Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 18 mars 1999
Göran Persson
Lars Engqvist
(Socialdepartementet)
Propositionen innehåller förslag till lag som ger rätt för vissa personer
som steriliserats mot sin vilja eller på någon annans initiativ att begära
och erhålla ekonomisk ersättning av staten.
För att vara ersättningsgrundande skall steriliseringen ha skett innan
den nu gällande steriliseringslagen (1975:580) trädde i kraft den 1 januari
1976. I lagen uppställs därutöver vissa villkor för att ersättning skall be-
viljas. Dessa villkor är utformade så att ersättning skall utgå om vissa
yttre omständigheter eller kriterier är uppfyllda.
Ersättningen är ett schablonbelopp om 175 000 kr.
En särskild nämnd skall handlägga och besluta i ersättningsfrågorna
efter det att ansökan lämnats till nämnden. Nämndens beslut skall inte gå
att överklaga.
1 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 71
Prop. 1998/99:71
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................3
2 Lagtext...............................................................................................3
2.1 Förslag till lag om ersättning till steriliserade i vissa fall... 4
2.2 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).....6
3 Ärendet och dess beredning..............................................................8
4 Regeringens allmänna överväganden................................................8
5 Steriliseringslagstiftningen och dess tillämpning..............................9
5.1 1934 års steriliseringslag....................................................9
5.2 1941 års steriliseringslag..................................................10
5.3 Frivilliga steriliseringar....................................................11
5.4 Steriliseringar som inte var frivilliga................................12
6 Principer för ersättning och organisation........................................13
6.1 Vad lagen skall reglera.....................................................13
6.2 Villkor för att ersättning skall beviljas.............................14
6.2.1 Steriliseringar utan egen ansökan eller skriftligt sam-
tycke..................................................................................15
6.2.2 Steriliseringar i anslutning till vissa typsituationer..........15
6.2.3 Sterilisering efter otillbörlig påverkan eller försumlig-
het av myndighet...............................................................20
6.2.4 Brister i underlagsmaterialet.............................................21
6.3 Ersättningens storlek.........................................................21
6.4 Vem skall besluta om ersättning?.....................................23
6.5 Möjlighet för sökanden att muntligen lämna uppgifter.... 24
6.6 Offentlighet och sekretess.................................................25
6.7 Överklagande av beslut.....................................................26
6.8 Vem skall initiera frågan om ersättning?..........................27
6.9 När skall ansökan senast göras?.......................................27
6.10 Handläggningsfrågor m.m................................................28
7 Kostnadseffekter..............................................................................29
8 Författningskommentar...................................................................30
8.1 Förslag till lag om ersättning till steriliserade i vissa fall. 30
8.2 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)... 35
Bilaga 1 Utredningens sammanfattning.........................................36
Bilaga 2 Utredningens lagförslag...................................................54
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag............................................57
Bilaga 4 Lagrådets yttrande............................................................61
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 mars 1999.........64
Rättsdatablad...........................................................................................65
Prop. 1998/99:71
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ersättning till steriliserade i vissa fall,
2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Prop. 1998/99:71
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller ersättning av staten till personer som steriliserats
1. enligt lagen (1934:171) om sterilisering av vissa sinnessjuka,
sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet,
2. enligt lagen (1941:282) om sterilisering, eller
3. före år 1976 med myndighets medverkan utan stöd av lag.
2 § Den som steriliserats enligt 1 § har rätt till ersättning om han eller
hon
1. varken undertecknat ansökan om sterilisering eller skriftligen sam-
tyckt till sterilisering,
2. vid tidpunkten för ansökan om sterilisering eller då sterilisering ut-
fördes var omyndig eller underårig,
3. vid tidpunkten för ansökan om sterilisering eller då sterilisering ut-
fördes var intagen på anstalt, vårdhem eller liknande institution,
4. steriliserats på grund av att han eller hon var diagnostiserad som
sinnessjuk, sinnesslö eller epileptiker,
5. enligt uttryckligt myndighetskrav steriliserats för att få dispens att
ingå äktenskap, för att få genomgå abort eller för att få mödrahjälp eller
annat statligt eller kommunalt bidrag, eller
6. får antas ha samtyckt till steriliseringen på grund av att en myndig-
het har utövat otillbörlig påverkan eller varit försumlig.
3 § Ersättningen uppgår för var och en till etthundrasjuttiofemtusen
(175 000) kr.
Från detta belopp avräknas ersättning som staten tidigare betalat ut på
grund av steriliseringen.
Rätten till ersättning är personlig och kan inte överlåtas.
Rätten förfaller om sökanden avlider innan beslutet har meddelats.
Avlider sökanden efter att ett beslut om ersättning har meddelats, till-
faller ersättningen dödsboet.
4 § En ansökan om ersättning skall göras skriftligen av den som ansökan
avser.
5 § En ansökan om ersättning skall prövas av en särskild nämnd.
Ordföranden i nämnden skall vara eller ha varit ordinarie domare.
Regeringen utser nämnden och förordnar om dess sammansättning och
arbetsformer.
6 § En ansökan om ersättning skall ha kommit in till nämnden före ut- Prop. 1998/99:71
gången av juni månad 2001. Ansökningar som kommer in därefter skall
avvisas.
7 § Nämnden skall hålla muntlig förhandling om sökanden begär det och
det inte är uppenbart obehövligt.
Muntlig förhandling skall vara offentlig.
Om det kan antas att det vid en förhandling kommer att lämnas någon
uppgift för vilken det hos nämnden gäller sekretess som avses i
7 kap. 40 § sekretesslagen (1980:100), får ordföranden vid förhandlingen
besluta att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar.
8 § En sökande eller annan som har inställt sig till en muntlig förhand-
ling får av nämnden beviljas ersättning av allmänna medel för kostnader
för resa och uppehälle, om nämnden finner det skäligt att ersättning be-
talas ut. Nämnden får bevilja förskott på ersättningen. Närmare bestäm-
melser om ersättning och förskott meddelas av regeringen.
9 § Ett beslut enligt denna lag kan inte överklagas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)'
dels att 16 kap. 1 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 kap. 40 §, av följande
lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 7 kap. 40 § Sekretess gäller i verksamhet I fråga om uppgift i allmän 16 kap. 1§2 |
Nuvarande lydelse
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket
samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av upp-
såtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt
7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt
5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrund-
lagen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av
3. denna lag enligt
1 Lagen omtryckt 1992:1474.
2 Senaste lydelse enligt prop. 1998/99:72.
7 kap. 39 § såvitt avser uppgift om annat än
verkställigheten av beslut om vård
utan samtycke
8 kap. 3 §, 5 § första stycket 2, 6 §
första stycket 2
Prop. 1998/99:71
Föreslagen lydelse
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket
samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av upp-
såtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt
7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt
5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrund-
lagen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av
3. denna lag enligt
7 kap. 39 §
såvitt avser uppgift om annat än
verkställigheten av beslut om vård
utan samtycke
7 kap. 40 §
8 kap. 3 §, 5 § första stycket 2, 6 §
första stycket 2
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
Den 4 september 1997 gav dåvarande chefen för Socialdepartementet
efter regeringens bemyndigande en särskild utredare i uppdrag att all-
sidigt belysa de politiska beslutsfattarnas, myndigheternas, forskarsam-
hällets och den medicinska professionens ställningstaganden och ansvar
vad gäller tillkomsten och tillämpningen av den steriliseringslagstiftning
som var i kraft i Sverige under 1930-, 1940-, 1950-, 1960- och 1970-
talen, fram till dess att den nuvarande steriliseringslagen trädde i kraft
år 1976. Utredningen antog namnet 1997 års Steriliseringsutredning. Ut-
redningen lade den 26 januari 1999 fram delbetänkandet Steriliserings-
frågan i Sverige 1935-1975, Ekonomisk ersättning (SOU 1999:2). Ut-
redaren har i delbetänkandet övervägt principerna för en gottgörelse av
samhället till dem som steriliserades mot sin vilja eller på någon annans
initiativ och lämnat förslag till lagstiftning. En sammanfattning av betän-
kandet finns i bilaga 1.
Betänkandet har remissbehandlats. Remissinstanserna är Justitie-
kanslem, Socialstyrelsen, Personskaderegleringen AB (PSR) samt
Handikappförbundens Samarbetsorgan (HSO). Därutöver har Riksför-
bundet FUB För utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna samt
Svenska Epilepsiförbundet inkommit med yttrande. Remissyttrandena
finns tillgängliga i Socialdepartementets ärende (S1999/412/HS).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 4 mars 1999 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 4. Regeringen har följt Lagrådets förslag.
Prop. 1998/99:71
Fram till år 1976 steriliserades ett stort antal människor i vårt land med
stöd av då gällande steriliseringslagstiftning. Lagarnas utformning och
hur de kom att tillämpas i praktiken präglades bl.a. av ett rashygieniskt
synsätt och en tro på folkrening som var förhärskande bland många be-
slutsfattare, forskare och läkare under första hälften av 1900-talet i
Sverige, liksom i andra länder. Många av dem som steriliserades blev
offer för detta synsätt. Sedan länge är detta något som det svenska sam-
hället starkt tar avstånd från.
Steriliseringsutredningen har i enlighet med sina direktiv med förtur
behandlat frågan om ersättning till dem som under tidigare lagstiftning
blivit steriliserade mot sin vilja eller på någon annans initiativ.
Redan när utredningen tillsattes var det regeringens uppfattning att det
var ytterst angeläget att de som mot sin vilja utsatts för dessa ingrepp så
fort som det var möjligt fick en upprättelse och en gottgörelse från staten.
Denna uppfattning har regeringen också i dag.
Innebörden av det förslag som utredningen lagt fram i frågan om er-
sättning, om principerna för ersättning och hur handläggningen av ersätt-
ningarna och utbetalningen av ersättningarna skall organiseras kommer
att behandlas i det följande.
Inledningsvis vill regeringen slå fast att den i allt väsentligt ställer sig
bakom utredningens förslag till ersättning och de överväganden som
redovisas i betänkandet.
Redan det forhållandet att regeringen genom att tillsätta steriliserings-
utredningen erkände att utformningen av 1934 och 1941 års sterilise-
ringslagar och deras tillämpning i praktiken präglades av ett synsätt som
samhället i dag tar avstånd från innebar en upprättelse för dem som
drabbats. Men detta förhållande kan bara till viss del lindra det lidande
som många människor har utsatts för. Det är därför naturligt att de som
steriliserats mot sin vilja eller på någon annans initiativ också far en eko-
nomisk gottgörelse även om regeringen är medveten om att en sådan er-
sättning aldrig kan ersätta den enskilde för det lidande som denne fatt
utstå. Ersättningen far därför framför allt en symbolisk funktion.
Det förslag till ersättning som läggs fram innebär av denna anledning
betydande avsteg från gällande skadeståndsrättsliga principer när det
gäller det allmännas ansvar. Förslaget kan därför inte i framtiden åbe-
ropas av andra grupper som kan komma att rikta skadestånd mot staten.
Många av steriliseringsingreppen gjordes för mycket länge sedan.
Detta kan komma att innebära att den bedömning som skall utföras i er-
sättningsärendena i stor utsträckning måste utgå från den enskildes egna
uppgifter och upplevelser av t.ex. bemötande från myndighetspersoners
sida. Att finna klara belägg för omotiverade påtryckningar mot den en-
skilde i myndigheternas material kan komma att bli svårt. I dessa situa-
tioner måste den steriliserades egna upplevelser ges ett betydande tolk-
ningsföreträde och den nämnd som skall besluta i tveksamma fall hellre
ge ersättning än avslå en ansökan. Regeringen vill särskilt betona att det
är angeläget att detta synsätt kommer att gälla och att hanteringen av er-
sättningsärendena kommer att präglas av service och assistans när så be-
hövs.
1934 års steriliseringslag (lag den 18 maj 1934 om sterilisering av vissa
sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet)
hade som framgår av lagens rubrik begränsad tillämplighet. Lagen om-
fattade enbart personer som saknade förmåga att lämna samtycke till
sterilisering - vissa s.k. rättsinkapabla. Lagen gav med andra ord förut-
sättningarna för att kunna sterilisera de personer som ansågs sakna insikt
i eller inte förstod steriliseringsingreppets innebörd. (För att undvika
missförstånd används de termer och begrepp som förekommer i de sam-
Prop. 1998/99:71
tida texterna. Det gäller t.ex. ett begrepp som "sinnesslö" som i dag har
en starkt nedsättande klang.)
Ingen som steriliserades enligt 1934 års lag hade således själv ansökt
om eller lämnat samtycke till steriliseringen. Lagen reglerade inte frågan
om sterilisering på den enskildes egen begäran eller efter samtycke;
varken när det gällde sterilisering av friska individer eller av sinnesslöa
eller andra sjuka som förstod ingreppets innebörd. Lagstiftarens stånd-
punkt vid denna tid var att sterilisering av sådana individer på deras egen
begäran eller med deras samtycke var tillåten utan särskilt lagstöd. Det
gäller till att bölja med sterilisering av medicinsk-terapeutiska skäl som
ansågs tillåten i samma utsträckning som andra medicinska ingrepp. I
övrigt ansågs sterilisering tillåten om den företogs med samtycke av den
som steriliserades samt om det förelåg bärande skäl av - med samtidens
uttryck - eugenisk, social, humanitär eller kriminalpolitisk natur.
Däremot ansågs det nödvändigt med lagstiftning för att det skulle vara
tillåtet att sterilisera en person som inte hade förmåga att lämna sådant
samtycke. Detta var en orsak till lagregleringen. Sterilisering med använ-
dande av fysiskt tvång var överhuvudtaget inte tillåten. Redan när riks-
dagen antog 1934 års lag hemställde den om en utredning under vilka
förhållanden frivillig sterilisering av rättskapabla personer måtte kunna
företagas. Uppdraget lämnades till den sittande Befolkningskommissio-
nen vars förslag lämnades år 1936 och som sedan i huvudsak lades till
grund för 1941 års lag.
I 1941 års steriliseringslag reglerades i princip alla steriliseringar som
inte utfördes i rent medicinsk-terapeutiskt syfte, dvs. även de fall när den
enskilde själv önskade sterilisering. Utgångspunkten var att sterilisering
inte fick ske utan tillstånd av Medicinalstyrelsen. Likaså var en förutsätt-
ning för tillstånd att vissa personer beretts tillfälle att yttra sig; for under-
årig vårdnadshavare, för omyndig förmyndare, för den som var gift make
samt för den som var intagen på allmän anstalt läkare och föreståndare.
Huvudregeln i lagen var att sterilisering endast fick ske efter att den en-
skilde själv ansökt om sterilisering eller, om ansökan gjordes av någon
annan, skriftligen samtyckt till den. Lagen byggde således enligt förar-
betena i princip på frivillighet. Sterilisering kunde ske på flera grunder -
s.k. indikationer - eugenisk, social eller medicinsk. Den eugeniska inne-
bar att sterilisering kunde ske om det kunde antas att en person kom att
genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller
sinnesslöhet, svårartad sjukdom eller svårt lyte av annat slag. Den sociala
indikationen innebar att sterilisering kunde ske om någon för framtiden
var uppenbart olämplig att handha vårdnaden om barn på grund av
sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten
eller på grund av asocialt levnadssätt. Den medicinska indikationen inne-
bar att om en kvinna led av sjukdom, kroppsfel eller svaghet kunde hon
steriliseras för att förebygga ett havandeskap som skulle medföra allvar-
lig fara för hennes liv eller hälsa. Tillstånd av Medicinalstyrelsen krävdes
Prop. 1998/99:71
10
inte om sterilisering efter samtycke företogs enligt den medicinska indi-
kationen grundad på kroppslig sjukdom eller kroppsfel efter att två läkare
i ett skriftlig utlåtande angett grunden för åtgärden och förklarat att förut-
sättningarna för den var för handen (s.k. tvåläkarintyg).
Dessutom var det möjligt för läkare att, utan inhämtande av tillstånd
från Medicinalstyrelsen eller genom tvåläkarintyg, efter samtycke sterili-
sera en kvinna i samband med avbrytande av havandeskap om det fanns
grundad anledning anta att sjukdom eller kroppsfel som föranledde in-
greppet vid nytt havandeskap skulle medföra allvarlig fara för kvinnans
liv eller hälsa (den s.k. nödfallsbestämmelsen). Sådan sterilisering fick
också genomföras utan samtycke om kvinnan, på grund av rubbad själs-
verksamhet, saknade förmåga att lämna samtycke, under förutsättning att
läkaren, om det kunde ske utan menligt dröjsmål, inhämtade samtycke
från anhörig. De eugeniska och sociala indikationerna var tillämpliga på
både män och kvinnor medan den medicinska som framgår endast var
tillämplig på kvinnor. Om någon på grund av rubbad själsverksamhet
saknade förmåga att lämna giltigt samtycke fick han eller hon trots det
steriliseras om de förutsättningar som uppställdes var uppfyllda. Liksom
vad gällde 1934 års lag fick enligt förarbetena till 1941 års lag fysiskt
tvång inte användas. Däremot fanns inget uttalat förbud mot verbal
övertalning eller påtryckning. I Medicinalstyrelsens anvisningar upp-
muntrades tvärtom sådan påverkan, särskilt från anstaltspersonals sida.
Under de år 1934 och 1941 års steriliseringslagar var i kraft, dvs. 1935
till 1975, steriliserades cirka 63 000 personer i Sverige. Enligt utred-
ningens uppfattning har många av dessa steriliseringar varit genuint fri-
villiga, framförallt under de sista 10-15 åren som lagstiftningen var i
kraft. Utredningen har också pekat på undersökningar som genomfördes i
slutet av 1950-talet och böljan av 1960-talet. I dessa undersökningar,
utförda några år efter ingreppet, görs gällande att närmare 80 procent av
patienterna var fullt tillfreds med steriliseringen och ångrade den inte. De
negativa reaktionerna gällde främst kvinnor som i samband med in-
greppet varit föremål för tvång eller mycket stark påverkan eller som
tidigare inte hade några barn. Uppfattningen att många steriliseringar var
frivilliga under den tiden har utredningen också ansett stödjas av för-
hållandet att många låtit sterilisera sig även sedan nuvarande lagstiftning
trädde i kraft år 1976. Den nuvarande lagstiftningen bygger helt på fri-
villighet och tillstånd från någon myndighet krävs som huvudregel inte.
En förutsättning för att få bli steriliserad är att man är över 25 år. En
annan förutsättning är att man noggrant informerats om ingreppets inne-
börd och följder samt, i förekommande fall, om andra möjligheter att
förebygga havandeskap. Om man är mellan 18 och 25 år krävs däremot
Socialstyrelsens tillstånd.
Prop. 1998/99:71
11
Prop. 1998/99:71
Trots att således 1941 års lag i princip byggde på frivillighet har utred-
ningen konstaterat att steriliseringar i många fall i realiteten gjordes mot
den enskildes vilja. Nedan ges exempel på steriliseringar där det, trots att
den enskilde själv undertecknat ansökan eller samtyckt till åtgärden, kan
ifrågasättas om de varit frivilliga.
(1) I flera fall ställdes sterilisering som uttryckligt villkor för ut-
skrivning från anstalter och institutioner, men även för att erhålla förmå-
ner under vistelsen där. Detta förfarande kritiserades kraftigt av JO i hans
ämbetsberättelse så tidigt som år 1947.
(2) Lagstiftningen gällde även underåriga och omyndiga. Vad gäller
myndighetsåldern var den 21 år fram till år 1969. Under åren 1969 till
1973 var den 20 år. Sedan år 1974 är myndighetsåldern 18 år. I förarbe-
tena till 1941 års lag angavs att det inte var behövligt att fastställa en
åldersgräns under vilken sterilisering ej måtte ske. I stället tog departe-
mentschefen för givet "att prövande myndighet även utan sådan föreskrift
tog nödig hänsyn till den ifrågavarande personens ålder". En garanti för
missbruk låg enligt departementschefen för övrigt däri "att underårig som
regel inte fick steriliseras med mindre än att den som hade vårdnaden om
honom beretts tillfälle yttra sig". Något krav på att en vårdnadshavare
skulle samtycka till åtgärden ställdes dock inte. Dessutom var enligt
Medicinalstyrelsens anvisningar den som avsågs med ansökan alltid be-
hörig att underteckna den själv oberoende av ålder och rättskapacitet.
Många av dem som steriliserades medan de vistades på anstalt eller in-
stitution var dessutom underåriga eller omyndiga. Av forskningsresultat
framgår att sterilisering i flera fall genomfördes trots avstyrkan från
vårdnadshavare.
(3) En förhållandevis vanlig grund för sterilisering, i vart fall fram
till 1950-talet, var att en person av läkare rubricerades som sinnesslö. Om
så var fallet kunde sterilisering göras på såväl eugenisk som social indi-
kation om förutsättningarna i övrigt var uppfyllda. Sinnesslöbegreppet
var samtidigt ett diffust begrepp som användes också för att beteckna
andra problem av social karaktär och som ofta tycks ha använts på ett
slentrianmässigt sätt och på mycket begränsat och tveksamt underlag.
(4) Genom en särskild bestämmelse i 1938 års abortlag kopplades
denna ihop med steriliseringslagstiftningen. I bestämmelsen angavs att
avbrytande av havandeskap på eugenisk indikation inte fick ske med
mindre än att sterilisering företogs på kvinnan. I praktiken förekom det
att sterilisering ställdes som villkor för abort även i andra situationer.
(5) Enligt bestämmelser i 1920 års giftermålsbalk var det förbjudet
för den som led av epilepsi, sinnessjukdom eller var sinnesslö att ingå
äktenskap. Dispens kunde meddelas i vissa fall. Ett villkor för att få till-
stånd att ingå äktenskap kunde vara sterilisering. Bestämmelserna om
äktenskapsförbud upphörde för epileptiker år 1969 och för sinnesslöa och
psykiskt sjuka år 1973.
(6) Sterilisering ställdes ibland även som villkor för att erhålla vissa
statliga bidrag. Således förekom i vart fall under 1940-talet att
mödrahjälp, ett behovsprövat bidrag som föregick barnbidraget, i vissa
12
fall beviljades endast under förutsättning av kvinnan också steriliserade Prop. 1998/99:71
sig.
Denna proposition syftar till att ge dem som blivit steriliserade mot sin
vilja eller på någon annans initiativ ersättning. Vilka principer som skall
gälla för en sådan ersättning samt hur handläggningen och beslut i ersätt-
ningsärendena skall organiseras behandlas i följande avsnitt.
Regeringens förslag: Ersättning kan betalas ut till personer som ste-
riliserats med tillämpning av antingen lagen (1934:171) om sterilise-
ring av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad
själsverksamhet, eller lagen (1941:282) om sterilisering. Ersättning
kan även betalas ut till personer som steriliserats utan tillämpning av
dessa lagar om steriliseringen skett med en myndighets medverkan
före år 1976.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser är i huvudsak positiva
till förslaget. Socialstyrelsen har synpunkter på att lagtexten skulle kunna
formuleras tydligare. Personskaderegleringen AB (PSR) betonar vikten
av vägledande synpunkter på vilka beviskrav som ska gälla för att den
sökande ska anses ha visat att sterilisering skett.
Skälen för regeringens förslag: Lagen skall reglera rätten till ersätt-
ning för vissa personer som steriliserats med tillämpning av 1934 och
1941 års steriliseringslagar. Utöver dem som steriliserats enligt dessa
lagar skall vissa andra personer som steriliserats ha rätt till ersättning
under de förutsättningar som lagen i övrigt ställer upp. Det gäller perso-
ner som steriliserades före 1935, dvs. innan 1934 års steriliseringslag
trädde i kraft samt personer som steriliserades under åren 1935-1941
utanför tillämpningen av 1934 års lag. Såväl före år 1935 som under åren
1935 till 1941 förekom steriliseringar utan lagstöd. Dessa ingrepps lag-
lighet diskuterades under 1920 och 1930-talet. Det förekommer också
före år 1935 steriliseringar av psykiskt sjuka som var intagna på anstalt,
dokumenterade såväl i utredningar och forskarrapporter som i artiklar i
Läkartidningen. Det är enligt regeringens uppfattning rimligt att de som
steriliserades mot sin vilja eller på annans initiativ före år 1935 eller
utanför tillämpningsområdet for 1934 års lag också skall omfattas av lag-
stiftningen. Redan det förhållandet att man vid den tiden ansåg sådana
steriliseringar otillåtna eller tveksamma samt att lagreglering diskutera-
des och genomfördes talar för att ersättning bör beviljas även i de fallen.
Det har av utredningens kartläggning framkommit att det inte kan ute-
13
slutas att det kan ha förekommit steriliseringar med myndighets med-
verkan utan tillämpning av lag under åren 1941 till 1975. Såvitt utred-
ningen kunnat bedöma är det fråga om ytterst få steriliseringar men för
det fall att så har skett bör dessa behandlas på samma sätt som ovan
angetts.
Regeringen anser således att ersättningsförslaget även skall gälla per-
soner steriliserade före år 1976 med myndighets medverkan utan
tillämpning av vare sig 1934 eller 1941 års lag.
Regeringen vill i sammanhanget erinra om att ersättningsförslaget inte
fråntar den enskilde rätten att väcka talan vid domstol och kräva ersätt-
ning på allmän skadeståndsrättslig grund.
PSR har betonat vikten av vägledande synpunkter på vilka beviskrav
som skall gälla för att den sökande skall anses ha visat att sterilisering
skett. Regeringens uppfattning är att det som regel kommer att framgå av
de akter från Socialstyrelsens eller Riksarkivets arkiv, som kommer att
ligga till grund för besluten, att en sterilisering har genomförts. Om så
inte skulle vara fallet bör det vara möjligt för den enskilde att med jour-
nalhandling eller liknande dokumentation alternativt med ett läkarintyg
visa att han eller hon steriliserats under ifrågavarande tidsperiod. Rege-
ringen kommer att närmare behandla frågan i avsnitt 6.2.4.
Prop. 1998/99:71
Regeringens förslag: Den som tillhör den personkrets för vilken er-
sättning kan komma ifråga är berättigad till ersättning om han eller
hon
- varken undertecknat ansökan om sterilisering eller skriftligen
samtyckt till steriliseringsåtgärden,
- vid tidpunkten för ansökan om sterilisering eller då sterilisering
genomfördes var omyndig eller underårig,
- vid tidpunkten för ansökan om sterilisering eller då sterilisering
genomfördes var intagen på anstalt, vårdhem eller liknande institu-
tion,
- steriliserats på grund av att han eller hon var diagnostiserad som
sinnessjuk, sinnesslö eller epileptiker,
- enligt uttryckligt myndighetskrav steriliserats för att få dispens att
ingå äktenskap, för att få genomgå abort eller för att få mödrahjälp
eller annat statligt eller kommunalt bidrag, eller
- får antas ha samtyckt till steriliseringen på grund av att en
myndighet har utövat otillbörlig påverkan eller varit försumlig.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har i huvudsak tillstyrkt
forslaget. Socialstyrelsen anser dock att det finns anledning att ändra dis-
positionen av paragrafen. Personskaderegleringen AB (PSR) framhåller
att förslaget förutsätter att tillgängligt arkivmaterial kan bekräfta att krite-
rierna i dessa punkter är uppfyllda samt att förslaget också förutsätter att
14
det finns behjälplig arkivpersonal på olika myndigheter som skyndsamt
kan efterkomma den handläggande organisationens begäran i olika ären-
den. Vidare pekar PSR på svårigheten med att bedöma ersättningsrätt
enligt punkten 6 eftersom det ställda beviskravet är mycket svagt.
För att ersättning skall komma ifråga skall den enskilde tillhöra en per-
sonkrets som antingen steriliserats under den aktuella tidsperioden utan
egen ansökan eller skriftligt samtycke, steriliserats i anslutning till vissa
typsituationer, eller steriliserats efter otillbörlig påverkan eller försum-
lighet av myndighet. I det följande kommer att närmare redogöras för de
specifika situationerna.
1941 års steriliseringslag byggde formellt sett i huvudsak på frivillighet
och på att den enskilde själv ansökte om eller skriftligen samtyckte till
steriliseringen. Av den kartläggning utredningen genomfört framgår att
över 90 procent av ansökningarna om sterilisering också undertecknats
av den enskilde. Det stora flertalet av dem som hittills begärt ersättning
har också angett att de själva på något sätt undertecknat ansökan om ste-
rilisering. Utredningen har samtidigt kunnat konstatera att många sterili-
seringar, trots undertecknande, skett mot den enskildes vilja. Detta för-
hållande gör att man inte utan vidare utifrån undertecknandet av ansökan
om sterilisering kan avgöra om den enskilde steriliserats frivilligt eller
mot sin vilja.
Vad gäller dem som steriliserades med tillämpning av 1934 års lag
förhåller det sig annorlunda. Skälet till att de steriliserades med tillämp-
ning av den lagen var att de inte hade insikt i vad ett samtycke eller en
sterilisering innebar och således inte kunde samtycka till steriliseringen.
Det gäller även dem som steriliserades med tillämpning av motsvarande
bestämmelse (2 §) i 1941 års lag. Samtliga dessa steriliseringar genom-
fördes definitionsmässigt utan samtycke efter ansökan av någon annan,
nästan uteslutande myndighetspersoner vid olika anstalter. Man kan en-
ligt regeringens mening inte tala om någon form av frivillighet i dessa
fall.
Samtliga som steriliserades med stöd av 1934 års lag eller 2 § i
1941 års lag skall därför vara berättigade till ersättning från statens sida.
Vad gäller dem som steriliserats efter egen ansökan eller skriftligt sam-
tycke delar regeringen utredningens bedömning att de personer som kan
visa att de steriliserats i anslutning till vissa typsituationer är berättigade
till ersättning. Situationerna är sådana där det direkt eller indirekt fram-
går att myndigheter har påverkat den enskilde att själv ansöka om eller
samtycka till sterilisering på ett sätt som i en del fall inte ens varit i
Prop. 1998/99:71
15
överensstämmelse med dåtidens lagstiftning och i vart fall i våra ögon
inte varit försvarligt. Man kan misstänka att det varit olika former av
tvång bestående i övertalningar, påtryckningar eller missledande infor-
mation som lett till att den enskilde gått med på åtgärden. Det kan också
vara situationer där den enskilde på grund av bristande mognad eller in-
tellektuell kapacitet eller genom fysisk inlåsning eller kombinationer av
dessa förhållanden haft små möjligheter att påverka sin situation och där
myndigheter inte tagit tillräcklig hänsyn till dessa förhållanden. De typ-
situationer regeringen i likhet med utredningen avser är sterilisering av
omyndiga och underåriga personer, personer intagna på anstalter,
sinnesslöhem, skolhem och andra institutioner, sterilisering av person
rubricerad som sinnesslö, sinnessjuk eller epileptiker samt sterilisering
som uttryckligt villkor för annat myndighetsbeslut. Tanken med dessa
typsituationer är att om den enskilde kan visa att någon av dem var för
handen när ansökan om sterilisering gjordes är det tillräckligt för att er-
sättning skall kunna utgå. Härigenom undviker man i så stor utsträckning
som möjligt att den nämnd som skall handlägga ersättningsfrågorna
måste göra subjektiva bedömningar angående karaktären och omfatt-
ningen av eventuellt tvång, övertalningar eller oacceptabla påverkningar
från företrädare för myndigheter.
Det kan i enstaka fall ha förekommit att personer, som nu kommer att
begära ersättning, i realiteten steriliserat sig frivilligt eller av starka me-
dicinska skäl enligt någon av dessa punkter. Regeringen har därför över-
vägt att införa ett undantag för den situationen att det klart framgår av
underlagsmaterialet att steriliseringen är frivillig eller att det förelegat
starka medicinska skäl för en sterilisering. Eftersom syftet med dessa
punkter är att undvika skälighetsbedömningar har regeringen dock avstått
från någon sådan undantagsregel i dessa fall. Regeringen är medveten om
att ersättning i något enstaka fall kan komma att ges till en person som
frivilligt låtit sterilisera sig eller steriliserat sig därför att det förelegat
starka medicinska skäl. Regeringen delar i detta hänseende utredningens
bedömning att det är en liten kostnad för att bespara huvuddelen av dem
som steriliserats mot sin vilja obehaget att åter tvingas argumentera för
sin sak.
Som tidigare nämnts i avsnitt 5.2 behövdes inte en ansökan om sterili-
sering i vissa fall. Det gällde nödfallssteriliseringar i samband med abort
och steriliseringar med stöd av tvåläkarintyg. Om sterilisering genom-
förts med stöd av de bestämmelserna och den enskilde kan visa att detta
skett när den enskilde var underårig eller omyndig eller var intagen på
anstalt, vårdhem eller liknande institution bör ersättning också utgå.
Samtliga som steriliserats med tillämpning av 1941 års lag enligt
följande fyra punkter föreslås således vara berättigade till ersättning.
Underåriga och omyndiga
Enligt regeringens mening har de som steriliserats före uppnådd myndig-
hetsålder eller då de var omyndiga av annat skäl än underårighet generellt
sett haft begränsade möjligheter att inse alla konsekvenser av sterilise-
Prop. 1998/99:71
16
ringsåtgärden. Personen har under alla förhållanden haft sämre möjlig-
heter att påverka sin situation än en myndig person.
I en del fall av detta slag har initiativet till åtgärden kommit från
föräldrar eller andra vårdnadshavare eller i vart fall har dessa aktivt
understött att en sterilisering skulle ske. Myndigheternas roll i samman-
hanget behöver då inte ha varit lika framträdande. Emellertid är det i
regel svårt att så långt efteråt klargöra vad som egentligen förekommit
inom den steriliserades familj i sammanhanget, och enligt regeringens
mening kan man utgå från att i de allra flesta fall av denna kategori myn-
digheterna varit så pass aktiva att det med dagens synsätt motiverar
ersättning. Eftersom en sterilisering krävde tillstånd av myndighet var det
ändå tillståndsgivande myndighets uppgift och ansvar att avgöra om ste-
rilisering skulle fa utföras. Myndigheten kan också ha varit försumlig
genom att underlåta att undersöka de enskilda förhållandena.
Regeringen föreslår därför att alla personer som steriliserats med stöd
av 1941 års steriliseringslag och där ansökan om sterilisering gjorts
medan de var omyndiga eller underåriga skall vara berättigade till ersätt-
ning.
Det kan inte uteslutas att vissa omyndiga eller underåriga steriliserades
med tillämpning av någon av de två undantagsbestämmelser som fanns i
lagstiftningen där Medicinalstyrelsens tillstånd inte behövdes. Rege-
ringen tänker då på sterilisering med tillämpning av 1938 års abortlags
s.k. nödfallsparagraf samt steriliseringar med stöd av s.k. tvåläkarintyg.
Om dessa bestämmelser tillämpats för att sterilisera en omyndig eller
underårig bör likväl dessa personer vara berättigade till ersättning av
samma skäl som nyss angetts. Härigenom kommer också huvuddelen av
de personer som steriliserats på någon annans initiativ att fångas upp. En
stor andel av dem som steriliserats medan de varit intagna på anstalter
och institutioner var dessutom underåriga varför de kommer att omfattas
redan av denna ersättningsregel. För dem som var äldre kan i stället nästa
punkt komma i fråga.
Intagna på institutioner och anstalter som steriliserats under vistelsen
där eller i samband med utskrivning från institutionen eller anstalten
Under 1940-talet och i bötjan av 1950-talet uppsatte myndigheter i stor
utsträckning sterilisering som villkor såväl för utskrivning från institutio-
ner/anstalter som för att erhålla olika förmåner under vistelsen där. De
institutioner/anstalter det gäller är i första hand statliga, landstingsägda,
kommunala och privata s.k. sinnesslöanstalter (arbetshem, vårdhem,
skolhem, särskolor, extematskolor, specialsjukhus m.fl.) men också ung-
domsvårdsskolor, alkoholistanstalter, anstalter för epileptiker samt men-
talsjukhus och fängelser.
Det torde kunna uteslutas eller tillhöra de yttersta undantagen att någon
frivilligt ansökte om sterilisering eller frivilligt steriliserade sig under
vistelse på sådana institutioner/anstalter. I stället talar allt för att en sådan
ansökan har varit påverkad av förhoppningar eller löften om förmåner
som permission, frigång, arbete utanför institutionen/anstalten eller ut-
skrivning eller av hot om att utskrivning skulle ske senare; med andra ord
Prop. 1998/99:71
17
har den egna ansökan gjorts eller samtycket skett i en tvångsliknande
situation. Av den anledningen anser regeringen att ersättning skall utgå
redan om det framgår att den enskilde skrivit på en ansökan om sterilise-
ring eller samtyckt till åtgärden under institutions- eller anstaltsvistelsen.
Avgörande för ersättning enligt denna punkt bör vara när ansökan
undertecknades. I de fall ansökan inte var nödvändig är det i överens-
stämmelse med vad som tidigare sagt tillräckligt att den enskilde visar att
sterilisering genomfördes under institutions- eller anstaltsvistelsen. Om
den enskilde skrivits ut och var frigiven innan ansökan skrevs på kan
någon ersättning inte erhållas enligt denna punkt.
Sterilisering av personer sedan de bedömts vara sinnessjuka, sinnesslöa
eller epileptiker utan att vara intagna på institution eller anstalt
En förhållandevis vanlig grund för sterilisering i vart fall fram till 1950-
talet var att en person av läkare bedömts vara sinnesslö. Om så var fallet
kunde sterilisering göras på såväl eugenisk som social indikation om
förutsättningarna i övrigt var uppfyllda. Motsvarande gällde dem som
diagnostiserades som sinnessjuka eller epileptiker.
Enligt regeringens uppfattning har många av de människor det nu
gäller haft begränsade möjligheter att till fullo inse konsekvenserna av
steriliseringsåtgärden. Mycket talar också för att steriliseringen i många
fall ställdes som ett alternativ till olika former av omhändertagande, t.ex.
risk för intagning på en anstalt eller omhändertagande av barn. Den en-
skildes möjligheter att påverka steriliseringsbeslutet har, generellt sett,
varit mycket små. I likhet med utredningen är regeringen av den me-
ningen att om det av handlingarna framgår att ansökan tillstyrkts, bl.a. av
det skälet att personen angetts vara sinnesslö, skall det vara tillräckligt
för att ersättning skall kunna beviljas. Många av dem som steriliserats på
denna grund torde dessutom ha blivit det innan de fyllt 21 år. De kommer
då att vara berättigade till ersättning redan på den grunden att de var
underåriga vid tiden för steriliseringen i enlighet med regeringens tidi-
gare nämnda förslag.
I detta sammanhang bör även frågan om sterilisering av sinnessjuka
behandlas. Såvitt regeringen känner till skedde sterilisering av sinnes-
sjuka i de flesta fall på anstalter eller sinnessjukhus där dessa personer
var intagna. De kommer då att omfattas av regeringens förslag ovan. För
den händelse någon steriliserats på den grund att han eller hon diagnosti-
serats som sinnessjuk utan att samtidigt ha varit intagen på anstalt eller
sjukhus föreslår regeringen att även en sådan person skall omfattas av
ersättning enligt denna punkt. Motsvarande bör gälla epileptiker.
Sterilisering som uttryckligt villkor för annat myndighetsbeslut
Under de åren som 1934 och 1941 års steriliseringslagstiftning var i kraft
ställdes sterilisering som uttryckligt villkor för olika former av myndig-
hetsbeslut, t.ex. för att få gifta sig, för att få abort eller för att få visst
statligt bidrag.
Enligt giftermålsbalken utgjorde sinnesslöhet, sinnessjukdom och ärft-
lig epilepsi skäl för äktenskapshinder. Epileptiker kunde ansöka om
Prop. 1998/99:71
18
dispens från äktenskapshindret ända sedan 1920-talet. Från år 1945 änd-
rades giftermålsbalken så att även sinnesslöa och psykiskt sjuka kunde fa
dispens. Som regel uppställdes som villkor för dispens att sterilisering
genomfördes. Tillämpningen av lagstiftningen förändrades dock under
böijan av 1950-talet då epileptiker i allt större utsträckning fick dispens
utan krav på sterilisering. Äktenskapsförbudet för epileptiker upphörde
formellt år 1968 och för sinnesslöa och psykiskt sjuka år 1973.
Ett uttryckligt myndighetskrav på sterilisering för att fa ingå äktenskap
är en sådan tvångsliknande situation som enligt regeringens mening bör
föranleda rätt till ersättning.
Fram till böijan av 1950-talet förekom det att sterilisering ställdes som
krav för att erhålla s.k. mödrahjälp; ett behovsprövat bidrag från år 1938
fram till år 1963 som gavs till kvinnor med barn. Bidraget administrera-
des av särskilda mödrahjälpsnämnder. I tidiga instruktioner för dessa
nämnder angavs att sterilisering kunde ställas som ett krav för att erhålla
bidraget.
Utredningen har funnit ärenden där sterilisering uttryckligen ställdes
som villkor för mödrahjälp. Sådana ärenden har överklagats av den en-
skilde ända till Kungl. Maj:t utan framgång. Även dessa fall är exempel
på en situation där den enskilde ställts inför ett tvångsliknande val varför
regeringen i likhet med utredningen anser att ersättning bör utgå.
Utredningen har kunnat konstatera att sterilisering sattes som villkor
för abort enligt 1938 års abortlag om eugenisk indikation förelåg. Det var
dessutom inte ovanligt att sterilisering genomfördes i samband med abort
utan att denna indikation förelåg.
Om det av ansökningshandlingar avseende sterilisering eller abort eller
på annat sätt framgår att sterilisering uttryckligen uppsatts som ett villkor
för abort (dvs. aborten omfattades av villkorsparagrafen) är detta enligt
regeringens mening tillräckligt för att ersättning skall utgå till den som
steriliserats. Man skulle kunna invända mot den här föreslagna lösningen,
att t.ex. mycket starka medicinska skäl för sterilisering kan ha förelegat i
de nu diskuterade typfallen där enligt regeringens mening ersättning skall
utgå utan någon prövning av myndighetens handlande i samband med
ingreppet. Man kan t.ex. tänka sig att en sterilisering framstått som nöd-
vändig av hänsyn till kvinnans liv och hälsa i samband med abort som
företagits på en omyndig, en - med dåtidens språkbruk - sinnesslö eller
en intagen på anstalt. Många gånger kommer det att bli besvärligt att i
efterhand konstatera om det verkligen förelegat en så trängande medi-
cinsk nödvändighet som kan anses motivera ingrepp på en kvinna i denna
situation. Även om i något fall ersättning skulle utgå trots att i själva
verket steriliseringen varit motiverad även med nuvarande värderingar,
får detta anses som en mindre olägenhet än att komplicera bedömningen
på detta vis. Som regeringen angett är det avgörande syftet med typsitua-
tionema att undvika skälighetsbedömningar i det enskilda fallet. Följden
blir också att ersättning snabbare kan betalas ut.
Prop. 1998/99:71
19
Även om en mycket stor del av dem som steriliserats mot sin vilja eller
på någon annans initiativ kommer att kunna få ersättning enligt de
tidigare rubricerade fallen är en kompensation motiverad också i flera
andra fall där den enskilde påverkats av myndigheter att ansöka om ste-
rilisering på ett sätt som med dagens synsätt får anses otillbörligt.
Det gäller till att börja med de fall där en person steriliserats på grund
av asocialt levnadssätt. I många sådana fall kan man förutsätta att sterili-
seringen skett efter olika påtryckningar från myndigheters sida, t.ex. hot
om omhändertagande av barn som alternativ till sterilisering. Regeringen
tänker också på situationer där kvinnor lät sterilisera sig efter övertalning
i samband med abort utan att eugenisk indikation förelåg. Sådan övertal-
ning kan också ha förekommit i nära samband med förlossning. Dessa
övertalningar kan visserligen ha varit av olika karaktär. Frågan om steri-
lisering kom ibland upp i en allmän diskussion mellan kuratorer, läkare
och den enskilde som ett alternativ för att lösa ett i första hand socialt
problem. Även om det är inte självklart att sådana diskussioner med för-
slag och rekommendation om sterilisering från myndighetspersoners eller
andras sida utan vidare kan betraktas som en otillbörlig övertalning eller
påverkan ter sig en sådan diskussion ofta främmande för oss.
Regeringen delar utredningens bedömning att det är angeläget att de
kvinnor som i samband med ett abortingrepp eller vid en förlossning
varit föremål för tvång eller stark påverkan och då gått med på sterilise-
ring också skall få möjlighet till ersättning. Samtidigt anser regeringen att
det inte är möjligt att ge ersättning till alla som t.ex. steriliserats i sam-
band med abort eftersom det utan tvivel i dessa sammanhang också före-
kommit många frivilliga steriliseringar. Under åren 1944 till 1964 sterili-
serades enligt Medicinalstyrelsens egna uppgifter cirka 4 000 kvinnor i
enlighet med abortlagens villkorsparagraf. 1 stället far den enskilde i de
situationer det nu kan vara fråga om, t.ex. sterilisering på grund av
asocialt levnadssätt, i samband med abort eller förlossning, lägga fram
någon omständighet som tyder på att han eller hon utsatts för påverkan
av myndigheter att gå med på sterilisering - eller med juridiskt uttrycks-
sätt - göra antagligt att han eller hon samtyckt till sterilisering under
otillbörlig påverkan eller på grund av försumlighet av en myndighet.
Juridiskt sett är detta ett mycket svagt beviskrav. Påverkan från myndig-
heten bör ha inneburit någon form av otillbörlighet, t.ex. påtryckning
eller missledande information. Det kan också ha varit så att myndigheten
varit försumlig, t.ex. genom att underlåta att undersöka otillbörlig påver-
kan från någon annan, t.ex. enskilda läkare eller anhöriga och att under-
låta att ge den enskilde behövligt stöd i en svår situation. Om den en-
skilde kan göra detta antagligt skall han eller hon vara berättigad till er-
sättning.
I flera fall har sterilisering genomförts i samband med abort utan att
Medicinalstyrelsens tillstånd inhämtats. Enligt 5 § i 1941 års sterilise-
ringslag fanns lagligt utrymme för sterilisering utan sådant tillstånd om
läkaren vid en abort på medicinsk indikation konstaterade att sjukdom
20
eller kroppsfel vid nytt havandeskap skulle medföra allvarlig fara för
kvinnans liv och hälsa. En sådan sterilisering kan också ha varit genom-
förd med stöd av s.k. tvåläkarintyg enligt 3 § andra stycket i lagen. Enligt
den bestämmelsen gavs möjlighet att sterilisera en kvinna efter samtycke
om det förelåg medicinsk indikation för sterilisering på grund av kropps-
lig sjukdom eller kroppsfel genom att två läkare, varav den ene den som
utförde ingreppet, intygade att förutsättningarna var uppfyllda. Även i
dessa situationer kan den enskilde ha utsatts för sådana påtryckningar att
steriliseringen inte varit frivillig, varför ersättning naturligtvis kan bli
aktuell enligt de bedömningsgrunder som regeringen nyss angett.
Utredningen har konstaterat att arkivmaterialet hos Riksarkivet och i
Socialstyrelsens arkiv inte alltid är fullständigt. En del ansökningshand-
lingar har inte gått att återfinna och i andra fall är underlagsmaterialet
mycket bristfälligt. Om den enskilde med läkarintyg kan visa att han eller
hon blivit steriliserad och gör gällande att det skett enligt någon av de
angivna grunderna regeringen angett ovan, men där ansökningshand-
lingar och annat material inte går att återfinna, är det regeringens upp-
fattning att en sådan begäran om ersättning i de allra flesta fall ändå bör
kunna bifallas trots att det finns mycket begränsat med information. Det
bör inte läggas den enskilde till last om myndigheterna har brister i sin
arkivhantering eller redan har gallrat ut väsentliga handlingar. Den en-
skildes egna berättelser och upplevelser av steriliseringen har därför
mycket stor betydelse. I det sammanhanget kan det inte uteslutas att även
andra uppgifter, t.ex. om den enskildes allmänna situation, från myndig-
heter eller personer kan komma att få betydelse som stöd för den enskil-
des påståenden genom skriftliga handlingar, intyg eller muntliga uppgif-
ter.
Prop. 1998/99:71
Regeringens förslag: Till den som är berättigad till ersättning skall
staten betala ett belopp om 175 000 kr. Från detta belopp avräknas er-
sättning som staten tidigare kan ha lämnat på grund av steriliseringen.
Rätten till ersättning är personlig och kan inte överlåtas.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av Justitiekanslem, Social-
styrelsen och Personskaderegleringen AB (PSR). Handikappförbundens
Samarbetsorgan (HSO) menar att ersättningens storlek är låg med tanke
på den kränkning som de som steriliserats fatt utstå.
21
En schabloniserad och symbolisk ersättning
Det är svårt att sätta sig in i och bedöma enskilda människors lidande och
gradera detta lidande beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.
Av nödvändighet blir en sådan bedömning mycket subjektiv. Visserligen
görs sådana bedömningar av domstolar och myndigheter i olika ersätt-
ningsfall. I här aktuella fall gäller det händelser som inträffade för kanske
över femtio år sedan. Bedömningen blir då mycket beroende av den en-
skildes förmåga att i dag uttrycka sina känslor och upplevelser och vad
som antecknats i ansökningshandlingar och journaler. Det finns därför en
stor risk för att de som steriliserats kommer att känna sig orättvist be-
handlade om en myndighet i dag skall göra en individuell bedömning av
deras lidande. Man kan heller inte bortse från att ett förslag om
schablonersättning betydligt skulle underlätta handläggningen av ersätt-
ningsfrågorna så att ersättning kan betalas ut snabbare. Detta talar, enligt
regeringens uppfattning, med styrka mot en individualiserad ersättning
och för en schablonersättning. Regeringen har inte funnit några andra
skäl att differentiera ersättningen, t.ex. beroende på ålder eller kön.
Regeringens avsikt med ersättningen är, som tidigare nämnts i av-
snitt 4, att ge de personer som steriliserats mot sin vilja eller på någon
annans initiativ en upprättelse och en gottgörelse från staten. Regeringen
är medveten om att en sådan ersättning aldrig kan ersätta den enskilde för
det lidande som denne fått utstå. Ersättningen får därför framförallt en
symbolisk funktion. Regeringen anser att det ersättningsbelopp som ut-
redningen kommit fram till, dvs. 175 000 kr, är en väl avvägd symbolisk
ersättning.
Sammanfattningsvis föreslår regeringen att det belopp som skall utgå
bör vara ett schablonbelopp, lika för alla. Ersättningen - som till sin art
är skattefri - skall uppgå till 175 000 kr.
Ersättning till dem som tidigare beviljats eller fått avslag på sin ansökan
av regeringen
De som tidigare fatt ersättning av regeringen eller fått avslag på en sådan
begäran bör på nytt få sin sak prövad. I de fall ersättning tidigare bevil-
jats har denna varit lägre än vad regeringen nu föreslår. För att undvika
att de skadelidande som varit mindre aktiva tidigare för att få ersättning
missgynnas, föreslår regeringen att vad som tidigare beviljats i ersättning
skall räknas av på det nu föreslagna beloppet. Någon uppräkning av
dessa tidigare utbetalda belopp till dagens penningvärde bör dock inte
ske.
Personlig ersättning
Enligt regeringens uppfattning bör ersättningen betraktas som en person-
lig upprättelse. För att ersättning skall kunna utgå bör den drabbade
därför vara i livet när beslut om ersättning meddelas. Avlider han eller
hon dessförinnan skall utredningen om ersättning läggas ned. Avlider
Prop. 1998/99:71
22
personen efter att ersättningsbeslutet meddelats men innan den betalats ut Prop. 1998/99:71
skall ersättningen betalas ut till dödsboet.
Regeringens förslag: En av regeringen utsedd nämnd skall pröva an-
sökan om ersättning. Ordföranden i nämnden skall vara eller ha varit
ordinarie domare.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna instämmer i förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 6.1 i den europeiska
konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen)
gäller att var och en, vid prövningen av hans eller hennes civila
rättigheter, skall vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling
inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som
upprättats enligt lag. Sedan den 1 januari 1995 gäller konventionen som
svensk lag enligt lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna.
Eftersom rätten till ersättning enligt den föreslagna lagen är en sådan
civil rättighet som torde falla inom tillämpningsområdet för artikel 6.1
blir det således nödvändigt att besluten om ersättning fattas på ett sådant
sätt och av en sådant organ att konventionens krav tillgodoses.
Vad gäller bedömningen av om ett organ är att betrakta som en dom-
stol framgår av Europadomstolens praxis att det saknar betydelse hur det
är klassificerat enligt den nationella lagen. Det avgörande är dess funk-
tion. De krav som ställs för att ett organ skall betraktas som en domstol
är att det har en i lag grundad befogenhet att avgöra ärenden inom sitt
kompetensområde, att avgörandena är bindande för partema och att för-
farandet styrs av bestämda regler. Den tidigare svenska brottsskade-
nämnden har exempelvis accepterats som en sådan domstol som upp-
fyller Europakonventionens krav (se målet Rolf Gustafson mot Sverige,
Europadomstolens dom 1 juli 1997, RJD 1997-IV s. 1149).
Regeringen föreslår att alla beslut om ersättning fattas av en särskild
nämnd, uppbyggd på ett sådant sätt att kraven på domstolsprövning upp-
fylls. (För en mer ingående redogörelse över vad rätten till dom-
stolsprövning innebär enligt konventionens krav kan hänvisas till en av
regeringen nyligen avlämnad proposition till riksdagen angående
Brottsoffermyndighetens nämnds prövning av ärenden om brottsskadeer-
sättning, prop. 1998/99:41 s. 20 ff.). Nämnden skall vara stationerad i
Stockholm.
Regeringen föreslår att nämndens ordförande och ersättare skall vara
eller ha varit ordinarie domare. De bör även ha erfarenhet av hantering av
ersättningsfrågor grundade på skadestånd, försäkring och/eller
patientskador. I nämnden bör ingå en representant för det allmänna
23
genom en folkvald ledamot för att ge offentlig insyn i verksamheten.
Dessutom bör ingå ledamöter med medicinsk och social-psykiatrisk
kompetens. Dessa bör också ha kunskap om och vana att bedöma ut-
låtanden i äldre journaler och liknande material samt bedömningar av
ersättningskrav i sådana sammanhang. Samtliga ledamöter bör ha per-
sonliga ersättare och nämnden bör vara beslutför med fyra ledamöter.
Det bör vara möjligt för ledamöter och ersättare att alternera vid nämn-
dens sammanträden. Ledamöterna förordnas av regeringen för en begrän-
sad tid.
Regeringen vill i sammanhanget erinra om bestämmelserna i 1 kap. 9 §
och 11 kap. 7 § regeringsformen. Den i lag etablerade nämnden skall så-
ledes i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet
och opartiskhet, och dess beslut i ersättningsfrågan skall ske oberoende
av såväl riksdagen som regeringen och andra myndigheter.
Förfarandet vid prövningen regleras i förvaltningslagen (1986:223).
Bestämmelser om exempelvis jäv i 11 och 12 §§, partsinsyn och kom-
munikation i 16 och 17 §§ samt motivering av beslut i 20 § förvalt-
ningslagen blir således tillämpliga.
Mot bakgrund av det anförda är nämnden att betrakta som en enligt lag
upprättad domstol enligt Europakonventionen och far också anses upp-
fylla konventionens krav på oavhängighet och opartiskhet.
Regeringens förslag: Nämnden skall hålla muntlig förhandling, om
sökanden begär det och det inte är uppenbart obehövligt att en sådan
förhandling hålls. Det införs också vissa bestämmelser om förfarandet
vid muntlig förhandling.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Det material som den sökande vill
lämna in kan vara av olika karaktär och bör även kunna omfatta munt-
liga uppgifter. De handläggare som förordnas i nämnden kan handlägga
ärenden muntligen med stöd av 14 § förvaltningslagen. Det bör därutöver
finnas möjlighet för sökanden att företräda inför nämnden och lägga fram
sådana uppgifter samt även låta andra lämna muntliga uppgifter om dessa
kan antas ha betydelse för ärendets utredning.
En prövning inför domstol skall enligt artikel 6.1 i Europakonventio-
nen äga rum vid en offentlig förhandling. Förhandlingen får dock hållas
inom stängda dörrar bl.a. om skyddet för partemas privatliv kräver det.
Vad gäller rätten att muntligen fa lägga fram sin sak kan av Europadom-
stolens praxis utläsas att en part som regel har rätt till muntlig förhand-
ling åtminstone i en instans. Om parten avstår från att begära muntlig
förhandling, behöver inte någon förhandling hållas.
Prop. 1998/99:71
24
De bestämmelser som gäller för nämndens prövning av ärenden om er-
sättning finns som tidigare angetts i förvaltningslagen. Denna innehåller
emellertid inte någon bestämmelse om rätt till muntlig förhandling.
Därför bör rätten till muntlig förhandling tas in i en särskild bestämmelse
i den föreslagna lagen. Situationer där det måste anses uppenbart obe-
hövligt att hålla en förhandling framgår av avsnitt 8.1.
Förvaltningslagen innehåller inte heller några regler om offentlighet
och sekretess vid förhandlingar. Även sådana regler bör därför införas i
den föreslagna lagen. Det är lämpligt att dessa bestämmelser utformas i
enlighet med vad som gäller för förvaltningsprocessen.
I likhet med vad som gäller för parts inställelse till en förhandling vid
allmän förvaltningsdomstol bör det finnas vissa möjligheter att ersätta
sökanden för dennes kostnader för inställelsen hos nämnden. Om inte en
sådan möjlighet ges kan det uppkomma situationer där möjligheten att
utnyttja rätten till muntlig förhandling blir alltför begränsad. På motsva-
rande sätt bör även annan som hörs inför nämnden under vissa omstän-
digheter kunna få ersättning för sin inställelse.
Regeringens förslag: Sekretess skall gälla i ersättningsärendena.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag
Remissinstanserna: Personskaderegleringen AB (PSR) och Handi-
kappförbundens Samarbetsorgan (HSO) har inga invändningar mot för-
slaget. Justitiekanslem anser att med de sekretessbestämmelser som före-
slås kommer tystnadsplikt inte att gälla avseende den praktiska hand-
läggningen av ersättningsärendena eftersom denna skall skötas av PSR
som är ett aktiebolag och inte av nämnden. Socialstyrelsen har påpekat
att det av utredningens förslag inte framgår hur behovet av sekretess till-
godoses hos PSR. Vidare noterar Socialstyrelsen att förslaget inte berört
frågor om registrering och arkivering av handlingar hos PSR.
Skälen för regeringens förslag: De ärenden som nämnden skall han-
tera är i flertalet fall av känslig personlig karaktär. Det rör enskilda
människors personliga förhållanden angivna i journaler och andra lik-
nande handlingar, ofta upprättade under deras vistelser på anstalter eller
institutioner, där deras psykiska, sexuella och sociala situation beskrivs
på ett utlämnande och ofta nedsättande sätt.
Många av dem som varit i kontakt med såväl Regeringskansliet som
utredningen har klart deklarerat att en förutsättning för att de skall skriva
och ansöka om ersättning är att varken deras namn eller vad de utsatts för
kommer till någon utomståendes kännedom. De vill med andra ord inte
att det skall bli känt att de steriliserats under sådana förutsättningar som
den föreslagna lagen reglerar. Med hänsyn härtill föreslår regeringen att
sekretess skall gälla i ersättningsärendena.
Det bör införas en ny regel i sekretesslagen, som i stora drag överens-
stämmer med de som gäller för sekretess inom hälso- och sjukvården och
Prop. 1998/99:71
25
socialtjänsten. Samma sekretesskrav bör gälla vid handläggningen av
anspråk på ersättning på grund av sterilisering. En sådan sekretess-
bestämmelse kommer även att omfatta nämndens sammanträden och de
uppgifter som framkommer där. Sekretess bör gälla med omvänt skade-
rekvisit i högst sjuttio år. Om nämndens beslut blir offentliga skulle en-
skilda personers namn avslöjas och vid beslutet skulle det bli känt att
personen blivit steriliserad. Även nämndens beslut bör därför vara sek-
retessbelagda. Likaså bör, på samma sätt som inom hälso- och sjuk-
vården och socialtjänsten, den s.k. meddelarfriheten inte omfatta uppgift
rörande enskildas hälsotillstånd eller personliga förhållanden i dessa er-
sättningsärenden.
Det bör understrykas att all hantering av ärendena skall skötas av per-
soner förordnade i nämnden som kommer att omfattas av de föreslagna
sekretessbestämmelserna.
Registrering och arkivering av ansökningshandlingarna skall ske hos
den av regeringen utsedda nämnden som kommer att ha ställning av en
statlig myndighet och vara underkastad de bestämmelser om offentlighet,
sekretess, arkivering m.m. som gäller inom statlig verksamhet.
Prop. 1998/99:71
Regeringens förslag: Beslut av nämnden skall inte gå att överklaga.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av remissinstanserna.
Skälen för regeringens förslag: Med den utformning nämnden före-
slås få med särskild sakkunskap, offentlig insyn genom en folkvald
ledamot och rätt till muntlig förhandling minskar behovet av att nämn-
dens avgöranden även skall kunna överklagas. Mot en sådan över-
klaganderätt talar också effektivitets- och kostnadsskäl. Dessutom utgör
ett avslag från nämndens sida inget hinder för den enskilde att ånyo an-
söka om ersättning och i samband därmed ange nya omständigheter för
sina krav. En sådan framställning skall således prövas av nämnden på
nytt. Det är också möjligt för nämnden att själv ompröva ett ärende om
man konstaterar att man tidigare felaktigt avslagit ett ersättningskrav
eller upptäcker andra uppenbara felaktigheter (jfr. 27 § förvaltningslagen
(1986:223)).
Man kan i detta sammanhang inte heller bortse från att grunden för den
nu föreslagna regleringen av ersättning till vissa steriliserade utgörs av
ett frivilligt åtagande från statens sida. Utan detta åtagande skulle med all
säkerhet få, om ens några, enskilda krav på ersättning kunnat bifallas,
särskilt med hänsyn till de skadeståndsrättsliga beviskraven och
preskriptionsreglerna. Ur det perspektivet kan det inte anses oskäligt att
begränsa prövningen av ersättning till en instans. Ett avslag från nämn-
dens sida hindrar inte heller den enskilde från att väcka talan vid domstol
och kräva ersättning på allmän skadeståndsrättslig grund.
26
Nämndens beslut angående ersättning för kostnader vad gäller resa och Prop. 1998/99:71
uppehälle skall inte heller gå att överklaga. Mot bakgrund av bl.a. den
relativt korta tid som nämnden har att verka är det mindre lämpligt att
låta nämndens beslut i dessa frågor bli föremål för överklagande i allmän
förvaltningsdomstol.
Regeringens förslag: Initiativet till en begäran om ersättning skall
komma från den enskilde själv.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av remissinstanserna. Social-
styrelsen har dock vissa synpunkter på utformningen av lagtexten.
Skälen för regeringens förslag: Initiativet till en begäran om ersätt-
ning bör komma från den enskilde själv. Det bör inte vara nämndens eller
statens uppgift att söka upp eventuellt drabbade. Det kan nämligen inte
uteslutas att en del människor som steriliserats inte vill beröra detta i dag
eller till och med förträngt händelsen. Det kan också vara så att enskilda
inte har berättat om steriliseringen för anhöriga eller andra i sin närmaste
omgivning. Ett initiativ från statens sida, t.ex. genom brev från en
myndighet, skulle därför kunna kränka den enskildes integritet.
Regeringen har tidigare behandlat 38 ärenden där personer begärt er-
sättning av regeringen för att de steriliserats. Av dessa har regeringen
gett ersättning i 17 fall och avslagit begäran i 21 fall. De som tidigare
begärt ersättning bör kunna komma ifråga för sådan. Det gäller givetvis
även dem vars ansökningar tidigare avslagits av regeringen samt dem
som under 1997 och senare vänt sig med ansökan till Regeringskansliet
eller utredningen. Dessa bör underrättas av nämnden att deras ansök-
ningar, efter inhämtat samtycke, kommer att prövas, alternativt prövas på
nytt, utifrån de kriterier som nu föreslås. De bör i samband därmed också
beredas tillfälle att komplettera sina tidigare ansökningar.
Regeringens förslag: Lagen skall tillämpas på ansökningar om er-
sättning som kommit in till nämnden inom två år från det att lagstift-
ningen träder i kraft.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av remissinstanserna.
Skälen för regeringens förslag: Eftersom regeringen föreslagit att en
särskild nämnd skapas för att handlägga ersättningsärendena är det
lämpligt att man har överblick över under hur lång tid den skall verka
och hur stora de administrativa kostnaderna blir.
27
Samtidigt bör en eventuell tid inte sättas så kort att det finns risk för att
någon inte hinner ansöka om ersättning. Regeringen föreslår därför att
lagen skall tillämpas på ansökningar om ersättning som kommit nämnden
till del inom två år från det att lagstiftningen träder i kraft den 1 juli 1999.
Ersättning skall då begäras senast den 30 juni 2001.
Lagen bör, som Lagrådet påpekat, inte göras tidsbegränsad. I stället
bör lagen upphävas när nämnden har avslutat sitt arbete, dvs. fattat beslut
i samtliga ärenden som kommit in före utgången av juni 2001.
Även sedan lagen upphävts har regeringen givetvis möjlighet att efter
utredning bevilja ersättning av humanitära skäl även till den som begär
ersättning senare enligt de grunder och med det belopp som kommer att
fastställas utifrån regeringens förslag.
Regeringens bedömning: Handläggningen i nämnden bör göras av
personal som hämtats från Personskaderegleringen AB (PSR) och
som särskilt förordnats i nämnden.
Ansvaret för information om den nya lagen bör åvila staten.
Ett särskilt ansökningsformulär bör utformas.
Nämnden bör ha en långtgående service- och undersöknings-
skyldighet.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna har i allt väsentligt tillstyrkt förslaget.
Skälen för regeringens bedömning: För att handläggningen av ären-
dena skall bli såväl snabb och effektiv som rättssäker krävs en organisa-
tion med erfarenhet av och kunskap om såväl juridiska som medicinska
frågor. Organisationen måste därför ha personal med kompetens i dessa
frågor. Den måste ha erfarenhet av att göra medicinska bedömningar ur
äldre, ofta handskrivet joumalmaterial. Den bör även ha kunskap om er-
sättningsfrågor. Inom organisationen måste också finnas erfarenhet av
rättssäkerhetsfrågor och förvaltningsrättsliga frågor samt sekretessfrågor.
Enligt regeringens uppfattning är det inte meningsfullt att bygga upp
en ny, särskild organisation med eget kansli för den begränsade tid er-
sättningsfrågan skall hanteras och med det - med all reservation - för-
hållandevis begränsade antal prövningar som förmodligen kommer att
ske. Organisationsfrågorna bör i stället lösas genom att expertis för
ändamålet hämtas in från en redan existerande verksamhet och att dessa
- på hel- eller deltid - formellt knyts till nämnden under den tid lagen
gäller. Flera skäl talar för att anlita personal från Personskaderegle-
ringen AB (PSR) som handläggare i nämnden. Dessa särskilt förordnade
handläggare bör ansvara för den praktiska hanteringen av ersättnings-
frågorna.
PSR föreslår i sitt remissyttrande att handläggarna i nämnden inte skall
lämna förslag till beslut eftersom detta skulle kunna uppfattas som
Prop. 1998/99:71
28
styrande vilket vore olyckligt i de fall där ersättningskrav kommer att
avslås av nämnden. Regeringen kommer närmare att reglera nämndens
arbetsformer i en förordning. Vidare skall nämnden inom sig fastställa en
arbetsordning för verksamheten. Därigenom kommer de närmare arbets-
formerna att regleras. Rent allmänt kan dock påpekas att det är naturligt
att den som handlägger ett ärende redogör för sin bedömning och lämnar
ett förslag till beslut för det beslutande organets ställningstagande.
Enligt regeringens uppfattning är det viktigt att information om den
nya lagen når ut till dem som drabbats. Ansvaret för informationsinsat-
serna bör åvila staten.
Ett särskilt ansökningsformulär bör utformas. Det är viktigt att det av
ansökan framgår namn vid steriliseringstillfället, adress, personnummer,
tidpunkt för steriliseringen samt vid vilken inrättning steriliseringen
skett. Dessa uppgifter är nödvändiga för att nämnden skall kunna efter-
forska och finna relevanta handlingar i olika myndighetsarkiv. I flera fall
torde de sökande själva kunna lämna sådana uppgifter.
Många av de sökande saknar emellertid av olika skäl möjlighet till
detta. Regeringens bedömning är därför att den föreslagna nämnden skall
vara behjälplig med att begära in sådana handlingar från myndigheter och
arkiv. För detta kommer att krävas att den enskilde i ansökan samtyckt
till att nämnden hämtar in materialet. Även en möjlighet att ge ett sådant
tillstånd bör finnas med på ansökningsblanketten. Överhuvudtaget bör
nämnden ha en långtgående service- och undersökningsskyldighet i syfte
att hjälpa enskilda sökande. Socialstyrelsen har i sitt remissyttrande kon-
staterat att förslaget inte behandlat frågan om Socialstyrelsens möjlighet
att på PSR:s begäran lämna ut uppgifter ur aktuella arkivhandlingar.
Även Justitiekanslem har tagit upp frågeställningen. Som regeringen
ovan konstaterat löses detta lämpligen genom ett samtycke från den en-
skilde. Noteras bör också att det inte är PSR som kommer att vara den
enskilde behjälplig med efterforskning av arkivmaterial utan personal
från PSR som är förordnade i nämnden. Med den nu skisserade ord-
ningen kommer det ej att föreligga några problem ur sekretessynpunkt.
Kostnaderna för den ersättning som skall betalas till följd av förslaget är
dels det totala belopp som kan komma att betalas ut till de steriliserade
inberäknat det belopp som kan komma att utbetalas för att komplettera
tidigare utgivna ersättningar, dels vissa övriga kostnader av administrativ
karaktär. Ersättningen till dem som steriliserats mot sin vilja eller på
någon annans initiativ beräknas komma att omfatta 500 - 1 000 personer.
Regeringens bedömning överensstämmer här med utredningens. Detta
skulle innebära att kostnaderna för utbetalda ersättningar totalt kan be-
räknas uppgå till 100 - 175 miljoner kronor. Det är värt att framhålla att
dessa uppskattningar är behäftade med stor osäkerhet. Redan innan ut-
redningens betänkande presenterades hade 200 personer ansökt om er-
sättning vilket - om dessa ansökningar bifalles - motsvarar 35 miljoner
Prop. 1998/99:71
29
kronor i ersättning. Därefter har uppskattningsvis närmare 200 personer
hört av sig per telefon eller i brev till Regeringskansliet eller utredningen
med frågor om ersättning.
Utöver ersättningen till steriliserade tillkommer vissa administrativa
kostnader. Häri ingår bl. a. kostnader för den särskilda nämnd som skall
besluta i ersättningsärendena och för den handläggande personalen. De
administrativa kostnaderna omfattar även ersättning för inställelse vid
muntlig förhandling, samt kostnader för vissa informationsinsatser i
samband med riksdagsbeslutet om den nya lagen om ersättning till steri-
liserade i vissa fall. Totalt kan de administrativa kostnaderna beräknas
uppgå till ca 7,5 miljoner kronor. Med hänsyn till att många av dem som
kan vara berättigade till ersättning har hög ålder är det särskilt angeläget
att hanteringen av ersättningsfrågan sker snabbt.
Regeringen avser att i 1999 års ekonomiska vårproposition föreslå att
sammanlagt 180 miljoner kronor skall avsättas på statsbudgeten under
perioden 1999-2001 för ersättning till steriliserade. Mot bakgrund av den
stora osäkerhet som finns om det antal personer som kan komma att om-
fattas av den nya lagen, avser regeringen att ingående och fortlöpande
följa utvecklingen inom området.
Genom lagen ges rätt för vissa personer som steriliserats att begära och
erhålla ekonomisk ersättning av staten. I lagen regleras under vilken tids-
period steriliseringen skall ha skett för att vara ersättningsgrundande
(1 §), under vilka förutsättningar steriliseringen i övrigt skall ha skett för
att ersättning skall beviljas (2 §), hur stort ersättningsbeloppet är (3 §),
vem som skall göra ansökan (4 §), vilken instans som skall handlägga
ersättningsfrågorna (5 §), när ansökningarna skall ha kommit in till den
handläggande instansen för att prövas enligt lagen (6 §), möjligheten att
lämna muntliga uppgifter (7 §), möjligheten att få ersättning för sin
inställelse (8 §) samt om nämndens beslut skall gå att överklaga (9 §).
1§
I paragrafen anges vad lagen reglerar, dvs. rätten till ersättning av staten
för vissa personer som steriliserats innan den nu gällande sterilise-
ringslagen (1975:580) trädde i kraft den 1 januari 1976. Ersättning kan
betalas ut dels till personer som steriliserats med tillämpning av 1934 och
1941 års steriliseringslagar, dels till personer som steriliserats utan stöd
av lag om steriliseringen skedde med myndighets medverkan före
år 1976. Härmed avgränsas rätten till ersättning till den tidsperiod då en
sterilisering kan ha genomförts med någon form av tvång mot den en-
skilde från samhällets sida. I fortsättningen kommer detta uttryck för
samhällets maktbefogenhet i förhållande till vissa medborgare att
Prop. 1998/99:71
30
beskrivas som att myndighet medverkat till att sterilisering skett. Be-
greppet myndighet får då anses ha en vidsträckt tolkning.
Vad gäller dem som steriliserats enligt 1934 och 1941 års lagar med-
verkade alltid myndighet i besluten. För att sterilisering skulle kunna
genomföras med tillämpning av lagarna krävdes som huvudregel Medi-
cinalstyrelsens/Socialstyrelsens tillstånd. I vissa undantagsfall kunde ste-
rilisering genomföras utan tillstånd; vid s.k. nödfallssteriliseringar i sam-
band med abort (7 § abortlagen (1938:318) jämfört med 5 § 1941 års
steriliseringslag) samt genom s.k. tvåläkarintyg (3 § 1934 års sterili-
seringslag och 3 § andra stycket 1941 års steriliseringslag). I dessa fall
får beslutande läkare betraktas som företrädare för myndighet.
Skälen för att de som steriliserats före år 1976 utan stöd av lag skall ha
rätt till ersättning framgår av avsnitt 6.1. För det fall att myndighet med-
verkat till en sterilisering under denna tid i strid med lagens bestämmel-
ser skall således ersättning kunna betalas ut till den sökande. Om
steriliseringen skett utan medverkan från myndighets sida, t.ex. av en
privat läkare, uppkommer självfallet inte någon ersättningsskyldighet för
staten.
2§
I paragrafen regleras villkoren för att ersättning skall beviljas. Punkten 1
omfattar samtliga som steriliserats enligt 1934 års lag samt de som
steriliserats med stöd av 2 § i 1941 års lag. Punkterna 2-5 omfattar
steriliseringar i anslutning till vissa typsituationer och punkten 6 omfattar
sterilisering efter otillbörlig påverkan eller försumlighet av myndighet.
Regeringen har närmare diskuterat skälen for och innehållet i de olika
villkoren i avsnitt 6.2.
Som regel skall ersättning beviljas om vissa yttre omständigheter eller
kriterier är uppfyllda. Det gäller om den sökande steriliserats - efter an-
sökan till och beslut av Medicinalstyrelsen/Socialstyrelsen - utan att
själv ha undertecknat eller skriftligen samtyckt till steriliseringen
(punkten 1), om den sökande var omyndig eller underårig när ansökan
om sterilisering gjordes eller när steriliseringen utfördes (punkten 2), om
den sökande var intagen på någon anstalt eller institution när ansökan
gjordes eller när steriliseringen utfördes (punkten 3), om den sökande
steriliserats på grund av att han eller hon rubricerades som sinnessjuk,
sinnesslö eller epileptiker (punkten 4) eller om sterilisering varit ett ut-
tryckligt myndighetskrav för att erhålla ett tillstånd eller en förmån
(punkten 5).
Rätten till ersättning omfattar därutöver den situationen att den
sökande steriliserats efter otillbörlig påverkan eller försumlighet från
myndighets sida (punkten 6). Som framhållits i avsnitt 6.2.3 kan frågan
om myndighets påverkan framfor allt antas bli aktuell vid steriliseringar
där grunden var asocialt levnadssätt, steriliseringar i samband med abort
där sterilisering inte utgjorde ett uttryckligt myndighetskrav och sterili-
seringar i samband med förlossning.
Även i andra fall är det tänkbart att övertalningar förekommit. Ibland
kan dessa övertalningar eller påtryckningar ha kommit från enskilda per-
soner så som anhöriga, hälso- och sjukvårdspersonal, personal inom
Prop. 1998/99:71
31
socialvården eller andra personer som kan ha uppfattats som
"myndighetsliknande" personer. Om tillståndsgivande myndighet eller
intygsskrivande läkare kan antas ha haft kännedom om sådana påtryck-
ningar mot den enskilde men varit passiv och inte tagit reda på den en-
skildes egen uppfattning kan det komma att betraktas som en sådan för-
sumlighet att ersättning skall kunna betalas ut. Sjätte punkten är utformad
enligt Lagrådets förslag.
För att ersättning skall beviljas räcker det att villkoren enligt en av de
angivna punkterna är uppfyllt.
3§
I paragrafen anges att den som uppfyller kraven enligt 1 och 2 §§ är be-
rättigad till ersättning av staten med 175 OOOkr. Ersättningen är till sin
art skattefri.
I de fall regeringen tidigare av billighetsskäl betalat ut ersättning till
steriliserade på grund av att formella fel begåtts i handläggningen skall
det utbetalda beloppet avräknas från den ersättning som den steriliserade
är berättigad till enligt denna lag.
Ersättningen skall betalas ut snarast efter det att beslut om ersättning
fattats.
Rätten till ersättning är personlig och kan inte överlåtas.
Av fjärde stycket framgår att rätten till ersättning förfaller om den
sökande avlider innan beslut om ersättning meddelats. Avlider sökanden
efter det att ersättningsbeslutet meddelats men innan ersättningen betalats
ut skall ersättningen övergå på dödsboet.
4§
Paragrafen anger att en ansökan om ersättning skall göras av den sterili-
serade själv. Ersättningsärendena är av känslig personlig karaktär och det
måste därför framgå att den enskilde verkligen önskar att frågan om er-
sättning prövas.
För dem som tidigare ansökt om ersättning och antingen beviljats eller
nekats ersättning bör gälla att deras ansökningar, efter inhämtande av
samtycke från den enskilde, på nämndens initiativ prövas på nytt. Det-
samma gäller för dem som under 1997 och senare vänt sig med ansökan
till Regeringskansliet eller utredningen.
Av allmänna rättsgrundsatser följer att den enskilde kan välja att låta
någon företräda honom eller henne som ombud med fullmakt.
Om den enskilde inte själv är kapabel att skriva under en ansökan eller
fullmakt följer på samma sätt av allmänna regler att en ansökan kan göras
av en ställföreträdare för den enskilde, dvs. en god man eller en för-
valtare. Detta förutsätter emellertid att en ansökan om ersättning omfattas
av den gode mannens eller förvaltarens förordnande.
En förvaltare har inom ramen för sitt förvaltaruppdrag ensam rådighet
över huvudmannens egendom och företräder denne i alla angelägenheter
som omfattas av uppdraget. Förvaltaren kan många gånger behöva in-
hämta den enskildes mening. Men förvaltaren är inte beroende av
huvudmannens samtycke för sina åtgärder. Det är viktigt att i samman-
hanget komma ihåg att frågan om ersättning skall begäras endast till en
Prop. 1998/99:71
32
mindre del kan ses som en ekonomisk angelägenhet. Den rör mycket Prop. 1998/99:71
känsliga förhållanden av personligt slag. Även om en ansökan om ersätt-
ning generellt sett bör kunna anses vara till fördel för den steriliserade,
kan en förvaltare inte alltid utgå ifrån att så är fallet för den individ som
hans eller hennes uppdrag rör. För det fall förvaltaren enbart har förord-
nats att ta hand om huvudmannens ekonomiska angelägenheter, har han
eller hon inte någon bestämmanderätt i frågor av mera personligt slag.
Om förordnandet även omfattar icke-ekonomiska frågor bör enligt
förarbetena till 11 kap. föräldrabalken huvudmannen ändå tillerkännas en
viss självständighet i dessa frågor. Ett exempel på detta är att en för-
valtare i normala fall inte bör företräda huvudmannen när det gäller
samtycke till operativa ingrepp (se prop. 1987/88:124 s. 171 f.). För det
fall den enskilde klart uttrycker att han eller hon inte vill att frågan om
ersättning prövas - och hälsotillståndet är sådant att man kan bedöma att
detta är den enskildes vilja - bör denna vilja således respekteras.
Ramen för den gode mannens behörighet bestäms som tidigare sagts
genom förordnandet. Därutöver krävs i normalfallet att huvudmannen
samtycker till olika rättshandlingar. Om den som ansökan avser sam-
tycker till att ersättning begärs uppkommer inga svårigheter i nu aktuellt
avseende. Om den enskildes hälsotillstånd är sådant att ett samtycke inte
går att inhämta bör - på motsvarande sätt som beskrivits gälla vid för-
valtarskap - en ansökan om ersättning normalt kunna anses vara till för-
del för huvudmannen. Detta förutsätter naturligtvis att den gode mannen
inte utifrån tidigare handlande eller uttalanden av huvudmannen kan dra
slutsatsen att han eller hon inte vill driva frågan om ersättning.
Om den gode mannens eller förvaltarens förordnande inte kan anses
omfatta en ansökan om ersättning kan i sammanhanget erinras om möj-
ligheten till jämkning av förordnandet enligt de förutsättningar som an-
ges i 11 kap. 23 § föräldrabalken.
Om den enskilde av hälsoskäl inte kan skriva under en ansökan eller en
fullmakt bör till en ansökan som undertecknats av annan bifogas förord-
nandet och i förekommande fall ytterligare utredning, t.ex. läkarintyg om
den drabbades hälsotillstånd och orsaken till att han eller hon inte själv
kan föra sin talan.
5§
I paragrafen anges att en särskild nämnd skall handlägga och besluta i
ersättningsfrågorna efter det att ansökan skett till nämnden. I fråga om
hur nämnden bör vara sammansatt och hur administrativa frågor i övrigt
bör handläggas hänvisas till den allmänna motiveringen, avsnitt 6.4 och
6.10.
6§
I paragrafen anges när ansökan om ersättning skall ha kommit in till
nämnden för att prövas enligt denna lag.
7§
Enligt paragrafens första stycke skall muntlig förhandling hållas hos
nämnden om sökanden begär det och det inte är uppenbart obehövligt att
2 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 71
förhandling hålls. I vilka fall det är uppenbart obehövligt får i allmänhet
avgöras mot bakgrund av Europadomstolens praxis (se t.ex. målet Allan
Jacobsson II mot Sverige, dom 1998-02-19, RJD 1998-1 s. 154). Situa-
tioner där lämnandet av muntliga uppgifter måste anses uppenbart obe-
hövligt kan t.ex. vara när det klart framgår att sökanden inte tillhör den
personkrets som kan fa ersättning, när redan det skriftliga materialet visar
att ersättning skall betalas ut, eller när en sökande efter ett eller flera av-
slagsbeslut återkommer med en begäran om ersättning trots att några nya
omständigheter till stöd för kravet inte redovisats.
Paragrafens andra stycke föreskriver att muntliga förhandlingar hos
nämnden skall vara offentliga. Nämnden far dock enligt tredje stycket
förordna att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar, om det kan
antas att det vid förhandlingen kommer att lämnas en uppgift för vilken
det gäller sekretess enligt den föreslagna nya paragrafen i 7 kap. 40 §
sekretesslagen. I praktiken torde därför förhandlingarna i allmänhet, helt
eller delvis, hållas inom stängda dörrar. Beslut om stängda dörrar fattas
av ordföranden vid förhandlingen.
8§
Paragrafen innehåller regler om ersättning av allmänna medel för kost-
nader som kan uppkomma i ärendet.
De kostnader som kan komma att ersättas är sökandens kostnader för
resa och uppehälle. För att ersättning skall utgå krävs att nämnden finner
det skäligt. Motsvarande regel finns bl.a. i 15 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291).
Om sökanden begär att muntlig förhandling skall hållas och nämnden
bedömer att en muntlig förhandling kan fa betydelse vid nämndens pröv-
ning av rätten till ersättning, bör sökanden i regel få ersättning för sin
inställelse, i vart fall om inte kostnaden för inställelsen är helt obetydlig.
I de fall det kan anses tillräckligt för utredningen i ärendet att sökanden
framställer sina synpunkter skriftligen eller per telefon bör ersättning för
inställelse inte utgå av allmänna medel.
Om sökanden begär att någon annan skall få lämna muntliga uppgifter
inför nämnden får nämnden göra en motsvarande skälighetsbedömning i
ersättningsfrågan.
Genom att begära förskott kan sökanden få besked om hur nämnden
ser på frågan.
Storleken av den ersättning som betalas ut framgår av förordningen
(1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen m.m. Genom
hänvisningen till de närmare bestämmelser som meddelas av regeringen
blir förordningen tillämplig.
9§
Enligt paragrafen får nämndens beslut inte överklagas. Skälen för detta
redovisas närmare i avsnitt 6.7. I sammanhanget kan erinras om att
nämndens verksamhet kommer att utgöra en sådan myndighetsutövning
som står under tillsyn av Justitiekanslem och Riksdagens ombudsmän.
Prop. 1998/99:71
34
7 kap. 40 §
Denna paragraf är ny. Regeringen har i avsnitt 6.6 närmare angett skälen
för dess införande.
Eftersom regeringen i proposition 1998/99:72 Rättspsykiatriskt forsk-
ningsregister föreslagit en ny paragraf i sekretesslagen - 7 kap. 39 § —
som bl.a. reglerar sekretessen för uppgifter i det rättspsykiatriska forsk-
ningsregistret bör den nu aktuella paragrafen ges beteckningen
7 kap. 40 §.
16 kap. 1 §
I paragrafen anges att 7 kap. 40 § omfattas av undantaget från meddelar-
friheten. Regeringen har i ovan nämnda avsnitt också angett skälen för
den ändringen.
Prop. 1998/99:71
35
Utredningens uppdrag kan delas upp i tre delar.
Utredningen skall för det första göra en historisk belysning för att
skapa klarhet om vilka överväganden som låg till grund för utformningen
av 1934 och 1941 års steriliseringslagar. I det uppdraget ingår att belysa
den tillämpning lagarna fick och att redovisa och analysera den debatt
som kan ha förts i riksdag, i de politiska partierna, av forskarsamhället
eller på annat sätt under de år lagarna var i kraft fram till dess de slut-
ligen upphävdes. Det är också enligt direktiven angeläget att allsidigt
belysa de politiska beslutsfattarnas, myndigheternas, forskarsamhällets
och den medicinska professionens ställningstaganden och ansvar. Här
ingår även att sätta in lagarnas tillkomst, deras tillämpning och skälen till
att de slutligen upphävdes i sitt historiska sammanhang och belysa för-
hållandena i Sverige i ett internationellt perspektiv.
Utredningen skall för det andra göra en kartläggning av hur många
personer som steriliserades med stöd av lagarna under de olika indikatio-
nerna, vilka de var och hur deras liv påverkades. Däri ingår att redovisa
hur många steriliseringar som utfördes efter ansökan av någon annan.
Utredningen skall också göra en kartläggning av eventuella förändringar
i tillämpningen av lagstiftningen under den tid den var i kraft och de
bakomliggande orsakerna till det.
Utredningen skall för det tredje lägga fram förslag om ersättning till
dem som blivit steriliserade mot sin vilja eller på någon annans initiativ,
om vilka principer som skall gälla för en sådan ersättning och om hur
handläggningen och besluten i ersättningsärendena skall organiseras.
Utredningen skall kostnadsberäkna sina förslag. I utredningens uppdrag
ingår inte att fatta beslut i enskilda ärenden.
Utredningens uppdrag i sin helhet skall vara avslutat senast den 1 juli
1999. Förslaget om ersättning till de drabbade och därtill hörande frågor
skall enligt direktiven redovisas med förtur. Det sker genom detta betän-
kande.
I utredningens direktiv anges regeringens grundläggande skäl för upp-
draget. Där sägs bl.a. följande. "Fram till år 1976 steriliserades ett stort
antal människor i vårt land med stöd av då gällande steriliseringslagstift-
ning. Lagarnas utformning och hur de kom att tillämpas i praktiken
präglades bl.a. av ett rashygieniskt synsätt och en tro på folkrening som
var förhärskande bland många beslutsfattare, forskare och läkare under
första hälften av 1900-talet i Sverige, liksom i andra länder. Många av
dem som steriliserades blev offer för detta synsätt. Sedan länge är detta
Prop. 1998/99:71
Bilaga 1
36
något som det svenska samhället starkt tar avstånd från. (—) Det är an-
geläget att de som under denna tid blivit steriliserade mot sin vilja eller
på någon annans initiativ får en gottgörelse trots att det inte finns någon
formell skyldighet för staten att betala ersättning. Förslag skall läggas
fram om ersättning till de drabbade, om vilka principer som skall gälla
för en sådan ersättning och om hur handläggning och beslut i ersätt-
ningsärendena skall organiseras."
Som utredningen ser det är tanken med en ekonomisk ersättning eller
gottgörelse att den skall vara ett försök till upprättelse från statens sida
för de åtgärder och beslut i det förflutna som drabbat enskilda och som vi
idag - med direktivens ord - starkt tar avstånd från.
Mot bakgrund av direktiven har utredningen inte sett det som sin upp-
gift att närmare överväga skäl som kan finnas för eller emot införande av
en ersättning av nu aktuellt slag och inte heller i vad mån det är befogat
att i detta hänseende särbehandla steriliserade framför andra grupper av
skadade t.ex. lobotomerade.
Utredningens uppdrag att göra en kartläggning och en historisk belys-
ning kan främst sägas vara avsett som ett underlag för en diskussion om
samhällets attityder och statens agerande under de år den aktuella sterili-
seringlagstiftningen var i kraft liksom om våra värderingar idag. Vad
gäller uppdraget att föreslå en ersättning till steriliserade är detta en mer
konkret uppgift: att ange hur, och med vilket belopp, staten skall kom-
pensera skador och lidande på grund av de beslut och åtgärder i det för-
flutna gentemot de steriliserade som vi idag anser felaktiga. Utredningens
förslag i sin helhet kan kanske också ge ett visst underlag för en debatt
kring andra, steriliseringsfrågan närliggande, ämnen främst ur ett
moralfilosofiskt perspektiv. Ur ett sådant perspektiv hade det varit lämp-
ligare att de olika delarna i utredningens uppdrag hade kunnat slutföras
och publiceras vid samma tillfälle.
Utredningen har samtidigt stor förståelse för regeringens önskemål om
att ersättningsfrågan skulle behandlas med förtur. De som kan komma i
fråga för ersättning har med fa undantag hög ålder och det är därför an-
geläget att de far del av en ekonomisk ersättning snarast möjligt.
Detta betänkande har därför fatt en förhållandevis juridisk-teknisk ut-
formning. Det handlar inte om de politiska, etiska och historiska aspekter
som utredningen också fatt i uppdrag att behandla. De historiska av-
snitten i detta betänkande bygger uteslutande på tidigare publicerad
forskning såvitt annat inte uttryckligen anges. Många läsare kanske rea-
gerar på att betänkandet till stor del saknar sådana analyser som utred-
ningen nyss nämnde samt slutsatser och värderingar kring sterilise-
ringslagstiftningens tillämpning i ett vidare perspektiv.
Utredningen är väl medveten om detta och vill därför poängtera att i
slutbetänkandet kommer att presenteras forskningsresultat och analyser,
såväl svenska som internationella, som förhoppningsvis på ett mer djup-
gående sätt kan belysa den svenska steriliseringspolitiken och att det då
på grundval av det materialet går att dra erfarenhet av det förflutna inför
framtiden.
Prop. 1998/99:71
Bilaga 1
37
3 Riksdagen 1998/99. I saml. Nr 71
Utredningen redovisar i betänkandet mycket kortfattat bakgrunden till
tillkomsten av 1934 och 1941 års steriliseringslagar. Vad gäller den juri-
diska, politiska och vetenskapliga diskussion som låg till grund för lag-
stiftningen men även samhällsdebatten i övrigt kring frågan hänvisar ut-
redningen till de utredningar som föregick lagregleringen, till tidigare
forskning om dessa frågor samt till utredningens slutbetänkande.
1934 års steriliseringslag (lag den 18 maj 1934 om sterilisering av
vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverk-
samhet) hade som framgår av lagens rubrik begränsad tillämplighet.
Lagen omfattade enbart personer som saknade förmåga att lämna sam-
tycke till sterilisering - vissa s.k. rättsinkapabla. Lagen gav med andra
ord förutsättningarna för att kunna sterilisera de personer som ansågs
sakna insikt i eller inte förstod steriliseringsingreppets innebörd. (För att
undvika missför-stånd använder utredningen de termer och begrepp som
förekommer i de samtida texterna. Det gäller t.ex. ett begrepp som
"sinnesslö" som idag saknar vetenskaplig mening och har en starkt ned-
sättande klang.)
Ingen som steriliserades enligt 1934 års lag hade således själv ansökt
om eller lämnat samtycke till steriliseringen.
Lagen reglerade inte frågan om sterilisering på den enskildes egen be-
gäran eller efter samtycke; varken när det gällde sterilisering av friska
individer eller av sinnesslöa eller andra sjuka som förstod ingreppets
innebörd. Lagstiftarens ståndpunkt vid denna tid var att sterilisering av
sådana individer på deras egen begäran eller med deras samtycke var
tillåten utan särskilt lagstöd. Det gäller till att börja med sterilisering av
medicinsk-terapeutiska skäl som ansågs tillåten i samma utsträckning
som andra medicinska ingrepp. 1 övrigt ansågs sterilisering tillåten om
den företogs med samtycke av den som steriliserades samt om det förelåg
bärande skäl av - med samtidens uttryck - eugenisk, social, humanitär
eller kriminalpolitisk natur. Däremot ansågs det nödvändigt med lagstift-
ning för att det skulle vara tillåtet att sterilisera en person som inte hade
förmåga att lämna sådant samtycke. Detta var en orsak till lagregle-
ringen. Sterilisering med användande av fysiskt tvång var överhuvud-
taget inte tillåten. Redan när riksdagen antog 1934 års lag hemställde den
om en utredning under vilka förhållanden frivillig sterilisering av
rättskapabla personer måtte kunna företagas. Uppdraget lämnades till den
sittande befolkningskommissionen vars förslag lämnades år 1936 och
som sedan i huvudsak lades till grund för 1941 års lag.
I 1941 års steriliseringslag reglerades i princip alla steriliseringar som
inte var i rent medicinsk-terapeutiskt syfte dvs även de fall när den en-
skilde själv önskade sterilisering. Utgångspunkten var att sterilisering
inte fick ske utan tillstånd av medicinalstyrelsen. Huvudregeln i lagen var
Prop. 1998/99:71
Bilaga 1
38
att sterilisering endast fick ske efter att den enskilde själv ansökt om ste-
rilisering eller, om ansökan gjordes av någon annan, skriftligen samtyckt
till den. Lagen byggde således enligt förarbetena i princip på frivillighet.
Sterilisering kunde ske på flera grunder - s.k. indikationer - eugenisk,
social eller medicinsk. Den eugeniska (även benämnd rashygienisk)
innebar att sterilisering kunde ske om det kunde antas att en person kom
att genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller
sinnesslöhet, svårartad sjukdom eller svårt lyte av annat slag. Den sociala
indikationen innebar att sterilisering kunde ske om någon för framtiden
var uppenbart olämplig att handha vårdnaden om barn på grund av
sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten
eller på grund av asocialt levnadssätt. Den medicinska indikationen inne-
bar att om en kvinna led av sjukdom, kroppsfel eller svaghet kunde hon
steriliseras för att förebygga ett havandeskap som skulle medföra allvar-
lig fara för hennes liv eller hälsa. De eugeniska och sociala indikatio-
nerna var tillämpliga på både män och kvinnor medan den medicinska
som framgår endast var tillämplig på kvinnor.
Om någon på grund av rubbad själsverksamhet saknade förmåga att
lämna giltigt samtycke fick han eller hon trots det enligt 2 § steriliseras
om de förutsättningar som uppställdes i 1 § var uppfyllda. Liksom vad
gällde 1934 års lag fick enligt förarbetena till 1941 års lag fysiskt tvång
inte användas. Däremot fanns inget uttalat förbud mot verbal övertalning
eller påtryckning. I medicinalstyrelsens anvisningar uppmuntrades
tvärtom sådan påverkan, särskilt från anstaltspersonals sida.
Under de år 1934 och 1941 års steriliseringslagar var i kraft dvs. 1935 till
1975 steriliserades cirka 63.000 personer i Sverige.
Enligt utredningens uppfattning genomfördes många av dessa sterilise-
ringar genuint frivilligt. Viktiga s.k. efterundersökningar som genom-
fördes i slutet på 1950-talet och början av 1960-talet visar bl.a. på detta.
Enligt dessa undersökningar, utförda några år efter ingreppet, var när-
mare 80 procent av patienterna fullt tillfreds med steriliseringen och ång-
rade den inte. De negativa reaktionerna gällde främst kvinnor som i sam-
band med ingreppet varit föremål för tvång eller mycket stark påverkan
eller som tidigare inte hade några barn. Överhuvudtaget tyder materialet
på att särskilt de sista decennierna som 1941 års lag gällde ett stort antal
av dem som ansökt om eller samtyckt till sterilisering gjort det helt fri-
villigt. Några säkra uttalanden om detta kan dock inte göras på detta
stadium av utredningen.
Att många lät sterilisera sig helt frivilligt med tillämpning av 1941 års
steriliseringslag i vart fall under de sista 10 till 15 åren den var tillämplig
anser utredningen också stöds av det förhållandet att många människor
låtit sterilisera sig sedan den nuvarande lagstiftningen började tillämpas.
Som belysning kan nämnas att från mitten av 1950-talet till och med
1975 steriliserades i genomsnitt mellan 1.5OO-1.8OO personer om året,
nästan alla kvinnor på medicinsk indikation. När nuvarande sterilise-
Prop. 1998/99:71
Bilaga 1
39
ringslag började tillämpas steriliserades under de första tio åren närmare
8 000 människor varje år, varav cirka en fjärdedel män. Från och med
1976 har fram till och med 1996 har 166 000 människor steriliserats i
Sverige, varav 40 000 män. Detta skall jämföras med de cirka 63 000
steriliseringar som genomfördes med stöd av den tidigare lagstiftningen
under åren 1935-1975, varav över 90 procent var kvinnor.
Den nuvarande lagstiftningen som började tillämpas 1976 bygger helt
på frivillighet och tillstånd från någon myndighet krävs som huvudregel
inte. En förutsättning för att fa bli steriliserad är att man är över 25 år. En
annan förutsättning är att man noggrant informerats om ingreppets inne-
börd och följder samt, i förekommande fall, om andra möjligheter att
förebygga havandeskap. Om man är mellan 18 och 25 år krävs däremot
socialstyrelsens tillstånd.
Trots att således 1941 års lag i princip byggde på frivillighet har utred-
ningen kunnat konstatera att steriliseringar i många fall i realiteten
gjordes mot den enskildes vilja. Nedan ges exempel på steriliseringar där
det, trots att den enskilde själv undertecknat ansökan eller samtyckt till
åtgärden, kan ifrågasättas om de varit frivilliga.
(1) 1 flera fall ställdes sterilisering som uttryckligt villkor för utskriv-
ning från anstalter och institutioner, men även för att erhålla förmåner
under anstaltsvistelsen. Detta förfarande kritiserades kraftigt av JO i hans
ämbetsberättelse så tidigt som 1947.
(2) Lagstiftningen gällde även underåriga och omyndiga. Vad gäller
myndighetsåldern var den 21 år fram till år 1969. Under åren 1969 till
1973 var den 20 år. Sedan år 1974 är myndighetsåldern 18 år. I förar-
betena till 1941 års lag angavs att det inte var behövligt att fastställa en
åldersgräns under vilken sterilisering ej måtte ske. Istället tog departe-
mentschefen för givet "att prövande myndighet även utan sådan föreskrift
tog nödig hänsyn till den ifrågavarande personens ålder". En garanti för
missbruk låg enligt departementschefen för övrigt däri "att underårig som
regel inte fick steriliseras med mindre den som hade vårdnaden om
honom beretts tillfälle yttra sig". Något krav på att en vårdnadshavare
skulle samtycka till åtgärden ställdes dock inte. Dessutom var enligt
medicinalstyrelsens anvisningar den som avsågs med ansökan alltid
behörig att underteckna den själv oberoende av ålder och rättskapacitet.
Många av dem som steriliserades medan de vistades på anstalt eller
institution var dessutom underåriga eller omyndiga. Av forsknings-
resultat framgår att sterilisering i flera fall genomfördes trots avstyrkan
från vårdnadshavare.
(3) En förhållandevis vanlig grund för sterilisering, i vart fall fram till
1950-talet, var att en person av läkare rubricerades som sinnesslö. Om så
var fallet kunde sterilisering göras på såväl eugenisk som social indika-
tion om förutsättningarna i övrigt var uppfyllda. Sinnesslöbegreppet var
samtidigt ett diffust begrepp som användes också för att beteckna andra
Prop. 1998/99:71
Bilaga 1
40
problem av social karaktär och som ofta tycks ha använts på ett
slentrianmässigt sätt och på mycket begränsat och tveksamt underlag.
(4) Genom en särskild bestämmelse i 1938 års abortlag kopplades
denna ihop med steriliseringslagstiftningen. I bestämmelsen angavs att
avbrytande av havandeskap på eugenisk indikation inte fick ske med
mindre jämväl sterilisering företogs på kvinnan. I praktiken förekom det
att sterilisering ställdes som villkor för abort även i andra situationer.
(5) Enligt bestämmelser i 1920 års giftermålsbalk var det förbjudet för
den som led av epilepsi och sinnessjukdom eller var sinnesslö att ingå
äktenskap. Dispens kunde meddelas i vissa fall. Ett villkor för att fa till-
stånd att ingå äktenskap kunde vara sterilisering. Bestämmelserna om
äktenskapsförbud upphörde för epileptiker år 1969 och för sinnesslöa och
psykiskt sjuka år 1973.
(6) Sterilisering ställdes ibland även som villkor för att erhålla vissa
statliga bidrag. Således förekom i vart fall under 1940-talet att
mödrahjälp, ett behovsprövat bidrag som föregick barnbidraget, i vissa
fall beviljades endast under förutsättning att kvinnan också steriliserade
sig.
Utredningen har i uppdrag att föreslå en ersättning till dem som sterilise-
rats mot sin vilja eller på någon annans initiativ. Som framgått av tidigare
avsnitt byggde 1941 års steriliseringslag formellt sett på frivillighet och
på att den enskilde själv ansökte om eller skriftligen samtyckte till sterili-
seringen. Av den kartläggning utredningen genomför framgår att över
90 procent av ansökningarna om sterilisering också undertecknats av den
enskilde. Det stora flertalet av dem som hittills begärt ersättning har
också angett att de själva på något sätt undertecknat ansökan om sterilise-
ring. Detta förhållande gör att man inte utan vidare utifrån underteck-
nandet av ansökan om sterilisering kan avgöra om den enskilde sterilise-
rats mot sin vilja.
Vad gäller dem som steriliserades med tillämpning av 1934 års lag för-
håller det sig annorlunda. Skälet till att de steriliserades med tillämpning
av den lagen var att de inte bedömdes ha insikt i vad ett samtycke eller en
sterilisering innebar och således inte kunde samtycka till steriliseringen.
Det gäller även dem som steriliserades med tillämpning av motsvarande
bestämmelse (2 §) i 1941 års lag. Samtliga dessa steriliseringar genom-
fördes definitionsmässigt utan samtycke efter ansökan av någon annan,
nästan uteslutande myndighetspersoner vid olika anstalter. Man kan en-
ligt utredningens mening inte tala om någon form av frivillighet i dessa
fall.
Prop. 1998/99:71
Bilaga 1
41
Samtliga som steriliserades med stöd av 1934 års lag eller 2 § i Prop. 1998/99:71
1941 års lag bör därför vara berättigade till ersättning från statens sida. Bilaga 1
I huvuddelen av de fall utredningen studerat har emellertid den enskilde
själv ansökt eller samtyckt till åtgärden. Det är som tidigare antytts ut-
redningens uppfattning att bland dessa ansökningar finns många som
trots detta steriliserats mot sin vilja.
Enligt utredningens mening föreligger generellt vissa svårigheter att ur
arkivmaterialet få fram uppgifter som stöder den enskildes påstående om
att han eller hon steriliserats mot sin vilja. Utredningen har därför disku-
terat om det är möjligt att ta fram ett antal typsituationer eller kriterier
där det måste anses som mycket sannolikt att sterilisering skett mot den
enskildes vilja eller där den enskilde inte haft möjlighet att påverka ett
beslut om sterilisering trots egen ansökan eller samtycke; typsituationer
vars existens oftast framgår av underlagsmaterialet. Utredningen har
ovan nämnt exempel på sådana situationer.
Utredningen föreslår att alla som steriliserats med tillämpning av
1941 års lag enligt följande fyra rubriker också skall vara berättigade till
ersättning.
Utredningen är medveten om att det i enstaka fall kan ha förekommit
sterilisering på starka medicinska skäl under någon av dessa rubriker och
att åtgärden därför skulle ha kunnat vara försvarlig. Utredningen har
dock valt att inte göra något undantag for en sådan situation i dessa fall
för att underlätta handläggningen och möjligheterna för de steriliserade
att få ersättning.
Enligt utredningens mening har de som steriliserats före uppnådd myn-
dighetsålder eller då de var omyndiga av annat skäl än underårighet
generellt sett haft begränsade möjligheter att inse alla konsekvenser av
steriliseringsåtgärden. Personen har under alla förhållanden haft sämre
möjligheter att påverka sin situation än en myndig person.
Som utredningen tidigare konstaterat uppsatte myndigheter under 1940-
talet och i början av 1950-talet i stor utsträckning sterilisering som
villkor såväl för utskrivning från anstalter som för att erhålla olika för-
måner under anstaltsvistelsen. De institutioner det gäller är i första hand
statliga, landstingsägda, kommunala och privata s.k. sinnesslöanstalter
(arbetshem, vårdhem, skolhem, särskolor, extematskolor, specialsjukhus
m. fl.) men också ungdomsvårdsskolor, alkoholistanstalter, anstalter för
epileptiker samt mentalsjukhus och fängelser.
42
Det torde kunna uteslutas eller tillhöra de yttersta undantagen att någon
frivilligt ansökte om sterilisering eller frivilligt steriliserade sig under
vistelse på sådana anstalter. Istället talar allt för att en sådan ansökan har
varit påverkad av förhoppningar eller löften om förmåner som per-
mission, frigång, arbete utanför anstalten eller utskrivning eller av hot
om att utskrivning skulle ske senare; med andra ord har den egna an-
sökan gjorts eller samtycket skett i en tvångsliknande situation.
Sterilisering av personer sedan de rubricerats som sinnessjuka,
sinnesslöa eller epileptiker utan att vara intagna på anstalt
En förhållandevis vanlig grund för sterilisering i vart fall fram till
1950-talet var, som tidigare nämnts, att en person av läkare rubricerades
som sinnesslö. Om så var fallet kunde sterilisering göras på såväl euge-
nisk som social indikation om förutsättningarna i övrigt var uppfyllda.
Motsvarande gällde dem som diagnostiserades som sinnessjuka eller
epileptiker.
Enligt utredningens uppfattning har många av de människor det nu
gäller haft begränsade möjligheter att till fullo inse konsekvenserna av
steriliseringsåtgärden. Mycket talar också för att steriliseringen i många
fall ställdes som ett alternativ till olika former av omhändertagande t.ex.
risk för intagning på en anstalt eller omhändertagande av barn. Den en-
skildes möjligheter att påverka steriliseringsbeslutet har, generellt sett,
varit mycket små.
Som tidigare nämnts har utredningen kunnat konstatera att sterilisering
ställdes som uttryckligt villkor för olika former av myndighetsbeslut,
t.ex. för att fa gifta sig, för att fa abort eller för att få visst statligt bidrag.
Ett sådant uttryckligt myndighetskrav är enligt utredningens uppfatt-
ning en sådan tvångsliknande situation som bör föranleda rätt till ersätt-
ning.
I samtliga de fall utredningen hittills beskrivit bör det vara möjligt för
den enskilde att kunna visa att han eller hon blivit steriliserad i de an-
givna situationerna.
Även om en mycket stor del av dem som steriliserats mot sin vilja eller
på någon annans initiativ kommer att kunna få ersättning enligt de tidi-
gare rubricerade fallen är en kompensation motiverad också i flera andra
fall där den enskilde påverkats av myndigheter att ansöka om sterilisering
på ett sätt som med dagens synsätt får anses otillbörligt.
Det gäller till att börja med de fall där en person steriliserats på grund
av asocialt levnadssätt. I många sådana fall kan man förutsätta att sterili-
seringen skett efter olika påtryckningar från myndigheters sida t.ex. hot
om omhändertagande av barn som alternativ till sterilisering. Utred-
ningen tänker också på situationer när kvinnor lät sterilisera sig efter
övertalning i samband med abort utan att eugenisk indikation förelåg.
Prop. 1998/99:71
Bilaga 1
43
Sådan övertalning kan också ha förekommit i nära samband med förloss-
ning.
Dessa övertalningar kan visserligen ha varit av olika karaktär. Frågan
om sterilisering kom ibland upp i en allmän diskussion mellan kuratorer,
läkare och den enskilde som ett alternativ för att lösa ett i första hand
socialt problem. Även om det är inte självklart att sådana diskussioner
med förslag och rekommendation om sterilisering från myndighetsper-
soners eller andras sida utan vidare kan betraktas som en otillbörlig
övertalning eller påverkan ter sig en sådan diskussion ofta främmande för
oss.
Utredningen anser det angeläget att de kvinnor som i samband med ett
abortingrepp eller vid en förlossning varit föremål för tvång eller stark
påverkan och då gått med på sterilisering också skall få möjlighet till
ersättning. Samtidigt anser utredningen att det inte är möjligt att ge er-
sättning till alla som t.ex. steriliserats i samband med abort eftersom det
utan tvivel i dessa sammanhang också förekommit många frivilliga steri-
liseringar. Under åren 1944 till 1964 steriliserades enligt medicinalstyrel-
sens egna uppgifter cirka 4 000 kvinnor i enlighet med abortlagens vill-
korsparagraf.
Istället far den enskilde i de situationer det nu kan vara fråga om, t.ex.
sterilisering på grund av asocialt levnadssätt, i samband med abort eller
förlossning, lägga fram någon omständighet som tyder på att han eller
hon utsatts för påverkan av myndigheter att gå med på sterilisering - eller
med juridiskt uttryckssätt - göra antagligt att han eller hon samtyckt till
sterilisering under otillbörlig påverkan eller på grund av försumlighet av
en myndighet. Juridiskt sett är detta ett mycket svagt beviskrav. Påverkan
från myndigheten bör ha inneburit någon form av otillbörlighet t.ex.
påtryckning eller missledande information. Det kan också ha varit så att
myndigheten varit försumlig t.ex. genom att underlåta att undersöka
otillbörlig påverkan från någon annan t.ex. enskilda läkare eller anhöriga
och att underlåta att ge den enskilde behövligt stöd i en svår situation.
Om den enskilde kan göra detta antagligt skall han eller hon vara är
berättigad till ersättning.
Utredningen vill samtidigt understryka att en bedömning idag i mycket
stor utsträckning måste utgå från den enskildes egna uppgifter och upp-
levelser av t.ex. bemötande från myndighetspersoners sida. Att finna
klara belägg för omotiverade påtryckningar i myndigheters material torde
många gånger ställa sig svårt. Den steriliserades egna upplevelser måste
med andra ord ges ett betydande tolkningsföreträde. Den myndighet som
skall handlägga ersättningsfrågan bör således i tveksamma fall där
underlagsmaterialet är sparsamt och/eller svårtolkat hellre ge ersättning
än avslå en begäran.
I flera fall har sterilisering genomförts i samband med abort utan att
medicinalstyrelsens tillstånd inhämtats. Enligt 5 § i 1941 års sterilise-
ringslag fanns lagligt utrymme för sterilisering utan sådant tillstånd om
läkaren vid en abort på medicinsk indikation konstaterade att sjukdom
eller kroppsfel vid nytt havandeskap skulle medföra allvarlig fara för
kvinnans liv och hälsa. En sådan sterilisering kan också ha varit genom-
förd med stöd av s.k. tvåläkarintyg enligt 3 § andra stycket i lagen. Enligt
Prop. 1998/99:71
Bilaga 1
44
den bestämmelsen gavs möjlighet att sterilisera en kvinna efter samtycke
om det förelåg medicinsk indikation för sterilisering på grund av kropps-
lig sjukdom eller kroppsfel genom att två läkare, varav den ene den som
utförde ingreppet, intygade att förutsättningarna var uppfyllda. Även i
dessa situationer kan den enskilde ha utsatts för sådana påtryckningar att
steriliseringen inte varit frivillig varför ersättning naturligtvis kan bli
aktuell enligt de bedömningsgrunder som utredningen nyss angett.
Regeringen har tidigare under åren 1983 till 1996 i 17 fall av billig-
hetsskäl beviljat ersättning till steriliserade med i huvuddelen av fallen
50 000 kr i dagens penningvärde.
I dessa fall har regeringen konstaterat att formella fel begåtts i hand-
läggning. Den ersättning som då beviljades var lägre än den utredningen
nu förslår. Enligt utredningens uppfattning bör de som tidigare erhållit
ersättning inte undantas från det nu föreslagna ersättningsbeloppet. Vad
som tidigare betalats ut bör dock avräknas från ersättningen. Härigenom
undviker man att de skadelidande som varit mindre aktiva tidigare för att
fa ersättning missgynnas.
Regeringen har avslagit begäran om ersättning i 21 fall. Det är enligt
utredningen självklart att dessa bör prövas på nytt av den myndighet ut-
redningen föreslår skall handlägga ersättningsärendena.
Utredningen har kunnat konstatera att det såväl före år 1935 som under
åren 1935 till 1941 förekom steriliseringar utan lagstöd. Dessa ingrepps
laglighet diskuterades under 1920 och 1930-talet. Några rättsliga ingri-
panden mot läkare som steriliserade personer på deras begäran eller med
deras samtycke gjordes dock inte. Det förekommer också före år 1935
steriliseringar på psykiskt sjuka som var intagna på anstalt, dokumente-
rade såväl i tidigare utredningar och forskarrapporter som i artiklar i
Läkartidningen.
Även om utredningens uppdrag enligt direktiven formellt sett gäller
tillämpningen av 1934 och 1941 års steriliseringslagar och ersättnings-
frågan gäller personer steriliserade enligt dessa lagar är det enligt vår
uppfattning inte rimligt att de som steriliserades mot sin vilja eller på
annans initiativ före år 1935 eller utanför tillämpningsområdet för
1934 års lag skulle förvägras ersättning av detta formella skäl. Redan det
förhållandet att man vid den tiden ansåg sådana steriliseringar otillåtna
eller tveksamma, att lagreglering diskuterades och genomfördes, talar för
att ersättning bör beviljas även i de fallen.
Utredningen anser således att ersättningsförslaget - med de förutsätt-
ningar som utredningen tidigare angett - även skall gälla personer sterili-
serade före 1935 eller som steriliserats under åren 1935 till 1941 utan
tillämpning av 1934 års lag.
Prop. 1998/99:71
Bilaga 1
45
Det är svårt att sätta sig in i och bedöma enskilda människors lidande och
gradera detta lidande beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.
Av nödvändighet blir en sådan bedömning mycket subjektiv. Visserligen
görs sådana bedömningar då och då av domstolar och myndigheter i
olika ersättningsfall. Men samtidigt gäller det händelser som inträffade
för kanske över femtio år sedan. Bedömningen blir då mycket beroende
av den enskildes förmåga att i dag uttrycka sina känslor och upplevelser
och vad som antecknats i ansökningshandlingar och journaler. Det finns
därför en stor risk för att de som steriliserats kommer känna sig orättvist
behandlade om en myndighet i dag skall göra en individuell bedömning
av deras lidande. Man kan heller inte bortse från att ett förslag om
schablonersättning betydligt skulle underlätta handläggningen av ersätt-
ningsfrågorna så att ersättning kan betalas ut snabbare. Detta talar, enligt
utredningens uppfattning, med styrka mot en individualiserad ersättning
och för en schablonersättning. Utredningen har inte funnit några andra
skäl att differentiera ersättning t.ex. beroende på ålder eller kön.
Sammanfattningsvis anser utredningen att det belopp som skall utgå
bör vara ett schablonbelopp, lika för alla.
Redan det förhållandet att staten erkänner att utformningen av 1934 och
1941 års steriliseringslagar och deras tillämpning i praktiken präglades
av ett synsätt som vi idag tar avstånd från är givetvis ägnat att ge en upp-
rättelse till dem som drabbades av lagstiftningen. Detta förhållande kan
dock endast till viss del lindra det lidande som många människor utsatts
för. Det är därför naturligt att de som steriliserats mot sin vilja eller på
någon annans initiativ också får en ekonomisk gottgörelse även om en
sådan ersättning aldrig till fullo kan ersätta den enskildes lidande. Ersätt-
ningen får därför framför allt en symbolisk funktion.
Samtidigt har utredningen funnit det naturligt att knyta en sådan ersätt-
ning till de ersättningssystem som i dag tillämpas i vårt land avseende
försäkringsersättningar och skadestånd. En ersättning byggd på dessa
utgångspunkter och i den storleksordningen överensstämmer också med
den praxis som finns i andra nordiska länder.
Att betala ersättningar i den storleksordning som förekommer i
nordamerikanska skadeståndsmål är däremot främmande för skandina-
visk rättstradition. De skadeståndsbeloppen grundar sig på andra rättsliga
principer och helt andra ekonomiska utgångspunkter.
Utredningens slutsats är att den ersättning som de tvångssteriliserade
bör erhålla i vart fall skall motsvara vad en person som i dag drabbas av
sterilitet genom brott eller olyckshändelse erhåller i invaliditetsersättning
inom ramen för den skadeståndsrättsliga ersättningen för lyte och men.
Denna ersättning uppgår idag till cirka 110 000 kr.
Utredningen har kunnat konstatera att tillämpningen av lagstiftningen i
flera fall gått utöver gränsen för vad som rymdes inom lagarnas ramar.
Som tidigare redovisats har JO anmärkt på förfarandet vad gäller sterili-
Prop. 1998/99:71
Bilaga 1
46
sering som villkor för utskrivning från anstalter m.m. så tidigt som 1947.
JO konstaterade då att denna praxis inte hade stöd i lagtext-en och inte
syntes ha haft stöd ens i lagstiftningens förarbeten.
Även om det inte exakt går att avgöra hur många steriliseringar som
skett i direkt strid med lagstiftningen kan utredningen i vart fall
konstatera att tillämpningen i flera fall stått i strid med såväl lagtext som
förarbeten. Myndigheter och enskilda myndighetspersoner har också
genom bl.a. påtryckning, övertalning och andra former av indirekt tvång
- fått den enskilde att skriva på en ansökan eller att samtycka till sterili-
sering. I sådana ärenden synes förfarandet, även om det inte stred mot
lagstiftningen och synes haft visst stöd i medicinalstyrelsens anvisningar,
i vart fall ha brustit i den hänsyn och försiktighet som borde ha präglat
det, såsom JO då uttryckte det.
Även om hanteringen av steriliseringsärenden inte stod i direkt strid
med lagstiftningen har många av steriliseringsbesluten fattats på grunder
som klart strider mot den rättsuppfattning angående individens rättigheter
som vi har idag. I detta sammanhang kan nämnas att redan i direktiven
till den utredning som år 1972 fick i uppgift att se över 1941 års
steriliseringslag angav regeringen att den gällande lagen var baserad på
andra värderingar och förhållanden än dem som rådde år 1972.
Regeringen angav då också att tillämpningen förändrats vilket bl.a.
innebar att de eugeniska och sociala indikationerna fortlöpande avtagit
och att deras praktiska betydelse numer (år 1972, utr. anm.) måste
betecknas som tämligen marginell. Regeringen tilläde att av betydelse för
denna utveckling har säkerligen varit en ökad medvetenhet om värdet av
att upprätthålla och stärka respekten och skyddet för den enskildes
integritet och en i takt därmed stegrad motvilja hos myndigheter och
enskilda att ta initiativ till eller på annat sätt medverka till beslut om
ingrepp som i hög grad rör individens person och familjeförhållanden.
Utredningen anser att vad som nu sagts utgör tillräckliga skäl för att
staten utöver en invaliditetsersättning även bör utge ett belopp som kan
sägas motsvara en ersättning för det lidande eller kränkning som den en-
skilde utsatts för. Det beloppet bör till sin storlek i vart fall jämföras med
en "normal" kränkningsersättning i brottmål för våldtäkt dvs. 50 000 kr
men bör sättas något högre. Utredningen vill i detta sammanhang dock
understryka att det av allt att döma inte finns laglig grund för att i dag
utkräva något rättsligt ansvar av någon enskild person eller staten som
skulle ge rätt till sådan ersättning.
Sammantaget föreslår utredningen att en ersättning till var och en som
steriliserats mot sin vilja eller på någon annans initiativ skall utgå med
175 000 kr. I detta sammanhang bör också nämnas att beloppet enligt
allmänna principer är skattefritt.
Som utredningen tidigare nämnt skall de som tidigare fått ersättning av
regeringen eller fått avslag på en sådan begäran på nytt få sin sak prövad.
I de fall ersättning tidigare beviljats har denna varit lägre än vad utred-
ningen nu föreslår. För att undvika att de skadelidande som varit mindre
aktiva tidigare för att få ersättning missgynnas föreslår utredningen att
vad som tidigare beviljats i ersättning skall räknas av på det nu före-
Prop. 1998/99:71
Bilaga 1
47
slagna beloppet. Någon uppräkning av dessa tidigare utbetalda belopp till
dagens penningvärde bör dock inte ske.
Många av dem som skrivit till regeringen eller utredningen i anledning
av debatten och steriliseringarna har i sina brev inte uttryckligen angett
något ersättningsbelopp. Av dem som gjort detta uppgår beloppet i
huvudsak till mellan 50 000 kr och 200 000 kr. Några enstaka personer
har begärt högre ersättning, i något fall upp till ett par miljoner kr.
Utredningen är medveten om att inte ens en ersättning i den storleks-
ordning som utredningen nu föreslår av alla kommer att uppfattas som en
rimlig kompensation för den kränkning och det lidande som många ut-
satts för. Men vid en avvägning mellan det enskilda lidandet och de er-
sättningsprinciper som tillämpas i bl.a. skadeståndsfall i såväl Sverige
som andra nordiska länder hoppas och tror utredningen att det föreslagna
ersättningsbeloppet - generellt sett - ter sig acceptabelt.
Det är samtidigt viktigt att nämna att i många av de brev som kommit
utredningen till del, brevskrivarna framför allt uttrycker en önskan om
upprättelse och krav på en ursäkt från statens sida. Enligt utredningens
uppfattning är det nu föreslagna beloppet så högt att det visar på viljan att
gottgöra dem som drabbats.
Sedan den alltjämt gällande kastreringslagen började tillämpas år 1944
har cirka 400 personer kastrerats - huvuddelen under åren 1944 till 1975.
Sedan cirka 20 år tillämpas lagen uteslutande på personer som önskar
byta kön.
Utredningen vill i detta sammanhang framföra att utredningen delar
tidigare framförda uppfattningar att kastreringslagen inte längre fyller
någon funktion utan bör upphävas.
Utredningen vill också uppmärksamma regeringen på att arkivmaterial
utredningen studerat tyder på att kastreringar ibland genomförts som ett
alternativ till sterilisering på nästan uteslutande män som varit tvångsin-
tagna på vissa anstalter. Kastrering har ställts som villkor för att de skulle
få bli utskrivna från anstalten.
1944 års ännu gällande kastreringslag företer således flera likheter med
den sedan 1976 avskaffade steriliseringslagen. Påtryckningar och indirekt
tvång tycks ha förekommit som liknar tillämpningen i vissa fall av
steriliseringslagen. Detta motiverar att överväganden görs om kastrerade
skulle kunna komma ifråga för någon form av ekonomisk ersättning
motsvarande den som utredningen nu föreslår för de steriliserade.
Utredningen har i uppdrag att lägga fram förslag om hur handläggningen
och beslut i ersättningsärendena skall organiseras. Vad utredningen vet
idag kommer i vart fall 200 ansökningar om ersättning att prövas. Hur
Prop. 1998/99:71
Bilaga 1
48
många som ytterligare kommer att begära ersättning är mycket svårt att
uppskatta. En indikation på hur många ytterligare som kommer att begära
ersättning får man när detta betänkande presenterats. Under alla för-
hållanden kommer ersättningsfrågan att kräva en organisation som under
i vart fall ett till två år kan handlägga dessa ärenden.
Handläggningen av ärendena måste vara såväl snabb och effektiv som
rättssäker. Det krävs därför en organisation med erfarenhet av och
kunskap om såväl juridiska som medicinska frågor. Organisationen
måste ha personal med kompetens i dessa frågor. Den måste ha
erfarenhet av att göra medicinska bedömningar ur äldre, ofta handskrivet
joumalmaterial. Den bör även ha kunskap om ersättningsfrågor. Inom
organisationen måste också finnas erfarenhet av rättssäkerhetsfrågor och
förvaltningsrättsliga frågor samt sekretessfrågor.
Enligt utredningens uppfattning är det inte meningsfullt att bygga upp
en ny, särskild organisation med eget kansli för den begränsade tid er-
sättningsfrågan skall hanteras och med det - med all reservation - för-
hållandevis begränsade antal prövningar som kommer att ske. Organisa-
tionsfrågorna bör istället lösas inom ramen för en existerade verksamhet.
Med hänsyn till antalet ärenden och de krav på domstolsprövning som
den lagstiftning utredningen föreslår måste förutsätta, kan de organ som
vanligen handlägger ersättningskrav mot staten inte utnyttjas. Det gäller
Justitiekanslem och regeringskansliet. Ett alternativ är en organisation
nära knuten till Socialstyrelsen. En viktig och kanske avgörande invänd-
ning mot att låta Socialstyrelsen hantera ersättningsfrågorna är att denna
myndighet i princip är densamma som en gång beslutade om de sterilise-
ringar som nu är föremål för utredning och ersättning. Många av dem
som skrivit till regeringen och utredningen har uttryckt stor misstänk-
samhet mot de myndigheter och myndighetspersoner som en gång
beslutade om sterilisering. För dessa människor skulle det kunna framstå
som stötande om det var "samma" myndighet som idag skulle besluta om
ersättning och i vissa fall - om än i begränsad omfattning - göra skälig-
hets- och trovärdighetsbedömning av deras påståenden om sterilisering.
Med hänsyn till dessa omständigheter anser utredningen att den lämp-
ligaste lösningen är att en mer fristående, erfaren, organisation tar hand
om den praktiska hanteringen av ersättningsfrågan.
Utredningen förslår att den organisation som handlägger den offentliga
och stora delar av den privata sjukvårdens patientskadeärenden utnyttjas
för att sköta den praktiska handläggningen av ansökningarna om ersätt-
ning vid sterilisering. Organisationen - Patientskadereglering AB (PSR)
- skapades i samband med att patientskadeersättningen blev lagreglerad
genom patientskadelagen. Organisationen handlägger årligen cirka 7 000
ärenden. Den har även handlagt utbetalning av särskild ersättning från
staten och landstingsförbundet till HIV-smittades anhöriga under år 1997
(224 ersättningar).
Prop. 1998/99:71
Bilaga 1
49
Genom lagregleringen blir ersättningen till de steriliserade en civil rättig-
het enligt Europakonventionens regler. Då ställs krav på en dom-
stolsprövning. Av den anledningen bör alla beslut om ersättning fattas av
en särskild nämnd, uppbyggd på sådant sätt att kraven på domstols-pröv-
ning uppfylls.
Utredningen föreslår att nämndens ordförande och vice ordförande
skall vara lagfarna och ha erfarenhet av domarvärv. I nämnden bör ingå
en representant för det allmänna genom en parlamentariker för att ge
offentlig insyn. Dessutom bör där ingå medicinskt och social-psykiatriskt
sakkunniga. De tjänstemän inom PSR som handlägger och föredrar
ärendena inför nämnden bör också vara förordnade där.
De ärenden som nämnden skall hantera är i flertalet fall av känslig per-
sonlig karaktär. Det rör enskilda människors personliga förhållanden an-
givna i journaler och andra liknande handlingar, ofta upprättade under
deras vistelser på anstalter eller institutioner, där deras psykiska, sexuella
och sociala situation beskrivs på ett utlämnande och ofta nedsättande sätt.
Många av dem som varit i kontakt med såväl regeringskansliet som ut-
redningen har klart deklarerat att en förutsättning för att de skall skriva
och ansöka om ersättning är att varken deras namn eller vad de utsatts för
kommer till någon utomståendes kännedom. De vill med andra ord inte
att det skall bli känt att de steriliserats.
Med hänsyn härtill föreslår utredningen att en omfattande sekretess
skall gälla i ersättningsärendena.
Utredningen föreslår att en ny regel införs i sekretesslagen, överens-
stämmande med dem som gäller inom hälso- och sjukvård och social-
tjänst. Sekretess skall som huvudregel gälla, dvs. med omvänt skade-
rekvisit, och i högst sjuttio år. Om nämndens beslut skulle vara offentliga
skulle enskilda personers namn avslöjas och vid bifallsbeslut skulle det
bli känt att personen var steriliserad och mot sin vilja. Även nämndens
beslut bör därför vara sekretessbelagda. Likaså bör, på samma sätt som
inom hälso- och sjukvård och socialtjänst, den s.k. meddelarfriheten inte
omfatta uppgifter rörande enskildas hälsotillstånd eller personliga för-
hållanden i dessa ersättningsärenden.
Utredningen föreslår att ansökan om ersättning skall vara personlig. Det
måste med andra ord stå helt klart att den enskilde verkligen vill att
frågan om en ansökan om ersättning för sterilisering mot hans eller
hennes vilja skall prövas. Givetvis bör det vara möjligt att begära ersätt-
ning genom ombud eller, då det gäller mycket sjuka personer, genom god
man eller förvaltare.
Prop. 1998/99:71
Bilaga 1
50
De ärenden som regeringen tidigare genom åren fattat beslut i bör
prövas på nytt utan att enskilda skall behöva ta något nytt initiativ till det.
Utredningen kommer att till nämnden överlämna samtliga de ansök-
ningar om ersättning som kommit till utredningen eller som utredningen
fatt överlämnat till sig från regeringen.
För att få överblick på de administrativa kostnaderna skall den före-
slagna lagen endast tillämpas på ansökningar som kommit in inom två år
från det lagen börjar gälla. Skulle antalet ärenden som kommer in vara
stort vid slutet av denna tidsperiod är det möjligt att förlänga lagens
tillämpningstid. Det är alternativt möjligt för regeringen att även sedan
lagen upphävts bevilja ersättning ex gratia för senare ansökningar utifrån
de kriterier utredningen angett i lagförslaget.
Ett särskilt ansökningsformulär bör upprättas där alla väsentliga upp-
gifter skall föras in för att det skall vara enklare att ta fram äldre jour-
nalmaterial m.m. Det innefattar även uppgift om efternamn vid det till-
fälle ansökan om sterilisering skedde, när och var åtgärden vidtogs samt
andra uppgifter om den enskildes personliga förhållanden då som kan ge
stöd för ersättning.
Den som begär ersättning kan själv begära in äldre arkivmaterial. Den
handläggande organisationen bör också var behjälplig med det. Över-
huvudtaget bör nämnden ha en långtgående service- och undersöknings-
skyldighet i syfte att hjälpa enskilda sökande.
Den ersättning utredningen föreslår är avsedd att vara en personlig
upprättelse för den enskilde. Det medför att anhöriga inte skall kunna
ansöka om ersättning för den som redan avlidit. Om någon avlider innan
nämnden fattat beslut i ärendet skall inte heller ersättning utgå med hän-
syn till ersättningens personliga karaktär.
Utredningen föreslår att den som är berättigad till ersättning enligt de
kriterier utredningen satt upp i lagförslaget skall få en ersättning med
175 000 kronor.
Utredningen har för närvarande cirka 200 ärenden som med säkerhet
kommer att prövas. Av dessa uppskattar utredningen att huvuddelen
också efter kompletteringar av underlagsmaterial kommer att kunna be-
viljas ersättning. Det innebär en kostnad för ersättningar på cirka
35 miljoner kronor.
Hur många som därutöver kommer att begära ersättning är mycket
svårt att nu uppskatta. Men redan under våren 1999 efter att utredningens
förslag offentliggjorts och regering och riksdag behandlat frågan kommer
det på ett säkrare sätt vara möjligt att uppskatta hur många som totalt
kommer att begära ersättning. Utredningen föreslår därför att det i
tilläggsbudgeten våren 1999 avsätts tillräckliga medel för att med margi-
nal täcka ersättningen till dem som redan nu ansökt men att man sedan
avvaktar utvecklingen under våren och sommaren innan ytterligare medel
avsätts.
Prop. 1998/99:71
Bilaga 1
51
Kostnaderna för den administrativa hanteringen av ersättningsfrågan
dvs. PSR:s handläggningskostnader och kostnader för nämnden bör
kunna stanna på knappt en och en halv miljon kronor.
Det är självfallet mycket angeläget att de som steriliserats mot sin vilja
eller på någon annans initiativ får ersättning så fort som möjligt. Med
hänsyn till att utredningen föreslår en särskild lag om ersättning gör
regeringskansliets och riksdagens beslutsprocesser att lagen av tidsskäl
inte kan träda i kraft tidigare än den 1 juli 1999. Den nämnd utredningen
föreslår skall besluta om ersättning kan därför inte börja arbeta före detta
datum. Däremot bör det vara möjligt för PSR att redan tidigare under
våren 1999 förbereda de ärenden som redan kommit in till utredningen.
Utredningen kommer under hand att på alla sätt hjälpa till med dessa för-
beredelser så att ersättningsfrågan kan lösas snabbt efter riksdagens
beslut.
Det ingår i utredningens uppdrag att ta ställning till vissa kommittédirek-
tiv som gäller alla utredningar. Det gäller prövning av offentliga åtagan-
den, regionalpolitiska konsekvenser, jämställdhetspolitiska konsekvenser
samt effekterna för det brottsförebyggande arbetet.
Enligt direktivet om prövning av offentliga åtaganden skall utred-
ningen förutsättningslöst pröva om det offentliga åtagande som utred-
ningen är satt att utreda bör vara en offentlig angelägenhet samt om så är
fallet och förslaget innebär kostnadsökningar föreslå en finansiering.
Om utredningen skulle följa direktivet om offentliga åtaganden skulle
konkreta förslag till effektiviseringar, omprioriteringar eller besparingar
inom samma politikerområde lämnas motsvarande de kostnader som er-
sättningen till de steriliserade skulle innebära, dvs. inom socialdeparte-
mentets område och då främst inom hälso- och sjukvården och det medi-
cinsk-etiska området.
Enligt utredningens uppfattning är det varken rimligt att utredningen
nu eller regering och riksdag senare när det slutliga beslutet tas föreslår
besparingar inom t.ex. hälso- och sjukvården för att finansiera en gott-
görelse till dem som steriliserats mot sin vilja. Det skulle vara stötande
att på sådant sätt ställa de steriliserade mot andra utsatta grupper eller
verksamheter. Utredningen avstår därför från att föreslå någon konkret
finansiering utan föreslår istället att kostnaderna får tas från ett generellt
ekonomiskt utrymme. Om ett sådant ekonomiskt utrymme saknas får
besparingar göras generellt i budgeten.
Utredningen ser inga direkta regionalpolitiska konsekvenser av utred-
ningens förslag. Inte heller har de - i generella termer - några effekter på
det brottsförebyggande arbetet.
Det är tydligt att steriliseringsfrågan som sådan är en i stora delar
könsrelaterad fråga. Över 90 procent av de steriliserade var kvinnor. Vad
Prop. 1998/99:71
Bilaga 1
52
gäller jämställdhetspolitiska konsekvenser innebär utredningens ersätt-
ningsförslag att samma belopp ges till alla, oberoende av kön. Utred-
ningen kommer i den historiska analysen bl.a. ta upp de könsrelaterade
aspekterna på steriliseringspolitiken. Utredningens slutbetänkande be-
räknas vara klart under sommaren 1999. I det kommer även utredningens
kartläggning att presenteras.
Prop. 1998/99:71
Bilaga 1
53
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Ersättning enligt denna lag kan utgå på grund av sterilisering som
företagits
1. med tillämpning av lagen (1934:171) om sterilisering av vissa
sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet,
2. med tillämpning av lagen (1941:282) om sterilisering,
3. före år 1942 utan tillämpning av under första punkten nämnda lag.
Närmare villkor för ersättning anges i 2 §.
2 § Den som steriliserats enligt 1 § är berättigad till ersättning om han
eller hon
1. varken undertecknat ansökan om sterilisering eller skriftligen sam-
tyckt till steriliseringsåtgärden,
2. vid tidpunkten för ansökan om sterilisering eller då sterilisering
genomfördes var omyndig eller underårig,
3. vid tidpunkten för ansökan om sterilisering eller då sterilisering
genomfördes var intagen på anstalt, vårdhem eller liknande institution,
4. steriliserats på grund av att han eller hon var rubricerad som
sinnessjuk, sinnesslö eller epileptiker,
5. enligt uttryckligt myndighetskrav steriliserats för att fa dispens att
ingå äktenskap, för att få genomgå abort eller för att få mödrahjälp eller
annat statligt eller kommunalt bidrag, eller
6. får antas ha samtyckt till steriliseringen på grund av otillbörlig på-
verkan eller annan försumlighet av myndighet.
3 § Staten utger ersättning till den som är berättigad enligt 2 § med ett-
hundrasjuttiofemtusen (175.000) kr. Från detta belopp avräknas ersätt-
ning som staten tidigare kan ha utgett på grund av steriliseringen.
Rätten till ersättning är personlig och kan inte överlåtas.
4 § Ansökan om ersättning kan endast göras av den steriliserade person-
ligen eller, om han eller hon är förhindrad på grund av sjukdom eller
svaghet, av ställföreträdare eller ombud med uttryckligt uppdrag att an-
söka om ersättningen.
5 § Ansökan om ersättning prövas av en särskild nämnd. Ordföranden
och vice ordföranden i nämnden skall vara eller ha varit ordinarie
domare. Regeringen utser nämnden och förordnar om dess sammansätt-
ning och arbetsformer.
Prop. 1998/99:71
Bilaga 2
54
6 § Den som ansöker om ersättning har rätt att företräda inför nämnden
och lämna muntliga uppgifter i ärendet.
7 § Beslut enligt denna lag kan inte överklagas.
Prop. 1998/99:71
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999. Den tillämpas på ansökningar
om ersättning som kommit in till den i 5 § angivna nämnden från ikraft-
trädandet till utgången av juni månad 2001.
55
Prop. 1998/99:71
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 kap. 39 §, av följande
lydelse
dels att 16 kap. 1 § skall ha följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 7 kap 39 § Sekretess gäller i verksamhet |
16 kap
Att friheten enligt 1 kap 1 §
tryckfrihetsförordningen (—) i
övrigt är begränsad, är de där tyst-
nadsplikten följer av
3. denna lag enligt
7 kap. 34 §
8 kap. 3 §, 5 § första stycket 2,
6 § första stycket 2
1§
Att friheten enligt 1 kap 1 §
tryckfrihetsförordningen (—) i
övrigt är begränsad, är de där tyst-
nadsplikten följer av
3. denna lag enligt
7 kap. 34 §
7 kap. 39 §
8 kap. 3 §, 5 § första stycket 2,
6 § första stycket 2
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999
56
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller ersättning av staten till personer som steriliserats
1. enligt lagen (1934:171) om sterilisering av vissa sinnessjuka,
sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet,
2. enligt lagen (1941:282) om sterilisering, eller
3. före år 1976 med myndighets medverkan utan stöd av lag.
2 § Den som steriliserats enligt 1 § har rätt till ersättning om han eller
hon
1. varken undertecknat ansökan om sterilisering eller skriftligen sam-
tyckt till sterilisering,
2. vid tidpunkten för ansökan om sterilisering eller då sterilisering ut-
fördes var omyndig eller underårig,
3. vid tidpunkten för ansökan om sterilisering eller då sterilisering ut-
fördes var intagen på anstalt, vårdhem eller liknande institution,
4. steriliserats på grund av att han eller hon var diagnostiserad som
sinnessjuk, sinnesslö eller epileptiker,
5. enligt uttryckligt myndighetskrav steriliserats för att få dispens att
ingå äktenskap, för att få genomgå abort eller för att få mödrahjälp eller
annat statligt eller kommunalt bidrag, eller
6. får antas ha samtyckt till steriliseringen på grund av otillbörlig på-
verkan eller annan försumlighet av myndighet.
3 § Ersättningen uppgår för var och en till etthundrasjuttiofemtusen
(175 000) kr.
Från detta belopp avräknas ersättning som staten tidigare betalat ut på
grund av steriliseringen.
Rätten till ersättning är personlig och kan inte överlåtas.
Rätten förfaller om sökanden avlider innan beslutet har meddelats.
Avlider sökanden efter att ett beslut om ersättning har meddelats, till-
faller ersättningen dödsboet.
4 § En ansökan om ersättning skall göras skriftligen av den som ansökan
avser.
Prop. 1998/99:71
Bilaga 3
57
5 § En ansökan om ersättning skall prövas av en särskild nämnd.
Ordföranden och vice ordföranden i nämnden skall vara eller ha varit
ordinarie domare.
Regeringen utser nämnden och förordnar om dess sammansättning och
arbetsformer.
6 § En ansökan om ersättning skall ha kommit in till nämnden före ut-
gången av juni månad 2001. Ansökningar som kommer in därefter skall
avvisas.
7 § Nämnden skall hålla muntlig förhandling om sökanden begär det och
det inte är uppenbart obehövligt.
Muntlig förhandling skall vara offentlig.
Om det kan antas att det vid en förhandling kommer att lämnas någon
uppgift för vilken det hos nämnden gäller sekretess som avses i
7 kap. 39 § sekretesslagen (1980:100), får ordföranden vid förhandlingen
besluta att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar.
8 § En sökande eller annan som har inställt sig till en muntlig förhand-
ling far av nämnden beviljas ersättning av allmänna medel för kostnader
för resa och uppehälle, om nämnden finner det skäligt att ersättning be-
talas ut. Nämnden får bevilja förskott på ersättningen. Närmare bestäm-
melser om ersättning och förskott meddelas av regeringen.
9 § Ett beslut enligt denna lag kan inte överklagas.
Prop. 1998/99:71
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999 och gäller t.o.m. den
31 december 2002.
58
Prop. 1998/99:71
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)'
dels att 16 kap. 1 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 kap. 39 §, av följande
lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 7 kap. 39 § Sekretess gäller i verksamhet I fråga om uppgift i allmän 16 kap. 1 §2 |
Nuvarande lydelse
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket
samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av upp-
såtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt
|
7 kap. 3 § första stycket 3 |
och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt |
5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrund-
lagen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av
3. denna lag enligt
1 Lagen omtryckt 1992:1474.
2 Senaste lydelse 1998:857.
59
7 kap. 38 §
8 kap. 3 §, 5 § första stycket 2, 6 §
första stycket 2
Prop. 1998/99:71
Bilaga 3
Föreslagen lydelse
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket
samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av upp-
såtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt
7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt
5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrund-
lagen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av
3. denna lag enligt
7 kap. 38 §
7 kap. 39 §
8 kap. 3 §, 5 § första stycket 2, 6 §
första stycket 2
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
60
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-03-11
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Gertrud
Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.
Enligt en lagrådsremiss den 4 mars 1999 (Socialdepartementet) har rege-
ringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ersättning till steriliserade i vissa fall,
2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Christina
Fleur.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om ersättning till steriliserade i vissa fall
Den föreslagna lagen avviker i olika hänseenden från grunder på vilka
den svenska skadeståndsrätten vilar. Den kan trots eller snarare till följd
av detta tänkas fa viss inverkan på skadeståndsrättens fortsatta utveck-
ling.
Det sägs i den allmänna motiveringen att förslaget mte i framtiden kan
åberopas av andra grupper som kan komma att rikta ersättningskrav mot
staten. Härtill må anmärkas att det svenska rättssamhället i utpräglad
grad kännetecknas av starka krav att lika skall behandlas lika. Om i
framtiden skulle dyka upp nya grupper som anser sig ha blivit på lik-
nande sätt illa behandlade av myndigheterna - vilket dessvärre inte kan
uteslutas - kan det inte undgås att den nu föreslagna lagen kommer att fa
viss prejudicerande effekt.
Lagförslaget är intressant också såtillvida att i lagen fastläggs ett be-
stämt belopp med vilket ersättning skall utgå. Storleken av ett ideellt
skadestånd har inte tidigare reglerats i lag och så bör det enligt
Kommittén om ideell skada förbli (se SOU 1995:33 s. 410—413, jfr
SOU 1992:84 s. 254 och 256). I förevarande fall talar emellertid goda
skäl för att beloppet anges i lag: skadan är densamma, konsekvenserna
ligger långt tillbaka i tiden och är svåra att utreda och ett lidande av
denna art kan egentligen inte värderas annat än schablonmässigt. Det
föreslagna beloppet har bestämts under beaktande av ersättningspraxis.
Det får antas att, om riksdagen bestämmer ett visst belopp, detta i sin tur
kommer att utgöra en riktpunkt för praxis i dess bedömning av storleken
av ideellt skadestånd i jämförbara situationer.
Lagrådsremissen utgår från att den föreslagna nämnden kommer att
godtas som en domstol i Europakonventionens mening. Det bör erinras
om att justitierådet Hans Danelius betecknat Europadomstolens avgö-
rande i målet Rolf Gustafson mot Sverige, vari dåvarande Brottsskade-
nämnden godtogs som en oavhängig och opartisk domstol, som "något
överraskande", med tillägg att det måste anses ovisst vilka slutsatser som
Prop. 1998/99:71
Bilaga 4
61
kan dras av avgörandet när det gäller andra liknande organ i Sverige
(Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 1997 s. 151). Mot
bakgrund av de, vid en jämförelse med Brottsoffermyndighetens nämnd,
likartade uppgifterna och den likartade sammansättning och handlägg-
ningsordning som föreslås för den nu aktuella nämnden, finner Lagrådet
det vara ett rimligt antagande att nämnden, mot bakgrund av avgörandet i
Gustafson-målet, kan godtas som en domstol i Europakonventionens me-
ning. Att, som anmälts under föredragningen, de kompetenskrav som
skall ställas på ersättare för ordföranden kommer att regleras i regerings-
föreskrifter och inte i lagen, ändrar inte denna bedömning.
Lagrådet lämnar, med dessa kommentarer, förslagets grunder utan
erinran.
2§
Enligt punkten 6 har den som steriliserats rätt till ersättning om han eller
hon far antas ha samtyckt till steriliseringen på grund av otillbörlig på-
verkan eller annan försumlighet av myndighet. Språkligt sett torde
”annan försummelse” knappast kunna jämställas med det mera aktiva
uttrycket ”otillbörlig påverkan”. Bestämmelsen kan omformuleras t.ex.
enligt följande: ”... får antas ha samtyckt till steriliseringen på grund av
att en myndighet har utövat otillbörlig påverkan eller varit försumlig”.
Ikraftträdande m.m.
Enligt förslaget skall lagen gälla t.o.m. den 31 december 2002. Begräns-
ningen av lagens giltighetstid har motiverats med att den tiden bör räcka
för nämnden att slutbehandla de ansökningar, som enligt 6 § skall ha
kommit in till nämnden före utgången av juni månad 2001. Samtidigt
sägs dock att det finns möjlighet att pröva om en förlängning av lagens
giltighetstid bör ske, om det skulle visa sig att det mot slutet av tids-
perioden alltjämt kommer in nya ansökningar.
Den föreslagna begränsningen kan ha flera fördelar. Så t.ex. blir
nämndens och dess anställdas uppgifter tidsmässigt avgränsade. Detta
kan i sin tur tjäna som riktlinje för nämnden när det gäller arbetet med att
snarast möjligt avgöra ersättningsfrågorna.
Erfarenhetsmässigt är det emellertid inte uteslutet att arbetet med vissa
ansökningar kan - med uppgiftsinhämtande, kommunicering o.dyl. - dra
ut på tiden så att ärendena inte hinner avgöras före den 1 januari 2003.
Då står visserligen möjligheten att förlänga lagens giltighetstid till buds,
men frågan är om detta är en lämpligare lösning än den som utredningen
föreslog, nämligen att nämndens arbete skulle anses avslutat när beslut
fattats i samtliga ärenden som kommit in före utgången av juni 2001. Det
för förutsättas att nämnden bedriver sitt arbete effektivt och med erfor-
derlig skyndsamhet, särskilt med beaktande av att många ersättnings-
sökande kan vara till åren komna. Det framstår då som en mer tilltalande
lösning att låta nämnden utan någon tidsfrist avsluta sitt arbete innan
lagen upphävs. För övrigt kan det inte heller uteslutas att nämnden klarar
av att avgöra inneliggande ärenden redan före den 1 januari 2003.
Prop. 1998/99:71
Bilaga 4
62
Lagrådet förordar således att någon begränsning av lagens giltighetstid
inte ställs upp utan att lagen upphävs när nämnden har avslutat sitt ar-
bete.
Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
I lagrådsremiss den 4 februari 1999 (Socialdepartementet) angående
rättspsykiatriskt forskningsregister finns också i ett förslag till lag om
ändring i sekretesslagen en paragraf med beteckning 7 kap. 39 § och en
bestämmelse om meddelarfriheten i anslutning till denna paragraf. Det
förutsätts att en samordning av förslagen sker under det fortsatta
beredningsarbetet.
Prop. 1998/99:71
Bilaga 4
63
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 mars 1999
Prop. 1998/99:71
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden
Hjelm-Wallén, Freivalds, Åsbrink, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin,
von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros, Messing, Engqvist, Rosengren,
Larsson, Wämersson, Lejon, Lövdén
Föredragande: statsrådet Engqvist
Regeringen beslutar proposition 1998/99:71 Ersättning av staten till
steriliserade i vissa fall
64
Prop. 1998/99:71
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar, upp- bakomliggande EG- häver eller upprepar regler ett normgivnings- |
|
Lag (1999:000) om |
5§ |
65
Eländers Gotab 57860, Stockholm 1999