågor.........................................................382
15.7 Särskilt om fondförsäkring.............................................383
15.8 Den löpande tillsynens inriktning...................................384
15.9 Övriga frågor...................................................................386
15.9.1 Bestämmelser om företrädare m.m...............386
15.9.2 Förbudet mot nedsättning av vissa
premier..........................................................387
15.9.3 Aktuariens ställning......................................388
15.10 Övergångsfrågor.............................................................388
16 Ekonomiska konsekvenser............................................................389
17 F örfattningskommentar.................................................................390
Prop. 1998/99:87
17.1 Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen
(1982:713).......................................................................390
17.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:779) om
ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713).................435
17.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:293) om
utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige........435
17.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1560) om
årsredovisning i försäkringsföretag................................442
17.5 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370).......................................................................450
17.6 Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen
(1970:979).......................................................................450
17.7 Förslaget till lag om ändring i konsumentförsäkrings-
lagen (1980:38)...............................................................451
17.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:292) om
avtalsvillkor mellan näringsidkare..................................451
17.9 Förslaget till lagen om ändring i lagen (1992:160) om
utländska filialer m.m.....................................................452
Bilaga 1 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
betänkandet Försäkringsrörelse i förändring 3
(SOU 1995:87)....................................................................453
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
promemorian Reformerade försäkringsrörelseregler (Ds
1998:45)..............................................................................454
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
betänkandet Översyn av rörelse- och tillsynsregler för
kollektiva försäkringar (SOU 1998:7).................................455
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
betänkandet Försäkrings garanti - ett garantisystem för
försäkringsersättningar (SOU 1998:22)..............................456
Bilaga 5 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
promemorian om ny associationsrätt för bankaktiebolag
och försäkringsbolag (dnr Fi98/476)...................................457
Bilaga 6 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
betänkandet Nya ledningsregler för bankaktiebolag och
försäkringsbolag (SOU 1998:27)........................................458
Bilaga 7 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
promemorian om reformerade rörelseregler för utländska
försäkringsgivare (dnr Fi98/3282)......................................459
Bilaga 8 Lagförslaget i lagrådsremissen om ändrade
försäkringsrörelseregler.......................................................460
Bilaga 9 Lagförslaget i lagrådsremissen om ändrade
försäkringsrörelseregler för utländska försäkringsgivare ...544
Bilaga 10 Lagrådets yttrande över lagrådsremissen om ändrade
försäkringsrörelseregler.......................................................560
Prop. 1998/99:87
Bilaga 11 Lagrådets yttrande över lagrådsremissen om ändrade
försäkringsrörelseregler för utländska försäkringsgivare ... 569
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 mars 1999.........571
Rättsdatablad.........................................................................................572
Prop. 1998/99:87
Prop. 1998/99:87
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),
2. lag om ändring i lagen (1995:779) om ändring i försäkringsrörelse-
lagen (1982:713),
3. lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige,
4. lag om ändring i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkrings-
företag,
5. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
6. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),
7. lag om ändring i konsumentförsäkringslagen (1980:38),
8. lag om ändring i lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan närings-
idkare,
9. lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.
Prop. 1998/99:87
Härigenom föreskrivs1 i fråga om försäkringsrörelselagen (1982:713)2
dels att 7 kap. 5, 6, 12, 14 och 15 §§, 12 kap. 7 och 8 §§, 13 kap. samt
19 kap. 5 och 6 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubrikerna närmast före 7 kap. 1 och 14-17 §§ skall utgå,
dels att nuvarande 5 kap. 1 § skall betecknas 5 kap. 17 § och nuvarande
5 kap. 2 § skall betecknas 5 kap. 19 §,
dels att 1 kap. 1-3, 5-9, 10 och 11 §§, 2 kap. 3-3 c, 5, 13 och 17 §§,
2 a kap. 1 och 4 §§, 3 kap. 2, 2 d, 3, 4 och 6 §§, 4 kap. 1, 5 och 8 §§, de
nya 5 kap. 17 och 19 §§, 7 kap. 1—4, 8, 8 a, 9, 10, 10 c-10 g, 11 a, 16,
17 a, 17 b, 19, 22-28 §§, 8 kap. 7, 8, 15 och 18 §§, 9 kap. 18-20 §§,
10 kap. 1, 3, 4 och 7 §§, 12 kap. 2, 3, 5, 6, 9 och 9 a §§, 14 kap. 14 §,
15 a kap. 3 §, 16 kap. 1-3 och 6 §§, 19 kap. 1, 3 och 11 §§, 20 kap. 4 §
samt rubriken till 5 kap. och rubriken närmast före 12 kap. 5 § skall ha
följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas 24 nya paragrafer, 1 kap. 1 a §, 5 kap.
1-16 och 18 §§, 7 kap. 13 och 29 §§, 10 kap. 15 §, 12 kap. 14-16 §§, och
ett nytt kapitel, 11 kap., samt närmast före 5 kap. 1, 2, 4, 9, 11, 12, 17
och 19 §§, och 12 kap. 14 § nya rubriker, av följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 1997/98:186, Föreslagen lydelse
bet. 1998/99:FiU14,
rskr. 1998/99:130
drivas
1 §
Försäkringsrörelse far drivas
endast av försäkringsaktiebolag
och ömsesidiga försäkringsbolag
som fatt tillstånd (koncession) till
detta enligt denna lag, om inte
annat följer av 2 § eller 10 § tredje
stycket.
Försäkringsrörelse far
endast av försäkringsaktiebolag
och ömsesidiga försäkringsbolag
som fått tillstånd (koncession) till
detta enligt denna lag, om inte an-
nat följer av 2 § eller 10 § jjärde
stycket.
Finansinspektionen skall efter ansökan lämna förhandsbesked om hu-
ruvida koncession enligt första stycket krävs för en planerad verksamhet.
Försäkringsbolagen skall stå under tillsyn av Finansinspektionen och
vara registrerade hos denna.
För varje försäkringsbolag skall finnas ett huvudkontor i Sverige.
1 Jfr rådets direktiv 84/253/EEG om godkännande av personer som har ansvar för lagstad-
gad revision av räkenskaper (EGT nr L 126, 12.5. 1984, s. 20 Celex 389L0048).
2 Lagen omtryckt 1995:1567.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1998/99:87
la§
Försäkringsrörelse skall bedri-
vas med en for rörelsens omfatt-
ning och beskaffenhet tillfreds-
ställande soliditet, likviditet och
kontroll över försäkringsrisker,
placeringsrisker och rörelserisker,
så att åtagandena mot försäk-
ringstagarna och andra ersätt-
ningsberättigade på grund av för-
säkringarna kan fullgöras.
Information till liv- och skade-
försäkringstagare och dem som
erbjuds att teckna en sådan för-
säkring skall vara anpassad efter
försäkringens art och tydligt visa
försäkringens villkor och värde-
utveckling. Åven andra ersätt-
ningsberättigade på grund av liv-
och skadeförsäkringar skall ges
den information de behöver.
Verksamheten skall bedrivas en-
ligt god försäkringsstandard.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om
vilken information som ett försäk-
ringsbolag skall lämna till försäk-
ringstagarna, andra ersättnings-
berättigade på grund av försäk-
ringarna och till dem som erbjuds
att teckna en försäkring i bolaget.
2§3
Denna lag gäller inte för försäkringsrörelse som drivs enligt andra för-
fattningar eller som utövas av försäkringsanstalter som inrättats av staten.
Särskilda bestämmelser om utländska försäkringsgivare finns i lagen
(1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige.
Regeringen eller, efter reg-
eringens bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela särskilda
föreskrifter om bedrivande av för-
säkringsrörelse för att uppfylla
Sveriges åtaganden till följd av
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer far
meddela särskilda föreskrifter om
bedrivande av försäkringsrörelse
för att uppfylla Sveriges åtaganden
till följd av avtal mellan Europeis-
3 Senaste lydelse 1998:294.
10
avtal mellan Europeiska gemen- ka gemenskaperna (EG) och Prop. 1998/99:87
skapema (EG) och Schweiz. Schweiz.
3§
Ett försäkringsbolag får inte driva annan rörelse än försäkringsrörelse,
om det inte finns särskilda skäl för det.
Rörelse som avses i 2 kap. 3 b § (direkt livförsäkringsrörelse) far för-
enas endast med direkt skadeförsäkringsrörelse som avses i 2 kap. 3 a §
första stycket klasserna 1 och 2 samt med rörelse avseende återförsäkring
(indirekt försäkring) av försäkring enligt någon av dessa klasser och av
livförsäkring, om inte annat följer av tredje stycket.
Utöver vad som följer av andra stycket får direkt livförsäkringsrörelse
och skadeförsäkringsrörelse bedrivas i samma försäkringsbolag, om så-
dan verksamhet samtidigt bedrevs vid tidpunkten för undertecknandet av
avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, den 2 maj 1992.
Direkt livförsäkringsrörelse och skadeförsäkringsrörelse som bedrivs i
samma försäkringsbolag enligt andra eller tredje stycket skall hållas åt-
skilda hos bolaget.
Särskilda bestämmelser finns i
5 kap. 1 § om försäkringsbolagets
upplåning samt i 7 kap. 17 och
17 a §§ om innehav av aktier och
andelar i vissa företag.
5§
Bestämmelserna om livförsäkring, med undantag för 1 kap. 8 a § samt
7 kap. 22, 23 och 26 §§, får tillämpas för skadeförsäkringar som avses i
2 kap. 3 a § första stycket klasserna 1 och 2 samt för avgångsbidragsför-
säkringar.
Bestämmelserna om livförsäkring, med undantag för 1 kap. 8 a § samt
7 kap. 2, 22, 23 och 26 §§, behöver inte tillämpas för sådana livförsäk-
ringar som avses i 2 kap. 3 b § första stycket klasserna 1 b och 4 om
premien är beräknad och bestämd för längst fem år.
Ersättning, som utges i form av livränta eller sjukränta, tillhör endera
livförsäkring eller annan försäkring beroende på vilket av dessa slag av
försäkringar som har meddelats. Har en sådan ränta inköpts i ett livför-
säkringsbolag, skall den dock i detta bolag höra till livförsäkring.
För sådan livränta eller sjuk-
ränta som tillhör annan försäkring
än livförsäkring gäller de särskilda
bestämmelserna om livförsäkring i
7 kap. 2 och 11 a §§, 8 kap. 18 §
samt 14 kap. 7, 21 och 24-28 §§.
För sådan livränta eller sjuk-
ränta som tillhör annan försäkring
än livförsäkring gäller de särskilda
bestämmelserna om livförsäkring i
7 kap. 2 och 11 a §§ samt 14 kap.
7,21 och 24-28 §§.
I ett försäkringsaktiebolag sva-
rar delägarna inte personligen för
bolagets förpliktelser.
6§
I ett försäkringsbolag svarar ak-
tieägarna eller delägarna inte per-
sonligen för bolagets förpliktelser.
I 7 § finns bestämmelser om kapi-
11
taltillskott i form av uttaxering hos
delägare.
Försäkringsaktiebolag är privat försäkringsaktiebolag eller publikt för-
säkringsaktiebolag. Denna lag gäller för samtliga försäkringsaktiebolag,
om inte annat föreskrivs.
Är bolagets aktiekapital fördelat på flera aktier, skall dessa lyda på lika
belopp.
Prop. 1998/99:87
Delägare i ett ömsesidigt försäk-
ringsbolag är försäkringstagarna.
Återförsäkringstagare skall dock
inte på grund av återförsäkringen
anses som delägare. I fråga om
livförsäkring, sjuk- och olycks-
fallsförsäkring som avses i 2 kap.
3 a § första stycket klasserna 1
och 2, avgångsbidragsförsäkring
samt återförsäkring svarar endast
bolagets tillgångar för dess för-
pliktelser. För försäkringar av
annat slag svarar delägarna per-
sonligen för bolagets förpliktelser
utan begränsning eller med be-
gränsning till ett visst belopp.
Delägarnas ansvarighet får gö-
ras gällande endast på det sätt
som föreskrivs i denna lag.
Med delägare avses i de följande
kapitlen endast delägare i ett öm-
sesidigt försäkringsbolag.
7§
Delägare i ett ömsesidigt försäk-
ringsbolag är försäkringstagarna.
Återförsäkringstagare skall dock
inte på grund av återförsäkringen
anses som delägare.
I bolagsordningen får det före-
skrivas att också de försäkrade
skall vara delägare, även om de
inte samtidigt är försäkringstag-
are, för en försäkring som
1. tecknas av en arbetsgivare för
att ge försäkringsskydd åt anställ-
da, och
2. grundas på kollektivavtal.
I bolagsordningen för ett skade-
försäkringsbolag får föreskrivas
att en sådan delägare som avses i
första stycket skall täcka skulder,
avsättningar eller förluster i direkt
skadeförsäkringsrörelse genom att
göra kapitaltillskott till bolaget
(uttaxering).
En delägares skyldighet enligt
tredje stycket får endast göras
gällande
1. för skadeförsäkring som inte
tecknats av en konsument eller ett
dödsbo för enskilt eller i huvudsak
enskilt ändamål, och
2. om det saknas tillgångar eller
medel för att täcka skulder, av-
sättningar eller förluster.
Med delägare avses i denna lag
endast delägare i ett ömsesidigt
försäkringsbolag.
Finansinspektionen får, om det
finns särskilda skäl, medge undan-
tag från bestämmelserna i fjärde
stycket 1 för lokala skadeförsäk-
ringsbolag som inte behöver ha en
12
auktoriserad revisor enligt 10 kap. Prop. 1998/99:87
4§.
Ett ömsesidigt försäkringsbolag
får inte bildas utan garantikapital,
om det inte finns särskilda skäl för
det. Garantikapitalet skall betalas
med pengar. Garantikapitalet skall
återbetalas när det inte längre be-
hövs för rörelsens ändamålsenliga
bedrivande och en återbetalning är
förenlig med bestämmelserna om
kapitalbasens sammansättning och
storlek i 7 kap. 22-27 §§. Om vill-
kor för sådan återbetalning finns
bestämmelser i 12 kap. 4 §.
8§
Ett ömsesidigt försäkringsbolag
far inte bildas utan garantikapital,
om det inte finns särskilda skäl för
det. Om det behövs får tillskott av
garantikapital göras även under
rörelsens gång. Garantikapitalet
skall betalas med pengar. Garanti-
kapitalet skall återbetalas när det
inte längre behövs för rörelsens
ändamålsenliga bedrivande och en
återbetalning är förenlig med be-
stämmelserna om kapitalbasens
sammansättning och storlek i
7 kap. 22-27 §§. Om villkor för
sådan återbetalning finns bestäm-
melser i 12 kap. 4 §.
9§
Ett försäkringsbolag är moderbolag och en annan juridisk person är
dotterföretag, om försäkringsbolaget
1. innehar mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar i
den juridiska personen,
2. äger aktier eller andelar i den juridiska personen och på grund av
avtal med andra delägare i denna förfogar över mer än hälften av rösterna
för samtliga aktier eller andelar,
3. äger aktier eller andelar i den juridiska personen och har rätt att utse
eller avsätta mer än hälften av ledamöterna i dess styrelse eller motsva-
rande ledningsorgan, eller
4. äger aktier eller andelar i den juridiska personen och har rätt att en-
samt utöva ett bestämmande inflytande över denna på grund av avtal med
den juridiska personen eller på grund av föreskrift i dess bolagsordning,
bolagsavtal eller därmed jämförbara stadgar.
Vidare är en juridisk person dotterföretag till moderbolaget, om ett an-
nat dotterföretag till moderbolaget eller moderbolaget tillsammans med
ett eller flera andra dotterföretag eller flera andra dotterföretag tillsam-
mans
1. innehar mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar i
den juridiska personen,
2. äger aktier eller andelar i den juridiska personen och på grund av
avtal med andra delägare i denna förfogar över mer än hälften av rösterna
för samtliga aktier eller andelar, eller
3. äger aktier eller andelar i den juridiska personen och har rätt att utse
eller avsätta mer än hälften av ledamöterna i dess styrelse eller motsva-
rande ledningsorgan.
13
Om ett dotterföretag äger aktier eller andelar i en juridisk person och Prop. 1998/99:87
på grund av avtal med den juridiska personen eller på grund av föreskrift
i dess bolagsordning, bolagsavtal eller därmed jämförliga stadgar har rätt
att ensamt utöva ett bestämmande inflytande över den juridiska personen,
är även denna dotterföretag till moderbolaget.
Moderbolag och dotterföretag utgör tillsammans en koncern.
Med koncernföretag avses i denna lag foretag i samma koncern.
|
Regeringen eller, efter rege- |
Regeringen eller den myndighet |
|
Lydelse enligt prop. 1997/98:186, rskr. 1998/99:130 |
Föreslagen lydelse |
10
I fråga om livförsäkringar, som
gäller endast för dödsfall och
meddelas för en tid av längst fem
år eller mot en premie som är be-
räknad och bestämd för längst fem
år i sänder, får undantag medges
från bestämmelserna om livförsäk-
ring. Från bestämmelserna om
förbud mot fondemission i 4 kap.
1 § och vinstutdelning i 12 kap.
2 §, bestämmelserna om beräkning
av premiereserv i 7 kap. 2 § samt
bestämmelserna om kapitalbas,
garantibelopp och solvensmargi-
nal i 1 kap. 8 a § samt 7 kap. 22,
23 och 26 §§ får dock undantag
inte medges.
Undantag från denna lag far
medges i fråga om mottagna åter-
försäkringar, i den mån det prövas
skäligt. Undantag for ett motta-
gande bolag som avses i fjärde
stycket 3 skall vara förenligt med
EG:s rättsakter i fråga om direkt
försäkring.
Undantag från denna lag får
medges i fråga om mottagna åter-
försäkringar, i den mån det prövas
skäligt. Undantag för ett motta-
gande bolag som avses i tredje
stycket 3 skall vara förenligt med
EG:s rättsakter i fråga om direkt
försäkring.
14
Om ett försäkringsbolag driver rörelse i utlandet, får sådana avvikelser
från denna lag medges som föranleds av hänsyn till utländsk rätt eller
rättstillämpning.
I fråga om skadeförsäkringar får undantag från denna lag medges för
1. ömsesidiga försäkringsbolag
som driver skadeförsäkringsrörel-
se under förutsättning att verksam-
heten inte omfattar kredit eller
borgensförsäkring eller annan an-
svarsförsäkring än sådan som en-
ligt 2 kap. 3 a § tredje stycket be-
handlas som underordnad, att den
årliga premieinkomsten från ska-
deförsäkringsrörelsen inte översti-
ger ett belopp motsvarande en
miljon ecu samt att minst hälften
av denna premieinkomst härrör
från bolagets delägare,
2. lokala skadeförsäkringsbolag
som meddelar endast försäkring
enligt 2 kap. 3 a § första stycket
klass 18 (assistans) i form av natu-
raförmåner och vilkas årliga pre-
mieinkomst inte överstiger ett be-
lopp motsvarande 200 000 ecu,
3. ömsesidiga försäkringsbolag som enligt avtal med ett annat sådant
bolag (det mottagande bolaget) fullt ut återförsäkrar alla sina avtal om
direkt försäkring eller överlåter samtliga sina förpliktelser enligt försäk-
ringsavtalen.
Frågor om medgivande enligt
första - fjärde styckena prövas av
Finansinspektionen. Ärenden som
är av principiell betydelse eller av
synnerlig vikt prövas dock av re-
geringen.
Prop. 1998/99:87
1. ömsesidiga försäkringsbolag
som driver skadeförsäkrings-
rörelse under förutsättning att
verksamheten inte omfattar kredit-
eller borgensförsäkring eller annan
ansvarsförsäkring än sådan som
enligt 2 kap. 3 a § tredje stycket
behandlas som underordnad, att
den årliga premieinkomsten från
skadeförsäkringsrörelsen inte
överstiger ett belopp motsvarande
en miljon euro samt att minst
hälften av denna premieinkomst
härrör från bolagets delägare,
2. lokala skadeförsäkringsbolag
som meddelar endast försäkring
enligt 2 kap. 3 a § första stycket
klass 18 (assistans) i form av natu-
raförmåner och vilkas årliga pre-
mieinkomst inte överstiger ett be-
lopp motsvarande 200 000 euro,
Frågor om medgivanden enligt
första - tredje styckena prövas av
Finansinspektionen. Ärenden som
är av principiell betydelse eller av
synnerlig vikt prövas dock av re-
geringen.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Ett privat försäkringsaktiebolag
eller en aktieägare i ett sådant bo-
lag får inte genom annonsering
söka sprida aktier eller tecknings-
rätter i bolaget eller av bolaget ut-
givna skuldebrev.
H §
Ett privat försäkringsaktiebolag
eller en aktieägare i ett sådant bo-
lag får inte genom annonsering
söka sprida aktier eller tecknings-
rätter i bolaget eller av bolaget
utgivna skuldebrev eller options-
bevis.
Ett bolag eller en aktieägare som avses i första stycket får inte heller på
annat sätt söka sprida i första stycket angivna värdepapper genom att er-
bjuda fler än 200 personer att teckna eller förvärva värdepapperen. Detta
15
gäller dock inte om erbjudandet riktar sig enbart till en krets som i förväg
har anmält intresse av sådana erbjudanden och antalet utbjudna poster
inte överstiger 200.
Begränsningarna i första och andra styckena gäller inte erbjudanden
som avser överlåtelse till högst tio förvärvare.
I första stycket angivna värdepapper som har givits ut av ett privat för-
säkringsaktiebolag får inte bli föremål för handel på börs eller annan or-
ganiserad marknadsplats.
Lydelse enligt prop. 1997/98:186, Föreslagen lydelse
bet. 1998/99:FiU14,
rskr. 1998/99:130
Prop. 1998/99:87
3§
Stiftarna skall ansöka om koncession samt upprätta en bolagsordning
som skall stadfästas.
Ansökan om koncession och stadfästelse av bolagsordning prövas av
Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av sär-
skild vikt prövas dock av regeringen.
Till ansökan skall fogas en plan
för den tilltänkta verksamheten.
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektio-
nen far meddela föreskrifter om
vad verksamhetsplanen skall inne-
hålla.
Till ansökan skall fogas en plan
för den tilltänkta verksamheten.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer far
meddela föreskrifter om vad verk-
samhetsplanen skall innehålla.
Vid behandlingen av en ansökan om stadfästelse av bolagsordning
prövas att bolagsordningen överensstämmer med denna lag och med and-
ra författningar samt om och i vad mån särskilda bestämmelser behövs
med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet.
Bolagsordningen skall stadfästas
och koncession beviljas, om
1. den planerade verksamheten
kan antas komma att uppfylla kra-
ven på en sund försäkringsverk-
samhet,
2. det kan antas att de som
Bolagsordningen skall stadfastas
och koncession beviljas, om
1. den planerade verksamheten
kan antas komma att uppfylla kra-
ven i denna lag och andra författ-
ningar som reglerar verksamhe-
ten,
2. det kan antas att de som
kommer att äga ett kvalificerat
innehav i bolaget inte kommer att
motverka en sund utveckling av
verksamheten i bolaget och även i
övrigt är lämpliga att utöva ett
väsentligt inflytande över ledning-
en av ett försäkringsbolag och
3. de som avses ingå i bolagets styrelse och vara verkställande direktör
eller dennes ställföreträdare har de insikter och den erfarenhet som måste
kommer att ha ett kvalificerat in-
nehav i bolaget inte kommer att
motverka de krav på verksamheten
i bolaget som avses i 1 och även i
övrigt är lämpliga att utöva ett
väsentligt inflytande över ledning-
en av ett försäkringsbolag och
krävas av den som deltar i ledningen av ett försäkringsbolag och även i
16
övrigt är lämpliga for en sådan uppgift. Bolagsordningen får inte stad-
fästas och koncession inte beviljas, om det kan antas att någon som i vä-
sentlig mån har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i
andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig
brottslighet kommer att ha ett kvalificerat innehav i bolaget.
Om bolaget kommer att ha nära förbindelser med någon annan, far
bolagsordningen stadfastas och koncession beviljas endast om förbindel-
serna inte hindrar en effektiv tillsyn av försäkringsbolaget.
Koncession beviljas tills vidare eller, om särskilda omständigheter för-
anleder detta, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande
räkenskapsårets slut. Koncession far inte vägras av det skälet att det inte
behövs något ytterligare försäkringsbolag.
Vid förlängning av en koncession som har beviljats ett försäkringsbo-
lag för bestämd tid samt vid ändring av en bolagsordning eller av en be-
viljad koncession gäller första - sjunde styckena i tillämpliga delar.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1998/99:87
3a§
Koncession för direkt skadeförsäkringsrörelse skall avse en eller flera
av följande försäkringsklasser eller risk som hänför sig till en sådan
klass:
1. olycksfall, dock inte försäkring som avses i 3 b § första stycket
klass 4,
2. sjukdom, dock inte försäkring som avses i 3 b § första stycket
klass 4,
3. landfordon (andra än spårfordon),
4. spårfordon,
5. luftfartyg,
6. fartyg,
7. godstransport,
8. brand och naturkrafter,
9. annan sakskada,
10. motorfordonsansvar,
11. luftfartygsansvar,
12. fartygsansvar,
13. allmän ansvarighet,
14. kredit,
15. borgen,
16. annan förmögenhetsskada,
17. rättsskydd samt
18. assistans.
Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Finansin-
spektionen far meddela närmare
föreskrifter om de risker som hän-
för sig till varje försäkringsklass
och om beteckningar för grupper
av försäkringsklasser.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om
de risker som hänför sig till varje
försäkringsklass och om beteck-
ningar för grupper av försäkrings-
klasser.
17
Ett försäkringsbolag får försäkra risker som inte omfattas av bolagets
koncession om risken är underordnad i förhållande till den risk som om-
fattas av koncessionen (huvudrisken). En rättsskyddsforsäkring får dock
behandlas som underordnad endast om den avser tvister eller risker med
anknytning till högsjöfart under klass 6 eller 12 eller om huvudrisken
faller under första stycket 18 (assistans). Risker enligt första stycket 14
och 15 (kredit och borgen) får inte behandlas som underordnade.
Prop. 1998/99:87
3 b §
Koncession för direkt livförsäkringsrörelse skall avse en eller flera av
följande försäkringsklasser eller risk som hänför sig till en sådan klass:
1 a) försäkring där utbetalning av försäkringsbelopp (engångsbelopp
eller periodiska utbetalningar) är beroende av en persons eller flera per-
soners liv, dock inte försäkringar enligt klass 3,
b) försäkring som meddelas som tillägg till försäkring enligt a,
2 a) försäkring som utfaller vid giftermål,
b) försäkring som utfaller vid födelse,
3. försäkring som avses i klass- 3. försäkring som avses i klass-
erna 1 a och 2 som är anknuten till erna 1 a och 2 som är anknuten till
värdepappersfonder, fonder vilka förvaltas av fondför-
valtare som har rätt att utöva
fondverksamhet enligt lagen
(1990:1114) om värdepappers-
fonder (fondförsäkring),
4. sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring som gäller for längre tid än
fem år, under obestämd tid eller till dess den försäkrade uppnått en viss
ålder och som inte far sägas upp av försäkringsbolaget eller far sägas upp
endast under särskilda förhållanden som anges i försäkringsavtalet.
Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, Finans-
inspektionen far meddela närmare
föreskrifter om de risker som hän-
för sig till varje försäkringsklass.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om
de risker som hänför sig till varje
försäkringsklass.
Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela före-
skrifter om indelning i försäk-
ringsklasser beträffande kon-
cession for återförsäkring.
3c§
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om indelning
i försäkringsklasser beträffande
koncession för återförsäkring.
5§
Bolagsordningen skall ange
för samtliga försäkringsbolag
1. bolagets firma,
2. den ort i Sverige där bolagets styrelse skall ha sitt säte,
3. föremålet for bolagets verksamhet, varvid det särskilt skall anges
om verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som mottagen åter-
18
försäkring,
4. om bolaget skall driva försäkringsrörelse utanför Europeiska eko-
nomiska samarbetsområdet (EES),
5. antalet eller lägsta och högsta antalet av de styrelseledamöter, revi-
sorer och eventuella styrelsesuppleanter, som får utses av bolagsstäm-
man, samt tiden för styrelseledamöternas och revisorernas uppdrag,
6. sättet att sammankalla bolagsstämman,
7. vilka ärenden som skall förekomma på den ordinarie stämman,
Prop. 1998/99:87
8. de regler enligt vilka bolags-
stämman får förfoga över bolagets
vinst,
9. i vilken utsträckning bolaget
är skyldig att teckna återförsäk-
ring,
för försäkringsaktiebolag
10. aktiekapitalet eller, om detta
utan ändring av bolagsordningen
skall kunna bestämmas till lägre
eller högre belopp, minimikapi-
talet och maximikapitalet, varvid
minimikapitalet inte far vara mind-
re än en fjärdedel av maximikapi-
talet,
11. aktiernas nominella belopp,
för ömsesidiga försäkringsbolag
8. de regler enligt vilka bolags-
stämman får förfoga över bolagets
vinst eller, i ett livförsäkrings-
bolag, på annat sätt täcka bolagets
förlust,
för försäkringsaktiebolag
9. aktiekapitalet eller, om detta
utan ändring av bolagsordningen
skall kunna bestämmas till lägre
eller högre belopp, minimikapi-
talet och maximikapitalet, varvid
minimikapitalet inte får vara mind-
re än en fjärdedel av maximikapi-
talet,
10. aktiemas nominella belopp,
för ömsesidiga försäkringsbolag
11. den krets av försäkrade som
i denna egenskap är delägare, om
inte endast försäkringstagarna är
delägare,
12. garantikapitalet,
13. regler för hur rösträtten skall utövas och hur beslut skall fattas på
bolagsstämman, varvid särskilt skall anges om och i vilken utsträckning
delägarnas rösträtt skall utövas genom utsedda delegerade samt i vilken
utsträckning rösträtt skall tillkomma garanterna,
14. intill vilket belopp och i vil-
ken ordning delägarna är personli-
gen ansvariga för bolagets för-
pliktelser, om inte uteslutande bo-
lagets tillgångar svarar för bola-
gets förpliktelser,
15. antal och sammanlagt belopp av de försäkringar som skall vara
tecknade innan bolaget kan anses bildat,
16. vilken begränsning som skall
gälla för mottagen återförsäkring i
förhållande till den direkta försäk-
ringen, om verksamheten avser
såväl direkt försäkring som motta-
\A.for vilka försäkringar, i vilka
situationer, intill vilket belopp och
i vilken ordning uttaxering kan ske
hos delägarna i skadeförsäkrings-
bolag samt hur uttaxeringen skall
genomföras,
16. hur tillgångarna skall för-
delas mellan delägarna vid bola-
gets upplösning,
19
gen återförsäkring,
17. i vilken ordning garanterna skall betala in det tecknade garantika-
pitalet samt
Prop. 1998/99:87
18. om och i vilken ordning
ränta skall betalas på garanti-
kapitalet och vinst delas ut till ga-
ranterna och i vilken ordning ga-
18. om och i vilken ordning
vinst skall delas ut till garanterna
och i vilken ordning garantikapi-
talet skall återbetalas.
rantikapitalet skall återbetalas.
I fråga om publika försäkringsaktiebolag, vars firma inte innehåller or-
det publikt, skall i bolagsordningen anges beteckningen (publ) efter fir-
man.
13 §
Ett försäkringsbolag skall anmälas för registrering senast sex månader
efter det att koncession har beviljats.
För registrering av ett försäkringsaktiebolag krävs
1. att det sammanlagda nominella beloppet av tecknade och tilldelade
aktier efter avdrag för de aktier som enligt 15 § har förklarats förverkade
och inte har övertagits av någon annan (bolagets aktiekapital) svarar mot
aktiekapitalet eller minimikapitalet enligt bolagsordningen,
2. att de aktier som ingår i bolagets aktiekapital är helt betalda och
3. att auktoriserad revisor skriftligen intygar att betalning enligt 2 har
skett och att all apportegendom är tillförd bolaget. Av revisorns yttrande
skall framgå att apportegendomen i stiftelseurkunden inte har åsatts hög-
re värde än det verkliga värdet för försäkringsaktiebolaget och att egen-
domen är eller kan antas bli till nytta för bolagets verksamhet. I yttrandet
skall revisorn beskriva apportegendomen och ange vilken metod som har
använts vid värderingen av den. Särskilda svårigheter att uppskatta värdet
av egendomen skall anmärkas.
Genom registreringen fastställs bolagets aktiekapital till det belopp
som anges i andra stycket 1. De aktier som enligt 15 § har förklarats för-
verkade och inte övertagits av någon annan blir därvid ogiltiga.
För registrering av ett ömsesi-
digt bolag, där garantikapital skall
finnas, krävs
1. att minst hälften av garanti-
kapitalet har betalats och
2. att garanterna har lämnat till
bolaget ställda skriftliga förbind-
elser på de belopp som inte har
betalats.
För registrering av ett ömsesi-
digt bolag, där garantikapital skall
finnas, krävs att hela garantika-
pitalet är inbetalt.
Om inte försäkringsbolaget anmäls för registrering inom den tid som
anges i första stycket eller om Finansinspektionen genom lagakraft-
ägande beslut har avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering av
bolaget, har frågan om bolagets bildande fallit. Styrelseledamöterna an-
svarar solidariskt för återbetalningen av de belopp som har betalats in på
de tecknade aktierna, eller som har erlagts på grund av garantiavtalet el-
ler de tecknade försäkringarna. Till beloppen skall läggas uppkommen
avkastning varjämte avdrag skall göras för kostnaderna på grund av åt-
20
gärder enligt 18 § första stycket tredje meningen. Detsamma gäller i frå- Prop. 1998/99:87
ga om apportegendom.
Garantikapitalet i ett ömsesidigt
försäkringsbolag skall vara betalt
senast inom två år från dagen för
beslutet om bolagets bildande.
17 §
Tillskott av garantikapital som
görs under rörelsens gång i ett
ömsesidigt försäkringsbolag skall
registreras. Beslutet om att ta
emot garantikapital skall anmälas
för registrering senast sex måna-
der efter beslutet. För registrering
krävs att hälften av tillskottet har
betalats in. Garantikapitalet är
ökat när registrering skett. Ga-
rantikapitalet skall vara helt in-
betalt senast sex månader efter
registreringen av tillskottet.
Ett tillskott av garantikapital
skall genast återbetalas om regi-
strering inte sker.
1 §
Ett försäkringsbolag som avser att upprätta en filial, agentur eller annat
liknande driftställe (sekundäretablering) i ett annat EES-land skall under-
rätta Finansinspektionen.
Underrättelsen enligt första stycket skall innehålla
1. uppgift om i vilket land sekundäretableringen skall upprättas,
2. en plan för den tilltänkta verksamheten, med angivande av sekun-
däretableringens organisation och vilket slags försäkringsverksamhet
som skall drivas där,
3. uppgift om sekundäretableringens adress,
4. uppgift om vem som är företrädare för sekundäretableringen.
Om ett försäkringsbolag från en sekundäretablering skall meddela för-
säkringar som anges i 2 kap. 3 a § första stycket 10 (motorfordonsansvar)
och som inte uteslutande avser försäkring av fraktförares ansvar, skall
underrättelsen enligt första stycket dessutom innehålla en försäkran att
bolaget är medlem i motsvarigheten till Trafikförsäkringsföreningen i
sekundäretableringens EES-land och i det landets nationella garantifond.
Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Finans-
inspektionen far meddela före-
skrifter om vad den i andra stycket
2 angivna verksamhetsplanen i
övrigt skall innehålla.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer far
meddela föreskrifter om vad den i
andra stycket 2 angivna verksam-
hetsplanen i övrigt skall innehålla.
21
4 §4
Om ett försäkringsbolag avser att från Sverige eller från en sekundär-
etablering i ett annat land inom EES meddela försäkringar för risker be-
lägna i eller för åtaganden som skall fullgöras i ett tredje EES-land, och
detta skall ske utan förmedling av en sekundäretablering i det landet
(gränsöverskridande verksamhet), skall bolaget underrätta Finans-
inspektionen om det. I underrättelsen skall det anges vilket eller vilka
slag av risker eller åtaganden försäkringarna skall omfatta.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte när bolag i annan egenskap
än ledande försäkringsgivare deltar i koassuransavtal (samförsäkring)
avseende stora risker.
Med stora risker avses
Prop. 1998/99:87
1. de försäkringar som anges i 2 kap. 3 a § första stycket 4-7 och 11—
12,
2. de försäkringar som anges i 2 kap. 3 a § första stycket 14-15, om
försäkringstagaren är näringsidkare och den försäkrade risken avser nä-
ringsverksamheten, och
3. de försäkringar som anges i 2 kap. 3 a § första stycket 3, 8-10, 13
och 16, om försäkringstagaren är näringsidkare och minst två av följande
förutsättningar är uppfyllda enligt senast fastställda resultat- och balans-
räkning:
a) försäkringstagaren har en ba-
lansomslutning som uppgår till
minst ett belopp motsvarande
6 200 000 ecu,
b) försäkringstagaren har en
bruttoomsättning som uppgår till
minst ett belopp motsvarande
12 800 000 ecu,
a) försäkringstagaren har en ba-
lansomslutning som uppgår till
minst ett belopp motsvarande
6 200 000 euro,
b) försäkringstagaren har en
bruttoomsättning som uppgår till
minst ett belopp motsvarande
12 800 000 euro,
c) försäkringstagaren har haft i genomsnitt minst 250 personer anställ-
da.
Om försäkringstagaren ingår i en koncern som avger koncernredovis-
ning skall förutsättningarna i tredje stycket 3 gälla koncernen.
2§5
Aktier kan fritt överlåtas och förvärvas, om något annat inte följer av
bestämmelserna i detta kapitel eller i övrigt av lag.
Ett direkt eller indirekt förvärv av aktier i ett försäkringsaktiebolag,
som medför att förvärvarens sammanlagda innehav utgör ett kvalificerat
innehav enligt 1 kap. 9 a §, far ske bara efter tillstånd av Finansinspek-
tionen. Detsamma gäller förvärv som innebär att ett kvalificerat innehav
ökas så att det uppgår till eller överstiger 20, 33 eller 50 procent av aktie-
kapitalet eller röstetalet för samtliga aktier eller så att försäkringsaktie-
bolaget blir dotterföretag.
4 Senaste lydelse 1998:294.
5 Senaste lydelse 1996:753.
22
Tillstånd enligt första stycket skall ha meddelats före förvärvet. Om
förvärv har gjorts genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller på
annat liknande sätt, krävs i stället tillstånd för att förvärvaren skall få be-
hålla de aktier som erhållits. Förvärvaren skall ansöka om tillstånd till ett
sådant förvärv inom sex månader efter det att aktierna erhållits.
Prop. 1998/99:87
Tillstånd skall ges till förvärv
som avses i andra och tredje
styckena, om det kan antas att för-
värvaren inte kommer att mot-
verka en sund utveckling av bo-
lagets verksamhet och om förvärv-
aren även i övrigt är lämplig att
utöva ett väsentligt inflytande över
ledningen av ett försäkringsbolag.
Tillstånd far inte ges, om förvärv-
aren i väsentlig mån har åsidosatt
skyldigheter i näringsverksamhet
eller i andra ekonomiska angelä-
genheter eller gjort sig skyldig till
allvarlig brottslighet.
Tillstånd skall ges till förvärv
som avses i andra och tredje
styckena, om det kan antas att för-
värvaren inte kommer att mot-
verka de krav på verksamheten i
bolaget som avses i 2 kap. 3 §
femte stycket 1 och om förvärvaren
även i övrigt är lämplig att utöva
ett väsentligt inflytande över led-
ningen av ett försäkringsbolag.
Tillstånd far inte ges, om förvärva-
ren i väsentlig mån har åsidosatt
skyldigheter i näringsverksamhet
eller i andra ekonomiska angelä-
genheter eller gjort sig skyldig till
allvarlig brottslighet.
Om förvärvet skulle leda till nära förbindelser mellan försäkringsbola-
get och någon annan, skall tillstånd ges endast om förbindelserna inte
hindrar en effektiv tillsyn av försäkringsbolaget.
Inspektionen far föreskriva en viss tid inom vilken ett förvärv skall ge-
nomföras.
Inspektionen skall meddela beslut i ett ärende enligt andra eller tredje
stycket inom tre månader från det att ansökan om tillstånd gjordes.
Om ägaren till ett kvalificerat
innehav av aktier utövar eller kan
antas komma att utöva sitt infly-
tande på ett sätt som motverkar en
sund utveckling av verksamheten i
försäkringsbolaget, får Finans-
inspektionen besluta att ägaren vid
stämman inte får företräda fler
aktier än som motsvarar ett inne-
hav som inte är kvalificerat. Det-
samma gäller, om en sådan ägare i
väsentlig mån har åsidosatt skyl-
digheter i näringsverksamhet eller
i andra ekonomiska angelägenhe-
ter eller gjort sig skyldig till all-
varlig brottslighet.
2d§6
Om ägaren till ett kvalificerat
innehav av aktier utövar eller kan
antas komma att utöva sitt infly-
tande på ett sätt som motverkar de
krav på verksamheten i försäk-
ringsbolaget som avses i 2 kap. 3 §
femte stycket 1, får Finansinspek-
tionen besluta att ägaren vid
stämman inte får företräda fler
aktier än som motsvarar ett inne-
hav som inte är kvalificerat. Det-
samma gäller, om en sådan ägare i
väsentlig mån har åsidosatt skyl-
digheter i näringsverksamhet eller
i andra ekonomiska angelägenhe-
ter eller gjort sig skyldig till all-
varlig brottslighet.
Senaste lydelse 1996:753.
23
Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier har underlåtit att an-
söka om tillstånd till ett förvärv som avses i 2 §, får inspektionen besluta
att ägaren vid stämman inte far företräda aktierna till den del de omfattas
av ett krav på tillstånd.
Om någon i strid med ett beslut av inspektionen har ett kvalificerat in-
nehav av aktier, får innehavaren inte företräda aktierna vid stämman till
den del innehavet står i strid med beslutet.
Finansinspektionen får förelägga ägare som avses i första stycket att
avyttra så stor del av aktierna att innehavet därefter inte är kvalificerat.
En ägare som avses i andra eller tredje stycket far föreläggas att avyttra
så stor del av aktierna att innehavet inte står i strid med inspektionens
beslut.
Aktier som omfattas av ett förbud eller föreläggande enligt denna pa-
ragraf skall inte medräknas när det fordras samtycke av ägare till en viss
del av aktierna i bolaget för att ett beslut skall bli giltigt eller en befogen-
het skall fa utövas, såvida inte förvaltare har förordnats enligt 2 e §.
Prop. 1998/99:87
3§
I bolagsordningen kan tas in förbehåll att en aktieägare eller någon an-
nan skall ha rätt att lösa sådana aktier som övergår till ny ägare. Förbe-
hållet skall ange
1. vilka som har lösningsrätt och, om lösningsrätten inte skall kunna
utövas vid vissa fång, vilka slags fång som har undantagits,
2. den ordning i vilken lösningsrätten tillkommer de lösningsberättiga-
de inbördes,
3. den tid, ej överstigande två månader från anmälan hos styrelsen om
en akties övergång, inom vilken lösningsanspråket skall framställas hos
bolaget,
4. den tid inom vilken lösen skall betalas; denna tid far inte överstiga
en månad räknat från den tidpunkt då lösenbeloppet bestämdes.
Förvärvas flera aktier genom samma fång, kan, om något annat inte
följer av förbehållet, lösningsrätten inte utövas för mindre antal aktier än
fånget omfattar. Om tillämpningen av föreskrifterna i bolagsordningen
om lösens belopp skulle bereda någon en otillbörlig fördel, kan jämkning
ske.
När en anmälan gjorts om aktiens övergång, skall styrelsen genast
skriftligen meddela detta till varje lösningsberättigad vars postadress är
införd i aktieboken eller på annat sätt känd för bolaget.
Om något annat inte föreskrivs i bolagsordningen, skall tvister om lös-
ningsrätten och om lösenbeloppets storlek prövas av tre skiljemän enligt
lagen (1929:145) om skiljemän.
Innan det visar sig att lösnings-
rätten inte begagnas kan den till
vilken aktien har övergått inte ut-
öva någon annan rätt på grund av
aktien gentemot bolaget än rätt till
vinstutdelning och företrädesrätt
till teckning av nya aktier vid ny-
emission. Rättigheter och skyldig-
Innan det visar sig att lösnings-
rätten inte begagnas kan den till
vilken aktien har övergått inte ut-
öva någon annan rätt på grund av
aktien gentemot bolaget än rätt till
vinstutdelning och företrädesrätt
till teckning av nya aktier vid ny-
emission eller till teckning av an-
24
digheter på grund av sådan teck- del i lån som avses i 5 kap. Rättig- Prop. 1998/99:87
ning övergår till den som begagnar heter och skyldigheter på grund av
sig av lösningsrätten. sådan teckning övergår till den
som begagnar sig av lösningsrät-
ten.
4§
Aktiebrev skall ställas till viss man. Det far lämnas ut endast till sådan
aktieägare som är införd i aktieboken och först när den eller de aktier
brevet lyder på har betalats. Vidare fordras
1. att försäkringsaktiebolaget har registrerats, om aktien har tecknats
vid bolagets bildande, eller
2. att nyemissionen eller fond-
emissionen har registrerats, om
aktien tillkommit på grund av
emissionen.
2. att nyemissionen eller fond-
emissionen har registrerats, om
aktien tillkommit på grund av
emissionen, eller
3. att registrering har skett en-
ligt 5 kap. 15 §, om aktien har till-
kommit på grund av utbyte eller
nyteckning enligt 5 kap.
Aktiebrevet skall undertecknas av styrelsen eller enligt styrelsens full-
makt av en bank. Namnteckningarna får återges genom tryckning eller på
något annat liknande sätt. Brevet skall ange bolagets firma, ordnings-
nummer på den eller de aktier varpå brevet lyder, aktiens nominella be-
lopp och dagen för utfärdandet. Kan, när aktiebrevet ges ut, aktier av oli-
ka slag finnas enligt bolagsordningen, skall aktieslaget anges i brevet.
Om bolagsordningen innehåller förbehåll enligt 1 § fjärde stycket, 3 §,
8 § eller 6 kap. 8 §, skall detta tydligt anges i brevet på sådan aktie som
avses med förbehållet. Uppgiften kan ges i förkortad form. Förkortnings-
formema fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.
När utbetalning görs vid inlösen av en aktie eller vid minskning av
dess nominella belopp eller vid skifte av bolagets tillgångar, skall aktie-
brevet förses med påskrift om utbetalningen. Har utan återbetalning en
aktie dragits in eller det nominella beloppet ändrats, skall så snart som
möjligt en påskrift om detta göras på aktiebrevet.
Ett aktiebrev, som i samband med dödning eller vid utbyte ges ut i
stället för ett annat, skall innehålla uppgift om detta. Utbyts ett aktiebrev
mot ett eller flera andra aktiebrev skall det äldre aktiebrevet och de därtill
hörande kupongarken makuleras på ett betryggande sätt.
Emissionsbevis skall underteck- Emissionsbevis samt de skulde-
nas på det sätt som anges i andra brev och optionsbevis som avses i
stycket. 5 kap. skall undertecknas på det
sätt som anges i andra stycket.
Om ett aktiebrev eller ett till
viss man ställt emissionsbevis
överlåts eller pantsätts, skall be-
6§
Om ett aktiebrev eller ett till
viss man ställt emissionsbevis el-
ler optionsbevis överlåts eller
25
stämmelsema om skuldebrev till
viss man eller order i 13, 14 och
22 §§ lagen (1936:81) om skulde-
brev tillämpas. Härvid är den som
innehar ett aktiebrev och enligt
bolagets anteckning på detta är in-
förd som ägare i aktieboken lik-
ställd med den som enligt 13 §
andra stycket nämnda lag förmo-
das äga rätt att göra skuldebrevet
gällande.
Överlåts eller pantsätts ett emis-
sionsbevis som inte är ställt till
viss man, skall bestämmelserna
om skuldebrev till innehavaren i
13, 14 och 22 §§ lagen om skulde-
brev tillämpas.
pantsätts, skall bestämmelserna
om skuldebrev till viss man eller
order i 13, 14 och 22 §§ lagen
(1936:81) om skuldebrev tillämp-
as. Härvid är den som innehar ett
aktiebrev och enligt bolagets an-
teckning på detta är införd som
ägare i aktieboken likställd med
den som enligt 13 § andra stycket
nämnda lag förmodas äga rätt att
göra skuldebrevet gällande.
Överlåts eller pantsätts ett emis-
sionsbevis eller ett optionsbevis
som inte är ställt till viss man,
skall bestämmelserna om skulde-
brev till innehavaren i 13, 14 och
22 §§ lagen om skuldebrev tilläm-
Prop. 1998/99:87
pas.
Om utdelningskuponger finns bestämmelser i 24 och 25 §§ lagen om
skuldebrev.
Aktiekapitalet kan ökas genom
att aktier tecknas mot betalning
(nyemission) eller genom att aktier
ges ut eller aktiernas nominella
belopp höjs utan ny betalning
(fondemission). En fondemission
kan endast ske i skadeförsäkrings-
bolag.
1 §
Aktiekapitalet kan ökas genom
att aktier tecknas mot betalning
(nyemission) eller genom att aktier
ges ut eller aktiernas nominella
belopp höjs utan ny betalning
(fondemission). En fondemission
kan endast ske i skadeförsäkrings-
bolag och i livförsäkringsbolag
som får dela ut vinst.
Beslut om emission fattas av bolagsstämman, om något annat inte föl-
jer av 16 eller 17 §. Sådana beslut får inte fattas förrän bolaget har blivit
registrerat. Behöver bolagsordningen ändras skall beslut om detta fattas
först. Ett beslut om emission far fattas innan ändringen stadfästs om be-
slutet görs beroende av att stadfästelse meddelas.
Vid nyemission far betalning för aktier inte understiga det nominella
beloppet.
Vid fondemission far inte till aktiekapitalet föras över belopp som un-
derstiger summan av de nya aktiernas nominella belopp eller den sam-
manlagda höjningen av aktiernas nominella belopp.
I fråga om försäkringsaktiebolag, som enligt insiderlagen (1990:1342)
utgör aktiemarknadsbolag, samt dotteraktiebolag till sådana bolag gäller,
förutom föreskrifterna i detta kapitel, bestämmelserna i lagen (1987:464)
om vissa riktade emissioner i aktiemarknadsbolag, m.m.
Vid en kontantemission och vid
5§
Vid en kontantemission och vid
26
en fondemission har aktieägarna
företrädesrätt till de nya aktierna i
förhållande till det antal aktier de
förut äger, om något annat inte har
bestämts antingen i bolagsord-
ningen enligt 3 kap. 1 § andra
stycket 3 eller, vid en kontant-
emission, i emissionsbeslutet.
en fondemission har aktieägarna
företrädesrätt till de nya aktierna i
förhållande till det antal aktier de
förut äger, om något annat inte
1. har bestämts i bolagsordning-
en enligt 3 kap. 1 § andra stycket 3
eller, vid en kontantemission, i
emissionsbeslutet, eller
2. följer av villkor som enligt
5 kap. 5 § första stycket 8 har
meddelats vid emission av skulde-
brev.
Prop. 1998/99:87
Beslut av bolagsstämman att avvika från aktieägarnas företrädesrätt är
giltigt endast om det har biträtts av aktieägare med två tredjedelar av så-
väl de avgivna rösterna som de vid stämman företrädda aktierna.
8§
Beslutet om nyemission skall ange
1. det belopp eller det högsta belopp, varmed aktiekapitalet skall kunna
ökas, eller det lägsta och högsta beloppet för ökningen,
2. det aktieslag vartill de nya aktierna skall höra, i de fall då aktier av
olika slag finns eller kan utges,
3. den företrädesrätt att teckna aktier som aktieägarna eller andra har
eller vem som annars far teckna aktier,
4. den tid inom vilken aktier kan tecknas, i de fall då ett visst belopp
eller ett lägsta belopp har fastställts for aktiekapitalets ökning,
5. den tid inom vilken aktieägare kan använda sin företrädesrätt,
6. den tid inom vilken tecknade aktier skall betalas eller, i förekom-
mande fall, att teckning skall ske genom betalning,
7. den beräkningsgrund, enligt vilken vid överteckning de aktier som
inte har tecknats med företrädesrätt skall fördelas, om det inte föreskrivs
att fördelningen skall bestämmas av styrelsen,
8. aktiernas nominella belopp och det belopp som skall betalas för
varje tecknad aktie, samt
9. i förekommande fall förordnande som avses i 6 a §.
Tid enligt första stycket far inte vara kortare än två veckor. Den räknas
från någon av följande tidpunkter:
a) från det kungörelse enligt 9 § skedde,
b) från emissionsbeslutet om samtliga aktieägare har varit företrädda
vid den bolagsstämma som har fattat beslutet, eller
c) från avstämningsdagen när det gäller avstämningsbolag.
Om ett förbehåll enligt 3 kap.
1 § fjärde stycket eller 3 § eller
6 kap. 8 § skall gälla for de nya
aktierna, skall emissionsbeslutet
innehålla en erinran om detta.
Om ett förbehåll enligt 3 kap.
1 § sjätte stycket eller 3 § eller
6 kap. 8 § skall gälla for de nya
aktierna, skall emissionsbeslutet
innehålla en erinran om detta.
Om en aktieägare skall ha företrädesrätt att delta i emissionen gäller
for avstämningsbolag att avstämningsdagen skall anges i emissionsbe-
27
slutet. Avstämningsdagen får inte sättas tidigare än tre veckor fran det
kungörelse enligt 9 § skedde.
Om de kuponger som hör till aktiebreven skall användas som emis-
sionsbevis, skall detta anges i beslutet.
Prop. 1998/99:87
Upptagande av vissa penninglån
kap.
Upplåning
Begränsningar för upplåning
1§
Ett försäkringsbolag får endast
ta upp eller ta över penninglån
(upplåning) i den utsträckning som
följer av denna bestämmelse.
Upplåning får ske för att effekt-
ivisera kapitalförvaltningen eller
om det i övrigt är motiverat av den
bedrivna försäkringsrörelsen, un-
der förutsättning att den samlade
upplåningen är av ringa betydelse
med hänsyn till rörelsens omfatt-
ning och kapitalbasens storlek.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om tillämp-
ningen av bestämmelserna i andra
stycket.
Finansinspektionen får, om det
finns särskilda skäl, medge undan-
tag från begränsningen i andra
stycket att upplåningen skall vara
av ringa betydelse.
Allmänna bestämmelser om kon-
vertibla skuldebrev m.m.
2§
Skadeförsäkringsaktiebolag och
livförsäkringsaktiebolag som får
dela ut vinst till aktieägarna kan
mot ersättning ge ut konvertibla
skuldebrev eller skuldebrev fören-
ade med optionsrätt till nyteck-
ning. Sådana skuldebrev skall
ställas till innehavaren eller till
viss man eller order.
Konvertibla skuldebrev skall in-
28
nehålla en utfästelse från bolaget
om att borgenären har rätt att helt
eller delvis byta ut sin fordran en-
ligt skuldebreven mot aktier i bo-
laget. Skuldebrev förenade med
optionsrätt till nyteckning skall ge
borgenären rätt att teckna aktier i
bolaget mot betalning i pengar.
Villkoren för utbyte eller nyteck-
ning av aktie skall bestämmas så
att utbyte eller nyteckning kan ske
utan att bolagsordningen ändras.
Ersättningen för ett konvertibelt
skuldebrev får inte understiga det
nominella beloppet på aktie som
lämnas ut vid utbyte, om inte mel-
lanskillnaden täcks genom kontant
betalning vid utbytet. Skall ett kon-
vertibelt skuldebrev kunna betalas
med annan egendom än pengar
(apport) gäller bestämmelserna i
2 kap. 2 §.
Optionsrätt till nyteckning kan
knytas till optionsbevis som är
fogade till skuldebreven. Borgenä-
ren får avskilja ett optionsbevis
från ett skuldebrev och förfoga
över beviset särskilt, om det inte i
skuldebrevet föreskrivs att beviset
får avskiljas först efter viss tid.
I fråga om försäkringsaktiebo-
lag, som enligt insiderlagen
(1990:1342) utgör aktiemarknads-
bolag, samt dotterbolag till så-
dana bolag gäller, förutom före-
skrifterna i detta kapitel, bestäm-
melserna i lagen (1987:464) om
vissa riktade emissioner i aktie-
marknadsbolag, m.m.
Av lagen (1998:1479) om kon-
toföring av finansiella instrument
framgår att utfästelser som avses i
de i denna paragraf angivna skul-
debreven och optionsbevisen kan
registreras enligt den lagen och
att skuldebrev eller optionsbevis
inte får utfärdas om registrering
skall ske. I sådana fall gäller be-
stämmelserna i detta kapitel i till-
Prop. 1998/99:87
29
lämpliga delar.
Prop. 1998/99:87
3§
Vid emission av skuldebrev mot
betalning i pengar har aktie-
ägarna företrädesrätt att teckna
sig för förvärv av skuldebrev som
om emissionen gällde de aktier
som kan komma att träda i stället
för skuldebreven eller nytecknas
på grund av optionsrätt.
Beslut av bolagsstämman att av-
vika från aktieägarnas företrädes-
rätt är giltigt endast om det har
biträtts av aktieägare med två tre-
djedelar av såväl de avgivna rös-
terna som de vid stämman före-
trädda aktierna.
Förfarandet vid emission
4§
Beslut om emission av skulde-
brev fattas av bolagsstämman, om
något annat inte följer av 9 eller
10 §. Behöver bolagsordningen
ändras, skall beslut om detta fattas
först. Ett beslut om emission får
fattas innan ändringen har stad-
fästs, om beslutet görs beroende
av att stadfästelse meddelas. I frå-
ga om förslag till beslut om emis-
sion och om kallelse till bo-
lagsstämma skall 4 kap. 7 § till-
lämpas.
5§
Beslutet om emission skall ange
1. emissionens belopp eller
högsta belopp eller det lägsta och
högsta beloppet för emissionen,
2. den företrädesrätt att delta i
emissionen som tillkommer aktie-
ägare eller någon annan eller vem
som annars får delta i emissionen,
3. den tid inom vilken teckning
av skuldebrev kan ske, när ett visst
belopp eller ett lägsta belopp har
bestämts för emissionen,
30
4. den tid inom vilken aktieägare Prop. 1998/99:87
kan använda sin företrädesrätt till
teckning,
5. skuldebrevens nominella be-
lopp, emissionskursen och ränte-
satsen,
6. den tid inom vilken tecknade
skuldebrev skall betalas samt den
beräkningsgrund, enligt vilken vid
överteckning de skuldebrev som
inte tecknats med företrädesrätt
skall fördelas, om det inte före-
skrivs att fördelningen skall be-
stämmas av styrelsen,
7. tiden och villkoren för utbytet
eller nyteckningen,
8. den rätt som skall tillkomma
borgenären eller innehavaren av
optionsbevis för den händelse ak-
tiekapitalet fore utbytet eller ny-
teckningen ökas eller sätts ned
eller nya konvertibla skuldebrev
eller skuldebrev förenade med
optionsrätt till nyteckning ges ut
eller bolaget upplöses eller upphör
genom fusion,
9. det belopp som aktiekapitalet
skall kunna ökas med genom ut-
byte eller nyteckning,
10. det aktieslag som de nya ak-
tierna skall höra till, i de fall akti-
er av olika slag finns eller kan
utges, samt
11. den rätt till vinstutdelning
som tillkommer de nya aktierna
samt det räkenskapsår för vilket
rätten till utdelning inträder.
Den tid inom vilken aktieägare
kan använda sin företrädesrätt en-
ligt första stycket 4 får inte vara
kortare än två veckor. Tiden räk-
nas från
a) kungörelsen enligt 7 f första
stycket första meningen,
b) beslutet, när det gäller såda-
na fall som avses i 7 § fjärde
stycket, eller
c) avstämningsdagen, när det
gäller avstämningsbolag.
Om ett förbehåll enligt 3 kap.
1 § sjätte stycket eller 3 § eller
6 kap. 8 § skall gälla för de nya
aktierna, skall emissionsbeslutet
innehålla en upplysning om detta.
Om en aktieägare skall ha före-
trädesrätt att delta i emissionen,
gäller för avstämningsbolag att
avstämningsdagen skall anges i
emissionsbeslutet. Avstämnings-
dagen får inte sättas tidigare än
tre veckor från kungörelsen enligt
7 £ första stycket första meningen.
Om ett skuldebrev skall bli före-
mål för handel vid en svensk eller
utländsk börs, en auktoriserad
marknadsplats eller någon annan
reglerad marknad, kan det i emis-
sionsbeslutet tas upp ett bemyndi-
gande för styrelsen eller den som
styrelsen inom sig förordnar att
innan teckning påbörjas bestämma
emissionens belopp, emissions-
kursen, räntesatsen och villkoren
för utbyte eller nyteckning. I fråga
om avstämningsbolag skall dock
nämnda villkor bestämmas senast
på avstämningsdagen, om aktie-
ägarna skall ha företrädesrätt att
delta i emissionen.
6§
Bestämmelserna i 4 kap. 3 och
4 §§ gäller i tillämpliga delar vid
emission av konvertibla skulde-
brev.
7§
Bolagsstämmans beslut om
emission eller en redogörelse för
det väsentliga innehållet i beslutet
skall utan dröjsmål kungöras i
Post- och Inrikes Tidningar och
den eller de ortstidningar som sty-
relsen bestämmer. Kungörs inte
beslutet i sin helhet, skall det i
kungörelsen lämnas uppgift om
var beslutet hålls tillgängligt. Har
bolagsstämman enligt 5 § femte
Prop. 1998/99:87
32
stycket överlämnat åt någon annan Prop. 1998/99:87
att besluta om emissionens belopp,
emissionskursen, räntesatsen och
villkoren för utbyte eller nyteck-
ning, skall vad som beslutats om
detta kungöras på motsvarande
sätt.
Är försäkringsaktiebolaget inte
ett avstämningsbolag, skall be-
slutet om emission genast sändas
till de aktieägare vars postadres-
ser är kända för bolaget, om ak-
tieägarna skall ha företrädesrätt
att delta i emissionen.
I fråga om avstämningsbolag
skall till emissionsbevisen, när
dessa översänds, fogas de beslut
av styrelsen, eller av den som sty-
relsen inom sig förordnar, som rör
emissionens belopp, emissionskur-
sen, räntesatsen och villkoren för
utbyte eller nyteckning.
Bestämmelserna i första och
andra styckena gäller inte för and-
ra bolag än avstämningsbolag, om
samtliga aktieägare varit före-
trädda vid den bolagsstämma som
beslutat emissionen, och emis-
sionsbeslutet inte innehåller be-
myndigande enligt 5 § femte styck-
et.
8§
Om ett visst belopp eller ett
lägsta belopp för emissionen har
bestämts, har beslutet om emissio-
nen förfallit, om beloppet inte har
tecknats inom teckningstiden. Det-
samma gäller ett beslut om en så-
dan ändring av bolagsordningen
som förutsätter att aktiekapitalet
ökas. Vad som har betalats för de
tecknade skuldebreven skall i så-
dana fall genast betalas tillbaka.
Bestämmelserna i 4 kap. 13 §
gäller i tillämpliga delar vid emis-
sion av konvertibla skuldebrev.
När teckningen av skuldebreven
avslutats, skall försäkringsaktie-
2 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 87
bolaget genast för registrering an-
mäla beslutet om emissionen och
det nominella beloppet av det lån
som tecknats, om beslutet inte har
förfallit enligt första stycket. För
registrering krävs att full betal-
ning enligt registret erlagts för
alla de aktier som ingår i det förut
registrerade aktiekapitalet samt
att behövliga ändringar av bolags-
ordningen har stadfästs.
Styrelsens beslut om emission
9§
Styrelsen kan besluta om emis-
sion av skuldebrev och om avvikel-
se från aktieägares företrädesrätt
under förutsättning av bolags-
stämmans godkännande. Bestäm-
melserna i 5-7 §§ och 8 § första
stycket skall då gälla i tillämpliga
delar.
I fråga om styrelsens begäran
om bolagsstämmans godkännande
skall 4 kap. 7 § tillämpas. Vad som
där sägs om förslag till emissions-
beslut skall i stället gälla styrel-
sens beslut. Beslut av bolags-
stämman att godkänna avvikelse
från aktieägares företrädesrätt
enligt 3 § första stycket är giltigt
endast om det har biträtts av ak-
tieägare med två tredjedelar av
såväl de avgivna rösterna som de
vid stämman företrädda aktierna.
Emissionsbeslutet skall anmälas
för registrering enligt 8 § tredje
stycket när det har godkänts av
stämman och teckningen av skul-
debreven avslutats. Har en sådan
anmälan inte gjorts inom ett år
från styrelsens beslut om emission,
är beslutet förfallet.
10 §
Bolagsstämman kan bemyndiga
styrelsen att fatta beslut om en
emission som kan ske utan ändring
Prop. 1998/99:87
34
i bolagsordningen och att därvid
avvika från aktieägarnas företrä-
desrätt enligt 3 §. Bemyndigande
att avvika från bestämmelserna i
3 § första stycket om aktieägares
företrädesrätt är giltigt endast om
det har biträtts av aktieägare med
två tredjedelar av såväl de avgivna
rösterna som de vid stämman före-
trädda aktierna.
Skall skuldebrev kunna tecknas
mot tillskott av annan egendom än
pengar eller med andra villkor el-
ler skall avvikelse från aktieägar-
nas företrädesrätt kunna göras,
skall detta särskilt anges i bolags-
stämmans bemyndigande. Bemyn-
digandet skall innehålla bestäm-
melser om den tid, längst till nästa
ordinarie bolagsstämma, inom vil-
ken styrelsens beslut skall fattas.
Bestämmelserna i 4 kap. 7 § om
förslag till emissionsbeslut skall
tillämpas på förslag till bemyndi-
gande.
Bolagsstämmans beslut om be-
myndigande skall genast anmälas
för registrering. Innan registre-
ring har skett, kan styrelsen inte
fatta beslut om emission.
Bestämmelserna i 5-8 §§ gäller
i tillämpliga delar när styrelsen
beslutar om emission med stöd av
ett bemyndigande.
Emissionsbevis
11 §
Bestämmelserna i 4 kap. 6 § om
emissionsbevis och om aktieägares
rätt att utöva företrädesrätt att
delta i en emission skall tillämpas
vid emission enligt detta kapitel.
Utbyte och nyteckning
12 §
När en fordran enligt ett skulde-
brev byts ut mot en eller flera akti-
Prop. 1998/99:87
35
er, skall skuldebrevet förses med
påskrift om utbytet. Aktien skall
genom styrelsens försorg genast
tas upp i aktieboken.
Vid nyteckning skall skuldebre-
vet eller i förekommande fall op-
tionsbeviset förses med påskrift om
nyteckningen.
13 §
Vid nyteckning enligt detta ka-
pitel skall aktierna tecknas på en
teckningslista, som skall innehålla
beslutet om emissionen. Kopia av
bolagsordningen, den senaste års-
redovisningen, försedd med an-
teckning om bolagsstämmans be-
slut om bolagets vinst eller förlust,
samt revisionsberättelsen för det
år balansräkningen avser skall
fogas till teckningslistan eller
hållas tillgängliga för aktieteck-
narna på den plats som anges i
listan.
1 avstämningsbolag får i beslu-
tet om emission förordnas att ny-
teckning i fråga om hela eller viss
del av emissionen skall ske genom
betalning i stället för på teck-
ningslista. I sådant fall skall be-
slutet om emission och de hand-
lingar som avses i första stycket
andra meningen hållas tillgäng-
liga för aktietecknarna hos den
centrala värdepappersförvararen.
Har teckningen skett i strid mot
denna paragraf eller har aktier
tecknats med villkor som inte
stämmer överens med de villkor
som anges i emissionsbeslutet,
skall 2 kap. 8 § tillämpas.
Anser styrelsen eller den styrel-
sen inom sig förordnar att aktie-
teckningen är ogiltig enligt tredje
stycket, skall aktietecknaren ge-
nast underrättas om detta. 1 annat
fall skall aktietecknaren tilldelas
de tecknade aktierna. Styrelsen
skall se till att aktierna genast tas
Prop. 1998/99:87
36
upp i aktieboken.
Prop. 1998/99:87
Bestämmelserna i 2 kap. 14 och
15 §§ skall tillämpas vid inbetal-
ning på grund av nyteckning enligt
detta kapitel. Kvittning av en skuld
på grund av aktieteckning mot en
fordran hos bolaget får dock ske,
om styrelsen medger det. Ett så-
dant medgivande får inte lämnas,
om det skulle vara till skada för
bolaget eller dess borgenärer.
15 §
Senast tre månader efter det att
tiden för utbyte eller nyteckning av
aktier har gått ut skall styrelsen
för registrering anmäla hur många
aktier som har utgivits i utbyte el-
ler som har nytecknats och helt be-
talats. Om utbytestiden eller teck-
ningstiden är längre än ett år,
skall anmälan göras senast tre
månader efter utgången av varje
räkenskapsår under vilket utbyte
eller nyteckning har skett.
För registrering krävs
1. vid utbyte, att bolaget på
grund av emissionen har tillförts
ersättning till ett värde som mot-
svarar minst det sammanlagda be-
loppet av de anmälda aktierna,
2. vid nyteckning, att aktierna
helt har betalats, och
3. att auktoriserad eller god-
känd revisor eller, i avstämnings-
bolag, den centrala värdepappers-
förvararen intygar att kraven en-
ligt 1 eller 2 uppfylls.
Genom registreringen är aktie-
kapitalet ökat med det samman-
lagda nominella beloppet av de
anmälda aktierna.
16 §
De nya aktierna skall medföra
rätt till vinstutdelning enligt vad
som har bestämts om detta i be-
37
slutet om emission. Beslutet får
dock inte innebära att en sådan
rätt inträder senare än för räken-
skapsåret efter det under vilket
aktierna skall vara betalda.
Prop. 1998/99:87
1§
Ett försäkringsbolag får inte ge
ut konvertibla skuldebrev eller
skuldebrev förenade med options-
rätt till nyteckning eller i övrigt ta
upp ett penninglån på villkor att
lånet skall betalas på något annat
sätt än med ett nominellt penning-
belopp eller med ett penningbe-
lopp som bestäms med hänsyn till
förändringar i penningvärdet.
Andra försäkringsbolag än ska-
deförsäkringsaktiebolag får inte ta
upp lån mot obligationer eller
andra skuldebrev med rätt till
ränta, vars storlek är helt eller
delvis beroende av utdelningen till
aktieägare i bolaget eller bolagets
vinst (vinstandelsbevis). I fråga
om skadeförsäkringsaktiebolag
skall upptagandet av ett sådant lån
beslutas av bolagsstämman eller,
efter bolagsstämmans bemyndig-
ande, av styrelsen.
2§
Bestämmelserna i 4 kap. 20-
27 §§ om emissionsprospekt skall
tillämpas när ett skadeförsäkrings-
aktiebolag, som enligt 10 kap. 4 §
andra eller fjärde stycket är skyl-
digt att ha en auktoriserad revisor,
eller innehavare av vinstandels-
Upptagande av vissa andra lån
17 §
Om inte något annat följer av
detta kapitel, får ett försäkrings-
bolag inte ta upp ett penninglån på
villkor att lånet skall betalas på
något annat sätt än med ett nomi-
nellt penningbelopp eller med ett
penningbelopp som bestäms med
hänsyn till förändringar i penning-
värdet.
18 §
Skadeförsäkringsaktiebolag och
livförsäkringsaktiebolag som får
dela ut vinst får ta upp lån mot
obligationer eller andra skulde-
brev med rätt till ränta, vars stor-
lek är helt eller delvis beroende av
vinstutdelningen till aktieägare i
bolaget eller av sådan vinst i bo-
laget som kan användas för vin-
stutdelning till aktieägarna (vinst-
andelsbevis). Beslut om upptagan-
de av sådant lån fattas av bolags-
stämman. Styrelsen får dock fatta
ett sådant beslut under förutsätt-
ning av bolagsstämmans godkän-
nande eller efter bolagsstämmans
bemyndigande.
Emissionsprospekt
19 §
Bestämmelserna i 4 kap. 27-
27 §§ om emissionsprospekt skall
tillämpas också när ett publikt för-
säkringsaktiebolag eller aktie-
ägare i ett sådant bolag offentlig-
gör eller på annat sätt till en vidare
krets riktar en inbjudan att för-
38
bevis som ett sådant bolag har ut-
färdat offentliggör eller på annat
sätt till en vidare krets riktar en in-
bjudan att förvärva vinstandelsbe-
vis. Emissionsprospekt behöver
dock endast upprättas om summan
av de belopp som till följd av in-
bjudningen kan komma att betalas
uppgår till minst en miljon kronor.
värva sådana av bolaget utgivna
skuldebrev, optionsbevis eller vin-
standelsbevis som avses i detta
kapitel. Emissionsprospekt behö-
ver dock upprättas endast om
summan av de belopp som till
följd av inbjudan kan komma att
betalas uppgår till minst tre-
hundratusen kronor.
Prop. 1998/99:87
1 §
Ett försäkringsbolags försäkringstekniska avsättningar skall motsvara
belopp som erfordras för att bolaget vid varje tidpunkt skall kunna upp-
fylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma med anled-
ning av ingångna försäkringsavtal. De försäkringstekniska avsättningarna
skall motsvara bolagets ansvarighet för
1. löpande försäkringar (premie-
reserv),
2. inträffade oreglerade försäk-
ringsfall, kostnader som beräknas
uppkomma för regleringen av des-
sa samt tilldelad återbäring som
förfallit till betalning men inte be-
talats ut (avsättning för oreglerade
skador).
3. sådan tilldelad återbäring zm-
om livförsäkringsrörelsen som inte
har förfallit till betalning,
4. sådan tilldelad återbäring in-
om annan försäkringsrörelse än
livförsäkringsrörelse som inte har
förfallit till betalning, och
5. förlustutjämning för kredit-
försäkring som avses i 12 kap.
9 a § (utjämningsavsättning) upp
till det belopp för avsättningens
storlek som anges i första stycket
1. försäkringsfall, förvaltnings-
kostnader och andra kostnader
under resten av avtalsperioden
för löpande försäkringar i skade-
försäkringsrörelse (ej intjänade
premier och kvardröjande risker)
respektive livförsäkringsrörelse
(l ivförsäkrings avsättning).
2. inträffade oreglerade försäk-
ringsfall, kostnader för regleringen
av dessa samt återbäring som för-
fallit till betalning men inte be-
talats ut (oreglerade skador),
3. sådan återbäring som är ga-
ranterad i nominella eller reala
belopp (garanterad återbäring),
och som inte omfattas av 1 eller 2,
4. sådan återbäring inom livför-
säkringsrörelse som är villkorad
av värdeförändringar på till-
gångar eller av ett visst försäk-
ringstekniskt resultat som försäk-
ringstagarna eller andra ersätt-
ningsberättigade står risken för
(villkorad återbäring),
5. förlustutjämning för kredit-
försäkring som avses i 12 kap.
9 a § (utjämningsavsättning) upp
till det belopp för avsättningens
storlek som anges i första stycket
39
andra meningen nämnda paragraf. andra meningen nämnda paragraf,
och
6. fondförsäkringar som försäk-
ringstagarna eller andra ersätt-
ningsberättigade bär placerings-
risken för
(fondförsäkringsåtaganden där
försäkringstagaren bär place-
ringsrisken).
Ansvarar flera försäkringsbolag solidariskt för en försäkring, skall vid
beräkningen av det enskilda bolagets försäkringstekniska avsättningar
endast beaktas den del av försäkringen som enligt avtal mellan bolagen
belöper på bolaget.
Avsättning för oreglerade skador skall beräknas särskilt för varje för-
säkringsfall. För skadeförsäkringsrörelse får statistiska metoder användas
om de leder till en tillräcklig avsättning med beaktande av skadornas art.
Prop. 1998/99:87
Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, Finansinspek-
tionen får meddela närmare före-
skrifter om beräkning av försäkrin
gstekniska avsättningar.
Premiereserven för en livförsäk-
ringsrörelse eller skadeförsäk-
ringsrörelse skall beräknas så att
den alltid motsvarar summan av
premiereserverna för varje för-
säkringsavtal och inkludera ett för
bolaget beräknat tillägg som anses
behövligt för att möta förluster
inom skadeförsäkringsrörelse på
grund av kvardröjande risker eller
att försäkringar inom livförsäk-
ringsrörelse upphör i förtid. An-
nan försäkringsmatematiskt ve-
dertagen beräkningsmetod för
kollektiv beräkning av premie-
reserv får användas, om premie-
reserven beräknad enligt sådan
metod ger i stort sett samma re-
sultat som om tillägget hade be-
räknats för varje försäkring.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om
de försäkringstekniska avsätt-
ningarnas innehåll och beräkning.
§
Avsättningen för ej intjänade
premier skall beräknas så att den
alltid motsvarar summan av av-
sättningarna för varje försäkrings-
avtal. Avsättningen för kvardröj-
ande risker skall avse ett för bo-
laget beräknat tillägg som utöver
avsättningen för ej intjänade pre-
mier kan anses behövligt för att
täcka framtida kostnader som har
samband med ingångna försäk-
ringsavtal. En försäkringsmate-
matiskt vedertagen beräknings-
metod för kollektiv beräkning av
avsättningarna får dock användas,
om avsättningen beräknad enligt
en sådan metod ger i stort sett
samma resultat som om avsätt-
ningen hade beräknats för varje
försäkring.
Livförsäkringsavsättningen skall
beräknas så att den alltid motsva-
rar summan av avsättningarna för
varje livförsäkringsavtal beräknat
enligt tredje stycket. I avsättningen
skall det tillägg inräknas som be-
40
Premiereserven för ett livforsäk-
ringsavtal utgör skillnaden mellan
det förväntade kapitalvärdet av
bolagets framtida utgifter för för-
säkringsavtalet och det förväntade
kapitalvärdet av de premier bola-
get ytterligare kan ha att uppbära
för försäkringsavtalet (prospektiv
beräkningsmetod). Annan forsäk-
ringsmatematiskt vedertagen be-
räkningsmetod far användas, om
premiereserven beräknad enligt en
sådan metod inte blir lägre än om
en prospektiv beräkningsmetod
hade använts eller om den meto-
den inte är möjlig att tillämpa for
försäkringsavtalet. Beräkningen
skall grundas på sådana antagan-
den som sägs i 5 § första och and-
ra styckena.
Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Finans-
inspektionen skall meddela när-
mare föreskrifter om beräkning av
premiereserv för en livförsäkrings-
rörelse. Föreskrifterna skall ange
maximiräntesats och vilka försäk-
ringar som, med hänsyn till sin be-
skaffenhet, inte skall omfattas av
en sådan föreskrift.
För livförsäkringar skall, om det
inte med hänsyn till försäkringar-
nas särskilda natur finns anled-
ning till undantag, grunder upp-
hövs för att täcka alla förluster på
grund av att försäkringarna upp-
hör i förtid. En annan försäk-
ringsmatematiskt vedertagen be-
räkningsmetod for kollektiv beräk-
ning av avsättningarna får an-
vändas, om den ger i stort sett
samma resultat som om avsätt-
ningen hade beräknats för varje
försäkring.
Livförsäkringsavsättningen för
ett livförsäkringsavtal utgörs av
skillnaden mellan det förväntade
kapitalvärdet av bolagets framtida
utgifter för försäkringsavtalet och
det förväntade kapitalvärdet av de
premier bolaget ytterligare kan ha
att uppbära för försäkringsavtalet
(prospektiv beräkningsmetod). En
annan försäkringsmatematiskt ve-
dertagen beräkningsmetod får an-
vändas, om avsättningen beräknad
enligt en sådan metod inte blir
lägre än om en prospektiv beräk-
ningsmetod hade använts eller om
den metoden inte är möjlig att till-
lämpa för försäkringsavtalet.
Beräkningen enligt andra och
tredje styckena skall grundas på
antaganden om dödlighet och and-
ra riskmått, räntesats samt drifts-
kostnader som var för sig är be-
tryggande.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer skall
meddela närmare föreskrifter om
beräkning av livförsäkringsavsätt-
ningar. Föreskrifterna skall ange
maximiräntesats och vilka försäk-
ringar som, med hänsyn till sin
beskaffenhet, inte skall omfattas
av en sådan föreskrift.
Prop. 1998/99:87
3§
Ett försäkringsbolag som avses i
9 § skall upprätta och följa försäk-
ringstekniska riktlinjer. Sådana
riktlinjer skall innehålla princip-
41
rättas för
1. beräkning av försäkringspre-
mier,
2. beräkning av premiereserv,
3. försäkringstagarnas rätt till
återköp och fribrev,
4. belåning av försäkringsbrev
hos bolaget,
5. verkan av underlåtenhet att
betala premie,
6. försäkringstagarens rätt när
försäkringen i andra fall än som
avses i 3 eller 5 upphör i förtid
eller bolaget i övrigt inte har an-
svar för försäkringsfallet,
7. återbäring till försäkrings-
tagarna,
8. skyldighet att teckna återför-
säkring och
9. förräntning av försäkrings-
belopp som förfallit till betalning.
Om andra skadeförsäkringar än
sådana beträffande vilka bestäm-
melserna om livförsäkring tillämp-
as med stöd av 1 kap. 5 § skall
meddelas för längre tid än tio år,
skall grunder upprättas för berä-
kning av premiereserv för försäk-
ringarna liksom för bestämmande
av försäkringstagarnas rätt när
försäkringen upphör i förtid eller
bolaget i övrigt inte har ansvar för
försäkringsfallet.
För sådan livränta eller sjuk-
ränta, som enligt 1 kap. 5 § tillhör
annan försäkring än livförsäkring,
skall grunder upprättas för beräk-
ning av premiereserv och rätt till
återköp.
Om grunder för livförsäkring
finns ytterligare bestämmelser i
7 kap. 2-8 §§ och 12 kap. 8 § and-
ra stycket vilka i tillämpliga delar
även gäller för premie-
reservgrunder enligt tredje stycket.
erna för
1. hur premier bestäms,
2. beräkning av försäkringstek-
niska avsättningar,
3. återköp och belåning av för-
säkringar,
4. fördelning av återbäring till
försäkringstagarna och andra er-
sättningsberättigade,
5. avgivande och mottagande av
återförsäkring, samt
6. hur soliditeten skall tillgodo-
ses.
De försäkringstekniska riktlin-
jerna skall kompletteras med ett
försäkringstekniskt beräknings-
underlag. Underlaget skall inne-
hålla de antaganden som behövs
för att beräkna
1. premier, försäkringstekniska
avsättningar, tekniska återköps-
värden och belåningsvärden,
2. gränserna för skyldigheten att
teckna återförsäkring och be-
gränsningarna för mottagen åter-
försäkring,
3. fördelningen av återbäring,
samt
4. soliditetsreserver.
Om det med hänsyn till försäk-
ringarnas beskaffenhet eller av
annat särskilt skäl saknas anled-
ning att upprätta ett sådant beräk-
ningsunderlag får bolaget helt
eller delvis avstå från att upprätta
det.
Prop. 1998/99:87
42
De grunder som anges i 3 §
skall avse att trygga bolagets för-
måga att fullgöra sina förpliktelser
enligt ingångna försäkringsavtal
och att meddela försäkringar till
en kostnad som är skälig med hän-
syn till försäkringens art.
Om grunderna inte längre fyller
det avsedda ändamålet skall sty-
relsen och verkställande direk-
tören genast se till att grunderna
ändras.
Grunderna för återbäring till
försäkringstagarna skall innehålla
regler for beräkning och fördel-
ning av återbäring samt använd-
ning av återbäringsfonden.
Utfästelse om återbäring får
inte göras på annat sätt än som
följer av reglerna om tilldelning
av återbäring.
Senast när grunder för livför-
säkring enligt 3 § första stycket, 5,
6 eller 8 § börjar användas, skall
de tillställas Finansinspektionen.
Till grunderna skall fogas en
redogörelse för de konsekvenser
grunderna får för försäkringstag-
arna och försäkringsbolaget. Re-
geringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektio-
nen far meddela närmare före-
skrifter om vad redogörelsen skall
innehålla.
Bestämmelserna i första och
andra styckena gäller också vid
ändring av grunder.
§
Premier för livförsäkringar och
skadeförsäkringar som meddelas
for längre tid än tio år skall be-
stämmas på grundval av sådana
antaganden som avses i 2 § fjärde
stycket, om inte en avvikelse är
försvarlig med hänsyn till bolagets
ekonomiska situation.
Prop. 1998/99:87
§
Ett försäkringsbolag får inte fö-
respegla framtida återbäring som
saknar grund i försäkringsavtalet.
a§
Senast när försäkringstekniska
riktlinjer för livförsäkring börjar
användas, skall de ges in till Fi-
nansinspektionen.
Till riktlinjerna skall fogas en
redogörelse för de konsekvenser
som riktlinjerna far för försäk-
ringsbolaget samt för försäkringsta-
garna och andra ersätt-
ningsberättigade på grund av för-
säkringarna. Regeringen eller den
myndighet som regeringen be-
stämmer får meddela närmare fö-
reskrifter om vad redogörelsen
skall innehålla.
Bestämmelserna i första och
andra styckena gäller också vid
ändring av försäkringstekniska
riktlinjer.
43
9 §’
Ett försäkringsbolag som driver
direkt försäkringsrörelse skall ha
tillgångar till ett belopp som mot-
svarar försäkringstekniska avsätt-
ningar för egen räkning, med till-
lägg av värdet av reservdeposition
som en återforsäkringsgivare har
ställt hos bolaget, placerade i en-
lighet med 9 a-10 e, 13 och 29 §§
(skuldtäckning).
Prop. 1998/99:87
Ett försäkringsbolag som driver
direkt försäkringsrörelse skall ha
tillgångar till ett belopp som mot-
svarar försäkringstekniska avsätt-
ningar för egen räkning, med till-
lägg av värdet av reservdeposition
som en återforsäkringsgivare har
ställt hos bolaget, placerade i en-
lighet med 9a-10e§§ (skuld-
täckning).
Om ett annat försäkringsbolag än som avses i första stycket driver så-
dan återförsäkringsrörelse som avses i 11 a § första stycket 3 skall bola-
get ha tillgångar till ett belopp som behövs för att säkerställa försäk-
ringstagarnas förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979). För
sådana tillgångar gäller 9 a-10 g §§ i tillämpliga delar (särskild skuldtäck-
ning).
Med försäkringstekniska avsättningar för egen räkning avses de för-
säkringstekniska avsättningarna inklusive mottagen återförsäkring och
med avdrag för avgiven återförsäkring.
Om avgiven återförsäkring inte bidrar till att minska bolagets riskta-
gande, far Finansinspektionen för visst fall bestämma att avdrag inte får
göras för sådan återförsäkring.
Ett försäkringsbolag skall till
Finansinspektionen lämna uppgift
om de försäkringstekniska avsätt-
ningarnas storlek, hur dessa har
beräknats samt avgiven återför-
säkring och dess storlek. Rege-
ringen eller, efter regeringens be-
myndigande, Finansinspektionen
skall meddela närmare föreskrifter
om uppgiftsskyldigheten.
10 §2
För skuldtäckning som avses i 9 § får, med de begränsningar som an-
ges i andra-sjätte styckena och 10 a-10 d §§, följande tillgångar använ-
das:
1. Obligationer eller andra skuldförbindelser som svenska staten, en
svensk kommun eller därmed jämförlig samfallighet svarar för.
2. Obligationer eller andra skuldförbindelser som Europeiska gemen-
skaperna eller utländska stater eller centralbanker svarar för.
3. Obligationer eller andra skuldförbindelser som utländsk kommun
eller därmed jämförlig utländsk samfallighet med befogenhet att kräva in
offentlig uppbörd svarar för.
1 Senaste lydelse 1998:113.
2 Senaste lydelse 1998:113.
44
4. Obligationer eller andra skuldförbindelser som internationella orga-
nisationer svarar för.
Prop. 1998/99:87
5. Fordringar på premie eller andra fordringar på försäkringstagare
som har samband med försäkringsavtal, om rättssubjekt som anges i 1—4
svarar för fordran. Ett försäkringsbolag som ingår i en koncern och vars
verksamhet uteslutande består i att försäkra risker inom koncernen, får
för skuldtäckning även använda fordringar som bolag inom koncernen
svarar för. Om en fordran enligt denna punkt varit förfallen till betalning
längre tid än tre månader, far den dock inte användas för skuldtäckning.
5 a. Fordringar på premier för skadeförsäkring får, när flera premie-
perioder avtalats och fordringarna avser premier som inte förfallit till
betalning för andra perioder än den första, användas för skuldtäckning
upp till det belopp som svarar mot avsättningen för försäkringsåtagandet,
om avsikten är att åtagandet skall sägas upp vid dröjsmål med betal-
ningen.
6. Skuldförbindelser med säkerhet i bolagets livförsäkringsbrev, inom
återköpsvärdet.
7. Medel på konto i svensk eller utländsk bank.
8. Obligationer och andra skuld-
förbindelser som Allmänna pen-
sionsfonden, ett kreditinstitut eller
ett värdepappersbolag med till-
stånd enligt 3 kap. 4 § första
stycket 4 och 5 lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse svarar för.
Med kreditinstitut avses bank,
kreditmarknadsföretag, Svenska
skeppshypotekskassan, Konunga-
riket Sveriges stadshypotekskassa
och Sveriges allmänna hypoteks-
bank.
8. Obligationer och andra skuld-
förbindelser som ett kreditinstitut
eller ett värdepappersbolag med
tillstånd enligt 3 kap. 4 § första
stycket 4 och 5 lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse svarar för.
Med kreditinstitut avses bank,
kreditmarknadsföretag, Svenska
skeppshypotekskassan, Konunga-
riket Sveriges stadshypotekskassa
och Sveriges allmänna hypoteks-
bank.
9. Obligationer och andra skuldförbindelser som ett utländskt kreditin-
stitut svarar för.
10. Obligationer och andra skuldförbindelser som ett publikt aktiebo-
lag eller ett motsvarande utländskt bolag svarar för.
11. Aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier, som
har getts ut av ett publikt aktiebolag, ett publikt bankaktiebolag, ett pub-
likt försäkringsaktiebolag eller ett motsvarande utländskt bolag, med un-
dantag av bolag som avses i 12.
12. Aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier, som
har getts ut av ett publikt aktiebolag eller ett motsvarande utländskt bo-
lag, under förutsättning att bolaget har till uppgift att äga sådana tillgång-
ar som anges i 13.
13. Fastigheter, tomträtter och byggnader samt andelar i sådan egen-
dom.
14. Skuldförbindelser som fy-
siska personer och andra subjekt
än de som anges i 1—4 och 8-10
svarar för och som panträtt i fas-
14. Skuldförbindelser som fy-
siska personer och andra subjekt
än de som anges i 1-4 och 8-10
svarar för och som panträtt i fas-
45
tighet eller tomträtt lämnats som
säkerhet för. Panträtten skall ligga
inom en viss andel av fastighetens
eller tomträttens värde. Rege-
ringen eller, efter regeringens be-
myndigande, Finansinspektionen
skall meddela föreskrifter om an-
delens storlek och om värdering av
fastigheter och tomträtter för till-
lämpningen av bestämmelserna i
denna punkt.
15. Skuldförbindelser som fysiska
som anges i 1-4 och 8-10 svarar för
het än panträtt i fastighet eller tomträt
16. Kassa.
tighet eller tomträtt lämnats som
säkerhet för. Panträtten skall ligga
inom en viss andel av fastighetens
eller tomträttens värde. Rege-
ringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer skall med-
dela föreskrifter om andelens stor-
lek och om värdering av fastig-
heter och tomträtter för tillämp-
ningen av bestämmelserna i denna
punkt.
personer och andra subjekt än de
och som annan betryggande säker-
t lämnats som säkerhet för.
Prop. 1998/99:87
17. Andelar i värdepappersfon-
der och placeringar i utländska
fondföretag som är underkastade
lagstiftning eller annan offentlig
reglering som väsentligen stäm-
mer överens med den som gäller
för värdepappersfonder här i lan-
det, om de förvaltade tillgångarna
huvudsakligen består av tillgångar
som far användas för skuldtäck-
17. Andelar i fonder vilka för-
valtas av fondförvaltare som har
rätt att utöva fondverksamhet en-
ligt lagen (1990:1114) om värde-
pappersfonder, om de förvaltade
tillgångarna huvudsakligen består
av tillgångar som får användas för
skuldtäckning.
ning.
18. Beslutad överskjutande skatt.
19. Återförsäkringsgivares fordran hos det avgivande försäkringsbola-
get (återförsäkringstagaren) som grundas på att återförsäkringstagaren
har hållit kvar tillgångar som motsvarar en avgiven återförsäkring.
Andra fondpapper än som avses i 10 a § första stycket 1, far endast an-
vändas för skuldtäckning om de är kortfristigt realiserbara eller är före-
mål för handel på en reglerad marknad som är öppen för allmänheten.
Aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier, som har
getts ut av ett privat aktiebolag far användas för skuldtäckning under för-
utsättning att bolaget är ett dotterbolag som anges i 10 a § första stycket
1.
Utländska tillgångar som avses i
första stycket 2-4, 7, 9-12 och 17
far användas för skuldtäckning i
den mån det följer av föreskrifter
som regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Finans-
inspektionen meddelat
1. såvitt angår första stycket 2, om
centralbanker som avses,
2. såvitt angår första stycket 4, om
som avses, samt
3. såvitt angår första stycket 3,
Utländska tillgångar som avses i
första stycket 2-4, 7 och 9-12 far
användas för skuldtäckning i den
mån det följer av föreskrifter som
meddelats av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämt
vilka utländska stater och utländska
vilka internationella organisationer
3. såvitt angår första stycket 3, 7
46
1, 9-12 och 17, om vilka stater de och 9-12, om vilka stater de rätts- Prop. 1998/99:87
rättssubjekt som avses skall vara subjekt som avses skall vara be-
belägna eller ha sitt säte i. lägna eller ha sitt säte i.
Tillgångar får användas för skuldtäckning endast till den del de inte
belastas av panträtt eller annan säkerhetsrätt.
För att tillgångar enligt första stycket 13 skall få användas för skuld-
täckning skall byggnader som hör till fastigheter och tomträtter vara
brandförsäkrade. Detsamma gäller byggnader som hör till fastigheter och
tomträtter som utgör säkerhet för skuldförbindelser enligt första stycket
14.
Förlagsbevis och förlagsandelsbevis skall vid tillämpningen av be-
stämmelserna i 10 b och 10 c §§ jämställas med tillgångar som anges i
första stycket 11 och 12.
Finansinspektionen far, om det finns särskilda skäl, medge att även
andra slag av tillgångar än som anges i första stycket tillfälligt får använ-
das för skuldtäckning.
10 c §
Värdet av en enskild placering får motsvara högst följande andelar av
det belopp som skall skuldtäckas:
1. Fem procent om placeringen utgörs av en fastighet, tomträtt eller
byggnad, eller en grupp av sådan egendom, om egendomen eller egen-
domarna är belägna på ett sådant sätt att de ur risksynpunkt utgör en in-
vestering. Motsvarande skall gälla för andelar i sådan egendom.
2. Fem procent om placeringen utgörs av aktier och andra värdepapper
som kan jämställas med aktier eller obligationer eller skuldförbindelser
från samma emittent eller samma låntagare, om inte annat följer av 3.
3. Tio procent om placeringen utgörs av aktier och andra värdepapper
som kan jämställas med aktier eller obligationer eller skuldförbindelser
från samma emittent eller låntagare, om denne är sådant rättsubjekt som
anges i 10 § första stycket 8 eller 9. Det sammanlagda innehavet av såda-
na tillgångar far uppgå till högst 40 procent av det belopp som skall
skuldtäckas. Andelen aktier eller andra värdepapper som kan jämställas
med aktier från samma emittent far dock inte överstiga fem procent av
det belopp som skall skuldtäckas.
4. Tio procent om placeringen utgörs av andelar i värdepappersfonder
som förvaltas av samma fondbolag eller fondföretag, om inte annat med-
ges av Finansinspektionen.
Begränsningarna i första stycket 2 och 3 skall tillämpas på motsvaran-
de sätt för grupper av emittenter eller låntagare med inbördes anknytning.
Med en sådan grupp avses två eller flera fysiska eller juridiska personer
som utgör en helhet från risksynpunkt därför att någon av dem har, direkt
eller indirekt, ägarinflytande över en eller flera av de övriga i gruppen,
eller de utan att stå i sådant förhållande har sådan inbördes anknytning att
någon eller samtliga av de övriga kan råka i betalningssvårigheter om en
av dem drabbas av finansiella problem.
Begränsningarna i första stycket 2 och 3 gäller inte sådana i 10 § första
stycket 1-5 angivna tillgångar som får användas för skuldtäckning.
Regeringen eller, efter rege- Regeringen eller den myndighet
47
ringens bemyndigande, Finansin-
spektionen får inom de ramar som
anges i första stycket meddela yt-
terligare föreskrifter om lämplig
riskspridning.
Finansinspektionen får, om det fl:
avvikelser från de begränsningar so
som regeringen bestämmer får
inom de ramar som anges i första
stycket meddela ytterligare före-
skrifter om lämplig riskspridning.
s särskilda skäl, medge tillfälliga
anges i första stycket.
Prop. 1998/99:87
10 d §
De tillgångar som används för skuldtäckning skall, i fråga om skade-
försäkring, finnas inom EES om risken är belägen inom EES och, i fråga
om livförsäkring, finnas inom EES om försäkringsbolagets verksamhet
utövas inom EES. För risker och verksamhet utanför EES skall de till-
gångar som används för skuldtäckning finnas i Sverige.
Finansinspektionen får medge Utan hinder av första stycket får
undantag från första stycket. tillgångar finnas utanför EES el-
ler, i fall som avses i första stycket
andra meningen, inom EES, om
det inte kan antas försämra för-
månsrätten enligt 4 a § förmåns-
rättslagen (1970:979) och lokali-
seringen även i övrigt är betryg-
gande.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om
lokalisering av tillgångar enligt
andra stycket.
10 e§
De tillgångar som används för skuldtäckning skall placeras så att ris-
ken för valutakursförluster begränsas.
Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, Finansinspek-
tionen skall meddela föreskrifter
om högsta tillåtna valutakursrisk.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer skall
meddela föreskrifter om högsta
tillåtna valutakursrisk.
10f§
Fordringar på annan än försäkringstagare skall beaktas endast till den
del de överstiger belopp som gäldenären har att fordra av bolaget.
De tillgångar som används för skuldtäckning skall värderas enligt
tredje-sjätte styckena. Vid värderingen skall avdrag göras för skulder
som hänför sig till förvärvet av tillgången.
Tillgångar som hänförs till posterna C.II.2 och 4, C.III samt C.IV i
uppställningsformen för balansräkningen i bilaga 1 till lagen (1995:1560)
om årsredovisning i försäkringsföretag skall värderas till verkligt värde.
Obligationer eller andra skuldförbindelser som är avsedda att säkerställa
försäkringsåtaganden genom att innehas till förfall eller konvertering får
dock värderas med utgångspunkt i anskaffningsvärdet om de vid tid-
48
punkten för forfall eller konvertering kan inlösas eller avyttras till ett
värde som är tillfredsställande med hänsyn till de försäkringsåtaganden
som säkerställs. Om en obligation eller annan skuldförbindelse värderas
med utgångspunkt i anskaffningsvärdet skall den värderingsmetoden till-
lämpas till förfallo- eller konverteringstidpunkten. En obligation eller
skuldförbindelse som värderas med utgångspunkt i anskaffningsvärdet
får inte avyttras före förfallo- eller konverteringstidpunkten. Om det
finns synnerliga skäl får Finansinspektionen medge undantag från förbu-
det att avyttra.
Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, Finansinspek-
tionen skall meddela föreskrifter
om vilket värde som tillgångar
som anges i 10 § första stycket 13
högst far tas upp till.
Tillgångar som inte omfattas av tredje och fjärde styckena skall värde-
ras enligt 4 kap. lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföre-
Prop. 1998/99:87
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer skall
meddela föreskrifter om vilket
värde som tillgångar som anges i
10 § första stycket 13 högst får tas
upp till.
tag.
För sådana aktier i dotterbolag, som med stöd av 10 a § första stycket 1
används för skuldtäckning, får inte högre värde fastställas än det värde
som skulle ha fastställts för tillgångarna sammanlagt, efter avdrag för
bolagets skulder, om de ägts direkt av försäkringsbolaget. Om försäk-
ringsbolaget inte äger samtliga aktier i dotterbolaget, beaktas endast så
stor del av tillgångarnas värde som svarar mot aktieinnehavet.
Ett försäkringsbolag som avses i
9 § skall upprätta riktlinjer för pla-
cering av medel som används för
skuldtäckning.
Livförsäkringstagare och den
som avser att teckna en livförsäk-
ring i bolaget skall informeras om
det huvudsakliga innehållet i rikt-
linjerna, om det inte med hänsyn
till försäkringens särskilda beskaf-
fenhet saknas anledning till sådan
information. Regeringen eller, ef-
ter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen skall meddela
föreskrifter om skyldigheten att
lämna information och om vilka
försäkringar som inte skall omfat-
tas av informationsskyldigheten.
10 g §3
Ett försäkringsbolag som avses i
9 § skall upprätta och följa place-
ringsriktlinjer. Sådana riktlinjer
skall innehålla principerna för
placering av de tillgångar som an-
vänds för skuldtäckning.
Livförsäkringstagare och de som
erbjuds att teckna en livförsäkring
i bolaget skall informeras om det
huvudsakliga innehållet i riktlin-
jerna, om det inte med hänsyn till
försäkringens särskilda beskaffen-
het eller av annat särskilt skäl
saknas anledning till sådan infor-
mation. Regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer
skall meddela föreskrifter om
skyldigheten att lämna information
och om vilka försäkringar som inte
skall omfattas av informations-
skyldigheten.
3 Senaste lydelse 1998:113.
49
11
a§
Förmånsrätt enligt 4 a § för-
månsrättslagen (1970:979) följer
med fordran som grundas på avtal
om
Prop. 1998/99:87
Försäkringstagarnas förmåns-
rätt enligt 4 a § förmånsrättslagen
(1970:979) följer med fordran som
grundas på avtal om
1. livförsäkring och skadeförsäkring för vilken bestämmelserna om liv-
försäkring tillämpas med stöd av 1 kap. 5 §,
2. annan skadeförsäkring som meddelats för längre tid än tio år, eller
3. återförsäkring avseende sådan försäkring som sägs i 1 och 2.
Förmånsrätten omfattar de tillgångar som finns upptagna i det register
som anges i 11 § när bolaget försätts i konkurs eller utmätning äger rum.
Fordran enligt 1 eller 2 har företräde framför fordran enligt 3.
13 §
Bestämmelserna i 9 a, 10, 10 b,
10 c, 10 d och 10 e §§ gäller inte
för tillgångar som svarar mot av-
sättningar för villkorad återbäring
och för fondförsäkringsåtaganden
där försäkringstagaren bär place-
ringsrisken. Sådana tillgångar
skall placeras på ett sätt som är
lämpligt med hänsyn till åtagan-
dets karaktär.
16 §
Styrelsen och verkställande di-
rektören skall övervaka att an-
skaffning av ansökningar om för-
säkring hos bolaget sker på ett sätt
som överensstämmer med god för-
säkringssed.
På begäran av den som biträtt ett
försäkringsbolag i dess verksamhet
enligt första stycket skall Finansin-
spektionen utfärda intyg över
verksamhetens omfattning och
innehåll, om sådant intyg krävs för
att få driva liknande verksamhet i
annat EES-land. Bolaget och den
som begärt intyg skall lämna in-
spektionen de upplysningar som
behövs för att inspektionen skall
kunna fullgöra denna skyldighet.
På begäran av den som i egen-
skap av försäkringsombud eller på
liknande sätt biträtt ett försäk-
ringsbolag skall Finans-
inspektionen utfärda intyg över
verksamhetens omfattning och
innehåll, om sådant intyg krävs för
att få driva liknande verksamhet i
annat EES-land. Bolaget och den
som begärt intyg skall lämna in-
spektionen de upplysningar som
behövs för att inspektionen skall
kunna fullgöra denna skyldighet.
50
Lydelse enligt prop. 1997/98:186, Föreslagen lydelse
bet. 1998/99:FiU14,
rskr. 1998/99:130
Prop. 1998/99:87
17a§
Ett försäkringsbolag får enligt de förutsättningar som anges i denna pa-
ragraf förvärva aktier eller andelar i företag som driver någon form av
finansiell verksamhet.
För förvärv av aktier eller andelar som, tillsammans med försäkrings-
bolagets övriga aktier eller andelar i samma företag, motsvarar ett röste-
tal som överstiger fem procent av röstetalet för samtliga aktier eller an-
delar i företaget krävs tillstånd. Frågor om sådant tillstånd prövas av Fi-
nansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av sär-
skild vikt prövas dock av regeringen. Om försäkringsbolaget ingår i en
koncern, skall första meningen tillämpas på koncernens samlade innehav.
Vid beräkningen av koncernens innehav skall dock, intill ett innehav
motsvarande fem procent av röstetalet för samtliga aktier eller andelar,
bortses från aktier och andelar som innehas av företag i koncernen som
driver någon form av finansiell verksamhet eller av dotterföretag till så-
dana företag.
Tillstånd enligt andra stycket far ges endast om värdet av de förvär-
vade aktierna eller andelarna — tillsammans med det bokförda värdet av
försäkringsbolagets sammanlagda innehav av aktier och andelar som
kräver tillstånd enligt andra stycket samt av vad som skjutits till som ak-
tiekapital eller i annan form i ett annat försäkringsbolag — inte över-
stiger summan av
A. för livförsäkringsbolag
1. eget kapital och garantikapital
samt
2. fyra procent av
-försäkringstekniska avsättning-
A. för livförsäkringsbolag
1. aktiekapital, överkursfond
och garantikapital samt
2. fyra procent av
-försäkringstekniska avsättning-
ar,
-återbäringsmedel och
ar,
-annat eget kapital än det som
avses i 1 och
-femtio procent av övervärden i
tillgångar,
-femtio procent av övervärden i
tillgångar,
B. för skadeförsäkringsbolag
1. eget kapital, garantikapital, regleringsfond för trafikförsäkring och
utj ämningsfond,
2. sjuttio procent av
-skatteutjämningsreserv och
-återstående del av uppskovsbeloppet enligt lagen (1990:655) om åter-
föring av obeskattade reserver och
-periodiseringsfond samt
3. fyra procent av
-försäkringstekniska avsättningar,
-säkerhetsreserv och
-femtio procent av övervärden i tillgångar.
51
Beräkningen av aktiernas eller
andelarnas värde enligt tredje
stycket skall ske enligt 4 kap. la-
gen (1995:1560) om årsredovis-
ning i försäkringsföretag. Bestäm-
melserna i 4 kap. 5 § nämnda lag
om värdering till verkligt värde
skall dock inte tillämpas. Eget ka-
pital och återbäringsmedel skall i
förekommande fall minskas med
fond för orealiserade vinster.
För tillstånd krävs att förvärvet i
verksamheten.
Beräkningen av aktiernas eller
andelarnas värde enligt tredje
stycket skall ske enligt 4 kap. la-
gen (1995:1560) om årsredovis-
ning i försäkringsföretag. Be-
stämmelserna i 4 kap. 5 § nämnda
lag om värdering till verkligt värde
skall dock inte tillämpas. Eget ka-
pital skall i förekommande fall
minskas med fond för orealiserade
vinster.
;år som ett led i organisationen av
Prop. 1998/99:87
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Optioner och terminskontrakt
eller andra liknande finansiella
instrument får användas för att
sänka den finansiella risken i ett
försäkringsbolag. Sådana instru-
ment får dessutom användas för
att effektivisera förvaltningen av
bolagets tillgångar om detta kan
ske utan att bolagets finansiella
risker överstiger en risknivå som
är förenlig med kraven på en sund
försäkringsverksamhet.
Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, Finansinspek-
tionen får meddela föreskrifter om
tillämpningen av bestämmelserna i
första stycket.
17 b §
Optioner och terminskontrakt
eller andra liknande finansiella
instrument får användas för att
sänka den finansiella risken i ett
försäkringsbolag och för att effek-
tivisera förvaltningen av bolagets
tillgångar.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om tillämp-
ningen av bestämmelserna i första
stycket.
19 §
Ett försäkringsbrev skall innehålla uppgifter både om de allmänna för-
säkringsvillkoren och om de särskilda villkoren för den försäkring som
avses i brevet.
Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Finans-
inspektionen meddelar närmare
föreskrifter om vilken information
som ett försäkringsbolag skall
lämna till försäkringstagarna och
till den som avser att teckna en
försäkring i bolaget.
52
22 §
Kapitalbasen för livförsäkringsrörelse får omfatta följande poster:
1. inbetalat aktiekapital eller inbetalat garantikapital,
Prop. 1998/99:87
2. hälften av ännu ej inbetalat
aktie- eller garantikapital, om
minst tjugofem procent av kapita-
let inbetalats, samt
3. övrigt eget kapital och åter-
bäringsmedel med avdrag för fond
för orealiserade vinster samt obe-
skattade reserver.
2. hälften av ännu ej inbetalat
aktie- eller garantikapital,
3. övrigt eget kapital, med av-
drag för fond för orealiserade
vinster, samt
4. obeskattade reserver.
Finansinspektionen får, i den mån 26 § tredje stycket inte hindrar det,
medge att också andra poster än som sägs i första stycket far ingå i kapi-
talbasen.
23 §
Solvensmarginalen enligt 1 kap. 8 a § andra stycket skall för livförsäk-
ringsrörelse bestämmas på det sätt som anges i denna paragraf.
Solvensmarginalen för livförsäkring som avses i 2 kap. 3 b § första
stycket klasserna 1 a och 2 utgör summan av följande belopp:
1. fyra procent av premiereser-
ven utan avdrag för avgiven åter-
försäkring (bruttopremiereserv)
multiplicerat med en faktor som
motsvarar förhållandet för det fö-
regående räkenskapsåret mellan
premiereserven efter avdrag för
avgiven återförsäkring och brutto-
premiereserven', faktorn far dock
inte understiga 0,85, samt
2. tre tiondels procent av samtli-
ga positiva risksummor multipli-
cerat med en faktor som motsvarar
förhållandet för det föregående
1. fyra procent av den del av
försäkringstekniska avsättningar
enligt 1 §, som svarar mot åtagan-
den med en finansiell eller försäk-
ringsteknisk risk för försäkrings-
bolaget, utan avdrag för avgiven
återförsäkring (bruttoavsättning)
multiplicerat med en faktor som
motsvarar förhållandet för det fö-
regående räkenskapsåret mellan
sådana försäkringstekniska av-
sättningar efter avdrag för avgiven
återförsäkring och bruttoavsätt-
ningen', faktorn far dock inte un-
derstiga 0,85,
2. en procent av försäkringstek-
niska avsättningar i övrigt beräk-
nade på det sätt som anges i 1, om
a) försäkringstiden överstiger
fem år och det belopp som skall
täcka driftskostnaderna är bestämt
för längre tid än fem år, eller
b) avsättningarna är förenade
med en rörelserisk för bolaget som
inte är oväsentlig, samt
3. tre tiondels procent av samtli-
ga positiva risksummor multipli-
cerat med en faktor som motsvarar
förhållandet för det föregående
53
räkenskapsåret mellan de positiva
risksummoma efter avdrag for av-
given återförsäkring och de posi-
tiva risksummoma utan sådant av-
drag; faktorn får dock inte under-
stiga 0,5.
För försäkringar enbart för
dödsfall skall vid tillämpning av
andra stycket 2 i stället för tre ti-
ondels procent gälla en tiondels
procent om försäkringstiden är
högst tre år och femton hundradels
procent om försäkringstiden är
längre än tre år men högst fem år
Solvensmarginalen för sjuk- och
olycksfallsförsäkringar som avses
i 2 kap. 3 b § första stycket klass 3
beräknas på det sätt som anges i
andra stycket 1.
räkenskapsåret mellan de positiva
risksummoma efter avdrag för av-
given återförsäkring och de posi-
tiva risksummoma utan sådant av-
Prop. 1998/99:87
drag; faktorn får dock inte under-
stiga 0,5.
För försäkringar enbart för
dödsfall skall vid tillämpning av
andra stycket 3 i stället för tre ti-
ondels procent gälla en tiondels
procent om försäkringstiden är
högst tre år och femton hundradels
procent om försäkringstiden är
längre än tre år men högst fem år.
Solvensmarginalen för sjuk- och
olycksfallsförsäkringar som avses
i 2 kap. 3 b § första stycket klass 4
beräknas på det sätt som anges i
andra stycket 1.
Solvensmarginalen för försäkringar enligt 2 kap. 3 b § första stycket
klass 1 b (tilläggsförsäkring) beräknas på grundval av premieindex enligt
vad som föreskrivs i 25 §.
24 §
Kapitalbasen för skadeförsäkringsrörelse far omfatta följande poster:
1. inbetalat aktiekapital eller inbetalat garantikapital,
2. hälften av ännu ej inbetalat
aktie- eller garantikapital, om
minst tjugofem procent av kapita-
let inbetalats,
3. övrigt bundet eget kapital
med avdrag för fond för oreali-
serade vinster, fritt eget kapital,
obeskattade reserver, samt
4. ett belopp som motsvarar
fordran på uttaxering enligt
13 kap. 1 §■, beloppet far dock inte
överstiga vare sig hälften av skill-
naden mellan den högst tillåtna ut-
taxeringen och vad som faktiskt
har uttaxerats eller halva kapital-
basen.
Finansinspektionen får medge att
första stycket får ingå i kapitalbasen.
2. hälften av ännu ej inbetalat
aktie- eller garantikapital,
3. övrigt eget kapital, med av-
drag för fond för orealiserade
vinster,
4. obeskattade reserver, samt
5. ett belopp som motsvarar vad
som kan uttaxeras från delägare
under ett räkenskapsår enligt be-
stämmelser i bolagsordningen',
beloppet får dock inte överstiga
vare sig hälften av skillnaden
mellan den högst tillåtna uttaxe-
ringen och vad som faktiskt har
uttaxerats för räkenskapsåret eller
halva kapitalbasen.
också andra poster än som sägs i
54
25 §
Solvensmarginalen enligt 1 kap. 8 a § andra stycket skall för skadeför-
säkringsrörelse bestämmas med utgångspunkt i premieindex eller ska-
deindex.
Prop. 1998/99:87
Premieindex grundas på ett be-
lopp som uppgår till under det fö-
regående räkenskapsåret förfallna
premier brutto för direkt försäk-
ring och mottagen återförsäkring
med avdrag för dels däri ingående
skatter och avgifter, dels premier
för under samma tid annullerade
Premieindex grundas på ett be-
lopp som uppgår till under det fö-
regående räkenskapsåret förfallna
premier brutto för direkt försäk-
ring och mottagen återförsäkring
med avdrag för dels däri ingående
skatter och avgifter, dels premier
för under samma tid annullerade
försäkringsavtal. Premieindex ut-
görs av arton procent av detta be-
lopp till den del beloppet motsva-
rar högst tio miljoner euro och
sexton procent av återstoden.
försäkringsavtal. Premieindex ut-
görs av arton procent av detta be-
lopp till den del beloppet motsva-
rar högst tio miljoner ecu och
sexton procent av återstoden.
Skadeindex grundas på ett belopp bestående av
1. genomsnittet av utbetalda ersättningar brutto eller kostnader för ut-
förd assistans i direkt försäkring och mottagen återförsäkring för vart och
ett av de tre föregående räkenskapsåren med avdrag för erhållna regress-
belopp under samma tid, samt
2. en tredjedel av avsättningen för oreglerade skador brutto i direkt för-
säkring och mottagen återförsäkring vid det föregående räkenskapsårets
utgång minskad med en tredjedel av avsättningen för oreglerade skador
brutto i direkt försäkring och mottagen återförsäkring vid början av den
treårsperiod som slutade med det föregående räkenskapsårets utgång.
Skadeindex utgörs av tjugosex
procent av detta belopp till den del
beloppet motsvarar högst sju mil-
joner ecu och tjugotre procent av
återstoden.
Skadeindex utgörs av tjugosex
procent av detta belopp till den del
beloppet motsvarar högst sju mil-
joner euro och tjugotre procent av
återstoden.
Om försäkringsrörelsen huvudsakligen omfattar kreditförsäkring eller
försäkring som omfattar risker till följd av storm, hagel eller frost, skall
dock beräkningen enligt tredje stycket beräknas på grundval av de sju
föregående räkenskapsåren.
Solvensmarginalen utgör det högsta av premieindex eller skadeindex,
multiplicerat med en kvot som för det föregående räkenskapsåret motsva-
rar förhållandet mellan, å ena sidan, summan av utbetalda ersättningar
och förändringen i avsättningen för oreglerade skador efter avdrag för
återförsäkrares andel samt, å andra sidan, summan av utbetalda ersätt-
ningar och förändringen i avsättningen för oreglerade skador utan avdrag
för återförsäkrares andel. Kvoten far dock inte understiga 0,5.
Om försäkringsbolagets verksamhet inte har pågått så länge som förut-
sätts enligt bestämmelserna om skadeindex i tredje och femte styckena,
skall solvensmarginalen beräknas med utgångspunkt i premieindex.
Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, Finansinspek-
tionen får meddela föreskrifter om
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om beräkning
55
beräkning av kostnader för utförd
assistans och om annan beräkning
av solvensmarginalen för sjukrän-
ta.
av kostnader för utförd assistans
och om annan beräkning av sol-
vensmarginalen för sjukränta.
Prop. 1998/99:87
26 §
För livförsäkringsrörelse gäller följande.
Garantibeloppet enligt 1 kap.
8 a § andra stycket skall uppgå till
ett belopp som motsvarar 800 000
ecu.
Kapitalbasen skall intill en sjät-
tedel av solvensmarginalen mot-
svaras av poster som anges i 22 §
första stycket 1-3. Detsamma
gäller garantibeloppet, om det är
större än en sjättedel av solvens-
marginalen.
Garantibeloppet enligt 1 kap.
8 a § andra stycket skall uppgå till
ett belopp som motsvarar 800 000
euro.
Kapitalbasen skall intill en sjät-
tedel av solvensmarginalen mot-
svaras av poster som anges i 22 §
första stycket 1-4. Detsamma
gäller garantibeloppet, om det är
större än en sjättedel av solvens-
marginalen.
27
För skadeförsäkringsrörelse utgör
andra stycket ett belopp motsvarande
a) 1 400 000 ecu, om rörelsen
omfattar försäkring som avses i
2 kap. 3 a § första stycket klass 14
och för vart och ett av de tre se-
naste räkenskapsåren den sam-
manlagda premieinkomsten av
sådan försäkring överstiger ett
belopp motsvarande 2 500 000 ecu
eller fyra procent av bolagets to-
tala premieinkomst,
b) 400 000 ecu, om rörelsen om-
fattar försäkring som avses i 2 kap.
3a§ första stycket klasserna 10-
13 och 15 samt klass 14 i annat
fall än som avses i a,
c) 300 000 ecu, om rörelsen om-
fattar försäkring som avses i 2 kap.
3 a § första stycket klasserna 1-8,
16 och 18, samt
d) 200 000 ecu, om rörelsen om-
fattar försäkring som avses i 2 kap.
3 a § första stycket klasserna 9 och
17.
garantibeloppet enligt 1 kap. 8 a §
a) 1 400 000 euro, om rörelsen
omfattar försäkring som avses i
2 kap. 3 a § första stycket klass 14
och för vart och ett av de tre se-
naste räkenskapsåren den sam-
manlagda premieinkomsten av
sådan försäkring överstiger ett
belopp motsvarande 2 500 000
euro eller fyra procent av bolagets
totala premieinkomst,
b) 400 000 euro, om rörelsen
omfattar försäkring som avses i
2 kap. 3 a § första stycket klasser-
na 10-13 och 15 samt klass 14 i
annat fall än som avses i a,
c) 300 000 euro, om rörelsen
omfattar försäkring som avses i
2 kap. 3 a § första stycket klasser-
na 1-8, 16 och 18, samt
d) 200 000 euro, om rörelsen
omfattar försäkring som avses i
2 kap. 3 a § första stycket klasser-
na 9 och 17.
Om rörelsen omfattar flera försäkringsklasser skall endast den klass
beaktas som kräver det högsta beloppet.
När ett försäkringsbolag till När ett försäkringsbolag till
följd av bestämmelserna i första följd av bestämmelserna i första
56
stycket a är skyldigt att höja kapi-
talbasen skall det ske upp till ett
belopp som motsvarar minst
1 000 000 ecu inom tre år, minst
1 200 000 ecu inom fem år och
1 400 000 ecu inom sju år.
stycket a är skyldigt att höja kapi-
talbasen skall det ske upp till ett
belopp som motsvarar minst
1 000 000 euro inom tre år, minst
1 200 000 euro inom fem år och
1 400 000 euro inom sju år.
Prop. 1998/99:87
28
Om direkt livförsäkringsrörelse
och skadeförsäkringsrörelse drivs i
samma försäkringsbolag enligt
1 kap. 3 § andra och tredje stycke-
na skall följande gälla.
Kapitalbasen för livförsäkrings-
rörelsen respektive skadeförsäk-
ringsrörelsen skall redovisas sepa-
rat. Om båda verksamhetsfor-
merna uppfyller kraven på kapi-
talbasens storlek enligt 23 och 25-
27 §§ får dock poster hänförliga
till den ena kapitalbasen, till den
del den överstiger den föreskrivna
storleken, räknas in i den andra
kapitalbasen. Finansinspektionen
skall underrättas om ett sådant
förfarande.
Om direkt livförsäkringsrörelse
och skadeförsäkringsrörelse drivs i
samma försäkringsbolag enligt
1 kap. 3 § andra och tredje stycke-
na, skall kapitalbasen för livför-
säkringsrörelsen respektive ska-
deförsäkringsrörelsen beräknas
och redovisas separat.
29 §
Premier för fondförsäkringar
skall placeras i andelar i sådana
till försäkringen anknutna fonder
som försäkringstagaren från tid
till annan bestämmer. Försäk-
ringsbolaget får begränsa antalet
fonder i vilka premier får place-
ras.
Utdelning och ersättning vid
inlösen av sådana andelar får en-
dast användas för förvärv av nya
andelar i anknutna fonder och för
utbetalning eller betalning av
kostnader enligt försäkringsavta-
let.
57
7§4
Styrelsen svarar för bolagets organisation och för förvaltningen av bo-
lagets angelägenheter. Verkställande direktören skall sköta den löpande
förvaltningen enligt de riktlinjer och anvisningar som styrelsen meddelar.
Verkställande direktören far dessutom utan styrelsens bemyndigande
vidta åtgärder som med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets
verksamhet är osedvanliga eller av stor betydelse, om styrelsens beslut
inte kan avvaktas utan väsentlig olägenhet för bolagets verksamhet. I
sådant fall skall styrelsen så snart som möjligt underrättas om åtgärden.
Styrelsen skall se till att organisationen i fråga om bokföringen och
medelsförvaltningen även innefattar en tillfredsställande kontroll. Verk-
ställande direktören skall sörja för att bolagets bokföring fullgörs i över-
ensstämmelse med lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsfö-
retag och andra författningar och att medelsförvaltningen sköts på ett
betryggande sätt.
Styrelsen skall fastställa sådana
riktlinjer som anges i 7 kap. 10 g §
och se till att de följs. Styrelsen
skall fortlöpande pröva om rikt-
linjerna behöver ändras.
Styrelsen ansvarar för att upp-
gifter enligt 7 kap. 9 § femte styck-
et lämnas och att informa-
tionsskyldigheten enligt 7 kap.
10 g § andra stycket fullgörs.
Prop. 1998/99:87
Beslut om antagande och änd-
ring av grunder fattas av styrelsen.
8§
Styrelsen skall fastställa försäk-
ringstekniska riktlinjer och place-
ringsriktlinjer. Styrelsen ansvarar
för att riktlinjerna följs och skall
fortlöpande pröva om de behöver
ändras.
Styrelsen eller någon annan
ställföreträdare för bolaget far inte
företa rättshandlingar eller andra
åtgärder som är ägnade att bereda
otillbörliga fördelar åt aktieägare,
garanter eller andra till nackdel för
bolaget eller andra aktieägare eller
garanter.
En ställföreträdare får inte följa en föreskrift av bolagsstämman eller
något annat bolagsorgan, om föreskriften inte gäller därför att den står i
15 §
Styrelsen eller någon annan
ställföreträdare för bolaget far inte
företa rättshandlingar eller andra
åtgärder som är ägnade att bereda
otillbörliga fördelar åt aktieägare,
delägare, garanter eller andra till
nackdel för bolaget eller andra
aktieägare, delägare eller garanter.
4 Senaste lydelse 1998:113.
58
strid med denna lag, lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkrings- Prop. 1998/99:87
företag eller bolagsordningen.
I försäkringsbolag som medde-
lar livförsäkring skall de försäk-
ringstekniska utredningarna och
beräkningarna utföras under över-
inseende av en aktuarie.
Regeringen eller efter dess be-
myndigande Finansinspektionen
meddelar föreskrifter om villkoren
för behörighet att tjänstgöra som
aktuarie.
Inspektionen kan i särskilt fall
medge undantag från dessa villkor.
Styrelsen eller verkställande di-
rektören skall, när en aktuarie an-
tagits eller frånträtt sin befattning,
genast anmäla detta för regi-
strering. Sådan anmälan kan också
göras av aktuarien.
Om ett beslut att ändra bolags-
ordningen för ett ömsesidigt för-
säkringsbolag avser delägarnas an-
svarighet för bolagets förbindel-
ser, får beslutet börja tillämpas
först ett år efter registreringen av
ändringsbeslutet, om inte samtliga
delägare biträtt det.
§
I försäkringsbolag skall de för-
säkringstekniska utredningarna
och beräkningarna utföras under
överinseende av en eller flera ak-
tuarier. En aktuarie skall ha den
insikt och erfarenhet i dessa frå-
gor som fordras med hänsyn till
arten och omfattningen av bola-
gets verksamhet.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer skall
meddela föreskrifter om villkoren
för behörighet att tjänstgöra som
aktuarie. Den som meddelar så-
dana föreskrifter får medge un-
dantag från dessa villkor och från
kravet på aktuarie enligt första
stycket.
Styrelsen eller verkställande di-
rektören skall, när en aktuarie ut-
setts eller frånträtt sin befattning,
genast anmäla detta för registre-
ring. Sådan anmälan kan också
göras av aktuarien.
Finansinspektionen skall, om det
behövs, förordna en eller flera ak-
tuarier som tillsammans med bola-
gets aktuarie skall utföra de upp-
gifter som avses i första stycket.
Inspektionen skall utfärda en in-
struktion för sådan aktuarie. Aktua-
rien har rätt att få arvode av för-
säkringsbolaget. Arvodets storlek
bestäms av inspektionen.
18 §
Om ett beslut att ändra bolags-
ordningen för ett ömsesidigt för-
säkringsbolag avser delägarnas an-
svarighet vid uttaxering enligt
1 kap. 7tredje stycket, får be-
slutet tillämpas först ett år efter
registreringen av beslutet, om inte
samtliga delägare biträtt det.
59
När registreringen har skett,
skall styrelsen och verkställande
direktören genast låta kungöra be-
slutet i Post- och Inrikes Tidningar
och den eller de ortstidningar som
styrelsen bestämmer. Dessutom
skall en underrättelse om beslutet
sändas till varje delägare vars
postadress är känd.
Den som är delägare i bolaget
när ändringsbeslutet fattas men
inte samtycker till beslutet har rätt
att inom ett år från beslutets regist-
rering häva försäkringsavtalet utan
att rätta sig efter den uppsägnings-
tid som i annat fall skulle ha iakt-
tagits. Om avtalet hävs har deläga-
ren rätt att få ut den på försäk-
ringen belöpande andelen i pre-
miereserven, beräknad för den
tidpunkt, då avtalet upphör att
gälla.
När registreringen har skett,
skall beslutet utan dröjsmål kun-
göras i Post- och Inrikes Tidningar
och den eller de ortstidningar som
styrelsen bestämmer. Dessutom
skall en underrättelse om beslutet
sändas till varje delägare vars
postadress är känd.
Den som är delägare i bolaget
när ändringsbeslutet fattas men
inte samtycker till beslutet har rätt
att inom ett år från beslutets regist-
rering häva försäkringsavtalet utan
att rätta sig efter den uppsägnings-
tid som i annat fall skulle ha iakt-
tagits. Om avtalet hävs har deläga-
ren rätt att få ut den på försäk-
ringen belöpande andelen av ej
intjänade premier och återbäring.
Beräkningen av denna andel skall
göras för den tidpunkt då avtalet
upphör att gälla.
Bolagsstämman far inte fatta be-
slut, som är ägnade att ge otillbör-
liga fördelar åt aktieägare, garanter
eller andra till nackdel för bolaget,
andra aktieägare eller garanter.
Om ett bolagsstämmobeslut inte
har tillkommit i behörig ordning
eller i övrigt strider mot denna lag,
lagen (1995:1560) om årsredovis-
ning i försäkringsföretag, bolags-
ordningen eller grunderna, kan
talan mot försäkringsbolaget om
att beslutet skall upphävas eller
ändras föras av aktieägare, av del-
ägare eller röstberättigade som inte
är delägare eller av styrelsen, en
styrelseledamot eller verkställande
direktören. Mot ett försäkrings-
aktiebolag kan en sådan talan föras
även av den som styrelsen obe-
hörigen har vägrat att föra in som
19 §
Bolagsstämman får inte fatta be-
slut, som är ägnade att ge otillbör-
liga fördelar åt aktieägare, del-
ägare, garanter eller andra till
nackdel för bolaget, andra aktie-
ägare, delägare eller garanter.
20 §
Om ett bolagsstämmobeslut inte
har tillkommit i behörig ordning
eller i övrigt strider mot denna lag,
lagen (1995:1560) om årsredovis-
ning i försäkringsföretag, bolags-
ordningen, de försäkringstekniska
riktlinjerna eller placeringsrikt-
linjerna, kan talan mot försäk-
ringsbolaget om att beslutet skall
upphävas eller ändras föras av ak-
tieägare, av delägare eller röst-
berättigade som inte är delägare
eller av styrelsen, en styrelseleda-
mot eller verkställande direktören.
Mot ett försäkringsaktiebolag kan
en sådan talan föras även av den
60
aktieägare i aktieboken. som styrelsen obehörigen har väg-
rat att föra in som aktieägare i ak-
tieboken.
Talan skall väckas inom tre månader från dagen for beslutet. Om talan
inte väcks inom denna tid är rätten till talan förlorad.
Talan får väckas senare än vad som sägs i andra stycket när
1. beslutet är sådant att det inte lagligen kan fattas ens med samtycke
av alla aktieägare respektive av alla delägare eller röstberättigade som
inte är delägare,
2. samtycke till beslutet krävs av alla eller vissa aktieägare respektive
av alla eller vissa delägare eller röstberättigade som inte är delägare och
sådant samtycke inte har givits, eller
3. kallelse till stämman inte har skett eller de för bolaget gällande be-
stämmelserna om kallelse har väsentligen eftersatts.
Dom, varigenom bolagsstämmans beslut upphävs eller ändras, gäller
även för aktieägare, delägare och röstberättigade som inte har instämt
talan. Rätten kan ändra bolagsstämmans beslut endast om det kan fast-
ställas vilket innehåll beslutet rätteligen borde ha haft. Är bolagsstäm-
mans beslut sådant att det skall anmälas för registrering enligt denna lag
och har det upphävts eller ändrats genom en dom som vunnit laga kraft
eller har det genom beslut under rättegången forordnats att bolagsstäm-
mans beslut inte får verkställas, skall rätten underrätta Finansinspektio-
nen för registrering.
Prop. 1998/99:87
Bolagsstämman skall välja
minst två revisorer. I bolagsord-
ningen kan dock bestämmas att en
eller flera av revisorerna, dock inte
alla, skall utses i annan ordning.
Finansinspektionen skall dess-
utom, enligt vad som föreskrivs i
2 §, utse en eller flera revisorer.
För de revisorer som är valda av
bolagsstämman gäller uppdraget
for den tid som anges i bolags-
ordningen. Om uppdraget inte
skall gälla tills vidare, skall upp-
dragstiden bestämmas så att upp-
draget upphör vid slutet av den
ordinarie bolagsstämma på vilken
revisorsval förrättas.
1§
Bolagsstämman skall välja
minst en revisor. I bolagsord-
ningen kan bestämmas att en eller
flera av revisorerna, dock inte alla,
skall utses i annan ordning. Finan-
sinspektionen skall dessutom, en-
ligt vad som föreskrivs i 2 §, utse
en eller flera revisorer. Särskilda
bestämmelser om lekman-
nar evisor er finns i 11 kap.
För revisor som är vald av bo-
lagsstämman gäller uppdraget för
den tid som anges i bolags-
ordningen. Om uppdraget inte
skall gälla tills vidare, skall upp-
dragstiden bestämmas så att upp-
draget upphör vid slutet av den
ordinarie bolagsstämma på vilken
revisorsval förrättas.
Bolagsstämman kan utse en eller flera revisorssuppleanter. Bestäm-
melserna i denna lag om revisorer gäller i tillämpliga delar om supp-
leanter.
61
Lydelse enligt prop. 1997/98:186, Föreslagen lydelse
bet. 1998/99:FiU14,
rskr. 1998/99:130
Prop. 1998/99:87
Revisorer som inte är auktorise-
rade eller godkända skall vara
bosatta inom Europeiska ekono-
miska samarbetsområdet, om inte
något annat tillåts i särskilda fall.
Frågor om sådant tillstånd prövas
av Finansinspektionen. Ärenden
som är av principiell betydelse
eller av synnerlig vikt prövas dock
av regeringen. Vad som sagts nu
gäller dock inte, om även en auk-
toriserad eller godkänd revisor
deltar i revisionen. Den som är
underårig, i konkurs eller under-
kastad näringsförbud eller som har
förvaltare enligt 11 kap. 7 § för-
äldrabalken far inte vara revisor.
§
Endast den som är auktoriserad
eller godkänd revisor kan vara
revisor i ett försäkringsbolag.
Den som är i konkurs eller un-
derkastad näringsförbud eller som
har förvaltare enligt 11 kap. 7 §
föräldrabalken får inte vara revi-
sor.
Revisorerna skall ha den insikt i och erfarenhet av redovisning och
ekonomiska förhållanden som med hänsyn till arten och omfånget av
bolagets verksamhet fordras för uppdragets fullgörande.
Till revisor kan även utses ett registrerat revisionsbolag. Bestämmelser
om vem som kan vara huvudansvarig för revisionen och om underrättel-
seskyldighet finns i 12 § lagen (1995:528) om revisorer. Bestämmelserna
i 5, 8 a och 13 §§ i detta kapitel tillämpas på den huvudansvarige.
Till revisor i dotterföretag bör, om det kan ske, utses minst en av mo-
derbolagets revisorer.
Minst en av de revisorer som
bolagsstämman utser skall vara
auktoriserad revisor eller godkänd
revisor, om
1. försäkringsbolagets verksam-
hetsområde omfattar hela riket,
eller
2. tillgångarnas bruttovärde
(balansomslutningen) enligt fast-
ställda balansräkningar för de två
senaste räkenskapsåren överstiger
ett gränsbelopp som motsvarar
100 gånger det basbelopp enligt
62
lagen (1962:381) om allmän för-
säkring som gällde under den sista
månaden av respektive räken-
skapsår.
Minst en av de revisorer som
bolagsstämman utser skall vara
auktoriserad revisor, om balans-
omslutningen enligt fastställda
balansräkningar för de två senaste
räkenskapsåren överstiger ett
gränsbelopp som motsvarar 1 000
gånger det angivna basbeloppet.
I fråga om bolag som avses i
andra stycket kan förordnas att en
viss godkänd revisor får utses
istället för en auktoriserad revisor.
Sådana beslut är giltiga i högst
fem år.
Frågor om förordnande enligt
tredje stycket prövas av Finans-
inspektionen. Ärenden som är av
principiell betydelse eller av syn-
nerlig vikt prövas dock av rege-
ringen.
Första-j^änfe styckena gäller
även för ett moderbolag i en kon-
cern, om
1. koncernens verksamhetsområde
2. balansomslutningen enligt
fastställda koncembalansräkningar
för de två senaste räkenskapsåren
överstiger det gränsbelopp som
anges i första eller andra stycket,
eller
3. moderbolaget inte upprättar
koncernredovisning och den sam-
manlagda balansomslutningen en-
ligt fastställda balansräkningar för
koncernföretagens två senaste rä-
kenskapsår på moderbolagets ba-
lansdag överstiger det gränsbelopp
som anges i första eller andra
stycket.
Vad som i 8 kap. 17 § föreskrivs
om registrering av styrelseleda-
Prop. 1998/99:87
Minst en av bolagsstämman ut-
sedd revisor skall vara auktorise-
rad revisor, om tillgångarnas
bruttovärde (balansomslutningen)
enligt fastställda balansräkningar
för de två senaste räkenskapsåren
överstiger ett gränsbelopp som
motsvarar 1 000 gånger det bas-
belopp enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring som gällde un-
der den sista månaden av respek-
tive räkenskapsår.
I fråga om bolag som avses i
första stycket kan förordnas att en
viss godkänd revisor far utses i
stället för en auktoriserad revisor.
Sådana beslut är giltiga i högst
fem år.
Frågor om förordnande enligt
andra stycket prövas av Finans-
inspektionen. Ärenden som är av
principiell betydelse eller av syn-
nerlig vikt prövas dock av rege-
ringen.
Första-tre^e styckena gäller
även för ett moderbolag i en kon-
cem, om
•infattar hela riket,
2. balansomslutningen enligt
fastställda koncembalansräkningar
för de två senaste räkenskapsåren
överstiger det gränsbelopp som
anges i första stycket, eller
3. moderbolaget inte upprättar
koncernredovisning och den sam-
manlagda balansomslutningen en-
ligt fastställda balansräkningar för
koncernföretagens två senaste rä-
kenskapsår på moderbolagets ba-
lansdag överstiger det gränsbelopp
som anges i första stycket.
63
möter gäller även för de aukto-
riserade och godkända revisorer
som avses i denna paragraf.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1998/99:87
7§
Styrelsen skall, om inte rättelse utan dröjsmål sker genom den som ut-
ser revisor, göra anmälan hos Finansinspektionen
1. om auktoriserad revisor eller 1. om auktoriserad revisor eller
godkänd revisor inte är utsedd en-
ligt 4 § första-fjärde styckena,
2. om en revisor är obehörig en-
ligt 3 § första stycket eller 5 §
första eller andra stycket, eller
godkänd revisor inte är utsedd en-
ligt 4 § första, andra och fjärde
styckena,
2. om en revisor är obehörig en-
ligt 3 § första eller andra stycket
eller 5 § första eller andra stycket,
eller
3. om en bestämmelse i bolagsordningen om antalet revisorer eller om
revisorers behörighet har åsidosatts.
Anmälan enligt första stycket kan göras av envar.
15 §
Vad som i 8 kap. 17 § föreskrivs
om registrering av styrelseleda-
möter gäller även för revisorer.
1 § Om inte annat föreskrivs i bolagsordningen, far det i ett försäkrings-
bolag utses en eller flera personer (lekmannarevisorer) att utföra sådan
granskning som anges i 4 §.
2 § För en lekmannarevisor får en eller flera suppleanter utses. Vad som
sägs i denna lag om lekmannarevisor skall i tillämpliga delar även gälla
suppleant.
3 § Bestämmelserna i denna lag om revisorer är inte tillämpliga på lek-
mannarevisorer.
Lekmannarevisorns uppgifter
4 § Lekmannarevisorn skall granska om bolagets verksamhet sköts på ett
ändamålsenligt och från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt och
om bolagets interna kontroll är tillräcklig. Granskningen skall vara så
ingående och omfattande som god sed vid detta slag av granskning krä-
ver.
64
5 § Lekmannarevisom skall följa de anvisningar som meddelas av bo-
lagsstämman, såvida de inte strider mot lag, bolagsordningen eller god
sed.
6 § Lekmannarevisom skall efter varje räkenskapsår lämna en gransk-
ningsrapport till bolagsstämman. Bestämmelser om rapportens innehåll
och den tidpunkt då den skall lämnas till bolagets styrelse finns i 14 §.
7 § Lekmannarevisom far inte underteckna en sådan revisionsberättelse
som avses i 10 kap. 11 §.
Tillhandahållande av upplysningar m. m.
8 § Styrelsen och den verkställande direktören skall ge lekmannarevisom
tillfälle att genomfora granskningen i den omfattning lekmannarevisom
anser vara nödvändig. De skall lämna de upplysningar och det biträde
som lekmannarevisom begär.
Samma skyldigheter har styrelsen, den verkställande direktören, revi-
sorn och lekmannarevisom i ett dotterbolag gentemot en lekmannarevisor
i moderbolaget.
Hur lekmannarevisor utses
9 § En lekmannarevisor väljs av bolagsstämman, om inte bolagsord-
ningen innehåller bestämmelser om att denne skall utses på annat sätt.
Obehörighetsgrunder
10 § Den som är underårig eller i konkurs eller har fått näringsförbud
eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken kan inte vara lek-
mannarevisor.
Jäv
11 § Den får inte vara lekmannarevisor som
1. är styrelseledamot, verkställande direktör eller innehar en befattning
i ledande ställning i försäkringsbolaget eller dess dotterföretag eller bi-
träder vid bolagets bokföring eller medelsförvaltning eller bolagets kon-
troll däröver,
2. är anställd hos bolaget eller på något annat sätt intar en underordnad
eller beroende ställning till detta eller till någon som avses under 1 eller
är verksam i samma företag som den som yrkesmässigt biträder bolaget
vid grundbokföringen eller medelsförvaltningen eller bolagets kontroll
däröver,
3. är gift med eller sammanlever under äktenskapsliknande förhållan-
den med eller är syskon eller släkting i rätt upp- eller nedstigande led till
en person som avses under 1 eller är besvågrad med en sådan person i
rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres
syskon, eller
Prop. 1998/99:87
65
3 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 87
4. på annat sätt än genom belåning av livförsäkringsbrev med stöd av
försäkringsavtal står i låneskuld till bolaget eller något annat företag i
samma koncern eller har förpliktelser för vilka ett sådant företag har
ställt säkerhet.
Den som enligt första stycket inte är behörig att vara lekmannarevisor i
ett moderbolag far inte vara lekmannarevisor i dess dotterföretag.
Anlitande av biträde
12 § En lekmannarevisor får vid granskningen inte anlita någon som en-
ligt 11 § inte är behörig att vara lekmannarevisor. Om bolaget eller dess
moderbolag i sin tjänst har anställda med uppgift att uteslutande eller
huvudsakligen sköta den interna revisionen, får lekmannarevisom dock
vid granskningen anlita sådana anställda i den utsträckning det är fören-
ligt med god sed.
Lekmannarevisorns avgång
13 § Ett uppdrag som lekmannarevisor upphör, om lekmannarevisom
eller den som har utsett lekmannarevisom anmäler att uppdraget skall
upphöra. Anmälan skall göras hos styrelsen. Om en lekmannarevisor som
inte är vald på bolagsstämma vill avgå, skall han anmäla det också hos
den som har utsett honom.
Lekmannarevisorns granskningsrapport
14 § Granskningsrapporten skall lämnas till bolagets styrelse senast två
veckor före den ordinarie bolagsstämman.
I rapporten skall lekmannarevisom uttala sig om sådana förhållanden
som avses i 4 § och om sådana förhållanden som han har varit skyldig att
granska enligt 5 §. Om lekmannarevisom finner anledning till anmärk-
ning mot någon styrelseledamot eller mot den verkställande direktören,
skall han upplysa om detta i rapporten och lämna uppgift om anledningen
till anmärkningen.
En lekmannarevisor far i granskningsrapporten lämna även andra upp-
lysningar som han anser att aktieägarna, delägarna, de delegerade eller
garanterna bör få kännedom om.
15 § Granskningsrapporten skall hållas tillgänglig för och sändas till ak-
tieägare och de röstberättigade på samma sätt som anges i 9 kap. 9 § samt
läggas fram på bolagsstämman.
Lekmannarevisorns närvaro vid bolagsstämma
Prop. 1998/99:87
16 § Lekmannarevisom har rätt att närvara vid bolagsstämma. Han är
skyldig att närvara, om det med hänsyn till ärendena kan anses nödvän-
digt.
66
Lekmannarevisorns tystnadsplikt
Prop. 1998/99:87
17 § Lekmannarevisom far inte till en enskild aktieägare, delägare, dele-
gerad, garant eller utomstående obehörigen lämna upplysningar om så-
dana bolagets angelägenheter som han far kännedom om när han fullgör
sitt uppdrag, om det kan vara till skada för bolaget.
Lekmannarevisorns upplysningsplikt
18 § Lekmannarevisom är skyldig att till bolagsstämman lämna alla
upplysningar som bolagsstämman begär, i den mån det inte skulle vara
till väsentlig skada för bolaget.
19 § Lekmannarevisom är skyldig att lämna bolagets revisor, annan lek-
mannarevisor och, om bolaget har försatts i konkurs, konkursförvaltaren
de upplysningar som behövs om bolagets angelägenheter.
Registrering
20 § Vad som i 8 kap. 17 § föreskrivs om registrering av styrelseleda-
möter gäller även för lekmannarevisorer.
Vinstutdelning till aktieägare
eller garanter far inte ske i livför-
säkringsbolag.
I skadeförsäkringsbolag far vin-
stutdelningen inte överstiga vad
som i den fastställda balansräk-
ningen och, i fråga om moderbolag
som skall upprätta koncernredo-
visning, i den fastställda koncern-
balansräkningen för det senaste
räkenskapsåret redovisas som bo-
lagets respektive koncernens ska-
debolagsgrupps nettovinst för året,
balanserade vinst och fria fonder
sedan avdrag gjorts för
1. den redovisade förlusten,
2. det belopp som enligt lag eller
bolagsordning skall avsättas till
bundet eget kapital eller, i fråga
om moderbolag, det belopp som
av det fria egna kapitalet i skade-
bolagsgruppen enligt årsredovis-
2§
Vinstutdelning till aktieägare
eller garanter i livförsäkringsbolag
får endast ske om det följer av
bolagsordningen.
Vinstutdelningen får inte över-
stiga vad som i den fastställda ba-
lansräkningen och, i fråga om mo-
derbolag som skall upprätta kon-
cernredovisning, i den fastställda
koncembalansräkningen för det
senaste räkenskapsåret redovisats
som bolagets respektive koncer-
nens nettovinst för året, balan-
serade vinst och fria fonder sedan
avdrag gjorts för
1. det belopp som enligt 5 §
skall användas för återbäring,
2. den redovisade förlusten,
3. det belopp som enligt lag eller
bolagsordning skall avsättas till
bundet eget kapital eller, i fråga
om moderbolag, det belopp som
av det fria egna kapitalet i koncer-
nen enligt årsredovisningarna för
67
företag inom denna skall föras
över till det bundna egna kapitalet
och
4. det belopp som enligt bolags-
ordningen på annat sätt skall an-
vändas för något annat ändamål än
vinstutdelning.
Prop. 1998/99:87
ningama för företag inom denna
skall föras över till det bundna
egna kapitalet och
3. det belopp som enligt bolags-
ordningen på annat sätt skall an-
vändas för något annat ändamål än
vinstutdelning.
Vinstutdelningen får inte ske med så stort belopp att utdelningen med
hänsyn till bolagets eller koncernens konsolideringsbehov, likviditet eller
ställning i övrigt står i strid med god affärssed. Förbud mot vinstutdel-
ning i vissa fall föreskrivs i 6 kap. 5 §.
Bestämmelserna om vinstutdel-
ning i andra stycket skall tillämpas
vid betalning av ränta enligt ga-
rantiavtal i ömsesidiga försäk-
ringsbolag.
Bolagsstämman fattar beslut om
vinstutdelning till aktieägarna
samt om räntebetalning och vin-
stutdelning till garanter. Stämman
får endast i den mån den har skyl-
dighet till detta enligt bolags-
ordningen besluta om utdelning av
större belopp än styrelsen föresla-
git eller godkänt.
3§
Bolagsstämman fattar beslut om
vinstutdelning till aktieägarna eller
garanter. Stämman far endast i den
mån den har skyldighet till detta
enligt andra stycket eller enligt
bolagsordningen besluta om utdel-
ning av större belopp än styrelsen
föreslagit eller godkänt.
Bolagsstämman i skadeförsäk-
ringsaktiebolag eller i livförsäk-
ringsaktiebolag som får dela ut
vinst skall på yrkande av ägare till
minst en tiondel av samtliga aktier
besluta utdelning av åtminstone ett
belopp motsvarande hälften av vad
som återstår av nettovinsten för
året, sedan avdrag skett för balan-
serad förlust som överstiger fria
fonder, reservfond och överkurs-
fond och för belopp, som enligt lag
eller bolagsordning skall avsättas
till bundet eget kapital eller enligt
bolagsordningen annars skall an-
vändas för något annat ändamål
än utdelning till aktieägarna. Ett
sådant yrkande skall framställas
på ordinarie stämma innan beslut
om användning av vinsten fattas.
Utdelning får inte stå i strid med 2
och 5 §§ eller 1 kap. 1 a § första
68
stycket. Stämman är inte skyldig
att besluta högre utdelning än fem
procent av bolagets egna kapital.
I avstämningsbolag skall avstämningsdagen anges i bolagsstämmans
beslut om utdelning till aktieägare. Utdelning förfaller till betalning på
avstämningsdagen och skall betalas utan dröjsmål. Den som på avstäm-
ningsdagen är införd i aktieboken eller i förteckning enligt 3 kap. 12 §
skall anses behörig att ta emot utdelningen. Om han inte var berättigad
Prop. 1998/99:87
att ta emot utdelning skall 4 kap. 6
ama tillämpas.
Återbäringsfonden och förlust-
täckning i livförsäkringsbolag
Livförsäkringsbolag skall sätta
av årsvinsten på livförsäkrings-
rörelsen till en återbäringsfond i
den mån inte vinsten tas i anspråk
för betalning av ränta enligt ga-
rantiavtal eller annat följer av
denna lag eller lagen (1995:1560)
om årsredovisning i försäkrings-
företag. Livförsäkringsbolag får
avsätta årsvinsten på annan försäk-
ringsrörelse än livförsäkringsrö-
relse till en återbäringsfond för
sådan annan rörelse.
Återbäringsfond i livförsäk-
ringsbolag får användas endast
för återbäring och för förlusttäck-
ning enligt 7 J. Finansinspektio-
nen kan medge att sådan fond
minskas i andra fall när det finns
särskilda skäl till det.
Skadeförsäkringsbolag skall in-
rätta en reservfond för avsättning
av belopp som
1. betalas till bolaget av någon
som fått en aktie förverkad,
2. enligt 4 kap. 19 § skall till-
falla bolaget,
§ tredje stycket andra-fjärde mening-
Förlusttäckning och fördelning av
överskott i livförsäkringsbolag
5§
Årsvinsten i livförsäkringsbolag
och belopp som förs över från
bundet eget kapital till fritt eget
kapital i bolaget skall användas
för återbäring, i den utsträckning
inte
1. vinsten eller det överförda
beloppet får tas i anspråk för vin-
stutdelning eller för att täcka för-
luster enligt bestämmelser i bo-
lagsordningen, eller
2. annat följer av denna lag eller
lagen (1995:1560) om årsredovis-
ning i försäkringsföretag.
6§
Livförsäkringsbolag skall gott-
skriva återbäring till försäkrings-
tagarna och andra ersättningsbe-
rättigade med en fördelning som
utgår från försäkringens bidrag
till överskottet, om inte annat föl-
jer av bestämmelser i försäkrings-
avtalet eller bolagsordningen.
§
Skadeförsäkringsbolag och liv-
försäkringsbolag som får dela ut
vinst skall inrätta en reservfond för
avsättning av belopp som
1. betalas till bolaget av någon
som fått en aktie förverkad,
2. enligt 4 kap. 19 § skall till-
falla bolaget,
69
3. enligt bolagsordningen skall
avsättas till reservfonden eller
4. enligt beslut av bolagsstäm-
man i övrigt skall överföras från
det i balansräkningen redovisade
fria egna kapitalet till reservfon-
den.
3. enligt bolagsordningen skall
avsättas till reservfonden,
4. enligt beslut av bolagsstäm-
man i övrigt skall överföras från
det i balansräkningen redovisade
fria egna kapitalet till reservfon-
den, eller
5. vid utbyte av fordran enligt
skuldebrev mot en aktie motsvarar
skillnaden mellan fordrings-
beloppet och aktiens nominella
belopp.
Prop. 1998/99:87
Skadeförsäkringsaktiebolag
skall inrätta en överkursfond för
Försäkringsaktiebolag skall in-
rätta en överkursfond för avsätt-
avsättning av belopp som bolaget
på grund av aktieteckning har fått
som betalning för aktierna utöver
det nominella beloppet.
ning av belopp som bolaget på
grund av aktieteckning har fatt
som betalning för aktierna utöver
det nominella beloppet.
Reservfonden och överkursfonden får enligt beslut av bolagsstämman
endast sättas ned
1. för att täcka sådana förluster enligt den fastställda balansräkningen,
som inte kan täckas av fritt eget kapital,
2. i försäkringsaktiebolag för fondemission, eller
3. i försäkringsaktiebolag för andra ändamål, om rätten med motsva-
rande tillämpning av 6 kap. 6 § ger tillstånd till nedsättningen.
Livförsäkringsbolag som inte far
dela ut vinst skall inrätta en kon-
solideringsfond. Konsoliderings-
fonden får efter beslut av bolags-
stämman sättas ned för att täcka
förluster eller för annat ändamål
som följer av bestämmelser i bo-
lagsordningen.
9a§
Skadeförsäkringsbolag som meddelar försäkring enligt 2 kap. 3 a §
första stycket klass 14 (kreditförsäkring) skall göra en utjämningsavsätt-
ning för förlusttäckning inom denna försäkringsklass. Avsättningar till
utjämningsavsättningen skall göras till dess den uppgår till ett belopp
som motsvarar 150 procent av den högsta årliga premieintäkten för egen
räkning under de fem föregående räkenskapsåren. Avsättningarna skall
för varje räkenskapsår motsvara 75 procent av det tekniska överskottet i
kreditförsäkringsrörelsen. Avsättningarna får dock inte överstiga tolv
procent av premieintäkten för egen räkning. Återföring av utjämningsav-
sättningen får göras bara för att täcka ett tekniskt underskott i kreditför-
säkringsrörelsen.
Första stycket gäller inte bolag Första stycket gäller inte bolag
vilkas årliga premieinkomst av vilkas årliga premieinkomst av
70
kreditförsäkring understiger fyra
procent av bolagets totala premie-
inkomst och ett belopp motsvaran-
de 2 500 000 ecu.
kreditförsäkring understiger fyra Prop. 1998/99:87
procent av bolagets totala premie-
inkomst och ett belopp motsvaran-
de 2 500 000 euro.
Övergångsregler för vissa försäk-
ringar och ombildning av livförsäk-
ringsbolag
14 §
För livförsäkringar och skade-
försäkringar som har tecknats före
den 1 januari 2000 gäller kravet
på skälighet enligt 7 kap. 4 §
första stycket och 19 kap. 5 § i
deras lydelse före utgången av år
1999, om inte annat avtalas. Det-
samma gäller om en sådan försäk-
ring förnyats efter utgången av år
1999.
15 §
Villkor om vinstutdelning i bo-
lagsordningen för ett livförsäk-
ringsbolag får stadfästas endast
om
1. beslutet i ett aktiebolag bi-
trätts vid stämman av aktieägare
som företräder minst nio tiondelar
av alla aktier eller, i ett ömsesidigt
bolag, av två tredjedelar av samt-
liga röstande,
2. de försäkringstagare i ett
livförsäkringsaktiebolag vars rätt
berörs av villkoret underrättats om
att detta tas in eller ändras,
3. i ett livförsäkringsaktiebolag
högst femtio procent av de under-
rättade försäkringstagare som
hörts av eller högst tio procent av
samtliga underrättade försäk-
ringstagare motsätter sig änd-
ringen,
4. ändringen inte kan antas för-
sämra rätten för försäkringstagare
och andra ersättningsberättigade
på grund av en försäkring.
Vad som sägs i första stycket 4
gäller även villkor i bolagsord-
71
ningen om förlusttäckning i ett liv-
försäkringsbolag.
En sådan underrättelse som av-
ses i första stycket 2 skall ske ge-
nom att en redogörelse för änd-
ringen av bolagsordningen och
dess konsekvenser tillställs försäk-
ringstagarna på deras senast kän-
da postadress.
Bestämmelserna i första stycket
2-4 och tredje stycket gäller även
när en livförsäkring övergår från
en verksamhet där vinstutdelning
inte medges till en vinstutdelande
verksamhet genom fusion eller
överlåtelse av försäkringsbestånd,
om det inte finns särskilda skäl för
undantag. Vad som sägs om stad-
fästelse av villkor om vinstutdel-
ning gäller då i stället tillstånd att
verkställa fusionsplan och överlå-
telseavtal.
16§
För ett livförsäkringsaktiebolag
som driver verksamhet utan villkor
om vinstutdelning i bolagsord-
ningen och som skall övergå till
vinstutdelande verksamhet får så-
dana villkor om vinstutdelning som
avses i 15 § stadfästas endast om
uppskrivningsfonden, konsolide-
ringsfonden, fond för orealiserade
vinster och andra övervärden i bo-
laget, med avdrag för aktiekapitalet
och överkursfonden, gottskrivits
försäkringstagarna och andra er-
sättningsberättigade på grund av
försäkringarna som återbäring el-
ler på annat sätt.
14 §
När den i kallelsen på okända borgenärer bestämda inställelsedagen är
förbi och alla kända skulder blivit betalda, skall likvidatorema skifta bo-
lagets behållna tillgångar. Om något skuldbelopp är tvistigt eller inte for-
fallit till betalning eller av någon annan orsak inte kan betalas, skall så
mycket av bolagets medel behållas som kan behövas för denna betalning.
I ett ömsesidigt försäkringsbolag I ett ömsesidigt försäkringsbo-
Prop. 1998/99:87
72
skall vid skifte av bolagets behåll-
na tillgångar de som var delägare i
bolaget vid tiden för likvi-
dationsbeslutet få del i tillgångarna
i förhållande till det sammanlagda
beloppet av varje delägares pre-
mier för de fem senaste räken-
skapsåren. Om bolagsordningen
innehåller bestämmelser om andra
lag skall vid skifte av bolagets
behållna tillgångar de som var
delägare i bolaget vid tiden för
likvidationsbeslutet få del i till-
gångarna enligt de fördelnings-
grunder som bolagsordningen
innehåller.
Prop. 1998/99:87
fördelningsgrunder skall dessa
gälla.
De aktieägare och delägare som vill klandra skiftet skall väcka talan
mot bolaget senast tre månader efter det slutredovisning lades fram på
bolagsstämman.
Om en aktieägare eller en del-
ägare inte har anmält sig för att
lyfta vad han erhållit vid skiftet
inom fem år efter det slutredovis-
ning lades fram på bolagsstäm-
man, har han förlorat sin rätt till
detta. Är medlen i förhållande till
Om en aktieägare eller en del-
ägare inte har anmält sig för att få
ut vad han erhållit vid skiftet inom
fem år efter det slutredovisning
lades fram på bolagsstämman, har
han förlorat sin rätt till medlen. Är
medlen i förhållande till de skift-
de skiftade tillgångarna att anse
som ringa, kan rätten på anmälan
av likvidatorema förordna att med-
ade tillgångarna att anse som
ringa, kan rätten på anmälan av
likvidatorema förordna att medlen
len skall tillfalla allmänna arvs-
skall tillfalla allmänna arvsfonden.
fonden. I annat fall skall 17 § till- I annat fall skall 17 § tillämpas,
lämpas.
Innehavarna av vinstandelsbevis
eller andra värdepapper med sär-
skilda rättigheter i överlåtande bo-
lag skall i det övertagande bolaget
ha minst motsvarande rättigheter
som i det överlåtande bolaget, om
de inte enligt fusionsplanen har
rätt att få sina värdepapper inlösta
av det övertagande bolaget.
3§
Innehavarna av konvertibla
skuldebrev, skuldebrev med op-
tionsrätt till nyteckning, vinstan-
delsbevis eller andra värdepapper
med särskilda rättigheter i överlå-
tande bolag skall i det övertagande
bolaget ha minst motsvarande rät-
tigheter som i det överlåtande
bolaget, om de inte enligt
fusionsplanen har rätt att få sina
värdepapper inlösta av det överta-
gande bolaget.
Stiftare, styrelseledamot, verk-
ställande direktör och aktuarie,
som vid fullgörandet av sitt upp-
drag uppsåtligen eller av oaktsam-
1 §
Stiftare, styrelseledamot, verk-
ställande direktör och aktuarie,
som vid fullgörandet av sitt upp-
drag uppsåtligen eller av oaktsam-
73
het skadar försäkringsbolaget,
skall ersätta skadan. Detsamma
gäller när skadan vållas aktieägare,
delägare eller annan genom över-
trädelse av denna lag, lagen
(1995:1560) om årsredovisning i
försäkringsföretag, bolagsordning-
en eller grunderna.
het skadar försäkringsbolaget, Prop. 1998/99:87
skall ersätta skadan. Detsamma
gäller när skadan vållas aktieägare,
delägare eller annan genom över-
trädelse av denna lag, lagen
(1995:1560) om årsredovisning i
försäkringsföretag, bolagsord-
ningen, de försäkringstekniska
riktlinjerna eller placeringsrikt-
linjerna.
En revisor är ersättningsskyldig
enligt de grunder som anges i 1 §.
Han ansvarar även för den skada
som uppsåtligen eller av oaktsam-
het vållas av hans medhjälpare.
Om ett revisionsbolag är revisor,
bolag och den för revisionen huvudansvarige.
Aktieägare, delägare och röstbe-
rättigad, som inte är delägare, är
skyldig att ersätta den skada som
han genom att medverka till över-
trädelse av denna lag, lagen
(1995:1560) om årsredovisning i
försäkringsföretag, bolagsord-
ningen eller grunderna uppsåt-
ligen eller av grov oaktsamhet till-
fogar bolaget, aktieägare eller an-
nan.
2§
En revisor eller en lekmanna-
revisor är ersättningsskyldig enligt
de grunder som anges i 1 §. Han
ansvarar även för den skada som
uppsåtligen eller av oaktsamhet
vållas av hans medhjälpare.
åligger ersättningsskyldigheten detta
3§
Aktieägare, delägare och röstbe-
rättigad, som inte är delägare, är
skyldig att ersätta den skada som
han genom att medverka till över-
trädelse av denna lag, lagen
(1995:1560) om årsredovisning i
försäkringsföretag, bolagsord-
ningen, de försäkringstekniska
riktlinjerna eller placeringsriktlin-
jerna uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet tillfogar bolaget, ak-
tieägare eller annan.
Aktieägare i försäkringsaktiebolag är även skyldig att lösa in skade-
lidande aktieägares aktier, om det med hänsyn till faran för fortsatt miss-
bruk och förhållandena i övrigt är påkallat. Lösenbeloppet bestäms till ett
belopp som är skäligt med hänsyn till bolagets ställning och övriga om-
ständigheter.
6§
Talan för försäkringsbolagets räkning enligt 1-3 §§, som inte grundas
på brott, kan inte väckas mot
1. stiftare sedan tre år förflutit från det beslutet om bolagets bildande
fattades på den konstituerande stämman,
2. styrelseledamot, verkställande direktören eller aktuarien sedan tre år
förflutit från utgången av det räkenskapsår då beslutet eller åtgärden, som
talan grundas på, fattades eller vidtogs,
3. revisor sedan tre år förflutit 3. revisor sedan tre år förflutit
från det revisionsberättelsen fram-
lades på bolagsstämman eller ytt-
rande som avses i denna lag av-
gavs samt
4. aktieägare, delägare eller röst-
berättigad, som inte är delägare,
sedan två år förflutit från beslutet
eller åtgärden som talan grundas
på.
Försätts bolaget i konkurs på en ansökan som gjorts innan den i första
stycket angivna tiden har gått ut, kan konkursboet föra talan enligt 1-
3 §§ utan hinder av att frihet från skadeståndsansvar har inträtt enligt 5 §.
Efter utgången av den nämnda tiden kan en sådan talan dock inte väckas
senare än sex månader från edgångssammanträdet.
från det revisionsberättelsen lades
fram på bolagsstämman eller ytt-
rande som avses i denna lag av-
gavs,
4. en lekmannarevisor sedan tre
år förflutit från det att gransk-
ningsrapporten lades fram på bo-
lagsstämman,
5. aktieägare, delägare eller röst-
berättigad, som inte är delägare,
sedan två år förflutit från beslutet
eller åtgärden som talan grundas
på.
Prop. 1998/99:87
Finansinspektionen skall verka
för en sund utveckling av försäk-
ringsväsendet. Inspektionen skall i
sin tillsynsverksamhet samarbeta
med motsvarande utländska till-
synsmyndigheter i den utsträck-
ning som följer av Sveriges med-
lemskap i Europeiska unionen.
Styrelsen och verkställande di-
rektören i ett försäkringsbolag
skall, när bolaget har börjat sin
verksamhet, genast underrätta Fi-
nansinspektionen om det.
1 §
Finansinspektionen skall utöva
tillsyn över att verksamheten i ett
försäkringsbolag bedrivs i enlighet
med denna lag och andra författ-
ningar som reglerar försäkrings-
bolagets näringsverksamhet.
Inspektionen skall i sin till-
synsverksamhet samarbeta med
motsvarande utländska tillsyns-
myndigheter i den utsträckning
som följer av Sveriges medlem-
skap i Europeiska unionen.
När ett försäkringsbolag har
påbörjat sin verksamhet, skall sty-
relsen och verkställande direktören
genast underrätta Finansinspektio-
nen om det.
3§
Styrelsen, verkställande direktören och andra befattningshavare i an-
svarig ställning i försäkringsbolag skall lämna Finansinspektionen de
upplysningar om verksamheten som inspektionen begär. Om bolaget dri-
ver verksamhet i ett annat land inom EES, skall de, i den utsträckning
som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, lämna de
upplysningar till behörig myndighet i det landet som den myndigheten
behöver för att fullgöra sina uppgifter.
Regeringen eller, efter regering- Regeringen eller den myndighet
ens bemyndigande, Finansinspek- som regeringen bestämmer får
75
|
tionen far meddela föreskrifter om |
meddela föreskrifter om vilka Prop. 1998/99:87 skall lämna till inspektionen. |
|
Lydelse enligt prop. 1997/98:186, rskr. 1998/99:130 |
Föreslagen lydelse |
11 §
Finansinspektionen får meddela de erinringar i fråga om försäkrings-
bolagets verksamhet som inspektionen anser behövliga.
Finansinspektionen skall förelägga bolaget eller styrelsen att vidta rät-
|
telse om inspektionen finner att 1. avvikelse skett från denna lag 2. bolagsordningen eller grund- |
1. avvikelse skett från denna lag 2. bolagsordningen, de försäk- |
3. försäkringsbolagets riktlinjer
för placering av tillgångar som
används för skuldtäckning inte är
tillfredsställande med hänsyn till
innehållet i 7 kap. 9 a-10 e §§,
4. de tillgångar som används för
|
skuldtäckning inte är tillräckliga 5. försäkringsbeståndet inte är 5 a. någon av dem som ingår i 6. det i övrigt finns allvarliga |
3. försäkringsbeståndet inte är 4. någon av dem som ingår i |
lagets verksamhet.
Om ett försäkringsbolags kapi-
talbas understiger solvensmargi-
nalen enligt 7 kap. 23 eller 25 §,
skall Finansinspektionen förelägga
bolaget eller dess styrelse att upp-
rätta en plan för att återställa en
sund finansiell ställning och över-
lämna planen till inspektionen för
godkännande. Om kapitalbasen
understiger en tredjedel av sol-
vensmarginalen eller garantibe-
loppet enligt 7 kap. 26 eller 27 §
eller om kapitalbasen för ett liv-
försäkringsbolag inte har den
sammansättning som
7 kap. 26 § tredje stycket, skall
inspektionen förelägga bolaget
eller dess styrelse att upprätta och
för godkännande överlämna en
plan för skyndsamt återställande
av kapitalbasen.
Om ett försäkringsbolag driver verksamhet i ett annat land inom EES
och bolaget inte rättar sig efter Finansinspektionens eller behörig ut-
ländsk myndighets anmodan om rättelse, skall inspektionen vidta de åt-
gärder som behövs för att förhindra fortsatta överträdelser. Inspektionen
skall underrätta den behöriga utländska myndigheten om vilka åtgärder
som vidtas.
anges i
Om ett försäkringsbolags kapi-
talbas understiger solvensmargi-
nalen enligt 7 kap. 23 eller 25 §,
skall Finansinspektionen förelägga
bolaget eller dess styrelse att upp-
rätta en plan för att återställa en
tillfredsställande finansiell ställ-
ning och överlämna planen till
inspektionen för godkännande.
Om kapitalbasen understiger en
tredjedel av solvensmarginalen
eller garantibeloppet enligt 7 kap.
26 eller 27 § eller om kapitalbasen
för ett livförsäkringsbolag inte har
den sammansättning som anges i
7 kap. 26 § tredje stycket, skall
inspektionen förelägga bolaget
eller dess styrelse att upprätta och
för godkännande överlämna en
plan för skyndsamt återställande
av kapitalbasen.
Prop. 1998/99:87
Om ett föreläggande enligt andra-fjärde styckena inte har följts inom
bestämd tid och det anmärkta förhållandet inte heller på något annat sätt
har undanröjts, skall Finansinspektionen, i fall som är av principiell be-
tydelse eller av särskild vikt, anmäla detta till regeringen.
Finansinspektionen får begränsa bolagets förfoganderätt eller förbjuda
bolaget att förfoga över sina tillgångar i Sverige, om
1. bolaget inte följer gällande bestämmelser om skuldtäckning,
2. bolagets kapitalbas understiger en tredjedel av solvensmarginalen
eller inte uppfyller gällande krav på garantibelopp,
3. bolagets kapitalbas understiger solvensmarginalen och det finns sär-
skilda skäl att anta att bolagets finansiella ställning ytterligare kommer
att försämras, eller
4. det bedöms vara nödvändigt för att skydda de försäkrades intressen
vid beslut om förverkande av bolagets koncession enligt 2 § eller enligt
åttonde stycket.
Finansinspektionen far besluta hur försäkringsverksamheten skall dri-
vas efter ett sådant beslut som avses i sjätte stycket.
En koncession kan förklaras förverkad om bolaget
1. inte längre uppfyller kraven för koncession,
2. inte inom angiven tid har vidtagit åtgärderna i en plan som har god-
känts enligt tredje stycket, eller
77
3. i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verk-
samheten.
Frågor om förverkande av koncession enligt åttonde stycket prövas av
Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av sär-
skild vikt prövas dock av regeringen. Regeringens prövning sker efter
anmälan av inspektionen.
Prop. 1998/99:87
Har en sökande vid anmälan för
registrering inte iakttagit vad som
är föreskrivet om anmälan, skall
sökanden föreläggas att inom viss
tid avge yttrande eller vidta rät-
telse. Detsamma gäller, om Finan-
sinspektionen finner att ett beslut,
som anmäls för registrering och
för vars giltighet stadfästelse av
regeringen eller inspektionen inte
krävs, eller en handling som bifo-
gas anmälningen inte har till-
kommit i behörig ordning eller till
sitt innehåll strider mot denna lag
eller andra författningar eller mot
bolagsordningen eller grunderna
eller i något viktigare hänseende
har en otydlig eller vilseledande
avfattning. Underlåter sökanden
att rätta sig efter föreläggandet,
skall anmälningen avskrivas. En
underrättelse om denna påföljd
skall tas in i föreläggandet. Finns
det även efter det att yttrandet av-
givits något hinder för registrering
och har sökanden haft tillfälle att
yttra sig över hindret, skall regist-
rering vägras, om det inte finns
anledning att ge sökanden ett nytt
föreläggande.
4§
Har en sökande vid anmälan för
registrering inte iakttagit vad som
är föreskrivet om anmälan, skall
sökanden föreläggas att inom viss
tid avge yttrande eller vidta rät-
telse. Detsamma gäller, om Finan-
sinspektionen finner att ett beslut,
som anmäls för registrering och
för vars giltighet stadfästelse av
regeringen eller inspektionen inte
krävs, eller en handling som bifo-
gas anmälningen inte har till-
kommit i behörig ordning eller till
sitt innehåll strider mot denna lag
eller andra författningar eller mot
bolagsordningen eller de försäk-
ringstekniska riktlinjerna eller i
något viktigare hänseende har en
otydlig eller vilseledande avfatt-
ning. Underlåter sökanden att rätta
sig efter föreläggandet, skall an-
mälningen avskrivas. En under-
rättelse om denna påföljd skall tas
in i föreläggandet. Finns det även
efter det att yttrandet avgivits nå-
got hinder för registrering och har
sökanden haft tillfälle att yttra sig
över hindret, skall registrering
vägras, om det inte finns anledning
att ge sökanden ett nytt föreläggan-
de.
Bestämmelserna i första stycket utgör inte något hinder för registrering
av ett bolagsstämmobeslut, om rätten till talan mot beslutet gått förlorad
enligt 9 kap. 20 § andra stycket.
Finansinspektionen skall genast skriftligen underrätta bolaget när Fi-
nansinspektionen fattar beslut enligt 4 kap. 15 § andra stycket, 6 kap. 7 §
tredje stycket, 15 kap. 4 §, 15 a kap. 17 § eller 21 kap. 2 §.
78
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000, då lagen (1989:1079)
om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder upphör att
gälla.
2. Försäkringsbolag, som inte omfattats av lagen om livförsäkringar
med anknytning till värdepappersfonder och som beviljats koncession
före ikraftträdandet, får år 2000 och 2001 tillämpa äldre föreskrifter i
7 kap. 1-6 och 8 §§ samt 12 kap. 2, och 5-8 §§. För ett försäkringsbolag
som tillämpar sådana äldre bestämmelser gäller även äldre föreskrifter i
1 kap. 10 §, 2 kap. 5 § första stycket 8, 9 och 16, 7 kap. 8 a, 9, 14 och
15 §§, 8 kap. 8 §, 9 kap. 18 och 20 §§, 12 kap. 9 §, 16 kap. 1 och 3 §§, 19
kap. 5 och 11 §§ samt 20 kap. 4 §. Äldre föreskrifter i 7 kap. 17 a och 22
§§ skall fortfarande tillämpas på livförsäkringsbolag som innehar återbä-
ringsmedel med stöd av denna punkt. Bolaget skall inte tillämpa den nya
12 kap. 14 §.
3. För livförsäkringsbolag som meddelats koncession före ikraftträ-
dandet skall belopp som motsvarar återbäringsfonden och andra återbä-
ringsmedel, vid ingången av det räkenskapsår då äldre föreskrifter som
avses i punkten 2 inte längre tillämpas, gottskrivas försäkringstagarna
och andra ersättningsberättigade som återbäring eller överföras till såda-
na fonder under bundet eget kapital som regleras i försäkrings-
rörelselagen eller lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkrings-
företag. De nya föreskrifterna i 12 kap. 16 § gäller även sådana återbä-
ringsmedel i livförsäkringsaktiebolag som innehas med stöd av punkten
2.
4. För ömsesidiga försäkringsbolag som registrerats före ikraftträdan-
det gäller äldre föreskrifter i 1 kap. 7 §, 7 kap. 24 §, 13 kap. och 14 kap.
14 § till dess att sådana bestämmelser i bolagsordningen som avses i de
nya föreskrifterna i 2 kap. 5 § första stycket 14 registrerats. En bolags-
ordning med sådana bestämmelser skall vara registrerad senast vid ut-
gången av år 2001.
5. För livförsäkringsbolag som omfattats av lagen om livförsäkringar
med anknytning till värdepappersfonder gäller 7, 10, 11 och 12 §§ sam-
ma lag till dess bestämmelser i bolagsordningen om vinstutdelning eller
förlusttäckning registrerats. En bolagsordning med sådana bestämmelser
skall vara registrerad senast vid utgången av år 2001. Om denna punkt
tillämpas gäller äldre lydelse av de bestämmelser som 12 § nämnda lag
hänvisar till.
6. För livförsäkringsbolag som omfattats av lagen om livförsäkringar
med anknytning till värdepappersfonder tillämpas fortfarande 9 § samma
lag för innehav av sådana aktier i fondföretag som förvärvats före ikraft-
trädandet.
7. Äldre föreskrifter i 10 kap. 4 § får tillämpas till dess att en godkänd
eller auktoriserad revisor utsetts, dock längst till utgången av år 2000.
Vid en sådan tillämpning gäller inte de nya föreskrifterna i 10 kap. 3 §
första stycket.
8. Bolagsstämman får före ikraftträdandet fatta beslut om ändringar av
bolagsordningen med tillämpning av de nya föreskrifterna i lagen
(1999:000) om ändring i försäkringsrörelselagen.
Prop. 1998/99:87
79
9. Föreskrifterna om sanktioner enligt 19 kap. forsäkringsrörelselagen Prop. 1998/99:87
gäller även vid överträdelser av punkterna 3, 4, och 5 ovan.
80
Härigenom föreskrivs att punkt 1 av ikraftträdande- och övergångs-
bestämmelserna till lagen (1995:779) om ändring i försäkringsrörelse-
lagen (1982:713) skall ha följande lydelse.
Prop. 1998/99:87
Nuvarande lydelse
1. Denna lag träder i kraft såvitt
avser 2 kap. 18 §, nya 7 kap. 3 §,
10 kap. 5 § och 12 kap. 13 § den
dag regeringen bestämmer och i
övrigt den 1 juli 1995.
Föreslagen lydelse
1. Denna lag träder i kraft den 1
januari 2000 såvitt avser 2 kap.
18 §, 10 kap. 5 § och 12 kap. 13 §.
Dessa föreskrifter skall tillämpas
av sådana bolag som inte följer de
äldre föreskrifter som avses i
punkt 2 av övergångsbestämmel-
serna till lagen (1999:000) om
ändring i forsäkringsrörelselagen
(1982:713). Ändringarna i 7 kap.
3 § skall inte träda i kraft. Lagen i
övrigt träder i kraft den 1 juli
1995.
81
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:293) om utländska försäk-
ringsgivares verksamhet i Sverige
dels att 1 kap. 15 § och 5 kap. 15 § skall upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 1 och 6 §§, 3 kap. 2 och 3 §§, 4 kap. 4, 5 och 10 §§,
5 kap. 5-9, 11, 14 och 19 §§, 6 kap. 1, 3, 4, 8 och 9 §§, 7 kap. 7 §, 8 kap.
1, 2, 4 och 5 §§, 10 kap. 1 § samt rubriken närmast före 5 kap. 5 § skall
ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 5 kap. 4 a och 8 a §§
samt 8 kap. 1 a § och närmast före 5 kap. 4 a § en ny rubrik av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1998/99:87
1 §
Utländska försäkringsgivare har rätt att bedriva verksamhet i Sverige i
enlighet med denna lag.
Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela särskilda
föreskrifter om bedrivande av för-
säkringsrörelse för att uppfylla
Sveriges åtaganden till följd av av-
tal mellan Europeiska gemenskap-
erna (EG) och Schweiz.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer far
meddela särskilda föreskrifter om
bedrivande av försäkringsrörelse
för att uppfylla Sveriges åtaganden
till följd av avtal mellan Europeis-
ka gemenskaperna (EG) och
Schweiz.
6§
Med skadeförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i
2 kap. 3 a § forsäkringsrörelselagen (1982:713).
Med livförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i
2 kap. 3 b § forsäkringsrörelselagen.
Ersättning som betalas i form av livränta eller sjukränta tillhör livför-
säkring, om ersättningen betalas från en livförsäkring, och skadeförsäk-
ring, om ersättningen betalas från en skadeförsäkring. Om en sådan ränta
har köpts i ett livförsäkringsföretag, skall den dock i detta företag höra
till livförsäkring.
För sådan livränta eller sjuk-
ränta som tillhör skadeförsäkring
gäller de särskilda bestämmelserna
om livförsäkring i 5 kap. 2, 5, 11
och 20 §§ samt 7 kap. 4-12 §§.
För sådan livränta eller sjuk-
ränta som tillhör skadeförsäkring
gäller de särskilda bestämmelserna
om livförsäkring i 5 kap. 2, 5 och
11 §§ samt 7 kap. 4-12 §§.
82
Prop. 1998/99:87
I fråga om verksamhet som drivs
av EES-försäkringsgivare enligt
denna lag skall Finansinspektio-
nen, i samarbete med den behöriga
myndigheten i försäkringsgivarens
hemland, verka för en sund ut-
veckling av verksamheten.
2§
Finansinspektionen skall, i sam-
arbete med den behöriga myndig-
heten i försäkringsgivarens hem-
land, utöva tillsyn över att EES-
försäkringsgivaren bedriver sin
verksamhet i Sverige i enlighet
med denna lag och andra författ-
ningar som reglerar försäk-
ringsgivarens näringsverksamhet.
Finansinspektionen skall lämna uppgifter till de behöriga myndig-
heterna i EES-försäkringsgivares hemländer, om dessa myndigheter be-
höver uppgifterna för sin tillsyn över försäkringsgivares verksamheter,
samt i övrigt ha ett nära samarbete med dessa myndigheter.
3§
En EES-försäkringsgivare som driver verksamhet här i landet skall
lämna Finansinspektionen de uppgifter om verksamheten som behövs för
tillsynen.
Finansinspektionen har rätt att granska den verksamhet som en EES-
försäkringsgivares sekundäretablering bedriver. Försäkringsgivaren skall
även hålla tillgångar, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för
granskning.
Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, Finansinspek-
tionen far meddela föreskrifter om
vilka upplysningar som försäk-
ringsgivaren skall lämna till in-
spektionen enligt första stycket.
Lydelse enligt prop. 1997/98:186,
bet. 1998/99:FiU14,
rskr. 1998/99:130
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vilka upp-
lysningar som försäkringsgivaren
skall lämna till inspektionen enligt
första stycket.
Föreslagen lydelse
4§
Ansökan om koncession enligt 1 § första stycket prövas av Finans-
inspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av särskild
vikt prövas dock av regeringen. Om ansökan skall prövas av regeringen,
skall Finansinspektionen överlämna den till regeringen tillsammans med
ett eget yttrande.
Till ansökningen skall fogas
1. en plan för verksamheten i Sverige (verksamhetsplan), och
2. ett intyg om att försäkringsgivaren har deponerat värdehandlingar
enligt 5 kap. 1 § andra stycket.
Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela närmare
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om
83
föreskrifter om vad verksamhets-
planen skall innehålla
ytterligare handlingar
fogas till ansökan.
och
som
vilka
skall
vad verksamhetsplanen skall inne-
hålla och vilka ytterligare hand-
lingar som skall fogas till ansökan.
Prop. 1998/99:87
En försäkringsgivare
dess företrädare skall godkännas, om ansökan uppfyller de krav som
ställs i 4 § och
1. den planerade verksamheten
kan antas komma att uppfylla kra-
ven på en sund försäkringsverk-
samhet,
från
5§
tredje land skall beviljas koncession och
1. den planerade verksamheten
kan antas komma att uppfylla kra-
ven i denna lag och andra för-
fattningar som reglerar verksam-
heten,
2. det kan antas att den som
kommer att ha ett sådant kvalifice-
rat innehav i en försäkringsgivare
som avses i 1 kap. 9 a § första
stycket forsäkringsrörelselagen
(1982:713) inte motverkar de krav
på verksamheten hos försäkrings-
givaren som avses i 1 och denne
även i övrigt är lämplig att utöva
ett väsentligt inflytande över led-
ningen av en försäkringsgivare och
2. det kan antas att den som
kommer att ha ett sådant kvalifice-
rat innehav i en försäkringsgivare
som avses i 1 kap. 9 a § första
stycket forsäkringsrörelselagen
(1982:713) inte motverkar en sund
utveckling av verksamheten hos
försäkringsgivaren och denne även
1 övrigt är lämplig att utöva ett
väsentligt inflytande över led-
ningen av en försäkringsgivare och
3. den som avses vara företrädare för försäkringsgivaren eller, i de fall
där företrädaren är en juridisk person, vara dess ombud har tillräckliga
insikter och erfarenheter för att delta i ledningen hos en försäkringsgivare
och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift. Koncession får inte
beviljas, om det kan antas att någon som i väsentlig mån har åsidosatt
sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelä-
genheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet kommer att ha ett
kvalificerat innehav i en försäkringsgivare.
Koncession får inte vägras av det skälet att det inte behövs någon yt-
terligare försäkringsgivare.
Koncession beviljas tills vidare eller, om det finns särskilda omstän-
digheter, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande rä-
kenskapsårets slut.
Koncession skall meddelas i enlighet med den indelning som anges i
2 kap. 3 a och 3 b §§ forsäkringsrörelselagen.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Finansinspektionen skall efter
ansökan av en försäkringsgivare
från tredje land lämna tillstånd till
verksamhet enligt 1 § andra styck-
et, om den planerade verksam-
10 §
Finansinspektionen skall efter
ansökan av en försäkringsgivare
från tredje land lämna tillstånd till
verksamhet enligt 1 § andra styck-
et, om den planerade verksam-
84
heten kan antas komma att upp-
fylla kraven på en sund forsä-
kringsverksamhet. Inspektionen
far meddela närmare föreskrifter
om den utredning som skall fogas
till ansökan om tillstånd.
heten kan antas komma att upp-
fylla kraven i denna lag och andra
författningar som reglerar verk-
samheten. Inspektionen får med-
dela närmare föreskrifter om den
utredning som skall fogas till an-
sökan om tillstånd.
Prop. 1998/99:87
Om det inte längre finns förutsättningar för tillstånd enligt första
stycket far Finansinspektionen förklara tillståndet förverkat.
5 kap.
Grundläggande krav för försäk-
ringsrörelsen
4 a §
Försäkringsgivare från tredje
land skall bedriva sin försäkrings-
rörelse i Sverige med en för rörel-
sens omfattning och beskaffenhet
tillfredsställande soliditet, likvidi-
tet och kontroll över försäkrings-
risker, placeringsrisker och rörel-
serisker, så att åtagandena mot
försäkringstagarna och andra er-
sättningsberättigade på grund av
försäkringarna kan fullgöras.
Försäkringstekniska avsättning- Försäkringstekniska avsättning-
ar och grunder för försäkrings- ar ntm.
verksamheten
5§
En försäkringsgivare från tredje land skall för sin direkta försäkrings-
rörelse i Sverige redovisa försäkringstekniska avsättningar. En försäk-
ringsgivares försäkringstekniska avsättningar skall motsvara de belopp
som behövs för att försäkringsgivaren vid varje tidpunkt skall kunna upp-
fylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma på grund av
ingångna försäkringsavtal. De försäkringstekniska avsättningarna skall
motsvara försäkringsgivarens ansvarighet för
1. löpande försäkringar (pre- 1. försäkringsfall, förvaltnings-
miereserv), kostnader och andra kostnader
under resten av avtalsperioden för
löpande försäkringar i skadeför-
säkringsrörelse (ej intjänade pre-
mier och kvardröjande risker) res-
pektive livförsäkringsrörelse (liv-
försäkringsavsättning),
2. inträffade oreglerade försäk- 2. inträffade oreglerade försäk-
85
ringsfall, kostnader som beräknas
uppkomma för regleringen av des-
sa samt tilldelad återbäring som
förfallit till betalning men inte be-
talats ut {avsättning for oreglerade
skador),
3. sådan tilldelad återbäring zn-
om livförsäkringsrörelsen som inte
har förfallit till betalning,
ringsfall, kostnader för regleringen
av dessa samt återbäring som för-
fallit till betalning men inte beta-
lats ut (oreglerade skador),
Prop. 1998/99:87
3. sådan återbäring som är ga-
ranterad i nominella eller reala
belopp (garanterad återbäring)
och som inte omfattas av 1 eller 2,
4. sådan återbäring inom livför-
säkringsrörelse som är villkorad
av värdeförändringar på tillgång-
ar eller av ett visst försäkrings-
tekniskt resultat som försäkrings-
tagarna eller andra ersättnings-
berättigade står risken för (vill-
korad återbäring),
5. förlustutjämning för kredit-
försäkring som avses i 12 kap.
9 a § forsäkringsrörelselagen
(1982:713) (utjämningsavsättning)
upp till det belopp för avsättning-
ens storlek som anges i första
stycket andra meningen nämnda
paragraf, och
6. fondförsäkringar som för-
säkringstagarna eller andra er-
sättningsberättigade bär place-
ringsrisken för (fondförsäkrings-
åtaganden där försäkringstagaren
bär placeringsrisken).
Ansvarar flera försäkringsgivare solidariskt för en försäkring, skall en-
dast den del av försäkringen som enligt avtal mellan försäkringsgivarna
belöper på en enskild försäkringsgivare beaktas vid beräkningen av den
försäkringsgivarens försäkringstekniska avsättningar.
Avsättning för oreglerade skador skall beräknas särskilt för varje för-
säkringsfall. För skadeförsäkringsrörelse får statistiska metoder användas
om de leder till en tillräcklig avsättning med beaktande av skadornas art.
Regeringen, eller efter regering-
ens bemyndigande, Finansinspek-
tionen får meddela närmare före-
4. sådan tilldelad återbäring in-
om annan försäkringsrörelse än
livförsäkringsrörelse som inte har
förfallit till betalning, och
5. förlustutjämning för kredit-
försäkring som avses i 12 kap.
9 a § forsäkringsrörelselagen
(1982:713) (utjämningsavsättning)
upp till det belopp för avsättning-
ens storlek som anges i första
stycket andra meningen nämnda
paragraf.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om
skrifter om beräkning av försäk-
ringstekniska avsättningar.
Vid beräkning av premiereserv
för livförsäkringsrörelse gäller
7 kap. 2 § forsäkringsrörelselagen.
de försäkringstekniska avsätt-
ningars innehåll och beräkning.
Vid beräkning av avsättning för
ej intjänade premier och kvardrö-
jande risker respektive livförsäk-
ringsavsättning gäller 7 kap. 2 §
forsäkringsrörelselagen.
86
Prop. 1998/99:87
För livförsäkringar skall, om det
inte med hänsyn till försäkringar-
nas särskilda beskaffenhet finns
anledning till undantag, grunder
upprättas för
1. beräkning av försäkringspre-
mier och premiereserv,
2. försäkringstagares rätt till
återköp och fribrev,
3. belåning av försäkringsbrev
hos försäkringsgivaren,
4. verkan av underlåten premie-
betalning,
5. försäkringstagarens rätt när
försäkringen av annan anledning
än som avses i 2 eller 4 upphör i
förtid eller när försäkringsgivaren
i övrigt inte har ansvar för försäk-
ringsfallet och
6. förräntning av försäkrings-
belopp som förfallit till betalning.
För sådan livränta eller sjuk-
ränta som enligt 1 kap. 6 § tredje
stycket tillhör annan försäkring än
livförsäkring skall grunder upp-
rättas för beräkning av premie-
reserv och rätt till återköp.
För de grunder för beräkning av
försäkringspremier och premie-
reserv som anges i 6 § första
stycket 1 samt för de grunder för
beräkning av premiereserv som
anges i 6 § andra stycket gäller
6§
Försäkringsgivare från tredje
land skall upprätta och följa för-
säkringstekniska riktlinjer. Före-
trädaren skall fastställa riktlinjer-
na, se till att de följs och fortlö-
pande pröva om de behöver änd-
ras.
De försäkringstekniska rikt-
linjerna skall innehålla principer-
na för
1. hur premier bestäms,
2. beräkning av försäkringstek-
niska avsättningar,
3. återköp och belåning av för-
säkringar,
4. fördelning av återbäring till
försäkringstagarna och andra er-
sättningsberättigade, samt
5. hur soliditeten i sekundär-
etableringen skall tillgodoses.
De försäkringstekniska rikt-
linjerna skall kompletteras med ett
försäkringstekniskt beräknings-
underlag. Underlaget skall inne-
hålla de antaganden som behövs
för att beräkna
1. premier, försäkringstekniska
avsättningar, tekniska återköps-
värden och belåningsvärden,
2. fördelningen av återbäring,
samt
3. soliditetsreserver.
Om det med hänsyn till för-
säkringarnas beskaffenhet eller av
annat särskilt skäl saknas anled-
ning att upprätta ett sådant beräk-
ningsunderlag får försäkringsgiv-
aren helt eller delvis avstå från att
upprätta det.
7§
Premier för livförsäkringar
skall grundas på antaganden om
dödlighet och andra riskmått,
räntesats samt driftskostnader som
var för sig är betryggande. En av-
vikelse får ske om den är försvar-
87
7 kap. 5 och 6 §§ försäkringsrörel-
selagen (1982:713) i tillämpliga
delar.
Grunderna för försäkringstag-
arnas rätt till återköp och fribrev
skall ange villkoren för att erhålla
denna rätt. De skall även inne-
hålla regler för beräkning av åter-
köps- och fribrevsvärden.
Grunderna för belåning av för-
säkringsbrev hos försäkringsgiva-
ren skall ange villkoren för belå-
ningen. De skall även innehålla
bestämmelser om lånevärde, rän-
tesats och verkan av underlåtenhet
att betala ränta.
Grunderna för verkan av under-
låtenhet att betala premierna skall
ange i vilken ordning försäkrings-
givarens ansvarighet kan komma
att upphöra eller i övrigt föränd-
ras. Vidare skall grunderna ange
villkoren för att försäkringen åter
skall träda i kraft (återupplivning).
lig med hänsyn till försäkrings-
givarens ekonomiska situation.
Prop. 1998/99:87
De försäkringstekniska avsätt-
ningarna skall täckas med tillgångar
på det sätt som gäller för skuldtäck-
ning enligt 7 kap. 9 § första, tredje
och ijärde styckena, 9 a-10 c
10 e samt 10 f §§ försäkringsrö-
relselagen (1982:713) eller enligt
föreskrifter som meddelats med
stöd av någon av dessa bestämmel-
ser. Dock skall skuldtäckning en-
dast omfatta direkt försäkrings-
rörelse.
8§
De försäkringstekniska avsätt-
ningarna skall täckas med tillgångar
på det sätt som gäller för skuldtäck-
ning enligt 7 kap. 9 § första, tredje
och fjärde styckena, 9 a-10 c, 10 e,
10 f samt 13 §§ försäkringsrörelse-
lagen (1982:713) eller enligt före-
skrifter som meddelats med stöd av
någon av dessa bestämmelser. Dock
skall skuldtäckning endast omfatta
direkt försäkringsrörelse.
När de försäkringstekniska avsättningarna skall täckas, far depositio-
nen enligt 1-3 §§ räknas in under förutsättning att depositionen dels be-
står av värdehandlingar som får användas för skuldtäckning med tillämp-
ning av bestämmelserna i första stycket, dels inte har beaktats enligt 12 §
första stycket ijärde meningen.
De tillgångar som används för skuldtäckning skall finnas i Sverige.
Premier för fondförsäkringar
skall placeras i andelar i sådana
till försäkringen anknutna fonder
88
som försäkringstagaren från tid
till annan bestämmer. Försäk-
ringsgivaren får begränsa antalet
fonder i vilka premier får place-
ras.
Utdelning och ersättning vid in-
lösen av sådana andelar får en-
dast användas för förvärv av nya
andelar i anknutna fonder och for
utbetalning eller betalning av
kostnader enligt försäkringsav-
talet.
Prop. 1998/99:87
Företrädaren för en försäkrings-
givare från tredje land skall se till
att sådana riktlinjer som anges i
7 kap. 10 g § försäkringsrörelse-
lagen (1982:713) upprättas och att
riktlinjerna följs. Företrädaren
skall vidare fortlöpande pröva om
riktlinjerna behöver ändras.
Företrädaren skall se till att för-
säkringstagarna och den som av-
ser att teckna en livförsäkring hos
försäkringsgivaren informeras om
det huvudsakliga innehållet i rikt-
linjerna, om det inte med hänsyn
till försäkringens särskilda be-
skaffenhet saknas anledning till så-
dan information. Regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen skall meddela
föreskrifter om skyldigheten att
lämna information och om vilka
försäkringar som inte skall omfat-
tas av informationsskyldigheten.
9§
Företrädaren för en försäkrings-
givare från tredje land skall se till
att sådana placeringsriktlinjer som
anges i 7 kap. 10 g § försäkrings-
rörelselagen (1982:713) upprättas
och följs samt fortlöpande pröva
om de behöver ändras.
Företrädaren skall se till att liv-
försäkringstagarna och de som er-
bjuds att teckna en livförsäkring
hos försäkringsgivaren informeras
om det huvudsakliga innehållet i
riktlinjerna, om det inte med hän-
syn till försäkringens särskilda be-
skaffenhet eller av annat särskilt
skäl saknas anledning till sådan in-
formation. Regeringen eller den
myndighet som regeringen be-
stämmer skall meddela föreskrifter
om skyldigheten att lämna in-
formation och om vilka försäk-
ringar som inte skall omfattas av
informationsskyldigheten.
11 §
Förmånsrätt enligt 4 a § för-
månsrättslagen (1970:979) följer
med en fordran som grundas på
avtal om
Försäkringstagarnas förmåns-
rätt enligt 4 a § förmånsrättslagen
(1970:979) följer med en fordran
som grundas på avtal om
1. livförsäkring, eller
2. återförsäkring avseende livförsäkring.
Förmånsrätten omfattar de tillgångar som finns upptagna i det register
som anges i 10 §, när en försäkringsgivare från tredje land försätts i kon-
kurs eller när utmätning äger rum eller särskild administration träder in.
89
Fordran enligt första stycket 1
första stycket 2.
Kapitalbasen för livförsäkring
får omfatta de poster som anges i
7 kap. 22 § och 26 § tredje stycket
forsäkringsrörelselagen
(1982:713). För livförsäkring be-
räknas solvensmarginalen enligt
7 kap. 23 § försäkringsrörelse-
lagen. Garantibeloppet för livför-
säkring skall motsvara 400 000
ECU. En tredjedel av solvensmar-
ginalen eller av garantibeloppet,
om det är större, skall motsvaras
av poster som anges i 7 kap. 22 §
första stycket 1-3 försäkrings-
rörelselagen.
En försäkringsgivare från tredje
land som meddelar livförsäkringar
i Sverige skall utföra försäkrings-
tekniska beräkningar och utred-
ningar under ledning av en aktua-
rie. I fråga om aktuarien gäller
8 kap. 18 § andra stycket försäk-
ringsrörelselagen (1982:713).
Finansinspektionen skall ha till-
syn över den verksamhet som för-
säkringsgivare från tredje land
bedriver i Sverige. Inspektionen
skall verka för en sund utveckling
av verksamheten och ha ett nära
har företräde framför fordran enligt
14 §
Kapitalbasen för livförsäkring
får omfatta de poster som anges i
7 kap. 22 § och 26 § tredje stycket
försäkringsrörelselagen
(1982:713). För livförsäkring be-
räknas solvensmarginalen enligt
7 kap. 23 § försäkringsrörelselag-
en. Garantibeloppet för livförsäk-
ring skall motsvara 400 000 euro.
En tredjedel av solvensmarginalen
eller av garantibeloppet, om det är
större, skall motsvaras av poster
som anges i 7 kap. 22 § första
stycket 1-4 försäkringsrörelse-
lagen.
>§
En försäkringsgivare från tredje
land skall utföra försäkringstek-
niska beräkningar och utredningar
under ledning av en eller flera
aktuarier. I fråga om aktuarierna
gäller 8 kap. 18 § första och andra
styckena forsäkringsrörelselagen
(1982:713).
Finansinspektionen skall, om
det behövs, förordna en eller flera
aktuarier som tillsammans med
försäkringsgivarens aktuarie skall
utföra de uppgifter som avses i
första stycket. Inspektionen skall
utfärda en instruktion for sådan
aktuarie. Aktuarien har rätt att få
arvode av försäkringsgivaren. Ar-
vodets storlek bestäms av inspek-
tionen.
6 kap.
Prop. 1998/99:87
1§
Finansinspektionen skall ha till-
syn över den verksamhet som för-
säkringsgivare från tredje land
bedriver i Sverige. Inspektionen
skall utöva tillsyn över att verk-
samheten bedrivs i enlighet med
90
|
samarbete med andra länders be- |
denna lag och andra författningar Prop. 1998/99:87 |
3§
Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall utan anma-
ning lämna Finansinspektionen
1. en redogörelse för försäkringsgivarens verksamhet i Sverige för
varje räkenskapsår, enligt formulär som fastställs av inspektionen,
2. ett intyg för varje räkenskapsår om att försäkringsgivarens deposi-
tion motsvarar kraven i 5 kap. 1-3 §§,
3. en utredning för varje räken-
skapsår om de försäkringstekniska
avsättningarnas storlek, hur dessa
har beräknats och täckts samt om
|
avgiven återförsäkring, 4. en kopia av grunder eller |
3. försäkringstekniska riktlinjer |
|
5. uppgifter om de tvångsmedel 6. meddelande om ändring av Till grunderna eller de ändrade |
4. uppgifter om de tvångsmedel 5. meddelande om ändring av Till de försäkringstekniska rikt- |
|
Regeringen eller, efter regering- |
Regeringen eller den myndighet |
91
4§
Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall lämna Fi-
nansinspektionen de upplysningar om försäkringsgivaren och dennes
verksamhet här i landet som inspektionen begär.
Prop. 1998/99:87
Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, Finansinspek-
tionen far meddela föreskrifter om
vilka upplysningar en försäkrings-
givare från tredje land skall lämna
till inspektionen enligt första
stycket.
8§
Finansinspektionen får i fråga om den verksamhet som en försäkrings-
givare från tredje land bedriver här i landet meddela de erinringar som
inspektionen anser är nödvändiga.
Finansinspektionen skall före-
lägga försäkringsgivaren att vidta
rättelse om inspektionen finner att
1. avvikelser skett från denna
lag trafikskadelagen (1975:1410),
lagen (1976:357) om motortäv-
lingsförsäkring eller föreskrifter
som har meddelats med stöd av
någon av dessa lagar eller från
grunderna, om sådana finns,
2. grunderna inte längre är till-
fredsställande med hänsyn till om-
fattningen och beskaffenheten av
försäkringsgivarens rörelse,
3. ett belopp som deponerats i
bank enligt 5 kap. 1-3 §§ minskats
genom att värdehandlingarna sjun-
kit avsevärt i värde eller av annan
anledning,
4. försäkringsgivarens riktlinjer
för placering av tillgångar som
används för skuldtäckning inte är
tillfredsställande med hänsyn till
innehållet i 5 kap. 8 § samt 7 kap.
9 a-10 c §§ och 10 e § försäk-
ringsrörelselagen (1982:713),
5. de tillgångar som används för
skuldtäckning inte är tillräckliga
eller inte är placerade enligt
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer far
meddela föreskrifter om vilka upp-
lysningar en försäkringsgivare från
tredje land skall lämna till inspek-
tionen enligt första stycket.
Finansinspektionen skall före-
lägga försäkringsgivaren eller
dennes företrädare att vidta rättel-
se om inspektionen finner att
1. avvikelse skett från denna lag
eller någon annan författning som
reglerar försäkringsgivarens nä-
ringsverksamhet,
2. de försäkringstekniska rikt-
linjerna, beräkningsunderlaget
och placeringsriktlinjerna inte
längre är tillfredsställande med
hänsyn till omfattningen och be-
skaffenheten av försäkringsgiv-
arens rörelse,
3. ett belopp som deponerats i
bank enligt 5 kap. 1-3 §§ minskats
genom att värdehandlingarna sjun-
kit avsevärt i värde eller av annan
anledning, eller
92
5 kap. 8 § samt 7 kap. 9 a-10 c §§
och 10 e § försäkringsrörelse-
lagen,
6. försäkringsgivarens företrä-
dare eller, om företrädaren är en
juridisk person, försäkringsgiva-
rens ombud inte uppfyller de krav
som anges i 4 kap. 5 § första
stycket 3, eller
7. det i övrigt finns allvarliga
anmärkningar mot försäkrings-
givarens verksamhet.
9§
Finansinspektionen skall förelägga en försäkringsgivare från tredje
land att upprätta och för godkännande överlämna en plan för att
1. återställa en sund finansiell
ställning, om försäkringsgivarens
kapitalbas understiger solvens-
marginalen enligt 7 kap. 23 eller
25 § forsäkringsrörelselagen
(1982:713) (saneringsplan),
Prop. 1998/99:87
4. försäkringsgivarens företrä-
dare eller, om företrädaren är en
juridisk person, försäkringsgiva-
rens ombud inte uppfyller de krav
som anges i 4 kap. 5 § första
stycket 3.
1. återställa en tillfredsställande
finansiell ställning, om försäk-
ringsgivarens kapitalbas under-
stiger solvensmarginalen enligt
7 kap. 23 eller 25 § försäkrings-
rörelselagen (1982:713) (sane-
ringsplan),
2. skyndsamt återställa kapital-
basen, om den understiger de ni-
våer som anges i 5 kap. 12-74 §§,
eller om garantibeloppet för en liv-
försäkringsrörelse inte har sådan
sammansättning som anges i
5 kap. 12 § andra stycket (finans-
ieringsplan).
2. skyndsamt återställa kapital-
basen, om den understiger de ni-
våer som anges i 5 kap. 12—75 §§,
eller om garantibeloppet för en liv-
försäkringsrörelse inte har sådan
sammansättning som anges i
5 kap. 12 § andra stycket (finans-
ieringsplan).
Skyldigheten att upprätta saneringsplan eller finansieringsplan enligt
första stycket gäller inte om försäkringsgivaren medgetts undantag enligt
5 kap. 16 § och någon annan myndighet än Finansinspektionen har tillsyn
över soliditeten. Om den utländska myndighet som kontrollerar försäk-
ringsgivarens soliditet förbjuder försäkringsgivaren att helt eller delvis
förfoga över sina tillgångar skall, på begäran av myndigheten, Finans-
inspektionen vidta samma åtgärder beträffande försäkringsgivarens till-
gångar i Sverige. Finansinspektionen får besluta hur verksamheten skall
drivas efter ett sådant beslut av den utländska myndigheten.
7§
Finansinspektionen skall anta ett anbud om övertagande av försäk-
ringsbestånd om
1. den övertagande försäkringsgivaren har den kapitalbas som krävs
sedan överlåtelsen beaktats, varvid hänsyn tagits till sådant undantag som
kan ha medgivits i enlighet med 5 kap. 16 §, och
93
2. behörig myndighet i det land där åtagandet skall fullgöras, sam-
tycker till överlåtelsen eller inte har yttrat sig.
Saknar den övertagande försäkringsgivaren koncession att driva verk-
samhet i Sverige, skall kapitalbasen intygas av behörig myndighet. Med
behörig myndighet avses i detta fall den behöriga myndigheten i det
EES-land som övervakar försäkringsgivarens soliditet.
Prop. 1998/99:87
Finansinspektionens beslut att
anta ett anbud skall kungöras en-
ligt 10 kap. 1 § 10. När ett sådant
beslut kungörs, övergår ansvaret
for det överlåtna försäkringsbe-
ståndet på den övertagande för-
säkringsgivaren. Genom denna
försäkringsgivares försorg skall
samtliga försäkringstagare och de
personer som förvärvat rätt på
grund av en försäkring underrättas
om överlåtelsen och de eventuella
ändringar i villkoren som den
medför.
Finansinspektionens beslut att
anta ett anbud skall kungöras en-
ligt 10 kap. 1 § 10. När ett sådant
beslut kungörs, övergår ansvaret
för det överlåtna försäkringsbe-
ståndet på den övertagande för-
säkringsgivaren. Genom denna
försäkringsgivares försorg skall
samtliga försäkringstagare och de
personer som förvärvat rätt på
grund av en försäkring underrättas
om överlåtelsen och de eventuella
ändringar i villkoren som den
medför. Finansinspektionen be-
stämmer på vilket sätt underrättel-
sen skall lämnas.
Om det i ett bestånd av direkt försäkring som överlåtits ingår åtagan-
den som skall fullgöras i ett annat EES-land skall Finansinspektionen
offentliggöra den godkända överlåtelsen i det landet enligt bestämmel-
serna där. Om överlåtelsebeslutet offentliggörs på motsvarande sätt i det
berörda landet, får inspektionen underlåta att offentliggöra beslutet där.
Företrädaren för en utländsk för-
säkringsgivare skall övervaka att
försäkringsgivaren i sin verksam-
het i Sverige iakttar god affärssed.
I fråga om en försäkringssamman-
slutning skall försäkringsgivaren
övervaka att verksamhet för att an-
skaffa försäkringar bedrivs i enlig-
het med god sed.
1 §
Företrädaren för en utländsk för-
säkringsgivare skall övervaka att
försäkringsgivaren i sin verksam-
het i Sverige iakttar god försäk-
ringsstandard. I fråga om en för-
säkringssammanslutning skall för-
säkringsgivaren övervaka att verk-
samhet for att anskaffa försäk-
ringar bedrivs i enlighet med en
sådan standard.
1 a§
Information till försäkringstaga-
re och dem som erbjuds att teckna
en försäkring skall vara anpassad
efter försäkringens art och tydligt
visa försäkringens villkor och
värdeutveckling. Åven andra er-
sättningsberättigade på grund av
94
försäkringar skall ges den infor-
mation de behöver.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om
vilken information som en försäk-
ringsgivare skall lämna till försäk-
ringstagarna, andra ersättnings-
berättigade på grund av försäk-
ringarna och till dem som erbjuds
att teckna en försäkring hos för-
säkringsgivaren.
Prop. 1998/99:87
2§
En utländsk försäkringsgivare skall i alla meddelanden till allmänheten
nämna sin organisationsform och sitt
Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Finans-
inspektionen skall meddela när-
mare föreskrifter om den informa-
tion som en försäkringsgivare
skall lämna till försäkringstagarna
och till den som avser att teckna
en försäkring hos försäkringsgiva-
ren.
En utländsk försäkringsgivare
eller dennes företrädare får inte
till fördel för en enskild försäk-
ringstagare eller grupper av för-
säkringstagare, på annat sätt än
genom återbäring, medge direkt
eller indirekt nedsättning av de
livförsäkringspremier som försäk-
ringsgivaren enligt upprättade
grunder bestämt för sin rörelse
här i landet.
På begäran av den som biträtt en
utländsk försäkringsgivare att
marknadsföra försäkringar i Sve-
rige skall Finansinspektionen ut-
färda ett intyg över verksamhetens
omfattning och innehåll, om inty-
get behövs för att den som biträtt
försäkringsgivaren skall få driva
liknande verksamhet i ett annat
hemland.
§
En utländsk försäkringsgivare
får inte förespegla framtida åter-
bäring som saknar grund i för-
säkringsavtalet.
§
På begäran av den som i egen-
skap av försäkringsombud eller på
liknande sätt biträtt en utländsk
försäkringsgivare skall Finansin-
spektionen utfärda ett intyg över
verksamhetens omfattning och
innehåll, om intyget behövs för att
den som biträtt försäkringsgivaren
skall fa driva liknande verksamhet
95
land som omfattas av avtalet om
Europeiska ekonomiska samar-
betsområdet. Försäkringsgivaren
och den som begär intyg skall
lämna inspektionen de upplys-
ningar som behövs för att inspek-
tionen skall kunna fullgöra denna
skyldighet.
i ett annat land som omfattas av
avtalet om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet. Försäkringsgi-
varen och den som begär intyg
skall lämna inspektionen de upp-
lysningar som behövs för att in-
spektionen skall kunna fullgöra
denna skyldighet.
Prop. 1998/99:87
Lydelse enligt prop. 1997/98:186,
bet. 1998/99:FiU14,
rskr. 1998/99:130
Föreslagen lydelse
1 §
Finansinspektionen skall i Post- och Inrikes Tidningar kungöra
1. förordnande av ett ombud enligt 3 kap. 6 § Ijärde stycket, 8 § eller
6 kap. 12 §,
2. beslut om att förbjuda eller begränsa en utländsk försäkringsgivares
rätt att förfoga över sina tillgångar här i landet enligt 3 kap. 7 § första
stycket, 9 § första stycket eller 6 kap. 11 § första stycket,
3. koncession som beviljas en försäkringsgivare från tredje land enligt
4 kap. 5 § första stycket,
4. förlängning av koncession
som beviljas en försäkringsgivare
från tredje land enligt 4 kap. 6 §
5. godkännande av en företrädare för en försäkringsgivare från tredje
land enligt 4 kap. 5 § första stycket eller 8 §,
6. ändring av firma för en för-
säkringsgivare från tredje land en-
ligt 6 kap. 4 § första stycket 6,
I. förverkande av koncession enligt 6 kap. 2 eller 13 § eller åter-
kallande av koncession enligt 7 kap. 1 § for en försäkringsgivare från
tredje land,
8. godkännande eller förordnande av ett ombud enligt 7 kap. 2 § andra
stycket,
9. anbud om övertagande av ett försäkringsbestånd i ett administra-
tionsbo enligt 7 kap. 6 § första stycket,
10. beslut om antagande av anbud enligt 7 kap. 7 § första stycket,
II. ansökan om tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd enligt
9 kap. 5 §, och
12. tillstånd till överlåtelse enligt 9 kap. 8 § första stycket.
4. förlängning av koncession
som beviljas en försäkringsgivare
från tredje land enligt 4 kap. 6 §,
6. ändring av firma för en för-
säkringsgivare från tredje land en-
ligt 6 kap. 3 § första stycket 5,
96
I 7 kap. 7 § fjärde stycket och 9 kap. 8 § andra stycket finns bestäm- Prop. 1998/99:87
melser om offentliggörande av vissa överlåtelsebeslut i andra EES-
1 änder.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
97
4 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 87
2.4
Prop. 1998/99:87
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:1560) om årsredovisning
i försäkringsföretag att 3 kap. 3 §, 4 kap. 2 och 9 §§, 5 kap. 3-5 §§, 6 kap.
3 §, 7 kap. 4 §, 8 kap. 4 och 7 §§ samt bilaga 1 och 2 till lagen skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3§
De i 2 § angivna bestämmelserna i 3 kap. årsredovisningslagen
(1995:1554) skall tillämpas med följande avvikelser:
1. Vad som i 4 § Ijärde stycket
sägs om sammanslagning av poster
som föregås av arabiska siffror
gäller inte för posterna upptagna i
schemat för resultaträkningen i bi-
laga 2 eller för sådana poster i ba-
lansräkningen som skall tas upp
under Återförsäkrares andel av för-
säkringstekniska avsättningar eller
Försäkringstekniska avsättningar.
2. Inom linjen skall, utöver ställda
oåterkalleliga åtaganden som innebär
1. Vad som i 4 § fjärde stycket
sägs om sammanslagning av poster
som föregås av arabiska siffror
gäller inte för posterna upptagna i
schemat för resultaträkningen i bi-
laga 2 eller för sådana poster i ba-
lansräkningen som skall tas upp
under Placeringstillgångar för vil-
ka livförsäkringstagaren bär place-
ringsrisk (D), Återförsäkrares andel
av försäkringstekniska avsättningar
(E) eller Försäkringstekniska av-
sättningar (DD och EE).
säkerheter och ansvarsförbindelser,
risktagande anges.
2§
De i 1 § angivna bestämmelserna i 4 kap. årsredovisningslagen
(1995:1554) skall tillämpas med följande avvikelser:
1. 2 § tillämpas på immateriella tillgångar (B).
2. 3 § skall tillämpas på samtliga tillgångar, om inte annat följer av
detta kapitel.
3. 4 § skall tillämpas på dels immateriella tillgångar (B), dels place-
ringstillgångar (C) — utom när de värderas till verkligt värde enligt 5 § i
detta kapitel — samt dels sådana materiella tillgångar och varulager (G.I)
och övriga tillgångar (G.IV) som stadigvarande skall brukas eller inne-
has.
4. a) 5 § skall tillämpas på dels immateriella tillgångar (B), dels place-
ringstillgångar (C) — utom när de värderas till verkligt värde enligt 5 § i
detta kapitel — samt dels sådana materiella tillgångar och varulager (G.I)
och övriga tillgångar (G.IV) som stadigvarande skall brukas eller inne-
has.
98
b) 5 § andra stycket skall tillämpas endast på placeringar i koncernfö-
retag och intresseföretag (C.II), andra finansiella placeringstillgångar än
aktier och andelar (C.III.2-7) samt depåer hos företag som avgivit åter-
försäkring (C.IV) — utom när tillgångarna värderas till verkligt värde
enligt 5 § i detta kapitel.
c) Sådana andra finansiella placeringstillgångar som utgörs av aktier
och andelar (C.III. 1) skall skrivas ned till det lägre värde som tillgången
har på balansdagen även om det inte kan antas att värdenedgången är
varaktig.
5. a) 6 och 8 §§ skall tillämpas på 5. a) 6 och 8 §§ gäller endast
placeringstillgångar (C) — utom skadeförsäkringsbolag och skall
när de värderas till verkligt värde tillämpas på placeringstillgångar
enligt 5 § i detta kapitel — samt på (C) — utom när de värderas till
sådana tillgångar hänförliga till verkligt värde enligt 5 § i detta ka-
materiella tillgångar och varulager pitel — samt på sådana tillgångar
(G.I) som stadigvarande skall inne- hänförliga till materiella tillgångar
has eller brukas. och varulager (G.I) som stadigva-
rande skall innehas eller brukas.
b) Aktier och andelar i koncernföretag och intresseföretag får inte skri-
vas upp till högre värde än vad som medges av Finansinspektionen.
6. Uppskrivningsbelopp enligt 6. Uppskrivningsbelopp enligt
6 § får endast användas 6 § far endast användas för ökning
— i skadeförsäkringsaktiebolag av aktiekapitalet genom fond-
för ökning av aktiekapitalet genom emission eller för avsättning till en
fondemission, uppskrivningsfond (AA.III).
— i skadeförsäkringsföretag för
avsättning till en uppskrivningsfond
(AA.III), samt
— i livförsäkringsföretag för av-
sättning till en uppskrivningsfond
(DD.II) efter medgivande av Finan-
sinspektionen.
7. 7 § första stycket 2 och andra stycket om användning av uppskriv-
ningsfonden för att täcka förlust får inte tillämpas.
8. 9 § skall tillämpas på dels fordringar (F), dels kassa och bank (G.II),
dels sådana materiella tillgångar och varulager (G.I) och övriga tillgångar
(G.IV) som inte stadigvarande skall brukas eller innehas.
9. 12 § skall tillämpas på materiella tillgångar och varulager (G.I).
9§
Försäkringstekniska avsättningar Försäkringstekniska avsättningar
(EE) skall tas upp i balansräk- (DD och EE) skall tas upp i balans-
ningen med tillämpning av 7 kap. 1 räkningen med tillämpning av
och 2 §§ forsäkringsrörelselagen 7 kap. 1 och 2 §§ försäkringsrörel-
(1982:713). selagen (1982:713).
Såsom Avsättning för ej intjä-
nade premier och kvardröjande
risker (EE.l) i skadeförsäkrings-
rörelse, skall tas upp belopp mot-
Prop. 1998/99:87
99
svarande premiereserven.
Såsom Livforsäkringsavsättning
(EE.2) i livförsäkringsrörelse, skall
tas upp belopp motsvarande pre-
miereserven inklusive belopp för
tilldelad återbäring, utom sådan
tilldelad återbäring som förfallit till
betalning.
Prop. 1998/99:87
3§
Utöver vad som följer av 1 § skall följande uppgifter lämnas om till-
gångar:
1. Byggnader och mark som används för den egna verksamheten skall
anges.
2. Övriga lån (C.III.5) skall specificeras på belopp för vilka försäk-
ringsbrev utgör huvudsaklig säkerhet och, om resterande belopp är vä-
sentligt, även i övrigt specificeras till storlek och art.
3. Större belopp i posterna Övriga finansiella placeringstillgångar
(C.III.7) och Övriga tillgångar (G.IV), skall specificeras till storlek och
art.
4. Förutbetalda anskaffningskost-
nader (H.II) och Återförsäkrares
andel av förutbetalda anskaffnings-
kostnader (JJ.T) skall anges uppde-
lade på skadeförsäkringsrörelse och
livförsäkringsrörelse.
5. Om det bokförda värdet för
räntebärande värdepapper översti-
ger eller underskrider det belopp
som skall infrias på förfallodagen,
skall mellanskillnaden anges.
Summan av överstigande belopp
skall anges för sig och summan av
underskridande belopp skall anges
för sig.
4. Tillgångar för villkorad åter-
bäring (D.l) skall delas upp på
tillgångar för vilka försäkrings-
tagaren direkt respektive indirekt
bär placeringsrisk.
5. Förutbetalda anskaffningskost-
nader (H.II) och Återförsäkrares
andel av förutbetalda anskaffnings-
kostnader (II.T) skall anges uppde-
lade på skadeförsäkringsrörelse och
livförsäkringsrörelse.
6. Om det bokförda värdet för
räntebärande värdepapper översti-
ger eller underskrider det belopp
som skall infrias på förfallodagen,
skall mellanskillnaden anges.
Summan av överstigande belopp
skall anges för sig och summan av
underskridande belopp skall anges
för sig.
4§
Utöver vad som följer av 1 § skall Utöver vad som följer av 1 § skall
följande uppgifter lämnas om eget följande uppgifter lämnas om eget
kapital och skulder: kapital och avsättningar:
1. I livförsäkringsföretag skall 1. I livförsäkringsföretag som
som bundet eget kapital tas upp inte får dela ut vinst skall som bun-
Aktiekapital och Garantikapital. det eget kapital tas upp Aktiekapi-
100
tal, Garantikapital, Överkursfond,
Konsolideringsfond, Fond för ore-
aliserade vinster och vinst eller
Prop. 1998/99:87
2.1 skadeförsäkringsföretag skall
eget kapital delas upp i bundet eget
kapital och fritt eget kapital eller
ansamlad förlust. Under bundet
eget kapital skall tas upp Aktieka-
pital, Garantikapital, Överkursfond,
Uppskrivningsfond, Reservfond
och Fond för orealiserade vinster.
Under fritt eget kapital skall tas upp
fria fonder, var för sig, balanserad
vinst eller förlust samt vinst eller
förlust för räkenskapsåret. Balanse-
rad förlust och förlust för räken-
skapsåret tas därvid upp som av-
dragsposter.
3. I livförsäkringsföretag skall
Återbäringsmedel anges uppdelat
på Återbäringsfond, Uppskriv-
ningsfond, Fond för orealiserade
vinster, Övriga medel och Årets
resultat. Posten Återbäringsmedel
och förändringarna av posten skall
specificeras i en not.
4. Om avsättningen för kvardrö-
jande risker i posten Avsättning för
ej intjänade premier och kvardrö-
jande risker (EE.l) uppgår till vä-
sentligt belopp, skall beloppet an-
förlust för räkenskapsåret. Förlust
för räkenskapsåret tas därvid upp
som avdragspost.
2. I skadeförsäkringsföretag och
livförsäkringsföretag som får dela
ut vinst skall eget kapital delas upp
i bundet eget kapital och fritt eget
kapital eller ansamlad förlust. Un-
der bundet eget kapital skall tas upp
Aktiekapital, Garantikapital,
Överkursfond, Uppskrivningsfond,
Reservfond och Fond för orealise-
rade vinster. Under fritt eget kapital
eller ansamlad förlust skall tas upp
fria fonder, var för sig, balanserad
vinst eller förlust samt vinst eller
förlust för räkenskapsåret. Balanse-
rad förlust och förlust för räken-
skapsåret tas därvid upp som av-
dragsposter.
3. Om avsättningen för kvardrö-
jande risker i posten Ej intjänade
premier och kvardröjande risker
(DD.l) uppgår till väsentligt be-
lopp, skall beloppet anges.
ges.
4. Om garanterad återbäring i
posten livforsäkringsavsättning
(DD. 2) uppgår till väsentligt be-
lopp, skall beloppet anges.
5. Om avvecklingsresultat uppgår till väsentligt belopp skall det anges
i en not med fördelning på kategori av skada och belopp. Med avveck-
lingsresultat avses skillnaden mellan å ena sidan avsättningen för oregle-
rade skador från föregående år vid räkenskapsårets ingång, efter avdrag
för under räkenskapsåret gjorda utbetalningar av ersättningar för skador
från föregående år, och å andra sidan avsättningen för oreglerade skador
från föregående år vid räkenskapsårets slut.
6. Villkorad återbäring (EE.l)
101
skall delas upp på avsättningar för
vilka försäkringstagaren direkt
respektive indirekt bär risk.
7. Skadeförsäkringsföretag och
livförsäkringsföretag som får dela
ut vinst skall lämna närmare upp-
lysningar om det belopp av fritt
eget kapital som inte kan anses ut-
delningsbart med hänsyn till be-
stämmelserna i 1 kap. 1 a § första
stycket och 12 kap. 2 § tredje
stycket forsäkringsrörelselagen
(1982:713) och om de förhållan-
den som motiverar bedömningen.
8. Livförsäkringsföretag skall
lämna upplysning om belopp som
inte får användas för vinstutdel-
ning eller förlusttäckning enligt
bolagsordningen.
5§
Utöver vad som följer av 1 § skall följande uppgifter lämnas om re-
sultaträkningens poster:
1.1 fråga om skadeförsäkring skall anges
a) premieinkomsten, brutto,
b) premieintäkter, brutto,
c) försäkringsersättningar, brutto,
d) driftskostnader, brutto, samt
e) resultat av avgiven återförsäkring.
Posterna skall fördelas på direkt försäkring och mottagen återförsäkring,
om mottagen återförsäkring utgör tio procent eller mer av premiein-
komst, brutto.
2. Direkt skadeförsäkring skall fördelas enligt följande försäkrings-
klasser
a) olycksfall och sjukdom,
b) motorfordon, ansvar mot tredje man,
c) motorfordon, övriga klasser,
d) sjöfart, luftfart och transport,
e) brand och annan skada på egendom,
f) allmän ansvarighet,
g) kredit och borgen,
h) rättsskydd,
i) assistans, samt
j) övriga försäkringsklasser.
3. I fråga om livförsäkring skall premieinkomsten anges brutto. Om
mottagen återförsäkring utgör tio procent eller mer av denna premie-
inkomst skall inkomsten fördelas mellan direkt försäkring och mottagen
återförsäkring.
Prop. 1998/99:87
102
4. Premieinkomst för direkt livförsäkring skall fördelas enligt följande
indelningsgrunder
a) I premier för individuell försäkring,
II gruppförsäkringspremier,
b) I periodiska premier,
Prop. 1998/99:87
II engångspremier,
c) I premier för ej återbärings-
berättigade avtal,
II premier för återbäringsbe-
rättigade avtal, samt
III premier för avtal för vilka
c) I premier för ej återbärings-
berättigade avtal,
II premier för återbäringsbe-
rättigade avtal, samt
III premier för livförsäkrings-
försäkringstagaren bär placeringsris- avtal för vilka försäkringstagaren
ken.
bär risk.
5. Uppgift skall lämnas om det sammanlagda beloppet av total premie-
inkomst, brutto, för direkt försäkring som avser försäkringsavtal som
tecknats av företaget i
a) Sverige,
b) andra länder som ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
samt
c) övriga länder.
6. Det totala beloppet för provisioner för direkt försäkring under rä-
kenskapsåret skall anges i en not.
7. Om kapitalavkastning överförs mellan teknisk och icke-teknisk re-
dovisning i resultaträkningen, skall upplysningar om grunderna för över-
föringen lämnas i en not.
I resultatanalysen skall, fördelat
på försäkringsgrenar, upplysningar
lämnas om försäkringstekniska av-
sättningar, återförsäkrares andel av
försäkringstekniska avsättningar,
intäkter, kostnader och rörelse-
resultat. Livförsäkringsföretag skall
även lämna upplysningar om åter-
bäringsmedlens fördelning på för-
säkringsgrenar.
;§
I resultatanalysen skall, fördelat
på försäkringsgrenar, upplysningar
lämnas om försäkringstekniska av-
sättningar (DD och EE), återförsäk-
rares andel av försäkringstekniska
avsättningar (E), intäkter, kostnader
och rörelseresultat.
4§
För koncernredovisningen gäller i tillämpliga delar
1. de allmänna bestämmelserna om årsredovisningen i 2 kap. 2 §, med
undantag för hänvisningarna till 2
(1995:1554),
2. bestämmelserna om balansräk-
ning och resultaträkning i 3 kap.,
med det tillägget att vad som av-
satts till kapitalandelsfonden skall
kap. 1-3 §§ årsredovisningslagen
2. bestämmelserna om balansräk-
ning och resultaträkning i 3 kap.,
med det tillägget att vad som av-
satts till kapitalandelsfonden skall
103
tas upp i koncembalansräkningen tas upp i koncembalansräkningen
som bundet eget kapital under And- som bundet eget kapital under And-
ra fonder (A A. IV) i skadeför- ra fonder (AA. V),
säkringsföretag och under Återbä-
ringsmedel (DD) i livförsäkringsfö-
retag,
3. bestämmelserna om värderingsregler i 4 kap.,
4. bestämmelserna om tilläggs- 4. bestämmelserna om tilläggs-
upplysningar i 5 kap., med undan- upplysningar i 5 kap., med undan-
tag för 2 § 1 och hänvisningarna till tag för 2 § 4 och hänvisningarna till
5 kap. 8, 9 och 24 §§ årsredovis- 5 kap. 8, 9 och 24 §§ årsredovis-
ningslagen, samt ningslagen, samt
5. bestämmelserna om upplysningarna i förvaltningsberättelsen i 6 kap.
1 och 2 §§, med undantag för hänvisningen till 6 kap. 2 § årsredovisning-
slagen.
Prop. 1998/99:87
8
Årsredovisningen för det för-
flutna räkenskapsåret skall lämnas
till revisorerna senast en månad
före ordinarie bolagsstämma.
Verkställande direktör eller sty-
relseledamot i ett försäkringsföre-
tag som enligt denna lag eller an-
nan författning skall ge in redovis-
ningshandling eller revisions-
berättelse till Finansinspektionen,
kan av inspektionen föreläggas vid
vite att fullgöra denna skyldighet.
Fråga om utdömande av vitet prö\
§
Årsredovisningen för det för-
flutna räkenskapsåret skall lämnas
till revisorerna och lekmannarevi-
sorerna senast en månad före or-
dinarie bolagsstämma.
7§
Verkställande direktör eller sty-
relseledamot i ett försäkringsföre-
tag som enligt denna lag skall ge in
redovisningshandling eller revi-
sionsberättelse till Finansinspektio-
nen, kan av inspektionen föreläggas
vid vite att fullgöra denna skyldig-
het.
?as av Finansinspektionen.
Bilaga 1
Uppställningsform för balansräkning
TILLGÅNGAR
A. Tecknat ej inbetalt kapital
B. Immateriella tillgångar
I Goodwill
II Andra immateriella tillgångar
C. Placeringstillgångar
I Byggnader och mark
104
II Placeringar i koncernföretag och intresseföretag
1. Aktier och andelar i koncernföretag
2. Räntebärande värdepapper emitterade av, och lån till,
koncernföretag
3. Aktier och andelar i intresseföretag
4. Räntebärande värdepapper emitterade av, och lån till,
intresseföretag
III Andra finansiella placeringstillgångar
1. Aktier och andelar
Prop. 1998/99:87
2. Obligationer och andra räntebärande värdepapper
3. Andelar i mvesteringspooler
4. Lån med säkerhet i fast egendom
5. Övriga lån
6. Utlåning till kreditinstitut
7. Övriga finansiella placeringstillgångar
IV Depåer hos företag som avgivit återförsäkring
D. Placeringstillgångar för vilka
livförsäkringstagaren bär placer-
ingsrisken
E. Återförsäkrares andel av Försäk-
D. Placeringstillgångar för vilka
livförsäkringstagaren bär place-
ringsrisk
1. Tillgångar för villkorad åter-
bäring
2. Fondförsäkringstillgångar
E. Återförsäkrares andel av Försäk-
ringstekniska avsättningar
1. Avsättning för ej intjänade
premier och kvardröjande risker
2. Livforsäkringsavsättning
3. Avsättning för oreglerade ska-
dor
4. Avsättning för återbäring och
rabatter
5. Övriga försäkringstekniska av-
sättningar
6. Avsättning för livförsäkringar
för vilka försäkringstagaren bär
placeringsrisken
ringstekniska avsättningar
1. Ej intjänade premier och kvar-
dröjande risker
2. Livforsäkringsavsättning
3. Oreglerade skador
4. Återbäring och rabatter
5. Övriga försäkringstekniska av-
sättningar
6. Avsättning för livförsäkringar
för vilka försäkringstagaren bär risk
a) Villkorad återbäring
b) Fondförsäkringsåtaganden
F. Fordringar
I Fordringar avseende direkt försäkring
II Fordringar avseende återförsäkring
III Övriga fordringar
G. Andra tillgångar
I Materiella tillgångar och varulager
II Kassa och bank
III Egna aktier
IV Övriga tillgångar
H. Förutbetalda kostnader och upplupna intäkter
I Upplupna ränte- och hyresintäkter
II Förutbetalda anskaffningskostnader
105
III Övriga förutbetalda kostnader och upplupna intäkter
EGET KAPITAL, AVSÄTTNINGAR OCH SKULDER
Prop. 1998/99:87
AA. Eget kapital
I Aktiekapital eller Garantikapital
II Överkursfond
III Uppskrivningsfond
IV Andra fonder
1. Reservfond
2. Fond för orealiserade vins-
ter
3. Övriga fonder
V Balanserad vinst eller förlust
VI Årets resultat
BB. Obeskattade reserver
CC. Efterställda skulder
DD. Återbäringsmedel
I Återbäringsfond
II Uppskrivningsfond
III Fond för orealiserade vinster
IV Övriga medel
V Årets resultat
EE. Försäkringstekniska avsätt-
ningar (fore avgiven återförsäkring)
1. Avsättning för ej intjänade
premier och kvardröjande risker
2. Livforsäkringsavsättning
3. Avsättning för oreglerade ska-
dor
4. Avsättning för återbäring och
rabatter
5. Utjämningsavsättning
6. Övriga försäkringstekniska av-
sättningar
FF. Avsättning för livförsäkringar
för vilka försäkringstagaren bär
placeringsrisken (före avgiven åter-
försäkring)
GG. Avsättningar för andra risker
och kostnader
1. Avsättningar för pensioner och
liknande förpliktelser
2. Avsättningar för skatter
3. Övriga avsättningar
HH. Depåer från återförsäkrare
IV Konsolideringsfond
V Andra fonder
1. Reservfond
2. Fond för orealiserade vins-
ter
3. Övriga fonder
VI Balanserad vinst eller förlust
VII Årets resultat
DD. Försäkringstekniska avsätt-
ningar (före avgiven återförsäkring)
1. Ej intjänade premier och kvar-
dröjande risker
2. Livforsäkringsavsättning
3. Oreglerade skador
4. Återbäring och rabatter
5. Utjämningsavsättning
6. Övriga försäkringstekniska av-
sättningar
EE. Försäkringsteknisk avsättning
för livförsäkringar för vilka försäk-
ringstagaren bär risk (före avgiven
återförsäkring).
1. Villkorad återbäring
2. Fondförsäkringsåtaganden
FF. Avsättningar för andra risker
och kostnader
1. Pensioner och liknande för-
pliktelser
2. Skatter
3. Övriga avsättningar
GG. Depåer från återförsäkrare
106
II. Skulder
I Skulder avseende direkt försäk-
ring
II Skulder avseende återförsäk-
ring
III Obligationslån
IV Skulder till kreditinstitut
V Övriga skulder
JJ. Upplupna kostnader och förut-
betalda intäkter
I Återförsäkrares andel av Förut-
betalda anskaffningskostnader
II Övriga upplupna kostnader och
förutbetalda intäkter
HH. Skulder
I Skulder avseende direkt försäk-
ring
II Skulder avseende återförsäk-
ring
III Obligationslån
IV Skulder till kreditinstitut
V Övriga skulder
II. Upplupna kostnader och förutbe-
talda intäkter
I Återförsäkrares andel av Förut-
betalda anskaffningskostnader
II Övriga upplupna kostnader och
förutbetalda intäkter
Prop. 1998/99:87
POSTER INOM LINJEN
I Panter och därmed jämförliga säkerheter ställda för egna skulder och
för såsom avsättningar redovisade förpliktelser, varje slag för sig
II Övriga ställda panter och jämförliga säkerheter, varje slag för sig
III Ansvarsförbindelser
1. Garantier
2. Pensionsförpliktelser som ej upptagits bland avsättningar och ej har
täckning i pensionsstiftelses förmögenhet
3. Övriga ansvarsförbindelser
IV Åtaganden
1. Åtaganden till följd av återköpstransaktioner
2. Övriga åtaganden
Bilaga 2
Uppställningsform för resultaträkningen
I. TEKNISK REDOVISNING AV SKADEFÖRSÄKRINGSRÖRELSE
1. Premieintäkter (efter avgiven återförsäkring)
a. Premieinkomst (före avgiven återförsäkring)
b. Premier för avgiven återförsäkring (-)
c. Förändring i Avsättning för ej intjänade premier och
kvardröjande risker, före avgiven återförsäkring (+/-)
d. Återförsäkrares andel av Förändring i avsättning för ej
intjänade premier och kvardröjande risker (+/-)
2. Kapitalavkastning överförd från finansrörelsen (III.6)
3. Övriga tekniska intäkter (efter avgiven återförsäkring)
4. Försäkringsersättningar (efter avgiven återförsäkring)
a. Utbetalda försäkringsersättningar
aa) Före avgiven återförsäkring
bb) Återförsäkrares andel (-)
b. Förändring i Avsättning för oreglerade skador
107
aa) Före avgiven återförsäkring
bb) Återförsäkrares andel (-)
5. Förändring i Övriga försäkringstekniska avsättningar (efter avgiven
återförsäkring) (+/-)
6. Återbäring och rabatter (efter avgiven återförsäkring)
7. Driftskostnader
8. Övriga tekniska kostnader (efter avgiven återförsäkring)
9. Förändring i Utjämningsavsättning
10. Skadeförsäkringsrörelsens tekniska resultat (införs som post
III.l)
11. TEKNISK REDOVISNING AV LIVFÖRSÄKRINGSRÖRELSE
Prop. 1998/99:87
1. Premieinkomst (efter avgiven återförsäkring)
a. Premieinkomst (före avgiven återförsäkring)
b. Premier för avgiven återförsäkring (-)
2. Kapitalavkastning, intäkter
3. Orealiserade vinster på placeringstillgångar
3a. Värdeökning på placeringstill-
gångar för vilka livförsäkringsta-
garen bär placeringsrisk
aa. Värdeökning på tillgångar
för villkorad återbäring
bb. Värdeökning på fondförsäk-
ringstillgångar
3b. Värdeökning på övriga place-
ringstillgångar
4. Övriga tekniska intäkter (efter avgiven återförsäkring
5. Försäkringsersättningar (efter avgiven återförsäkring)
a. Utbetalda försäkringsersättningar
aa) Före avgiven återförsäkring
bb) Återförsäkrares andel (-)
b. Förändring i Avsättning för oreglerade skador
aa) Före avgiven återförsäkring
bb) Återförsäkrares andel(-)
6. Förändring i andra försäkringstekniska avsättningar (efter avgiven
återförsäkring) (+/-)
a. Livforsäkringsavsättning
aa) Före avgiven återförsäkring
bb) Återförsäkrares andel (-)
b. Försäkringsteknisk avsättning
för livförsäkringar för vilka försäk-
ringstagaren bär risk
aa. Villkorad återbäring
bb. Fondförsäkringsåtaganden
c. Övriga försäkringstekniska av-
sättningar (efter avgiven återför-
b. Övriga försäkringstekniska av-
sättningar (efter avgiven återför-
säkring) säkring)
7. Återbäring och rabatter (efter avgiven återförsäkring)
108
8. Driftskostnader
9. Kapitalavkastning, kostnader
10. Orealiserade förluster på placeringstillgångar
10 a. Värdeminskning på place-
ringstillgångar för vilka livförsäk-
ringstagaren bär placeringsrisk
aa. Värdeminskning på till-
gångar för villkorad återbäring
bb. Värdeminskning på fondför-
säkringstillgångar
10b. Värdeminskning på övriga
placeringstillgångar
11. Övriga tekniska kostnader (efter avgiven återförsäkring)
12. Kapitalavkastning överförd till finansrörelsen (införs som post III.4)
13. Livförsäkringsrörelsens tekniska resultat (införs som post III.2)
III. ICKE-TEKNISK REDOVISNING
Prop. 1998/99:87
1. Skadeförsäkringsrörelsens tekniska resultat (post 1.10)
2. Livförsäkringsrörelsens tekniska resultat (post 11.13)
3a. Kapitalavkastning, intäkter i skadeförsäkringsrörelsen
3b. Orealiserade vinster på placeringstillgångar
4. Kapitalavkastning överförd från livförsäkringsrörelsen (post 11.12)
5 a. Kapitalavkastning, kostnader i skadeförsäkringsrörelsen
5b. Orealiserade förluster på placeringstillgångar
6. Kapitalavkastning överförd till skadeförsäkringsrörelsen (post 1.2)
7. Övriga intäkter
8. Övriga kostnader
9. Extraordinära intäkter
10. Extraordinära kostnader
11. Bokslutsdispositioner
12. Skatt på årets resultat
13. Övriga skatter
14. Årets resultat
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 samt tillämpas på räken-
skapsår som inleds efter den 31 december 1999.
2. Försäkringsbolag som med stöd av punkten 2 i övergångsbestäm-
melserna till lagen (1999:000) om ändring i forsäkringsrörelselagen
(1982:713) tillämpar där angivna äldre bestämmelser skall alltjämt till-
lämpa äldre föreskrifter i 3 kap. 3 §, 4 kap. 9 §, 5 kap. 3-5 §§, 6 kap. 3 §,
7 kap. 4 § och bilaga 1 och 2 till lagen.
3. Äldre föreskrifter i 4 kap. 2 § 6 gäller för den uppskrivningsfond
som livförsäkringsbolag innehar vid ingången av det räkenskapsår som
påbörjats den 1 januari 2000. Uppskrivningsfonden skall redovisas som
bundet eget kapital, om inte föreskrifterna i 2 skall tillämpas.
109
2.5
Härigenom föreskrivs att punkt 1 av anvisningarna till 31 § kommu-
nalskattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Anvisningar
till 31 §
1.' Med pension förstås dels belopp, som annorledes än i följd av för-
säkring utgår på grund av föregående tjänsteförhållande, dels belopp,
som på grund av lagen (1962:381) om allmän försäkring utgår i form av
folkpension eller tilläggspension, dels belopp som utgår på grund av pen-
sionsförsäkring, dels belopp som utbetalas från pensionssparkonto till
pensionsspararen, till förmånstagare på grund av förmånstagarförord-
nande, till den som erhållit rätten till pension genom bodelning, till make
eller bröstarvinge på grund av jämkning av förmånstagarförordnande
samt vid återbetalning enligt 13 kap. 4 § äktenskapsbalken, dels kapital
hänförligt till pensionsförsäkring vilken antingen överlåts till försäk-
ringsgivare som inte meddelar pensionsförsäkring enligt denna lag eller
överförs till sådan del av försäkringsgivarens verksamhet som inte avser
pensionsförsäkring enligt denna lag.
Med pensionsförsäkring förstås försäkring, som inte medför rätt till
andra försäkringsbelopp än ålderspension, sjukpension eller efterlevan-
depension. För att en försäkring skall anses som pensionsförsäkring ford-
ras vidare, om inte annat följer av sjuttonde stycket, att försäkringen
meddelats i en här i landet bedriven försäkringsrörelse för vilken skatt-
skyldighet föreligger enligt lagen (1990:661) om avkastningsskatt på
pensionsmedel respektive lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt. Med
försäkrad avses den på vars liv försäkringen tagits eller, i fråga om sjuk-
pension, den vars arbetsoförmåga försäkringen avser. Med tjänstepen-
sionsförsäkring förstås pensionsförsäkring, som har samband med tjänst
och för vilken den försäkrades arbetsgivare åtagit sig att ansvara för be-
talning av hela avgiften. Med tjänstepensionsförsäkring förstås också
pensionsförsäkring, som — om en anställd avlidit — tagits av den an-
ställdes arbetsgivare till förmån för den anställdes efterlevande och för
vilken försäkring arbetsgivaren åtagit sig att ansvara för betalning av hela
avgiften.
I fråga om annan pensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring skall
försäkringstagaren vara den försäkrade. Har försäkringstagaren eller hans
make eller person med vilken han sammanbor under äktenskapsliknande
förhållanden barn under 20 år, får han ta försäkring avseende efterlevan-
depension på sin makes eller den sammanboendes liv, om barnet insätts
som förmånstagare. Om särskilda skäl föreligger kan skattemyndigheten
medge att dödsboet efter skattskyldig som bedrivit näringsverksamhet i
Sverige får ta försäkring avseende efterlevandepension. Som förutsätt-
Senaste lydelse 1998:328
110
ning för att medgivande skall lämnas gäller att den efterlevande saknar
betryggande pensionsskydd och att försäkringen tas i samband med att
boet upphör med driften i förvärvskällan. Motsvarande gäller om den
avlidne drivit verksamheten genom förmedling av juridisk person.
Ålderspension får inte börja utgå vid lägre ålder än 55 år. Utbetalning
får dock ske dessförinnan till den som fått rätt till förtidspension enligt
lagen om allmän försäkring. Om det i annat fall finns särskilda skäl, får
skattemyndigheten besluta att pension får börja utgå vid lägre ålder.
Ålderspension får utgå högst så länge den försäkrade lever, men under
den försäkrades livstid lägst fem år eller, om försäkringen skall upphöra
när den försäkrade fyller 65 år, lägst tre år. Pensionen får under den
första femårsperiod under vilken den utbetalas inte utgå med annat än
samma belopp vid varje utbetalningstillfålle eller med stigande pensions-
belopp.
För ålderspension som utgår enligt allmän pensionsplan gäller, om den
skall upphöra innan den försäkrade avlider, vad därom utfåsts enligt pla-
nen. Vad som avses med allmän pensionsplan framgår av 4 § lagen
(1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. Med allmän pen-
sionsplan avses emellertid även
- pensionsutfästelser som ryms inom vad som enligt en allmän pen-
sionsplan är sedvanligt inom branschen för arbetstagare med motsvaran-
de uppgifter, dock i fråga om avsättning i balansräkning endast i förening
med kreditförsäkring,
- pensionsutfästelser för vilka kommunal eller statlig borgen eller lik-
nande garanti tecknats, samt
- pensionsutfästelser i enlighet med pensionsavtal som på arbetstagar-
sidan godkänts av sådan organisation som enligt lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet anses som central arbetstagarorganisation.
Förmånstagare får inte insättas till annan ålderspensionsförsäkring än
tjänstepensionsförsäkring. Till tjänstepensionsförsäkring avseende åld-
erspension skall anställd, som då försäkringsavtalet ingicks var den för-
säkrade, vara förmånstagare.
Med sjukpension förstås pension som utgår till den försäkrade högst så
länge denne är arbetsoförmögen eller har nedsatt arbetsförmåga. Sjuk-
pension får upphöra tidigast fem år efter det försäkringsavtalet träffades.
I fråga om förmånstagare gäller föreskrifterna i föregående stycke.
Med efterlevandepension förstås pension
1. som efter den försäkrades död utgår till den försäkrades make, var-
med i detta sammanhang förstås person med vilken den försäkrade varit
gift eller sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden,
2. som efter den försäkrades död utgår till barn till den försäkrade eller
barn till person som angivits under 1,
3. som utgår till efterlevande på grund av försäkring som tagits av
dödsbo efter medgivande enligt tredje stycket, varvid pension får utgå
som om den avlidne varit försäkrad, eller
4. som utgår på grund av försäkring som tagits av arbetsgivare till för-
mån för anställds efterlevande med stöd av andra stycket sista meningen,
varvid pension får utgå som om den avlidne varit försäkrad.
Prop. 1998/99:87
111
Efterlevandepension får utgå högst så länge den efterlevande lever och
får under den första femårsperiod under vilken den utbetalas inte utgå
med annat än samma belopp vid varje utbetalningstillfälle eller med sti-
gande pensionsbelopp. Efterlevandepension får under den efterlevandes
livstid inte upphöra förrän fem år förflutit efter den försäkrades död med
följande undantag:
1. Efterlevandepension till person som avses i föregående stycke 1, far
upphöra när denne ingår nytt äktenskap.
2. Har den försäkrade avlidit mindre än fem år före den tidpunkt då
försäkringen annars skulle ha upphört, får efterlevandepension upphöra
vid sistnämnda tidpunkt.
3. Om utbetalning av efterlevandepension till barn under 20 år påbör-
jats, får pensionen upphöra när barnet fyller 20 år.
4. Har försäkring avseende efterlevandepension till barn tagits på så-
dan persons liv som avses i föregående stycke 1, skall pensionen upphöra
senast när barnet fyller 20 år.
Som förmånstagare till försäkring avseende efterlevandepension far
endast insättas person till vilken efterlevandepension kan utgå enligt ni-
onde och tionde styckena.
Försäkringsvillkor, som med hänsyn till bestämmelserna i denna lag är
avgörande for frågan huruvida försäkringen är att anse som pensionsför-
säkring, skall tas in i försäkringsavtalet. Detta skall dessutom innehålla
villkor att försäkringen inte får pantsättas eller belånas och inte heller
ändras på sådant sätt att den inte längre uppfyller de föreskrifter, som
anges för pensionsförsäkring i denna lag, eller i andra fall än nedan före-
skrivs överlåtas eller återköpas. Avtalet får inte innehålla villkor som är
oförenligt med bestämmelserna om pensionsförsäkring i denna lag.
Under den försäkrades livstid får pensionsförsäkring endast överlåtas
1. till följd av anställningsförhållande, därvid försäkringen före eller
efter överlåtelsen skall ha karaktär av tjänstepensionsförsäkring,
2. på grund av utmätning liksom vid ackord eller konkurs eller
3. genom bodelning.
Ny ägare till pensionsförsäkring skall omedelbart underrätta försäk-
ringsgivaren om förvärvet av försäkringen.
Återköp av pensionsförsäkring får utan hinder av bestämmelserna i
denna lag ske,
1. om det tekniska återköpsvärdet uppgår till högst ett basbelopp enligt
lagen om allmän försäkring och försäkringen inte är förenad med ett
oåterkalleligt förmånstagarförordnande samt premier for försäkringen
inte har betalats senare än 10 år före återköpet, eller
2. om det tekniska återköpsvärdet uppgår till högst 30 procent av ett
basbelopp enligt lagen om allmän försäkring.
Om det i annat fall än som avses Om det i annat fall än som avses
Prop. 1998/99:87
i föregående stycke finns synner-
liga skäl for återköp och sådant får
ske enligt försäkringstekniska
grunder, får återköp medges av
skattemyndigheten. Bestämmelser-
na i förevarande lag hindrar inte
i föregående stycke finns synner-
liga skäl for återköp och sådant far
ske enligt försäkringsavtalet och
försäkringstekniska riktlinjer, får
återköp medges av skattemyndig-
heten. Bestämmelserna i foreva-
112
heller återbetalning enligt 13 kap. rande lag hindrar inte heller
4 § äktenskapsbalken av forsäk- 1. återbetalning enligt 13 kap.
ringstagarens tillgodohavande. 4 § äktenskapsbalken av försäk-
ringstagarens tillgodohavande,
eller
2. en överföring av hela försäk-
ringens värde direkt till en pen-
sionsförsäkring som försäkrings-
tagaren tecknar hos samma eller
annan försäkringsgivare med
samma person som försäkrad.
Överföringen skall i så fall inte
anses som ett belopp som enligt
första stycket utgår på grund av
pensionsförsäkring och inte heller
som en betalning av avgift för pen-
sionsförsäkring.
Försäkring som huvudsakligen avser ålders-, sjuk- eller efterlevande-
pension och som har meddelats i försäkringsrörelse vilken inte bedrivs
från fast driftställe i Sverige skall anses som pensionsförsäkring, om den
försäkrade var bosatt utomlands när avtalet ingicks och där medgavs av-
drag, skattereduktion eller liknande skattelättnad for inbetalda premier.
Detsamma gäller försäkring av nämnda slag som arbetsgivare betalt pre-
mier för under den försäkrades bosättning eller förvärvsarbete i utlandet
utan att betalningen räknats som inkomst för den försäkrade vid beskatt-
ningen i detta land. Ett sådant förvärvsarbete skall vara den försäkrades
huvudsakliga förvärvsverksamhet. Skattemyndigheten får, om särskilda
skäl finns i annat fall än som avses i detta stycke, medge att försäkring
meddelad i försäkringsrörelse vilken inte bedrivs från fast driftställe i
Sverige skall anses som pensionsförsäkring. Om en försäkring beskattats
som pensionsförsäkring med stöd av detta stycke, kan försäkringen inte
övergå till kapitalförsäkring.
Med kapitalförsäkring förstås annan livförsäkring än pensionsförsäk-
ring. Till kapitalförsäkring hänförs mot statens grupplivförsäkring sva-
rande förmån från kommun, även om förmånen inte utgår på grund av
försäkring.
Försäkring som enligt denna lag är att hänföra till pensionsförsäkring
får anses såsom kapital försäkring, om förbehåll härom intagits i avtalet
vid dess ingående.
Premiebefrielseförsäkring skall anses tillhöra samma slag av försäk-
ring som huvudförsäkringen.
För att sjuk- eller olycksfallsförsäkring skall anses ha tagits i samband
med tjänst fordras, att premier för försäkringen skall betalas av arbetsgi-
varen. Vidare fordras att anmälan görs till försäkringsanstalten om att
försäkringen har tagits i samband med tjänst.
Till livränta räknas även höjning av livräntan och sådant tillägg till
denna som skall utgå under livräntans fortsatta bestånd.
Såvitt gäller kraven enligt denna Såvitt gäller kraven enligt denna
anvisningspunkt, att en ålders- anvisningspunkt, att en ålders-
Prop. 1998/99:87
113
eller efterlevandepension under
den första femårsperioden inte
utgår med annat än samma belopp
vid varje utbetalningstillfälle eller
med stigande belopp, bortses i
fråga om försäkring enligt lagen
(1989:1079) om livförsäkringar
med anknytning till värdepap-
persfonder från sådana föränd-
ringar av beloppen som föranleds
av kursutvecklingen på fondande-
larna.
eller efterlevandepension under Prop. 1998/99:87
den första femårsperioden inte
utgår med annat än samma belopp
vid varje utbetalningstillfälle eller
med stigande belopp, bortses i
fråga om försäkring enligt 2 kap.
3 b § första stycket klass 3 försäk-
ringsrörelselagen (1982:713) från
sådana förändringar av beloppen
som föranleds av kursutvecklingen
på fondandelarna.
Beslut som skattemyndighet meddelat avseende medgivande enligt
tredje, fjärde, sextonde eller sjuttonde stycket av denna anvisningspunkt
far överklagas hos Riksskatteverket. Riksskatteverkets beslut far inte
överklagas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången
vid 2001 års taxering. Vad som sägs i de nya föreskrifterna om försäk-
ringsavtalet och försäkringstekniska riktlinjer gäller under åren 2000 och
2001 i stället försäkringstekniska grunder när försäkringsgivaren tilläm-
par punkten 2 av övergångsbestämmelserna till lagen (1999:000) om
ändring i forsäkringsrörelselagen (1982:713).
114
Härigenom föreskrivs att 4 a § förmånsrättslagen (1970:979)’ skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1998/99:87
Förmånsrätt följer med försäk-
ringstagares fordran hos försäk-
ringsgivare i den egendom och i
den omfattning som anges i 7 kap.
11 a § försäkringsrörelselagen
(1982:713) och 5 kap. 11 § lagen
(1998:293) om utländska försäk-
ringsgivares verksamhet i Sverige.
4a§2
Förmånsrätt följer med försäk-
ringstagares och andra ersätt-
ningsberättigades fordran på
grund av försäkringsavtal hos för-
säkringsgivare i den egendom och
i den omfattning som anges i
7 kap. 11 a § försäkringsrörelse-
lagen (1982:713) och 5 kap. 11 §
lagen (1998:293) om utländska
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
' Lagen omtryckt 1975:1248.
2 Senaste lydelse 1998:298.
115
Härigenom föreskrivs att 4 § konsumentförsäkringslagen (1980:38)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4§
I förhållande till annan än försäkringstagaren tillämpas 25, 54-58, 86-
88, 95 och 96 samt 122 och 123 §§ lagen (1927:77) om försäkringsavtal
även i fråga om försäkringar som avses i denna lag. Vid tillämpningen av
dessa bestämmelser gäller även 3 § första stycket lagen om försäkrings-
avtal.
Om tillsyn över att försäkrings-
villkor är skäliga finns bestämmel-
ser i lagen (1948:433) om försäk-
ringsrörelse.
Prop. 1998/99:87
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
116
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan
näringsidkare skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1§
Om ett villkor, som en näringsidkare ställer upp när han ingår eller av-
ser att ingå avtal med en annan näringsidkare, är att anse som oskäligt
mot denne, kan Marknadsdomstolen förbjuda näringsidkaren att i fort-
sättningen ställa upp samma eller väsentligen samma villkor i liknande
fall. Ett sådant förbud kan också riktas mot någon som är anställd hos
näringsidkaren eller mot någon annan som handlar på dennes vägnar.
Första stycket gäller inte villkor
i verksamhet som står under tillsyn
av bankinspektionen eller försäk-
ringsinspektionen.
Prop. 1998/99:87
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2. Äldre bestämmelser skall tillämpas på avtal som ingåtts före ikraft-
trädandet. Detsamma gäller för försäkringsavtal som ingåtts före ikraft-
trädandet och därefter förnyats.
117
2.9
Prop. 1998/99:87
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 §'
Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige finns
särskilda bestämmelser, nämligen
1. för bankföretag 1 kap. 4 och 5 §§ bankrörelselagen (1987:617),
2. för värdepappersföretag 1 kap. 3 c § och 2 kap. 7 § lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse,
3. för företag som driver finansieringsverksamhet 2 kap. 8-10 §§ lagen
(1992:1610) om finansieringsverksamhet,
4. för utländska försäkrings-
givare lagen (1950:272) om rätt
för utländska försäkringsföretag
att driva försäkringsrörelse i Sve-
rige och lagen (1993:1302) om
EES-försäkringsgivares verksam-
het i Sverige,
5. för börser, auktoriserade marknadsplatser och clearingorganisationer
2 kap. 7 §, 7 kap. 2 § respektive 8 kap. 3 § lagen (1992:543) om börs-
och clearingverksamhet,
6. för centrala värdepappersförvarare 2 kap. 6 § lagen (1998:1479) om
kontoföring av finansiella instrument,
7. för utländska fondföretag 7 a-c §§ lagen (1990:1114) om värde-
pappersfonder.
4. för utländska försäkrings-
givare lagen (1998:293) om ut-
ländska försäkringsgivares verk-
samhet i Sverige,
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
Senaste lydelse 1998:1493.
118
I detta ärende tas det upp förslag till en bred reform av lagstiftningen för
svenska försäkringsgivare. Frågorna har behandlats i flera utrednings-
och promemoriaförslag.
Hösten 1990 tillkallades med stöd av regeringens bemyndigande en
kommitté, Försäkringsutredningen (Fi 1990:11), för att utreda frågor på
försäkringsområdet och föreslå ändringar i försäkringsrörelselagstift-
ningen. Syftet med utredningen var att skapa mer rationella rörelseregler
för försäkringsbolagen och att åstadkomma ett regelsystem som är fören-
ligt med det inom EG. Frågor som berördes av den västeuropeiska integ-
rationen skulle behandlas med förtur.
De lagförslag som redovisas nu bygger till stor del på förslag i Försäk-
ringsutredningens slutbetänkande.
Försäkringsutredningen presenterade hösten 1991 ett första delbe-
tänkande, Försäkringsrörelse i förändring 1 (SOU 1991:89). Betänkandet
innehöll bl.a. förslag till nya soliditetsregler, som grundades på EG:s
första skadeförsäkringsdirektiv och första livförsäkringsdirektiv. För-
slaget togs upp i prop. 1992/93:257 om ändrad lagstiftning för försäk-
ringsverksamhet med anledning av EES-avtalet. Propositionen antogs av
riksdagen (bet. 1993/94:NU5, rskr. 1993/94:39) och lagstiftningen trädde
i kraft den 1 januari 1994 (SFS 1993:1302-1311).
Utredningen lämnade år 1993 sitt andra delbetänkande Försäkrings-
rörelse i förändring 2 (SOU 1993:108). Betänkandet tog sikte på den
tredje generationens EG-direktiv på försäkringsrörelseområdet. Genom
den tredje generationens direktiv har den legala grunden för en inre
marknad på försäkringsområdet fullbordats. Förslagen resulterade i ett
stort antal nya regler som började gälla den 1 juli 1995 (prop.
1994/95:184, bet. 1994/95 :NU24, rskr. 1994/95:392, SFS 1995:779-789).
För svenska försäkringsbolag införlivades EG-rätten genom ändringar
i forsäkringsrörelselagen (1982:713), FRL. För utländska försäkrings-
givare med säte i ett annat EES-land infördes en ny lag. Gemenskaps-
rätten medförde också ändringar i de svenska reglerna för övriga utländ-
ska försäkringsgivare. Reglerna för de utländska försäkringsgivarna med
verksamhet i Sverige har nyligen ändrats och sammanförts till en ny lag;
lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivare med verksamhet i Sve-
rige, LUFV (prop. 1997/98:141, bet. 1997/98:FiU22, rskr. 1997/98:215).
Genom lagen (1995:1560) om årsredovisning för försäkringsföretag,
ÅRFL, genomfördes rådets direktiv av den 19 december 1991 om års-
bokslut och sammanställd redovisning för försäkringsföretag
91/674/EEG. Reglerna trädde i kraft den 1 januari 1996
(prop. 1995/96:10, bet. 1995/96:LU4, rskr. 1995/96:91).
En ny ordning för beslut och överklagande har nyligen genomförts
(prop. 1997/98:186, bet. 1998/99:FiU14, rskr. 1998/99:130).
Försäkringsutredningen lämnade i slutet av år 1995 sitt slutbetänkande
Försäkringsrörelse i förändring 3 (SOU 1995:87). I betänkandet föreslogs
en modernisering av rörelsereglema med tyngdpunkt på reglerna för liv-
försäkringsbolag. Ett väsentligt inslag var nya föreskrifter för hante-
ringen av överskott med en tydligare gränsdragning mellan riskkapital i
Prop. 1998/99:87
119
bolagen och försäkringstagarnas kapital. Efter remissbehandlingen har en
fortsatt beredning skett i Regeringskansliet. Arbetet redovisades i juli
1998 i departementspromemorian Reformerade försäkringsrörelseregler
(försäkringsrörelsepromemorian, Ds 1998:45).
Försäkringsrörelsepromemorian tar i huvudsak upp frågor som be-
handlats i Försäkringsutredningens slutbetänkande (SOU 1995:87), i
Kollektivförsäkringsutredningens betänkande Översyn av rörelse- och
tillsynsregler för kollektiva försäkringar (SOU 1998:7) och i Försäk-
rings garantiutredningens betänkande Försäkringsgaranti (1998:22). Även
vissa frågor rörande ledningsregler i försäkringsbolag som behandlats i
Banklagskommitténs delbetänkande Nya ledningsregler för bankaktie-
bolag och försäkringsbolag (SOU 1998:27) utvecklas i promemorian.
Promemorian och betänkandena har remissbehandlats.
I propositionen föreslås också vissa ändringar i reglerna för revisorer.
Förslag om detta har redovisats i en promemoria om ny associationsrätt
för bankaktiebolag och försäkringsbolag (associationsrättspromemorian,
dnr Fi98/476).
Följdändringar föreslås i lagen (1998:293) om utländska försäkrings-
givares verksamhet i Sverige. Under hösten 1998 utarbetades en prome-
moria inom Finansdepartementet med förslag i ämnet (LUFV-
promemorian, dnr Fi98/3282).
I bilagorna 1-7 finns förteckningar över de remissinstanser som yttrat
sig över Försäkringsutredningens slutbetänkande, försäkringsrörelsepro-
memorian, Kollektivförsäkringsutredningens och Försäkringsgarantiut-
redningens betänkanden, associationsrättspromemorian, betänkandet om
nya ledningsregler för bankaktiebolag och försäkringsbolag samt LUFV-
promemorian. Remissyttrandena finns tillgängliga i Finansdepartementet
(dnr Fi4130/91, Fi95/5071, Fi98/157, Fi98/240, Fi98/470, Fi98/476 och
Fi98/3282).
Förslagen i propositionen har en koppling till flera andra lagstiftnings-
frågor.
Inom Finansdepartementet pågår för närvarande ett arbete där de asso-
ciationsrättsliga reglerna för försäkringsbolag övervägs. En första del av
arbetet har redovisats i associationsrättspromemorian som behandlar bå-
de banker och försäkringsbolag. Promemorian har resulterat i ny lagstift-
ning för bankaktiebolag (prop. 1997/98:166, bet. 1998/99:LU4, SFS
1998:1500).
De associationsrättsliga reglerna för allmänna aktiebolag är samtidigt
föremål för en översyn inom Aktiebolagskommittén. Kommittén har
lämnat flera betänkanden som lett till lagstiftning, och nya delbetänkan-
den bereds inom Justitiedepartementet.
Resultatet av detta arbete kommer att övervägas med avseende på för-
säkringsbolagen i ett senare sammanhang. Det hade varit en fördel om
sådana ändringar hade kunnat genomföras inom ramen för en reforme-
ring av rörelsereglema. Intresset av att nu genomföra försäkringsrörelse-
reformen innebär dock att detta inte är möjligt. Det kan därför senare bli
aktuellt med justeringar i vissa av de nu föreslagna reglerna med hänsyn
till Aktiebolagskommitténs arbete.
Prop. 1998/99:87
120
Rörelse- och tillsynsreglema för banker och kreditmarknadsföretag har
nyligen varit föremål för översyn inom Banklagskommittén (dir.
1995:86). Kommitténs betänkande, Reglering och tillsyn av banker och
kreditmarknadsföretag (SOU 1998:160), avlämnades i januari 1999. Det
har därför inte funnits utrymme för att beakta kommitténs förslag redan i
detta sammanhang.
Enhetliga principer och regler för alla slag av finansiella företag är ef-
tersträvansvärda. Genom bl.a. de direktiv som har styrt utrednings-
arbetet på bank och försäkringsområdet kan det bedömas att inriktningen
av reformerna överensstämmer för de olika finansiella företagen. Ett me-
ra systematisk arbete för att nå enhetliga regler för olika finansiella före-
tag kan inte göras nu.
Vissa försäkringsgivare på det privata försäkringsområdet utgörs av
understödsföreningar. Det är sådana föreningar som har till uppgift att
lämna sjukhjälp, begravningshjälp, pension eller liknande understöd till
sina medlemmar eller deras anhöriga och som omfattas av lagen
(1972:262) om understödsföreningar. Den lagen är för närvarande före-
mål för en särskild översyn. Ett utredningsbetänkande i ämnet har nyli-
gen redovisats; Försäkringsföreningar - ett reformerat regelsystem, SOU
1998:82. Frågan om den fortsatta beredningen av betänkandet och sam-
ordningen med förevarande förslag övervägs för närvarande inom Fi-
nansdepartementet. Även den associationsrättsliga grunden för under-
stödsföreningar måste övervägas vidare. En fråga som behandlats i nyss
nämnda betänkande avser understödsföreningars års- och koncernredo-
visning. Förslag om en övergång till nya redovisningsregler i lagen
(1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag har presenterats i ett
utkast till lagrådsremiss från Justitiedepartementet; En ny bokföringslag
m.m., som nyligen har remitterats.
De ändringar som nu föreslås för försäkringsbolagen aktualiserar ett
antal följdändringar i skattelagstiftningen. Sådana förslag kommer att
föreläggas riksdagen under år 1999 så att ändringar i skattelagarna kan
träda i kraft samtidigt med de näringsrättsliga ändringarna.
Översynen av FRL motiverar även ändringar i regelverket för utländ-
ska försäkringsgivare och i reglerna för Premiepensionsmyndigheten.
Förslag till sådana lagändringar kommer att redovisas inom kort.
Nuvarande försäkringsrörelselag är från 1982. Många bestämmelser i
lagen är överförda från 1948 års försäkringsrörelselag med mindre, när-
mast redaktionella ändringar. Regelsystemet har därefter underkastats
åtskilliga ändringar vid olika tillfällen samt mera genomgripande änd-
ringar i samband med EG-harmoniseringen. En språklig och systematisk
reformering av regelsystemet har inte kunnat ske efter införlivandet av
gemenskapsrättens ofta svårtillgängliga regelsystem.
Det finns därför ett stort behov av en språklig och författningsteknisk
översyn av regelverket för försäkringsbolag. Detta arbete bör dock av-
vakta den planerade anpassningen av de associationsrättsliga reglerna för
försäkringsbolag och understödsföreningar. En sådan författningsteknisk
översyn bör också invänta en ny försäkringsavtalslagstiftning, som för
närvarande bereds inom Justitiedepartementet.
Prop. 1998/99:87
121
Placeringsreglerna för försäkringsbolagen påverkas av utvecklingen på
det finansiella området. Reglerna framstår därför som föråldrade i vissa
delar och kommer att bli föremål för en fortsatt översyn. En översyn av
placerings- och soliditetsreglema är också motiverad för att ytterligare
anpassa reglerna till de nya principerna för näringsrätten på området. En
annan genomgång skall ta sikte på behovet av tillsyn över små s.k. sock-
enbolag, captivebolag och återförsäkringsbolag.
De svenska reglerna om rörelsen har i praktiken kommit att styra vilka
försäkringsprodukter som svenska livförsäkringsbolag far meddela och
hur överskottshanteringen får ske i dessa bolag. Vid övergången till en
ordning där rörelsereglema inte styr produktutbudet uppkommer sär-
skilda svårigheter vid utformningen av regleringen.
Reglerna har anpassats för att inte inkräkta på de avtalsförhållanden
som redan gäller. De regler som ställs upp skall också så långt möjligt
vara neutrala mellan olika företagsformer samt mellan gamla och nya
företag. Regelverket måste också kunna gälla för olika särförhållanden
som i princip saknar motsvarighet utanför försäkringsområdet, t.ex. en
aktiebolagsform där överskottet inte får delas ut till ägarna men där ägar-
na ändå har ett bestämmande inflytande över företaget.
Det är därför nödvändigt att utforma bl.a. de nya överskottsreglema i
FRL för att passa vitt skilda förhållanden. Det innebär samtidigt att reg-
lerna ofta inte kan ge konkret vägledning för tillämpningen i olika situa-
tioner. Det måste lämnas relativt öppet för olika anpassningar och
kompletteringar i praxis. Det innebär också, i likhet med vad som är fal-
let i många andra jämförbara länder, att ett stort ansvar för utfyllnaden av
reglerna överlåts till myndigheterna.
Mot denna bakgrund kommer regeringen att noga följa tillämpningen
av de nya reglerna med inriktning på att ett starkt skydd för försäkrings-
tagarna skall behållas och utvecklas vidare.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 28 januari 1999 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som som finns i bilaga 8. Regeringen beslutade där-
efter den 4 februari 1999 att inhämta rådets yttrande över ytterligare lag-
förslag som finns i bilaga 9.
Lagrådets yttranden finns i bilagorna 10 och 11.
Regeringen har i propositionen i allt väsentligt följt Lagrådets förslag.
I förhållande till lagrådsremissen har också gjorts vissa andra ändringar
av redaktionell natur. Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter i
den allmänna motiveringen och i författningskommentaren. Några tillägg
av teknisk natur har också gjorts i 4 kap. 8 § FRL, i 8 kap. 5 § LUFV och
i övergångsbestämmelserna till kommunalskattelagen (1928:370). Änd-
ringarna är av enkel beskaffenhet. Lagrådets hörande i dessa delar har
därför inte ansetts nödvändigt.
Lagrådsremissen redovisade en särskild övergångsbestämmelse som
var generellt utformad och avsåg att hålla äldre övergångsbestämmelser
som alltjämt kan ha betydelse vid liv. Lagrådet har med fog förordat en
Prop. 1998/99:87
122
restriktiv användning av en sådan övergångsregel. Regeringen kommer Prop. 1998/99:87
därför att återkomma i denna fråga efter en genomgång av äldre över-
gångsbestämmelser och deras relevans i dag.
123
Näringsrättsliga regler
I Sverige kan försäkringsrörelse bedrivas i försäkringsbolag och försäk-
ringsföreningar (understödsföreningar). Även i de offentliga försäkring-
arna, t.ex. i den allmänna socialförsäkringen, finns försäkringsinslag. I
denna proposition behandlas endast den privaträttsliga försäkringsverk-
samheten.
Vissa försäkringar som bolagen erbjuder, t.ex. trafikförsäkringen, är
obligatoriska enligt föreskrifter i lag. Dessa försäkringar har ett tydligt
offentligrättsligt inslag men handhas helt eller delvis av privaträttsliga
subjekt.
Försäkringsbolagen är endera aktiebolag eller ömsesidiga bolag. För-
säkringsaktiebolagen ägs av sina aktieägare. De ömsesidiga bolagen ägs
av sina försäkringstagare.
De näringsrättsliga reglerna delar upp försäkringsbolagens verksamhet
i skadeförsäkringsrörelse och livförsäkringsrörelse. Dessa verksamheter
skall i princip drivas i olika bolag. Vissa försäkringar kan förekomma i
såväl skade- som livförsäkringsbolag.
De svenska försäkringsbolagens verksamhet regleras i huvudsak i för-
säkringsrörelselagen (1982:713; FRL). Lagen innehåller dels närings-
rättsliga regler, dels associationsrättsliga regler. De senare reglerna mot-
svarar ofta bestämmelserna i aktiebolagslagen (1975:1385).
De utländska försäkringsbolagens verksamhet regleras i den nyligen
antagna lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i
Sverige (prop. 1997/98:141, 1997/98 FiU22, SFS 1998:293). I lagen
finns regler som är gemensamma för alla utländska försäkringsgivare
men även regler som varierar beroende på om försäkringsgivaren finns
inom eller utanför det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, EES.
En stor del av rörelsereglema för de utländska försäkringsgivarna över-
ensstämmer med vad som gäller för svenska försäkringsbolag.
En särskild form av försäkring är livförsäkring med anknytning till
värdepappersfonder. Försäkringsformen kallas fondförsäkring eller unit
linked-försäkring och skall drivas i särskilt bolag. I lagen (1989:1079)
om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder finns sär-
skilda regler för denna livförsäkring.
Reformarbetet på det näringsrättsliga området är också kopplat till
regleringen av de avtalsrättsliga försäkringsreglerna. De civilrättsliga be-
stämmelserna om avtalsförhållandet mellan försäkringsbolagen och deras
kunder finns i lagen (1927:77) om försäkringsavtal och i konsumentför-
säkringslagen (1980:38). Ett förslag om nya avtalsregler övervägs inom
Justitiedepartementet.
En särskild form av försäkringsverksamhet bedrivs i understödsföre-
ningarna. En understödsförening är en sådan förening för inbördes bi-
stånd som har till ändamål att, utan affärsmässigt drivande av försäk-
ringsrörelse, meddela annan personförsäkring än arbetslöshetsförsäkring.
Prop. 1998/99:87
124
Föreningarna skall normalt endast vara öppna för en bestämd grupp för-
säkringstagare, t.ex. en viss yrkesgrupp. Verksamheten i föreningarna
regleras i lagen (1972:272) om understödsföreningar. Försäkringsav-
talslagen reglerar avtalsförhållandet mellan föreningen och medlemmen.
Lagen om understödsföreningar har varit föremål för flera utredningar.
Lagen har senast setts över av Försäkringsföreningsutredningen som un-
der hösten redovisat betänkandet Försäkringsföreningar — ett reformerat
regelsystem (SOU 1998:82).
En försäkringsrörelse står under tillsyn av Finansinspektionen. Försäk-
ringsbolagens verksamhet kan i vissa delar granskas av konsumentom-
budsmannen (KO) och Konsumentverket med stöd av marknadsförings-
lagen (1995:450) och lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsument-
förhållanden. Även Konkurrensverket utövar tillsyn på området.
EG:s försäkringsdirektiv
I EG:s försäkringsdirektiv finns ett omfattande regelverk för direkt för-
säkringsverksamhet. Direktiven avser endera liv- eller skadeförsäkring
och delas in i tre ”generationer”.
Det grundläggande syftet med EG-regleringen har varit att genomföra
en inre marknad för försäkringstjänster. Målsättningen uppnåddes i hu-
vudsak genom godkännandet och införlivandet av tredje generationens
försäkringsdirektiv i den nationella lagstiftningen i respektive medlems-
land. I Sverige fullbordades genomförandet av tredje generationens di-
rektiv genom ändringar i lagstiftningen för såväl svenska som utländska
försäkringsföretag den 1 juli 1995 (prop. 1994/95:184).
Den gemensamma försäkringsmarknaden inom EES bygger på fyra
grundläggande principer: principerna om en enda auktorisation, om hem-
landstillsyn, om minimiharmonisering av viktigare regler för försäkrings-
verksamhet och om ett ömsesidigt erkännande av de enskilda ländernas
regler för försäkringsverksamhet i övrigt. Bland de regler som är föremål
för en minimiharmonisering kan nämnas bestämmelser om kapitalbas,
skuldtäckning, samt diversifiering och matchning av placeringstill-
gångarna.
Den rent allmänt ökade internationaliseringen och de i väsentliga av-
seenden gemensamma försäkringsrörelsereglerna i Europa har fört med
sig en ökad konkurrens på den svenska marknaden.
Behovet av översyn från ekonomisk synpunkt
Försäkringsbolagens verksamhet har sedan länge reglerats av special-
lagstiftning och varit underordnad särskild tillsyn. Redan på slutet av
1800-talet påbörjades arbetet med en lagstiftning som skyddade de be-
fintliga bolagen. Konkurser i försäkringsbolag skulle förhindras.
På 1950-talet stod det klart att den gamla regleringen av bolagen med-
förde effektivitetsförluster. För att uppnå kostnadseffektivitet infördes
skälighetsprincipen och för att uppnå en lämplig marknadsstruktur in-
Prop. 1998/99:87
125
fördes behovs- och sundhetsprincipema. Behovsprincipen innebar att
man gav koncession om konkurrenssituationen medgav det och sundhets-
principen innebar att man gav koncession om bolaget kunde antas bidra
till en sund utveckling av försäkringsväsendet.
Denna reglering kvarstår i inte obetydliga delar i dag. Det har i reali-
teten hämmat nyetableringar och produktutveckling på området. Regle-
ringen har på så sätt delvis motverkat konsumenternas behov av pris- och
produktkonkurrens.
Försäkringsmarknaden torde fungera dåligt utan någon form av sär-
reglering. Informationen om forsäkringstjänstema är i utgångsläget ofull-
ständig och ojämnt fördelad mellan partema. Försäkringstekniken är ofta
så komplicerad att det är svårt för den enskilde att bilda sig en upp-
fattning om försäkringsbolagets ekonomi och förmåga att fullgöra sina
förpliktelser. Informationen från försäkringsbolagen är ofta bristfällig.
De flesta försäkringstagarna saknar tillräckliga kunskaper för att avgöra
om försäkringsbolaget hanterar sina risker på ett ändamålsenligt och ef-
fektivt sätt.
Att minska denna obalans i information utgör ett motiv for statliga in-
grepp i marknadens funktion. Det gäller inte minst på grund av att oba-
lansen kan fa allvarliga konsekvenser for den svagare parten, försäk-
ringstagaren. Skyddsmotivet har störst tyngd då det gäller forsäk-
ringstjänster som bjuds ut till hushållen.
De förslag till näringsrättsliga regler som nu lämnas avser att skydda
försäkringstagare och andra ersättningsberättigade och har utformats for
att ge bättre förutsättningar for effektiv produktion av främst livförsäk-
ringar. Ändringarna är även tänkta att underlätta prisbildningen på mark-
naden. På grund av lagstiftning och tradition tillhandahåller livförsäk-
ringsbolagen produkter som är relativt likartade till såväl utformning som
pris. Gemensamt for all traditionell livförsäkring är bl. a. åter-
bäringstekniken som används för att fördela överskotten i livbolaget
mellan de försäkrade.
Livförsäkringar är komplexa produkter som är svåra att analysera ef-
tersom kontrakten sträcker sig över lång tid, och är beroende av många
osäkra parametrar. Till osäkerheten om vilken produkt försäk-
ringstagaren köper av bolaget bidrar att bolaget inte på förhand kan pre-
cisera hur återbäringsmedlen skall fördelas inom forsäkringskollektivet.
En faktor som ytterligare bidrar till att försvåra konsumentens analys
av den traditionella livförsäkringsprodukten är att bolagen har möjlighe-
ter att justera de s.k. försäkringstekniska grunderna under försäkringens
löptid. Grunderna innehåller bestämmelser om beräkning av premier
m.m. och påverkar bl.a. utbetalningarna från en livförsäkring.
Sammantaget är marknaden för traditionell livförsäkring en marknad
där konsumenterna har begränsade möjligheter att värdera relationen
mellan pris och produkt. Det är även svårt att jämföra de produkter som
erbjuds på marknaden. Därmed brister det i förutsättningarna for en väl
fungerande marknad där konkurrenstrycket pressar priserna på produk-
terna. Den överprissättning som kan bli följden av detta innebär en sam-
hällsekonomisk kostnad som bärs av konsumenterna.
Prop. 1998/99:87
126
En följd av den bristande konkurrensen på marknaden för traditionell
livförsäkring är att bolagen inte ges incitament att utveckla nya och bättre
försäkringsprodukter.
Genom att skälighetsprincipen slopas (se avsnitt 6.1) försvinner bl.a.
en rest av pris- och produktkontroll i näringsrätten. Även nuvarande ord-
ning med försäkringstekniska grunder föreslås upphöra (se avsnitt 8.3.1).
Istället ökar kraven på försäkringsavtalens innehåll. Därmed förbättras
förutsägbarheten påtagligt för försäkringstagarna.
De ökade kraven på avtalens innehåll ger konsumenten bättre möjlig-
het att värdera den produkt han köper och bättre möjlighet att kunna jäm-
föra olika bolags produkter. Detta kommer sannolikt bidra till att stärka
konkurrensen och förbättra marknadens funktionssätt.
Med undantag för fondförsäkringsbolag skall svenska livförsäkrings-
bolag enligt nuvarande lagstiftning drivas enligt ömsesidighetsprincipen.
Avsikten med principen är att alla medel som genereras i livbolagen skall
komma försäkringstagarna till godo. Utdelningsförbudet från livförsäk-
ringsaktiebolag kan ses som en del av ömsesidighetsprincipen.
Aktiva ägare spelar en central roll i marknadsekonomin. Genom att
ägare utifrån egna intressen bevakar produktionen i bolagen så att avkast-
ningen på deras insatta kapital blir så hög som möjligt, bidrar de till att
produktionen i bolaget blir effektiv. Ett slopande av utdelningsförbudet
ökar förutsättningarna för aktiva ägare i försäkringsaktiebolagen.
Ömsesidighetsprincipen innebär att försäkringstagarna tillhandahåller
huvuddelen av det riskkapital som behövs i verksamheten. Tillgångarna i
bolaget kan i princip delas i tre delar, garanterade åtaganden, preliminärt
fördelad (allokerad) återbäring och eget kapital. Mot garanterade åtag-
anden svarar en tillgångsmassa som inte får användas för förlusttäckning.
Allokerad återbäring har fördelats preliminärt till försäkringstagarna,
men får användas för förlusttäckning. Det egna kapitalet i traditionella
livförsäkringsbolag är generellt relativt litet. Eftersom allokerad åter-
bäring får användas för förlusttäckning, står försäkringstagarna risken
även för förlust i rörelsen. Eftersom försäkringstagarna i sådana bolag i
allt väsentligt står för riskerna erhåller följdriktigt aktieägarna inte någon
del i vinsten.
Det föreslås att livförsäkringsaktiebolag får möjlighet att dela ut vinst
till sina ägare (se avsnitt 7.2). Denna möjlighet kommer i princip att bli
tillgänglig även för bolag som inte är nystartade, men med regler som
säkerställer de befintliga försäkringstagarnas anspråk. Utdelningsmöjlig-
heten innebär att investerare ges möjlighet till direktavkastning på sitt
kapital, något som torde underlätta tillförseln av riskkapital till bran-
schen. Ökad tillgång på riskkapital innebär att förhållandena för nyeta-
bleringar blir bättre. En utökad möjlighet till nyetablering utgör en kon-
kurrenspress.
En förutsättning för att tillåta utdelning av vinst är emellertid att en
klarare uppdelning mellan rörelsekapital och försäkringstagarnas kapital
görs (se vidare avsnitt 7.4). De medel som enligt avtalet skall tillföras
försäkringstagaren föreslås inte bli tillgängliga för förlusttäckning i vinst-
utdelande bolag. Rörelserisken skall bäras av det egna kapitalet och där-
med av ägarna, och inte av försäkringstagarna.
Prop. 1998/99:87
127
Till följd av det låga konkurrenstrycket och den svaga ägarrollen har
bolagsledningen i praktiken stor frihet i dag. Eftersom försäkringstagarna
dessutom saknar möjlighet att flytta sitt sparande i pensionsförsäkringar
till en ny försäkringsgivare är trycket på att förvaltningen skall ske kost-
nadseffektivt litet. Vissa ändringar föreslås på denna punkt (se avsnitt
12).
En uppdelning av kapitalet mellan försäkringstagarmedel och riskbä-
rande kapital innebär att bolagsledningen måste använda bolagets egna
kapital för förlusttäckning. Ägarna har ett entydigt incitament att bevaka
bolagsledningens hantering av det egna kapitalet. Därmed ökar pressen
på bolagsledningen att hitta så kostnadseffektiva lösningar för bolaget
som möjligt.
I den utsträckning försäkringstagarnas anspråk inte längre kan sättas
ned genom förlusttäckning överförs risken till aktieägarna. Risköver-
föringen kommer att ställa högre krav på eget kapital i bolagen. Formellt
kommer detta komma till uttryck i storleken på den s.k. solvensmargi-
nalen. Det ökade kravet på eget kapital stärker incitamenten för ägarkon-
troll i bolaget.
I detta avsnittet beskrivs den inhemska och den globala försäkringsmark-
naden. Inledningsvis redogörs för den inhemska försäkringsmarknaden
ur en makroekonomisk synvinkel. Därefter beskrivs strukturen i den in-
hemska försäkringsmarknaden.
I en andra del sätts den svenska försäkringsmarknaden in i ett globalt
sammanhang.
Den svenska försäkringsmarknaden
Försäkringsbranschen delas in i två delar, livförsäkring och skadeförsäk-
ring. Indelningen är naturlig eftersom försäkringsprodukterna inom de
två kategorierna är olika till sin karaktär. Produkter inom livförsäkring
utgörs ofta till stor del av sparande.
Skadeförsäkringsbolagen erbjuder produkter som mer är att betrakta
som konsumtion. Risken försäkras normalt för en given tidsperiod, t.ex.
ett år, och premien kalibreras med hänsyn till bolagets förväntade kost-
nad för den aktuella försäkringen.
Prop. 1998/99:87
128
Figur 1: Försäkringspremier brutto fördelat på kollektiv försäk-
ring och privata livförsäkringar samt skadeförsäkring,
mkr, löpande priser. Försäkringspremier som andel av
hushållens disponibla inkomst.
Prop. 1998/99:87
Privat livförsäkring m Kollektiv försäkring MB Skadeförsäkring 1 procent av disponibel inkomst |
Källa: SCB Nationalräkenskaperna och Finansräkenskaperna
Vissa livförsäkringsprodukter saknar sparmoment. Inom livförsäkring
finns en glidande skala för försäkringsprodukter från ren riskförsäkring
till en sparprodukt med endast ett mycket begränsat försäkringsinslag.
Av figur 1 framgår att premiema för kollektiva försäkringar — de av-
gifter som arbetsgivare erlägger för bl.a. avtalspension, sjuk- och olycks-
fallsförsäkring för sina anställda — har visat en övervägande jämn ök-
ning sedan 1980. Två undantag är dock värda att lägga märke till. Premi-
eintäkterna för kollektiva försäkringar var nästan 15 procent lägre 1990
än 1989. En återhämtning skedde dock påföljande år. År 1995 sjönk
premieintäkterna med nästan 14 procent. En återhämtning om 9 procent
skedde under 1996. Båda avvikelserna kan förklaras av det starka sam-
bandet mellan löneutvecklingen i ekonomin och de avgifter arbetsgivarna
betalar för sina anställda.
De individuella livförsäkringspremierna steg under hela 1980-talet.
Under 1990-talet har hushållens utgifter till individuell livförsäkring varit
relativt konstant med två svackor, 1991 och 1995. En återhämtning har
emellertid skett.
Även hushållens utgifter för skadeförsäkringar visar en jämn utveck-
ling över perioden. Utvecklingen är jämnare än i försäkring med sparin-
slag. Det beror sannolikt på att sambandet mellan efterfrågan på skade-
försäkring och hushållens disponibla inkomster inte är lika starkt som för
livförsäkring.
Slutligen visas i figur 1 hushållens samlade utgifter till försäkring som
andel av disponibel inkomst. Andelen har ökat över tiden — hushållen
tenderar att använda en allt större del av sin disponibla inkomst till för-
säkringsprodukter.
129
5 Riksdagen 1998/99. 1 samt. Nr 87
Sammantaget visar figur 1 att hushållen ökar sin efterfrågan av försäk- Prop. 1998/99:87
ringstjänster över tiden, och att denna tendensen även gäller för de olika
produktgrupperna var för sig.
Livförsäkringssparandet är ett långsiktigt sparande där avsevärda sum-
mor ackumuleras över tiden. I figur 2 visas det sparande som hushållen
har i livförsäkringsbolag. Detta avser endast individuell försäkring. Av
figuren framgår att det skett en stadig ökningen i tillgångsmassan under
perioden. Detta beror dels på tillströmningen av premier, dels på avkast-
ningen på de tillgångar som försäkringsbolagen placerat premiema i.
Livförsäkringssparandet som andel av hushållens finansiella tillgångar
ökade från 9,26 procent av hushållens finansiella tillgångar år 1980 till
15,77 procent år 1996.
Om man studerar det privata försäkringssparandet som andel av hus-
hållens finansiella nettoförmögenhet blir bilden dock en annan. Stora
variationer redovisas. Det beror dock på de stora variationerna i hus-
hållens finansiella nettoförmögenhet under perioden. Försäk-
ringssparandet är ett relativt stabilt sparande — något som reflekterar att
stora delar av det är inlåst över långa perioder.
Koncentration i branschen
Försäkringsbranschen beskrivs ofta som en bransch som domineras av ett
fåtal, stora aktörer. Detta har särskilt sagts gälla för livförsäkringsbolagen
där marknadsstrukturen har segmenterats genom att det är svårt att flytta
livförsäkringar från ett bolag till ett annat.
130
Vid utgången av år 1997 fanns det 22 livbolag för traditionell livför-
säkring och 9 fondförsäkringsbolag med koncession i Sverige.
Ungefär 60 utländska livförsäkringsbolag inom EES-området har an-
mält till Finansinspektionen att de har för avsikt att bedriva verksamhet i
Sverige. Deras verksamhet är än så länge av ringa eller ingen omfattning.
I figur 3 visas hur premieintäkterna i traditionell livförsäkring fördelas
inom branschen år 1997.
Prop. 1998/99:87
Sparbanken
Källa: Finansinspektionen
Av figur 3 framgår att de fyra största bolagen har en marknadsandel på
73 procent av premieintäkterna. Skandia Liv är det största traditionella
livbolaget med 28 procent av marknaden. Tillsammans har de två största
bolagen — Skandia Liv och Trygg-Hansa — en marknadsandel på
48 procent.
Denna bild har varit relativt konstant under 1990-talet. Numera är dock
Länsförsäkringar och WASA delar av samma koncern. Den nya koncer-
nens marknadsandel kan antas komma i paritet med Handelsbankens och
Folksams.
Livförsäkringsmarknaden har förändrats genom lanserandet av fond-
försäkringar. Fondförsäkringsverksamheten har påverkat koncentrationen
på marknaden genom att kostnads- och innovationspressen varit större i
denna del av livförsäkringsmarknaden. Företag har för en period fått en
särställning genom nya försäkringsprodukter eller villkor. Ett exempel på
detta är SkandiaLinks stora utbud av externa fonder. Ett annat exempel är
Folksams satsning på lågprisfonder.
I figur 4 visas fondförsäkring och traditionell livförsäkring som en
marknad. De fyra största aktörerna enligt ovan har då en marknadsandel
på 52 procent.
131
Figur 4: Fördelning av premieinkomster mellan försäkringskon-
cerner — traditionell livförsäkring och fondforsäkring
1997
Prop. 1998/99:87
Folksam liv
Handelsbanken liv
Sparbanken
Skandia liv
WASA liv
6%
S-t Banken
13%
Trygg-Hansa
13%
försäkringar
Källa: Finansinspektionen
Bilden i figur 4 ändras emellertid om man beaktar den senaste tidens om-
struktureringar på den finansiella marknaden. Länsförsäkringar och WA-
SAs gemensamma marknadsandel uppgår till 10 procent av premiein-
täkterna i livförsäkringsmarknaden. S-E Banken och Trygg-Hansa har
gått samman till SEB. Koncernen kommer att ha en marknadsandel på
26 procent av premieintäkterna i livförsäkringsmarknaden.
Sammantaget gick 68 procent av premieintäkterna till de fyra största
aktörerna på livförsäkringsmarknaden år 1997.
132
Figur 5: Fördelning av premieinkomsterna mellan försäkrings-
koncerner— hem- och villaförsäkring 1997
Prop. 1998/99:87
övriga
14% Folksam Sak
Källa: Finansinspektionen
Skadeförsäkringsmarknaden består av många delmarknader. Störst bland
dessa är marknaderna for sjuk- och olycksfallsförsäkring, hem- och villa
försäkring och företags- och fastighetsförsäkring. De minsta markna-
derna — som t.ex. marknaden för husdjursförsäkring — domineras av en
eller två aktörer. Detta gäller även marknaden för sjuk- och olycksfalls-
försäkring där AMF-S hade en marknadsandel på 65 procent år 1997.
Orsaken till detta är att sjuk- och olycksfallsförsäkring ofta är en del eller
ett tillägg till det kollektivavtalade skyddet.
I figur 5 illustreras marknaden för hem- och villaförsäkring år 1997.
Även här är antalet aktörer begränsat. De två största aktörerna delar på
51 procent av marknaden.
Bilden är likartat vad gäller företags- och fastighetsförsäkring. De två
största aktörerna hade 51 procent av marknaden år 1997.
133
Figur 6: Premieintäkter fördelade på försäkringskoncerner — Prop. 1998/99:87
totala premier 1997
6%
Källa: Finansinspektionen
Figur 6 visar hela försäkringsmarknaden när premieintäkter för samtliga
produkter har slagits samman för varje koncern. Under 1997 fördelades
marknaden på ett flertal aktörer. Även här ändras dock bilden något av de
sammanslagningar som skett under år 1998. Länsförsäkringar och WA-
SA har gått samman, något som år 1997 skulle ha inneburit en mark-
nadsandel om 16 procent av den totala försäkringsmarknaden. SEB
skulle med sin nya struktur ha haft en marknadsandel om 20 procent år
1997, och därmed varit den största aktören på försäkringsmarknaden.
Den svenska försäkringsmarknaden i ett globalt perspektiv
I Sverige har försäkringsrörelse som andel av BNP varit relativt konstant
genom 1990-talet. År 1990 uppgick andelen till 5,24 procent medan
bruttopremierna uppgick till 5,64 procent av BNP år 1996. Detta illustre-
ras i figur 7.
134
Figur 7: Bruttopremier som andel av BNP 1990-1996 for vissa Prop. 1998/99:87
OECD-länder, procent.
13,00% T
12,00% -
11,00% --
1990 1991
1992
1993
1994
1995
1996
Källa: OECD
'Tyskland------Sverige
......Storbrittanien---USA
•EU
■oecd|
När försäkringsverksamheten i Sverige jämförs med den i andra länder är
bruttopremiernas andel av BNP ca 0,4 procentenheter lägre än genom-
snittet i EU. Skillnaden är större — ca 2,0 procentenheter — om Sverige
jämförs med genomsnittet för OECD-ländema.
Skillnader i förbrukning av privat försäkring kan bl.a. förklaras av va-
riationer i det försäkringsskydd som lämnas av den gemensamma sek-
torn. I t.ex. Storbritannien och USA ligger stora delar av försäkrings-
skyddet för pensioner och arbetslöshet — det skydd som vi i Sverige far
från socialförsäkringssektorn — i privat försäkring.
Allmänt har man konstaterat att försäkringsverksamhetens andel av de
europeiska ländernas ekonomi ökat under 1990-talet. Skälet till detta är
en ökad efterfrågan på pensionsförsäkring.
I Japan har försäkring som andel av BNP visat en avtagande tendens
de senaste par åren. Detta förklaras av sjunkande efterfrågan på livför-
säkringsprodukter i Japan.
135
Figur 8: Olika nationella försäkringar som andel av forsäk- Prop. 1998/99:87
ringsmarknaden inom OECD.
100%
90%
80%
70%
60%
50%
40%
30%
20%
10%
0%
1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996
□ USA
■ Sverige
□ Japan
■ Storbrittanien
□ Tyskland
■ Frankrike
□ Övriga
Källa: OECD
Den svenska marknaden utgör endast 0,7 procent av försäkringsmark-
naden inom OECD. Den svenska livförsäkringsmarknaden uppgår till
0,8 procent av OECD-marknaden medan den svenska skadeförsäkrings-
marknaden uppgår till 0,6 procent av OECD-marknaden. USA utgör den
största marknaden inom OECD-området med en marknadsandel på
38,5 procent år 1996. Andelen har sjunkit något under 1990-talet, vilket
delvis kan förklaras med att OECD-området utvidgats.
Japan är den näst största försäkringsmarknaden inom OECD-området.
År 1996 uppgick den japanska marknaden till 27,0 procent av livförsäk-
ringsmarknaden inom OECD och 11,3 procent av skadeförsäkringsmark-
naden inom OECD.
Detta förhållande, att livförsäkring är relativt sett större än skadeför-
säkring gäller bl.a. i Frankrike, Schweiz, Luxemburg och Korea. Det
motsatta förhållandet, som i USA, återfinns i Europa bl.a. i Tyskland,
Österrike, Italien och Spanien.
136
5.1
Regeringens bedömning: Särskilda rörelseregler och särskild tillsyn
för försäkringsbolag syftar till att skydda direktförsäkringstagama och
andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtal. En närings-
rättslig särreglering är befogad med hänsyn till de allvarliga konse-
kvenser som kan uppkomma för dessa som kollektiv om försäkrings-
bolag inte kan fullgöra sina åtaganden och de särskilda förhållanden
som hör samman med försäkringar.
Försäkringsutredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak
med regeringens bedömning. Utredningen har främst framhållit behovet
av ett starkt konsumentskydd för försäkringstagare som ett avgörande
motiv för särreglering (se betänkandet s. 102-104 och 106).
Försäkringsrörelsepromemorians bedömning: Överensstämmer
med regeringens (se promemorian s. 95).
Remissinstanserna: Remissinstanserna har över lag instämt i Försäk-
ringsutredningens bedömning att lagstiftningen skall säkerställa ett starkt
konsument- eller försäkringstagarskydd. Kammarrätten i Göteborg har
ansett att det även föreligger ett allmänt intresse av att bolagen kan full-
göra sina åtaganden, att premiema är rimliga och att förvaltningen av
anförtrodda medel är betryggande. Riksbanken har anfört att det också är
ett intresse för försäkringstagarna att försäkringsmarknaden fungerar ef-
fektivt. Flera remissinstanser har behandlat frågan hur försäkringsverk-
samhet skiljer sig från annan affärsverksamhet. Riksgäldskontoret har
framhållit bl.a. att stora åtaganden ställs ut till enskilda och att verksam-
heten innebär stora risker av finansiell och försäkringsmässig art. Kam-
marrätten i Göteborg har pekat på det betydande sparandet i långvariga
livförsäkringsavtal. Några remissinstanser har lyft fram asymmetrin i
information mellan försäkringsgivare och försäkringstagare och försäk-
ringsverksamhetens komplicerade karaktär.
Remissinstanserna har tillstyrkt eller godtagit försäkringsrörelsepro-
memorians bedömning. Försäkringsförbundet har instämt i att stabila bo-
lag och ett starkt konsumentskydd är grundvalen för särskilda rörelse-
regler. Finansinspektionen har även velat framhålla försäkringsbolagens
betydelse för det finansiella systemets stabilitet, även om betydelsen för
betalningssystemets stabilitet är mindre.
Bakgrund: Försäkringsbolagens verksamhet har sedan länge reglerats
av speciallagstiftning och varit underordnad särskild tillsyn. Under åren
har olika motiv anförts för särskilda rörelseregler och särskild statlig till-
syn av rörelsen.
Det huvudsakliga syftet med försäkringsrörelsereglema ansågs tidigt
och länge vara att skapa en ekonomiskt stabil försäkringsbransch genom
att så långt som möjligt förhindra konkurser. Som motiv för en särskild
tillsyn anfördes försäkringens ekonomiska och sociala funktion, försäk-
ringstagarens begränsade möjligheter att bedöma om denne får ett effek-
137
tivt skydd och det förhållandet att försäkringsrörelse ofta bygger på
massavtal och därigenom på allmänt fortroende. De stränga kraven på
livförsäkringens område förklarades av en önskan att skydda försäk-
ringstagarna mot ekonomiska förluster och att säkra kapitaltillgången då
en livförsäkring föll ut.
Under 1930- och 1940-talen kritiserades bolagen bl.a. för höga drifts-
kostnader som delvis ansågs orsakade av det fria marknadstillträdet och
det stora antalet försäkringsgivare som fanns. Ett långvarigt lagstift-
ningsarbete resulterade i 1948 års försäkringslag, som i stora stycken
återspeglas i nu gällande försäkringsrörelselagstiftning.
I 1948 års lag om försäkringsrörelse åberopades som skäl för en regle-
ring att försäkringsväsendet var en betydelsefull faktor i näringslivet.
Vidare anfördes att försäkringsbolagen genom sin verksamhet att ut-
jämna de ekonomiska verkningarna av risker av olika slag var ägnat att
tillföra det sociala och ekonomiska livet stadga och ökade utvecklings-
möjligheter. Livförsäkringsverksamheten ansågs ha ett i grunden social-
politiskt syfte. Dessutom framhölls svårigheterna för försäkringstagarna
att bedöma om försäkringsbolaget var i stånd att fullgöra ingångna för-
säkringsavtal, särskilt på livförsäkringsområdet med långvariga försäk-
ringsavtal.
För de svenska försäkringsbolagen infördes som en väsentlig grundsats
den s.k. skälighetsprincipen. Principen innebar genom krav på premie-
och kostnadsskälighet bl.a. att verksamheten skulle bedrivas kostnads-
effektivt och att kostnaderna skulle fördelas på ett rimligt och rättvist sätt
mellan försäkringstagarna. Kravet på att alla överskott från livförsäk-
ringsverksamhet skulle återgå till försäkringstagarna och att det skulle
ske i relation till de enskilda försäkringstagarnas bidrag till överskott,
kontributionsprincipen, ansågs som en naturlig konsekvens av att premi-
ema skulle beräknas med betryggande marginaler. Sedermera har skälig-
hetsprincipen kommit att innefatta krav på skälighet också avseende and-
ra villkor än villkor för premier och skadereglering (se vidare avsnitt
6.1). Vid tillkomsten av 1948 års försäkringsrörelselag lagfästes den s.k.
sundhetsprincipen enligt vilken koncession för försäkringsrörelse fick
ges endast om bolagets verksamhet var ägnad att främja en sund utveck-
ling av försäkringsväsendet (se vidare avsnitt 6.2). Samtidigt skärptes
soliditetskraven på försäkringsrörelse, bl.a. genom ett förbud att i samma
juridiska person förena livförsäkringsrörelse med annan försäkrings-
rörelse, specialitetsprincipen. Ett sådant krav ansågs vara av avgörande
betydelse för försäkringsväsendets stabilitet och säkerhet, soliditetsprin-
cipen. Dessutom infördes en behovsprincip. Den innebar att koncession
för försäkringsrörelse endast fick ges om det av konkurrensskäl fanns ett
behov därav. Genom rörelseregleringen sökte man således att uppnå in-
tem effektivitet i bolaget, kostnadseffektivitet, och extern effektivitet,
marknadseffektivitet.
Tillkomsten av den nu gällande 1982 års försäkringsrörelselag innebar
främst en modernisering av äldre lag och en anpassning till nya allmänna
associationsrättsliga regler. Då lagfästes även ett förbud mot vinstut-
delning i livförsäkringsbolag (se vidare avsnitt 7.1). Några nya motiv för
en reglering och tillsyn av försäkringsverksamhet framfördes inte.
Prop. 1998/99:87
138
Under det senaste årtiondet har det internationella samarbetet på det fi-
nansiella tjänsteområdet skapat grund för en alltmer internationell för-
säkringsmarknad. Vid sidan av de överenskommelser som träffats inom
organisationer som OECD och GATT har arbetet inom EU haft en bety-
delsefull roll. Genom lagändringar år 1993 (prop. 1992/93:257, bet.
1993/94:NU5, rskr. 1993/94:39 och SFS 1993:1302-1311) har den
svenska rörelselagstiftningen harmoniserats med EG:s första respektive
andra skade- och livförsäkringsdirektiv (73/239/EEG och 79/267/EEG
respektive 88/357/EEG och 90/619/EEG). I och med lagändringar år
1995 (prop. 1994/95:184, bet. 1994/95:NU24, rskr. 1994/95:392 och SFS
1995:779-789) har lagstiftningen även harmoniserats med EG:s tredje
skade- och livförsäkringsdirektiv (92/49/EEG och 92/96/EEG).
Införandet av EG:s bestämmelser har föranlett åtskilliga förändringar i
rörelsereglema. Genom ändringarna har bl.a. fastslagits principen om rätt
för försäkringsbolag att sälja försäkringar över nationsgränserna med
stöd av en enda auktorisation och principen om att försäkringsbolag skall
stå under hemlandets tillsyn. Vidare har regler om krav på förhandsgod-
kännande av premier och villkor avskaffats. Behovsprincipen har också
upphävts. Direktiven har även medfört ändringar i regler om bolagens
soliditet, bl.a. regler om minsta buffertkapital, beräkningar av försäk-
ringstekniska avsättningar och placeringar av tillgångar som svarar mot
sådana avsättningar. Dessa lagstiftningsärenden har dock inte inneburit
någon i grunden ändrad syn på motiven för särskilda rörelseregler. Så har
t.ex. skälighetsprincipen behållits.
Skälen för regeringens bedömning: Den särskilda rörelselagstift-
ningen och tillsynen för försäkringsföretag baserar sig i huvudsak på
motiv som formulerades i samband med införandet av 1948 års försäk-
ringsrörelselag. Sedan dess har emellertid de finansiella marknaderna
genomgått stora förändringar, genom bl.a. värdepappersmarknademas
tillväxt och genomförandet inom EU av en gemensam inre marknad på
det finansiella tjänsteområdet. Redan dessa förändringar gör det befogat
att ompröva motiven för särskilda rörelseregler och särskild tillsyn av
försäkringsbolag.
Behövs rörelseregler på grund av försäkringsverksamhetens särskilda
be skaftenhet eller sociala syfte?
Särskilda rörelse- och tillsynsregler för en viss verksamhet kan i och för
sig vara motiverade med hänsyn till att verksamheten som sådan är av
viss beskaffenhet, t.ex. genom att den skapar miljöstörningar eller be-
drivs på en monopol- eller oligopolmarknad. Såsom tidigare nämnts åbe-
ropades som motiv för särregler och tillsyn vid tillkomsten av 1948 års
försäkringslag att försäkringsbolag genom sin riskutjämnande verksam-
het var ägnade att tillföra det sociala och ekonomiska livet stadga och
ökade utvecklingsmöjligheter. Frågan är om detta motiv fortfarande är
relevant.
I och med en gemensam marknad inom EES-området och tillkomsten
av nya svenska aktörer på försäkringsområdet är försäkringsbranschen,
Prop. 1998/99:87
139
speciellt vad gäller skadeförsäkringar, mer konkurrensutsatt än tidigare. Prop. 1998/99:87
Genom den utveckling som ägt rum på värdepappersmarknadema är för-
säkringsföretagen inte heller lika ensamma som tidigare om att utjämna
ekonomiska risker. Verksamheter inom många andra branscher har en
stor betydelse för ekonomins och samhällets utveckling utan att företagen
inom branschen är föremål för särskilda rörelseregler eller särskild till-
syn.
Det slag av riskutj ämnande verksamhet som försäkringsbolag bedriver
kan numera inte i sig anses motivera särskilda rörelseregler. Ett sådant
synsätt utesluter dock inte att verksamhetens art beaktas i särreglerna,
t.ex. genom krav på en god riskhantering, om man av andra skäl än de
som angavs 1948 anser att försäkringsverksamhet bör underkastas sär-
skilda rörelseregler och särskild tillsyn.
Livförsäkringsverksamheten ansågs vid tillkomsten av 1948 års lag ha
ett i grunden socialpolitiskt syfte, vilket påverkade utformningen av rö-
relsereglema och uppgifterna för tillsynen. Den utveckling som därefter
skett gör att ett sådant synsätt knappast kan upprätthållas i dag. ATP-
systemet har infört och den allmänna pension har förbättrats vilket inne-
bär att ett pensionsskydd tillhandahålls. Livförsäkringsområdet har öpp-
nats för större konkurrens bl.a. genom fondförsäkringssparandet. Det
individuella pensionssparandet utan försäkringsinslag har införts under
senare år. Livförsäkringarna har i många fall blivit mer utpräglade in-
strument för sparande. Man kan därför inte utforma regleringen med ut-
gångspunkt i att all livförsäkringsverksamhet har ett i grunden socialt
syfte.
Behövs rörelseregler med hänsyn till försäkringstagarnas intressen?
Om ett försäkringsbolag inte kan fullgöra sina förpliktelser enligt skade-
försäkringsavtal kan stora värden gå förlorade för privatpersoner och
företag. Om ett försäkringsbolag saknar förmåga att fullgöra sina för-
pliktelser enligt livförsäkringsavtal kan enskilda livförsäkringstagare
hamna i en ohållbar ekonomisk och social situation. Detta skulle i och för
sig ensamt kunna motivera särskilda regler för verksamhetens bedrivande
och särskilda former av finansiell tillsyn. Liknande konsekvenser kan
dock uppkomma även i andra avtalsförhållanden utan att några särregler
finns utöver allmänna regler om konsument- och borgenärsskydd.
Försäkringsteknik är dock komplicerad. Detta innebär att det normalt
är svårt för andra än fackmän att bedöma och värdera försäkringar samt
bedöma om ett visst bolag hanterar risker effektivt. Det medför också att
försäkringsbolagen har ett kunskaps- och informationsövertag i förhåll-
ande till försäkringstagarkollektivet. Försäkringsavtalet är också speciellt
i den meningen att försäkringstagaren betalar i förskott för att försäk-
ringsgivaren skall överta en risk för viss tid. Ibland är det fråga om
komplicerade paketförsäkringar. En ersättning från försäkringen aktuali-
seras först vid ett försäkringsfall lång tid efter det att avtalet ingåtts. När
det gäller livförsäkringar är det ofta fråga om avtal över lång tid med ett
stort moment sparande och ersättningar som skall falla ut först efter flera
140
decennier. För livförsäkringar föreligger normalt också svårigheter att
byta försäkringsgivare under avtalsperioden. Vad som nu anförts innebär
att försäkringstagaren under lång tid är beroende av försäkringsbolagets
förmåga att förvalta sparandet och betala ut försäkringsbeloppen.
Samtliga remissinstanser som yttrat sig anser att särskilda rörelseregler
bör säkerställa ett starkt konsument- eller försäkringstagarskydd. Även vi
anser att det avgörande motivet för särskilda rörelseregler och särskild
tillsyn för försäkringsverksamhet skall vara att skydda i första hand för-
säkringstagarnas intresse. Ett sådant skydd behövs på grund av de all-
varliga konsekvenser som kan uppkomma för enskilda om försäkrings-
åtaganden inte fullföljs och de ovan nämnda särskilda förhållanden som
hör samman med försäkringar. Rörelsereglema och tillsynen skall skydda
de enskilda som kollektiv och inte som enskild part.
I början av detta sekel åberopades att försäkringsrörelse bygger på
massavtal och därigenom på ett allmänt förtroende. Även sundhetsreg-
lema på bank- och värdepappersområdet anger att verksamheten skall
bedrivas så att allmänheten har förtroende för bolagen (se vidare av-
snitt 6.2).
Att allmänheten har förtroende för försäkringsbolag skulle i och för sig
kunna hävdas som ett särskilt motiv för att ställa upp rörelseregler och
anordna särskild statlig tillsyn utöver vad som gäller för företag i all-
mänhet. Ett sådant förtroende torde uppkomma som en naturlig följd av
en särreglering som syftar till att skydda försäkringstagarnas intressen.
Vems skyddsintressen bör rörelsereglerna och tillsynen beakta?
Skyddsbehovet är normalt större inom livförsäkring än inom skadeför-
säkring. Detta bör beaktas vid utformningen av rörelsereglema och utöv-
andet av tillsynen. Särordningen bör dock inte enbart skydda livförsäk-
ringstagarnas intressen. Även skadeförsäkringstagamas intressen bör tas
till vara. Ett försäkringsbolags oförmåga att ersätta en försäkrad byggnad
efter brand kan exempelvis få lika allvarliga konsekvenser som en oför-
måga att betala ersättning enligt en pensionsförsäkring.
Ett försäkringsbelopp tillkommer ibland annan än försäkringstagaren,
dvs. den som ingått avtal om försäkring med försäkringsgivaren. Så är
fallet med dödsfallsförsäkringar där ersättningsbeloppet skall tillkomma
en förmånstagare och med ansvarsförsäkringar där ersättningen skall be-
talas till tredje man. Även sådana kategorier av ersättningsberättigade
drabbas om försäkringsbolaget inte kan fullgöra sina åtaganden enligt ett
försäkringsavtal. I detta sammanhang finns det särskilt skäl att peka på
ansvarsförsäkringarnas viktiga betydelse för det skadeståndsrättsliga
systemet.
Ett skyddsintresse för andra ersättningsberättigade än försäkringstagare
finns också för bl.a. kollektivavtalsförsäkringar och gruppförsäkringar,
där försäkringsbeloppet skall tillkomma en arbetstagare eller grupp-
medlem som omfattas av försäkringsskyddet (den försäkrade) eller deras
efterlevande.
Prop. 1998/99:87
141
Kollektiva försäkringar kännetecknas av flera särdrag som samman-
hänger med att de är föremål för förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter och tecknas av en gruppföreträdare. Vi återkommer i det följande
till frågan om detta motiverar speciella rörelse- eller tillsynsregler
(avsnitt 11). Kollektiva försäkringar bör emellertid inte generellt undan-
tas från särregleringen.
Den föreslagna särregleringen bör alltså skydda även de som skall ha
rätt till försäkringsersättningen enligt liv- och skadeförsäkringsavtal utan
att själv vara försäkringstagare. Dessa benämns i det följande ”andra er-
sättningsberättigade på grund av försäkring” eller med försäkringstagarna
”jämställda ersättningsberättigade”.
Skyddsbehovet är störst om försäkringstagaren är konsument eller
småföretagare eftersom dessa normalt saknar tillgång till särskild sak-
kunskap om försäkringar och kan befinna sig i ett underläge gentemot
försäkringsbolaget. Om ett försäkringsbolaget inte fullgör åtaganden en-
ligt försäkringsavtal kan konsekvenserna bli allvarliga även för andra
grupper. Om ett bolag meddelar såväl konsument- som företagsförsäk-
ringar kan också förluster på de senare försäkringarna medföra att bola-
get förlorar möjligheterna att betala ut ersättning till konsumenterna. Sär-
regleringen bör därför inte generellt begränsas till konsumentförsäkringar
och försäkringar för företagare med liknande skyddsbehov, utan även
avse andra företagsförsäkringar och därmed tillhandahålla ett grundläg-
gande skydd för försäkringstagare som är företag.
Det bör i sammanhanget framhållas att det finns ett starkt allmänt in-
tresse av en väl fungerande försäkringsmarknad. Det ekonomiska livet i
ett modernt samhälle är beroende av den riskspridning som sker genom
försäkringar. Ansvarsförsäkringens stora betydelse för skadeståndsrätten
åskådliggör detta förhållande. Försäkringarna är komplexa och försäk-
ringstagarna lär ofta känna produkterna först vid ett framtida försäkrings-
fall. Även andra företag än småföretagare kan befinna sig i ett underläge
i fråga om kunnande och information.
Vissa försäkringstagare hör inte till den skyddsvärda kretsen. Det gäl-
ler återförsäkringstagare, dvs. ett försäkringsbolag som återförsäkrar
(avger eller cederar) direkttecknade försäkringar hos en annan försäk-
ringsgivare (återforsäkringsgivare). Det gäller också koncernbolag som
försäkrat sig hos ett captivebolag, dvs. ett försäkringsbolag inom en kon-
cern som bildats för att försäkra koncernbolagens risker. Som närmare
utvecklas i avsnitt 5.4 bör sådana företag visserligen tills vidare omfattas
av särregleringen i många delar, men detta motiveras av andra skäl än att
skydda de som är försäkringstagare i dessa sammanhang.
Behövs rörelseregler med hänsyn till stabiliteten i det finansiella syste-
met?
Försäkringsföretag har en speciell roll som förvaltare av försäkringstaga-
res medel och som utjämnare av risker. Deras förmögenhetsförvaltning
avser förmögenhetsvärden som är betydande.
Prop. 1998/99:87
142
Finansinspektionen vill även lyfta fram behovet av finansiell stabilitet i
samhället som motiv för rörelseregler och särskild tillsyn. Genom en allt
större branschglidning och gruppbildningar mellan olika finansiella fö-
retag får, enligt inspektionen, försäkringsbolag en väsentlig betydelse för
det finansiella systemets stabilitet, även om betydelsen för betalnings-
systemets stabilitet är mindre. Finansinspektionen pekar också på bo-
lagens roll på kapitalmarknaden. Ett regelverk på området är enligt in-
spektionen också till fördel för den internationella handeln. En interna-
tionell standard och nationella regler för försäkringsverksamhet bidrar på
det sättet till systemets stabilitet.
Som Riksbanken påpekat har försäkringsbolag inte samma dignitet
som bankerna från finansiell stabilitetssynpunkt. De sysslar exempelvis
inte med någon egentlig betalningsförmedling. Risken för att eventuella
störningar skulle fortplanta sig till betalningssystemet är därför begrän-
sad. Vi delar Riksbankens bedömning och anser att intresset av stabilite-
ten inom det finansiella systemet inte kan anses som ett särskilt motiv för
särreglering av försäkringsbolag.
En annan sak är att lagstiftningen bör säkerställa att försäkringsbolag
är ekonomiskt stabila, så att bolaget kan fullgöra sina åtaganden. Detta
innebär emellertid inte att regelsystemet skall förhindra att försäkrings-
bolag går i konkurs. Med särregler och tillsyn för försäkringsbolag som
säkerställer en god soliditet och betryggande betalningsförmåga redu-
ceras risken för att bolagens åtaganden mot försäkringstagarna inte skall
kunna fullföljas.
Behövs rörelseregler för att öka effektiviteten inom den finansiella sek-
torn?
En ökad effektivitet inom den finansiella sektom är av godo även för
försäkringstagarna. Genom att avskaffa etableringshinder och konkur-
rensbegränsande regler kan konkurrensen förbättras och marknadens ef-
fektivitet öka. Förhållandet är dock inte unikt för försäkringsbranschen.
Det finns också andra regleringar för försäkringsföretag som kan ha stör-
re betydelse i detta sammanhang, såsom regler för att förhindra kon-
kurrensbegränsande åtgärder och redovisningsregler för att främja en
genomlysning av företag och en effektiv fördelning av kapital. Som För-
säkringsutredningen framhållit har också konkurrensen mellan försäk-
ringsföretagen ökat under senare år. Denna utveckling kan förväntas fort-
sätta.
I dag är de flesta ense om att särskilda rörelseregler och offentlig till-
syn inte i sig är något bra medel för att skapa effektivitet hos enskilda
bolag inom en viss bransch. En annan sak är att rörelsereglema bör ut-
formas så att konkurrensen på försäkringsområdet och angränsande fi-
nansiella sektorer inte förhindras eller försvåras. Bland annat sådana in-
formationsregler som med hänvisning till försäkringstagarnas skydd upp-
ställs för att främja en god genomlysning kan samtidigt förväntas bidra
till en ökad effektivitet på försäkringsmarknaden.
Prop. 1998/99:87
143
Sammanfattande bedömning
Prop. 1998/99:87
Även i framtiden behövs rörelseregler och särskild tillsyn för försäk-
ringsbolag. Motivet för detta skall vara att skydda direktförsäkrings-
tagamas och jämställda ersättningsberättigades intressen. Ett sådant
skydd är motiverat av de allvarliga konsekvenser som kan uppkomma för
dessa om försäkringsbolag inte kan fullgöra sina åtaganden samt de ovan
nämnda särskilda förhållanden som sammanhänger med försäkringar.
Regeringens förslag: Rörelsereglema och Finansinspektionens till-
syn skall tillgodose
att försäkringsbolag kan fullgöra åtaganden mot direktförsäkrings-
tagama och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar,
att tydlig och relevant information lämnas till direktförsäkringstaga-
re och de som erbjuds att teckna en sådan försäkring, samt
att bl.a. anskaffning av försäkringar och skaderegleringen bedrivs
på ett för försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade till-
fredsställande sätt.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer väsentligen med
regeringens förslag (se betänkandet s. 107, 108 och 172).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer helt
med regeringens (se promemorian s. 100 och 101).
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt för-
säkringsutredningens förslag eller lämnat dem utan erinran. Konkurrens-
verket har varit positivt till att större utrymme skapas för konkurrens be-
träffande premiesättning och produktutformning till nytta för försäk-
ringstagarna. Riksbanken har delat denna uppfattning men framhållit att
en ökad frihet måste följas upp med höga informationskrav som möjlig-
gör värdering av förmåner och risker i olika erbjudanden. Liknande syn-
punkter om förbättrad information har Industriförbundet, Svenska Han-
delskammaren och Advokatsamfundet framfört. Även Finansinspektionen
har betonat vikten av enkel och relevant information men samtidigt på-
pekat att försäkringsavtal är komplicerade produkter och att det därför
kan vara svårt för konsumenter att göra medvetna val. Inspektionen har
också framhållit vikten av att marknaden för försäkringsmäklare och råd-
givare fungerar bra.
Samtliga remissinstanser har godtagit försäkringsrörelsepromemorians
förslag i denna del.
Skälen för regeringens förslag: Med särskilda rörelseregler som mo-
tiveras med hänsyn till skyddet för direktförsäkringstagama och jäm-
ställda ersättningsberättigade är det nödvändigt att behandla vilka intres-
sen som dessa kategorier kan ha och i vad mån sådana intressen bör be-
aktas genom rörelsereglema och Finansinspektionens tillsyn.
144
Försäkringstagarnas intressen kan vara av olika slag. En aspekt har att
göra med utbudet. Försäkringstagarna har ett intresse av prisvärda och
heltäckande försäkringar. Det är emellertid svårt att få till stånd sådana
försäkringar genom en näringsrättslig reglering som syftar till att styra
pris och utbud.
Om det är nödvändigt med krav på försäkringsbolagen att tillhanda-
hålla vissa särskilda slag av försäkringar bör en sådan reglering ske utan-
för rörelseregleringen och i stället inom ramen for särskilda regler om
obligatoriska försäkringar och kontraheringsplikt (dvs. regler som åläg-
ger en försäkringsgivare att inte utan särskilda skäl vägra någon att teck-
na en sådan försäkring som försäkringsgivaren normalt brukar till-
handahålla). Den näringsrättsliga regleringen bör alltså inte utformas för
att tillgodose dessa intressen. Särregleringen bör i stället utformas så att
den inte i onödan förhindrar att marknadsmässiga spelregler kan gälla
även på detta område, så att marknadsmekanismerna kan fungera på ett
bra sätt.
En annan fråga är om rena avarter av försäkringsvillkor skall kunna
beivras genom rörelsereglerna och om flagranta eller upprepade överträ-
delser av marknadsföringsregler eller avtalsregler kan beaktas inom ra-
men for tillsyn och prövningen av bolagets lämplighet att bedriva för-
säkringsrörelse (jfr avsnitt 6.2 och 13.2).
Det är av ett avgörande intresse för försäkringstagaren och jämställda
att försäkringsbolaget fullgör åtagandena enligt försäkringsavtalet. De
regler som utöver reglerna om skydd for borgenärer i allmänhet skall
främja att åtagandena mot direktförsäkringstagare och därmed jämställda
kan fullföljas bör tillgodoses genom rörelseregler och Finansinspek-
tionens tillsyn.
Försäkringstagarna har ett intresse av tydlig och relevant information
om de förmåner och begränsningar som gäller för försäkringen. Särskilt
på livförsäkringsområdet aktualiseras ett behov av information under
försäkringens löptid, bl.a. om kostnader och värdeutveckling. Informa-
tionen blir av större betydelse ju större värden och ju längre tidsperiod
avtalen avser.
Informationen till försäkringstagare inför avtalens ingående regleras i
dag såväl i marknadsföringslagstiftningen och konsumentförsäkrings-
lagen (1980:38) som i rörelsereglema.
När det gäller information under avtalets löptid regleras frågorna i hu-
vudsak i rörelselagstiftningen eller i föreskrifter som utfärdats med stöd
av denna. Flera av de ändringar som här föreslås ställer stora krav på en-
kel och tydlig information till vissa försäkringstagare. I den mån in-
formationsreglema inte är lämpligare att ta in i marknads- eller avtals-
lagstiftningen, bör föreskrifter om information tas in i eller kunna ut-
färdas med stöd av rörelsereglema. Det måste samtidigt övervägas i vad
mån mera branschtypiska informationsfrågor är lämpligare att reglera i
rörelsereglema.
Försäkringstagarna har också ett intresse av att försäkringsbolagets
administrativa rutiner vid tecknande av försäkringarna fungerar och att
den ekonomiska och administrativa förvaltningen kan fullgöras på ett for
dessa tillfredsställande sätt. Sådana aspekter på försäkringsbolagets verk-
Prop. 1998/99:87
145
samhet bör typiskt sett särskilt beaktas genom en näringsrättslig regle-
ring.
Det ligger också i försäkringstagarnas och andra ersättningsberättig-
ades intresse att det sker en snabb och rättvis skadereglering. Sådana as-
pekter inrymmer frågor såväl av avtalsrättslig art, t.ex. villkoren för ska-
deregleringen, som näringsrättslig art, t.ex. hur rutinerna för skade-
regleringen är utformade. Rörelseregleringen måste således samordnas
med avtalsregleringen. Det bör alltså finnas näringsrättsliga regler om
skaderegleringen som ligger till grund for Finansinspektionens tillsyn av
försäkringsbolagens skadereglering.
Vi återkommer i avsnitt 13.2 till frågan om uppdelningen av informa-
tionsregler mellan å ena sidan marknadsförings- och avtalsregleringen
och å andra sidan rörelsereglema. Där behandlas också frågan om Finan-
sinspektionens tillsynsuppgifter i förhållande till Konsumentverkets och
KO:s uppgifter.
Prop. 1998/99:87
Regeringens förslag: Skyddet för direktförsäkringstagamas och mot-
svarande ersättningsberättigades intressen skall tillgodoses genom en
allmän rörelseregel för försäkringsbolag. Regeln kompletteras av sär-
skilda rörelseregler om bl.a. koncession och ägarprövning, förbud mot
främmande verksamhet, beräkning av försäkringstekniska avsätt-
ningar, solvenskrav och begränsningar för placeringsverksamheten
samt tillsyn av försäkringsbolag.
Regeringens bedömning: Allmänna associationsrättsliga regler bör
som huvudregel gälla även för försäkringsbolag, om inte avvikelser
motiveras av försäkringsbolagens särart.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer i sak med reger-
ingens förslag (se betänkandet s. 107, 108 och 172).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med re-
geringens (se promemorian s. 108 och 109).
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt Försäk-
ringsutredningens förslag till hur regelsystemet skall vara uppbyggt eller
lämnat förslaget utan erinran. Riksbanken har anfört att försäkringsbo-
lagens infriande av ingångna avtal tillgodoses primärt genom, dels krav
på placeringar och likviditet som motverkar finansiella krissituationer,
dels krav på tillräckligt stort buffertkapital för att motstå påfrestningar.
Riksgäldskontoret har angett att ett gott konsumentskydd kan uppnås
genom stabila och verkningsfulla placeringsregler, krav på hög genom-
lysning och kontroll av placeringarna. Bankföreningen har ansett det
rimligt att större krav ställs på den interna kontrollen.
Remissinstanserna har över lag godtagit försäkringsrörelsepromemo-
rians förslag i denna del. Hovrätten för Västra Sverige och Kammar-
rätten i Göteborg har framhållit behovet av en samlad lagteknisk översyn
av FRL i lämpligt sammanhang. Försäkringsförbundet har ansett att de
146
associationsrättsliga reglerna bör behållas i forsäkringsrörelselagen såväl
för försäkringsaktiebolag som ömsesidiga bolag. Förbundet har dock
framhållit vikten av att lagstiftningen inte i onödan avviker från aktie-
bolagslagen.
Lagstrukturen på försäkringsområdet
Forsäkringsrörelselagen (1982:713; FRL) gäller för försäkringsrörelse
som bedrivs av svenska försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäk-
ringsbolag. Kännetecknande för ömsesidiga försäkringsbolag är främst
att de som är försäkringstagare samtidigt är delägare i bolaget.
FRL gäller i tillämpliga delar även för fondförsäkringsbolag, dvs. bo-
lag som meddelar livförsäkringar där premiema enligt försäkringsavtalet
skall placeras i en eller flera värdepappersfonder eller i utländska fond-
företag. För fondförsäkringsbolag finns vissa från FRL avvikande regler
intagna i lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till vär-
depappersfonder.
Föreningar med uppgift att lämna sjukhjälp, begravningshjälp, pension
eller liknande understöd åt sina medlemmar eller deras anhöriga omfattas
av lagen (1972:262) om understödsföreningar. Den lagen är för närva-
rande föremål för en översyn och behandlas inte i detta sammanhang (jfr
avsnitt 3). Det kan dock påpekas att Finansinspektionen efter ansökan
kan medge att en understödsförening skall tillämpa de placeringsregler
som gäller för försäkringsbolag enligt 7 kap. 9 a-10 g §§ FRL och de
föreskrifter som meddelas med stöd av dessa bestämmelser (24 a § lagen
om understödsföreningar). De ändringar som nu föreslås i dessa bestäm-
melser får med nuvarande reglering av understödsföreningar betydelse
även för de föreningar som fatt tillstånd att tillämpa FRL:s placerings-
regler.
De utländska försäkringsgivarnas verksamhet regleras i lagen
(1998:293) om utländska försäkringsgivare med verksamhet i Sverige
(rskr. 1997/98:215, bet. 1997/98:FiU22 och prop. 1997/98:141). Flera
ändringar som föreslås i detta sammanhang måste genomföras även för
utländska försäkringsgivare och tas in i den särskilda lagen för dessa bo-
lag. Sådana ändringar kommer inom kort att redovisas i en lagrådsremiss.
Bolagsrättsliga regler och redovisningsregler
FRL innehåller i dag fullständiga bolagsrättsliga bestämmelser, bl.a. om
bildande av bolag och dess ledning. Reglerna överensstämmer i stora
delar med reglerna i aktiebolagslagen. Bestämmelserna om försäkrings-
bolagens års- och koncernredovisning har år 1995 utmönstrats ur FRL
och tagits in i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag.
Detta har skett samtidigt med liknande förändringar för bl.a. banker.
Prop. 1998/99:87
147
Rörelseregler
Prop. 1998/99:87
119 kap. 1 § FRL finns en allmän bestämmelse om Finansinspektionens
tillsyn som utgör grund för inspektionens möjlighet att ingripa mot miss-
förhållanden även i enskilda bolag. Enligt bestämmelsen skall Finans-
inspektionen verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet. I FRL
finns därutöver rörelseregler som saknar motsvarigheter för företag i all-
mänhet, bl.a. om koncession och ägarprövning och placeringar. Flera av
de särskilda bestämmelserna ger uttryck för soliditetsprincipen, dvs. de
syftar till att stärka bolagens finansiella styrka och därmed att säkerställa
att åtagandena mot försäkringstagarna kan fullgöras, och skälig-
hetsprincipen. I det följande beskrivs översiktligt de särskilda rörelse-
regler som gäller för försäkringsbolag.
Koncessions- och ägarkrav
I 1 kap. 1 § FRL slås fast att tillstånd (koncession) krävs för att bedriva
försäkringsrörelse. Koncessionsprövningen är både formell och materiell.
För koncession krävs att bolagsordningen m.m. är i överensstämmelse
med FRL och att den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla
kraven på sund försäkringsrörelse.
Enligt 3 kap. 2 § FRL krävs tillstånd också för den som skall äga an-
delar över en viss gräns i försäkringsbolag. Reglerna för prövningen av
ägarna har skärpts från och med den 1 juli 1996. För tillstånd till ett för-
värv krävs att det kan antas att förvärvaren inte kommer att motverka en
sund utveckling av bolagets verksamhet och att han även i övrigt är
lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett försäk-
ringsbolag. I bestämmelsen förtydligas att tillstånd inte får ges, om för-
värvaren i väsentlig mån har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet
eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till all-
varlig brottslighet.
Förbudet mot främmande verksamhet
I 1 kap. 3 § FRL stadgas att försäkringsbolag inte får bedriva annan rö-
relse än försäkringsrörelse, om det inte finns särskilda skäl (förbudet mot
främmande verksamhet). Det ursprungliga syftet var att försäkringsbola-
gen skulle ha en betryggande soliditet genom att förhindra placeringar i
riskfyllda projekt. Som ytterligare motiv har också åberopats att
försäkringsbolagens verksamhet inte borde blandas samman med den i
det övriga näringslivet. Under vissa perioder har som skäl för en be-
gränsning även anförts att det är olämpligt att försäkringsbolag får ett för
stort inflytande i näringslivet (jfr SOU 1987:58 s. 84-85 och 131-163).
Förbudet mot främmande verksamhet kompletteras av förbud, dels att
inneha mer än fem procent av rösterna i ett annat bolag (se avsnitt 8.5 om
femprocentsregeln), dels att allmänt utnyttja lånemarknaden (se avsnitt
8.6.1 om låneförbudet).
148
Kapitalbas
Prop. 1998/99:87
I 1 kap. 8 a § och 7 kap. 22-28 §§ FRL finns regler om minsta kapital-
bas. Försäkringsbolag skall, utöver sådana tillgångar som motsvarar för-
säkringstekniska avsättningar, ha tillgångar av viss sammansättning upp-
gående till visst belopp. Kapitalbasen kan ses som en buffert mot oförut-
sedda svängningar i verksamheten.
Försäkringstekniska avsättningar samt upprättande av grunder
I 7 kap. 1 och 2 §§ FRL finns bestämmelser om beräkning av försäk-
ringstekniska avsättningar. Den allmänna principen är enligt 1 § att dessa
avsättningar vid varje tidpunkt skall motsvara vad som erfordras för att
uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma med an-
ledning av ingångna försäkringsavtal.
Enligt 7 kap. 3-8 §§ skall försäkringsbolag upprätta grunder för livför-
säkringar och skadeförsäkringar som meddelas för en längre tid än 10 år.
Grunderna skall ange bl.a. hur försäkringspremier beräknats samt beräk-
ning och fördelning av återbäring. Grunderna syftar enligt 3 § till att
trygga bolagets förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna
avtal och att meddela försäkringar till en kostnad som är skälig. Reglerna
kompletteras av ett förbud mot s.k. returprovisioner i 15 §. I försäkrings-
avtalen görs normalt en koppling till grunderna för försäkringen.
Placeringsregler
I 7 kap. 9-10 g §§ FRL finns placeringsregler för försäkringsbolag som
ger uttryck för soliditetsprincipen. Grundtanken är att det belopp som
utgörs av försäkringstekniska avsättningar vid varje tidpunkt skall mot-
svaras av tillgångar av visst slag vars värde uppgår till minst de försäk-
ringstekniska avsättningarnas storlek (jfr prop. 1995/96:10 del 4 s. 91).
I 9 § fastslås det grundläggande kravet att bolaget skall inneha till-
gångar till ett belopp som motsvarar de försäkringstekniska avsättningar-
na för egen räkning med tillägg för viss deposition (skuldtäckning).
Inte alla tillgångar godtas för skuldtäckning. De tillgångar som tillåts
anges i 10 a och 10 b §§. Den grundläggande tanken är att endast till-
gångar som uppfyller en viss kvalitet i fråga om kreditvärdighet, värde-
beständighet eller likviditet godtas för skuldtäckning (se prop.
1994/95:184 s. 167).
De tillgångar som används för skuldtäckning skall enligt 9 a § uppfylla
krav på matchning och tillfredsställande diversifiering.
Matchningsprincipen innebär att tillgångarna är godtagbara med hän-
syn till försäkringsbeståndets karaktär. En aspekt med principen är att
tillgångarnas avkastningsprofil skall vara anpassad till de bindande åta-
gandenas utbetalningsprofil. En annan aspekt på matchningsprincipen är
att tillgångarna har tillräcklig likviditet. Diversifieringsprincipen innebär
att tillgångarna skall väljas så att lämplig riskspridning uppnås. En ut-
149
gångspunkt härvidlag är att reducera risken for att en enskild tillgång
eller ett tillgångsslag får en avgörande betydelse för den totala avkast-
ningen i portföljen. Syftet är att begränsa risktagandet.
Den allmänna diversifieringsregeln konkretiseras med regler i 10 b §
om absoluta gränser för vad som vid skuldtäckningen kan godtas av ett
och samma tillgångsslag (tillgångsbegränsningar). I dag far exempelvis
högst 25 procent av de tillgångar som skall skuldtäckas motsvaras av
aktier och motsvarande värdepapper. 1 10 c § finns gränser för hur stor
del som får skuldtäckas med en enskild placering (enhandsbegräns-
ningar). I dag får exempelvis högst 5 procent skuldtäckas med en enskild
fastighet, tomträtt eller byggnad. Reglerna om tillgångsbegränsningar
och enhandsengagemang utgör ramar som bolaget måste hålla sig inom
men innebär inte automatiskt att diversifieringsprincipen är uppfylld.
Enligt 10 d § skall de tillgångar som används för skuldtäckning vara
lokaliserade inom EES-området (lokaliseringskrav) om riskerna i skade-
försäkring är belägna inom EES eller om livförsäkringsverksamhet be-
drivs inom EES. För risker och verksamhet utanför EES krävs att till-
gångarna finns i Sverige. Lättnaderna för risker inom EES är betingade
av EG:s direktiv. Kravet på lokalisering till Sverige för risker utanför
EES har motiverats av att den internationella konkursrätten inte är till-
räckligt samordnad.
Det sjunde kapitlet i FRL innehåller också andra riskhanteringsregler.
Enligt 10 e § skall tillgångar som används för skuldtäckning placeras så
att risken för valutakursförluster begränsas. Optioner och terminskontrakt
och liknande finansiella instrument får enligt 17 b § användas för att sän-
ka risken i försäkringsbolag eller för att effektivisera förvaltningen om
det kan ske utan att de finansiella riskerna överstiger den risknivå som är
förenlig med sund försäkringsverksamhet.
Hur dessa tillgångar närmare skall värderas regleras i 10 f §. Med hän-
syn bl.a. till skyddssyffet bakom riskspridningsreglema skall tillgång-
arna, med vissa undantag, värderas till verkligt värde.
Placeringsriktlinjer
Enligt 7 kap. 10 g § FRL skall ett försäkringsbolag upprätta riktlinjer för
placering av medel som används för skuldtäckning. Livförsäkringstagare
och den som avser att teckna en livförsäkring skall som huvudregel upp-
lysas om innehållet i sådana riktlinjer.
Registerföring och förmånsrätt
Ett försäkringsbolag skall enligt 7 kap. 11 § FRL föra ett register som vid
varje tidpunkt utvisar de tillgångar som används för skuldtäckning samt
deras värde.
Enligt 11 a § har försäkringstagare förmånsrätt vid konkurs för vissa
fordringar. Det gäller bl.a. livförsäkring och skadeförsäkring som med-
Prop. 1998/99:87
150
delas för längre tid än 10 år samt fordran på grund av återförsäkring av-
seende sådana försäkringar.
Andra rörelseregler
I 7 kap. FRL finns även andra särskilda bestämmelser för rörelsen. I 12 §
finns for försäkringsbolag som inte har koncession för kreditförsäk-
ringsrörelse ett förbud mot att ingå borgen eller ställa annan säkerhet, om
inte Finansinspektionen medger det för varje särskilt fall. Ett sådant ökat
risktagande utan skälig ersättning för riskökningen har inte ansetts för-
enligt med försäkringstagarnas intresse (prop. 1994/95:184 s. 201). I 14 §
finns ett förbud mot återförsäkring av vissa försäkringsavtal, om inte Fi-
nansinspektionen medger det. Bestämmelsen avser att förebygga vissa
osunda återförsäkringsavtal inom livförsäkring. I 18 § finns ett förbud
mot försäkringar med solidariskt ansvar, om inte Finansinspektionen
medger annat.
Vidare skall enligt 16 § anskaffning av försäkringar ske enligt god för-
säkringssed. Denna regel har ett nära samband med marknadsförings-
reglema. I 19 § finns regler om vilka uppgifter ett försäkringsbrev skall
innehålla samt ett bemyndigande för regeringen eller Finansinspektionen
att meddela föreskrifter om vilken information som skall lämnas till för-
säkringstagare och den som avser att teckna en försäkring.
Tillsyn
Tillsynsreglerna finns i 19 kap. FRL. Enligt 1 § skall Finansinspektionen
verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet (jfr avsnitt 6.2 och
13). För att Finansinspektionen skall kunna fullgöra tillsynen åläggs för-
säkringsbolagen och vissa andra olika skyldigheter. I 3 § stadgas bl.a. en
skyldighet för befattningshavare att lämna Finansinspektionen de upp-
lysningar som begärs. I 12 § finns motsvarande skyldighet för den som
kan antas bedriva verksamhet som omfattas av FRL. I 5 § regleras statis-
tik som skall upprättas och uppgifter som skall lämnas av bolagen för
övervakning av att premiesättning och, särskilt för konsumentförsäkring-
ar, att andra försäkringsvillkor är skäliga.
Inom ramen för sin tillsyn har Finansinspektionen rätt att utnyttja olika
sanktioner och andra befogenheter. I 8 § ges Finansinspektionen möjlig-
het att sammankalla försäkringsbolagets styrelse. I 9 § finns regler om
rätt att fa del av handlingar för granskning. I 11 § finns bestämmelser om
rätt för inspektionen att meddela behövliga erinringar eller föreläggande
om rättelse i vissa fall. I 11 § finns också regler enligt vilka Finansin-
spektionen får begränsa ett försäkringsbolags förfoganderätt eller för-
bjuda bolaget att förfoga över sina tillgångar i Sverige.
Förverkande av koncession ankommer i dag på regeringen. I proposi-
tion 1998/99:186 föreslås en ändrad ordning fr.o.m. den 1 maj 1999.
Rätten att förverka övergår då i normalfallet på Finansinspektionen. I 2
Prop. 1998/99:87
151
och 11 §§ anges de grunder enligt vilka koncession kan förklaras förver- Prop. 1998/99:87
kad.
Rörelsereglernas allmänna utformning
Remissinstanserna har över lag godtagit promemorians förslag till allmän
lagstruktur. Regeringen ansluter sig till förslaget att de allmänna krav
som bör tillgodoses genom särregleringen slås fast i en bestämmelse av
portalkaraktär (jfr avsnitt 6.2). Den allmänna bestämmelsen kompletteras
av mer detaljerade bestämmelser för verksamhetens bedrivande (se vida-
re avsnitt 8). På samma sätt som i dag bör FRL även innehålla regler om
Finansinspektionens tillsyn (jfr avsnitt 13).
De särregler som gäller för fondförsäkringsbolag i förhållande till and-
ra livförsäkringsbolag finns i dag intagna i lagen (1989:1079) om livför-
säkringsrörelse med anknytning till värdepappersfonder. Vi återkommer
till dessa bestämmelser i avsnitt 10.
Anpassningen till allmänna associationsrättsliga regler
Det är av sakliga och systematiska skäl angeläget att försäkringsbolag
inte står utanför det regelverk som gäller på den allmänna associationsrät-
tens områden. Den grundläggande principen bör alltså vara att allmänna
associationsrättsliga regler bör gälla även för försäkringsbolag, om inte
avvikelser är befogade med hänsyn till försäkringsbolagens särart (jfr
prop. 1997/98:166 s. 55). Frågan blir då under vilka närmare för-
utsättningar avvikelser från allmänna bolagsregler kan vara befogade för
försäkringsbolag.
Särskilda regler kan undantagsvis vara motiverade redan genom att
verksamheten avser meddelande av försäkringar. Det gäller t.ex. redovis-
ningsregler som kan behöva anpassas med hänsyn till försäkringsspeci-
fika förhållanden.
Avvikelser kan även vara befogade att göra för ömsesidiga bolag. Det
bör i så fall vara fråga om avvikelser som är motiverade av de särdrag
som kännetecknar denna företagsform (se avsnitt 9).
Vidare kan avvikelse vara motiverade av hänsyn till skyddet för för-
säkringstagarna och andra ersättningsberättigade. Gränsen mellan nä-
ringsrätt och bolagsrätt är ibland oklar. De särskilda försäkringsrörel-
sereglema har ofta karaktären av kompletteringar till de allmänna bolags-
rättsliga reglerna.
Det kan också vara befogat med särskilda verksamhetsregler för att
genomföra tvingande bestämmelser i EG:s direktiv för försäkringsbolag.
Sådana bestämmelser kan ibland vara utformade så att de inte lämnar
större utrymme till de enskilda medlemsländerna vid införlivandet.
Det kan således konstateras att skillnader mellan de associationsrätts-
liga bestämmelserna för försäkringsbolag och för aktiebolag i allmänhet
152
kan vara motiverade. Avvikelser bör dock finnas endast om det är moti-
verat med hänsyn till sådana särskilda skäl som nu anförts. Det finns allt-
så anledning att, som flera remissinstanser varit inne på, ytterligare
minska skillnaderna i den associationsrättsliga regleringen för försäk-
ringsbolag och allmänna företag. Flera steg i den riktningen föreslås i
detta sammanhang. Vidare arbete med den inriktningen sker inom ramen
för den associationsrättsliga översyn som bedrivs inom Finansdeparte-
mentet (se avsnitt 3).
Regeringens förslag: Återförsäkringsbolag, captiveförsäkringsbolag
och små lokala ömsesidiga försäkringsbolag skall tills vidare omfattas
av rörelseregler och tillsyn.
Regeringens bedömning: Det bör inte nu införas någon generell
definition av termen försäkringstagare.
Försäkringsutredningens förslag: Försäkringsutredningen har ansett
att det inte finns tillräckliga skyddsbehov för reglering av återförsäkring,
men har inte föreslagit någon ändring av FRL:s tillämpningsområde (se
betänkandet s. 103 och 104). Utredningen har inte särskilt behandlat frå-
gor om captivebolag, mindre lokala bolag eller ändring av begreppet för-
säkringstagare.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer i huvud-
sak med regeringens förslag. I promemorian föreslås att andra ersätt-
ningsberättigade på grund av försäkringen skall likställas med försäk-
ringstagare i den mån inte annat framgår av enskilda bestämmelser (se
promemorians. 109-113 och 303-305).
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte kommenterat Försäk-
ringsutredningens förslag i denna del.
Flertalet remissinstanser har lämnat promemoriaförslaget utan invänd-
ningar. Några remissinstanser har dock avstyrkt en generell utvidgning
av FRL:s försäkringstagarbegrepp. Hovrätten för Västra Sverige har an-
sett att begreppet försäkringstagare bör definieras.
Bakgrund: I försäkringsverksamhet återförsäkrar försäkringsbolag re-
gelmässigt en del av tecknade avtal hos en annan försäkringsgivare. På så
sätt fördelas riskerna. Det sistnämnda företaget (återförsäkraren) far som
regel del i inbetalda premier som ersättning för de risker som tas över
från det företag (direktförsäkraren) som tecknade försäkringen. Man bru-
kar tala om att återförsäkraren “mottar återförsäkring” och att direktför-
säkraren “avger återförsäkring”.
För återförsäkringsbolag gäller i dag flertalet bestämmelser i försäk-
ringsrörelselagen. Försäkringsbolag som uteslutande bedriver återför-
säkring är dock enligt 7 kap. 9 § FRL undantagna från bestämmelserna
om skuldtäckning och placeringar. I sådana försäkringsaktiebolag be-
höver inte heller någon särskild försäkringstagarledamot i styrelsen utses
Prop. 1998/99:87
153
(se 8 kap. 1 §). Vidare finns i 1 kap. 10 § en bestämmelse som möjliggör
undantag från FRL för mottagen återförsäkring i den mån det är skäligt.
Inom större koncerner förekommer att ett särskilt koncernbolag bildas
för att mot ersättning från andra koncernbolag ta över dessa bolags ris-
ker. Det förra bolaget (captivebolaget) kan bedriva sin verksamhet som
direktförsäkrare eller som mottagare av återförsäkring för ett annat för-
säkringsbolag (som är direktförsäkrare). Captivebolag omfattas i princip
av samma bestämmelser i FRL som andra försäkringsbolag.
Ett flertal mindre ömsesidiga försäkringsbolag bedriver skadeförsäk-
ringsrörelse som i huvudsak avser s.k. husdjursförsäkringar. Verksam-
heten är lokalt begränsad och avser i regel försäkringar för kreatur inom
lantbruk. Även små lokala ömsesidiga bolag omfattas av FRL. Enligt
1 kap. 10 § kan dock under vissa förutsättningar undantag medges för
ömsesidiga bolag vars verksamhet är av en begränsad omfattning. Enligt
Finansinspektionen är arbetet med dessa dispenser tidskrävande. Inspek-
tionen har också ifrågasatt behovet av att sådana bolag som uteslutande
meddelar husdjursförsäkringar skall stå under tillsyn. Finansinspektionen
har hos Finansdepartementet begärt att sådana bolag helt skall undantas
från FRL (dnr Fi4693/95).
I ett stort antal bestämmelser i FRL förekommer begreppet ”försäk-
ringstagare”. Lagen innehåller dock ingen generell definition av begrep-
pet. Med försäkringstagare avses normalt den person som ingått avtal om
försäkring. Även den som övertagit äganderätten till försäkringen kan
jämställas med försäkringstagaren. Försäkringstagaren kan vara identisk
med den vars intresse försäkrats för skada eller den på vars liv eller hälsa
försäkringen gäller (den försäkrade). Den försäkrade kan också vara nå-
gon annan än försäkringstagaren, t.ex. en familjemedlem eller en an-
ställd. Rätt att ta ersättning från en försäkring kan dessutom tillkomma en
tredje man som är en annan än den försäkrade, t.ex. förmånstagare till
livförsäkringar eller den som har rätt till ersättning från en ansvarsförsäk-
ring.
Med försäkringstagare avses enligt lagen (1927:77) om försäkrings-
avtal den med vilken försäkringsgivaren ingått avtal om försäkring. Med
”försäkringshavare” förstås den vars intresse är försäkrat mot inträffande
skada. I konsumentförsäkringslagen (1980:38) definieras försäkrings-
tagare som den som har tecknat försäkring hos ett försäkringsbolag. För-
säkrad kallas i samma lag den vars intresse har försäkrats mot skada eller
på vars person en försäkring har tecknats. Konsumentförsäkringslagen
reglerar inte personförsäkringar. I personförsäkringar avses, som nyss
framgått, med försäkrad den på vars liv eller hälsa försäkringen gäller. I
olika sammanhang talas om försäkringens innehavare som beteckning för
försäkringsägare. En förmånstagare till livförsäkring får efter försäk-
ringsfallet ofta en sådan rätt till försäkringen att han kan ses som inne-
havare.
Skälen for regeringens förslag och bedömning: Som framhållits i
avsnitt 5.1 bör motivet för särskilda rörelseregler och särskild tillsyn för
försäkringsbolag vara att skydda kollektivet direktförsäkringstagare och
andra ersättningsberättigade på grund av direktförsäkringar. Allvarliga
konsekvenser uppkommer för dem om åtagandena på grund av försäk-
Prop. 1998/99:87
154
ringar inte kan fullföljas mot dem. Försäkringstekniken är komplicerad
och försäkringsavtalet speciellt. Rörelsereglemas skyddsintressen ställer
inte krav på några justeringar nu i tillämpningsområdet for FRL. Det
finns dock anledning att särskilt beröra tillämpningen på återförsäkrings-
bolag, captivebolag och mindre lokala bolag. Det bör också behandlas
om det i olika bestämmelser använda begreppet ”försäkringstagare”, som
normalt avser den som ingått försäkringsavtalet med försäkringsgivaren,
bör justeras för att omfatta även andra ersättningsberättigade.
Särregleringens tillämpning på återförsäkringsbolag, captivebolag och
små lokala bolag
Återförsäkringsavtal ingås mellan jämbördiga parter i kommersiella av-
talsförhållanden. Det saknas därför intresse att särskilt skydda de som
avger eller mottar återförsäkring. Såsom framhållits i annat sammanhang
kan det emellertid få allvarliga konsekvenser för ett direktförsäkrings-
bolag och dess kunder om ett återförsäkringsbolag inte kan fullgöra sina
åtaganden enligt återförsäkringsavtal med direktförsäkraren (jfr prop.
1994/95:184 s. 145). Enligt vår mening måste detta förhållande beaktas i
lagstiftningen.
Såsom Försäkringsutredningen varit inne på skulle möjligen detta bäst
kunna beaktas genom mera detaljerade riskspridningsregler för direktför-
säkraren med bl.a. begränsningar för hur stor andel som får återförsäkras
hos en och samma återförsäkringsgivare.
En alternativ väg är dock att på samma sätt som i dag låta svenska åter-
försäkringsbolag omfattas av flertalet av rörelsereglema i FRL, t.ex. krav
på koncession och ägarprövning samt tillsyn. De ingripanden som i öv-
rigt kan aktualiseras hos direktförsäkrare till följd av alltför riskfylld åter-
försäkring far i sådant fall hanteras och beivras inom ramen för andra
rörelseregler. Enligt 7 kap. 9 § kan också Finansinspektionen i särskilda
fall vägra avdrag vid skuldtäckningen för avgiven återförsäkring som inte
bidrar till att sänka risken.
Ett frångående av dagens ordning förutsätter åtminstone att mera ut-
vecklade riskspridningsregler för återförsäkringsaffärer införs. Det sak-
nas dock underlag för att föreslå några sådana bestämmelser i detta sam-
manhang. I avvaktan på en sådan prövning bör vissa återförsäkringsbolag
alltjämt underkastas bl.a. FRL:s skuldtäcknings- och placeringsregler.
Det gäller återförsäkringsbolag som meddelar livförsäkring och lång
skadeåterförsäkring (jfr prop. 1997/98:54 s. 35 f). Återförsäkringsbolag
bör tills vidare även i övrigt omfattas av flertalet rörelseregler. Det finns
emellertid anledning att ytterligare överväga behovet av en reglering i ett
senare sammanhang.
När det gäller captiveförsäkringar inom en koncern är behovet av
skydd för försäkringstagarna utan tvekan svagt. Det talar för att dessa
försäkringsbolag inte bör omfattas av regleringen eller stå under tillsyn.
En sådan lösning skulle även kunna frigöra resurser i Finansinspek-
tionens tillsynsarbete.
Prop. 1998/99:87
155
Flera problem återstår dock att lösa. Captivebolag omfattas av sär-
skilda rörelseregler och tillsyn i flera jämförbara länder. Det kan också
noteras att vissa captivebolag getts koncession för att försäkra risker som
berör anställda, t.ex. sjuk- och olycksfallsförsäkring under tjänsteresa.
Det är osäkert om försäkringsdirektiven ger utrymme för att helt un-
danta sådana försäkringsbolag från särregleringen. Frågorna kring bo-
lagen har inte närmare berörts av Försäkringsutredningen i slutbe-
tänkandet. En avreglering på denna punkt förutsätter en genomgång av
åtskilliga författningar för försäkringsbolag, bl.a. redovisnings- och
skattelagstiftningen.
Problematiken liknar den som gäller för mindre ömsesidiga bolag.
Även här kan det ifrågasättas om skälen för en särreglering är tillräckligt
starka.
Regeringen är således inte beredd att nu föreslå att captivebolag och
mindre lokal bolag skall undantas från särregleringen. En översyn bör
dock inledas inom kort med inriktning på begränsningar i regleringen för
de subjekt som behandlats i detta avsnitt.
Återförsäkringsbolag, captivebolag och mindre ömsesidiga försäk-
ringsbolag bör, tills vidare, omfattas även av de ändrade rörelseregler
som vi föreslår i kommande avsnitt, i den mån inte annat särskilt före-
skrivs. De annorlunda skyddsintressen som föreligger för återförsäk-
ringsverksamhet, captiveförsäkringar och mindre ömsesidiga bolag får i
stället i avvaktan på en senare översyn beaktas inom ramen för tillämp-
ningen av rörelsereglerna och vid utövandet av tillsynen.
Försäkringsrörelselagens försäkringstagarbegrepp
1 FRL används normalt endast begreppet försäkringstagare trots att det
enligt vår mening oftast kan vara sakligt befogat att bestämmelsen om-
fattar även andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtal,
t.ex. efterlevande som har rätt till ersättning på grund av en livförsäkring.
I t.ex. 7 kap. 11 a § anges att försäkringstagare har förmånsrätt enligt för-
månslagen för fordringar enligt vissa försäkringsavtal. I vissa bestäm-
melser har dock rättigheter för andra än försäkringstagarna särskilt be-
aktats. Enligt t.ex. 14 kap. 26 a § har även den som har ”rätt på grund av
försäkringen” möjligheter att anföra invändningar mot en beståndsöver-
låtelse. I andra fall kan det, å andra sidan, vara mer naturligt att bestäm-
melsen gäller endast försäkringstagare (se t.ex. 1 kap. 7 § som anger att
försäkringstagarna är delägare i ömsesidiga försäkringsbolag).
I försäkringsrörelsepromemorian har försäkringstagarbegreppet i FRL
justerats med hänsyn till det fastslagna motivet för särregleringen. -
Promemorians förslag innebär att rörelsereglema kompletteras med en
allmän bestämmelse som innebär att när termen ”försäkringstagare” an-
vänds i FRL, skall även andra ersättningsberättigade på grund av för-
säkringen omfattas, om inte annat följer av de enskilda bestämmelserna i
lagen.
Flera remissinstanser har avstyrkt promemorians lösning. Hovrätten
för Västra Sverige anser att begreppet försäkringstagare bör definieras i
Prop. 1998/99:87
156
lagen och att det i varje enskild bestämmelse skall anges om också andra
ersättningsberättigade omfattas. Försäkringsförbundet anser att dagens
försäkringstagarbegrepp bör behållas och det i varje bestämmelse bör
anges om andra ersättningsberättigade omfattas. Finansinspektionen me-
nar att det utvidgade försäkringstagarbegreppet är av godo i flertalet fall
men att det torde bli svårtillämpat, bl.a. när det gäller att förutse vilka
andra ersättningsberättigade som kan finnas och att beakta deras intres-
sen.
Det är inte givet att den i promemorian valda lösningen behöver bli så
svårtillämpad som remissinstanserna har befarat, eftersom bl.a. rörelse-
reglerna och tillsynen avser att skydda kategorierna som kollektiv och
inte som enskilda avtalsparter. Ofta torde också intresset för andra ersätt-
ningsberättigade än försäkringstagarna, t.ex. förmånstagama, inte nämn-
värt skilja sig från en försäkringstagares intresse i de delar som rörelse-
reglerna skall skydda.
Den förordade regleringen med ändringar i enskilda paragrafer har
dock åtskilliga fördelar från tillämparsynpunkt. En sådan reglering bör
dock föregås av en närmare genomgång av hur olika bestämmelser har
tolkats och tillämpats i praxis. Vissa av FRL:s bestämmelser, som endast
nämner försäkringstagaren, torde för övrigt redan i dag kunna tolkas vitt
till förmån för andra kategorier av ersättningsberättigade. Frågan om en
utvecklad definition av FRL:s försäkringstagarbegrepp bör alltså beredas
vidare inom ramen för den tekniska översyn av FRL som inledningsvis
aviserats (se avsnitt 3). Hänsyn bör också tas till den kommande regle-
ringen på avtalsområdet. I flera av de bestämmelser som nu föreslås är
det emellertid nödvändigt att ta ställning i gränsdragningsfrågor.
Prop. 1998/99:87
157
Prop. 1998/99:87
6.1
Regeringens förslag: Nuvarande skälighetsprincip skall inte läggas
till grund för försäkringslagens rörelseregler eller Finansinspektionens
tillsyn. De rörelseregler som ger uttryck för denna princip ändras.
Försäkringsutredningens och Försäkringsrörelsepromemorians för-
slag överensstämmer med regeringens förslag (se betänkandet s. 119-135
och promemorian s. 114-127).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser, bl.a. Hovrätten för
Västra Sverige, Finansinspektionen, Försäkringsförbundet och Aktuarie-
organisationerna, har tillstyrkt Försäkringsutredningens förslag. Ett par
remissinstanser, Motorförarnas Helnykterhetsförbund och Svea hovrätt,
har avvisat förslaget så som det redovisats i Försäkringsutredningens
betänkande. Några remissinstanser har ansett att skälighetskravet borde
behållas i vissa delar (en närmare redogörelse för remissutfallet finns i
försäkringsrörelsepromemorian s. 114 och 115).
Remissinstanserna har i stort godtagit försäkringsrörelsepromemorians
förslag. Konsumentverket/KO och LO har framhållit vikten av att ett
starkt konsumentskydd tillgodoses genom andra regler. Konsument-
verket/KO har ansett att den nya sundhetsregeln bör utformas så att det
även finns en möjlighet att ingripa mot oskäliga premier och kostnader
men också för att tillse att basbehovet av försäkringar täcks. Kammar-
rätten i Göteborg har ansett att bl.a. avskaffandet av skälighetsprincipen
ställer större krav på tillgodoseende av konsumentskyddet genom kon-
sumentombudsmannen. Flera remissinstanser har ifrågasatt varför skä-
lighetskravet inte utmönstras för den obligatoriska trafikförsäkringen.
Skälighetskravets tre olika delar
Skälighetsprincipen är den allmänna princip som jämte soliditetsprin-
cipen ligger till grund för försäkringsrörelselagstiftningen. Den inrymmer
skälighetsaspekter i tre olika delar: ett krav på skälighet i premier och
kostnader (premie- och kostnadsskälighet), ett krav på skäliga villkor
utöver premier (villkorsskälighet) och ett krav på skälighet i skaderegle-
ringen (skaderegleringsskälighet).
Skälighetsprincipen har fått betydelse även för utformningen av flera
av FRL:s bestämmelser som inte direkt berör försäkringsrörelsen. Så
omfattas t.ex. inte delägare i ömsesidiga bolag av den bolagsrättsliga ge-
neralklausulen i 8 kap. 15 § till följd av Finansinspektionens kontroll av
premier och villkor med hänsyn till skälighetsprincipen (se vidare avsnitt
9.3).
158
Premie- och kostnadsskälighet
Prop. 1998/99:87
När skälighetsprincipen infördes innebar den ett krav på premie- och
kostnadsskälighet, dvs. att kostnaden för försäkringen skall vara skälig i
förhållande till de tjänster som försäkringen innebär för försäkringstag-
aren. Den kan således beskrivas som en form av prisreglering. Premie-
och kostnadsskäligheten har ansetts innebära att premien skall vara rim-
lig i förhållande till den risk som försäkringsbolaget tar emot och att
kostnaderna skall fördelas på ett rimligt sätt mellan försäkringstagarna.
Vidare skall verksamheten bedrivas ekonomiskt effektivt och admini-
strationskostnaderna hållas nere. Dessutom skall en rimlig fördelning av
överskott ske, dels mellan olika generationer av försäkringstagare, dels
mellan ägare och försäkringstagare i sådana försäkringsbolag där vin-
stutdelning är möjlig.
Premie- och kostnadsskäligheten kommer till uttryck i FRL såväl för
livförsäkring som för skadeförsäkring. Beträffande livförsäkring är kra-
vet formulerat på så sätt att grunderna för verksamheten skall ta sikte på
att försäkringar meddelas till en kostnad som är skälig med hänsyn till
försäkringens art (7 kap. 4 §). Med kostnad avses premien med avdrag
för eventuell återbäring. Kravet lagfästes år 1948. Det ansågs angeläget
att premiema varken var oskäligt höga eller för låga. Här betonades all-
mänhetens svårigheter att bedöma dessa frågor och försäkringens stora
sociala betydelse. Reglerna ansågs som ett nödvändigt komplement till
de säkerhetssynpunkter som föranleder försiktiga antaganden vid premi-
eberäkningen (SOU 1946:34 s. 33 ff och prop. 1948:50 s. 147 och 248).
För skadeförsäkring är skälighetskravet så formulerat att premiesätt-
ningen skall vara skäligt avvägd med hänsyn till den risk som försäk-
ringen är avsedd att täcka, nödvändiga driftskostnader för försäkringen
samt omständigheterna i övrigt (19 kap. 5 §). Kravet lagfästes år 1950.
Enbart konkurrensen ansågs inte garantera att kostnaden för försäkringen
blev skälig (prop. 1950:220 s. 49). Ifrågavarande bestämmelse har an-
setts tillämplig också på livförsäkringar som meddelas utan grunder,
även om direkt lagstöd saknas. För den obligatoriska trafikförsäkringen
föreskrivs i stället att premien inte far bestämmas till högre belopp än
som med erforderlig säkerhet kan anses svara mot den risk som försäk-
ringen är avsedd att täcka med tillägg för nödvändiga omkostnader och
att premien inte får belastas med anskaffningskostnader som föranleds av
konkurrensskäl (2 § trafikförsäkringsförordningen). Detta krav slogs fast
redan 1929. Det ansågs viktigt att försäkringstagarna inte belastades med
onödiga utgifter när det var fråga om en obligatorisk försäkring (NJA II
1929 s. 308 ff).
Premie- och kostnadsskäligheten har flera sidor. En sida rör bolagets
kostnadseffektivitet. En annan sida rör förhållandet mellan försäkrings-
tagarna och bolaget (och dess aktieägare). En ytterligare aspekt rör förhål-
landet mellan olika försäkringstagargrupper. Lagen innehåller visserligen
inte några särskilda bestämmelser om skälighetsbedömningen. I äldre
lagförarbeten har dock vissa uttalanden gjorts.
När det gäller kostnadseffektiviteten innebär skäligheten ett krav på att
hålla kostnaderna på låg nivå. Driftskostnaderna skall vara sakligt moti-
159
verade och väl avvägda. Är kostnaderna oskäligt höga skall bolaget ra-
tionalisera. Bolaget måste underkastas en allsidig granskning av ekono-
misk effektivitet, bl.a. skall organisationen vara lämplig. Tillsynsmyn-
digheten skall emellertid inte ingripa dirigerande i bolagets interna sköt-
sel. Kravet tar inte heller sikte på bolagets lönepolitik. Någon entydig
tolkning föreligger inte om kravet även tar sikte på att bolaget också skall
åstadkomma en så hög avkastning på inbetalda premier som möjligt (se
prop. 1950:94 s. 40 ff, prop. 1965:48 s. 43 och SOU 1986:8 s. 253 f).
När det gäller förhållandet mellan försäkringstagarna och bolaget in-
nebär kravet att premiema skall vara rimliga i förhållande till det skydd
som ges. I livförsäkring skall även hänsyn tas till den återbäring på pre-
mier som försäkringstagaren erhåller. En konsekvens av denna sida av
skälighetskravet är att allt överskott skall återgå till försäkringstagarna i
form av återbäring (prop. 1948:50 s. 253 och 256). På grund av kravet på
prissättning med säkerhetsmarginal anses överskott på livförsäkrings-
rörelse inte som vinst i vanlig bemärkelse. Genom att de försäkringstek-
niska antagandena om driftskostnader måste göras med betryggande
marginal blir premieuttaget med nödvändighet ”för stort”. Det uppkom-
mer således systematiskt ett överskott i försäkringar som sträcker sig
över flera år.
Även på skadeförsäkringens område anses skälighetsprincipen medfö-
ra en väsentlig begränsning i möjligheterna att dela ut vinst till aktieägar-
na (se prop. 1950:220 s. 52).
När det gäller relationen mellan olika försäkringstagare innebär skä-
lighetskravet att enskilda försäkringstagare och enskilda försäkrings-
tagargrupper skall behandlas på ett rättvist sätt i förhållande till sin pres-
tation. Detta har ansetts innebära bl.a. att bolaget skall tillämpa en riskin-
delning efter skäliga grunder och åtföljande premiedifferentiering (se
prop. 1950:220 s. 49). Vid livförsäkring skall hänsyn bl.a. tas till för-
säkringstagarens hälsotillstånd. Varje riskutjämning måste dock vara så
stor att en tillfredsställande riskutjämning sker och av solidaritetshänsyn
anses att differentieringen inte får vara alltför långtgående (se SOU
1986:8 s. 215 f). Länge ansågs att klarlagda skillnader mellan kvinnors
och mäns dödlighet alltid skulle beaktas (se SOU 1960:11 s. 260). Un-
dantag godtogs dock för kollektivavtalsgrundad försäkring. Sedan några
år tillbaka upprätthålls inte heller kravet på könsberoende premier för
individuella livförsäkringar.
Även driftskostnaderna måste fördelas på ett skäligt sätt mellan för-
säkringstagarna. En avvägning mellan olika försäkringstagares intressen
måste också göras när återbäringen bestäms. I största möjliga utsträck-
ning bör dock fördelningen av återbäringen grundas på de enskilda för-
säkringstagarnas bidrag till bolagets samlade överskott. Varje verksam-
hetsgren skall bedömas för sig och fördelningen mellan olika grupper och
generationer skall vara rättvis (se prop. 1948:50 s. 253 f). Ett överskott i
en försäkringsgren får inte systematiskt användas för subventionering av
en annan inte bärkraftig gren. Varje försäkringsgren skall vara självbä-
rande och eventuellt ansamlade vinster får inte användas för att i dump-
ningssyfte tillfälligt pressa priserna inom en viss försäkringsgren (se
Prop. 1998/99:87
160
prop. 1950:220 s. 49). Premiema får alltså varken vara för låga eller för Prop. 1998/99:87
höga.
När det gäller överskottsfördelningen i skadeförsäkring fanns tidigare
särskilda föreskrifter i BFFS 1988:30 om principerna för återbäring. En-
ligt dessa skall eventuella överskott i en viss verksamhetsgren eller viss
riskgrupp återbetalas till den som har varit försäkringstagare inom grenen
eller gruppen under den tid överskottet uppkommit. Alltså skall även för-
säkringstagare som inte förnyar sitt försäkringsskydd komma i åtnjutande
av premieåterbäring. Återbäring skall däremot inte komma nytecknade
försäkringar till del.
Villkorsskälighet
Kravet på villkorsskälighet innebär att även andra villkor än premievill-
koren skall vara skäliga. Kravet kommer både för liv- och skadeförsäk-
ring till uttryck i FRL genom regeln att villkoren skall vara skäliga med
hänsyn till det skydd försäkringen är avsedd att ge och omständigheterna
i övrigt (19 kap. 6 §). Kravet lagfästes först år 1981 i samband med att
konsumentförsäkringslagen trädde i kraft men ansågs dessförinnan följa
redan av bestämmelserna om kostnadsskälighet, eftersom en bedömning
av om kostnaden för en försäkring är skälig knappast kan göras utan att
villkoren i övrigt uppmärksammas (se prop. 1961:171 s. 306 och 309).
Med hänsyn till den betydelse som villkorsgranskningen skulle få som
komplement till den civilrättsliga lagstiftningen ansågs det mindre till-
fredsställande om villkorsgranskningen endast indirekt kunde utläsas av
lag.
Villkorsskäligheten tar i första hand sikte på villkor i ämnen som be-
handlas i konsumentförsäkringslagen. Även villkor som inte berörs i den
lagen omfattas dock, t.ex. villkor om försäkringens objekt, om de händel-
ser vid vilka försäkringsersättning skall utgå och om självrisk. Också
villkor för andra försäkringar än de som regleras i konsumentförsäk-
ringslagen omfattas av kravet. I fråga om livförsäkring har en granskning
av villkoren som inte gäller premierna ansetts mindre angelägen (prop.
1979/80:9 s. 90 ff).
Försäkringsvillkoren far inte strida mot tvingande regler i konsument-
försäkringslagen. De får inte heller utgöra ett otillåtet kringgående av
dessa regler. Vidare förbjuds bolagen att på ett sätt som inte är godtag-
bart utnyttja den avtalsfrihet och det utrymme för skälighetsprövning
som de tvingande bestämmelserna ger. Skälighetskravet går dock längre
än att villkoren inte får vara oskäliga i avtalslagstiftningens mening. Det
riktar sig även mot villkor som inte kan betraktas som oskäliga men som
i sitt sammanhang ändå framstår som olämpliga. Det anses att själva pro-
duktutformningen bör lämnas utanför skälighetsgranskningen, men att ett
myndighetsingripande kan påkallas av den tekniska soliditets- och skä-
lighetsgranskning som skall ske enligt FRL.
Det anses att inspektionens granskning av villkor bör ske i nära sam-
arbete med Konsumentverket och med utnyttjande av de erfarenheter
161
6 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 87
som verket har ifråga om villkorskontroll på konsumentområdet i övrigt Prop. 1998/99:87
(se prop. 1979/80:9 s. 91 f och 176 ff).
Skaderegleringsskälighet
Kravet på skaderegleringsskälighet anses innefatta krav på skäliga villkor
och skälig hantering vid skaderegleringen. Kravet framgår inte direkt av
FRL men tillämpas med stöd av ett uttalande av Lagrådet. Den avfattning
som skälighetsbestämmelserna hade fått ansågs innebära även en be-
fogenhet för inspektionen att ingripa mot försäkringsbolag beträffande
skaderegleringen. En verklig kontroll om kostnaden för försäkringen var
skälig ansågs inte kunna ske utan en kontroll över hur behandlingen av
försäkringsfall var anordnad (prop. 1961:171 s. 306 och 309).
Kontroll av skälighetsprincipens tillämpning
Bolagets egen kontroll
Kontrollen av att skälighetsprincipen upprätthålls ligger i första hand på
försäkringsbolagets ledning. Om grunderna inte längre fyller det avsedda
ändamålet skall styrelsen och verkställande direktören se till att de ändras
(7 kap. 4 §). Styrelsen och verkställande direktören skall också övervaka
att premier och andra villkor är skäliga (19 kap. 5 och 6 §§). Övervak-
ningen av premiesättning skall ske med hjälp av fortlöpande statistik.
Styrelsen och verkställande direktören skall dessutom till Finansinspek-
tionen sända in en redogörelse för den metod som har använts för över-
vakningen och för erfarenheterna av den. De skall vidare lämna Finans-
inspektionen alla upplysningar som behövs för att granska att tillämpade
villkor är skäliga.
Finansinspektionens kontroll av premie- och kostnadsskäligheten
Finansinspektionen skall kontrollera att skälighetsprincipen efterlevs.
Vid granskningen av andra försäkringsvillkor än premien bör särskild
uppmärksamhet ägnas åt försäkringar som konsumenter tecknat huvud-
sakligen för enskilt bruk (19 kap. 6 §). Finns anledning till anmärkning
får inspektionen meddela erinringar eller förelägga bolaget att vidta rät-
telse (19 kap. 11 §). Inspektionen avgör däremot inte tvister mellan en-
skilda försäkringstagare och försäkringsbolag, utan granskningen syftar
till en bedömning av villkoren i stort. Tillsynen brukar beskrivas som
mer kontrollerande än aktivt ledande.
Finansinspektionens skälighetskontroll far skilda karaktärer beroende
på vilket slag av försäkringsrörelse det gäller. I livförsäkringsverksamhet
granskas försäkringarnas återbäring. Kontrollen görs genom en prövning
av grundernas antaganden och utfallet inom varje område där antaganden
162
gjorts. Genom kontrollen skall det tillses att försäkringstagarens slutliga
kostnad för försäkringen blir skälig.
Vid skadeförsäkring är det fråga om en allmän kontroll över premie-
nivån som främst får betydelse för nya försäkringar eller då gamla för-
säkringar förnyas. Därigenom kontrolleras dels att inte någon försäk-
ringsgren under en följd av år subventioneras av andra grenar eller att
kapitalavkastningen ensidigt används för att stödja premiema för denna
gren, dels att en gren inte under en längre period lämnar oförsvarligt sto-
ra överskott.
Särskild uppmärksamhet torde ha ägnats åt trafikförsäkringspremier
medan skälighetskontrollen för andra premier varit mer översiktlig (se
SOU 1986:8 s. 96 ff).
De tillämpningssvårigheter som uppstått vid granskningen har innebu-
rit att tillsynsmyndigheten endast i undantagsfall ansett sig ha möjlig-
heter att reagera på bolagets premiesättning; nämligen då premier har
höjts på ett särskilt markant sätt eller påtagligt omotiverat skiljer sig från
motsvarande premier i andra bolag. I övrigt anses inspektionen kunna
ingripa när en försäkringsgren under flera år gått med mycket stor förlust
eller när driftskostnaderna varit påtagligt höga i förhållande till drifts-
kostnaderna i jämförbara bolag.
På grund av dessa tillämpningsproblem och Finansinspektionens kraf-
tiga inriktning på soliditetsaspekter har endast ett fatal fall angående skä-
lighetsprincipen blivit föremål för myndighetsåtgärder under senare år.
Ett exempel är ingripandet mot försäljningen av vissa kapitalförsäk-
ringar som resulterade i ett allmänt råd om att försäkringstiden skall vara
minst 10 år. Bakgrunden var att nyteckningen av engångsbetalda kapital-
försäkringar med kort försäkringstid hade ökat markant under en period
när en hög återbäringsränta tillämpades. Om nyteckningen skedde under
en period när återbäringsräntan översteg marknadsräntan innebar detta
enligt inspektionen att nytecknade försäkringar på ett icke godtagbart sätt
fick del av medel som hörde till äldre bestånd (se BFFS 1989:14 och 16).
Dessa allmänna råd har dock nyligen upphävts varvid det uttalades att
frågorna i stället borde granskas inom ramen för den operativa tillsynen.
I ett annat fall konstaterade inspektionen att ett större bolag genomfört
premiesänkningar med 30 procent avseende vissa objektgrupper, bl.a.
hem och villa, inom ett län. Inspektionen fann att bolaget uppenbarligen
av konkurrensskäl genomfört premiesänkningama utan att kunna visa att
kostnaderna för försäkringsskyddet var lägre än inom andra verksam-
hetsområden. Bolaget ansågs ha handlat i strid mot skälighetsprincipen
och förelädes att vidta sådana åtgärder vid premiesättningen att lagens
skälighetskrav efterlevdes.
Skälighetsprincipen har enligt uppgifter även åberopats av inspektio-
nen i informella kontakter med försäkringsbolagen i syfte att få bolagen
att sänka sina kostnader.
Prop. 1998/99:87
163
Finansinspektionens kontroll av villkorsskälighet
Prop. 1998/99:87
Finansinspektionens, och dess föregångare Försäkringsinspektionens,
villkorsgranskning har skett med tyngdpunkt på villkor inom kon-
sumentförsäkringsområdet. Särskild uppmärksamhet har riktats mot vill-
kor om nedsättning av försäkringsersättning.
Under slutet av 1980-talet påbörjades ett mer systematiskt gransk-
ningsarbete som i första hand gjordes på konsumentförsäkringsområdet.
Syftet var att få bort oskäliga villkor och få oklara villkor att bli tydli-
gare, bl.a. granskades villkoren för hemförsäkringar och reseförsäkringar.
Under åren därefter har en betydelsefull del av Finansinspektionens ar-
bete bestått i en aktiv och löpande dialog med försäkringsbolagen. Det
ansågs då som ett naturligt inslag att bolagen på eget initiativ informera-
de inspektionen om förändringar i verksamheten. I dessa sammanhang
diskuterades villkorsutformning och inspektionen kunde verka för änd-
ringar av olämpliga eller otydliga avtalsvillkor. Vid sidan av sådana in-
formationsmöten kunde inspektionen begära ingående redogörelser för
affärsverksamheten, vilket möjliggjorde en mer djupgående vill-
korskontroll. Enligt Försäkringsutredningen (s. 118) kunde inspektionen
på så sätt motverka en spridning av olämpliga produkter och avtalsvillkor
på marknaden.
Under senare år har det inte varit brukligt att bolagen kontaktar Finans-
inspektionen vid verksamhetsförändringar. Finansinspektionen efterfrå-
gar inte heller sådan information.
Finansinspektionen kontroll av skaderegleringsskälighet
Genom sin konsumenträttsenhet granskar Finansinspektionen försäk-
ringsbolagens rutiner för att reglera ersättningsfrågorna när en skada in-
träffat. Det anses inte ankomma på myndigheten att överpröva frågor om
försäkringsfall föreligger eller ersättningens storlek. Kontrollen gäller
endast sättet att genomföra skaderegleringen.
Tillsynsmyndigheten har tidigare genomfört undersökningar av skade-
akter. Vid sådana inspektioner inhämtades även information om bolagens
skadeorganisation, kompetens hos skadehandläggare, bevaknings- och
informationsrutiner, i vad mån externa utredare anlitades, rutiner när för-
sök till försäkringsbedrägeri uppkommit och datarutiner. Vid gransk-
ningen av enskilda ärenden undersöktes även handläggningstiden; när
bolaget tagit inledande kontakter med den skadelidande, när utbetalning
av skadeersättning skedde, om ärendet överlämnades till Trafikskade-
nämnden, om handläggningen bedrivits effektivt, om eventuella för-
skottsbetalningar skett och om eventuell ränta utgått.
Myndigheten undersökte också om den skadelidande fått tillräcklig
och tydlig information om försäkringens omfattning, om risk för pre-
skription samt om beslutsmotivering lämnats och besked om möjligheter
till överprövning.
Tidigare kontrollerades särskilt om bolagens tillämpning av försäk-
ringsvillkoren överensstämde med Allmänna Reklamationsnämndens
164
praxis. I sammanhanget kontrollerades även om nedsättningsbeslutet var
tillräckligt tydligt.
I fråga om personskador ansågs det mest angeläget att granska regle-
ringen av svårare personskador. Det uppmärksammades om bolaget tagit
personlig kontakt, om informationsbroschyrer lämnats, om bolaget talat
om vilken utredning som behövts och besvarat eventuella frågor, om bo-
laget erbjudit förskott och om ärendet prövats i Trafikskadenämnden el-
ler i annat prövningsorgan.
På senare år har inte någon direkt undersökning av skadeakter före-
kommit. Däremot undersöks bolagens rutiner för och organisation av
skadereglering samt den interna kontrollen därutöver. Inspektionen kon-
trollerar inte heller regelmässigt om bolagets tillämpning av avtalsvillkor
överensstämmer med Allmänna Reklamationsnämndens praxis. Det un-
dersöks inte om skaderegleringsbesluten i de enskilda fallen är tydliga.
Finansinspektionen har nyligen på uppdrag av regeringen undersökt
försäkringsbolagens rutiner för reglering av personskador på trafikför-
säkringsområdet (se Finansinspektionens rapport den 18 december 1998,
Försäkringsbolagen och de trafikskadade).
Undantag från skälighetsprincipens tillämpningsområde
Skälighetsprincipen omfattar inte all försäkringsverksamhet. För skade-
försäkring har undantag gjorts från premie- och villkorskäligheten för
verksamhet som bedrivs i utlandet. Undantaget har motiverats med att
premiesättningen är starkt påverkad av de utländska marknadernas skif-
tande förhållanden och att ett genomförande av skälighetsprincipen kan
försvåra svenska bolags konkurrensmöjligheter där (prop. 1950:220 s.
51).
För transport- och sjökaskoförsäkringar gäller premie- och villkors-
skäligheten endast reseförsäkringar och båtförsäkringar tecknade av kon-
sumenter huvudsakligen för enskilt bruk (se 19 kap. 6 §). Det har moti-
verats med att försäkringarna i andra fall riktar sig till affärslivet och att
erfarenheterna visat att försäkringstagarna här själva bevakar sina intres-
sen.
Kollektivavtalsgrundade försäkringar har i praktiken lämnats utanför
skälighetskontrollen. För sådana försäkringar tillämpas i betydande ut-
sträckning en solidarisk premiesättning i form av enhetspremier. Man har
här godtagit den bedömning som kollektivavtalspartema gjort i skälig-
hetshänseende. Den utjämning av premiema som ofta sker inom grupp-
försäkring har också ansetts förenlig med skälighetsprincipen. Motivet
för detta torde vara att denna teknik väsentligt minskar administrations-
kostnaderna (SOU 1985:34 s. 92 och 113 f).
Skälighetsprincipen är inte heller lagfäst för utländska försäkrings-
givare som bedriver verksamhet i Sverige. Detta följer av att skäligheten
av de i Sverige tillämpade premierna inte enbart kan bedömas med led-
ning av skaderesultat och omkostnader här i landet (prop. 1950:94 s.
40 ff). Finansinspektionen anses ändå kunna kontrollera premier och
andra villkor samt skadereglering med stöd av allmänna tillsynsregler (se
Prop. 1998/99:87
165
SOU 1986:8 s. 254). De särskilda bestämmelserna om skälighet i
trafikförsäkringsrörelse gäller dock även utländska försäkringsgivare.
Utgångspunkter för bedömningen
Skälighetsprincipen har under lång tid präglat rörelsereglema for svenska
försäkringsbolag. Principen har fatt stor betydelse for bolagens hantering
av försäkringstekniska frågor. För tillsynsmyndigheten har principen
varit svår att tillämpa, framförallt i fråga om premie- och kostnadsskä-
lighetskraven.
Det kan inte uteslutas att skälighetskravet i vissa fall lett till lägre pre-
mier och bättre villkor än vad som annars varit fallet. Skälighetsprincipen
uppställer emellertid rent faktiskt också begränsningar för bolagets möj-
ligheter att konkurrera med andra bolag genom en mer differentierad
produktutformning och premiesättning. Det kan därför antas att premie-
och kostnadsskälighetsprincipen i flera fall lett till högre premier än vad
som annars skulle ha gällt.
Frågan om nuvarande skäli ghetsprincip skall behållas kan dock knap-
past avgöras enbart utifrån vilken betydelse som principen kan anses ha
haft hittills. Hänsyn måste också tas till de förändringar som försäk-
ringsmarknaden genomgått samt de motiv som skall ligga till grund för
särregleringen (se avsnitt 5). Frågan blir därför om försäkringstagarnas
intresse tillgodoses bättre på ett annat sätt än genom skälighetsprincipen.
Premie- och kostnadsskälighet
Som tidigare utvecklats har de finansiella marknaderna genomgått stora
förändringar under senare år, bl.a. genom etablerandet av EU:s inre
marknad. Samtidigt har de svenska rörelsereglema genomgått stora för-
ändringar till följd av införlivandet av EG:s försäkringsdirektiv. Dessa
direktiv bygger bl.a. på tanken att försäkringstagarnas intressen bäst till-
godoses genom ett slopande av etableringshinder och ökade möjligheter
till gränsöverskridande verksamhet i kombination med hemlandstillsyn.
Genom den inre marknaden läggs grunden for en större och alltmer in-
ternationell försäkringsmarknad. De undantag från skälighetsprincipen
som redan i dag ansetts motiverade för verksamhet med internationell
anknytning gör sig därmed gällande även för verksamhet inom Sverige.
Skälighetsprincipen och de konsekvenser som principen medför har av
svenska bolag också framhållits som ett hinder för dem i den interna-
tionella konkurrensen. Utländska försäkringsbolag som är verksamma på
den svenska marknaden behöver inte heller tillämpa skälighetsprincipen.
EG:s regler på området har också efterhand orienterats mot ett anglo-
saxiskt synsätt med bl.a. en stor frihet for bolagen att utforma forsäk-
ringsprodukter efter försäkringstagarnas behov och utrymme for en större
konkurrens mellan olika bolag. EG:s regler torde inte förhindra att någon
Prop. 1998/99:87
166
form av skälighetsprincip behålls i den svenska rörelselagstiftningen.
Utgångspunkten for gemenskapsreglema är dock ett mera marknads-
mässigt synsätt än det som skälighetsprincipen bygger på.
På sikt är det en nackdel att hålla fast vid en vag och svårtillämpad
skälighetsprincip, i stället för att utnyttja mera marknadsmässiga meka-
nismer för att åstadkomma fördelaktiga villkor för försäkringstagarna.
Detta bör ske genom regler som ger utrymme för en sund konkurrens
mellan försäkringsbolagen och regler som säkerställer en bättre genom-
lysning av försäkringens kostnader och förmåner. Det bör också göras en
klarare uppdelning mellan försäkringstagarnas medel och försäkrings-
bolagets riskkapital. De sistnämnda frågorna behandlas i avsnitt 6.2 och
7.2.
Flera remissinstanser har också ifrågasatt om ett i lag angivet krav på
skäliga premier och kostnadseffektivitet också är det bästa sättet för att
åstadkomma rimliga premier och främja en effektivare försäkringsmark-
nad till konsumenternas bästa. Som bl.a. Konkurrensverket framhåller
har möjligheter till ökad konkurrens generellt sett större betydelse för
prissättning och kostnadseffektivitet. Nuvarande skälighetskrav kan i sig
sägas försvåra konkurrensen mellan svenska bolag. En konsekvens av
skälighetsprincipen är också ett vinstutdelningsförbud för livförsäkrings-
rörelse. Ur konkurrenssynpunkt är det således en nackdel att behålla
premie- och kostnadsskälighetskravet.
Premie- och kostnadsskäligheten bygger på att överskott skall (i efter-
hand) fördelas mellan försäkringstagarna med hänsyn till premiernas bi-
drag till överskotten.
Skälighetsprincipen för därför med sig begränsningar för t.ex. vilka
konventionella livförsäkringar som svenska försäkringsbolag kan med-
dela svenska försäkringstagare. Principen förhindrar exempelvis kon-
ventionella livförsäkringar utan rätt till överskott. Som tidigare anförts
bör det i princip inte vara en uppgift för rörelsereglema att tillse att för-
säkringar av visst innehåll meddelas. Om villkoren skall regleras bör det
i stället ske i avtalsrätten.
Skälighetsprincipen har orsakat svårigheter vid tillämpningen. Som
Försäkringsutredningen närmare utvecklat finns det inte några givna
riktlinjer för hur t.ex. gemensamma kostnader skall fördelas på olika för-
säkringar. Fördelningen enligt kontributionsprincipen kan också ske med
olika metoder med för försäkringstagarna olika resultat. Finansinspek-
tionen gör enligt egen uppgift numera inte heller någon mera systematisk
kontroll av kostnadsskäligheten. Det finns också fa fall av dokumenterad
tillsynspraxis där skälighetsprincipen har tillämpats. Principen har dock,
som nyss anmärkts, åtminstone längre tillbaka i vissa fall åberopats av
inspektionen i informella kontakter med bolagen och i samband med
koncessionsprövningen när det gäller rena avarter av premier och andra
villkor.
Enligt regeringens förslag, som ansluter till Försäkringsutredningens
och försäkringsrörelsepromemorians förslag, skall vid koncessionspröv-
ningen liksom i dag förutsättas att den planerade och bedrivna rörelsen
uppfyller kraven på gällande författningar för verksamheten. Inspek-
tionen och regeringen fråntas därmed inte möjligheten att i en fråga om
Prop. 1998/99:87
167
koncessionen skall beviljas eller förverkas beakta t.ex. om verksamheten Prop. 1998/99:87
avser försäkringar av ett slag som tidigare prövats av domstol, Kon-
sumentombudsmannen eller i annat praxisbildande sammanhang (vill-
korsnämnder eller Allmänna reklamationsnämnden) och ansetts oför-
enliga med civilrättsliga eller marknadsrättsliga regler om avtalsvillkor.
Någon regelmässig förhandsprövning av allmänna eller särskilda avtals-
villkor skall lika lite som i dag ske vid koncessionsprövningen (se vidare
författningskommentaren till 19 kap. 11 §).
Det är inte lätt att bedöma vilken faktisk betydelse som skälighets-
principen numera har för att främja rimliga premier och villkor. Finans-
inspektionen och aktuariemas organisationer har dock utifrån sina erfa-
renheter bedömt att en lagfäst skälighetsprincip inte längre är den ända-
målsenligaste lösningen för att tillgodose försäkringstagarnas intresse av
skäliga och rättvisa villkor.
Med en särreglering som genom särskilda placeringsregler m.m. mer
effektivt än tidigare skall säkerställa att åtagandena mot försäkringstag-
arna kan fullgöras, är det mindre angeläget att behålla skälighetsprin-
cipen för att motverka att premierna inte blir alltför låga. Försäkrings-
tagarnas intresse av att försäkringsfordringarna kan fullgöras bör med
andra ord skyddas på andra sätt än genom ett krav på att försäkringsbola-
get tar ut tillräckligt höga premier i förhållande till en viss försäkrad risk.
Premie- och kostnadsskälighetskravet har i dag även ansetts ta sikte på
olika former av avarter av prisdumpning. Advokatsamfundet har varit
tveksam till om gällande konkurrenslag verkligen kan komma till rätta
med sådana avarter.
Det är en fördel om konkurrensbegränsningfrågor kan hanteras utanför
den särskilda rörelseregleringen. Försäkringsbranschen i allmänhet kan
numera inte heller anses som så speciell i förhållande till andra branscher
att konkurrensbegränsningsfrågor särskilt bör tillgodoses genom en all-
män prisregleringsbestämmelse för i princip hela branschen. Nuvarande
skälighetsprincip kan alltså knappast anses bättre ägnad än konkurrens-
lagstiftningen att komma till rätta med sådana former av avarter som Ad-
vokatsamfundet berört. Om särskilda lösningar är motiverade på grund
av speciella konkurrensaspekter för vissa slag av försäkringar bör i stället
förändringar övervägas inom ramen för konkurrenslagen eller genom
mera begränsade regleringar.
Till följd av bedömningen bör inte heller den tidigare av Näringsut-
skottet anvisade prövningen av konkurrensaspekter inom ramen för till-
stånd till försäkringsbolags förvärv av företag bibehållas (se 1990/91:NU
41 s. 19 och 20). Det sagda hindrar inte att tillstånd som skall ges enligt
rörelsereglerna i vissa fall kan behöva avvakta konkurrensmyndigheters
prövning.
En annan fråga är om Finansinspektionen bör vara skyldig att anmäla
eventuella överträdelser av konkurrenslagstiftningen som kan kräva Kon-
kurrensverkets åtgärd och uppmärksamma verket på sådana förhållanden
som kan vara av särskilt intresse ur konkurrensbegränsningssynpunkt.
Den frågan tas upp i avsnitt 13.2.
Sammanfattningsvis bör ett premie- och kostnadsskälighetskrav inte
behållas som grund för rörelsereglema och Finansinspektionens tillsyn.
168
Det mål som nuvarande skälighetsprincip har med hänsyn till försäk-
ringstagarnas intresse av skäliga och rättvisa premier, bör i stället främjas
genom regler som ger bättre förutsättningar för konkurrens samt ställer
större krav på tydlig och relevant information. De aspekter som skälig-
hetsprincipen skall uppfylla genom att premiema inte blir för låga, bör i
stället tillgodoses genom andra slag av rörelseregler; främst placerings-
regler, regler om god soliditet och likviditet samt en allmän bestämmelse
om premiesättning, vilka mera direkt skall säkerställa att bolaget har en
tillräcklig god ekonomisk stabilitet för att kunna fullgöra åtagandena mot
försäkringstagarna.
En särskild fråga är om det finns skäl att i detta sammanhang särbe-
handla pensionsförsäkringar och liknande långa försäkringar där ett be-
tydande överskott regelmässigt uppkommer under försäkringens löptid.
På denna punkt bör det redan nu framhållas att skälighetsprincipen lig-
ger fast för dagens försäkringar om inte annat avtalas. För nya avtal er-
sätts skälighetsprincipen av flera nya skyddsregler som behandlas i föl-
jande avsnitt. Dessa regler i kombination med förslagets gynnsamma
effekt för konkurrensen tillgodoser också intresset för försäkringstagare
som tecknar långa försäkringar. Det finns således inte tillräckliga skäl att
särbehandla pensionsförsäkringar o.d. på denna punkt.
Frågan kvarstår dock om inte premie- och kostnadsskäligheten ändå i
någon mån borde behållas för vissa obligatoriska försäkringar. Framför
allt Konsumentverket/KO anser att det är betänkligt att möjligheten att
ingripa mot premienivåer minimeras inom området för obligatoriska för-
säkringar. Verket befarar att detta kan leda till högre premier för svaga
grupper och socialt nödvändig försäkring.
Att efterfrågan på försäkringar är given behöver inte innebära ett större
utrymme för missbruk av en försäkringsgivare med en dominerande
ställning på marknaden. Ett slopande av skälighetsprincipen medför allt-
så i sig inte högre premier för obligatoriska försäkringar.
Som tidigare framgått innebär nuvarande premie- och kostnadsskälig-
hetskrav dessutom att premiema i regel skall bestämmas med beaktande
av den enskilda försäkringstagarens aktuariella risk. Skälighetsprincipens
grundläggande krav är således riskindelningen. Hindren mot en allt för
långtgående differentiering är inte ett självständigt inslag i skälighets-
principen utan en inskränkning i tillämpningen av principens grundtanke.
Om ifrågavarande del av skälighetskravet slopas öppnas möjligheterna
fullt ut att bestämma premierna solidariskt utan krav på att särskilt beakta
vissa utsatta försäkringstagares eller försäkrades högre aktuariella risk.
Ett slopande av skälighetsprincipen bör därför snarast förbättra möjlig-
heterna för hushåll med svag ekonomi och andra utsatta grupper att finna
försäkringar till mer rimliga priser. Det bör även påpekas att konsument-
försäkringslagen innehåller bestämmelser som skall skydda mot en ris-
kindelning som är så långtgående att försäkringsnöd uppkommer (9 §).
De föreslagna förändringarna av rörelsereglema innebär även i andra
delar förbättrade incitament för nya aktörer att etablera sig på försäk-
ringsområdet och att utveckla olika slag av försäkringsprodukter. Däri-
genom förbättras också konkurrensen vilket motverkar en sådan utveck-
ling som Konsumentverket/KO befarat.
Prop. 1998/99:87
169
Det finns därför inte skäl att behålla något premie- och kostnadsskälig-
hetskrav i FRL som generellt sett tar sikte på obligatoriska försäkringar
eller vissa grupper av försäkringstagare.
Som tidigare framhållits (avsnitt 3) kommer regeringen att noga följa
tillämpningen av de nya reglerna med inriktning på ett starkt konsument-
skydd.
För den obligatoriska trafikförsäkringen är förhållandena speciella.
Som regeringen uttalat i proposition 1998/99:42, Ändringar i trafikska-
delagen, finns det ett klart samband mellan kontraheringsplikten och
skälighetsprincipen. Principen bör tills vidare kvarstå på detta område.
Särskilt om villkors- och skaderegleringsskälighet
Den villkorskontroll som skett under de senaste åren har som tidigare
redovisats haft sin huvudsakliga utgångspunkt i konsumentlagstiftningen.
Flera av de skäl som nyss anförts är av betydelse även för bedöm-
ningen av om skälighetsprincipen bör behållas for villkorsgranskningen.
Bland annat genom införandet av EU:s inre marknad kan det vara en
nackdel att hålla fast vid en vag och svårtillämpad skälighetsprincip i
FRL i stället för att genom andra regler försöka nå samma syfte. En ökad
konkurrens är allmänt sett också bättre än ett motsvarande krav i lag äg-
nat att medföra skäliga, i meningen fördelaktiga, villkor för försäk-
ringstagarna. Som Försäkringsutredningen angett har skälighetsprincipen
visserligen haft betydelse genom att Finansinspektionen med stöd av
denna kunnat förhindra vissa avarter av villkor. Inspektionens och aktua-
rieföreningarnas bedömning att skälighetsprincipen inte längre är det
mest ändamålsenlig sättet för att åstadkomma skäliga villkor är dock av
betydelse även här. Som framhållits i äldre förarbetsuttalanden kan en
granskning av premiema och kostnaderna knappast ske utan att också
villkoren i övrigt vägs in. Det torde alltså vara svårt från tillämpnings-
synpunkt att behålla nuvarande skälighetsprincip endast såvitt avser vill-
korsskäligheten.
I detta sammanhang finns det anledning att ta upp frågor om skydds-
regler på avtalsområdet.
Regeringen instämmer i vad Konsumentverket/KO och LO anfört om
vikten av att ett starkt konsumentskydd tillgodoses genom andra regler på
området. Det kan framhållas att de förslagna rörelsereglema bl.a. främjar
en tydligare avtalsrättslig reglering av försäkringstagarnas rätt till återbä-
ring i framtida försäkringsavtal. Därmed förbättras också möjligheterna
att tillgodose ett starkt konsumentskydd för rätten till återbäring genom
försäkringsavtalsrättsliga regler.
Redan i dag finns en avtalsrättslig lagstiftning som bl.a. ger möjlighe-
ter att ogiltigförklara eller jämka oskäliga villkor som ställs upp mot kon-
sumenter. Det finns också en marknadsrättslig lagstiftning som möjliggör
ingripanden mot oskäliga avtalsvillkor och oriktig information i konsu-
mentförhållanden.
Som Kammarrätten i Göteborg varit inne på får ett slopande av skälig-
hetsprincipen även betydelse för arbetet hos Konsumentverket/KO.
Prop. 1998/99:87
170
Myndighetens arbete för att få till stånd en tydlig information om avtalen
blir än viktigare. Sedan några år tillbaka gäller lagstiftningen om oskäliga
avtalsvillkor i konsumentförhållanden även verksamhet som står under
Finansinspektionens tillsyn. Konsumentverkets allmänna arbete till-
sammans med konsumentombudsmannens befogenheter enligt den lagen
ger möjligheter att beivra avarter av villkor i försäkringsavtal med kon-
sumenter.
För närvarande bereds inom Regeringskansliet ett forslag till en ny för-
säkringsavtalslag. Lagen är avsedd att i huvudsak innehålla föreskrifter
av civilrättslig natur men också näringsrättsliga informationsregler. En-
ligt regeringens mening finns det skäl att överväga om eventuella nack-
delar av att skälighetsregeln upphävs bör motverkas genom bestämmelser
av civilrättslig karaktär eller om information. Konsumentskyddet på för-
säkringsområdet skall vara starkt.
En samtidig avtals- och näringsrättslig reform hade som Lagrådet an-
fört varit att föredra på grund av reglernas samspel. Regeringen kan dock
konstatera att det förslag som nu läggs fram om nya näringsrättsliga reg-
ler ger ett gott konsumentskydd i sig. Slutförandet av det pågående av-
talsrättsliga arbetet underlättas också när den näringsrättsliga grunden nu
blir känd.
Provisoriska ändringar i försäkringsavtalsrätten i detta sammanhang
till följd av skälighetsprincipens avskaffande är mindre lämpliga och
skulle snarast riskera att fördröja slutförandet av en ny försäkringsav-
talslagstiftning. Det saknas även i övrigt anledning att nu vidtaga några
särskilda ändringar i lagar utanför FRL som en följd av skälighetsprinci-
pens avskaffande. I ett avseende som rör avtalsförhållandet mellan nä-
ringsidkare finns det dock skäl för ändring (jfr avsnitt 13.3.6 om pröv-
ning av oskäliga villkor mellan näringsidkare).
På grund av det anförda bör alltså skälighetsprincipen i den del som
avser villkorsskäligheten utmönstras ur rörelselagstiftningen. En annan
fråga är om Finansinspektionen inom ramen för sin allmänna tillsyn eller
med stöd av någon annan regel bör kunna ingripa mot villkor som är
otydliga eller olämpligt utformade utan att direkt strida mot avtalsrättsli-
ga regler. Förslaget ger förutsättningar även för sådana ingripanden på
det sätt som anges i avsnitt 6.2.
När det gäller skaderegleringsskäligheten bör det framhållas att skälig-
hetsprincipen i denna del inte heller i dag gäller frågor om försäkringsfall
föreligger eller om försäkringsersättningen är skälig. Finansinspektionens
kontroll inriktas i stället mera på rutinerna för skaderegleringen.
Försäkringsbolag har givetvis ett starkt eget intresse av att skaderegle-
ringen hanteras på ett effektivt och korrekt sätt. Om detta inte sker löper
bolaget en risk att förlora framtida försäkringstagare. Samtidigt kan det
konstateras att konkurrensaspekterna har mindre betydelse vid den tid-
punkt då skaderegleringen sker, eftersom den ersättningsberättigade då är
helt beroende av försäkringsbolagets hantering. Skaderegleringen rym-
mer även frågor som endast delvis kan beivras inom ramen för en civil-
rättslig reglering och den nämndverksamhet som förekommer. Det är
dessutom självfallet av avgörande betydelse för den skadedrabbade eller
Prop. 1998/99:87
171
annan ersättningsberättigad att skaderegleringen organiseras på ett kor-
rekt och ändamålsenligt sätt.
Det är alltså viktigt att missförhållanden avseende skaderegleringen
kan kontrolleras och beivras inom ramen för Finansinspektionens tillsyn.
Framför allt med hänsyn till att nuvarande skälighetskrav för skadereg-
leringen har sin grund enbart i äldre förarbetsuttalanden och samman-
hänger med övriga delar av skälighetsprincipen är det inte lämpligt att
behålla någon del av skälighetsprincipen för detta syfte. I stället bör en
särskild rörelseregel införas som tar sikte bl.a. på skaderegleringen (se
avsnitt 6.2).
Skälighetsprincipen bör således slopas även såvitt avser villkorsskälig-
heten och skaderegleringsskäligheten.
Slopandet av skälighetsprincipen ger anledning till flera ändringar i nu-
varande försäkringsrörelselag. Vi återkommer i det följande till de när-
mare ändringar som behöver göras. Det bör understrykas att principen
alltjämt kvarstår i rörelsereglema för befintliga avtal. Angående skälig-
hetsprincipens bibehållande för äldre försäkringsavtal, se avsnitt 14.2.
Även den praktiska tillsynen kommer att påverkas av ställningstag-
andet. Finansinspektionen har tidigare t.ex. när det gällt konventionella
kapitalförsäkringar ställt krav på en löptid om minst 10 år. Nytecknade
försäkringar med kortare löptid skulle nämligen kunna medge en åter-
bäring som de inte varit med om att bygga upp och som rätteligen skall
tillkomma tidigare generationer av sparare. För fondförsäkringar har en
tid om 5 år ansetts godtagbar, eftersom sådana försäkringar saknar eller
ger upphov till endast obetydliga överskott. Med hänsyn till att skälig-
hetsprincipen inte skall gälla enligt lag för framtida försäkringsavtal
kommer sådana och liknande bedömningar att behöva prövas med ut-
gångspunkt från avtalet.
Prop. 1998/99:87
Regeringens förslag: En allmän rörelseregel införs för försäkringsbo-
lagen som mot bakgrund av motiven för särskilda rörelseregler på för-
säkringssidan anger de allmänna krav som skall vara styrande för
verksamheten. Därigenom lagfästs en stabilitetsprincip, en genomlys-
ningsprincip och en princip om att verksamheten skall bedrivas enligt
god försäkringsstandard. De rörelseregler som ger uttryck för sund-
hetsprincipen j usteras.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens (se betänkandet s. 230, 231, 253 och 254). Utredningen har
dock föreslagit en mera allmän utformning av soliditets- och sundhets-
principerna. Utredningen har inte föreslagit någon lagfäst genomlys-
ningsprincip eller några ändringar i reglerna om koncessionsprövning,
garantier och annan säkerhet, användning av derivatinstrument eller an-
skaffningar av försäkringar.
172
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer i allt
väsentligt med regeringens förslag (se promemorian s. 127-138, 305 och
306).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har tillstyrkt Försäk-
ringsutredningens förslag eller lämnat det utan erinran. I något fall har
det ansetts att utredningens sundhetsbegrepp är för vagt för tillsyn och
två remissinstanser har efterlyst en avstämning med sundhetsbegreppen
på bank- och värdepappersområdet (se promemorian s. 127 och 128).
Remissinstanserna, bl.a. Banklagskommittén, Försäkringsförbundet,
Aktuarieföreningen och Advokatsamfundet, har över lag tillstyrkt de
övergripande krav som sammanfattas i försäkringsrörelsepromemorians
förslag till allmän rörelseregel. Flera remissinstanser har lämnat detalj-
synpunkter på utformningen. Finansinspektionen har framhållit sund-
hetsregeln i lagen om värdepappersrörelse som en förebild och anser
också att definitionen av god försäkringssed bör justeras något. Inspek-
tionen har även efterlyst en rätt att meddela föreskrifter om solvenskrav.
Konsumentverket/KO har ansett att den nya sundhetsregeln bör utformas
så att det även finns en möjlighet att ingripa mot oskäliga premier och
kostnader men också för att tillse att basbehovet av försäkringar täcks.
Verket har också varit positivt till genomlysningsprincipen, men ansett
att lagen bör ange att informationen skall vara tydlig, enkel och lättill-
gänglig. Enligt Försäkringsförbundet bör föreskrifterna utformas så att
en väsentlig, lättillgänglig och kostnadseffektiv information lämnas.
Hovrätten för Västra Sverige och Advokatsamfundet har ifrågasatt om
inte genomlysningsprincipen bör utformas som ett krav på att informa-
tionen lämnas och inte endast som ett krav på utformningen av den in-
formation som skall lämnas. De har också ansett att reglerna skall om-
fatta även annan information än ekonomisk information. Sveriges För-
säkringsförbund har tillstyrkt att informationen regleras genom myndig-
hetsföreskrifter. Konkurrensverket har pekat på vikten av att informa-
tionskrav som normalt är konkurrensbefrämjande inte utformas så att den
blir konkurrensbegränsande. Verket har ifrågasatt regleringen av an-
skaffning av försäkringar med hänsyn till marknadsföringslagens regler
om otillbörlig marknadsföring. Hovrätten för Västra Sverige slutligen,
har ifrågasatt om inte regeln bör gälla återförsäkringsrörelse fullt ut.
Soliditetsprincipen m.m.
Den svenska särregleringen har utöver skälighetsprincipen byggt på den
s.k. soliditetsprincipen. Redan i början av detta sekel infördes regler som
knöt an till krav och kontroll av bolagens soliditet utifrån det då grund-
läggande motivet för försäkringsrörelse att i största möjliga utsträckning
förhindra konkurser. Av betydelse för soliditeten ansågs bl.a. vara grun-
derna efter vilka premier bestämdes och avsättningar gjordes.
I samband med införandet av 1948 års försäkringslag skärptes solidi-
tetskraven, bl.a. genom ett förbud att förena livförsäkringsrörelse med
Prop. 1998/99:87
173
annan försäkringsrörelse (separationsprincipen), se prop. 1948:50 s. 174
och 280. Vidare har förbudet för försäkringsbolag att bedriva annan verk-
samhet än försäkringsrörelse eller därmed anknuten verksamhet moti-
verats bl.a. med hänvisning till soliditetsaspekter. Förbudet mot försäk-
ringsfrämmande verksamhet behandlas närmare i avsnitt 8.5 och 8.6.1.
I samband med införandet av första och andra generationens försäk-
ringsdirektiv infördes mera detaljerade soliditetsregler i försäkrings-
rörelselagstiftningen. Genom reglerna fastslogs vissa miniminivåer på
försäkringsbolagens start- och driftkapital (se 1 kap. 8 a § och 7 kap. 23
och 25 §§).
Soliditetsöverväganden kommer även till uttryck i reglerna om försäk-
ringstekniska avsättningar. Sådana avsättningar skall motsvara belopp
som fordras för att bolaget skall kunna uppfylla alla åtaganden som skäl-
igen kan förväntas uppkomma med anledning av ingångna försäkrings-
avtal (se 7 kap. 1 § FRL). I fråga om livförsäkringar med grunder fastslås
att grunderna bl.a. skall trygga bolagets förmåga att fullgöra sina för-
pliktelser enligt ingångna försäkringsavtal (se 2 §). Soliditetsaspekter
ligger även till grund för skuldtäcknings- och placeringsreglema, som
innebär att de försäkringstekniska avsättningarna skall motsvaras av till-
gångar med viss kvalitet och sammansättning placerade på särskilt sätt
(se 9-10 f §§).
Informationsregler
Lagstiftningen för försäkringsbolag innehåller på flera håll bestämmelser
om den information som bolagen skall lämna till försäkringstagarna och
andra intressenter.
Enligt 7 kap. 10 g § FRL skall livförsäkringstagare och den som avser
att teckna en livförsäkring i bolaget informeras om det huvudsakliga in-
nehållet i riktlinjerna för placering av skuldtäckningstillgångar, om det
inte med hänsyn till försäkringens särskilda beskaffenhet saknas anled-
ning till sådan information. I föreskrifter och allmänna råd (FFFS
1995:31) finns närmare regler om skyldigheten att lämna sådan informa-
tion och om vilka försäkringar som inte omfattas.
Enligt 7 kap. 19 § skall regeringen eller, efter regeringens bemyndig-
ande, Finansinspektionen meddela närmare föreskrifter om vilken infor-
mation som ett försäkringsbolag skall lämna till försäkringstagarna och
till den som avser att teckna en försäkring i bolaget. Sådana föreskrifter
har också utfärdats av inspektionen, [Finansinspektionens föreskrifter
och allmänna råd (FFFS 1998:9) om information rörande livförsäkring
samt sjuk- och olycksfallsförsäkring som meddelats som tillägg till sådan
försäkring samt föreskrifter och allmänna råd (FFFS 1995:32) om infor-
mation avseende skadeförsäkring].
Den information som skall lämnas till försäkringstagare och andra en-
ligt FRL kompletteras av den ekonomiska information som skall lämnas
till olika kategorier av intressenter enligt redovisningslagstiftningen. I
samband med införlivandet av EG:s försäkringsredovisningsdirektiv
överfördes bestämmelserna om års- och koncernredovisning till lagen
Prop. 1998/99:87
174
(1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag (ÅRFL). Lagen
kompletteras av Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS
1997:27) om årsredovisning i försäkringsföretag.
Regler av betydelse för försäkringsbolagens information finns även
intagna i konsumentförsäkringslagen (1980:38). Informationsfrågor reg-
leras även på andra håll i generella lagar för företag i allmänhet, t.ex. i
marknadsföringslagen (1995:450) och i konsumentkreditlagen
(1992:830) (se vidare avsnitt 13.1.2).
Sundhetsprincipen
Enligt 19 kap. 1 § FRL skall Finansinspektionen verka för en sund ut-
veckling av försäkringsväsendet. Till skillnad från soliditets- och skälig-
hetsprinciperna utgör bestämmelsen enligt sin ordalydelse en riktlinje för
Finansinspektionens tillsyn.
Sundhetsregler av olika slag finns även för andra finansiella företag, se
bl.a. 7 kap. 3 och 11 §§ bankrörelselagen (1987:617) och 1 kap. 7 § lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse. I bankrörelselagen är sundhetskravet
utformat som en regel för Finansinspektionens tillsyn på samma sätt som
i FRL. I lagen om värdepappersrörelse är sundhetskravet utformat, dels
som en handlingsregel för bolagen, dels som ett krav för tillstånd . Både i
banker och försäkringsbolag ställs som ett krav vid tillståndsprövningen
att den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en
sund verksamhet, se bl.a. 2 kap. 3 § bankaktiebolagslagen (1987:618)
och 2 kap. 3 § FRL .
Innebörden av begreppet sundhet har inte preciserats närmare i lag.
Allmänt hävdas att sundhetsreglema i förarbeten och i praxis framstår
som mycket vaga. Å andra sidan framhålls ofta reglernas värde som
grund för ingripanden mot missförhållanden. Sundhetskontrollen om-
fattar bolagens hela verksamhet, bl.a. marknadsföring och information
(se prop. 1981/82:180 s. 310 och 201).
Inom sundhetsbevakningen har även ansetts ligga en kontroll av att fö-
retag följer gällande bestämmelser på försäkringsområdet (främst regler
som vilar på soliditets- och skälighetsprincipen). Innebörden av sund-
hetsprincipen har anpassats i takt med försäkringsväsendets utveckling.
Med utgångspunkt i försäkringslagstiftningens sundhetsbegrepp har
Finansinspektionen utfärdat allmänna råd om styrning, intern information
och intern kontroll inom försäkringsbolag och understödsföreningar
(FFFS 1994:36). Enligt råden skall kontroll och uppföljning ske av för-
säkringsrisker, placeringsrisker och operativa risker. Samma princip har
också åberopats som utgångspunkt för allmänna råd (FFFS 1995:48) om
hantering av teckningsrisker och återförsäkringsrisker i försäkringsbolag.
I sammanhanget kan också nämnas Finansinspektionens allmänna råd
(FFFS 1996:25) om klagomålshantering avseende finansiella tjänster till
konsumenter samt inspektionens allmänna råd (FFFS 1995:46) om privat
sjukförsäkring som marknadsförs i Sverige.
Prop. 1998/99:87
175
Prop. 1998/99:87
Som tidigare fastslagits bör de intressen som försäkringsrörelsereglema
skall tillgodose komma till tydligt uttryck i FRL och sammanfattas i en
allmän rörelseregel för försäkringsbolagens verksamhet. En sådan regel
bör bestå av olika led som beskrivs i det följande under skilda rubriker.
Stabilitetsprincipen
Ett grundläggande krav enligt den allmänna rörelseregeln bör vara att
försäkringsbolaget skall kunna fullgöra sina åtaganden enligt försäkrings-
avtal. Den krets som lagstiftningen skall skydda är direktförsäkrings-
tagare och andra som kan få ersättning från försäkringen. I avsnitt 5.1 be-
handlas vems skyddsintressen som bör beaktas.
En allmän bestämmelse som tar sikte på bolagets förmåga att fullgöra
sina åtaganden bör därför i första hand gälla för bolag som uteslutande
bedriver direkt försäkringsrörelse. Bestämmelsen bör också gälla för för-
säkringsbolag som bedriver både direkt försäkringsrörelse och återför-
säkringsrörelse. Som flera gånger framhållits kan det fa allvarliga konse-
kvenser för direktförsäkringstagare om ett återförsäkringsbolag inte kan
fullgöra sina åtaganden mot direktförsäkringsbolaget (jfr prop.
1994/95:184 s. 145). Det finns därför inte anledning att undanta rena
återförsäkringsbolag från den nu diskuterade stabilitetsregeln. Den bör,
av skäl som vi återkommer till, också omfatta s.k. captivebolag (jfr av-
snitt 5.4).
För att ett försäkringsbolag skall kunna fullgöra sina åtaganden mot
försäkringstagarna måste bolaget ha en tillräcklig soliditet i meningen
långfristig betalningsförmåga som ofta mäts i förhållandet mellan eget
och främmande kapital. Bolaget måste även ha en tillräcklig likviditet (i
meningen kortfristig betalningsförmåga). Nuvarande rörelseregler inne-
håller visserligen flera konkreta regler på olika delområden utformade för
att tillgodose sådana aspekter. Det finns t.ex. regler om minsta solvens-
marginal i 7 kap. 23 och 25 §§ och om matchning i 7 kap. 9 a §.
En allmän stabilitetsregel bör likafullt komma till klart uttryck i lag-
stiftningen. Regeln bör även betona likviditetens betydelse.
Det är viktigt att inskärpa bolagets eget ansvar för att upprätthålla en
med hänsyn till rörelsens förhållanden tillfredsställande soliditet och lik-
viditet. Det bör också framhållas att lagens regler om solvensmarginal
anger miniminivåer. Det finns normalt anledning att ställa större krav på
soliditet och likviditet i kapitalbasen än vad dessa regler kräver. Reglerna
innebär att en större vikt än tidigare måste läggas vid bolagens soliditet
och likviditet i framför allt livförsäkringsbolag.
Vid beviljande av koncession har det i praktiken också ställts högre
krav än som följer av EG:s solvenskrav.
Det vore sammanfattningsvis olyckligt om lagens solvensregler kom
att framstå som normalnivåer. Detta skulle bl.a. försvåra för Finansin-
spektionen att tidigt verka för förändringar i försäkringsbolag som enligt
välgrundade bedömningar uppvisar sådana tecken på soliditets- eller lik-
176
viditetssvaghet att bolaget sannolikt kan få svårt att fullgöra sina åtag-
anden i framtiden. Det har tidigare visserligen inte varit helt klart att
EG:s soliditetsregler utgjort minimiregler som får skärpas på nationell
basis (jfr prop. 1992/93:257 s. 116 f). Regeringen bedömer dock med
hänsyn bl.a. till förhållandena i andra medlemsländer att så är fallet.
Vissa ändringar bör göras i reglerna om lägsta driftskapital som en
följd av nya regler för försäkringstekniska avsättningar och hantering av
överskott (se vidare avsnitt 8.7). Dessa forslag innebär en viss skärpning
av soliditetskraven.
Det hade varit värdefullt om reglerna om solvensmarginal kunnat
omprövas mera grundligt eftersom mera differentierade regler för olika
slag av försäkringar framstår som lämpliga. Det har emellertid inte
funnits utrymme för att utreda och föreslå några sådana regler i detta
sammanhang. En diskussion i ämnet förs för närvarande av EU:s
medlemsländer och kommissionen. Det finns också skäl att avvakta detta
arbete.
Genom det nu föreslagna allmänna stabilitetskravet betonas soliditeten
och likviditeten likafullt kraftigt. Det bör också vara möjligt för
Finansinspektion att efter samråd med berörda organisationer och försäk-
ringsbolag genom allmänna råd ange rekommendationer för soliditeten
och likviditeten för olika slag av försäkringsverksamhet.
Det finns inte tillräcklig grund för ett bemyndigande som mer generellt
ger regeringen eller Finansinspektionen rätt att meddela föreskrifter om
skärpta solvenskrav. När klarhet nåtts om hur nya differentierade
solvensregler skall utformas bör de väsentliga delarna av reglerna tas in i
lag. Under sådana förhållanden framstår ett bemyndigande med före-
skriftsrätt för myndigheterna som lämpligt.
Ett allmänt krav på tillfredsställande soliditet och likviditet är under
alla förhållanden befogat som ett påbud för bolagets hela verksamhet.
Problem i andra delar än den egentliga försäkringsrörelsen riskerar näm-
ligen att försvåra för försäkringsbolaget att fullgöra sina åtaganden mot
försäkringstagarna. Svårigheter att fullgöra åtagandena mot borgenärer i
allmänhet kan ju drabba även möjligheterna att fullgöra åtagandena mot
försäkringstagarna. Även lämnade garantier och andra ställda säkerheter
och åtaganden måste beaktas (se vidare avsnittet om garantiförbindelser
nedan). Genom den nu föreslagna bestämmelsen ges också ett starkare
lagstöd än i dag för att beakta att vissa tillgångar som ingår i kapital-
basen, t.ex. organisationsinnehav och fastighetsinnehav, är mindre lik-
vida och därmed av sämre värde som buffertkapital för att möta snabba
förändringar i verksamheten (se vidare avsnitt 8.7). Det bör understrykas
att Finansinspektionen i dag har möjlighet att ingripa i ett enskilt till-
synsärende och kräva solvens utöver den lagreglerade miniminivån om
förhållandena i det enskilda bolaget motiverar detta. Förslaget ger ett
bättre stöd för sådana beslut.
Av stor betydelse för försäkringsbolagets förmåga att fullgöra sina åta-
ganden är att försäkringsbolag också har en god förmåga att identifiera
och följa upp olika slag av risker. Försäkringsbolagens risker brukar hän-
föras till försäkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker eller ope-
rativa risker, jfr FFFS 1994:36. I riskkontrollen innefattas också frågor
Prop. 1998/99:87
177
om intern styrning och intern kontroll. En motsvarighet till nuvarande
soliditetsprincip bör sålunda också uttrycka att försäkringsbolaget har en
god kontroll över försäkringsrisker, finansiella risker och rörelserisker.
Sammanfattningsvis bör som ett första led i en allmän rörelseregel för
försäkringsbolagen slås fast att försäkringsrörelse skall bedrivas med en
tillfredsställande soliditet, likviditet och kontroll över försäkringsrisker,
placeringsrisker och rörelserisker, så att åtaganden mot försäkringstagar-
na tryggas (stabilitetsprincipen).
Genomlysningsprincipen
Ett av de skäl som motiverar särregleringen på försäkringsområdet är den
obalans i fråga om information som ofta föreligger mellan försäkrings-
givare och försäkringstagare. Försäkringsbolaget har ett stort informa-
tionsöverläge särskilt i förhållande till försäkringstagare som är konsu-
menter och mindre företagare. Detta kan inte enkelt lösas genom krav på
bättre information. De särskilda informationsproblem som föreligger
beträffande försäkringsrörelse bör beaktas i detta sammanhang. Det är
således inte tillräckligt att hänvisa till de regelsystem som finns för före-
tag i allmänhet för att förhindra vilseledande eller otillräcklig infor-
mation. Enligt vår mening bör i vart fall den ekonomiska informationen
till direktförsäkringstagare och presumtiva direktförsäkringstagare om
försäkringar och deras värdeutveckling klarare än i dag regleras i FRL
och ingå i den tillsyn som bedrivs med hänsyn till denna lag (jfr även
avsnitt 13.2 om tillsyn av försäkringsbolagens marknadsföring och annan
information).
Informationskraven måste anpassas med hänsyn till försäkringens art.
Således behöver ofta större krav ställas på informationen t.ex. för livför-
säkringar jämfört med skadeförsäkringar. Samma gäller för individuella
försäkringar jämfört med kollektiva försäkringar, dvs. försäkringar på
grundval av överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter eller
tecknade och hanterade av särskilda gruppföreträdare. Informationen
måste också ta hänsyn till hur komplicerad försäkringen är och om den är
förenad med en rätt till återbäring eller inte.
Informationen måste även anpassas efter den kategori av försäkrings-
tagare som informationen riktar sig till. Större krav på enkelhet och tyd-
lighet måste naturligtvis ställas på den ekonomiska information som rik-
tar sig till konsumenter jämfört med den som riktar sig till stora företag.
Ett sådant hänsynstagande ryms av ett krav på att informationen måste
anpassas med hänsyn till försäkringens art.
Återförsäkringstagare får regelmässigt anses ha tillräckliga kunskaper
och möjligheter att själv ta till vara sina intressen av information. Be-
stämmelsen om genomlysning bör därför redan nu begränsas till direkt
försäkringsrörelse. Samma bedömning är motiverad för försäkringstagare
i ett captivearrangemang. Som tidigare nämnts kan undantagsvis i sådana
förhållanden försäkringar tecknas som berör anställda eller risker utanför
koncernen. Captivebolag bör därför inte helt undantas från bestämmelsen
om genomlysning.
Prop. 1998/99:87
178
En allmän informationsregel bör betona informationens kvalitet. Det
är, som ett par remissinstanser varit inne på, viktigt att informationen är
enkel, lättillgänglig och tydlig med tonvikt på väsentliga förhållanden.
Informationen för likartade produkter bör om möjligt också vara jäm-
förbar mellan olika bolag så att kostnaderna och förmånerna för olika
försäkringsalternativ kan jämföras på ett meningsfullt sätt.
Betydelsen av att kunder på ett enkelt sätt kan jämföra olika försäk-
ringsvillkor har också betonats bl.a. av Näringsutskottet (se bet.
1990/91:NU 41).
Det är visserligen som Finansinspektionen påtalat förenat med svårig-
heter att utforma bra och enkel information om försäkringar. På en för-
säkringsmarknad där utbudet av försäkringsprodukter kan komma att öka
i förhållande till i dag är det emellertid särskilt viktigt att inskärpa försäk-
ringsgivarens ansvar för den information som lämnas till försäkrings-
tagarna och de som erbjuds att teckna en försäkring. Att införa ett krav i
FRL på att en sådan information som ger en god genomlysning alltid
skall lämnas, vilket bl.a. Hovrätten för Västra Sverige förordat, skulle
emellertid föra för långt mot bakgrund av de stora variationer som finns i
behov av information för olika försäkringsslag. Liksom i dag bör frågan
om vilka uppgifter som skall lämnas regleras genom myndighetsföre-
skrifter.
Den information som i första hand bör tillgodoses genom rörelsereg-
lema är information i ekonomiskt hänseende, t.ex. om avgifter och åter-
bäring. Även i andra delar än som direkt berör ekonomiska villkor är det
angeläget att informationen är tillfredsställande utformad. En begräns-
ning av regeln till information som ger en ekonomisk genomlysning kan
också innebära gränsdragningssvårigheter. Regeln bör därför inte be-
gränsas på detta sätt.
Sammanfattningsvis bör, som ett andra led i en allmän rörelseregel,
anges att information till liv- och skadeförsäkringstagare och sådana som
erbjuds att teckna en liv- eller skadeförsäkring i bolaget skall ge en god
genomlysning av försäkringens villkor och värdeutveckling (genomlys-
ningsprincipen). Bestämmelsen bör också anvisa att informationen skall
anpassas med hänsyn till försäkringens art.
Regeringen har nyligen beslutat direktiv för en bred konsumentpolitisk
översyn (dir. 1999:1). Utredningen skall ske i en parlamentariskt sam-
mansatt kommitté. På området för finansiella tjänster skall kommittén
analysera om det konsumenträttsliga skyddet är tillräckligt, särskilt i frå-
ga om informationskrav.
Regeringen avser även att uppdra åt Konsumentverket att presentera en
kartläggning rörande konsumentinriktad information knuten till olika
försäkringsprodukter.
Nuvarande informationsbemyndigande
Den information som omfattas av genomlysningsprincipen måste stan-
dardiseras. Ett sådant krav är särskilt viktigt mot bakgrund av att skälig-
hetsprincipen slopas och att möjligheterna till mer differentierade försäk-
Prop. 1998/99:87
179
ringslösningar förbättras. En sådan standardisering kan i och för sig ske
genom olika branschöverenskommelser. En tillsynsmyndighet på försäk-
ringsområdet bör dock ges ett övergripande ansvar och tillräckliga befo-
genheter för denna informationsgivning.
Det bemyndigande som finns i 7 kap. 19 § andra stycket för regeringen
eller Finansinspektionen att meddela närmare föreskrifter om den infor-
mation som skall lämnas till försäkringstagarna bör kunna utnyttjas även
i detta sammanhang. Bemyndigandet i 7 kap. 19 § bör emellertid tas in
under den nu föreslagna allmänna rörelseregeln.
Det kan i och för sig ifrågasättas om inte innehållet i bemyndigandet
borde förändras och särskilt knytas till genomlysningsprincipen. Genom
bemyndigandet har tvingande informationsregler i tredje generationens
direktiv införlivats i svensk rätt.
I samband med utarbetandet av den nya försäkringsavtalslagstiftningen
övervägs bl.a. i vad mån EG:s informationsregler bör tas in i en ny för-
säkringsavtalslag. En ny försäkringsavtalslag kommer dock att kunna in-
föras först efter det att den nu föreslagna rörelseformen genomförts. Be-
myndigandet som sådant bör därför inte ändras nu. I stället bör detta be-
myndigande tills vidare ligga till grund för föreskrifter om information i
viktiga frågor där konsumentförsäkringslagen i dag inte är tillämplig. Det
gäller främst för personförsäkring och andra försäkringar för konsumen-
ter som i dag inte omfattas av den lagen och där Finansinspektionens
föreskrifter är begränsade till informationskraven enligt EG:s direktiv.
Föreskrifterna bör utformas i samarbete med Konsumentverket.
Bör en sundhetsregel behållas?
Nuvarande sundhetsregel för försäkringsrörelse ger Finansinspektionen
förhållandevis stora möjligheter att fordra rättelser av förfaranden som
kan anses olämpliga från försäkringstagarnas synvinkel. Sundhetsbe-
stämmelsen lämnar samtidigt ringa ledning för vad som är tillåtet eller
förbjudet. Från rättssäkerhetssynpunkt är en sådan bestämmelse inte bra.
Det är emellertid svårt att förutse och i lag gardera sig mot alla slag av
missförhållanden som kan bli aktuella. Förhållandena på försäkringsom-
rådet är samtidigt dynamiska. Detta gör att det behövs en mera generell
reservbestämmelse för att tillvarata de intressen som skall skyddas
genom särregleringen. Motsvarande slag av bestämmelser har även an-
setts nödvändiga i flera andra länder. Försäkringsutredningen har också
föreslagit att nuvarande sundhetsbegrepp skall behållas i detta syfte, vil-
ket har godtagits av i princip samtliga remissinstanser. Enligt vår mening
bör bestämmelsen anknyta till det skydd för intresset för direktför-
säkringstagama m.fl. som rörelsereglema skall tillgodose utöver stabilitet
och genomlysning. Det är också lämpligt att tydligare än i dag och enligt
Försäkringsutredningens förslag försöka precisera bestämmelsens om-
fattning i författningstexten.
En sådan bestämmelse kan utformas som en regel för tillsynsmyndig-
hetens åtgärder eller som en handlingsregel för bolagen. Den sistnämnda
ordningen har valts för ifrågavarande slag av bestämmelser som införts i
Prop. 1998/99:87
180
lagen om värdepappersrörelse och i lagen (1993:931) om individuellt
pensionssparande. En sådan utformning är även i linje med reglerna om
koncessionsprövningen, där bedömningen i dag skall avse om den plane-
rade rörelsen kan antas komma att uppfylla bl.a. kraven på sund försäk-
ringsrörelse. Reservbestämmelsen bör därför, i likhet med de föreslagna
stabilitets- och genomlysningsprincipema, utformas som en allmän
handlingsregel för försäkringsbolagen.
Flera skäl talar mot ett allmänt krav att bolaget skall handla “sunt”. Ett
skäl för att ändra terminologin är bl.a. att den skälighetsprincip som tidi-
gare utgjort en del av nuvarande sundhetskrav slopas. Det bör också ef-
tersträvas att närmare ange på vilka sätt företaget skall handla i för-
hållande till dem som rörelsereglema avser att skydda, dvs. direktförsäk-
ringstagare och likställda ersättningsberättigade.
Reservbestämmelsens omfattning
Att försäkringsbolagen skall följa de författningar som gäller för försäk-
ringsrörelse är en självklarhet. Av särskilda bestämmelser framgår direkt
eller indirekt att bolagen även skall följa bolagsordningen och sådana
riktlinjer för verksamheten som bolaget antagit. Att inom ramen för en
reservbestämmelse ytterligare slå fast att bolaget skall handla på detta
sätt kan inte anses erforderligt.
En sådan bestämmelse bör däremot ta sikta på bolagets handlande vid
anskaffning av försäkringar och vid skaderegleringen. Det är som tidi-
gare framhållits av stor vikt för den skyddsvärda kretsen att företaget har
erforderliga och säkra rutiner vid anskaffning av försäkringar och vid
skaderegleringen samt att försäkringsbolagets organisation och interna
kontroll är utformad så att bolaget där handlar på ett ur försäkringstagar-
synpunkt omdömesgillt och skickligt sätt. Informationen till dem som
erbjuds att teckna försäkringar regleras också i det allmänna kravet på
bolagens anskaffningsverksamhet. Denna bestämmelse lappar delvis över
regeln om genomlysning. Regeln för anskaffningsverksamhet är i sådana
delar som tidigare påpekats dock avsedd att i första hand gälla fram till
dess en ny försäkringsavtalslag reglerat frågan.
En reglering av anskaffningen i rörelsereglema är på så sätt alltjämt
befogad trots marknadsföringslagens regler om otillbörlig marknads-
föring. En ändrad ordning i detta avseende bör under alla förhållanden
förutsätta en ny avtalsrättslig reglering.
Reservbestämmelsen bör alltså tills vidare i vart fall innebära att an-
skaffningen av försäkringar och skaderegleringen skall ske på ett till-
fredsställande sätt för direktförsäkringstagare och andra ersättningsberät-
tigade på grund av direktförsäkringar. Vad som nu sagts gäller också or-
ganisationen och rutinerna i den övriga administrativa och ekonomiska
förvaltningen. Således bör t.ex. förvaring och dokumentation avseende
försäkringsavtal vara betryggande. Vidare bör t.ex. systemen för infor-
mation till försäkringstagarna och mottagande av premieinbetalningar
vara tillförlitliga och säkra. Det bör också finnas rutiner för kundkontak-
ter som säkerställer att korrekta och tillförlitliga besked lämnas till för-
Prop. 1998/99:87
181
säkringstagama. Reservregeln bör därför också ta sikte på att ”för-
valtningen” skall ske på ett tillfredsställande sätt.
God försäkringsstandard
Någon typ av standard bör alltså ställas upp till ledning för bedömningen
av om i första hand anskaffningen av försäkringar, förvaltningen och
skaderegleringen är tillfredsställande anordnad.
Som norm har försäkringsrörelsepromemorian i likhet med Försäk-
ringsutredningen hänvisat till god försäkringssed. Därmed avsågs enligt
promemorian att försäkringsbolaget skall utforma sin verksamhet i över-
ensstämmelse med en faktiskt förekommande praxis hos en kvalitativ
representativ krets av försäkringsgivare.
Finansinspektionen har ansett att begreppet bör justeras främst för att
markera att praxis måste vara kvalitativ och ge klarare utrymme för an-
passning av verksamhet med internationell anknytning.
Regeringen delar Finansinspektionens bedömning. Verksamheten bör
bedrivas enligt god försäkringsstandard. Innebörden av detta uttryck är
att det skall vara fråga om en kvalitativt tillfredsställande standard hos en
representativ krets av försäkringsgivare. Därmed medges utrymme för
svenska bolag att anpassa sin utlandsverksamhet till förhållanden i detta
land. Utländska bolags verksamhet kan också uppfylla god försäkrings-
standard även om den inte bedrivs här på samma sätt som svenska för-
säkringsgivare.
Normen ger också utrymme för enklare standard eller avvikande ruti-
ner där skyddsbehoven är svagare. Det saknas därför anledning att un-
danta rena återförsäkringsbolag. Som tidigare anförts bör rörelsereglema
tills vidare beakta återförsäkringsbolagens indirekta betydelse för direkt-
försäkringstagare och jämställda ersättningsberättigade. Även captive-
bolag, vars försäkringsverksamhet kan ha en sådan betydelse, bör om-
fattas av en regel som bygger på god försäkringsstandard.
Ett krav på god försäkringsstandard bör även avse vissa andra frågor
än de som direkt rör anskaffningen av försäkringar, förvaltningen och
skaderegleringen. Bolaget bör t.ex. handla så att inte särskilda skydds-
bestämmelser kringgås, t.ex. överskottsreglema i livförsäkringsbolag.
Bolaget bör dessutom ha interna föreskrifter och rutiner för att främja en
tillbörlig behandling av den skyddsvärda kretsen.
Regeringen ansluter sig till Lagrådets uppfattning att en god försäk-
ringsstandard bör gälla för verksamheten i dess helhet och att högre krav
än att agerandet inte får vara otillbörligt bör ställas på försäkringsbola-
gen.
God försäkringsstandard tar däremot inte sikte på solidaritets-, skälig-
hets-, effektivitets- eller konkurrensaspekter. Produktutformningen som
sådan skall vara fri, med de begränsningar som kan följa av avtalsrätts-
liga eller andra särskilda bestämmelser utanför FRL (se vidare författ-
ningskommentaren till 1 kap. 1 a §). Normen bör inte heller särskilt ta
sikte på ägarfrågor eller ledningsfrågor, som numera blivit föremål för
särskild reglering (se prop. 1995/96:173). Som framhållits kan det finnas
Prop. 1998/99:87
182
anledning att återkomma till nu behandlade frågor senare när en ny lag- Prop. 1998/99:87
stiftning för försäkringsavtal föreligger.
Ändringar till följd av sundhetsprincipens avskaffande
Prövningen vid koncession samt av ägare och ledning
Enligt nuvarande bestämmelser förutsätter koncession bl.a. att den plan-
erade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på sund försäk-
ringsrörelse och att det kan antas att ägare med kvalificerat innehav inte
motverkar en sund utveckling av försäkringsrörelsen (se 2 kap. 3 §).
Den bedömning som görs av den planerade rörelsen och av ägare med
kvalificerat innehav vid koncessionsprövningen bör inte nödvändigvis
ske enligt samma kriterier som skall ligga till grund för Finansinspektio-
nens löpande tillsyn (se avsnitt 13.2). Hänvisningen till att den planerade
verksamheten kan antas uppfylla kraven på sund försäkringsrörelse i
2 kap. 3 §, bör ersättas med en skrivning att verksamheten kan antas upp-
fylla kraven i FRL och övriga författningar som gäller för verksamheten.
Vidare bör hänvisningen till att ägare med kvalificerat innehav inte skall
motverka en sund utveckling också ersättas av en hänvisning till FRL
och övriga författningar som gäller för verksamheten. En liknande änd-
ring som görs för innehavare av kvalificerade innehav bör även göras i
3 kap. 2 d § för den som förvärvar sådana innehav.
Försäkringar med enbart sparandeinslag
Sundhetskravet har ansetts ta sikte på att försäkringar skall täcka viss
försäkringsrisk. Frågan om meddelande av försäkringar utan inslag av
försäkringsrisk är för närvarande föremål för behandling inom en av
EG:s kommittéer. Regeringen är inte beredd att i detta sammanhang ta
ställning till om en möjlighet bör öppnas för försäkringsbolag att med-
dela vissa produkter utan försäkringsinslag. Att sundhetskravet nu slopas
kan inte anses innebära någon förändring av rättsläget på denna punkt.
Nuvarande krav på att en meddelad “försäkring” till någon del skall täcka
en försäkringsrisk får anses även följa av förbudet mot främmande rö-
relse och att det i FRL saknas en särskild försäkringsklass för försäk-
ringsprodukter med enbart sparandeinslag.
Garantiförbindelser m.m.
Vad som föreslagits i det föregående ger anledning till justeringar i vissa
bestämmelser.
I 7 kap. 12 § föreskrivs att försäkringsbolag inte får ingå borgen eller
ställa säkerhet, om inte Finansinspektionen medger det för visst fall. Be-
stämmelsen gäller inte åtaganden som gjorts inom försäkringsrörelse för
kredit- och borgensförsäkringar. I förarbetena till bestämmelsen har bl.a.
183
framhållits att det inte är förenligt med försäkringstagarnas intresse att
lämna garantier utan skälig ersättning för den ökade riskexponeringen
(prop. 1994/95:184 s. 201).
De slag av bedömningar som bolaget måste göra när borgen eller an-
nan säkerhet ställs bör i framtiden bedömas med hänsyn till bl.a. den all-
männa rörelseregeln i 1 kap. 1 a §. Prövningen bör inte bara begränsas
till frågan om ersättningens storlek för den ökade riskexponeringen, utan
ske på ett mer nyanserat sätt. I första hand bör hänsyn tas till de krav som
stabilitetsprincipen innebär på en betryggande soliditet. Bedömningen
bör dock även ske med hänsyn till principen om en god försäkrings-
standard. Om livförsäkringsrörelse bedrivs med ett vinstutdelningsförbud
kan t.ex. en vederlagsfri pantsättning strida mot förbudet.
Det anförda innebär alltså att det fortfarande kan finnas anledning att
kräva att säkerheter inte får ställas utan skälig ersättning. I vissa fall kan
emellertid åtagandet vara godtagbar med hänsyn till försäkringstagarnas
intresse, även om ingen skälig ersättning utgår för själva garantin. Er-
farenheterna från tillämpningen av paragrafen visar också att det i vissa
fall kan vara svårt att bestämma ersättningen för själva garantin, om den-
na ingår som en del av en större affär (jfr regeringsbeslut den 7 november
1996, dnr Fi96/7016). Kravet på inspektionens samtycke till varje garanti
eller liknande åtagande bör därför slopas. Vid behov bör inspektionen i
stället kunna utfärda allmänna råd i ämnet. Det bör också erinras om att
mera omfattande och regelbunden garantigivning eller ställande av sä-
kerhet kan anses utgöra koncessionspliktig kreditförsäkringsrörelse.
På grund av det anförda kan således bestämmelsen i 7 kap. 12 § upp-
hävas.
Användning av derivatinstrument
I 7 kap. 17 b § regleras frågor om användning av optioner, terminskon-
trakt och andra liknande finansiella instrument. Sådana instrument far
enligt lagrummet användas för att sänka den finansiella risken i ett för-
säkringsbolag eller för att effektivisera förvaltningen av bolagets till-
gångar. Det sistnämnda fallet anses inte bara kunna inrymma situationer
där ett befintligt innehav garderas, utan även en åtgärd som syftar till att
öka avkastningen på försäkringsbolagets tillgångar. Som en allmän be-
gränsning för användningen för att effektivisera förvaltningen gäller en-
ligt bestämmelsen att det kan ske utan att bolagets finansiella risker över-
stiger en nivå som är oförenlig med kraven på sund försäkringsrörelse.
Det framhölls i propositionen att särskilt optionsinstrumentens risk-
karaktär borde beaktas och hänsyn tas till att dessa instruments risknivå
varierar när kursen på den underliggande tillgången varierar (prop.
1994/95:184 s. 208).
Den nya allmänna rörelseregel som har föreslagits i detta sammanhang
innebär att en tillfredsställande kontroll måste föreligga beträffande bl.a.
alla slag av finansiella risker. Regeln får betydelse även för använd-
ningen av derivat. Det särskilda tillägget med hänsyn till sundhetskravet
som finns i 17 b § kan därför upphävas såsom obehövlig.
Prop. 1998/99:87
184
I sammanhanget kan framhållas att Försäkringsförbundet i en särskild Prop. 1998/99:87
skrivelse (dnr Fi96/5184) begärt att reglerna om användning av derivat
skall ändras bl.a. så att derivatinstrument i sig får användas för skuld-
täckning. Frågan bör behandlas i samband med en allmän översyn av för-
säkringsbolagens placeringsregler (jfr avsnitt 3) Några sådana ändringar
som förbundet efterlyst föreslås därför inte nu.
Anskaffning av försäkringar
I 7 kap. 16 § första stycket finns en bestämmelse om att försäkringsbo-
lagens anskaffningsverksamhet skall ske enligt god försäkringssed. Som
framgått ovan skall bl.a. anskaffningen av försäkringar ske enligt god
försäkringsstandard. Därutöver är marknadsföringslagen tillämplig på
försäkringsområdet och kan bedömas ge goda möjligheter att motverka
en otillbörlig marknadsföring vid anskaffningen av försäkringar. Ifråga-
varande bestämmelse bör därför upphävas.
Uppgifter i försäkringsbrev
I 7 kap. 19 § första stycket finns en regel om att ett försäkringsbrev skall
innehålla uppgifter både om de allmänna villkoren och om de särskilda
villkoren för försäkringen. En sådan bestämmelse hör, med de nya ut-
gångspunkterna för rörelsereglema, bättre hemma i försäkringsavtalslag-
stiftningen samordnad med övriga bestämmelser om försäkringsavtalets
innehåll. Bestämmelsen bör således överföras dit eller upphävas i
samband med genomförandet av en ny försäkringsavtalslag. En sådan
ändring bör dock ske först i samband med kommande förändringar i för-
säkringsavtalsrätten.
Bör sundhetsreglerna i andra lagar ändras?
I enlighet med vad bl.a. Svenska Bankföreningen anfört finns det skäl att
överväga om även sundhetsbestämmelsema för bl.a. banker och värde-
pappersbolag borde förändras med anledning av nu genomförda föränd-
ringar för försäkringsbolag. Banklagskommitténs betänkande, Reglering
och tillsyn av banker och kreditmarknadsföretag (SOU 1998:160), har
först nyligen presenterats, och frågor om ändringar av sundhetsbestäm-
melserna på banksidan kommer att tas upp inom ramen för beredningen
av betänkandet. Frågan om den nyligen genomförda sundhetsregeln i 1
kap. 7 § lagen om värdepappersrörelse bör ändras förutsätter övervägan-
den som ligger utanför detta lagstiftningsärende. De ändringar av sund-
hetsreglerna som nu görs bör alltså begränsas till försäkringsbolagen.
185
Borgenärsskydd i associationer med begränsat ansvar
I företag där ägarna har ett begränsat ansvar för bolagets förpliktelser har
det ansetts viktigt med ett skydd så att företagets eget kapital inte sking-
ras till men för borgenärer och andra intressenter. Det begränsade person-
liga ansvaret uppvägs alltså av att aktieägarna i viss utsträckning inte har
fri dispositionsrätt över tillgångarna. Reglerna för disposition av över-
skott skyddar på så sätt borgenärerna. Kapital som bolaget inte har fri
dispositionsrätt till motsvaras av vad som normalt skall redovisas som
bundet eget kapital.
Grundläggande i detta avseende är de s.k. utdelningsbegränsningarna i
12 kap. aktiebolagslagen (1975:1385, ABL). Motsvarande regler gäller
för skadeförsäkringsaktiebolag och fondförsäkringsbolag. Enligt reglerna
får medel inte utbetalas till aktieägarna i större omfattning eller på annat
sätt än vad som följer av lagens bestämmelser om vinstutdelning, ned-
sättning av aktiekapitalet eller reservfond och utskifitning vid bolagets
likvidation (12 kap. 1 § ABL och 12 kap. 1 och 2 §§ FRL). Dessa be-
stämmelser är tvingande och omfattar i princip samtliga vederlagsfria
värdeöverföringar samt överföringar mot vederlag som inte står i pro-
portion till de förmåner som erhålls från bolaget.
Utdelningsbegränsningarna innebär något förenklat att endast årets
vinst — i förekommande fall efter avdrag för täckande av balanserad
förlust och avsättning till bundna fonder — samt s.k. fria fonder far delas
ut. Om bolaget är ett moderbolag i en koncern gäller också en särskild
koncemspärr som kan lägga begränsningar för vad som far delas ut. Där-
utöver finns en försiktighetsregel som anger att vinstutdelningen under
alla förhållanden inte får ske med ett så stort belopp att utdelningen med
hänsyn till bolagets eller koncernens konsolideringsbehov, likviditet eller
ställning i övrigt står i strid med god affärssed (se 12 kap. 2 § ABL och
12 kap. 2 § FRL).
Även reglerna om förbud mot lån och ställande av säkerhet till aktie-
ägare m.fl. — som för försäkringsbolag begränsats till personer i ansva-
rig ställning (styrelseledamöter, verkställande direktören eller aktuarien)
och deras närmare släktingar — utgör förstärkta skyddsregler för bola-
gets kapital (se 12 kap. 7 § ABL och 12 kap. 2 § FRL). Detsamma gäller
reglerna om förbud mot återköp av egna aktier, eftersom en sådan dispo-
sition på samma sätt som en vinstutdelning kan urholka kapitalet.
Det finns också ytterligare skydd för borgenärerna. För företag i all-
mänhet finns regler t.ex. om att viss andel av årsvinsten skall sättas av till
särskilda bundna fonder (reservfond, se vidare nedan).
Vid bedömningen av vad som är tillgängligt för utdelning har balans-
räkningen i årsbokslut och årsredovisning en central roll. De redovis-
ningsregler som gäller för bl.a. värdering av olika tillgångar och skulder
samt för klassificeringen av poster under eget kapital har således betydel-
se för tillämpningen av reglerna om utdelningsbegränsningarna.
186
Överträdelser av utdelningsbegränsningarna är sanktionerade främst
genom regler om civilrättslig ogiltighet och återbetalningsskyldighet. I
sammanhanget bör även nämnas de regler om tvångslikvidation som är
avsedda att säkerställa att förlustbolag inte driver sin rörelse för länge
och därigenom förvärrar förlusterna. Dessa regler träder bl.a. in när en
viss del av aktiekapitalet gått förlorat och inte återställs inom viss tid (se
13 kap. 2 § ABL och 14 kap. 2 § FRL).
Vinstutdelningsregler i skadeförsäkringsbolag
Bestämmelserna i 12 kap. ABL har som framgått utgjort förebild för vin-
stutdelningsreglema för skadeförsäkringsbolag i 12 kap. FRL. Skade-
försäkringsbolag får således inte överföra tillgångar till aktieägarna eller
garanter i större omfattning än vad som följer av bestämmelser om vinst-
utdelning, återbetalning av garantikapitalet för ömsesidiga bolag, utbe-
talning vid nedsättning av aktiekapitalet för skadeförsäkringsaktiebolag,
utbetalning vid nedsättning av reservfond och utskiftning vid bolagets
likvidation. Möjligheten att ta ut vinst har för skadeförsäkringsbolag ock-
så en koppling till skälighetsprincipen (jfr avsnitt 6.1). I övrigt överens-
stämmer bestämmelserna om vinstutdelning nära med bestämmelserna
för aktiebolag i allmänhet.
Vinstutdelningsförbudet i livförsäkringsbolag
För traditionella livförsäkringsbolag gäller ett generellt vinstutdelnings-
förbud, dvs. ett förbud att dela ut vinst till aktieägare i livförsäkrings-
aktiebolag eller garanter i ömsesidiga livförsäkringsbolag (12 kap. 2 §
första stycket FRL). Något sådant förbud gäller dock inte för livförsäk-
ringsbolag som omfattas av lagen (1989:1079) om livförsäkringar med
anknytning till värdepappersfonder, fondförsäkringslagen (se vidare av-
snitt 10).
Utan hinder av vinstutdelningsförbudet i FRL får emellertid ömsesi-
diga traditionella livförsäkringsbolag betala ränta till garanterna på insatt
garantikapital. Livförsäkringsbolag får även besluta om gåvor till allmän-
nyttiga eller därmed jämförliga ändamål (5 och 11 §§).
Som en konsekvens av utdelningsförbudet skall årsvinsten på livför-
säkringsrörelsen i traditionella livförsäkringsbolag sättas av till en åter-
bäringsfond (5 §). Återbäringsfonden får i princip användas endast för
återbäring till försäkringstagarna eller för förlusttäckning. Finansinspek-
tionen kan dock medge att fonden minskas i andra fall, om det finns sär-
skilda skäl (6 §).
Vinstutdelningsförbudet infördes så sent som år 1982. Förbudet stäm-
de väl överens med föreskrifterna i bolagsordningarna i dåvarande livför-
säkringsbolag samt den äldre praxis som utvecklats bl.a. mot bakgrund
av skälighetsprincipen. Som tidigare nämnts ansågs det inte förenligt
med denna princip att bedriva livförsäkringsverksamhet utan delaktighet
Prop. 1998/99:87
187
i vinsten för försäkringstagare (se prop. 1948:50 s. 253 och 256, prop.
1961:171 s. 192 samt prop. 1981/82 s. 262).
Inget annat EU-land har i dag ett vinstutdelningsförbud för livförsäk-
ringsbolag. Vissa länder har dock begränsningar för hur mycket som far
delas ut till aktieägarna. Även om inga sådana begränsningar finns er-
håller försäkringstagarna enligt Försäkringsutredningens redovisning av
utländska förhållanden vanligen mellan 90 och 95 procent av överskotten
i livförsäkringsverksamheten.
Främst mot bakgrund av vinstutdelningsförbudet finns bestämmelser
för livförsäkringsbolag om dispositioner av eget kapital m.m. som i vissa
avseenden avviker från skade- och fondförsäkringsbolag. Vissa mindre
skillnader föreligger även mellan, å ena sidan, skade- och fondförsäk-
ringsbolag och, å andra sidan, företag i allmänhet.
Ränta på garantikapitalet i ömsesidiga försäkringsbolag
I ömsesidiga försäkringsbolag saknas direkt motsvarighet till tillskott av
aktiekapital. Garantikapitalet kan i stället sägas ha till funktion att tillföra
det ömsesidiga bolaget start- och rörelsekapital. Ett ömsesidigt bolag får
inte bildas utan garantikapital, om det inte finns särskilda skäl (1 kap.
8 § FRL).
Det är förutsatt att garantikapitalet skall återbetalas till garanterna. En
sådan återbetalning måste ske när garantikapitalet inte längre behövs för
rörelsens ändamålsenliga bedrivande eller för att uppfylla solvenskraven.
En sådan återbetalning förutsätter att Finansinspektionen lämnat sitt
medgivande. Motiven för en återbetalning är att det ansetts önskvärt att
begränsa garanternas inflytande i ömsesidiga bolag (prop. 1948:50 s. 180
och 183). Det är också förutsatt att försäkringsbolaget kan betala ränta på
garantikapitalet. Detta gäller även ömsesidiga bolag där vinstutdelning
annars är förbjuden. Bestämmelser om och i vilken ordning ränta skall
betalas på garantikapitalet skall upptas i bolagsordningen (se 2 kap.
6 § 18). Bestämmelserna om vinstutdelning för skadeförsäkringsbolag i
12 kap. 2 § FRL skall tillämpas på betalning av sådan ränta.
Disposition av eget kapital m. m. i försäkringsbolag
Ökning av aktiekapitalet genom fondemission
En fondemission innebär att medel som sparats i bolaget förs över till
aktiekapitalet samt att nya aktier utfärdas och fördelas mellan aktieägarna
eller att det nominella beloppet på befintliga aktier höjs. En fondemission
förutsätter att bolaget bedrivs i aktiebolagsform. Till skillnad från en ny-
emission betalar aktieägarna inte in något kapital till bolaget.
I livförsäkringsaktiebolag är fondemission förbjuden (se 4 kap. 1 §
första stycket FRL). Det hör samman med principen att livförsäkrings-
rörelse skall bedrivas helt för försäkringstagarnas räkning (prop.
1981/82:180 s. 173).
Prop. 1998/99:87
188
Fondemission är däremot tillåten i skadeförsäkringsaktiebolag och
fondförsäkringsbolag (se 4 kap. 1 § första stycket och 18 § FRL samt
10 § fondförsäkringslagen). En fondemission kan göras med användning
av
- balanserad vinst eller andra utdelningsbara medel,
- reservfond och överkursfond eller
- uppskrivningsbelopp eller uppskrivningsfond .
En fondemission kan vara ett led för bolaget att senare dela ut en i kro-
nor räknat (men i procent bibehållen) högre vinst. En alltför stor vinst-
utdelning i skade- och fondförsäkringsbolag strider emellertid mot skä-
lighetsprincipen. En möjlighet att företa fondemission har dock inte i sig
ansetts strida mot denna princip (prop. 1981/82:180 s. 250).
De beskrivna bestämmelserna om fondemission i skade- och fondför-
säkringsbolag överensstämmer väl med reglerna för aktiebolag i allmän-
het. En nyemission av aktier till underkurs tillåts dock inte i försäk-
ringsaktiebolag. Förfarandet har inte ansetts lämpligt med hänsyn till de
principer som forsäkringsrörelselagen bygger på (prop. 1981/82:180
s. 175).
Nedsättning av aktiekapitalet
En fondemission innebär som nämnts att medel som sparats i bolaget förs
över till aktiekapitalet. Aktiekapitalet kan i sin tur sättas ned och använ-
das för olika ändamål.
I både liv- och skadeförsäkringsaktiebolag får nedsättning av aktieka-
pitalet ske för
- omedelbar täckning av förlust som inte kan täckas på något annat
sätt,
- återbetalning till aktieägarna eller
- avsättning till reservfond eller annan fond som kan användas enligt
beslut av bolagsstämman.
En nedsättning i de två senare fallen får inte avse större belopp än att
det efter nedsättningen finns full täckning för det bundna egna kapitalet,
som skall beräknas enligt balansräkningen för närmast föregående räken-
skapsår om balansräkningen fastställs vid stämman (se 4 kap. 1 § FRL).
Vidare krävs i dessa fall domstols tillstånd till nedsättningen om inte bo-
laget samtidigt genom nyemission tillförs samma belopp. Ett sådant till-
stånd föregås av ett särskilt kungörelseförfarande.
De nu beskrivna reglerna för försäkringsbolag om nedsättning av aktie-
kapitalet överensstämmer väl med reglerna för aktiebolag i allmänhet.
För försäkringsaktiebolag gäller dock vissa särregler med hänsyn till att
bolagets borgenärer består främst av ett stort antal försäkringstagare. Sär-
reglerna innebär bl.a. att domstolen skall inhämta Finansinspektionens
yttrande över nedsättningens inverkan på försäkringstagarnas rätt. Om en
försäkringstagare motsätter sig nedsättningen har detta inte samma kon-
sekvenser som ett bestridande från en annan borgenär. Om en vanlig bor-
genär bestrider ansökningen skall — precis som i allmänna aktiebolag —-
tillstånd vägras om borgenären inte får full betalning eller betryggande
Prop. 1998/99:87
189
säkerhet ställd för fordringen. Om en försäkringstagare bestrider ansökan
skall tillstånd till nedsättning däremot vägras endast om Finansinspektio-
nens yttrande ger grund för ett avslag (se 6 kap. 6 § tredje och fjärde
stycket FRL).
Uppskrivning av tillgångar
En uppskrivning innebär att övervärden för en tillgång beaktas i balans-
räkningen genom en uppjustering av dess bokförda värde. Uppskriv-
ningsbeloppet redovisas inte i resultaträkningen och påverkar därför inte
heller uppskrivningsårets resultat. Uppskrivningsbeloppet skall sättas av
till en särskild fond (uppskrivningsfond) på balansräkningens skuldsida.
Uppskrivningsbeloppet respektive uppskrivningsfonden kan i aktiebolag
i allmänhet också användas för överföring till aktiekapitalet eller direkt
för förlusttäckning.
I både liv- och skadeförsäkringsbolag far uppskrivning ske bl.a. av
materiella och finansiella tillgångar som värderas med utgångspunkt i
anskaffningsvärde. En förutsättning är att tillgången har ett tillförlitligt
och bestående värde som väsentligt överstiger bokfört värde (se 4 kap.
6 §§ nya årsredovisningslagen som gäller enligt 4 kap. 1 § och 2 § 5 a
ÅRFL). Aktier och andelar i dotter- och intresseföretag får dock aldrig
skrivas upp till ett högre värde än vad som medges av Finansinspek-
tionen (4 kap. 2 § 5 b samma lag).
I traditionella livförsäkringsbolag skall uppskrivningsbeloppet sättas
av till en uppskrivningsfond inom ramen för återbäringsmedel, vilket för-
utsätter Finansinspektionens medgivande (4 kap. 2 § 6). Varken upp-
skrivningsbeloppet eller uppskrivningsfonden får användas för fond-
emission eller förlusttäckning. I sådana bolag har uppskrivningsfonden
alltså helt karaktär av en redovisningsmässig värderegleringsreserv. Om
t.ex. en uppskriven tillgång senare säljs eller måste skrivas ned skall upp-
skrivningsfonden minskas med belopp som hänför sig till tillgången. Vid
införandet av de nya redovisningsreglerna ifrågsattes därför särskilt om
en uppskrivningsmöjlighet alls var relevant när traditionella livbolag inte
längre skulle kunna använda en uppskrivning för t.ex. en kvittning mot
nedskrivning av andra tillgångar eller för en ökning av de försäkrings-
tekniska avsättningarna. Med hänsyn bl.a. till att hanteringen av åter-
bäringsmedlen var föremål för utredning inom Försäkringsutredningen
stannade regeringen för att tills vidare inte föreslå några regler som för-
hindrade en uppskrivning i livförsäkringsbolag. Uppskrivningsfonden
skulle dock redovisas som en särskild post under återbäringsmedel (prop.
1995/96:10 del 4 s. 57-61).
I skade- och fondförsäkringsbolag kan uppskrivningsbeloppet sättas av
till en uppskrivningsfond. Eftersom sådana medel inte skall kunna läggas
till grund för utdelning skall uppskrivningsfonden redovisas som bundet
eget kapital. I skade- och fondförsäkringsbolag far uppskrivningsbe-
loppet och uppskrivningsfonden användas för fondemission. Till skillnad
från allmänna företag får varken uppskrivningsbeloppet eller uppskriv-
ningsfonden direkt användas för förlusttäckning (4 kap. 2 § 7 ÅRFL).
Prop. 1998/99:87
190
Motsvarande särbestämmelser gäller för banker, se 4 kap. 2 § 3 lagen
(1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag
samt prop. 1995/96:10 del 3 s. 48 och del 4 s. 57-61.
Bolag kan ha olika motiv för en uppskrivning enligt de nya redovis-
ningsreglerna. I förarbetena till äldre bestämmelser i FRL bedömdes en
möjlighet till uppskrivning för fondemission som betydelsefull för bolag
med omfattande internationella engagemang. I sådana sammanhang an-
sågs det vara av vikt för bolaget att ha en så stark ställning som möjligt
(prop. 1981/82:180 s. 250). Ett annat motiv för en uppskrivning i kom-
bination med fondemission är att säkerställa en i kronor höjd utdelnings-
nivå med bibehållande av samma utdelningsprocent. På motsatt sätt
skulle motivet kunna vara att ett bolag med bibehållande av samma ut-
delningsnivå i kronor räknat vill redovisa en sänkt utdelningsprocent.
Ett skäl för att i stället använda disponibla vinstmedel för fondemission
kan vara att stärka bolagets kreditvärdighet. Genom överföringen till ak-
tiekapitalet åstadkoms nämligen att medlen inte kan betalas ut till aktie-
ägarna annat än enligt de stränga reglerna för nedsättning av aktiekapita-
let.
I förarbetena till 1995 års redovisningslagstiftning framhölls som skäl
för att tillåta uppskrivning att det borde påverka ställningen om till-
gångarnas värde förändras. Uppskrivningen skulle därigenom kunna bi-
dra till att ge en mer rättvisande bild genom att dolda reserver redovisas
öppet. Vidare framhölls, beträffande företag i allmänhet, att ett företag
med stora värden investerade i materiella eller finansiella tillgångar bor-
de kunna få beakta bestående övervärden innan aktiekapitalet tas i an-
språk (prop. 1995/96:10 del 2 s. 58-59 och del 4 s. 57).
Marknadsvärdering av placeringstillgångar
Såväl liv- som skadeförsäkringsbolag far värdera flertalet placerings-
tillgångar till verkligt värde. Undantagna från en sådan värderingsprincip
är aktier och andelar i koncern- och intresseföretag (4 kap. 5 § ÅRFL).
Införandet av en möjlighet till värdering till verkligt värde har främst
motiverats av analysskäl (se prop. 1995/96:10 del 4 s. 67).
En värdering till verkligt värde innebär att värdeförändringar på till-
gångar beaktas i balansräkningen såväl när tillgångens värde överstiger
som underskrider anskaffningsvärdet. Till skillnad från en uppskrivning
redovisas i detta fall värdeökningen i resultaträkningen och påverkar
årets resultat. Den vinst som uppkommer till följd av att bokfört värde
överstiger anskaffningsvärdet skall sättas av till en fond för orealiserade
vinster. Denna fond skall, i likhet med uppskrivningsfonden, redovisas
under bundet eget kapital. Därmed förhindras att belopp motsvarande
fonden kan ligga till grund för utdelning (se 4 kap. 6 § och bilaga 1 till
ÅRKL samt prop. 1995/96:10 del 4 s. 73 och 74). I traditionella livförsäk-
ringsbolag, där vinstutdelning inte är möjlig, skall fonden för oreali-
serade vinster redovisas som en särskild post under återbäringsmedel.
Till skillnad från vad som gäller för uppskrivningsfonden kan fonden
för orealiserade vinster inte användas för förlusttäckning eller fond-
Prop. 1998/99:87
191
emission. Om summan av fonden vid utgången av ett räkenskapsår är
mindre än föregående år skall dock fonden sättas ned i samma mån. Fon-
den har för samtliga försäkringsbolag alltså karaktär av en värde-
regleringsreserv. En avsättning till och nedsättning av fonden skall i ska-
de- och fondförsäkringsbolag redovisas som en omföring inom eget ka-
pital såsom en justering av posten balanserat resultat. I traditionella liv-
försäkringsföretag skall omföringen ske inom återbäringsmedel som en
justering av posten övriga medel (se 3 kap. 2 § och 29 § bilaga 1 till
FFFS 1998:28).
Avsättningar till och nedsättningar av reserv- och överkursfond
Reservfonden och överkursfonden kan närmast ses som allmänna kon-
solideringsfonder som får tas i anspråk endast för särskilt angivna ända-
mål.
För traditionella livförsäkringsbolag saknas regler om avsättningar till
reservfond och överkursfond. Detta sammanhänger med nuvarande regler
för återbäringshantering. Således skall eventuell överkurs vid emission
av aktier i konventionella livförsäkringsaktiebolag redovisas i återbä-
ringsfonden (se 35 § bilaga 3 till FFFS 1998:28).
Skade- och fondförsäkringsaktiebolag skall till reservfonden sätta av,
dels belopp hänförliga till betalningar för förverkad aktie och preskri-
berad fordran vid fondemission, dels belopp som följer av eventuella
föreskrifter i bolagsordningen eller som enligt ett särskilt beslut av bo-
lagsstämman skall föras över från det redovisade fria kapitalet till reserv-
fonden. Till överkursfonden skall skade- och fondförsäkringsaktiebolag
sätta av överkurs som erläggs vid emission av aktier (12 kap. 9 § FRL
och 11 § fondförsäkringslagen).
Till skillnad från allmänna företag behöver inte skade- och fondförsäk-
ringsbolag sätta av en viss andel av nettovinsten till reservfonden. Som
motiv för ett sådant undantag har anförts att reservfonden varit av un-
derordnad betydelse för försäkringsbolagens konsolidering (prop.
1980/81:180 s. 270-271). Aktiebolag i allmänhet och bankaktiebolag
skall däremot till reservfonden sätta av minst 10 procent av den del av
nettovinsten för året som inte går åt för att täcka balanserad förlust, så
länge inte reservfonden och överkursfonden tillsammans uppgår till
20 procent eller mer av aktiekapitalet, se 12 kap. 4 § aktiebolagslagen
och 9 kap. 9§ bankaktiebolagslagen (1987:618). En ekonomiska för-
ening skall sätta av minst 5 procent av nettovinsten inklusive gottgörel-
ser. Uppgår reservfonden till minst 20 procent av inbetalt insatskapital
behöver en sådan avsättning inte ske, om summan av reservfonden och
det inbetalda insatskapitalet uppgår antingen till minst 40 procent av
nettovärdet av föreningens tillgångar eller till minst samma belopp som
föreningens skulder och avsättningar enligt balansräkningen, se 10 kap
6 § lagen (1987:667) lagen om ekonomiska föreningar. I en medlems-
bank skall avsättas minst 25 procent av den del av nettovinsten inklusive
gottgörelser, om inte reservfonden uppgår till minst 10 procent av ban-
kens utlåning vid utgången av föregående räkenskapsår, se 8 kap. 6 §
Prop. 1998/99:87
192
lagen (1995:1570) om medlemsbanker. I en kreditmarknadsförening skall Prop. 1998/99:87
avsättas minst 10 procent om inte reservfonden uppgår endera till den
nivå som gäller för ekonomiska föreningar i allmänhet eller också till
10 procent av utlåningen vid utgången av föregående räkenskapsår.
Reservfonden och överkursfonden far efter beslut av bolagsstämman
användas endast för vissa angivna ändamål. I detta avseende överens-
stämmer reglerna för skade- och fondförsäkringsbolag med motsvarande
regler för företag i allmänhet. Fondema kan enligt 12 kap. 9 § FRL an-
vändas för
- täckning av förluster som enligt fastställd balansräkning inte kan
täckas av fritt eget kapital,
- fondemission i skade- och fondförsäkringsaktiebolag eller
- något annat ändamål, om domstol ger tillstånd till nedsättningen en-
ligt ett visst förfarande som bl.a. innebär att Finansinspektionens yttrande
skall inhämtas.
Utgångspunkter för de föreslagna reglerna om överskottshanteringen
Tidigare (se avsnitt 5.3) har slagits fast att försäkringsbolag bör lyda un-
der samma regler som allmänna företag, om inte avvikelser är moti-
verade med hänsyn till verksamhetens inriktning, de ömsesidiga bolagens
särart, skyddet för försäkringstagarnas och andra ersättningsberättigades
intressen eller hänsynen till EG:s rättsregler. Reglerna bör inte medge
bolagsrättsliga dispositioner som står i konflikt med en avtalad rätt för
livförsäkringstagama till överskott. Vidare bör det även särskilt över-
vägas om ömsesidiga bolag skall tillämpa delvis andra överskottsregler
än försäkringsaktiebolag.
Ändringar på detta område är beroende av annat lagstiftningsarbete.
Det gäller främst det arbete som pågår inom Finansdepartementet för att
bättre anpassa de associationsrättsliga reglerna för finansiella företag till
de regler som gäller för företag i allmänhet. Av betydelse är självfallet
också Aktiebolagskommitténs arbete med aktiebolagens regler om vin-
stutdelning m.m. Arbetet har redovisats i betänkandet SOU 1997:168. De
regeländringar om överskottshanteringen som nu föreslås behöver därför
senare justeras och kompletteras för att samordnas med nya asso-
ciationsrättsliga regler (se avsnitt 3).
193
7 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 87
7.2
Regeringens förslag: Förbudet mot vinstutdelning till aktieägare i
livförsäkringsaktiebolag respektive garanter i ömsesidiga livförsäk-
ringsbolag tas bort. Användning av överskott för vinstutdelning eller
förlusttäckning i sådana bolag skall vara möjligt endast om det följer
av bestämmelser i bolagsordningen.
Årsvinsten och överföringar från bundet till fritt eget kapital i liv-
försäkringsbolag skall gottskrivas försäkringstagarna och andra er-
sättningsberättigade som återbäring, om inte medlen far användas för
vinstutdelning eller förlusttäckning enligt bolagsordningen.
Bolaget skall informera den som erbjuds att teckna en livförsäkring
om bolagsordningens villkor om användning av överskott för vinstut-
delning eller förlusttäckning.
Särskilda förutsättningar skall vara uppfyllda för stadfästelse av be-
stämmelser i bolagsordningen om användning av överskott för vin-
stutdelning eller förlusttäckning (se vidare avsnitt 14.3).
Regeringens bedömning: Bestämmelser om att livförsäkrings-
bolag skall garantera försäkringstagarna viss minsta andel av bolagets
överskott bör inte införas.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer delvis med rege-
ringens förslag (se utredningen s. 149 och 150). Utredningen har inte
föreslagit att vinstutdelning eller förlusttäckning skall regleras i bolags-
ordningen eller att vinster som inte får användas för sådant ändamål skall
gottskrivas som återbäring. Utredningen har föreslagit begreppet “bonus”
som benämning på överskott som försäkringstagare har rätt till enligt
försäkringsavtal.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med re-
geringens förslag (se promemorian s. 147-150). I promemorian knyts
begränsningarna för överskottshanteringen till livförsäkringsrörelsen och
inte till livförsäkringsbolaget.
Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna har godtagit För-
säkringsutredningens förslag. Bl.a. Konkurrensverket har understrukit att
vinstutdelningsförbudet har allvarliga nackdelar från konkurrenssyn-
punkt. Några remissinstanser har förutsatt att försäkringstagares rätt till
del av överskott tydligt framgår av avtal och att informationen om för-
måner är fullständig, korrekt och lättbegriplig. Motorförarnas helnyk-
terhetsförbund har avstyrkt förslaget, eftersom skälen för förslaget inte
uppväger fördelarna för försäkringstagarna med dagens regler. TCO, LO
och Svea hovrätt har ansett att lagregler behövs för att garantera försäk-
ringstagarna skäliga överskott, eftersom ogynnsamma villkor kan bli up-
penbara först efter lång tid och att aktieägarna inte bör kunna tillgodoses
på försäkringstagarnas bekostnad. Kammarrätten i Göteborg har ansett
att benämningen “återbäring” bör ersättas men att benämningen “bonus”
inte är lämplig. Finansinspektionen har anfört att begreppet bonus när-
194
mast motsvarar nuvarande “tilldelad återbäring” samt att ett nytt begrepp
inte bör införas utan en översyn av snarlika posters benämning i ÅRFL.
Samtliga remissinstanser har i princip tillstyrkt försäkringsrörelse-
promemorians förslag eller lämnat det utan erinran. Riksbanken har an-
sett det angeläget att reglerna om förutsättningarna för utdelning är tydli-
ga, så att inte utdelningsmöjligheter riskerar att skada försäkringstagarnas
intressen samt att förslaget synes motsvara kraven. LO har ansett att vin-
stutdelning i livförsäkringsbolag i och för sig inte är önskvärt, men att det
med förslaget blir av största vikt att informationen till blivande kunder är
tillräcklig och att reglerna för tryggande av försäkringstekniska åtag-
anden är tillfredsställande från konsumentskyddssynpunkt. Hovrätten för
Västra Sverige har ifrågasatt att vinstutdelning skall förutsätta be-
stämmelser i bolagsordningen och om inte regler bör ges om att livför-
säkringstagare skall gottskrivas skälig andel av överskott. Även Konkur-
rensverket har ställt sig tvekande till ett vinstutdelningsförbud som hu-
vudregel men konstaterat att skillnaden mellan promemoriaförslaget och
Försäkringsutredningens förslag på denna punkt i praktiken inte behöver
bli så stor. Finansinspektionen har väckt frågan om vinstutdelande fond-
försäkringsverksamhet får bedrivas i ett bolag som i övrigt inte är vin-
stutdelande.
Bör vinstutdelningsförbudet tas bort?
Vinstutdelningsförbudet för traditionella livförsäkringsbolag skall säker-
ställa att överskott i bolagets försäkringsrörelse förr eller senare tillfaller
försäkringstagarna. Flera skäl som är specifika för konventionell livför-
säkringsrörelse kan i och för sig också anföras för ett sådant förbud. Ett
skäl är att det på livförsäkringsområdet ofta är fråga om långsiktiga avtal
med ett stort inslag av sparande. Som Sveriges Livförsäkringsbolags
Aktuarienämnd påpekat uppstår regelmässigt överskott inom livförsäk-
ring med långa avtal på grund av försiktiga antaganden vid premiesätt-
ningen. Ogynnsamma villkor uppenbaras inte sällan först efter lång tid
och kunden har små eller inga möjligheter att byta försäkringsgivare
(angående flyttning av livförsäkringssparande, se avsnitt 12). Mot denna
bakgrund har vinstutdelningsförbudet ibland försvarats eller åsikten förts
fram att försäkringstagarna i vart fall genom lag bör garanteras viss
minsta andel av uppkommet överskott.
Frågan om sådana begränsningar bör finnas måste dock också bedömas
i ett större sammanhang med hänsyn till en alltmer internationell försäk-
ringsmarknad. Redan i dag kan utländska företag från andra EES-länder
genom gränsöverskridande verksamhet tillhandahålla andra livför-
säkringar än fondförsäkringar där livförsäkringstagare inte är garanterade
överskott. Dessa försäkringar kan förmedlas av svenska försäk-
ringsgivare. I takt med att denna utveckling fortgår kommer ett svenskt
utdelningsförbud att förlora i sin betydelse som skydd för livförsäkrings-
tagare och motsvarande kategorier.
Prop. 1998/99:87
195
Som bl.a. Konkurrensverket anfört har ett vinstutdelningsförbud också
nackdelar från konkurrenssynpunkt. Ett slopande av förbudet förbättrar
förutsättningarna för nyetablering och produktutveckling på livförsäk-
ringsområdet vilket är till fördel för försäkringstagarna i framtiden. Sam-
tidigt förbättras svenska bolags möjligheter att verka internationellt på
likvärdiga villkor som utländska bolag vilket kan ge rationaliserings-
vinster och andra fördelar som kommer även svenska försäkringstagare
till godo.
Ett upphävande av vinstutdelningsförbudet är i praktiken också en nöd-
vändig förutsättning för att införa en ordning där riskkapitalet inte utgörs
av försäkringstagarnas medel. En följd av det nuvarande utdelnings-
förbudet och reglerna om återbäringshantering är att försäkringstagarnas
medel även utgör riskkapital i rörelsen. I regel står aktiekapitalet endast
någon reell risk i ett livförsäkringsbolags uppbyggnadsskede.
Vinstutdelningsmöjligheter är en förutsättning för ett system där ex-
ternt tillskjutet kapital bär en egentlig rörelserisk på livförsäkrings-
området. Det ger i sin tur incitament för ägare och företagsledningen att
sköta företaget effektivt vilket även kommer försäkringstagarna tillgodo.
Om aktieägarna eller andra tillskottsgivare saknar rätt till avkastning blir
möjligheterna små att få externt kapital som står för en reell risk till bo-
laget.
Medvetna avsteg från vinstutdelningsförbudet har även gjorts vid in-
förandet av fondförsäkringslagen och lagen om individuellt pensions-
sparande. Att upphäva vinstutdelningsförbudet i konventionella livförsäk-
ringsbolag är en naturlig följd av denna utveckling.
Vinstutdelningsförbudet för livförsäkringsbolag bör därför tas bort.
Som en konsekvens av denna förändring bör nuvarande regler i 12 kap. 5
och 6 §§ om avsättningar till återbäringsfonden upphävas. Även reglerna
i 12 kap. 7 § om användning av återbäringsfonden för förlusttäckning
kommer att sakna aktualitet. Frågan om upphävandet att för-
lusttäckningsregeln i 12 kap. 8 § för ömsesidiga bolag behandlas i avsnitt
9.1.
Det bör påpekas att livförsäkringsrörelse utan rätt till vinstutdelning till
aktieägare eller garanter kan bedrivas även i framtiden. Detta kan uppnås
antingen genom att livförsäkringsrörelsen bedrivs i ömsesidig bolags-
form eller i aktiebolagsform utan rätt till vinstutdelning. Det kan förut-
sättas att sådana alternativ kommer att vara tillgängliga även i framtiden.
En försäkringstagare kan därför även i framtiden välja att teckna livför-
säkringar i bolag som inte är vinstutdelande.
Utformning av reglerna om vinstutdelning i livförsäkringsbolag
Försäkringsutredningens förslag innebär att samma vinstutdelningsregler
skall gälla för livförsäkringsbolag som för skadeförsäkringsbolag. Detta
innebär att bolagsstämman disponerar över bolagens tillgångar med de
begränsningar som följer av lag eller bolagsordning. Försäkringsrörelse-
promemorians förslag innebär däremot att ett vinstutdelningsförbud skall
Prop. 1998/99:87
196
gälla som huvudregel. Vinstutdelning förutsätter i detta fall närmare be-
stämmelser i bolagsordningen.
Som tidigare sagts är det på livförsäkringsområdet ofta fråga om lång-
siktiga avtal med ett stort inslag av sparande. Stora överskott uppstår på
grund av nödvändiga försiktiga antaganden vid premiesättningen. Liv-
försäkringsprodukter och livförsäkringsbolag är också särskilt svåra att
analysera. I allmänhet har livförsäkringstagare, som ett resultat av dagens
regelverk, ofta förväntningar på att överskott från förvaltningen av pre-
miema skall tillfalla dem. De anförda omständigheterna måste enligt re-
geringens mening beaktas vid utformningen av vinstutdelningsreglerna.
Det finns annars en risk för att överskott från förvaltningen av försäk-
ringstagarnas medel kan tillföras ägarna, t.ex. genom förtäckt vinstutdel-
ning, utan att försäkringstagarna kan överblicka detta på förhand. Ofull-
ständigheter eller oklarheter i villkor om rätt till överskott kan också
drabba försäkringstagarna oväntat hårt helt enkelt eftersom försäkrings-
tagaren har svårt att bedöma och förutse vilka konkurrerande anspråk
från aktieägare eller andra som kan komma att ställas på nuvarande och
framtida överskott.
Det blir med andra ord tydligare och säkrare för försäkringstagarna om
försäkringsbolaget åläggs att i bolagsordningen precisera förutsättning-
arna för vinstutdelning. Vinstutdelning som inte följer dessa regler blir
därmed otillåten och kan angripas med samma sanktioner som andra
former av olovlig utdelning. Genom att reglerna skall framgå av bolags-
ordningen kommer även ändringar i fråga om utdelningsrätten i det en-
skilda bolaget att underkastas en särskild stadfastelseprövning. Det ger
även de bästa förutsättningarna för att tillvarata försäkringstagarnas in-
tressen vid regleringen av övergången till nya regler och ombildning till
vinstutdelande bolag (se avsnitt 14.3).
I livförsäkringsbolag bör alltså ett förbud mot vinstutdelning gälla som
huvudregel. Vinstutdelning bör få ske endast i den mån det följer av be-
stämmelser i bolagsordningen. Genom sådana bestämmelser bör klar-
göras hur vinstutdelning skall få ske, hur stor del av överskottet som får
delas ut och hur utdelningsbart belopp närmare skall bestämmas. När
beslutet att fastställa en bolagsordning för utdelning införts i försäkrings-
registret får nyordningen tillämpas för ett kommande räkenskapsår. Vin-
stutdelande fondförsäkringsverksamhet kan inte, som Finansinspektionen
ifrågasatt, bedrivas i ett livförsäkringsbolag som saknar bestämmelser i
bolagsordningen om vinstutdelningen.
I bolagsordningen bör på motsvarande sätt klargöras vad som får an-
vändas för förlusttäckning. Det sistnämnda är inte bara motiverat i fall då
vinstutdelning är möjlig. Det är också motiverat att klargöra vilka över-
skott som skall utgöra rörelsens riskkapital i livförsäkringsaktiebolag
eller ömsesidiga livförsäkringsbolag som i framtiden skall bedriva livför-
säkringsrörelse utan någon vinstutdelning till ägare eller garanter. Be-
stämmelserna i 12 kap. 2 § FRL bör alltså ändras så att detta framgår.
Bolagsordningen bör innehålla klara och tydliga bestämmelser om vin-
stutdelning och förlusttäckning. Detta bör bevakas i samband med stad-
fastelse av bolagsordningen, liksom att innehållet överensstämmer med
lag. Bestämmelserna hindrar inte att hela årets vinst förbehålls för vin-
Prop. 1998/99:87
197
stutdelning eller förlusttäckning. Även delar av vinsten kan förbehållas
för detta ändamål. Fördelningen mellan försäkringstagare och aktieägare
genom gränsdragningen för vinstutdelning och förlusttäckning kan som
Aktuarieföreningen anfört också relateras till skilda grenar.
Konsekvensen av förslaget blir att redovisade vinster och andra över-
skott som inte är tillgängliga för vinstutdelning eller förlusttäckning en-
ligt bolagsordningen skall gottskrivas försäkringstagarna och andra er-
sättningsberättigade som återbäring. En bestämmelse om detta bör också
tas in i 12 kap. FRL (se 12 kap. 5 §). Bestämmelsen är av näringsrättsligt
slag och skall därför inte i sig grunda någon rätt till återbäring för försäk-
ringstagare innan återbäringen gottskrivits dem. En sådan reglering har
ändå flera fördelar för livförsäkringstagama. Vad som årligen gottskrivs
dem som återbäring undantas därmed från medel som kan användas för
allmän förlusttäckning. Regeln främjar även en årlig fördelning av över-
skott mellan riskkapital och försäkringstagarmedel, utan att förhindra
olika slag av livförsäkringsavtal med differentierade villkor anpassade
efter försäkringstagarnas behov. Därmed förhindras inte heller livför-
säkringsprodukter med olika rätt till överskott eller utan rätt till över-
skott.
Bör begreppet “bonus” införas?
Försäkringsutredningen har föreslagit att termen “bonus” införs som be-
nämning på överskottsmedel som tillgodoförs försäkringstagare eller
andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtal. Detta begrepp
används emellertid ofta på försäkringsområdet i en delvis annan mening,
t.ex. som beteckning på premierabatt med anledning av vissa års skade-
frihet. Termen passar inte väl ihop med den ordning som föreslås för av-
sättningar i livförsäkringsbolag. Som Finansinspektionen varit inne på
skulle ett nytt begrepp även förutsätta ändringar av begreppen i redovis-
ningsreglerna vilka ansluter till EG:s försäkringsredovisningsdirektiv.
Det finns inte heller skäl för att införa en helt ny terminologi på området.
En annan sak är att användningen av nuvarande begrepp som “allokerad
återbäring” och “återbäringsränta” i information till försäkringstagare
och olika intressenter inte bör utnyttjas (se avsnitt 8.3.3).
Bör FRL föreskriva att försäkringstagarna skall garanteras viss minsta
andel av överskottet?
Som några remissinstanser anfört kan det ligga nära till hands att i lag
föreskriva att försäkringstagarna måste garanteras en viss minsta andel av
överskottet. Sådana bestämmelser styr dock i praktiken produktutform-
ningen på liknande sätt som nuvarande vinstutdelningsförbud. De in-
ternationella erfarenheterna visar också att livförsäkringstagama kommer
att tillgodoföras en mycket stor del av överskotten även om inga lagreg-
ler finns. Det finns också en viss risk för att en i lag angiven gräns, som
knappast kan sättas alltför snäv, kan uppfattas som legitim och föranleda
Prop. 1998/99:87
198
en större vinstutdelning än vad som annars blivit fallet. En gräns skulle
därmed kunna förfela sitt syfte. En sådan gräns som remissinstanserna
föreslagit utgör inte heller några garantier för att försäkringstagarna
verkligen tillgodoförs stora och skäliga överskott. Enligt regeringens me-
ning är det viktigare att anpassa reglerna om vinstdisposition och för-
lusttäckning, bl.a. för att förhindra att försäkringstagarnas medel i vin-
stutdelande livförsäkringsbolag står den egentliga rörelserisken på det
sätt som gäller för dagens återbäringsmedel. Det är också angeläget att
det tydligt framgår vad som är riskkapital i bolag som inte får dela ut
vinst. Det föreslås alltså inte något krav på att försäkringstagarna skall
gottskrivas en viss minsta andel av bolagets vinst eller annat överskott.
Vissa frågor om bolagsordningens innehåll och om information
Med anledning av de föreslagna reglerna om överskottsbehandlingen i
livförsäkringsbolag bör bestämmelserna om bolagsordningens innehåll
justeras.
Bolagsordningen skall redan i dag innehålla de regler enligt vilka bo-
lagsstämman far förfoga över bolagets vinst. En sådan bestämmelse, som
saknas för aktiebolag i allmänhet, behövs alltjämt för livförsäkringsbo-
lag. Eftersom det är av värde med gemensamma regler för liv- och skade-
försäkringsbolag bör bestämmelsen även i framtiden omfatta skadeför-
säkringsbolag.
I fortsättningen måste frågor om förlusttäckning i livförsäkringsbolag
regleras genom bestämmelser i bolagsordningen. Som Lagrådet har före-
slagit bör denna princip återspeglas i bestämmelserna om bolagsordning-
en genom ett tillägg till 2 kap. 5 § 8.
Försäkringsbolagen måste informera blivande försäkringstagare om de
regler för vinstutdelning och förlusttäckning som gäller i bolaget.
Informationen om reglerna måste vara fullständig, korrekt och lättbe-
griplig. Det måste t.ex. klart framgå att bolagsordningen kan ändras be-
träffande framtida vinster i fall då inte all vinst redan är förbehållen bo-
laget. Det bemyndigande som i dag finns i 7 kap. 19 § och som föreslås
bli överfört till 1 kap. 1 a § ger stöd för regeringen eller Finansinspek-
tionen att utfarda föreskrifter om sådan information. De befintliga försäk-
ringstagarnas rättigheter enligt försäkringsavtal måste också självfallet
beaktas vid ändringar i bolaget ifråga om vinstutdelning och förlusttäck-
ning (jfr avsnitt 14.3).
Övergångsregler för traditionella livförsäkringsbolag
En möjlighet att dela ut vinst kan inte utan vidare införas för nuvarande
traditionella livförsäkringsbolag. Sådana aktiebolag och ömsesidiga bo-
lag har nämligen meddelat försäkringar under villkor när skälighetsprin-
cipen och ett generellt vinstutdelningsförbud har gällt. Införandet av en
möjlighet att dela ut vinst till aktieägare eller garanter måste förutsätta att
försäkringstagarens rättigheter och intressen tillgodoses. Vissa villkor
Prop. 1998/99:87
199
måste därför vara uppfyllda när villkor om vinstutdelning införs. En sär-
skild prövning bör också ske när villkor om vinstutdelning eller för-
lusttäckning ändras (se vidare angående ombildning av livförsäkrings-
bolag, avsnitt 14.3).
Prop. 1998/99:87
Regeringens bedömning: Det bör inte införas några bestämmelser
om särskilda avsättningar av vinster till förmån för livförsäkrings-
tagarna under eget kapital (s.k. försäkringstagarfonder). Det bör inte
heller införas några nya bestämmelser om reserver inom ramen för
försäkringstekniska avsättningar vilka kan användas för förlust-
täckning.
Försäkringsutredningens förslag innebär att avsättningar till försäk-
ringstagarfonder skall kunna göras enligt 12 kap. 2 § FRL. Utredningen
har föreslagit att 8 kap. 15 § och 9 kap. 19 § FRL ändras så att styrelsen
respektive bolagsstämman i detta fall inte skall kunna fatta beslut som
otillbörligt missgynnar försäkringstagarna i förhållande till bl.a. aktie-
ägarna (se betänkandet s. 158-160 och 283-285).
Försäkringsrörelsepromemorians bedömning: Överensstämmer
med regeringens bedömning (se promemorian s. 152-154).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har godtagit Försäk-
ringsutredningens förslag. Många remissinstanser har dock ansett att oli-
ka förändringar krävs. (En redogörelse för remissutfallet finns i försäk-
ringsrörelsepromemorian s. 152—153).
Remissinstanserna har i princip inte invänt mot försäkringsrörelsepro-
memorians bedömning i denna del.
Försäkringstagarfonder under eget kapital
Skadeförsäkringsaktiebolag, liksom aktiebolag i allmänhet, kan helt eller
delvis ha ett ideellt syfte som inte innebär att bereda vinst till aktie-
ägarna. I sådana fall skall bolagsordningen innehålla bestämmelser om
hur vinsten skall fördelas och de behållna tillgångarna vid bolagets likvi-
dation skall användas (12 kap. 2 § FRL). Bestämmelsen kan tillämpas så
att hela eller del av nettovinsten avsätts för vissa förmånstagare till sär-
skilda fonder under eget kapital.
Om livförsäkringsaktiebolag underkastas samma vinstutdelningsregler
som skadeförsäkringsaktiebolag kan det, som Försäkringsutredningen
antagit, ligga nära till hands att bestämmelsen i 12 kap. 2 § tillämpas så
att särskilda avsättningar görs för livförsäkringstagamas räkning inom
ramen för eget kapital. En fördel är att försäkringstagarna i de vinstut-
delande bolagen då skulle kunna tillgodogöra sig vinster på rörelsen i
200
samma mån som aktieägarna. En sådan bolagsrättslig och redovis-
ningsmässig behandling skulle dock i högre grad än dagens regler försvå-
ra gränsdragningen mellan rörelsens riskkapital och åtaganden mot liv-
försäkringstagare. Som utredningen antagit torde nämligen sådana avsätt-
ningar skapa förväntningar hos försäkringstagarna om en avkastning som
svarar mot dessa vinstmedel. Det finns en risk för att försäkringstagarna
uppfattar vinstmedlen som likvärdiga med medel som utfasts som åter-
bäring genom avtal eller ett ensidigt beslut.
Som flera remissinstanser har anfört väcker den föreslagna ordningen
också flera tillämpningsproblem. Det kan dessutom ifrågasättas om inte
åtskilliga bestämmelser på annat håll, t.ex. om nyemission, behöver jus-
teras för att tillgodose att livförsäkringstagare inte ges sämre möjligheter
att tillvarata sina rättigheter än en minoritetsaktieägare. Om försäkrings-
tagarnas kapital skall behandlas på samma sätt som externt riskkapital i
rörelsen, bör försäkringstagarna i princip också vara delägare i bolaget,
t.ex. i egenskap av aktieägare. Ett aktieinnehav ger ju även rätt till
inflytande i bolaget och möjligheter att avyttra aktieinnehavet. I denna
del bör utredningsförslaget alltså inte genomföras.
De bör framhållas att regeringens förslag till nya överskottsregler utgör
ett alternativ till Försäkringsutredningens förslag om försäkringstagar-
fonder, för att tillgodose flera av remissynpunkterna, utan att ändå frångå
de principiella utgångspunkterna för utredningsförslaget i stort.
Avsättningar till skuldposter för medel som får användas för förlusttäck-
ning
Frågan är om det även finns anledning att ställa sig principiellt avvisande
till att det i vinstutdelande livförsäkringsbolag förekommer avsättningar
bland skuldposterna som är ofördelade mellan försäkringstagarkollek-
tivet och aktieägarkollektivet och som fritt kan återtas av försäkrings-
bolaget för förlusttäckning. Inom brittisk försäkring förekommer skuld-
avsättningar i form av s.k. terminal bonus som enligt vad som kunnat
inhämtas innebär att uppkomna överskott fördelas t.ex. efter avtalat för-
säkringsbelopp. Återbäringen är dock inte garanterad för framtiden utan
kan komma att återtas av bolaget. Återbäring beräknas periodvis. Infor-
mationen om återbäringen sker normalt på så sätt att uppgift lämnas om
den summa som betalas ut om försäkringsfall inträffar inom den när-
maste 12-månaders- eller 6-månadersperioden tillsammans med uppgift
om att beloppet kan ändras från tid till annan.
En sådan återbäringshantering bidrar inte till att hålla en tydlig skillnad
mellan återbäring och riskkapital, vilket är en förutsättning för att införa
möjligheter till vinstutdelning i livförsäkringsaktiebolag. Det finns i lik-
het med vad som anförts beträffande försäkringstagarfonder även en risk
för att försäkringstagare uppfattar sådana ofördelade avsättningar på
skuldsidan som likvärdiga med återbäring som försäkringstagarna har
garanterats. Det är också tveksamt om sådana avsättningar — vilka i och
för sig tillåts enligt artikel 22 i försäkringsredovisningsdirektivet —
skulle kunna läggas till grund för en förmånsrätt för livförsäkringstagama
Prop. 1998/99:87
201
och hur fördelningen i så fall skall ske (se avsnitt 8.4.2). Den nu diskute-
rade ordningen liknar visserligen nuvarande svenska åter-
bäringshantering. Den gäller dock under förutsättning av ett vinstutdel-
ningsförbud.
Som vi senare återkommer till bör 12 kap. 5-8 §§ inte heller behållas
ens för nuvarande traditionella livförsäkringsbolag som fortsätter verk-
samheten enligt tidigare premisser utan vinstutdelning och med använd-
ning av i huvudsak samma återbäringsteknik (se vidare avsnitt 14).
Det föreslås därför inte några bestämmelser om avsättningar av det
slag som regleras i artikel 22 i Försäkringsredovisningsdirektivet.
Prop. 1998/99:87
Regeringens förslag: Försäkringstekniska avsättningar skall göras för
garanterad och villkorad återbäring. Den garanterade återbäringen ut-
görs av sådan återbäring som garanterats i nominella eller reala be-
lopp genom försäkringsavtal eller en ensidig utfästelse från bolaget.
Villkorad återbäring utgörs av avtalad eller ensidigt utfast återbäring
som försäkringstagarna står en finansiell eller en försäkringsteknisk
risk för.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer i vissa hänseen-
den med regeringens förslag, (se betänkandet s. 149-154 och 270). Ut-
redningen har föreslagit att försäkringstekniska avsättningar skall göras
för överskott som garanterats försäkringstagarna (bonus), att avsättning-
arna kan göras till en ofördelad fond för att senare fördelas på enskilda
försäkringstagare och att bonus kan beräknas på andelar i företagsintema
fonder.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med re-
geringens förslag (se promemorian s. 154-155).
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna har godtagit Försäk-
ringsutredningens förslag (se dock avsnitt 7.3).
Remissinstanserna har över lag varit positiva till försäkringsrörelse-
promemorians förslag. Försäkringsförbundet har framhållit att villkorad
återbäring möjliggör nya produkter där försäkringstagaren bär en del av
den egna försäkringens risker utan att delta i den kollektiva riskutjäm-
ningen. Aktuarieföreningen har gjort samma bedömning men konstaterar
att genomlysningsprincipen ställer extra krav på nya produkter. Även
Aktuarienämnden har välkomnat möjligheten till nya produkter som kan
bestå av dels garanterade utfästelser och dels utfästelser som varierar
exempelvis med värdet på en tillgångsmassa eller det aktuariella utfallet
för ett enskilt försäkringsavtal. Vad som innefattas i begreppet villkorad
återbäring bör enligt Finansinspektionen klargöras.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare framgått är det väsent-
ligt att alla överskott som inte kan användas för vinstutdelning eller för-
lusttäckning i bolaget och som har karaktär av ett ovillkorligt eller vill-
korligt åtagande till försäkringstagarna behandlas som en försäkrings-
202
teknisk avsättning. Precis som i dag måste försäkringstekniska avsätt-
ningar göras enligt rörelsereglema bl.a. för sådan garanterad återbäring
som försäkringstagarna har rätt till på grund av försäkringsavtal eller
ensidigt gjorda utfästelser, t.ex. beslut om att gottskriva återbäring utöver
vad som avtalet garanterar. Det är emellertid väsentligt att också andra
överskott inom konventionell livförsäkring som är avsedda att tillföras
försäkringstagarna senare - och som inte är riskkapital i bolaget - be-
handlas på motsvarande sätt, även om den närmare fördelningen på den
enskilde försäkringstagaren eller en grupp av försäkringstagare har gjorts
beroende av tillgångarnas värdeförändring, aktuariella förhållanden eller
andra försäkringstekniska faktorer. Därför bör försäkringstekniska av-
sättningar göras även för sådana villkorade åtaganden.
Garanterad återbäring är en ovillkorlig skuld som kan bestämmas till
nominellt eller realt belopp. Villkorad återbäring föreligger om det åter-
bäringsbelopp som senare skall tillkomma försäkringstagarna är bero-
ende av vilket värde förvaltade tillgångar har vid utbetalningstidpunkten
eller av andra särskilda villkor som ännu inte är uppfyllda.
Den närmare avgränsningen av begreppet villkorad återbäring är vis-
serligen en fråga som i mycket måste bedömas i praxis. De villkor som
styr den villkorade återbäringen kan i princip se ut på olika sätt. De kan
vara finansiella eller aktuariella. De kan också vara kopplade till i avtalen
specificerade driftskostnader som dessutom skall vara möjliga att identi-
fiera och kontrollera så att försäkringstagarna får del av överskott om
kostnaderna blir lägre än vad avgiftsuttaget baserats på. Det är viktigt att
försäkringstagarna genom den villkorade återbäringen inte kommer att
stå en allmän rörelserisk. Den villkorade återbäringen skall däremot inte
ses som en direkt ersättning till det som i dag brukar benämnas för allo-
kerad återbäring.
Utformningen av avtalsvillkoren för återbäringen och hur detaljerade
villkoren skall vara styrs också av avtalsrätten.
Som tidigare nämnts skall också sådana överskott i livförsäkringsbolag
som enligt bolagsordningen inte får användas för vinstutdelning eller
förlusttäckning gottskrivas försäkringstagarna som återbäring. Beroende
på villkoren i bolagsordningen eller i en annan av stämman gjord ut-
fästelse kan återbäringsbeloppen vara att bedöma som garanterad eller
villkorad återbäring.
Frågan om försäkringstekniska avsättningar för bl.a. återbäring be-
handlas ytterligare i avsnitt 8.1 och 8.8.1.
Prop. 1998/99:87
Regeringens förslag: Livförsäkringsbolag som gottskriver återbäring
skall göra detta utgående från försäkringstagarnas och andra ersätt-
ningsberättigades bidrag till överskottet. Om återbäringen skall för-
delas på annat sätt eller om rätt till återbäring saknas skall fördel-
ningsreglerna respektive villkoret framgå av försäkringsavtalet. Sam-
ma principer skall gälla för återbäring enligt bolagsordningen.
203
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer endast delvis
med regeringens förslag (se betänkandet s. 151-154 och 270-273). Ut-
redningen har inte föreslagit någon regel om återbäringens fördelning.
Utredningen har föreslagit en “spärregel” som innebär att ett bolag inte
får väsentligt sänka den andel av överskott som bolaget ensidigt utfast
under en följd av räkenskapsår, om det inte följer av försäkringstekniska
riktlinjer eller annars finns särskilda skäl.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer väsent-
ligen med regeringens förslag (se promemorian s. 155-158). Av prome-
morians förslag framgår inte klart att bestämmelsen skall tillämpas också
i andra fall än då återbäring gottskrivs enligt försäkringsavtal eller nya 12
kap. 5 §.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt Försäk-
ringsutredningens förslag eller lämnat det utan erinran. Aktuarienämnden
har pekat på avsaknaden av riktlinjer för fördelningen av vinstmedel
mellan försäkringstagare. Advokatsamfundet har ansett att överskott i en
försäkringsgren inte bör få användas för att subventionera underskott i en
annan gren. Samfundet har dock ifrågasatt om detta kan förhindras ge-
nom en väl fungerande marknad och konkurrens.
Remissinstanserna har godtagit försäkringsrörelsepromemorians för-
slag. Aktuarienämnden har ansett att det är bra att kontributionsmetoden
anvisas som huvudregel även i framtiden och föreslår en teknisk juste-
ring som bättre ansluter till dagens praxis. Finansinspektionen har ansett
att den föreslagna principen även bör gälla för återbäring från den före-
slagna konsolideringsfonden.
Skälen för regeringens förslag: Som en konsekvens av att skälig-
hetskravet utmönstras får försäkringsbolagen större frihet att komma
överens med försäkringstagarna om villkoren för återbäring. Därmed
skapas bättre förutsättningar för ett brett produktutbud och en effektiv
konkurrens. Försäkringsavtal med olika rätt till delaktighet i överskottet
bör också få förekomma. Man bör med andra ord inte i lag kräva att en
rätt till överskott under alla förhållanden måste föreligga i fråga om vissa
slag av försäkringslösningar. Skillnader kan vara naturliga t.ex. om den
garanterade avkastningen är olika eller om avtalsvillkoren medger en
större rätt till flyttning av livförsäkringssparande än nuvarande tradi-
tionella livförsäkringsavtal.
Mot bakgrund av denna bedömning blir det viktigare än i dag att prin-
ciperna för återbäring direkt framgår av avtalsvillkoren och att en avtalad
rätt till återbäring inte ensidigt kan ändras till försäkringstagarens nack-
del utan stöd i avtalsvillkoren. Även då en rätt till återbäring saknas bör
detta tydligt framgå av försäkringsavtalet. Det finns därför skäl för att
anvisa en handlingsregel för fördelningen av garanterad och villkorad
återbäring mellan olika försäkringstagare som bolaget skall tillämpa i
avtalen om den inte avtalas bort. En regel för fördelning av återbäring är
också befogad till följd av att vinster som inte får användas för vinstut-
delning eller förlusttäckning enligt bolagsordningen skall gottskrivas
försäkringstagarna som återbäring, även om ingen rätt till överskott finns
enligt försäkringsavtal.
Prop. 1998/99:87
204
Försäkringsutredningen har, såvitt avser förslaget om särskilda försäk-
ringstagarfonder, ansett att en proportionalitetsprincip för fördelning av
vinster och förluster mellan å ena sidan aktieägare och å andra sidan för-
säkringstagare är befogad, en princip som flera remissinstanser anslutit
sig till. En sådan proportionalitetsprincip är också naturlig vid fördelning
av återbäring mellan olika försäkringstagargrupper och enskilda försäk-
ringstagare inom gruppen för det fall att inte annat är avtalat mellan bo-
laget och försäkringstagaren.
Med anledning av att försäkringstagare i allmänhet har förväntningar
på överskott i förhållande till inbetalda premier och att den s.k. kontri-
butionsmetoden gäller för överskottshanteringen i dag, bör denna princip
ligga till grund för den nu diskuterade huvudregeln om fördelning av
överskott mellan olika försäkringstagare. Metoden innebär att fördel-
ningen av återbäring i största möjliga utsträckning skall baseras på de
enskilda försäkringarnas bidrag till bolagets samlade överskott. Inom
ramen för denna metod kan något olika tillämpningar rymmas.
En sådan huvudregel bör utformas så att den riktar sig mot försäk-
ringsbolagen och ålägger dessa att i försäkringsvillkoren precisera vad
som närmare skall gälla för fördelningen av återbäring mellan olika för-
säkringstagare när detta inte sker enligt kontributionsmetoden eller när
försäkringstagaren saknar rätt till återbäring. På så sätt undviks att regeln
får en direkt civilrättslig karaktär som tolkningsregel i avtalsförhållan-
den.
Motsvarande principer bör gälla i fråga om bolagsordningen för sådan
återbäring av vinst som inte får användas för vinstutdelning eller för-
lusttäckning. Även sådan av bolagsordningens innehåll beroende återbä-
ring bör fördelas enligt kontributionsmetoden om inte andra regler följer
av bolagsordningen. Som Finansinspektionen framhållit bör detsamma
gälla för återbäring från konsolideringsfond som får ske i den mån det
har reglerats i bolagsordningen (se vidare avsnitt 7.6). Motsvarande bör
gälla om den villkorade återbäringen skall gottskrivas i andra fall, då en
avvikelse från kontributionsmetoden skall förutsätta bestämmelser i bo-
lagsordningen.
Även villkor för fördelningen av avtalsgrundad villkorad återbäring
som avviker från kontributionsmetoden skall således framgå av försäk-
ringsavtalet, t.ex. en villkorad rätt till återbäring ur avkastningen från
förvaltningen av vissa tillgångar.
Om återbäringsfördelningen regleras i bolagsordningen eller ensidigt
gottskrivs av försäkringsbolaget under flera år får denna typ av medel
inte förespeglas försäkringstagarna (se avsnitt 8.3.3). Därmed blir det
knappast fråga om det som Advokatsamfundet berört, nämligen att före-
speglade eller förväntade överskott “tas från en försäkringsgren” för att
“subventionera en annan gren”.
En annan sak är att slopandet av vinstutdelningsförbudet och skälig-
hetsprincipen samt en ökad konkurrens kan påverka premiesättningen.
Premierna kan inte bara bli lägre utan i vissa fall också högre än vad de
skulle ha varit vid tillämpningen av en princip där försäkringsgrenen
måste bära sina kostnader samt tilldelas alla överskott. En ökad konkur-
rens motverkar dock höjda premier genom ökad effektivitet.
Prop. 1998/99:87
205
De preciserade fördelningsgrundema i försäkringsavtalet eller bolags- Prop. 1998/99:87
ordningen bör återspeglas i sådana försäkringstekniska riktlinjer som
skall upprättas av försäkringsbolag (se vidare avsnitt 8.3.1).
Försäkringsutredningen har föreslagit en “spärregel” för sänkningar av
återbäring som kan ha tilldelats försäkringstagarna av fria vinstmedel
utan något stöd i avtal. Fråga uppkommer om en sådan bestämmelse be-
hövs.
Den föreslagna bestämmelsen skulle i och för sig kunna vara av värde
för försäkringstagarna i olika situationer. Med utgångspunkt i de förslag
som angetts ovan kan det antas att större delen av återbäringen i fram-
tiden kommer att tillgodoräknas försäkringstagarna med stöd av villkor
som framgår av försäkringsavtalet. Därmed minskar behovet av en spär-
regel, eftersom utrymmet för bolaget att under avtalsperioden fritt för-
foga över återbäringen reduceras. Det kan under alla förhållanden ifråga-
sättas om bestämmelsen i praktiken skulle få någon större betydelse, ef-
tersom bolaget enligt utredningens förslag ändå måste kunna förbehålla
sig en rätt till väsentliga ändringar i riktlinjerna. Det vore också olyckligt
om försäkringstagare i gemen i förlitan på en sådana skyddsbestämmelse,
som ju i sig godtar delvisa sänkningar varje år, avstår från att ställa an-
språk på klara avtalsvillkor om förutsättningar för fördelningen av åter-
bäring. Den föreslagna bestämmelsen skulle då närmast riskera att mot-
verka en utveckling där rätten till återbäring avtalsregleras. Den aktuella
spärregeln bör därför inte införas. Frågan om spärren berör också en av-
talsrättslig fråga om under vilka förutsättningar en försäkringsgivare blir
bunden av ett eget konsekvent agerande.
Frågan om förbudet att förespegla återbäring som inte har grund i för-
säkringsavtal behandlas i avsnitt 8.3.3.
Regeringens förslag: Livförsäkringsaktiebolag skall i princip till-
lämpa samma regler som skadeförsäkringsaktiebolag i fråga om av-
sättningar till — och nedsättningar av — överkursfond. Livförsäk-
ringsbolag som får dela ut vinst skall tillämpa skadeförsäkrings-
bolagens regler om reservfond. Livförsäkringsbolag som inte får dela
ut vinst skall inrätta en konsolideringsfond för avsättning av belopp
som får användas för förlusttäckning. Konsolideringsfonden får an-
vändas även för annat ändamål som följer av föreskrifter i bolags-
ordningen.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer delvis med rege-
ringens förslag (se betänkandet s. 288). Utredningen har till skillnad från
regeringen föreslagit att reservfond skall inrättas även i icke vinst-
utdelande livförsäkringsbolag.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med re-
geringens (se promemorian s. 160-162).
206
Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot Försäkringsutred-
ningens forslag eller har avstått från att kommentera detta.
De flesta remissinstanser har godtagit försäkringsrörelsepromemorians
förslag. Försäkringsförbundet, Aktuarieforeningen och Aktuarie-
nämnden har dock ansett att reglerna om konsolideringsfond av konkur-
rensskäl bör gälla även vinstutdelande livförsäkringsbolag. En minoritet
inom förbundet och nämnden har dock motsatt sig detta och förordat
promemoriaförslaget. Finansinspektionen har ifrågasatt om promemo-
rians förslag sammantaget innebär så stor skillnad mot dagens åter-
bäringshantering. Revisorsamfundet har mera generellt förordat en an-
passning av överskottsreglema till årsredovisningslagen.
Med anledning av de förslag som lämnats i fråga om vinstutdelning och
slopande av återbäringsfonden måste övervägas i vad mån livförsäk-
ringsbolag skall följa samma regler som skadeförsäkringsbolag såvitt
avser avsättning till — och nedsättning av — överkursfond och reserv-
fond.
Överkursfond och reservfond
Som tidigare nämnts skall en överkursfond inrättas i skadeförsäkrings-
aktiebolag. I fonden redovisas den överkurs som erläggs vid emission av
aktier. Till reservfonden skall skadeförsäkringsbolag göra avsättningar
bl.a. vid en emission eller till följd av bestämmelse i bolagsordningen
och beslut av bolagsstämman. Överkursfonden och reservfonden får an-
vändas endast för vissa ändamål, bl.a. för täckning av förluster som inte
kan täckas av fritt eget kapital och, i skadeförsäkringsaktiebolag, för
överföring till aktiekapitalet genom fondemission (12 kap. 9 § FRL). För
livförsäkringsbolag saknas däremot regler om såväl reservfond som
överkursfond. Det hänger samman med vinstutdelningsförbudet och nu-
varande regler för återbäringshanteringen. I traditionella livförsäk-
ringsaktiebolag skall överkurs vid emission av aktier sättas av till återbä-
ringsfonden (35 § bilaga 3 till FFFS 1998:28).
Överkurs vid emission av aktier bör jämställas med tillskjutet aktie-
kapital. Bestämmelserna i 12 kap. 9 § om avsättning till överkursfond
och användning av överkursfond för förlusttäckning bör därför gälla för
samtliga livförsäkringsaktiebolag, oavsett om bolaget får dela ut vinst
eller inte. I icke vinstutdelande bolag kan överskursfonden användas för
förlusttäckning.
Belopp som redovisas i överkursfond och reservfond får bl.a. användas
för överföring till aktiekapitalet genom fondemission. I ett senare avsnitt
7.7.2 konstateras dock att en fondemisson inte får ske i icke vinstutde-
lande livförsäkringsbolag. Inrättandet av en reserv fond är också olämp-
ligt i sådana bolag med hänsyn till att reservfonden kan överföras till ak-
tiekapitalet. De livförsäkringsbolag som inte får dela ut vinst bör, som
Prop. 1998/99:87
207
behandlas nedan, inrätta en särskild fond för förlusttäckningsmedel, och Prop. 1998/99:87
saknar därför också behov av en reservfond för förlusttäckningsändamål.
Följaktligen bör endast livförsäkringsbolag som får dela ut vinst om-
fattas av de bestämmelser om reservfond som i dag gäller för skadeför-
säkringsbolag.
Konsolideringsfond
Livförsäkringsbolag som inte får dela ut vinst bör således inrätta en sär-
skild fond för de överskott som får användas för förlusttäckning. Denna
fond kan lämpligen benämnas konsolideringsfond. Fondens primära syfte
skall vara att fungera som konsolideringsbuffert i bolaget. Lagen bör
dock inte förhindra att medel i konsolideringsfonden även används för
återbäring till försäkringstagarna till den del fonden överstiger vad som
behövs för bolagets konsolidering. Lagen bör också ge utrymme för an-
nan användning än för förlusttäckning och återbäring, t.ex. bidrag till för
verksamheten nyttig forskning. Konsolideringsfondens användning för
olika ändamål bör regleras i bolagsordningen. Reglerna om använd-
ningen måste givetvis vara förenliga med andra regler, t.ex. vinstutdel-
ningsförbudet och den skälighetsprincip som skall gälla för äldre liv-
försäkringar (angående äldre försäkringar, se avsnitt 14.2). I likhet med
reservfonden bör dispositionen av konsolideringsfonden ankomma på
bolagsstämman.
Information om bolagsordningens regler om konsolideringsfondens
användning bör regleras i sådana myndighetsföreskrifter som får utfärdas
med stöd av den nya allmänna rörelsebestämmelsen 1 kap. 1 a §.
Konsolideringsfond i vinstutdelande livförsäkringsbolag?
En konsolideringsfond skall alltså inrättas i livförsäkringsbolag, såväl
aktiebolag som ömsesidiga bolag, som inte får dela ut vinst. De flesta
företrädare för försäkringsbranschen har ansett att vinstutdelande försäk-
ringsbolag av konkurrensskäl bör få inrätta en motsvarande konsolide-
ringsfond. De har pekat på svårigheterna för dagens livförsäkringsbolag
att övergå till en vinstutdelande verksamhet om inte återbäringsmedel får
utnyttjas i kapitalbasen.
En av de grundläggande målsättningarna för arbetet med försäkrings-
rörelsereformen är att en klar åtskillnad görs mellan försäkringstagarnas
medel och bolagets riskkapital i livförsäkringsaktiebolag som får dela ut
vinst till ägarna. Det kan ifrågasättas om det är möjligt att utforma be-
stämmelser som kan trygga försäkringstagarnas intressen med en konso-
lideringsfond i vinstutdelande bolag. Förslaget är neutralt mellan aktie-
bolag och ömsesidiga bolag på så sätt att båda associationsformerna skall
ha fonden under vissa förutsättningar. En konsolideringsfond bör således
inte medges i vinstutdelande livförsäkringsbolag.
208
Det bör också framhållas att regleringen inte i sig förhindrar att vin-
stutdelande livförsäkringsbolag meddelar långa försäkringar med ut-
jämnad avkastning som dagens pensionsförsäkringar.
Konsolideringsfondens framtid bör bli föremål för fortsatta överväg-
anden. En översyn skall inom kort påbörjas av de associationsrättsliga
reglerna för försäkringsföretag. Förutsättningarna skall undersökas för en
ordning där företagen i stor utsträckning följer reglerna för allmänna fö-
retag. Konsolideringsfonden tas upp i detta sammanhang.
Försäkringsförbundet och Aktuarienämnden har påpekat att en över-
gång till vinstutdelning i befintliga äldre livförsäkringsbolag, med inrikt-
ning på pensionsförsäkringar, kräver ett så stort tillskott av kapital att
åtgärden är orealistisk. Det finns inte nu skäl att ifrågasätta denna be-
dömning. Det är därför möjligt att försäkringsrörelse i vinstutdelande
livförsäkringsbolag framför allt kommer att avse kort sjuk- och olycks-
fallsförsäkring, fondlivförsäkring samt lång utjämnande livförsäkring
med nya former av återbäring inom ramen för villkorad återbäring.
Övrigt
De nya rörelsereglema syftar inte till att styra produktutvecklingen. Såväl
nya som befintliga försäkringslösningar skall rymmas inom regelverket.
Reformen öppnar dock möjligheterna för en bred produktutveckling.
Förslaget ger också goda möjligheter att arbeta inom ett bolag som inte
delar ut vinst med sådan återbäringsteknik som i dag används för tradi-
tionella livförsäkringar. De nya reglerna kräver dock en ökad avtalsregle-
ring av återbäring och kommer sannolikt att på sikt leda till nya former
av utjämnad återbäring även i livförsäkringsbolag som inte far dela ut
vinst.
Även de närmare fördelningsregler som skall tillämpas enligt kontri-
butionsmetoden bör regleras i försäkringsavtalet. Detta gäller särskilt om
ett bolag meddelar försäkringar med olika rätt till överskott eller i bolag
där vinstutdelning kan äga rum. De förslag som vi lämnar beträffande
försäkringstekniska grunder bygger också på detta synsätt. Åt samma
håll verkar det föreslagna förbudet att förespegla återbäring som inte är
avtalsreglerad.
Det kan också anmärkas att den föreslagna konsolideringsfonden på
flera sätt skiljer sig från nuvarande återbäringsfond. Konsoliderings-
fonden skall till skillnad från återbäringsfonden redovisas inom ramen
för eget kapital. Därigenom klargörs att konsolideringsfondens primära
syfte är att tjäna som riskkapital. Detta förhållande tillsammans med and-
ra lämnade förslag kommer sannolikt efter hand att medföra att åter-
bäring tillförs försäkringstagarna på ett mer löpande sätt än vad som hit-
tills gällt för konventionell livförsäkring. Användningen av konsolide-
ringsfonden för annat än förlusttäckning skall till skillnad från använd-
ningen av återbäringsfonden dessutom regleras i bolagsordningen. Däri-
genom möjliggörs individuella anpassningar för användningen i olika
bolag samtidigt som bolaget får en skyldighet att på förhand fastställa de
Prop. 1998/99:87
209
närmare principerna för fondens användning som inte kan ändras på an-
nat sätt än genom en ändring av bolagsordningen.
Regeringens förslag: Nuvarande redovisningsregler som möjliggör
uppskrivningar av materiella och finansiella tillgångar tas bort i liv-
försäkringsbolag.
Prop. 1998/99:87
Försäkringsutredningen har inte särskilt behandlat frågan.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer delvis
med regeringens förslag (se promemorian s. 158 och 159). Promemorians
förslag avsåg även skadeförsäkringsbolag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har överlag inte haft några in-
vändningar mot promemorians förslag. Endast Försäkringsförbundet har
ansett att uppskrivningsmöjligheten bör behållas.
Skälen för regeringens förslag: De nya redovisningsreglerna för för-
säkringsbolag som införts genom ÅRFL innebär att positiva värdeför-
ändringar på tillgångar kan beaktas i redovisningen, dels inom ramen för
uppskrivningsreglema vid en värdering med utgångspunkt i anskaff-
ningsvärdet, dels vid en värdering till verkligt värde (se avsnitt 7.1). En
värdering till verkligt värde innebär i jämförelse med uppskrivnings-
reglema en mera konsekvent och systematisk behandling av s.k. dolda
reserver. Denna värderingsmetod ger samtidigt en bättre bild i balans-
räkningen av bolagets konsolidering, eftersom värdeökningar och värde-
nedgångar beaktas konsekvent. Från analyssynpunkt är därför en sådan
redovisning att föredra (jfr prop. 1995/96:10 del 4 s. 67).
De skäl som motiverar uppskrivningsreglema torde lika väl tillgodoses
av regler om en värdering till verkligt värde. Nuvarande uppskrivnings-
regler är dessutom mindre meningsfulla för konventionella livförsäk-
ringsbolag och i ömsesidiga skadeförsäkringsbolag sedan äldre regler om
uppskrivningsbeloppets användning för bl.a. utjämning mot nedskriv-
ningar på andra tillgångar utmönstrats.
Det kan visserligen argumenteras för att uppskrivningsreglema skall
finnas kvar för att kunna tillämpas enbart på aktier och andelar i dotter-
och intresseföretag, som är undantagna från reglerna om en värdering till
verkligt värde. En alternativ väg kan dock vara att tillåta en värdering till
verkligt värde även för sådana tillgångar. Vid innehav i dotter- och in-
tresseföretag föreligger dessutom ett betydande inflytande som i vart fall
när det gäller dotterföretag ger försäkringsbolaget möjligheter att ge-
nomdriva en utdelning från det ägda företaget. På så sätt kan värdeök-
ningar i form av utdelningsbara vinster ändå komma försäkringsbolaget
tillgodo. Det kan vidare anmärkas att 7 kap. 22 och 24 §§ ger möjligheter
att, efter Finansinspektionens medgivande, beakta övervärden på till-
gångar i kapitalbasen även om ingen uppskrivning har skett i balansräk-
ningen.
210
I försäkringsrörelsepromemorian har föreslagits att reglerna om upp-
skrivning av finansiella och materiella tillgångar upphävs beträffande
såväl liv- som skadeförsäkringsbolag. Sveriges Försäkringsförbund har å
andra sidan förklarat att det inte finns tillräckliga skäl för detta. Enligt
förbundet har reglerna fortfarande betydelse för skadeförsäkringsbolag
och kan få det även i framtida livförsäkringsbolag.
Som flera gånger framhållits bör de reformerade rörelsereglema bidra
till en klarare distinktion i livförsäkringsbolag mellan överskott som till-
kommer försäkringstagarna respektive överskott som utgör företagets
riskkapital. Det är från denna synpunkt tveksamt med uppskrivnings-
regler på livförsäkringssidan eftersom värdet på uppskrivna tillgångar
förs direkt till eget kapital. I skadeförsäkringsbolag kan uppkrivnings-
fonden föras till aktiekapitalet. En sådan ordning i livförsäkringsbolag
kan medföra problem om försäkringstagarna har rätt till återbäring be-
räknat på rörelsens överskott. Vid en värdering till verkligt värde skall
det värde som överstiger anskaffningsvärdet visserligen sättas av till en
fond för orealiserade vinster under eget kapital. Sådana vinster ingår
dock i årets resultat samtidigt som fonden för orealiserade vinster, till
skillnad från uppskrivningsfonden, inte får användas för allmän för-
lusttäckning.
Det bör därför tills vidare inte finnas någon uppskrivningsmöjlighet av
tillgångar i livförsäkringsbolag där reglerna hittills varit av liten bety-
delse.
Det är som framhållits i försäkringsrörelsepromemorian allmänt sett av
vikt att liv- och skadeförsäkringsbolag tillämpar samma värderingsregler
för redovisningen. Försäkringsförbundet har dock framhållit att en upp-
skrivningsmöjlighet är av särskilt värde för skadeförsäkringsbolagen. I
den associationsrättsliga översyn som aviserats tidigare finns anledning
att behandla även sådana frågor som berör försäkringsbolagens uppskriv-
ningsmöjligheter. Det finns då anledning att överväga frågorna på nytt.
Reglerna för skadeförsäkringsbolag bör därför inte ändras nu.
Prop. 1998/99:87
Regeringens förslag: En ökning av aktiekapitalet genom överföring
av utdelningsbara medel och belopp i reservfond eller överkursfond
(fondemission) tillåts i livförsäkringsaktiebolag som får dela ut vinst.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer i sak med rege-
ringens förslag (se betänkandet s. 171 och 261).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer helt
med regeringens (se promemorian s. 159 och 160).
Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot förslagen.
Skälen för regeringens förslag: I traditionella livförsäkringsaktie-
bolag är fondemission förbjuden som en följd av nuvarande vinstutdel-
ningsförbud (4 kap. 1 § FRL och prop. 1981/82:180 s. 173). Som en kon-
sekvens av att vinstutdelningsförbudet avskaffas för konventionella liv-
211
försäkringsaktiebolag bör även bestämmelserna om fondemission ändras.
I livförsäkringsaktiebolag som får dela ut vinst bör — på samma sätt som
i skadeförsäkringsaktiebolag — utdelningsbara medel eller tillgängliga
belopp i bl.a. reservfond kunna användas för en överföring till aktiekapi-
talet. Fondemission bör däremot inte tillåtas i sådana livförsäkringsaktie-
bolag som inte får dela ut vinst, främst eftersom aktiekapitalet kan tillgo-
dogöras aktieägarna efter ett beslut om nedsättning.
I ömsesidiga bolag saknas i dag motsvarighet till aktiebolagens aktie-
kapital. Några bestämmelser om fondemission är därför inte aktuella
för sådana bolag.
Regeringens bedömning: Det bör inte vara någon skyldighet för för-
säkringsbolag att spara en viss andel av årets nettovinst i en bunden
fond.
Prop. 1998/99:87
Försäkringsutredningens förslag: Utredningen har föreslagit att för-
säkringsbolag skall sätta av en viss andel av årsvinsten till reservfonden
(se betänkandet s. 171, 288 och 289).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med re-
geringens förslag (se promemorian s. 160-162).
Remissinstanserna har inte närmare kommenterat förslagen.
Skälen för regeringens bedömning: Försäkringsbolag behöver inte,
till skillnad från flertalet andra svenska företag, göra årliga avsättningar
till reservfonden baserade på nettovinsten. Undantaget har motiverats
med att reservfonden varit av underordnad betydelse for försäkringsbo-
lagens konsolidering (se prop. 1980/81:180 s. 270 och 271).
Genom slopandet av reglerna om återbäringsmedel, som tidigare tjänat
som primärt riskkapital, blir reservfonden respektive den föreslagna kon-
solideringsfonden av central betydelse for konsolideringen i vinstutde-
lande respektive icke vinstutdelande livförsäkringsbolag. Som tidigare
anförts bör försäkringsbolag omfattas av samma associationsrättsliga
regler som allmänna företag, om inte annat följer av deras särart. Detta
talar för att såväl liv- som skadeförsäkringsbolag skall underkastas regler
om tvångssparande.
Om ett krav på avsättningar införs måste det anges hur stor reserv-
fonden måste vara för att avsättningarna skall kunna underlåtas. Utred-
ningen har föreslagit att reservfonden och överkursfonden tillsammans
måste uppgå till tjugo procent av aktiekapitalet. Förslaget överens-
stämmer med nuvarande regler för de allmänna aktiebolagen (12 kap.
4 § aktiebolagslagen). Utredningens förslag kan dock inte utan vidare
tillämpas på de ömsesidiga försäkringsbolagen där det saknas en direkt
motsvarighet till aktiekapitalet som gränsen kan knytas till.
Mot bakgrund av att Aktiebolagskommittén i sitt delbetänkande Vin-
stutdelning i aktiebolag (SOU 1997:168) föreslagit att motsvarande be-
stämmelser i aktiebolagslagen tas bort bör ett avsättningskrav inte införas
212
nu för försäkringsbolag. Frågan får i stället tas upp i ett senare samman-
hang när slutsatser kan dras från de pågående beredningarna i ämnet för
allmänna aktiebolag.
Regeringens förslag: En minoritet av aktieägare i skadeförsäkrings-
aktiebolag och i livförsäkringsaktiebolag som får dela ut vinst skall ha
rätt till vinstutdelning i samma mån som aktieägare i allmänna aktie-
bolag. En särskild erinran tas in om att sådan vinstutdelning inte far
stå i strid med stabilitetsprincipen.
Prop. 1998/99:87
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer i sak med rege-
ringens förslag men saknar en uttrycklig begränsning till vinstutdelande
livförsäkringsaktiebolag liksom en hänvisning till stabilitetsprincipen (se
betänkandet s. 288).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med re-
geringens förslag (se promemorian s. 163 och 164).
Remissinstanserna har godtagit förslagen.
Bakgrund: Beslut om vinstutdelning fattas enligt 12 kap. 3 § FRL av
bolagsstämman. Bestämmelser har sin motsvarighet i 12 kap. 3 § första
stycket aktiebolagslagen. För allmänna aktiebolag gäller, till skillnad från
försäkringsbolag, att en minoritet som representerar minst en tiondel av
aktiekapitalet har rätt att påkalla vinstutdelning med ett på visst sätt be-
stämt belopp. Minoriteten kan kräva utdelning av högst halva netto-
vinsten för året, men inte med mer än fem procent av bolagets egna ka-
pital, sedan avdrag skett för sådana belopp som enligt lag eller bolags-
ordning skall sättas av till bundet eget kapital eller användas för något
annat ändamål än vinstutdelning. Vidare får vinstutdelning inte stå i strid
med den s.k. försiktighetsprincipen (12 kap. 3 § andra stycket aktiebo-
lagslagen).
Bestämmelserna om tvångsutdelning utgör ett skydd mot maktmiss-
bruk i form av en vägran att besluta om vinstutdelning, s.k. utsvältning
(se prop. 1975:103 s. 249). I skadeförsäkringsaktiebolag har det emeller-
tid ansetts att aktieägarnas krav på vinstutdelning bör stå tillbaka för för-
säkringstagarnas intresse av låga premier och återbäring. Några bestäm-
melser om tvångsutdelning har därför inte införts för sådana bolag (prop.
1948:50 s. 307, se även prop. 1981/82:180 s. 264). Att motsvarande be-
stämmelser saknas för traditionella livförsäkringsbolag är en konsekvens
av vinstutdelningsförbudet.
Skälen för regeringens förslag: En särreglering för försäkringsbo-
lagen i frågan om minoritetsaktieägares rätt till tvångsutdelning har svaga
motiv. Andra förhållanden, bl.a. en förbättrad genomlysning av försäk-
ringsvillkor och en alltmer ökad konkurrens på försäkringsmarknaden,
har större betydelse för att främja försäkringstagarnas intresse av låga
premier och skälig återbäring. Den allmänna bolagsrättsliga be-
stämmelsens syfte är att skydda en minoritet av aktieägare från missbruk
213
av en majoritet genom utsvältning och avser i praktiken endast belopp
som är klart disponibla för vinstutdelning. Det framstår åtminstone nu-
mera som tveksamt om en avsaknad av en rätt till tvångsutdelning inne-
bär att medlen i stället kommer försäkringstagarna tillgodo genom låga
premier eller återbäring. De avsättningar som skall göras enligt lag eller
bolagsordning eller de behov av konsolidering som följer av försiktig-
hetsprincipen äger företräde framför minoritetens rätt till utdelning. Det-
samma bör naturligt nog gälla de krav på konsolidering som följer av den
stabilitetsprincip som föreslås lagfäst (se avsnitt 6.2). Därmed kan inte
heller försäkringstagarnas intresse av att åtagandena enligt försäk-
ringsavtal skall kunna fullföljas åberopas som ett skäl emot en rätt till
tvångsutdelning för minoritetsaktieägare.
I skadeförsäkringsbolag bör alltså aktieägare som representerar minst
en tiondel av aktiekapitalet ha rätt att påkalla vinstutdelning. En sådan
bestämmelse bör utformas i nära överensstämmelse med motsvarande
bestämmelse i aktiebolagslagen. Bland annat bör en erinran tas in om att
utdelning inte får ske i strid med försiktighetsprincipen enligt 12 kap. 2 §
FRL. I linje med denna hänvisning bör även erinras om att utdelning inte
heller får stå i strid med den särskilda stabilitetsprincip som föreslås lag-
fast i 1 kap. 1 a §.
Som tidigare behandlats föreslås vinstutdelning bli tillåten i livförsäk-
ringsbolag som har bestämmelser om detta i bolagsordningen (se avsnitt
7.2). Bestämmelserna om tvångsutdelning bör därför gälla minoritets-
aktieägarna i sådana livförsäkringsaktiebolag. I livförsäkringsaktiebolag
där vinstutdelning överhuvudtaget inte kan ske saknas utrymme för reg-
ler om tvångsutdelning.
I ömsesidiga försäkringsbolag ställer sig saken annorlunda. Om och i
vilken mån som avkastning skall utgå på det garantikapital som garan-
terna skjutit till regleras i samband med tillskottet. Det saknas därför an-
ledning att införa några lagregler om särskild rätt till tvångsutdelning för
garanter.
Regeringens bedömning: Inga ändringar bör göras nu i bestämmel-
serna om förbud för ledning och aktuarier att låna från försäkringsbo-
laget.
Prop. 1998/99:87
Försäkringsutredningens förslag: Utredningen har föreslagit att ak-
tuarier undantas från låneförbudet samt att aktieägare och garanter, lik-
som närstående till dessa, skall omfattas av låneförbudet (se betänkandet
s. 226 och 290).
Försäkringsrörelsepromemorians bedömning: Överensstämmer
med regeringens (se promemorian s. 164-166).
Remissinstanserna: Remissinstanserna har över lag godtagit Försäk-
ringsutredningens förslag. Advokatsamfundet har efterlyst regler dels för
existerande lån som träffas av ett utvidgat förbud, dels för börsnoterade
214
försäkringsbolag som är aktiva med utlåning till försäkringstagare vilka
i sin tur kan äga aktier i bolaget.
Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot försäkringsrörelse-
promemorians bedömning.
Bakgrund: För aktiebolag i allmänhet gäller enligt 12 kap. 7 § aktie-
bolagslagen att bolag inte får lämna penninglån till den som äger aktier i
eller är styrelseledamot eller verkställande direktör i bolaget eller annat
bolag i samma koncern. Detsamma gäller i fråga om lån till den fysiska
eller juridiska person som är på visst sätt närstående till denna person-
krets. Från låneförbudet gäller vissa undantag om gäldenären är en kom-
mun, ett företag i en koncern där långivaren ingår, någon som driver rö-
relse och lånet betingas av affärsmässiga skäl eller en aktieägare vars
innehav inte uppgår till viss storlek (understiger gränserna en procent av
aktiekapitalet och 500 aktier i bolaget respektive koncernen). Aktiebolag
far enligt paragrafen inte heller lämna penninglån i syfte att den angivna
personkretsen skall förvärva aktier i bolaget. Från denna regel gäller vis-
sa undantag för anställda. Bestämmelserna om förbud mot penninglån
äger motsvarande tillämpning på ställande av säkerhet.
Låneförbudet i 12 kap. 12 § FRL ansluter nära till låneförbudet i
12 kap. 7 § aktiebolagslagen, men omfattar till skillnad från det förbudet
inte aktieägare. Låneförbudet i FRL omfattar även aktuarier i försäkrings-
bolag.
Förbudet i aktiebolagslagen mot att lämna penninglån till aktieägare
infördes i syfte att bl.a. komma till rätta med det skattemässiga problemet
att aktieägare i fåmansbolag ofta lånade pengar från bolaget för sin pri-
vata konsumtion och därmed sköt upp beskattningen (prop. 1973:93
s. 90). Skälet till att det nuvarande låneförbudet i FRL inte omfattar ak-
tieägare eller garanter är att försäkringsbolagens utlåningsverksamhet
inte har ansetts medföra någon egentlig risk för sådan skatteflykt eller ur-
holkning av det bundna egna kapitalet som utgör underlag för förbudet
enligt aktiebolagslagen (prop. 1981/82:180 s. 273).
För banker gäller i stället för aktiebolagslagens låneförbud bestäm-
melser om kreditjäv i 2 kap. 17 § bankrörelselagen (1987:617). Detta
hänger samman med att bankernas huvudsakliga verksamhet består i att
lämna krediter. Kreditjävsbestämmelsema innebär att en bank inte får
lämna kredit till styrelseledamöter, aktieägare m.fl. eller närstående till
dessa, på andra villkor än sådana som banken normalt uppställer. Bank-
lagstiftningens kreditjävsbestämmelser omfattar dock endast aktieägare
som äger minst tre procent av aktiekapitalet. Bestämmelserna har fått sin
nuvarande utformning i syfte att förhindra att denna krets beviljas kredit i
sådan omfattning eller på sådana villkor att det finns anledning att befara
att kreditgivningsrätten utnyttjas på ett otillbörligt sätt (prop. 1986/87:12
Band 1 s. 197).
Bestämmelser om kreditjäv har av samma skäl som för banker numera
införts även för kreditmarknadsföretag och värdepappersbolag där kredit-
givning är ett naturligt inslag i rörelsen [3 kap. 10 § lagen (1992:1610)
om finansieringsverksamhet och 3 kap. 7 § lagen (1991:981) om värde-
pappersrörelse].
Prop. 1998/99:87
215
Aktiebolagens regler om låneförbud har nyligen föreslagits ändrad av
Aktiebolagskommittén i delbetänkandet Vinstutdelning i aktiebolag
(SOU 1997:168). Kommittén anser att aktiebolagslagen bör utformas
utan närmare skattemässiga hänsyn och att reglerna om lån från bolaget
till aktieägare och ledamöter i bolagsorganen bör ses som en del av la-
gens kapitalskyddsregler och att den bärande tanken i reglerna bör vara
att förbjuda lån som riskerar att försvaga skyddet för borgenärskollek-
tivet. Kommittén föreslår att det nuvarande låneförbudet ersätts av en
bestämmelse av innebörd att aktiebolag får lämna penninglån till den
aktuella kretsen under förutsättning att de utlånade medlen skulle ha
kunnat betalas ut i form av vinstutdelning och att betryggande säkerhet
ställs för lånet (s. 87-89).
Skälen för regeringens bedömning: Som Advokatsamfundet påpekat
kan vissa försäkringsbolag vara aktiva långivare till bl.a. försäkrings-
tagare som i sin tur kan äga aktier i bolaget. Även i försäkringsbolag kan
alltså utlåning ingå som ett naturligt inslag i kapitalförvaltningen. Det
kan därför finnas skäl för att ha bestämmelser om kreditjäv i stället för
regler motsvarande aktiebolagslagens låneförbud. En sådan lösning
skulle även innebära en med andra finansiella företag gemensam regle-
ring.
Ett slutligt ställningstagande i denna fråga bör dock avvakta resultatet
av beredningen av Aktiebolagskommitténs nämnda delbetänkande. Även
behandlingen av frågan om regler för utlåning från försäkringsbolag till
garanter och aktuarier bör lämpligen anstå och behandlas gemensamt
med frågan om regler för utlåning till försäkringsbolagens aktieägare. I
det sammanhanget kan det även finnas anledning att överväga om inte
utlåning till delägare bör bedömas på samma sätt som utlåning till aktie-
ägare.
Prop. 1998/99:87
216
8.1
Prop. 1998/99:87
Regeringens förslag: Rörelsereglerna om försäkringstekniska av-
sättningar i 7 kap. 1-2 §§ FRL justeras i flera avseenden:
Benämningarna på avsättningarna anpassas till terminologin i redo-
visningsreglerna i ÅRFL. Lagreglerna om avsättningarnas innehåll
och beräkning förtydligas.
Reglerna om avsättning för tilldelad återbäring ersätts av regler om
avsättningar för garanterad och villkorad återbäring.
Sådana åtaganden inom fondförsäkring som försäkringstagarna bär
risken för regleras i en särskild punkt.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer delvis med rege-
ringens förslag. Utredningen har inte kunnat beakta de lagändringar som
genomfördes den 1 januari 1996 i ÅRFL. Förslagen skiljer sig också åt
rörande överskottens disposition (se avsnitt 7 och betänkandet s. 149—
154, 270 och 271).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer i huvud-
sak med regeringens förslag (se promemorian s. 167-175, 319 och 320). I
promemoriaförslaget var den särskilda avsättningen för fondförsäkringar
inte begränsad till åtaganden som försäkringstagaren bär risken för. Vi-
dare saknade författningsförslaget en närmare definition av garanterad
återbäring.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har inte kommenterat
Försäkringsutredningens förslag. Finansinspektionen har påpekat att ut-
redningens förslag inte beaktat de ändringar som infördes den 1 januari
1996 och att det därför krävs en översyn av bestämmelserna i 7 kap. 1
och 2 §§ FRL. Inspektionen har vidare pekat på en oklarhet i synen på
betryggande värdering i premiereserv grunderna och relationen till andra
poster inom försäkringstekniska avsättningar och till solvenskraven. Det
har även ifrågasatts om inte viss regel strider mot kraven i artikel 18 i
tredje livförsäkringsdirektivet (92/96/EEG) och om den allmänna be-
stämmelsen om avsättningarnas värdering passar för lång livförsäkring.
Vidare förordas att beräkningsreglerna för livförsäkringar förs över till en
egen paragraf.
Remissinstanserna har i stort inte haft några invändningar mot försäk-
ringsrörelsepromemorians förslag i dessa delar. Finansinspektionen har
anfört att det är oklart när en avsättning skall göras för sådan återbäring
av överskott som inte får användas för vinstutdelning eller förlusttäck-
ning enligt bolagsordningen. Enligt inspektionen bör begreppet garante-
rad återbäring definieras i lagen och gränserna mellan olika avsättningar
klargöras. Aktuarieföreningen och Aktuarienämnden har anfört att reg-
lerna om förstärkning av avsättningar även bör gälla fondförsäkringar där
inte fondförsäkringarnas tillgodohavanden påverkas enligt avtalet. Enligt
nämnden bör motsvarande gälla för villkorad återbäring.
217
Prop. 1998/99:87
Försäkringstekniska avsättningar — allmänt
I 7 kap. 1 och 2 §§ FRL finns rörelsereglema om omfattningen och be-
räkningen av försäkringstekniska avsättningar. Utgångspunkten för såväl
liv- som skadeförsäkringsrörelse är att avsättningarna vid varje tidpunkt
skall motsvara de belopp som fordras för att uppfylla alla åtaganden som
skäligen kan förväntas uppkomma med anledning av ingångna försäk-
ringsavtal (1 §). Bestämmelsen bygger på en soliditetsprincip och in-
fördes i samband med införlivandet av försäkringsredovisningsdirektivet
i svensk rätt (jfr artikel 56 i direktivet).
Lagens regler om försäkringstekniska avsättningar är relativt allmänt
hållna och kompletteras av föreskrifter och allmänna råd om klassifice-
ring och värdering [se främst Finansinspektionens föreskrifter och all-
männa råd (FFFS 1998:28) om årsredovisningen i försäkringsföretag
samt föreskrifter och allmänna råd (FFFS 1997:32) om beräkning av pre-
miereserv för livförsäkringsrörelse samt för livränta eller sjukränta som
tillhör annan försäkring än livförsäkring].
Bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar är av grundläg-
gande betydelse vid tillämpningen av flera rörelseregler. Omfattningen
och beräkningen får t.ex. betydelse för hur stora skuldtäcknings-
tillgångama måste vara vid varje tillfälle (se 9 §). Vidare får reglerna
betydelse för kravet på lägsta driftskapital (solvensmarginalen) inom liv-
försäkringsrörelse (se 23 §).
Klassificeringen och beräkningen av försäkringstekniska avsättningar
enligt rörelsereglema ligger till grund för årsredovisningen. I årsredovis-
ningen redovisas emellertid vissa avsättningar under beteckningar som
avviker från de som används i rörelsereglerna (se 4 kap. 9 § ÅRFL). De
benämningar som används i ÅRFL föranleds av föreskrifter i EG:s för-
säkringsredovisningsdirektiv.
I det följande beskrivs översiktligt rörelsereglema om försäkringstek-
niska avsättningar. Bestämmelserna har ändrats flera gånger i samband
med införlivandet av EG:s direktiv för försäkringsbolag. (En närmare
beskrivning av EG:s regler om försäkringstekniska avsättningar finns i
betänkandet SOU 1993:108 s. 58-60 och i propositionen 1994/95:10
del 4 s 104-108.). Eftersom rörelsereglerna har samband med indelningen
och värderingen enligt årsredovisningen berörs även redovisningsregler-
na.
Premiereserven
De försäkringstekniska avsättningarna omfattar först och främst bolagets
åtaganden för löpande försäkringar. Denna avsättning kallas i rörelse-
reglema premiereserven (se 1 § första stycket 1). Premiereserven omfat-
tar uppskattade ersättningsbelopp för framtida försäkringsfall och drifts-
kostnader för redan ingångna försäkringsavtal. Statistiska metoder an-
218
vänds oftast som hjälpmedel för att uppskatta hur många och hur stora
försäkringsfall som kan uppkomma. Hänsyn tas också till iakttagna tren-
der och prognoser om kostnadsökningar.
Reglerna om beräkning av premiereserven genomgick flera ändringar
vid införlivandet av reglerna i artikel 19 i EG:s tredje livförsäkringsdi-
rektiv respektive artikel 17 i första livförsäkringsdirektivet i dess lydelse
enligt artikel 18 i tredje livförsäkringsdirektivet (prop. 1994/95:184 s.
131).
Därefter infördes även för skadeförsäkringsrörelse regler om huvud-
principerna för beräkningen av premiereserven motsvarande artikel 25
och 26 i försäkringsredovisningsdirektivet (se prop. 1995/96:10, del 4).
Utgångspunkterna för beräkningen av premiereserven är i princip
samma för liv- och skadeförsäkringar. Beräkningarna är dock mera
komplicerade för livförsäkringar än för skadeförsäkringar. Avtalstiden är
ofta lång för livförsäkring. Premiereserven skall för såväl liv- som skade-
försäkringsrörelsen motsvara summan av alla premiereserver som var för
sig svarar mot ett enskilt försäkringsavtal.
I premiereserven för livförsäkringsrörelse skall räknas in ett tillägg för
att täcka förluster på grund av att försäkringar upphör i förtid.
I premiereserven för skadeförsäkringsrörelsen skall inkluderas ett för
bolaget beräknat tillägg som behövs för att möta förluster på grund av
kvardröjande risker.
I stället för att beräkna premiereserven individuellt för varje liv- eller
skadeförsäkringsavtal får reserven beräknas enligt en kollektiv beräk-
ningsmetod. Det skall dock ske genom en försäkringsmatematiskt ve-
dertagen metod. En förutsättning är också att beräkningen enligt en sådan
metod kan bedömas ge i stort samma resultat som om beräkningen hade
skett för varje försäkring (2 § första stycket).
Beräkningen av premiereserven för livförsäkringsavtal avviker på ett
betydelsefullt från beräkningarna av premiereserven för skadeförsäk-
ringsavtal. Den bestäms som huvudregel till skillnaden mellan det för-
väntade kapitalvärdet av bolagets framtida utgifter för försäkringsavtalet
och det förväntade kapitalvärdet av bolagets framtida premier för försäk-
ringsavtalet (prospektiv beräkningsmetod). En annan försäk-
ringsmatematisk metod får dock användas, om reserveringarna beräknad
enligt en sådan metod inte blir lägre än om den prospekti va metoden till-
lämpats eller om den prospektiva metoden inte är möjlig att tillämpa på
försäkringsavtalet. Därigenom tillåts att premiereserven beräknas enligt
en s.k. retrospektiv beräkningsmetod. Enligt denna metod baseras beräk-
ningen på hur stor andel av premiema och kapitalavkastning som finns
kvar sedan hänsyn tagits till riskpremier, verkliga kostnader och utbetal-
da periodiska försäkringsersättningar. Beräkningarna av premiereserven
för ett livförsäkringsavtal skall grundas på betryggande antaganden om
dödlighet och andra riskmått, räntesats samt driftskostnader (2 § andra
stycket som hänvisar till 5 § första och andra stycket).
1 balansräkningen i årsredovisningen skall premiereserven för skade-
försäkringsrörelsen tas upp under benämningen "Avsättning för ej intjän-
ade premier och kvardröjande risker". Premiereserven för livförsäkrings-
rörelsen, med tillägg för sådan tilldelad återbäring som inte förfallit till
Prop. 1998/99:87
219
betalning, skall betecknas "Livforsäkringsavsättning" (se 4 kap. 9§ Prop. 1998/99:87
ÅRFL). Reglerna bygger på artikel 26 och 27 i EG:s försäkringsredo-
visningsdirektiv. Det ansågs att begreppet premiereserv tills vidare borde
behållas i rörelsereglema i avvaktan på beredningen av Försäkringsut-
redningens slutbetänkande (se prop. 1995/96:10 del 4 s. 17, 18, 108, 222
och 276 och 277).
Avsättning för oreglerade skador
De försäkringstekniska avsättningarna omfattar också ansvarigheten för
inträffade oreglerade försäkringsfall, kostnader som beräknas uppkomma
for regleringen av dessa samt tilldelad återbäring som har förfallit till
betalning, men ännu inte betalats ut (1 § första stycket 2). I äldre rätt an-
vändes i stället beteckningarna ”skadebehandlingsreserv” och ”ersätt-
ningsreserv”. De slopades som en följd av harmoniseringen till EG:s för-
säkringsdirektiv (artikel 28, prop. 1995/96:10 del 4 s. 276).
Avsättningen för oreglerade skador skall beräknas särskilt för varje
försäkringsfall. För skadeförsäkringsrörelse får statistiska metoder an-
vändas om dessa leder till en tillräcklig avsättning med beaktande av
skadornas art (1 § tredje stycket). Avsättningen beräknas till uppskattad
slutlig kostnad för att tillgodose alla krav som beror på händelser som
redan inträffat, men med avdrag för belopp som redan betalats ut med
anledning av ersättningskraven. Vidare ingår även framtida kostnader för
regleringen av inträffade försäkringsfall där regleringen påbörjats men
ännu inte avslutats. Genom avsättningen skall också beaktas inträffade
men ej inrapporterade skador (IBNR). Beräkningen av sådana okända
skador skall ske på basis av företagets erfarenhet och skadeutfall (39 §
bilaga 3 till FFFS 1998:28).
Avsättning för återbäring
Som en tredje post rymmer försäkringstekniska avsättningarna tilldelad
återbäring som inte förfallit till betalning. En uppdelning görs enligt lag-
rummet för sådan tilldelad återbäring som hör till livförsäkringsrörelsen
och sådan tilldelad återbäring som hör till annan rörelse än livförsäk-
ringsrörelse (1 § första stycket 3 och 4). Som nyss nämnts skall sådan
tilldelad återbäring som förfallit till betalning men ännu inte betalats ut
ingå i avsättningen för oreglerade skador.
I balansräkningen i årsredovisningen skall tilldelad återbäring inom
livförsäkringsrörelsen tas upp tillsammans med premiereserven under
benämningen livforsäkringsavsättning (EE.2), se 4 kap. 9 § ÅRFL. Enligt
Finansinspektionens allmänna råd bör detta avse sådan återbäring som
tilldelats enskilda försäkringstagare eller försäkringsavtal. Har liv-
försäkringsbolag i stället tilldelat återbäring utan sådan fördelning skall
beloppet i stället redovisas i posten avsättning för återbäring och rabatter
(EE.4), se allmänt råd till 40 § bilaga 3 till FFFS 1997:27.
220
Utjämningsavsättning för kreditförsäkring
Prop. 1998/99:87
Skadeförsäkringsbolag som meddelar kreditförsäkring skall göra särs-
kilda avsättningar att användas för förlusttäckning inom denna försäk-
ringsklass. Reglerna infördes i samband med att EES-avtalet genom-
fördes. De innebär att utjämningsavsättningen upp till viss nivå skall re-
dovisas som en försäkringsteknisk avsättning (jfr. prop. 1992/93:257
s. 114 ff.). Avsättningarna skall motsvara 75 procent av det tekniska
överskottet i kreditförsäkringsrörelse, men inte överstiga 12 procent av
premieintäkten för egen räkning. Avsättningarna skall ske till dess den
årliga premieintäkten motsvarar 150 procent av den högsta årliga premi-
eintäkten för de fem senaste räkenskapsåren. En återföring av av-
sättningarna får bara göras för att täcka ett tekniskt underskott hänförligt
till kreditförsäkringsrörelsen. Sådana avsättningar utgör inom den gräns
som anges i 12 kap. 9 a § en försäkringsteknisk avsättning (7 kap. 1 §
första stycket 5).
Premiereserv (avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande ris-
ker respektive livforsäkringsavsättning)
I samband med genomförandet av försäkringsredovisningsdirektivet,
utmönstrades de äldre benämningarna ersättningsreserv och skadebe-
handlingsreserv ur FRL. Sådana skuldposter ingår enligt FRL och ÅRFL
i "avsättning för oreglerade skador". En motsvarande samordning före-
slås i placeringspromemorian för premiereserven, som i årsredovisningen
skall redovisas under rubriken "avsättning för ej intjänade premier och
kvardröjande risker" i skadeförsäkring och under rubriken
"livförsäkringsavsättning" i livförsäkring.
Det är i och för sig en fördel om ett gemensamt begrepp kan användas
för skade- och livförsäkringar. Begreppen i rörelsereglema bör dock
sammanfalla de som används i årsredovisningen. Begreppet
"premiereserv" har redan tidigare konstaterats vara mindre väl förenligt
med försäkringsredovisningsdirektivet. Betoningen på "reserv" är också
mindre lämplig för en skuldpost (jfr prop. 1995/96:10 del 4 s. 276 och
277). Den naturligaste lösningen är att begreppet premiereserv utmönst-
ras ur rörelsereglema och ersätts av redovisningsreglernas begrepp.
Premiereserven definieras i FRL som bolagets ansvarighet för löpande
försäkringar. I samband med ändringarna i terminologin bör det i lag nå-
got närmare förtydligas vilka slag av åtaganden som avses (se vidare för-
fattningskommentaren till 7 kap. 1 §). Mera detaljerade regler om vilka
kostnader som skall beaktas bör vid behov regleras genom myndighetsfö-
reskrifter.
221
Avsättningar för återbäring
Prop. 1998/99:87
Nuvarande regler om försäkringstekniska avsättningar bygger på att av-
sättningar endast görs för s.k. tilldelad återbäring, dvs. sådan återbäring
som har garanterats den enskilde. Överskott som reserverats i nuvarande
återbäringsfond ingår inte i de försäkringstekniska avsättningarna. Dessa
överskott är inte säkrade för försäkringstagaren.
Som en följd av förslaget bör nuvarande regler ändras. Reglerna bör
bygga på att avsättningar görs för garanterad och villkorad återbäring.
En skillnad bör alltså göras mellan återbäring som är garanterad för-
säkringstagarna i nominella eller reala belopp respektive återbäring som
är villkorad på så sätt att försäkringstagarna står en finansiell eller en
försäkringsteknisk risk för att få återbäringen.
När det gäller villkorad återbäring kan det t.ex. ha avtalats att försäk-
ringstagarna helt står den finansiella risken för förvaltningen av vissa
tillgångar eller tillgångsvärden. En annan lösning är att försäkringstaga-
ren står en aktuariell risk beträffande rätten till ansamlad återbäring, t.ex.
på så sätt att en viss ålder skall uppnås för att den skall tillgodoräknas I
vilken omfattning som försäkringstagarna skall bära risken bestäms av
försäkringsavtalet eller av villkoren för en ensidig utfästelse av bolaget.
Garanterad återbäring bör, som Finansinspektionen föreslagit, närmare
definieras i lagen. Författningstexten om villkorad återbäring bör också
förtydligas något. Villkorad återbäring torde få relevans endast för livför-
säkringar. Bestämmelsen om avsättningarna för villkorad återbäring har
därför begränsats till sådana försäkringar.
Det finns inte skäl för ytterligare regler i lag om gränsdragningen. Den
närmare regleringen av avsättningarna är av så teknisk natur att den med
fördel kan ske genom föreskrifter från regeringen eller myndighet när de
praktiska konsekvenserna av olika gränsdragningar bättre kan överblick-
as. Det nuvarande bemyndigandet om försäkringstekniska avsättningar i
FRL bör samtidigt justeras så att det klarare framgår att det omfattar frå-
gor om avsättningarnas innehåll. Det ger också utrymme för myndighe-
terna att överväga om olika avsättningar bör göras beroende på om åter-
bäringen är individuellt eller kollektivt bestämd (jfr författnings-
kommentaren till posten EE i bilaga 1 till ÅRFL).
Finansinspektionen har väckt frågan om tidpunkten för försäk-
ringsteknisk avsättning för överskott som skall gottskrivas försäkrings-
tagarna eller motsvarande av vinster som inte får användas för vinstut-
delning eller förlusttäckning.
Avsättningen bör bedömas som en vinstdisposition i allmänhet. Av de
föreslagna rörelsereglema följer inte heller annat än att en försäkrings-
teknisk avsättning skall göras först när balans- och resultaträkningen har
beslutats av bolagsstämman och en säker grund för gottskrivande före-
ligger.
222
Avsättningar för fondförsäkringar
Prop. 1998/99:87
Den typ av livförsäkringsverksamhet som avser fondförsäkring regleras i
dag av fondförsäkringslagen. Fondförsäkringslagen saknar bestämmelser
om att försäkringstekniska avsättningar skall göras för åtagandena mot-
svarande värdet av andelarna i värdepappersfonder. En avsättnings-
skyldighet följer enligt FRL av att åtagandena ingår i premiereserven.
Enligt det balansräkningsschema som ÅRFL föreskriver skall avsätt-
ningar för livförsäkringar för vilka försäkringstagaren bär placerings-
risken redovisas som en särskild post.
Med anledning av detta bör 7 kap. 1 § kompletteras med en särskild
punkt för avsättningar inom fondförsäkring. Därigenom klargörs också
att sådana avsättningar inte omfattas av de föreslagna reglerna om av-
sättningar för villkorad återbäring. Till skillnad från vad som föreslagits i
försäkringsrörelsepromemorian bör bestämmelsen enbart ta sikte på så-
dana åtaganden som försäkringstagarna och likställda ersättningsberätti-
gade bär placeringsrisken för. Andra slag av åtaganden i fondförsäkring
hänförs till i första hand livförsäkringsavsättningen. Även på denna
punkt kan det finnas skäl för mer detaljerade föreskrifter på myndighets-
nivå för gränsdragningen.
Beräkningen av försäkringstekniska avsättningar
Enligt den allmänna principen om värderingen av de försäkringstekniska
avsättningarna i 7 kap. 1 § FRL skall avsättningarna vid varje tid vara så
stora som skäligen kan förväntas med anledning av ingångna försäk-
ringsavtal. Finansinspektionen har ansett att principen endast är lämplig
för skadeförsäkring och att bestämmelsen inte passar för livförsäkringar
där värderingen av nuvarande premiereserv skall ske med användning av
betryggande antaganden. Enligt inspektionen bör därför bl.a. övervägas
om bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar bör tas in i olika
paragrafer för skade- respektive livförsäkringar.
Det är lämpligt att ha en allmän bestämmelse för fastställandet av de
försäkringstekniska avsättningarna. Den nuvarande bestämmelsen är till-
räckligt allmän för att kunna avse även livförsäkringar. Bestämmelsen
har, som nämnts, införts i samband med införlivandet av redovisningsdi-
rektivet artikel 56. Inte heller i detta sammanhang åsyftades en begräns-
ning till livförsäkringar. Regeln bör alltså inte begränsas på det sätt som
Finansinspektionen föreslagit.
Det finns däremot anledning att dela upp bestämmelserna om beräk-
ningen av nuvarande premiereserv för skade- respektive livförsäkrings-
avtal i olika stycken. Bestämmelserna bör också justeras för att bli tyd-
ligare och för att anpassas till den ändrade terminologin för premie-
reserven.
Beräkningen av livförsäkringsavsättningar bör alltjämt grundas på an-
taganden om riskmått, ränta och kostnader som var för sig är betryg-
gande.
223
Med anledning av Finansinspektionens synpunkter om oklarheten i sy-
nen på betryggande värdering i premiereservgrunderna och relationerna
till andra försäkringstekniska avsättningar och till solvenskraven kan
följande framhållas.
Det är inte enkelt att entydigt peka ut vad som skall beaktas inom ra-
men för avsättningen för ej intjänade premier och kvardröjande risker
respektive livforsäkringsavsättning eller inom ramen för andra försäk-
ringstekniska avsättningar respektive eget kapital. De bindande EG-
reglema i ämnet är svårtillgängliga och ger utrymme för olika tolkningar.
I vissa EG-länder förekommer också exempel på olika avsättningar som
inte motsvarar den svenska premiereserven, t.ex. reserv för omkostnader,
reserv för bristande överensstämmelse mellan kontantflöden på tillgångs-
och skuldsidan och reserv för förlustrisk i vissa slag av tillgångar.
Finansinspektionen har med fog ifrågasatt om det är förenligt med ge-
menskapsrätten eller i övrigt lämpligt med en regel som medger av-
vikelse från kraven på betryggande antaganden för riskmått m.m. därför
att avsättningarna är beräknade med särskilda säkerhetstillägg. En allmän
utgångspunkt bör vara att de försäkringstekniska avsättningarna endast
motsvarar vad som utifrån betryggande antaganden med rimliga tillägg
sannolikt kan komma att behöva infrias för ingångna försäkringsavtal.
Tillägg som har karaktär av mera allmänna konsolideringsreserver bör
beaktas inom ramen för eget kapital.
Det innebär bl.a. att om ursprungliga antaganden visar sig vara otill-
räckliga, så bör antagandena och storleken av de försäkringstekniska av-
sättningarna omprövas. Vilka avsättningar som närmare skall höra till
den ena eller andra slaget och hur förändringar i antaganden skall be-
handlas vid beräkningen av försäkringstekniska avsättningar bör inte pre-
ciseras genom lag. Sådana frågor bör i stället behandlas i föreskrifter från
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer (7 kap. 1 §, jfr
också det särskilda bemyndigandet i 7 kap. 2 § ränteantaganden i premie-
reserven för livförsäkringsrörelse). Den gällande bestämmelsen om avvi-
kelse från kravet på betryggande antaganden om det finns särskilda sä-
kerhetstillägg bör därför slopas.
Den fråga som aktuarieorganisationerna berört om betryggande anta-
ganden för fondförsäkring och villkorad återbäring är beroende av den
närmare indelningen av försäkringstekniska avsättningar. För livförsäk-
ringsavsättningarna gäller ett sådant krav direkt enligt beräkningsreglema
i 7 kap. 2 § FRL. Om de aktuella åtagandena kommer att hänföras till
andra slag av avsättningar kan det finnas skäl för motsvarande regler om
beräkningen i en myndighetsföreskrift.
Prop. 1998/99:87
Regeringens bedömning: Det bör inte införas några bestämmelser
om försäkringstekniska avsättningar i form av särskilda utjämnings-
avsättningar för livförsäkringar eller för avgångsbidragsförsäkringar.
224
Försäkringsutredningens förslag innebär att livförsäkringsbolag
skall vara skyldiga att göra avsättningar till en särskild utjämningsreserv
för att möta slumpmässiga variationer och täcka i övrigt svårbedömda
aktuariella risker samt att närmare regler om reservens uppbyggnad, om-
fattning och användning skall ges genom föreskrifter av regeringen eller
Finansinspektionen (se betänkandet s. 157-158).
Försäkringsrörelsepromemorians bedömning: Överensstämmer
med regeringens (se promemorian s. 175-177).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har lämnat Försäkrings-
utredningens forslag utan erinran. Aktuarienämnden har i och för sig till-
styrkt förslaget till särskilda utjämningsavsättningar inom livförsäkring,
eftersom livförsäkringsavtal är långfristiga och bolaget är bundet av ris-
kantagandena vid avtalstecknandet. Nämnden har påpekat att antaganden
om dödlighet, livslängd och sjuklighet måste vara betryggande och att
faktorerna inte är förutsägbara. Enligt nämnden kan reserven också be-
höva vara så stor att ytterligare medel än överskott från den aktuariella
verksamheten måste sättas av. Eftersom utjämningsreserven enligt
nämnden skall skydda bolagets soliditet bör reserven dock inte ingå i de
försäkringstekniska avsättningarna utan i kapitalbasen och redovisas i en
post som varken är försäkringsteknisk skuld eller eget kapital. Finansin-
spektionen har avstyrkt den föreslagna utjämningsreserven, bl.a. eftersom
problemen med antaganden om framtida avkastning och omkostnader är
större än antaganden om aktuariella risker. Inspektionen har föreslagit att
det bör övervägas att ge möjlighet till förstärkningar av de för-
säkringstekniska avsättningarna utöver nuvarande premiereserv. Bokfö-
ringsnämnden har anfört att det i redovisningen inte bör förekomma av-
sättningar baserade på annat än en uppskattning av reserveringsbehovet.
Nämnden anser sig dock inte kunna bedöma om det utifrån försäkrings-
mässiga överväganden är lämpligt att på de föreslagna grunderna tilllåta
eller föreskriva särskilda avsättningar för aktuariella risker.
Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot Försäkringsrörelse-
promemorians förslag i denna del.
Bakgrund: Enligt 12 kap. 9 a § FRL skall skadeförsäkringsbolag som
meddelar kreditförsäkring göra särskilda avsättningar som skall användas
för förlusttäckning inom denna klass. Sådana avsättningar utgör inom
den gräns som anges i 12 kap. 9 a § en försäkringsteknisk avsättning
(7 kap. 1 § första stycket 5). Reglerna föranleds av bestämmelser i kredit-
försäkringsdirektivet (direktiv 87/343/EEG av den 22 juni 1987 om änd-
ring, såvitt avser kreditförsäkring och borgensförsäkring, av första direk-
tivet 73/239/EEG om samordning av lagar och andra författningar an-
gående rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäk-
ring än livförsäkring).
Frågan om särskilda utjämningsavsättningar har även varit aktuell för
avgångsbidragsförsäkringar. Dessa försäkringar faller ut om ett anställ-
ningsförhållande upphör på grund av uppsägning eller sjukdom. När
EES-avtalets EG-regler införlivades framhöll Försäkringsförbundet att
avgångsbidragsförsäkringar kunde vara lika känsliga för konjuktur-
svängningar som kreditförsäkringar. Regeringen konstaterade då att det
Prop. 1998/99:87
225
8 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 87
kunde vara motiverat med likartade bedömningar men att frågan borde
tas upp i ett senare sammanhang (prop. 1992/93:257 s. 118).
Skälen för regeringens bedömning: Som tidigare framhållits skall de
försäkringstekniska avsättningarna grundas på betryggande antaganden
om riskmått, ränta och kostnader. Redan inom ramen för sådana avsätt-
ningar måste alltså beaktas sådana förhållanden som motiverat utred-
ningens förslag till särskild utjämningsavsättning. I vart fall måste för-
stärkningar av de försäkringstekniska avsättningarna ske om antaganden
visar sig vara otillräckliga. Inom livförsäkring är problemen med anta-
ganden om framtida avkastning och omkostnader i regel större än för
antagandena om aktuariella risker. Även andra överskott än de från den
aktuariella verksamheten kan alltså behövas som en reserv för att möta
framtida förändringar. Som Sveriges Livförsäkringsbolags Aktuarie-
nämnd anfört finns det goda skäl för att ha särskilda utjämningsbuffertar
i livbolag för att skydda bolagets soliditet. Sådana konsolideringsreserver
bör, i överensstämmelse med de överväganden som tidigare gjorts, byg-
gas upp med belopp som är tillgängliga för vinstutdelning eller för-
lusttäckning inom ramen för eget kapital (Jfr avsnitt 7.3 och de i avsnitt
7.6 föreslagna reglerna för livförsäkringsbolag om inrättande av reserv-
fond respektive konsolideringsfond).
Nämndens uppfattning att sådana avsättningar bör redovisas som en
särskild post mellan försäkringstekniska avsättningar och eget kapital bör
alltså inte godtas. Det finns visserligen i dag särregler om särskilda ut-
jämningsavsättningar inom kreditförsäkring som skall behandlas och
redovisas som försäkringstekniska avsättningar. Dessa regler är emeller-
tid motiverade av tvingande EG-regler (se artikel 1.3 i kreditförsäkrings-
direktivet). Det bör alltså inte införas några särskilda rörelseregler om
särskilda utjämningsavsättningar för livförsäkringsrörelse efter mönster
från utjämningsavsättningar för kreditförsäkringar.
Den principiella bedömning som gjorts i frågan om särskilda utjäm-
ningsavsättningar inom livförsäkringsrörelse är relevant även för av-
gångsbidragsförsäkringar. Några särbestämmelser om utjämningsavsätt-
ningar bör således inte heller införas för sådana försäkringar.
Prop. 1998/99:87
226
8.3
Prop. 1998/99:87
Regeringens förslag: Nuvarande system för försäkringstekniska
grunder utmönstras.
Försäkringsbolag som bedriver direkt försäkringsrörelse och åter-
försäkringsrörelse för liv- eller lång skadeförsäkring skall upprätta
försäkringstekniska riktlinjer. Riktlinjerna skall innehålla principerna
för bl.a. premiesättning, försäkringstekniska avsättningar och solidi-
teten.
Riktlinjerna skall som huvudregel kompletteras med ett försäk-
ringstekniskt underlag som innehåller försäkringstekniska beräkningar
eller liknande uppgifter i fråga om bl.a. försäkringspremier. Ett tek-
niskt underlag behöver inte upprättas om det med hänsyn till för-
säkringens särskilda beskaffenhet eller av annat särskilt skäl inte finns
behov av ett sådant underlag.
Riktlinjerna och underlaget skall till skillnad från nuvarande grun-
der inte ha någon betydelse för försäkringstagarnas rättigheter eller
skyldigheter gentemot bolaget.
Riktlinjerna för livförsäkringar skall ges in till Finansinspektionen
senast i samband med att de börjar användas efter antagande eller änd-
ring. De skall åtföljas av en redogörelse för konsekvenserna för bola-
get och försäkringstagarna.
Som en följd av de nya reglerna om riktlinjer slopas kravet på regle-
ring av mottagen och återgiven återförsäkring i bolagsordningen.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
promemorians förslag. Utredningen har inte föreslagit att riktlinjerna
skall ta upp frågor om premier, återförsäkring eller soliditet. Utredningen
har inte heller föreslagit att tekniskt underlag för premier eller återbäring
som huvudregel skall behöva upprättas för skadeförsäkringar. Kravet på
tekniskt underlag har i utredningsförslaget begränsats till lång skade-
försäkring samt liv- och sjukränta som hör till annan försäkring än livför-
säkring. Det föreslås en möjlighet för inspektionen att medge dispens för
långa skadeförsäkringar, om det föranleds av försäkringens särskilda be-
skaffenhet. Utredning har vidare inte förslagit någon generell undan-
tagsregel från skyldigheten att upprätta ett tekniskt underlag för livför-
säkringar, men har behållit dispensmöjligheten i 1 kap. 10 § för vissa
korta livförsäkringar (se betänkandet s. 220-222 och 272-274).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag överensstämmer i huvud-
sak med regeringens förslag (se promemorian s. 177-190). I promemo-
rian används dock försäkringstekniska riktlinjer som samlingsbegrepp för
överordnade regler och det tekniska underlaget. Enligt promemorians
förslag skall underlaget sändas in till inspektionen. I promemorians för-
slag är riktlinjerna och underlagets innehåll mera begränsat. Möjligheten
att underlåta att upprätta ett tekniskt underlag är å andra sidan begränsad
227
till skadeförsäkringar. Ett normgivningsbemyndigande föreslås be- Prop. 1998/99:87
träffande vilka frågor som skall regleras i riktlinjerna och underlaget. I
promemorian föreslås inte någon ändring av bestämmelserna om bolags-
ordningen.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i stort godtagit Försäk-
ringsutredningens och försäkringsrörelsepromemorians förslag. Finans-
inspektionen och Aktuarieföreningen har instämt i principen att ersätta
grunderna med en avtalsreglering men har samtidigt pekat på olika pro-
blem. Samma gäller de försäkringstekniska riktlinjerna och underlaget,
där Aktuarienämnden bl.a. har sett behov av en avstämning med bestäm-
melserna om återförsäkring i bolagsordningen. LO och TCO har generellt
efterlyst undantags- eller dispensregler för kollektivavtalade försäkringar.
Hovrätten för Västra Sverige har anfört att det tydligare bör framgå när
försäkringstekniskt underlag inte behöver upprättas.
Allmänt om försäkringstekniska grunder
Ett försäkringsbolag skall upprätta grunder för livförsäkringar (7 kap. 3-
8 §§ FRL). Grunderna, som är bindande för bolaget, skall bl.a. innehålla
regler om hur försäkringspremier och premiereserven beräknats samt
beräkning och fördelning av återbäring. Grunder skall i vissa avseenden
även upprättas för skadeförsäkringar som meddelas för en längre tid än
tio år (långvariga skadeförsäkringar). Detsamma gäller för livränta och
sjukränta som tillhör skadeförsäkringar (se 3 § i nu gällande lydelse).
Grunderna upptar till väsentlig del försäkringsmatematiska formler och
modeller för beräkningarna.
Syftet med systemet med grunderna är att trygga bolagets förmåga att
fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna avtal och att meddela försäk-
ringar till en kostnad som är skälig. Systemet med grunder skall med
andra ord tillgodose soliditets- och skälighetskrav (se 4 §). Reglerna
kompletteras av ett förbud mot s.k. returprovisioner i 15 §. För sådana
försäkringar för vilka grunder inte behöver upprättas finns inte någon
allmän soliditets- och skälighetsbestämmelse. Ett soliditets- och skälig-
hetskrav har emellertid ansetts gälla även i dessa fall (se vidare avsnitt
6.1 och 6.2 om skälighets- och soliditetsprincipen).
Grunderna antas av försäkringsbolaget medan en ändring i grunderna
antas av styrelsen. Tidigare gällde att antagna grunder skulle fastställas
av regeringen och ändringar av Finansinspektionen eller i undantagsfall
av regeringen. Som en följd av tvingande regler i EG:s direktiv har
emellertid kravet på stadfästelse av antagande och ändring av grunder
slopats (se prop. 1994/95:184 s. 126).
Fortfarande gäller ett krav på anmälan av grunder. Senast när antagna
eller ändrade grunder börjar att användas skall de tillställas Finansin-
spektionen. Till anmälan skall fogas en redogörelse för de konsekvenser
som grunderna får för bolaget och försäkringstagarna. Regeringen eller
228
Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om denna redo-
görelses innehåll (se 8 a §).
För ömsesidiga livförsäkringsbolag gäller särskilda regler om nedsätt-
ningsgrunder vid förluster (se vidare avsnitt 9.1).
Grundernas innehåll för olika försäkringar
För livförsäkringar skall — om det inte finns anledning till undantag med
hänsyn till försäkringarnas särskilda beskaffenhet — grunder upprättas
för frågor som regleras närmare i 3 §. Grunderna skall innehålla regler
för beräkning av försäkringspremier (premiegrunder) och beräkning av
premiereserv (premiereservgrunder). Grunderna skall innehålla de antag-
anden om dödlighet och andra riskmått, räntesats samt driftskostnader
som krävs för beräkningen.
Avtalstiderna inom livförsäkring är ofta långa. Det har därför ansetts
nödvändigt med försiktiga antaganden. Antagandena om riskmått, ränta
och kostnader skall var för sig vara betryggande för det slag av försäk-
ringsrörelse som det är fråga om. Detta innebär att varje enskilt anta-
gande skall innehålla säkerhetsmarginaler (s.k. implicita säkerhets-
tillägg). Grunderna får dock också innehålla föreskrifter om särskilda
gemensamma säkerhetstillägg. Sådana säkerhetstillägg kan tas i anspråk i
händelse av en ogynnsam utveckling. Avvikelse från kravet att varje an-
tagande skall vara betryggande får enligt FRL ske om sådana säkerhets-
tillägg föranleder detta (se 3 och 5 §§).
För livförsäkringar skall grunder även upprättas för återbäring till för-
säkringstagarna (återbäringsgrunder). I denna del skall grunderna inne-
hålla reglerna för beräkning och fördelning av återbäring samt använd-
ning av återbäringsfonden (se 3 och 8 §§). I FRL anges dock inte vilken
närmare metod för återbäringen som skall gälla inom ramen för skälig-
hetsprincipen. I allmänhet tillämpas inom svensk försäkring ett system
med återbäring som baseras på den individuella försäkringens ekonomi.
I återbäringsgrunderna har flertalet livförsäkringsbolag även tagit in
bestämmelser om det s.k. kollektiva konsolideringskapitalet. Detta be-
räknas i ett av bolaget internt upprättat bokslut där tillgångarna mark-
nadsvärderas och överskott beräknas för försäkringstagarna i relation till
deras bidrag till överskottet. Det kollektiva konsolideringskapitalet utgör
förenklat uttryckt det överskottskapital som inte har "fördelats" på för-
säkringstagarna genom garanterad eller allokerad återbäring. Alloke-
ringen är inte juridiskt bindande gentemot försäkringstagarna utan utgör
snarast en beräkningsgrund för senare tilldelning av återbäring. Bestäm-
melserna om det kollektiva konsolideringskapitalet brukar vara allmänt
utformade. Det brukar inte heller framgå i vilka fall som det interna
"buffertkapitalet" skall utnyttjas.
Grunderna skall enligt gällande regler i FRL även innehålla föreskrifter
i vissa andra frågor. Det gäller frågor om försäkringstagarens rätt till
återköp och fribrev, beräkning av tekniskt återköpsvärde, belåning av
försäkringsbrev, verkan av underlåtenhet att betala premie, försäkrings-
tagarens rätt i andra fall när försäkringen upphör i förtid eller när bolaget
Prop. 1998/99:87
229
inte har ansvar för försäkringsfallet, skyldighet att teckna återförsäkring
och förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning (3, 5 och
8 §§)•
För långvariga skadeförsäkringar skall grunder upprättas för beräk-
ning av premiereserv, för bestämmande av försäkringstagarnas rätt när
försäkringen upphör i förtid eller bolaget i övrigt inte har ansvar för för-
säkringsfallet (3 § andra stycket).
För liv- eller sjukränta som tillhör annan försäkring än livförsäkring
skall grunder upprättas för beräkning av premiereserv och rätt till åter-
köp. Då gäller i tillämpliga delar reglerna för premiereservgrunder för
livförsäkringar (3 § tredje och fjärde stycket och 5 §).
I FRL anges inga närmare regler för valet av antaganden om riskmått,
ränta och kostnader. Det ankommer i första hand på styrelsen att tillse att
grunderna är väl anpassade till växlande förhållanden (se 8 kap. 7 och
8 §§). Som en följd av införlivandet av EG:s tredje livförsäkringsdirektiv
har föreskrifter införts för högsta ränteantagande vid beräkning av premi-
ereserv inom livförsäkring och liv- och sjukränta inom annan försäkring
(se FFFS 1997:32 om beräkning av premiereserv för livförsäkringsrörel-
se samt för liv- eller sjukränta som tillhör annan försäkring än livförsäk-
ring).
Grundernas betydelse för avtalsinnehållet samt ändringar av grunder
Flertalet av de bestämmelser som enligt 3 § skall tas in i grunderna gäller
rättsförhållandet mellan försäkringsbolaget och försäkringstagaren. Re-
gelmässigt hänvisar också försäkringsavtalet till vissa delar av grunderna.
Grunderna är i dessa delar alltså en del av försäkringsavtalet. Detta gäller
bl.a. bestämmelser om försäkringstagarens rätt till återköp och fribrev,
belåning av försäkringsbrev, verkan av underlåtenhet att betala premie
och om återbäring. Några av ämnena i grunderna rör emellertid inte di-
rekt avtalsförhållandet mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren.
Detta gäller bestämmelserna om beräkning av premiereserv och skyldig-
heten att teckna återförsäkring.
Vissa delar av grunderna kan ändras under avtalstiden utan att försäk-
ringstagaren hörs. Dit hör premiereservgrunder och återbäringsgrunder.
En ändring av återbäringsgrunder får betydelse för försäkringstagarens
rättigheter och skyldigheter. Detta avsteg från vedertagna principer be-
träffande förutsättningarna för ändring av avtal har motiverats med hän-
visning till de särskilda förhållanden som utmärker försäkringsavtalet
och till att ändringen krävt stadfästelse av myndighet. Ett annat motiv för
att tillåta avsteget från vedertagna avtalsrättsliga principer kan hänföras
till soliditets- och skälighetskraven i lagen som kringgärdar grunderna.
Grunderna har en central funktion i genomförandet av dessa lagkrav. Det
har emellertid ansetts att allmänna rättsgrundsatser förhindrar övergång
från en form av tilldelning av återbäring till en annan form av tilldelning.
Enligt FRL har bolagsledningen en skyldighet att se till att grunderna
ändras i vissa fall. Så är fallet om grunderna inte längre fyller sitt ända-
mål med hänsyn till soliditets- och skälighetskravet (4 § andra stycket).
Prop. 1998/99:87
230
Även Finansinspektionen har en skyldighet att ingripa om grunderna inte
är tillfredsställande (19 kap. 11 §).
Vid bedömningen av om ändringar av grunderna för premiereserven
för redan tecknade försäkringar bör ske, t.ex. för att antagandena visat sig
otillräckliga, skall hänsyn tas till den säkerhet som finns i andra antagan-
den samt till storleken av säkerhetstilläggen (7 kap. 5 §).
I FRL finns särskilda bestämmelser om särskilda premiereservgrunder
(övergångsgrunder). Dessa kan närmast beskrivas som övergångsregler
för att lindra de konsekvenser som en omedelbar ökning av premiere-
serven annars skulle få, dvs. en avveckling av bolaget och en överlåtelse
av försäkringsbeståndet. Enligt bestämmelserna kan särskilda över-
gångsgrunder tillämpas i två olika fall. Det första fallet är om det på
grund av ändrade förhållanden krävs en väsentlig ökning av premiere-
serven för redan tecknade livförsäkringar eller för liv- eller sjukränta in-
om skadeförsäkring. Här är det frågan om att bolaget på grund av änd-
rade förhållanden får räkna med framtida underskott. Det andra fallet är
om bolaget tillfälligt lidit avsevärd förlust till följd av att tillgångarna
sjunkit i värde eller att dödligheten överstiger vad som antagits eller att
någon liknande omständighet inträffat. En förutsättning för övergångs-
grunder i detta fall är dock att det inte finns anledning att anta att bolaget
skall hamna på obestånd och att övergångsgrunder kan anses främja för-
säkringstagarnas intresse. Vid tillämpningen av övergångsgrunder far,
med avsteg från vad som annars gäller för premiereservens beräkning,
hänsyn tas till kapitalvärdet av den vinst som beräknas uppkomma under
den tid som övergångs grunderna gäller. Detta far ske genom att kapital-
värdet av vinsten reducerar kapitalvärdet av framtida kostnader. Över-
gångsgrunder skall bestämmas för viss tid. Utan synnerliga skäl far över-
gångsgrunder inte gälla under längre sammanhängande tid än 10 år
(6§).
Ändringar i prop. 1994/95:184 av bestämmelserna om grunder
I samband med införlivandet av tredje generationens direktiv har ett
flertal lagändringar antagits rörande systemet med försäkringstekniska
grunder (prop. 1994/95:184 s. 126, bet. NU24 och SFS 1995:779). Som
tidigare nämnts upphävdes då kravet på offentlig stadfästelse av grunder
till följd av tvingande EG-regler. Vidare infördes en skyldighet för liv-
försäkringsbolag att reglera frågor om återförsäkring i bolagsordningen.
Därutöver beslutades vissa lagändringar i 7 kap. 3 § FRL om begräns-
ningar av grundernas innehåll. I sistnämnda del bedömdes dock att ett
genomförande borde samordnas med förslaget till en ny försäkringsav-
talslag. Eftersom det var osäkert när den lagen kunde komma att träda i
kraft beslutades att ikraftträdandet skulle ske den dag regeringen be-
stämde. I sammanhanget anfördes bl.a. att ändringar av kvarvarande
grunder liksom enligt gällande rätt fick antas ha effekt på redan ingångna
avtal (prop. 1994/95:184 s. 127, 128 och 247).
De av riksdagen beslutade ändringarna i 7 kap. 3 § FRL rörande be-
gränsningarna av grundernas innehåll har ännu inte trätt i kraft. Änd-
Prop. 1998/99:87
231
ringarna innebär att kravet på grundernas innehåll för livförsäkringar
begränsas till beräkning av försäkringspremier och premiereserv, beräk-
ning av tekniska återköpsvärden samt återbäring till försäkringstagarna.
För skadeförsäkringar som meddelas för längre tid än tio år behöver
grunder enbart upprättas för beräkning av premiereserv, men med en
möjlighet för Finansinspektionen att medge dispens från detta krav. För
sådan liv- eller sjukränta som tillhör annan försäkring än livförsäkring
skall grunder upprättas för beräkning av premiereserv och tekniska åter-
köpsvärden. Vidare bemyndigas regeringen eller Finansinspektionen att
meddela närmare föreskrifter om hur grunderna redaktionellt skall ställas
upp.
De beslutade ändringarna av grundernas innehåll bygger på synsättet
att villkoren för vad som skall gälla mellan bolaget och försäkringstag-
aren i möjligaste mån skall framgå av försäkringsavtalet (och inte av
grunderna). Därigenom får grunderna i huvudsak karaktär av ett tekniskt
beräkningsunderlag. I förarbetena till lagstiftningen hänvisades också till
att lagregler om t.ex. rätt till fribrev och återköp föreslagits införda i en
ny försäkringsavtalslag (Ds 1993:39).
Som en konsekvens av ändringen i 7 kap. 3 FRL om att berörda frågor
skall regleras i försäkringsavtalet och inte i grunderna, har även vissa
konsekvensändringar i 2 kap. 18 §, 10 kap. 5 § och 12 kap. 13 § ägt rum.
Även där villkorades ikraftträdandet av regeringens beslut.
Bör nuvarande ordning med försäkringstekniska grunder utmönstras?
Vid en reformering av försäkringsrörelsereglerna är det av stor vikt att
tillse att avtalade försäkringsvillkor mellan försäkringsbolaget och för-
säkringstagaren inte kan ändras till försäkringstagarnas nackdel utan stöd
i avtalet. Således bör rörelsereglema inte medge att t.ex. avtalade villkor
om premier och återbäring kan åsidosättas med anledning av bolagets
ekonomiska situation. För det fall att bolaget hamnar i ekonomiska svå-
righeter bör dessa svårigheter lösas på samma sätt som gäller för annan
affärsverksamhet. Rörelsereglema bör inte garantera försäkringsbolagens
fortsatta drift på bekostnad av försäkringstagarnas avtalade förmåner.
De nuvarande rörelsereglema om försäkringstekniska grunder innebär
att villkoren för vad som skall gälla mellan försäkringsbolaget och för-
säkringstagaren i vissa fall kan ändras under avtalstiden utan att försäk-
ringstagaren hörs. En sådan ordning har tidigare uppvägts av att grunder-
na varit föremål för offentligt godkännande som innefattade bl.a. en soli-
ditets- och skälighetsprövning av premier.
En sådan offentlig kontroll har inte kunnat behållas med hänsyn till
EG:s regler. Redan detta är ett starkt skäl för att förändra dagens närings-
rättsliga reglering om grunder.
Förslagen om att slopa skälighetsprincipen och att möjliggöra en vin-
stutdelning i livförsäkringsbolag (se avsnitt 6.1 och 7.2) gör det än mer
angeläget att främja att försäkringstagarens förmåner och kostnader kla-
Prop. 1998/99:87
232
rare framgår på förhand. Det är viktigt att försäkringsbolag inte ensidigt,
utan stöd i avtalet, kan ändra t.ex. regler för fördelning av återbäring
mellan olika generationer eller grupper under avtalsperioden. I vissa fall
kan olika slag av formler och tabeller behöva anges i försäkringsvill-
koren, t.ex. när det gäller återköpsvärdet. Villkoren bör dock självfallet
utformas så att de är lätta att förstå för konsumenter samtidigt som
formler och svårbegriplig information bör undvikas. Stora krav bör stäl-
las på försäkringsgivarna när det gäller ansträngningarna att uppnå klara
och tydliga villkor. Som Aktuarieföreningen påpekat kan alltför allmänt
hållna villkor medföra en risk för att vissa försäkringstagargrupper senare
kan godtyckligt gynnas framför andra. Avvägningen mellan full-
ständighet och klarhet måste ytterst bedömas i praxis med utgångspunkt
från allmänna avtalsrättsliga bedömningar och bestämmelser. På sikt kan
detta leda till tekniskt enklare livförsäkringsprodukter eller återbärings-
former i sådana avtalsförhållanden där särskilda konsumentskydds-
aspekter gör sig starkast gällande.
Även med hänsyn till svårigheterna i en övergång att formulera nya av-
tal står det klart att slopandet av försäkringstekniska grunder är nödvän-
digt för att mera marknadsmässiga spelregler skall kunna fungera även på
detta område och ofrånkomligt på en marknad som kännetecknas av en
allt större konkurrens.
Den nuvarande ordningen med försäkringstekniska grunder för livför-
säkringar m.m. bör alltså ersättas med en annan ordning som bl.a. bygger
på att villkoren för vad som skall gälla mellan bolaget och försäkrings-
tagarna bestäms på principiellt samma sätt som gäller för korta skade-
försäkringar och andra avtalsförhållanden. Reglerna om försäkringstek-
niska grunder i 7 kap. 3-8 §§ bör sålunda ändras genom att nuvarande
ordning med krav på att upprätta särskilda försäkringstekniska grunder
utmönstras.
Aktuarieföreningen har anfört att det behövs någon form av reservut-
gång för framtida ändringar av återbäring, eftersom försäkringsavtalen
kan sträcka sig över en mycket lång tid och det är svårt att förutse varia-
tioner i livslängd o.d.
Rörelsereglerna i FRL bör, enligt regeringens mening, inte i sig möj-
liggöra framtida ändringar av återbäring som är tillförsäkrad genom för-
säkringsavtal. Det får dock förutsättas att visst utrymme finns för bolagen
att säkerställa en sådan rätt till justering inom ramen för avtalet.
Konsekvenserna av att utmönstra ordningen med grunder m.m.
Soliditeten inom livförsäkringsverksamheten har hittills primärt byggt på
att de beräkningsantaganden som ligger till grund för premiesättning och
avsättningar till premiereserv är betryggande samt att de överskottsmedel
som därigenom normalt uppkommer kan användas för konsolidering i
avvaktan på att de tilldelas försäkringstagarna som återbäring. Systemet
med grunder har här haft en central roll.
Med hänsyn till de tidigare redovisade förslagen måste soliditeten in-
om livförsäkringsverksamheten säkerställas på delvis nya sätt. En
Prop. 1998/99:87
233
grundläggande roll har den i det föregående förslagna allmänna stabili-
tetsregeln som tar sikte på bolaget i sin helhet och som bl.a. är avsedd att
betona uppbyggnaden av ett eget kapital som tjänar som ett betryggande
konsolideringskapital även i traditionella livförsäkringsbolag. En viss roll
har även de föreslagna reglerna om möjligheten att utforma återbärings-
villkor för livförsäkringar så att försäkringstagarna kan bära en finansiell,
en aktuariell eller annan försäkringsteknisk risk. Dessa förändringar är
dock inte tillräckliga.
De nuvarande försäkringstekniska grunderna har, som tidigare fram-
gått, utgjort ett beräknings- och kontrollmaterial för i första hand bolaget
men också för tillsynsmyndigheten. Bolaget har på så sätt ålagts att ana-
lysera och dokumentera frågor om vilka premier som behöver tas ut samt
vilka avsättningar som erfordras för att åtagandena skall kunna fullföljas.
Kravet på betryggande antaganden om riskmått, ränta och kostnader har
då haft en viktig roll. Vidare har reglerna inneburit att företaget fort-
löpande haft att pröva om tidigare antaganden fortfarande varit betryg-
gande och att ta initiativ till förstärkningar om tidigare antaganden visat
sig otillräckliga.
Grundernas funktion som beräknings-, styrnings- och kontrollunderlag
bör tillgodoses även i framtiden. Visserligen tillgodoses sådana aspekter
delvis av annat bolagsinternt material, t.ex. det material som upprättas i
samband med att intern- och extemredovisning tas fram. Det bör dock
finnas en mer formaliserad ordning som är lagfast i FRL. Detta material
skall samordnas med annat material, t.ex. det räkenskapsmaterial som
skall ligger till grund för årsredovisningen.
Upprättande av försäkringstekniska riktlinjer och underlag
Vissa försäkringsbolag skall enligt 7 kap. 10 g § FRL upprätta riktlinjer
för tillgångar som används för skuldtäckning (placeringsriktlinjer). Syftet
med sådana riktlinjer är dels att säkerställa bolagets ansvar för att tilläm-
pa matchnings-, riskspridnings- och övriga placeringsregler, dels att kun-
na ligga till grund för Finansinspektionens tillsyn (se prop. 1994/95:184
s. 163). Till följd av förslagen som lämnas i det följande kommer place-
ringsriktlinjernas roll som styrande handlingsregler för bolaget att för-
stärkas (se vidare avsnitt 13.3.2).
Ett motsvarande system med särskilda regler för det enskilda bolaget
bör föreskrivas för beräkning, styrning och kontroll av förhållanden som
hör samman med bolagets skuldsida. Motivet för sådana regler är ytterst
att trygga soliditeten och att åtagandena mot försäkringstagarna kan full-
följas.
Remissinstanserna har generellt tillstyrkt ordningen med försäkrings-
tekniska riktlinjer som innehåller en övergripande beskrivning av bo-
lagets policy och ett försäkringstekniskt underlag med mera beräknings-
mässiga beskrivningar. Regeringen delar denna inställning. På samma
sätt som gäller för placeringsriktlinjerna bör endast försäkringsbolag som
driver direkt försäkringsrörelse och bolag som bedriver liv- och lång
Prop. 1998/99:87
234
skadeåterförsäkringsrörelse omfattas av bestämmelserna. (Angående an-
tagande av riktlinjer, se avsnitt 13.3.1).
Någon klar skiljelinje för vad som är en lämplig uppdelning mellan
riktlinjerna och underlaget bör inte dras upp. Även de försäkringstek-
niska riktlinjerna kan behöva innehålla belopp, exempel och, som Aktua-
rieföreningen framhållit, formler eller liknande beräkningar. Det tekniska
underlaget kan i sin tur behöva innehålla även beskrivningar som kopplar
samman underlaget med riktlinjerna. Det tekniska underlaget måste gi-
vetvis upprättas i överensstämmelse med riktlinjerna och vara samordnat
med dessa samt kunna granskas som en helhet.
Riktlinjerna och underlagets omfattning och innehåll
Frågan är då vilka ämnen som riktlinjerna och, som huvudregel, det tek-
niska underlaget huvudsakligen bör behandla och vilka försäkringar som
bör omfattas.
I stabilitetshänseende är det av betydelse att samtliga försäkringstek-
niska avsättningar är tillräckligt beräknade, så att åtagandena för in-
gångna försäkringsavtal kan uppfyllas vid varje tidpunkt. Riktlinjerna bör
därför, till skillnad från grunderna, behandla även andra försäkringstek-
niska avsättningar än avsättningar för ej intjänade premier och kvardrö-
jande risker samt livförsäkringsavsättningar. Också det tekniska under-
laget bör som huvudregel avse samtliga försäkringstekniska avsättningar
och ett eventuellt undantag därifrån prövas enligt särskilda bestämmelser
(se nedan). Därmed kommer även ersättningsreserven att omfattas av ett
principiellt krav på tekniskt underlag, vilket Aktuarieföreningen har för-
ordat.
Riktlinjerna och underlaget bör även innefatta frågor om den åter-
bäring som skall tillfalla försäkringstagarna och de ersättningsberättigade
som kan jämställas med försäkringstagarna. En skyldighet att beakta
återbäringen följer i och för sig av att avsättningar skall göras för avtalad
och ensidigt utfåst återbäring och att riktlinjerna och underlaget enligt
vad som nyss sagts skall upprättas för samtliga försäkringstekniska av-
sättningar. Riktlinjerna och underlaget bör emellertid ange även närmare
principer för fördelningen av återbäring mellan olika grupper och gene-
rationer av försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund
av försäkringen.
Stabiliteten i bolaget påverkas av hur försäkringspremierna är beräk-
nade eller skall fastställas. Riktlinjer och underlag för premiesättningen
är av störst betydelse för långvariga liv- och skadeförsäkringar. Dessa
uppgifter har också samband med uppgifterna som gäller avsättningarna
för ej intjänade premier och kvardröjande risker respektive livförsäk-
ringsavsättningar. Riktlinjerna och underlaget bör alltså även ta upp frå-
gor om premiesättningen. Materialet bör också innehålla principerna om
återköp och belåning av försäkringar och, i förekommande fall, be-
räkningar av det tekniska återköpsvärdet.
Frågan blir då om riktlinjer och underlag för premier även bör finnas
för korta skadeförsäkringar?
Prop. 1998/99:87
235
Även för skadeförsäkringar måste det givetvis finnas kalkyler och
analyser för beräkning av premier. Som nyss angetts har riktlinjer och
underlag om premiesättningen också en koppling till motsvarande mate-
rial för avsättningar för ej intjänade premier och kvardröjande risker. En i
lag intagen skyldighet att upprätta riktlinjer och, som huvudregel ett tek-
niskt underlag, för premieberäkningen för skadeförsäkringar är naturlig
med hänsyn till förslaget att utmönstra den nuvarande bestämmelsen i
19 kap. 5 §. Den bestämmelsen reglerar i dag ledningens ansvar att över-
vaka att premien är skäligt avvägd med hänsyn till risk och driftskostna-
der och övriga omständigheter (se avsnitt 6.1).
I rörelsereglema bör det således behållas en ordning som betonar upp-
rättandet av ett beräknings-, styrnings- och kontrollmaterial för premie-
sättningen även för skadeförsäkringar. Denna ordning skall dock numera
mera renodlat ta hänsyn till stabilitetsaspekter.
När det bestäms vilka frågor som riktlinjerna och underlaget bör be-
akta är det befogat att ta hänsyn till förändringen av återbäringsfondens
roll som buffertkapital. Konsolideringskapitalet i livbolag kommer i
framtiden att få utgöras av eget kapital och andra poster som får räknas in
i kapitalbasen. Riktlinjerna och underlaget bör därför även behandla frå-
gor om hur bolagets konsolidering skall säkerställas, t.ex. vilka säker-
hetsmarginaler som bör finnas inom ramen för eget kapital.
Att det finns ett beräknings- styrnings- och kontrollmaterial för det ka-
pital som skall tjäna som buffert för framtida svängningar i verksamheten
är lika viktigt ur soliditetssynpunkt som att det finns riktlinjer för beräk-
ningen av premier och försäkringstekniska avsättningar. En sådan lös-
ning kan även anses som en naturlig utveckling av att många livbolag
brukat ta in frågor om den kollektiva konsolideringen i grunderna. Även
möjligheterna till en friare produktutveckling och premiesättning talar för
att riktlinjerna och underlaget bör behandla även frågor om konsolide-
ringen. Ett krav på riktlinjer och underlag för soliditeten bör gälla för
såväl liv- som skadeförsäkringar. Som Finansinspektionen påpekat bör
försäkringsrörelsepromemorians författningsförslag justeras på denna
punkt.
Det som nyss sagts talar för att även frågor om mottagande och avgi-
vande av återförsäkring bör regleras i riktlinjerna och underlaget. De
regler som bolaget tillämpar i detta avseende är av stor betydelse för
möjligheterna att fullgöra åtagandena mot försäkringstagarna.
Enligt nuvarande regler skall bolagsordningen innehålla den begräns-
ning som skall gälla för den ansvarighet som bolaget åtar sig för en och
samma risk, den s.k. maximalbestämmelsen (jfr prop. 1981/82:180
s. 151). Sådana frågor bör i stället beaktas i riktlinjerna och i förekom-
mande fall underlaget med hänsyn till de skyddsintressen som lagen skall
tillgodose. I konsekvens med detta bör reglerna om begränsningar för
mottagen återförsäkring för ömsesidiga bolag, som i dag skall regleras i
bolagsordningen, slopas. De ändringar som görs i uttaxeringsreglema (se
vidare avsnitt 9.1) innebär att det saknas anledning att i detta sam-
manhang särbehandla ömsesidiga bolag i framtiden. Begränsningar som
skall gälla för mottagen återförsäkring hör med hänsyn till motiven för
ordningen med försäkringstekniska riktlinjer och underlag bättre hemma
Prop. 1998/99:87
236
i detta material. Hur detaljerade uppgifterna om återförsäkring bör vara Prop. 1998/99:87
får tills vidare utvecklas genom tillsynspraxis.
Genom de här föreslagna reglerna om försäkringstekniska riktlinjer
och underlag inskärps bolagets ansvar för att tillämpa bl.a. den allmänna
soliditetsbestämmelsen och reglerna om försäkringstekniska avsätt-
ningar. De försäkringstekniska riktlinjerna och underlaget kan i likhet
med placeringsriktlinjerna även tjäna som grund för Finansinspektionens
tillsyn av försäkringsbolag.
I enlighet med vad Finansinspektionen anfört torde det inte heller vara
nödvändigt att ange fullständiga formler för beräkning av t.ex. premier i
det tekniska underlaget, utan enbart erforderliga beräkningselement. Be-
stämmelserna bör därför ställa krav på att underlaget skall innehålla er-
forderliga antaganden eller liknande uppgifter för beräkningen av för-
säkringstekniska avsättningar m.m. Justeringen torde även tillgodose
Försäkringsförbundets synpunkt om att reglerna om bl.a. beräkning av
premie- och ersättningsreserven inte skall behöva medföra någon större
ändring av nuvarande metodik.
Det bör i sammanhanget också framhållas att de försäkringstekniska
riktlinjernas och underlagets funktion som beräknings-, styrnings- och
kontrollunderlag även får betydelse för vilka regler som är lämpliga eller
möjliga att ta in i materialet. Det kan t.ex. vara lämpligt med regler för
hur bolaget bör förfara om olika antaganden visar sig otillräckliga. Som
Finansinspektionen påpekat kan emellertid inte sådana regler ges samma
innebörd som dagens övergångsgrunder.
Riktlinjernas och underlagets betydelse som avtalsinnehåll
De försäkringstekniska riktlinjerna och det kompletterande underlaget
skall till skillnad från dagens grunder inte ligga till grund för försäk-
ringstagarnas rättigheter och skyldigheter gentemot bolaget. Vad som
skall gälla mellan försäkringstagaren och bolaget bör framgå direkt av
avtalsvillkoren.
Enligt Finansinspektionen finns det inga hinder mot att hänvisa till
riktlinjerna eller underlaget i avtalsvillkoren på ett sådant sätt att de
skulle bli standardvillkor. Om riktlinjerna och underlaget inte görs till en
del av avtalet måste enligt Aktuarieföreningen sannolikt en stor del av
grunderna skrivas om i villkorsliknande text. Föreningen instämmer dock
i att texterna måste samordnas.
Med hänsyn till riktlinjernas och underlagets syfte är detta material
inte avsett och mindre lämpligt att i sig utgöra en del av avtalet som nå-
gon typ av standardvillkor. De krav som i allmänhet ställs på standard-
avtal kommer även att gälla för livförsäkringar m.m. Det utesluter inte att
riktlinjerna och underlaget i vissa delar har samma innehåll som stan-
dardvillkoren. Under alla förhållanden måste riktlinjerna och underlaget
återspegla avtalsvillkoren.
Det är inte uteslutet att riktlinjerna i praktiken kan påverka fördelning-
en av t.ex. återbäring inom ramen för avtalet, vilket blir tydligt i sådana
fall där det på avtalsrättens område kan godtas att avtalsvillkoren om
237
återbäring är allmänt utformade. Detta är emellertid inte annorlunda än
att redovisningen kan styra underlaget för återbäringen. Det bör dock
understrykas att den närmare utformningen av avtalen inte regleras i detta
lagstiftningsarbete. Dessa frågor behandlas i samband med utformningen
av en ny försäkringsavtalslag.
Undantag från kravet på försäkringstekniskt beräkningsunderlag
För skadeförsäkringar kan det i vissa fall vara onödigt att kräva ett full-
ständigt försäkringstekniskt underlag som innehåller närmare beräk-
ningsantaganden. Det gäller t.ex. om försäkringen har sådana särdrag att
det kan komma att återbetalas premier vid för fa försäkringsfall eller att
utkrävas nya premier vid ogynnsamt skadefall eller om skadeförsäkring-
arna är av mindre värde (sådana principer bör i så fall framgå av de för-
säkringstekniska riktlinjerna). En möjlighet att underlåta att upprätta för-
säkringstekniskt beräkningsunderlag för skadeförsäkringar bör därför
finnas, om det med hänsyn till försäkringens särskilda beskaffenhet eller
av annat särskilt skäl saknas anledning att upprätta ett underlag.
Sådana omständigheter kan föreligga även beträffande livförsäkringar.
Bestämmelsen om ett undantag från kravet på tekniskt beräknings-
underlag bör därför inte begränsas till skadeförsäkringar.
Det bör i övrigt framhållas att de försäkringstekniska riktlinjerna och
det försäkringstekniska underlaget generellt får anpassas efter försäkring-
arnas särskilda beskaffenhet och efter hur riskfyllda och väsentliga åtag-
andena är för bolaget.
Ingivande av riktlinjer och underlag
De försäkringstekniska riktlinjerna för livförsäkringar bör, så som före-
slagits, ges in till inspektionen efter att ha antagits. De bör ges in senast
när riktlinjerna börjar att användas första gången och efter ändringar.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag innebär att också underlaget
skall behandlas på motsvarande sätt. Enligt såväl Aktuarieföreningen
som Aktuarienämnden bör dock det tekniska underlaget göras tillgängligt
för inspektionen först vid behov.
Regeringen delar aktuarieorganisationemas uppfattning. Någon be-
stämmelse om att försäkringsbolagen mera löpande skall ge in ett tek-
niskt underlag bör alltså inte införas. Det bör dock erinras om att det
finns goda möjligheter att vid behov begära in ett sådant material i sam-
band med koncessionsprövningen eller inom ramen för den löpande till-
synen. Av betydelse för om materialet behövs är också riktlinjernas när-
mare innehåll.
Det kan för övrigt ifrågasättas om inte också riktlinjer för vissa skade-
försäkringar borde ges in till inspektionen i samband med att de antas.
Detta förutsätter emellertid ytterligare överväganden. En liknande fråge-
ställning uppkommer för placeringsriktlinjer och behandlas i avsnitt
13.3.2.
Prop. 1998/99:87
238
Prop. 1998/99:87
Normgivningsbemyndigande om riktlinjernas och underlagets utform-
ning och innehåll
För att de försäkringstekniska riktlinjerna och beräkningsunderlaget skall
kunna ligga till grund för Finansinspektionens kontroll behöver
materialet systematiseras.
Enligt dagens ordning kan regeringen eller Finansinspektionen med-
dela föreskrifter om hur grunderna redaktionellt skall ställas upp. Ett
normgivningsbemyndigande som även omfattade grundernas materiella
innehåll har däremot ansetts olämpligt eftersom det kan hämma produkt-
utvecklingen och konkurrensen (prop. 1994/95:184 s. 129).
Närmare regler om vilka frågor som skall upptas i riktlinjerna och un-
derlaget for olika försäkringsslag och den närmare avgränsningen mellan
olika delar kan ges i form av verkställighetsföreskrifter eller allmänna
råd. Detsamma gäller hur detaljerad informationen bör vara. Enligt rege-
ringens mening behövs inget särskilt normgivningsbemyndigande till
bestämmelserna.
Upplysningsregeln om försäkringstekniska avsättningar och återförsäk-
ring
I 7 kap. 9 § femte stycket FRL finns en särskild bestämmelse om att ett
försäkringsbolag skall lämna uppgift till Finansinspektionen om de för-
säkringstekniska avsättningarna och om återförsäkring. Bestämmelsen
kompletteras av ett bemyndigande om myndighetsföreskrifter.
De försäkringstekniska riktlinjerna skall nu innehålla principerna för
avsättningarna och återförsäkringen. Riktlinjerna skall enligt förslaget
ges in när de börjar användas. Det innebär att bestämmelserna om upp-
giftslämnande på den aktuella punkten kan slopas. Det kan i samman-
hanget anmärkas att 19 kap. 3 § ger utrymme för föreskrifter om infor-
mation av olika slag vid sidan av de uppgifter som inspektionen far från
bolagens offentliga redovisning.
Övergångsfrågor m.m.
1 samband med lagändringarna år 1995 om grundernas innehåll ansågs att
ett ikraftträdande av förändringarna av reglerna om grundernas innehåll
borde avvakta den nya försäkringsavtalslag som för närvarande bereds
inom justitiedepartementet. Denna bedömning bör nu omprövas.
De nya regler som nu föreslagits bör utan inskränkningar gälla för för-
säkringsavtal som upprättas efter det att den nya lagen trätt i kraft. Reg-
lerna måste också gälla för livförsäkringar som meddelas i livförsäk-
ringsbolag där vinstutdelning skall kunna ske.
Det är inte lämpligt att behålla nuvarande system för grunder enbart för
vissa äldre försäkringsavtal. Försäkringsbolagen bör i stället formulera
239
om dessa avtal så att de väsentliga villkoren i grunderna direkt framgår
av avtalet. I dag förekommer regelmässigt hänvisningar i försäk-
ringsavtalet till bolagets återbäringsgrunder. Nuvarande grunder uppfyl-
ler inte i alla delar de krav på enkelhet och begriplighet som det finns
anledning att kräva för s.k. standardvillkor. Det får förutsättas att försäk-
ringsbolagen skyndsamt verkar för att nuvarande återbäringsgrunder ses
över till form och innehåll på ett sätt som gagnar tydligheten och förstå-
elsen samt att de på ett lämpligt sätt inkorporeras bland andra försäk-
ringsvillkor. Ett sådant arbete bör ske tillsammans med företrädare för
Finansinspektionen och Konsumentverket. En överföring av innehållet i
återbäringsgrundema till försäkringsavtalet kan inte anses försämra för-
säkringstagarnas ställning i förhållande till i dag där ju återbärings-
grundema i praktiken ändå är styrande för försäkringstagarens rättigheter
och skyldigheter. I sammanhanget bör anmärkas att det under senare år
skett en positiv utveckling beträffande livförsäkringsbolagens infor-
mation som bl.a. innebär att en utökad information om återbäring numera
ges till kunderna och att informationsfrågorna fatt en högre prioritet hos
bolagen (se Finansinspektionens rapport 1997-10-29 om Livförsäkrings-
bolagens informationsgivning).
De genom SFS 1995:779 beslutade konsekvensändringar i 2 kap. 18 §,
10 kap. 5 § och 12 kap. 13 § bör träda i kraft samtidigt med bestämmel-
serna om slopandet av grunder.
Regeringens förslag: Försäkringspremier för livförsäkringar och
långa skadeförsäkringar skall beräknas med hänsyn till betryggande
antaganden om riskmått, ränta och kostnader. En avvikelse får ske om
det är försvarligt med hänsyn till bolagets ekonomiska situation.
Prop. 1998/99:87
Försäkringsutredningens förslag: Utredningen har föreslagit en mera
absolut regel om att försäkringspremier för livförsäkringar skall bestäm-
mas på grundval av betryggande antaganden om riskmått m.m. (se betän-
kandet s. 271 och 272).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag överensstämmer i sak med
regeringens förslag (se promemorian s. 188-189).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har godtagit försäk-
ringsrörelsepromemorians förslag eller avstått från att närmare kommen-
tera det. Finansinspektionen har dock ansett att en avvikelse från be-
tryggande antaganden innebär en risk för att äldre försäkringskollektiv
får bidra till lägre premier för nya försäkringstagare. Även om skälighets-
principen slopas ifrågasätts om detta bör tillåtas. Bl.a. LO och TCO har
efterlyst undantags- eller dispensregler för kollektivavtalsgrundade för-
säkringar där bl.a. beräkning av premier bestäms i överenskommelse
mellan arbetsmarknadsparter. Enligt Svenska Aktuarieföreningen bör
bestämmelsen eller motiven klargöra att gruppförsäkringspremier får
bestämmas i enlighet med faktiska erfarenheter.
240
Skälen for regeringens forslag: Enligt EG:s regler skall premier för
ny verksamhet vara tillräckliga från aktuariella antaganden, så att försäk-
ringsföretaget kan uppfylla alla åtaganden och upprätta försäkringstek-
niska reserver i överensstämmelse därmed (artikel 19 i tredje livförsäk-
ringsdirektivet). Elänsyn får tas till företagets hela ekonomiska situation.
Emellertid får andra medel än försäkringspremier inte systematiskt an-
vändas på ett sätt som i längden äventyrar företagets soliditet.
I FRL bör finnas en bestämmelse om premiesättning som svarar mot
direktivets krav. Även om man bortser från EG:s regler är det väsentligt
att bolagens premiesättning tillgodoser stabilitetsprincipen.
Bestämmelsen bör i första hand gälla alla livförsäkringar och inte bara
sådana försäkringar där det i dag skall upprättas grunder. Den bör också
gälla för långa skadeförsäkringar. Vidare bör beräkningen anknyta till
samma betryggande antaganden som skall ligga till grund för beräkning-
arna av avsättningarna för ej intjänade premier och kvardröjande risker
respektive livförsäkringsavsättningar.
En bestämmelse om att försäkringspremier ovillkorligen måste be-
stämmas med stöd av de betryggande antaganden som används för beräk-
ningen av avsättningarna riskerar emellertid att komma i konflikt med
direktivet och kan hämma konkurrensen. Det kan inte anses strida mot
stabilitetshänsyn att sätta premierna lägre än vad antagandena föranleder
om det är försvarligt med hänsyn till företagets hela ekonomiska situa-
tion. Förhållanden kan ju vara sådana att ett stort och betryggande eget
kapital finns som gör att antagandena delvis kan frångås med tillfreds-
ställande soliditet och likviditet, eller att premiema bestäms utifrån fak-
tiska erfarenheter för en grupp som har en lämplig karaktär och samman-
sättning för detta. Om bolagets situation medger detta kan premier även
bestämmas enligt sådana kollektiva överenskommelser som LO och TCO
berört. Andra medel än försäkringspremier och avkastning bör emellertid
inte kunna beaktas i en sådan omfattning som i förlängningen riskerar att
äventyra företagets soliditet.
Finansinspektionen har väckt frågan om möjligheten att avvika från
betryggande antaganden medför en risk för att äldre försäkringskollektiv
far bidra till lägre premier för nya försäkringstagare.
Av avsnitt 14.2 framgår att skälighetsprincipen alltjämt skall gälla för
äldre försäkringsavtal. I den utsträckning äldre avtal lever kvar får pre-
miema sättas på ett sådant sätt att nya försäkringstagare inte gynnas på de
äldres bekostnad. I andra fall kan det knappast anses att äldre försäk-
ringskollektiv bidrar till lägre premier för nya försäkringstagare i större
utsträckning än vad som följer av allmänna mekanismer om prisbildning
(jfr avsnitt 7.5).
Bestämmelsen om premiesättning skall alltså inte ta sikte på skälig-
hetsaspekter.
Till följd av det anförda bör bestämmelsen utformas så att försäkrings-
premierna för livförsäkringar och långa skadeförsäkringar skall be-
stämmas på grundval av sådana antaganden om riskmått, ränta och kost-
nader som skall ligga till grund för livförsäkringsavsättningen respektive
avsättningen för ej intjänade premier och kvardröjande risker, om inte en
avvikelse är försvarlig med hänsyn till bolagets ekonomiska situation.
Prop. 1998/99:87
241
För andra skadeförsäkringar bör premiesättningen i stället bedömas
med hänsyn till den allmänna stabilitetsprincip som föreslagits lagfäst. I
undantagsfall kan den bestämmelsen få betydelse även för premiesätt-
ningen. Det bör då vara fråga om premiesättning som riskerar att under-
gräva bolagets ekonomiska situation.
Regeringens förslag: Nuvarande förbud att utfästa återbäring på an-
nat sätt än vad som följer av reglerna om tilldelning tas bort. I stället
infors ett förbud att förespegla återbäring som saknar grund i försäk-
ringsavtal.
Prop. 1998/99:87
Försäkringsutredningens förslag: Saknar motsvarighet till regering-
ens förslag.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med re-
geringens förslag (se promemorian s. 189 och 322).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller avstått
från att närmare kommentera promemorians förslag. Flera centrala parter
på arbetsmarknaden har efterlyst undantags- eller dispensregler för kol-
lektivavtalsgrundade försäkringar där bl.a. beräkning av premier och
återbäring bestäms i överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter.
Finansinspektionen har ansett att bestämmelsens ordalydelse och kom-
mentar inte är helt överensstämmande.
Skälen för regeringens förslag: För försäkringstagarna är det av stor
betydelse att villkoren för återbäring finns i försäkringsavtalet. Det vore
olämpligt om de nya reglerna medgav att återbäring lämnades av medel
som kan användas för vinstutdelning eller förlusttäckning samtidigt som
försäkringstagarna förespeglas att en sådan återbäring kan förväntas även
i framtiden. Det skulle på ett olyckligt sätt locka försäkringstagarna att
ingå försäkringsavtal på felaktiga premisser. I FRL bör därför finnas ett
förbud mot att förespegla återbäring som saknar grund i försäkringsavtal.
Vidare bör nuvarande förbud mot att utfösta återbäring på annat sätt än
enligt nuvarande regler om tilldelning utmönstras.
Bestämmelsen bör gälla även för kollektiva försäkringar. Inte heller i
sådana fall bör information lämnas till försäkringstagarna eller andra om
att de kan räkna med framtida återbäring som saknar stöd i avtalet eller i
en överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare. En sådan
överenskommelse sker t.ex. mellan företrädare för arbetsgivar- och ar-
betstagarorganisationer i styrelsen för vissa s.k. avtalsförsäkringsbolag.
Regeln får således en annan tillämpning för dessa fall.
Angående närmare vägledning för tillämpningen, se författnings-
kommentaren till 7 kap. 8 §.
242
Prop. 1998/99:87
Regeringens förslag: Nuvarande dispensmöjlighet for korta döds,
fallsförsäkringar utmönstras.
Försäkringsutredningens förslag: Saknar motsvarighet till regering-
ens förslag.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med re-
geringens förslag (se promemorian s. 190).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte haft någon erin-
ran mot promemorians förslag. Försäkringsförbundet är dock negativt
inställda till förslaget. Enligt förbundet är det olyckligt att återinföra ett
krav på fixerade beräkningsantagande för premieberäkning och liv-
försäkringsavsättningar för gruppliv-, kort dödsfalls- och kollektivavtalad
försäkring. Aktuarienämnden har framfört liknande synpunkter.
Bakgrund: För livförsäkringar som gäller endast för dödsfall och som
meddelas för en tid om högst fem år eller mot en premie som är beräknad
och bestämd för längst fem år, får regeringen eller efter dess bemyndi-
gande Finansinspektionen medge undantag från bestämmelserna om liv-
försäkring. Från vissa bestämmelser, bl.a. om vinstutdelning och soliditet
får dock undantag inte medges (se 1 kap. 10 § FRL). Dispensregeln har
utnyttjats för grupplivförsäkringar och även viss individuell försäkring.
Syftet med dispensmöjligheten är främst att göra det möjligt att meddela
tekniskt enkla former av livförsäkringar utan ordningen med försäk-
ringstekniska grunder.
Skälen för regeringens förslag: Samma flexibilitet som uppnås med
dagens dispensregel i 1 kap 10 § FRL erbjuds inom ramen för de nya
reglerna om försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag. Un-
dantaget från kravet på tekniskt underlag är särskilt utformat bl.a. för att
kunna beakta sådana förhållande som remissinstanserna tagit upp. Un-
dantaget har i jämförelse med försäkringsrörelsepromemorians förslag
utvidgats för att även kunna tillämpas på livförsäkringar (se avsnitt
8.3.1). Rörelsereglema kan också beakta särdragen hos kollektiva försäk-
ringar (se vidare avsnitt 11.2). Nuvarande dispensregel i 1 kap. 10 § har
för övrigt försetts med flera restriktioner för dispens. Om dispensregeln
behålls skulle den behöva kompletteras med ytterligare undantag till följd
av andra förslag som läggs fram nu.
Dispensregeln i 1 kap. 10 § bör alltså slopas.
Placeringsreglernas nuvarande omfattning
Ett direktförsäkringsbolag skall vid varje tidpunkt ha tillgångar till ett
värde som motsvarar försäkringstekniska avsättningar och depositioner
från återforsäkringsgivare. Dessa tillgångar kallas skuldtåckningstill-
243
gångar. Ett återförsäkringsbolag som bedriver liv- eller lång skadeåter-
försäkring skall ha tillgångar till ett belopp som behövs för att säkerställa
direktförsäkringsbolagets förmånsrätt (7 kap. 9 § FRL). För skuldtäck-
ningstillgångar gäller vissa placeringsrestriktioner (se 9 a-10 e §§).
Placeringsreglerna fick sin huvudsakliga utformning vid genomföran-
det av tredje generationens försäkringsdirektiv. Regeringen redovisade då
sin principiella syn på försäkringsbolagens medelsförvaltning. Denna syn
innebär sammanfattningsvis att tillgångarna skall placeras med beaktande
av försäkringsrörelsens art, att tillgångarna är avpassade till de åtaganden
som bolaget har, s.k. matchning, och att kapitalförvaltningen bör präglas
av ett portföljtänkande (prop. 1994/95:184 s. 141). De placeringar som
inte är skuldtäckningstillgångar kallas fria tillgångar.
Placeringsreglerna gäller inte för tillgångar som bl.a. svarar mot medel
i livförsäkringsbolagens återbäringsfond trots att medlen är avsedda för
försäkringstagarnas räkning och inte sällan kan komma att förespeglas
försäkringstagarna genom årliga återbäringsbesked.
De fria tillgångar behöver inte heller registerföras enligt 7 kap. 9 §. En
följd av detta är att tillgångarna inte omfattas av försäkringstagarnas
förmånsrätt. Inte heller omfattas belopp motsvarande avsättningar till en
uppskrivningsfond eller fond för orealiserade vinster av några placerings-
regler. I sådana fonder ingår belopp som senare kan komma att tillfalla
försäkringstagarna. Den s.k. femprocentsregeln i 7 kap. 17 § och de sär-
skilda undantagsreglerna om innehav i andra finansiella företag i 7 kap.
17 a § FRL förhindrar stora innehav i vissa företag. (För en utförligare
beskrivning av reglerna i 17 och 17 a §§, se vidare avsnitt 8.5).
Vissa begränsningar för förvaltningen av fria medel följer av kravet på
sund försäkringsverksamhet. En kapitalförvaltning som innebär att risk-
koncentrationen i de fria medlen är så stor att ett försäkringsbolags soli-
ditet äventyras och därmed också dess förmåga att fullgöra sina förplik-
telser enligt ingångna försäkringsavtal har inte ansetts förenlig med den-
na princip. Finansinspektionen har därför också möjligheter att ingripa
mot placeringen av de fria tillgångarna (prop. 1994/95:184 s. 151).
Tillgångsbegränsningar för skuldtäckningstillgångar
I 7 kap. 10 b § finns vissa absoluta gränser för vad som vid skuldtäck-
ningen kan godtas av ett och samma tillgångsslag (tillgångsbegräns-
ningar). Någon form av begränsningar har ansetts nödvändiga att upp-
ställa. I prop. 1994/95:184 har anförts att bedömningen av gränserna
måste göras med hänsyn till hur riskfyllt det aktuella tillgångsslaget är
och till diversifieringsmöjlighetema inom tillgångsslaget. Samtidigt
framhölls att det i och för sig är omöjligt att på ett objektivt sätt rang-
ordna tillgångarna efter hur riskfyllda de är som placeringsobjekt. Viss
vägledning ansågs dock kunna hämtas från EG:s försäkringsdirektiv,
bestämmelser på näraliggande områden, t.ex. kapitaltäckningsreglema,
och historiska erfarenheter. Även om ett visst mått av subjektivitet an-
sågs ofrånkomligt poängterades att det var önskvärt att identifiera grup-
per där likheterna inom gruppen är stora samtidigt som skillnaderna i
Prop. 1998/99:87
244
förhållande till andra grupper är tydliga (s. 181). Angående en mera ut-
förlig beskrivning av reglerna, se prop. 1994/95:184 s. 180-184. Finans-
inspektionen får meddela tillfälliga avvikelser från bestämmelserna, om
det finns särskilda skäl, samt även andra än tillfälliga avvikelser från vis-
sa av bestämmelserna, om det finns synnerliga skäl.
Nuvarande tillgångsbegränsningar för aktier respektive fastigheter
Placeringsreglerna innebär bl.a. att det sammanlagda beloppet av vad
som skall skuldtäckas, dvs. försäkringstekniska avsättningar för egen
räkning med tillägg för depositioner från återforsäkringsgivare, får täckas
med aktier i publika bolag till en andel om högst 25 procent och med
fastigheter till en andel om högst samma nivå (se 7 kap. 10 b § första
stycket).
Begränsningarna för aktier i publika bolag omfattar även sådana vär-
depapper som kan jämställas med aktier (se 7 kap. 10 § första stycket 11
och prop. 1994/95:184 s. 172-173 där frågan om vad som hör dit berörs).
Dessa värdepapper sammanfattas i den fortsatta framställningen med
begreppet aktier.
Begränsningen för fastigheter omfattar såväl tomträtter, byggnader och
andelar i nämnda tillgångar som aktier och jämställda värdepapper ut-
givna av sådana publika bolag som har till uppgift att äga fastigheter eller
fastighetsrelaterade tillgångar. Dessutom omfattas skuldförbindelser för-
enade med panträtt i fastighet eller tomträtt, se 10 § första stycket 13-14.
Dessa tillgångar sammanfattas i det följande med begreppet fastigheter.
De tillgångsbegränsningar som infördes vid genomförandet av EG:s
tredje skade- respektive livförsäkringsdirektiv för aktier respektive fas-
tigheter var snävare i forhållande till förslagen i den s.k. placeringspro-
memorian. I promemorian föreslogs en gräns vid 50 procent för aktier
respektive 30 procent för fastigheter (Ds 1993:57). Det hörde samman
med att placeringsreglernas omfattning inte fått det tillämpningsområde
som förutsattes i promemorian. De fria tillgångarna var alltså större en-
ligt regeringens förslag än enligt promemorians utgångspunkter (jfr prop.
1994/95:184 s. 142).
1 10 a § regleras användning av aktier och andelar i dotterföretag för
skuldtäckning. Endast aktier och andelar i vissa dotterföretag får använ-
das. Det gäller dotterbolag som har till uppgift att direkt eller indirekt äga
sådana tillgångar som avses i 10 § första stycket eller är ett publikt för-
säkringsaktiebolag eller är ett sådant publikt aktiebolag som avses i 17
a §, dvs. bedriver någon form av finansiell verksamhet. Vid tillämpning-
en av reglerna om tillgångsbegränsningar, liksom reglerna om enhands-
be-gränsningar, skall en genomsyn tillämpas och dotterbolagets tillgång-
ar behandlas som om de ägdes direkt av försäkringsbolaget.
Prop. 1998/99:87
245
Enhandsbegränsningar för skuldtäckningstillgångar
Prop. 1998/99:87
I 7 kap. 10 c § finns vissa absoluta gränser för vad som av skuldtäck-
ningsbeloppet får motsvaras av en enskild investering (enhandsbegräns-
ningar). Reglerna innebär bl.a. att högst 5 procent får utgöras av en fas-
tighet, tomträtt eller byggnad eller en grupp av sådan egendom som är
belägna på sådant sätt att de ur risksynpunkt utgör en investering. Samma
gräns gäller för aktier eller skuldförbindelser från samma emittent re-
spektive låntagare. En gräns på 10 procent gäller dock om emittenten
eller låntagaren är av visst särskild slag (kreditinstitut, etc). Det sam-
manlagda innehavet av sådana tillgångar får dock uppgå till högst 40
procent av skuldtäckningsbeloppet, men andelen aktier från samma
emittent får inte överstiga 5 procent av skuldtäckningsbeloppet. En gräns
på 10 procent gäller också för andelar i värdepappersfonder som förvaltas
av samma fondbolag eller fondföretag, om inte annat medges av Finan-
sinspektionen. Begränsningen för aktier och skuldförbindelser skall —
med vissa undantag — tillämpas på motsvarande sätt på emittenter eller
låntagare som har en inbördes anknytning (se vidare prop. 1994/95:184 s.
187-190 för en utförligare beskrivning av reglerna).
Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om en lämplig
riskspridning samt medge tillfälliga avvikelser från bestämmelserna i
10 c § om det finns särskilda skäl.
Andra regler av betydelse för valet av placeringstillgångar
Reglerna om tillgångsbegränsningar och enhandsbegränsningar komp-
letteras av vissa andra bestämmelser som far betydelse för valet av
skuldtäckningstillgångar.
Enligt 7 kap. 10 d § skall, i fråga om skadeförsäkring, tillgångarna fin-
nas inom EES om risken är belägen inom EES. I fråga om livförsäkring,
skall tillgångarna finnas inom EES när verksamheten utövas där. För
risker och verksamhet utanför EES skall skuldtäckningstillgångama fin-
nas i Sverige. Finansinspektionen far medge undantag från dessa lokali-
seringsregler.
Skuldtäckningstillgångama skall även placeras så att risken för valuta-
kursförluster begränsas. Regeringen eller Finansinspektionen skall med-
dela föreskrifter om högsta tillåtna valutakursrisk (10 e §).
Fordringar på annan än försäkringstagare skall beaktas endast till den
del fordran överstiger det belopp som gäldenären har att fordra av bola-
get (10 f §). Regeln är främst en värderingsregel men diskvalificerar vis-
sa fordringar som skuldtäckningstillgångar om gäldenären har större
motfordringar.
Optioner, terminskontrakt och liknande finansiella instrument far an-
vändas endast för att sänka den finansiella risken i ett försäkringsbolag
eller för att effektivisera förvaltningen av bolagets tillgångar. En använd-
ning för att effektivisera förvaltningen är villkorad av att den kan ske
utan att bolagets finansiella risker överstiger en risknivå som är förenlig
246
med kraven på sund försäkringsverksamhet. Regeringen eller Finansin-
spektionen får meddela närmare föreskrifter om tillämpningen (17 b §).
EG:s placeringsregler
Placeringsreglerna i tredje generationens direktiv gäller endast tillgångar
som motsvarar de tekniska avsättningarna (artiklarna 20-22 i tredje gene-
rationens försäkringsdirektiv). Medlemsstaterna får inte fastställa några
regler för valet av tillgångar som inte används for skuldtäckning (artikel
18.1 i första skadeförsäkringsdirektivet enligt lydelse i artikel 26 i tredje
skadeförsäkringsdirektivet och artikel 21.1 i första livförsäkringsdirekti-
vet enligt lydelse i artikel 27 i tredje livförsäkringsdirektivet). Enligt arti-
kel 17 i första livförsäkringsdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 18 i
tredje livförsäkringsdirektivet) skall storleken på de tekniska avsättning-
arna för livförsäkring fastställas efter en tillräcklig betryggande prospek-
tiv aktuariell metod. Avsättningarna skall omfatta bl.a. alla garanterade
återköpsvärden samt återbäring som försäkringstagarna har rätt till, oav-
sett hur formerna för återbäring benämns.
Försäkringsdirektivens placeringsregler upptar till att börja med en
allmän regel som innebär att hänsyn skall tas till den typ av försäkrings-
rörelse som företaget bedriver vid valet av de tillgångar som svarar mot
tekniska avsättningar. Tillgångarnas risk, avkastning och likviditet skall
beaktas. Vidare skall försäkringsföretaget se till att portföljen är väldi-
versifierad, dvs. att riskerna är spridda på lämpligt sätt. Den allmänna
regeln kompletteras med relativt omfattande bestämmelser av detalj- och
riktlinjekaraktär. En lista finns över sådana tillgångar som kan godtas för
att täcka tekniska avsättningar. Det betonas dock att länderna skall fast-
ställa mer detaljerade regler för vilka tillgångar som får användas och att
medlemsländerna kan ställa upp strängare krav.
Direktiven anger vidare en rad principer som skall gälla bl.a. i fråga
om värderingen av tillgångar, säkerhetskrav, behandling av derivatin-
strument, likviditetskrav och koncerngenomlysning. EG:s regler inne-
håller endast på några punkter uttryckliga begränsningar för hur stora
placeringar som får göras i visst tillgångsslag (tillgångsbegränsningar).
Högst 5 procent av de tekniska bruttoavsättningarna får investeras i lån
utan säkerhet, högst 3 procent i kassa och högst 10 procent i aktier som
inte omsätts på någon reglerad marknad (artikel 22 i tredje skade- re-
spektive livförsäkringsdirektivet). Om det bland tillgångarna ingår någon
investering i dotterbolag som helt eller delvis förvaltar försäkringsbola-
gets tillgångar för dess räkning, skall hemlandet vid tillämpningen av
artikel 22 beakta de underliggande tillgångar som innehas av dotterföre-
taget. Hemlandet får behandla dotterföretagets andra tillgångar på samma
sätt (se artikel 22.2 iv och prop. 1994/95:184 s. 180).
Direktiven innehåller även vissa begränsningsregler för enskilda in-
vesteringar (enhandsbegränsningar). Medlemmarna skall fastställa ytter-
ligare begränsningsregler även i denna del. För det ändamålet anges olika
allmänna riktlinjer, som t.ex. att tillgångsportföljen skall vara väldiversi-
Prop. 1998/99:87
247
fierad, att riskfyllda tillgångar bör behandlas med återhållsamhet och att Prop. 1998/99:87
illikvida tillgångar bör behandlas med försiktighet.
Förmånsrätt för försäkringstagare
Enligt 7 kap. 11 a § har försäkringstagare förmånsrätt vid konkurs för
vissa fordringar på grund av försäkringsavtal. Det gäller livförsäkring,
sådan skadeförsäkring för vilken bestämmelserna om livförsäkring till-
lämpas med stöd av 1 kap. 5 § och sådan skadeförsäkring som meddelas
för längre tid än 10 år. En förmånsrätt följer också för fordran på grund
av återförsäkring avseende sådana försäkringar. Fordran på grund av di-
rektförsäkring har dock företräde framfor fordran på grund av återförsäk-
ring. Förmånsrätten omfattar de tillgångar som finns upptagna i skuld-
täckningsregistret när bolaget försätts i konkurs eller utmätning äger rum.
Regeringens förslag: Livförsäkringsbolags avsättningar för garan-
terad återbäring skall - på samma sätt som nuvarande avsättningar för
bl.a. tilldelad återbäring - skuldtäckas med registerförda tillgångar av
minst samma värde. I sådana tillgångar skall livförsäkringstagare på
samma sätt som i dag ha förmånsrätt. Även avsättningar för villkorad
återbäring och åtaganden inom fondförsäkring där försäkringstagaren
bär risken, skall skuldtäckas, registerföras och ligga till grund för liv-
försäkringstagarnas förmånsrätt. Vidare klargörs att även andra ersätt-
ningsberättigade på grund av försäkringsavtalet än försäkringstagarna
har förmånsrätt.
Försäkringsutredningens förslag: Saknar direkt motsvarighet till re-
geringens förslag.
Kollektivförsäkringsutredningens förslag: Överensstämmer med re-
geringens förslag om förmånsrätt för andra ersättningsberättigade än för-
säkringstagare (se betänkandet s. 110 och 111).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer i sak
med regeringens förslag (se promemorian s. 195-197).
Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt Kollektiv-
försäkringsutredningens förslag om förmånsrätt eller lämnat detta utan
erinran. Remissinstanserna har godtagit Försäkringsrörelsepromemorians
förslag.
248
Skuldtäckning, registerföring och förmånsrätt
De försäkringstekniska avsättningar som skall göras för garanterad åter-
bäring bör naturligt nog omfattas av krav på skuldtäckning, registerföring
och placeringsrestriktioner. I sådana tillgångar har vissa försäkringstaga-
re även förmånsrätt (7 kap. 9-11 §§ FRL). Frågan är vad som skall gälla
för villkorad återbäring.
Villkorad återbäring skall enligt vad som tidigare anförts hänföras till
försäkringstekniska avsättningar. Även sådan återbäring bör därför
skuldtäckas med registerförda tillgångar.
Som en följd av att åtaganden inom fondförsäkring som försäkrings-
tagarna bär risken för utgör en försäkringsteknisk avsättning gäller mot-
svarande även för sådana avsättningar. Eftersom skuldtäckningstillgångar
för villkorad återbäring reserverats för försäkringstagarnas räkning bör
dessa, i likhet med tillgångar i fondförsäkringsrörelse, omfattas av för-
säkringstagarnas förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979),
se 7 kap. 11 a § FRL. En sådan förmånsrätt får anses följa redan av att
villkorad återbäring utgör en försäkringsteknisk avsättning, att tillgångar
som svarar mot posten skall registerföras och att en villkorad rätt till
återbäringen i och för sig framgår av försäkringsavtalet eller är ensidigt
utfäst av försäkringsbolaget.
I försäkringsrörelsepromemorian har föreslagits en ändring av 7 kap.
11 a § som innebär att den förmånsrätt som tillkommer försäkringstagare
skall tillkomma även andra ersättningsberättigade enligt de i paragrafen
angivna försäkringsavtalen.
Det finns skäl att klarlägga att den som är ersättningsberättigad på
grund av försäkringsavtal utan att vara försäkringstagare, t.ex. i egenskap
av förmånstagare, bör tillerkännas förmånsrätt. Som Hovrätten för Väst-
ra Sverige har anmärkt bör motsvarande justering göras i 4 a § för-
månsrättslagen.
Regeringens förslag: Nuvarande placeringsregler skall gälla för till-
gångar motsvarande garanterad återbäring och andra försäkringstekniska
avsättningar än villkorad återbäring och fondförsäkringsåtaganden som
försäkringstagarna står risken för. Som i dag far därför bl.a. högst 25
procent av sådana avsättningar skuldtäckas med aktier i publika bolag
och högst 25 procent med fastigheter.
En allmän placeringsregel skall gälla för tillgångar som skuldtäcker
avsättningar för villkorad återbäring och åtaganden inom fondförsäkring
som försäkringstagaren står risken för. Tillgångarna skall placeras på ett
lämpligt sätt med hänsyn till försäkringsåtagandenas karaktär. Sådana
tillgångar skall däremot inte omfattas av tillgångsbegränsningama för
aktier och fastigheter eller andra detaljerade placeringsregler. Till-
gångarna skall omfattas av försäkringsbolagets egna placeringsriktlinjer.
Prop. 1998/99:87
249
Försäkringsutredningen förslag innebär att tillgångsbegränsningama
for aktier och fastigheter höjs till 50 procent respektive 30 procent.
Gränserna skulle, inom ramen för en ny allmän riskspridningsregel, vara
vägledande för tillgångar som svarar mot försäkringstagarfonder och
redovisade övervärden, liksom för tillgångar motsvarande eget kapital i
ömsesidiga bolag (se betänkandet s. 161 och 165).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag överensstämmer väsent-
ligen med regeringens förslag (se promemorian s. 197-201). I prome-
morian har den allmänna matchnings- och riskspridningsregeln gjorts
tillämplig på tillgångar motsvarande villkorad återbäring.
Remissinstanserna: Inställningen bland remissinstanserna till För-
säkringsutredningen förslag om ändrade tillgångsbegränsningar för aktier
och fastigheter har varit blandad. Riksbanken, Finansinspektionen och
Försäkringsförbundet har tillstyrkt att gränserna höjs. Kammarrätten i
Göteborg har däremot ansett att förslaget öppnar för ett ökat risktagande.
Riksgäldskontoret har ansett att förslagets effekter på riskerna i försäk-
ringsbolagens portföljer är oklara. Flera remissinstanser har godtagit
Försäkringsutredningens förslag till en allmän riskspridningsregel i och
för sig men efterlyst olika förändringar, bl.a. att bestämmelserna borde
göras mer konkurrensneutrala mellan ömsesidiga bolag och aktiebolag
(för en närmare redogörelse av remissutfallet, se försäkringsrörelse-
promemorian s. 197-198).
De flesta remissinstanser har tillstyrkt försäkringsrörelsepromemorians
förslag eller lämnat detta utan erinran. Försäkringsförbundet har dock
ansett att gränsen för aktier bör höjas. Riksbanken har anfört att en höj-
ning för både aktier och fastigheter bör prövas. Finansinspektionen har
befarat svårigheter vid tillsynen när den allmänna placeringsregeln gäller
tillgångar motsvarande villkorad återbäring och de detaljerade reglerna
gäller den garanterade. Någon remissinstans har ansett att man så långt
möjligt bör anpassa placeringsreglerna till vad som gäller i övriga Euro-
pa.
Utgångspunkter för bedömningen
Det saknas anledning att ompröva den principiella syn på försäkringsbo-
lagens medelsförvaltning som regeringen gett uttryck för vid införandet
av tredje generationens försäkringsdirektiv. Samma gäller bl.a. de all-
männa bedömningsgrunder som åberopades i prop. 1994/95:184 för be-
stämmande av gränserna för innehav av olika tillgångsslag (prop.
1994/95:184 s. 141). Det bör också framhållas att placeringsreglerna ut-
gör viktiga och mera konkreta hjälpregler inom ramen för den stabilitets-
princip som lagfästs i den allmänna rörelseregeln för försäkringsbolag
och som särskilt avser att säkerställa att åtagandena mot försäkringsta-
garna och motsvarande ersättningsberättigade alltid skall kunna full-
Prop. 1998/99:87
250
följas. En självklar ledstjärna for medelsförvaltningen bör också vara att
inget tillgångsslag i ett försäkringsbolag blir alltför dominerande.
De placeringsregler som infördes i samband med införlivandet av EG:s
försäkringsdirektiv har nu tillämpats under ett antal år. Försäkringsför-
bundet har i detta sammanhang också tagit upp frågan om möjligheten att
använda derivatinstrument for att hantera risker på balansräkningens
skuldsida.
Enligt regeringens mening finns det skäl att på ett mera grundläggande
sätt se över nuvarande placeringsregler för försäkringsbolag. En sådan
översyn bör påbörjas inom kort. Fråga är nu snarast om det finns skäl för
att justera begränsningsreglema för aktier och fastigheter, främst med
anledning av de övriga förslag som lämnas i detta sammanhang.
Placeringsbegränsningar för tillgångar som skuldtäcker garanterad
återbäring m.m.
Sådana belopp som motsvarar dagens försäkringstekniska avsättningar
(ej intjänade premier och kvardröjande risker, oreglerade skador, livför-
säkringsavsättningar och garanterad återbäring) måste alltid vara trygga-
de. Genom matchningskravet utgör visserligen åtagandenas karaktär och
löptid en spärr för placeringsmöjlighetema oavsett vilken gräns som be-
stäms i lag.
De reformerade rörelsereglema innebär dock stora förändringar på kort
tid. Det är därför mycket svårt att förutse vilka effekter en höjning av
tillgångsbegränsningama för sådana avsättningar skulle få. Det är därför
inte lämpligt att nu ändra tillgångsgränserna for sådana belopp som mot-
svarar dagens försäkringstekniska avsättningar. En eventuell justering av
tillgångsbegränsningama kan med fördel invänta erfarenheterna från till-
lämpningen av den nya särregleringen. Det finns emellertid anledning att
återkomma till denna fråga i samband med den översyn av placerings-
reglema som aviserats.
Placeringsbegränsningar för tillgångar som skuldtäcker villkorad åter-
bäring
Som tidigare behandlats skall avsättningar för villkorad återbäring be-
handlas som en försäkringsteknisk avsättning (se avsnitt 8.1). Även om
en sådan återbäring inte är garanterad till belopp så är förutsättningarna
för en utbetalning reglerade i avtal eller i en ensidig utfästelse. Den en-
skilde har alltså en avtalsenlig rätt till återbäring i dessa fall. Avsätt-
ningar för villkorad återbäring bör därför omfattas av placeringsregler.
På så sätt undviks ett onödigt risktagande och skapas ett skydd för de
värden som förvaltas för försäkringstagarnas räkning. Det säkerställer
också en förvaltning av tillgångar som är förenlig med de åtaganden om
återbäring som bolaget gjort.
Prop. 1998/99:87
251
För dessa placeringar måste försäkringsbolaget även upprätta s.k. pla-
ceringsriktlinjer. Någon ändring av 7 kap. 10 g § behövs inte för att detta
skall gälla.
I försäkringsrörelsepromemorian föreslås att tillgångar som skuld-
täcker villkorad återbäring skall omfattas av den allmänna placerings-
bestämmelsen i 9 a §. De mera detaljerade reglerna om bl.a. tillgångs-
och enhandsbegränsningar skall däremot inte gälla. Promemorian argu-
menterar för att en lämplig riskspridning skall ske med utgångspunkt från
villkoren om återbäring. Den placeringsinriktning som bestämts i försäk-
ringsavtalen blir i första hand bestämmande för vilken diversifiering på
olika tillgångsslag och enhandsengagemang som är lämplig. Match-
ningskravet får en delvis annorlunda innebörd än om åtagandena avser
betalningsutfastelser som kan beräknas till nominella eller reala belopp.
Det framhålls att placeringarna måste överensstämma med den place-
ringsinriktning som bolaget har utlovat eller gett uttryck för.
Regeringen delar väsentligen promemorians bedömning. Villkorad
återbäring bör skuldtäckas med de placeringstillgångar som är lämpligast
med hänsyn till utformningen av försäkringsavtalen och ensidiga ut-
fästelser. Om villkoren t.ex. knutits till vissa tillgångar eller tillgångs-
värden korresponderar tillgångarna och avsättningarna med varandra.
Placeringarna måste då överensstämma med den placeringsinriktning
som bolaget utlovat eller gett uttryck för. Om villkoren skulle vara an-
knutna till något slag av aktieindex eller referensvärde bör skuldtäck-
ningstillgångama svara mot den värdeförändring som ett sådant index
eller dylikt anger (jfr artikel 23 i tredje försäkringsdirektivet). Även i
dessa fall utgör alltså villkoren för den villkorade återbäringen enligt för-
säkringsavtalen utgångspunkten för valet och sammansättningen av
skuldtäckningstillgångama. Det bör även vara fallet om försäkrings-
tagarnas rätt till återbäring är beroende av en aktuariell risk. Kravet att
undvika ett onödigt risktagande och att skydda den villkorade rätten till
återbäring kan ställa åtminstone vissa yttre gränser för vilken koncentra-
tion till tillgångsslag eller enhandsengagemang som är lämplig. Skillna-
der kan alltså vara befogade med hänsyn till om försäkringstagarna bär
en finansiell eller aktuariell risk.
Med hänsyn till att det tredje livförsäkringsdirektivet uttryckligen an-
ger att direktivets allmänna placeringsbestämmelse i artikel 20 inte får
tillämpas för bl.a. förmåner enligt försäkringsavtal som är anknutna till
någon form av index är det inte lämpligt att låta den allmänna placerings-
bestämmelsen i 9 a § gälla för tillgångar som motsvarar villkorad åter-
bäring. Det bör i stället utformas en mera allmän bestämmelse som ger
bättre uttryck för den bedömning som vi gjort och som anger att villkorad
återbäring skall skuldtäckas med tillgångar som är lämpliga med hänsyn
till åtagandenas karaktär. En sådan regel ger bättre uttryck för de över-
väganden som kan antas ligga bakom artikel 23 i tredje livförsäkrings-
direktivet.
Innehållet i sistnämnda artikel och konsekvensen talar för att denna
placeringsregel även skall gälla för fondförsäkringstillgångar som för-
säkringstagarna bär placeringsrisken för.
Prop. 1998/99:87
252
Finansinspektionen befarar vissa svårigheter vid tillsynen när bara den
allmänna placeringsregeln gäller för tillgångar som motsvarar villkorad
återbäring och de detaljerade reglerna gäller den garanterade. Enligt in-
spektionen kan efterlevnaden av placeringsreglerna i dag kontrolleras
relativt enkelt genom en jämförelse av placeringsriktlinjerna med skuld-
täckningsregistret. Som inspektionen uppfattar förslaget skall endast ett
register föras över samtliga skuldtäckningstillgångar.
Försäkringsbolag skall upprätta placeringsriktlinjer för tillgångar som
svarar mot såväl livförsäkringsavsättning som villkorad återbäring. I rikt-
linjerna skall bl.a. tas in närmare uppgifter om den placeringsinriktning
som med utgångspunkt i bolagets utfästelser om villkorad återbäring ut-
gör en lämplig placering. Genom olika delregister eller särskilda anteck-
ningar i registret kan bolaget internt säkerställa att placeringsriktlinjerna
efterlevs. Det måste samtidigt säkerställas att kontroller kan göras av
Finansinspektionen. Samma kontroller blir för övrigt aktuella i de fall att
fondförsäkringar och konventionella försäkringar meddelas i samma bo-
lag. Det är dock inte möjligt att nu ge närmare anvisningar för hur place-
ringsriktlinjerna eller skuldtäckningsregistret närmare skall utformas el-
ler kontrolleras. Sådana frågor bör i stället hanteras enligt nya myndig-
hetsföreskrifter och allmänna råd som får utarbetas av Finansinspek-
tionen efter samråd med branschen. Redan en större variation i hante-
ringen av överskotten för med sig större krav på kontrollmetoderna.
Övriga frågor
Försäkringsutredningen har föreslagit ett allmänt riskspridningskrav för
tillgångar som motsvarar övervärden i fonden för orealiserade vinster.
Med anledning av att placeringsreglerna enligt förslaget skall anknyta
till bl.a. garanterad och villkorad återbäring och att en värdering av
skuldtäckningstillgångar numera enligt 7 kap. 10 f § skall ske till verkligt
värde i skuldtäckningssammanhang, blir det inte aktuellt att knyta några
särskilda riskspridningsregler till belopp som ingår i fonden för oreali-
serade vinster.
Det kan i sammanhanget påpekas att en placering av fria tillgångar på
ett sätt som påverkar bolagets soliditet eller likviditet så att åtagandena
mot försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade äventyras, inte
är förenligt med den stabilitetsprincip som föreslagits (se avsnitt 6.2).
De föreslagna placerings- och förmånsrättsreglema bör gälla både för
befintliga och nya försäkringsbolag. Vidare bör samma regler gälla för
såväl aktiebolag som ömsesidiga bolag. Det bör alltså inte införas några
särskilda placeringsregler som avser det egna kapitalet i ömsesidiga bo-
lag.
Placeringsreglerna kommer att gälla också för sådana skadeförsäk-
ringar som följer bestämmelserna om livförsäkring enligt 1 kap. 5 §.
Även de ändrade förmånsrättsreglema kommer att gälla för sådana ska-
deförsäkringar (se 7 kap. 11 a §).
Prop. 1998/99:87
253
8.4.4
Prop. 1998/99:87
Regeringens förslag: Nuvarande krav på lokalisering av tillgångar
som används för skuldtäckning mjukas upp. Skuldtäckningsbeloppet
får placeras i tillgångar som finns utanför EES-området om tillgång-
arna är lokaliserade på ett för försäkringstagarna och andra ersätt-
ningsberättigade betryggande sätt. En lokalisering utanför EES skall
inte anses betryggande bl.a. om den medför risk att svensk förmåns-
rätt urholkas. Under samma förutsättningar får skuldtäckningstill-
gångar som i dag skall finnas i Sverige placeras i övriga EES-länder.
Försäkringsutredningen har inte särskilt behandlat frågan. Förslaget i
Placeringspromemorian (Ds 1993:57) överensstämmer delvis med rege-
ringens förslag (se placeringspromemorian s. 103-106). Förslaget är inte
villkorat av att tillgångarna är lokaliserade på ett för försäkringstagarna
betryggande sätt. En lokalisering utanför EES begränsas till 20 procent
av skuldtäckningstillgångama. Utredningen föreslår också en föreskrifts-
rätt om lättnader i kraven.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag innebär att högst 20 pro-
cent av skuldtäckningsbeloppet får finnas utanför EES oavsett var risken
är belägen (skadeförsäkring) eller verksamheten bedrivs (livförsäkring)
(se promemorian s. 201-204). Utöver kravet på en betryggande lokalise-
ring föreslås att tillgångarna lokaliseras inom OECD.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt placeringspro-
memorians förslag eller lämnat förslaget utan erinran.
I remissyttrandet över Försäkringsutredningens slutbetänkande och i
en skrivelse (dnr Fi96/5184) har Försäkringsförbundet begärt att åtmins-
tone 20 procent av skuldtäckningstillgångama skall få lokaliseras utanför
EES. Förbundet anser att nuvarande regler är orealistiska och opraktiska
samt försvårar en verklig riskspridning.
Remissinstanserna har tillstyrkt försäkringsrörelsepromemorians för-
slag eller lämnat detta utan erinran. Försäkringsförbundet har dock be-
farat att nuvarande tillgångsbegränsningar för aktier medför att undanta-
get inte kan utnyttjas fullt ut. Riksbanken, TCO och Försäk-
ringsmannaförbundet har ställt sig tveksamma till procentbegränsningen.
Bakgrund: I 7 kap. 10 d § FRL regleras var tillgångar skall finnas för
att fa användas för skuldtäckning. För skadeförsäkringsrörelse innebär
reglerna att om risken är belägen inom EES skall tillgångarna finnas in-
om EES. För livförsäkringsrörelse gäller att om verksamheten bedrivs
inom EES skall tillgångarna finnas inom EES. Om i stället risker finns
(för skadeförsäkringsrörelse) respektive verksamhet bedrivs (för livför-
säkringsrörelse) utanför EES skall tillgångarna finnas i Sverige. Reglerna
är dock inte absoluta. Finansinspektionen får i enskilda fall medge un-
dantag från lokaliseringskraven.
Bestämmelserna är delvis en följd av de tvingande bestämmelser om
lokalisering som finns i EG:s tredje försäkringsdirektiv. Direktiven inne-
bär att tillgångar - med undantag för fordringar på återförsäkringstagare
254
- skall vara lokaliserade inom EES om, beträffande skadeförsäkring, ris-
ken är belägen inom gemenskapen, eller, i fråga om livförsäkring, verk-
samheten utövas där. Medlemsstaterna får inte kräva att tillgångarna skall
vara lokaliserade till viss medlemsstat. Hemlandet får dock medge lätt-
nader beträffande tillgångarnas lokalisering (artikel 15.2 i första skade-
försäkringsdirektivet i dess lydelse enligt artikel 17 i tredje skadeför-
säkringsdirektivet och artikel 17.3 i första livförsäkringsdirektivet i dess
lydelse enligt artikel 18 i tredje livförsäkringsdirektivet). Direktiven in-
nehåller inga lokaliseringskrav beträffande risker eller verksamhet utan-
för gemenskapen.
De bestämmelser om lokalisering som tidigare fanns för livförsäkring
och s.k. lång skadeförsäkring, och som behållits för risker respektive
verksamhet utanför EES, krävde att tillgångarna fanns i Sverige. Det
motiverades av att reglerna på det internationellt konkursrättsliga områ-
det inte är tillräckligt samordnade (se prop. 1989/90:34 s. 76 och prop.
1994/95:184 s. 193-199).
1 Placeringspromemorian föreslogs att undantagsmöjlighetema enligt
direktiven skulle utnyttjas på så sätt att 80 procent av tillgångarna skulle
vara lokaliserade inom EES men med möjlighet för regeringen eller Fi-
nansinspektionen att i föreskrifter liberalisera lokaliseringskravet. För-
slaget var en kompromiss med hänsyn tagen till såväl förmånsrättens
betydelse som de praktiska olägenheter som ett 100-procentigt lokalise-
ringskrav medför (Ds 1993:57 s. 106). Något lokaliseringskrav uppställ-
des dock inte för risker eller verksamhet utanför EES.
Som framgått avstod emellertid regeringen från att föreslå något sådant
i lag intaget undantag. Detta motiverades med att regeringens förslag inte
innebar den utvidgning av försäkringstekniska skulder som i placerings-
promemorian åberopats som skäl för att införa undantaget. Regeringen
aviserade att det dock kunde finnas anledning att återkomma till frågan
vid behandlingen av Försäkringsutredningens slutbetänkande. Den före-
slagna möjligheten att liberalisera lokaliseringskravet genom föreskrifter
infördes inte heller. Det ansågs i stället lämpligare att Finansinspektionen
i enskilda fall kunde medge dispens (se prop. 1995/95:184 s. 198 och
199).
Innebörden av att en tillgång finns på ett visst ställe är inte helt klar. En
fordran torde generellt sett finnas där den skall betalas. Aktier i kupong-
bolag finns där aktiebrevet förvaras. Lokaliseringen av papperslösa vär-
depapper är inte lika klar. Från Finansinspektionen har upplysts att en-
dast ett begränsat antal dispenser sökts. Frågan har därför inte blivit fö-
remål för någon mer omfattande genomgång.
Skälen för regeringens förslag: Det föreslås nu en utvidgning av om-
rådet för försäkringstekniska avsättningar. Inte minst mot denna bak-
grund är det påkallat med en uppmjukning av nuvarande lokaliserings-
regler.
Ett utrymme för försäkringsbolagen att placera skuldtäckningstill-
gångar utanför EES-området underlättar möjligheterna till riskspridning.
Detta gäller särskilt om EU-länderna till följd av det monetära samarbetet
i framtiden kommer att visa upp större likheter i fråga om finansiella ris-
ker. Som regeringen redan tidigare framhållit kan en internationell diver-
Prop. 1998/99:87
255
sifiering även bidra till att sänka risken i en portfölj utan att placeraren
behöver göra avkall på den förväntade avkastningen (prop. 1994/95:184
s. 191 och 192). Vidare innebär förslagen i det föregående förutsättningar
för att en större andel av försäkringsbolagens tillgångar kommer att om-
fattas av placeringskrav jämfört med i dag, även om de mer detaljerade
riskspridningsreglerna inte är direkt tillämpliga på tillgångar som svarar
mot villkorad återbäring. Beträffande vissa tillgångar, liksom vissa ris-
ker, kan det även vara svårt att alltid avgöra var tillgången respektive
risken finns. Det finns alltså skäl som talar för att nu i lag utnyttja en så-
dan möjlighet till lindring av lokaliseringskraven som försäkringsdirekti-
ven medger.
En ovillkorlig rätt att placera skuldtäckningstillgångar utanför EES-
området kan emellertid försämra försäkringstagarnas skydd. Det gäller
om tillgångarna skulle komma att lokaliseras till länder där de är oåt-
komliga för bolaget eller för försäkringstagarna vid en eventuell konkurs
eller där rimliga möjligheter saknas till kontroll av tillgångens existens
och värde. Kraven kan visserligen inte säkert tillgodoses ens för place-
ringar inom EES, eftersom gemenskapsreglerna på konkursområdet ännu
inte är tillräckligt samordnade. Försäkringsdirektiven innehåller emeller-
tid vissa bestämmelser om hemlandstillsyn som i viss mån kompenserar
avsaknaden av konkursregler (jfr prop. 1994/95:184 s. 195).
En begränsning är under alla förhållanden mer befogad om skuldtäck-
ningstillgångar skall få finnas utanför EES. Det sammanhänger med de
större olikheter som kan föreligga beträffande rättsregler och till-
synsmöjligheter i länder utanför EES-området.
De angivna delvis motstridiga kraven bör kunna tillgodoses på ett
lämpligt sätt om lagstiftningen tillåter lokaliseringar utanför EES när
tillgångarna är lokaliserade på ett betryggande sätt. Det innebär bl.a. att
den allmänna stabilitetsprincipen i 1 kap. 1 a § första stycket skall upp-
rätthållas. En möjlighet att lokalisera tillgångar utanför EES bör inte bara
avse risker som är belägna (skadeförsäkring) respektive verksamhet som
bedrivs (livförsäkring) inom EES. Möjligheten bör också avse risker och
verksamhet utanför EES, där tillgångarna i dag måste finnas i Sverige.
Skuldtäckningstillgångar som i dag måste finnas i Sverige bör, som Lag-
rådet föreslagit, även få finnas i andra EES-länder om tillgångarna är
lokaliserade på ett betryggande sätt.
Myndighetsföreskrifter bör utfärdas till stöd för tillämpningen av dessa
bestämmelser.
Det kan i och för sig anföras skäl för att ett krav på betryggande lokali-
sering borde ställas upp för samtliga skuldtäckningstillgångar, dvs. även
för sådana tillgångar som enligt direktivet får finnas inom EES. Det är
emellertid inte säkert om en sådan begränsning skulle anses förenlig med
EG-rätten. Den föreslagna begränsningen bör därför endast gälla risker
och verksamhet utanför EES. En annan sak är att försäkringsbolaget in-
om ramen för kravet på en god riskhantering enligt den allmänna rörelse-
regeln även skall ha kompetens och förmåga att hantera och reducera
bl.a. legala risker, så att inte åtagandena mot försäkringstagarna äventy-
ras (se avsnitt 6.2). Vidare finns särskilda bestämmelser om beaktande av
valutakursrisker, se 7 kap. 10 e §.
Prop. 1998/99:87
256
Med förslaget saknas behov av en dispensregel.
Prop. 1998/99:87
Regeringens bedömning och förslag: Nuvarande begränsningar för
försäkringsbolag att - utan Finansinspektionens medgivande - inneha
en större andel av ett allmänt aktiebolag än fem procent av rösterna
(femprocentsregeln) har inte en lämplig utformning. En ändring bör
utformas mot bakgrund av bl.a. EG-rätten och ett ställningstagande till
motsvarande reglering för banker. En teknisk justering görs i
branschglidningsreglema. De begränsningar som gäller för liv-
försäkringsbolags innehav i vissa finansiella företag relaterade till
återbäringsfonden skall tills vidare relateras till motsvarande nya
poster under eget kapital.
Försäkringsutredningens förslag innebär att såväl femprocentsregeln
som begränsningsregeln för innehav i finansiella företag tas bort utan att
någon annan ägarbegränsning införs, eftersom gällande och föreslagna
placerings- och värderingsregler ger tillfredsställande möjligheter att in-
gripa mot investeringar i strid mot försäkringstagarnas intresse (se betän-
kandet s. 229).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med re-
geringens bedömning i frågan om att femprocentsregeln inte har en
lämplig utformning och behovet av en teknisk justering i branschglid-
ningsreglema. Det föreslås att innehav av organisationsaktier i andra än
finansiella företag skall kräva särskilt tillstånd (se promemorian s. 204-
207).
Remissinstanserna: Det övervägande antalet remissinstanser har till-
styrkt Försäkringsutredningens förslag eller lämnat det utan erinran.
Bankföreningen har anfört att ändringen förutsätter motsvarande änd-
ringar för banker och värdepappersfonder. Finansinspektionen har anfört
att förslaget öppnar för att en främmande rörelse drivs i dotterbolag och
att någon annan begränsning i så fall bör övervägas.
Inställningen till försäkringsrörelsepromemorians förslag har varit
blandad. Advokatsamfundet har tillstyrkt promemorians förslag. Riks-
banken och Försäkringsförbundet har ansett att alla kvantitativa restrik-
tioner för innehav i icke-finansiella och finansiella företag bör tas bort.
Försäkringsmannaförbundet och Företagarnas riksorganisation har
ifrågasatt intresseföretagsspärren med hänvisning till andra länders reg-
ler. Hovrätten för Västra Sverige och Banklagskommittén har ifrågasatt
begränsningens förenlighet med EG-rätten. Enligt kommittén borde rim-
ligen en begränsning kopplad till annat än röstvärdet vara effektivare
men skulle sannolikt strida mot direktivet. Finansinspektionen har be-
farat vissa tillämpningssvårigheter, eftersom det i vissa fall kan vara svårt
att kontrollera om det rör sig om kapitalplacerings- eller organisa-
tionsaktier.
257
9 Riksdagen 1998/99. 1 samt. Nr 87
Bakgrund: Femprocentsregeln behandlades senast vid genomförandet
av tredje generationens försäkringsdirektiv i prop. 1994/95:184. Rege-
ringen konstaterade då att ägarfrågan mer var en fråga om vilken verk-
samhet ett bolag skall få bedriva än en fråga om riskspridning. Rege-
ringen ansåg samtidigt att femprocentsregeln inte borde tas bort utan att
samtidigt ersättas med regler som närmare preciserar vilken verksamhet
ett försäkringsbolag får bedriva i det nu aktuella hänseendet. Dessutom
tillädes att ett genomförande av Försäkringsutredningens slutbetänkande
kunde komma att medföra en väsentlig utvidgning av de försäkrings-
tekniska skulderna. Därmed skulle riskspridningsreglema träffa en större
mängd tillgångar än förut. Om femprocentsregeln avskaffades dessförin-
nan skulle det kunna medföra omställningsproblem och även begränsa
lagstiftarens möjlighet att genomföra önskvärda reformeringar av regler-
na om försäkringstekniska skulder. Regeringen var således inte beredd att
då avskaffa femprocentsregeln. Det konstaterades vidare att även särre-
geln avseende förvärv i andra finansiella företag var nödvändig att be-
hålla (s. 205).
För en närmare redogörelse av tidigare behandling av frågan, se prop.
1994/95:184 s. 203 och 204.
Skälen for regeringens bedömning och förslag: Som tidigare nämnts
bör frågan om försäkringsbolagens ägande i andra bolag bedömas bl.a.
mot bakgrund av förbudet för försäkringsbolag att bedriva annan verk-
samhet än försäkringsrörelse. Även EG:s regler innehåller ett sådant för-
bud. Hur direktivet närmare skall tolkas på denna punkt är inte helt klart.
I försäkringsrörelsepromemorian görs, mot bakgrund av tillämpningen i
vissa andra medlemsländer, bedömningen att förbudet kan ges en exten-
siv tillämpning på så sätt att bolagen tillåts äga även dotterbolag inom
andra branscher. Direktivet kan å andra sidan enligt promemorian inte
anses förhindra en mer restriktiv tillämpning, t.ex. genom begränsningar
för organisatoriska innehav i försäkringsfrämmande företag. Regeringen
har tidigare också gjort bedömningen att femprocentsregeln är förenlig
med EG-rätten. Denna fråga prövas för närvarande hos EG-domstolen.
Eftersom utredningsarbetet genomförts och ett placeringskrav föreslås
gälla även för villkorad återbäring, bör femprocentsregeln omprövas me-
ra förutsättningslöst.
Regeln får nu praktiska konsekvenser i huvudsak för möjligheten till
kapitalplaceringar i små företag. På så sätt försämrar dagens ordning ka-
pitalförsörjningen för små och medelstora företag. Det är ett tungt skäl
för att ändra regeln. Mycket talar för att det behövs en ny regel som er-
sätter dagens femprocentsregel och som förtydligar det allmänna förbu-
det mot försäkringsfrämmande verksamhet.
Som tidigare nämnts motiveras nuvarande förbud mot försäkrings-
främmande verksamhet av soliditetsprincipen, dvs. att inslaget av främ-
mande verksamhet kan äventyra bolagets förmåga att fullgöra sina åta-
ganden mot försäkringstagarna. I placeringspromemorian har också ifrå-
gasatts om ett försäkringsbolag bör investera i andra företag än finan-
siella företag med ambitionen att deltaga i dess skötsel. Det ansågs att
försäkringsbolag borde undvika att bli en dominerande ägare i enskilda
företag, eftersom oförutsedda händelser kan leda till att bolaget tvingas
Prop. 1998/99:87
258
att deltaga i företagets skötsel. Om ett försäkringsbolag ändå, trots att det
kan ifrågasättas, uppträder i en roll som dominerande ägare, borde detta
endast ske inom ramen för fria medel (Ds 1993:57 s. 83).
Det kan således ifrågasättas om organisatoriska innehav i företag som
inte är finansiella och som saknar anknytning till försäkringsverksam-
heten kan leda till engagemang och ansvarsförhållanden för försäkrings-
bolaget som i ekonomiskt hänseende får konsekvenser av samma slag
som om rörelserna skulle bedrivas inom en och samma juridiska person.
Från försäkringsföretagens sida torde det i dag inte heller finnas något
intresse att i den finansiella verksamheten agera på annat sätt än som
portfölj förvaltare. En förändring på sikt kan dock inte uteslutas.
Nuvarande begränsningsregel har inte en lämplig utformning. En änd-
ring kan ge förbättrade möjligheter till riskkapital för små tillväxtföretag.
Försäkringsbolagen får samtidigt bättre placeringsmöjligheter och möj-
ligheter att konkurrera med utländska försäkringsföretag där motsvarande
snäva begränsningar är ovanliga.
Frågan om vilka begränsningar som bör finnas när det gäller försäk-
ringsfrämmande verksamhet bör övervägas ytterligare. Frågan bör, som
nämnts, bl.a. behandlas mot bakgrund av EG-reglemas förbud om för-
säkringsfrämmande rörelse. Förutsättningarna för sådana begränsningar
behandlas helt eller delvis av EG-domstolen i det mål som för närvarande
pågår. Banklagskommittén har först nyligen redovisat sitt ställ-
ningstagande till ägarbegränsningen på banksidan. Ett lagförslag i ämnet
bör således redovisas senare med hänsyn till bl.a. denna redovisning.
Det finns även skäl att då återkomma till frågan om begränsningarna
för ägande i andra finansiella företag (branschglidningsreglema, se 7 kap.
17 § a§).
I ett avseende måste emellertid reglerna för försäkringsbolags innehav
i andra finansiella företag justeras redan nu. Det föreskrivs nämligen be-
gränsningar relaterade till bl.a. återbäringsmedlens storlek som bör juste-
ras till följd av förslaget om ändrad hantering av överskotten.
Ett särskilt problem uppkommer genom att innehaven är begränsade
till 4 procent av återbäringsmedel respektive försäkringstekniska avsätt-
ningarnas storlek, men kan uppgå till etthundra procent av eget kapital.
Nuvarande begränsningar för livförsäkringsbolagens innehav kommer
följaktligen att lindras i relation till storleken av de återbäringsmedel som
förs till bl.a. konsolideringsfonden under eget kapital. Det är mindre
lämpligt att ändra begränsningarna för livförsäkringsbolag i förhållande
till i dag innan det har tagits ställning till branschglidningsreglema. Be-
stämmelserna i 7 kap. 17 a § bör således justeras så att livförsäkrings-
bolagens innehav enligt bestämmelsen begränsas till 4 procent av annat
eget kapital än aktiekapital och överkursfond.
Angående innehav i fondföretag, se vidare avsnitt 10.3.
Prop. 1998/99:87
259
Regeringens förslag: En särskild bestämmelse införs om försäk-
ringsbolagens möjligheter att ta upp eller överta lån (upplåning). En
upplåning får ske endast för att effektivisera kapitalförvaltningen eller
om det i övrigt är motiverat av den bedrivna försäkringsrörelsen som
sådan, allt under förutsättning att upplåningen är av ringa betydelse.
Ett bemyndigande införs om rätt att meddela föreskrifter om till-
lämpningen av bestämmelsen. Vidare får Finansinspektionen medge
undantag från kravet att upplåningen skall vara av ringa betydelse, om
det finns särskilda skäl.
Prop. 1998/99:87
Försäkringsutredningen förslag: Motsvarar endast delvis regering-
ens förslag. Utredningen har dock inte föreslagit någon närmare begräns-
ning med hänsyn till användningen eller någon särskild dispensregel.
Enligt utredningen bör upplåning få ske så länge inte bolagets totala risk
ökar så att fullgörandet av försäkringsavtal råkar i fara eller så att till-
ståndspliktig bank- eller finansieringsverksamhet bedrivs. Utredningen
har också anvisat en mer restriktiv tillämpning i ömsesidiga bolag där
delägarna bär ett personligt ansvar (se betänkandet s. 191-195).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med re-
geringens förslag (se promemorian s. 207-214).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har godtagit Försäk-
ringsutredningens förslag. Kammarrätten i Göteborg har avstyrkt för-
slaget, eftersom detta skulle innebära avsevärt ökade risker i förhållande
till i dag. Även Sveriges Ackordscentral i Malmö har avstyrkt förslaget
av det skälet att en hänvisning till allmänna bolagsrättsliga regler i före-
ning med inspektionens tillsyn och praxis borde räcka. Flera remissin-
stanser har ansett att bestämmelserna om upplåningsmöjligheterna borde
förändras och förtydligas. Finansinspektionen och Advokatsamfundet har
ansett att det inte är upplåningen i sig utan åtföljande räntekostnader samt
användningen av lånade medel som ökar risken. Inspektionen menar att
den senare frågan borde regleras samt även beaktas att en ökad upplåning
kan strida mot rimliga förväntningar hos livförsäkringstagare som har
begränsade möjligheter att byta bolag. Båda remissinstanserna har ansett
att innebörden av ”ökad risk” måste förtydligas. Enligt Bankföreningen
borde lagstiftningen klargöra att nuvarande praxis, som innebär att för-
säkringsbolagens kreditgivning skall baseras på de medel som försäk-
ringstagarna betalat in, alltjämt skall gälla.
Remissinstanserna har i allt väsentligt godtagit försäkringsrörelsepro-
memorians förslag. Kammarrätten i Göteborg har tillstyrkt de föreslagna
upplåningsreglerna, medan Försäkringsförbundet har avstyrkt begräns-
ningen att upplåningen skall vara av ringa betydelse. Förbundet har inte
sett heller något behov av den föreslagna föreskriftsrätten. Finansinspek-
tionen har ansett att den föreslagna dispensregeln är betänklig, eftersom
bolagets affärsmässiga bedömningar kan komma att övervältras på in-
spektionen. Enligt inspektionen bör nuvarande reglering behållas och
260
bolaget få avgöra om en upplåning som inte är endast ringa är förenlig
med den bedrivna affärsverksamheten. Inspektionen bör övervaka efter-
levnaden i efterhand.
Bakgrund: I FRL finns inga allmänna bestämmelser om försäkrings-
bolagens möjligheter att ta upp lån. Att upplåningsmöjligheterna ändå är
begränsade följer av den tolkning som gjorts av förbudet mot försäk-
ringsfrämmande rörelse. I 5 kap. FRL finns vidare bestämmelser om för-
bud mot vissa upplåningsformer.
Nuvarande upplåningsmöjligheter
Nuvarande praxis sammanfattas i ett allmänt råd från Finansinspektionen
(cirkulär 1987:4). Utgångspunkten är att något ianspråktagande av låne-
marknaden från försäkringsbolagens sida normalt inte kommer ifråga.
Skadeförsäkringsbolagens möjligheter att ta upp vinstandelslån bör hu-
vudsakligen utnyttjas för en uppbyggnad av själva försäkringsrörelsen.
Kortfristig upplåning inom ramen för den långfristiga placeringsverk-
samheten eller för att möta tillfälliga likviditetsbehov i verksamheten kan
dock godtas. Däremot anses kortfristiga lån för spekulativa syften inte
godtagbara. Lån för förvärv av placeringsfastigheter anses inte heller
godtagbara, om inte särskilda skäl kan anses föreligga. Däremot godtas
det att ett försäkringsbolag behåller lån i en fastighet som redan är belå-
nad vid förvärvet eller att bolaget utnyttjar särskilda lån som staten med-
delat för reparationer, ombyggnader eller liknande ändamål. När det gäl-
ler fastigheter i utlandet sägs i det allmänna rådet att särskilda bedöm-
ningar kan behöva göras.
En kartläggning som Finansinspektionen gjort av upplåningen per den
31 december 1995 har visat att försäkringsbolagen inte har lånat upp me-
del i någon större utsträckning. De undersökta bolagen (ca 90 procent av
försäkringsmarknadens totala balansomslutning) hade en upplåning om
4,8 miljarder kronor motsvarande knappt 0,7 procent av balansräkningen,
varvid knappt en Ijärdedel avsåg förlagslån. Något mer än hälften av
upplåningen skedde från koncernbolag och resterande del från kon-
cernexterna källor. Merparten av upplåningen användes för investeringar
i koncernbolag som bedriver försäkringsrörelse (62 procent) och fastig-
hetslån (28 procent). Resterande upplåning avsåg investeringar i kon-
cernbolag med annan rörelse, korttidslån och övriga ändamål. I rapporen
konstaterades att 97 procent av upplåningen använts till ändamål som var
godtagbara enligt Finansinspektionens allmänna råd (Finansinspek-
tionens rapport den 23 februari 1996 rörande försäkringsbolagens ut-
låning).
Tidigare behandling av frågan om försäkringsbolagens upplåning
Försäkringsbolagens upplåning behandlades av Försäkringsverk-
samhetskommittén. En väsentlig princip enligt kommittén var att försäk-
ringsbolagens placeringsverksamhet inte utvecklades till en allmän finan-
Prop. 1998/99:87
261
siell affärsrörelse, där gränsen gentemot banker och andra finansinstitut
suddas ut. Tillskott från andra källor än det genom försäkringsrörelsen
ackumulerade kapitalet för att öka försäkringsbolagens disponibla medel
för kapitalplaceringar ansågs alltså stå i strid med förbudet mot annan
rörelse än försäkringsrörelse. Enligt kommittén fick det anses som annan
rörelse om försäkringsbolaget genom upplåning vidgar underlaget för
sina kapitalplaceringar.
Kommittén föreslog därför ett principiellt förbud mot upplåning. Om
det fanns särskilda skäl skulle dock tillsynsmyndigheten kunna ge till-
stånd efter beslut i det enskilda fallet. Enligt kommitténs mening kunde
bl.a. särskilda skäl i några fall föreligga när ett försäkringsbolag vid ett
direkt eller indirekt fastighetsförvärv övertar lån för vilka den övertagna
fastigheten står som säkerhet. I sådana fall kunde lån vara bundna och en
omedelbar inlösen medföra kostnader, varvid ett anpassat anstånd med
att avveckla lånet borde kunna medges. Stor restriktivitet ansågs befogat
för lån för finansiering av nya bostadshus som uppförs av bolaget.
Kommittén ville inte ställa sig helt avvisande till att tillstånd medgavs för
att kunna utnyttja statligt stöd för bostadsbyggande när det förelåg syn-
nerligen starka skäl därför. Endast sällan kunde skäl anses föreligga för
medgivande till s.k. överbryggnadskrediter, dvs. att genom kortfristig
upplåning tillfälligt finansiera kapitalplaceringar i avvaktan på snart in-
kommande premiemedel. För försäkringsbolag med verksamhet på den
internationella marknaden ansågs emellertid en något mindre rigorös till-
lämpning vara motiverad, eftersom lagstiftningen och konkur-
rensbetingelsema kunde kräva anpassningar till där rådande finansie-
ringsförhållanden för försäkringsrörelse. En viss upplåning kunde därför
vara en förutsättning för möjligheten att göra affärer (SOU 1987:58 s.
269-273). Kommitténs förslag ledde aldrig till lagstiftning.
Försäkringsutredningen behandlade frågan om upplåning i sitt första
delbetänkande och anförde då att försäkringsbolagen i likhet med tidigare
borde få låna upp medel för att underlätta rörelsen. Det ansågs emellertid
inte meningsfullt att i lagtext försöka slå fast för vilka specifika ändamål
upplåning borde få ske. Utredningen konstaterade att upplå-ningen i sig
medför en risk men att denna risk är av mindre betydelse så länge upplå-
nade medel placeras i tillgångar som garanterat ger avkastning som minst
uppgår till kostnaderna för lånet. Om investeringen ger sämre avkastning
kan bolaget komma i den situationen att försäkringsbolaget tvingas ta
andra tillgångar i anspråk för att betala lånet. Därmed kan försäkringsta-
garnas medel komma i fråga. Utredningen konstaterade att försäkringsta-
garna i livförsäkringsbolag visserligen har förmånsrätt i tillgångar mot-
svarande de försäkringstekniska skulderna men att motsvarande trygghet
saknas för skadeförsäkringstagarnas del. Risken för försäkringstagarna
konstaterades emellertid föreligga redan om tillgångar motsvarande sol-
vensmarginalen behöver tas i anspråk för lånebetalningar.
En allmän utgångspunkt borde därför enligt utredningen vara att bola-
get åtminstone inte tar upp lån så att tillgångar motsvarande solvensmar-
ginalen riskeras. Det fick anses ankomma på tillsynsmyndigheten att i det
enskilda fallet bedöma vad som är en godtagbar upplåning. I fråga om
verksamheten i själva försäkringsbolaget ansågs att en viss uppmjukning
Prop. 1998/99:87
262
av tillämpade principer borde ske. Således ansågs att lån borde kunna tas
i en situation där ett skadeförsäkringsbolag tvingas att betala ut en ovan-
ligt stor försäkringsersättning, om alternativet hade varit att realisera till-
gångarna till underpris. Lånet medger då att tillgångarna kan behållas
tills de kan avyttras utan förlust. Vidare ansågs att ett livförsäkringsbolag
i syfte att utjämna effekterna av att premieinbetalningarna ofta sker vid
ett och samma tillfälle under året, t.ex. ett årsskifte, borde kunna ta upp
lån för att sprida placeringarna över hela året och därigenom undvika att
på ett inte önskvärt sätt pressa priserna på marknaden. Ett annat fall då
upplåning bedömdes godtagbar var då det motiverades av att minska
kostnaderna i försäkringsrörelsen, t.ex. upplåning i samband med fastig-
hetsaffarer utomlands där annars en onödig fördyring skulle ske på grund
av valuta- och skattekonsekvenser. Det skulle alltså hela tiden vara fråga
om upplåning för att underlätta försäkringsrörelsen och det fick aldrig bli
så att försäkringsbolaget närmade sig gränsen för vad som kan betecknas
som allmän upplåningsrörelse (SOU 1991:89 s. 191-192).
Upplåningsmöjligheterna berördes också i den departementsprome-
moria om placeringsregler m.m. som redovisades år 1993 (Ds 1993:57).
Det ifrågasattes där om det alls är lämpligt att ett försäkringsbolag får
belåna sina fastigheter, eftersom syftet med sådana lån knappast kan vara
annat än att skapa en hävstång i balansräkningen, vilket i sin tur leder till
ett ökat risktagande för bolaget. I promemorian pekades också på att man
i samband med att försäkringsbolag förvärvat fastighetsbolag kunnat
konstatera att en avsevärd upplåning ägt rum i fastighetsbolaget före för-
värvstillfället. Detta uppfattades i promemorian som ett medvetet utnytt-
jande av att inspektionen inte krävt amortering av befintliga lån för för-
värvade fastigheter och som en bekräftelse på det olämpliga i att försäk-
ringsbolag ges möjligheter att belåna egna fastigheter. Eftersom det i
vissa länder finns skatteregler som innebär att placeringar i fastigheter
inte blir praktiskt möjliga utan ett visst låneinslag ansågs emellertid att
det sannolikt var olämpligt att helt förbjuda upplåning av lån vid fastig-
hetsinvesteringar, men att tillståndsgivningen borde ske med stor restrik-
ti vitet.
Det framhölls också att problemen i samband med hantering av växel-
kursrisk kunde undanröjas eller minskas om lån togs upp i samma valuta
som tillgångarnas valuta. Upplåningen i avsikt att öka risken i balansräk-
ningen, dvs. för att öka innehavet av riskbärande tillgångar, borde inte
tillåtas. En sådan upplåning ansågs emellertid kunna undvikas om försäk-
ringsbolagen ålades att investera i svenska statspapper i en utsträckning
som svarade mot värdet på lånet i den främmande valuta. Om den utländ-
ska upplåningen kunde ske till en lägre kostnad än vad svenska statspap-
per erbjuder konstaterades dessutom att avkastningen kunde höjas
(räntearbitrage i kombination med sänkt risknivå), vilket inte borde för-
hindras. Att fritt tillåta försäkringsbolagen låna upp medel ansågs emel-
lertid innebära möjligheter till ökat risktagande som knappast kunde an-
ses vara i försäkringstagarnas intresse. Att stävja ett eventuellt missbruk
genom en exakt reglering av i vilka situationer upplåning får ske be-
dömdes emellertid mindre ändamålsenligt, eftersom en viss lånetransak-
tion kan vara mer eller mindre lämplig beroende på omständigheterna i
Prop. 1998/99:87
263
övrigt. I promemorian föreslogs inga ändringar i FRL vad gällde möjlig-
heten att ta upp lån. Det uttalades dock att gällande stränga praxis borde
frångås så att upplåning möjliggörs i situationer då detta sänker risken i
försäkringsbolagens portföljer (se Ds 1993:57 s. 106-109).
Mot bakgrund av placeringspromemorians förslag berördes frågan om
försäkringsbolagens upplåning av regeringen i samband med införlivan-
det av tredje generationens försäkringsdirektiv. Eftersom frågan om för-
säkringsbolagens finansieringsmöjligheter var föremål för fortsatta över-
vägande inom Försäkringsutredningen var regeringen då inte beredd att
lägga fram något förslag till ändrade upplåningsregler. Den praxis som
dittills gällt kunde därför enligt regeringen även fortsättningsvis gälla.
Samtidigt framhölls att en förutsättning för ett försäkringsbolag att an-
vända ett dotterbolag för ägande och förvaltning av försäkringsbolagets
tillgångar är att samma praxis vad gäller upplåningen tillämpas av dotter-
bolaget (prop. 1994/95:184 s. 206-207).
Skälen för regeringens förslag: Nuvarande tillsynspraxis om försäk-
ringsbolagens upplåningsmöjligheter grundas som nämnts på förbudet
mot försäkringsfrämmande rörelse i 1 kap. 3 §. Denna bestämmelse bör
även fortsättningsvis i vissa avseenden ha betydelse som begränsning för
vilket slag av upplåning som får ske. Av förbudet bör även fortsättnings-
vis följa att upplåningen inte får ske under sådana förutsättningar att till-
ståndspliktig bank- eller finansieringsverksamhet bedrivs inom den juri-
diska personen, t.ex. inlåning på konton som är tillgängliga med kort var-
sel eller upplåning för vidareutlåning till andra. Det är lämpligt att nu
uppställa närmare gränser för försäkringsbolagens upplåningsmöjligheter
inom ramen för försäkringsrörelsen.
Utgångspunkten för bestämmelserna om upplåningen i försäkringsrö-
relsen bör vara att upplåningen inte har sådan karaktär eller omfattning
att försäkringstagarnas skyddsintressen riskeras. Bestämmelserna bör, å
andra sidan, inte utformas med sådana begränsningar att en mera ordinär
upplåning som är affärsmässigt befogad och förenlig med försäkrings-
tagarnas intressen förhindras.
Försäkringsutredningen har i sitt slutbetänkande anfört att ett försäk-
ringsbolag bör så långt möjligt efter affärsmässiga bedömningar få avgö-
ra om lån skall tas upp, men att vissa begränsningar är befogade med
hänsyn till konsumentskyddsintresset. Av betydelse är enligt utredningen
bl.a. att en omfattande upplåning kan öka riskexponeringen i bolagen,
med ökad fara för förluster och obestånd. Enligt utredningen har aktie-
ägarna i normala fall knappast anledning att fatta beslut som innebär att
det egna kapitalet äventyras. Ett riskfyllt agerande kan enligt utredningen
i vissa lägen te sig attraktivt, t.ex. om företaget ändå går så dåligt att ak-
tiekapitalet är på väg att förloras. Genom ett ökat risktagande kan aktie-
ägarna få goda vinster, medan en förlust drabbar dem endast marginellt,
eftersom deras kapital ändå förlorat större delen av sitt värde. Motsva-
rande synpunkter gör sig enligt utredningen gällande i ömsesidiga bolag
där såväl intresset som möjligheterna att utöva en aktiv ägarstyrning kan
vara svag. Enligt utredningen bör begränsningarna ta sikte på enskilda
bolags riskexponering och förhindra att upplåning sker i sådan utsträck-
ning att den totala risken i balansräkningen blir för omfattande. Av bety-
Prop. 1998/99:87
264
delse i sammanhanget är självfallet försäkringsbolagets soliditet. Enligt
utredningen krävs emellertid en helhetssyn så att bl.a. försäkringsrisker
och risker i kapitalförvaltningen beaktas. Det väsentliga från skyddssyn-
punkt bedöms i stället vara hur stor den totala risken i företagets balans-
räkning är i förhållande till kapitalbasens storlek och att lån alltid bör tas
upp i sådana situationer då detta sänker risken i balansräkningen (se be-
tänkandet s. 191 och 192).
Den i det föregående föreslagna stabilitetsprincipen innebär bl.a. att
försäkringsrörelse skall bedrivas med sådan soliditet och likviditet att
åtagandena mot försäkringstagarna inte äventyras samt med en god kon-
troll över bl.a. ränterisker och likviditetsrisker. Bestämmelsen tar sikte på
hela bolagets verksamhet (se avsnitt 6.2). Även försäkringsbolagens
upplåning måste under alla förhållande vara anordnad så att de krav som
stabilitetsprincipen ställer tillgodoses. Med hänsyn till detta saknas an-
ledning att införa den särskilda begränsningsregel för upplåning som
Försäkringsutredningen föreslagit i sitt slutbetänkande.
Frågan blir då om det även med beaktande av den föreslagna stabili-
tetsprincipen finns skäl att ställa upp ytterligare begränsningar för försäk-
ringsbolagens upplåning.
I likhet med den bedömning som gjorts i placeringspromemorian finns
det skäl att ställa sig avvisande till upplåning som sker i syfte att skapa
hävstångseffekter i balansräkningen. Det finns även anledning att inte
godta en upplåning som sker i spekulativt syfte eller med enda avsikt att
tillföra försäkringsbolaget ytterligare placeringstillgångar. En sådan ut-
veckling kan, även med hänsyn till den föreslagna stabilitetsprincipen,
medföra att de finansiella riskerna i bolaget ökar i förhållande till i dag
och att de krav på solvensmarginal som finns blir praktiskt betydelselösa.
Det är i och för sig inte möjligt att utforma regler som exakt anger för
vilka ändamål som utlåning skall får ske. Något slag av allmän begräns-
ning om upplåningens användning är dock befogad för att förhindra så-
dan upplåning som nu nämnts. Även om användningen av lånemedel för
s.k. räntearbitrage alltid kan tyckas vara i försäkringstagarnas intresse,
kan eventuella misstag vid placeringen eller oförutsedda händelser med-
föra allvarliga återverkningar för försäkringstagarna om beloppen är sto-
ra. De genomgripande förändringar som i övrigt föreslås i rörelsereglerna
i detta sammanhang talar också för att en försiktig grundsyn bör anläggas
när det gäller möjligheterna att nu tillåta en fri upplåning från försäk-
ringsbolagens sida. Det motiverar att begränsningar ställs upp för i vilken
omfattning försäkringsbolagen får ta upp lån som är beroende av försäk-
ringsrörelsens omfattning. I detta avseende bör bedömningen ske med
hänsyn till storleken på försäkringstekniska avsättningar, balansomslut-
ningen i stort och till storleken av kapitalbasen. Genom en sådan be-
gränsning kan förhindras att försäkringsbolagens upplåning ökar på ett
beaktansvärt sätt i förhållande till i dag.
Med ett krav på att upplåningen skall vara av ringa betydelse med hän-
syn till rörelsens omfattning och kapitalbasens storlek bör en viss upp-
mjukning kunna ske för vilka ändamål försäkringsbolag får ta upp lån
eller överta befintliga lån. Som i dag bör kortfristiga lån kunna tas upp
inom ramen för den långfristiga placeringsverksamheten eller för att
Prop. 1998/99:87
265
möta tillfälliga likviditetsbehov i verksamheten. Lån bör också kunna tas
upp i en situation där ett skadeförsäkringsbolag annars tvingas att betala
ut en ovanligt stor försäkringsersättning, om alternativet är att realisera
tillgångarna till underpris.
Vidare bör ett livförsäkringsbolag i syfte att utjämna effekterna av att
premieinbetalningarna ofta sker vid ett och samma tillfälle under året,
t.ex. vid ett årsskifte, kunna ta upp lån för att sprida placeringarna över
hela året och därigenom undvika att på ett inte önskvärt sätt pressa pri-
serna på marknaden. Ett annat fall då upplåning kan vara godtagbar är
om det skulle minska kostnaderna i försäkringsrörelsen, t.ex. upplåning i
samband med fastighetsaffärer utomlands, där annars en onödig för-
dyring kan uppkomma på grund av valuta- och skattekonsekvenser. Det
samma gäller övertagande av bundna lån i samband med förvärv av fas-
tighet, vilka inte kan lösas utan onödiga merkostnader.
Upplåning bör även kunna godtas som ett ordinärt inslag inom kapital-
förvaltningen, t.ex. för att reducera valutakursrisker. Upplåning genom
användning av konvertibla skuldebrev, skuldebrev förenade med options-
rätt till nyteckning och förlagslån bör även kunna godtas som ett led i
uppbyggnaden av själva försäkringsrörelsen.
Som en begränsning för upplåningens användning bör, utöver begräns-
ningen att upplåningen skall vara av ringa betydelse, sammanfattningsvis
ställas det kravet att upplåningen skall användas för att effektivisera för-
valtningen eller att upplåningen i övrigt skall vara motiverad av den be-
drivna försäkringsrörelsen som sådan.
Den allmänna begränsningen om upplåningens användning bör vid be-
hov kunna preciseras genom föreskrifter. Genom sådana föreskrifter kan
även bestämmas gränser för när en upplåning är att bedöma som ringa.
Med en föreskriftsrätt ges bättre möjligheter att anpassa upplåningsreg-
lerna med hänsyn till utveckling i bolagen utifrån erfarenheterna vid till-
lämpningen av de ändrade rörelsereglerna.
Det kan undantagsvis uppkomma situationer där det är befogat med en
upplåning som inte enbart är ringa. Det gäller om bolaget i ett uppbygg-
nadsskede- eller rekonstruktionsläge som en del i en större finansie-
ringsplan behöver ta upp lån för att säkerställa en fortsatt drift. Lagstift-
ningen bör inte generellt förhindra att en sådan upplåning kan ske genom
utfärdande av konvertibla skuldebrev eller andra former av lån som kan
förstärka kapitalbasen. Det är emellertid viktigt att det särskilt prövas att
en sådan upplåning är godtagbar med hänsyn till försäkringstagarnas
skyddsintressen, t.ex. att det finns en vederhäftig finansieringsplan samt
försiktiga och realistiska prognoser om framtida intäkter och kostnader.
En dispens bör även kunna komma i fråga där utländsk lagstiftning och
konkurrensbetingelser på utländska marknader kräver en viss upplåning
som förutsättning för möjligheten att göra affärer. En dispensregel bör
alltså införas för Finansinspektionen som möjliggör undantag från be-
gränsningen att upplåningen skall vara av ringa betydelse med hänsyn till
rörelsens omfattning och kapitalbasens storlek. Någon mera omfattande
upplåning bör dock inte komma ifråga att medge ens i dessa fall.
I propositionen om genomförande av tredje generationens EG-direktiv
anmärktes att en förutsättning för att ett försäkringsföretag skall få ut-
Prop. 1998/99:87
266
nyttja ett dotterbolag för ägande och förvaltning av tillgångar är att sam-
ma praxis för upplåning tillämpas av dotterbolaget (prop. 1994/95:184 s.
207). Detta bör alltjämt gälla.
Försäkringsutredningen har föreslagit att särskilda begränsningar för
upplåningen skall gälla i ömsesidiga bolag där bestämmelser om uttax-
ering finns. Med hänsyn till bl.a. de särskilda begränsningar som införts
för delägares personliga ansvar i konsumentförsäkringar kan det inte an-
ses erforderligt att ställa upp några särregler för ömsesidiga försäkrings-
bolags upplåning.
Regeringens förslag: Försäkringsaktiebolag får möjlighet att använda
vissa nya låneformer. Skadeförsäkringsaktiebolag och livförsäkrings-
aktiebolag som får dela ut vinst får ta upp lån mot konvertibla skulde-
brev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning. Livför-
säkringsaktiebolag som får dela ut vinst ges också möjlighet att ta upp
vinstandelslån.
Prop. 1998/99:87
Försäkringsutredningen förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag. Utredningen har inte gjort låneformernas användning
beroende av om livförsäkringsbolag får dela ut vinst (se betänkandet
s. 191-194).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer väsent-
ligen med regeringens förslag (se promemorian s. 215-217). I promemo-
rian har användningen av vinstandelsbevis inte uttryckligen begränsats
till försäkringsaktiebolag.
Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft några invändningar mot
försäkringsrörelsepromemorians förslag. Försäkringsförbundet har
framhållit att 5 kap. 17 § bör ses över så att t.ex. lån även kan knytas till
aktieindex. Enligt förbundet bör det också förtydligas att förlagslån inte
skall förutsätta villkor om vinstutdelning.
Konvertibla skuldebrev m.m.
Såväl liv- som skadeförsäkringsaktiebolag är förhindrade att använda
vissa låneformer som står öppna för aktiebolag i allmänhet. Det gäller
konvertibla skuldebrev och skuldebrev med optionsrätt till nyteckning.
För livförsäkringsbolag har dessa låneformer ansetts olämpliga med hän-
syn till att vinstutdelning varit förbjuden och att aktiekapitalet varit av
marginell betydelse. För skadeförsäkringsbolag har det bedömts inte fö-
religga något behov av dessa låneformer. Vidare får endast skadeför-
säkringsaktiebolag utge vinstandelsbevis.
267
Användningen av konvertibla skuldebrev innebär att upplåning sker
mot utfärdande av skuldebrev som innehåller en utfästelse från bolaget
att långivaren skall ha rätt att helt eller delvis byta ut sin lånefordran en-
ligt skuldebrevet mot aktier i bolaget. Det konvertibla skuldebrevet måste
därför innehålla bestämmelser som avser att reglera låneförhållandet så
länge konvertering inte har skett, t.ex. ränta och förfallotid. Skuldebrevet
måste också innehålla bestämmelser om konverteringsrätten, t.ex. när
och till vilken kurs konverteringen skall ske. För bolaget torde konver-
tibla skuldebrev ha främst de fördelarna att en finansiering underlättas,
eftersom fordringsägaren kan finna finansieringsformen mer attraktiv än
vanlig utlåning. Vidare kan ofta räntan sättas lägre än vid vanlig upplå-
ning, eftersom konverteringsrätten normalt har ett eget värde.
Skuldebrev med optionsrätt till nyteckning innebär att upplåningen sker
mot utfästelse från bolaget att fordringsägaren skall ha rätt att teckna ak-
tier i bolaget mot betalning i pengar. Sådana optionsrätter måste skiljas
från optioner som medför rätt att sälja eller köpa aktier. Skillnaden mot
konvertibla skuldebrev, där mottagaren byter ut hela eller delar av sin
fordran mot aktier, är att fordringsägaren behåller fordran men har rätt att
därutöver teckna aktier mot kontant betalning. Villkoren för denna op-
tionsrätt kan framgå av skuldebrevet eller knytas till ett särskilt bevis,
s.k. optionsbevis.
Vinstandelsbevis är en form av upplåning där rätten till ränta helt eller
delvis anknyts till nettovinsten eller till den av bolagsstämman beslutade
vinstutdelningen. Vinstandelsbevis, som medför rätt till betalning med
nominellt eller indexreglerat belopp, s.k. lånedebentures, får utges av
skadeförsäkringsaktiebolag men inte av andra försäkringsbolag. Sådana
vinstandelsbevis där återbetalning av kapitalbeloppet anknyter till bola-
gets ekonomiska ställning, s.k. delägardebentures, har däremot inte an-
setts tillåtna varken enligt aktiebolagslagen eller FRL.
Sådana lån som nu beskrivits måste beslutas av bolagsstämman eller
av styrelsen på grundval av ett av bolagsstämman lämnat bemyndigande.
Förlagslån och aktieägartillskott
Upplåning kan också ske i förening med villkor om att lånet skall vara
efterställda bolaget övriga skulder (förlagslån). Upplåning sker i dessa
fall mot skuldebrev med föreskrift att lånefordran vid likvidation eller
konkurs skall till såväl kapital som ränta betalas först sedan alla andra
fordringsägare fått betalt.
Förlagslån får efter Finansinspektionens godkännande räknas in i för-
säkringsbolagets kapitalbas. Förutsättningarna för ett sådant godkänn-
ande behandlas i allmänna råd i FFFS 1995:1. Enligt de allmänna råden
kan ett syfte med att ta upp förlagslån vara att förstärka kapitalbasen.
Enligt inspektionen bör de medel som erhålls inte användas till annan
verksamhet än bolagets försäkringsverksamhet. En upplåning med enda
syfte att tillföra försäkringsbolaget placeringsmedel godtas inte. Enligt
inspektionen får högst 50 procent av kapitalbasen bestå av förlagslån och
Prop. 1998/99:87
268
högst 25 procent bestå av förlagslån med fast löptid. Endast fullt inbe-
talda förlagslånemedel får ingå i kapitalbasen.
Från lån måste skiljas kapitalanskaffning genom aktie ägartillskott,
dvs. ett tillskott utan villkor mot bolaget om återbetalning och utan sam-
band med aktieteckning. Vid sidan av sådana rena aktieägartillskott kan
även s.k. villkorade aktieägartillskott förekomma.
Finansiering av verksamheten genom förlagslån och rena aktieägartill-
skott står öppen för alla försäkringsbolag. I livförsäkringsaktiebolag har
emellertid en återbetalning av ett villkorat aktieägartillskott ansetts stå i
strid med vinstutdelningsförbudet (se dnr Fi95/4770). Aktieägartillskott
är inte relevant för ömsesidiga bolag där det finns särskilda regler om
uttaxering och garantikapital för att kunna tillgodose kapitalbehov.
Skälen för regeringens förslag: Som nyss utvecklats skall försäk-
ringsbolagens upplåningsmöjligheter vara begränsade enligt en viss ord-
ning (se avsnitt 8.6.1). En möjlighet för försäkringsaktiebolag att inom
ramen för dessa begränsningar ta upp lån mot konvertibla skuldebrev
eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning kan underlätta
en finansiering på mera fördelaktiga villkor än annars. Dessa låneformer
är även i allmänhet ägnade att förse bolag med riskkapital. Något skäl
med hänsyn till försäkringstagarnas skyddsintresse för att generellt ställa
sig avvisande till dessa upplåningsformer kan numera inte anses förelig-
ga. Dessa upplåningsformer bör därför möjliggöras i skadeförsäk-
ringsaktiebolag. Som en följd av förslaget att slopa vinstutdelningsför-
budet bör finansieringsformerna tillåtas även i livförsäkringsaktiebolag
som får dela ut vinst.
Vinstandelslån tillåts i dag endast i skadeförsäkringsaktiebolag. Sådana
lån bör i framtiden tillåtas även i livförsäkringsaktiebolag som far dela ut
vinst enligt villkor i bolagsordningen. Frågan om formerna för anskaff-
ning av externt riskkapital i ömsesidiga försäkringsbolag finns det anled-
ning att återkomma till i samband med den associationsrättsliga översyn
som tidigare aviserats.
Reglerna om användning av konvertibla skuldebrev, skuldebrev med
optionsrätt till nyteckning och vinstandelslån bör väsentligen utformas i
överensstämmelse med vad som gäller för aktiebolag i allmänhet (se vi-
dare författningskommentaren till 5 kap. 2-19 §§).
I det föregående har föreslagits bestämmelser som innebär att den del
av årets vinst som inte får användas för vinstutdelning eller förlusttäck-
ning skall gottskrivas försäkringstagarna som återbäring. Till följd därav
bör en särskild regel införas för vinstandelslån. I stället för att relateras
till årets vinst måste lånen vara relaterade till vad som är tillgängligt för
vinstutdelning i bolaget.
Bestämmelserna innebär att de nyss behandlade finansieringsformerna
inte får användas i traditionella livförsäkringsaktiebolag annat än om
bolaget genomgått det särskilda ombildningsförfarandet och tagit in be-
stämmelser om vinstutdelning i bolagsordningen (se avsnitt 14.3). Där-
emot innebär bestämmelserna inget hinder mot förlagslån eller rena ak-
tieägartillskott i livförsäkringsbolag som inte får dela ut vinst.
Som Försäkringsförbundet angett kan det finnas skäl att se över frågan
om lån som anknyter till aktieindex. En sådan översyn kan inte göras nu
Prop. 1998/99:87
269
utan bör lämpligen avvakta en översyn av motsvarande fråga för aktie- Prop. 1998/99:87
bolag i allmänhet.
Regeringens bedömning och förslag: Inga särskilda bestämmelser
om kapitalbasens beräkning bör införas nu.
Reglerna om minsta buffertkapital (solvensmarginalen) för livför-
säkringsrörelse skärps genom att samtliga försäkringstekniska avsätt-
ningar skall ligga till grund för beräkningen. Vid beräkningen skall
avsättningar för villkorad återbäring jämställas med avsättningar för
fondförsäkringar. I båda fallen skall rörelserisker beaktas.
Bestämmelserna om beaktande av den andra försäkringsrörelsens
kapitalbas när liv- och skadeförsäkringsrörelse bedrivs i samma juri-
diska person tas bort.
Försäkringsutredningen förslag: Överensstämmer endast delvis med
regeringens förslag (se betänkandet s. 226-228 och 278-271). Försäk-
ringsutredningen har föreslagit en särskild bestämmelse om att kapitalba-
sen skall beräknas med beaktande av att bolagets betalningsberedskap är
tillfredsställande. Utredningens förslag saknar bestämmelser om tillskott
av garantikapital under rörelsens gång. Vidare har utredningen inte före-
slagit någon utvidgning av underlaget för beräkning av solvensmargina-
len inom livförsäkring. Utredningen har inte heller föreslagit någon för-
ändring av reglerna om tillgodogörande av poster i den andra rörelsens
kapitalbas när skade- och livförsäkringsrörelse bedrivs i samma bolag.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer i allt
väsentligt med regeringens förslag. I promemorian har det inte föreslagits
någon regel om att rörelserisker i allmänhet skall beaktas vid beräkning-
en av solvenskravet för villkorad återbäring och fondförsäkringsåtagan-
den (se promemorian s. 217-223).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har tillstyrkt eller inte
haft några invändningar mot Försäkringsutredningens förslag. Advokat-
samfundet har dock ansett att det är oklart vad som avses med att
”kapitalbasen skall beräknas med hänsyn till att betalningsberedskapen är
tillfredsställande”. Samfundet har uppfattat att syftet är att fastslå att till-
gångar som svarar mot kapitalbasen skall vara av viss karaktär och inte
åsättas högre värden än vad de kan realiseras till på kort sikt. Enligt sam-
fundet borde i så fall detta tas in i lagtexten i stället för den föreslagna
lydelsen.
Remissinstanserna har i allmänhet tillstyrkt försäkringsrörelsepro-
memorians förslag eller lämnat det utan erinran. Finansinspektionen har
dock ansett att solvensreglerna bör justeras så att avdrag skall göras för
immateriella tillgångar vid beräkning av kapitalbasen. Inspektionen har
också efterlyst en möjlighet att meddela bindande föreskrifter om sol-
venskrav som går längre än de direkt angivna kraven i lagen.
270
Bakgrund: Försäkringsbolag skall, utöver tillgångar motsvarande för-
säkringstekniska avsättningar, ha en tillräcklig kapitalbas. Den skall
minst uppgå till en nivå som beräknas med utgångspunkt i verksamhetens
art och omfattning enligt 7 kap. 23 § FRL för livförsäkringsrörelse och
enligt 7 kap. 25 § för skadeförsäkringsrörelse (solvensmarginal). Kapital-
basen far dock aldrig vara mindre än de belopp som anges i 7 kap. 26 och
27 §§ (garantibeloppet), se 1 kap. 8 a § FRL.
Kravet på solvensmarginalen i livförsäkringsrörelsen är beroende av
storleken av premiereserven och vissa positiva risksummor. Utgångs-
punkten är att lägsta marginal bestäms till summan av två belopp (fyra
procent av premiereserven utan avdrag för återförsäkring respektive tre
tiondelars procent av risksummoma). Detta gäller inte bara för livförsäk-
ring utan också för lång sjuk- och olycksfallsförsäkring. För försäkringar
som enbart avser dödsfall gäller vissa lägre procentsatser av risksum-
moma beroende på försäkringstidens längd (se 7 kap. 25 §). För sådana
åtaganden inom fondförsäkring som försäkringstagarna står placerings-
risken för gäller ett krav på en procent av premiereserven men endast
under förutsättning att försäkringstiden överstiger fem år och att belopp
som täcker kostnaderna är bestämt för längre tid än fem år (13 § fondför-
säkringslagen).
I kapitalbasen för livförsäkringsrörelse och skadeförsäkringsrörelse far
till att börja med ingå inbetalt aktiekapitel (i aktiebolag) eller garanti-
kapital (i ömsesidiga försäkringsbolag). Kapitalbasen får också omfatta
hälften av tecknat men ännu inte inbetalt aktie- eller garantikapital, under
förutsättning av att minst 25 procent av sådant kapital har betalats in.
Kapitalbasen får dessutom omfatta övrigt eget kapital och återbärings-
medel (i livförsäkringsrörelse), men med avdrag för fond för orealiserade
vinster.
I ett ömsesidig skadeförsäkringsbolag får räknas in ett belopp som
motsvarar fordran på uttaxering enligt 13 kap. FRL, upp till ett belopp
som motsvarar hälften av skillnaden mellan den högst tillåtna ut-
taxeringen och vad som faktiskt har uttaxerats. En sådan fordran far dock
inte motsvara mer än hälften av kapitalbasen. Utöver vad som nu sagts
gäller att Finansinspektionen efter särskild prövning får medge att andra
poster än de som nu nämnts ingår i kapitalbasen. Finansinspektionen kan
därigenom medge att övervärden på tillgångar i förhållande till bokfört
värde och inbetalda medel från förlagslån räknas med inom ramen for
kapitalbasen (jfr prop. 1995/96:10 del 4 s. 283 och prop. 1994/95:184 s.
209).
Vidare finns vissa speciella regler om hur kapitalbasen skall vara be-
skaffad. Utöver det nyss nämnda fallet om begränsningar för uttaxerings-
rätten gäller bl.a. att halva kapitalbasen inom livförsäkringsrörelse måste
bestå av aktiekapital, garantikapital, eget kapital, återbäringsmedel eller
obeskattade reserver (se 7 kap. 22, 24 och 26 §§).
1 7 kap. 28 § finns regler om beräkningen av kapitalbasen vid s.k.
blandad rörelse. Om direkt livförsäkrings- och skadeförsäkringsrörelse
bedrivs i samma juridiska person skall enligt paragrafen kapitalbasen för
respektive rörelse redovisas separat. Om båda verksamhetsformerna upp-
fyller kraven på kapitalbasens storlek far dock överskjutande poster räk-
Prop. 1998/99:87
271
nas in i den andra kapitalbasen. Bestämmelserna utgår från föreskrifter i
artikel 14.1 i EG:s direktiv (79/262/EEG) om samordning av lagar och
andra författningar om rätten att starta och driva direkt livförsäkringsrö-
relse (första livförsäkringsdirektivet).
Beräkning av kapitalbasen
I enlighet med vad Försäkringsutredningen anfört bör kapitalbasen ha en
viss kvalité för att kunna fungera som tillfredsställande buffert mot
framtida svängningar i verksamheten. Frågan är emellertid om det är
lämpligt att införa en sådan allmän bestämmelse om kapitalbasens be-
räkning som utredningen föreslagit eller mera konkreta beräkningsregler
som Advokatsamfundet har förordat.
Att den långfristiga och kortfristiga betalningsförmågan måste vara
tillfredsställande med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhet
följer under alla förhållanden av den tidigare föreslagna stabilitetsprinci-
pen (se avsnitt 6.2). Inom ramen för denna princip bör det alltså tillgodo-
ses att sådana tillgångar som fungerar som kapitalbuffert är tillfreds-
ställande för att möta förändringar i verksamheten. Detta förutsätter som
regel att tillgångarna kan realiseras inom rimlig tid om det skulle behö-
vas för att täcka förluster eller infria gjorda åtaganden. Vid bedömningen
av om bolagets soliditet och likviditet är tillfredsställande för att bolaget
skall kunna fullgöra sin åtaganden mot försäkringstagarna måste det allt-
så inte bara säkerställas att solvensmarginalen eller andra fastställda sol-
vensnivåer är uppfyllda i och för sig, utan också att de tillgångar som inte
används för skuldtäckning, liksom andra belopp som ingår i kapitalbasen,
är av tillfredsställande karaktär och värde med hänsyn till rörelsens om-
fattning och de olika åtaganden som bolaget har och kan förväntas få.
Således kan det t.ex. i allmänhet ofta finnas anledning att ställa större
krav på kapitalbasens likviditet i skadeförsäkringsrörelse jämfört med
livförsäkringsrörelse. Det sammanhänger med de i normalfallet större
svårigheterna att beräkna de aktuariella riskerna i skadeförsäkringsrörelse
jämfört med livförsäkringsrörelse, och som innebär att större svängningar
i utbetalningar av försäkringsersättningar kan uppkomma från tid till an-
nan. Med hänsyn till stabilitetsprincipen torde alltså utredningens ut-
gångspunkter kunna tillgodoses relativt väl utan att den allmänna be-
stämmelsen om kapitalbasens beräkning som utredningen föreslagit be-
höver införas.
Inom ramen för stabilitetsprincipen möjliggörs således en allsidig be-
dömning av att kapitalbasen är tillfredsställande med hänsyn till hela bo-
lagets ekonomiska situation. En allmän stabilitetsprincipen är dock inte
lika lätt att tillämpa som mera detaljerade regler om att tillgångar mot-
svarande kapitalbasen eller andra belopp i kapitalbasen skall värderas på
visst sätt vid tillämpningen av rörelsereglema, t.ex. till ett nettoförsälj-
ningsvärde. Sådana mera konkreta värderingsregler i lag eller föreskrifter
skulle således kunna fungera som hjälpregler vid tillämpningen av stabi-
Prop. 1998/99:87
272
litetsprincipen på samma sätt som mera detaljerade riskspridningsregler
införts inom ramen för den allmänna riskspridningsregeln i 7 kap. 9 a §.
Regeringen är alltså inte avvisande till mera detaljerade beräknings-
regler för kapitalbasen av sådant slag som Advokatsamfundet förordat.
Huvudprinciperna för en sådan reglering bör framgå av lag medan mera
detaljerade beräkningsregler kan fastställas genom föreskrifter av rege-
ringen eller Finansinspektionen.
Det måste emellertid konstateras att det i praktiken är svårt att närmare
avgöra vilka tillgångar som direkt motsvarar kapitalbasen, bl.a. med hän-
syn till att det egna kapitalet är en restpost i balansräkningen och att till-
gångar motsvarande det egna kapitalet, till skillnad från skuldtäcknings-
tillgångar, inte är särskilt registrerade. Även om man i och med förslagen
om en utökad registerskyldighet för tillgångar motsvarande villkorad
återbäring (se avsnitt 8.4.2) på ett bättre sätt än i dag kan identifiera vilka
övriga tillgångar som i stort svarar mot kapitalbasen, bör tillgångarna i
vissa fall möjligen kunna värderas till annat värde än ett netto-
försäljningsvärde, t.ex. om avtalen är långsiktiga och tillgångarna mot-
svarande kapitalbasen utgörs av värdepapper som skall och kan innehas
till förfall. Särskilda överväganden kan även behövas i fråga om värde-
ringen av obeskattade reserver. Under alla förhållanden har det inte fun-
nits utrymme för att i detta sammanhang analysera och utreda vilka ef-
fekter som nu antydda särskilda värderingsregler för beräkningen av ka-
pitalbasen skulle kunna få för försäkringsbolagen.
Det föreslås därför inte nu några särskilda regler om beräkning av ka-
pitalbasen. Denna fråga bör behandlas i samband med den översyn av
placeringsreglerna som vi tidigare aviserat (se avsnitt 3). I detta samman-
hang bör med förtur behandlas den fråga om avdrag från kapitalbasen för
immateriella värden som Finansinspektionen pekat på och som kan upp-
fattas som tvingande enligt EG:s regler (se artikel 18 i första livförsäk-
ringsdirektivet som har ändrats genom artikel 25 i tredje livförsäkrings-
direktivet).
Ej inbetalt aktie- och garantikapital
Som tidigare nämnts får kapitalbasen omfatta hälften av tecknat men än-
nu inte inbetalt aktie- eller garantikapital. Som villkor gäller att minst 25
procent av sådant kapital har betalats in (se 7 kap. 22 och 24 §§).
För att ett försäkringsaktiebolag skall kunna registreras krävs, som ti-
digare behandlats, att aktiekapitalet är helt inbetalt (se 2 kap. 13 §). För
att ett beslut om nyemission skall kunna registreras krävs att hälften av
penningbeloppet är inbetalt och att all eventuell apportegendom är till-
förd bolaget. Den resterande delen av penningbeloppet vid en nyemission
skall vara helt betald inom sex månader från registreringen av emissionen
(4 kap. 14 §).
Registrering av ett ömsesidigt försäkringsbolag förutsätter att garanti-
kapitalet är helt inbetalt (2 kap. 13 §). För garantikapital som tillskjuts
under rörelsens gång innebär förslaget att hälften av kapitalet måste vara
inbetalt för att kapitalökningen skall kunna registreras (se 2 kap. 17 §).
Prop. 1998/99:87
273
Det anförda innebär att minst hälften av aktie- och garantikapital måste
vara inbetalt innan bolaget eller kapitalökningen får registreras. Ett aktie-
respektive garantikapital kan vid de tidpunkter som kapitalet kan beaktas
således aldrig vara inbetalt till mindre än 50 procent. Villkoret om att
minst 25 procent av kapitalet skall ha betalats in kan därför utgå.
Solvensmarginal i livförsäkringsrörelse
Som en konsekvens av de ändrade reglerna om försäkringstekniska av-
sättningar måste reglerna om lägsta solvensmarginal i livförsäkrings-
rörelsen justeras. För beräkningen av solvenskravet är det befogat att
framdeles ta hänsyn till alla försäkringstekniska avsättningar. Således bör
bl.a. avsättningar får villkorad återbäring beaktas liksom avsättningar för
oreglerade skador.
Nuvarande återbäringsmedel får inräknas i kapitalbasen i livförsäk-
ringsbolag (se 7 kap. 22 § FRL). Någon sådan ordning kan inte gälla för
villkorad återbäring. Den skall utgöra en försäkringsteknisk avsättning
och får inte användas for förlusttäckning i bolaget. Bestämmelserna i 7
kap. 22 § justeras genom att posten återbäringsmedel utmönstras.
Avsättningen för villkorad återbäring bör vid beräkningen av solvens-
marginalen principiellt beaktas som en fondförsäkringsavsättning. Vid
beräkningen bör hänsyn tas till att försäkringstagaren och inte bolaget bär
risken. Stabilitetsskäl talar för att också rörelserisker beaktas mera all-
mänt i den verksamhet som har samband med avsättningarna för villko-
rad återbäring. Samma synpunkter gör sig gällande i fråga om fondför-
säkringsåtagandena. Enhetliga regler vid beräkningen av solvensmargi-
nalen är också rimligt med hänsyn till att försäkringstagarna i båda fallen
kan bära en finansiell risk för tillgångar.
Bestämmelserna i 7 kap. 23 § om beräkningen av solvensmarginalen
bör således justeras med hänsyn till detta.
Enligt 7 kap. 28 § får försäkringsbolaget tillgodoräkna poster i den
andra rörelsens kapitalbas när skade- och livförsäkringsrörelse bedrivs i
samma bolag. Bestämmelsen har dock fått en begränsad praktisk betydel-
se och har givit upphov till tillämpningsproblem i praxis, eftersom möj-
ligheten endast kan utnyttjas om respektive rörelse i sig uppfyller lagens
solvenskrav. Denna begränsning far dock anses tvingande enligt direkti-
vet (artikel 14.1 i första livförsäkringsdirektivet). Paragrafen bör i stället
justeras så att möjligheten att beakta den andra rörelsens poster vid till-
lämpningen av lagens regler om solvensmarginal tas bort. En annan sak
är att Finansinspektionen, vid prövningen av en plan som försäk-
ringsbolaget upprättar för att återställa solvensen, inte i sig är förhindrad
att medge t.ex. att fria tillgångar i den ena rörelsen överförs för att ingå i
kapitalbasen för den andra rörelsen (jfr artikel 14.3 i första livförsäk-
ringsdirektivet).
Prop. 1998/99:87
274
Regeringens förslag: Lagen (1995:1560) om årsredovisning i för-
säkringsföretag (ÅRFL) anpassas till de ändrade överskotts- och åter-
bäringsreglerna i FRL. Det innebär bl.a. följande.
Uppställningsformen för balansräkningen ändras genom att post-
erna för redovisning av återbäringsmedel (DD) ersätts av poster för
redovisning av eget kapital. Livförsäkringsbolag som inte får dela ut
vinst skall redovisa en konsolideringsfond (AA.IV) under bundet eget
kapital för medel som far användas för förlusttäckning. Livförsäk-
ringsbolag som far dela ut vinst skall redovisa fritt eget kapital.
Balansräkningens tillgångssida kompletteras med poster för till-
gångar eller tillgångsvärden som svarar mot villkorad återbäring
(D.l). Skuldsidan kompletteras med en post för villkorad återbäring
(EE.l). Tillgångar och avsättningar inom fondförsäkring som livför-
säkringstagama bär placeringsrisken för skall redovisas särskilt (D.2
respektive EE.2).
Resultaträkningens tekniska del för livförsäkringsrörelse komplet-
teras med poster för redovisning av värdeökningar och värdeminsk-
ningar på placeringstillgångar som försäkringstagaren står place-
ringsrisken för (II.3a och II. 10a). De skall i sin tur delas upp på till-
gångar för villkorad återbäring och fondförsäkringstillgångar. Det in-
förs också en resultatpost för förändringar av försäkringstekniska av-
sättningar där försäkringstagaren bär risk (II.6b). Även den skall delas
upp på villkorad återbäring och fondförsäkringsåtaganden.
Nuvarande bestämmelser om redovisning av orealiserade vinster
vid en värdering till verkligt värde ändras inte.
Prop. 1998/99:87
Försäkringsutredningen har mera allmänt behandlat olika frågor om
redovisning (se betänkandet s. 164, 165 och 174-176). Utredningen har
bl.a. anfört att återbäringsfonden bör upplösas och redovisningen av
överskott anpassas till vad som gäller för företag i allmänhet, att försäk-
ringstekniska avsättningar skall göras för ”bonus”, att vinstmedel avsatta
till försäkringstagarna skall utgöra en del av det egna kapitalet i ett liv-
försäkringsbolag och att orealiserade vinster skall redovisas som en bok-
slutsdisposition till en särskild fond för orealiserade överskott före årets
resultat. Utredningen har inte lämnat några konkreta förslag till lagänd-
ringar eftersom ÅRFL var föremål för en lagrådsremiss när utredningsar-
betet slutfördes.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer i huvud-
sak med regeringens förslag (se promemorian s. 223-229). Till skillnad
från regeringens förslag innebär promemorians förslag att samtliga av-
sättningar för fondförsäkringar redovisas i posten EE och att belopp som
skall gottskrivas försäkringstagarna av årets vinst enligt bolagsordningen
redovisas som bundet eget kapital.
Remissinstanserna: Några remissinstanser har närmare kommenterat
Försäkringsutredningens allmänna bedömningar i redovisningfrågoma.
275
Bl.a. Redovisningskommittén har erinrat om att förslagen till ändringar i
FRL måste samordnas med ÅRFL. Revisorsamfundet har ansett att reg-
lerna bör klargöras. Finansinspektionen har avstyrkt den av utredningen
föreslagna redovisningen av orealiserade överskott, bl.a. med hänvisning
till att årsredovisningens syfte inte är att ligga till grund för beräkning av
återbäring. Även Bokföringsnämnden har framfört liknande synpunkter.
De flesta remissinstanser har tillstyrkt eller godtagit försäkrings-
rörelsepromemorians förslag. Finansinspektionen har dock påpekat att
redovisningen av sådan återbäring som enligt bolagsordningen inte kan
användas för vinstutdelning eller förlusttäckning inte är oproblematisk.
Eftersom stämmans förfoganderätt blir begränsad ifrågasätts om inte av-
sättningen skall göras i balansräkningen för det räkenskapsår som bo-
lagsstämman skall besluta om. Enligt inspektionen finns också osäkerhet
om redovisningen av garanterad och villkorad återbäring (se avsnitt 8.1).
Enligt inspektionen innebär förslaget även en risk för att orealiserade
vinster binds två gånger. Revisorsamfundet har, i likhet med in-
spektionen, ansett att frågan om fördelningen av realiserade och orealise-
rade vinster mellan försäkringstagare och aktieägare bör klargöras. Aktu-
arieföreningen har avstyrkt att fondförsäkringsavsättningar i sin helhet
redovisas som avsättningar för vilka försäkringstagarna bär risk (EE),
eftersom fonder kan ha avkastningsgarantier där bolaget står risken.
Vinstutdelning får ske i skadeförsäkringsbolag och i fond-
försäkringsbolag (2 kap. 2 § FRL och 10 § fondförsäkringslagen). För
traditionella livförsäkringsbolag råder enligt samma lagrum ett vinstut-
delningsförbud. Förbudet gäller även vinster som intjänats i skadeförsäk-
ringsrörelsen vid s.k. blandad verksamhet. Möjligheten att bedriva blan-
dad verksamhet begränsas enligt 1 kap. 3 § FRL till sjuk- och olycks-
fallsförsäkringar (se vidare avsnitt 7.1).
Redovisning av eget kapital och återbäring
I skadeförsäkringsbolag och fondförsäkringsbolag redovisas, på samma
sätt som i allmänna aktiebolag, balanserat resultat och årets resultat så-
som fritt eget kapital eller ansamlad förlust. Fondförsäkringsbolag får
dock sätta av årsvinsten till en återbäringsfond (11 § fondförsäkrings-
lagen). I traditionella livförsäkringsbolags balansräkning saknas däremot
fritt eget kapital. I samtliga livförsäkringsaktiebolag och ömsesidiga liv-
försäkringsbolag skall aktiekapital respektive garantikapital tas upp som
bundet eget kapital (5 kap. 4 § ÅRFL).
I traditionella livförsäkringsbolag gäller särskilda bestämmelser för
överskottshanteringen. Årsvinsten skall i livförsäkringsrörelse sättas av
till en återbäringsfond, i den mån den inte används för förlusttäckning,
betalning av ränta till garanter eller gåvor till allmännyttiga eller därmed
jämförliga ändamål Enligt bestämmelserna far även årsvinsten från ska-
Prop. 1998/99:87
276
deförsäkringsrörelsen sättas av till en särskild återbäringsfond for denna
rörelse (12 kap. 5-7 §§ FRL). I annat fall skall den enligt 36 § bilaga 3 till
FFFS 1998:28 sättas av till posten övriga medel (DD.IV). övriga medel
och återbäringsfond (DD.I) redovisas i balansräkningen under återbä-
ringsmedel (se bilaga 1 till ÅRFL).
Dispositionsrätten över återbäringsfonden är begränsad. Återbärings-
fonden får användas endast för återbäring och för förlusttäckning. Om
livförsäkringsbolaget bedriver blandad rörelse gäller att den särskilda
återbäringsfonden för respektive rörelse skall tas i anspråk i första hand.
Först om medlen i den fonden inte räcker far den andra återbäringsfon-
den tas i anspråk (12 kap. 7 §).
Trots utdelnings- och dispositionsbegränsningama skall bolagsstäm-
man fatta beslut om dispositionen av årets resultat (9 kap. 5 § FRL). Bo-
lagsstämmans dispositionsrätt över årets vinst skall också anges i bolags-
ordningen (2 kap. 5 §).
Återbäring kan tilldelas försäkringstagarna såväl löpande under försäk-
ringstiden (genom utökade garanterade förmåner eller via premierabatt)
som därefter (genom utökade betalningar vid försäkringsfall). I Sverige
tilldelas försäkringstagarna merparten av återbäringen först vid försäk-
ringsfallet, vilket gör att återbäringsfonden utgör en beloppsmässigt
betydande post i traditionella livförsäkringsbolags balansräkningar.
Återbäring får inte utfastas till försäkringstagaren på annat sätt än vad
som följer av reglerna om tilldelad återbäring (7 kap. 8 § andra stycket
FRL). Tilldelad återbäring tillkommer vissa bestämda försäkringstagare
eller motsvarande ersättningsberättigade och kan inte tas i anspråk för
förlusttäckning annat än i ömsesidiga bolag genom reglerna om nedsätt-
ning i 12 kap. 8 § FRL (se vidare avsnitt 9.1).
I de årliga värdebesked som livförsäkringsbolag lämnar försäkringsta-
garna ingår normalt upplysningar om dels det garanterade värdet på för-
säkringen (det tekniska återköpsvärdet), dels det totala pensionskapitalet,
som består av det tekniska återköpsvärdet med tillägg för preliminärt
fördelad återbäring. Tillägget kallas allokerad återbäring. Det tekniska
återköpsvärdet växer med den avtalade grundräntan medan pensions-
kapitalet växer med återbäringsräntan. Återbäringsräntan skall avspegla
den verkliga avkastningen på bolagets tillgångar, och bestäms i bolaget
så att det kollektiva konsolideringskapitalet, dvs skillnaden mellan till-
gångarnas verkliga värde och det samlade pensionskapitalet, uppgår till
0-10 procent av tillgångarnas verkliga värde. Allokerad återbäring finns
inte definierat som begrepp vare sig i FRL eller ÅRFL. Med termen av-
ses den på försäkringstagare beräknade men inte tilldelade andelen av
hittills uppkommet överskott i livförsäkringsverksamheten.
Balansräkningsposten återbäringsmedel (DD) innehåller normalt hu-
vuddelen av de överskott som allokerats försäkringstagarna. Under åter-
bäringsmedel skall traditionella livförsäkringsbolag, utöver åter-
bäringsfonden, redovisa uppskrivningsfond, fond för orealiserade vinster,
övriga medel och årets resultat (se bilaga 1 till ÅRFL och redogörelsen
för uppskrivningsfonden och fonden för orealiserade vinster i avsnitt
7.1).
Prop. 1998/99:87
277
Återbäringsfondens funktion i livförsäkringsbolag som det primära
riskbärande kapitalet motsvarar således det egna kapitalets funktion i
foretag i allmänhet. Ofta är det endast i nystartade livförsäkringsbolag, i
vilka det ännu inte finns någon återbäringsfond av betydelse, som aktie-
kapitalet utgör ett primärt riskbärande kapital.
Det kan noteras att den återbäring som allokerats till försäkringsta-
garna enligt värdebeskeden som regel inte överensstämmer med vare sig
det belopp som redovisas under återbäringsmedel eller i delposten återbä-
ringsfond. Det beror på att återbäringsmedlen i stort sett utgör skillnaden
mellan tillgångarnas värde i balansräkningen och försäkringstekniska
avsättningar, medan de allokerade återbäringsmedlen utgör skillnaden
mellan tillgångarnas verkliga värde och summan av de tekniska åter-
köpsvärdena och det kollektiva konsolideringskapitalet.
Försäkringstekniska avsättningar enligt rörelsereglema, som ligger till
grund bl.a. för tillämpningen av skuldtäcknings- och placeringsreglerna,
behöver endast göras för sådan avkastning som är garanterad och sådan
återbäring som är tilldelad. Motsvarande regler gäller även vid redovis-
ningen i balansräkningen (se 4 kap. 9 § ÅRFL som hänvisar till 7 kap. 1
och 2 §§ FRL). Vissa skillnader gäller dock för hur avsättningarna enligt
rörelsereglema skall rubriceras i års- och koncernredovisningen. Vad
som ingår i premiereserven för skadeförsäkringsrörelse skall redovisas
under benämningen avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande
risker (EE.l) i redovisningen. Vidare skall premiereserven i livförsäk-
ringsrörelse tas upp tillsammans med tilldelad men inte förfallen återbä-
ring under benämningen livforsäkringsavsättning.
I resultaträkningen för ett livförsäkringsbolag skall förändringar i and-
ra försäkringstekniska avsättningar (II.6) redovisas uppdelat på för-
ändringar i livförsäkringsavsättningar (II.6a) respektive övriga försäk-
ringstekniska avsättningar (II.6b). Resultaträkningen innehåller ingen
särskild post för särredovisningar av avsättningar inom fondförsäkring
anknutna till värdepappersfonder.
Redovisning av orealiserade värdeförändringar
Försäkringsbolag får värdera placeringstillgångar med utgångspunkt i
anskaffningsvärdet eller också, med undantag för aktier och andelar i
dotter- och intresseföretag, till verkligt värde (se 4 kap. 5 § ÅRFL). Vinst
eller förluster som uppkommer när tillgångar värderas till verkligt värde
enligt paragrafen skall redovisas som särskilda poster i resultaträkningen.
Vinst som uppkommer till följd av att det bokförda värdet överstiger an-
skaffningsvärdet skall i balansräkningen sättas av till en fond för oreali-
serade vinster. Om summan av orealiserade vinster ett räkenskapsår är
mindre än vid utgången av det föregående räkenskapsåret skall denna
fond sättas ned i samma mån (4 kap. 6 § ÅRFL). Enligt Finansinspek-
tionens föreskrifter skall avsättning till och nedsättning av fond för orea-
liserade vinster redovisas över balansräkningen genom en omföring inom
eget kapital respektive återbäringsmedel (3 kap. 2 § FFFS 1998:28). I
skadeförsäkringsbolag och fondförsäkringsbolag skall justering ske mot
Prop. 1998/99:87
278
posten balanserad vinst eller förlust (AA.V). I traditionella livförsäk-
ringsbolag skall justering ske mot posten övriga medel (DD.IV).
Särskilda regler finns för redovisning av intresseföretag i koncernredo-
visningen. Enligt 7 kap. 4 § 2 ÅRFL skall belopp som med tillämpning
av 7 kap. 2 § samma lag och 7 kap. 27 § andra stycket ÅRL avsatts till
kapitalandelsfond redovisas som bundet eget kapital under posten andra
fonder (AA.IV) i skadeförsäkringsbolag och under posten återbärings-
medel (DD) i livförsäkringsbolag.
Enligt Finansinspektionens föreskrifter skall försäkringsföretag som
meddelar fondförsäkring i uppställningsschemat för resultaträkningen
infoga posterna värdeökning av placeringstillgångar för vilka livförsäk-
ringstagare bär placeringsrisken (II.3a) respektive värdeminskning av
placeringstillgångar för vilka livförsäkringstagare bär placeringsrisken
(II. 10a). I dessa poster redovisas såväl realiserade som orealiserade vär-
deförändringar (13 och 17 §§ bilaga 4 till FFFS 1998:28).
Utgångspunkter
Vid införandet av ÅRFL bedömdes att den nuvarande svenska ordningen
för redovisning av vinster och återbäringsmedel i livförsäkringsbolag var
godtagbar med hänsyn till försäkringsredovisningsdirektivet. Det fram-
hölls emellertid att resultatet av Försäkringsutredningens arbete kunde ge
anledning att återkomma till frågan (prop. 1995/96:10 del 4 s. 37).
Som en konsekvens av de nya reglerna i FRL om vinstens disposition i
livförsäkringsbolag måste även redovisningsbestämmelsema om återbä-
ringsmedel ändras. Vad som i dag redovisas som delposter under åter-
bäringsmedel bör således fortsättningsvis, på i princip samma sätt som i
skadeförsäkringsbolag, redovisas antingen som en försäkringsteknisk
avsättning enligt reglerna för garanterad eller villkorad återbäring, eller
också under eget kapital. Denna redovisning bör ske enligt följande all-
männa principer.
Avkastning eller andra överskott som tillkommer försäkringstagare i
form av garanterad eller villkorad återbäring utgör en skuld och skall
redovisas som en försäkringsteknisk avsättning. Avgörande för gräns-
dragningen mellan garanterad och villkorad återbäring är villkoren i för-
säkringsavtalet eller i en ensidig utfästelse från försäkringsgivaren. Över-
skott som kan ligga till grund för utdelning till aktieägarna om de inte tas
i anspråk för förlusttäckning (se 12 kap. 5 § FRL) bör redovisas som fritt
eget kapital. Sådana överskott som inte far delas ut men väl användas för
förlusttäckning bör redovisas som bundet eget kapital. Under eget kapital
bör livförsäkringsbolag, i likhet med skadeförsäkringsbolag, även redovi-
sa sådana värderegleringsreserver som skall firmas enligt särskilda be-
stämmelser, dvs. fond för orealiserade vinster och uppskrivningsfond.
Prop. 1998/99:87
279
Redovisning av återbäring och vinstmedel
Prop. 1998/99:87
Det anförda innebär att posten återbäringsmedel (DD) skall utmönstras
från uppställningsformen för balansräkningen. Balansräkningen bör där-
vid förändras för att möjliggöra en redovisning som försäkringsteknisk
avsättning eller eget kapital av de medel som tidigare redovisats som
återbäringsmedel.
Uppställningsformen bör kompletteras med en ny balanspost för vill-
korad återbäring. Den bör tas in som en underpost till posten avsättningar
för livförsäkringar där försäkringstagare bär en placeringsrisk. En sådana
redovisning är naturlig med hänsyn till att villkorad återbäring kan vara
kopplad till finansiell risk och torde i övrigt vara att föredra ur analys-
synpunkt i de fall villkorad återbäring beror av aktuariell eller annan för-
säkringsteknisk risk.
Balansräkningen behöver samtidigt kompletteras med en post för kon-
solideringsfonden. Fondens primära syfte som konsolideringskapital och
särskilda karaktär motiverar att den redovisas särskilt och som eget ka-
pital. Fonden kan bara förekomma i livförsäkringsbolag som inte kan
dela ut vinst. Den bör klassificeras som bundet eget kapital.
Bestämmelserna om indelningen av eget kapital i livförsäkringsbolag
måste också justeras med hänsyn till att konventionella livförsäkrings-
bolag far dela ut vinst och att det därmed kan finnas fritt eget kapital. En
redovisning av fritt eget kapital skall däremot inte förekomma i livför-
säkringsbolag som inte får dela ut vinst. Några sådana poster har därför
inte tagits in i reglerna om indelningen av eget kapital (se vidare författ-
ningskommentaren till 5 kap. 4 § ÅRFL).
Utmönstrandet av posten Återbäringsmedel ger anledning till en änd-
ring i reglerna som berör balansräkningen i koncernredovisningen. På
samma sätt som i skadeförsäkringsbolag bör avsättningar till en kapital-
andelsfond redovisas som bundet eget kapital under posten andra fonder
(AA.V).
Redovisning av återbäring som försäkringsteknisk avsättning
Enligt 4 kap. 9 § ÅRFL skall försäkringstekniska avsättningar redovisas
med utgångspunkt från rörelsereglema i 7 kap. 1 och 2 §§. De i avsnitt
8.1 föreslagna ändringarna av dessa regler innebär att rörelsereglernas
och redovisningsreglerna bättre ansluter till varandra. Andra och tredje
meningen i 4 kap. 9 § ÅRFL behövs därför inte och bör slopas.
Garanterad återbäring kan enligt nuvarande redovisningsregler ingå så-
väl i posten livforsäkringsavsättning som i en särskild post för återbäring
och rabatter (jfr 40 § bilaga 3 FFFS 1998:28). Det saknas anledning att
ändra denna ordning. De bestämmelser som föreslagits i avsnitt 8.1 för-
hindrar inte heller en liknande uppdelning i rörelsesammanhang. Villko-
rad återbäring bör emellertid som nyss antytts redovisas som en särskild
post under försäkringstekniska avsättningar.
280
Uppställningsformen för balansräkningen innehåller redan i dag en hu-
vudpost för sådana åtaganden inom fondförsäkring som försäkrings-
tagaren bär risken för (DD). Avsättningar för villkorad återbäring bör
redovisas under denna post. Förändringarna i denna balanspost redovisas
särskilt i resultaträkningen för den tekniska redovisningen av livförsäk-
ringsrörelsen. Det görs i resultatposten förändring i andra försäkrings-
tekniska avsättningar (II.6). De försäkringstekniska avsättningar för vilka
försäkringstagarna bär risk bör så som föreslagits i försäkringsrörel-
sepromemorian redovisas särskilt under denna resultatpost. Posten bör i
sin tur delas upp i avsättningar för villkorad återbäring och avsättningar
för fondförsäkringsåtaganden (se vidare författningskommentaren till
bilaga 2).
Regeringen ansluter sig alltså till Aktuarieföreningens uppfattning att
endast fondförsäkringsåtaganden som försäkringstagarna står risken för
bör redovisas i balansposten EE och nya resultatposten II.6. Detta följer i
sig av de föreslagna benämningarna på posterna och bör vid behov preci-
seras genom myndighetsföreskrifter.
Finansinspektionen har i sitt remissyttrande berört frågan om tid-
punkten för avsättningen i redovisningen av återbäring som är beroende
av bestämmelser i bolagsordningen. Som tidigare anförts innebär de före-
slagna rörelsereglema inte annat än att avsättning skall ske när bolags-
stämman fastställt balans- och resultaträkningen (se avsnitt 8.1). Denna
princip bör ligga till grund även för redovisningen. Beloppet skuldförs
därför först det räkenskapsår när återbäring gottskrivs försäkringstagarna
eller andra ersättningsberättigade.
Särskilt om redovisning av orealiserade värdeförändringar
Försäkringsutredningen har föreslagit att avsättningar för orealiserade
värdeförändringar skall sättas av till särskilda fonder för orealiserade
överskott för att beakta försäkringstagarnas intressen. Finansinspektionen
och Bokföringsnämnden har dock framhållit att redovisningen av oreali-
serade värdeförändringar i princip bör ske oberoende av i vilken utsträck-
ning dessa skall ingå i underlaget för beräkning av återbäring. I anslut-
ning till försäkringsrörelsepromemorians förslag har Finansinspektionen
ansett att en avsättning av årets orealiserade vinster till fond till orealise-
rade vinster i kombination med att årets resultat redovisas som bundet
eget kapital vad gäller försäkringstagarnas andel, kan innebära att årets
orealiserade vinster binds två gånger. Vidare efterfrågar Finansinspek-
tionen och Revisorsamfundet en närmare belysning av fördelningen av
realiserade och orealiserade resultat mellan försäkringstagarna och aktie-
ägarna.
Den i promemorian föreslagna uppdelningen av årets resultat i balans-
räkningen på bundet respektive fritt eget kapital i vinstutdelande livför-
säkringsbolag kan som Finansinspektionen påpekat inte genomföras nu.
Årets resultat kommer därför att som brukligt i allmänna företag att re-
dovisas som fritt kapital, vilket även är fallet om bolagsordningen inne-
Prop. 1998/99:87
281
bär att en reservfondsavsättning skall göras. I stället bör särskilda upp-
lysningar om disponibel del lämnas (se vidare avsnitt 8.8.2).
De föreslagna överskottsreglerna kan därför åtminstone inte bedömas
vara oförenliga med nuvarande redovisningsregler för orealiserade re-
sultat. Dessutom är frågan om den närmare redovisningen beroende av
vilka återbäringsvillkor som kan komma att tillämpas. Villkoren för såväl
den garanterade som villkorade återbäringen måste anpassas efter hur
företagets resultat påverkas.
Det finns inte nu tillräcklig grund för att ändra i redovisningsreglerna
på den aktuella punkten. Det finns dock anledning att noga följa utveck-
lingen i detta avseende. Eventuella tillämpningsfrågor för redovisningen
bör också i första hand prövas inom ramen för den till ÅRFL komplette-
rande redovisningsnormgivningen.
Enligt förslaget skall fondförsäkringsrörelse kunna bedrivas i samma
bolag som konventionell livförsäkringsrörelse. Mot bakgrund av detta
bör regler om en särredovisning i resultaträkningen av värdeförändringar
för fondförsäkringstillgångar — som i dag regleras i Finansinspektionens
föreskrifter — tas in i lag. Efter förebild från Finansinspektionens före-
skrifter bör därför, i den tekniska redovisningen av livförsäkringsrörelse,
införas särskild poster i resultaträkningen för värdeökningar respektive
värdeminskningar på sådana tillgångar (II.3a och II. 10a). Dessa poster
bör i sin tur delas upp med hänsyn till vad som belöper på tillgångar för
villkorad återbäring och fondförsäkringstillgångar.
Några detaljerade regler om redovisningen av bl.a. återbäring eller om
den närmare gränsdragningen mellan vad som skall ingå i olika balans-
poster bör inte införas i lag. Närmare regler för redovisningen bör i stället
vid behov utfärdas genom myndighetsföreskrifter.
Regeringens förslag: Nya tilläggsupplysningar skall lämnas om bl.a.
villkorad återbäring. Informationen i resultatanalysen skall beakta
även avsättningar för villkorad återbäring och fondförsäkringar. Upp-
lysningar skall lämnas om belopp som inte far delas ut med hänsyn till
stabilitetsprincipen och försiktighetsprincipen. Upplysning skall också
lämnas om vad som inte får användas för vinstutdelning eller för-
lusttäckning enligt bolagsordningen.
Prop. 1998/99:87
Försäkringsutredningens förslag saknar motsvarighet till regering-
ens förslag.
Kollektivförsäkringsutredningen har ansett att upplysningar i vissa
fall bör lämnas om kollektivavtalsgrundade försäkringar men har i likhet
med regeringen inte föreslagit några bestämmelser i lag.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer delvis
med regeringens förslag (se promemorian s. 230-233). I promemorian
föreslås att upplysningar skall lämnas, dels om differenser mellan värde-
förändringar på tillgångar för villkorad återbäring och motsvarande av-
282
sättningar, dels om konsolideringsfonden. Det föreslås ingen upplys-
ningsregel om belopp som inte får användas för vinstutdelning eller för-
lusttäckning enligt bolagsordningen.
Remissinstanserna har inte särskilt kommenterat de redovisnings-
frågor som behandlats av kollektivförsäkringsutredningen.
Remissinstanserna har i allt väsentligt tillstyrkt eller godtagit försäk-
ringsrörelsepromemorians förslag. Försäkringsförbundet och Aktuarie-
nämnden har avstyrkt tilläggsupplysningen om differenser mellan för-
ändringar i avsättningar för villkorad återbäring och motsvarande till-
gångar. Finansinspektionen har ifrågasatt om den särskilda upplysnings-
regeln om konsolideringsfonden behövs och om inte upplysningarna om
ej utdelningsbart belopp bör lämnas i förvaltningsberättelsen.
Bakgrund: I 5 kap. ÅRFL finns bestämmelser om tilläggsupplys-
ningar som skall lämnas i not men som far lämnas direkt i balans- eller
resultaträkningen om det inte står i strid med kravet på överskådlighet (se
5 kap. 1 §). Enligt bestämmelserna skall bl.a. olika upplysningar med
anknytning till balans- och resultaträkningens poster lämnas. Försäk-
ringsbolag skall lämna i huvudsak samma tilläggsupplysningar som fö-
retag i allmänhet enligt 5 kap. årsredovisningslagen (jfr hänvisning i 5
kap. 1 § ÅRFL). Försäkringsbolagen skall därutöver lämna särskilda
tilläggsupplysningar enligt 5 kap. 2-6 §§ ÅRFL.
Om ett försäkringsföretags rörelse omfattar flera försäkringsgrenar
skall en resultatanalys ingå i årsredovisningen (2 kap. 1 § ÅRFL). I re-
sultatanalysen skall, fördelat på försäkringsgrenar, upplysningar lämnas
om försäkringstekniska avsättningar, återförsäkrares andel av försäk-
ringstekniska avsättningar, intäkter, kostnader och rörelseresultat. Livför-
säkringsföretag skall även lämna upplysningar om återbäringsmedlens
fördelning på försäkringsgrenar (6 kap. 3 §). I förarbetena konstaterades
att den närmare regleringen lämpligen görs genom föreskrifter av rege-
ringen eller Finansinspektionen (prop. 1995/96:10 del 4 s. 235 och 236).
Finansinspektionen har meddelat sådana föreskrifter.
Det är väsentligt att redovisningen utformas så att investerare liksom för-
säkringstagare och andra borgenärer kan bedöma försäkringsbolagets
resultat och ekonomiska ställning. Det är därför viktigt att mottagaren av
informationen får ett bra underlag för en bedömning av såväl de risker
som tagits under resultatperioden som de framtida risker verksamheten är
förenad med. De ändrade rörelsereglema och möjligheterna till nya för-
säkringsprodukter ställer inte bara större krav på god genomlysning i den
information som lämnas direkt till försäkringstagarna utan också i den
offentliga redovisning som bolaget lämnar.
Prop. 1998/99:87
283
Upplysningar till balansräkningen och resultaträkningen
I försäkringsrörelsepromemorian föreslås vissa nya tilläggsupplysningar
till poster i balansräkningen. Det gäller i första hand posten tillgångar för
villkorad återbäring (D.l). Enligt promemorian bör avsättningar för vill-
korad återbäring anges uppdelade på sådana tillgångar för vilka försäk-
ringstagare direkt respektive indirekt bär en placeringsrisk. Med place-
ringstillgångar för vilka försäkringstagare direkt bär placeringsrisken
avses sådana tillgångar som bolaget innehar för att täcka försäkrings-
åtaganden och där försäkringstagarnas finansiella risk enligt villkoren är
direkt kopplad till dessa tillgångar. Med placeringstillgångar för vilka
försäkringstagaren indirekt bär placeringsrisken avses sådana tillgångar
som innehas för att täcka försäkringsåtaganden som är beroende av ex-
empelvis utvecklingen av ett externt index. En upplysningsplikt motive-
ras enligt promemorian av att det kan uppkomma en skillnad mellan av-
kastningen på de tillgångar för vilka försäkringstagarna indirekt bär pla-
ceringsrisken och den i försäkringsavtalet utfästa och av indexet bero-
ende återbäringen till försäkringstagarna. En sådan risk finns inte enligt
promemorian om återbäringen är direkt beroende av värdeutvecklingen
på de tillgångar som försäkringsföretaget innehar.
Förslaget har inte mött någon erinran från remissinstanserna och bör
genomföras med vissa justeringar. Som framgått kan skuldposten villko-
rad återbäring komma att innehålla avsättningar där försäkringstagarna
bär placeringsrisk. Posten kan också komma att innehålla avsättningar
där försäkringstagaren bär en aktuariell eller annan försäkringsteknisk
risk. Upplysningarna om tillgångarna med hänsyn till om försäkrings-
tagarna bär en direkt eller indirekt placeringsrisk bör därför knytas till
tillgångsposten tillgångar för villkorad återbäring. (D.l). I linje med detta
bör vissa upplysningar lämnas om skuldposten villkorad återbäring
(EE.l). Avsättningen bör anges uppdelat på avsättningar för vilka försäk-
ringstagaren bär direkt respektive indirekt risk. För bedömningen av ett
försäkringsbolags ställning och resultat kan ytterligare information om
dessa avsättningar uppdelade på finansiell respektive försäkringsteknisk
risk vara av intresse. Den närmare utformningen av sådan information
bör emellertid inte föreskrivas genom lag utan lämpligen regleras i redo-
visningsföreskrifter från Finansinspektionen.
I promemorian föreslås också vissa upplysningsregler om att konsoli-
deringsfonden och förändringarna av denna skall specificeras i en not.
Finansinspektionen har ifrågasatt om bestämmelsen behövs med anled-
ning av regeln i 5 kap. 14 § årsredovisningslagen om att upplysningar om
förändringar i eget kapital skall lämnas.
Det kan vara befogat att ha särskilda upplysningsregler om fondens
användning i ÅRFL. Sådana upplysningar kan t.ex. vara befogade om
flera fonder inrättas inom ramen för konsolideringsfonden. Det kan bli
aktuellt om bolaget bedriver flera olika verksamheter, t.ex. skade- och
livförsäkringsrörelse eller meddelar fondförsäkringar jämte konven-
tionella livförsäkringar.
Det bör framhållas att tydliga regler om konsolideringsfondernas an-
vändning i sådana fall måste tas in i bolagsordningen. Om ett traditionellt
Prop. 1998/99:87
284
livförsäkringsbolag vid sidan av livförsäkringar där skälighetsprincipen Prop. 1998/99:87
alltjämt skall gälla meddelar försäkringar utan koppling till principen är
det särskilt viktigt att organisera verksamheten och utforma redovisning-
en så att livförsäkringstagamas rätt enligt skälighetsprincipen tillgodoses
(se vidare avsnitt 14.2).
En särskild bestämmelse om upplysningar om konsolideringsfonden av
det mera allmänna slag som föreslagits i försäkringsrörelsepromemorian
bör i varje fall nu kunna undvaras i ÅRFL. Det finns inte heller skäl att
föreslå några alternativa upplysningsregler för sådana fall som disku-
terats här. Om upplysningarna om konsolideringsfonden blir otillräckliga
kan lämpligen kompletterande regler utfärdas genom myndighetsföre-
skrifter.
Livforsäkringsavsättning (nya DD.2) är en betydelsefull post i ett liv-
försäkringsbolags balansräkning. Livförsäkringsbolag bör därför lämnas
kompletterande tilläggsupplysningar om garanterad återbäring ingår i
posten. Förslaget innebär inte att garanterad återbäring alltid måste redo-
visas i posten livforsäkringsavsättning.
Även i andra avseenden kan det, med hänsyn till de nya rörelseregler-
na, finnas skäl att lämna tilläggsupplysningar. Detta gäller bl.a. om olika
slag av villkorad återbäring förekommer. Bestämmelserna om sådan in-
formation bör dock i första hand regleras genom föreskrifter. Det bör
därför inte nu i lag införas någon sådan upplysningsregel till resul-
taträkningen om resultatdifferenser vid användning av villkorad åter-
bäring som försäkringsrörelsepromemorian föreslagit.
Upplysningar i resultatanalysen
Om ett försäkringsbolag bedriver flera försäkringsgrenar skall, som nyss
nämnts, årsredovisningen innehålla en resultatanalys. Meddelas fondför-
säkringar i samma bolag som konventionell livförsäkringsrörelse torde
det i allmänhet finnas skäl att betrakta verksamheten som en särskild för-
säkringsgren. Den närmare regleringen om indelningen i, och upplys-
ningar om, försäkringsgrenar bör dock inte tas in i lag utan på samma sätt
som i dag utformas genom föreskrifter av regeringen eller Finansinspek-
tionen. Det är emellertid lämpligt att göra en justering av bestämmelserna
om resultatanalysens innehåll i 6 kap. 3 § så att det framgår att resul-
tatanalysen även skall beakta försäkringstekniska avsättningar för vilka
livförsäkringstagare bär risk (EE). Vidare bör, som en konsekvens av för-
slagen om överskottshanteringen, bestämmelserna om specificering av
posten Återbäringsmedel i resultatanalysen utmönstras.
Upplysningar om utdelningsbara medel m.m.
Enligt den stabilitetsprincip som förslås lagfäst i 1 kap. 1 a § FRL skall
försäkringsrörelse bl.a. bedrivas så att åtagandena mot försäkringstagare
och andra ersättningsberättigade kan fullgöras. Bestämmelsen är av nä-
ringsrättsligt slag och tar sikte på bolagets handlande i stort. Bestäm-
285
melsen skall omfatta alla försäkringsbolag (se avsnitt 6.2). Enligt den till
vinstdispositioner begränsade s.k. försiktighetsregeln i 12 kap. 2 § FRL
får vinstutdelning inte ske med så stort belopp att utdelningen med hän-
syn till bolagets eller koncernens konsolideringsbehov, likviditet eller
ställning i övrigt står i strid med god affärssed.
De angivna bestämmelserna kan ofta medföra att utdelningsbegräns-
ningar gäller för vad som i redovisningen redovisas som fritt eget kapital.
Storleken av fritt eget kapital som med hänsyn till dessa bestämmelser
inte står tillgängligt for utdelning kan variera med hänsyn till t.ex. forsäk-
ringsverksamhetens art och omfattning, investeringar, befarade förluster
eller andra förhållanden.
Det är av värde för försäkringstagare, liksom for investerare, med upp-
lysningar om vad som av fritt eget kapital inte står tillgängligt för utdel-
ning. En sådan upplysning bör kompletteras med upplysningar om de
närmare förhållanden som enligt bolagets bedömning motiverar en utdel-
ningsbegränsning.
Livförsäkringsbolag bör också ange det belopp som enligt bestämmel-
ser i bolagsordningen inte får delas ut eller användas för förlusttäckning.
En sådan upplysning blir angelägen genom att forsäkringsrörelsprome-
morians förslag om att redovisa sådant belopp som bundet eget kapital
inte genomförs (se avsnitt 8.8.1).
De nu behandlade upplysningarna bör omfattas av reglerna om
tilläggsupplysningar och som huvudregel lämnas i en not.
Upplysningar om kollektivavtalsgrundade försäkringar
Kollektivförsäkringsutredningen har berört vissa redovisningsfrågor i
samband med översynen av rörelse- och tillsynsregler för kollektiva för-
säkringar. Som en konsekvens av att vissa särbestämmelser bedömts
nödvändiga har utredningen förordat att verksamhet avseende kollektiv-
avtalsgrundade försäkringar skall redovisas som en särskild försäkrings-
gren, om företaget samtidigt meddelar individuella försäkringar eller
gruppförsäkringar. Enligt utredningen bör Finansinspektionen även kun-
na föreskriva att upplysningar skall lämnas om premier fördelade på
kollektivavtalsgrundade försäkringar respektive individuella försäkringar
och gruppförsäkringar.
Eftersom det i avsnitt 11.2 inte föreslås några särbestämmelser for
kollektivavtalsgrundade försäkringar i rörelsesammanhang bortfaller
detta motiv för en redovisning av sådana försäkringar som en särskild
försäkringsgren. Särskilda upplysningar om verksamhet avseende kol-
lektivavtalsförsäkringar kan dock ändå vara av intresse för olika in-
tressenter till bolag som meddelar sådana försäkringar parallellt med and-
ra försäkringar. Det saknas dock tillräckligt underlag for att ta ställning
till dessa frågor nu. Frågan bör i stället på liknande sätt som for
fondförsäkringar prövas inom ramen för den kompletterande redovis-
ningsnormgivningen till ÅRFL.
Prop. 1998/99:87
286
Prop. 1998/99:87
9.1
Regeringens förslag: Nuvarande lagkrav på nedsättning av ömsesi-
diga bolags ansvarighet mot försäkringstagarna vid förluster i livför-
säkringsrörelsen utmönstras. Detsamma gäller lagkraven på uttaxering
från försäkringstagarna vid förluster i skadeförsäkringsrörelsen. Sam-
tidigt slopas bestämmelserna om uttaxering i 13 kap. FRL.
Ömsesidiga försäkringsbolag kan även i framtiden bedriva försäk-
ringsrörelse med ett bristtäckningsansvar för delägarna. Bestämmelser
om detta skall i så fall finnas i bolagsordningen. Som allmänna be-
gränsningar skall gälla
att ansvaret får göras gällande endast mot delägare i skadeförsäk-
ringsbolag,
att uttaxering endast får ske på grund av förpliktelser eller förluster
i den direkta skadeförsäkringsrörelsen, samt
att uttaxering får ske endast i den mån bolaget saknar erforderliga
tillgångar eller medel för att täcka bolagets förpliktelser eller förluster.
Möjligheten till uttaxering för försäkringar som en konsument eller
ett dödsbo tecknat för enskilt eller i huvudsak enskilt bruk utmönstras.
En särskild dispensregel införs för mindre lokala skadeförsäkrings-
bolag som möjliggör uttaxering för konsumentförsäkringar, om det
finns särskilda skäl. Gränsen mellan större och mindre bolag knyts till
gränsen för skyldigheten att ha auktoriserad revisor.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag (se betänkandet s. 167-169, 255 och 258). Utred-
ningen har inte föreslagit några begränsningar för det personliga ansvaret
och därför inte heller någon dispensregel för mindre lokala bolag.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer i allt
väsentligt med regeringens förslag. I promemorian knyts dispensregeln
avseende lokala bolag till den allmänna dispensregeln i 1 kap. 10 § FRL
(se promemorian s. 234-242).
Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt Försäkringsut-
redningens förslag eller lämnat det utan erinran. Finansinspektionen har
föreslagit bestämmelser om att ett delägaransvar inte kan upphävas med
mindre än att soliditetskraven även därefter är uppfyllda.
Remissinstanserna har i stort godtagit försäkringsrörelsepromemorians
förslag. Bl.a. Konsumentverket och Advokatsamfundet har ställt sig posi-
tiva till att ta bort uttaxeringsmöjlighetema för konsumentförsäkringar.
Aktuarieföreningen har inte haft någon erinran mot förslagen men har
ansett att ett alternativ till nedsättning bör finnas för obeståndssituationer.
Hovrätten för Västra Sverige har anmärkt att begränsningar för del-
ägaransvar inte är i linje med ordningen i jämförbara länder. Försäk-
ringsförbundet och Sockenbolagens Riksförbund har anfört att flera
sockenbolag än de som omfattas av en dispens enligt 1 kap. 10 § FRL är
beroende av uttaxeringsvillkor för verksamheten. Riksförbundet har före-
287
slagit att dispensen i stället knyts till den storleksgräns som medför krav
på auktoriserad revisor. Försäkringsförbundet och Finansinspektionen
har ansett att det bör klargöras om förslaget förhindrar villkor om efter-
skottspremier anknutna till skadeutfallet som förekommer vid vissa fö-
retagsförsäkringar.
Enligt FRL kan skade- och livförsäkringsrörelse bedrivas i försäkrings-
aktiebolag eller i ömsesidiga försäkringsbolag. Aktiebolaget ägs av sina
aktieägare och dessa svarar inte med mer än vad som har skjutits till som
aktiekapital. Ett ömsesidigt försäkringsbolag kännetecknas av att försäk-
ringstagarna är ägare (betecknas i FRL som “delägare") och att dessa
under vissa förutsättningar är personligt ansvariga för bolagets förpliktel-
ser. Återförsäkringstagare anses däremot inte som delägare i ömsesidiga
bolag på grund av återförsäkringen. Den som är berättigad till livränta på
grund av ett försäkringsfall anses inte heller som delägare i bolaget. En
utförligare beskrivning av ömsesidiga bolag som associationsform finns i
betänkandet SOU 1991:89 s. 142-145.
Delägares personliga ansvar
Delägarnas personliga ansvar för det ömsesidiga bolagets förpliktelser
varierar beroende på vilken försäkring som tecknats. I fråga om liv-,
sjuk-, olycksfalls- och avgångsbidragsförsäkringar samt återförsäkring
föreskrivs att endast bolagets tillgångar svarar för bolagets förpliktelser
(se 1 kap. 7 § FRL). Delägarna bär som försäkringstagare ändå ett slags
personligt ansvar, eftersom bolagets ansvarighet på grund av försäkrings-
avtalet i vissa fall skall reduceras enligt de särskilda förlusttäcknings-
reglema i 12 kap. 8 § FRL. Reglerna innebär mer konkret att om förluster
i livförsäkringsrörelsen inte kan täckas med livförsäkringsrörelsens åter-
bäringsfond, medel avsatta till framtida förfogande för annan försäkring
eller garantikapitalet, så skall bolagets ansvarighet för löpande livför-
säkringar, dvs. premiereserven, och tilldelad återbäring sättas ned (ned-
sättning). Även återförsäkringstagarnas anspråk skall sättas ned. En ned-
sättning skall verkställas på ett skäligt sätt med hänsyn till förlustens or-
sak och andra omständigheter. För nedsättningen skall grunder upprättas.
I fråga om direkta skadeförsäkringar med undantag för sjuk-, olycks-
falls- och avgångsbidragsförsäkring (benämns i det följande “ren skade-
försäkring”) svarar delägarna som huvudregel personligen för bolagets
förpliktelser (1 kap. 7 § FRL). Därvid skall delägarna vid förluster i bo-
laget i första hand göra tillskott till bolaget och, i andra hand, tåla en ned-
sättning enligt uttaxeringsreglerna i 13 kap. FRL. Dessa regler innebär
mera i detalj att om en förlust på den rena skadeförsäkringsrörelsen inte
kan täckas av befintliga reserver eller eget kapital, så skall förlusten täck-
as genom uttaxering bland dem som varit delägare under någon del av
det räkenskapsår under vilket förlusten uppkommit. Om förlusten inte
Prop. 1998/99:87
288
kan täckas genom uttaxeringen skall den kvarvarande förlusten utjämnas
genom en nedsättning av delägarnas försäkringsanspråk (med undantag
för liv- och olycksfallsförsäkringar). Att uttaxering bara får ske för så-
dana förluster som inte täcks av garantikapitalet är en konsekvens av den
rättsliga ställning som lagen tilldelar garanter i förhållande till övriga
borgenärer (jfr prop. 1981/82:180 s. 275).
När det gäller skadeförsäkring kan delägarnas personliga ansvar be-
gränsas genom föreskrifter i bolagsordningen. Det kan föreskrivas att
delägarnas ansvar skall begränsas till visst belopp, att uttaxeringen i
första hand skall ske inom en bestämd grupp av delägare eller att uttaxe-
ringen skall ske på annat sätt än vad som följer av uttaxeringsreglema i
13 kap. (se 1 kap. 7 §, 13 kap. 1 § och 2 kap. 5 § 14). I praktiken är det
vanligt att delägarnas ansvar begränsas, t.ex. till en eller ett par årspremi-
er.
De detaljerade bestämmelserna i 13 kap. 2-4 §§ FRL om hur en uttax-
ering skall verkställas är alltså i huvudsak dispositiva eftersom avvikande
bestämmelser kan föreskrivas i bolagsordningen. Avvikelser kan däremot
inte föreskrivas från 13 kap. 1 § tredje stycket som innebär att garanti-
kapitalet skall tas i anspråk innan en uttaxering får ske. Även bestämmel-
serna i 13 kap. 5-7 §§ om delägarens ansvarighet i bolagets konkurs och
om konkursförvaltningen kan uppfattas som i allt väsentligt tvingande.
Skillnaderna i reglerna om delägaransvaret mellan i första hand livför-
säkring och ren skadeförsäkring har två motiv. Livförsäkring avser ofta
ett godtyckligt sparande och inte ersättningar för egendomsförluster som
kan uppskattas åtminstone ungefärligt. Livförsäkring förutsätter inte
heller som försäkring av egendom en viss grad av solvens hos försäk-
ringstagaren. Att ett obligatoriskt undantag från personligt delägaransvar
infördes för livförsäkringar sammanhängde också med att i stort sett
samtliga ömsesidiga bolag hade infört sådana begränsningar i bolagsord-
ningen (se NJA II 1904 s. 49 f. och prop. 1948:50 s. 333 f.).
Uttaxeringsreglema innebär, å ena sidan, en skyldighet för delägarna
att godta en ekonomisk uppoffring. Å andra sidan ger de en rätt för del-
ägaren att fordra att bolaget genom uttaxering uppfyller försäkringså-
taganden gentemot honom själv.
En rätt till uttaxering tillmäts betydelse vid bedömningen av de ömse-
sidiga bolagens soliditet. Uttaxeringsrätten som sådan får ingå i det öm-
sesidiga skadebolagets kapitalbas vid prövningen av om kraven på lägsta
start- och driftskapital enligt 7 kap. 25 § är uppfyllda. Något beslut om
att utnyttja uttaxeringsrätten är således inte nödvändigt för att medräkna
värdet av uttaxeringsrätten. I kapitalbasen får dock endast tas upp ett be-
lopp som motsvarar högst hälften av högsta uttaxeringsbara belopp
(minskat med vad som eventuellt uttaxerats). Beloppet är också begränsat
till högst hälften av kapitalbasen (se 7 kap. 24 §).
Skyddsregler för delägare i ansvarshänseende
Som tidigare framgått är delägarnas ansvar för det ömsesidiga bolagets
förluster subsidiärt i förhållande till bolaget. Ansvaret kan bara göras
Prop. 1998/99:87
289
10 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 87
gällande om bolaget saknar reserver eller kapital för att täcka uppkom-
men forlust. Det föreskrivs också att delägarnas ansvar inte får göras
gällande på annat sätt än som föreskrivs i FRL (1 kap. 7 § tredje stycket).
Det har vidare ansetts att ömsesidiga bolag inte bör tillåtas att i obegrän-
sad omfattning ingå avtal som återforsäkringsgivare (prop. 1948:50 s.
333 f.). Reglerna om begränsningarna för återförsäkringsrörelsen skall —
till skillnad från vad som gäller för försäkringsaktiebolag — tas in i bo-
lagsordningen (2 kap. 5 § 16). Vidare gäller att ett beslut om ändring av
bolagsordningen som rör delägarnas ansvarighet får börja att tillämpas
först ett år efter registreringen av beslutet, om inte samtliga delägare har
biträtt beslutet. Delägare som inte samtycker till en sådan ändring har
dessutom rätt att häva försäkringsavtalet och få ut den på försäkringen
löpande andelen av premiereserven (9 kap. 18 §). I en konkurs får det
personliga ansvaret göras gällande endast om bolagets tillgångar inte
räcker för att betala bolagets skulder (se 13 kap. 5 §).
Delägare omfattas för övrigt av samma skyddsregler som andra försäk-
ringstagare. De tillgångar som används för skuldtäckning och som an-
tecknas i registret skall alltså trygga och utgöra säkerhet för berörda för-
säkringstagares försäkringsanspråk (se 7 kap. 9-11 a §§).
Utgångspunkter för bedömningen
Reglerna om delägaransvaret bör utformas i överensstämmelse med den
inriktning som ligger till grund för de nya rörelsereglema. Reglerna skall
ge ett gott skydd för försäkringstagarnas intressen samt främja en tydli-
gare gränsdragning mellan förpliktelser på grund av försäkringsavtal och
medel som tjänar som rörelsens riskkapital. En strävan bör också vara att
reglerna för ömsesidiga bolag närmar sig de regler som gäller för andra
associationsformer. Ömsesidiga bolag bör inte heller behandlas annor-
lunda än försäkringsaktiebolag i den mån det inte är särskilt motiverat av
företagsformen som sådan. Förslagen bör således inte innebära att man
genom utformningen av regelsystemet missgynnar den ömsesidiga före-
tagsformen och åstadkommer en styrning bort från denna företagsform
(jfr vad riksdagen uttalat angående den kooperativa företagsformen, rskr.
1993/94:222 och 1993/94:NU 15).
Allmän utformning av reglerna om delägaransvaret
I FRL finns, som ovan beskrivits, regler för ömsesidiga bolag som före-
skriver en nedsättning av bolagets ansvarighet för försäkringsavtal vid
förluster i livförsäkringsrörelsen (jfr 12 kap. 8 §) respektive en uttaxering
från delägare vid förluster i skadeförsäkringsrörelsen (jfr 1 kap. 7 § och
13 kap.). Försäkringstagarna i ömsesidiga bolag har därigenom i egen-
skap av delägare i bolaget ett ansvar för försäkringsrörelsens förluster.
Prop. 1998/99:87
290
En första fråga är om ett sådant ansvar bör finnas kvar i sin nuvarande
form eller helt avskaffas.
Vare sig de särskilda förlusttäckningsreglema för livförsäkringsrörelse
(nedsättningsreglerna) eller ansvarsreglema för ren skadeförsäk-
ringsrörelse (uttaxeringsreglema) är sådana nödvändiga inslag i den öm-
sesidiga bolagsbildningen att en nedsättnings- eller uttaxeringsrätt i öm-
sesidiga bolag måste följa direkt av lag.
Det kan på goda grunder antas att ett uttaxeringsförfarande i ett större
bolag skulle möta stora hinder där försäkringstagarna är konsumenter och
har bristande kunskap om förfarandet. När det däremot gäller vissa slag
av företagsförsäkringar kan däremot kunskapen och beredskapen for att
godta ett uttaxeringsförfarande vara god. Många s.k. sockenbolag med-
delar företagsförsäkringar under förutsättning av ett obegränsat person-
ligt ansvar för delägarna. Regeringen är därför inte nu beredd att helt ta
bort möjligheten att bedriva ömsesidig försäkringsrörelse med ett per-
sonligt ansvar for delägare.
f dag har FRL som utgångspunkt att den som är försäkringstagare i
ömsesidiga bolag i sista hand skall täcka bolagets förluster genom ned-
sättning eller uttaxering. Ett lagkrav på nedsättning och uttaxering strider
mot principen om en tydlig åtskillnad mellan rörelsens riskkapital och
rättigheter och skyldigheter på grund av försäkringsavtalet. Försäkrings-
tagarnas fordringar enligt försäkringsavtal står ju hela tiden risken for att
drabbas av förluster i rörelsen for att trygga bolagets fortlevnad. Försäk-
ringstagaren står också rörelserisken utan annan överenskommelse än
försäkringsavtalet. Det är inte ens givet att försäkringstagaren har känne-
dom om förhållandet. Ett delägaransvar bör därför inte följa direkt av lag.
Ett sådant ansvar bör i stället förutsätta närmare regler i det ömsesidiga
bolagets bolagsordning.
1 dag kan nedsättningsreglerna få konsekvenser för återförsäkrings-
tagare. En reduktion av en återforsäkringstagares fordran eller en uttax-
ering från återförsäkringstagare till följd av interna bestämmelser i bo-
lagsordningen är betänklig från associationsrättsliga utgångspunkter, ef-
tersom återförsäkringstagare inte ens är delägare i bolaget. Ett personligt
ansvar till följd av bestämmelser i bolagsordningen bör alltså inte kunna
binda andra än delägare.
Regleringen bör vidare utgå från att delägaransvaret kan aktualiseras
för att täcka uppkomna förluster under löpande drift eller för att infria
gjorda åtaganden om företagets tillgångar annars inte räcker till, t.ex. i
samband med en konstaterad kapitalbrist eller i en obeståndssituation.
Det finns anledning att utgå från att endast sådana former av ansvar som
regleras i nuvarande nedsättnings- och uttaxeringsreglema kan vara rele-
vanta. Andra former av ansvarsåtaganden genom bolagsordningen kan
för övrigt vara behäftade med problem som kräver särskilda övervägan-
den. Att överväga någon form av solidariskt delägaransvar är inte heller
aktuellt.
Nuvarande ansvarsregler skiljer mellan förluster hänförliga till olika
försäkringsgrenar inom en och samma juridiska person. En sådan regel
kan i vissa fall medföra svårigheter att närmare bedöma vilka förluster
som hänför sig till olika grenar, inte minst genom förslaget i det foregå-
Prop. 1998/99:87
291
ende att utmönstra skälighetsprincipen (se avsnitt 6.1). Om olika be-
stämmelser skall gälla för delägarnas ansvar bör en grundläggande skill-
nad göras mellan liv- och skadeförsäkringsbolag. En annan sak är att bo-
lagsordningen kan innehålla sådana förlusttäcknings- och uttaxeringsvill-
kor att en åtskillnad mellan olika försäkringsgrenar görs i uttaxerings-
sammanhang.
Delägaransvar i livförsäkringsbolag
Som tidigare framhållits föreligger det särskilda svårigheter att analysera
en livförsäkringsverksamhet. Åtagandena är normalt av långsiktig natur.
Samtidigt kan det vara förenat med betydande kostnader och besvär att
byta försäkringsgivare. Livförsäkringstagare och andra ersättningsbe-
rättigade på grund av livförsäkringsavtal är alltså särskilt skyddsvärda. I
dessa fall kan det också antas att särskilda svårigheter skulle uppkomma
att genomföra ett nedsättnings- eller uttaxeringsförfarande. Ofta är ett
sådant byte otillåtet (jfr avsnitt 12). Det anförda talar emot att ett per-
sonligt ansvar skall kunna åläggas delägare på grund av en livförsäkring,
och i synnerhet genom nedsättning av livförsäkringsåtaganden.
Särskilda nedsättningsbestämmelser saknas dessutom för andra associ-
ationsformer. Här ligger det närmast till hands att jämföra med ekono-
miska föreningar, där en medlem ofta både är kund och delägare. Visser-
ligen omfattas ekonomiska föreningar av lagen (1996:764) om företags-
rekonstruktion som kan förenas med offentligt ackord. Ett sådant för-
farande handläggs emellertid av domstol och kräver särskilda förutsätt-
ningar för en ackordsuppgörelse. Ekonomiska föreningar kan också ha
villkor om avgifter beroende av särskilda beslut om uttaxering [jfr 2 kap.
2 § 5 lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar]. Till skillnad från de
ömsesidiga bolagen förekommer i sådana företag direkta och avgränsade
medlemsinsatser.
På grund av det anförda bör något delägaransvar inte kunna åläggas
delägare i ömsesidiga livförsäkringsbolag. Till följd av bedömningarna
bör också de särskilda nedsättningsreglerna för livförsäkringsrörelsen i
12 kap. 8 § FRL upphävas.
Livförsäkringsbolag kan förena livförsäkringsrörelse med viss skade-
försäkringsrörelse. Som tidigare nämnts bör dock reglerna för delägar-
ansvaret bero på om företaget är ett liv- eller skadeförsäkringsbolag. Ef-
tersom ett personligt ansvar inte medges i ömsesidiga livförsäkringsbolag
kommer inte en nedsättning eller uttaxering att vara möjlig för s.k. lång
sjuk- och olycksfallsförsäkring.
Delägaransvar i skadeförsäkringsbolag
I fråga om skadeförsäkringsbolag bör lagen medge större möjligheter än
för livförsäkringsbolag att bestämma villkoren om delägaransvar. An-
svaret bör i framtiden kunna aktualiseras i vart fall genom uttaxering vid
olika slag av försäkringar som tecknats av företagare. Av hänsyn till del-
Prop. 1998/99:87
292
ägarnas intressen är det viktigt att villkoren om uttaxering i bolagsord-
ningen är tydliga (se vidare författningskommentaren till 2 kap. 5 §).
Till skillnad från i dag bör lagen alltså inte generellt förbjuda villkor
om uttaxering bland sådana företagare som är delägare genom att de
tecknar kort sjuk- och olycksfallsförsäkring. Denna utvidgning uppvägs
av de begränsningar som i det följande föreslås beträffande konsument-
försäkringar. Även om en försäkringsrörelse bedrivs med villkor om del-
ägaransvar bör nyss nämnda försäkringsgrupper kunna undantas från
uttaxering utan att föreskrifterna kommer i konflikt med den s.k. likhets-
principen i 9 kap. 19 § som föreslås omfatta delägare (se vidare avsnitt
9.3). Frågan blir då om ett delägaransvar i ett skadeförsäkringsbolag skall
kunna göras gällande även genom nedsättning av försäkringsåtaganden.
Ett delägaransvar genom nedsättning är som nyss framhållits inte bara
tveksamt med hänsyn till huvudmotivet för försäkringsrörelsereglerna,
nämligen att försäkringsrörelse skall bedrivas så att åtagandena mot för-
säkringstagarna och jämställda ersättningsberättigade tryggas.
En nedsättning är inte heller särskilt väl förenlig med inriktningen att
skapa en tydligare skillnad mellan vad som utgör försäkringstagarnas
fordringar enligt försäkringsavtal respektive rörelsens riskkapital. Ett
delägaransvar i form av nedsättning innebär dessutom en risk för att de
som har störst fordringar, t.ex. därför att skadefall uppkommit, drabbas
hårdast om ansvaret måste aktualiseras. Ett delägaransvar bör således
inte kunna göras gällande genom nedsättning.
Det personliga ansvaret som kan åläggas delägare i skadeförsäkrings-
bolag bör begränsas till förpliktelser eller förluster hänförliga till direkt
skadeförsäkringsrörelse. Delägare på grund av skadeförsäkring bör alltså
inte kunna uttaxeras för förpliktelser eller förluster hänförliga till motta-
gen återförsäkring.
Förutsättningarna för en uttaxering och verkställigheten av ett uttaxe-
ringsförfarande skall som nämnts bestämmas genom föreskrifter i bo-
lagsordningen. Bestämmelserna i 1 kap. 6 och 7 §§ bör således ändras så
att det framgår att delägare inte svarar personligen för skadeförsäkrings-
bolagets förpliktelser, om inte annat följer av bolagsordningen. De i hu-
vudsak dispositiva bestämmelserna i 13 kap. FRL om uttaxering kan
upphävas. (Angående vissa obeståndsfrågor, se avsnitt 9.6).
Lagförslaget innebär att ett personligt delägaransvar som huvudregel
saknas och anger begränsningar för delägaransvaret. Bestämmelsen i 1
kap. 7 § FRL om att delägarens ansvar inte kan göras gällande på annat
sätt än vad som följer av FRL kan därmed utmönstras såsom obehövlig.
De nu föreslagna bestämmelserna avser skyldigheten att som delägare
skjuta till kapital till bolaget. Bestämmelserna får därför i sig ingen be-
tydelse för villkor i försäkringsavtal om s.k. efterskottspremier kopplade
till skadeutfall som förekommer i vissa försäkringsavtal.
Delägaransvar för konsumenter
Ett personligt ansvar kan drabba en delägare hårt samtidigt som konse-
kvenserna kan vara svåra att bedöma på förhand. När det gäller uttax-
Prop. 1998/99:87
293
ering avseende försäkringar som tecknats av en konsument finns det an-
ledning att ställa upp särskilda skyddsregler. Det kan även antas upp-
komma särskilda svårigheter att genomföra en uttaxering i ett konsu-
mentförhållande. Enligt regeringens mening bör en uttaxering därför inte
tillåtas för sådana skadeförsäkringar som en konsument eller dödsbo
tecknat för enskilt eller i huvudsak enskilt ändamål.
Uttaxering i mindre lokala bolag
Åtskilliga mindre lokala bolag meddelar försäkringar med ett obegränsat
personligt ansvar för delägarna. Med lokala bolag brukar avses att verk-
samheten är lokalt begränsad till ett visst län eller en del av länet. Verk-
samheten är i regel också begränsad till ett fåtal försäkringsklasser. Vissa
av försäkringarna i sådana bolag kan hänföras till konsumentförsäk-
ringar. I bland tecknas de under förhållanden som gör att det är tveksamt
om de är konsumentförsäkringar. Som Sockenbolagens Riksförbund på-
pekat kan försäkringstagarna vara företagare som samtidigt har sin pri-
vata egendom försäkrad i bolaget. Vissa lokala bolag har en verksamhet
av mindre omfattning. Det gäller framför allt sådana bolag som uteslu-
tande meddelar husdjursförsäkringar och som fått en mindre allmän be-
tydelse i takt med förändringarna inom jordbrukssektorn.
Försäkringar som meddelas i sådana fall torde regelmässigt vara av så-
dan art att några omfattande uttaxeringar inte är sannolika. Hos andra
lokala bolag kan verksamheten ha en något större omfattning och be-
drivas som ett samarbete inom en större intressegrupp där riskutjämning
inom gruppen sker genom återförsäkringsaffärer via ett gemensamt ägt
aktiebolag. I sådana bolag kan solvensmarginalen vara god men bolaget
ha svårt att uppfylla garantibeloppet på grund av att verksamheten har en
begränsad storlek.
Uttaxeringsvillkor som överensstämmer med äldre rätt bör för närva-
rande fa behållas för skadeförsäkringar som tecknats av konsumenter i
sådana fall som nyss beskrivits. En sådan ordning kan gälla för försäk-
ringar som meddelas av mindre lokala bolag och där det personliga del-
ägaransvaret är en nödvändig förutsättning för att kunna bedriva verk-
samheten vidare. Uttaxeringen bör i första hand godtas för lokala bolag
med blygsam verksamhet som uteslutande meddelar husdjursförsäkring-
ar. Detsamma bör gälla för andra mindre lokala bolag där den finansiella
stabiliteten kan anses tryggad genom ett riskutj ämnande samarbete inom
en större företagsgrupp. En förutsättning bör vidare vara att uttaxerings-
villkoren är kända för försäkringstagarna och att det kan antas att en ut-
taxering för konsumentförsäkringarna är möjlig att genomföra med
framgång. Det bör också krävas att ett behållande av uttaxeringen inte
medför några egentliga brister i konkurrensneutraliteten på marknaden
för konsumentförsäkringar.
Dessa frågor bör prövas inom ramen för en dispensordning. Därige-
nom kan på ett bättre sätt än genom en bestämmelse i lag beaktas de
skiftande förhållanden som kan förekomma för olika lokala bolag. De
Prop. 1998/99:87
294
särskilda förutsättningar som bör finnas för en dispens bör markeras ge-
nom ett krav på särskilda skäl.
Sockenbolagens Riksförbund har framhållit att den utökade risksprid-
ning som sker inom Sockenbolagsgruppen jämfört med andra socken-
bolag innebär att andelen premier för mottagen återförsäkring kan bli
större än vad som får föreligga för dispens enligt den allmänna dispens-
regeln i 1 kap. 10 § och att en annan gräns bör väljas. Även Försäkrings-
förbundet har varit inne på samma fråga.
Med hänsyn till vad remissinstanserna anfört bör dispensmöjligheten
knytas till den storleksgräns som bestämmer när ett försäkringsbolag
skall ha en auktoriserad revisor.
Övriga frågor
På samma sätt som enligt gällande rätt bör ett beslut om ändring av bo-
lagsordningen som rör delägarnas ansvarighet fa börja att tillämpas först
ett år efter registreringen av ändringsbeslutet, om inte samtliga delägare
har biträtt beslutet. Ett beslut om att avskaffa bolagsordningens bestäm-
melser om delägaransvar bör vidare — på samma sätt som vid ett utökat
ansvar — föranleda en rätt till förtida hävning av försäkringsavtalet (se 9
kap. 18 §). Angående beräkningen av ersättning till delägare vid hävning,
se avsnitt 9.4.
Ett objektivt verifierbart underlag måste föreligga som grund för ut-
taxeringen. Ett uttaxeringsansvar för delägarna skulle dock bli illusoriskt
om alltför stränga krav uppställs i detta avseende, t.ex. ett krav på att
samtliga värden skall ha realiserats. Det bör i stället vara tillräckligt att
bolagets förpliktelser respektive förluster inte är täckta vid tillämpning av
ett för försäkringsföretag etablerat ekonomiskt regelverk (se vidare för-
fattningskommentaren till 1 kap. 7 §).
Den prövning som Finansinspektionen skall göra i samband med even-
tuella ändringar av ansvarsbestämmelserna i bolagsordningen innebär
också ett visst skydd för delägarna. En fastställelse av föreskrifter om
delägaransvar bör således inte bara vägras om föreskrifterna är oklara
eller behäftade med formella felaktigheter. En registrering bör också väg-
ras om föreskrifterna strider mot lag (se bl.a. avsnitt 9.3 om den s.k. ge-
neralklausulen i 9 kap. 19 §).
Finansinspektionen har föreslagit en uttrycklig bestämmelse om att
delägaransvar inte får upphävas med mindre än att FRL:s sol venskrav är
uppfyllda även därefter. Inspektionen torde syfta på en bestämmelse som
ger myndigheten rätt att vägra registrering av en ändrad bolagsordning
som begränsar delägaransvaret men samtidigt medför att kapitalbasen
(där uttaxeringsrätten får räknas in) skulle komma att understiga eller
riskera att understiga erforderlig solvensmarginal eller lägsta garantibe-
lopp.
I det föregående har föreslagits att en allmän rörelseregel införs som
slår fast att all försäkringsrörelse skall bedrivas med bl.a. en sådan soli-
ditet att förpliktelserna tryggas mot försäkringstagarna och ersättningsbe-
rättigade som kan likställas med dem (se avsnitt 6.2). En sådan lagfäst
Prop. 1998/99:87
295
stabilitetsprincip ger tillräckligt stöd för att vägra en ändring av bolags-
ordningen i det av Finansinspektionen angivna fallet. Det saknas därför
behov av att införa en sådan särskild bestämmelse som Finansins-
pektionen föreslagit.
Ett försäkringsbolag kan emellertid vara skyldigt att genomföra änd-
ringar av uttaxeringsreglema i bolagsordningen till följd av de begräns-
ningar av uttaxeringsmöjligheterna som föreslagits i det föregående. En
sådan ändring bör, som Lagrådet anfört, stadfästas även om det skulle
medföra en otillåten försvagning av kapitalbasen. De övergångsregler
som föreslås i det följande ger dock enligt regeringens mening gott
rådrum för bolagen att förutse och hantera en sådan situation (se punkten
4 i övergångsbestämmelserna). Den dispensregel för mindre lokala för-
säkringsbolag som tidigare föreslagits har dessutom särskilt tillkommit
för att beakta sådana svårigheter som Lagrådet pekat på.
Enligt äldre förarbetsuttalanden gäller särskilda begränsningar för öm-
sesidiga bolags återförsäkringsrörelse. Frågan är om ett sådant särkrav
alltjämt bör gälla.
Genom att lagkraven på nedsättning och uttaxering föreslås upphävda
och att ett uttaxeringsförbud föreslagits för konsumentförsäkringar för-
svagas skälen för att upprätthålla ett sådant särkrav. Delägare skall inte
heller kunna göras ansvariga för förluster i återförsäkringsrörelsen. Den
grundläggande soliditetsprincip som nyss berörts medför för övrigt vissa
begränsningar för alla försäkringsbolag av innebörd att bolagets återför-
säkringsrörelse inte får ha en sådan omfattning eller karaktär att åtag-
andena mot direktförsäkringstagarna och jämställda äventyras. Några
särregler bör således inte gälla för ömsesidiga bolag i detta avseende.
Aktuarieföreningen har ansett att något alternativ till de borttagna ned-
sättningsreglema bör finnas för obeståndssituationer.
För företag i allmänhet gäller som tidigare påpekats regler om före-
tagskonstruktion och offentligt ackord. Dessa regler omfattar inte för-
säkringsbolag. Det kan dock finnas anledning att behandla den frågan
och ansvarsregler inom ramen för den översyn av de associationsrättsliga
bestämmelserna för ömsesidiga bolag som tidigare aviserats. På sikt bör
också bestämmelserna om rätt till hävande av avtal m.m. vid ändrat ut-
taxeringsansvar föras över från FRL till den avtalsrättsliga regleringen.
Prop. 1998/99:87
Regeringens förslag: Det införs en möjlighet för tillskott av garanti-
kapital till ömsesidiga bolag under rörelsens gång. Garantikapitalet
skall registreras, vilket förutsätter att minst hälften av kapitalet har in-
betalts. Kapitalet skall vara helt inbetalt inom sex månader efter re-
gistreringen.
Tidsfristen för inbetalning av garantikapital vid bolagets bildande
justeras. Kapitalet skall vara helt inbetalt före bolagets registrering.
Bestämmelserna om ränta på garantikapital i ömsesidiga försäkrings-
bolag upphävs.
296
Försäkringsutredningen har inte särskilt behandlat dessa frågor.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer väsent-
ligen med regeringens förslag (se promemorian s. 243 och 244).
Remissinstanserna: Endast ett par remissinstanser har haft erinringar
mot förslaget. Enligt Hovrätten för Västra Sverige bör det klargöras när
tillskott av garantikapital får ske under rörelsens gång. Finansinspektio-
nen har påpekat att tidsfristen för när sådant garantikapital skall vara helt
inbetalt bör räknas från dagen för beslut om tillskott. Inspektionen har
inte sett någon anledning att ta bort reglerna om ränta på garantikapital.
Bakgrund: I ömsesidiga försäkringsbolag saknas motsvarighet till ak-
tiebolagens aktiekapital. Garantikapitalet kan i stället sägas ha till funk-
tion att tillföra det ömsesidiga bolaget erforderligt rörelsekapital vid rö-
relsens start. Garantikapital, som skall redovisas som eget kapital, kan
användas för förlusttäckning och får ingå i kapitalbasen.
Ett ömsesidigt bolag får inte bildas utan garantikapital, om det inte
finns särskilda skäl. Garantikapitalet skall betalas med pengar (1 kap. 8 §
FRL). Vem som får skjuta till garantikapitalet regleras inte. Det kan så-
ledes vara fråga om samtliga eller vissa delägare eller någon utomstå-
ende.
Minst halva garantikapitalet skall vara inbetalt innan bolaget far regist-
reras. Dessutom skall garanterna ha lämnat skriftliga förbindelser på
obetalt belopp (se 2 kap. 13 §). Garantikapitalet skall vara helt inbetalt
senast inom två år från bolagets bildande (17 §).
Det är förutsatt att garantikapitalet skall återbetalas till garanterna. En
sådan återbetalning måste ske när kapitalet inte längre behövs för rörel-
sens ändamålsenliga bedrivande och en återbetalning är förenligt med
bestämmelserna om kapitalbasens sammansättning och storlek. Återbe-
talningen förutsätter att Finansinspektionen lämnat sitt medgivande
(12 kap. 4 §). Kravet på återbetalning motiveras av att det ansetts önsk-
värt att begränsa garanternas inflytande i ömsesidiga bolag.
Försäkringsbolaget får betala ränta på garantikapitalet. Detta gäller
även ömsesidiga livförsäkringsbolag där vinstutdelning är förbjuden.
Bestämmelser om och i vilken ordning ränta skall betalas på garanti-
kapitalet skall tas upp i bolagsordningen (se 2 kap. 5 § 18). Bestämmel-
serna om vinstutdelning i 12 kap. 2 § FRL skall tilllämpas på betalning
av sådan ränta.
Enligt uppgift finns det inte i dag några ömsesidiga bolag som innehar
garantikapital.
I sammanhanget kan nämnas att ömsesidiga försäkringsbolag kan
emittera förslagslån. Sådana lån far efter Finansinspektionens medgi-
vande räknas in i kapitalbasen. Inspektionen har i allmänna råd utvecklat
vilka förutsättningar som inspektionen avser att tillämpa vid en prövning
av sådana ansökningar (FFFS 1995:1).
Prop. 1998/99:87
297
Prop. 1998/99:87
Tillskott av garantikapital under rörelsens gång
Garantikapitalets funktion är att utgöra start- och rörelsekapital i ömse-
sidiga försäkringsbolag. Av nuvarande bestämmelser framgår att garanti-
kapital kan tillskjutas vid bolagets bildande. Det framgår emellertid inte
om garantikapital kan tillskjutas bolaget i ett senare skede om bolaget har
behov av kapital, t.ex. på grund av ekonomiska svårigheter.
Vi har tidigare föreslagit att vinstutdelning skall kunna ske till garanter
i ömsesidiga livförsäkringsbolag. Vidare godtas kapitalanskaffning ge-
nom förlagslån även i ömsesidiga försäkringsbolag. I konsekvens med
detta bör det tas in bestämmelser om att garantikapital får tillskjutas bo-
laget vid en senare tidpunkt än i samband med bolagets bildande.
Även sådant garantikapital bör, i likhet med tillskott vid bolagets bil-
dande, återbetalas när det inte längre behövs för verksamhetens ända-
målsenliga bedrivande. Vi är alltså inte nu beredda att frångå principen
att garantikapital bara skall finnas så länge kapitalet behövs i bolaget. Det
finns dock anledning att återkomma till frågor om garantikapital i ömse-
sidiga bolag inom ramen för den associationsrättsliga översyn som tidi-
gare aviserats.
Förutsättningarna för anskaffningen av garantikapitalet under rörelsens
gång blir således beroende av om tillskottet är motiverat av försäkrings-
rörelsens ändamålsenliga bedrivande. Ett sådant fall kan vara att ett ka-
pitalbehov uppkommer för att trygga eller förstärka kapitalbasen. Ett an-
nat fall kan vara att garantikapitalet behövs för en uppbyggnad av själva
försäkringsrörelsen (jfr vad som anförts beträffande upplåning i allmän-
het i avsnitt 8.6.1). Däremot kan anskaffning av garantikapital med enda
syfte att anskaffa placeringsmedel knappast anses godtagbart. Det för-
hållande att kapital kan anskaffas genom t.ex. förlagslån bör inte i sig
förhindra att ett behov av garantikapital kan föreligga.
Tillskott av garantikapital under rörelsens gång bör, som Lagrådet fö-
reslagit, registreras. En bestämmelse om detta bör tas in i lagen. Av be-
stämmelsen bör också framgå att garantikapitalet, i likhet med tillskott av
aktiekapital, är ökat när registreringen skett.
Tidsfrister för betalning av garantikapital m.m.
Enligt nuvarande regler skall garantikapital vid bolagets bildande vara
helt inbetalt inom två år från bolagets bildande. För att garantikapital
skall få beaktas i kapitalbasen måste kapitalet vara inbetalt till minst
hälften (jfr avsnitt 8.7).
I och med införandet av en möjlighet att skjuta till garantikapital under
rörelsens gång bör bestämmelserna ses över. Tidsfristerna för betalning
av garantikapital bör inte avvika från de som gäller för tillskott av aktie-
kapital (jfr 2 kap. 13 § och 4 kap. 15 §). Detta innebär att garantikapital
vid bolagets bildande skall vara helt inbetalt innan bolaget registreras. I
fråga om garantikapital som görs under rörelsens gång bör halva beloppet
298
ha betalats för att garantikapitalet skall få registreras. Återstående del bör
betalas inom sex månader från registreringen.
Som Lagrådet förordat bör det även tas in en bestämmelse om återbe-
talning av garantikapital för det fall registrering inte kommer till stånd.
Ränta på garantikapital i ömsesidiga bolag
Med en möjlighet att dela ut vinst till garanter i ömsesidiga livförsäk-
ringsbolag kan det ifrågasättas om nuvarande bestämmelser om ränta på
garantikapital fortfarande behövs.
Ingen remissinstans har invänt mot försäkringsrörelsepromemorians
bedömning att nuvarande regler om ränta på garantikapital kan ut-
mönstras. Såväl sådan ränta som vinstutdelning skall regleras i bolags-
ordningen. Vidare gäller samma begränsningar för utbetalning av ränta
på garantikapital som vid en vinstutdelning. Som tidigare har fastslagits
bör särregler gälla för ömsesidiga bolag endast om det är motiverat av
bolagsformens särart. Några sådana motiv har inte nu framkommit. Sär-
reglerna för ömsesidiga bolag om ränta på garantikapital bör därför upp-
hävas.
Prop. 1998/99:87
Regeringens förslag: Delägare skall ingå i den personkrets som inte
otillbörligt får gynnas eller förfördelas av styrelse eller bolagsstämma
i ömsesidiga försäkringsbolag.
Försäkringsutredningens, Banklagskommitténs och Försäkrings-
rörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens för-
slag (se utredningens betänkande s. 112 och 283-285, kommitténs del-
betänkande SOU 1998:27 s. 63 och promemorian s. 244 och 245).
Remissinstanserna har godtagit förslaget.
Bakgrund: Styrelse och bolagsstämma får inte fatta beslut ägnade att
ge otillbörliga fördelar åt aktieägare, garanter eller andra till nackdel
för bolaget, andra aktieägare eller garanter (8 kap. 15 § och 9 kap. 19 §
FRL). Bestämmelserna gäller inte i förhållande till delägare. Det har
motiverats med hänvisning till Finansinspektionens bevakning av att
bl.a. premiesättning och skadereglering är skälig (prop. 1981/82:180 s.
213).
Skälen för regeringens förslag: När nuvarande skälighetsprincip
upphävs faller de motiv bort som åberopats för att undanta delägarna från
tillämpningsområdet för 8 kap. 15 § och 9 kap. 19 § FRL. Delägare bör
tas med bland de kategorier som bestämmelserna omfattar samt, i likhet
med aktieägare, ges ett skydd i egenskap av ägare till bolaget. Genom att
ta med delägare bland dem som anges i 8 kap. 15 § och 9 kap. 19 § slås
fast att bolagsorganen måste handla lojalt och behandla delägare lika ef-
ter generella principer i olika ägarfrågor, bl.a. i frågor om delägaransvar,
299
skifte av tillgångar i samband med likvidation samt i fråga om disposi-
tion av medel som får användas för förlusttäckning (se vidare författ-
ningskommentaren till 9 kap. 19 §).
Prop. 1998/99:87
Regeringens förslag: Ersättningsreglerna vid hävning av försäk-
ringsavtal i ömsesidiga bolag i samband med ändringsbeslut om per-
sonligt ansvar ändras som en följd av att nuvarande definition på pre-
miereserven tas bort.
Försäkringsutredningen har inte behandlat frågan.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med re-
geringens förslag (se promemorian s. 245).
Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot förslaget.
Bakgrund: Enligt 9 kap. 18 § FRL har en delägare som far säga upp
ett försäkringsavtal på grund av ett ändrat beslut om personligt ansvar
rätt till ersättning. Ersättningen skall bestämmas till den andel av premie-
reserven som belöper på försäkringen vid den tidpunkt då avtalet upphör.
Bestämmelsen är relevant för ömsesidiga skadeförsäkringsbolag som
skall införa eller ändra villkor om personligt ansvar för delägare.
Skälen för regeringens förslag: Som en konsekvens av att nuvarande
definition av premiereserven faller bort och att nya bestämmelser om
garanterad och villkorad återbäring införs måste 9 kap. 18 § ändras. En-
ligt nuvarande bestämmelser skall ersättningen bestämmas till den på
försäkringen belöpande andelen av premiereserven. Ersättningen bör i
stället bestämmas efter den på försäkringen belöpande andelen av ej in-
tjänade premier och återbäring.
Regeringens förslag: Nuvarande dispositiva regler om en fördelning
av tillgångar i förhållande till de fem senaste årens premier vid en
likvidation utmönstras. Tillgångarna skall i stället skiftas mellan del-
ägare enligt reglerna i bolagsordningen.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag. Utredningen har dock inte behållit någon bestämmelse om att
tillgångarna skall skiftas mellan delägarna (se betänkandet s. 258 och
259).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med re-
geringens förslag (se promemorian s. 245-246).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har tillstyrkt Försäk-
ringsutredningens förslag eller lämnat det utan erinran. Advokatsamfun-
det har ansett att förslaget gör det möjligt att skifta tillgångarna i ömse-
300
sidiga bolag till andra än delägarna och att det leder till osäkerhet om
delägarnas rättigheter och bolagsstämmans behörighet. Samfundet har
bedömt att frågan är viktig med hänsyn till framtida omstruktureringar.
Remissinstanser har godtagit försäkringsrörelsepromemorians förslag.
Försäkringsförbundet har dock avstyrkt förslaget att reglerna for fördel-
ningen regleras i bolagsordningen. Enligt förbundet förekommer det fall
då fördelningen inte bestäms direkt i bolagsordningen.
Bakgrund: I 14 kap. 14 § andra stycket FRL regleras hur tillgångar
skall skiftas i ömsesidiga försäkringsbolags likvidation. Enligt bestäm-
melserna skall den som var delägare vid tiden för likvidationsbeslutet fa
del i tillgångarna i förhållande till det sammanlagda beloppet av inbetalda
premier för de fem senaste räkenskapsåren. Om bolagsordningen inne-
håller regler om andra fördelningsgrunder gäller dock dessa. Bestämmel-
serna är alltså tvingande på så sätt att tillgångarna måste skiftas bland
delägarna, men är delvis dispositiva genom att fördelningen kan baseras
på annan grund än de fem senaste årens premieinbetalningar. Bestäm-
melserna, som har sin bakgrund i 1905 års försäkringsrörelselag, har fått
betydelse i några fall under senare år. Det har då gällt ombildning av öm-
sesidiga skadeförsäkringsbolag till aktiebolag.
Skälen för regeringens förslag: När det gäller försäkringsaktiebolag
följer av 3 kap. 1 § FRL att aktieägarna har rätt till egendom som belöper
på hans aktier i den mån inte annat följer av bolagsordningen (jfr prop.
1981/82:180 s. 287 och 288). Motsvarande bestämmelse saknas för del-
ägare i ömsesidiga bolag. Ett genomförande av Försäkringsutredningens
förslag kan därför, som Advokatsamfundet påpekat, komma att tolkas
som att bolagets tillgångar får tillskiftas även andra än delägarna, t.ex.
garanter. Detta bör undvikas. I FRL bör det därför anges att tillgångarna
skall tillskiftas delägarna.
Viss kritik har riktats mot nuvarande dispositiva fördelningsgrunder.
Reglerna innebär bl.a. att delägare kan få del av överskott som denne inte
har bidragit till. En regel om skifte efter var och ens bidrag till överskot-
tet kan dock inte vara helt utan undantag. Av praktisk nödvändighet kan
vissa schabloner behövas. Begränsningar kan också behöva göras bakåt i
tiden beträffande vilka premieinbetalningar som skall beaktas. Sådana
aspekter torde också ligga bakom nuvarande bestämmelse att delägarens
andel skall beräknas i förhållande till inbetalda premier för de fem se-
naste åren.
Med hänsyn bl.a. till den utveckling som skett på ADB-området fram-
står dock nuvarande fördelningsgrunder som alltför schablonartade. En
lämpligare ordning är att låta dessa frågor bli föremål för delägarnas av-
görande genom bestämmelser i bolagsordningen.
Som Advokatsamfundet påpekat kan avsaknaden av en bestämmelse i
bolagsordningen om hur tillgångarna skall fördelas i ett ömsesidigt bo-
lags likvidation leda till osäkerhet för de berörda. Detta gäller särskilt om
delägarna inte snabbt kan nå sådan enighet som krävs för att införa före-
skrifter om fördelningen i bolagsordningen. De nuvarande dispositiva
bestämmelserna om fördelningen bör enligt en särskild övergångsregel
gälla för nuvarande ömsesidiga försäkringsbolag fram tills dess att en
Prop. 1998/99:87
301
bolagsordning med regler om den närmare fördelningen enligt den nya Prop. 1998/99:87
lagen registrerats.
Regeringens bedömning: Inga särskilda bestämmelser bör ställas
upp såvitt avser uttaxering i ömsesidiga försäkringsbolags konkurs.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer i sak med rege-
ringens bedömning.
Försäkringsrörelsepromemorians bedömning: Överensstämmer
med regeringens (se promemorian s. 247 och 248).
Remissinstanserna har inte särskilt kommenterat frågorna.
Bakgrund: I 13 kap. FRL finns särskilda bestämmelser om uttaxering
i samband med konkurs. Vid en konkurs får delägarnas personliga ansvar
för företagets förpliktelser göras gällande endast om bolagets tillgångar
inte räcker för att betala bolagets skulder. Uttaxeringen skall ske enligt
det särskilda förfarande som föreskrivs i 6 och 7 §§. Förfarandet innebär
att ett särskilt förslag till uttaxering (uttaxeringsförslag) skall upprättas
först om det konstateras en brist i förslaget till slututdelning (utdelnings-
förslaget). I uttaxeringsförslaget skall bristen fördelas på delägarna så
långt deras ansvarighet räcker. Vid fördelningen skall de bestämmelser
som enligt 1-3 §§ gäller för uttaxering utom konkurs tillämpas. Uttaxe-
ringen skall emellertid avse dem som var delägare när konkursansökan
gavs in eller under någon del av året som föregick konkursansökan. Un-
derrättelse om upprättandet av uttaxeringsförslaget skall tas upp i den
kungörelse som utfärdas om utdelningsförslaget. Vidare skall delägare
underrättas om adressen är känd. Vad som föreskrivs i konkurslagen
(1987:672) om tillhandahållande av utdelningsförslag samt om sättet för
klander skall tillämpas även på uttaxeringsförslaget. Det framhålls sär-
skilt att uttaxeringsförslaget kan klandras av delägare (6 §).
När uttaxeringen vunnit laga kraft eller prövats av underrätt i konkurs-
ärendet skall konkursförvaltaren genast kräva in de uttaxerade beloppen.
Sker inte betalning av beloppen skall konkursförvaltaren genast begära
utmätning av beloppen. Uttaxeringsförslaget gäller då som lagakraftvun-
nen dom. Om en delägare vid en utmätningsförrättning saknar utmät-
ningsbara tillgångar till full betalning eller är i konkurs skall dennes brist
täckas genom uttaxering hos övriga delägare. Om förslaget till uttaxering
inte har godkänts av alla borgenärer och delägare, får utdelning inte ske.
Om förslaget överklagas får belopp som överklagandet avser inte delas ut
annat än mot borgen. Annars förutsätter utdelningen att frågan har av-
gjorts genom dom som vunnit laga kraft (7 §).
Skälen för regeringens bedömning: Huvudregeln om ett personligt
ansvar för delägare har även gjort det nödvändigt att särskilt reglera ut-
taxeringsförfarandet i konkurs. De förslag som lämnats i det föregående
innebär emellertid att delägare som huvudregel saknar ett personligt an-
svar för det ömsesidiga bolagets förpliktelser och förluster. Ett deläga-
302
ransvar får göras gällande endast genom uttaxering i vissa fall och förut-
sättningarna måste framgå av bolagsordningen. Detta skall även gälla vid
uttaxering från delägare i en konkurs. Fordringar på delägare avseende
sådana kapitaltillskott bör därför, i likhet med t.ex. villkorade aktieägar-
tillskott och förlagslån, hanteras inom ramen för konkurslagens allmänna
bestämmelser. Det saknas alltså anledning att ställa upp särbestämmelser
i FRL eller i konkurslagen om uttaxering i samband med konkurs.
Prop. 1998/99:87
303
I lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepap-
persfonder (fondförsäkringslagen) finns bestämmelser om sådana livför-
säkringar där premierna skall placeras i en eller flera värdepappersfonder
eller utländska fondföretag (fondförsäkring). För dessa placeringar står
försäkringstagaren placeringsrisken. Det utesluter dock inte att vissa
avkastningsgarantier till försäkringstagarna kan lämnas (prop.
1989/90:34 s. 44).
Fondförsäkringsrörelse får förenas endast med försäkringsrörelse som
avser premiebefrielse vid arbetsoförmåga (2 §). Det innebär att fondför-
säkringsrörelse måste bedrivas i en särskild juridisk person (fondförsäk-
ringsbolag). Rörelsen får alltså inte förenas med traditionell livförsäk-
ringsrörelse inom en och samma juridiska person. I övrigt kan fondför-
säkringsbolag meddela olika slag av livförsäkringar samt både indivi-
duella försäkringar och gruppförsäkringar. Liksom annan försäkring skall
avtalet avse en försäkringsrisk.
För fondförsäkringsbolag gäller i tillämpliga delar FRL och lagen
(1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag (ÅRFL) om inte an-
nat föreskrivs i fondförsäkringslagen (3 §). Regeringen eller Finans-
inspektionen far dessutom medge undantag från FRL, om det finns sär-
skilda skäl (7 §). I första hand har undantag ansetts möjliga att meddela
såvitt gäller skyldigheten att upprätta försäkringstekniska grunder, efter-
som grunderna normalt inte fyller samma funktion i fondförsäkring som i
annan livförsäkring (prop. 1989/90:34 s. 46 och 47).
Restriktioner för placeringar och för disposition av fondandelar m.m.
Fondförsäkringsbolaget skall placera premierna i de värdepappersfonder
eller utländska fondföretag som försäkringstagaren från tid till annan be-
stämmer. Bolaget får dock begränsa antalet fonder eller utländska fond-
företag (4 §). Bolaget får dock inte förvalta fonderna som en del av den
egna kapitalförvaltningen. Förvaltningen skall på samma sätt som för
andra värdepappersfonder handhas av ett särskilt fondbolag. Försäk-
ringsbolaget kan inte heller vara förvaringsinstitut enligt lagen
(1990:1114) om värdepappersfonder och förvara fondens värdepapper
samt ombesörja in- och utbetalningar.
Premierna får placeras endast i sådana utländska fondföretag som är
underkastad offentlig reglering som i huvudsak överensstämmer med den
som gäller för svenska värdepappersfonder (se prop. 1994/95:184 s.
310). Regeringen eller Finansinspektionen skall enligt 1 § meddela före-
skrifter om vilka utländska stater som kan komma i fråga (FFFS
1997:24).
Fondförsäkringslagen begränsar försäkringsbolagets möjlighet att dis-
ponera över fondandelarna. Utdelningen på andelarna och ersättningen
vid inlösen av andelarna får användas endast för förvärv av nya fond-
Prop. 1998/99:87
304
andelar, utbetalning enligt försäkringsavtalet eller täckning av försäk-
ringstagarens kostnader för försäkringen (5 och 6 §§). För byte av fond
har försäkringsbolaget rätt till ersättning genom premieinbetalning, ian-
språktagande av utdelning eller inlösen av fondandelar. Detta skall regle-
ras i avtalet och informeras tydligt om. Det har ansetts ankomma på Fi-
nansinspektionen att med stöd av 19 kap. 11 § FRL bevaka att bolagen
inte tar ut oskäliga avgifter som förhindrar byte av värdepappersfond
(prop. 1989/90:34 s. 49).
Försäkringstagaren saknar rätt att övergå från fondförsäkring till kon-
ventionell försäkring eller omvänt, om inte avtalet skulle medge detta.
Eftersom fondförsäkringsrörelse skall bedrivas i en särskild juridisk per-
son måste byte i så fall ske till annan försäkringsgivare.
Lättnader för placeringarna och beräkning av solvensmarginal
Inom fondförsäkring bär försäkringstagaren regelmässigt den finansiella
risken för placeringarna. De försäkringstekniska avsättningarna skall lik-
väl skuldtäckas. Bolaget är inte bundet av reglerna om tillgångs- och en-
handsbegränsningar i 7 kap. 10 b och 10 c §§ FRL, om inte försäkrings-
bolaget undantagsvis står den finansiella risken (8 § fondförsäkringsla-
gen). För fondförsäkringsbolag gäller inte heller 7 kap. 10 e § om att till-
gångarna skall placeras så att valutakursförlustema begränsas (se 10 §
fondförsäkringslagen).
Utan hinder av reglerna i 7 kap. 17 a § om begränsningar för innehav i
vissa finansiella företag får fondförsäkringsbolag äga aktier i fondbolag
vars enda uppgift är att förvalta värdepappersfonder uteslutande avsedda
för fondförsäkringsplaceringar (9 § fondförsäkringslagen).
För fondförsäkringsbolag gäller att balanserad vinst, som inte kan före-
komma i andra livförsäkringsbolag, får räknas in i kapitalbasen (12 §
fondförsäkringslagen). Vidare gäller särskilda bestämmelser för beräk-
ning av solvensmarginalen. Bestämmelserna har sin bakgrund i EG:s
regelverk och innebär bl.a. att solvensmarginalen bestäms med en lägre
procentsats för den del av premiereserven som inte innebär en risk för
försäkringsbolaget.
Särskilda bolagsrättsliga regler i förhållande till andra livförsäkrings-
bolag
Till skillnad från andra livförsäkringsbolag får fondförsäkringsbolag dela
ut vinst till aktieägarna och göra fondemission på samma sätt som skade-
försäkringsbolag. Fondförsäkringsbolagen behöver inte heller sätta av
årsvinsten till en återbäringsfond. Till skillnad från andra livförsäkrings-
bolag skall fondförsäkringsbolag göra vissa avsättningar till reservfond
och, i förekommande fall, till överkursfond. I samband med anmälan av
grunder får regeringen eller Finansinspektionen meddela även villkor för
avsättning till reservfonden. Vidare skall fondförsäkringsbolag redovisa
Prop. 1998/99:87
305
eget kapital på samma sätt som skadeförsäkringsbolag (10 och Prop. 1998/99:87
11 §§ fondförsäkringslagen).
Regeringens förslag: Fondförsäkringar och andra livförsäkringar får
meddelas i samma juridiska person. Fondförsäkringar får även med-
delas av nuvarande traditionella livförsäkringsbolag som får kon-
cession till detta.
Även i framtiden skall premier för fondförsäkringar placeras i ex-
terna värdepappersfonder eller fonder som förvaltas av vissa utländ-
ska fondförvaltare.
De särbestämmelser som alltjämt skall gälla för fondförsäkring tas
in i FRL. Lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till
värdepappersfonder upphävs.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer i stort med rege-
ringens förslag (se betänkandet s. 150, 153 och 163). Försäkrings-
utredningen har ansett att återbäring kan beräknas på andelar i företags-
intema värdepappersfonder.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med re-
geringens (se promemorian s. 252 och 253).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt Försäk-
ringsutredningens förslag eller lämnat det utan erinran. Finansinspek-
tionen har avstyrkt förslaget om företagsinterna värdepappersfonder.
Remissinstanserna har i allmänhet godtagit försäkringsrörelseprome-
morians förslag. Finansinspektionen har ansett att det bör klargöras att
fondförsäkringsbolag kan utöka sitt sortiment med konventionella försäk-
ringar. Försäkringsförbundet har ansett att fondförsäkring även bör om-
fatta s.k nationella fonder enligt dispensbestämmelsen i 3 § lagen om
värdepappersfonder.
Förening av fondförsäkringsrörelse och annan livförsäkringsrörelse?
En möjlighet att meddela fondförsäkringar i samma juridiska person som
konventionell livförsäkringsrörelse har kostnadsmässiga och administra-
tiva fördelar. En sådan möjlighet finns i flera jämförbara europeiska län-
der. Utgångspunkten är att fondförsäkringar bör fa meddelas i samma
juridiska person som meddelar konventionella livförsäkringar, om inte
försäkringstagarnas skyddsintressen talar mot en sådan lösning.
Vid tillkomsten av fondförsäkringslagen anfördes flera skäl mot att
fondförsäkringsrörelse skulle få förenas med annan livförsäkringsrörelse.
Som skäl anfördes olikheterna i placeringsregler och att fondförsäk-
306
ringsbolagen borde tillåtas äga fondbolag utan hinder av begränsningarna
för innehav i andra finansiella företag. Vidare framhölls att fondför-
säkringsbolag undantogs från krav på avsättning till återbäringsfond och
att vinstutdelning skulle bli möjlig i sådana bolag (se prop. 1989/90:34
s. 42).
Som tidigare föreslagits bör nuvarande bestämmelser om avsättning till
återbäringsfond upphävas och vinstutdelning bli tillåten även i konven-
tionella livförsäkringsbolag (se avsnitt 7.2). Dessa bestämmelser skall
gälla för nybildade livförsäkringsbolag och traditionella livförsäkrings-
bolag som ombildats enligt särskilda regler (se avsnitt 7.2 och 14.3). Där-
med bortfaller ett väsentligt motiv för att kräva att fondförsäkringar med-
delas i en särskild juridisk person.
För fondförsäkringsbolag och andra livförsäkringsbolag gäller också
mera enhetliga placeringsregler än förut, bl.a. genom att andelar i värde-
pappersfonder tillåts för skuldtäckning i alla försäkringsbolag. Vissa
skillnader gäller visserligen i placeringshänseende och vid beräkning av
solvensmarginal med hänsyn till att det är försäkringstagaren och inte
försäkringsbolaget som normalt står placeringsrisken. Sådana skillnader
bör emellertid kunna beaktas genom särskilda undantagsregler till mot-
svarande bestämmelser för andra livförsäkringar. Samma gäller möjlig-
heten till innehav i fondföretag (se vidare avsnitt 10.3).
Fondförsäkringar bör således få meddelas i samma juridiska person
som vinstutdelande konventionell livförsäkringsrörelse. Denna möjlighet
öppnas om nuvarande förbud i 2 § fondförsäkringslagen att förena fond-
försäkringsrörelse med annan rörelse än försäkring för premiebefrielse
vid arbetsförmåga slopas.
Borttagandet av förbudet innebär också att fondförsäkringsbolag som
får koncession till detta får meddela andra slag av livförsäkringar. Inom
ramen for koncessionsärendet bör det bevakas att det inte ställs lägre
krav på sådana bolag jämfört med traditionella bolag och att de intressen
som rörelsereglema skyddar tillgodoses i den utvidgade verksamheten.
Ändringen innebär samtidigt att livförsäkringsrörelse som omfattar
fondförsäkringar får meddelas tillsammans med vissa skadeförsäkringar
(jfr 1 kap. 3 och 4 §§ FRL). Därmed saknas också behov av en särskild
bestämmelse om att fondförsäkringsverksamhet far förenas med försäk-
ring för premiebefrielse vid arbetsoförmåga.
En särskild fråga är om även nuvarande traditionella livförsäkringsbo-
lag, såväl aktiebolag som ömsesidiga bolag, bör tillåtas att meddela fond-
forsäkringar i samma juridiska person, även om bolaget inte genomgått
ett ombildningsförfarande för att bli vinstutdelande.
Det förhållande att vinstutdelning till aktieägare och garanter inte får
äga rum bör inte förhindra att traditionella livförsäkringsbolag får med-
dela fondförsäkringar. En sådan fondförsäkringsverksamhet kan således
inte alstra medel för vinstutdelning. Vid prövningen av tillstånd till en
sådan verksamhetsändring, som förutsätter ändrad koncession, och i den
löpande tillsynen, bör det bevakas att ändringen av verksamheten är för-
enlig med befintliga försäkringstagares intressen, bl.a. så att inte fondför-
säkringsverksamheten subventioneras på den konventionella livförsäk-
ringsrörelsens bekostnad i strid med den skälighetsprincip som alltjämt
Prop. 1998/99:87
307
skall gälla för äldre livförsäkringsavtal (se avsnitt 14.2). Detta torde bl.a.
kräva att fondförsäkringsverksamheten hålls väl avgränsad från den tra-
ditionella livförsäkringsverksamheten och att en särskild konsoliderings-
fond inrättas för förlusttäckning inom denna gren.
De särbestämmelser som alltjämt skall gälla för fondförsäkring bör
alltså tas in i FRL. Fondförsäkringslagen kan därför upphävas.
Skall försäkringspremier få placeras i interna värdepappersfonder?
Utmärkande för fondförsäkring är att försäkringsbolaget inte får förvalta
fondema inom ramen för den egna kapitalförvaltningen. Förvaltningen
skall i stället skötas av ett särskilt fondbolag eller ske inom ramen för ett
utländskt fondföretag.
Försäkringsutredningen har i samband med diskussioner om hur bonus
(återbäring) kan utgå till försäkringstagaren ansett att återbäring bör få
beräknas på andelar i andra förmögenhetsmassor än värdepappersfonder
eller på andelar i företagsinterna värdepappersfonder. Enligt utredningen
bör Finansinspektionen meddela föreskrifter så att sådana interna värde-
pappersfonder kan underkastas samma regler som externa värdepappers-
fonder.
Finansinspektionen har ansett att det inte är möjligt att utfärda före-
slagna föreskrifter för interna värdepappersfonder inom ramen för FRL,
att flera särbestämmelser behövs om en rätt till fondbyte i princip skall
gälla samt att svårlösta redovisningsmässiga konsekvenser uppkommer.
Som tidigare föreslagits skall konventionella livförsäkringsavtal i
framtiden kunna utformas med villkor om återbäring som innebär att för-
säkringstagaren står den finansiella risken för tillgångars förvaltning.
Sådana åtaganden skall föranleda försäkringstekniska avsättningar och
medföra vissa placerings- och solvenskrav (jfr avsnitt 8.1, 8.4.3 och 8.7).
Vidare har redovisningsreglerna i ÅRFL föreslagits anpassade till sådan
villkorad återbäring (jfr avsnitt 8.8). Det bör också framhållas att de före-
slagna nya rörelsereglema inte i sig förhindrar förekomsten av olika for-
mer av återbäringsvillkor som beräknas på utfallet av bolagets förmö-
genhetsförvaltning, t.ex. finansiellt överskott, eller på marknadsföränd-
ringar, t.ex. ränteutvecklingen. Det bör dock understrykas att villkoren
måste vara förenliga med regleringen på avtalsområdet och de bestäm-
melser om god riskkontroll m.m. som uppställs i den allmänna rörelse-
regeln i 1 kap. 1 a §.
Regeringen ansluter till försäkringsrörelsepromemorians förslag att det
inte bör införas någon särskild reglering om återbäring knuten till ande-
lar i företagsinterna värdepappersfonder. En annan sak är att premier för
fondförsäkring får placeras i sådana fonder som en fondförvaltare får
bedriva enligt lagen (1990:1114) om värdepappersfonder (jfr avsnitt
10.2).
De problem avseende rätt till fondbyte och svårlösta redovisningsmäs-
siga konsekvenser som Finansinspektionen pekat på aktualiseras således
inte. Det kan i sammanhanget också erinras om att det föreslagna infor-
mationsbemyndigandet i 1 kap. 1 a § ger stöd för närmare föreskrifter om
Prop. 1998/99:87
308
information som försäkringsbolaget bör lämna om olika slag av villkorad
återbäring.
Regeringens förslag: Nuvarande begränsningar inom fondförsäkring
om placeringar av premier, disposition av utdelning och ersättning vid
inlösen skall alltjämt gälla. Det slås fast att placering får ske i sådana
värdepappersfonder eller s.k. nationella fonder som förvaltas av den
som har rätt att driva verksamhet enligt lagen om värdepappersfonder.
Bemyndigandet för regeringen eller Finansinspektionen att med-
dela från lag avvikande föreskrifter för fondförsäkringar, liksom att
kräva särskilda reservfondsavsättningar, upphävs.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag (se betänkandet s. 172, 256, 257, 275-277, 280, 281
och 288). Utredningen har inte behandlat frågor om nationella fonder
eller undantag från branschglidningsreglema för innehav i fondföretag.
Utredningen har vidare föreslagit att bemyndigandet att meddela från lag
avvikande föreskrifter behålls.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer väsent-
ligen med regeringens förslag (se promemorian s. 253-257). I promemo-
rian föreslås en bestämmelse om att avgift vid byte av fond skall vara
skälig.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allt väsentligt tillstyrkt
Försäkringsutredningens förslag eller lämnat detta utan erinran. Aktuarie-
föreningen har påpekat att förslaget inte behandlar vilka solvenskrav som
skall gälla för andelar i interna värdepappersfonder.
Remissinstanserna har i stort tillstyrkt försäkringsrörelsepromemorians
förslag. Flera instanser har dock avstyrkt regeln om skäliga avgifter vid
byte av värdepappersfond. Hovrätten för Västra Sverige och Aktuarie-
föreningen har ifrågasatt bestämmelsen eftersom skälighetsprincipen slo-
pas. Aktuarienämnden har ansett att bolaget bör få ta ut lägre avgift. Fi-
nansinspektionen har ansett att prövningen förutsätter en helhetsbedöm-
ning. Inspektionen har vidare framhållit att reglerna om innehav i fond-
företag inte går att tillämpa på fonder som tillkommit efter den 1 januari
1994 eftersom dessa fonder måste vara öppna för alla former av fondspa-
rande.
Begränsningar för premiers placering m.m.
I 4 § fondförsäkringslagen slås fast att fondförsäkringsbolag är skyldiga
att placera premier för fondförsäkringar i de värdepappersfonder eller ut-
ländska fondföretag som försäkringstagaren från tid till annan bestäm-
Prop. 1998/99:87
309
mer. Bolaget får dock i villkoren begränsa antalet tillgängliga fonder el-
ler fondföretag. Bestämmelsen om flyttningsrätt för placeringarna är ut-
märkande för fondförsäkring och bör utan saklig ändring överföras till
FRL.
Premier för fondförsäkring får placeras i svenska värdepappersfonder.
Fondförsäkringspremier far också placeras i utländska fondföretag om
dessa är underkastad lagstiftning eller offentlig reglering som väsentligen
stämmer överens med den som gäller för värdepappersfonder här i landet
(1 § fondförsäkringslagen).
Denna bestämmelse bör ändras. Premiema bör kunna placeras i alla
sådana fonder som får förvaltas av fondförvaltare som har rätt att driva
verksamhet enligt lagen om värdepappersfonder. Även s.k. nationella
värdepappersfonder drivs enligt denna lag men med undantag för en eller
flera bestämmelser (jfr 3 § lagen om värdepappersfonder). Även sådana
värdepappersfonder bör kunna omfattas av fondförsäkring under förut-
sättning att de allmänna skyddsreglerna för försäkringstagarna om infor-
mation m.m. är uppfyllda. Premierna far också placeras i sådana utländ-
ska fonder som bedrivs av utländsk förvaltare med tillstånd enligt lagen
om värdepappersfonder. Dessa förvaltare står under särskild tillsyn och
är underkastade en reglering som i huvudsak överensstämmer med den
för svenska värdepappersfonder (jfr prop 1997/98:151 del 2 s. 723). Det
finns därför inte längre behov av ett bemyndigande om rätt att utfärda
föreskrifter om vilka länder som godtas i sammanhanget.
En justering bör således göras i reglerna om definitionen av fondför-
säkring och i reglerna om skuldtäckningstillgångar (se vidare författ-
ningskommentaren till 2 kap. 3 b § och 7 kap. 10 §).
I 5 och 6 §§ fondförsäkringslagen regleras hur försäkringsbolaget far
disponera över utdelning från fondandelar och ersättning vid inlösen av
fondandelar. Dessa bestämmelserna bör utan sakliga ändringar föras över
till FRL.
I försäkringsrörelsepromemorian har det föreslagits en regel om att av-
gift vid byte av värdepappersfond skall vara skälig.
Som flera remissinstanser påtalat är den föreslagna regeln om avgifts-
uttaget tveksam när skälighetsprincipen slopas. Det kan också ifråga-
sättas om den skulle kunna få någon självständig betydelse. Det bör där-
för inte införas en sådan bestämmelse.
Särregler i placerings- och solvenshänseende
Fondförsäkringsbolag får använda andelar i värdepappersfonder och
motsvarande fonder som förvaltas av utländska fondförvaltare för skuld-
täckning utan de begränsningar som föreskrivs i 7 kap. 10 b och 10 c §§
FRL (tillgångs- och enhandsbegränsningar). Detsamma gäller bestäm-
melserna i 7 kap. 10 e § FRL om att tillgångarna skall placeras så att va-
lutakursförluster begränsas (se 8 och 10 §§ fondförsäkringslagen). Un-
dantagen från dessa bestämmelser är naturliga att göra med hänsyn till att
försäkringstagaren normalt står den finansiella risken vid fondförsäkring.
Bestämmelserna bör därför utan ändringar i sak tas in i FRL. Av be-
Prop. 1998/99:87
310
stämmelserna bör dock klarare än i dag framgå att undantaget gäller in-
om fondförsäkring för sådana åtaganden som försäkringstagaren står den
finansiella risken för.
I försäkringsrörelsepromemorian har föreslagits att en särskild place-
ringsbestämmelse införs som knyter an till de andelar i värdepappers-
fonder som försäkringsbolaget innehar. I avsnitt 8.4.3 har det föreslagits
en särskild placeringsregel för tillgångar som skuldtäcker villkorad åter-
bäring som utgår från EG:s försäkringsdirektiv. Denna placeringsregel,
som i likhet med nuvarande 8 och 10 §§ fondförsäkringslagen föreskriver
undantag från de vanliga placeringsreglerna, bör kunna tillämpas även
för andelar i värdepappersfonder som svarar mot de åtagandena som
fondförsäkringstagarna bär risken för. Den generella systematiken för
placeringsreglerna kan gälla även i dessa fall (se författningskommenta-
ren till 7 kap. 13 §).
I promemorian föreslås att reglerna i 13 § fondförsäkringslagen om be-
räkningen av solvensmarginal för avsättningar inom fondförsäkring utan
några sakliga ändringar tas in i FRL. Enligt regeringens förslag skall rö-
relserisker som föreligger i samband med förvaltningen beaktas mera
generellt (jfr avsnitt 8.7).
Innehav i fondföretag
De branschglidningsregler som finns i 7 kap. 17 a § FRL för innehav i
andra finansiella företag föreslås inte ändrade i detta sammanhang (jfr
avsnitt 8.5). Frågan blir då i vilken utsträckning som reglerna i 9 § fond-
försäkringslagen, som föreskriver ett generellt undantag från bransch-
glidningsreglerna i 7 kap. 17 a § FRL för fondförsäkringsbolags innehav
i fondföretag, bör behållas.
I princip bör samma regler gälla för alla livförsäkringsbolag, om inte
avvikelser är motiverade med hänsyn till livförsäkringens särart. Om ett
livförsäkringsbolag meddelar fondförsäkring framstår ett innehav i ett
fondbolag som ett naturligt sätt att organisera verksamheten. Det måste
alltså förutsättas att innehavet av fondbolaget är motiverat av fondför-
säkringsverksamhet. Om ett undantag från 7 kap. 17 a § för innehav i
fondföretag skall behållas bör undantaget vara villkorat av att innehavet
ingår som ett led i organiserandet av bolagets fondförsäkrings-
verksamhet.
I försäkringsrörelsepromemorian har dessutom föreslagits att innehavet
på samma sätt som i dag bara skall avse fondbolag vars enda uppgift är
att förvalta värdepappersfonder som uteslutande är avsedda för place-
ringar hänförliga till fondförsäkring.
Finansinspektionen har påpekat att fonder som tillkommit efter den 1
januari 1994 måste vara öppna för alla former av fondsparande. Fonden
kan till skillnad från tidigare fonder inte vara stängda på så sätt att endast
fondförsäkringsbolag kan förvärva fondandelar. Det innebär att om en
bestämmelse med nyss angivet innehåll tas in i FRL kommer bestämmel-
sen i praktiken att sakna betydelse för fonder som tillkommit efter 1994.
Prop. 1998/99:87
311
Undantaget från branschglidningsreglema för vissa fondföretag bör
därför inte nu föras över från fondförsäkringslagen till FRL. Eftersom det
inte kan uteslutas att bestämmelsen kan få betydelse för vissa äldre inne-
hav bör bestämmelsen övergångsvis behållas för befintliga innehav.
Bolagsrättsliga särbestämmelser
I det föregående har föreslagits att nuvarande vinstutdelningsförbud för
konventionella livförsäkringsbolag skall upphävas och att livförsäkrings-
bolag som får dela ut vinst skall inrätta reservfond samt redovisa balanse-
rad vinst (se avsnitt 7.6 och 8.8.1). Nuvarande särbestämmelser i 10 §
fondförsäkringslagen om möjligheter till vinstutdelning till aktieägare,
om indelning av eget kapital och om beaktande av balanserad vinst i ka-
pitalbasen kommer således i sak att följa av FRL för fondförsäkringsbo-
lag som har villkor om vinstutdelning i bolagsordningen.
Bemyndigande att meddela undantag från FRL
I 7 § fondförsäkringslagen finns ett bemyndigande att meddela från FRL
avvikande föreskrifter. När bemyndigandet infördes ansågs det i första
hand avsett för dispenser från kravet på grunder (se prop. 1989/90:34 s.
46 och 47). När ordningen med upprättandet av grunder nu upphävs (jfr
avsnitt 8.3.1) och reglerna för fondförsäkringar och andra livförsäkringar
görs mera enhetliga minskar behovet av att behålla ett så generellt be-
myndigande som det här är fråga om. Detta bemyndigande bör därför
upphävas.
I samband med anmälan av grunder får regeringen eller Finansinspek-
tionen uppställa särskilda villkor för avsättning till reservfond (11 §
fondförsäkringslagen). Bestämmelsen är inte bara tveksam med hänsyn
till att regler för beräkning av solvensmarginalen numera har anpassats
till fondförsäkring. I den mån buffertkapitalet i ett försäkringsbolag är
otillfredsställande bör utrymme för krav på kapitalbasförstärkningar
dessutom kunna ställas enligt den allmänna rörelseregel som föreslås
lagfäst i 1 kap. 1 a §. Särbestämmelsen i 11 § avseende möjligheten att
ställa särskilda villkor om avsättningar till reservfond bör inte föras över
till FRL.
Angående vissa övergångsfrågor för nuvarande fondförsäkringsbolag,
se avsnitt 14.2
Prop. 1998/99:87
312
11
Individuella och kollektiva försäkringar
Med individuell försäkring brukar avses sådana försäkringar där försäk-
ringstagarna var för sig ansvarar för premier m.m. sedan de enskilt ingått
ett försäkringsavtal med försäkringsgivaren.
Kollektiva försäkringar finns i två former. En typ är gruppförsäkringar
där en gruppföreträdare förhandlat fram standardiserade villkor för med-
lemmar i en på förhand avgränsad grupp. En annan form är kollektivav-
talsgrundade försäkringar som baseras på kollektivavtal eller i övrigt
förhandlas fram mellan parter som har rätt att träffa bindande kollekti-
vavtal enligt arbetsrättsliga principer.
Såväl liv- som skadeförsäkringar meddelas i dag genom kollektiva för-
säkringar. De kollektiva försäkringarna har emellertid störst utbredning i
fråga om liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkringar. Av de totala tillgångar
om 1 200 miljarder kronor som är hänförliga till dessa försäkringsslag
svarar försäkringar grundade på kollektivavtal för över halva beloppet.
De kollektiva försäkringarna har från början normalt omfattat olika grup-
per av anställda men har efterhand kommit att utsträckas till andra grup-
per som föreningsmedlemmar och låntagare i bank.
Gruppförsäkringar (obligatoriska och frivilliga)
Gruppförsäkringar avtalas efter förhandlingar mellan en gruppföreträdare
och en försäkringsgivare. Gruppförsäkring meddelas genom ett grupp-
avtal som utgör en plan för försäkringen för en i avtalet angiven grupp
personer. Gruppförsäkringsavtalet är vanligtvis en ensidigt utfärdad
handling, varigenom försäkringsbolaget förbinder sig att meddela försäk-
ring i enlighet med i avtalet angivna villkor. Avtalet brukar vanligtvis
grundas på en av försäkringsbolaget upprättad offert där det anges t.ex.
beräkningsgrunder för premier, hur många personer som minst måste
ansluta sig för att avtal skall komma till stånd, eventuella hälsokrav, för-
säkringsbelopp, förmånstagarförordnande och tidpunkt för försäkringens
ikraftträdande.
Inte sällan kan medverkan från andra än medlemmen ställas upp som
en förutsättning för gruppavtalet, t.ex. genom medverkan i rutinerna för
inkassering och redovisning av premier eller genom intyg att nyanmälda
personer är fullt arbetsföra. Gruppförsäkringar avtalas ofta utanför ar-
betsmarknaden men kan många gånger ha anknytning dit genom arbets-
givarens eller fackföreningens medverkan vid premieinbetalningen. För-
säkringsvillkoren kan anknyta till regler i lag eller avtal om anställ-
ningsförhållanden.
Medverkan av någon annan än gruppmedlemmen är en förutsättning i
s.k. obligatoriska gruppförsäkringar där den enskilde inte kan välja att
stå utanför försäkringen. I dessa fall har de försäkrade normalt inte någon
Prop. 1998/99:87
313
kontakt med försäkringsgivaren som i sin tur oftast inte känner till vilka
de enskilda försäkrade är. De obligatoriska försäkringarna lägger normalt
inte några skyldigheter på gruppmedlemmen, t.ex. att betala premier. På
den svenska marknaden förekommer obligatoriska grupplivförsäkringar
och olycksfallsförsäkring vid fritidsskador eller i samband med idrottsut-
övning.
En medverkan av annan är också vanlig vid gruppförsäkringar där
medlemmen endast kan reservera sig mot försäkringsavtalet. Andra
gruppförsäkringar är däremot utformade som ramavtal mellan gruppföre-
trädaren och försäkringsgivaren där medlemmen själv har att ta ställning
till om han vill ingå försäkringsavtalet i enlighet med ramavtalet. Med-
lemmen är därefter själv ansvarig för premiebetalningama m.m. Grupp-
försäkringar där den enskilde har reservationsrätt eller skall ansluta sig
till försäkringen med ansvar för premier o.d. brukar betecknas frivillig
gruppförsäkring.
Särskilt när det gäller gruppförsäkringar för stora kollektiv förs för-
handlingar av gruppföreträdare med stor kompetens. Även sedan avtalet
kommit till stånd upprätthålls kontakten med försäkringsbolaget av
gruppföreståndaren, som kan ha till uppgift att anmäla sådana ändrade
förhållanden inom gruppen som enligt gruppavtalet har betydelse. Som
nyss framgått kan gruppföreträdaren även ha vissa administrativa upp-
gifter som premieinsamling.
Vid gruppförsäkring bestäms försäkringsbeloppet i allmänhet enligt
generella regler, dvs. med lika belopp eller i relation till basbeloppet eller
på grundval av ålder, kön, civilstånd, lön eller personalkategori. Även
premieberäkningen brukar ske enligt generella grunder och omräknas
inför varje nytt räkenskapsår, s.k. årsomräkning, utifrån de uppgifter som
gruppföreträdaren lämnat. Då träffas ofta också överenskommelser om
uppkomna överskott skall användas för att reducera premierna eller höja
ersättningsnivåerna. Genom att försäkringsgivaren kan ändra premien
kan säkerhetsmarginalerna hållas låga. Begränsade kostnader för an-
skaffning, marknadsföring och administration bidrar också till låga pre-
mier.
Endast naturligt sammansatta grupper kan godtas vid gruppförsäkring.
Gruppen får heller inte bestå av mindre goda försäkringsrisker. Dåvar-
ande Försäkringsinspektionen har i ett cirkulär 1991:1 godtagit grupp-
bildningar i form av personalgrupper hos viss arbetsgivare, viss bransch
eller koncern. Enligt cirkuläret godtas även föreningsgrupper bestående
av fackföreningar samt grupper bestående av personer som är låntagare
eller sparare hos en penninginrättning. I praxis har också andra grupp-
bildningar godtagits, t.ex. nykterhets- och studentföreningars medlem-
mar, medlemmar i en bostadsrättsförening och kommunala förtroende-
män. Vidare kan gruppförsäkringar omfatta t.ex. kunderna i ett varuhus
respektive deltagare och publik vid en idrottsanläggning.
Prop. 1998/99:87
314
Kollektivavtalsgrundade försäkringar
Prop. 1998/99:87
Kollektivavtalsgrundade försäkringar har sin grund i förhandlingarna på
arbetsmarknaden. De skiljer sig från gruppförsäkringar i det hänseendet
att de ingår som en del i arbetsmarknadspartemas uppgörelser om an-
ställningsförhållanden. Försäkringsvillkoren bestäms ofta i arbetsrättslig
ordning genom kollektivavtal som ett led i uppgörelsen mellan arbetsta-
gar- och arbetsgivarorganisationer om anställningsvillkor. Arbetsmark-
nadspartema kan vidare träffa separata avtal, som inte behöver komma
till uttryck i något dokument, om att försäkringsgivaren har kontrahe-
ringsplikt.
I kollektivavtalsförhållanden disponerar parterna i stort sett fritt över
avtalet och kan genom ändringar påverka kollektivavtalets utformning.
Försäkringsavtalet ingås emellertid formellt mellan den enskilde arbets-
givaren och försäkringsgivaren. Där kan ändringar inte utan vidare göras
eftersom försäkringsavtalet styrs av kollektivavtalet. Det är också arbets-
givaren som ansvarar för att försäkringen tecknas hos en överenskommen
försäkringsgivare, att försäkringspremier betalas och att för försäkringen
nödvändig information ges in till försäkringsgivaren. Det är emellertid
den anställde eller dennes familj som enligt försäkringsbestämmelsema
har rätt till försäkringsersättning.
Tolkning och tillämpning av försäkringsvillkoren har i praxis skett i
första hand efter arbetsrättslig praxis. Försäkringsvillkoren avviker även
på olika sätt från andra försäkringar. Det förekommer t.ex. garantivillkor
som innebär att ett försäkringsskydd gäller även om arbetsgivaren inte
betalar premiema. Vidare kan arbetsgivaren inte säga upp försäkringen så
länge denna är bunden av avtalet. Kollektivavtalsförsäkringama innebär
från de försäkrades synpunkt en förstärkt trygghet genom att anställ-
ningsförhållandet i sig utgör en grund för försäkringen och att ställningen
gentemot försäkringsgivaren säkerställs av organisationerna som för-
handlat fram försäkringsvillkoren. Från försäkringsgivarens synpunkt är
kollektivavtalsförsäkringama speciella eftersom de ofta inte saluförs på
samma sätt som individuella försäkringar i konkurrens med andra försäk-
ringar.
Sistnämnda förhållande hänger samman med att arbetsmarknadens
parter har inflytande på val av försäkringsgivare, premiesättning och
återbäringsmedlens behandling samt utformningen av försäkringsvill-
koren och tilllämpningen av dessa. Kollektivavtalspartemas inflytande är
särskilt starkt när det gäller försäkringsbolag som de äger. Under senare
år har det blivit allt vanligare med kollektivavtal som helt eller delvis
medger konkurrens mellan olika försäkringsgivare.
Kollektivavtalsgrundade försäkringar förekommer vanligast i form av
tilläggspensionsförsäkringar, liv- och sjukförsäkringar, arbetsskadeför-
säkringar och avgångsbidragsförsäkringar. Den sistnämnda försäk-
ringstypen är försäkringar som faller ut om anställningsförhållandet upp-
hör på grund av uppsägning eller sjukdom. I kollektivavtalsgrundade
försäkringar tillämpas i vissa fall än mera generella principer för premie-
beräkningen än vid gruppförsäkring. Avtalen kan inte sällan rymma en
omfördelning mellan olika åldersgrupper, kön o.d. Premiens storlek kan
315
som framgått normalt vid behov fortlöpande ändras och är också be-
roende av hur återbäringsmedlen hanteras. Förhandlingarna mellan kol-
lektivavtalsparterna avgör om överskotten utnyttjas för att öka pen-
sionsförmånerna eller för att sänka arbetsgivarnas premier. I vissa fall
bestäms t.ex. återbäringen genom beslut av arbetsmarknadsparternas re-
presentanter i försäkringsgivarens styrelse. Detta beslut har således såväl
närings- och bolagsrättslig som arbetsrättslig karaktär.
Vilka särdrag kännetecknar kollektiva försäkringar?
Ett gemensamt drag hos kollektiva försäkringar i förhållande till dagens
individuella försäkringar är som framgått att en individuell riskprövning
är mindre markerad och att mer eller mindre enhetliga premier och vill-
kor tillämpas för samtliga medlemmar i kollektivet. Tillhörigheten till
kollektivet bestämmer också försäkringsskyddet och kan i vissa fall med-
föra även automatisk anslutning — med eller utan reservationsrätt — och
ett skydd efter det att personen lämnat kollektivet. En kollektiv riskpröv-
ning och enhetliga villkor utgör således ett särdrag i kollektiva försäk-
ringar.
En grundidé bakom kollektiva försäkringar är att förenkla administra-
tionen genom att den individuella riskprövningen begränsas, att kollekti-
vets föreståndare handhar insamling och redovisning av premier. An-
skaffnings-, marknadsförings- och skaderegleringskostnaderna kan då
begränsas. Därigenom kan även premiema sättas lägre. Ett mer eller
mindre starkt intresse kan också vara att förbättra försäkringsskyddet för
personer som kanske annars stått utan försäkring. Förenklingar av admi-
nistrationen och meddelandet av solidarisk försäkring utgör alltså ett an-
nat särdrag hos kollektiva försäkringar.
Särskilt kollektivavtalsgrundade försäkringar, men i stor utsträckning
också gruppförsäkringar, är på ett eller annat sätt förknippade med ar-
betsmarknaden. Även individuella försäkringar kan dock ha en sådan an-
knytning. De olika försäkringsformerna kan dessutom vara samordnade
med varandra. Skillnaden mellan kollektiva försäkringar och individuella
försäkringar är störst i sådana fall där försäkringsvillkoren tillkommer i
arbetsrättslig ordning och de kollektivavtalsslutande parterna har ett vä-
sentligt inflytande över försäkringsverksamheten. Det särskilda inflytan-
det över försäkringsgivaren eller försäkringsvillkoren skiljer ofta kollek-
tivavtalsgrundade försäkringar från många gruppförsäkringar. För såväl
kollektivavtalsgrundade försäkringar som gruppförsäkringar är det van-
ligt att försäkringstagarna företräds av kompetenta företrädare. An-
knytningen till arbetsmarknaden, ett mer eller mindre starkt inflytande
över försäkringsvillkoren från försäkringstagarnas sida och särskild
kompetens hos försäkringstagarnas företrädare är således andra särdrag
som finns i kollektiva försäkringar.
Prop. 1998/99:87
316
Nuvarande särreglering av kollektiva försäkringar
Prop. 1998/99:87
Gällande rörelseregler för försäkringsbolag är i huvudsak utformad med
tanke på individuella försäkringar och med utgångspunkt från skyddet för
enskilda försäkringstagare. I nuvarande försäkringsrörelselagstiftning
saknas i princip särbestämmelser för kollektiva försäkringar. I 1 kap. 10
§ första stycket FRL finns för vissa slag av livförsäkringar dock en möj-
lighet till dispens som kommit att få betydelse för grupplivförsäkringar.
Denna möjlighet har utnyttjats när det gäller kravet på upprättande av
försäkringstekniska grunder (jfr avsnitt 8.3.1).
I praxis har avsteg från skälighetsprincipens traditionella tillämpnings-
område ansetts godtagbara för kollektivavtalsgrundade försäkring och
frivillig gruppförsäkring (se avsnitt 6.1). I stället för att kräva att premien
är skälig i förhållande till den enskildes risk har det ansetts tillräckligt att
kollektivets totala premie är skälig i förhållande till vad försäkringen av-
ser att täcka. En utjämnad premiesättning har skett inom kollektivet och
en annorlunda hantering av överskottsmedlen har då godtagits. Den gäl-
lande soliditetsprincipen har inte heller förhindrat de kollektiva försäk-
ringarnas utveckling (se avsnitt 6.2).
Särbehandlingen av kollektiva försäkringar har i större utsträckning
gjorts på civilrättens område. Således gäller t.ex. inte konsumentförsäk-
ringslagen (1980:38) för försäkringar som grundas på kollektivavtal eller
på gruppavtal som handhas av företrädare för gruppen. Särskilda regler
för kollektiva försäkringar har även föreslagits i ett promemoriaförslag
till ny försäkringsavtalslag (Ds 1993:39) som nu är föremål för beredning
inom Justitiedepartementet.
Regeringens bedömning och förslag: Det bör inte införas några sär-
skilda rörelse- eller tillsynsregler för kollektivavtalsgrundad försäk-
ring eller gruppförsäkringar (kollektiva försäkringar). De särförhål-
landen som finns för sådana försäkringar skall i stället beaktas inom
ramen för de allmänna rörelsereglema.
En särbestämmelse införs när det gäller delägarskap i ömsesidiga
försäkringsbolag. En försäkrad som inte samtidigt är försäkrings-
tagare får göras till delägare på grund av en försäkring som meddelas
på grundval av ett kollektivavtal. Det förutsätter dock att delägarska-
pet medges i det ömsesidiga bolagets bolagsordning.
Försäkringsutredningen har förordat att det i avvaktan på en särskild
översyn införs en dispensmöjlighet så att bolag som meddelar avtalsför-
säkringar i vissa fall och efter särskild prövning kan medges undantag
från FRL men att en närmare bestämmelse bör avvakta genomförandet av
ny lagstiftning om försäkringsavtal (se betänkandet s. 84).
Kollektivförsäkringsutredningen har med hänvisning till pågående
beredning av Försäkringsutredningens förslag inte lämnat några lagför-
317
slag utan mera allmänt diskuterat om särregler fordras i förhållande till
gällande rätt och Försäkringsutredningens förslag. Utredningen har ansett
att särregler för kollektiva försäkringar bör införas om skälighetsprinci-
pen behålls och att kollektivavtalsgrundade försäkringar — definierade
på visst sätt — bör undantas från en av Försäkringsutredningen föresla-
gen bestämmelse om sänkning av återbäring i vissa fall. Utredningen har
också föreslagit att de försäkrade skall kunna göras till delägare i ömse-
sidiga försäkringsbolag när det är fråga om kollektivavtalsgrundade för-
säkringar (se Kollektivförsäkringsutredningens betänkande s. 99-111).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer i allt
väsentligt med regeringens förslag (se promemorian s. 261-268). I pro-
memorian föreslås att det bolag där delägarskapet skall förekomma är
förutsatt i kollektivavtalet.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt Försäk-
ringsutredningens förslag eller lämnat det utan erinran. Finansinspektio-
nen har ansett att frågorna om kollektivavtalsförsäkringama borde över-
vägas ytterligare. Försäkringsförbundet, SAF och LO har påtalat vikten
av en dispens.
Remissinstanserna har även i allt väsentligt godtagit Kollektivförsäk-
ringsutredningens förslag. Flera remissinstanser har dock haft erinringar
mot den definition av kollektivavtalsgrundad försäkring som föreslagits
till grund för speciella rörelseregler Bl.a. Försäkringsförbundet, TCO,
SAF, LO och PTK har ansett att den i olika hänseenden är för snäv.
Kommunförbundet har anfört att ett krav i definitionen kan komma i kon-
flikt med reglerna i lagen (1992:1528) om offentlig upphandling som
bl.a. gäller kommuners upphandling av försäkringstjänster. SAF har lagt
till att det inte går att så kategoriskt avgöra vilka försäkringar som skall
särbehandlas. Försäkringsförbundet har angett att en närmare avgräns-
ning bör avvakta den nya försäkringsavtalslagen. PTK har ansett att en
särreglering bör gälla där den behövs utifrån kollektivavtalspartemas
bedömning. Konkurrensverket har ifrågasatt syftet med att den som bara
är försäkrad får göras till delägare. Enligt Statens löne- och pensionsverk
borde förslaget kompletteras med regler om rätten till redan upparbetade
överskott. Konsumentverket/KO har ifrågasatt om förslaget tillgodoser
konsumentintresset av information om de kollektiva försäkringarnas om-
fattning. Vidare anser verket att frågor om kontraheringsplikt för försäk-
ringsgivaren och överprövning av försäkringsbolagens beslut borde ha
behandlats av utredningen. Pressens Pensionskassa m.fl. har framhållit
att det från konkurrenssynpunkt är angeläget att motsvarande särbehand-
ling kan göras enligt rörelsereglerna för understödsföreningar.
Flertalet remissinstanserna har godtagit försäkringsrörelsepromemo-
rians förslag eller lämnat detta utan erinran. Remissinstanserna har dock
varit oeniga om speciella rörelseregler bör finnas för kollektivavtals-
grundade försäkringar. Försäkringsförbundet har instämt i att särdragen
för kollektiva försäkringar kan beaktas i tillämpningen utan särregler
eller dispens. SAF har konstaterat att särdragen tidigare kunnat beaktas
av Finansinspektionen men anser att dispens- eller särregler är av värde
som uttryck för att kollektivavtalsförsäkring får verka under speciella
förhållanden. Även LO, TCO och PTK har framhållit betydelsen av dis-
Prop. 1998/99:87
318
pens- eller särregler. Endast ett par remissinstanser har haft någon erinran
mot förslaget om delägarskap för försäkrade i ömsesidiga bolag. Konkur-
rensverket har ansett att detta är principiellt tveksamt eftersom förmå-
nerna inte balanserar ägarskyldigheter. Hovrätten för Västra Sverige och
Försäkringsförbundet har ansett att ett delägarskap kan förutsättas i an-
nan överenskommelse än mellan kollektivavtalsparter.
Utgångspunkter
Grundtanken med de kollektiva försäkringarna är densamma som för in-
dividuell försäkring, nämligen att flera försäkringstagare delar på risken
för att ett försäkringsfall skall inträffa. De kollektiva försäkringarna har
emellertid som nyss beskrivits flera särdrag i förhållande till de nuvar-
ande individuella försäkringarna. Förekomsten och omfattningen av sär-
dragen varierar emellertid mellan olika kollektiva försäkringar. Även om
försäkringar traditionellt brukar indelas i å ena sidan kollektivavtalsgrun-
dade försäkringar och gruppförsäkringar och å andra sidan individuella
försäkringar kan exempelvis en gruppförsäkring ha inslag av såväl kol-
lektivavtalsgrundad försäkring som individuell försäkring och vice versa.
(En närmare beskrivning av de kollektiva försäkringar som i dag före-
kommer på den svenska försäkringsmarknaden och deras historiska
framväxt finns i Kollektivförsäkringsutredningens betänkande s. 45-70).
Ett behov av speciella rörelseregler i FRL måste enligt regeringens
mening bedömas mot bakgrund av rörelsereglernas syfte och de svårig-
heter som kan uppkomma vid tillämpningen av de reformerade rörelse-
reglerna.
Behovet av särregler för gruppförsäkringar
De ändringar i rörelseregler tidigare föreslagits, bl.a. ett slopande av skä-
lighetsprincipen, kommer inte i konflikt med den tillämpning av en kol-
lektiv riskprövning eller enhetliga villkor som kännetecknar gruppför-
säkringar. De krav på god kontroll över bl.a. försäkringsrisker som följer
av den föreslagna allmänna rörelseregeln i 1 kap. 1 a § är befogade att
uppställa även vid gruppförsäkringar och innebär inte i sig något krav på
en individuell riskprövning. Samma förhållande gäller för reglerna om
premieberäkningen i 7 kap. 4 § och övriga bestämmelser som ger uttryck
för soliditetsprincipen.
Det har visserligen föreslagits en bestämmelse om att återbäring som
gottskrivs i livförsäkringsbolag skall fördelas mellan försäkringstagarna
och andra ersättningsberättigade som återbäring med utgångspunkt från
bidragen till överskottet (se 12 kap. 6 §). Denna ordning kan emellertid
frångås genom försäkringsavtalet respektive bolagsordningen. Därmed
möjliggörs en sådan särskild återbäringsteknik som kännetecknar olika
Prop. 1998/99:87
319
gruppförsäkringar. De nu anförda särdragen hos gruppförsäkringar moti-
verar således inga särregler i FRL.
Även grundidén bakom gruppförsäkringar att förenkla administratio-
nen och, i vissa fall, meddela solidariska försäkringar kan tillgodoses väl
genom de föreslagna rörelsereglema. Som tidigare anförts finns det bl.a.
utrymme för förenklingar av innehållet i de försäkringstekniska riktlin-
jerna i de fall då det inte sker någon individuell riskprövning. Den möj-
lighet som lagen ger att underlåta att upprätta försäkringstekniskt beräk-
ningsunderlag med hänsyn till försäkringens beskaffenhet innebär också
goda möjligheter att beakta särförhållanden vid gruppförsäkringar (se
avsnitt 8.3.1). De föreslagna bestämmelserna om att verksamheten skall
bedrivas enligt god försäkringsstandard ger också utrymme för förenk-
lingar av administrationen av kollektiva försäkringar. Inte heller nu
nämnda särdrag hos gruppförsäkringar motiverar således några särskilda
undantagsregler i FRL.
Behov av särregler för kollektivavtalsgrundade försäkringar
Skillnaden mellan individuella och kollektiva försäkringar är störst när
försäkringen tillkommit i arbetsrättslig ordning och de kollektivavtals-
slutande partema bestämmer över försäkringsvillkoren och försäkrings-
verksamheten. Partema bestämmer i så fall även vilken eller vilka för-
säkringsgivare som skall förvalta premierna m.m. I sådana fall finns ock-
så särskilda av partema tillsatta nämnder som tolkar försäkringsavtalen
samtidigt som partema beslutar om ändringar m.m. I sådana fall kan de
motiv för särreglering som sammanhänger med att försäkringsavtalet är
speciellt (se vidare avsnitt 5.1) i allt väsentligt tillgodoses och bevakas av
de kollektivavtalsslutande parterna. Det skydd för försäkringstagarna
som partsföreträdama ger kan emellertid inte helt ersätta det skydd som
rörelseregler och tillsyn skall tillgodose. Också för kollektivavtalsgrun-
dade försäkringar finns det — vilket samtliga remissinstanser anslutit sig
till — skäl för att genom rörelseregler sörja för att de försäkrades och
andra ersättningsberättigades intressen tillgodoses. Reglerna skall bl.a.
säkerställa att åtagandena mot dessa kan fullgöras och att förvaltningen
och skaderegleringen bedrivs på ett tillfredsställande sätt.
Bedömningen innebär att försäkringsbolag som endast meddelar kol-
lektivavtalsgrundade försäkringar inte bör undantas från rörelseregler
eller Finansinspektionens tillsyn. Ett sådan ordning är också motiverad
av att även kollektivavtalsgrundade försäkringar kan förutsätta olika grad
av individuell medverkan från de försäkrade, t.ex. möjligheter till val av
placeringar.
De bindande EG-direktiven anger också ett stort antal krav som måste
tillgodoses.
Som framgått tidigare kan särdragen hos kollektivavtalsgrundade för-
säkringar beaktas i rörelsereglema på i princip två olika sätt. Särdragen
kan antingen beaktas i den praktiska tillämpningen inom ramen för gene-
rella rörelseregler. Alternativet är att beakta särdragen genom en dispens-
regel eller genom speciella rörelseregler för kollektivavtalsgrundade för-
Prop. 1998/99:87
320
säkringar. Organisationerna på arbetsmarknaden har förordat en ordning
med dispens eller speciella rörelseregler.
Det första alternativet är bäst ägnat att hantera de varierande förhål-
landen som kan gälla för kollektivavtalsgrundade försäkringar. En dis-
pens eller speciella rörelseregler som knyts till vissa bestämmelser förut-
sätter en definition av kollektivavtalsgrundad försäkring. För att kunna
skilja skyddsvärda och inte skyddsvärda försäkringar kan definitionen
inte utformas alltför vid (jfr Kollektivförsäkringsutredningens förslag).
Det skulle också behövas en relativt strikt definition av tillämpningsskäl.
Det medför en risk för att särdragen inte kan beaktas för försäkringar
med anknytning till arbetsmarknaden som faller utanför definitionen trots
att detta kan vara väl motiverat.
En dispens eller särregel för kollektivavtalsgrundade försäkringar kan
alltså leda till uppfattningen att särdragen hos sådana försäkringar i första
hand skall tillgodoses genom dispenser eller bara i sådana delar där ut-
tryckliga särregler finns.
Ett hänsynstagande till särdragen inom ramen för de allmänna rörelse-
reglerna hanterar också på ett bättre sätt än en dispensordning eller spe-
ciella rörelseregler den utveckling som kan komma att ske i praxis. De
föreslagna rörelsereglema tillåter bl.a. en friare produktutveckling på
livförsäkringsområdet än tidigare, vilket gör att skillnaderna mellan indi-
viduella och kollektiva försäkringar kan minska. Redan i dag har nya
försäkringslösningar på arbetsmarknaden medgivit ett större inslag av
individuella lösningar än tidigare.
En ordning med ett beaktande av särdragen vid tillämpningen av van-
liga rörelseregler har samtidigt den fördelen att den möjliggör en gräns-
dragning i tillsynspraxis som i huvudsak kan ansluta till en kommande
definition av kollektivavtalsgrundade försäkringar i en ny försäkringsav-
talslag, utan att förhindra att den definitionen frångås vid tillämpningen
av vissa rörelseregler. På så sätt kan det beaktas att rörelsereglema och
avtalsreglema avser att tillgodose försäkringstagarnas skyddsintressen i
olika avseenden.
Hänsyn kan alltså behöva tas till att rörelsereglema reglerar hur nä-
ringsverksamheten skall bedrivas och att FAL reglerar avtalsförhållandet.
Därigenom ges också större utrymme för att, som många remissinstanser
varit inne på, beakta att olika gruppförsäkringar kan ha väsentliga inslag
av kollektivavtalsgrundad försäkring och vice versa.
Många försäkringsrörelseregler är relativt allmänt hållna och avsedda
att kunna tillämpas under skiftande förhållanden. I sådana delar där re-
missinstanserna angett att en dispens eller särregler skulle kunna få bety-
delse ger de föreslagna reglerna enligt regeringens mening ett gott ut-
rymme för att beakta särdragen hos kollektivavtalsgrundade försäkringar.
Den föreslagna rörelseregeln om att verksamheten skall bedrivas enligt
god försäkringsstandard ger exempelvis utrymme för att i den praktiska
tillämpningen och i tillsynen beakta de särförhållanden som samman-
hänger med att försäkringsvillkoren tillkommer i arbetsrättslig ordning
och att de kollektivavtalsslutande partema har ett dominerande inflytande
över försäkringsvillkorens tillämpning.
Prop. 1998/99:87
321
11 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 87
Även vid prövningen om soliditeten och likviditeten är tillfredsstäl-
lande bör hänsyn tas till om sådana aspekter tillgodoses på särskilt sätt.
Den ekonomiska information som försäkringsbolaget kan komma att
lämna till försäkringstagarna och de försäkrade bör uppfylla rimliga krav
på god ekonomisk genomlysning. När den kollektivavtalsgrundade för-
säkringen inte medger individuella val ligger det i sakens natur att infor-
mationskraven till väsentliga delar tillgodoses genom uppgifter till parts-
företrädarna. På avtalsområden där en konkurrens medges mellan olika
försäkringsgivare och där utrymme lämnas för individuella val bör en
god information lämnas till den enskilde.
En närmare ledning för informationen kan ges genom de föreskrifter
och allmänna råd om information som regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer får utfärda med stöd av FRL (angående frågor om
information, se även avsnitt 13.2).
Fördelningen av återbäringen sker som nämnts ibland genom styrelse-
beslut i det av avtalsparterna ägda bolaget. En sådan ordning förhindras
inte heller genom rörelsereglema. Som tidigare anförts kan nämligen
särdragen hos kollektivavtalsgrundade försäkringar även beaktas enligt
den föreslagna bestämmelsen i 7 kap. 8 § som anger att försäkringsbolag
inte får förespegla framtida återbäring som saknar grund i avtal (jfr av-
snitt 8.3.3). Den bestämmelse som föreslagits i 7 kap. 4 § om premiernas
beräkning ger också möjlighet att ta hänsyn till om premierna årligen kan
omräknas.
De undantagsbestämmelser som anges i 7 kap. 3 och 10 g §§ i fråga
om upprättande av försäkringstekniskt beräkningsunderlag eller place-
ringsriktlinjer kan också få särskild relevans för vissa slag av kollektiva
försäkringar. Till skillnad från Försäkringsutredningen föreslår rege-
ringen inte heller någon regel om vilka sänkningar som kan godtas för
återbäring som tilldelats under en följd av år utan stöd i avtal (se avsnitt
7.5). Någon särbestämmelse blir således inte heller aktuell i detta avse-
ende.
Inte heller i övrigt kan de reformerade rörelsereglema bedömas bli di-
rekt hämmande för utvecklingen av olika slag av kollektiva försäkringar
eller föranleda svårigheter vid tillämpningen.
Det är sammanfattningsvis inte lämpligt att införa en dispensregel eller
speciella rörelseregler för kollektivavtalsgrundade försäkringar. Rege-
ringen avser dock att noga följa utvecklingen på detta område så att inte
onödiga svårigheter uppstår.
En konsekvens av bedömningen är att det saknas anledning att införa
någon definition av kollektivavtalsförsäkring i FRL som skall ligga till
grund för särskilda rörelseregler. Det finns därför inte heller anledning att
närmare gå in på de erinringar mot Kollektivförsäkringsutredningens
gränsdragning kring begreppet som remissinstanserna fört fram.
De försäkrade som delägare i ömsesidiga försäkringsbolag
Enligt 1 kap. 7 § FRL är försäkringstagare delägare i ömsesidiga bolag.
Försäkrade arbetstagare enligt försäkringar som grundas på kollektivavtal
Prop. 1998/99:87
322
har emellertid i praxis kommit att tas in som delägare i vissa ömsesidiga
bolag. Ett sådant delägarskap är viktigt i de s.k. avtalsbolag som är upp-
byggda på en lika delning av makten mellan arbetsgivare och arbets-
tagare. Det ger t.ex. möjlighet till lika behandling vid fördelning av över-
skott, t.ex. i samband med likvidation En möjlighet att i dessa fall låta
försäkrade bli delägare i ömsesidiga bolag kan inte heller anses oförenlig
med den ömsesidiga associationsformen som sådan. En uttrycklig be-
stämmelse bör därför inforas som gör att de försäkrade kan bli delägare i
ömsesidiga försäkringsbolag med stark arbetsrättslig anknytning.
Den av Kollektivförsäkringsutredningens föreslagna definitionen på
kollektivavtalsgrundad försäkring bör läggas till grund för avgränsningen
av vilka försäkrade som kan bli delägare (se vidare författningskommen-
taren till 1 kap. 7 §). Regeringen anser dock, i likhet med Hovrätten för
västra Sverige och Försäkringsförbundet, att det inte är nödvändigt att
kollektivavtalet måste förutsätta att de försäkrade skall bli delägare. Vill-
kor om att försäkrad görs till delägare i bolaget kan därmed ingås även i
en annan överenskommelse än ett kollektivavtal. Det finns dock skäl att
utgå från att de försäkrade blir delägare bara i sådana bolag som står un-
der väsentligt inflytande av arbetsmarknadens parter.
Den av Kollektivförsäkringsutredningen föreslagna definitionen av
kollektivavtalsgrundad försäkring avser även s.k. fortsättningsförsäk-
ringar. Dessa ger den försäkrade eller medförsäkrade rätt att teckna avtal
utan hälsoprövning då denne lämnar kollektivet. Eftersom den försäkrade
därmed blir delägare i egenskap av försäkringstagare saknas anledning
att beakta sådana försäkringar i detta sammanhang.
Ett delägare kan under vissa förutsättningar göras ansvarigt för ett öm-
sesidigt bolags förpliktelser eller förluster (se avsnitt 9.1). Ett personligt
ansvar bör endast kunna åläggas den som är delägare i egenskap av för-
säkringstagare och inte de försäkrade. Bestämmelserna om personligt
ansvar i 1 kap. 7 § bör följaktligen begränsas på detta sätt.
Även delägare i egenskap av försäkrad kommer för övrig att omfattas
av skyddsregler som gäller för delägare i allmänhet (jfr avsnitt 9.3).
Det faktum att en möjlighet öppnas att göra de försäkrade till delägare
ger inte i sig anledning att i lag reglera frågan om hur ackumulerade
överskott i ömsesidiga bolag skall fördelas, vilket Statens löne- och pen-
sionsverk har förordat. I sammanhanget kan även erinras om att frågan
om hur tillgångar i ett ömsesidigt bolag skall fördelas mellan delägare
vid bolagets upplösning i framtiden skall tas in i bolagsordningen (se
avsnitt 9.5). Vilket krav som i detta avseende bör ställas på utformningen
av sådana regler bör på samma sätt som i dag närmare bedömas i praxis.
Särbestämmelse för kollektiva försäkringar i vissa andra sammanhang
Kollektivförsäkringsutredningen har även diskuterat frågan om en särbe-
handling av kollektivavtalsförsäkringar i vissa andra sammanhang, dels
frågan om upplysningar om kollektivavtalsgrundade försäkringar i års-
redovisningen, dels frågan om särbehandling av sådana försäkringar i det
fall lagen om oskäliga avtalsvillkor mellan näringsidkare utsträcks till
Prop. 1998/99:87
323
verksamhet som står under Finansinspektionens tillsyn. Dessa frågor be-
handlas i avsnitt 8.8.2 och 13.3.6.
Pressens pensionskassa m.fl. har ansett att särbestämmelser för kollek-
tivavtalsgrundade försäkringar av konkurrensskäl bör genomföras i lagen
om understödsföreningar samtidigt med genomförandet av Kollektivför-
säkringsutredningens förslag.
Som framgått föreslår vi inga särskilda rörelseregler för kollektiva för-
säkringar i FRL. Däremot finns det anledning att generellt anpassa lag-
stiftningen för understödsföreningar med hänsyn till de reformerade rö-
relseregler som föreslås i detta sammanhang. Detta arbete kan inte ske nu
utan måste göras i den kommande beredningen av Försäkringsföre-
ningsutredningens betänkande (SOU 1998:82).
De frågor som Konsumentverket/KO har tagit upp rör ställningstagan-
den som i första hand bör göras inom ramen för en ny försäkrings-
avtalslagstiftning. Det finns därför inte anledning att behandla frågorna i
detta sammanhang. (Bemyndigandet att meddela närmare föreskrifter om
information till försäkringstagarna behandlas i avsnitt 6.2. Frågan om
fördelningen av tillsynen mellan Finansinspektionen och Konsument-
verket/KO när det gäller försäkringsbolagens information tas upp i av-
snitt 13.2).
Prop. 1998/99:87
324
Prop. 1998/99:87
Regeringens förslag: I inkomstskattereglema klargörs att värdet av
en pensionsförsäkring får föras över direkt till en annan pensionsför-
säkring hos samma eller en annan försäkringsgivare utan hinder av in-
skränkningarna för återköp av pensionsförsäkringar.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag (se s 201-206 och 306). Utredningen har inte särskilt
behandlat frågan om flyttning av pensionsförsäkringar inom ett och
samma bolag.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med re-
geringens förslag (se promemorian s. 269-272).
Remissinstanserna: Remissinstanserna har över lag tillstyrkt Försäk-
ringsutredningens förslag. Konkurrensverket har dock beklagat att utred-
ningen funnit att skälen mot en generell flyttningsrätt överväger. Försäk-
ringsförbundet har ifrågasatt ändringen i skattereglerna då det i praxis
redan godtas att ett försäkringssparande flyttas utan att återköpsinstitutet
används.
De flesta remissinstanser har godtagit försäkringsrörelsepromemorians
förslag. Bl.a. Aktuarieföreningen och Aktuarienämnden har tillstyrkt be-
dömningen att en generell flyttningsrätt inte bör införas. Konkurrensver-
ket har vidhållit att en generell flyttningsrätt för nytt och äldre livförsäk-
ringssparande bör införas. Enligt verket bör problemen i samband med
detta lösas. Kammarrätten i Göteborg har tillstyrkt förslaget till änd-
ringarna i skattereglerna. RSV har tillstyrkt förslaget såvitt avser privata
pensionsförsäkringar men ansett att frågan bör utredas vidare beträffande
tjänstepensionsförsäkringar. Enligt verket bör det i motiven klargöras att
kontrolluppgift inte behöver lämnas vid flyttning. Konkurrensverket har
ansett att flera steg bör tas i framtiden för att öka konkurrensen mellan
företag som handhar skattegynnat pensionssparande.
Bakgrund: På den svenska försäkringsmarknaden förekommer med
avseende på de aspekter som nu är aktuella i princip två olika former av
livförsäkringar. Den ena är fondförsäkringar som ger en rätt att flytta för-
säkringssparandet mellan de värdepappersfonder som försäkringsavtalet
pekar ut. Bytet av värdepappersfond görs alltså inom ramen för ett och
samma avtal hos ett fondförsäkringsbolag. Den andra formen av livför-
säkringar är konventionella livförsäkringar där en generell rätt att flytta
ett tillgodohavande för en livförsäkring från ett bolag till ett annat sedan
avtal väl har slutits i princip saknas. I det senare fallet blir en flyttning
således normalt beroende av försäkringsgivarens samtycke.
I det pensionssparande som omfattas av lagen (1993:931) om indivi-
duellt pensionssparande kan ett pensionssparavtal flyttas till ett nytt pen-
sionssparinstitut. Det nya pensionssparavtalet ses som en direkt fortsätt-
ning på det gamla avtalet.
Det finns emellertid bestämmelser som oavsett försäkringsgivarens
samtycke begränsar möjligheten att återköpa ett försäkringssparande.
Begränsningarna tar sikte på det skattegynnade sparandet i pensionsför-
325
säkringar och i individuellt pensionsparande utan försäkringsinslag (IPS).
Syftet med begränsningarna är att inskränka skattesubventionen till spa-
rande som fyller ett verkligt pensionsändamål. En rad villkor ställs därför
upp såväl i inkomstskattereglerna som i FAL för att skattelättnaden skall
inskränkas till ett långsiktigt bundet sparande. En sådan inskränkning är
ett principiellt förbud mot förtida uttag som i fråga om försäkringar be-
nämns återköp. De livförsäkringar som är skattegynnade på detta sätt
kallas i inkomstskattereglerna för pensionsförsäkringar.
Möjligheten att få en pensionsförsäkring återköpt behandlas i punkt 1
av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen (KL). Återköp av pen-
sionsförsäkringar får enligt bestämmelserna ske endast om det tekniska
återköpsvärdet uppgår till högst ett basbelopp och försäkringen inte är
förenad med ett oåterkalleligt förmånstagarförordnade samt premier för
försäkringen inte har betalats senare än tio år före återköpet, eller om det
tekniska återköpsvärdet uppgår till högst 30 procent av ett basbelopp en-
ligt lagen om allmän försäkring. Skattemyndigheterna får därutöver
medge återköp av en pensionsförsäkring, endast om det finns synnerliga
skäl för återköp och detta far ske enligt försäkringstekniska grunder.
Återköpsbegränsningama för pensionsförsäkringar innehåller inget ut-
tryckligt undantag för försäkringstagare som med stöd av avtalsvillkoren
eller försäkringsgivarens samtycke enbart vill flytta sitt avtal till andra
försäkringsgivare och som inte har någonting emot att där binda sparan-
det den tid som krävs för att erhålla skatteförmånen.
Skälen för regeringens förslag: En överföring av försäkringsavtal
från en försäkringsgivare till en annan försäkringsgivare kan principiellt
sett ske på olika sätt. I den renodlade formen innebär överföringen att en
ny försäkringsgivare övertar avtalet utan att försäkringsvillkoren ändras.
Ett partsbyte sker alltså på försäkringsgivarsidan, s.k. substitution. I FRL
finns redan i dag ett flertal bestämmelser om sådana överföringar (se
främst 15 kap. 1-7 §§ om överlåtelse av försäkringsbestånd). Frågor om
sådana överföringar behandlas inte vidare i detta sammanhang.
En annan form av överföring är det fall då försäkringen flyttas via ett
återköp. Försäkringstagaren erhåller då det värde som belöper på försäk-
ringen samt använder beloppet för att teckna en helt ny försäkring hos ett
annat bolag. I detta fall finns inget direkt samband mellan återköpet och
den nya försäkringen. Överföringarna kan också bestå i att den enskilde
överför på försäkringen belöpande värden direkt till en annan försäkring.
Att villkoren inom ramen för avtalen delvis förändras utesluter inte att
det nya avtalet ändå kan ses som en direkt fortsättning på det gamla av-
talet.
Frågan är först om FRL bör innehålla regler som ger försäkringstagar-
na en generell rätt att få återköpa eller, efter mönster från det individuella
pensionssparandet, flytta livförsäkringssparandet till andra bolag.
En sådan bestämmelse skulle innebära ett långtgående ingrepp i avtals-
friheten. En sådan bestämmelse bör inte införas annat än om tunga skäl
talar för detta med hänsyn till försäkringstagarnas intressen.
En lagfäst rätt till återköp eller flyttning skulle visserligen förbättra
konkurrensen på livförsäkringsområdet och förbättra försäkringstagarnas
Prop. 1998/99:87
326
valfrihet. Som Försäkringsutredningen närmare utvecklat kan det inte
uteslutas att en sådan bestämmelse medför extra kostnader for försäk-
ringstagarna i allmänhet och i synnerhet om de tillämpas på nuvarande
traditionella försäkringar. Detta sammanhänger framför allt med proble-
men att bestämma ett rimligt återköpsvärde för alla försäkringar och för-
delningen av kostnaderna för flyttningarna.
En annan svårighet är vilken hänsyn som bör tas och vilka krav som
skall ställas på undersökningar av försäkringstagarens hälsotillstånd vid
återköps- eller flyttningstidpunkten.
En ytterligare konsekvens är den påverkan på försäkringsbolagens pla-
ceringsinriktning som ett sådant förslag skulle kunna få till följd av att
tillgångarna måste placeras mer försiktigt med hänsyn till osäkerheten
om återköp eller flyttning. Det går inte att bortse från den risk för för-
sämrad avkastning som då kan uppkomma. En annan konsekvens kan bli
att försäkringstagarna får betala initialkostnader för samma försäkringar
flera gånger.
Det finns som nyss nämnts redan i dag fondlivförsäkringar med en rätt
att flytta mellan olika värdepappersfonder (se vidare avsnitt 10.1). Dess-
utom finns det möjligheter att flytta mellan olika institut inom ramen för
det individuella pensionssparandet. Båda fallen kan ses som alternativ till
traditionell livförsäkring vilka är särskilt utformade för att tillgodose in-
tresset av valfrihet för det långssiktiga sparandet. Det bör även poäng-
teras att förslagen i detta sammanhang, bl.a. att upphäva nuvarande skä-
lighetsprincip, ger nya och förbättrade förutsättningar att utforma nya
livförsäkringsprodukter efter försäkringstagarnas behov. Ändringarna
möjliggör också konventionella livförsäkringsprodukter i ny form där en
flyttningsrätt kan föreligga och där kostnaderna för en flyttning och kon-
sekvenserna för kapitalförvaltningen kan beaktas och regleras redan vid
avtalets ingående.
Konkurrensen och valfriheten på livförsäkringsområdet kan tillgodoses
väl utan att man måste gå så långt som att införa en generell rätt till flytt-
ning av allt livförsäkringssparande.
Det bör därför inte införas en lagfäst rätt att återköpa eller flytta tillgo-
dohavandet i en konventionell livförsäkring, vare sig för nya eller gamla
avtal. Det finns skäl att understryka att frågan om en sådan reglering kan
väckas på nytt om oacceptabla hinder för spararnas rörlighet mellan för-
säkringsgivarna ställs upp.
För att inte förhindra möjligheterna att flytta ett livförsäkringssparande
i de fall parterna träffat ett avtal med en sådan flyttningsrätt bör i vart fall
reglerna om återköp av en pensionsförsäkring förtydligas. En försäk-
ringstagare som med stöd av försäkringsvillkor eller med försäkrings-
givarens samtycke vill flytta sitt tillgodohavande för att fortsätta försäk-
ringssparandet hos en annan försäkringsgivare bör kunna göra det utan
att hindras av nuvarande inskränkningar i KL för återköpsrätten. En för-
utsättning för att inte överföringen skall anses som återköp bör vara att
det nya avtalet kan ses som en direkt fortsättning av det gamla livför-
säkringsavtalet. De skäl som motiverar nuvarande återköpsbegränsningar
för pensionsförsäkringar måste också beaktas. Om försäkringstagaren
uppfyller kraven på ett långsiktigt sparande genom den gamla försäk-
Prop. 1998/99:87
327
ringen bör inte redan erhållna skatteförmåner förloras då behållningen
förs över till motsvarande långsiktiga sparande hos ett annat försäkrings-
bolag. Bestämmelser av detta slag gäller redan for det individuella pen-
sionssparandet.
Det bör således krävas som förutsättning för flyttning att den nya för-
säkringen är av motsvarande slag som den tidigare försäkringen samt att
försäkringens behållning överförs direkt från den gamla försäkringsgiva-
ren till den nya försäkringsgivaren, så att t.ex. inga kontanter betalas ut.
Som Riksskatteverket har framhållit bör en eventuell ändring i skatte-
reglerna även gälla överföringar mellan pensionsförsäkringar hos en och
samma försäkringsgivare. Skäl till sådana byten torde nämligen finnas i
den mån en önskad förändring inte kan göras genom att ändra villkoren i
den försäkring som redan finns. Om det finns flera sådana försäkringar i
samma bolag bedöms varje försäkring för sig.
Det bör därför införas ett uttryckligt undantag från reglerna i KL om
återköp av pensionsförsäkringar för flyttning av livförsäkringssparande.
Som en förutsättning skall gälla att hela värdet överförs direkt till en ny
pensionsförsäkring. Det innebär att försäkringen skall uppfylla kraven för
den erhållna skatteförmånen, såväl före som efter flyttningen, samt, om
flyttningen skall ske till en försäkring hos annan försäkringsgivare, att
försäkringens behållning överförs direkt till den nya försäkringsgivaren.
Från skattesynpunkt torde de olika försäkringarna vid flyttning därmed
kunna betraktas som samma avtal.
En annan fråga som Riksskatteverket fört fram är om möjligheten till
flyttning även bör gälla tjänstepensionsförsäkringar. Verket avstyrker att
överföringsreglerna skall gälla tjänstepensionsförsäkringar innan det bl.a.
övervägts om en överföring av en försäkring som arbetsgivaren äger
skall förutsätta även den anställdes, dvs. den försäkrades, medgivande.
Tjänstepensionsförsäkringar är regelmässigt förenade med oåterkalle-
liga förmånstagarförordnanden till förmån för den anställde. Förmånerna
kan inte förändras utan den anställdes samtycke. Det oåterkalleliga för-
ordnandet måste således kvarstå för en tjänstepensionsförsäkring. En
tjänstepensionsförsäkring kan överlåtas till följd av ändrade anställnings-
förhållanden. Försäkringen skall dock även efter överlåtelsen ha karaktär
av en tjänstepensionsförsäkring. Ett återköp av en pensionsförsäkring
torde därför inte medges (jfr prop. 1993/94:85 s. 53). Försäkringen kan
emellertid överlåtas till den försäkrade, dvs. till den anställde. Sist-
nämnda möjlighet till överlåtelse bör inte förhindra en tillämpning av
flyttningsreglerna.
Riksskatteverket uttrycker också farhågor för en rätt att flytta från
konventionell livförsäkring till fondförsäkring med hänsyn till risken att
fondandelarna förlorar sitt värde.
I nya tjänstepensionsavtal på arbetsmarknaden har den enskilde fått
möjlighet att själv välja försäkringsgivare för hela eller del av pen-
sionskapitalet. Fondförsäkring har erbjudits från åtskilliga försäkrings-
givare. Mot denna bakgrund är det särskilt angeläget att hindren mot en
flyttning mellan försäkringsgivare undanröjs. Det finns därför inte skäl
att undanta tjänstepensionsförsäkringar från den föreslagna lagbestäm-
melsen.
Prop. 1998/99:87
328
Vissa åtgärder kan vara befogade för att förebygga informations-
problem förenade med livförsäkringsavtal. Det bör ställas högre krav på
innehållet i försäkringsvillkoren och på försäkringsbolagens information.
Ett av kraven är att försäkringstagarna innan de sluter avtal ges infor-
mation om i vad mån försäkringen kan återköpas och hur återköpsvärdet
beräknas. Kraven bör tillgodoses genom sådana informationsföreskrifter
som regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
(jfr det till 1 kap. 1 a § FRL överförda informationsbemyndigandet och
den genomlysningsprincip som föreslagits reglerad i paragrafen).
Det kan ifrågasättas om inte fler steg bör tas för att öka konkurrensen
mellan olika finansiella företag som handhar det skattegynnade pensions-
sparandet.
Det framstår som angeläget att också införa en möjlighet att på ett
skatteneutralt sätt flytta en försäkring från ett försäkringsbolag till ett
individuellt pensionssparande och tvärtom. Denna fråga kräver dock yt-
terligare överväganden kring olika juridiskt-tekniska problem. Ett sådant
problem är skilda regler om utmätningsfrihet och återkrav i konkurs.
Den sistnämnda flyttningsfrågan kräver ytterligare beredning och för-
slag kan därför inte lämnas nu.
Prop. 1998/99:87
329
I det följande behandlas vilka uppgifter som Finansinspektionens tillsyn
över försäkringsrörelse bör omfatta. Förslagen omfattar inte direkt kon-
trollen vid koncessionsprövning. Vissa av förslagen i det föregående får
emellertid betydelse även för koncessionsprövningen (se avsnitt 6.1 och
6.2). Prövningen vid beviljande eller förverkande av koncession berörs i
författningskommentaren till 2 kap. 3 § och 19 kap. 11 § FRL.
Vid sidan av tillsynen över försäkringsrörelse fullgör Finansinspektio-
nen vissa funktioner till följd av särskilda bestämmelser i FRL eller andra
författningar, t.ex. registrering av försäkringsbolag och prövning i sam-
band med överlåtelser av försäkringsbestånd. Någon bedömning av om
inspektionens arbetsuppgifter i sådana delar bör förändras görs inte i
detta sammanhang.
Det tas också upp vissa frågor om ledningens ansvar för riktlinjer och
information, sanktioner vid överträdelser av riktlinjer och Finansinspek-
tionens tillstånd till vissa försäkringsavtal. Däremot görs ingen grundläg-
gande omprövning av sanktionsmöjligheterna.
En kontroll av försäkringsrörelse sker inte bara genom Finansinspek-
tionens bevakning. En kontroll sker också genom de aktuarier som skall
finnas i livförsäkringsbolagen. I det följande behandlas vissa frågor om
aktuariens ställning. Vidare föreslås bl.a. vissa EG-rättsliga anpassningar
av bestämmelserna om revisorer.
Lagar som utgör grunden för Finansinspektionens tillsyn
Grundvalen för Finansinspektionens tillsyn av svenska försäkringsbolag
är FRL. För utländska försäkringsgivare som verkar här finns bestäm-
melser i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i
Sverige (se vidare avsnitt 15.8).
Inspektionen har uppgifter enligt trafikskadelagen (1975:1410), lagen
(1976:357) om motortävlingsförsäkring, lagen (1989:1079) om livförsäk-
ringar med anknytning till värdepappersfonder och den särskilda lagstift-
ningen om vissa livräntor. Inspektionen skall också fullgöra olika ålig-
ganden enligt föreskrifter som har utfärdats med stöd av angivna spe-
ciallagar. Inspektionen har dessutom tillsynsuppgifter enligt vissa andra
lagar med anknytning till försäkringsområdet, t.ex. enligt lagen
(1998:710) med vissa bestämmelser om premiepensionsmyndigheten.
Finansinspektionen har uppgift som normgivare på redovisningsområ-
det med stöd av bemyndiganden i lagen (1995:1559) om årsredovisning i
kreditinstitut och värdepappersbolag och lagen (1995:1560) om årsredo-
visning i försäkringsföretag.
Prop. 1998/99:87
330
Prop. 1998/99:87
Finansinspektionens övergripande tillsynsuppgifter
Hur tillsynen över de svenska försäkringsbolagen skall skötas framgår
dels av FRL, dels av förordningen (1996:596) med instruktion för Finan-
sinspektionen.
Den övergripande tillsynsuppgiften är att verka för en sund utveckling
av försäkringsväsendet (19 kap. 1 § första stycket FRL). Bestämmelser
som slog fast denna s.k. sundhetsprincip infördes i lagstiftningen år 1982
och hämtades ur dåvarande instruktion för inspektionen. Sundhetsregler
finns också i 2 kap. 3 § FRL, enligt vilka koncession får beviljas om den
planerade verksamheten kan antas uppfylla leraven på en sund verksam-
het. Som tidigare utvecklats i avsnitt 6.2 har innebörden av sundheten
inte preciserats närmare. Det har bl.a. uttalats att sundhetskontrollen om-
fattar bolagens hela verksamhet (prop. 1981/82:180 s. 102). I sundhets-
bevakningen har också ansetts ligga dels att Finansinspektionen skall
övervaka att företagen följer gällande bestämmelser på området, dels att
inspektionen skall ge föreskrifter och allmänna råd, dels att myndigheten,
när det bedöms påkallat, anmäler till regeringen sådana tendenser som
strider mot en sund utveckling av försäkringsväsendet och som därför
bör föranleda lagändringar eller andra åtgärder (se SOU 1987:58 s. 441).
I förordningen om instruktion för Finansinspektionen fastslås att de
övergripande målen för inspektionens verksamhet är att bidra till det fi-
nansiella systemets stabilitet och effektivitet samt att verka för ett gott
konsumentskydd (se även prop. 1990/91:177 s. 8). Det konstateras också
att inspektionen skall utöva tillsyn i enlighet med vad som anges i lag
eller annan författning samt att följa och analysera utvecklingen inom
verksamhetsområdet.
Tillsyn av soliditet, skälighet och solidaritet
Som redan framgått vilar försäkringsrörelselagstiftningen främst på prin-
ciperna om soliditet och skälighet. Det har följaktligen ansetts särskilt an-
geläget med en kontroll av efterlevnaden av de bestämmelser som grun-
dar sig på dessa principer. Främst skall tillsynsmyndigheten övervaka att
försäkringsbolagen bedriver verksamheten med bevarad soliditet. Över-
vakningen begränsas inte till att bolagen följer gällande regler, utan den
tar också sikte på hur ett bolag utvecklas i fråga om soliditeten i allmän-
het, så att krav på åtgärder i tid kan ställas på bolagsledningen för att för-
söka bryta en oroande trend. I enlighet med skälighetskravet skall in-
spektionen se till att de svenska bolagen meddelar försäkringar mot pre-
mier och andra villkor som är skäliga samt bevaka att skaderegleringen
sker korrekt. Den offentliga tillsynen över det enskilda försäkringsväsen-
det syftar alltså sedan länge till att skapa garantier för att försäkrings-
tagarnas intresse av ett effektivt och ändamålsenligt riskskydd till skäligt
pris tillgodoses (se prop. 1961:171 s. 282).
Från och med år 1995 granskas försäkringsvillkors skälighet även av
Konsumentverket/KO enligt lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i kon-
331
sumentförhållanden. Även efter den ändringen har dock Finansinspek-
tionen i allt väsentligt behållit sina arbetsuppgifter. Konsumentverket har
emellertid det ansvar och de befogenheter som följer med Konsu-
mentombudsmannens uppgifter att föra talan inför Marknadsdomstolen
om förbud (prop. 1994/95:17 s. 74 ff).
Enligt lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare kan en
sammanslutning av näringsidkare eller en enskild näringsidkare som be-
rörs på motsvarande sätt få villkors skälighet prövade av Marknadsdom-
stolen. Detta gäller emellertid inte villkor i verksamhet som står under
Finansinspektionens tillsyn.
Finansinspektionens sundhetsbevakningen sträcker sig, som utvecklats
i avsnitt 6.2, längre än till en kontroll av efterlevnaden av soliditets- och
skälighetsprinciperna. Sundhetsregeln har bl.a. till en del tyckts fylla en
liknande funktion som skälighetskravet vid kontrollen av en rättvis for-
delning av medel mellan olika försäkringstagargrupper. Det har också
förekommit att den har åberopats i fall där den kollektiva konsolidering-
en bedömts som otillräcklig, dvs. som ett komplement till soliditetsprin-
cipen. Sundhetsregeln har också, i likhet med skälighetsprincipen, ansetts
kräva hänsyn till behovet av försäkring för vissa utsatta riskgrupper,
vilket kunde äventyras genom att bolagen specialiserar sig på mycket
goda risker eller i en utsatt konkurrenssituation differentierar sina
premier (prop. 1984/85:77 s. 50 f).
Sundhetsregeln har också ansetts kräva att varje försäkringsavtal täcker
en försäkringsrisk (prop. 1989/90:34 s. 42). Kraven på storleken av risk-
momentet i försäkringen har sänkts under senare år som en följd av bl.a.
internationell påverkan.
Här kan också nämnas att Finansinspektionen med stöd av sundhets-
regeln har meddelat allmänna råd om ränta på försäkringsbelopp för viss
tid som förflutit sedan försäkringsfall inträffat (FFFS 1993:15).
Tillsyn av organisationen, ägare och ledning m.m.
I samband med ändringar av lagstiftningen om koncessionsprövning har
slagits fast att kravet på sundhet i sådana sammanhang skall avse endast
förhållandena i det enskilda bolaget och inte i försäkringsväsendet som
helhet. Samma krav skall gälla som i fråga om bankverksamhet. Med
stöd av sundhetskravet skall ett försäkringsbolags organisation, verksam-
het enligt bolagsordningen samt inre kontroll- och säkerhetsuppbyggnad
prövas. Bolagets verkställande ledning, dvs. företagsledning och styrelse,
samt större ägare skall uppfylla de kunskapsmässiga krav och vara så
omdömesgilla i sitt handlande som erfordras för att de skall kunna på ett
långsiktigt och stabilt sätt driva sund försäkringsverksamhet. Även de
organisatoriska förhållandena skall bedömas. Uppmärksamheten skall
också riktas på t.ex. verksamhet som en ägare driver vid sidan av den
tillståndspliktiga rörelsen (se prop. 1992/93:257 s. 87). Med stöd av
sundhetskravet skall inspektionen vidare kunna ingripa mot sådana för-
hållanden även sedan koncession har meddelats. Kontrollen av att verk-
samheten leds av lämpliga och kompetenta personer har också ansetts
Prop. 1998/99:87
332
ingå som en del i Finansinspektionens löpande tillsyn (se prop.
1984/85:184 s. 123).
Nyligen har lämplighetskraven på större ägare skärpts samtidigt som
kunskapskraven och lämplighetskraven på ledningen blivit föremål för en
tydligare lagreglering (se 2 kap. 3 § och 3 kap. 2 § FRL). Samtidigt har
möjligheterna att bedriva en effektiv tillsyn av finansiella företag för-
bättrats i och med att det s.k. BCCI-direktivet (95/26/EG) införlivats i de
svenska rörelsereglema. Genom bestämmelserna avses att förhindra att
finansiella företag kommer att ingå i så svåröverskådliga företagsgrupper
att inspektionen inte kan bedriva en effektiv tillsyn (se prop. 1995/96:173
s. 92).
Vissa krav som tidigare omfattades av sundhetskravet vid kon-
cessionsprövningen har således kommit att framgå av särskilda regler.
Det framgår också tydligare att sanktioner kan vidtas beträffande brister i
angivna avseenden som visar sig sedan koncessionen har meddelats (se
19 kap. 11 §).
Som ett led i prövningen av ägare och ledning gäller det allmänna kra-
vet att det skall kunna antas att ägare och ledning inte kommer att mot-
verka en sund utveckling av verksamheten. Som tidigare nämnts har in-
spektionen med stöd av sundhetsregeln fastställt allmänna råd om styr-
ning, intern information och intern kontroll (FFFS 1994:36).
Tillsyn av försäkringsbolagens marknadsföring m.m.
Med stöd av sina allmänna tillsynsbefogenheter kan inspektionen ingripa
mot försäkringsbolagens marknadsföring. Detta följer bl.a. av bestäm-
melserna i 7 kap. 16 § första stycket FRL som anger att styrelsen och
verkställande direktören skall övervaka att anskaffning av ansökningar
om försäkring hos företaget sker på ett sätt som överensstämmer med
god försäkringssed.
Marknadsföringslagen (1995:450) gäller all näringsverksamhet och
omfattar alltså även försäkringsområdet. Tillämpningen av den lagen
ankommer på Konsumentverket/KO samt Stockholms tingsrätt och
Marknadsdomstolen. Konsumentombudsmannen har en övervakande
funktion och agerar i stor utsträckning genom förhandlingar med nä-
ringsidkare eller branschorganisationer. Prövning av förbuds- och infor-
mationsfrågor enligt den lagen görs av Marknadsdomstolen efter ansökan
av Konsumentombudsmannen eller vissa andra. Enligt uppgift är det i
praktiken nästan uteslutande Konsumentverket/KO som ingriper mot
försäkringsbolagens marknadsföring, vid behov efter samråd med Finan-
sinspektionen (se prop. 1994/95:123 s. 134 f).
Förutom försäkringsrörelselagstiftningen tillämpar Finansinspektionen
också delar av konsumentlagstiftningen, bl.a. konsumentförsäkringslagen
(1980:38) och konsumentkreditlagen (1992:830), där viss informations-
plikt föreskrivs. Även den tillsynen bedrivs med stöd av sundhetsreglerna
i FRL. Kopplingen till marknadsföringslagens regelsystem innebär att
även Konsumentverket övervakar att försäkringsbolagen efterlever kon-
sumentförsäkringslagens bestämmelser om information. Av 35 § konsu-
Prop. 1998/99:87
333
mentkreditlagen följer att Finansinspektionen utövar tillsyn över att be-
stämmelserna i den lagen efterlevs av försäkringsgivarna (se prop.
1991/92:82 s. 95 och 145 f.). Inspektionen har också lämnat allmänna råd
om krediter i konsumentförhållanden (FFFS 1997:33).
Nya regler om lämnande av information infördes år 1995 i lagstift-
ningen om försäkringsrörelse. Enligt 7 kap. 19 § FRL skall regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen utfärda före-
skrifter om information i enlighet med bestämmelserna i tredje genera-
tionens direktiv. Sådana föreskrifter har också utfärdats (FFFS 1995:30
och 1995:32). Överträdelser av dessa myndighetsföreskrifter kan resul-
tera i offentligrättsliga åtgärder som bara regeringen och Finansinspek-
tionen kan tillgripa (se prop. 1994/95:184 s. 212
Tillsyn av pris- och konkurrensförhållanden m.m.
Finansinspektionen skall enligt sin instruktion också följa utvecklingen
av och främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden
samt andra viktiga förhållanden inom försäkringsväsendet. Inspektionen
skall också samråda med Konkurrensverket i frågor om tillämpningen av
uppgiftsskyldighet för företag rörande pris- och konkurrensförhållanden.
Konkurrenslagen är tillämplig även för försäkringsbolagens verksamhet
och Konkurrensverkets undersökningar omfattar därför t.ex. företagsför-
värv på försäkringsområdet. Även Finansinspektionen skall pröva sådana
förvärv. Prövningarna görs med stöd av föreskrifterna om förvärv av ak-
tier och andelar i 7 kap. 17 och 17 a §§ FRL och enligt bestämmelserna
om frivillig överlåtelse av försäkringsbestånd i 15 kap. FRL.
Inspektionen har även uppgifter vid sidan av dem som har reglerats i
specialförfattning. Dit hör hanteringen av allmänhetens frågor och klago-
mål. En skyldighet att allmänt lämna upplysningar, vägledning, råd och
annan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhets-
område följer dock redan av bestämmelserna i 4 § förvaltningslagen
(1986:223).
Sanktionsmöjl igheter
Om Finansinspektionen finner anledning till anmärkning mot en försäk-
ringsgivare kan inspektionen vidta åtgärder mot bolaget (19 kap. 11 §
FRL). Myndigheten får till en början meddela de erinringar om bolagets
verksamhet som behövs. Det lindrigaste formella ingripandet består i att
inspektionen skriftligen meddelar sina erinringar. Är avvikelsen av mera
allvarlig karaktär skall inspektionen förelägga bolaget eller styrelsen att
vidta rättelse. Detta gäller bl.a. om avvikelse skett från lagstiftningen om
försäkringsrörelse eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den
lagstiftningen. Detsamma gäller för avvikelser från bolagsordningen eller
grunderna. Inspektionen får i vissa fall även begränsa bolagets förfogan-
derätt eller förbjuda bolaget att förfoga över sina tillgångar i Sverige.
Den mest långtgående åtgärden, att förverka en koncession, har tidigare
Prop. 1998/99:87
334
ankommit på regeringen. Riksdagen har nyligen beslutat en ändrad ord-
ning fr.o.m. den 1 maj 1999 (prop. 1997/98:186, bet. 1998/99:FiU 14 och
rskr. 1998/99:130). Rätten att förverka övergår då i normalfallet på Fi-
nansinspektionen. I 19 kap. 2 och 11 §§ anges de grunder enligt vilka en
koncession kan förklaras förverkad.
Allmänna bestämmelser
Finansinspektionen har flera vägar att få insyn i försäkringsbolagens
verksamhet. För de svenska försäkringsbolagens del slås till en början
fast att styrelsen, verkställande direktören och andra befattningshavare i
ansvarig ställning i försäkringsbolag skall lämna inspektionen de upp-
lysningar om verksamheten som inspektionen begär (19 kap. 3 § FRL).
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, inspektionen far med-
dela föreskrifter om vilka upplysningar en försäkringsgivare skall lämna.
Vidare far Finansinspektionen, när det anses nödvändigt, sammankalla
ett försäkringsbolags styrelse. Har styrelsen inte rättat sig efter en be-
gäran från inspektionen om att kalla till en extra bolagsstämma, får in-
spektionen utfärda en sådan kallelse (8 §).
Dessutom skall styrelsen och verkställande direktören på tid som in-
spektionen bestämmer hålla försäkringsbolagets kassa, övriga tillgångar,
räkenskapsmaterial och andra handlingar tillgängliga för granskning av
befattningshavare hos inspektionen eller av någon annan som inspek-
tionen har förordnat. Företrädare för inspektionen får närvara vid styrel-
sesammanträde, som inspektionen har utlyst, och vid bolagsstämma samt
delta i överläggningarna (9 §).
Ytterligare möjligheter att kontrollera de svenska försäkringsbolagen
ges genom bestämmelserna om revision i 10 kap. 2 § FRL. Enligt det
stadgandet skall Finansinspektionen förordna en eller flera revisorer i
varje försäkringsbolag, om inte inspektionen med hänsyn till rörelsens
ringa omfattning eller av andra skäl anser det obehövligt. För sådana re-
visorer har inspektionen utfärdat allmänna råd (FFFS 1998:5). De av in-
spektionen förordnade revisorerna har till uppgift att tillsammans med de
övriga revisorerna delta i granskningen av bolagets räkenskaper och års-
redovisning samt av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning
(prop. 1981/82:180 s. 233).
Några särskilda kontrollbestämmelser
Anmälan av grunder
Under lång tid har de s.k. grunderna spelat en central roll för främst liv-
försäkringsverksamheten. Grunderna innehåller bl.a. de antaganden som
utgör bas för beräkning av premier och försäkringsersättningar, t.ex. an-
Prop. 1998/99:87
335
taganden om dödlighet och kostnadsutveckling. I avsnitt 8.3.1 och SOU
1993:108 s. 38 ff finns en utförlig redogörelse för systemet med grunder.
Senast samtidigt med att grunderna för livförsäkringar börjar att an-
vändas skall de enligt 7 kap. 8 a § FRL tillställas Finansinspektionen. Till
grunderna skall fogas en redogörelse för de konsekvenser grunderna får
för försäkringstagarna och försäkringsbolaget. Kraven gäller också vid
ändring av livförsäkringsgrunder. För skadeförsäkringsverksamhet gäller
inte någon anmälningsskyldighet.
Grunderna är bindande för försäkringsbolagens verksamhet. Det är
t.ex. förbjudet för ett försäkringsbolag eller dess ombud att till fördel för
enskilda försäkringstagare eller grupper av försäkringstagare, på annat
sätt än genom återbäring, medge direkt eller indirekt nedsättning av de
livförsäkringspremier som bolaget bestämt enligt sina grunder (7 kap.
15 § FRL). Bestämmelsen tillkom för de svenska bolagens del år 1914 i
syfte att bekämpa illojala konkurrensmedel, främst s.k. returprovisioner.
Dessa innebar att försäkringstagare fick rabatt på ett bolags standardpre-
mier genom att erhålla viss del av försäkringsagentens provision. Detta
ansågs vara ett otillbörligt gynnande av somliga försäkringstagare på
andras bekostnad. Bestämmelsen avsåg att förhindra premienedsättning i
sådana fall då den var godtycklig och inte hållbar efter försäkringstek-
niska grunder (se NJA II 1915 s. 62 ff).
Rapportering av försäkringstekniska avsättningar
Krav på rapporteringsskyldighet har införts även på andra områden. Ett
försäkringsbolag skall till Finansinspektionen lämna uppgift om de för-
säkringstekniska avsättningarnas storlek, hur dessa har beräknats samt
uppgift om avgiven återförsäkring och dess storlek. Regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall meddela när-
mare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten (7 kap. 9 § FRL).
Upprättande av placeringsriktlinjer
Ett försäkringsbolag skall upprätta riktlinjer för placering av de skuld-
täckningstillgångar som motsvarar försäkringstekniska avsättningar.
Riktlinjerna skall beakta de särskilda placeringsreglerna. Finansinspek-
tionen kan begära att få ta del av ett bolags riktlinjer, och de kan därmed
tjäna som stöd för inspektionens tillsyn av bolaget. Det ankommer på
styrelsen att fastställa placeringsriktlinjerna och se till att de följs. Styrel-
sen skall vidare fortlöpande pröva om riktlinjerna behöver ändras (8 kap.
7 § FRL). Ändringar kan behövas bl.a. med hänsyn till förändringar av
det belopp som skall skuldtäckas och utvecklingen på de finansiella
marknaderna (se prop. 1994/95:184 s. 163 och 281).
Prop. 1998/99:87
336
Övervakning av förbudet mot annan rörelse
Prop. 1998/99:87
En uppgift i soliditetskontrollen fyller tillsynsmyndighetens bevakning
av efterlevnaden av förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse
än försäkringsrörelse. Endast om det finns särskilda skäl får en försäk-
ringsgivare driva främmande verksamhet (1 kap. 3 § första stycket FRL).
Förbudet kompletteras av de s.k. femprocents- och branschglid-
ningsreglema (7 kap. 17 och 17 a §§ FRL). Reglerna behandlas i avsnitt
8.5.
Övervakning av återförsäkringsavtal
Även för övervakningen av återförsäkringsavtal på livförsäkringens om-
råde har det ställts upp särskilda bestämmelser. I 7 kap. 14 § FRL före-
skrivs bl.a. att ett försäkringsbolag inte utan Finansinspektionens medgi-
vande får sluta avtal där bolaget förbinder sig att i återförsäkring avge än-
nu inte tecknade livförsäkringar, om bolaget inte kan säga upp avtalet
utan ersättning senast ett år efter uppsägningen (se vidare avsnitt 13.3.3).
Finansinspektionens kontroll i praktiken
I praktiken följer Finansinspektionen försäkringsgivarnas verksamhet lö-
pande genom s.k. finansiell tillsyn där t.ex. bokslut, verksamhetsberättel-
ser och löpande rapporter granskas. Särskilda rapporter begärs in för att
belysa olika risker i verksamheten. I granskningsarbetet ingår även att
göra skälighetsbedömningar av nya produkter och avtalsvillkor, huvud-
sakligen på livförsäkringens område.
Finansinspektionen gör även regelbundna besök hos försäkringsföre-
tagen, vissa efter förhandsavisering, andra inte. Beroende på syftet under-
söks antingen hela verksamheten eller viss funktion eller verksamhets-
gren.
Myndigheten för även kontinuerliga överläggningar med branschorga-
nisationerna i tillsynsfrågor. Med erfarenheter från de senaste årens ut-
veckling har inspektionen startat ett förändringsarbete för att utveckla
tillsynen. Inspektionen har i sitt operativa tillsynsarbete allt mer inriktat
sig på att följa upp försäkringsbolagens centrala riskområden, som intern
kontroll, försäkringsrisker, placeringsrisker och operativa risker (rörelse-
risker). Denna utveckling kommer att fortsätta.
Ett stort antal klagomålsärenden, främst avseende försäkringsbolagens
skadehantering, kommer varje år in till Finansinspektionen. Klagomålen,
ca 300 om året, avser oftast bristande aktivitet från bolagets sida, långa
handläggningstider samt dålig information.
Utgångspunkten vid handläggningen av klagomålsärenden är att in-
spektionen i första hand skall koncentrera sina resurser till de klagomål
som är av särskilt intresse från tillsynssynpunkt. Tidigare har Finans-
inspektionen delat in inkomna ärenden i tre olika kategorier. Den första
kategorin avsåg ärenden som innehåller frågeställningar som kan besva-
337
ras direkt av inspektionen. Den andra kategorin gällde ärenden som var
av principiellt intresse från tillsynssynpunkt. Dit hörde främst frågor där
myndigheten inte tidigare gjort uttalanden och fall där det angetts före-
komma flagranta övergrepp. Dessa ärenden handlades genom sedvanligt
remissförfarande med bolaget. Därefter underrättades klaganden om in-
spektionens ställningstagande i ärendet. Även andra som hade anknyt-
ning till eller intresse av inspektionens ställningstagande fick del av be-
slutet. Den tredje kategorin rörde smärre felaktigheter eller andra pro-
blem som kunde lösas direkt av bolaget. Dessa ärenden överlämnades till
berört bolag som svarade direkt till den klagande. Klaganden erhöll ett
brev från inspektionen som förklararde åtgärden samt vart denne kunde
vända sig om frågan inte kunde lösas. Varje bolag avrapporterade där-
efter kvartalsvis i enlighet med vissa fastlagda normer hur reklamations-
fallen hade hanterats.
Handläggningen av klagomålsärendena har nyligen ändrats. Det före-
kommer inte längre någon kategorisering av klagomålsärenden. Klago-
mål och förfrågningar hanteras nu på ett enhetligt sätt. Den som skriftli-
gen vänder sig till inspektionen får ett svar enligt vissa mallar med an-
passning till respektive ärende. I svaren klargörs att inspektionen inte
ingriper i enskilda kundförhållanden och att den inte tar ställning i civil-
rättsliga frågor eller uttalar sig om god sed i enskilda ärenden. Inspektio-
nen lämnar däremot upplysningar i den mån det kan ske genom informa-
tion om föreskrifter, allmänna råd, beslut och liknande som rör den aktu-
ella frågeställningen. Klagomålsärendena utgör en del av arbetet med att
fånga upp problem som behandlas i inspektionens tillsynsarbete.
Prop. 1998/99:87
Regeringens förslag: Finansinspektionens nuvarande uppgift att ver-
ka för en sund utveckling av försäkringsväsendet renodlas till att tillse
att reglerna om näringsverksamheten följs. Tillsynen begränsas där-
med väsentligen till kontroll av stabilitet och genomlysning. Tillsynen
skall däremot inte längre avse skälighets-, effektivitets- eller konkur-
rensfrågor.
Inspektionens klagomålshantering behöver inte gå längre än vad
förvaltningslagen kräver.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer i stort med rege-
ringens förslag (se betänkandet s. 218-219).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med re-
geringens (se promemorian s. 282-286).
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i stort varit positiva till
Försäkringsutredningens förslag att renodla tillsynens inriktning. Fond-
handlareföreningen har ansett att motsvarande bör gälla för arman finan-
siell verksamhet. Finansinspektionen har anfört att den måste få behålla
tillsynen över avtalsvillkoren, eftersom dessa påverkar hela bolagets
verksamhet och inspektionens uppgift är att verka för ett gott konsu-
338
mentskydd. Detsamma har anförts för den marknadsföring som regleras i
inspektionens föreskrifter. Inspektionen har också velat behålla huvud-
ansvaret för bolagens övriga information. Ett klarare lagstöd för ingri-
pande mot villkor som är otydliga för konsumenter i allmänhet har ef-
terlysts av inspektionen.
Remissinstanserna har över lag godtagit försäkringsrörelsepromemo-
rians förslag. Banklagskommittén har tillstyrkt att rörelsereglemas
skyddsintressen läggs till grund för Finansinspektionens tillsynsuppgifter
och att uppgifterna renodlas till att tillse att reglerna om närings-
verksamheten följs på bekostnad av uppgifter gällande konkurrens, ef-
fektivitet och klagomålshantering. Enligt kommittén bör arbetet rörande
marknadsföring och information drivas i samma riktning. Enligt Indust-
riförbundet bör renodlingen av tillsynsuppgiften regleras klarare i FRL.
Finansinspektionen har befarat svårigheter att övervaka genom-
lysningsprincipen och ifrågasätter förenligheten med EG:s regler om lö-
pande förhandskontroll. Förslaget förutsätter enligt inspektionen en
granskning av samtliga villkor. Även stickprovskontroller förutsätter
utökad produktkompetens. En ökad komplexitet och mångfald ökar ock-
så resursbehovet. Enligt inspektionen bör det klargöras vilka lagar utan-
för FRL som tillsynen av information skall avse. Inspektionen ifrågasät-
ter också med hänsyn till revisorernas granskning att tillsynen skall om-
fatta bokföringslagen. Advokatsamfundet har ansett att inspektionen bör
ha huvudansvaret för tillsynen över avtalsvillkorens skälighet. TCO och
Försäkringsmannaförbundet har anfört att Finansinspektionen som ex-
pertorgan har en väsentlig roll i konsumentrådgivningen.
Med anledning av de reformerade rörelsereglema måste också Finansin-
spektionens tillsynsuppgifter av försäkringsbolagen behandlas. Det hade
varit en fördel om tillsynsfrågorna för olika slag av finansiell verksamhet
kunnat behandlas i ett sammanhang. När det gäller t.ex. banker har ett
betänkande med liknande frågor först nyligen presenterats (SOU
1998:160) och beredningen av betänkandet pågår. Det saknas därför un-
derlag för att nu ta ställning till hela Finansinspektionens tillsynsområde.
Enbart företag som omfattas av FRL behandlas således här.
Tillsynens allmänna inriktning
Nuvarande bestämmelser om Finansinspektionens tillsynsuppgifter är
relativt allmänt hållna. I FRL slås det fast att Finansinspektionen skall
verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet (19 kap. 1 §). I för-
ordningen om instruktion för Finansinspektionen anges att målen för
verksamheten är att bidra till det finansiella systemets stabilitet och ef-
fektivitet samt att verka för ett gott konsumentskydd.
I ett tidigare avsnitt har det sagts att rörelsereglemas skyddsintressen
också skall ligga till grund för Finansinspektionens tillsynsuppgifter (se
Prop. 1998/99:87
339
avsnitt 5). Detta förhindrar i och för sig inte att inspektionen har vissa
andra uppgifter på området än att verka för ett gott försäkrings-
tagarskydd. När det gäller den löpande tillsynen av försäkringsrörelse bör
emellertid Finansinspektionens tillsyn mer renodlat än i dag tillvarata
försäkringstagarnas intressen i de avseenden som försäkringsrörelsereg-
lema tar sikte på.
En huvuduppgift för tillsynen bör således vara att främja att ingångna
försäkringsavtal kan fullföljas mot dem som rörelsereglerna i första hand
avser att skydda (direktförsäkringstagare och andra ersättningsberät-
tigade med samma behov av skydd). Tillsynen bör här avse sådana för-
hållanden som rör försäkringsgivarens förmåga att betala utlovad för-
säkringsersättning och att infria andra förpliktelser på grund av försäk-
ringsavtal. Bevakningen av att försäkringsrörelsen bedrivs med en till-
fredsställande soliditet, likviditet och riskhantering är särskilt betydelse-
full. Av betydelse är också kontrollen av bolagets organisation och dess
interna ekonomiska kontroll och säkerhet. Även tillsynen av att återför-
säkringen är tillfredsställande anordnad är motiverad utifrån detta in-
tresse. Här är det är alltså sammanfattningsvis fråga om tillsyn för att
tillgodose stabilitetsprincipen och efterlevnaden av de mera detaljerade
bestämmelser som bygger på denna princip. Hit kan man också räkna
kontrollen av att bolaget inte överträder de lagar som gäller för försäk-
ringsrörelse respektive bolagsordningen eller de riktlinjer och interna
föreskrifter, t.ex. för riskhanteringen, som antagits för verksamheten.
Finansinspektionens första och främsta tillsynsuppgift bör alltså vara att
verka för försäkringsrörelsens stabilitet i en vid bemärkelse.
En annan uppgift för tillsynen bör vara att främja att försäkringsbola-
gens information till direktförsäkringstagare ger en god genomlysning av
försäkringens villkor och värdeutveckling. En viktigt roll får här den
ekonomiska informationen om kostnader och förmåner. Även den in-
formation som lämnas till livförsäkringstagare under avtalstiden hamnar i
fokus. I denna del är det alltså fråga om tillsyn av sådana förhållanden
som hör samman med genomlysningsprincipen och de informationsregler
som följer av EG:s tredje livförsäkringsdirektiv.
Med anledning av Finansinspektionens farhågor i denna del bör starkt
framhållas att avsikten inte är att det skall ske en löpande förhandskon-
troll av försäkringsbolagens informationsmaterial. Tillsynen bör i stället
vara allmänt dirigerande och styrande genom föreskrifter och allmänna
råd i kombination med vissa uppföljningar eller stickprovskontroller i
efterhand. De klagomål som lämnas till inspektionen bör också kunna
tjäna som grund för att fånga upp problemområden där allmänna tillsyn-
sinsatser behövs. Det bör också framhållas att ansvaret för att informa-
tionen ger en god genomlysning i första hand åvilar försäkringsbolagen.
En tillsyn med hänsyn till genomlysningsprincipen förutsätter under
alla förhållanden att Finansinspektionen har en god produktkompetens.
Även den tillsyn som skall ske med hänsyn till bestämmelser om premie-
beräkning och andra soliditetsbestämmelser förutsätter god villkorskom-
petens. En ökad produktutveckling och mångfald ställer i dessa avseen-
den större krav på Finansinspektionens tillsyn. Sammantaget medför de
nya rörelsereglema ökade krav på insatser från inspektionens sida.
Prop. 1998/99:87
340
Tillsynen av försäkringsbolagens information skall också gälla efter-
levnaden av vissa särskilda bestämmelser om information i FRL. Det
gäller bl.a. innehållet i placeringsriktlinjer.
I samma mån som i dag skall Finansinspektionens tillsyn tills vidare
gälla även information som krävs enligt viss lagstiftning utanför FRL.
Tills vidare skall inspektionens tillsynsuppgifter även avse försäkrings-
bolagens årsredovisningar och annan extern redovisningsinformation (se
vidare avsnittet om information nedan).
Att verka för en god genomlysning av försäkringar och försäkringsrö-
relse kan alltså sammanfattningsvis beskrivas som en andra huvuduppgift
för tillsynen.
Vidare bör Finansinspektionen verka för att den skyddsvärda kretsens
intressen inte eftersätts i en del andra avseenden som inte direkt rör frå-
gor om stabilitet och ekonomisk genomlysning. Tillsynen bör här avse
bl.a. rutiner och agerande vid anskaffning av försäkringar, förvaltningen
och skaderegleringen. Den bör också avse t.ex. att bolagen löpande upp-
rättar och förvarar den dokumentation som behövs för att den skyddsvär-
da kretsen skall kunna ta tillvara sin rätt mot bolaget. Som ett led i tillsy-
nen i denna del bör också ingå en kontroll av att använda villkor inte är
otydliga för konsumenter i allmänhet, att inte särskilda skyddsbestäm-
melser kringgås, t.ex. de särskilda överskottsreglerna i livförsäkringsbo-
lag, samt att bolaget har interna föreskrifter och rutiner för att främja en
korrekt behandling av kunderna. Tillsynen i dessa delar hör samman med
principen om god försäkringsstandard.
Finansinspektionens löpande tillsyn kan inte begränsas till efterlevna-
den av bestämmelser i FRL. Tillsynen bör även avse tillämpningen av
bestämmelser som ställts upp i andra författningar för försäkringsrörelse
för att skydda försäkringstagarna. Det gäller i första hand efterlevnaden
av särskilda bestämmelser för verksamheten i trafikskadelagen, lagen om
motortävlingsförsäkring och trafikförsäkringsförordningen (1976:359).
Finansinspektionens tillsyn bör också med hänsyn till dessa författningar
ha den allmänna inriktning som nyss behandlats, om inte särskilda be-
stämmelser innebär annat.
De skyddsintressen som skall tillgodoses enligt rörelsereglerna kan
undantagsvis motivera att Finansinspektionens löpande kontroll av för-
säkringsbolagens verksamhet sker med hänvisning till andra författningar
för näringsverksamheten, t.ex. bokföringslagen (1976:125) och lagen om
årsredovisning i försäkringsföretag. Inspektionen bör alltså inte förtas
möjligheten att i den löpande tillsynen kunna ingripa mera direkt mot
överträdelser av författningar som reglerar försäkringsbolagens närings-
verksamhet. Det ligger dock i sakens natur att tillsynen skall begränsas
till efterlevnaden av sådana bestämmelser, vare sig de finns i FRL eller i
någon annan författning, som är av betydelse för det skydd för direkt-
försäkringstagarnas och jämställdas intressen som särregleringen skall
tillgodose. Tillsynen skall inte heller behöva ta sikte på sådana frågor
som faller inom andra myndigheters ansvarsområden, t.ex. anställnings-
och miljöfrågor, eller förhållanden där en tillfredsställande kontroll gjorts
av andra funktionärer, t.ex. av bolagets revisorer. Den närmare avgräns-
ningen av Finansinspektionens tillsyn i nu behandlade delar bör, som
Prop. 1998/99:87
341
Lagrådet funnit, närmare utvecklas genom tillsynspraxis med hänsyn till Prop. 1998/99:87
de utgångspunkter som utvecklas i det följande.
Tillsyn av skälighet
Som en konsekvens av slopandet av skälighetsprincipen i rörelsereglema,
bör Finansinspektionens tillsyn inte ta sikte på frågor om sådana soli-
daritets- och skälighetsaspekter som denna princip har omfattat. Avtals-
villkorens skälighet på konsumentområdet kommer därmed mer renodlat
än i dag att ankomma på Konsumentverket/KO att granska och beivra
enligt lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Inspektionens
tillsyn skall inte heller avse prövningar av avtalsrättsliga tvister, t.ex. om
ett försäkringsfall föreligger eller om en erbjuden försäkringsersättning
är skälig. Att tillsynen skall kunna omfatta försäkringsbolagens vill-
korsutformning med hänsyn till stabilitetsprincipen, genomlysnings-
principen och principen om god försäkringsstandard följer av vad som
tidigare anförts.
Att tillsyn med hänsyn till skälighetsprincipen blir relevant för vissa
äldre försäkringar följer av förslagen i avsnitt 14.2.
Marknadsföring och annan information
Information till försäkringstagarna kan vara av olika slag. Information
kan t.ex. lämnas mer allmänt genom annonser eller reklammaterial. In-
formation kommer också försäkringstagare till del genom att dessa tar
del av själva avtalsvillkoren. Information lämnas också i samband med
förnyelse av försäkringsavtal. Dessutom överförs information till för-
säkringstagare eller dem som är intresserade av en försäkring genom per-
sonkontakter, t.ex. i samband med bolagets anskaffning av försäkrings-
avtal eller i samband med skaderegleringen. Vidare kommer bolagens
information försäkringstagarna indirekt till del, t.ex. via tidningsartiklar
med analyser av bolagens årsredovisningar eller annat externt material.
Det kan med andra ord vara svårt att urskilja vad som närmare hör till
marknadsföring och vad som hör till annan slag av information.
Tillsynen av försäkringsbolagets marknadsföring och information är i
dag uppdelad mellan Finansinspektionen och Konsumentverket/KO. An-
svarsfördelningen kan förenklat beskrivas som så att Finansinspektionen
har huvudansvaret för marknadsförings- och informationsfrågorna, me-
dan Konsumentverket/KO har det ansvar och den befogenhet som följer
med KO:s uppgift att föra talan inför Marknadsdomstolen om förbud.
Inom Regeringskansliet pågår för närvarande ett arbete där ansvarsför-
delningen och arbetsuppgifterna mellan Finansinspektionen och Konsu-
mentverket/KO behandlas. I det sammanhanget diskuteras informations-
frågor för försäkringsrörelse och andra slag av finansiell rörelse.
Det har nyss angivits att Finansinspektionens tillsyn med stöd av FRL i
vart fall bör angå frågor om villkorens tydlighet samt frågor om ekono-
misk information om kostnader och förmåner för försäkringar. Med stöd
342
av principen om god försäkringsstandard kan inspektionens tillsyn även
komma att ta sikte på att bolagets informationsrutiner är tillfredsstäl-
lande, t.ex. att information lämnas till försäkringstagare och att infor-
mationen inte innehåller felaktigheter.
Frågan om en ändring av tillsynsuppgiftema mellan Finansinspektio-
nen och Konsumentverket/KO i övriga delar bör som berörts inte avgöras
nu. Sådana frågor bör i stället behandlas inom ramen för nyss nämnda
arbete inom Regeringskansliet. Det innebär att Finansinspektionen tills
vidare skall behålla huvudansvaret för marknadsförings- och informa-
tionsfrågorna samt att KO med stöd av Konsumentverket har ansvaret
och befogenheten att föra talan inför Marknadsdomstolen. Finansinspek-
tionens tillsyn med stöd av lagar utanför FRL gäller på samma sätt som i
dag i första hand konsumentkreditlagen men också marknadsföringsla-
gen. Inspektionen bör dessutom fullgöra vissa tillfälliga uppgifter i av-
vaktan på en ny försäkringsavtalslag (se avsnitt 6.2). Myndigheterna bör
självfallet även fortsättningsvis samråda med varandra.
Inom Justitiedepartementet bereds också ett förslag från Redovisnings-
kommittén angående tillsynen av de finansiella företagens redovisning
(SOU 1996:157). Förslaget innebär mycket förenklat att Bokförings-
nämnden skall ha huvudansvaret för den till lag kompletterande redovis-
ningsnormgivningen och tillsynen över redovisningslagstiftningen i fråga
om finansiella företag.
Frågan om ansvaret för den kompletterande normgivningen och tillsy-
nen av de finansiella företagens offentliga redovisning bör inte heller
avgöras nu. Tills vidare bör alltså Finansinspektionen ha kvar sina upp-
gifter på redovisningsområdet avseende de finansiella företagens bok-
föring och redovisning
Informationsfrågor kontra EG:s regler
När bemyndigandet i 7 kap. 19 § FRL om närmare föreskrifter för infor-
mationsgivningen infördes uppfattades EG:s förteckning i ämnet som i
princip tvingande (se prop. 1994/95:184 s. 211). Frågeställningen har
sedan dess varit föremål för en mer fördjupad analys inom Regerings-
kansliet. Erfarenheterna från tillämpningen i andra länder av de aktuella
direktivsbestämmelsema och analysen i övrigt visar att krav kan ställas
på informationen som går längre än vad som direkt framgår av förteck-
ningen i direktivet.
Konkurrensfrågor
Som ett utflöde av skälighetsprincipen och som en del av uppgiften att
verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet omfattar Finans-
inspektionens tillsyn även konkurrensfrågor. Remissinstanserna är ense
om att Finansinspektionens tillsyn inte särskilt skall ta sikte på konkur-
rensaspekter. Regeringen delar bedömningen att sådana frågor inte längre
bör ankomma på Finansinspektionen utan på Konkurrensverket. En an-
Prop. 1998/99:87
343
nan sak är om inspektionen bör underrätta Konkurrensverket om förhål-
landen som kan vara överträdelser av konkurrenslagstiftningen eller av
särskilt intresse från konkurrensbegränsningssynpunkt. Dessa frågor bör
inte lagregleras. Frågan bör lämpligen prövas av regeringen och regleras
i förordningen för inspektionens verksamhet.
Klagomålshantering
Finansinspektionens hantering av allmänhetens klagomål har under sena-
re år minskat i omfattning. I stället har inspektionen verkat för att bola-
gen utformar egna system för att ta hand om klagomålen.
En viktig roll för rådgivning till försäkringstagarna har Konsumenter-
nas Försäkringsbyrå. Även Konsumentverket har numera en särskild en-
het som behandlar bl.a. försäkringsfrågor.
Finansinspektionen bör som en konsekvens av de ändrade rörelsereg-
lema inte behöva gå längre i sin hantering av allmänhetens klagomål än
vad serviceregeln i 4 § förvaltningslagen kan anses kräva. Några sär-
skilda bestämmelser behövs inte för att detta skall gälla. Det utesluter
inte att Finansinspektionen använder allmänhetens klagomål som ett led i
sin allmänna tillsyn av försäkringsbolagen.
Regeringens förslag: Styrelsen skall fastställa såväl försäkringstek-
niska riktlinjer som placeringsriktlinjer, se till att riktlinjerna följs och
fortlöpande pröva om de behöver ändras. Däremot skall det försäk-
ringstekniska beräkningsunderlaget inte behöva antas av styrelsen.
Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon bestämmelse
om att styrelsen ansvarar för att föreskriven informationsskyldighet
till försäkringstagarna och Finansinspektionen fullgörs.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer delvis med rege-
ringens förslag (se betänkandet s. 221, 282 och 283). Det föreslås en be-
stämmelse om att styrelsen ansvarar för information till försäkringstagare
och Finansinspektionen.
Banklagskommitténs förslag: Överensstämmer delvis med rege-
ringens (se betänkandet s. 56 och 57). Kommittén föreslår också en be-
stämmelse om styrelsens ansvar för information.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer delvis
med regeringens (se promemorian s. 287 och 288). En bestämmelse om
styrelsen ansvar för föreskriven informationsskyldighet föreslås. Vidare
föreslås att också det tekniska underlaget skall antas av styrelsen.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har godtagit de remitte-
rade förslagen. Främst Aktuarienämnden har dock ansett att styrelsen
inte skall behöva anta det tekniska underlaget. Hovrätten för Västra Sve-
Prop. 1998/99:87
344
rige och Försäkringsförbundet har anfört att styrelsen ansvarar för in-
formationen enligt regler om ledningens ansvar och att det därför inte
behövs någon särbestämmelse.
Bakgrund: Enligt särskilda regler skall styrelsen fastställa placerings-
riktlinjer och se till att de följs. Styrelsen skall även fortlöpande pröva
om riktlinjerna behöver ändras (8 kap. 7 § FRL). Enligt sanktionsreg-
lerna kan Finansinspektionen meddela föreläggande om rättelse bl.a. om
placeringsriktlinjerna inte är tillfredsställande med hänsyn till rörelsens
omfattning och beskaffenhet (19 kap. 11 §). Av reglerna följer således att
styrelsen skall ändra riktlinjerna om de inte uppfyller dessa krav.
I FRL finns också vissa bestämmelser som tar sikte på information.
Således finns i 8 kap. 7 § bestämmelser om att styrelsen ansvarar för in-
formationen som skall lämnas om placeringsriktlinjer.
Fastställande och omprövning av riktlinjer
Placeringsriktlinjerna och de föreslagna försäkringstekniska riktlinjerna
är motiverade av försäkringsrörelsens särskilda inriktning. Fastställandet
bör på samma sätt som gäller för nuvarande grunder regleras i lag. Som
tidigare utvecklats bör en bestämmelse införas där bolaget åläggs en
skyldighet att upprätta och följa försäkringstekniska riktlinjer (se avsnitt
8.3.1). På samma sätt som för nuvarande placeringsriktlinjer bör de för-
säkringstekniska riktlinjerna fastställas och fortlöpande omprövas av sty-
relsen. Styrelsen bör även åläggas att se till att riktlinjerna följs. En be-
stämmelse om detta bör finnas i 8 kap. FRL (se 8 kap. 7 §).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag innebär att även det försäk-
ringstekniska underlaget skall antas av styrelsen. Framförallt Aktuarie-
nämnden har avstyrkt detta förslag.
Med den uppdelning mellan försäkringstekniska riktlinjer och beräk-
ningsunderlag som föreslagits skall riktlinjerna innehålla de övergripande
principerna och ramarna för premiesättning m.m., medan det komplette-
rande underlaget skall innehålla mera detaljerade beräkningsantaganden
och liknande uppgifter. Det är i första hand riktlinjerna som bör prövas
och fastställas av styrelsen. Till skillnad mot de försäkringstekniska
grunderna skall de försäkringstekniska riktlinjerna och det tekniska un-
derlaget inte ligga till grund för försäkringstagarnas rättigheter och skyl-
digheter gentemot försäkringstagarna. Det bör därför kunna ankomma på
bolaget att bedöma om det beräkningstekniska underlaget bör behandlas
och beslutas av styrelsen. Det torde i vart fall inte nu vara nödvändigt att
kräva att styrelsen utöver riktlinjerna regelmässigt skall fastställa också
de beräkningsmässig uppgifterna i underlaget.
Prop. 1998/99:87
345
Styrelsens ansvar för information
Prop. 1998/99:87
Senast i försäkringsrörelsepromemorian har det föreslagits en allmän
bestämmelse om att styrelsen skall ansvara för information som skall
lämnas till försäkringstagare och Finansinspektionen. En sådan regel är
också konsekvent med hänsyn till nuvarande bestämmelse som ålägger
styrelsen ett särskilt ansvar för information till försäkringstagarna om
innehållet i placeringsriktlinjerna.
En sådan bestämmelse tydliggör i och för sig styrelsens ansvar för in-
formationsfrågor. Styrelsens ansvar för den löpande förvaltningen täcker
dock även informationsfrågorna. En särregel för försäkringsbolagen är
därför knappast motiverad (jfr avsnitt 5.3). Enligt regeringens mening
bör en sådan så pass allmänt hållen bestämmelse om informationsansva-
ret inte införas.
Till följd av bedömningen bör nuvarande regler i 8 kap. 7 § om styrel-
sens ansvar för information om placeringsriktlinjer tas bort.
Regeringens förslag: Finansinspektionen får förelägga försäkrings-
bolag att vidta rättelse om de försäkringstekniska riktlinjerna eller
placeringsriktlinjerna inte följs. Detsamma gäller om riktlinjerna eller
det försäkringstekniska underlaget inte är tillfredsställande med hän-
syn till rörelsens omfattning och beskaffenhet.
Överträdelser av riktlinjerna skall omfattas av sanktioner enligt be-
stämmelserna om skadestånd och om klander av bolagsstämmobeslut.
Vid registrering av ett beslut av bolagsstämman skall Finansin-
spektionen vägra registrering, om det anmälda beslutet strider mot de
försäkringstekniska riktlinjerna. Någon motsvarande bestämmelse in-
förs inte nu för placeringsriktlinjer.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag. Utredningen har dock inte föreslagit någon uttryck-
lig möjlighet till rättelseföreläggande för placeringsriktlinjemas utform-
ning. Vidare har utredningen föreslagit att även beslut som strider mot
placeringsriktlinjer skall vägras registrering (se betänkandet s. 219-224,
294 och 295).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer väsent-
ligen med regeringens förslag. Enligt promemorians förslag var sanktio-
nerna i form av skadestånd och klander även kopplade till överträdelser
av det försäkringstekniska beräkningsunderlaget (se promemorian s.
288-290).
Remissinstanserna har i stort tillstyrkt försäkringsutredningens för-
slag eller lämnat det utan erinran. Finansinspektionen har avstyrkt att
placeringsriktlinjerna skall behandlas på samma sätt som försäkringstek-
niska riktlinjer vid registreringen, eftersom endast de förstnämnda mera
346
rutinmässigt skall ges in till inspektionen. Enligt inspektionen finns det
inte heller skäl att kräva att placeringsriktlinjer regelmässigt skall ges in.
Remissinstanserna har lämnat försäkringsrörelsepromemorians förslag
utan erinran. Aktuarienämnden har som tidigare redovisats ansett att en-
dast riktlinjerna skall behöva antas av styrelsen och sändas in till inspek-
tionen.
Bakgrund: Om ett försäkringsbolag inte följer de bestämmelser som
antagits i bolagsordningen eller grunderna skall Finansinspektionen fö-
relägga bolaget eller styrelsen att vidta rättelse (19 kap. 11 § FRL). En
sådan rättelse kan ske, dels genom att bolaget undanröjer förhållandet
som strider mot bolagsordningen eller grunderna, dels genom att bolags-
ordningen eller grunderna anpassas till de nya förhållandena. I det senare
fallet blir en ändring av bolagsordningen föremål för särskild prövning.
Motsvarande bestämmelse saknas för placeringsriktlinjer. Enligt lag-
rummet kan inspektionen dock fordra att placeringsriktlinjer rättas, om
de inte är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffen-
heten av bolagets rörelse. Samma möjlighet att kräva rättelse föreligger i
fråga om bolagsordningen och grunderna.
Om ett beslut som anmäls för registrering eller en handling som ges in
i samband med anmälan strider mot lag, bolagsordning eller grunder,
skall sökanden föreläggas att inom viss tid avge yttrande eller vidta rät-
telse. Om inte föreläggandet följs skall anmälningen avskrivas. Om ytt-
rande inkommer men hindret kvarstår skall registrering vägras (20 kap.
4 §). Motsvarande regler saknas för placeringsriktlinjer.
Sanktioner vid överträdelser av riktlinjerna
Efterlevnaden av försäkringstekniska riktlinjer och placeringsriktlinjer
bör i princip sanktioneras på samma sätt som gäller bolagsordningen och
nuvarande grunder. Finansinspektionen bör därför kunna förelägga bola-
get eller styrelsen att vidta rättelse om riktlinjerna överträds. Till följd av
vad som föreslagits i det föregående skall regler tas in i FRL om att bola-
get och styrelsen skall följa riktlinjerna. Det behövs därför inte någon
sådan särskild bestämmelse om rättelseföreläggande i 19 kap. 11 § för
dessa fall.
För att riktlinjerna skall kunna fungera som analys-, styrnings- och
kontrollunderlag måste de naturligtvis vara av tillräcklig kvalitet. Finans-
inspektionen bör därför kunna förelägga bolaget att vidta rättelse om
riktlinjerna inte är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen eller
beskaffenheten av bolagets rörelse.
När det gäller placeringsriktlinjer tillkommer visserligen den kompli-
kationen att de inte rutinmässigt måste ges in till Finansinspektionen. Det
finns skäl att avvakta med ett ställningstagande till om en sådan an-
mälningsskyldighet bör införas. Som tidigare anförts har riktlinjerna bl.a.
en betydelsefull roll för att tillgodose sådana aspekter som samman-
hänger med matchningskravet. Det faktum att placeringsriktlinjerna inte
Prop. 1998/99:87
347
löpande behöver ges in till Finansinspektionen bör inte förhindra att in-
spektionen får fordra rättelser om sådana riktlinjer konstateras vara otill-
fredsställande, t.ex. i samband med den löpande tillsynen. Rättelse-
sanktionen bör även gälla för de fall att det försäkringstekniska beräk-
ningsunderlaget inte är tillfredsställande utformat.
De försäkringstekniska riktlinjerna och placeringsriktlinjerna är av-
sedda av vara bindande för verksamheten på samma sätt som bolagsord-
ningen. En ändring bör därför göras i bestämmelserna om skadestånd i
16 kap. 1 och 3 §§ och om bolagsstämmobeslut i 9 kap. 20 § varigenom
riktlinjerna jämställs med bolagsordningen.
Riktlinjernas betydelse vid registrering av beslut
Ett bolagsbeslut som strider mot riktlinjerna bör inte registreras. Det an-
förda kan under alla förhållanden tillämpas på anmälda beslut som strider
mot de försäkringstekniska riktlinjerna, vilka skall ges in till inspektio-
nen när de börjar att användas första gången eller när de börjar att an-
vändas efter en ändring.
Det är i och för sig inte bra om inspektionen registrerar beslut som
strider mot placeringsriktlinjerna. Utan att införa en rapporteringsskyl-
dighet för sådana riktlinjer skulle emellertid registreringen bli beroende
av om inspektionen har kännedom om innehållet i riktlinjerna. I prakti-
ken skulle inspektionen då tvingas att infordra riktlinjerna i registrerings-
ärendet för en närmare kontroll.
Eftersom det inte nu införs något krav på löpande anmälan av place-
ringsriktlinjer bör den av utredningen föreslagna ändringen av 20 kap.
4 § genomföras endast för de försäkringstekniska riktlinjerna.
Regeringens förslag: Kravet på Finansinspektionens medgivande till
vissa återförsäkringsavtal inom livförsäkring slopas.
Prop. 1998/99:87
Försäkringsutredningens och försäkringsrörelsepromemorians
förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se betänkandet s. 235
och se promemorian s. 290 och 291).
Remissinstanserna har tillstyrkt förslagen eller lämnat dessa utan erin-
ran.
Skälen för regeringens förslag: För övervakningen av återförsäk-
ringsavtal på livförsäkringens område har det uppställts särskilda be-
stämmelser. I 7 kap. 14 § FRL föreskrivs att Finansinspektionens med-
givande krävs för avtal där bolaget förbinder sig att i återförsäkring avge
ännu inte tecknade livförsäkringar. Medgivande behövs dock inte om
bolaget kan säga upp avtalet utan ersättning senast ett år efter uppsäg-
ningen. Utan inspektionens medgivande får ett bolag inte heller sluta av-
tal om att avge återförsäkring av en redan tecknad livförsäkring, om för-
348
säkringen vid avtalets ingående varit i kraft i längre tid än ett halvt år.
Bestämmelserna gäller dock inte rena återförsäkringsbolag. Reglerna
infördes år 1914 och avsåg att förebygga osunda återförsäkringsavtal
inom livförsäkringen. Sådana avtal ansågs kunna leda till att livförsäk-
ringstagarna gick miste om skälig återbäring (se prop. 1914:50 s. 51).
Bestämmelsen har även ansetts ha ett soliditetssyfte (se SOU 1986:8 s.
82).
Det bör i princip vara bolagets sak att avgöra vilka återförsäkringsavtal
som skall ingås, om inte särskilda skäl talar för en prövning med hänsyn
till de skyddsintressen som FRL skall tillgodose. Bestämmelserna i 7
kap. 14 § FRL om medgivande för att ingå vissa avtal bör alltså kunna
upphävas. En annan sak är att Finansinspektionen i sin tillsyn också i
framtiden skall kunna ingripa om avtal om återförsäkring inte är till-
fredsställande med hänsyn till den allmänna stabilitetsprincip som före-
slagits i 1 kap. 1 a §.
Regeringens förslag: Nuvarande förbud mot nedsättning av premier
för vissa livförsäkringar slopas.
Prop. 1998/99:87
Försäkringsutredningens och Försäkringsrörelsepromemorians
förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se betänkandet s. 224
och se promemorian s. 290 och 291).
Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot förslagen.
Bakgrund: Ett uttryck för nuvarande grunders bindande verkan mot
försäkringstagarna är förbudet för ett försäkringsbolag eller dess ombud
att till fördel för enskilda försäkringstagare eller grupper av försäkrings-
tagare, på annat sätt än genom återbäring, medge direkt eller indirekt
nedsättning av de livförsäkringspremier som bolaget bestämt enligt sina
grunder (7 kap. 15 § FRL). Bestämmelsen tillkom år 1914 i syfte att be-
kämpa användande av illojala konkurrensmedel, främst s.k. returprovi-
sioner. Dessa innebar att försäkringstagare fick rabatt på ett bolags stan-
dardpremier genom att erhålla viss del av försäkringsagentens provision.
Detta ansågs vara ett otillbörligt gynnande av somliga försäkringstagare
på andras bekostnad. Bestämmelsen avsåg att förhindra premienedsätt-
ning i sådana fall då den var godtycklig och inte hållbar enligt försäk-
ringstekniska grunder (se NJA II 1915 s. 62 ff).
Skälen för regeringens förslag: Eftersom systemet med försäkrings-
tekniska grunder slopas och rörelsereglerna inte längre skall ta sikte på
konkurrensaspekter, bör även nuvarande förbud i 7 kap. 15 § FRL mot
premienedsättning i livförsäkringsrörels