Regeringens proposition
1998/99:64

Säkrare kemikaliehantering

Prop.
1998/99:64

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 4 mars 1999

Göran Persson
Björn von Sydow
(Försvarsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att riksdagen dels godkänner konventionen om
gränsöverskridande effekter av industriolyckor av den 17 mars 1992, dels
antar en lag om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av
allvarliga kemikalieolyckor. Lagen genomför rådets direktiv 96/82/EG av
den 9 december 1996 om åtgärder för att förebygga och begränsa
följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår och
konventionen om gränsöverskridande effekter av industriolyckor. Inom
arbetsmiljöområdet genomförs dock direktivet genom bestämmelser i
form av myndighetsföreskrifter.
Lagens syfte är att förebygga allvarliga olyckshändelser inom den
kemikaliehanterande industrin och att begränsa skadorna om sådana
olyckor skulle inträffa.
Lagen innehåller bestämmelser om bl.a. verksamhetsutövarens
skyldigheter, ansvarsfördelningen mellan myndigheterna och
överklagandebestämmelser.
Lagförslaget innebär att det skall ske en fördjupad säkerhetsprövning i
samband med tillståndsprövningen enligt miljöbalken för de
verksamheter som omfattas av såväl kravet på sådan tillståndsprövning
som kravet på säkerhetsrapport enligt rådets direktiv om åtgärder för att
förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där
farliga ämnen ingår och som dessutom omfattas av konventionen om
gränsöverskridande effekter av industriolyckor. Med anledning av den
fördjupade säkerhetsprövningen görs även nödvändiga ändringar i
miljöbalken.
Lagen om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av
allvarliga kemikalieolyckor och ändringarna i miljöbalken föreslås träda i
kraft den 1 juli 1999.
Slutligen görs vissa ändringar i lagen (1976:661) om immunitet och
privilegier i vissa fall, sekretesslagen (1980:100) och
räddningstjänstlagen (1986:1102). Dessa ändringar föreslås träda i kraft
samtidigt med de övriga ändringarna.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 5
2 Lagtext 6
2.1 Förslag till lag om åtgärder för att förebygga och
begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor 6
2.2 Förslag till lag om ändring i miljöbalken 12
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om
immunitet och privilegier i vissa fall 17
2.4 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 18
2.5 Förslag till lag om ändring i räddningstjänstlagen
(1986:1102) 19
3 Ärendet och dess beredning 20
4 Bakgrund och utgångspunkter 20
4.1 Kemikalieolyckor inom industrin 20
4.2 Genomförandet av Seveso-I-direktivet 21
4.3 Seveso II-direktivet 21
4.4 Konventionen om gränsöverskridande effekter av
industriolyckor 23
4.5 Sambandet mellan Seveso II-direktivet och
Industriolyckskonventionen 24
5 Godkännande av konventionen om gränsöverskridande effekter
av industriolyckor 25
6 Genomförandet av Seveso II-direktivet och
Industriolyckskonventionen 25
6.1 Samordning med miljöprövningen 25
6.2 Lagteknisk lösning 28
6.3 Tillsynsansvaret 30
7 Den materiella regleringen 32
7.1 Tillämpningsområde 32
7.2 Definitioner 35
7.3 Verksamhetsutövarnas skyldigheter 38
7.4 Planering för räddningsinsatser 43
7.5 Den fysiska planeringen 44
7.6 Påverkan på omgivningen 46
7.7 Informationsskyldighet 47
7.8 Tillsyn 48
7.9 Driftförbud m.m. 50
7.10 Den gemensamma miljö- och säkerhetsprövningen 51
7.11 Överklagande 53
7.12 Behov av lagstiftningsåtgärder i övrigt 53
8 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 57
9 Ekonomiska konsekvenser av förslaget 58
10 Författningskommentar 59
10.1 Förslaget till lag om åtgärder för att förebygga och
begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor 59
10.2 Förslaget till lag om ändring i miljöbalken 65
10.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:661) om
immunitet och privilegier i vissa fall 67
10.4 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) 67
10.5 Förslaget till lag om ändring i räddningstjänstlagen
(1986:1102) 67
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet (SOU 1998:13)
Säkrare kemikaliehantering 68
Bilaga 2 Betänkandets förslag till lagtext 72
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna 88
Bilaga 4 Konventionen om gränsöverskridande effekter av
industriolyckor 89
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag 151
Bilaga 6 Lagrådets yttrande 166
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 mars 1999 170
Rättsdatablad 171

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
dels godkänner
1. konventionen den 17 mars 1992 om gränsöverskridande effekter av
industriolyckor,
dels antar regeringens förslag till
2. lag om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av
allvarliga kemikalieolyckor,
3. lag om ändring i miljöbalken,
3. lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i
vissa fall,
4. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), och
5. lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102).

2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om åtgärder för att förebygga och
begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor
Härigenom föreskrivs1 följande.
Syftet med lagen
1 § Syftet med denna lag är att förebygga allvarliga kemikalieolyckor och
att begränsa följderna av sådana olyckor för människors hälsa och
miljön.
Definitioner
2 § I denna lag används följande uttryck med nedan angiven betydelse.
Allvarlig kemikalieolycka: olycka med ett eller flera farliga ämnen
inblandade, t.ex. utsläpp, brand eller explosion, som orsakas av ett
okontrollerat händelseförlopp i samband med driften av en verksamhet
som omfattas av denna lag, och som medför allvarlig, omedelbar eller
fördröjd, fara för människors hälsa, inom eller utanför verksamheten,
eller för miljön.
Farliga ämnen: de ämnen, blandningar och beredningar som
regeringen föreskriver och som förekommer som råvara eller som
produkter, biprodukter, restprodukter och mellanprodukter, inbegripet
sådana ämnen som rimligen kan bildas vid en olycka.
Verksamhet: hela det område som står under en verksamhetsutövares
ledning eller kontroll eller flera verksamhetsutövares gemensamma
ledning eller kontroll och där det finns farliga ämnen vid en eller flera
anläggningar, inbegripet såväl det geografiska området som
gemensamma eller därtill hörande infrastrukturer eller aktiviteter.
Anläggning: en teknisk enhet inom en verksamhet där farliga ämnen
tillverkas, används, hanteras eller förvaras. Detta inbegriper all
utrustning, alla konstruktioner, ledningar, maskiner, verktyg, särskilda
industrijärnvägsspår, lastkajer, bryggor, pirar, magasin eller liknande
anordningar, flytande eller fasta, som är nödvändiga för anläggningens
drift.
Verksamhetsutövare: varje fysisk eller juridisk person som driver eller
innehar en verksamhet eller anläggning eller som på annat sätt har rätt att
fatta avgörande ekonomiska beslut om verksamhetens eller
anläggningens tekniska drift. Om flera verksamheter med en gemensam
ägare är samlokaliserade, skall dessa anses som en enda verksamhet och
den gemensamma ägaren som verksamhetsutövare.
Lager: förekomst av en viss mängd farliga ämnen för lagring,
förvaring eller magasinering.
Lagens tillämpningsområde
3 § Denna lag tillämpas på verksamheter där farliga ämnen förekommer i
mängder som motsvarar eller överstiger de mängder som regeringen
föreskriver.
Med förekomst av farliga ämnen avses den faktiska eller möjliga
förekomsten av sådana ämnen i en verksamhet eller den förekomst av
sådana ämnen som skulle kunna uppstå vid en okontrollerad industriell
kemisk process.

4 § Lagen tillämpas inte på
1. faror som har samband med joniserande strålning,
2. sådan hantering av farliga ämnen som omfattas av lagen (1982:821)
om transport av farligt gods,
3. transport av farliga ämnen i rörledningar utanför de verksamheter
som omfattas av denna lag, eller
4. militär verksamhet.

5 § I fråga om verksamhet som kan ge upphov till allvarliga kemikalie-
olyckor tillämpas utöver denna lag även bestämmelser i annan lag.
När det gäller skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete samt i sådana
hänseenden i övrigt som huvudsakligen avser arbetsmiljön tillämpas
bestämmelserna i arbetsmiljölagen (1977:1160).
Verksamhetsutövarnas skyldigheter
6 § En verksamhetsutövare skall förebygga riskerna för allvarliga
kemikalieolyckor. I de fall en allvarlig kemikalieolycka har inträffat är en
verksamhetsutövare skyldig att begränsa följderna för människors hälsa
och miljön.
Allmänna hänsynsregler, som gäller för verksamhetsutövaren, finns i
2 kap. miljöbalken.

7 § Verksamhetsutövaren skall för sådan verksamhet som omfattas av
denna lag göra en skriftlig anmälan till tillsynsmyndigheten innan
byggnadsarbetena påbörjas eller verksamheten tas i drift.
En anmälan skall innehålla
1. uppgifter om de farliga ämnen som förekommer eller kan
förekomma inom en anläggning eller ett lager,
2. en redogörelse för driften vid anläggningen eller lagret, samt
3. en beskrivning av verksamhetens omgivning.
Om verksamheten omfattas av tillståndsplikt enligt miljöbalken får
regeringen föreskriva begränsningar av anmälningsskyldigheten. Även i
övrigt får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
meddela närmare föreskrifter om vad anmälan skall innehålla.
Om väsentliga förändringar sker i verksamheten, skall
verksamhetsutövaren anmäla detta till tillsynsmyndigheten.

8 § Verksamhetsutövaren skall utarbeta ett handlingsprogram för hur
allvarliga kemikalieolyckor skall förebyggas.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om vad handlingsprogrammet skall
innehålla.

9 § Regeringen får föreskriva att det skall vara förbjudet att utan tillstånd
anlägga eller ändra en verksamhet som omfattas av denna lag, även om
tillstånd inte krävs enligt miljöbalken.
Ansökan om tillstånd enligt första stycket prövas av miljödomstol. Ett
mål om sådant tillstånd är ansökningsmål enligt miljöbalken. Regeringen
får föreskriva att ansökan om tillstånd för vissa slag av verksamheter
skall prövas av länsstyrelsen.

10 § Regeringen får meddela föreskrifter om att för vissa verksamheter
skall en säkerhetsrapport upprättas.
En säkerhetsrapport skall innehålla
1. information om hur verksamhetens driftsystem och organisation har
utformats för att förebygga allvarliga kemikalieolyckor,
2. en beskrivning av verksamhetens omgivning,
3. en beskrivning av anläggningen och de farliga ämnen som
förekommer eller kan förekomma där,
4. en identifiering och analys av olycksrisker, samt
5. uppgifter om förebyggande åtgärder för att förhindra och åtgärder
för att begränsa följderna av en allvarlig kemikalieolycka.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om vad säkerhetsrapporten skall innehålla
samt föreskrifter om undantag från bestämmelserna i andra stycket.

11 § Säkerhetsrapporten skall förnyas vart femte år eller tidigare, om det
finns särskilda skäl. Säkerhetsrapporten skall lämnas till
tillsynsmyndigheten.
Planer för interna räddningsinsatser
12 § Verksamhetsutövare vars verksamhet omfattas av kravet på
säkerhetsrapport skall i samråd med kommunen och de anställda upprätta
en intern plan för räddningsinsatser. Denna plan skall fogas till
säkerhetsrapporten.
Den interna planen skall förnyas vart tredje år eller när det annars finns
anledning till det. Planen skall lämnas till tillsynsmyndigheten som skall
granska den.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om planens innehåll.
Påverkan på omgivningen
13 § I säkerhetsarbetet skall verksamhetsutövarna, utöver förhållandena
vid den egna verksamheten, även ta hänsyn till andra faktorer i
omgivningen som kan påverka säkerheten. Närheten till annan
verksamhet som omfattas av lagen skall särskilt beaktas.
Vid utredningen av om det finns sådana faktorer som sägs i första
stycket skall verksamhetsutövaren samråda med statliga och kommunala
myndigheter, organisationer och enskilda som kan ha intresse i saken.
Om det behövs för utredningen, får verksamhetsutövaren begära hjälp
från tillsynsmyndigheten enligt 21 §.
Förekomsten av nämnda faktorer samt åtgärder som av den
anledningen vidtagits eller planerats skall redovisas i anmälan enligt 7 §
och i säkerhetsrapporten.
Information
14 § Kommunen skall se till att personer som löper risk att påverkas av
en allvarlig kemikalieolycka vid en verksamhet som omfattas av kravet
på säkerhetsrapport informeras om vilka säkerhetsåtgärder som skall
vidtas och hur man skall förfara vid en olycka. Detta gäller även i
förhållande till personer i en annan kommun eller utomlands.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vad informationen skall innehålla.
Verksamhetsutövaren skall svara för kostnaderna för den information
som skall lämnas enligt första stycket.
Tillsyn
Allmänt om tillsynen
15 § Statens räddningsverk, länsstyrelsen och kommunerna (tillsyns-
myndigheterna) skall, i enlighet med vad regeringen bestämmer, ha
tillsyn över att denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av
lagen följs.
Länsstyrelsen och kommunerna skall ha tillsyn över verksamhet som
omfattas av tillståndsplikt enligt miljöbalken i enlighet med den
ansvarsfördelning för tillsynen av miljöfarlig verksamhet som följer av
miljöbalken. Tillsynsmyndigheterna skall samordna tillsynen med den
tillsyn som sker enligt miljöbalken.
För verksamhet som inte omfattas av andra stycket skall länsstyrelsen
vara tillsynsmyndighet. Länsstyrelsen får överlåta åt en kommun att ha
tillsynen om kommunen gjort framställning om det.

16 § Om en kommun gjort framställning om att tillsynen skall överlåtas
enligt 15 § tredje stycket och länsstyrelsen finner att tillsynen inte bör
överlåtas, skall länsstyrelsen med eget yttrande överlämna ärendet till
regeringen för avgörande, om kommunen begär det.
Länsstyrelsen får återkalla överlåtelsen av tillsynen till en kommun.
Om regeringen har beslutat om överlåtelse, skall regeringen besluta om
återkallelse.

17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att tillsynsmyndigheterna skall lämna sådana
uppgifter som behövs för att en central tillsynsmyndighet skall kunna
fullgöra sitt samordnande, kontrollerande och uppföljande ansvar.

18 § Tillsynsmyndigheterna skall utarbeta ett tillsynsprogram för varje
verksamhet. För verksamheter som omfattas av kravet på
säkerhetsrapport skall tillsynsprogrammet grunda sig på en analys och en
planmässig bedömning av riskerna för allvarliga kemikalieolyckor i
samband med verksamheten.
Tillträde för tillsyn
19 § För tillsynen har tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde till en
verksamhet. Tillsynsmyndigheten har också rätt att få de upplysningar
och tillgång till de handlingar som behövs för tillsynen.
Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att tillsyns-
myndigheten skall få tillträde till en verksamhet.
Föreläggande och förbud
20 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som
behövs i ett enskilt fall för att säkerställa att denna lag eller föreskrifter
som har meddelats med stöd av lagen följs. Detsamma gäller för domar
och beslut enligt miljöbalken.
Förelägganden och förbud får inte begränsa ett beslut eller en dom om
tillstånd i ett ansökningsmål enligt miljöbalken som har rättskraft enligt
24 kap. 1 § miljöbalken.
Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet får
inte tillgripas.

21 § Tillsynsmyndigheten får vid sådan utredning av effekter som sägs i
13 § förelägga en verksamhetsutövare eller någon annan att lämna de
uppgifter som behövs för utredningen.
Vite
22 § Beslut om förelägganden eller förbud får förenas med vite. Frågor
om att döma ut vite prövas av miljödomstol.
Verkställighet på den felandes bekostnad
23 § Om en verksamhetsutövare inte gör det som han eller hon är skyldig
till enligt tillsynsmyndighetens föreläggande, får myndigheten vidta
åtgärden på hans eller hennes bekostnad.
Övriga bestämmelser
24 § Om det finns särskilda skäl, får en tillsynsmyndighet bestämma att
dess beslut skall gälla även om det överklagas.
Överklagande
25 § En kommuns beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen. Läns-
styrelsens och Statens räddningsverks beslut får överklagas hos miljö-
domstol enligt 20 kap. 2 § andra stycket miljöbalken.
Beslut om tillsynsprogram får inte överklagas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2. För befintlig verksamhet som omfattas av lagen skall anmälan enligt
7 § ges in till tillsynsmyndigheten senast den 1 januari 2000 samt
säkerhetsrapporten och den interna planen för räddningsinsatser senast
den 1 januari 2001. För befintlig verksamhet som inte omfattades av
rådets direktiv om risker för storolyckor i vissa industriella verksamheter,
82/501/EEG, skall dock säkerhetsrapporten och den interna planen för
räddningsinsatser ges in till tillsynsmyndigheten senast den 1 februari
2002.

2.2 Förslag till lag om ändring i miljöbalken

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 3 och 7 §§, 19 kap. 5 §, 22 kap. 1, 4, 6
och 25 §§ samt 26 kap. 3 § miljöbalken skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 kap.
3 §
Syftet med en miljökonsekvensbeskrivning är att identifiera och
beskriva de direkta och indirekta effekter som en planerad verksamhet
eller åtgärd kan medföra dels på människor, djur, växter, mark, vatten,
luft, klimat, landskap och kulturmiljö, dels på hushållningen med mark,
vatten och den fysiska miljön i övrigt, dels på annan hushållning med
material, råvaror och energi. Vidare är syftet att möjliggöra en samlad
bedömning av dessa effekter på människors hälsa och miljön.

Syftet med en miljökonsekvens-
beskrivning som berör en verk-
samhet som avses i lagen
(1999:000) om åtgärder för att
förebygga och begränsa följderna
av allvarliga kemikalieolyckor är
också att identifiera och bedöma
faktorer i verksamhetens
omgivning som kan påverka
säkerheten hos denna.

7 §
En miljökonsekvensbeskrivning för en verksamhet eller åtgärd som
kan antas medföra en betydande miljöpåverkan skall innehålla de
uppgifter som behövs för att uppfylla syftet enligt 3 §, däribland
1. en beskrivning av verksamheten eller åtgärden med uppgifter om
lokalisering, utformning och omfattning,
2. en beskrivning av de åtgärder som planeras för att skadliga
verkningar skall undvikas, minskas eller avhjälpas, t.ex. hur det skall
undvikas att verksamheten eller åtgärden medverkar till att en
miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. överträds,
3. de uppgifter som krävs för att påvisa och bedöma den huvudsakliga
inverkan på människors hälsa, miljön och hushållningen med mark och
vatten samt andra resurser som verksamheten eller åtgärden kan antas
medföra,
4. en redovisning av alternativa platser, om sådana är möjliga, samt
alternativa utformningar tillsammans med dels en motivering varför ett
visst alternativ har valts, dels en beskrivning av konsekvenserna av att
verksamheten eller åtgärden inte kommer till stånd, och
5. en icke-teknisk sammanfattning av de uppgifter som anges i 1 4.
I ett beslut enligt 4 § tredje stycket om att betydande miljöpåverkan
kan antas får länsstyrelsen ställa krav på att även andra jämförbara sätt att
nå samma syfte skall redovisas när alternativa utformningar som avses i
första stycket 4 redovisas.
För verksamheter eller åtgärder som inte kan antas medföra en
betydande miljöpåverkan skall en miljökonsekvensbeskrivning innehålla
vad som anges i första stycket, i den utsträckning det behövs med hänsyn
till verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning.

Av 22 kap. 1 § första stycket 6
framgår att en ansökan i ett
ansökningsmål skall innehålla en
säkerhetsrapport i de fall verksam-
heten omfattas av lagen
(1999:000) om åtgärder för att
förebygga och begränsa följderna
av allvarliga kemikalieolyckor.

19 kap.
5 §
I ärenden som prövas av länsstyrelser eller kommunala nämnder skall
tillämpas bestämmelserna i
1. 22 kap. 1 § första stycket om ansökans form och innehåll,
2. 22 kap. 2 § om en ansökans ingivande och brister i den,
3. 22 kap. 3 § om kungörelses innehåll,
4. 22 kap. 6 § om talerätt,
5. 22 kap. 9 § om rätt att företräda fastighet,
6. 22 kap. 12 § om sakkunniga,
7. 22 kap. 13 § om undersökning på platsen,
8. 22 kap. 25 § första stycket
1 3 och 5 10 samt andra stycket
sista meningen och tredje stycket
om tillståndsdoms innehåll,
8. 22 kap. 25 § första stycket
1 3 och 5 11 samt andra stycket
sista meningen och tredje stycket
om tillståndsdoms innehåll,
9. 22 kap. 26 § om särskild dom,
10. 22 kap. 27 § första stycket, andra stycket andra meningen samt
tredje stycket första meningen om uppskjutna frågor och provisoriska
föreskrifter,
11. 22 kap. 28 § första stycket första meningen om
verkställighetsförordnande, och
12. 23 kap. 3 § när det gäller särskild överklagan i frågor om sakkunni-
ga som avses i 22 kap. 12§.

22 kap.
1 §
En ansökan i ett ansökningsmål skall vara skriftlig. Den skall innehålla
1. de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att
bedöma verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning,
2. en miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap. och uppgift om det
samråd som skett enligt 6 kap. 4 6 §§,
3. de uppgifter som behövs för att bedöma hur de allmänna
hänsynsreglerna i 2 kap. iakttas,
4. förslag till de skyddsåtgärder
eller andra försiktighetsmått som
behövs för att förebygga eller
avhjälpa olägenheter från
verksamheten, och
5. förslag till hur verksamheten
skall kontrolleras.

4. förslag till de skyddsåtgärder
eller andra försiktighetsmått som
behövs för att förebygga eller
avhjälpa olägenheter från
verksamheten,
5. förslag till hur verksamheten
skall kontrolleras, och
6. en säkerhetsrapport i de fall
verksamheten omfattas av lagen
(1999:000) om åtgärder för att
förebygga och begränsa följderna
av allvarliga kemikalieolyckor.
I mål om vattenverksamhet skall ansökan dessutom innehålla följande
1. uppgift om det finns fastigheter som berörs av vattenverksamheten
eller ej och i förekommande fall namn och adress på ägarna och berörda
innehavare av särskild rätt till fastigheterna, och
2. uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder varje
sakägare, om det inte på grund av verksamhetens omfattning bör anstå
med sådana uppgifter.
Ytterligare bestämmelser om vad en ansökan i vissa fall skall innehålla
i mål om vattenverksamhet finns i 7 kap. 4 § lagen (1998:812) med
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

4 §
Ett exemplar av
ansökningshandlingarna och av
kungörelsen skall sändas till
Naturvårdsverket,
Kammarkollegiet och
Fiskeriverket. Om det kan antas att
det allmänna fiskeintresset eller
något annat allmänt intresse inte
berörs av verksamheten, behöver
ansökningshandlingarna dock inte
sändas över.
Ett exemplar av
ansökningshandlingarna och av
kungörelsen skall sändas till
Naturvårdsverket,
Kammarkollegiet, Statens
räddningsverk och Fiskeriverket.
Om det kan antas att det allmänna
fiskeintresset eller något annat
allmänt intresse inte berörs av
verksamheten, behöver dock inte
handlingarna sändas över.
Kungörelsen skall även sändas till berörda kommuner och den eller de
kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och
hälsoskyddsområdet samt till länsstyrelsen och andra statliga
myndigheter vars verksamhet kan beröras av ansökan.

6 §
Naturvårdsverket,
Kammarkollegiet och
länsstyrelsen skall, när det behövs,
föra talan i målet för att tillvarata
miljöintressen och andra allmänna
intressen.
Naturvårdsverket,
Kammarkollegiet, Statens
räddningsverk och länsstyrelsen
skall, när det behövs, föra talan i
målet för att tillvarata
miljöintressen och andra allmänna
intressen.
En kommun får föra talan för att tillvarata miljöintressen och andra
allmänna intressen inom kommunen.
Fiskeriverket skall, om handlingar sänds till verket enligt 4 §, yttra sig
om vattenanläggningens eller verksamhetens inverkan på det allmänna
fiskeintressset samt föreslå de bestämmelser som behövs till skydd för
fisket. Om verket anser att ett yttrande kräver undersökning på platsen,
skall verket anmäla detta till miljödomstolen, som skall förordna om
sakkunnigutredning enligt 12 §.

25 §
En dom som innebär att tillstånd lämnas till en verksamhet skall i
förekommande fall innehålla bestämmelser om
1. den tid som tillståndet skall gälla,
2. verksamhetens ändamål, läge, omfattning, säkerhet och tekniska
utformning i övrigt,
3. tillsyn, besiktning och kontroll,
4. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande
åtgärder samt hur betalningen skall ske,
5. skyldighet att betala avgifter,
6. de villkor som behövs för att hindra eller begränsa skadlig påverkan
eller andra olägenheter,
7. de villkor som behövs avseende hanteringen i verksamheten av
kemiska produkter om hanteringen kan medföra olägenheter för den yttre
miljön,
8. de villkor som behövs om avfallshantering och återvinning och
återanvändning om hanteringen, återvinningen eller återanvändningen
kan medföra olägenheter för den yttre miljön,
9. de villkor som behövs med avseende på hushållningen med mark,
vatten och andra naturresurser,
10. de villkor som behövs med avseende på efterbehandling och
ställande av säkerhet,

11. den tid inom vilken anspråk
i anledning av oförutsedda skador
får framställas,
12. den förlust av vatten eller
annat som tillståndshavare enligt
31 kap. 22 och 23 §§ är skyldig att
underkasta sig utan ersättning, och
13. rättegångskostnader.
11. de villkor som behövs för att
förebygga allvarliga kemikalie-
olyckor och begränsa följderna av
dem för människors hälsa och
miljön,
12. den tid inom vilken anspråk
i anledning av oförutsedda skador
får framställas,
13. den förlust av vatten eller
annat som tillståndshavare enligt
31 kap. 22 och 23 §§ är skyldig att
underkasta sig utan ersättning, och
14. rättegångskostnader.
Avser tillståndet arbeten för vattenverksamhet, skall i domen anges
den tid inom vilken arbetena skall vara utförda. Tiden får sättas till högst
tio år. Den tid inom vilken igångsättandet av miljöfarlig verksamhet skall
ha skett skall anges.
Miljödomstolen får överlåta åt tillsynsmyndighet att fastställa villkor
av mindre betydelse.
Ytterligare bestämmelser om vad en dom i mål om vattenverksamhet
och vattenanläggningar skall innehålla finns i 7 kap. 6 § lagen (1998:812)
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

26 kap.
3 §
Tillsynen utövas av Naturvårdsverket, generalläkaren, länsstyrelsen,
andra statliga myndigheter och kommunerna (tillsynsmyndigheter), i
enlighet med vad regeringen bestämmer.

Bestämmelser om tillsyn finns
också i lagen (1999:000) om
åtgärder för att förebygga och
begränsa följderna av allvarliga
kemikalieolyckor.
Varje kommun utövar genom den eller de nämnder som fullmäktige
bestämmer tillsyn inom kommunen över miljö- och hälsoskyddet enligt 9
kap., med undantag för sådan miljöfarlig verksamhet som kräver
tillstånd, över hanteringen av kemiska produkter enligt 14 kap. och över
avfallshanteringen enligt 15 kap.
Regeringen får föreskriva att den tillsynsmyndighet regeringen
bestämmer får överlåta åt en kommun att i ett visst avseende utöva sådan
tillsyn som annars skulle skötas av en statlig tillsynsmyndighet, om
kommunen har gjort framställning om det. Detta gäller inte verksamhet
som utövas av Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets
materielverk eller Försvarets radioanstalt.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2. Denna lag är inte tillämplig på mål eller ärenden som är under hand-
läggning enligt miljöbalkens bestämmelser, eller motsvarande äldre
bestämmelser i lag som upphävts genom miljöbalken enligt 2 § lagen
(1998:811) om införande av miljöbalken, vid denna lags ikraftträdande.

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om
immunitet och privilegier i vissa fall
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1976:661) om immunitet och
privilegier i vissa fall skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 §
För personal som ställts till
förfogande av en biståndsgivande
part samt för utrustning och
egendom som införs i Sverige
enligt konventionen den 26
september 1986 om bistånd i
händelse av en kärnteknisk olycka
eller ett nödläge med radioaktiva
ämnen åtnjutes immunitet och
privilegier i den utsträckning som
anges i konventionen, dock med de
inskränkningar som följer av
förklaringar som Sverige har
avgett i anslutning till
konventionen.
För personal som ställs till
förfogande av biståndsgivande
part samt för utrustning och
egendom som införs i Sverige
enligt konventionen den 26
september 1986 om bistånd i
händelse av en kärnteknisk olycka
eller ett nödläge med radioaktiva
ämnen eller konventionen den 17
mars 1992 om gränsöverskridande
effekter av industriolyckor åtnjuts
immunitet och privilegier i den
utsträckning som anges i
konventionerna, dock med de
inskränkningar som följer av
förklaringar som Sverige har
avgett i anslutning till
konventionerna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.4 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 18 § sekretesslagen (1980:100)1 skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

8 kap.
18 §
Sekretess gäller för sådan
uppgift om enskilds affärs- eller
driftförhållanden som har lämnats
enligt 19 21 §§ lagen (1984:3) om
kärnteknisk verksamhet eller i
ärende om underrättelse och
information eller bistånd enligt
konventionerna den 26 september
1986 om tidig information vid en
kärnenergiolycka och om bistånd i
händelse av en kärnteknisk olycka
eller ett nödläge med radioaktiva
ämnen, om det kan antas att den
enskilde lider skada om uppgiften
röjs. Regeringen kan för särskilt
fall förordna om undantag från
sekretessen, om den finner det
vara av vikt att uppgiften lämnas.

Sekretess gäller för sådan
uppgift om enskilds affärs- eller
driftförhållanden som har lämnats
enligt 19 21 §§ lagen (1984:3) om
kärnteknisk verksamhet eller i
ärende om underrättelse och
information eller bistånd enligt
konventionerna den 26 september
1986 om tidig information vid en
kärnenergiolycka och om bistånd i
händelse av en kärnteknisk olycka
eller ett nödläge med radioaktiva
ämnen samt konventionen den 17
mars 1992 om gränsöverskridande
effekter av industriolyckor, om det
kan antas att den enskilde lider
skada om uppgiften röjs.
Regeringen kan för särskilt fall
förordna om undantag från
sekretessen, om den finner det
vara av vikt att uppgiften lämnas.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.5 Förslag till lag om ändring i räddningstjänstlagen
(1986:1102)
Härigenom föreskrivs att 30 § räddningstjänstlagen (1986:1102)1 skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

30 §
Kommunerna och de statliga myndigheter som svarar för räddnings-
tjänst skall se till att det finns anordningar för alarmering av
räddningsorganen.
När ett räddningsorgan gör en räddningsinsats, skall polismyndigheten
underrättas om insatsen.

Om effekterna av en
olyckshändelse kan kräva
särskilda åtgärder till skydd för
befolkningen eller miljön i ett
annat land än Sverige, skall det
räddningsorgan som gör
räddningsinsatsen omedelbart
underrätta berörd myndighet i det
andra landet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

3 Ärendet och dess beredning
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade chefen för
Försvarsdepartementet den 5 februari 1997 en särskild utredare, numera
hovrättslagmannen Ulf Bjällås, för att klarlägga och lägga fram förslag
till den lagstiftning som krävs med anledning av EG-direktivet om
åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga
olyckshändelser där farliga ämnen ingår samt att utreda vilken
lagstiftning som krävs för en ratifikation av konventionen om
gränsöverskridande effekter av industriolyckor (dir. 1996:90).
I januari 1998 lade utredaren fram betänkandet Säkrare
kemikaliehantering (SOU 1998:13). En sammanfattning av betänkandet
och utredningens lagförslag finns i bilaga 1 respektive bilaga 2.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 3. Remissyttrandena finns tillgängliga i
Försvarsdepartementet (dnr Fo98/54/CIV).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 4 februari 1999 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 5.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Regeringen har i propositionen i
huvudsak följt de förslag som Lagrådet lämnat. Vi återkommer till
Lagrådets synpunkter i avsnitt 6.2 och 7.10, i författningskommentaren
till 1, 2, 6, 9, 12 och 25 §§ lagen (1999:000) om åtgärder för att
förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor samt i
författningskommentaren till 6 kap. 3 § miljöbalken. Vissa smärre
språkliga ändringar har gjorts i lagtexten med anledning av vad som
förekommit vid lagrådsföredragningen.
4 Bakgrund och utgångspunkter
4.1 Kemikalieolyckor inom industrin
Inom industrin hanteras stora mängder kemikalier. Detta i kombination
med att de industriella processystemen många gånger är komplicerade
ökar risken för att allvarliga olyckshändelser i form av explosioner eller
kemikalieutflöden skall inträffa. Sverige har hittills varit förskonade från
större olyckor. Utomlands har emellertid flera mycket allvarliga
industriolyckor inträffat under de senaste decennierna, vilket lett till att
säkerhetsfrågor ägnats stort intresse i det internationella arbetet inom
Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD),
Förenta nationerna (FN) och Europeiska unionen (EU). Internationella
arbetsorganisationen (ILO) antog år 1993 en konvention (nr 174) om
förebyggande av storolyckor inom industrin.
Efter en industriolycka i Seveso i Italien år 1976, med utsläpp av
dioxiner, varvid ett stort område fick utrymmas för flera år framöver,
påbörjades ett arbete inom Europeiska gemenskapen (EG) med att ta
fram gemensamma regler avseende stora industriolyckor. Detta arbete
utmynnade år 1982 i direktivet om risker för storolyckor i vissa
industriella verksamheter (82/501/EEG), det s.k. Seveso-direktivet
(nedan kallat Seveso I-direktivet). I direktivet regleras
säkerhetshanteringen vid viss industriell verksamhet där farliga ämnen
ingår. Syftet med direktivet är att förhindra och begränsa följderna av
stora olyckor vid sådan industriell verksamhet.
Direktivet innehåller bl.a. bestämmelser om säkerhetsåtgärder som
skall vidtas vid berörda verksamheter. Kraven på verksamhetsutövarna är
indelade i två nivåer beroende på vilka farliga ämnen som finns i
verksamheten och i vilka mängder de kan förekomma. Vid samtliga
verksamheter som omfattas av direktivet skall en riskanalys genomföras
och erforderliga åtgärder vidtas för att eliminera de identifierade riskerna.
För de verksamheter som omfattas av den högre kravnivån skall en
särskild säkerhetsredovisning lämnas till behörig myndighet innan
verksamheten påbörjas och därefter skall redovisningen uppdateras
regelbundet. Säkerhetsredovisningen skall bl.a. innehålla uppgifter om
själva anläggningen och tillverkningsprocessen, och de farliga ämnen
som hanteras i verksamheten. För övriga verksamheter som omfattas av
direktivet behöver någon särskild redovisning inte lämnas till behörig
myndighet.
4.2 Genomförandet av Seveso-I-direktivet
Frågor om olycksförebyggande och skadebegränsande åtgärder spänner
över flera lagstiftningsområden och därmed också över flera
myndigheters ansvarsområden. Vid genomförandet av Seveso I-
direktivet ansågs den befintliga lagstiftningen tillräcklig för att uppfylla
direktivets krav. Nödvändiga anpassningar av svenska bestämmelser med
anledning av direktivets innehåll skedde genom tillägg i
räddningstjänstförordningen (1986:1107) och genom
myndighetsföreskrifter av berörda myndigheter (Arbetarskyddsstyrelsen,
Naturvårdsverket, Statens räddningsverk och Sprängämnesinpektionen.)
4.3 Seveso II-direktivet
Rådets direktiv (96/82/EG) av den 9 december 1996 om åtgärder för att
förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där
farliga ämnen ingår (nedan kallat Seveso II-direktivet) är en
vidareutveckling av Seveso I-direktivet. Generellt kan sägas att kraven på
såväl företag som myndigheter är högre och mer omfattande i Seveso II
jämfört med Seveso I.

Huvuddragen i Seveso II-direktivet är följande.
Syftet med direktivet är att förebygga allvarliga olyckshändelser inom
den kemikaliehanterande industrin och att begränsa följderna av dem för
människor och miljö, så att höga skyddsnivåer säkerställs konsekvent
och effektivt i hela gemenskapen. Direktivet är generellt tillämpligt på all
verksamhet där farliga ämnen förekommer i viss omfattning. De
verksamheter som omfattas av direktivet är indelade i två kravnivåer
beroende på vilka farliga ämnen som förekommer i verksamheten och i
vilka mängder detta kan antas ske. Vissa verksamheter är emellertid
undantagna från direktivets tillämpningsområde. Dessa är bl.a. militär
verksamhet, faror som har samband med joniserande strålning och
gruvindustri.
Verksamhetsutövarens skyldigheter i direktivet är uppdelade i
allmänna skyldigheter och särskilda skyldigheter.
De allmänna skyldigheterna gäller samtliga verksamhetsutövare som
omfattas av direktivet och innebär att medlemsstaterna skall se till att
verksamhetsutövarna vidtar alla åtgärder som krävs för att förebygga
allvarliga olyckshändelser och för att begränsa följderna av dessa för
människor och miljö. Verksamhetsutövarna skall även kunna styrka för
behörig myndighet att åtgärderna är vidtagna. Bestämmelsen motsvarar i
princip artiklarna 3 och 4 i Seveso I-direktivet.
De särskilda skyldigheterna omfattar, dels en anmälningsskyldighet,
dels en skyldighet för verksamhetsutövarna att utforma en
säkerhetspolicy och dels en skyldighet att upprätta en säkerhetsrapport
som skall inges till behörig myndighet. Skyldigheten att lämna en
säkerhetsrapport omfattar dock endast de verksamhetsutövare som
omfattas av den högre kravnivån i direktivet. Vidare har
verksamhetsutövarna som omfattas av kravet att inge en
säkerhetsrappport en skyldighet att utarbeta en intern plan för
räddningsinsatser samt lämna information så att en behörig myndighet
skall kunna upprätta en extern plan för räddningsinsatser.
Vidare finns i direktivet bestämmelser för sådana följdeffekter som
kan uppkomma av att flera verksamheter är samorganiserade.
Verksamheterna skall identifieras av behörig myndighet och berörda
verksamhetsutövare skall utbyta information med varandra och anpassa
säkerhetsarrangemangen till situationen. Nämnda verksamhetsutövare
har även en informationsskyldighet mot allmänheten och skall även förse
räddningstjänsten med information för att externa planer för
räddningsinsatser skall kunna upprättas.
Vad gäller direktivets bestämmelser om lokalisering och
markanvändning skall medlemsstaterna se till att riktlinjerna för
markanvändning innefattar förebyggande åtgärder mot allvarliga olyckor
och en begränsning av olyckornas konsekvenser
Informationsskyldigheten enligt direktivet omfattar information bl.a.
till allmänheten, till myndigheter, till andra stater och till EG-
kommissionen.
Direktivet innehåller även en bestämmelse om att driftstopp i vissa fall
skall kunna beslutas av behörig myndighet. Ett beslut om driftstopp skall
vara överklagbart.
Slutligen finns i direktivet bestämmelser om tillsyn och sekretess.
4.4 Konventionen om gränsöverskridande effekter av
industriolyckor
Konventionen om gränsöverskridande effekter av industriolyckor (nedan
kallad Industriolyckskonventionen) är en del av ett folkrättsligt
miljöskyddssystem med konventioner som utarbetats inom FN:s
ekonomiska kommission för Europa. Syftet med konventionen är att
förebygga allvarliga olyckshändelser inom den kemikaliehanterande
industrin och att begränsa skadorna om sådana olyckor skulle inträffa.
Industriolyckskonventionen är när det gäller förebyggande åtgärder
endast tillämplig på gränsöverskridande effekter. Konventionen gäller
fullt ut mellan parterna i fråga om insatser för att begränsa skadorna vid
olyckorna, informationsutbyte m.m.
Industrikonventionen finns i sin helhet i bilaga 4. Huvuddragen i
Industriolyckskonventionen är följande.
I konventionens allmänna bestämmelser åtar sig parterna, dvs.
konventionsstaterna, att vidta lämpliga åtgärder och samarbeta inom
ramen för konventionen för att skydda människor och miljö mot olyckor
i verksamheter med hantering av farliga ämnen. Parterna skall i
möjligaste mån förebygga sådana olyckor, minska deras frekvens och
svårighetsgrad, vidta beredskapsåtgärder och räddningsinsatser, inklusive
åtgärder för att återställa förhållandena. Parterna skall vidare genom
informationsutbyte, konsultationer och andra samarbetsåtgärder utan
onödigt dröjsmål utveckla och tillämpa riktlinjer och strategier för att
minska riskerna för och konsekvenserna av industriolyckor. Parterna åtar
sig också att säkerställa att företagsledningar tvingas vidta alla åtgärder
som krävs för att på ett säkert sätt kunna genomföra den farliga
verksamheten och förebygga industriolyckor.
Industriolyckskonventionen tillämpas, som nyss sagts, vid
förebyggande av olyckor och vid beredskap för och insatser vid
industriolyckor som kan orsaka gränsöverskridande effekter. Med effekt
avses i det här sammanhanget även verkningar av industriolyckor
orsakade av naturkatastrofer.
Bestämmelserna i Industriolyckskonventionen skall inte tillämpas på
bl.a. kärntekniska olyckor och olyckor vid militära anläggningar
Upphovsparten, dvs. den part under vilkens jurisdiktion en
industriolycka inträffat eller kan befaras inträffa, har en skyldighet att
vidta åtgärder för att identifiera farliga verksamheter och säkerställa att
berörda parter underrättas om varje sådan verksamhet
Parterna skall vidta lämpliga åtgärder för att förebygga industriolyckor,
inbegripet åtgärder för att minska riskerna för industriolyckor.
Vidare skall enligt konventionen upphovsparterna sträva efter att anta
riktlinjer för lokalisering av nya farliga verksamheter och för reglering av
betydelsefulla ändringar som avser redan existerande farliga
verksamheter.
Parterna skall vidta lämpliga åtgärder för att upprätthålla en
ändamålsenlig beredskap och säkerställa att beredskapsåtgärder vidtas
för att genomföra insatser omedelbart inom sitt verksamhetsområde.
Parterna skall också säkerställa att information ges till allmänheten i de
områden som kan påverkas av en industriolycka vid en farlig
verksamhet.
Parterna skall, i syfte att erhålla och avsända larm om industriolyckor
som innehåller sådan information som behövs för att bekämpa
gränsöverskridande effekter, se till att det finns samordnade och effektiva
alarmsystem för industriolyckor på lämpliga nivåer. Upphovsparten skall
säkerställa att de utsatta parterna omedelbart underrättas på lämpliga
nivåer genom alarmeringssystemen. Vidare skall parterna säkerställa att
räddningsinsatser snarast vidtas vid en industriolycka eller vid ett
omedelbart hot om en sådan.
Om parterna behöver bistånd vid händelse av industriolycka får de
enligt konventionen begära sådant bistånd av andra parter.
Vidare finns i konventionen allmänna bestämmelser om samarbete i
fråga om forskning och utveckling samt bestämmelser om
informationsutbyte och överföring av kunskap om teknologi.
En behörig myndighet skall utses för konventionens ändamål.
4.5 Sambandet mellan Seveso II-direktivet och
Industriolyckskonventionen
Både Seveso II-direktivet och Industriolyckskonventionen syftar till att
förebygga allvarliga olyckshändelser inom den kemikaliehanterande
industrin och att begränsa skadorna om sådana olyckor skulle inträffa.
Direktivets och konventionens tillämpningsområden sammanfaller därför
i hög grad med varandra. Att beakta är dock att
Industriolyckskonventionen endast är tillämplig på gränsöverskridande
effekter på det förebyggande området.
Seveso II-direktivet har ett vidare tillämpningsområde än
Industriolyckskonventionen eftersom direktivets tröskelvärden avseende
förekomsten av farliga ämnen är lägre än motsvarande tröskelvärden i
Industriolyckskonventionen. Tröskelvärdena i
Industriolyckskonventionen motsvarar i huvudsak de tröskelvärden som
gäller för den högre kravnivån enligt Seveso II-direktivet. Listorna över
farliga ämnen med tillhörande tröskelvärden i direktivet och
konventionen är dock inte helt jämförbara med varandra. Inom EU pågår
ett arbete med en harmonisering av tröskelvärden m.m. i direktivet och
konventionen. Det finns därför skäl att anta att de nuvarande skillnaderna
kommer att försvinna i framtiden. Definitionerna i direktivet och
konventionen skiljer sig också åt i vissa avseenden. Dessa skillnader är
dock av begränsad betydelse.
Kraven enligt direktivet och konventionen på verksamhetsutövare och
behöriga myndigheter avseende förebyggande åtgärder, lokalisering,
räddningstjänstberedskap och information sammanfaller i huvudsak med
varandra. Generellt kan dock sägas att kraven i direktivet som regel är
mer omfattande och mer preciserade än i konventionen.

5 Godkännande av konventionen om
gränsöverskridande effekter av
industriolyckor
Regeringens förslag: Konventionen om gränsöverskridande effekter av
industriolyckor godkänns.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att konventionen om
gränsöverskridande effekter av industriolyckor ingås av regeringen sedan
riksdagen godkänt överenskommelsen.
Remissinstanserna: Utredningens förslag har godtagits av
remissinstanserna.
Skälen för regeringens förslag: Konventionen om
gränsöverskridande effekter av industriolyckor är en del av ett
folkrättsligt miljöskyddssystem med konventioner som utarbetas inom
FN:s ekonomiska kommission för Europa. Utöver konventionen om
gränsöverskridande effekter av industriolyckor finns konventionen om
långväga gränsöverskridande luftföroreningar, konventionen om
miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang och
konventionen om skydd och användning av gränsöverskridande
vattendrag och internationella sjöar.
Industriolyckskonventionen har särskilt stor betydelse för de central-
och östeuropeiska länder där det nu pågår en modernisering och
uppbyggnad av industrin. Bestämmelserna i konventionen gör det bl.a.
möjligt att föra över kunskap och att åstadkomma ett utbyte av
teknologisk information. Kapacitet skapas också inom administrationen
för behandling av frågor om säkerhet och beredskap i samband med
farlig industriell verksamhet.
Mot bakgrund av det anförda är det angeläget att Sverige tillträder
konventionen om gränsöverskridande effekter av industriolyckor.
Konventionen är av sådan betydelse att den bör godkännas av riksdagen.
6 Genomförandet av Seveso II-direktivet och
Industriolyckskonventionen
6.1 Samordning med miljöprövningen
Regeringens förslag: För de verksamheter som omfattas av kraven på
säkerhetsrapport enligt Seveso II-direktivet och av
Industriolyckskonventionen, skall en fördjupad säkerhetsprövning ske i
samband med tillståndsprövningen enligt miljöbalken.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att för all
verksamhet som omfattas av den högre kravnivån enligt Seveso II-
direktivet och av Industriolyckskonventionen skall en säkerhetsprövning
ske. I övrigt överensstämmer utredningens förslag med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har i huvudsak tillstyrkt
utredningens förslag eller har inte haft några invändningar mot förslaget.
Arbetarskyddsstyrelsen och Sprängämnesinspektionen har avstyrkt
förslaget då de anser att det inte finns några starka skäl för kopplingen
mellan säkerhets- och miljöfrågor utan har poängterat det starka
sambandet mellan säkerhetsfrågorna och arbetsmiljölagstiftningen och
lagstiftningen om brandfarliga och explosiva varor. Riksrevisionsverket
har framfört att den tillståndsprövning som utredningen föreslår inte
kommer att leda till större samordningsvinster, utan tvärtom leder till
ökade kostnader. Kemikontoret har invänt att eftersom de delar som rör
arbetsmiljö och frågor om brandfarliga och explosiva varor lämnats
utanför den föreslagna samordnade prövningen misslyckas utredningen
med att åstadkomma den eftersökta samordningen.
Skälen för regeringens förslag: I samhället blir det allt vanligare att
se frågor om hälsa, miljö och säkerhet i ett sammanhang. Skälet härtill är
att frågorna i hög grad hänger samman och påverkar varandra och att det
därför är lämpligt och rationellt att de också hanteras i ett sammanhang.
En utveckling åt det hållet syns även i de båda Sevesodirektiven och i
Industriolyckskonventionen.
Inom miljöområdet har regeringen drivit utvecklingen mot en ökad
helhetssyn. I propositionen till ny miljöbalk, prop 1997/98:45 Miljöbalk,
framhålls bl.a. att det är viktigt att tillåtlighetsprövningen av större
verksamheter inte endast omfattar utsläppen från verksamheten utan
också effekterna av verksamheten.
Säkerhetsfrågorna har dock hittills endast i begränsad omfattning
integrerats i miljölagstiftningen. Sambandet mellan de två områdena är
dock påtagligt genom att det i båda fallen handlar om att förhindra skador
på människor och miljö. Gränsen mellan miljö- och säkerhetsfrågor är
därför inte skarp och beröringspunkterna är många. Säkerhetsfrågor
behandlas i viss mån vid tillståndsprövningen enligt miljöbalken (se 22
kap. 25 § första stycket 2 miljöbalken). Någon systematisk granskning av
säkerhetsarrangemangen sker dock inte vid miljöprövningen.
Bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar finns i miljöbalken.
Även utanför miljöbalken finns bestämmelser om
miljökonsekvensbeskrivningar, bl.a. i plan- och bygglagen (1987:10).
Syftet med miljökonsekvensbeskrivningar är primärt att ge ett bättre
beslutsunderlag och möjliggöra en samlad bedömning av en planerad
verksamhets inverkan på miljö, hälsa och hushållning med naturresurser.
Enligt miljöbalken sker prövningen av miljöfarlig verksamhet i första
instans antingen av regeringen, miljödomstolarna eller länsstyrelserna
beroende på verksamhetens miljöfarlighet. För de ärenden där
länsstyrelsen är första instans kommer förvaltningslagen att tillämpas och
vid överklagande till miljödomstol gäller förvaltningsprocesslagen.
Länsstyrelserna och miljödomstolarna har därmed ett utredningsansvar
för sina mål och ärenden. Det har således möjliggjorts för beslutande
instanser att begära in remisser från andra myndigheter som kan ha
kunskap och synpunkter som är av värde för målen och ärendenas
hantering.
Tillståndsplikten i miljöbalken är kopplad till bl.a. miljöfarlig
verksamhet. I 9 kap. 1 § miljöbalken anges vad som avses med
miljöfarlig verksamhet. Enligt 9 kap. 6 § miljöbalken skall ansökan om
tillstånd göras vid nyanläggning och vid vissa förändringar av befintliga
verksamheter om det inte är fråga om mindre förändringar. I 22 kap. 25 §
miljöbalken anges vad en dom om tillstånd till en verksamhet skall
innehålla.
Miljöprövningen enligt miljöbalken är ett offentligt förfarande. Sak-
ägare och allmänhet har rätt och möjlighet att yttra sig över en ansökan
om tillstånd och under arbetet med miljökonsekvensbeskrivningen.
Verksamhetsutövarens skyldigheter i Seveso II-direktivet och
Industriolyckskonventionen omfattar bl.a. vidtagande av åtgärder för att
förebygga allvarliga kemikalieolyckor och begränsa följderna av dessa
samt ingivande av redovisningar angående verksamheten och
säkerhetsarrangemangen till behöriga myndigheter.
Varken i Seveso II-direktivet eller i Industriolyckskonventionen anges
att säkerhetsarrangemangen skall prövas. I Seveso II-direktivet anges
emellertid att säkerhetsrapporten skall granskas. En prövning förutsätter
ett mer aktivt ställningstagande från den berörda myndigheten än en
granskning. Prövningen av miljöfarlig verksamhet enligt miljöbalken
resulterar t.ex. i ett tillstånd där särskilda krav ställs på verksamheten,
alternativt i ett avslag.
Den kemikaliehanterande industrin som omfattas av Seveso II-
direktivet och av Industriolyckskonventionen kan anses omfattas av
miljöbalkens tillämpningsområde.
Sambandet mellan miljö- och säkerhetsfrågor är som nyss sagts
påtagligt genom att det i båda fallen handlar om att förhindra skador på
människor och miljön. Miljö- och säkerhetsfrågorna går ofta i varandra
och kräver gemensamma överväganden och åtgärder. Det är därför en
fördel om de kan lösas i ett sammanhang för att undvika motstridigheter.
En samordning av säkerhetsfrågorna i Seveso II-direktivet och
Industriolyckskonventionen med tillståndsprövningen enligt miljöbalken
skulle således ha stora fördelar. En gemensam prövning blir mer rationell
och myndigheternas och industrins hantering av frågor om hälsa, miljö
och säkerhet kommer att bättre harmoniseras med varandra. Vidare kan i
en integrerad miljö- och säkerhetsprövning
miljökonsekvensbeskrivningar användas för att ge en allsidig beskrivning
av både de kontinuerliga miljöeffekterna och riskerna vid en verksamhet.
En samordnad miljö- och säkerhetsprövning enligt miljöbalken kommer
att omfatta de verksamheter som omfattas av den högre kravnivån enligt
Seveso II-direktivet och Industriolyckskonventionen. För verksamheter
som omfattas av den högre kravnivån i direktivet och konventionen men
som inte är tillståndspliktiga enligt miljöbalken återkommer vi till i
avsnitt 7.10. En samordnad miljö- och säkerhetsprövning enligt
miljöbalken kommer att omfatta i huvudsak de områden som enligt
nuvarande reglering enligt Seveso I-direktivet täcks in av
räddningstjänstlagstiftningen och miljöbalken. De arbetsmiljörelaterade
säkerhetsfrågorna kommer, eftersom de faller utanför miljöbalkens
tillämpningsområde, inte att omfattas av prövningen. Inom
arbetsmiljöområdet finns emellertid en omfattande reglering av
säkerhetsfrågorna.
Den närmare samordningen av miljö- och säkerhetsprövningen
behandlas i avsnitt 7.10.
6.2 Lagteknisk lösning
Regeringens förslag: Seveso II-direktivet och
Industriolyckskonventionen skall genomföras genom en gemensam
reglering. För ändamålet bör en särskild lag införas.
.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom
Arbetarskyddsstyrelsen, Sprängämnesinpektionen och Juridiska
fakulteten vid Uppsala universitet har i huvudsak tillstyrkt förslaget om
en särskild lag för att genomföra Seveso II-direktivet och
Industriolyckskonventionen. Arbetarskyddsstyrelsen har framfört att
någon särskild lag för att genomföra Seveso II-direktivet inte är
behövligt samt att ansvaret för en reglering skall fördelas tydligt på
berörda myndigheter i huvudsak inom ramen för redan befintliga
uppdrag. Sprängämnesinpektionen har förordat en förutsättningslös
omarbetning av lagförslaget och att ett nytt förslag skall ange de
väsentligaste riktlinjerna för hanteringen av de olika delarna i direktivet.
Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet har tillstyrkt förslaget till
samordning i och för sig samt i ett kort tidsperspektiv många av de
lagtekniska lösningarna som bygger på en särskild lag som syftar till att
utgöra en brygga mellan säkerhets- och miljölagstiftningen. Juridiska
fakulteten har dock vidare anfört att förslaget som helhet skall avstyrkas
på grund av en fundamental brist som hör samman med förhållandet
mellan å ena sidan planlagstiftningen och å andra sidan miljö- och
säkerhetslagstiftningen, allt bedömt i ljuset av EG-rättsliga principer och
vissa delar av Seveso II-direktivet. Vissa remissinstanser har förespråkat
ett vidare tillämpningsområde för lagen medan andra förespråkat en mer
begränsad lagstiftning.
Skälen för regeringens förslag: Den samordning av miljö- och
säkerhetsprövningen som regeringen föreslår ställer krav på en större
enhetlighet i regleringen inom framför allt Statens räddningsverks och
Naturvårdsverkets ansvarsområden. En gemensam reglering kommer att
omfatta båda dessa myndigheters ansvarsområden.
Sambandet mellan hälsa, miljö och säkerhet är som tidigare nämnts
tydligt i Seveso II-direktivet. Även Industriolyckskonventionen uppvisar
en helhetssyn på säkerhetsfrågorna. Syftet med och tillämpningsområdet
för Seveso II-direktivet och Industriolyckskonventionen är, som tidigare
sagts, i huvudsak likvärdiga.
Med hänsyn till den överensstämmelse som således föreligger mellan
direktivet och konventionen bör bestämmelserna samordnas för att
möjliggöra en gemensam reglering. Detta innebär visserligen att de
svenska bestämmelserna i vissa avseenden kommer att bli något
strängare än om direktivets och konventions bestämmelser skulle följts
var för sig. I gengäld blir en samordnad reglering mer lättöverskådlig och
tillämpningen kommer vidare att kunna underlättas. Fördelarna med en
gemensam reglering överstiger de begränsade nackdelar detta kan
innebära för vissa verksamhetsutövare.
Seveso II-direktivet innehåller förpliktelser gentemot den enskilde
företagaren samt rätten för tillsynsmyndigheten att i vissa fall meddela
driftförbud. För att dessa förpliktelser skall kunna få giltighet i svensk
rätt måste de regleras i lag.
Genom att samla vissa av reglerna för olycksförebyggande och
skadebegränsande åtgärder inom kemikaliehanterande verksamhet i en
särskild lag skapas nödvändiga förutsättningar för en fördjupad
säkerhetsprövning i samband med tillståndsprövningen enligt
miljöbalken samt ges möjlighet att uppfylla de krav som ställs i Seveso
II-direktivet och Industriolyckskonventionen. Därmed ges också
förutsättningar för en klarare och enklare myndighetsstruktur.
Lagrådet har anfört att de bestämmelser som direkt införlivar Seveso
II-direktivet har sin plats i en särskild lag, men att regler om tillstånd och
tillsyn mycket väl hade kunnat sökas i miljöbalken. Statens
räddningsverk hade därvid, enligt Lagrådet, kunnat inordnas som en
central tillsynsmyndighet enligt miljöbalken. Lagrådet har ansett att det
har uppkommit en dubblyr med miljöbalkens bestämmelser.
Genom den föreslagna lagen genomförs en ny princip inom
miljöområdet som innebär att domstolarna och tillsynsmyndigheterna är
skyldiga att beakta olycksförebyggande åtgärder när de prövar
tillståndsfrågor och utövar tillsyn. Vid tillståndsprövningen och tillsynen
har således domstolarna och tillsynsmyndigheterna att tillämpa
miljöbalkens allmänna hänsynsregler i 2 kap. Någon dubblyr mellan den
föreslagna lagen och miljöbalken bör därför inte anses uppkomma.
I detta sammanhang bör också nämnas att det i följdlagstiftningen till
miljöbalken (prop. 1997/98:90, bet. 1997/98:JoU25, rskr. 1997/98:279)
ingår flera lagar som innehåller förfaranderegler för bl.a. tillstånd och
som samtidigt är parallellt tillämpliga med miljöbalken. Exempel på
sådana lagar är minerallagen (1991:45) och lagen (1995:1649) om
byggande av järnväg.
Enligt regeringen föreligger det skäl att reglera även frågor om
tillstånd och tillsyn i den föreslagna lagen med hänsyn till regleringen där
i fråga om olycksförebyggande åtgärder och skadebegränsande åtgärder.
Till detta kommer den nya principen för domstolarna och tillsyns-
myndigheterna att vid tillståndsprövning och tillsyn beakta olycksföre-
byggande åtgärder.
Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet har avstyrkt förslaget på
den grunden att det inte lever upp till vissa förpliktelser som anges i
direktivet. Juridiska fakulteten har inte gått in på vilka delar av direktivet
som avses och inte heller redovisat någon närmare genomgång av de
bestämmelser i direktivet som man sätter i fråga. Som yttrandet får
förstås är det genomförandet av artikel 12 i direktivet, kontroll över den
fysiska planeringen, som sätts i fråga. Regeringen återkommer i avsnitt
7.5 till frågan om den fysiska planeringen.
De arbetsmiljörelaterade säkerhetsfrågorna kommer, eftersom de faller
utanför miljöbalkens tillämpningsområde, inte att omfattas av den
fördjupade säkerhetsprövningen i samband med tillståndsprövningen
enligt miljöbalken som föreslås. Inom arbetsmiljöområdet finns
emellertid en omfattande reglering av säkerhetsfrågor och någon ny
lagstiftning är enligt regeringens bedömning inte nödvändig.
Kompletterande regler för att genomföra Seveso II-direktivet kan ges i
form av myndighetsföreskrifter.
Den föreslagna regleringen kommer inte heller att beröra lagen
(1988:868) om brandfarliga och explosiva varor. Detta kommer att
medföra en överlappning i lagstiftningen genom att vissa verksamheter
kommer att omfattas både av den nya lagen och lagen om brandfarliga
och explosiva varor. Lagen om brandfarliga och explosiva varor är dock
ett specialområde, som utan omfattande ändringar i nuvarande
regelstruktur, är svår att inordna i den nu föreslagna integrerade miljö-
och säkerhetsprövningen och den därtill knutna myndighetsstrukturen.
Genom remissförfarandet vid tillståndsprövningen enligt miljöbalken och
samarbetet mellan ansvariga myndigheter torde dock olägenheten med
överlappning av lagstiftningarna kunna begränsas.
I den nya lagen bör i huvudsak övergripande bestämmelser om syftet
och tillämpningsområdet, definitioner av centrala begrepp, övergripande
bestämmelser om verksamhetsutövarens skyldigheter,
delegationsbestämmelser, ansvarsfördelning mellan myndigheter och
överklagandebestämmelser införas. Övriga bestämmelser, framförallt
beträffande innehållet i bilagorna till direktivet och konventionen, avser
regeringen att reglera i förordning och genom myndighetsföreskrifter.
Behovet av reglering i anledning av direktivet och konventionen
behandlas mer utförligt i kapitel 7.
6.3 Tillsynsansvaret
Regeringens förslag: Tillsynsorganisationen enligt den nya lagen
föreslås harmonisera med tillsynen enligt miljöbalken. Länsstyrelsen och
kommunerna skall därför ha det regionala och lokala tillsynsansvaret.
Det centrala tillsynsansvaret enligt den nya lagen skall ligga på Statens
räddningsverk.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt
utredningens förslag eller inte haft några invändningar mot förslaget.
Riksrevisionsverket har föreslagit att Arbetarskyddsstyrelsen bör vara
central tillsynsmyndighet. Sprängämnesinspektionen har förordat att
Arbetsskyddsstyrelsen får det övergripande ansvaret för genomförandet
av Seveso II-direktivet. Vissa remissinstanser har påpekat att en
samordnande myndighet för hela Seveso II-direktivets område borde
utses. Arbetarskyddsstyrelsen och Sprängämnesinspektionen har
föreslagit att Arbetarskyddsstyrelsen blir samordnande myndighet.
Skälen för regeringens förslag: I Seveso II-direktivet görs, som
framgått ovan, en uppdelning i två kravnivåer beroende på vilka mängder
av farliga ämnen som kan förekomma i verksamheterna. Industriolycks-
konventionens tillämpningsområde sammanfaller i princip med området
för den högre kravnivån enligt Seveso II-direktivet. Som tidigare
framgått är det en stor skillnad på verksamhetsutövarnas skyldigheter
beroende på vilken kravnivå som skall tillämpas. För de verksamheter
som omfattas av den lägre kravnivån enligt Seveso II-direktivet gäller att
verksamhetsutövaren skall inge en anmälan till behöriga myndigheter. I
den skall anges sådant som vilka farliga ämnen som hanteras i
verksamheten, hur verksamheten bedrivs och hur den är lokaliserad. För
de verksamheter som omfattas av den högre kravnivån enligt Seveso II-
direktivet gäller att verksamhetsutövaren skall inge en säkerhetsrapport,
planera för räddningsinsatser samt informera om säkerhetsåtgärder.
Seveso II-direktivet uppställer som krav att medlemsstaterna tillskapar
ett system för tillsyn av både den lägre och den högre kravnivån i Seveso
II-direktivet. Industriolyckskonvention har inget direkt krav på en
tillsynsorganisation utan anger att varje part till konventionen skall utse
en myndighet för konventionens ändamål.
Även om de formella kraven är mindre omfattande enligt den lägre
kravnivån betyder inte det att tillsynen av en sådan verksamhet är
okomplicerad. Eftersom uppdelningen av de både kravnivåerna är
mycket förenklad mängden hanterade farliga ämnen ger den i många
fall en inte helt rättvisande bild av de krav på kompetens som fordras för
tillsynen av de verksamheter som omfattas av direktivet. Om tillsynen
skall bli effektiv och bidra till att höja säkerheten bör därför
tillsynsorganisationen vara densamma för de båda kravnivåerna. På detta
sätt kan den högre kompetens som krävs för att utöva tillsyn över de
verksamheter som omfattas av den högre kravnivån även utnyttjas vid
tillsyn av verksamheter enligt den lägre kravnivån.
En samordning med miljötillsynen är enligt regeringens uppfattning
nödvändig med hänsyn till, som tidigare nämnts, det nära sambandet
mellan miljö, hälsa och säkerhet. Enligt miljöbalken kommer tillsynen av
den miljöfarliga verksamheten att skötas av länsstyrelserna på regional
nivå och kommunerna på lokal nivå. Naturvårdsverket har det centrala
tillsynsansvaret och har rätt att meddela föreskrifter om hur lagen i vissa
avseenden skall tillämpas.
Det finns starka skäl som talar för att en motsvarande
tillsynsorganisation som den som finns på miljöområdet också bör
tillämpas för säkerhetsfrågorna med länsstyrelsen och kommunerna som
tillsynsorgan. Beträffande det centrala tillsynsansvaret kan det med en
särskild lag som nu föreslås antingen läggas på Statens räddningsverk
eller Naturvårdsverket.
Statens räddningsverk är central förvaltningsmyndighet för bl.a. frågor
om olycks- och skadeförebyggande åtgärder enligt räddningstjänstlagen
(1986:1102) samt samordnar samhällets verksamhet för olycks- och
skadeförebyggande åtgärder enligt samma lag. Statens räddningsverk
skall också bevaka riskutvecklingen inom sitt verksamhetsområde och
verka för att åtgärder vidtas för befolkningens skydd och för att
förebygga olyckor samt samordna beredskapsplanläggningen mot
kärnenergiolyckor och andra allvarliga olyckor. Med allvarliga olyckor
avses bl.a. kemikalieolyckor. Statens räddningsverks övergripande roll i
samhällets olycks- och skadeförebyggande arbete har på senare år
betonats av riksdagen. Försvarsutskottet framhöll i betänkandet FöU
1993/94:1 vikten av att ge Statens räddningsverks samordningsuppgift ett
sådant innehåll att verket kunde agera på ett likartat sätt inom samtliga
myndighetsområden avseende skyddet mot kemikalieolyckor och vid
transport av farligt gods.
Naturvårdsverket är central förvaltningsmyndighet för frågor om
miljövård, däri inbegripet naturvård och miljöskydd. Något särskilt
ansvar för säkerhetsfrågor har verket emellertid inte även om säkerheten
inom t.ex. industrin naturligtvis har betydelse för miljön.
Med hänsyn till att den föreslagna lagen främst kommer att avse
säkerhetsfrågor anser regeringen att det centrala tillsynsansvaret bör
ligga på Statens räddningsverk. Som central tillsynsmyndighet bör
Statens räddningsverk även få ansvaret för att utfärda föreskrifter och
allmänna råd för tillämpningen av den nya lagen.
Som angivits tidigare kommer arbetsmiljötillsynen att falla utanför det
nu föreslagna tillsynssystemet. Det är ingen förändring mot vad som
gäller idag enligt Seveso I-direktivet.
Även tillsynen enligt lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva
varor kommer att ligga utanför den nu föreslagna ordningen för tillsynen.
Regeringen föreslår således ingen ändring av det system som gäller idag
med Sprängämnesinspektionen som central myndighet. Tillsynen i fråga
om explosiva varor utövas av polismyndigheten och i fråga om
brandfarliga ämnen av den kommunala nämnd som har ansvaret för
räddningstjänsten. Dessutom har Sprängämnesinspektionen det lokala
tillsynsansvaret avseende brandfarliga varor där
Sprängämnesinspektionen utövar tillsyn av explosiva varor, dvs. främst
explosivämnestillverkare, och dessutom för de mest komplicerade
petrokemiska industrierna.
7 Den materiella regleringen

7.1 Tillämpningsområde
Regeringens förslag: Lagens tillämpningsområde skall omfatta sådana
verksamheter där farliga ämnen förekommer eller kan förekomma i
mängder (tröskelvärden) som motsvarar eller överstiger de mängder som
regeringen bestämmer. Tröskelvärdena får därmed inte överstiga de
värden som anges i Seveso II-direktivet och i
Industriolyckskonventionen.
Såvitt gäller skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete samt i övrigt vad
gäller arbetsmiljön tillämpas bestämmelserna i arbetsmiljölagen
(1977:1160).
Från lagens tillämpningsområde undantas faror som har samband med
joniserande strålning, militär verksamhet, transport av farliga ämnen i
rörledningar utanför de verksamheter som omfattas av lagen och sådan
hantering av farliga ämnen som omfattas av lagen (1982:821) om
transport av farligt gods.

Utredningens förslag Utredningen har föreslagit att även militär
verksamhet och transport av farliga ämnen i rörledningar skall omfattas
av lagen. I övrigt överensstämmer utredningens förslag med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt
förslaget. Sveriges hamn- och stuveriförbund och Göteborgs kommun har
satt i fråga förslagets tillämpning i hamnar. Sjöfartsverket har anfört att
hamnar inte omfattas av direktivet. Järnvägsinspektionen har påpekat att
begreppet rangerbangårdar inte är entydigt och att exempelvis Statens
järnvägar och Banverket har olika synsätt på hur begreppet skall tolkas.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 2 i Seveso II-direktivet
är direktivet tillämpligt på verksamheter där farliga ämnen förekommer
eller kan förekomma i kvantiteter (tröskelvärden) som motsvarar eller
överstiger de mängder som anges i bilaga I till direktivet. De
verksamheter som omfattas av direktivet är, som sagts tidigare, indelade i
två kravnivåer beroende på vilka farliga ämnen som hanteras och i vilka
mängder detta sker. I Industriolyckskonventionen anges
tillämpningsområdet på ett liknande sätt genom att begreppet farlig
verksamhet är kopplat till en särskild bilaga med en lista över farliga
ämnen och kategorier av farliga ämnen samt därtill hörande
tröskelvärden. De tröskelvärden som anges i konventionen motsvarar i
princip de tröskelvärden som gäller för den högre kravnivån enligt
Seveso II-direktivet.
En övergripande bestämmelse om tillämpningsområdet bör införas i
den nu föreslagna lagen. Vilka verksamheter som omfattas av den nya
lagen bör dock anges av regeringen i förordning. Av lagtekniska skäl bör
regeringens bemyndigande delas upp så att vilka farliga ämnen som
avses i lagen bestäms genom bemyndigande i anslutning till definitionen
av begreppet farliga ämnen och tröskelvärdena genom bemyndigande i
nu aktuell bestämmelse angående lagens tillämpningsområde. De
tröskelvärden som anges i Seveso II-direktivet bör därvid i huvudsak
användas för att bestämma lagens tillämpningsområde. Med denna
bestämning av lagens tillämpningsområde kommer som regel även
Industriolyckskonventionens bestämmelser att täckas in. I de fåtal fall
där Industriolyckskonventionens tröskelvärden är strängare bör
emellertid dessa tillämpas.
Både i Seveso II-direktivet och i Industriolyckskonventionen ges en
rad undantag som inte omfattas av direktivets och konventionens
bestämmelser. Det står varje land fritt att bestämma om dessa undantag
skall utnyttjas eller inte.
Militär verksamhet är undantagen från både direktivets och
konventionens tillämpningsområde. Kärntekniska olyckor eller nödlägen
med radioaktiva ämnen är undantagna från konventionen medan faror
som har samband med joniserande strålning undantagits från direktivets
tillämpningsområde. Transporter av farliga ämnen utanför de aktuella
verksamheterna är undantagna från direktivets tillämpningsområde och
detta gäller i praktiken även för Industriolyckskonventionen. Transporter
av farliga ämnen i rörledningar utanför sådana verksamheter som
omfattas av direktivet, gruvindustri och avfallsdeponier är undantagna
från direktivets tillämpningsområde. Dessa verksamheter är inte
undantagna från konventionens tillämpningsområde. Däremot är
dammolyckor och marin verksamhet undantagna från konventionens
tillämpning.
Militär verksamhet är således undantagen från både direktivets och
konventionens tillämpningsområde. Endast två typer av militära
verksamheter är prövningspliktiga enligt miljöbalken, nämligen
flottiljflygplatser samt skjutbanor och skjutfält. Vid prövning av dessa
prövas all verksamhet inom respektive anläggning. För hantering av
brandfarliga och explosiva varor enligt lagen (1988:868) om brandfarliga
och explosiva varor krävs tillstånd för såväl Försvarsmakten som för
Försvarets materielverk och Fortifikationsverket. Prövningsmyndighet är
Sprängämnesinspektionen. Försvarsmaktens hantering av farliga ämnen
är ofta knuten till krigsorganisationen och är därför hemlig. Sådan
verksamhet bör inte säkerhetsprövas i ett offentligt förfarande.
Regeringen finner mot bakgrund av det anförda att militär verksamhet i
vid bemärkelse, dvs. sådan som bedrivs av Försvarsmakten, Försvarets
materielverk, Fortifikationsverket och Försvarets forskningsanstalt bör
undantas från lagens tillämpningsområde.
Kärntekniska olyckor eller nödlägen med radioaktiva ämnen är som
nyss sagts undantagna från konventionen medan faror som har samband
med joniserande strålning undantagits från direktivets
tillämpningsområde. Kärnteknisk verksamhet är en industriell
verksamhet som ställer synnerligen höga krav på säkerhet, varför
verksamheten omfattas av en särskild lagreglering. Bestämmelser om
kärnteknisk verksamheten finns bl.a. i lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet. Lagen om kärnteknisk verksamhet är speciellt inriktad på
samhällets insyn i verksamheten och på att säkerheten vid verksamheten
på kärnenergiområdet är så hög som möjligt. Lagen innehåller bl.a.
bestämmelser om uppförande och innehav av kärntekniska anläggningar
samt befattning med kärnämnen och kärnavfall. Genom särskild
lagreglering ställs således särskilt stränga krav på säkerheten för
kärnteknisk verksamhet. Kärnteknisk verksamhet bör därför inte
omfattas av nu föreslagen lags tillämpningsområde.
Transporter av farliga ämnen, inkluderande lastning, lossning och
förvaring och annan hantering av godset som utgör ett led i
förflyttningen, omfattas av lagen (1982:821) om transport av farligt gods.
Nämnda lag omfattar alla transportslag och alla de varuslag som anses
farliga i transportsammanhang. Lagen reglerar således godstransporter.
Den förflyttning som godstransporten innebär förutsätter att en rad andra
hanteringsmoment genomförs, exempelvis lastning och lossning. Ofta
kan en transport inte slutföras i ett sammanhang varför även viss lagring
av gods förekommer i avvaktan på vidare transport Lagen omfattar som
nyss sagts samtliga dessa moment och kan i huvudsak sägas reglera hela
transportkedjan från avsändare till mottagare. Vid avgörande av om lagen
är tillämplig torde syftet med omhändertagandet vara av större betydelse
än tiden för transporten. Förflyttning som endast sker inom ett område
där tillverkning, lagring eller förbrukning av farligt gods äger rum
omfattas dock inte av nämnda lag. I dessa fall är den nu föreslagna lagen
tillämplig samt även arbetsmiljölagstiftningen och eventuella
skyddsföreskrifter i produktkontrollagstiftningen. Till lagen om transport
av farligt gods är kopplad förordningen (1982:923) om transport av
farligt gods samt myndighetsföreskrifter.
Lagen om transport av farligt gods reglerar således i huvudsak hela det
område för transporter som undantas i direktivet. Transporter av farliga
ämnen som omfattas av lagen om transport av farligt gods bör därför
undantas från nu föreslagen lags tillämpningsområde.
Transport av farliga ämnen i rörledningar är undantagna från
direktivet. Frågor om rörledningar regleras i lagen (1978:160) om vissa
rörledningar. I rörledningar som omfattas av kravet på koncession enligt
lagen om vissa rörledningar transporteras dock inga kemikalier. Sådana
ledningar är avsedda för transport av fjärrvärme, dvs. varmvatten, eller
av råolja, naturgas eller produkter av råolja eller naturgas eller av annan
vätska eller gas som är ägnad att användas som bränsle (1 § lagen om
vissa rörledningar). Vad gäller andra rörledningar än för fjärrvärme
omfattas de av lagen om brandfarliga och explosiva varor. Med stöd av
bemyndiganden i den lagen har Sprängämnesinpektionen utfärdat en rad
säkerhetsbestämmelser beträffande krav på den tekniska utformningen,
tillsynen och driften av sådana rörledningar. Andra transporter av farliga
ämnen i rörledningar än de som omfattas av lagen om vissa rörledningar
och lagen om brandfarliga och explosiva varor regleras genom bl.a.
arbetsmiljölagstiftningen. På uppdrag av Europaparlamentet och rådet
utreder för närvarande kommissionen behovet av åtgärder för att
förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser med
rörledningar. Som ett av syftena med det arbetet anges behovet av att
fastställa huruvida det beträffande rörledningar behövs säkerhetsåtgärder
av samma omfattning som beträffande de anläggningar som omfattas av
Seveso II-direktivet. Ytterligare bestämmelser för transporter i
rörledningar kan inte anses erfordras för närvarande. Transporter i
rörledningar bör därför inte omfattas av nu föreslagen lags
tillämpningsområde.
Undantagen för dammar och marin verksamhet i konventionen torde i
praktiken sakna betydelse. När det gäller dammar är det inte troligt att
farliga ämnen förekommer i sådan omfattning att vare sig konventionen
eller direktivet kan bli tillämpligt. Olyckor till följd av verksamhet i
marin miljö och utsläpp av olja eller andra skadliga ämnen till sjöss
regleras i andra konventioner. Den marina verksamheten i form av t.ex.
oljeutvinning och gasutvinning är i det närmaste obefintlig i Sverige.
Såväl avfallsdeponier och gruvindustri bör dock omfattas av den nya
lagen.
7.2 Definitioner
Regeringens förslag: Vissa för Seveso II-direktivet och
Industriolyckskonventionen centrala begrepp skall definieras i den
föreslagna lagen. Dessa begrepp är allvarlig kemikalieolycka,
verksamhet, verksamhetsutövare, anläggning, lager och farliga ämnen.
Definitionerna i direktivet och konventionen kommer därvid att vara
samordnade.
Regeringen skall få föreskriva vilka ämnen som skall anses som
farliga.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Både Seveso II-direktivet (artikel 3)
och Industriolyckskonventionen (artikel 1) innehåller många definitioner
av begrepp. För att kunna reglera direktivet och konventionen i en
gemensam lag behöver definitionerna samordnas.
I Industriolyckskonventionen finns till en början flera begrepp som
endast har betydelse för konventionsstaternas inbördes relationer såsom
part och därtill knutna bestämmelser som upphovspart, utsatt part och
berörd part. De nämnda begreppen behöver därför inte definieras i den nu
föreslagna lagen. Inte heller begrepp som allmänhet, effekter och
gränsöverskridande effekter i konventionen samt fara och risk i direktivet
behöver definieras i lagen. Deras betydelser får anses vara klara och de
har inte någon avgörande betydelse för lagens tolkning och förståelse.
De begrepp som därmed återstår och således bör definieras i lagen är i
konventionen begreppen industriolycka, farlig verksamhet och
företagsledning samt i Seveso II-direktivet begreppen verksamhet,
anläggning, verksamhetsutövare, farliga ämnen, allvarlig olyckshändelse
och lager.
Begreppen industriolycka och allvarlig olyckshändelse, farlig
verksamhet och verksamhet samt företagsledning och
verksamhetsutövare motsvarar varandra i direktivet och konventionen.
Definitionerna är dock inte helt identiska varför en anpassning måste
göras i den nu föreslagna lagen för att både konventionen och direktivet
skall omfattas.
Allvarlig olyckshändelse och industriolycka
Allvarlig olyckshändelse är ett begrepp som bättre beskriver de händelser
som avses i direktivet och konventionen än industriolycka. Begreppet
industriolycka ger intryck av att olyckan måste ha ett direkt samband
med någon form av industriell verksamhet vilket inte är nödvändigt
enligt vare sig direktivet eller konventionen. En olycka i ett lager där
ingen verksamhet förekommer kan t.ex. om mängden farliga ämnen är
tillräckligt stor omfattas av både direktivet och konventionen. I stället för
olyckshändelse bör begreppet kemikalieolycka användas eftersom
direktivet och konventionen endast omfattar olyckor där farliga ämnen
förekommer. Andra typer av olyckshändelser faller utanför dess
tillämpningsområde.
Begreppet industriolycka i konventionen har en något vidare betydelse
än allvarlig olyckshändelse i direktivet. Industriolycka omfattar nämligen
vissa transportolyckor samt olyckor vid slutligt omhändertagande som
får undantas från direktivets tillämpningsområde enligt artikel 4.
När det gäller transporter är dock industriolyckskonventionens
tillämpningsområde starkt begränsat. Det är endast räddningsinsatser i
samband med olyckor vid landbaserade transporter och
verksamhetsinterna transporter som omfattas av begreppet
industriolycka. Verksamhetsinterna transporter ingår även i begreppet
allvarlig olyckshändelse enligt direktivet. Däremot omfattas inte
räddningsinsatser vid transportolyckor. Sådana insatser faller emellertid
även utanför den nu föreslagna lagens tillämpningsområde eftersom den
enligt ovan endast skall avse sådana åtgärder som kan vidtas innan en
olycka inträffat. Själva räddningsinsatsen regleras i räddningstjänstlagen
(1986:1102).
Eftersom transportolyckor utanför själva verksamheten inte kommer
att omfattas av den nu förelagda lagen bör definitionen av allvarliga
olyckshändelser i direktivet användas i den nu föreslagna lagen för att
ange betydelsen av allvarliga kemikalieolyckor. För att åstadkomma
harmonisering mellan direktivet och konventionen bör dock
avfallsdeponier inte undantas från lagens tillämpning. Regeringen har
behandlat frågan om avfallsdeponier i avsnitt 7.1.
Verksamhet och farlig verksamhet
Verksamhet i Seveso II-direktivet är mer precist angivet än farlig
verksamhet i Industriolyckskonventionen. Någon betydelseskillnad är det
dock inte fråga om. Begreppet farlig verksamhet är knutet till
konventionens lista över farliga ämnen och innefattar därmed även
konventionens definition av farliga ämnen. Farliga ämnen bör dock,
vilket vi återkommer till nedan, definieras särskilt i lagen.
Begreppet verksamhet i Seveso II-direktivet bör användas i lagen.
Definitionen av begreppet verksamhet har ändrats på sätt Lagrådet
föreslagit. Verksamhetsbegreppet omfattar samtliga verksamheter som
inte är undantagna från den nu föreslagna lagens tillämpningsområde.
Ett problem som sammanhänger med verksamhetsbegreppet är dock
hur samlokaliserade företag som ingår i samma koncern skall behandlas.
På denna punkt ger varken konventionen eller direktivet någon ledning.
Utgångspunkten bör dock vara att det är den faktiska risken som skall
vara vägledande för tillämpningen av reglerna. Risken med en
verksamhet förändras inte av att dess organisation förändras genom att
t.ex. avdelningar bolagiseras. Genom att dela upp en verksamhet i flera
dotterbolag skulle emellertid de särskilda säkerhetsbestämmelserna i
direktivet och konventionen kunna kringgås genom att mängderna farliga
ämnen i de olika verksamheterna inte räknas samman.
Denna olägenhet skulle dock kunna avhjälpas med ett tillägg i
definitionen av verksamhet genom att med verksamhet avses även det
område som sorterar under flera verksamhetsutövares gemensamma
ledning. Därmed skulle även koncerner omfattas av
verksamhetsbegreppet. Ett förtydligande blir därmed även nödvändigt att
göra avseende begreppet verksamhetsutövare. Med verksamhet avses
självfallet inte ett företags eller koncerns hela verksamhet, som kan vara
spridd på många olika platser och orter, utan endast verksamheten på en
plats.
Verksamhetsutövare och företagsledning
Verksamhetsutövare och företagsledning har samma betydelse i
direktivet och konventionen. Eftersom begreppet verksamhetsutövare
bäst anknyter till verksamhet ovan bör det användas i den nu föreslagna
lagen.
Som ovan angetts bör det i definitionen av begreppet
verksamhetsutövare göras ett tillägg så att koncernledningen vid
samlokaliserade dotterbolag räknas som verksamhetsutövare.
Med verksamhetsutövare bör således anses varje fysisk eller juridisk
person som driver eller innehar en verksamhet eller anläggning. Om flera
verksamheter med gemensam ägare är samlokaliserade skall dessa ses
som en verksamhet och den gemensamma ägaren som
verksamhetsutövare.
Anläggning, lager och farliga ämnen
Anläggning omfattas av begreppet verksamhet i Seveso II-direktivet och
kan ses som en precisering av de delar av verksamheten där farliga
ämnen förekommer. Den definition som finns i direktivet bör överföras
till den nu föreslagna lagen. Även definitionen av lager i direktivet bör
tas in i lagen.
Definitionen av farliga ämnen i direktivet innehåller dels en
precisering av vad som menas med ämnen, dels en hänvisning till de
särskilda listor över farliga ämnen och kategorier av farliga ämnen som
finns i bilaga I till direktivet. Skäl talar för att definitionen av farliga
ämnen i den nu föreslagna lagen bör göras på samma sätt. Hänvisning till
listorna över farliga ämnen kommer, som ovan nämnts, att ske genom ett
bemyndigande till regeringen att ange vilka farliga ämnen som avses.
Därvid bör listorna till bilaga I till direktivet följas med undantag för
de fall där Industriolyckskonventionen är strängare. De närmare
bestämmelserna om hur mängden farliga ämnen skall beräknas och de
mer detaljerade tillämpningsbestämmelserna som anges i nämnda bilaga
I till direktivet bör meddelas av centralt ansvarig myndighet.
7.3 Verksamhetsutövarnas skyldigheter
Regeringens förslag: Verksamhetsutövarnas skyldigheter är uppdelade i
två kravnivåer beroende på i vilka mängder farliga ämnen förekommer
eller kan förekomma i verksamheten.
Samtliga verksamhetsutövare är skyldiga att vidta förebyggande och
skadebegränsande åtgärder, inge anmälan till tillsynsmyndigheten om
verksamheten samt upprätta ett handlingsprogram för hur allvarliga
kemikalieolyckor skall förebyggas. Bestämmelser med dessa
skyldigheter införs i lagen.
De verksamhetsutövare som omfattas av den högre kravnivån i lagen
skall utöver nämnda skyldigheter även lämna en säkerhetsrapport. Vid
nyanläggning och förändring av verksamhet som omfattas av den högre
kravnivån skall säkerhetsrapporten lämnas till miljöprövningsmyndig-
heten för en fördjupad säkerhetsprövning. I övriga fall skall
säkerhetsrapporten lämnas till tillsynsmyndigheten.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att vid nyanläggning
och förändring av vissa verksamheter som omfattas av den högre
kravnivån enligt Seveso II-direktivet och av Industriolyckskonventionen
skall en säkerhetsrapport inges till miljöprövningsmyndigheten för en
samordnad miljö- och säkerhetsprövning. I övrigt överensstämmer
utredningens förslag med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt
förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I Seveso II-direktivet anges
verksamhetsutövarnas skyldigheter i huvudsak i artiklarna 5 7, 9, 10 och
artikel 13. Industriolyckskonventionens bestämmelser om
verksamhetsutövarnas skyldigheter finns i artiklarna 3, 4 och 6. Även
artikel 9 i konventionen om information till och deltagande av
allmänheten har en koppling till verksamhetsutövarens skyldigheter.
Verksamhetsutövarens skyldigheter i Seveso II-direktivet och
Industriolyckskonventionen omfattar i huvudsak tre moment, nämligen
vidtagande av åtgärder för att förebygga allvarliga olyckshändelser och
begränsa följderna av dessa, ingivande av redovisningar angående
verksamheten och säkerhetsarrangemangen till behöriga myndigheter och
information till allmänheten om verksamheten.
I artikel 5 i Seveso II-direktivet anges att verksamhetsutövaren skall
vidta alla åtgärder som krävs för att förebygga allvarliga olyckshändelser
och för att begränsa följderna av dessa. Vidare skall verksamhetsutövaren
för behöriga myndigheter kunna styrka att alla nödvändiga åtgärder
vidtagits. I Industriolyckskonventionen motsvaras artikel 5 i direktivet
närmast av artikel 3 tredje punkten där det anges att företagsledningen
skall iaktta alla åtgärder som krävs för att på ett säkert sätt kunna
genomföra den farliga verksamheten och förebygga industriolyckor.
Utredningen har föreslagit att då bestämmelserna om
verksamhetsutövarens allmänna skyldigheter är av så grundläggande
betydelse och anger vad verksamhetsutövarna rent faktisk har att göra
bör en bestämmelse därom tas in i den föreslagna lagen. Länsrätten i
Stockholm län har påpekat att genom att meddela förelägganden och
förbud, som kan förenas med vite, kan Sverige uppfylla sin skyldighet
enligt direktivet att se till att verksamhetsutövaren vidtar alla åtgärder
som krävs för att förebygga allvarliga olyckshändelser och begränsa
följderna av dessa för människor och miljö. Regeringen anser att
bestämmelsen om verksamhetsutövarens allmänna skyldigheter enligt
artikel 5 i direktivet är av så grundläggande betydelse att en särskild
bestämmelse bör införas i lagen om detta.
Miljöbalken tillämpas parallellt med annan lag som reglerar sådan
verksamhet och sådana anläggningar som omfattas av balkens
tillämpningsområde. Detta innebär att den som bedriver verksamhet som
omfattas av nu föreslagen lag skall iaktta miljöbalkens allmänna
hänsynsregler i 2 kap. En bestämmelse bör införas i nu föreslagen lag för
att klarlägga detta förhållande.
I artiklarna 6, 7 och 9 anges verksamhetsutövarens särskilda
skyldigheter enligt Seveso II-direktivet.
Artikel 6 om anmälan gäller samtliga verksamhetsutövare som
omfattas av direktivet medan artikel 9, skyldighet att upprätta och inge
säkerhetsrapport, endast omfattar de verksamhetsutövare som omfattas
av den högre kravnivån. Artikel 7 om säkerhetspolicy gäller formellt
endast de verksamhetsutövare som omfattas av den lägre kravnivån, men
eftersom en säkerhetspolicy även skall ingå i säkerhetsrapporten enligt
artikel 9 är bestämmelsen även tillämplig på verksamhetsutövare i den
högre kravnivån.
De krav som ställs på verksamhetsutövarna i konventionen anges i
artikel 6. De krav som där ställs omfattas, som ovan nämnts, i huvudsak
av den högre kravnivån enligt Seveso II-direktivet.
Reglerna om anmälan i Seveso II-direktivet avser som nyss sagts
samtliga verksamhetsutövare som omfattas av direktivet. Anmälan skall
göras vid nyanläggning samt när det gäller befintliga verksamheter inom
tre år från det att direktivet trädde i kraft.
En anmälan skall bl.a. innehålla uppgifter om vilka farliga ämnen eller
grupper av ämnen som ingår i verksamheten och omfattas av direktivet,
uppgifter om den verksamhet som bedrivs eller skall bedrivas och
information om omgivningspåverkan.
Vid väsentliga förändringar i verksamheten som har betydelse för de
uppgifter som lämnats i anmälan skall verksamhetsutövaren omedelbart
informera berörda myndigheter. Vidare skall information lämnas vid
definitiv nedläggning av en anläggning. Om säkerhetsarrangemangen vid
en verksamhet bedöms som uppenbart otillräckliga skall den behöriga
myndigheten enligt artikel 17 förbjuda idrifttagandet eller driften vid
verksamheten. Även i de fall anmälan inte lämnas in i tid kan den
behöriga myndigheten förbjuda verksamheten enligt artikel 17. I det
senare fallet är detta emellertid inte någon skyldighet utan endast en
möjlighet.
En bestämmelse som anger att en anmälan skall inges och när detta
skall ske bör tas in i lagen. Vidare bör en övergripande bestämmelse om
en anmälans innehåll tas in i lagen. Närmare precisering av innehållet i
anmälan kan ske genom förordning och myndighetsföreskrifter.
För de verksamheter som omfattas av kravet på säkerhetsrapport och
där det således kommer att ske en fördjupad säkerhetsprövning i
samband med tillståndsprövningen enligt miljöbalken bör regeringen för
att underlätta för dessa verksamhetsutövare ha möjlighet att föreskriva
begränsningar i anmälningsskyldigheten.
De särskilda övergångsbestämmelser som enligt Seveso II-direktivet
gäller för befintliga verksamheter återkommer regeringen till i avsnitt 8.
Enligt artikel 7 skall de verksamhetsutövare som endast omfattas av
den lägre kravnivån utarbeta ett dokument med företagets
säkerhetspolicy för att förebygga allvarliga olyckshändelser och se till att
den tillämpas i verksamheten. Det finns inget krav på att dessa
verksamhetsutövare skall inge säkerhetspolicyn till behöriga myndigheter
med mindre än att dessa särskilt begär det. För verksamheter som
omfattas av den högre kravnivån skall däremot säkerhetspolicyn ingå
som en del av den säkerhetsrapport som dessa företag enligt artikel 9 är
skyldiga att inge till behöriga myndigheter.
I bilaga III till direktivet anges vilka uppgifter som säkerhetspolicyn
skall innehålla.
Säkerhetspolicyn innefattar mål och allmänna handlingsprinciper som
verksamhetsutövaren ställt upp för hantering av riskerna.
I lagen bör det tas in en bestämmelse som anger att samtliga
verksamhetsutövare är skyldiga att utarbeta en säkerhetspolicy, dvs. ett
handlingsprogram för hur allvarliga kemikalieolyckor skall förebyggas.
Närmare bestämmelser om innehållet i handlingsprogrammet kommer att
ges i förordning.
Enligt artikel 9 i Seveso II-direktivet skall de verksamhetsutövare som
omfattas av den högre kravnivån i direktivet inge en säkerhetsrapport till
behöriga myndigheter. Detta kommer att gälla för flertalet av de
verksamheter som i dag är skyldiga att lämna säkerhetsredovisning enligt
artikel 5 i Seveso I-direktivet.
Syftet med säkerhetsrapporten är att
visa att en säkerhetspolicy för att förebygga allvarliga
olyckshändelser och ett säkerhetssystem för att se till att denna
genomförs har införts i enlighet med bilaga III,
visa att faror för allvarliga olyckshändelser har identifierats och att
nödvändiga åtgärder har vidtagits för att förebygga dem och
begränsa följderna för människor och miljö,
visa att utformning, konstruktion, drift och underhåll av alla
anläggningar, lagerplatser och infrastrukturer som har samband
med driften och som har ett samband med olika slag av fara för
allvarliga olyckshändelser inom verksamheten, uppvisar tillräcklig
säkerhet och tillförlitlighet,
visa att interna planer för räddningsinsatser har upprättats och
tillhandahålla underlag som gör det möjligt att utarbeta en extern
plan för räddningsinsatser om en allvarlig olyckshändelse skulle
inträffa,
säkerställa att de behöriga myndigheterna får tillräcklig infor-
mation för att kunna besluta om lokalisering av nya aktiviteter och
markanvändning omkring befintliga verksamheter.
I bilaga II till direktivet anges vilka uppgifter som alltid skall ingå i en
säkerhetsrapport. Jämfört med dagens säkerhetsredovisningar är kraven
på säkerhetsrapportens innehåll mer utförliga och preciserade. Säkerhets-
rapporten är mer fokuserad på säkerhetstänkandet inom organisationen.
Ökad vikt har bl.a. lagts vid företagens kontrollsystem för uppföljning av
säkerhetsarbetet. Stor vikt har även lagts vid verksamhetens omgivning
både med avseende på den risk som omgivande aktiviteter utgör och den
risk som verksamheten utgör för omgivningen.
Säkerhetsrapporten skall i likhet med anmälan enligt artikel 6 inges till
behörig myndighet. Tiderna för ingivande av säkerhetsrapporten vid nya
verksamheter är de samma som för anmälan. När det gäller befintliga
verksamheter gäller dock något längre tider för att inge
säkerhetsrapporten än vad som gäller för anmälan. De särskilda
övergångsbestämmelser som enligt Seveso II-direktivet gäller för
befintliga verksamheter återkommer regeringen till i avsnitt 8.
Vid ändringar i verksamheten som kan få betydande återverkningar
avseende faran för olyckshändelser skall verksamhetsutövaren enligt
artikel 10 se över och vid behov revidera säkerhetsrapporten. Därutöver
skall säkerhetsrapporten regelbundet ses över och uppdateras minst vart
femte år eller vid vilken annan tidpunkt som helst på
verksamhetsutövarens eller den behöriga myndighetens initiativ, när nya
fakta gör detta berättigat eller för att kunna beakta den tekniska
utvecklingen och kunskapsutvecklingen på riskbedömningens område.
En väsentlig nyhet jämfört med Seveso I-direktivet är att de behöriga
myndigheterna skall granska de säkerhetsrapporter som inges. Om
myndigheterna inte anser att säkerhetsarrangemangen är tillräckliga eller
att säkerhetsrapporten är bristfällig kan de begära in kompletterande
uppgifter. Ytterst om säkerhetsarrangemangen bedöms som uppenbart
otillräckliga skall den behöriga myndigheten enligt artikel 17 förbjuda
idrifttagandet eller driften vid verksamheten. Även i de fall
säkerhetsrapporten inte lämnas in i tid kan den behöriga myndigheten
förbjuda verksamheten enligt artikel 17. I det senare fallet är det
emellertid, som tidigare nämnts beträffande anmälan, inte någon
skyldighet utan endast en möjlighet.
I lagen bör det tas in en bestämmelse som bemyndigar regeringen att
meddela föreskrifter om att för vissa verksamheter skall en
säkerhetsrapport upprättas. När det gäller innehållet i säkerhetsrapporten
bör en övergripande bestämmelse om vilka delmoment som den skall
omfatta tas in i lagen. Närmare precisering av innehållet i
säkerhetsrapporten med hänsyn till de krav som ställs i bilagan till
direktivet och konventionen kan ske genom förordning och
myndighetsföreskrifter. De särskilda övergångsbestämmelser som enligt
Seveso II-direktivet gäller för befintliga verksamheter återkommer
regeringen till i avsnitt 8.
Enligt den föreslagna integrerade miljö- och säkerhetsprövningen skall
en fördjupad prövning av säkerhetsarrangemangen göras vid de
verksamheter som omfattas av kravet på säkerhetsrapport och som
samtidigt omfattas av förprövningsreglerna i miljöbalken. Detta skall ske
vid nyanläggning och vid förändringar i verksamheten, vilket
sammanhänger med när tillståndsprövning skall utföras enligt
miljöbalken.
Med en fördjupad säkerhetsprövning tillgodoses kravet på en
granskning av säkerhetsrapporten enligt artikel 9 i Seveso II-direktivet
samt kraven i artikel 3 om identifikation av farliga verksamheter och
artikel 6 om förebyggande åtgärder i Industriolyckskonventionen. En
prövning av säkerhetsarrangemangen kommer att göras av den instans
som har att tillståndspröva verksamheten enligt miljöbalken. Vid
prövningen skall miljöbalkens regler om ansökan även omfatta
säkerhetsrapporten som skall anses utgöra en del av själva ansökan. Vad
som i miljöbalken stadgas om komplettering m.m. av ansökan är således
tillämpligt även på säkerhetsrapporten.
Genom den samordning med miljöprövningen som nu föreslås
kommer allmänheten med redan befintliga och väl inarbetade regler i
miljöbalken att tillförsäkras den möjlighet att yttra sig som fordras enligt
artikel 13 i Seveso II-direktivet och artikel 9 i
Industriolyckskonventionen.
Förutom vid nyanläggning och förändring i verksamheten skall som
nyss sagts, säkerhetsrapporten förnyas vart femte år eller vid annan
tidpunkt på initiativ av verksamhetsutövaren eller den behöriga
myndigheten om nya fakta gör detta berättigat eller för att kunna beakta
den tekniska utvecklingen som har samband med säkerheten. I den nu
föreslagna lagen bör detta anges. Säkerhetsrapporten i dessa fall bör
hanteras av tillsynsmyndigheten. Tillsynsmyndigheten skall därvid
granska den insända rapporten och avgöra om förändringarna ryms inom
det befintliga tillståndet eller inte.
7.4 Planering för räddningsinsatser
Regeringens förslag: Interna planer för räddningsinsatser skall ingå i
säkerhetsrapporten.
Den interna planen för räddningsinsatser utarbetas av
verksamhetsutövaren i samråd med kommunen och de anställda.
Den fortlöpande kontrollen av de interna planerna för
räddningsinsatser skall ligga på tillsynsmyndigheten.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Seveso II-direktivets särskilda krav
på planering för räddningsinsatser anges i artikel 11 och gäller endast för
de verksamheter som omfattas av den högre kravnivån. Motsvarande
krav på sådan planering anges i artikel 8 i Industriolyckskonventionen
Kravet i Seveso II-direktivet riktar sig både till verksamhetsutövarna,
som skall upprätta interna planer för räddningsinsatsen, och den behöriga
myndighet som skall upprätta externa planer för räddningsinsatser.
Utarbetande av den interna planen för räddningsinsatser skall ske i
samråd med de anställda och vid utarbetande av den externa planen för
räddningsinsatser skall allmänheten ges tillfälle att lämna synpunkter.
Enligt artikel 9 i Seveso II-direktivet skall de interna planerna samt
underlag för de externa planerna för räddningsinsatser ingå i
säkerhetsrapporten.
Den interna planen ingår i den säkerhetsrapport som är en del av
underlaget för den av regeringen föreslagna fördjupade
säkerhetsprövningen i samband med tillståndsprövningen enligt
miljöbalken. Med hänsyn till det och med beaktade av direktivets och
konventionens lydelse är det lämpligt att ansvaret för utarbetandet av den
interna planen för räddningsinsatser läggs på verksamhetsutövaren.
Den fortlöpande kontrollen av de interna planerna för
räddningsinsatser bör hanteras som en tillsynsfråga. Enligt direktivet
skall kontrollen ske minst vart tredje år. Förfarandet är således inte
harmoniserat med redovisningen av säkerhetsrapporterna som skall ske
minst vart femte år. Med hänsyn till direktivets krav anser regeringen att
den fortlöpande kontrollen av de interna planerna för räddningsinsatser
bör läggas på tillsynsmyndigheterna. De särskilda
övergångsbestämmelser som enligt Seveso II-direktivet gäller för
befintliga verksamheter återkommer regeringen till i avsnitt 8.
Beredskapen för räddningsinsatser inom en verksamhet är underordnad
kommunens räddningstjänst och är vid en insats i ledningshänseende
underställd räddningsledaren inom den kommunala räddningstjänsten,
vilket följer av räddningstjänstlagen (1986:1102). Kommunen bör därför
lämpligen medverka i arbetet med utarbetandet av den interna planen för
räddningsinsatser. I lagen bör således framgå att den interna planen skall
utarbetas i samråd med kommunen och de anställda. Den fortlöpande
kontrollen av de interna planerna bör, i enlighet med direktivet, hanteras
som en tillsynsfråga. Frågan kommer att behandlas i avsnitt 7.8.
De externa planerna för räddningsinsatser skall enligt direktivet
upprättas av behörig myndighet, dvs. för svenska förhållanden, den
kommunala räddningstjänsten, på grundval av vad som redovisats i
säkerhetsrapporten. Den fortlöpande kontrollen av de externa planerna,
som direktivet uppställer, kommer att behandlas i avsnitt 7.8.
Såvitt avser frågan om underlaget för de externa planerna skall
bedömas vid den fördjupade säkerhetsprövningen i samband med
tillståndsprövningen enligt miljöbalken anser regeringen att det finns
fördelar med ett sådant förfarande. Därmed kan behovet av kommunala
räddningsinsatser vägas mot verksamhetsutövarens andra åtgärder för att
förebygga olyckor och effekter av olyckor samt krav på interna planer för
räddningsinsatser. Regeringen anser att underlaget för de externa
planerna för räddningsinsatser skall ingå som en del av den fördjupade
säkerhetsprövningen i samband med tillståndsprövningen enligt
miljöbalken.
Enligt direktivet skall det vidare vara möjligt för behörig myndighet
att på grundval av vad som redovisats i säkerhetsrapporten bedöma att
någon extern plan för räddningsinsatsen inte behöver upprättas. Detta
torde endast komma i fråga i undantagsfall och den utredning som skulle
krävas för att fatta ett sådant beslut kan antas bli omfattande. Någon
motsvarande bestämmelse finns inte i Industriolyckskonventionen.
Planerna för räddningsinsatser rör i huvudsak räddningstjänstfrågor.
Detta gäller särskilt de externa planerna för räddningsinsatser som inte
direkt berörs av prövningen av säkerhetsarrangemangen. De
övergripande bestämmelserna om externa planer för räddningsinsatser
bör därför ingå bland de bestämmelser som reglerar räddningstjänsten.
Regeringen har för avsikt att vidta erforderliga förordningsändringar med
stöd av 61 § räddningstjänstlagen.
7.5 Den fysiska planeringen
Regeringens bedömning: Nuvarande lagstiftning är tillräcklig för att
uppfylla både Seveso II-direktivets och Industriolyckskonventionens
krav.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Boverket har framfört att för att underlätta
framtida prövning av ärenden rörande säkrare kemikaliehantering bör
sambandet mellan planprövningen och prövningen enligt nu föreslagen
lagstiftning klargöras. Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet har,
som framgått i avsnitt 6.2, haft invändningar mot bedömningen i denna
del.
Skälen för regeringens bedömning: Frågor om lokalisering och
markanvändning finns i artikel 12 i Seveso II-direktivet och i artikel 7 i
Industriolyckskonventionen.
Frågor om lokalisering och markanvändning är en nyhet i Seveso II-
direktivet. Medlemsstaterna skall enligt artikel 12 i direktivet se till att
målen när det gäller att förebygga allvarliga olyckshändelser och
begränsningar av följderna av sådana olyckor beaktas vid regleringen av
markanvändningen och annan relevant reglering. Målen uppnås, enligt
artikeln, genom kontroll av dels lokaliseringen av nya verksamheter, dels
förändringar av befintliga verksamheter, dels nya anordningar kring
befintliga verksamheter som t.ex. transportleder, platser som besöks av
allmänheten och bostadsområden, när denna lokalisering eller dessa
anordningar kan befaras öka risken för allvarliga olyckshändelser eller
förvärra följderna av dem. Vid reglering av markanvändningen skall
medlemsstaterna se till att nödvändigheten av att på lång sikt upprätthålla
lämpliga skyddsavstånd beaktas. Vidare skall lämpliga
samrådsförfaranden finnas.
I svensk rätt finns en omfattande reglering av frågor som rör fysisk
planering och markanvändning. Plan- och bygglagen (1987:10) (nedan
kallad PBL) innehåller bestämmelser om planläggning av mark och
vatten samt om byggande.
I 2 kap. PBL finns bestämmelser om allmänna intressen som skall
beaktas vid planläggning och vid lokalisering av bebyggelse. Enligt 2
kap. 1 § PBL skall mark och vattenområden användas för det eller de
ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till
beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Bebyggelse skall enligt 2
kap. 3 § PBL lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med
hänsyn till bl.a. de boendes och övrigas hälsa. Inom områden med
sammanhängande bebyggelse skall bebyggelsemiljön utformas med
hänsyn till behovet av skydd mot uppkomst och spridning av brand samt
trafikolyckor och andra olyckshändelser (2 kap. 4 § 1 PBL). Vid
planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked skall
miljöbalken tillämpas.
I 3 och 4 kap. miljöbalken finns bestämmelser för hushållning med
mark och vattenområden och i 9 kap. miljöbalken finns bestämmelser om
miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. De grundläggande
hushållningsbestämmelserna i 3 kap. miljöbalken skall främja väl
genomtänkta avvägningar mellan olika önskemål om att utnyttja marken,
vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Syftet med bestämmelserna är att
redovisa vilka intressen som har särskild betydelse för
samhällsutvecklingen och som därför skall ges ett försteg framför andra
intressen när markanvändningsfrågor skall avgöras. I 4 kap. miljöbalken
anges geografiska områden som är av riksintresse med hänsyn till de
natur- och kulturvärden som finns i områdena. Syftet med
bestämmelserna är att skydda dessa värden mot exploateringsföretag och
andra ingrepp i miljön som påtagligt kan skada områdenas
bevarandevärden. Att en lokalisering skall väljas som är lämplig med
hänsyn till vad som anges i 3 och 4 kap. miljöbalken framgår av den
allmänna hänsynsregeln i 2 kap. 4 § miljöbalken.
Plan- och bygglagen och miljöbalken gör det således möjligt för
myndigheterna att ställa långtgående krav på lokalisering och
markanvändning. Kommunerna har genom sitt planmonopol stora
möjligheter att styra markanvändningen och därmed också ett stort
ansvar för samhällsplaneringen. Genom detaljplaner kan nödvändig
hänsyn till omgivningen tas vid placeringen av bl.a. miljöfarliga
verksamheter. Detta kan ske genom själva lokaliseringen av
verksamheten och genom begränsning av markanvändningen i närheten
av verksamheten, till exempel genom att inte tillåta bostadsbebyggelse
inom en viss radie räknat från verksamheten i fråga. För att bereda
allmänheten möjlighet till insyn i planförfarandet finns särskilda regler
om samråd innan översiktsplan, detaljplan eller områdesbestämmelser
antas.
Genom framför allt plan- och bygglagen och miljöbalken har svenska
myndigheter långtgående möjligheter att påverka frågor om fysisk
planering. Även allmänhetens möjlighet till insyn och deltagande är väl
tillgodosedda. Några särskilda lagstiftningsåtgärder såvitt avser den
fysiska planeringen behövs därför inte.
7.6 Påverkan på omgivningen
Regeringens förslag: Särskilda bestämmelser om det ömsesidiga förhål-
landet mellan en verksamhet och omgivningen skall införas i lagen. Ett
syfte med miljökonsekvensbeskrivningar skall vara att identifiera verk-
samhet vars säkerhet kan påverkas av faktorer i omgivningen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt förlaget. Länsrätten i
Stockholms län har ifrågasatt uttrycket dominoeffekter.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 8 i Seveso II-direktivet finns
bestämmelser om verksamheter vid vilka sannolikheten och möjligheten
för och konsekvenserna av en allvarlig olycka är större på grund av
verksamheternas lokalisering och närhet till varandra. Dessa
verksamheter skall enligt artikeln identifieras av behörig myndighet samt
skall berörda verksamhetsutövare utbyta information med varandra och
anpassa säkerhetsarrangemangen till situationen. Verksamhetsutövarna
har enligt artikeln en informationsskyldighet mot allmänheten samt skall
även förse behörig myndighet med information för att externa planer för
räddningsinsatser skall kunna upprättas.
Den angivna ordningen för identifikation av verksamhet vars säkerhet
kan påverkas av faktorer i omgivningen innebär att en
verksamhetsutövare kan bli tvungen att lämna in två anmälningar eller
säkerhetsrapporter, först en för att identifiera eventuella
lokaliseringsrisker och sedan en för att visa att dessa beaktats i
säkerhetsarbetet. För att förenkla hanteringen bör enligt regeringen
nämnda risker bedömas innan anmälan och säkerhetsrapporten skall
lämnas till behörig myndighet. Detta kan då ske genom att det i lagen
införs en bestämmelse riktad till verksamhetsutövarna om att risker till
följd av faktorer i omgivningen skall beaktas och att samråd skall ske för
att utröna sådana risker. Vilken omfattning samrådet skall ha får
bedömas från fall till fall. Resultatet av samrådet och redovisningen av de
eventuella åtgärder som vidtagits i anledning av förekomsten av nämnda
risker skall redovisas i anmälan eller säkerhetsrapporten.
För de verksamheter som skall förprövas enligt miljöbalken kan en
samordning ske med de miljökonsekvensbeskrivningar som bl.a. skall
ingå i ansökan om tillstånd till miljöfarlig verksamhet.
För att göra det möjligt att beakta nämnda risker i miljökonsekvens-
beskrivningar bör ett tillägg till miljökonsekvensbeskrivningens syfte i
6 kap. 3 § miljöbalken införas. Av tillägget skall framgå att även faktorer
i omgivningen som kan påverka riskbilden för en planerad verksamhet
som kan ge upphov till en allvarlig kemikalieolycka eller förvärra
följderna av en sådan olycka skall identifieras och bedömas.
När det gäller bevakningen av dessa frågor på myndighetssidan, blir
detta en viktig uppgift för räddningstjänsten inom ramen för
samhällsplaneringen. Detta kan ske vid den analys av risker som skall
göras av räddningstjänsten i det kommunala säkerhetsarbetet.
Länsrätten i Stockholms län har ifrågasatt ifråga direktivets och
utredningens användning av uttrycket dominoeffekter. Regeringen anser
att då någon sammanfattande term för de effekter som omnämns i artikel
8 i Seveso II-direktivet inte är nödvändig för genomförande av direktivet
i svensk rätt finns inget behov av att använda uttrycket dominoeffekt i
lagen.
7.7 Informationsskyldighet
Regeringens förslag: Information om säkerhetsåtgärder och lämpligt
uppträdande vid en olycka skall spridas till berörd allmänhet. Kommunen
skall ha ansvaret för att detta sker. Informationen skall dock bekostas av
verksamhetsutövaren. En bestämmelse om detta skall införas i lagen

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt utredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om information finns i
artiklarna 13 15 i Seveso II-direktivet och i artikel 9 i
Industriolyckskonventionen. Informationsskyldigheten till allmänheten
och angränsade stater enligt artikel 13 i direktivet gäller endast sådan
verksamhet som omfattas av den högre kravnivån. Bestämmelserna i
artikel 14 och 15 om information till behöriga myndigheter och
kommissionen gäller däremot för samtliga verksamheter som omfattas av
direktivet. Sådan information samlas i en databank (Major Accidents
Reporting System MARS) hos EU:s Major Accident Hazards Bureau
(MAHB) och används i det förebyggande arbetet och som stöd i
olyckssituationer.
Enligt både Seveso II-direktivet och Industriolyckskonventionen skall
allmänheten ges viss information om säkerhetsåtgärder och lämpligt
uppträdande vi en olycka. Hur detta skall ske står det de berörda staterna
fritt att bestämma.
Regeringen anser att kommunen är bäst lämpad att ha ansvaret för att
information kommer berörda personer tillhanda. Kostnaden för
informationen till allmänheten har ett direkt samband med den farliga
verksamheten och bör därför belasta verksamhetsutövaren. Om en
verksamhetsutövare underlåter att ta fram information och/eller sprida
denna bör kommunen som är ansvarig för informationen till allmänheten
kunna göra detta på verksamhetsutövarens bekostad.
Den information som enligt Seveso II-direktivet skall lämnas till
angränsande medlemsstater för att dessa skall kunna tillämpa direktivets
bestämmelser om beredskapsplanering och fysisk planering får anses
omfattas av den information som lämnas vid miljö- och
säkerhetsprövningen enligt den nordiska miljöskyddskonventionen.
Genom detta förfarande får angränsande medlemsstater tillgång till
samma information som svenska myndigheter har tillgång till för att
tillämpa bestämmelserna i direktivet.
I artikel 14 anges dels den information som en verksamhetsutövare
skall lämna till behöriga myndigheter vid en allvarlig olyckshändelse,
dels myndigheternas ansvar för att sanerings- och återställningsåtgärder
genomförs. Vidare framgår i artikel 14 krav på att olyckan analyseras och
att förebyggande åtgärder vidtas. Några särskilda bestämmelser i
anledning av myndigheternas skyldigheter enligt artikeln behövs inte då
dessa uppgifter täcks in av den nuvarande lagstiftningen.
Bestämmelser om information som medlemsländerna skall lämna till
kommissionen finns i artikel 15 och 19 i Seveso II-direktivet.
Motsvarande bestämmelser finns i artikel 11 i Seveso I-direktivet.
Statens räddningsverk är idag den myndighet som skall förmedla
information till kommissionen. Några ändringar härvidlag är inte
aktuella.
7.8 Tillsyn
Regeringens förslag: Bestämmelser om tillsyn och
tillsynsmyndigheternas befogenheter tas in i den nya lagen.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att för verksamhet
som inte är tillståndspliktig enligt miljöbalken skall länsstyrelsen vara
tillsynsmyndighet såvida inte länsstyrelsen och kommunen kommer
överens om att kommunen skall vara tillsynsmyndighet.
Remissinstanserna: Ett flertal remissinstanser har påtalat behovet av
en samordnande myndighet för Seveso II-direktivet. Riksrevisionsverket
har förordat att Arbetarskyddsstyrelsen bör vara central
tillsynsmyndighet. Arbetarskyddsstyrelsen och Sprängämnesinspektionen
har föreslagit att Arbetarskyddsstyrelsen bör vara samordnande
myndighet.
Skälen för regeringens förslag: Artikel 18 i Seveso II-direktivet
behandlar tillsyn. Artikeln anger i huvudsak följande. Behöriga
myndigheter skall upprätta ett system för tillsyn och andra
kontrollåtgärder som lämpar sig för den aktuella typen av verksamhet.
Tillsynen skall ske oberoende av om de redovisningar som föreskrivs i
direktivet lämnats in. Tillsynen skall omfatta en systematisk granskning
av de tekniska system samt organisations- och driftssystem som
tillämpas i verksamheten. För tillsynen skall finnas ett tillsynsprogram
för alla verksamheter. Den behöriga myndigheten skall enligt artikeln
också för utövande av tillsynen ha möjlighet att begära in kompletterande
information från verksamhetsutövarna om det behövs för att kunna
bedöma risker för allvarliga olyckshändelser. Artikeln innehåller även
bestämmelser om inspektion hos verksamhetsutövarna.
I avsnitt 6.3 har regeringen förslagit att tillsynsorganisationen enligt
den nya lagen skall harmoniseras med tillsynen enligt miljöbalken. Den
lokala och regionala tillsynen kommer därmed att ligga på kommunerna
och länsstyrelserna. Det centrala tillsynsansvaret kommer som sagts i
avsnitt 6.3 att ligga på Statens räddningsverk. För verksamheter som inte
är förprövningspliktiga enligt miljöbalken bör tillsynsansvaret ligga på
länsstyrelsen. För dessa fall bör länsstyrelsen få, om det inte är olämpligt
med hänsyn till förutsättningarna för att tillsynen skall kunna utövas
tillfredsställande, överlåta tillsynen åt en kommun. Har en kommun gjort
framställning om en sådan överlåtelse av tillsynen och bedömer
länsstyrelsen att en överlåtelse inte är lämplig bör frågan kunna
överlämnas till regeringen för prövning.
Förutsättningarna för tillsynsmyndigheternas arbete kommer avsevärt
att förbättras med Seveso II-direktivet genom att samtliga verksamheter
som omfattas av direktivet är skyldiga att inge en anmälan om sin
verksamhet (se artikel 6 i direktivet).
För alla verksamheter skall det som nyss sagts upprättas
tillsynsprogram. Om inte tillsynsprogrammen bygger på en systematisk
bedömning av riskerna för allvarliga olyckshändelser skall enligt
direktivet årliga tillsynsbesök genomföras vid de verksamheter som
omfattas av den högre kravnivån.
Tillsynsbesöken är en viktig del av tillsynsarbetet. För att utnyttja de
befintliga resurserna på bästa sätt bör enligt regeringen
tillsynsprogrammen avseende de verksamheter som omfattas av den
högre kravnivån alltid bygga på en systematisk bedömning, dvs. en
analys och en planmässig bedömning, av riskerna för allvarliga
kemikalieolyckor i samband med den aktuella verksamheten. Detta krav
bör därför framgå av lagen. Med denna lösning kan vissa tillsynsbesök
undvikas och tillsynsverksamheten i stället inriktas på de verksamheter
där risken för allvarliga olyckshändelser är störst eller behovet av
tillsynsbesök av annan anledning är stort.
För den lägre kravnivån finns inget särskilt krav på hur ofta
tillsynsbesök skall göras eller hur tillsynsprogrammet skall utarbetas.
Riskerna varierar mellan verksamheterna i gruppen och behovet av
tillsynsbesök får därför avgöras från fall till fall av tillsynsmyndigheten.
För att tillsynen skall kunna bli effektiv bör det i lagen tas in
bestämmelser om tillsynsmyndigheternas befogenheter. För att kunna
fullgöra sin tillsynsfunktion bör således tillsynsmyndigheterna ha rätt att
få tillträde till en verksamhet samt rätt att få de upplysningar och tillgång
till de handlingar som behövs för tillsynen.
Flera remissinstanser har föreslagit att en samordnande myndighet för
Seveso II-direktivet utpekas. Regeringen överväger att i förordningsform
meddela bestämmelser om samarbetsformer för de myndigheter som har
att utöva tillsynen inom Seveso II-direktivets tillämpningsområde.
7.9 Driftförbud m.m.
Regeringens förslag: En bestämmelse om tillsynsmyndighetens
befogenhet att meddela föreläggande och förbud bör tas in i lagen.
Föreläggandet skall kunna förenas med vite.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Artikel 17 om driftförbud i Seveso II-
direktivet har ingen motsvarighet i Industriolyckskonventionen.
Driftförbud skall enligt artikeln meddelas om säkerhetsarrangemangen
vid en verksamhet är uppenbart otillräckliga. Vidare skall driftförbud
meddelas om en verksamhetsutövare inte inger de redovisningar i tid som
han eller hon enligt direktivet är skyldig att göra. Ett beslut om driftstopp
skall kunna överklagas. Fråga om överklagande behandlas i avsnitt 7.11.
Genom att samordna säkerhetsprövningen med miljöprövningen på sätt
regeringen föreslår finns det möjlighet att förhindra att en verksamhet
som omfattas av tillståndsprövningen enligt miljöbalken sätts i gång eller
fortsätter genom att avslå en ansökan om tillstånd. För att uppfylla
direktivets krav om driftsförbud behövs det emellertid särskilda regler
som gör det möjligt för tillsynsmyndigheten att för samtliga
verksamheter som omfattas av nu föreslagen lag meddela förelägganden
och förbud i enskilda fall för att lagen eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Ett föreläggande skall
kunna förenas med vite. Tillsynsmyndigheten bör också ha möjlighet att
om en verksamhetsutövare underlåter att vidta åtgärder han eller hon
förelagts att göra, låta utföra dessa på verksamhetsutövarens bekostnad.
Därmed kommer tillsynsmyndighetens befogenheter enligt den
föreslagna lagen att överensstämma med vad som gäller enligt 56 §
räddningstjänstlagen (1986:1102) avseende tillsyn.
Av bestämmelsen bör framgå att ett föreläggande även kan meddelas
för att förmå en verksamhetsutövare eller annan att medverka vid
utredning av risker till följd av faktorer i omgivningen. En
verksamhetsutövare bör således kunna begära hjälp från
tillsynsmyndigheten för att få fram relevanta uppgifter. Att låta
tillsynsmyndigheten få denna uppgift och inte miljöprövningsinstansen är
naturligt eftersom tillsynsmyndigheten deltar i utredningen av nämnda
risker genom det samråd som skall ske. Tillsynsmyndigheten har därmed
en god insyn i arbetet och bör därför ha goda förutsättningar att kunna
bedöma om de uppgifter som verksamhetsutövaren vill få del av är
relevanta eller inte. Innan några uppgifter som tillsynsmyndigheten
inhämtat genom föreläggande lämnas till den verksamhetsutövare som
begär uppgifterna skall en sedvanlig sekretessprövning göras om den
som lämnat uppgifter begärt att de skall vara hemliga.
7.10 Den gemensamma miljö- och säkerhetsprövningen
Regeringens förslag: Vid den fördjupade säkerhetsprövningen som
skall ske i samband med tillståndsprövningen enligt miljöbalken skall
en säkerhetsrapport ingå i tillståndsansökan.
En dom i ett tillståndsmål skall innehålla de villkor som behövs för
att förebygga allvarliga kemikalieolyckor och begränsa följderna av
dem för människors hälsa och miljön.
Statens räddningsverk skall ges rätt att föra talan i mål för att
tillvarata miljöintressen och andra allmänna intressen avseende
säkerhetsfrågor.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att en
säkerhetsprövning skall ske för all verksamhet som omfattas av den
högre kravnivån enligt Seveso II-direktivet och av
Industriolyckskonventionen. I övrigt stämmer utredningens förslag
överens med regeringens förslag.
Remissinstansernas inställning till förslaget i denna del har redovisats
i avsnitt 6.1.
Skälen för regeringens förslag: I 1 kap. 1 § miljöbalken anges att
balken skall tillämpas så att människors hälsa och miljön skyddas mot
skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller
annan påverkan. Miljöbalken får således anses tillämplig på risker och
skador till följd av olyckor vid verksamheter som omfattas av balkens
tillämpningsområde.
Tillståndsplikten enligt miljöbalken är kopplad till bl.a. miljöfarlig
verksamhet. Med miljöfarlig verksamhet avses sammanfattningsvis all
användning av mark, byggnader eller anläggningar som innebär utsläpp
till mark, luft eller vatten eller annan olägenhet för människors hälsa eller
miljön. Härmed avses även risken för olyckor och de konsekvenser i
form av utsläpp och buller, skakningar och annat sådant som de kan föra
med sig för omgivningen. Explosioner som främst leder till en kraftig
tryckvåg eller brand i omgivningen får anses omfattas av begreppet
miljöfarlig verksamhet i 9 kap. 1 § miljöbalken.
I 9 kap. 6 § miljöbalken bemyndigas regeringen bl.a. att föreskriva att
det skall vara förbjudet att anlägga eller ändra vissa slag av fabriker,
andra inrättningar eller annan miljöfarlig verksamhet. Bemyndigandet
utgör grunden för reglerna om prövning när det gäller tillståndsplikt för
miljöfarlig verksamhet.
Verksamheter som omfattas av den högre kravnivån enligt Seveso II-
direktivet är sådan miljöfarlig verksamhet som till huvudsaklig del
omfattas av tillståndsplikten enligt miljöbalken. En prövning av säkerhet
ingår redan idag vid tillåtlighetsprövningen av miljöfarlig verksamhet.
Någon mer systematisk genomgång av säkerhetsfrågorna vid
tillståndsprövningen är det dock inte fråga om.
Den särskilda kopplingen till den nu föreslagna lagen avseende de
verksamheter som enligt nämnda lag omfattas av kravet på
säkerhetsrapport och samtidigt omfattas av kravet på tillståndsprövning
enligt miljöbalken, bör göras i bestämmelserna om tillståndsansökans
innehåll enligt 22 kap. 1 § miljöbalken. Underlaget för denna prövning
utgörs av säkerhetsrapporten. I nämnda bestämmelse bör anges att en
säkerhetsrapport skall ingå i ansökan. Den nu föreslagna lagens krav är
att se som en precisering av underlaget för miljödomstolens prövning, en
fördjupad säkerhetsprövning, av vissa verksamheter där hanteringen av
farliga ämnen är särskilt omfattande. Någon formell utvidgning av
miljöbalkens materiella kravregler är det däremot inte fråga om utan
kravet när det gäller olycks- och skadeförebyggande åtgärder ryms inom
miljöbalkens ram.
För att betona säkerhetsfrågornas betydelse bör det i 22 kap. 25 §
miljöbalken om vad en dom i ett tillståndsmål skall innehålla anges som
en särskild punkt att villkor som behövs för att förebygga allvarliga
kemikalieolyckor och begränsa följderna av dem för människors hälsa
och miljön i förekommande fall skall meddelas. Genom att föra in
säkerhetsfrågorna i miljöprövningen bör det, utöver möjligheten att avslå
en tillståndsansökan om den av miljö- eller säkerhetsskäl inte kan tillåtas,
också vara möjligt för prövningsinstansen att föreskriva särskilda villkor
även i fråga om säkerhetsarrangemangen.
I 22 kap. 6 § miljöbalken anges att Naturvårdsverket, Kammarkollegiet
och länsstyrelsen skall, när det behövs, föra talan i mål för att tillvarata
miljöintressen och andra allmänna intressen. En kommun får föra talan
för att tillvarata miljöintressen och andra allmänna intressen inom
kommunen. Även Fiskeriverket skall delta i processen om det allmänna
fiskeintresset berörs. Denna regel skall tillämpas både i mål hos
miljödomstolen och i ärenden hos länsstyrelsen. På samma sätt bör
Statens räddningsverk ges en sådan möjlighet avseende säkerhetsfrågor. I
anledning härav bör även en följdändring göras i 22 kap. 4 § miljöbalken.
Ett fåtal verksamheter, i huvudsak gaslager, som omfattas av den högre
kravnivån i Seveso II-direktivet och av Industriolyckskonventionen, och
som därför omfattas av kravet på att upprätta och inlämna en
säkerhetsrapport till behörig myndighet, omfattas inte av kraven på
tillståndsprövning enligt miljöbalken. Regeringen bör med hänsyn till
sådan verksamhet kunna få meddela föreskrifter om att verksamheter
som inte omfattas av tillståndsplikten enligt miljöbalken ändå skall kunna
tillståndsprövas enligt det förfarande som anges i 22 kap. miljöbalken
innan verksamheten anläggs eller ändras. En sådan bestämmelse bör
föras in i förslaget till lag om åtgärder för att förebygga och begränsa
följderna av allvarliga kemikalieolyckor. Dessutom bör regeringen få
möjlighet att föreskriva att vissa slag av verksamheter skall prövas av
länsstyrelsen.
Lagrådet har ifrågasatt om inte 20 kap. 2 § miljöbalken bör ändras så
att hänvisningar görs i paragrafen till 9, 22 och 25 §§ i nu föreslagen lag.
Bemyndigandet i 9 § i nu föreslagen lag innebör att dessa verksam-
heter i huvudsak vissa gaslagar kommer att utgöra sådana
anläggningar som enligt miljöbalkens bestämmelser skall prövas av läns-
styrelsen enligt 19 kap. miljöbalken. Inte heller i övrigt finner regeringen
skäl att införa ytterligare hänvisningar i 20 kap. 2 § miljöbalken.

7.11 Överklagande
Regeringens förslag: En kommuns beslut enligt lagen får överklagas
hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens och Statens räddningsverks beslut får
överklagas hos miljödomstolen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 17 om driftförbud i Seveso
II-direktivet anges att ett beslut om driftsstopp skall vara överklagbart.
Någon motsvarande bestämmelse finns inte i
Industriolyckskonventionen.
Enligt förslaget till lag kan beslut meddelas om bl.a. föreläggande,
förbud och vite. Som överklagandeinstans för beslut enligt lagen eller
därtill följande föreskrifter kan då väljas antingen miljödomstol eller
allmän förvaltningsdomstol. En fördel med att välja miljödomstol är att
överklagandebestämmelserna därmed kommer att överensstämma med
vad som gäller för den övergripande tillståndsprövningen av
säkerhetsarrangemangen. Miljödomstolarna kan därmed antas få en
betydande erfarenhet av säkerhetsfrågor som gör dem väl lämpade att
pröva denna typ av mål. Det som talar emot en sådan lösning är att beslut
enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) hänförs till förvaltningsrätten
och överklagas därmed till länsstyrelsen och de allmänna
förvaltningsdomstolarna. Mål enligt räddningstjänstlagen är emellertid
relativt ovanliga hos de allmänna förvaltningsdomstolarna. Olägenheten
av att överklagandereglerna splittras inom räddningstjänsten är därmed
inte så stor att det bör hindra att miljödomstolarna blir
överklagandeinstans för mål enligt den föreslagna lagen. För det fall ett
beslut har meddelats av en kommun bör i enlighet med vad som gäller
enligt miljöbalken beslutet överklagas hos länsstyrelsen. För att hålla
reglerna om integrerad miljö- och säkerhetsprövning och överklagande
enligt den föreslagna lagen samlade bör även anges att frågor om
utdömande av vite prövas av miljödomstolen.
7.12 Behov av lagstiftningsåtgärder i övrigt
Regeringens förslag: I 30 § räddningstjänstlagen (1986:1102)
föreslås att ett tillägg görs för att klarlägga att det föreligger en
skyldighet för räddningsorgan som utför en räddningsinsats att
omedelbart underrätta berörd myndighet i annat land än Sverige.
Ändringar bör även göras i lagen (1976:661) om immunitet och
privilegier i vissa fall och sekretesslagen (1980:100) för att uppfylla
kraven i Industriolyckskonventionen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag:
Alarmering
Enligt artikel 10 i Industriolyckskonventionen skall parterna se till att det
finns samordnade och effektiva alarmeringssystem för industriolyckor på
lämpliga nivåer. I bilaga IX till konventionen anges närmare
bestämmelser om alarmeringssystemens utformning. I artikel 11 punkt 5
i Seveso II-direktivet anges att medlemsstaterna skall införa ett system
som säkerställer att planerna för räddningsinsatserna verkställs när en
allvarlig olycka inträffat eller när en okontrollerad händelse inträffar som
kan antas leda till en allvarlig olyckshändelse.
Reglerna om alarmering finns i räddningstjänstlagen (1986:1102).
Kommunerna och de statliga myndigheterna som svarar för
räddningstjänst skall enligt 30 § nämnda lag se till att det finns
anordningar för alarmering av räddningsorgan. Vid utsläpp av giftiga
ämnen från en anläggning som omfattas av 43 § räddningstjänstlagen
skall enligt 38 § samma lag anläggningens innehavare underrätta
länsstyrelsen, polismyndigheten och räddningskåren om utsläppen
påkallar särskilda åtgärder till skydd för allmänheten. Underrättelse skall
också lämnas om det föreligger överhängande fara för ett sådant utsläpp.
Enligt 39 § räddningstjänstlagen skall den som upptäcker eller på annat
sätt får kännedom om en brand eller en olyckshändelse som innebär fara
för någons liv eller allvarlig risk för någons hälsa eller miljön, om det är
möjligt, varna dem som är i fara och vid behov tillkalla hjälp. Det gäller
den som får kännedom om att det föreligger en överhängande fara för en
sådan brand eller olyckshändelse.
De krav som direktivet och konventionen ställer på alarmeringssystem
får anses tillgodosedda genom de nuvarande bestämmelserna i
räddningstjänstlagstiftningen.
Regeringen anser emellertid att det i 30 § räddningstjänstlagen bör
göras ett tillägg för att klarlägga att det föreligger en skyldighet för de
räddningsorgan som utför en räddningsinsats att omedelbart underrätta
berörd myndighet i ett annat land än Sverige. Skyldigheten skall gälla om
effekterna av en olyckshändelse påkallar särskilda åtgärder till skydd för
allmänheten och miljön i det andra landet.
Bistånd
Om en part behöver bistånd i händelse av en industriolycka, får den
enligt artikel 12 i Industriolyckskonventionen begära sådant bistånd av
andra parter. Den part till vilken en begäran om bistånd riktar sig till skall
omedelbart fatta ett beslut och informera den begärande parten om den
har möjlighet att ge det begärda biståndet samt ange omfattningen av och
villkoren för biståndet. Om parterna inte kommer överens om annat, skall
bistånd ges i enlighet med bestämmelserna som finns i Bilaga X till
konventionen.
Av dessa bestämmelser följer att den begärande parten är ansvarig för
den övergripande ledningen, kontrollen, samordningen och
övervakningen av biståndet. Biståndet skall tillhandahållas på den
begärande partens bekostnad. Den begärande parten skall på allt sätt
anstränga sig för att ge den bistående parten samt personer som handlar
på dennes vägnar de privilegier, den immunitet eller de resurser som
behövs för ett snabbt genomförande av biståndsuppgifterna. Den
begärande parten skall inte behöva ge sina egna medborgare eller hos sig
fast bosatta utländska personer de privilegier och den immunitet som
avses. Den begärande parten skall underlätta för anmäld biståndspersonal
samt utrustning och egendom, som skall användas i biståndssyfte, att
komma in till, vistas i och lämna dess territorium.
Av bilagan följder vidare att den begärande parten när det gäller
handlingar som utgör en direkt följd av det givna biståndet skall hålla den
biståndsgivande parten eller de personer som handlar på dess vägnar
skadeslösa samt kompensera dem för dödsfall eller skada på utrustning
eller annan egendom som används för biståndet. Den begärande parten
skall ansvara för handläggningen av yrkanden från tredje part mot den
biträdande parten eller de personer som handlar på dennes vägnar. Varje
part får enligt bilagans bestämmelser begära bistånd för läkarvård eller
tillfällig flyttning inom en annans parts territorium av personer som råkat
ut för en olycka.
Bestämmelserna i Industriolyckskonventionen om biståndsgivning
motsvarar i hög grad vad som gäller enligt andra internationella
överenskommelser, främst konventionen den 26 september 1986 om
bistånd i händelse av en kärnteknisk olycka eller ett nödläge med
radioaktiva ämnen (nedan kallad biståndskonventionen). Vad som
krävdes för en ratifikation av nämnda konvention samt två andra
internationella överenskommelser om räddningstjänst har behandlats i
prop. 1990/91:180 med anledning av Sveriges tillträde till tre
internationella överenskommelser rörande räddningstjänst.
För att tillgodose kraven enligt biståndskonventionen infördes
immunitet och privilegier för personal som en biståndsgivande part
ställer till förfogande samt utrustning och egendom som förs in i Sverige.
För att tillgodose Industriolyckskonventionen regler om bistånd föreslår
regeringen att motsvarade regel som infördes med anledning av Sveriges
tillträde till biståndskonventionen införs för Industriolyckskonventionen.
Således föreslås att ett tillägg görs till 6 § lagen (1976:661) om
immunitet och privilegier i vissa fall som omfattar
Industriolyckskonventionen. Reglerna om immunitet och privilegier skall
inte tillämpas på deltagare i räddningsinsatser som är svenska
medborgare eller har hemvist i Sverige.
Räddningstjänstlagen föreskriver i 70 § om skadeståndskyldighet att
om en utländsk fysisk eller juridisk person som saknar hemvist här i
landet medverkar i en räddningsinsats i Sverige på begäran av
regeringen, en kommun eller en statlig myndighet, skall staten i stället
för den utländska personen ersätta skada som uppkommer i samband med
räddningsinsatsen och för vilken den utländska personen annars skulle ha
varit skadeståndsskyldig enligt svensk lag. Staten skall även ersätta en
fysisk eller juridisk person, som saknar hemvist i Sverige och som
handlar för biståndsgivarens räkning, för personskada och skada på
utrustning eller materiel som används vid biståndsgivningen, om skada
har uppkommit i Sverige i samband med räddningsinsatser. Enligt 71 §
räddningstjänstlagen får staten med viss begränsning återkräva ersättning
som har betalats enligt 70 § nämnda lag, av den som vållat skada
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.
Industriolyckskonventionens krav får anses tillgodosedda genom dessa
bestämmelser i räddningstjänstlagen. Även om konventionen inte
innehåller bestämmelser om återkrav vid uppsåt och grov vårdslöshet
anser regeringen att det inte kan anses strida mot konventionen att staten
ställer sådana krav.
Enligt artikel 12 jämte bilaga X punkten 9 i
Industriolyckskonventionen får varje part begära bistånd vad gäller
läkarvård eller tillfällig flyttning inom en annans parts territorium av
personer som råkat ut för en olycka. Hälso- och sjukvårdens roll i detta
sammanhang regleras i lagen (1994:693) om rätt för kommuner,
landsting och kyrkliga kommuner att lämna internationell katastrofhjälp
och annat humanitärt bistånd. Dessa får lämna sådant bistånd direkt till
ett annat land eller genom internationella hjälporganisationer. Biståndet
får lämnas om det inträffat en katastrof eller på något annat sätt
uppkommit en nödsituation. Detta får ges i form av utrustning som kan
avvaras. Medel får avsättas för iordningställande och transport av
utrustningen. Kommuner, landsting och kyrkliga samfälligheter får också
tillhandahålla och svara för ersättning till personal som behövs för att
utrustning skall kunna tas i bruk. I norden finns det ett samarbete på
sjukvårdsområdet inom ramen för det nordiska ramavtalet, som bl.a. gör
det möjligt att sända hjälpbehövande över gränserna. Vidare föreligger
det enligt 4 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) en skyldighet för
varje landstingshuvudman att erbjuda personer, som tillfälligt vistas inom
huvudmannens område utan att vara bosatt där, akut vård i mån av
behov. Några ytterligare regler på hälso- och sjukvårdens område för att
uppfylla Industriolyckskonventionens krav behövs enligt regeringens
bedömning inte.
Sekretess
Enligt artikel 22 i Industriolyckskonventionen skall konventionens
bestämmelser inte inverka på parternas rättigheter och skyldigheter att
skydda information om personuppgifter, industriell och kommersiell
sekretess enligt nationella rättsregler. Om en part ändå bestämmer sig för
att tillhandahålla en annan part sådan information skall den part som
erhåller sådan skyddad information dock iaktta den erhållna
informationens konfidentiella natur samt de villkor på vilka den lämnats
och endast använda den för de syften för vilka den tillhandahållits.
Bestämmelsen om sekretess i Industriolyckskonventionen motsvarar
vad som gäller enligt konventionen den 26 september 1986 om bistånd i
händelse av en kärnteknisk olycka eller ett nödläge med radioaktiva
ämnen (nedan kallad Biståndskonventionen). Enligt artikel 6 i
Biståndskonventionen förbinder sig den hjälpsökande staten att skydda
den förtroliga karaktären hos den konfidentiella information som den får
tillgång till i samband med bistånd vid en kärnenergiolycka eller ett
radioaktivt nödläge och att endast använda sådan information för det
överenskomna biståndet.
Genom prop. 1990/91:180 infördes i anledning av
Biståndskonventionen i 8 kap. 18 § sekretesslagen (1980:100) en
möjlighet att sekretessbelägga uppgifter avseende enskilds affärs- eller
driftförhållanden i ärenden om bistånd.
Eftersom bestämmelserna om sekretess i Industriolyckskonventionen
och Biståndskonventionen motsvarar varandra bör de bedömas på likartat
sätt.
8 kap. 18 § sekretesslagen bör därför ändras i anledning av Industri-
olyckskonventionen liksom skedde i anledning av Biståndskonventionen,
för att tillgodose de krav som konventionen ställer.
8 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Regeringens förslag: Lagen om åtgärder för att förebygga och
begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor träder i kraft den 1
juli 1999. För befintliga verksamheter som omfattas av lagen skall
anmälan inges till tillsynsmyndigheten senast den 1 januari 2000 och
säkerhetsrapporten respektive den interna planen för räddningsinsatser
senast den 1 januari 2001. För befintliga verksamheter som inte har
omfattats av bestämmelserna i direktiv 82/501/EEG (Seveso I-direkti-
vet) skall dock säkerhetsrapporten och interna planerna för räddnings-
insatser inges till tillsynsmyndigheterna senast den 1 februari 2002.
Lagen om ändring i miljöbalken skall inte tillämpas på mål och
ärenden som vid lagens ikraftträdande är under handläggning enligt
miljöbalkens bestämmelser eller motsvarande äldre bestämmelser som
upphävts genom miljöbalken enligt 2 § lagen (1998:811) om
införande av miljöbalken.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag. Utredningen har dock inget förslag till
övergångsbestämmelse såvitt avser pågående mål och ärenden enligt
miljöbalken eller de interna planerna för räddningsinsatser.
Beträffande övergångsbestämmelser har utredningen föreslagit endast
en tidsfrist.
Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I artiklarna 6, 9 och 11 i Seveso
II-direktivet finns övergångsbestämmelser för befintliga anläggningar
som inte lyder under Seveso I-direktivet samt övriga anläggningar.
För befintliga verksamheter som inte lyder under Seveso I-direktivet
är övergångstiden för inlämnande av säkerhetsrapport respektive den
interna planen för räddningsinsatser tre år och för övrig verksamhet
två år. För att underlätta genomförandet av den fördjupade säker-
hetsprövningen bör bägge tidsfristerna tillämpas. Tidsfristen för att
inge säkerhetsrapport respektive den interna planen för räddnings-
insatser gäller dock endast under förutsättning att verksamheten inte
ändras under den tid som anges i ikraftträdandebestämmelserna. För
befintlig verksamhet är övergångstiden för inlämnande av anmälan ett
år. För dessa verksamheter skall övergångstiden vara ett år.
För mål och ärenden som är under handläggning enligt
miljöbalkens bestämmelser, eller motsvarande äldre bestämmelser i
lag som upphävts genom miljöbalken enligt 2 § lagen (1998:811) om
införande av miljöbalk, skall vid ikraftträdandet av lagen om ändring i
miljöbalken de nya bestämmelserna inte tillämpas. En
övergångsbestämmelse om detta bör tas in i lagen om ändring i
miljöbalken.
Av 9 kap. 6 § miljöbalken och 5 § förordningen (1998:899) om
miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd framgår att tillstånd krävs
enligt miljöbalken för att bedriva miljöfarlig verksamhet och denna
skyldighet gäller även vid förändring av verksamheten. För redan
befintliga verksamheter enligt den högre kravnivån som kommer att
lyda under den nu föreslagna lagen kommer dessa således att inordnas
under miljöbalkens bestämmelser och så snart en större förändring av
verksamheten skall ske kommer krav på tillstånd enligt miljöbalken
att gälla. Behov av särskilda övergångsbestämmelser för pågående
verksamheter är därför inte behövliga.
9 Ekonomiska konsekvenser av förslaget

Regeringens förslag i detta ärende innebär dels åtgärder för att
genomföra delar av EG:s direktiv om åtgärder för att förebygga och
begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår
och FN:s konvention om gränsöverskridande effekter av industriolyckor,
dels en samordnad miljö- och säkerhetsprövning. Genomförandet av
direktivet och konventionen innebär nya skyldigheter för
verksamhetsutövarna. De nu föreslagna bestämmelserna är i och för sig
endast en vidareutveckling av de regler som i dag finns införda genom
Seveso I-direktivet. Med det lagförslag med en fördjupad
säkerhetsprövning som föreligger har regeringen varit angelägen om att
ha så enkla och samordnade regler som möjligt, som skall underlätta för
verksamhetsutövarna att tillämpa bestämmelserna.
Länsstyrelsernas och kommunernas tillkommande kostnader för
genomförandet av den föreslagna lagen kommer att finansieras över
utgiftsområde 6 Totalförsvar.
På sikt kan övervägas en finansiering genom avgifter.

10 Författningskommentar

10.1 Förslaget till lag om åtgärder för att förebygga och
begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor
Syftet med lagen
1 §

Paragrafen innehåller en upplysning om syftet med lagen.
Uttrycket miljö skall enligt lagen ha samma betydelse som enligt
miljöbalken. Detta innebär att även egendom omfattas av begreppet. I
räddningstjänstlagstiftningen skiljer man mellan skyddet av miljön och
egendom. Lagrådet har påpekat att även om räddningstjänstlagen bygger
på andra begrepp är miljöbalken en senare och mer central lag. Lagrådet
har med anledning härav föreslagit att den föreslagna lagen bör utgå från
miljöbalkens systematik. Regeringen ansluter sig till vad Lagrådet anfört.
Definitioner
2 §

Paragrafen innehåller definitioner av viktiga begrepp som används i
lagen. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Definitionerna har behandlats i avsnitt 7.2. En anpassning har skett av
motsvarande definitioner i Seveso II-direktivet och Industriolycks-
konventionen för att både konventionen och direktivet skall omfattas.
Lagens tillämpningsområde
3 §

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. Paragrafen har behandlats i
avsnitt 7.1. Avsikten är att paragrafen skall motsvara artikel 2 i Seveso
II-direktivet och artikel 2 i Industriolyckskonventionen. Vilka verksam-
heter som omfattas av lagen bestäms av regeringen i förordning. Av
lagtekniska skäl är regeringens bemyndigande uppdelat så att vilka
farliga ämnen som avses i lagen avgörs genom bemyndigande i
anslutning till definitionen av begreppet farliga ämnen i 2 § och
tröskelvärdena genom bemyndigande i denna paragraf.

4 §

Paragrafen anger undantagen från lagens tillämpning. Paragrafen har
behandlats i avsnitt 7.1.

5 §

Av paragrafens första stycke framgår att utöver denna lags regler kan
bestämmelser i annan lag reglera den verksamhet som omfattas av denna
lags tillämpningsområde. Annan lag gäller vid sidan om denna lag.
Lagarna skall tillämpas parallellt. Exempel på lagar som reglerar
förhållanden som också regleras av denna lag är lagen (1988:868) om
brandfarliga och explosiva varor.
Denna lag avser inte reglera arbetsmiljölagens (1977:1160)
tillämpningsområde. Innebörden av paragrafens andra stycke är att det på
det område där denna lag berör arbetsmiljön skall arbetsmiljölagens
bestämmelser gälla i stället för denna lag.
Verksamhetsutövarnas skyldigheter
6 §

Bestämmelsen anger verksamhetsutövarnas skyldigheter. Dessa
skyldigheter framgår av denna lag samt de allmänna hänsynsreglerna
som finns i 2 kap. miljöbalken. Paragrafen har utformats i enlighet med
Lagrådets förslag. Dessa hänsynsregler anger att den som utövar
verksamhet eller vidtar en åtgärd skall skaffa sig den kunskap som
behövs och vidta de försiktighetsmått som behövs så snart det finns en
risk för skada eller olägenhet för människors hälsa och miljön. Han eller
hon skall därvid tillämpa bästa möjliga teknik i fråga om yrkesmässig
verksamhet, välja en lämplig plats, hushålla med råvaror och energi,
utnyttja möjligheterna till återanvändning och återvinning, inte använda
eller sälja kemiska produkter och biotekniska organismer som kan
ersättas med mindre farliga sådana samt ansvara för att skada som har
uppkommit för miljön avhjälps. Med åtgärd avses en åtgärd som inte är
försumbar i det enskilda fallet.
Vid tillämpningen av hänsynsreglerna skall en skälighetsavvägning
göras med hänsyn särskilt till å ena sidan nyttan av försiktighetsmåtten
och å andra sidan kostnaderna för att vidta dessa.
Vid prövning och tillsyn är verksamhetsutövaren skyldig att visa att
hänsynsreglerna följs.

7 §

I paragrafen anges att samtliga verksamhetsutövare som omfattas av
lagen skall inge en anmälan till tillsynsmyndigheten innan
byggnadsarbetena påbörjas eller verksamheten tas i drift. För de
verksamheter som omfattas av tillståndsplikt enligt miljöbalken ges dock
regeringen rätt att föreskriva begränsningar i anmälningsskyldigheten.
Närmare bestämmelser om anmälans innehåll föreskrivs av regeringen.
Vidare anges att verksamhetsutövaren skall informera
tillsynsmyndigheten om väsentliga förändringar görs i verksamheten. I
sådana fall behöver dock inte informationen lämnas i förväg. Det räcker
med att den lämnas så snart det kan ske i anslutning till förändringen.

8 §

Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.3. Samtliga verksamhetsutövare är
skyldiga att upprätta ett handlingsprogram för hur allvarliga
kemikalieolyckor skall förebyggas och som på begäran skall kunna visas
upp för tillsynsmyndigheten. Avsikten är att paragrafen skall motsvara
artikel 7 i Seveso II-direktivet.
I andra stycket anges att regeringen meddelar föreskrifter om
handlingsprogrammets innehåll.

9 §

Paragrafen är behandlad i avsnitt 7.3 och 7.10. Paragrafen har utformats i
enlighet med Lagrådets förslag. Ett fåtal verksamheter, i huvudsak
gaslager, som omfattas av den högre kravnivån i Seveso II-direktivet och
av Industriolyckskonventionen, och som därför också omfattas av kravet
på att upprätta och inlämna en säkerhetsrapport till behörig myndighet,
omfattas inte av förprövningsplikten enligt miljöbalken. Enligt
paragrafen bemyndigas regeringen bestämma att även sådana
verksamheter skall kunna tillståndsprövas enligt miljöbalken.

10 §

Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.3. Samtliga verksamhetsutövare
som omfattas av den högre kravnivån skall upprätta en säkerhetsrapport.
I paragrafens första stycke bemyndigas regeringen att i förordning ange
dessa verksamheter. Bestämmelser om säkerhetsrapport finns i artikel 9 i
Seveso II-direktivet.
Av andra stycket framgår vilka delmoment en säkerhetsrapport skall
innehålla. Närmare preciseringar av innehållet i säkerhetsrapporten med
hänsyn till de särskilda krav som ställs i bilaga II till Seveso II-direktivet
och Industriolyckskonventionen kan, enligt tredje stycket, ske genom
förordning eller myndighetsföreskrifter. Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer har även rätt att meddela undantag från
bestämmelserna i andra stycket. Avsikten är att det skall vara möjligt att
meddela föreskrifter om undantag för sådana verksamheter som omfattas
av artikel 9 punkt 6 i Seveso II-direktivet.

11 §

Bestämmelsen avser att motsvara artikel 9 punkt 5 i Seveso II-direktivet
och innebär att säkerhetsrapporten skall förnyas vart femte år eller vid
någon annan tidpunkt antingen på verksamhetsutövarens initiativ eller på
begäran av tillsynsmyndigheten, när nya fakta gör detta motiverat eller
för att kunna beakta den tekniska utvecklingen som har samband med
säkerheten.
Planer för interna räddningsinsatser
12 §

Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.4. Paragrafen avser att motsvara del
av artikel 11 i Seveso II-direktivet. Paragrafen har utformats i enlighet
med Lagrådets förslag. Bestämmelsen innebär att för en verksamhet som
omfattas av kravet på säkerhetsrapport och därmed av den högre
kravnivån enligt Seveso II-direktivet, skall en intern plan för räddnings-
insatser utarbetas av verksamhetsutövaren i samråd med kommunen och
de anställda. I andra meningen anges att den interna planen för rädd-
ningsinsatsen bifogas till säkerhetsrapporten.
Andra stycket avser motsvara del av artikel 11 punkt 4 i Seveso II-
direktivet. Bestämmelsen innebär att den fortlöpande kontrollen av de
interna planerna för räddningsinsatser skall hanteras som en tillsynsfråga.
I tredje stycket anges att regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om planens innehåll.
Påverkan på omgivningen
13 §

Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.6. Paragrafen avser motsvara del av
artikel 8 i Seveso II-direktivet.
I andra stycket anges en samrådsskyldighet med dem som kan ha
intresse i saken.
I tredje stycket stadgas att nämnda faktorer och planerade eller
vidtagna åtgärder skall redovisas i anmälan och säkerhetsrapporten.
Information
14 §

Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.7. Paragrafen avser att motsvara del
av artikel 13 i Seveso II-direktivet och artikel 9 punkt 1 och 2 i
Industriolyckskonventionen.
Tillsyn
Allmänt om tillsynen
15 §

Tillsynen över efterlevnaden av lagen och av föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen skall enligt paragrafens första stycke utövas
av Statens räddningsverk, av länsstyrelsen och av kommunerna.
Innehållet i andra stycket innebär att tillsynsorganisationen för den
operativa tillsynen av lagen skall harmoniseras med vad som gäller i
fråga om organisation av tillsynen enligt miljöbalken. På så sätt kan
miljö- och säkerhetstillsynen samordnas.
I tredje stycket anges att länsstyrelsen skall vara tillsynsmyndighet för
verksamheter som inte är tillståndspliktiga enligt miljöbalken.
Länsstyrelsen får överlåta tillsynen till en kommun som åtar sig det. En
förutsättning bör vara att det inte är olämpligt med hänsyn till
förutsättningarna för att tillsynen skall kunna utövas tillfredställande.

16 §

Om länsstyrelsen inte vill överlämna tillsynen enligt 15 § tredje stycket
skall frågan, om kommunen begär det, hänskjutas till regeringens
prövning.
Om omständigheterna föranleder det får överlåtelsen återkallas. Både
omständigheter som kan hänföras till kommmunen och omständigheter
som kan hänföras till tillsynsobjektet kan föranleda återtagandet. Har
regeringen beslutat om överlåtelse skall regeringen besluta om
återkallelse.

17 §

En förutsättning för att ett effektivt säkerhetsarbete skall kunna
genomföras är att de tillsynsmyndigheter som utövar den operativa
tillsynen bistår den centrala tillsynsmyndigheten med den information
som behövs för detta arbete. Regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer bemyndigas i paragrafen att utfärda föreskrifter angående
rapportering av relevanta uppgifter för att säkerställa att detta sker på ett
tillförlitligt och effektivt sätt.

18 §

Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.8. paragrafen avser att motsvara
artikel 18 punkt 2 a) i Seveso II-direktivet.
Tillträde för tillsyn
19 §

Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.8.
Föreläggande och förbud
20 §

Frågan om tillsynsmyndighetens befogenheter har behandlats i avsnitt
7.8 och 7.9. En tillsynsmyndighet kan enligt första stycket meddela de
förelägganden och förbud som behövs för att bestämmelserna i lagen
eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen efterlevs eller att
villkor eller andra beslut som meddelats med stöd av miljöbalken skall
efterlevas.
Av 24 kap. 1 § miljöbalken framgår att lagakraftvunna domar och
beslut som avser tillstånd enligt miljöbalken gäller mot alla såvitt avser
frågor som har prövats i domen eller beslutet. Detta innebär att vad gäller
tillståndsgiven verksamhet är det de i tillståndsbeslutet angivna villkoren
som närmare beskriver vad som åligger verksamhetsutövaren i olika
avseenden. Beträffande sådana frågor som har prövats vid
tillståndsgivningen kan i princip inga ytterligare krav ställas med
hänvisning till de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken.
Förelägganden kan komma i fråga endast om domen eller beslutet
åsidosätts.
Vad gäller sådana frågor som faller under lagens tillämpningsområde,
men som inte varit föremål för en fördjupad säkerhetsprövning i
samband med tillståndsprövningen enligt miljöbalken, kan
tillsynsmyndigheten grunda beslut om föreläggande direkt på lagens
regler. Detta gäller t.ex. vid åsidosittande av de allmänna
hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken.
Med den fördjupade säkerhetsprövningen i samband med till-
ståndsprövningen enligt miljöbalken kommer verksamheter med allvarli-
ga säkerhetsrisker inte att få tillstånd att driva verksamhet. Med denna
prövning samt möjlighet för tillsynsmyndigheter att meddela viten (se
22 §) torde beslut om driftförbud bli tillämpligt endast då en
verksamhetsutövare underlåter att följa beslut som tillsynsmyndigheten
meddelat.
Tillsynsmyndigheten skall naturligtvis aldrig tillgripa mer ingripande
tvångsåtgärder än vad som krävs i det enskilda fallet för att åstadkomma
att lagens regler följs.

21 §

Paragrafen har berörts i avsnitt 7.6. För möjlighet för verksamhetsutövare
att bedöma faktorer i omgivningen som påverkar säkerheten har de
möjlighet att begära bistånd av tillsynsmyndigheter för att få tillgång till
nödvändig information från andra verksamhetsutövare eller andra.
Vite
22 §

Föreläggande och förbud skall kunna förenas med vite. Att miljödomstol
skall pröva frågan har behandlats i avsnitt 7.11.
Verkställighet på den felandes bekostnad
23 §

Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.9.
Övriga bestämmelser
24 §

Föreskriften i paragrafen gör det möjligt för tillsynsmyndigheten att
förordna om omedelbar verkställighet av ett beslut. Denna möjlighet bör
givetvis endast användas i undantagsfall. Ett fall kan vara att åtgärder för
att begränsa uppenbara risker är så brådskande av säkerhetsskäl att en
överklagandeprövning inte kan avvaktas.

Överklagande
25 §

Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.11. Paragrafen har utformats i
enlighet med Lagrådets förslag.
Tillsynsprogrammet är ett myndighetsinternt dokument som inte
innebär några särskilda förpliktelser för verksamhetsutövarna. I
paragrafens andra stycke anges att dessa beslut därför inte får överklagas.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Paragrafen har behandlats i avsnitt 8.
10.2 Förslaget till lag om ändring i miljöbalken
6 kap. 3 §

Avsikten med tillägget till denna bestämmelse om syftet med
miljökonsekvensbeskrivningar är att identifiera och bedöma faktorer i en
planerad verksamhets omgivning som kan ge upphov till en allvarlig
kemikalieolycka eller förvärra följderna av en sådan olycka. Paragrafen
har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Tillägget möjliggör en
samordning av miljökonsekvensbeskrivningar enligt miljöbalken med
Seveso II-direktivets bestämmelser om verksamhet vars säkerhet kan
påverkas av faktorer i omgivningen.

6 kap. 7 §

I fjärde stycket införs en hänvisning till 22 kap. 1 § vari anges att en
säkerhetsrapport skall ingå i de fall verksamheten omfattas av lagen
(1999:000) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av
allvarliga kemikalieolyckor. Bestämmelsen skall även tillämpas analogt
med vad som sägs i 19 kap. 5 §. Bestämmelser om säkerhetsrapport ges i
10 § nämnda lag.

19 kap. 5 §

Ändringen är en följdändring med anledning av ändringen i 22 kap. 25 §
miljöbalken.

22 kap. 1 §

Ändringen i första stycket 6 innebär att en säkerhetsrapport skall inges i
de fall verksamheten omfattas av lagen (1999:000) om åtgärder för att
förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor. Den
särskilda kopplingen mellan nämnda lag avseende de verksamheter som
omfattas av kravet på säkerhetsrapport och miljöbalkens tillståndsregler
framgår således av den nya sjätte punkten.

22 kap. 4 och 6 §§

I 22 kap 6 § ges Statens räddningsverk rätt att föra talan i mål för att
tillvarata miljöintressen och andra allmänna intressen avseende
säkerhetsfrågor. I anledning härav görs även en följdändring i 22 kap. 4
§.

22 kap. 25 §

I första stycket 11 införs en bestämmelse som anger att i förekommande
fall skall de villkor som behövs för att förebygga allvarliga kemikalie-
olyckor och begränsa följderna av dem för människor och miljön anges i
domen.

26 kap. 3 §

När det gäller tillsyn finns särbestämmelser i lagen om åtgärder för att
förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser. Dessa
regler skall när det gäller säkerhetstillsynen enligt nämnda lag tillämpas
framför miljöbalkens tillsynsregler. En erinran om detta tas in i
miljöbalken.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Paragrafen har behandlats i avsnitt 8.

10.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:661) om
immunitet och privilegier i vissa fall
6 §

Frågan har behandlats i avsnitt 7.12. Bestämmelsen avser motsvara
artikel 12 i Industriolyckskonventionen samt bilaga X till konventionen.
10.4 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
8 kap. 18 §

I paragrafen klarläggs att sekretess skall gälla i ärenden enligt
Industriolyckskonventionen för enskildas affärs- och driftförhållanden.

10.5 Förslaget till lag om ändring i räddningstjänstlagen
(1986:1102)

30 §

Bestämmelsen i det nya tredje stycket har behandlats i avsnitt 7.12. När
en olyckshändelse kan få gränsöverskridande effekter skall behörig
myndighet i det andra landet omedelbart underrättas.

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1998:13)
Säkrare kemikaliehantering
Vår huvuduppgift i utredningen har varit att föreslå lagstiftning för
genomförandet av EU-direktivet (96/82/EEG) om åtgärder för att
förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där
farliga ämnen ingår (Seveso II) och konventionen om gränsöverskridande
effekter av industriolyckor (Industriolyckskonventionen). Seveso II är en
vidareutveckling av direktivet (82/501/EEG) om risker för storolyckor i
vissa industriella verksamheter (Seveso-direktivet), som utarbetades
inom EG efter den svåra kemikalieolyckan i Seveso år 1976. Både
Seveso II och Industriolyckskonventionen syftar till att förebygga
allvarliga olyckshän-delser inom den kemikaliehanterande industrin och
att begränsa skador om sådana olyckor skulle inträffa. Direktivets och
konventionens tillämpningsområden sammanfaller därför i hög grad med
varandra. Att Industriolyckskonventionen avseende kraven på
förebyggande åtgärder och beredskapen vid farliga verksamheter endast
är tillämplig på gräns-överskridande effekter har vi valt att bortse ifrån.
Det finns nämligen, som vi ser det, inte skäl att tillämpa lägre krav på
säkerhet inom det egna landet än i förhållande till angränsande stater.
Kraven på verksamhetsutövarna i Seveso II är uppdelade i två
kravnivåer beroende på vilka mängder farliga ämnen som kan komma att
hanteras i en verksamhet. Den högre kravnivåns tröskelvärden
överensstämmer i stort med de tröskelvärden som gäller för
tillämpningen av Industriolyckskonventionen. För de verksamhetsutövare
vars verksamheter omfattas av den högre kravnivån enligt Seveso II skall
en särskild säkerhetsrapport inges till behörig myndighet som har att
granska och godkänna rapporten. Vid detta förfarande skall allmänheten
ges möjlighet till insyn och deltagande. Liknande krav finns i
Industriolyckskonventionen.
Kraven enligt direktivet och konventionen på verksamhetsutövare och
behöriga myndigheter avseende förebyggande åtgärder, lokalisering,
räddningstjänstberedskap och information sammanfaller i huvudsak med
varandra. Generellt kan dock sägas att kraven i direktivet som regel är
mer omfattande och mer preciserade än i konventionen.
Vår målsättning har varit att skapa en så enkel och samlad reglering
som möjligt med hänsyn tagen till den befintliga regel- och myndighets-
strukturen. Tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagstiftningen inne-
håller de moment av offentlighet och insyn som både direktivet och
konventionen kräver. En samordnad miljö- och säkerhetsprövning skulle
således tillgodose nämnda krav på offentlighet. Det finns även en rad
andra skäl som talar för en samordnad prövning. Fördelarna kan
sammanfattas enligt följande.
Syftet med både miljö- och säkerhetsregleringen är i huvudsak det
samma, d.v.s. att undvika skador på människor och miljön.
Miljö- och säkerhetsfrågorna går ofta i varandra och kräver
gemensamma överväganden och åtgärder. Det är därför en fördel
om de kan lösas i ett sammanhang för att undvika motstridigheter.
Genom en samordnad prövning kan bl.a. förorenaren betalar-
principen, substitutionsprincipen och försiktighetsprincipen föras in
i säkerhetsbedömningen via miljöskyddslagstiftningen.
En gemensam prövning blir mer rationell och myndigheternas och
industrins hantering av frågor om hälsa, miljö och säkerhet kommer
att bättre harmoniera med varandra.
Miljökonsekvensbeskrivningarna kan användas för att ge en
allsidig beskrivning av både de kontinuerliga miljöeffekterna och
olycksriskerna vid en verksamhet.
Beslutsunderlaget är till stora delar gemensamt.
Förfarandet blir lättare att förstå för allmänheten än om man har
skilda förfaranden för de fortlöpande utsläppen och för tillfälliga
utsläpp och annan påverkan till följd av olyckor.
En samordnad prövning kommer att bli samhällsekonomiskt
billigare och snabbare än att ha två separata prövningar.
Med hänsyn till ovan angivna argument har vi funnit att den
granskning av säkerhetsarrangemangen som krävs för de verksamheter
som omfattas av Industriolyckskonventionen och den högre kravnivån
enligt Seveso II bör kopplas till tillståndsprövningen enligt
miljöskyddslagstiftningen.
När det gäller genomförandet av de materiella reglerna i direktivet och
konventionen har vi övervägt olika alternativ och kommit fram till att
den lämpligaste lösningen är att införa en särskild lag med koppling till
både räddningstjänstlagen och miljöbalken. För att räddningstjänstlagens
regler om förebyggande åtgärder skall harmoniera med den nya lagens
tillämpningsområde föreslår vi att 43 § räddningstjänstlagen ändras så att
den även avser olycksförebyggande åtgärder och inte endast som nu
skadeförebyggande åtgärder.
De frågor i direktivet och konventionen som rör arbetsmiljön kommer
att ligga utanför den gemensamma regleringen. Inom arbetsmiljöområdet
har vi inte bedömt att det behövs någon ny lagstiftning utan nödvändiga
regler kan införas genom myndighetsföreskrifter. Den av oss föreslagna
lagen bör emellertid för att undvika att begrepp som används ges olika
innebörd vara normbildande även på arbetsmiljöområdet.
Även lagen om brandfarliga och explosiva varor kommer att ligga
utanför den gemensamma regleringen. Detta kommer att medföra en viss
dubbelreglering. Lagen om brandfarliga och explosiva varor är emellertid
ett specialområde som inte utan omfattande ändringar i den nuvarande
regel- och myndighetsstrukturen går att inordna i den av oss föreslagna
samordnade miljö- och säkerhetsprövningen. Några nya regler i
anledning av direktivet och konventionen behöver dock inte införas.
Med hänsyn till säkerhetsfrågornas starka anknytning till
räddningstjänstlagstiftningen har vi inte ansett det lämpligt att helt
inordna regleringen i miljöskyddslagstiftningen. Att reglera frågorna
inom ramen för räddningstjänstlagstiftningen, med 43 § räddnings-
tjänstlagen som utgångspunkt, hade varit möjligt, men då hade
kopplingen till tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagstiftningen
blivit komplicerad. Att splittra upp reglerna har vi inte heller ansett
lämpligt med hänsyn till att en sådan lösning skulle göra reglerna
svåröverskådliga och mindre användarvänliga.
Säkerhetsfrågornas koppling till miljöskyddslagstiftningen kommer
inte endast att gälla de verksamheter som omfattas av den högre
kravnivån enligt den nya lagen. Redan i dag ingår säkerhetsfrågor vid
tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagen. Någon mera systematisk
genomgång av säkerhetsarrangemangen görs dock inte. Genom
förtydliganden i miljöskyddslagstiftningen vill vi lyfta fram
säkerhetsfrågorna så att de intar en jämbördig plats vid sidan av övriga
miljöfrågor där så är befogat. Den föreslagna nya lagen och därtill knutna
föreskrifter kan därvid tjäna som stöd även vid säkerhetsbedömningen av
verksamheter som inte omfattas av dess tillämpningsområde för att
kontrollera att säkerhetsfrågorna beaktats på ett fullgott sätt.
Den nya lagen kommer att ha karaktären av en ramlag. Merparten av
de materiella bestämmelserna, som både i direktivet och konventionen är
mycket detaljerade och tekniska, kommer att meddelas i förordning och
myndighetsföreskrifter som är kopplade till lagen. Som centralt ansvarig
tillsynsmyndighet och ansvarig för att meddela föreskrifter enligt lagen
föreslår vi Räddningsverket med hänsyn till verkets breda ansvar för
säkerhetsfrågor i samhället. Den operativa tillsynen skall utföras av
länsstyrelserna och kommunerna och samordnas med miljötillsynen.
Genom den utvidgning av 43 § räddningstjänstlagen som vi ovan
nämnt samt kopplingen av säkerhetsfrågorna till miljöprövningen
kommer förorenaren betalarprincipen att gälla fullt ut på
räddningstjänstens område med undantag för själva räddningsinsatsen
som vi alltjämt anser bör vara ett allmänt åtagande finansierat med
offentliga medel.
Försiktighetsprincipen, som sedan länge tillämpas inom miljörätten,
föreslår vi även skall införas inom räddningstjänsten genom en ny
bestämmelse (43 a §) i räddningstjänstlagen. Därmed kommer myndighe-
ternas möjligheter att med stöd av räddningstjänstlagen ställa krav på
förebyggande åtgärder att underlättas och harmoniera med miljörätten.
När det gäller transport av farligt gods föreslår vi att EU-direktivet om
säkerhetsrådgivare (96/35/EEG) genomförs genom en rambestämmelse i
lagen om transport av farligt gods. De närmare bestämmelserna om
säkerhetsrådgivare kan ges i förordningen eller myndighetsföreskrifter.
Kravet på säkerhetsrådgivare kommer att omfatta samtliga
transportslag, vilket är en utvidgning i förhållande till direktivet som
endast omfattar transport av farligt gods på väg, järnväg och inre
vattenvägar. Vi har dock inte funnit några avgörande skäl till varför inte
samtliga transportslag skall omfattas av regleringen. Vi anser däremot
inte att bestämmelserna om säkerhetsrådgivare skall omfattas av
ansvarsbestämmelserna i lagen om transport av farligt gods.
Säkerhetsrådgivare skall endast fungera som ett hjälpmedel för
företagsledningarna att se till att hanteringen av farligt gods i samband
med transport sker på ett säkert sätt och att reglerna om transport av
farligt gods följs. Företagsledningen skall fortfarande ha ansvaret för
verksamheten och att utse en säkerhetsrådgivare skall inte vara ett sätt för
företagsledningen att friskriva sig från ansvar.
I övrigt när det gäller transport av farligt gods är det mest fråga om
detaljändringar för att harmoniera den svenska regleringen med vad som
gäller enligt internationella regelverk.
Slutligen i fråga om miljöräddningsoperationer till sjöss föreslår vi att
Kustbevakningen skall få möjlighet att inleda en miljöräddningsoperation
redan när fara för utsläpp av olja eller andra skadliga ämnen föreligger
och inte som nu först när det föreligger överhängande fara. Det främsta
skälet till förändringen är tidsfaktorn som är av helt avgörande betydelse
vid miljöräddningsoperationer till sjöss. Bekämpning av olja och kemika-
lier som kommit ut i havet fordrar stora och kostsamma insatser framför
allt om oljan når stränderna. Har oljan eller kemikalien blandats ner i
vattenmassan saknas det i dag effektiva bekämpningsmetoder. Det är
därför av största vikt att Kustbevakningen kan inleda en miljöräddnings-
operation i ett tidigt skede. Någon ändring i förhållandet mellan rädd-
ningstjänstlagen och lagen om åtgärder mot förorening från fartyg
innebär inte vårt förslag.
För att förhindra att kompetenskonflikter uppstår mellan kommunal
och statlig räddningstjänst vid miljöräddningsoperationer till sjöss förslår
vi att det görs ett förtydligande i 33 § räddningstjänstlagen angående
regeringens möjligheter att föreskriva eller i särskilt fall bestämma att
länsstyrelsen eller annan statlig myndighet skall ta över ansvaret för
räddningstjänsten.

Betänkandets förslag till lagtext
Förslag till lag (1998:00) om åtgärder för att förebygga och
begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor
Syfte och tillämpningsområde
1 § Denna lag har till syfte att förebygga kemikalieolyckor och att
begränsa följderna av sådana olyckshändelser för människors hälsa och
miljön.
Med miljön avses i denna lag även egendom.

2 § Denna lag är tillämplig på verksamheter där farliga ämnen
förekommer i kvantiteter som motsvarar eller överstiger de mängder som
regeringen föreskriver.
Med förekomst av farliga ämnen avses den faktiska eller möjliga
förekomsten av sådana ämnen i en verksamhet eller den förekomst av
sådana ämnen som skulle kunna uppstå vid en okontrollerad industriell
kemisk process.

3 § Lagen tillämpas inte på
1. joniserande strålning,
2. sådan hantering av farliga ämnen som omfattas av lagen (1982:821)
om transport av farligt gods utanför de verksamheter som omfattas av
denna lag och
3. militär verksamhet avseende förekomsten av explosiva ämnen.
Definitioner
4 § I denna lag avses med:
allvarliga kemikalieolyckor: en händelse, t.ex. ett utsläpp, en brand
eller en explosion av stor betydelse, som orsakas av okontrollerade
händelseförlopp vid en verksamhet som omfattas av denna lag, och som
medför allvarlig, omedelbar eller fördröjd fara för människors hälsa,
inom eller utanför verksamheten och/eller för miljön, och där ett eller
flera farliga ämnen ingår.
farliga ämnen: de ämnen, blandningar och beredningar som regeringen
föreskriver och som förekommer som råvara, som produkt, biprodukter,
restprodukter och mellanprodukter, inbegripet sådana ämnen som det är
rimligt att anta att det kan bildas vid en olyckshändelse.
verksamhet: hela det område som lyder under en verksamhetsutövares
ledning eller flera verksamhetsutövares gemensamma ledning, där farliga
ämnen finns vid en eller flera anläggningar, inklusive gemensamma eller
därtill hörande infrastrukturer eller aktiviteter.
anläggning: en teknisk enhet inom en verksamhet där farliga ämnen
tillverkas, används, hanteras eller förvaras. Detta inbegriper all
utrustning, alla konstruktioner, ledningar, maskiner, verktyg, särskilda
industrijärnvägsspår, lastkajer, bryggor, pirar, magasin eller liknande
anordningar, flytande eller fasta, som är nödvändiga för anläggningens
drift.
verksamhetsutövare: varje fysisk eller juridisk person som driver eller
innehar en verksamhet eller som på annat sätt givits rätten att fatta
avgörande ekonomiska beslut med avseende på dennas tekniska drift.
Om flera verksamheter med gemensam ägare är samlokaliserade skall
dessa anses som en verksamhet och den gemensamma ägaren som
verksamhetsutövare.
lager: förekomst av en viss kvantitet farliga ämnen för lagring, säker
förvaring eller magasinering.
Verksamhetsutövarnas skyldigheter
5 § En verksamhetsutövare skall vidta de åtgärder som krävs för att före-
bygga olyckshändelser med farliga ämnen och för att begränsa följderna
av sådana olyckshändelser för människors hälsa och miljön.
En verksamhetsutövare skall när som helst kunna visa att åtgärder i
enlighet med första stycket vidtagits.
Utöver vad som föreskrivs i denna lag om verksamheter som kan ge
upphov till allvarliga kemikalieolyckor tillämpas också bestämmelserna i
annan lag, såsom arbetsmiljölagen (1977:1160) såvitt gäller
arbetstagarnas säkerhet och lagen (1988:868) om brandfarliga och
explosiva varor.

6 § En verksamhetsutövare skall för en verksamhet som omfattas av
denna lag i god tid innan byggnadsarbetena påbörjas eller verksamheten
tas i drift göra en skriftlig anmälan till tillsynsmyndigheten i enlighet
med vad som följer av 16 § tredje och fjärde stycket.
En anmälan skall innehålla följande uppgifter.
1. Verksamhetsutövarens namn eller firma samt fullständig adress till
den aktuella verksamheten.
2. Företagets säte och fullständiga adress.
3. Namn eller befattning på den som ansvarar för verksamheten om det
rör sig om en annan person än verksamhetsutövaren.
4. Tillräckliga uppgifter för att klargöra vilka farliga ämnen eller
vilken grupp av ämnen det är fråga om.
5. Mängd och fysisk form för det eller de farliga ämne(n) som avses.
6. Den aktivitet som bedrivs eller skall bedrivas vid anläggningen eller
lagret.
7. Faktorer i verksamhetens omedelbara omgivning som kan ge
upphov till en allvarlig olyckshändelse eller förvärra följderna av den.
Om väsentliga förändringar i verksamheten sker skall verksamhets-
utövaren omedelbart informera tillsynsmyndigheten.

7 § En verksamhetsutövare skall utarbeta ett dokument med företagets
säkerhetspolicy för att förebygga allvarliga olyckshändelser och se till att
den tillämpas.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om vad en säkerhetspolicy skall innehålla.

8 § Regeringen får meddela föreskrifter om att vissa verksamheter inte
får anläggas eller ändras utan att en säkerhetsprövning görs i enlighet
med reglerna för tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen
(1969:387)/miljöbalken (i fortsättningen miljöbalken).

9 § Säkerhetsprövningen skall grundas på en säkerhetsrapport som skall
innehålla
information om hur verksamhetens driftsystem och organisation har
utformats för att förebygga allvarliga olyckshändelser,
beskrivning av verksamhetens omgivning,
beskrivning av anläggningen och de farliga ämnen som
förekommer eller kan förekomma där,
identifiering och analys av olycksrisker samt
förebyggande åtgärder och skyddsåtgärder för att förhindra och
begränsa följderna av en olycka.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela
närmare föreskrifter om vad en säkerhetsrapport skall innehålla.

10 § Regeringen får föreskriva att säkerhetsprövningen beträffande vissa
slag av ärenden skall ske i länsstyrelsen.

11 § Säkerhetsrapporten skall, utöver vad som ovan angetts i 8 §, förnyas
minst vart femte år eller vid annan tidpunkt på initiativ av verksamhets-
utövaren eller på begäran av tillsynsmyndigheten, när nya fakta gör detta
motiverat eller för att kunna beakta den tekniska utvecklingen som har
samband med säkerheten.
Säkerhetsrapporten skall inges till tillsynsmyndigheten. Om
förhållandena eller säkerhetsarrangemangen som redovisas i
säkerhetsrapporten förändrats så att de inte är förenliga med
verksamhetens gällande tillstånd skall tillsynsmyndigheten meddela
verksamhetsutövaren detta samt förelägga denna att inom viss tid ansöka
om nytt tillstånd enligt 8 §. Föreläggandet får förenas med vite eller
förbud mot fortsatt verksamhet.
Planer för interna räddningsinsatser
12 § Verksamhetsutövare som omfattas av kravet på säkerhetsrapport i
8 § skall i samråd med kommunen och de anställda utarbeta en intern
plan för räddningsinsatser.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela
närmare föreskrifter om planens innehåll.

13 § Den interna planen för räddningsinsatser skall ingå i säkerhets-
rapporten och vid nyanläggning och väsentliga förändringar av befintliga
verksamheter prövas av miljödomstol.
Planen skall därutöver förnyas vart tredje år eller när det annars finns
anledning till det och inges till kommunen som har att granska och fatta
beslut om planen.
För att säkerställa planens funktion och ändamålsenlighet skall den
övas minst en gång om året.
Dominoeffekter
14 § I säkerhetsarbetet skall verksamhetsutövarna utöver förhållandena
vid den egna verksamheten även ta hänsyn till andra faktorer i omgiv-
ningen som kan påverka säkerheten. Härvid skall närheten till annan
verksamhet som omfattas av lagen särskilt beaktas.
För att utröna om sådana effekter (dominoeffekter) som sägs i första
stycket föreligger skall verksamhetsutövaren samråda med statliga och
kommunala myndigheter, organisationer och enskilda som kan ha
intresse i saken. Om det behövs för utredningen får verksamhetsutövaren
begära hjälp från tillsynsmyndigheten enligt 19 § andra stycket.
Förekomsten av dominoeffekter samt åtgärder som vidtagits eller
planeras i anledning därav skall redovisas i anmälan och
säkerhetsrapporten.
Information
15 § Kommunen skall se till att personer som löper risk att påverkas av
en allvarlig kemikalieolycka vid en verksamhet som omfattas av kravet
på säkerhetsrapport enligt 8 § informeras om vilka säkerhetsåtgärder som
skall vidtas och hur man skall förfara vid en olycka. Detta gäller även i
förhållande till personer i annan kommun och i annat land än Sverige.
Verksamhetsutövarna skall svara för kostnaderna för den information
som skall lämnas enligt första stycket.
Tillsyn
16 § Statens räddningsverk, Generalläkaren, länsstyrelserna samt
kommunerna utövar tillsyn enligt lagen.
Statens räddningsverk har den centrala tillsynen, samordnar
tillsynsverksamheten och lämnar vid behov bistånd i denna verksamhet. I
det centrala tillsynsansvaret ingår även att samverka med andra berörda
myndigheter i säkerhetsfrågor.
Generalläkaren utövar tillsyn över Försvarsmakten och Försvarets
materielverk. Länsstyrelserna och kommunerna genom de kommunala
nämnder som ansvarar för räddningstjänsten utövar tillsyn i enlighet med
den ansvarsfördelning för tillsynen av miljöfarlig verksamhet som följer
av miljöbalken. Tillsynsmyndigheterna skall därvid samordna tillsynen
med den tillsyn som sker enligt miljöbalken.
För verksamheter som inte är tillståndspliktiga enligt miljöbalken eller
annars omfattas av generalläkarens tillsyn skall länsstyrelsen vara
tillsynsmyndighet såvida inte länsstyrelsen och kommunen kommer
överens om att kommunen skall vara tillsynsmyndighet.

17 § För tillsynens bedrivande skall tillsynsmyndigheterna utarbeta ett
tillsynsprogram för varje verksamhet. För verksamhet som omfattas av
8 § skall tillsynsprogrammet grunda sig på en systematisk analys av
riskerna för allvarliga kemikalieolyckor vid verksamheten.
Beslut om tillsynsprogram får inte överklagas.

18 § För tillsynen har en tillsynsmyndighet rätt att få tillträde till en
verksamhet. Tillsynsmyndigheten har också rätt att få de upplysningar
och handlingar som behövs för tillsynen.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.

19 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden om försiktig-
hetsmått och förbud som behövs i enskilda fall för att denna lag eller
föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, inklusive domar och
beslut enligt miljöbalken avseende säkerhetsprövning enligt 8 § denna
lag, skall efterlevas.
Tillsynsmyndigheten får vid utredning av dominoeffekter enligt 14 §
förelägga verksamhetsutövare eller annan att utge de uppgifter som
behövs för utredningen.
Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite. Frågor om
utdömande av vite prövas av miljödomstol. Underlåter en verksamhets-
utövare att vidta en åtgärd som åligger honom enligt
tillsynsmyndighetens föreläggande, får myndigheten vidta åtgärden på
hans bekostnad.
Om det föreligger särskilda skäl, får en tillsynsmyndighet bestämma
att dess beslut skall gälla även om det överklagas.
Överklagande
20 § Beslut av tillsynsmyndighet eller kommunal nämnd enligt denna lag
eller föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag får överklagas till
miljödomstol.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1999

För befintliga verksamheter som omfattas av lagen skall anmälan inges
till tillsynsmyndigheten senast den 1 januari 2000 och säkerhetsrapport
senast den 1 januari 2001.

Förslag till ändring av förslaget till miljöbalk

Härigenom föreslås att 6 kap. 3 §, 9 kap. 1 §, 19 kap. 5 §, 22 kap. 1, 4,
6 och 25§§ samt 26 kap 3 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 kap Miljökonsekvensbeskrivningar och annat beslutsunderlag

3 § Syftet med en miljökonsekvensbeskrivning är att identifiera och
beskriva de direkta och indirekta effekter som en planerad verksamhet
eller åtgärd kan medföra dels på människor, djur, växter, mark, vatten,
luft, klimat, landskap, kulturmiljö, dels på hushållningen med mark,
vatten och den fysiska miljön i övrigt, dels på annan hushållning med
material, råvaror och energi. Vidare är syftet att möjliggöra en samlad
bedömning av dessa effekter på människors hälsa och miljön.

Utöver vad som sägs i första
stycket är syftet med
miljökonsekvensbeskrivningen att
identifiera och bedöma faktorer i
en planerad verksamhets
omgivning som kan ge upphov till
en allvarlig olyckshändelse eller
förvärra följderna av en sådan

9 kap. Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

1 § Med miljöfarlig verksamhet
avses
1. utsläpp av avloppsvatten, fasta
ämnen eller gas från mark,
byggnader eller anläggningar i
mark, vattenområden eller
grundvatten,
2. användning av mark, byggnader
eller anläggningar på ett sätt som
kan medföra olägenhet för män-
niskors hälsa eller miljön genom
annat utsläpp än som avses i 1
eller genom förorening av mark,
luft, vattenområden eller
grundvatten, eller
3. användning av mark, byggnader
eller anläggningar på ett sätt som
kan medföra olägenhet för omgiv-
ningen genom buller, skakningar,
ljus, joniserande eller icke-jonise-
rande strålning eller annat
liknande.
1 § Med miljöfarlig verksamhet
avses
1. utsläpp av avloppsvatten, fasta
ämnen eller gas från mark, bygg-
nader eller anläggningar i mark,
vattenområden eller grundvatten,
2. användning av mark, byggnader
eller anläggningar på ett sätt som
kan medföra olägenhet för män-
niskors hälsa eller miljön genom
annat utsläpp än som avses i 1
eller genom förorening av mark,
luft, vattenområden eller
grundvatten, eller
3. användning av mark, byggnader
eller anläggningar på ett sätt som
kan medföra olägenhet för omgiv-
ningen genom buller, skakningar,
okontrollerade explosioner, ljus,
joniserande eller icke-joniserande
strålning eller annat liknande.

19 kap Förvaltningsmyndigheternas och kommunernas prövning

5 § I ärenden som prövas av läns-
styrelser eller kommunala
nämnder skall tillämpas
bestämmelserna i
1. 22 kap. 1 § första stycket om
ansökans form och innehåll,
2. 22 kap. 2 § om ansökans ingi-
vande och brister i densamma,
3. 22 kap. 6 § om talerätt,
4. 22 kap. 9 § om rätt att företräda
fastighet,
5. 22 kap. 12 § om sakkunniga,
6. 22 kap. 13 § om undersökning
på platsen,
7. 22 kap. 25 § första stycket 1-3
och 5-10 samt andra stycket sista
meningen och tredje stycket om
tillståndsdoms innehåll,
8. 22 kap. 26 § om särskild dom,
9. 22 kap. 27 § första stycket,
andra stycket andra meningen
samt tredje stycket första
meningen om uppskjutna frågor
och provisoriska föreskrifter,
10. 22 kap. 28 § första stycket
första meningen om verkställig-
hetsförordnande, samt
11. 23 kap. 3 § i vad angår särskild
överklagan i frågor om sakkunnig
som avses i 22 kap. 12 §.
5 § I ärenden som prövas av
länsstyrelser och kommunala
nämnder skall tillämpas
bestämmelserna i1. 22 kap.
1 § första stycket och fjärde
stycket om ansökans form och
innehåll,
2. 22 kap. 2 § om ansökans ingi-
vande och brister i densamma,
3. 22 kap. 6 § om talerätt,
4. 22 kap. 9 § om rätt att företräda
fastighet,
5. 22 kap. 12 § om sakkunniga,
6. 22 kap. 13 § om undersökning
på platsen,
7. 22 kap. 25 § första stycket 1-3
och 5-11 samt andra stycket sista
meningen och tredje stycket om
tillståndsdomens innehåll,
8. 22 kap. 26 § om särskild dom,
9. 22 kap. 27 § första stycket,
andra stycket andra meningen
samt tredje stycket första
meningen om uppskjutna frågor
och provisoriska föreskrifter,
10. 22 kap. 28 § första stycket
första meningen om
verkställighetsförordnande samt
11. 23 kap. 3 § i vad angår särskild
överklagan i frågor om sakkunnig
som avses i 22 kap. 12 §.

22 kap. Förfarandet vid miljödomstolar i ansökningsmål

1 § En ansökan i ett ansökningsmål skall vara skriftlig. Den skall
innehålla
1. de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att
bedöma verksamhetens eller företagets beskaffenhet och omfattning,
2. en miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap. och uppgift om det
samråd som skett enligt 6 kap. 4-6 §§,
3. de uppgifter som behövs för att bedöma hur de allmänna hänsyns-
reglerna i 2 kap. iakttas samt hur risken för olyckor och skador till följd
av olyckor beaktats,
4. förslag till de skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som
behövs för att förebygga eller avhjälpa olägenheter från verksamheten,
och
5. förslag till hur kontroll av verksamheten skall ske.
I mål om vattenverksamhet skall ansökan dessutom innehålla
1. uppgifter om det finns fastigheter som berörs av vattenverksamheten
samt namn och adress på ägarna och berörda innehavare av särskild rätt
till fastigheterna, och
2. uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder varje
sakägare, om det inte på grund av verksamhetens omfattning bör anstå
med sådana uppgifter.
Ytterligare bestämmelser om vad en ansökan i vissa fall skall innehålla
i mål om vattenverksamhet finns i 7 kap. 4 § lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet.

I mål där en säkerhetsprövning
skall ske enligt 8 § lagen
(1998:00) om åtgärder för att
förebygga och begränsa följderna
av allvarliga kemikalieolyckor
skall dessutom en
säkerhetsrapport enligt nämnda
lag ingå i ansökan. Ytterligare
bestämmelser om säker-
hetsrapporten och säkerhets-
prövningen finns i nämnda lag.

4 § Ett exemplar av ansöknings-
handlingarna och av kungörelsen
skall sändas till Naturvårdsverket,
Kammarkollegiet och
Fiskeriverket. Om det kan antas att
det allmänna fiskeintresset eller
något annat allmänt intresse inte
berörs av verksamheten, behöver
ansökningshandlingarna dock inte
sändas över.
4 § Ett exemplar av ansöknings-
handlingarna och av kungörelsen
skall sändas till Naturvårdsverket,
Kammarkollegiet,
Räddningsverket och
Fiskeriverket. Om det kan antas att
det allmänna fiskeintresset eller
något annat allmänt intresse inte
berörs av verksamheten, behöver
dock inte handlingarna sändas
över.

Kungörelsen skall även sändas till berörda kommuner och den eller de
kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskydds-
området samt till länsstyrelsen och andra statliga myndigheter vars verk-
samhet kan beröras av ansökan.

6 § Naturvårdsverket, Kammar-
kollegiet och länsstyrelsen skall,
när det behövs, föra talan i målet
för att tillvarata miljöintressen och
andra allmänna intressen.
6 § Naturvårdsverket, Kammar-
kollegiet, Räddningsverket och
länsstyrelsen skall, när det behövs,
föra talan i målet för att tillvarata
miljöintressen och andra allmänna
intressen.

Kommun får föra talan för att tillvarata miljöintressen och andra
allmänna intressen inom kommunen.
Fiskeriverket skall, om handlingar sänts över till verket enligt 4 §, yttra
sig om vattenanläggningens eller verksamhetens inverkan på det
allmänna fiskeintresset samt föreslå de bestämmelser som behövs till
skydd för fisket. Om verket anser att ett yttrande kräver undersökning på
platsen, skall verket anmäla detta till miljödomstolen, som skall förordna
om sakkunnigutredning enligt 12 § miljöbalken.

25 § En dom som innebär att
tillstånd lämnas till en verksamhet
skall i förekommande fall
innehålla bestämmelser om
1. den tid som tillståndet skall
gälla,
2. verksamhetens ändamål, läge,
omfattning, säkerhet och tekniska
utformning i övrigt,
3. tillsyn, besiktning och kontroll,
4. skyldighet att betala ersättning
eller att utföra skadeförebyggande
åtgärder samt hur betalningen skall
ske,
5. skyldighet att betala avgifter,
6. de villkor som behövs för att
hindra eller begränsa skadlig
påverkan eller andra olägenheter,
7. de villkor som behövs avseende
hanteringen i verksamheten av
kemiska produkter om hanteringen
kan medföra olägenheter för den
yttre miljön,
8. de villkor som behövs avseende
avfallshantering och återvinning
och återanvändning om
hanteringen, återvinningen eller
återanvändningen kan medföra
olägenheter för den yttre miljön,
9. de villkor som behövs med
avseende på hushållningen med
mark, vatten och andra
naturresurser,
10. de villkor som behövs med
avseende på efterbehandling och
ställande av säkerhet,
11. tid inom vilken anspråk i
anledning av oförutsedda skador
får framställas,
12. den förlust av vatten eller
annat som tillståndshavare enligt
31 kap. 22 och 23 §§ är skyldig att
underkasta sig utan ersättning, och
13. rättegångskostnader.
25 § En dom som innebär att till-
stånd lämnas till en verksamhet
skall i förekommande fall
innehålla bestämmelser om
1. den tid som tillståndet skall
gälla,
2. verksamhetens ändamål, läge,
omfattning, säkerhet och tekniska
utformning i övrigt,
3. tillsyn, besiktning och kontroll,
4. skyldighet att betala ersättning
eller att utföra skadeförebyggande
åtgärder samt hur betalningen skall
ske,
5. skyldighet att betala avgifter,
6. de villkor som behövs för att
hindra eller begränsa skadlig
påverkan eller andra olägenheter,
7. de villkor som behövs avseende
hanteringen i verksamheten av
kemiska produkter om hanteringen
kan medföra olägenheter för den
yttre miljön,
8. de villkor som behövs avseende
avfallshantering och återvinning
och återanvändning om
hanteringen, återvinningen eller
återanvänd-ningen kan medföra
olägenheter för den yttre miljön,
9. de villkor som behövs med
avseende på hushållningen med
mark, vatten och andra natur-
resurser,
10. de villkor som behövs med
avseende på efterbehandling och
ställande av säkerhet,
11. de villkor som behövs för att
förebygga olyckor och begränsa
följderna av dem för människors
hälsa och miljön,
12. tid inom vilken anspråk i
anledning av oförutsedda skador
får framställas,
13. den förlust av vatten eller
annat som tillståndshavare enligt
31 kap. 22 och 23 §§ är skyldig att
underkasta sig utan ersättning,
och14. rättegångskostnader.

Avser tillståndet arbeten för vattenverksamhet, skall i domen anges den
tid inom vilken arbetena skall vara utförda. Tiden får sättas till högst tio
år. Den tid inom vilken igångsättande av miljöfarlig verksamhet skall ha
skett skall anges.
Miljödomstolen får överlåta åt tillsynsmyndighet att fastställa villkor
av mindre betydelse.
Ytterligare bestämmelser om vad en dom i mål om vattenverksamhet
och vattenanläggningar skall innehålla finns i 7 kap. 7 § lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

26 kap. Tillsyn

3 § Tillsynen utövas av Naturvårdsverket, generalläkaren, länsstyrelsen,
andra statliga myndigheter som regeringen bestämmer och kommunerna
(tillsynsmyndigheter), i enlighet med vad regeringen bestämmer.

Bestämmelser om tillsyn finns
också i lagen (1998:00) om
åtgärder för att förebygga och
begränsa följderna av allvarliga
kemikalie-olyckor.

Varje kommun utövar genom den eller de nämnder som fullmäktige
bestämmer inom kommunen tillsynen över miljö- och hälsoskyddet
enligt 9 kap., med undantag för sådan miljöfarlig verksamhet som kräver
till-stånd, över hanteringen av kemiska produkter enligt 14 kap. och över
avfallshanteringen enligt 15 kap.
Regeringen får föreskriva att den tillsynsmyndighet regeringen
bestämmer får överlåta åt en kommun att i ett visst avseende utöva sådan
tillsyn som annars skulle skötas av en statlig tillsynsmyndighet, om
kommunen har gjort framställning om det. Detta gäller inte verksamhet
som utövas av Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets
materielverk eller Försvarets radioanstalt.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1999.

Förslag till lag om ändring av lagen (1976:661) om immunitet
och privilegier i vissa fall
Härigenom föreskrivs att 6 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 § För personal som ställs till för-
fogande av en biståndsgivande
part samt för utrustning och
egendom som införs i Sverige
enligt konventionen den 26
september 1986 om bistånd i
händelse av en kärnteknisk olycka
eller ett nödläge med radioaktiva
ämnen åtnjutes immunitet och
privilegier i den utsträckning som
anges i konventionen, dock med de
inskränkningar som följer av
förklaringar som Sverige har
avgett i anslutning till
konventionen.
6 § För personal som ställs till för-
fogande av en biståndsgivande
part samt för utrustning och
egendom som införs i Sverige
enligt konventionerna den 26
september 1986 om bistånd i
händelse av en kärnteknisk olycka
eller ett nödläge med radioaktiva
ämnen och den 17 mars 1992 om
gränsöverskridande effekter av
industriolyckor åtnjutes immunitet
och privilegier i den utsträckning
som anges i konventionerna, dock
med de inskränkningar som följer
av förklaringar som Sverige har
avgett i anslutning till
konventionerna.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1999.

Förslag till lag om ändring av lagen (1978:160) om vissa
rörledningar
Härigenom föreskrivs att 4 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 § Koncession får meddelas endast om det från allmän synpunkt är
lämpligt att ledningen framdrages och begagnas och sökanden finnes
lämplig att utöva verksamhet som avses med koncessionen.
Koncession får inte strida mot en detaljplan eller
områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte
motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Vid koncessionsprövning skall
lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m. tillämpas.
Vid koncessionsprövning skall
lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m. samt 1-7
§§, 8 § avseende vilka
verksamheter som skall
säkerhetsprövas, 9, 11-15 och 17
§§ lagen (1998:00) om åtgärder
för att förebygga och begränsa
följderna av allvarliga
kemikalieolyckor tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1999.

Förslag till lag om ändring av sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 18 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

8 kap. Sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds ekonomiska
förhållanden

18 § Sekretess gäller för sådan
uppgift om enskilds affärs- eller
driftförhållanden som har lämnats
enligt 19-21 §§ lagen (1984:3) om
kärnteknisk verksamhet eller i
ärende om underrättelse och
information eller bistånd enligt
konventionerna den 26 september
1986 om tidig information vid en
kärnenergiolycka och om bistånd i
händelse av en kärnteknisk olycka
eller ett nödläge med radioaktiva
ämnen, om det kan antas att den
enskilde lider skada om uppgiften
röjs. Regeringen kan för särskilt
fall förordna om undantag från
sekretessen, om den finner det
vara av vikt att uppgiften lämnas.
18 § Sekretess gäller för sådan
uppgift om enskilds affärs- eller
driftförhållanden som har lämnats
enligt 19-21 §§ lagen (1984:3) om
kärnteknisk verksamhet eller i
ärende om underrättelse och
information eller bistånd enligt
konventionerna den 26 september
1986 om tidig information vid en
kärnenergiolycka och om bistånd i
händelse av en kärnteknisk olycka
eller ett nödläge med radioaktiva
ämnen samt den 17 mars 1992 om
gränsöverskridande effekter av
industriolyckor, om det kan antas
att den enskilde lider skada om
uppgiften röjs. Regeringen kan för
särskilt fall förordna om undantag
från sekretessen, om den finner det
vara av vikt att uppgiften lämnas.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1999.

Förslag till lag om ändring av räddningstjänstlagen
(1986:1102)
Härigenom föreskrivs dels att 2, 27 b, 30, 33 och 43 §§ skall ha följande
lydelse, dels att det i lagen införs en ny paragraf, 43 a §, som skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 § Med räddningstjänst avses i lagen de räddningsinsatser som staten
eller kommunerna skall svara för vid olyckshändelser och överhängande
fara för olyckshändelser för att hindra och begränsa skador på människor
eller egendom eller i miljön.

Till räddningstjänst hänförs också
räddningsinsatser som görs enligt
25-27a §§ utan att det har inträffat
någon olyckshändelse eller
föreligger överhängande fara för
en olyckshändelse.
Till räddningstjänst hänförs också
räddningsinsatser som görs enligt
25-27b §§ utan att det har inträffat
någon olyckshändelse eller före-
ligger överhängande fara för en
olyckshändelse.

Skyldighet för staten eller kommun att göra en räddningsinsats föreligger
endast, om det med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande, det
hotade intressets vikt, kostnaderna för insatsen och omständigheterna i
övrigt är påkallat att staten eller kommunen svarar för insatsen.

27b § Inom Sveriges
sjöterritorium, med undantag för
vattendrag, kanaler, hamnar och
andra insjöar än Vänern, Vättern
och Mälaren, samt inom Sveriges
ekonomiska zon skall
Kustbevakningen svara för
räddningstjänsten, när olja eller
andra skadliga ämnen har kommit
ut i vattnet.
27b § Inom Sveriges
sjöterritorium, med undantag för
vattendrag, kanaler, hamnar och
andra insjöar än Vänern, Vättern
och Mälaren, samt inom Sveriges
ekonomiska zon skall
Kustbevakningen svara för
räddningstjänsten, när olja eller
andra skadliga ämnen har kommit
ut i vattnet eller när fara
föreligger för att olja eller andra
skadliga ämnen skall komma ut i
vattnet.

30§ Kommunerna och de statliga myndigheter som svarar för rädd-
ningstjänst skall se till att det finns anordningar för alarmering av rädd-
ningstjänstorganen.
När ett räddningsorgan gör en räddningsinsats, skall polismyndigheten
underrättas om insatsen.

Om effekterna av en
olyckshändelse kan påkalla
särskilda åtgärder till skydd för
befolkningen eller miljön i ett
annat land än Sverige, skall det
räddningsorgan som avses i andra
stycket omedelbart underrätta
berörd myndighet i det andra
landet.

33 § I fråga om räddningsinsatser
som är omfattande får regeringen
föreskriva eller i särskilt fall
bestämma, att en länsstyrelse eller
någon annan statlig myndighet
skall ta över ansvaret för
räddningstjänsten inom en eller
flera kommuner. I sådana fall utses
räddningsledare av den myndighet
som har fått ansvaret.
33 § I fråga om räddningsinsatser
som är omfattande får regeringen
föreskriva eller i särskilt fall
bestämma, att en länsstyrelse eller
någon annan statlig myndighet
skall ta över ansvaret för
räddningstjänsten inom en eller
flera kommuner. Det samma
gäller när ansvaret för en
räddningsinsats både ligger på ett
kommunalt och statligt organ eller
när ansvaret förändras under
insatsens gång. I sådana fall utses
räddningsledaren av den
myndighet som har fått ansvaret.

I fråga om sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen från en
kärnteknisk anläggning får regeringen föreskriva eller i särskilda fall
besluta, att en länsstyrelse skall ta över ansvaret för saneringen inom
flera län eller att någon annan statlig myndighet skall ta över detta ansvar
inom ett eller flera län.

43 § Vid en anläggning, där verk-
samheten innebär fara för att en
olyckshändelse skall orsaka allvar-
liga skador på människor eller i
miljön, är anläggningens ägare
eller innehavare skyldig att i skälig
omfattning hålla eller bekosta
beredskap med personal och
egendom och i övrigt vidta
erforderliga åtgärder för att hindra
eller begränsa sådana skador.
43 § Vid en byggnad eller anlägg-
ning, där en olyckshändelse kan
orsaka allvarliga skador på män-
niskor eller i miljön, är
byggnadens eller anläggningens
ägare eller innehavare skyldig att i
skälig omfattning hålla eller
bekosta beredskap med personal
och egendom och i övrigt vidta
erforderliga åtgärder för att
förebygga sådana olyckshändelser
och för att hindra eller begränsa
skador till följd av sådana
olyckshändelser.

Detsamma skall gälla flygplatser som har godkänts enligt 6 kap. 9 §
första stycket luftfartslagen (1957:297).

43 a § Förebyggande åtgärder
enligt 41 och 43 §§ skall vidtas om
inte ägaren eller innehavaren kan
visa att åtgärderna inte behövs
med hänsyn till risken för brand
eller annan olyckshändelse eller
av annan anledning är oskäliga.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1999.

Förteckning över remissinstanserna
Svea hovrätt, Justitiekanslern, Rikspolisstyrelsen, Vänersborgs tingsrätt,
Umeå tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Stockholms län,
Försvarsmakten och generalläkaren vid Försvarsmakten, Kustbevak-
ningen, Statens räddningsverk, Statens järnvägar, Banverket, Vägverket,
Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Statskontoret, Generaltullstyrelsen, Riks-
revisionsverket, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Arbetar-
skyddsstyrelsen, Närings- och teknikutvecklingsverket, Boverket,
Sprängämnesinspektionen, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i
västra Götalands län, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen i
Västernorrlands län, Statens naturvårdsverk, Kemikalieinspektionen,
Helsingborgs kommun, Göteborgs kommun, Stenungsunds kommun,
Karlskoga kommun, Ånge kommun, Skellefteå kommun, Svenska Kom-
munförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges industriförbund, Svenska
Petroleum Institutet, Svenska Brandförsvarsföreningen, Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation
(SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska
Arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges redareförening, Sveriges
Kemiska Industrikontor (Kemikontoret), Svenska åkeriförbundet,
Sveriges hamn- och stuveriförbund, Sveriges Transportindustriförbunds
Service AB, Miljöbalksutredningen (M 1993:04), Hallandsås-
kommissionen (M 1997:04), Skogsindustrierna, Svenska Gasföreningen
samt Svenska Flygbranschens Riksförbund BTL Sweden AB.

Konventionen om gränsöverskridande effekter av
industriolyckor
CONVENTION ON THE TRANS-
BOUNDARY EFFECTS OF
INDUSTRIAL ACCIDENTS

KONVENTION OM GRÄNS-
ÖVERSKRIDANDE EFFEKTER
AV INDUSTRIOLYCKOR
PREAMBLE

The Parties to this Convention,

Mindful of the special
importance, in the interest of
present and future generations, of
protecting human beings and the
environment against the effects of
industrial accidents,

Recognizing the importance and
urgency of preventing serious
adverse effects of industrial
accidents on human beings and the
environment, and of promoting all
measures that stimulate the rational,
economic and efficient use of
preventive, preparedness and
response measures to enable
environmentally sound and
sustainable economic development,

Taking into account the fact that
the effects of industrial accidents
may make themselves felt across
borders, and require co-operation
among States,

Affirming the need to promote
active international cooperation
among the States concerned before,
during and after an accident, to
enhance appropriate policies and to
reinforce and co-ordinate action at
all appropriate levels for promoting
the prevention of, preparedness for
and response to the transboundary
effects of industrial accidents,

Noting the importance and
usefulness of bilateral and
multilateral arrangements for the
prevention of, preparedness for and
response to the effects of industrial
accidents,
Conscious of the role played in
this respect by the United Nations
Economic Commission for Europe
(ECE) and recalling, inter alia, the
ECE Code of Conduct on
Accidental Pollution of
Transboundary Inland Waters and
the Convention on Environmental
Impact Assessment in a
Transboundary Context,

Having regard to the relevant
provisions of the Final Act of the
Conference on Security and
Cooperation in Europe (CSCE), the
Concluding Document of the
Vienna Meeting of Representatives
of the Participating States of the
CSCE, and the outcome of the
Sofia Meeting on the Protection of
the Environment of the CSCE, as
well as to pertinent activities and
mechanisms in the United Nations
Environment Programme (UNEP),
in particular the APELL
programme, in the International
Labour Organisation (ILO), in
particular the Code of Practise on
the Prevention of Major Industrial
Accidents, and in other relevant
international organizations,

Considering the pertinent
provisions of the Declaration of the
United Nations Conference on the
Human Environment, and in
particular principle 21, according to
which States have, in accordance
with the Charter of the United
Nations and the principles of
international law, the sovereign
right to exploit their own resources
pursuant to their own
environmental policies, and the
responsibility to ensure that
activities within their jurisdiction or
control do not cause damage to the
environment of other States or of
areas beyond the limits of national
jurisdiction,

Taking account of the polluter-
pays principle as a general principle
of international environmental law,

Underlining the principles of
international law and custom, in
particular the principles of good-
neighbourliness, reciprocity, non-
discrimination and good faith,

Have agreed as follows:

Article 1

DEFINITIONS

For the purposes of this
Convention,

(a) Industrial accident means
an event resulting from an
uncontrolled development in the
course of any activity involving
hazardous substances either:

(i) In an installation, for example
during manufacture, use, storage,
handling, or disposal; or

(ii) During transportation in so
far as it is covered by paragraph
2(d) of Article 2;

(b) Hazardous activity means
any activity in which one or more
hazardous substances are present or
may be present in quantities at or in
excess of the threshold quantities
listed in Annex I hereto, and which
is capable of causing transboundary
effects;

(c) Effects means any direct or
indirect, immediate or delayed
adverse consequences caused by an
industrial accident on, inter alia:

(i) Human beings, flora and
fauna;
(ii) Soil, water, air and landscape;

(iii) The interaction between the
factors in (i) and (ii);
(iv) Material assets and cultural
heritage, including historical
monuments;

(d) Transboundary effects
means serious effects within the
jurisdiction of a Party as a result of
an industrial accident occurring
within the jurisdiction of another
Party;

(e) Operator means any natural
or legal person, including public
authorities, in charge of an activity,
e.g. supervising, planning to carry
out or carrying out an activity;

(f) Party means, unless the text
otherwise indicates, a Contracting
Party to this Convention;

(g) Party of origin means any
Party or Parties under whose
jurisdiction an industrial accident
occurs or is capable of occurring;

(h) Affected Party means any
Party or Parties affected or capable
of being affected by transboundary
effects of an industrial accident;

(i) Parties concerned means
any Party of origin and any affected
Party;

(j) The public means one or
more natural or legal persons.

Article 2

SCOPE

1. This Convention shall apply to
the prevention of, preparedness for
and response to industrial accidents
capable of causing transboundary
effects, including the effects of
such accidents caused by natural
disasters, and to international
cooperation concerning mutual
assistance, research and
development, exchange of
information and exchange of
technology in the area of prevention
of, preparedness for and response to
industrial accidents.

2. This Convention shall not
apply to:

(a) Nuclear accidents or
radiological emergencies;

(b) Accidents at military
installations;

(c) Dam failures, with the
exception of the effects of
industrial accidents caused by such
failures;

(d) Land-based transport
accidents with the exception of:

(i) Emergency response to such
accidents;

(ii) Transportation on the site of
the hazardous activity;

(e) Accidental release of
genetically modified organisms;

(f) Accidents caused by activities
in the marine environment,
including seabed exploration or
exploitation;

(g) Spills of oil or other harmful
substances at sea.

Article 3

GENERAL PROVISIONS

1. The Parties shall, taking into
account efforts already made at
national and international levels,
take appropriate measures and
cooperate within the framework of
this Convention, to protect human
beings and the environment against
industrial accidents by preventing
such accidents as far as possible, by
reducing their frequency and
severity and by mitigating their
effects. To this end, preventive,
preparedness and response
measures, including restoration
measures, shall be applied.

2. The Parties shall, by means of
exchange of information,
consultation and other cooperative
measures and without undue delay,
develop and implement policies and
strategies for reducing the risks of
industrial accidents and improving
preventive, preparedness and
response measures, including
restoration measures, taking into
account, in order to avoid
unnecessary duplication, efforts
already made at national and
international levels.

3. The Parties shall ensure that
the operator is obliged to take all
measures necessary for the safe
performance of the hazardous
activity and for the prevention of
industrial accidents.

4. To implement the provisions
of this Convention, the Parties shall
take appropriate legislative,
regulatory, administrative and
financial measures for the
prevention of, preparedness for and
response to industrial accidents.

5. The provisions of this
Convention shall not prejudice any
obligations of the Parties under
international law with regard to
industrial accidents and hazardous
activities.

Article 4

IDENTIFICATION, CONSULTA-
TION AND ADVICE

1. For the purpose of undertaking
preventive measures and setting up
preparedness measures, the Party of
origin shall take measures, as
appropriate, to identify hazardous
activities within its jurisdiction and
to ensure that affected Parties are
notified of any such proposed or
existing activity.

2. Parties concerned shall, at the
initiative of any such party, enter
into discussions on the
identification of those hazardous
activities that are, reasonably,
capable of causing transboundary
effects. In the Parties concerned do
not agree on whether an activity is
such a hazardous activity, any such
Party may, unless the Parties
concerned agree on another method
of resolving the question, submit
that question to an inquiry
commission in accordance with the
provision of Annex II hereto for
advice.

3. The Parties shall, with respect
to proposed or existing hazardous
activities, apply the procedures set
out in Annex III hereto.

4. When a hazardous activity is
subject to an environmental impact
assessment in accordance with the
Convention on Environmental
Impact Assessment in a
Transboundary Context and that
assessment includes an evaluation
of the transboundary effects of
industrial accidents from the
hazardous activity which is
performed in conformity with the
terms of this Convention, the final
decision taken for the purposes of
the Convention on Environmental
Impact Assessment in a
Transboundary Context shall fulfil
the relevant requirements of this
Convention.

Article 5

VOLUNTARY EXTENSION

Parties concerned should, at the
initiative of any of them, enter into
discussions on whether to treat an
activity not covered by Annex I as a
hazardous activity. Upon mutual
agreement, they may use an
advisory mechanism of their
choice, or an inquiry commission in
accordance with Annex II, to advise
them. Where the Parties concerned
so agree, this Convention, or any
part thereof, shall apply to the
activity in question as if it were a
hazardous activity.

Article 6

PREVENTION

1. The Parties shall take
appropriate measures for the
prevention of industrial accidents,
including measures to induce action
by operators to reduce the risk of
industrial accidents. Such measures
may include, but are not limited to
those referred to in Annex IV
hereto.

2. With regard to any hazardous
activity, the Party of origin shall
require the operator to demonstrate
the safe performance of the
hazardous activity by the provision
of information such as basic details
of the process, including but not
limited to, analysis and evaluation
as detailed in Annex V hereto.

Article 7

DECISION-MAKING ON
SITTING

Within the framework of its legal
system, the Party of origin shall,
with the objective of minimizing
the risk to the population and the
environment of all affected Parties,
seek the establishment of policies
on the siting of new hazardous
activities and on significant
modifications to existing hazardous
activities. Within the framework of
their legal systems, the affected
Parties shall seek the establishment
of policies on significant
developments in areas which could
be affected by transboundary
effects of an industrial accident
arising out of a hazardous activity
so as to minimize the risks
involved. In elaborating and
establishing these policies, the
Parties should consider the matters
set out in Annex V, paragraph 2,
subparagraph (1) to (8), and Annex
VI hereto.

Article 8

EMERGENCY PREPAREDNESS

l. The Parties shall take
appropriate measures to establish
and maintain adequate emergency
preparedness to respond to
industrial accidents. The Parties
shall ensure that preparedness
measures are taken to mitigate
transboundary effects of such
accidents, on-site duties being
undertaken by operators. These
measures may include, but are not
limited to those referred to in
Annex VII hereto. In particular, the
Parties concerned shall inform each
other of their contingency plans.

2. The Party of origin shall
ensure for hazardous activities the
preparation and implementation of
on-site contingency plans,
including suitable measures for
response and other measures to
prevent and minimize
transboundary effects. The Party of
origin shall provide to the other
Parties concerned the elements it
has for the elaboration of
contingency plans.

3. Each Party shall ensure for
hazardous activities the preparation
and implementation of off-site
contingency plans covering
measures to be taken within its
territory to prevent and minimize
transboundary effects. In preparing
these plans, account shall be taken
of the conclusions of analysis and
evaluation, in particular the matters
set out in Annex V, paragraph 2,
subparagraphs (1) to (5). Parties
concerned shall endeavour to make
such plans compatible. Where
appropriate, joint off site
contingency plans shall be drawn
up in order to facilitate the adoption
of adequate response measures.

4. Contingency plans should be
reviewed regularly, or when
circumstances so require, taking
into account the experience gained
in dealing with actual emergencies.

Article 9

INFORMATION TO, AND PAR-
TICIPATION OF THE PUBLIC

1. The Parties shall ensure that
adequate information is given to the
public in the areas capable of being
affected by an industrial accident
arising out of hazardous activity.
This information shall be
transmitted through such channels
as the Parties deem appropriate,
shall include the elements
contained in Annex VIII hereto and
should take into account matters set
out in Annex V, paragraph 2,
subparagraphs (1) to (4) and (9).

2. The Party of origin shall, in
accordance with the provisions of
this Convention and whenever
possible and appropriate, give the
public in the areas capable of being
affected an opportunity to
participate in relevant procedures
with the aim of making known its
views and concerns on prevention
and preparedness measures, and
shall ensure that the opportunity
given to the public of the affected
Party is equivalent to that given to
the public of the Party of origin.

3. The Parties shall, in
accordance with their legal systems
and, if desired, on a reciprocal basis
provide natural or legal persons
who are being or are capable of
being adversely affected by the
transboundary effects of an
industrial accident in the territory
of a Party, with access to, and
treatment in the relevant
administrative and judicial
proceedings, including the
possibilities of starting a legal
action and appealing a decision
affecting their rights, equivalent to
those available to persons within
their own jurisdiction.

Article 10

INDUSTRIAL ACCIDENT
NOTIFICATION SYSTEMS

1. The Parties shall, with the aim
of obtaining and transmitting
industrial accident notifications
containing information needed to
counteract transboundary effects,
provide for the establishment and
operation of compatible and
efficient industrial accident
notification systems at appropriate
levels.

2. In the event of an industrial
accident, or imminent threat
thereof, which causes or is capable
of causing transboundary effects,
the Party of origin shall ensure that
affected Parties are, without delay,
notified at appropriate levels
through the industrial accident
notification systems. Such
notification shall include the
elements contained in Annex IX
hereto.

3. The Parties concerned shall
ensure that, in the event of an
industrial accident or imminent
threat thereof, the contingency
plans prepared in accordance with
Article 8 are activated as soon as
possible and to the extent
appropriate to the circumstances.

Article 11

RESPONSE

1. The Parties shall ensure that,
in the event of an industrial
accident, or imminent threat
thereof, adequate response
measures are taken, as soon as
possible and using the most
efficient practices, to contain and
minimize effects.

2. In the event of an industrial
accident, or imminent threat
thereof, which causes or is capable
of causing transboundary effects,
the Parties concerned shall ensure
that the effects are assessed - where
appropriate, jointly for the purpose
of taking adequate response
measures. The Parties concerned
shall endeavour to coordinate their
response measures.

Article 12

MUTUAL ASSISTANCE

1. If a Party needs assistance in
the event of an industrial accident,
it may ask for assistance from other
Parties, indicating the scope and
type of assistance required. A Party
to whom a request for assistance is
directed shall promptly decide and
inform the requesting Party whether
it is in a position to render the
assistance required and indicate the
scope and terms of the assistance
that might be rendered.

2. The Parties concerned shall
cooperate to facilitate the prompt
provision of assistance agreed to
under paragraph 1 of this Article,
including, where appropriate, action
to minimize the consequences and
effects of the industrial accident,
and to provide general assistance.
Where Parties do not have bilateral
or multilateral agreements which
cover their arrangements for
providing mutual assistance, the
assistance shall be rendered in
accordance with Annex X hereto,
unless the Parties agree otherwise.

Article 13

RESPONSIBILITY AND
LIABILITY

The Parties shall support
appropriate international efforts to
elaborate rules, criteria and
procedures in the field of
responsibility and liability.

Article 14

RESEARCH AND
DEVELOPMENT

The Parties shall, as appropriate,
initiate and cooperate in the
conduct of research into, and in the
development of methods and
technologies for the prevention of,
preparedness for and response to
industrial accidents. For these
purposes, the Parties shall
encourage and activily promote
scientific and techological
cooperation, including research into
less hazardous processes aimed at
limiting accident hazards and
preventing and limiting the
consequences of industrial
accidents.

Article 15

EXCHANGE OF INFORMATION

The Parties shall, at the
multilateral or bilateral level,
exchange reasonably obtainable
information, including the elements
contained in Annex XI hereto.

Article 16

EXCHANGE OF TECHNOLOGY

1. The Parties shall, consistent
with their laws, regulations and
practices, facilitate the exchange of
technology for the prevention of,
preparedness for and response to
the effects of industrial accidents,
particularly through the promotion
of:

(a) Exchange of available
technology on various financial
basis;

(b) Direct industrial contacts and
cooperation;

(c) Exchange of information and
experience;

(d) Provision of technical
assistance.

2. In promoting the activities
specified in paragraph 1,
subparagraphs (a) to (d) of this
Article, the Parties shall create
favourable conditions by
facilitating contacts and
cooperation among appropriate
organizations and individuals in
both the private and the public
sectors that are capable of
providing technology, design and
engineering services, equipment or
finance.

Article 17

COMPETENT AUTHORITIES
AND POINTS OF CONTACT

1. Each party shall designate or
establish one or more competent
authorities for the purposes of this
Convention.

2. Without prejudice to other
arrangements at the bilateral or
multilateral level, each Party shall
designate or establish one point of
contact for the purpose of industrial
accident notifications pursuant to
Article 10, and one point of contact
for the purpose of mutual assistance
pursuant to Article 12. These points
of contact should preferably be the
same.

3. Each Party shall, within three
months of the date of entry into
force of this Convention for that
Party, inform the other Parties,
through the secretariat referred to in
Article 20, which body or bodies it
has designated as its point(s) of
contact and as its competent
authority or authorities.

4. Each Party shall, within one
month of the date of decision,
inform the other Parties, through
the secretariat, of any changes
regarding the designation(s) it has
made under paragraph 3 of this
Article.

5. Each Party shall keep its point
of contact and industrial accident
notification systems pursuant to
Article 10 operational at all times.

6. Each Party shall keep its point
of contact and the authorities
responsible for making and
receiving requests for, and
accepting offers of assistance
pursuant to Article 12 operational at
all times.

Article 18

CONFERENCE OF THE
PARTIES

1. The representatives of the
Parties shall constitute the
Conference of the Parties of this
Convention and hold their meetings
on a regular basis. The first meeting
of the Conference of the Parties
shall be convened not later than one
year after the date of the entry into
force of this Convention.
Thereafter, a meeting of the
Conference of the Parties shall be
held at least once a year or at the
written request being
communicated to them by the
secretariat, it is supported by at
least one third of the Parties.

2. The Conference of the Parties
shall:

(a) Review the implementation of
this Convention;

(b) Carry out advisory functions
aimed at strengthening the ability of
Parties to prevent, prepare for and
respond to the transboundary
effects of industrial accidents, and
at facilitating the provisions of
technical assistance and advice at
the request of Parties faced with
industrial accidents;

(c) Establish, as appropriate,
working groups and other
appropriate mechanisms to consider
matters related to the
implementation and development of
this Convention and, to this end, to
prepare appropriate studies and
other docu-mentation and submit
recommendations for consideration
by the Conference of the Parties;

(d) Fulfil such other functions as
may be appropriate under the
provisions of this Convention;

(e) At its first meeting, consider
and, by consensus, adopt rules of
procedure for its meetings.

3. The Conference of the Parties,
in discharging its functions, shall,
when it deems appropriate, also
cooperate with other relevant
international organizations.

4. The Conference of the Parties
shall, at its first meeting, establish a
programme of work, in particular
with regard to the items contained
in Annex XII hereto. The
Conference of the Parties shall also
decide on the method of work,
including the use of national centres
and cooperation with relevant
international organizations and the
establishment of a system with a
view to facilitating the
implementation of this Convention,
in particular for mutual assistance
in the event of an industrial
accident, and building upon
pertinent existing activities within
relevant international organizations.
As part of the programme of work,
the Conference of the Parties shall
review existing national, regional
and international centres, and other
bodies and programmes aimed at
coordinating information and
efforts in the prevention of,
preparedness for and response to
industrial accidents, with a view to
determining what additional
international institutions or centres
may be needed to carry out the
tasks listed in Annex XII.

5. The Conference of the Parties
shall, at its first meeting,
commence consideration of
procedures to create more
favourable conditions for the
exchange of technology for the
prevention of, preparedness for and
response to the effects of industrial
accidents.

6. The Conference of the Parties
shall adopt guidelines and criteria
to facilitate the identification of
hazardous activities for the
purposes of this Convention.

Article 19

RIGHT TO VOTE

1. Except as provided for in
paragraph 2 of this Article, each
Party to this Convention shall have
one vote.

2. Regional economic integration
organizations as defined in Article
27 shall, in matters within their
competence, exercise their right to
vote with a number of votes equal
to the number of their member
States which are Parties to this
Convention. Such organizations
shall not exercise their right to vote
if their member States exercise
theirs, and vice versa.

Article 20

SECRETARIAT

The Executive Secretary of the
Economic Commission for Europe
shall carry out the following
secretariat functions:

(a) Convene and prepare
meetings of the Parties;

(b) Transmit to the Parties reports
and other information received in
accordance with the provisions of
this Convention;

(c) Such other functions as may
be determined by the Parties.

Article 21

SETTLEMENT OF DISPUTES

1. If a dispute arises between two
or more Parties about the
interpretation or application of this
Convention, they shall seek a
solution by negotiation or by any
other method of dispute settlement
acceptable to the parties to the
dispute.

2. When signing, ratifying,
accepting, approving or acceding to
this Convention, or at any time
thereafter, a Party may declare in
writing to the Depositary that, for a
dispute not resolved in accordance
with paragraph 1 of this Article, it
accepts one or both of the following
means of dispute settlement as
compulsory in relation to any Party
accepting the same obligation:

(a) Submission of the dispute to
the International Court of Justice;

(b) Arbitration in accordance
with the procedure set out in Annex
XIII hereto.

3. If the Parties to the dispute
have accepted both means of
dispute settlement referred to in
paragraph 2 of this Article, the
dispute may be submitted only to
the International Court of Justice,
unless the parties to the dispute
agree otherwise.

Article 22

LIMITATIONS ON THE SUPPLY
OF INFORMATION

1. The provisions of this
Convention shall not affect the
rights or the obligations of Parties
in accordance with their national
laws, regulations, administrative
provisions or accepted legal
practices and applicable
international regulations to protect
information related to personal
data; inclustrial and commercial
secrecy, including intellectual
property, or national security.

2. If a Party nevertheless decides
to supply such protected
information to another Party, the
Party receiving such protected
information shall respect the
confidentiality of the information
received and the conditions under
which it is supplied, and shall only
use that information for the
purposes for which it was supplied.

Article 23

IMPLEMENTATION

The Parties shall report
periodically on the implementation
of this Convention.

Article 24

BILATERAL AND
MULTILATERAL
AGREEMENTS

1. The Parties may, in order to
implement their obligations under
this Convention, continue existing
or enter into new bilateral or
multilateral agreements or other
arrangements.

2. The provisions of this
Convention shall not affect the right
of Parties to take, by bilateral or
multilateral agreement where
appropriate, more stringent
measures than those required by
this Convention.

Article 25

STATUS OF ANNEXES

The Annexes to this Convention
form an integral part of the
Convention.

Article 26

AMENDMENTS TO THE
CONVENTION

1. Any Party may propose
amendments to this Convention.

2. The text of any proposed
amendment to this Convention shall
be submitted in writing to the
Executive Secretary of the
Economic Commission for Europe,
who shall circulate it to all Parties.
The Conference of the Parties shall
discuss proposed amendments at its
next annual meeting, provided that
such proposals have been circulated
to the Parties by the Executive
Secretary of the Economic
Commission for Europe at least
ninety days in advance.

3. For amendments to this
Convention - other than those to
Annex I, for which the procedure is
described in paragraph 4 of this
Article:

(a) Amendments shall be adopted
by consensus of the Parties present
at the meeting and shall be
submitted by the Depositary to all
Parties for ratification, acceptance
or approval;

(b) Instruments of ratification,
acceptance or approval of
amendments shall be deposited
with the Depositary. Amendments
adopted in accordance with this
Article shall enter into force for
Parties that have accepted them on
the ninetieth day following the day
of receipt by the Depositary of the
sixteenth instrument of ratification,
acceptance or approval;

(c) Thereafter, amendments shall
enter into force for any other Party
on the ninetieth day after that Party
deposits its instruments of
ratification, acceptance or approval
of the amendments.

4. For amendments to Annex I:

(a) The Parties shall make every
effort to reach agreement by
consensus. If all efforts at
consensus have been exhausted and
no agreement reached, the
amendments shall, as a last resort,
be adopted by a nine-tenths
majority vote of the Parties present
and voting at the meeting. If
adopted by the Conference of the
Parties, the amendments shall be
communicated to the Parties and
recommended for approval;

(b) On the expiry of twelve
months from the date of their
communication by the Executive
Secretary of the Economic
Commission for Europe, the
amendments to Annex I shall
become effective for those Parties
to this Convention which have not
submitted a notification in
accordance with the provisions of
paragraph 4 (c) of this Article,
provided that at least sixteen Parties
have not submitted such a
notification;

(c) Any Party that is unable to
approve an amendment to Annex I
of this Convention shall so notify
the Executive Secretary of the
Economic Commission for Europe
in writing within twelve months
from the date of the communication
of the adoption. The Executive
Secretary shall without delay notify
all Parties of any such notification
received. A Party may at any time
substitute an acceptance for its
previous notification and the
amendment to Annex I shall
thereupon enter into force for that
Party.

(d) For the purpose of this
paragraph Parties present and
voting means Parties present and
casting an affirmative or negative
vote.

Article 27

SIGNATURE

This Convention shall be open
for signature at Helsinki from 17 to
18 March 1992 inclusive, and
thereafter at United Nations
Headquarters in New York until 18
September 1992, by States
members of the Economic
Commission for Europe, as well as
States having consultative status
with the Economic Commission for
Europe, pursuant to paragraph 8 of
Economic and Social Council
resolution 36 (IV) of 28 March
1947, and by regional economic
integration organizations
constituted by sovereign States
members of the Economic
Commission for Europe to which
their member States have
transferred competence in respect
of matters governed by this
Convention, including the
competence to enter into treaties in
respect of these matters.

Article 28

DEPOSITARY

The Secretary-General of the
United Nations shall act as the
Depositary of this Convention.

Article 29

RATIFICATION, ACCEPTANCE,
APPROVAL AND ACCESSION

1. This Convention shall be
subject to ratification, acceptance or
approval by the signatory States
and regional economic integration
organizations referred to in Article
27.

2. This Convention shall be open
for accession by the States and
organizations referred to in Article
27.

3. Any organization referred to in
Article 27 which becomes Party to
this Convention without any of its
member States being a Party shall
be bound by all the obligations
under this Convention. In the case
of such organizations, one or more
of whose member States is a Party
to this Convention, the organization
and its member States shall decide
on their respective responsibilities
for the performance of their
obligations under this Convention.
In such cases, the organization and
the member States shall not be
entitled to exercise rights under this
Convention concurrently.

4. In their instruments of
ratification, acceptance, approval or
accession, the regional economic
integration organizations referred to
in Article 27 shall declare the
extent of their competence with
respect to the matters governed by
this Convention. These
organizations shall also inform the
Depositary of any substantial
modification to the extent of their
competence.

Article 30

ENTRY INTO FORCE

1. This convention shall enter
into force on the ninetieth day after
the date of deposit of the sixteenth
instrument of ratification,
acceptance, approval or accession.

2. For the purposes of paragraph
1 of this Article, any instrument
deposited by an organization
referred to in Article 27 shall not be
counted as additional to those
deposited by States members of
such an organization.

3. For each State or organization
referred to in Article 27 which
ratifies, accepts or approves this
Convention or accedes thereto after
the deposit of the sixteenth
instrument of ratification,
acceptance, approval or accession,
this Convention shall enter into
force on the ninetieth day after the
date of deposit by such State or
organization of its instrument of
ratification, acceptance, approval or
accession.

Article 31

WITHDRAWAL

1. At any time after three years
from the date on which this
Convention has come into force
with respect to a Party, that Party
may withdraw from this
Convention by giving written
notification to the Depositary. Any
such withdrawal shall take effect on
the ninetieth day after the date of
the receipt of the notification by the
Depositary.

2. Any such withdrawal shall not
affect the application of Article 4 to
an activity in respect of which a
notification has been made pursuant
to Article 4, paragraph 1, or a
request for discussions has been
made pursuant to Article 4,
paragraph 2.

Article 32

AUTHENTIC TEXTS

The original of this Convention,
of which the English, French and
Russian texts are equally authentic,
shall be deposited with the
Secretary-General of the United
Nations.

IN WITNESS WHEREOF the
undersigned, being duly authorized
thereto, have signed this
Convention.

DONE at Helsinki, this
seventeenth day of March one
thousand nine hundred and ninety-
two.

ANNEX I

HAZARDOUS SUBSTANCES
FOR THE PURPOSES OF
DEFINING HAZARDOUS
ACTIVITIES

The quantities set out below
relate to each activity or group of
activities. Where a range of
quantities is given in Part I, the
threshold quantities are the
maximum quantities given in each
range. Five years after the entry
into force of this Convention, the
lowest quantity given in each range
shall become the threshold quantity,
unless amended.

Where a substance or preparation
named in Part II also falls within a
category in Pact I, the threshold
quantity set out in Part II shall be
used.

For the identification of
hazardous activities, Parties shall
take into consideration the
foreseeable possibility of
aggravation of the hazards involved
and the quantities of the hazardous
substances and their proximity,
whether under the charge of one or
more operators.

PREAMBEL

Parterna i denna konvention,

som inser den särskilda vikten, i
nuvarande och framtida
generationers intresse, av att
skydda människor och miljö mot
effekterna av industriolyckor,

som erkänner att det är viktigt att
snarast förebygga skadliga effekter
av industriolyckor för människor
och miljö och att främja alla
åtgärder som stimulerar ett
rationellt, ekonomiskt och effektivt
utnyttjande av förebyggande
åtgärder, beredskapsåtgärder och
räddningsinsatser för att möjliggöra
en miljöanpassad och hållbar
ekonomisk utveckling,

som tar hänsyn till att effekterna
av industriolyckor kan spåras över
gränserna och kräva samarbete
mellan staterna,

som bekräftar behovet att främja
aktivt internationellt samarbete
mellan berörda stater före, under
och efter en olycka i syfte att
förbättra lämpliga strategier och att
förstärka och samordna
verksamheten på alla lämpliga
nivåer för att främja förebyggande
av, beredskap för och insatser mot
de gränsöverskridande effekterna
av industriolyckor,

som beaktar vikten och nyttan av
bilaterala och multilaterala
arrangemang för förebyggande av,
beredskap för och insatser mot
effekterna av industriolyckor,
som är medvetna om den roll
som Förenta nationernas
ekonomiska kommission för
Europa (ECE) har i detta
sammanhang och som erinrar om
bland annat ECEs uppförandekod
angående föroreningar av
gränsöverskridande inre vattendrag
till följd av olyckshändelser och om
konventionen om
miljökonsekvensbeskrivningar i ett
gränsöverskridande sammanhang,

som tar hänsyn till de relevanta
bestämmelserna i slutdokumentet
från konferensen om säkerhet och
samarbete i Europa (ESK), till det
avslutande dokumentet från mötet i
Wien med representanter från de
deltagande ESK-staterna och
resultatet av ESK-mötet i Sofia om
skydd av miljön samt till relevanta
verksamheter och mekanismer i
Förenta nationernas miljöprogram
(UNEP), särskilt APELL program-
met, i Internationella arbetsorgani-
sationen (ILO), särskilt koden som
syftar till att förebygga större
industriolyckor, samt i andra
relevanta internationella
organisationer,

som beaktar de relevanta
bestämmelserna i förklaringen från
Förenta nationernas konferens om
den mänskliga miljön, särskilt
princip 21, enligt vilken staterna i
enlighet med Förenta nationernas
stadga och folkrättens principer har
den suveräna rätten att exploatera
sina egna resurser enligt sina egna
miljöstrategier samt ansvaret att
säkerställa att verksamheter inom
deras jurisdiktion eller under deras
kontroll inte förorsakar skada på
miljön i andra stater eller i områden
utom gränserna för nationell
jurisdiktion,

som betraktar principen
förorenaren betalar som en allmän
princip inom internationell
miljörätt,

som understryker principerna
inom folkrätten och internationell
sedvänja, särskilt principerna om
grannsämja, reciprocitet, icke-
diskriminering och goda avsikter,

har kommit överens om följande.

Artikel 1

DEFINITIONER

I denna konvention avses med

(a) industriolycka : en händelse
till följd av en okontrollerad
utveckling under varje form av
verksamhet som omfattar farliga
ämnen, antingen

(i) i en anläggning, till exempel
vid tillverkning, användning,
lagring, hantering eller slutligt
omhändertagande, eller

(ii) under transport, i den
utsträckning som denna täcks av
punkt 2 (d) i artikel 2,

(b) farlig verksamhet : varje
verksamhet där ett eller flera farliga
ämnen förekommer eller kan
förekomma i sådana mängder som
motsvarar eller överstiger de
mängder som anges i bilaga 1 till
denna konvention och som kan ge
upphov till gränsöverskridande
effekter,

(c) effekter : alla direkta eller
indirekta, omedelbara eller
fördröjda skadliga följder av en
industriolycka för bland annat

(i) människor, växter och djur,

(ii) marken, vattnet, luften och
naturen,
(iii) växelverkan mellan
faktorerna under (i) och (ii),
(iv) materiella tillgångar och
kulturarv, inklusive historiska
monument,

(d) gränsöverskridande effekt-
er : allvarliga effekter inom en
parts jurisdiktion till följd av en
industriolycka som inträffar inom
en annan parts jurisdiktion,

(e) företagsledningen : varje
fysisk eller juridisk person,
inklusive offentliga myndigheter,
som ansvarar för en viss
verksamhet, t.ex. ledning av,
planering av att genomföra eller
genomförande av en verksamhet,

(f) part : om texten inte anger
annat, en fördragsslutande part i
denna konvention,

(g) upphovspart : varje part
eller parter under vilkens eller
vilkas jurisdiktion en industriolycka
inträffar eller kan befaras inträffa,

(h) utsatt part : varje part eller
parter som utsätts eller kan befaras
utsättas för gränsöverskridande
effekter av en industriolycka,

(i) berörda parter : upphovs-
parter och utsatta parter;

(j) allmänheten : en eller flera
fysiska eller juridiska personer.

Artikel 2

TILLÄMPNINGSOMRÅDE

l. Denna konvention skall
tillämpas på förebyggandet av,
beredskap för och insatser vid
industriolyckor som kan förorsaka
gränsöverskridande effekter,
inbegripet effekterna av sådana
olyckor till följd av
naturkatastrofer, samt på
internationellt samarbete om
ömsesidigt bistånd samt forskning
och utveckling, informations- och
teknologiutbyte inom området för
förebyggande av, beredskap för och
insatser vid industriolyckor.

2. Denna konvention skall inte
tillämpas på

(a) kärntekniska olyckor eller
nödlägen med radioaktiva ämnen,

(b) olyckor vid militära
anläggningar,

(c) dammolyckor med undantag
av effekterna av industriolyckor till
följd av sådana olyckor,

(d) olyckor i samband med
landbaserad transport med undantag
av

(i) räddningstjänstinsatser vid
sådana olyckor,

(ii) transport på platsen för den
farliga verksamheten,

(e) utsläpp till följd av olycka av
genetiskt modifierade organismer,

(f) olyckor till följd av
verksamheter i marin miljö,
inbegripet utforskning av och
utvinning från havsbotten,

(g) utsläpp till sjöss av olja eller
andra skadliga ämnen.

Artikel 3

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

1. Parterna skall, under beaktande
av de insatser som redan gjorts på
nationell och internationell nivå,
vidta lämpliga åtgärder och
samarbeta inom ramen för denna
konvention för att skydda
människor och miljö mot
industriolyckor genom att i
möjligaste mån förebygga sådana
olyckor, minska deras frekvens och
svårighetsgrad samt begränsa deras
effekter. I detta syfte skall
förebyggande åtgärder,
beredskapsåtgärder och
räddningsinsatser, inklusive
återställande åtgärder, vidtas.

2. Parterna skall genom
informationsutbyte, konsultationer
och andra samarbetsåtgärder och
utan onödigt dröjsmål utveckla och
tillämpa beredskapsåtgärder,
insatser, riktlinjer och strategier för
att minska riskerna för
industriolyckor och förbättra
förebyggande åtgärder,
beredskapsåtgärder och räddnings-
insatser, inklusive återställande
åtgärder, och därvid, för att undvika
onödigt dubbelarbete, beakta de
insatser som redan gjorts på
nationell och internationell nivå.

3. Parterna skall säkerställa att
företagsledningen tvingas iaktta alla
åtgärder som krävs för att på ett
säkert sätt kunna genomföra den
farliga verksamheten och förebygga
industriolyckor.

4. För att tillämpa
bestämmelserna i denna konvention
skall parterna vidta lämpliga
lagstiftnings- och
föreskriftsåtgärder samt
administrativa och finansiella
åtgärder för förebyggande av,
beredskap för och insatser vid
industriolyckor.

5. Bestämmelserna i denna
konvention skall inte hindra
parternas folkrättsliga skyldigheter
vad gäller industriolyckor och
farliga verksamheter.

Artikel 4

IDENTIFIERING, KONSULTA-
TIONER OCH RÅDGIVNING

1. I syfte att vidta förebyggande
åtgärder och beredskapsåtgärder
skall upphovsparten vidta sådana
åtgärder som är lämpliga för att
identifiera farliga verksamheter
inom sin jurisdiktion och
säkerställa att berörda parter
underrättas om varje sådan
föreslagen eller befintlig
verksamhet.

2. Berörda parter skall på initiativ
av någon av dem inleda
diskussioner om identifiering av de
farliga verksamheter som rimligen
kan orsaka gränsöverskridande
effekter. Om de berörda parterna
inte enas om huruvida en
verksamhet utgör en sådan farlig
verksamhet, får varje sådan part,
om de berörda parterna inte
kommer överens om att lösa frågan
på ett annat sätt, hänskjuta frågan
till en undersökningskommission
för att få ett råd, i enlighet med
bestämmelserna i bilaga II.

3. Parterna skall, vad gäller
föreslagna eller befintliga farliga
verksamheter, tillämpa de
förfaranden som fastställs i bilaga
III.

4. När en farlig verksamhet är
föremål för en
miljökonsekvensbeskrivning i
enlighet med konventionen om
miljökonsekvensbeskrivningar i ett
gränsöverskridande sammanhang
och denna beskrivning innefattar en
utvärdering av de
gränsöverskridande effekterna av
industriolyckor vid en sådan farlig
verksamhet som bedrivs i enlighet
med regleringen i denna
konvention, skall det slutliga beslut
som fattas med avseende på
konventionen om
miljökonsekvensbeskrivningar i ett
gränsöverskridande sammanhang
uppfylla relevanta krav i denna
konvention.

Artikel 5

FRIVILLIG UTVIDGNING

Berörda parter skall, på initiativ
av någon av dem, inleda
diskussioner om huruvida en
verksamhet som inte täcks av bilaga
I skall behandlas som en farlig
verksamhet. Efter ömsesidig
överenskommelse får de använda
en rådgivningsmekanism efter eget
val eller vända sig till en
undersökningskommission i
enlighet med bilaga II för att få ett
råd. När de berörda parterna
kommer överens om det, skall
denna konvention eller någon del
av den tillämpas på ifrågavarande
verksamhet, som om den var en
farlig verksamhet.

Artikel 6

FÖREBYGGANDE

1. Parterna skall vidta lämpliga
åtgärder för att förebygga
industriolyckor, inbegripet åtgärder
för att förmå företagsledningar att
vidta åtgärder för att minska risken
för industriolyckor. Sådana åtgärder
kan innefatta, men är inte
begränsade till, dem som närmare
beskrivs i bilaga IV.

2. Vad gäller farlig verksamhet
skall upphovsparten ålägga
företagsledningen att visa hur den
farliga verksamheten genomförs på
ett säkert sätt genom att
tillhandahålla information om
exempelvis grundläggande detaljer
om processen, inbegripet men inte
begränsat till sådan analys och
utvärdering som närmare anges i
bilaga V.

Artikel 7

BESLUTSFATTANDE OM
LOKALISERING

Inom ramen för sin rättsordning
skall upphovsparten i syfte att
minimera risken för befolkningen
och samtliga berörda parters miljö,
eftersträva antagandet av riktlinjer
för lokalisering av nya farliga
verksamheter och om betydelsefulla
ändringar vad avser redan
existerande farliga verksamheter.
Inom ramen för sina rättssystem
skall de utsatta parterna eftersträva
antagandet av riktlinjer för
betydelsefull samhällsutveckling i
områden som skulle kunna utsättas
för gränsöverskridande effekter av
en industriolycka som orsakas av
farlig verksamhet, så att de aktuella
riskerna minimeras. Vid
utarbetandet och upprättandet av
dessa riktlinjer bör parterna beakta
det som anges i bilaga V, punkt 2 1)
- 8) samt bilaga VI.

Artikel 8

RÄDDNINGSTJÄNSTBERED-
SKAP

1. Parterna skall vidta lämpliga
åtgärder för att vidmakthålla
ändamålsenlig beredskap för att
genomföra räddningsinsatser vid
industriolyckor. Parterna skall
säkerställa att beredskapsåtgärder
vidtas för att begränsa
gränsöverskridande effekter av
sådana olyckor, varvid
företagsledningen genomför
insatser vid anläggningen. Dessa
åtgärder kan innefatta men är inte
begränsade till dem som avses i
bilaga VII. De berörda parterna
skall lägga vikt vid att underrätta
varandra om sina beredskapsplaner.

2. Upphovsparten skall
säkerställa att planen för
räddningstjänst inom anläggningar
med farlig verksamhet utarbetas
och tillämpas. Planerna skall
innefatta lämpliga
räddningstjänståtgärder och andra
åtgärder för att förebygga och
minimera gränsöverskridande
effekter. Upphovsparten skall för
utarbetande av
räddningstjänstplaner förse övriga
berörda parter med de uppgifter den
förfogar över.

3. Varje part skall säkerställa att
planen för räddningstjänst utanför
anläggningar med farlig verksamhet
utarbetas och tillämpas. Planerna
skall innefatta åtgärder som skall
vidtas inom dess territorium för att
förebygga och minimera
gränsöverskridande effekter. Vid
utarbetandet av dessa planer skall
hänsyn tas till de slutsatser som en
analys och utvärdering har lett till,
särskilt sådana omständigheter som
anges i bilaga V, punkt 2 1) - 5).
Berörda parter skall försöka se till
att dessa planer stämmer överens
med varandra. Där det är
ändamålsenligt skall gemensamma
planer för räddningsinsatser utanför
anläggningar utarbetas för att
underlätta vidtagandet av lämpliga
räddningstjänståtgärder.

4. Räddningstjänstplaner bör
revideras regelbundet, eller när
omständigheterna kräver det,
hänsyn bör därvid tas till
erfarenheter från genomförda
räddningsinsatser.

Artikel 9

INFORMATION TILL OCH
DELTAGANDE AV
ALLMÄNHETEN

1. Parterna skall säkerställa att
adekvat information ges
allmänheten i de områden som kan
påverkas av en industriolycka vid
en farlig verksamhet. Denna
information skall ges genom sådana
kanaler som parterna finner
lämpliga, skall innefatta de olika
momenten i bilaga VIII samt bör
beakta de frågor som anges i bilaga
V, punkt 2 1) - 4) och 9).

2. Upphovsparten skall, i enlighet
med bestämmelserna i denna
konvention och när så är möjligt
och lämpligt, ge allmänheten i
områden som kan komma att
påverkas tillfälla att delta i
relevanta förfaranden i syfte att den
skall få framföra sina synpunkter på
och krav på förebyggande åtgärder
och beredskapsåtgärder samt
säkerställa att den utsatta partens
allmänhet ges samma möjligheter
som upphovspartens allmänhet.

3. Parterna skall, i enlighet med
sin rättsordning och, om de så
önskar, på basis av reciprocitet, ge
fysiska eller juridiska personer som
påverkas eller kan komma att
påverkas skadligt av de
gränsöverskridande effekterna av
en industriolycka på en parts
territorium möjlighet att använda
sig av relevanta administrativa och
rättsliga förfaranden, inbegripet
möjligheten att inleda en rättslig
process och anföra talan mot beslut
som rör deras rättigheter,
motsvarande den som finns för
personer inom deras egen
jurisdiktion.

Artikel 10

ALARMERINGSSYSTEM FÖR
INDUSTRIOLYCKOR

1. Parterna skall, i syfte att
erhålla och avsända larm om in-
dustriolyckor som innehåller sådan
information som behövs för att
bekämpa gränsöverskridande
effekter, upprätta och säkerställa
funktionen av kompatibla och
effektiva alarmeringssystem för
industriolyckor på lämpliga nivåer.

2. I händelse av en industriolycka
eller omedelbart hot om en sådan,
vilken medför eller kan komma att
medföra gränsöverskridande
effekter, skall upphovsparten
säkerställa att de utsatta parterna
omedelbart underrättas på lämpliga
nivåer genom alarmeringssystemen
för industriolyckor. Sådana
underrättelser skall innefatta de
moment som finns i bilaga IX.

3. Berörda parter skall säkerställa
att vid en industriolycka eller ett
omedelbart hot om en sådan de
planer för räddningstjänst som
upprättats i enlighet med artikel 8
tillämpas så snart som möjligt och i
den utsträckning som med hänsyn
till omständigheterna är lämpligt.

Artikel 11

INSATSER

l. Parterna skall säkerställa att
adekvata räddningstjänstinsatser
snarast möjligt vidtas i händelse av
en industriolycka eller vid
omedelbart hot om en sådan, varvid
användning av de mest effektiva
metoderna att begränsa och
minimera effekterna skall
användas.

2. I händelse av en industriolycka
eller ett omedelbart hot om en
sådan, vilken medför eller kan
komma att medföra
gränsöverskridande effekter, skall
de berörda parterna säkerställa att
effekterna bedöms, när så är
lämpligt gemensamt, i syfte att
vidta ändamålsenliga insatser. De
berörda parterna skall sträva efter
att samordna sina insatser.

Artikel 12

ÖMSESIDIGT BISTÅND

1. Om en part behöver bistånd i
händelse av en industriolycka, får
den begära sådant bistånd av andra
parter och därvid ange
omfattningen och arten av det
bistånd den begär. Den part som
begäran om bistånd riktar sig till
skall omedelbart fatta ett beslut och
informera den begärande parten
huruvida den har möjlighet att ge
det begärda biståndet samt ange
omfattningen av och villkoren för
det bistånd som skulle kunna
komma i fråga.

2. De berörda parterna skall
samarbeta för att underlätta ett
omedelbart biståndsgivande i
enlighet med punkt 1 i denna
artikel, inbegripet, när så är
lämpligt, åtgärder för att minimera
följderna och effekterna av
industriolyckan och tillhandahålla
bistånd av allmän natur. När
parterna inte har bilaterala eller
multilaterala avtal som täcker
arrangemangen för
tillhandahållande av det ömsesidiga
biståndet, skall detta ges i enlighet
med bilaga X, om parterna inte
kommer överens om annat.

Artikel 13

SKADESTÅNDSANSVAR

Parterna skall stödja lämpliga
internationella ansträngningar i
syfte att utarbeta regler, kriterier
och förfaranden inom
skadeståndsansvarsområdet.

Artikel 14

FORSKNING OCH
UTVECKLING

Parterna skall på lämpligt sätt
inleda och samarbeta i fråga om
forskning om och utveckling av
metoder och teknik för ett
förebyggande av, beredskap för och
insatser vid industriolyckor. I dessa
syften skall parterna uppmuntra och
aktivt främja vetenskapligt och
tekniskt samarbete, inbegripet
forskning om mindre farliga
processer som syftar till att
begränsa allvarliga olycksrisker
samt förebygga och begränsa
följderna av industriolyckor.

Artikel 15

UTBYTE AV INFORMATION

Parterna skall på multilateral eller
bilateral nivå utbyta sådan
information som de kan införskaffa
genom rimliga åtgärder, inbegripet
de uppgifter som finns i bilaga XI.

Artikel 16

UTBYTE AV TEKNOLOGI

1. Parterna skall i
överensstämmelse med sina lagar
och andra författningar samt
rättspraxis underlätta
teknologiutbytet för förebyggande
av, beredskap för och insatser mot
effekterna av industriolyckor,
särskilt genom att främja

(a) utbyte av tillgänglig teknologi
på olika finansiella grunder,

(b) direkta kontakter och
samarbete på industrins område,

(c) utbyte av information och
erfarenhet,

(d) tillhandahållande av tekniskt
bistånd.

2. Vid främjandet av de
verksamheter som närmare anges i
punkt 1 a) - d) i denna artikel, skall
parterna skapa förmånliga villkor
genom att underlätta kontakter och
samarbete mellan lämpliga
organisationer och enskilda
personer inom såväl den privata
som den offentliga sektorn, vilka
har möjlighet att tillhandahålla
teknologi, konstruktions- och
ingenjörstjänster, utrustning eller
finansiering.

Artikel 17

BEHÖRIGA MYNDIGHETER
OCH KONTAKTSTÄLLEN

1. Varje part skall utse eller
upprätta en eller flera behöriga
myndigheter för denna konventions
ändamål.

2. Utan att inverka på andra
överenskommelser på bilateral eller
multilateral nivå skall varje part
utse eller upprätta ett kontaktställe
med uppgifter i fråga om
alarmering om industriolyckor i
enlighet med artikel 10 samt ett
kontaktställe med uppgifter i fråga
om ömsesidigt bistånd enligt artikel
12. Dessa kontaktställen bör helst
vara desamma.

3. Varje part skall inom tre
månader från dagen för denna
konventions ikraftträdande, genom
det sekretariat som avses i artikel
20 underrätta de andra parterna om
vilket organ eller vilka organ den
har utsett som sitt (sina)
kontaktställe(n) och som sin(a)
behöriga myndighet(er).

4. Varje part skall, inom en
månad efter dagen för beslutet,
genom sekretariatet underrätta de
andra parterna om eventuella
ändringar avseende de myndigheter
och kontaktställen som den utsett
enligt punkt 3 i denna artikel.

5. Varje part skall se till att dess
kontaktställe och dess
alarmeringssystem för
industriolyckor i enlighet med
artikel 10 alltid är tillgängliga.

6. Varje part skall se till att dess
kontaktställe och de myndigheter
som ansvarar för att avge och
mottaga framställningar om bistånd
enligt artikel 12 alltid är
tillgängliga.

Artikel 18

PARTSKONFERENSEN

l. Parternas representanter skall
utgöra denna konventions
partskonferens och hålla reguljära
möten. Partskonferensens första
möte skall sammankallas senast ett
år efter dagen för denna
konventions ikraftträdande.
Därefter skall ett möte med
partskonferensen hållas minst en
gång om året eller på skriftlig
begäran av någon part, förutsatt att
denna begäran inom sex månader,
efter det att begäran delgivits dem
av sekretariatet, får stöd av minst
en tredjedel av parterna.

2. Partskonferensen skall

(a) granska tillämpningen av
denna konvention,

(b) fullgöra rådgivande uppgifter
syftande till att stärka parternas
förmåga att förebygga, förbereda
sig för och genomföra insatser mot
de gränsöverskridande effekterna
av industriolyckor samt att
underlätta tillhandahållandet av
tekniskt bistånd och teknisk
rådgivning på begäran av parter
som utsätts för industriolyckor,

(c) på lämpligt sätt upprätta
arbetsgrupper och andra lämpliga
mekanismer för att behandla
ärenden som avser tillämpning och
utveckling av denna konvention
och i detta syfte göra lämpliga
utredningar och sammanställa
annan dokumentation samt lägga
fram rekommendationer för
behandling av partskonferensen,

(d) fullgöra andra uppdrag som
kan vara lämpliga enligt
bestämmelserna i denna
konvention,

(e) vid sitt första möte behandla
och genom consensus anta
arbetsordningen för sina möten.

3. Partskonferensen skall, när den
fullgör sina uppgifter och så anser
lämpligt, även samarbeta med andra
behöriga internationella
organisationer.

4. Partskonferensen skall, vid sitt
första möte, utarbeta ett arbets-
program, särskilt med avseende på
de frågor som behandlas i bilaga
XII. Partskonferensen skall även
besluta om arbetssätt, inbegripet
utnyttjande av nationella centra och
samarbete med behöriga
internationella organisationer samt
upprättande av ett system i syfte att
underlätta genomförandet av denna
konvention, i synnerhet vad avser
ömsesidigt bistånd i händelse av en
industriolycka och som bygger på
relevanta befintliga verksamheter
inom behöriga internationella
organisationer. Som en del av
arbetsprogrammet skall
partskonferensen granska befintliga
nationella, regionala och
internationella centra samt andra
organ och program som syftar till
att samordna information och
ansträngningar vid förebyggande
av, beredskap för och insatser vid
industriolyckor för att fastställa
vilka ytterligare internationella
institutioner eller centra som kan
behövas för att utföra de uppdrag
som är förtecknade i bilaga XII.

5. Partskonferensen skall, vid sitt
första möte, börja beakta
förfaranden för att skapa
fördelaktigare villkor för utbyte av
teknologi för förebyggande av,
beredskap för och insatser mot
effekterna av industriolyckor.

6. Partskonferensen skall anta
riktlinjer och kriterier för att
underlätta identifieringen av farliga
verksamheter för denna
konventions ändamål.

Artikel 19

RÖSTRÄTT

1. Med undantag av det som
föreskrivs i punkt 2 i denna artikel
skall varje part i denna konvention
ha en röst.

2. Regionala organisationer för
ekonomisk integration, enligt
definitionen i artikel 27, skall i
ärenden inom sina
kompetensområden utöva sin
rösträtt med det antal röster som
motsvarar antalet medlemsstater
som är parter i denna konvention.
Sådana organisationer skall inte
utöva sin rösträtt om deras
medlemsstater utövar sin rösträtt
och vice versa.

Artikel 20

SEKRETARIAT

Exekutivsekreteraren för
Ekonomiska kommissionen för
Europa skall fullgöra följande
sekretariatsuppgifter:

(a) sammankalla och förbereda
parternas möten,

(b) till parterna vidarebefordra
rapporter och annan information
som erhållits i enlighet med
bestämmelserna i denna
konvention,

(c) sådana andra uppgifter som
parterna kan komma att besluta om.

Artikel 21

BILÄGGANDE AV TVISTER

1. Om en tvist uppstår mellan en
eller flera parter om tolkningen
eller tillämpningen av denna
konvention, skall de eftersträva en
lösning genom förhandlingar eller
någon annan metod för att bilägga
tvister, som parterna i tvisten kan
godta.

2. Vid undertecknandet,
ratificeringen, godtagandet eller
godkännandet av eller vid
anslutningen till denna konvention
eller vid någon senare tidpunkt kan
en part skriftligen förklara för
depositarien att den, vad gäller en
tvist som inte har bilagts enligt
punkt 1 i denna artikel, godtar ett
av eller båda de följande sätten att
bilägga tvister som obligatoriska i
förhållande till en part som godtar
samma skyldighet:

a) hänskjutande av tvisten till
Internationella domstolen,

b) skiljedom i enlighet med det
förfarande som anges i bilaga XIII.

3. Om de tvistande parterna har
godtagit båda de sätt att lösa tvister
som anges i punkt 2 i denna artikel,
får tvisten hänskjutas endast till
Internationella domstolen, om inte
parterna kommer överens om något
annat.

Artikel 22

BEGRÄNSNINGAR I
TILLHANDAHÅLLANDET AV
INFORMATION

1. Bestämmelserna i denna
konvention skall inte inverka på
parternas rättigheter eller
skyldigheter i enlighet med deras
nationella lagar, förordningar,
administrativa föreskrifter eller
godkänd rättspraxis samt
tillämpliga internationella regler för
att skydda information om
personuppgifter, industriell och
kommersiell sekretess, inklusive
intellektuell äganderätt eller
nationell säkerhet.

2. Om en part ändå bestämmer
sig för att tillhandahålla en annan
part sådan skyddad information,
skall den part som erhåller sådan
skyddad information iaktta den
erhållna informationens konfiden-
tiella natur samt de villkor på vilka
den tillhandahålls och endast
använda den för de syften för vilka
den tillhandahållits.

Artikel 23

TILLÄMPNING

Parterna skall regelbundet
rapportera om tillämpningen av
denna konvention.

Artikel 24

BILATERALA OCH
MULTILATERALA AVTAL

1. Parterna får, i syfte att uppfylla
sina skyldigheter enligt denna
konvention, bibehålla befintliga
eller sluta nya bilaterala eller
multilaterala avtal eller andra
överenskommelser.

2. Bestämmelserna i denna
konvention skall inte inverka på
parternas rätt att vidta, när så är
lämpligt genom ett bilateralt eller
multilateralt avtal, strängare
åtgärder än de som krävs enligt
konventionen.

Artikel 25

BILAGORNAS STATUS

Bilagorna till denna konvention
utgör en integrerad del av
konventionen.

Artikel 26

ÄNDRINGAR I
KONVENTIONEN

l. Varje part får föreslå ändringar
i denna konvention.

2. Texten till en föreslagen
ändring i denna konvention skall
överlämnas i skriftlig form till
exekutivsekreteraren i Ekonomiska
kommissionen för Europa, som
skall skicka ut den till alla parter.
Partskonferensen skall diskutera de
föreslagna ändringarna vid sitt
nästa årsmöte under förutsättning
att exekutivsekreteraren i
Ekonomiska kommissionen för
Europa har skickat ut förslagen till
parterna minst nittio dagar före
mötet.

3. För ändringar i denna
konvention - andra än dem som
avser bilaga I, för vilka förfarandet
anges i punkt 4 i denna artikel,
gäller följande:

(a) ändringar skall antas genom
konsensus av de parter som är
närvarande vid mötet och skall av
depositarien underställas alla parter
för ratifikation, godtagande eller
godkännande,

(b) instrumenten avseende
ratifikation, godtagande eller
godkännande av ändringarna skall
deponeras hos depositarien.
Ändringar som antagits i enlighet
med denna artikel träder i kraft för
parter som har godtagit dem den
nittionde dagen efter dagen för
depositariens mottagande av det
sextonde ratifikations-, godtagande-
eller godkän-nandeinstrumentet,

(c) därefter träder ändringarna i
kraft för varje annan part den
nittionde dagen efter det att parten i
fråga har deponerat sitt instrument
avseende ratifikation, godtagande
eller godkännande av ändringarna.

4. För ändringar i bilaga I gäller
följande:

(a) parterna skall på alla sätt
bemöda sig om att nå en
överenskommelse genom
konsensus. Om alla bemödanden att
nå konsensus har uttömts och ingen
överenskommelse nåtts, skall
ändringarna i sista hand antas med
nio tiondedels majoritet av de vid
mötet närvarande och röstande
parterna. Om ändringarna antagits
av partskonferensen, skall de
meddelas till parterna och
rekommenderas för godkännande,

(b) efter utgången av tolv
månader efter dagen då de
meddelats av exekutivsekreteraren i
Ekonomiska kommissionen för
Europa blir ändringarna i bilaga I
gällande för de parter i denna
konvention som har överlämnat en
underrättelse i enlighet med punkt 4
(c) i denna artikel under
förutsättning att minst sexton parter
inte har överlämnat en sådan
underrättelse,

(c) en part som inte kan
godkänna en ändring i bilaga I i
denna konvention skall skriftligen
underrätta exekutivsekreteraren i
Ekonomiska kommissionen för
Europa om detta inom tolv månader
efter dagen för meddelandet om
antagandet. Exekutivsekreteraren
skall omedelbart underrätta alla
parter om varje sådan mottagen
underrättelse. En part får när som
helst byta ut sin tidigare
underrättelse mot ett godtagande,
och ändringen i bilaga I träder
därefter i kraft för parten i fråga,

(d) i denna punkt avses med
närvarande och röstande parter de
parter som är närvarande och avger
en jaröst eller en nejröst.

Artikel 27

UNDERTECKNANDE

Denna konvention skall vara
öppen för undertecknande i
Helsingfors från den 17 till den 18
mars 1992 och därefter i Förenta
nationernas högkvarter i New York
till den 18 september 1992 av stater
som är medlemmar i Ekonomiska
kommissionen för Europa liksom
av stater som har konsultativ status
vid Ekonomiska kommissionen för
Europa i enlighet med punkt 8 i
Ekonomiska och sociala rådets
resolution 36 (IV) den 28 mars
1947 och av regionala
organisationer för ekonomisk
integration sammansatta av
suveräna stater som är medlemmar
av Ekonomiska kommissionen för
Europa till vilka dess
medlemsstater har givit behörighet
avseende frågor som regleras i
denna konvention, inklusive
behörigheten att ingå avtal
avseende dessa frågor.

Artikel 28

DEPOSITARIE

Förenta nationernas
generalsekreterare skall vara
depositarie för denna konvention.

Artikel 29

RATIFIKATION,
GODTAGANDE,
GODKÄNNANDE OCH
ANSLUTNING

1. Denna konvention skall
ratificeras, godtagas eller
godkännas av de undertecknande
staterna och de regionala
organisationer för ekonomisk
integration som avses i artikel 27.

2. Denna konvention skall vara
öppen för anslutning av de stater
och organisationer som avses i
artikel 27.

3. Varje organisation som avses i
artikel 27, som blir part i denna
konvention utan att någon av dess
medlemsstater är part, skall vara
bunden av alla förpliktelser enligt
konventionen. I fråga om sådana
organisationer där en eller flera av
medlemsstaterna anslutit sig till
konventionen, skall organisationen
och dess medlemsstater besluta om
sitt respektive ansvar för att
fullgöra sina förpliktelser enligt
konventionen. I sådana fall skall
organisationen och
medlemsstaterna inte ha rätt att
samtidigt utöva sina rättigheter
enligt konventionen.

4. De organisationer för regional
ekonomisk integration som avses i
artikel 27 skall i sina instrument
avseende ratifikation, godtagande,
godkännande eller anslutning uppge
omfattningen av sin behörighet vad
gäller frågor som regleras i denna
konvention. Dessa organisationer
skall även underrätta depositarien
om varje väsentlig ändring
beträffande sin behörighet.

Artikel 30

IKRAFTTRÄDANDE

1. Denna konvention träder i
kraft den nittionde dagen efter
deponeringen av det sextonde
ratifikations-, godtagande-,
godkännande- eller
anslutningsinstrumentet.

2. Med avseende på punkt 1 i
denna artikel skall ett instrument
som deponerats av en organisation
som avses i artikel 27 inte räknas
som ett tillägg till dem som
deponerats av medlemsstater i en
sådan organisation.

3. För varje stat eller organisation
som avses i artikel 27, som
ratificerar, godtar eller godkänner
denna konvention eller ansluter sig
till den efter depositionen av det
sextonde ratifikations-, godtagande-
, godkännande- eller
anslutningsinstrumentet, träder
konventionen i kraft den nittionde
dagen efter den dag då en sådan stat
eller organisation deponerat sitt
ratifikations-, godtagande-,
godkännande- eller
anslutningsinstrument.

Artikel 31

FRÅNTRÄDANDE

1. En part får när som helst efter
utgången efter tre år räknat från
dagen för denna konventions
ikraftträdande för parten i fråga
frånträda konventionen genom
skriftlig underrättelse till
depositarien. Varje sådant
frånträdande träder i kraft den
nittionde dagen efter dagen då
depositarien mottagit underrättelse.

2. Ett sådant frånträdande skall
inte påverka tillämpningen av
artikel 4 vad avser en verksamhet
där en underrättelse har gjorts i
enlighet med artikel 4 punkt 1 eller
en begäran om diskussion har gjorts
i enlighet med artikel 4 punkt 2.

Artikel 32

AUTENTISKA TEXTER

Originalet av denna konvention,
där de engelska, franska och ryska
texterna äger lika giltighet, skall
deponeras hos Förenta nationernas
generalsekreterare.

Till bekräftelse härav har
undertecknande, därtill
vederbörligen befullmäktigade,
undertecknat denna konvention.

Som skedde i Helsingfors den 17
mars 1992.

BILAGA I

FARLIGA ÄMNEN FÖR DEFINI-
TION AV FARLIGA VERKSAM-
HETER

Nedan angivna mängder gäller
för varje verksamhet eller grupp av
verksamheter. Då ett
mängdintervall ges i del I är
tröskelmängderna lika med
maximimängderna i varje intervall.
Fem år efter ikraftträdandet av
denna konvention skall den minsta
mängden som anges i varje intervall
bli tröskelmängd om den inte
ändrats.

Då ett ämne eller en beredning
nämnd i del II också faller inom en
kategori i del I, skall den
tröskelmängd som anges i del II
användas.

Vid identifiering av farliga
verksamheter skall parterna ta
hänsyn till den förutsägbara
möjligheten till ökning av de
innefattande riskerna och till
mängderna av de farliga ämnena
och deras inbördes avstånd, vare sig
de är under tillsyn av en eller flera
företagsledningar.

PART I. Categories of substances and preparations not specifically
named in Part II.
DEL I. Kategorier av ämnen och beredningar som inte specifikt nämns
i del II.
Category

Kategori

Threshold Quantity
(Tonnes)
Tröskelmängd
(Ton)

1. Flammable gases 1a) including LPG
Brandfarliga gaser 1a) inklusive LPG

200
2. Highly flammable liquids lb)
Mycket brandfarliga vätskor 1b)

50,000
3. Very toxic 1c)
Mycket giftiga 1c)

20
4. Toxic 1d)
Giftiga 1d)

500-200
5. Oxidizing 1e)
Oxiderande 1e)

500-200
6. Explosive lf)
Explosiva 1f)

200-50
7. Flammable liquids lg) (handled under special
conditions of pressure and temperature)
Brandfarliga vätskor 1g) (hanterade under
speciella tryck- och temperaturbetingelser)

200
8. Dangerous for the environment 1h)
Farliga för miljön 1h)

200

Part II. Named substances
Del II. Namngivna ämnen

Substance

Ämne
Threshold Quantity
(Tonnes)
Tröskelmängd
(Ton)

1. Ammonia
Amoniak

500
2a Ammonium nitrate 2/
Ammoniumnitrat 2/

2,500
b Ammonium nitrate in the form of fertilizers 3/
Ammoniumnitrat i form av gödningsmedel 3/

10,000
3. Acrylonitrile
Akrylnitril

200
4. Chlorine
Klor

25
5. Ethylene oxide
Etylenoxid

50
6. Hydrogen cyanide
Cyanväte

20
7. Hydrogen fluoride
Fluorväte

50
8. Hydrogen sulphide
Svavelväte

50
9. Sulphur diozide
Svaveldioxid

250
10. Sulphur trioxide
Svaveltrioxid

75
11. Lead alkyls
Alkylbly

50
12. Phosgene
Fosgen

0,75
13. Methyl isocyanate
Metylisocyanat

0,15

NOTES

1. Indicative criteria. in the
absence of other appropriate
criteria, Parties may use the
following criteria when classifying
substances or preparations for the
purposes of Part I of this Annex.

(a) FLAMMABLE GASES:
substances which in the gaseous
state at normal pressure and mixed
with air become flammable and
the boiling point lower than 21 C
point of which at normal pressure
is 20 C or below;

(b) HIGHLY FLAMMABLE
LIQUIDS: substances which have
a flash point lower than 21 C and
the boiling point of which at
normal pressure is above 20 C;

(c) VERY TOXIC: substances
with properties corresponding to
those in table 1 or table 2 below,
and which, owing to their physical
and chemical properties, are
capable of creating industrial
accident hazards.
ANMÄRKNINGAR

1. Riktvärdeskriterier. I
avsaknad av andra lämpliga
kriterier kan parterna använda
följande kriterier för klassificering
av ämnen och beredningar enligt
del I av detta annex.

(a) BRANDFARLIGA GASER:
ämnen som i gasformigt tillstånd
vid normalt tryck och blandade
med luft blir brandfarliga och
vilkas kokpunkt vid normalt tryck
är 20 C eller lägre;

(b) MYCKET
BRANDFARLIGA VÄTSKOR:
ämnen som har en lägre flampunkt
än 21 C och vars kokpunkt vid
normalt tryck är högre än 20 C;

(c) MYCKET GIFTIGA: ämnen
med egenskaper motsvarande dem
i tabell 1 eller tabell 2 nedan och
som, beroende på sina fysikaliska
och kemiska egenskaper, kan ge
upphov till risker för
industriolyckor.

TABLE 1
Tabell 1

LD50 (oral/oralt) (1)
LD50 (dermal/dermalt)
(2)

LC50 (3)
mg/kg body weight
mg/kg kroppsvikt
mg/kg body weight
mg/kg kroppsvikt
mg/l (inhalation)
mg/l (inhalation)

LD50 < 25
LD50 < 50
LC50 < 0,5

(1) LD50 oral in rats
LD50 oralt hos råtta
(2) LD50 dermal in rats or rabbits
LD50 dermalt hos råtta eller kanin
(3) LC50 by inhalation (four hours) in rats
LC50 genom inhalation (fyra timmar) hos råtta

TABLE 2
Tabell 2

Discriminating dose
mg/kg body weight < 5
Diskriminerande dos
mg/kg kroppsvikt

where the acute oral toxicity in animals of the substance has been
determined using the fixed-dose procedure. om ämnets akuta orala
toxicitet hos djur har bestämts med metoden med fastställd dos.

(d) TOXIC: substances with properties corresponding to those in table 3
or 4 and having physical and chemical properties capable of creating
industrial accident hazards.
GIFTIGA: ämnen med egenskaper motsvarande dem i tabell 3
eller 4 och med fysikaliska och kemiska egenskaper som kan ge upphov
till risker för industriolyckor.
TABLE 3
Tabell 3

LD50 (oral/oralt) (1)

LD50 (dermal/dermalt)
(2)

LC50 (3)
mg/kg body weight mg/kg body weight mg/1 (inhalation)
mg/kg kroppsvikt
mg/kg body weight mg/kg body weight mg/1 (inhalation)
mg/kg kroppsvikt
mg/l (inhalation)
mg/l (inhalation

25 < LD50 < 200
50 < LD50 < 400
0,5 LC50 < 2

(1) LD50 oral in rats
LD50 oralt hos råtta
(2) LD50 dermal in rats or rabbits
LD50 dermalt hos råtta eller kanin
(3) LC50 by inhalation (four hours) in rats
LC50 genom inhalation (fyra timmar) hos råtta

TABLE 4
Tabell 4

Discriminating dose
mg/kg body weight = 5
Diskriminerande dos
mg/kg kroppsvikt

where the acute oral toxicity in animals of the substance has been
determined using the fixed-dose procedure. om ämnets akuta orala
toxicitet hos djur har bestämts med metoden med fastställd dos.
(e) OXIDIZING: substances
which give rise to highly
exothermic reaction when in
contact with other substances,
particularly flammable substances.

(f) EXPLOSIVE: substances
which may explode under the
effect of flame or which are more
sensitive to shocks or friction than
dinitrobenzene.

(g) FLAMMABLE LIQUIDS:
substances which have a flash
point lower than 55 C and which
remain liquid under pressure,
where particular processing
conditions, such as high pressure
and high temperature, may create
industrial accident hazards.

(h) DANGEROUS FOR THE
ENVIRONMENT: substances
showing the values for acute
toxicity to the aquatic environment
corresponding to table 5.
(e) OXIDERANDE: ämnen som
ger starkt exoterma reaktioner vid
kontakt med andra ämnen, särskilt
brandfarliga ämnen.

(f) EXPLOSIVA: ämnen som
kan explodera vid påverkan av eld
eller som är känsligare för stötar
eller friktion än dinitrobensen.

(g) BRANDFARLIGA
VÄTSKOR: ämnen som har en
lägre flampunkt än 55 C och som
förblir flytande under tryck, då
särskilda processbetingelser,
såsom högt tryck och hög
temperatur, kan ge upphov till
risker för industriolyckor.

(h) FARLIGA FÖR MILJÖN:
ämnen som har värden för akut
toxicitet för den akvatiska miljön
motsvarande tabell 5.

TABLE 5
Tabell 5

LC50 (1)
mg/l
EC50 (2)
mg/l
IC50 (3)
mg/l

LC50 < 10
EC50 < 10
IC50 < 10

(1) LC50 fish (96 hours)
LC50 fisk (96 timmar)
(2) EC50 daphnia (48 hours)
EC50 daphnia (48 timmar)
(3) IC50 algae (72 hours)
IC50 alg (72 timmar)

where the substance is not
readily degradable, or the log Pow
> 3,0 (unless the experimentally
determined BCF < 100).

då ämnet inte är lätt nedbrytbart
eller log Pow > 3,0 (om inte den
experimentellt bestämda BCF <
100).

(i) LD - lethal dose (dödlig dos)
(j) LC - lethal concentration (dödlig koncentration)
(k) EC - effective concentration (effektkoncentration)

(1) IC - inhibiting concentration (inhiberande koncentration)
(m) Pow - partition coefficient octano/water (fördelningskoeffient
octanol/vatten)
(n) BCF - bioconcentration factor (biokoncentrationsfaktor)

2. This applies to ammonium
nitrate and mixtures of ammonium
nitrate where the nitrogen content
derived from the ammonium
nitrate is > 28 % by weight, and to
aqueous solutions of ammonium
nitrate where the concentration of
ammonium nitrate is > 90 % by
weight.

3. This applies to straight
ammonium nitrate fertilizers and
to compound fertilizers where the
nitrogen content derived from the
ammonium nitrate is > 28 % by
weight (a compound fertilizer
contains ammonium nitrate
together with phosphate and/or
potash).

4. Mixtures and preparations
containing such substances shall
be treated in the same way as the
pure substance unless they no
longer exhibit equivalent
properties and are not capable of
producing transboundary effects.

ANNEX II

INQUIRY COMMISSION
PROCEDURE PURSUANT TO
ARTICLES 4 AND 5

1. The requesting Party or
Parties shall notify the secretariat
that it or they is (are) submitting
question (s) to an inquiry
commission established in
accordance with the provisions of
this Annex. The notification shall
state the subject-matter of the
inquiry. The secretariat shall
immediately inform all Parties to
the Convention of this submission.

2. The inquiry commission shall
consist of three members. Both the
requesting party and the other
party to the inquiry procedure
shall appoint a scientific or
technical expert and the two
experts so appointed shall
designate by common agreement a
third expert, who shall be the
president of the inquiry
commission. The latter shall not be
a national of one of the parties to
the inquiry procedure, nor have his
or her usual place of residence in
the territory of one of these
parties, nor be employed by any of
them, nor have dealt with the case
in any other capacity.

3. If the president of the inquiry
commission has not been
designated within two months of
the appointment of the second
expert, the Executive Secretary of
the Economic Commission for
Europe shall, at the request of
either party, designate the
president within a further two-
month period.

4. If one of the parties to the
inquiry procedure dose not appoint
an expert within one month of its
receipt of the notification by the
secretariat, the other party may
inform the Executive Secretary of
the Economic Commission for
Europe, who shall designate the
president of inquiry commission
within a further two-month period.
Upon de-signation, the president
of the inquiry commission shall
request the party which has not
appointed an expert to do so
within a month. If it fails to do so
within that period, the president
shall inform the Executive
Secretary of the Economic
Commission for Europe who shall
make this appointment within a
further two-month period.

5. The inquiry commission shall
adopt its own rules of procedure.

6. The inquiry commission may
take all appropriate measures in
order to carry out its functions.

7. The parties to the inquiry
procedure shall facilitate the work
of the inquire commission and in
particular shall, using all means at
their disposal:

(a) Provide the inquiry
commission with all relevant
documents, facilities and
information;

(b) Enable the inquiry
commission, where necessary, to
call witnesses or experts and
receive their evidence.

8. The parties and the experts
shall protect the confidentiality of
any information they receive in
confidence during the work of the
inquiry commission.

9. If one of the parties to the
inquire procedure does not appear
before the inquiry commission or
fails to present its case, the other
party may request the inquiry
commission to continue the
proceedings and to complete its
work. Absence of a party or failure
of a party to present its case shall
not constitute a bar to the
continuation and completion of the
work of the inquiry commission.

10. Unless the inquiry
commission determines otherwise
because of the particular
circumstances of the matter, the
expenses of the inquiry
commission, including the
remuneration of its members, shall
be borne equally by the parties to
the inquiry procedure. The inquiry
commission shall keep a record of
all its expenses and shall furnish a
final statement thereof to the
parties.

11. Any Party which has an
interest of a factual nature in the
subject-matter of the inquiry
procedure and which may be
affected by an opinion in the
matter may intervene in the
proceedings with the consent of
the inquiry commission.

12. The decisions of the inquiry
commission on matters of the
procedure shall be taken by
majority vote of its members. The
final opinion of the inquiry
commission shall reflect the view
of the majority of its members and
shall include any dissenting view.

13. The inquiry commission
shall present its final opinion
within two months of the date on
which it was established, unless it
finds it necessary to extend this
time-limit for a period which
should not exceed two months.

14. The final opinion of the
inquiry commission shall be based
on accepted scientific principles.
The final opinion shall be
transmitted by the inquiry
commission to the parties to the
inquiry procedure and to the
secretariat.

ANNEX III

PROCEDURES PURSUANT TO
ARTICLE 4

1. A Party of origin may request
consultations with another Party,
in accordance with paragraph 2 to
5 of this Annex, in order to
determine whether that party is an
affected Party.

2. For a proposed or existing
hazardous activity, the Party of
origin shall, for the purposes of
ensuring adequate and effective
consultations, provide for the
notification at appropriate levels of
any Party that it considers may be
an affected Party as early as
possible and no later than when
informing its own public about
that proposed or existing activity.
For existing hazardous activities
such notification shall be provided
no later than two years after the
entry into force of this Convention
for a Party of origin.

3. The notification shall contain,
inter alia:

(a) Information on the
hazardous activity, including any
available information or report,
such as information produced in
accordance with Article 6, on its
possible transboundary effects in
the event of an industrial accident;

(b) An indication of a
reasonable time within which a
response under paragraph 4 of this
Annex is required, taking into
account the nature of the activity;
and may include the information
set out in paragraph 6 of this
Annex.
4. The notified Parties shall
respond to the Party of origin
within the time specified in the
notification, acknowledging
receipt of the notification and
indicating whether they intend to
enter into consultation.

5. If a notified Party indicates
that it does not intend to enter into
consultation, or if it does not
respond within the time specified
in the notification, the provisions
set down in the following
paragraphs of this Annex shall not
apply. In such circumstances, the
right of a Party of origin to
determine whether to carry out an
assessment and analysis on the
basis of its national law and
practice is not prejudiced.

6. Upon receipt of a response
from a notified Party indicating its
desire to enter into consultation,
the Party of origin shall, if it has
not already done so, provide to the
notified Party:

(a) Relevant information
regarding the time schedule for
analysis, including an indication of
the time schedule for the
transmittal of comments;

(b) Relevant information on the
hazardous activity and its
transboundary effects in the event
of an industrial accident;

(c) The opportunity to
participate in evaluations of the
information or any report
demonstrating possible
transboundary effects.

7. An affected Party shall, at the
request of the Party of origin,
provide the latter with reasonably
obtainable information relating to
the area under the jurisdiction of
the affected Party capable of being
affected, where such information
is necessary for the preparation of
the assessment and analysis and
measures. The information shall
be furnished promptly and, as
appropriate, through a joint body
where one exist.

8. The Party of origin shall
furnish the affected Party directly,
as appropriate, or, where one
exists, through a joint body with
the analysis and evaluation
documentation as described in
Annex V, paragraphs 1 and 2.

9. The Parties concerned shall
inform the public in areas
reasonably capable of being
affected by the hazardous activity
and shall arrange for the
distribution of the analysis and
evaluation documentation to it and
to authorities in the relevant areas.
The Parties shall ensure them an
opportunity for making comments
on, or objections to, the hazardous
activity and shall arrange for their
views to be submitted to the
competent authority of the Party of
origin, either directly to that
authority or, where appropriate,
through the Party of origin, within
a reasonable time.

10. The Party of origin shall,
after completion of the analysis
and evaluation documentation,
enter without undue delay into
consultations with the affected
Party concerning, inter alia, the
transboundary effects of the
hazardous activity in the event of
an industrial accident, and
measures to reduce or eliminate its
effects. The consultation may
relate to:
(a) Possible alternatives to the
hazardous activity, including the
no-action alternative, and possible
measures to mitigate
transboundary effects at the
expense of the Party of origin;

(b) Other form of possible
mutual assistance for reducing any
transboundary effects;

(c) Any other appropriate
matters.

The Parties concerned shall, on
the commencement of such
consultations, agree on a
responsible time-frame for the
duration of the consultation
period. Any such consultations
may be conducted through an
appropriate joint body, where one
exists.

11. The Parties concerned shall
ensure that due account is taken of
the analysis and evaluation, as
well as on the comments received
pursuant to paragraph 9 of this
Annex and of the outcome of the
consultations referred to in
paragraph 10 of this Annex.

12. The Party of origin shall
notify the affected Parties of any
decision on the activity, along with
the reasons and considerations on
which it was based.

13. If, after additional and
relevant information concerning
the transboundary effects of
hazardous activity and which was
not available at the time
consultations were held with
respect to that activity, becomes
available to a Party concerned, that
party shall immediately inform the
other Party or Parties concerned. If
one of the Parties concerned so
requests, renewed consultations
shall be held.

ANNEX IV

PREVENTIVE MEASURES
PURSUANT TO ARTICLE 6

The following measures may be
carried out, depending on national
laws and practices, by Parties,
competent authorities, operators,
or by joint efforts:

1. The setting of general or
specific safety objectives:

2. The adoption of legislative
provisions or guidelines
concerning safety measures and
safety standards;

3. The identification of those
hazardous activities which require
special preventive measures,
which may include a licensing or
authorization system;

4. The evaluation of risk
analyses or of safety studies for
hazardous activities and an action
plan for the implementation of
necessary measures;

5. The provision to the
competent authorities of the
information needed to assess risks;

6. The application of the most
appropriate technology in order to
prevent industrial accidents and
protect human beings and the
environment;

7. The undertaking, in order to
prevent industrial accidents, of the
appropriate education and training
of all persons engaged in
hazardous activities on-site under
both normal and abnormal
conditions;

8. The establishment of internal
managerial structures and
practices designed to implement
and maintain safety regulations
effectively;

9. The monitoring and auditing
of hazardous activities and the
carrying out of inspections.

ANNEX V

ANALYSIS AND
EVALUATION

l. The analysis and evaluation of
the hazardous activity should be
performed with a scope and to a
depth which vary depending on the
purpose for which they are carried
out.

2. The following table
illustrates, for the purposes of the
related Articles, matters which
should be considered in the
analysis and evaluation, for the
purposes listed:
-----------------------------------------
Purpose of analysis

Emergency planning under
article 8

Matters to be considered:

(1) The quantities and properties
of hazardous substances on the
site;

(2) Brief descriptive scenarios
of a representative sample of
industrial accidents possibly
arising from the hazardous
activity, including an indication of
the likelihood of each;

(3) For each scenario:

(a) The approximate quantity of
a release;

(b) The extent and severity of
the resulting consequences both
for people and for the non-human
environment in favourable and
unfavourable conditions, including
the extent of resulting hazard
zones;

(c) The time-scale within which
the industrial accident could
develop from the initiating event;

(d) Any action which could be
taken to minimize the likelihood of
escalation.

(4) The size and distribution of
the population in the vicinity,
including any large concentrations
of people potentially in the hazard
zone;

(5) The age, mobility and
susceptibility of that population.
-----------------------------------------

Decision-making on siting under
article 7.

In addition to items (1) to (5)
above:

(6) The severity of the harm
inflicted on people and the
environment, depending on the
nature and circumstances of the
release;

(7) The distance from the
location of the hazardous activity
at which harmful effects on people
and the environment may
reasonably occur in the event of an
industrial accident;

(8) The same information not
only for the present situation but
also for planned or reasonably
foreseeable future developments.

-----------------------------------------
Information to the public under
Article 9
-----------------------------------------
In addition to items (1) to (4)
above:

(9) The people who may be
affected by an industrial accident.

Preventive measures under
Article 6

1n addition to items (4) to (9)
above, more detailed versions of
the descriptions and assessments
set out in items (1) to (3) will be
needed for preventive measures. In
addition to those descriptions and
assessments, the following matters
should also be covered:

(10) The conditions and
quatities in which hazardous
materials are handled;

(11) A list of the scenarios for
the types of industrial accidents
with serious effects, to include
examples covering the full range
of incident size and the possibility
of effects from adjacent activities;

(12) For each scenario, a
description of the events which
could initiate an industrial accident
and the steps whereby it could
escalate;

(13) An assessment, at least in
general terms, of the likelihood of
each step occurring, taking into
account the arrangements in (14);

(14) A description of the
preventive measures in terms of
both equipment and procedures
designed to minimize the
likelihood of each step occurring;

(15) An assessment of the
effects that deviations from normal
operating conditions could have,
and the consequent arrangements
for safe shut-down of the
hazardous activity or any part
thereof in an emergency, and of
the need for staff training to ensure
that potentially serious deviations
are recognized at an early stage
and appropriate action taken;

(16) An assessment of the
extent to which modifications,
repair work and maintenance work
on the hazardous activity could
place the control measures at risk,
and the consequent arrangements
to ensure that control is
maintained.

ANNEX VI

DECISION-MAKING ON
SITING PURSUANT TO
ARTICLE 7

The following illustrates the
matters which should be
considered pursuant to Article 7:

1. The results of risk analysis
and evaluation, including an
evaluation pursuant to Annex V of
the physical characteristics of the
area in which the hazardous
activity is being planned;

2. The results of consultations
and public participation processes;

3. An analysis of the increase or
decrease of the risk caused by any
development in the territory of the
affected Party in relation to an
existing hazardous activity in the
territory of the Party of origin;

4. The evaluation of the
environmental risks, including any
transboundary effects;

5. An evaluation of the new
hazardous activities which could
be a source of risk;

6. A consideration of the siting
of new, and significant
modifications to existing
hazardous activities at a safe
distance from existing centres of
population, as well as the
establishment of a safety area
around hazardous activities; within
such areas, developments which
would increase the populations at
risk, or otherwise increase the
severity of the risk, should be
closely examined.

ANNEX VII

EMERGENCY PREPAREDNESS
MEASURES PURSUANT TO
ARTICLE 8

1. All contingency plans, both
on- and off site, should be
coordinated to provide a
comprehensive and effective
response to industrial accidents.

2. The contingency plans should
include the actions necessary to
localize emergencies and to
prevent or minimize their
transboundary effects. They
should also include arrangements
for warning people and, where
appropriate, arrangements for their
evacuation, other protective or
rescue actions and health services.

3. Contingency plans should
give on-site personnel, people who
might be affected off site and
rescue forces, details of technical
and organizational procedures
which are appropriate for response
in the event of an industrial
accident capable of having
transboundary effects and to
prevent and minimize effects on
people and the environment, both
on and off site.

4. Examples of matters which
could be covered by on-site
contingency plans include:

(a) Organizational roles and
responsibilities on site for dealing
with an emergency;

(b) A description of the action
which should be taken in the event
of an industrial accident, or an
imminent threat thereof, in order
to control the condition or event,
or details of where such a
description can be found;

(c) A description of the
equipment and resources available;

(d) Arrangements for providing
early warning of industrial
accidents to the public authority
responsible for the off-site
emergency response, including the
type of information which should
be included in an initial warning
and the arrangements for
providing more detailed
information as it becomes
available;

(e) Arrangements for training
personnel in the duties they will be
expected to perform.

5. Examples of matters which
could be covered by off site
contingency plans include:

(a) Organizational roles and
responsibilities off site for dealing
with an emergency, including how
integration with one-site plans is
to be achieved;

(b) Methods and procedures to
be followed by emergency and
medical personnel;

(c) Methods for rapidly
determining the affected area;

(d) Arrangements for ensuring
that prompt industrial accident
notification is made to affected or
potentially affected Parties and
that that liaison is maintained
subsequently;

(e) Identification of resources
necessary to implement the plan
and the arrangements for
coordination;

(f) Arrangements for providing
information to the public
including, where appropriate, the
arrangements for reinforcing and
repeating the information provided
to the public pursuant to Article 9;

(g) Arrangements for training
and exercises.

6. Contingency plans could
include the measures for:
treatment; collection; clean-up;
storage; removal and safe disposal
of hazardous substances and
contaminated material; and
restoration.

ANNEX VIII

INFORMATION TO THE
PUBLIC PURSUANT TO
ARTICLE 9

1. The name of the company,
address of the hazardous activity
and identification by position held
of the person giving the
information;

2. An explanation in simple
terms of the hazardous activity,
including the risks;

3. The common names or the
generic names or the general
danger classification of the
substances and preparations which
are involved in the hazardous
activity, with an indication of their
principal dangerous
characteristics;

4. General information resulting
from an environmental impact
assessment, if available and
relevant;

5. The general information
relating to the nature of an
industrial accident that could
possibly occur in the hazardous
activity, including its potential
effects on the population and the
environment;

6. Adequate information on how
the affected population will be
warned and kept informed in the
event of an industrial accident;

7. Adequate information on the
actions the affected population
should take and on the behaviour
they should adopt in the event of
an industrial accident;

8. Adequate information on
arrangements made regarding the
hazardous activity, including
liaison with the emergency
services, to deal with industrial
accidents, to reduce the severity of
the industrial accidents and to
mitigate their effects;

9. General information on the
emergency services off site
contingency plan, drawn up to
cope with any off site effects,
including the transboundary
effects of an industrial accident;

10. General information on
special requirements and
conditions to which the hazardous
activity is subject according to the
relevant national regulations
and/or administrative provisions,
including licensing or
authorization systems;

11. Details of where further
relevant information can be
obtained.

ANNEX IX

INDUSTRIAL ACCIDENT
NOTIFICATION SYSTEMS
PURSUANT TO ARTICLE 10

1. The industrial accident
notification systems shall enable
the speediest possible transmission
of data and forecast according to
previously determined codes using
compatible data-transmission and
data-treatment systems for
emergency warning and response,
and for measures to minimize and
contain the consequences of
transboundary effects, taking
account of different needs at
different levels.

2. The industrial accident
notification shall include the
following:

(a) The type and magnitude of
the industrial accident, the
hazardous substances involved (if
known), and the severity of its
possible effects;

(b) The time of occurrence and
exact location of the accident;

(c) Such other available
information as necessary for an
efficient response to the industrial
accident.

3. The industrial accident
notification shall be supplemented
at appropriate intervals, or
whenever required, by further
relevant information on the
development of the situation
concerning transboundary effects.

4. Regular tests and reviews of
the effectiveness of the industrial
accident notification systems shall
be undertaken, including the
regular training of the personnel
involved. Where appropriate, such
tests, reviews and training shall be
performed jointly.

ANNEX X

MUTUAL ASSISTANCE
PURSUANT TO ARTICLE 12

1. The overall direction, control,
coordination and supervision of
the assistance is the responsibility
of the requesting Party. The
personnel involved in the assisting
operation schall act in accordance
with the relevant laws of the
requesting Party. The appropriate
authorities of the requesting Party
shall cooperate with the authority
designated by the assisting party,
pursuant to Article 17, as being in
charge of the immediate
operational supervision of the
personnel and the equipment
provided by the assisting Party.

2. The requesting Party shall, to
the extent of its capabilities,
provide local facilities and
services for the proper and
effective administration of the
assistance, and shall ensure the
protection of personnel, equipment
and materials brought into its
territory by, or on behalf of, the
assisting Party for such a purpose.

3. Unless otherwise agreed by
the Parties concerned, assistance
shall be provided at the expense of
the requesting Party. The assisting
party may at any time waive
wholly or partly the
reimbursement of costs.

4. The requesting Party shall use
its best efforts to afford to the
assisting Party and persons acting
on its behalf the privileges,
immunities or facilities necessary
for the expeditious performance of
their assistance functions. The
requesting Party shall not be
required to apply this provision to
its own nationals or permanent
residents or to afford them the
privileges and immunities referred
to above.

5. A Party shall, at the request of
the requesting or assisting Party,
endeavour to facilitate the transit
through its territory of duly
notified personnel, equipment and
property involved in the assistance
to and from the requesting Party.

6. The requesting Party shall
facilitate the entry into, stay in and
departure from its national
territory of duly notified personnel
and of equipment and property
involved in the assistance.

7. With regard to acts resulting
directly from the assistance
provided, the requesting Party
shall, in respect of the death of or
injury to persons, damage to or
loss of property, or damage to the
environment caused within its
territory in the course of the
provision of the assistance
requested, hold harmless and
indemnify the assisting Party or
persons acting on its behalf and
compensate them for death or
injury suffered by them and for
loss of or damage to equipment or
other property involved in the
assistance. The requesting Party
shall be responsible for dealing
with claims brought by third
parties against the assisting Party
or persons acting on its behalf.

8. The Parties concerned shall
cooperate closely in order to
facilitate the settlement of legal
proceedings and claims which
could result from assistance
operations.

9. Any party may request
assistance relating to the medical
treatment or the temporary
relocation in the territory of
another Party of persons involved
in an accident.

10. The affected or requesting
Party may at any time, after
appropriate consultations and by
notification, request the
termination of assistance received
or provided under this Convention.
Once such a request has been
made, the Parties concerned shall
consult one another with a view to
making arrangements for the
proper termination of the
assistance.

ANNEX XI

EXCHANGE OF
INFORMATION PURSUANT
TO ARTICLE 15

Information shall include the
following elements, which can
also be the subject of multilateral
and bilateral cooperation:

(a) Legislative and
administrative measures, policies,
objectives and priorities for
prevention, preparedness and
response, scientific activities and
technical measures to reduce the
risk of industrial accidents from
hazardous activities, including the
mitigation of transboundary
effects;

(b) Measures and contingency
plans at the appropriate level
affecting other Parties;

(c) Programmes for monitoring,
planning, research and
development, including their
implementation and surveillance;

(d) Measures taken regarding
prevention of, preparedness for
and response to industrial
accidents;

(e) Experience with industrial
accidents and cooperation in
response to industrial accidents
with transboundary effects;

(f) The development and
application of the best available
technologies for improved
environmental protection and
safety;

(g) Emergency preparedness and
response;

(h) Methods used for the
prediction of risks, including
criteria for the monitoring and
assessment of transboundary
effects.

ANNEX XII

TASKS FOR MUTUAL
ASSISTANCE PURSUANT TO
ARTICLE 18, PARAGRAPH 4

1. Information and data
collection and dissemination

(a) Establishment and operation
of an industrial accident
notification system that can
provide information on industrial
accidents and on experts, in order
to involve the experts as rapidly as
possible in providing assistance;

(b) Establishment and operation
of a data bank for the reception
processing and distribution of
necessary information on
industrial accidents, including
their effects, and also on measures
applied and their effectiveness;

(c) Elaboration and maintenance
of a list of hazardous substances,
including their relevant
characteristics, and of information
on how to deal with those in the
event of an industrial accident;

(d) Establishment and
maintenance of a register of
expects to provide consultative
and other kinds of assistance
regarding preventive, preparedness
and response measures, including
restoration measures;

(e) Maintenance of a list of
hazardous activities;

(f) Production and maintenance
of a list of hazardous substances
covered by the provisions of
Annex I, Part I.

2. Research, training and
methodologies

(a) Development and provision
of models based on experience
from industrial accidents, and
scenarios for preventive,
preparedness and response
measures;

(b) Promotion of education and
training, organization of
international symposia and
promotion of cooperation in
research and development.

3. Technical assistance

(a) Fulfillment of advisory
functions aimed at strengthening
the ability to apply preventive,
preparedness and response
measures;

(b) Undertaking, at the request
of a Party, of inspections of its
hazardous activities and the
provision of assistance in
organizing its national inspections
according to the requirements of
this Convention.

4. Assistance in the case of an
emergency

Provision, at the request of a
Party, of assistance by, inter alia,
sending experts to the site of an
industrial accident to provide
consultative and other kinds of
assistance in response to the
industrial accident.

ANNEX XIII

ARBITRATION

1. The claimant Party or Parties
shall notify the secretariat that the
Parties have agreed to submit the
dispute to arbitration pursuant to
Article 21, paragraph 2 of this
Convention. The notification shall
state the subject-matter of
arbitration and inchule, in
particular, the Articles of this
Convention, the interpretation or
application of which is at issue.
The secretariat shall forward the
information received to all Parties
to this Convention.

2. The arbitral tribunal shall
consist of three members. Both the
claimant Party or Parties and the
other Party or Parties to the
dispute shall appoint an arbitrator,
and the two arbitrators so
appointed shall designate by
common agreement the third
arbitrator, who shall be the
president of the arbitral tribunal.
The latter shall not be a national of
one of the parties to the dispute,
nor have his or her usual place of
residence in the territory of one of
these parties, nor be employed by
any of them, nor have dealt with
the case in any other capacity.

3. If the president of the arbitral
tribunal has not been designated
within two months of the
appointment of the second
arbitrator, the Executive Secretary
of the Economic Commission for
Europe shall, at the request of
either party to the dispute,
designate the president within a
further twomonth period.

4. If one of the parties to the
dispute does not appoint an
arbitrator within two months of the
receipt of the request, the other
party may so inform the Executive
Secretary of the Economic
Commission for Europe, who shall
designate the president of the
arbitral tribunal within a further
two-month period. Upon
designation, the president of the
arbitral tribunal shall request the
party which has not appointed an
arbitrator to do so within two
months. If it fails to do so within
that period, the president shall
inform the Executive Secretary of
the Economic Commission for
Europe, who shall make this
appointment within a further two-
month period.

5. The arbitral tribunal shall
render its decision in accordance
with international law and in
accordance with the provisions of
this Convention.

6. Any arbitral tribunal
constituted under the provisions
set out herein shall draw up its
rules of procedure.

7. The decisions of the arbitral
tribunal, both on procedure and on
substance, shall be taken by
majority vote of its members.

8. The tribunal may take all
appropriate measures to establish
the facts.

9. The parties to the dispute
shall facilitate the work of the
arbitral tribunal and, in particular
shall, using all means at their
disposal:

(a) Provide the tribunal with all
relevant documents, facilities and
information;

(b) Enable the tribunal, where
necessary, to call witnesses or
experts and receive their evidence.

10. The parties to the dispute
and the arbitrators shall protect the
confidentiality of any information
they receive in confidence during
the proceedings of the arbitral
tribunal.

11. The arbitral tribunal may, at
the request of one of the parties,
recommend interim measures of
protection.

12. If one of the parties to the
dispute does not appear before the
arbitral tribunal or fails to defend
its case, the other party may
request the tribunal to continue the
proceedings and to render its final
decision. Absence of a party or
failure of a party to defend its case
shall not constitute a bar to the
proceedings.

13. The arbitral tribunal may
hear and determine counter-claims
arising directly out of the subject-
matter of the dispute.

14. Unless the arbitral tribunal
determines otherwise because of
the particular circumstances of the
case, the expenses of the tribunal,
including the remuneration of its
members, shall be borne equally
by the parties to the dispute. The
tribunal shall keep a record of all
its expenses and shall furnish a
final statement thereof to the
parties to the dispute.

15. Any Party to this
Convention which has an interest
of a legal nature in the subject-
matter of the dispute and which
may be affected by a decision in
the case, may intervene in the
proceedings with the consent of
the tribunal.

16. The arbitral tribunal shall
render its award within five
months of the date on which it is
established unless it finds it
necessary to extend the time-limit
for a period which should not
exceed five months.

17. The award of the arbitral
tribunal shall be accompanied by a
statement of reasons. It shall be
final and binding upon all parties
to the dispute. The award will be
transmitted by the arbitral tribunal
to the parties to the dispute and to
the secretariat. The secretariat will
forward the information received
to all Parties to this Convention.

18. Any dispute which may arise
between the parties concerning the
interpretation or execution of the
award may be submitted by either
party to the arbitral tribunal which
made the award or, if the latter
cannot be seized thereof, to
another tribunal constituted for
this purpose in the same manner as
the first.
2. Här avses ammoniumnitrat
och blandningar innehållande
ammoniumnitrat där
kväveinnehållet härrörande från
ammoniumnitratet är > 28 vikt-%
samt vattenlösningar av
ammoniumnitrat där
koncentrationen av
ammoniumnitrat är > 90 vikt-%.

3. Här avses gödningsmedel av
ren ammoniumnitrat och
sammansatta gödningsmedel där
kväveinnehållet härrörande från
ammoaiumnitratet är > 28 vikt-%
(ett sammansatt gödningsmedel
innehåller ammoniumnitrat
tillsammans med fosfat och/eller
pottaska).

4. Blandningar och beredningar
innehållande sådana ämnen skall
behandlas på samma sätt som det
rena ämnet om de fortfarande
uppvisar likvärdiga egenskaper
och är i stånd att åstadkomma
gränsöverskridande effekter.

BILAGA II

FÖRFARANDE I
UNDERSÖKNINGSKOMMISSI
ON I ENLIGHET MED
ARTIKLARNA 4 OCH 5

1. Den begärande parten eller de
begärande parterna skall underrätta
sekretariatet om att den eller de
hänskjuter frågor till en
undersökningskommission som
upprättats i enlighet med
bestämmelserna i denna bilaga.
Underrättelsen skall ange
huvudärendet i förfrågan.
Sekretariatet skall omedelbart
underrätta alla konventionsparter
om denna framställan.

2. Undersökningskommissionen
skall bestå av tre ledamöter. Både
den begärande parten och den
andra parten i
undersökningsförfarandet skall
utse en vetenskaplig eller teknisk
expert, och de två experterna som
utsetts på detta sätt skall
gemensamt utse en tredje expert,
som skall vara ordförande i
undersökningskommissionen.
Denne skall inte vara medborgare
hos någon av parterna i
undersökningsförfarandet och inte
heller vara permanent bosatt inom
något av dessa parters territorier,
vara anställd av någon av dem
eller ha befattat sig med frågan i
någon annan egenskap.

3. Om ordföranden i
undersökningskommissionen inte
har utsetts inom två månader från
det att den andra experten har
utsetts, skall exekutivsekreteraren i
Ekonomiska kommissionen för
Europa, på endera partens begäran,
utse ordföranden inom ytterligare
en tvåmånadersperiod.

4. Om någon av parterna i
undersökningsförfarandet inte
utser en expert inom en månad
från mottagandet av underrättelsen
från sekretariatet, kan den andra
parten informera
exekutivsekreteraren för
Ekonomiska kommissionen för
Europa, som då skall utse
ordföranden i
undersökningskommissionen inom
två månader. Sedan ordföranden i
undersökningskommissionen blivit
utsedd, skall han anmoda den part
som inte har utsett en expert att
göra detta inom en månad. Om
parten inte gör detta inom denna
period skall ordföranden
underrätta exekutivsekreteraren för
Ekonomiska kommissionen för
Europa, som skall göra denna
utnämning inom ytterligare en
tvåmånadersperiod.

5. Undantagskommissionen
skall anta sina egna
procedurregler.

6. Undersökningskommissionen
får vidta alla lämpliga åtgärder för
att genomföra sitt uppdrag.

7. Parterna i
undersökningsförfarandet skall
underlätta
undersökningskommissionens
arbete och skall särskilt, genom att
använda alla tillgängliga medel,

a) förse
undersökningskommissionen med
all relevant dokumentation,
utrustning och information, och

b) göra det möjligt för
undersökningskommissionen att
vid behov kalla vittnen eller
experter för att få del av deras
utsagor.

8. Parterna och experterna skall
skydda alla konfidentiella
uppgifter som de erhåller i
förtroende under den tid som
undersökningskommissionen
arbetar.

9. Om någon av parterna i
undersökningsförfarandet inte
inställer sig hos
undersökningskommissionen eller
inte lägger fram sin sak, kan den
andra parten begära att
undersökningskommissionen
fortsätter förfarandet och avslutar
sitt arbete. En parts frånvaro eller
en parts underlåtenhet att lägga
fram sin sak skall inte utgöra ett
hinder för att fortsätta och fullfölja
undersökningskommissionens
arbete.

10. Om inte
undersökningskommissionen
beslutar annat på grund av
särskilda omständigheter, skall
undersökningskommissionens
utgifter, inklusive ersättning till
ledamöterna, bäras till lika delar
av parterna i
undersökningsförfarandet.
Undersökningskommissionen skall
bokföra alla sina utgifter och
tillställa parterna slutredovisning
över dessa.

11. Varje part som har ett sakligt
intresse av den fråga som
behandlas i
undersökningsförfarandet och som
kan påverkas av ett utlåtande i
frågan kan intervenera i
förfarandet med tillstånd av
undersökningskommissionen.

12.
Undersökningskommissionens
beslut rörande procedurfrågor
skall fattas med majoritetsbeslut.
Undersökningskommissionens
slutliga utlåtande skall redovisa
majoritetens åsikt och innefatta
varje avvikande åsikt.

13.
Undersökningskommissionen skall
presentera sitt slutliga utlåtande
inom två månader från den dag då
den bildades, om den inte finner
det nödvändigt att förlänga
tidsperioden som inte bör
överskrida två månader.

14.
Undersökningskommissionens
slutliga utlåtande skall baseras på
erkända vetenskapliga principer.
Undersökningskommissionen skall
vidarebefordra sitt slutliga
utlåtande till parterna i
undersökningsförfarandet och till
sekretariatet.

BILAGA III

FÖRFARANDEN I ENLIGHET
MED ARTIKEL 4

1. En upphovspart kan begära
konsultationer med en annan part,
i enlighet med punkterna 2 - 5 i
denna bilaga, i syfte att fastställa
huruvida denna part är en berörd
part.

2. För en föreslagen eller
befintlig farlig verksamhet skall
upphovsparten för att säkerställa
lämpliga och effektiva
konsultationer se till att varje part
som den anser vara en berörd part
underrättas på lämpliga nivåer så
tidigt som möjligt och senast när
den informerar sin egen allmänhet
om den föreslagna eller befintliga
verksamheten. Vad avser befintlig
farlig verksamhet skall en sådan
underrättelse ske senast två år efter
det att denna konvention har trätt i
kraft för en upphovspart.

3. Underrättelsen skall bland
annat innehålla

a) information om den farliga
verksamheten, inklusive varje
tillgänglig information eller
rapport, såsom information
framtagen i enlighet med artikel 6,
om dess möjliga
gränsöverskridande effekter i
händelse av en industriolycka,

b) en uppgift om en rimlig
tidsperiod, inom vilken ett svar
enligt punkt 4 i denna bilaga krävs,
med hänsyn till verksamhetens art,
och kan även omfatta den
information som anges i punkt 4
av denna bilaga,

4. De parter som underrättats
skall inom den tid som anges i
underrättelsen svara
upphovsparten och därvid erkänna
mottagandet av underrättelsen
samt ange om de avser inleda
konsultationer.

5. Om en part som underrättats
uppger att den inte avser att inleda
konsultationer, eller om den inte
svarar inom den tid som anges i
underrättelsen, skall
bestämmelserna i de följande
punkterna i denna bilaga inte
tillämpas. Under sådana
omständigheter utgör detta inget
hinder för upphovsparten att
bestämma huruvida den skall
genomföra en bedömning och en
analys på grundval av sin
nationella lagstiftning och
rättspraxis.

6. Sedan upphovsparten mottagit
ett svar från en part som
underrättats, med uppgift om dess
önskan att inleda konsultationer,
skall upphovsparten, om så inte
redan skett, lämna den
underrättade parten

a) relevant information om
tidsplanen för analys, inbegripet
en uppgift om tidsplanen för
överlämnande av kommentarer,

b) relevant information om den
farliga verksamheten och dess
gränsöverskridande effekter i
händelse av en industriolycka,

c) tillfälle att delta i
utvärderingar av information eller
varje rapport om möjliga
gränsöverskridande effekter.

7. En berörd part skall, på
begäran av upphovsparten, förse
denna med den information som
rimligen kan erhållas rörande det
område under den berörda partens
jurisdiktion som kan beröras, när
sådan information är nödvändig
för förberedandet av bedömning,
analys och åtgärder. Informationen
skall lämnas omedelbart och, om
så är lämpligt, genom ett
gemensamt organ, där ett sådant
finns.

8. Upphovsparten skall direkt
tillställa den berörda parten, om så
är lämpligt, eller genom ett
gemensamt organ, där ett sådant
finns, dokumentation om analys
och bedömning enligt bilaga V,
punkterna 1 och 2.

9. De berörda parterna skall
underrätta allmänheten i områden
som rimligen kan tänkas bli
påverkade av den farliga
verksamheten samt ordna med
distribution av dokumentationen
om analys och bedömning till
denna och till myndigheter inom
de berörda områdena. Parterna
skall se till att de får tillfälle att
kommentera eller invända emot
den farliga verksamheten samt att
deras synpunkter inom rimlig tid
underställs upphovspartens
behöriga myndighet, antingen
direkt till myndigheten eller, när så
är lämpligt, genom upphovsparten.

10. Upphovsparten skall efter att
ha färdigställt dokumentationen
om analys och bedömning utan
oskälig tidsåtgång inleda
konsultationer med den berörda
parten rörande bland annat den
farliga verksamhetens
gränsöverskridande effekter i
händelse av en industriolycka och
åtgärder för att minska eller
eliminera dess effekter.
Konsultationerna kan avse

a) möjliga alternativ till den
farliga verksamheten, inklusive
alternativet inga åtgärder, samt
eventuella åtgärder för att
begränsa gränsöverskridande
effekter på upphovspartens
bekostnad,

b) andra former av möjligt
ömsesidigt bistånd för att minska
gränsöverskridande effekter,

c) andra lämpliga frågor.

De berörda parterna skall, när
sådana konsultationer inleds,
komma överens om en rimlig
tidsram för konsultationsperiodens
längd. Sådana konsultationer skall
ledas av ett lämpligt gemensamt
organ, där det finns ett sådant.

11. De berörda parterna skall
säkerställa att vederbörlig hänsyn
tas till analysen och bedömningen
samt till de kommentarer som
erhållits i enlighet med punkt 9 i
denna bilaga och till resultatet av
de konsultationer som det hän-
visas till i punkt 10 av denna
bilaga.

12. Upphovsparten skall
underrätta de berörda parterna om
varje beslut om verksamheten
samt om de skäl och beaktanden
som låg till grund för detta.

13. Om ytterligare relevant
information om de
gränsöverskridande effekterna av
en farlig verksamhet, som inte var
tillgänglig vid tidpunkten för
konsultationerna om verksamheten
i fråga, blir tillgänglig för en
berörd part, skall denna part
omedelbart underrätta den andra
berörda parten eller de andra
berörda parterna. Om en av de
berörda parterna begär detta, skall
förnyade konsultationer äga rum.

BILAGA IV

FÖREBYGGANDE ÅTGÄRDER
ENLIGT ARTIKEL 6

Följande åtgärder får, med
hänsyn till nationella lagar och
sedvänjor, vidtas av parterna,
behöriga myndigheter,
företagsledningar eller med
gemensamma ansträngningar:

1. Uppsättande av allmänna eller
särskilda mål rörande säkerheten.

2. Antagande av legislativa
bestämmelser eller riktlinjer
rörande säkerhetsåtgärder och
säkerhetsnormer.

3. Identifiering av sådana farliga
verksamheter som kräver speciella
förebyggande åtgärder, som kan
inkludera ett system för
licensgivning eller auktorisation.

4. Utvärdering av riskanalyser
eller säkerhetsstudier rörande
farliga verksamheter samt en
aktionsplan för genomförande av
nödvändiga åtgärder.

5. Tillförande av erforderlig
information för bedömning av
risker till behöriga myndigheter.

6. Användning av lämpligaste
teknologi i syfte att förhindra
industriolyckor och skydda
människor och miljö.

7. Genomförande, i syfte att
förhindra industriolyckor, av
lämplig utbildning och övning av
alla de personer som på platsen är
sysselsatta inom farliga
verksamheter under såväl normala
som onormala förhållanden.

8. Upprättande av interna
ledningsstrukturer och sedvänjor,
avsedda att effektivt tillämpa och
upprätthålla
säkerhetsbestämmelser.

9. Övervakning och granskning
av farliga verksamheter samt
genomförande av inspektioner.

BILAGA V

ANALYS OCH BEDÖMNING

1. Analysen och bedömningen
av den farliga verksamheten bör
utföras i en omfattning och med en
grundlighet som kan variera
beroende på syftet.

2. Följande uppställning belyser,
vad avser de berörda artiklarna, de
frågor som bör beaktas i analysen
och bedömningen i angivna syften:

-----------------------------------------
Analysens syfte

Räddningstjänstberedskap enligt
artikel 8

Frågor att beakta:

1) Mängder av och egenskaper
hos farliga ämnen inom
anläggningen.

2) Korta beskrivande scenarier
av representativa exempel på
industriolyckor som kan bli en
följd av den farliga verksamheten,
inklusive en uppgift om
sannolikhet för var och en av
dessa.

3) För varje scenario:

a) den ungefärliga mängden som
kan omfattas av ett utsläpp,

b) omfattningen av och graden
av allvar hos följderna av dessa för
såväl människor som miljö under
förmånliga och oförmånliga
omständigheter, inbegripet
utsträckningen av de riskzoner
som uppstår som en följd av
utsläppet,

c) den tid inom vilken
industriolyckan skulle kunna
utvecklas från den händelse som
initierat den,

d) varje åtgärd som skulle kunna
vidtas för att minimera en trolig
upptrappning.

4) Storleken och fördelningen av
befolkningen i omgivningen,
inklusive alla större
befolkningskon-centrationer,
eventuellt i riskzonen.

5) Denna befolknings ålder,
rörlighet och ömtålighet.
-----------------------------------------

Beslutsfattande om lokalisering
enligt artikel 7

Utöver punkterna 1) - 5) ovan:

6) Graden av allvar för den
skada som åsamkats människor
och miljö, beroende på utsläppets
art och omständigheterna kring
detta.

7) Avståndet från platsen för
den farliga verksamheten, där
skadliga effekter för människor
och miljö rimligen skulle kunna
inträffa i händelse av en
industriolycka.

8) Samma information inte
endast om den aktuella situationen
utan också för planerad eller
rimligen förutsägbar framtida
utveckling.
-----------------------------------------
Information till allmänheten
enligt artikel 9
-----------------------------------------
Utöver punkterna 1) - 4) ovan:

9) Människor som skulle kunna
påverkas av en industriolycka.
-----------------------------------------
Förebyggande åtgärder enligt
artikel 6

Utöver punkterna 4 9 ovan
kommer mera detaljerade
versioner av beskrivningar och
bedömningar enligt punkterna 1) -
3) att behövas för förebyggande
åtgärder. Utöver dessa
beskrivningar och bedömningar
bör även följande frågor täckas:

10) På vilka villkor och i vilka
mängder farligt material hanteras.

11) En förteckning över
scenarierna för de typer av
industriolyckor som har allvarliga
effekter, inklusive exempel som
täcker hela raden av storlekar på
olyckor samt möjligheten av
effekter från närliggande
verksamheter.

12) För varje scenario en
beskrivning av de händelser som
skulle kunna ge upphov till en
industriolycka och de steg genom
vilka den skulle kunna trappas
upp.

13) En bedömning, åtminstone i
allmänna ordalag, av
sannolikheten av varje steg som
inträffar, med hänsyn till
arrangemangen under 14).

14) En beskrivning av de
förebyggande åtgärderna, såväl
vad gäller utrustning som
förfaranden som utformats för att
minimera sannolikheten av att
varje steg inträffar.

15) En bedömning av de
effekter som avvikelser från
normala driftsvillkor skulle kunna
ha, samt de systematiska
arrangemang för ett säkert
driftsavbrott vid den farliga
verksamheten eller en del av denna
vid en olyckshändelse, samt
behovet av att öva personalen för
att säkerställa att avvikelser som
skulle kunna vara allvarliga
konstateras på ett tidigt stadium
och att lämpliga åtgärder vidtas.

(16) En bedömning av den
utsträckning i vilken förändringar,
reparationsarbeten och
underhållsarbeten inom den farliga
verksamheten skulle kunna
medföra att man riskerade att
åsidosätta säkerhetsåtgärderna
samt de systematiska
arrangemangen för att säkerställa
att kontrollen bibehålls.

BILAGA VI

BESLUTSFATTANDE OM
LOKALISERING ENLIGT
ARTIKEL 7

De frågor som bör beaktas enligt
artikel 7 belyses av följande:

1. Resultaten av riskanalys och
bedömning, inbegripet en
bedömning enligt bilaga V av de
fysiska särdragen i det område där
den farliga verksamheten planeras.

2. Resultaten av
samrådsförfaranden och av
förfaranden för allmänhetens
deltagande.

3. En analys av ökningen eller
minskningen av den risk som
förorsakas av en utveckling inom
den utsatta partens territorium i
förhållande till en befintlig farlig
verksamhet inom upphovspartens
territorium.

4. Bedömningen av
miljöriskerna, inbegripet
gränsöverskridande effekter.

5. En bedömning av de nya
farliga verksamheter som skulle
kunna skapa risker.

6. En uppskattning av
lokaliseringen av nya och
betydelsefulla ändringar av
befintliga farliga verksamheter på
säkert avstånd från befintliga
befolkningscentra, samt
upprättande av ett
säkerhetsområde omkring farliga
verksamheter; inom sådana
områden bör sådan utveckling som
skulle kunna öka den för risk
utsatta befolkningen eller på annat
sätt öka risken utredas noga.

BILAGA VII

ÅTGÄRDER FÖR
RÄDDNINGSTJÄNSTBEREDSK
AP ENLIGT ARTIKEL 8

1. Alla beredskapsplaner, såväl
inom anläggningen och utanför
denna, bör samordnas så att en
omfattande och effektiv insats vid
industriolyckor uppnås.

2. Beredskapsplanerna bör
innefatta nödvändiga åtgärder för
lokalisering av olyckshändelser
och förhindra eller minimera deras
gränsöverskridande effekter. De
bör även inbegripa arrangemang
för att varna människor och, när så
är lämpligt,
evakueringsarrangemang, andra
skydds- eller räddningsåtgärder
samt hälso- och sjukvård.

3. Beredskapsplaner bör förse
personal inom anläggningen,
människor som kan påverkas
utanför anläggningen och
räddningsstyrkor med detaljerad
information om de tekniska och
organisatoriska förfaranden som är
lämpliga vid insatser i händelse av
en industriolycka som kan få
gränsöverskri-dande effekter samt
för att förhindra och minimera
effekterna på människor och
miljön såväl inom anläggningen
som utanför denna.

4. Exempel på frågor som skulle
kunna täckas av beredskapsplaner
inom anläggningen innefattar

a) organisatoriska roller och
ansvar på platsen för hantering av
en olyckshändelse,

b) en beskrivning av de åtgärder
som bör vidtas i händelse av en
industriolycka eller ett
överhängande hot om en sådan, i
syfte att kontrollera
omständigheten eller händelsen,
eller detaljerad information om var
en sådan beskrivning kan finnas,

c) en beskrivning av den
utrustning och de resurser som står
till förfogande,
d) alarmeringssystem för snabbt
alarm till den offentliga
myndigheten, som är ansvarig för
räddningstjänstinsatser utanför
anläggningen, om industriolyckor,
vari inbegrips den typ av
information som bör inkluderas i
ett första larm samt arrangemang
för att tillhandahålla mer
detaljerad information, när sådan
blir tillgänglig,

e) arrangemang för att öva
personal för de uppgifter som den
förväntas fullgöra.

5. Exempel på frågor som skulle
kunna täckas av beredskapsplaner
för området utanför anläggningen
innefattar

a) organisatoriska roller och
ansvar utanför anläggningen för
hantering av en olyckshändelse,
inbegripet uppgifter om hur
integrering av planerna inom
anläggningen skall uppnås,

b) metoder och förfaranden som
skall tillämpas av räddningstjänst-
och sjukvårdspersonal,

c) metoder för att snabbt utpeka
det utsatta området,

d) arrangemang för att
säkerställa att omedelbar
underrättelse om industriolycka
sker till utsatta eller potentiellt
utsatta parter och att denna
förbindelse därefter uppehålls,

e) identifiering av resurser som
är nödvändiga för att tillämpa
planen och
samordningsarrangemangen,

f) arrangemang för att
tillhandahålla information till
allmänheten inbegripet, när så är
lämpligt, arrangemang för att
förstärka och repetera den
information som allmänheten
tillhandahålls i enlighet med
artikel 9,

g) arrangemang för utbildning
och övningar.

6. Beredskapsplaner kan
innefatta åtgärder för hantering,
uppsamling, sanering, lagring,
undanskaffande och säker
kvittblivning av farliga ämnen och
förorenat material samt
återställning.

BILAGA VIII

INFORMATION TILL
ALLMÄNHETEN ENLIGT
ARTIKEL 9

1. Namnet på företaget, adressen
till den farliga verksamheten och
identifiering genom angivande av
den befattning som den person
som lämnar informationen
innehar.

2. En lättfattlig förklaring av
den farliga verksamheten,
inbegripet riskerna.

3. Allmänna benämningar eller
artnamn eller den allmänna
klassificeringen efter
farlighetsgrad av de ämnen och
preparat som är involverade i den
farliga verksamheten, samt en
uppgift om deras huvudsakliga
farliga egenskaper.

4. Allmän information om
resultatet av en
miljökonsekvensbeskrivning, om
en sådan finns tillgänglig och är
relevant.

5. Allmän information avseende
arten av en industriolycka, som
möjligen skulle kunna inträffa i
samband med den farliga
verksamheten, inbegripet dess
potentiella effekter på
befolkningen och miljön.

6. Lämplig information om hur
den utsatta befolkningen kommer
att varnas och hållas informerad i
händelse av en industriolycka.

7. Lämplig information om de
åtgärder som bör vidtas av den
utsatta befolkningen och om det
sätt den skall uppträda på i
händelse av en industriolycka.

8. Lämplig information om de
arrangemang som gjorts med
avseende på den farliga
verksamheten, inbegripet
samordningen med
räddningstjänsten, för insatser vid
industriolyckor, i syfte att minska
industriolyckornas omfattning och
begränsa deras effekter.

9. Allmän information om den
kommande räddningstjänstens be-
redskapsplaner för insatser utanför
anläggningen, vilka utarbetats för
att avhjälpa effekter utanför
anläggningen, inbegripet de
gränsöverskridande effekterna av
en industriolycka.

10. Allmän information om
speciella krav och villkor som den
farliga verksamheten är
underkastad i enlighet med
relevanta nationella regler
och/eller administrativa
bestämmelser, inbegripet licens-
givnings- eller
auktorisationssystem.

11. Detaljerad information om
var ytterligare relevant
information kan erhållas.

BILAGA IX

ALARMERINGSSYSTEM FÖR
INDUSTRIOLYCKOR ENLIGT
ARTIKEL 10

1. Alarmeringssystem för
industriolyckor skall möjliggöra
snabbast möjliga överföring av
data och prognoser enligt tidigare
fastställda koder med användning
av kompatibla dataöverförings-
och databehandlingssystem för
varsel vid olyckor och räddnings-
tjänstinsatser samt för åtgärder
som syftar till att minimera och
hindra följderna av
gränsöverskridande effekter,
varvid hänsyn skall tas till olika
behov på olika nivåer.

2. Alarmeringen vid industri-
olyckor skall innefatta följande:

a) arten och omfattningen av
industriolyckan, de farliga ämnen
som är involverade (om dessa är
kända) och svårighetsgraden av
dess möjliga effekter,

b) tidpunkten och den exakta
platsen för olyckan,

c) sådan annan tillgänglig
information som behövs för en
effektiv insats efter
industriolyckan.

3. Alarmeringen vid
industriolyckan skall med
lämpliga intervaller eller, vid
behov, kompletteras med
ytterligare relevant information
om utvecklingen av läget vad
avser gränsöverskridande effekter.

4. Regelbundna prov och
kontroller av effektiviteten hos
alarmeringssystemen för industri-
olyckor skall företas, inbegripet
regelbunden övning av berörd
personal. När så är lämpligt skall
prov, kontroller och övning
genomföras samordnat.

BILAGA X

ÖMSESIDIGT BISTÅND
ENLIGT ARTIKEL 12

l. Den begärande parten är
ansvarig för den övergripande
ledningen, kontrollen,
samordningen och övervakningen
av biståndet. Den personal som
deltar i biståndsaktionen skall
handla i enlighet med den
begärande partens relevanta lagar.
Den begärande partens behöriga
myndigheter skall samarbeta med
den myndighet som i enlighet med
artikel 17 utsetts av den
biståndsgivande parten, vilken är
ansvarig för den omedelbara
operationella ledningen av den
personal och utrustning som
tillhandahålls av den
biståndsgivande parten.

2. Den begärande parten skall så
långt möjligt tillhandahålla lokala
resurser och tjänster för att
biståndet skall kunna
administreras på ett bra och
effektivt sätt samt säkerställa
skyddet av personal, utrustning
och material som i detta syfte
införts till dess territorium av den
biståndsgivande parten eller på
dennas vägnar.

3. Om inte annat överenskoms
mellan de berörda parterna, skall
bistånd tillhandahållas på den
begärande partens bekostnad. Den
biträdande parten får när som helst
avstå från att helt eller delvis få
ersättning för kostnaderna.

4. Den begärande parten skall på
allt sätt anstränga sig för att ge den
bistående parten samt personer
som handlar på dennas vägnar de
privilegier, den immunitet eller de
resurser som behövs för ett snabbt
genomförande av
biståndsuppgifterna. Den
begärande parten skall inte behöva
tillämpa denna bestämmelse på
sina egna medborgare eller fast
bosatta personer eller ge dem de
privilegier och den immunitet som
avses ovan.

5. En part skall på begäran av
den begärande eller den biträdande
parten sträva efter att underlätta
befordran genom dess territorium
av vederbörligen anmäld
biståndspersonal samt utrustning
och egendom som skall användas i
biståndssyfte till och från den
begärande parten.

6. Den begärande parten skall
underlätta för vederbörligen
anmäld biståndspersonal samt
utrustning och egendom som skall
användas i biståndssyfte att
komma in till, vistas i samt lämna
dess nationella territorium.

7. Vad avser de handlingar som
utgör en direkt följd av det givna
biståndet, skall den begärande
parten i fråga om dödsfall eller
personskada, skada på eller förlust
av egendom eller miljöskada som
inträffat inom dess territorium
under den tid det begärda biståndet
givits, hålla den biståndsgivande
parten eller de personer som
handlar på dess vägnar skadeslösa
samt kompensera dem för dödsfall
eller skada som drabbat dem samt
för förlust av eller skada på
utrustning eller annan egendom
som används för biståndet. Den
begärande parten skall ansvara för
handläggningen av yrkanden från
tredje part mot den biträdande
parten eller de personer som
handlar på dennas vägnar.

8. De berörda parterna skall nära
samarbeta i syfte att underlätta
biläggande av rättsliga förfaranden
och yrkanden som skulle kunna bli
följden av biståndsverksamheten.

9. Varje part får begära bistånd
vad gäller läkarvård eller tillfällig
flyttning inom en annan parts
territorium av personer som råkat
ut för en olycka.

10. Den utsatta eller begärande
parten får när som helst, efter
lämpligt samråd och genom
underrättelse, begära att det enligt
denna konvention erhållna och
lämnade biståndet upphör. Så snart
en sådan begäran har gjorts, skall
de berörda parterna samråda med
varandra i syfte att vidta
arrangemang för att biståndet skall
upphöra på ett riktigt sätt.

BILAGA XI

INFORMATIONSUTBYTE
ENLIGT ARTIKEL 15

Information skall innefatta
följande punkter, vilka också kan
bli föremål för multilateralt och
bilateralt samarbete:

a) lagstiftnings- och
administrativa åtgärder, riktlinjer,
mål och prioriteringar för
förebyggande, beredskap och
insatser samt vetenskaplig
verksamhet och tekniska åtgärder
för att minska risken för
industriolyckor till följd av farliga
verksamheter, inbegripet
begränsning av
gränsöverskridande effekter,

b) åtgärder och räddningstjänst-
planer på lämplig nivå, vilka berör
andra parter,

c) program för kontroll,
planering, forskning och
utveckling, inbegripet
genomförande och uppföljning,

d) åtgärder som vidtagits i fråga
om förhindrande av, beredskap för
och räddningstjänstinsatser vid
industriolyckor,

e) erfarenhet av industriolyckor
samt samarbete om insatser vid
industriolyckor med
gränsöverskridande effekter,

f) Utvecklingen och
tillämpningen av bästa tillgängliga
teknologi för att förbättra
miljöskydd och säkerhet,

g) räddningstjänstens beredskap
och insatser,

h) metoder som används för att
förutse risker, inbegripet kriterier
för kontroll och bedömning av
gränsöverskridande effekter.

BILAGA XII

ÖMSESIDIGA BISTÅNDSUPP-
GIFTER ENLIGT ARTIKEL 18,
PUNKT 4

1. Information och
datainsamling samt spridning

a) upprättande och hantering av
ett alarmeringssystem för
industriolyckor, som kan ge
information om industriolyckor
och experter i syfte att snarast
möjligt få hjälp av experter i
samband med biståndsgivning,

b) upprättande och drift av en
databank för mottagande,
behandling och spridning av
nödvändig information om
industriolyckor, inbegripet
effekterna av dessa, samt om
vidtagna åtgärder och effekterna
av dessa,

c) upprättande och fortsatt
uppdatering av en lista över farliga
ämnen, inklusive deras relevanta
egenskaper, samt över information
om hur dessa skall hanteras i
händelse av en industriolycka,

d) upprättande och uppdatering
av ett expertregister för att
tillhandahålla rådgivning och
andra slag av bistånd avseende
förebyggande- beredskaps- och
räddningstjänståtgärder, inklusive
åtgärder för återställande,

e) uppdatering av en lista över
farliga verksamheter,

f) upprättande och uppdatering
av en lista över farliga ämnen
enligt bilaga 1, del 1.

2. Forskning, utbildning och
metodologi

a) utveckling och framtagning
av modeller baserade på erfarenhet
av industriolyckor, samt scenarier
för förebyggande-, beredskaps-
och räddningstjänståtgärder,

b) främjande av utbildning och
övning, organiserande av
internationella symposier samt
främjande av forsknings- och
utvecklingssamarbete.

3. Tekniskt bistånd

a) fullföljande av rådgivande
uppgifter syftande till att förstärka
möjligheten att tillämpa
förebyggande-, beredskaps- och
räddningstjänståtgärder,

b) genomförande, på begäran av
en part, av inspektion av dess
farliga verksamheter samt
tillhandahållande av bistånd vid
organiserande av dess nationella
inspektioner i enlighet med kraven
i denna konvention.

4. Bistånd i händelse av en
olyckshändelse.

Tillhandahållande, på en parts
begäran, av bistånd genom att
bland annat sända experter till
platsen för en industriolycka för
att lämna rådgivande och andra
former av bistånd för insatser vid
en industriolycka.

BILAGA XIII

SKILJEDOM

1. Kärandeparten eller
kärandeparterna skall underrätta
sekretariatet om att parterna har
kommit överens om att hänskjuta
tvisten till skiljedom i enlighet
med artikel 21 punkt 2 i denna
konvention. I underrättelsen skall
anges vilken fråga skiljedomen
skall avse och de artiklar i denna
konvention, vars tolkning eller
tillämpning är omstridd skall
särskilt inkluderas. Sekretariatet
skall vidarebefordra den sålunda
erhållna informationen till alla
parter i denna konvention.

2. Skiljedomstolen skall bestå av
tre ledamöter. Kärandeparten eller
kärandeparterna och den andra
parten eller parterna i tvisten skall
utnämna en skiljedomare och de
två sålunda utnämnda
skiljedomarna skall gemensamt
utse den tredje, som skall vara
skiljedomstolens ordförande. Den
senare skall inte vara medborgare i
något land som är part i tvisten
och inte heller vara stadigvarande
bosatt inom någon av dessa parters
territorier, vara anställd av någon
av dem eller ha befattat sig med
målet i någon annan egenskap.

3. Om skiljedomstolens
ordförande inte har utsetts inom
två månader efter utnämnandet av
den andre skiljedomaren, skall
exekutivsekreteraren för
Ekonomiska kommissionen för
Europa på begäran av endera
parten i tvisten utse ordföranden
inom en tvåmånadersperiod.

4. Om en av parterna i tvisten
inte utnämner en skiljedomare
inom två månader efter
mottagandet av anmodan kan den
andra parten underrätta
exekutivsekreteraren för
Ekonomiska kommissionen för
Europa, som skall utse
skiljedomstolens ordförande inom
ytterligare en tvåmånadersperiod.
Efter utnämningen skall
skiljedomstolens ordförande
anmoda den part som inte utnämnt
någon skiljedomare att göra detta
inom två månader. Om parten
underlåter att göra detta inom
denna period skall ordföranden
underrätta exekutivsekreteraren för
Ekonomiska kommissionen för
Europa, som skall göra denna
utnämning inom en
tvåmånadersperiod.

5. Skiljedomstolen skall
meddela sitt beslut i enlighet med
folkrätten och bestämmelserna i
denna konvention.

6. En skiljedomstol tillsatt enligt
dessa bestämmelser skall själv
utarbeta sina procedurregler.

7. Skiljedomstolens beslut både
vad gäller processordning och
innehåll skall fattas med enkel
majoritet bland ledamöterna.

8. Domstolen kan vidta alla
lämpliga åtgärder för att fastställa
fakta.

9. Parterna i tvisten skall
underlätta skiljedomstolense
arbete och skall i synnerhet genom
att använda alla tillgängliga medel

a) förse domstolen med all
relevant dokumentation,
hjälpmedel och information, och

b) möjliggöra för domstolen att
vid behov kalla vittnen eller
experter för att få ta del av deras
utsagor.

10. Parterna i tvisten och
skiljedomarna skall skydda alla
konfidentiella uppgifter som de får
i förtroende under processen i
skiljedomstolen.

11. Skiljedomstolen kan, på
begäran av någon av parterna,
rekommendera tillfälliga
skyddsåtgärder.

12. Om en av partema i tvisten
inte inställer sig hos
skiljedomstolen eller inte lyckas
med att försvara sin sak, kan den
andra parten begära att
skiljedomstolen fortsätter
förhandlingarna och avger sitt
slutliga beslut. En parts frånvaro
eller en parts misslyckande med
att försvara sin sak skall inte
utgöra något hinder för sitt
fortsätta förhandlingarna.

13. Skiljedomstolen kan pröva
och besluta om motyrkanden som
direkt härrör från den sak som är
föremål för tvist.

14. Såvida inte skiljedomstolen
beslutar annat på grund av målets
speciella omständigheter, skall
kostnaderna för domstolen,
inklusive ersättningen till dess
ledamöter, till lika delar bäras av
parterna i tvisten. Domstolen skall
bokföra alla sina utgifter och
tillställa parterna slutredovisning
över dessa.

15. Varje part i denna
konvention som har ett rättsligt
anspråk i den sak som är föremål
för tvist och som kan påverkas av
ett beslut i målet, kan med
domstolens samtycke intervenera i
förhandlingarna.

16. Skiljedomstolen skall
meddela sitt utslag inom fem
månader från det datum då den
upprättas, såvida den inte finner
det nödvändigt att utsträcka tiden
vilket får ske med högst fem
månader.

17. Skiljedomstolens utslag
skall åtföljas av en redogörelse för
skälen. Det skall vara slutligt och
bindande för alla parter i tvisten.
Utslaget skall av skiljedomstolen
vidarebefordras till parterna i
tvisten och till sekretariatet.
Sekretariatet skall vidarebefordra
den erhållna informationen till alla
parter i denna konvention.

18. Varje tvist som uppstår
mellan parterna beträffande
tolkningen eller verkställandet av
utslaget kan av någondera parten
hänskjutas till den skiljedomstol
som avkunnat utslaget eller, om
denna inte kan uppta saken till
behandling, till en annan domstol
som tillsatts för detta.

Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om åtgärder för att förebygga och begränsa
följderna av allvarliga kemikalieolyckor
Härigenom föreskrivs1 följande.
Syftet med lagen
1 § Syftet med denna lag är att förebygga allvarliga kemikalieolyckor och
att begränsa följderna av sådana olyckor för människors hälsa och
miljön.
Med miljö avses i denna lag även egendom.
Definitioner
2 § I denna lag används följande uttryck med nedan angiven betydelse.
Allvarlig kemikalieolycka: olycka med ett eller flera farliga ämnen
inblandade, t.ex. utsläpp, brand eller explosion, som orsakas av ett
okontrollerat händelseförlopp vid driften av en verksamhet som omfattas
av denna lag, och som medför allvarlig och omedelbar eller fördröjd fara
för människors hälsa, inom eller utanför verksamheten, eller för miljön.
Farliga ämnen: de ämnen, blandningar och beredningar som
regeringen föreskriver och som förekommer som råvara eller som
produkter, biprodukter, restprodukter och mellanprodukter, inbegripet
sådana ämnen som rimligen kan bildas vid en olycka.
Verksamhet: hela det område som står under en verksamhetsutövares
ledning eller flera verksamhetsutövares gemensamma ledning och där det
finns farliga ämnen vid en eller flera anläggningar, inklusive
infrastrukturer eller aktiviteter, som är gemensamma för eller hör till
området.
Anläggning: en teknisk enhet inom en verksamhet där farliga ämnen
tillverkas, används, hanteras eller förvaras. Detta inbegriper all
utrustning, alla konstruktioner, ledningar, maskiner, verktyg, särskilda
industrijärnvägsspår, lastkajer, bryggor, pirar, magasin eller liknande
anordningar, flytande eller fasta som är nödvändiga för anläggningens
drift.
Verksamhetsutövare: varje fysisk eller juridisk person som driver eller
innehar en verksamhet eller anläggning eller som på annat sätt har rätt att
fatta avgörande ekonomiska beslut om verksamhetens eller
anläggningens tekniska drift. Om flera verksamheter med en gemensam
ägare är samlokaliserade, skall dessa anses som en enda verksamhet och
den gemensamma ägaren som verksamhetsutövare.
Lager: förekomst av en viss mängd farliga ämnen för lagring,
förvaring eller magasinering.
Lagens tillämpningsområde
3 § Denna lag tillämpas på verksamheter där farliga ämnen förekommer i
mängder som motsvarar eller överstiger de mängder som regeringen
föreskriver.
Med förekomst av farliga ämnen avses den faktiska eller möjliga
förekomsten av sådana ämnen i en verksamhet eller den förekomst av
sådana ämnen som skulle kunna uppstå vid en okontrollerad industriell
kemisk process.

4 § Lagen tillämpas inte på
1. faror som har samband med joniserande strålning,
2. sådan hantering av farliga ämnen som omfattas av lagen (1982:821)
om transport av farligt gods,
3. transport av farliga ämnen i rörledningar utanför de verksamheter
som omfattas av denna lag, eller
4. militär verksamhet.

5 § I fråga om verksamhet som kan ge upphov till allvarliga kemikalie-
olyckor tillämpas utöver denna lag även bestämmelser i annan lag.
När det gäller skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete samt i sådana
hänseenden i övrigt som huvudsakligen avser arbetsmiljön tillämpas
bestämmelserna i arbetsmiljölagen (1977:1160).
Verksamhetsutövarnas skyldigheter
6 § En verksamhetsutövare skall förebygga riskerna för allvarliga
kemikalieolyckor. I de fall en allvarlig kemikalieolycka har inträffat är en
verksamhetsutövare skyldig att begränsa följderna för människors hälsa
och miljön.
Verksamhetsutövaren skall iaktta de allmänna hänsynsregler som
anges i 2 kap. miljöbalken.

7 § Verksamhetsutövaren skall för sådan verksamhet som omfattas av
denna lag göra en skriftlig anmälan till tillsynsmyndigheten innan
byggnadsarbetena påbörjas eller verksamheten tas i drift.
En anmälan skall innehålla
1. uppgifter om de farliga ämnen som förekommer eller kan
förekomma inom en anläggning,
2. en redogörelse för driften vid anläggningen eller lagret, samt
3. en beskrivning av verksamhetens omgivning.
Om verksamheten omfattas av tillståndsplikt enligt miljöbalken får
regeringen föreskriva begränsningar av anmälningsskyldigheten. Även i
övrigt får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
meddela närmare föreskrifter om vad anmälan skall innehålla.
Om väsentliga förändringar sker i verksamheten, skall
verksamhetsutövaren anmäla detta till tillsynsmyndigheten.

8 § Verksamhetsutövaren skall utarbeta ett handlingsprogram för hur
allvarliga kemikalieolyckor skall förebyggas.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om vad handlingsprogrammet skall
innehålla.

9 § Regeringen får meddela föreskrifter om att verksamheter som inte
omfattas av tillståndsplikten enligt miljöbalken ändå skall
tillståndsprövas enligt det förfarande som anges i 22 kap. miljöbalken,
innan verksamheten anläggs eller ändras.

10 § Regeringen får meddela föreskrifter om att för vissa verksamheter
skall en säkerhetsrapport upprättas.
En säkerhetsrapport skall innehålla
1. information om hur verksamhetens driftsystem och organisation har
utformats för att förebygga allvarliga kemikalieolyckor,
2. en beskrivning av verksamhetens omgivning,
3. en beskrivning av anläggningen och de farliga ämnen som
förekommer eller kan förekomma där,
4. en identifiering och analys av olycksrisker, samt
5. uppgifter om förebyggande åtgärder för att förhindra och begränsa
följderna av en allvarlig kemikalieolycka.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om vad säkerhetsrapporten skall innehålla
samt föreskrifter om undantag från bestämmelserna i första stycket.

11 § Säkerhetsrapporten skall förnyas vart femte år eller tidigare, om det
finns särskilda skäl. Säkerhetsrapporten skall lämnas till
tillsynsmyndigheten.
Planer för interna räddningsinsatser
12 § Verksamhetsutövare vars verksamhet omfattas av kravet på
säkerhetsrapport skall i samråd med kommunen och de anställda upprätta
en intern plan för räddningsinsatser. Denna plan skall ingå i
säkerhetsrapporten.
Den interna planen skall förnyas vart tredje år eller när det annars finns
anledning till det. Planen skall lämnas till tillsynsmyndigheten som skall
granska den.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om planens innehåll.
Samlokaliserad verksamhet
13 § I säkerhetsarbetet skall verksamhetsutövarna, utöver förhållandena
vid den egna verksamheten, även ta hänsyn till andra faktorer i
omgivningen som kan påverka säkerheten. Närheten till annan
verksamhet som omfattas av lagen skall särskilt beaktas.
Vid utredningen av om det finns sådana faktorer som sägs i första
stycket skall verksamhetsutövaren samråda med statliga och kommunala
myndigheter, organisationer och enskilda som kan ha intresse i saken.
Om det behövs för utredningen, får verksamhetsutövaren begära hjälp
från tillsynsmyndigheten enligt 21 §.
Förekomsten av nämnda faktorer samt åtgärder som av den
anledningen vidtagits eller planerats skall redovisas i anmälan och i
säkerhetsrapporten.
Information
14 § Kommunen skall se till att personer som löper risk att påverkas av
en allvarlig kemikalieolycka vid en verksamhet som omfattas av kravet
på säkerhetsrapport informeras om vilka säkerhetsåtgärder som skall
vidtas och hur man skall förfara vid en olycka. Detta gäller även i
förhållande till personer i en annan kommun eller utomlands.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vad informationen skall innehålla.
Verksamhetsutövarna skall svara för kostnaderna för den information
som skall lämnas enligt första stycket.
Tillsyn
Allmänt om tillsynen
15 § Statens räddningsverk, länsstyrelsen och kommunerna (tillsyns-
myndigheterna) skall, i enlighet med vad regeringen bestämmer, ha
tillsyn över att denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av
lagen följs.
Länsstyrelsen och kommunerna skall ha tillsyn över verksamhet som
omfattas av tillståndsplikt enligt miljöbalken i enlighet med den
ansvarsfördelning för tillsynen av miljöfarlig verksamhet som följer av
miljöbalken. Tillsynsmyndigheterna skall samordna tillsynen med den
tillsyn som sker enligt miljöbalken.
För verksamhet som inte omfattas av andra stycket skall länsstyrelsen
vara tillsynsmyndighet. Länsstyrelsen får överlåta åt en kommun ha
tillsynen om kommunen gjort framställning om det.

16 § Om en kommun gjort framställning om att tillsynen skall överlåtas
enligt 15 § tredje stycket och länsstyrelsen finner att tillsynen inte bör
överlåtas, skall länsstyrelsen med eget yttrande överlämna ärendet till
regeringen för avgörande, om kommunen begär det.
Länsstyrelsen får återkalla överlåtelsen av tillsynen till en kommun.
Om regeringen har beslutat om överlåtelse, skall regeringen besluta om
återkallelse.

17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att tillsynsmyndigheterna skall lämna sådana
uppgifter som behövs för att en central tillsynsmyndighet skall kunna
fullgöra sitt samordnande, kontrollerande och uppföljande ansvar.

18 § Tillsynsmyndigheterna skall utarbeta ett tillsynsprogram för varje
verksamhet. För verksamheter som omfattas av kravet på
säkerhetsrapport skall tillsynsprogrammet grunda sig på en analys och en
planmässig bedömning av riskerna för allvarliga kemikalieolyckor i
samband med verksamheten.
Tillträde för tillsyn
19 § För tillsynen har tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde till en
verksamhet. Tillsynsmyndigheten har också rätt att få de upplysningar
och tillgång till de handlingar som behövs för tillsynen.
Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att tillsyns-
myndigheten skall få tillträde till en verksamhet.
Föreläggande och förbud
20 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som
behövs i ett enskilt fall för att säkerställa att denna lag eller föreskrifter
som meddelas med stöd av lagen följs. Detsamma gäller för domar och
beslut enligt miljöbalken.
Förelägganden och förbud får inte begränsa ett beslut eller en dom om
tillstånd i ett ansökningsmål enligt miljöbalken som har rättskraft enligt
24 kap. 1 § miljöbalken.
Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet får
inte tillgripas.

21 § Tillsynsmyndigheten får vid sådan utredning av effekter som sägs i
13 § förelägga en verksamhetsutövare eller någon annan att lämna de
uppgifter som behövs för utredningen.
Vite
22 § Beslut om förelägganden eller förbud får förenas med vite. Frågor
om att döma ut vite prövas av miljödomstol.
Verkställighet på den felandes bekostnad
23 § Om en verksamhetsutövare inte gör det som han eller hon är skyldig
till enligt tillsynsmyndighetens föreläggande, får myndigheten vidta
åtgärden på hans eller hennes bekostnad.
Övriga bestämmelser
24 § Om det finns särskilda skäl, får en tillsynsmyndighet bestämma att
dess beslut skall gälla även om det överklagas.
Överklagande
25 § Beslut av tillsynsmyndighet enligt denna lag eller enligt föreskrifter
som meddelas med stöd av denna lag får överklagas till miljödomstol.
Beslut om tillsynsprogram får inte överklagas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2. För befintlig verksamhet som omfattas av lagen skall anmälan ges in
till tillsynsmyndigheten senast den 1 januari 2000 samt
säkerhetsrapporten respektive den interna planen för räddningsinsatser
senast den 1 januari 2001.

Förslag till lag om ändring i miljöbalken
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 3 och 7 §§, 19 kap. 5 §, 22 kap. 1, 4, 6
och 25 §§ samt 26 kap. 3 § miljöbalken skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 kap.
3 §
Syftet med en miljökonsekvensbeskrivning är att identifiera och
beskriva de direkta och indirekta effekter som en planerad verksamhet
eller åtgärd kan medföra dels på människor, djur, växter, mark, vatten,
luft, klimat, landskap och kulturmiljö, dels på hushållningen med mark,
vatten och den fysiska miljön i övrigt, dels på annan hushållning med
material, råvaror och energi. Vidare är syftet att möjliggöra en samlad
bedömning av dessa effekter på människors hälsa och miljön.

Utöver vad som sägs i första
stycket är syftet med
miljökonsekvensbeskrivningen att
identifiera och bedöma faktorer i
en planerad verksamhets
omgivning som kan ge upphov till
en allvarlig kemikalieolycka eller
förvärra följderna av en sådan
olycka.

7 §
En miljökonsekvensbeskrivning för en verksamhet eller åtgärd som
kan antas medföra en betydande miljöpåverkan skall innehålla de
uppgifter som behövs för att uppfylla syftet enligt 3 §, däribland
1. en beskrivning av verksamheten eller åtgärden med uppgifter om
lokalisering, utformning och omfattning,
2. en beskrivning av de åtgärder som planeras för att skadliga
verkningar skall undvikas, minskas eller avhjälpas, t.ex. hur det skall
undvikas att verksamheten eller åtgärden medverkar till att en
miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. överträds,
3. de uppgifter som krävs för att påvisa och bedöma den huvudsakliga
inverkan på människors hälsa, miljön och hushållningen med mark och
vatten samt andra resurser som verksamheten eller åtgärden kan antas
medföra,
4. en redovisning av alternativa platser, om sådana är möjliga, samt
alternativa utformningar tillsammans med dels en motivering varför ett
visst alternativ har valts, dels en beskrivning av konsekvenserna av att
verksamheten eller åtgärden inte kommer till stånd, och
5. en icke-teknisk sammanfattning av de uppgifter som anges i 1 4.

I ett beslut enligt 4 § tredje stycket om att betydande miljöpåverkan
kan antas får länsstyrelsen ställa krav på att även andra jämförbara sätt att
nå samma syfte skall redovisas när alternativa utformningar som avses i
första stycket 4 redovisas.
För verksamheter eller åtgärder som inte kan antas medföra en
betydande miljöpåverkan skall en miljökonsekvensbeskrivning innehålla
vad som anges i första stycket, i den utsträckning det behövs med hänsyn
till verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning.

Av 22 kap. 1 § första stycket 6
framgår att i ett ansökningsmål
skall en säkerhetsrapport ingå i de
fall verksamheten omfattas av
lagen (1999:0000) om åtgärder
för att förebygga och begränsa
följderna av allvarliga kemikalie-
olyckor.

19 kap.
5 §
I ärenden som prövas av
länsstyrelser eller kommunala
nämnder skall tillämpas
bestämmelserna i
I ärenden som prövas av
länsstyrelser eller kommunala
nämnder skall tillämpas
bestämmelserna i
1. 22 kap. 1 § första stycket om
ansökans form och innehåll,
2. 22 kap. 2 § om en ansökans
ingivande och brister i den,
3. 22 kap. 3 § om kungörelses
innehåll,
4. 22 kap. 6 § om talerätt,
5. 22 kap. 9 § om rätt att
företräda fastighet,
6. 22 kap. 12 § om sakkunniga,
7. 22 kap. 13 § om undersökning
på platsen,
1. 22 kap. 1 § första stycket om
ansökans form och innehåll,
2. 22 kap. 2 § om en ansökans
ingivande och brister i den,
3. 22 kap. 3 § om kungörelses
innehåll,
4. 22 kap. 6 § om talerätt,
5. 22 kap. 9 § om rätt att
företräda fastighet,
6. 22 kap. 12 § om sakkunniga,
7. 22 kap. 13 § om undersökning
på platsen,
8. 22 kap. 25 § första stycket
1 3 och 5 10 samt andra stycket
sista meningen och tredje stycket
om tillståndsdoms innehåll,
9. 22 kap. 26 § om särskild dom,
10. 22 kap. 27 § första stycket,
andra stycket andra meningen
samt tredje stycket första
meningen om uppskjutna frågor
och provisoriska föreskrifter,
11. 22 kap. 28 § första stycket
första meningen om
verkställighetsförordnande, och
12. 23 kap. 3 § när det gäller
särskild överklagan i frågor om
sakkunniga som avses i 22 kap.
12§.

8. 22 kap. 25 § första stycket
1 3 och 5 11 samt andra stycket
sista meningen och tredje stycket
om tillståndsdoms innehåll,
9. 22 kap. 26 § om särskild dom,
10. 22 kap. 27 § första stycket,
andra stycket andra meningen
samt tredje stycket första
meningen om uppskjutna frågor
och provisoriska föreskrifter,
11. 22 kap. 28 § första stycket
första meningen om
verkställighetsförordnande, och
12. 23 kap. 3 § när det gäller
särskild överklagan i frågor om
sakkunniga som avses i 22 kap.
12 §.

22 kap.
1 §
En ansökan i ett ansökningsmål
skall vara skriftlig. Den skall
innehålla
1. de uppgifter, ritningar och
tekniska beskrivningar som
behövs för att bedöma
verksamhetens eller åtgärdens art
och omfattning,
2. en
miljökonsekvensbeskrivning enligt
6 kap. och uppgift om det samråd
som skett enligt 6 kap. 4 6 §§,
En ansökan i ett ansökningsmål
skall vara skriftlig. Den skall
innehålla
1. de uppgifter, ritningar och
tekniska beskrivningar som
behövs för att bedöma
verksamhetens eller åtgärdens art
och omfattning,
2. en
miljökonsekvensbeskrivning enligt
6 kap. och uppgift om det samråd
som skett enligt 6 kap. 4 6 §§,
3. de uppgifter som behövs för
att bedöma hur de allmänna
hänsynsreglerna i 2 kap. iakttas,
4. förslag till de skyddsåtgärder
eller andra försiktighetsmått som
behövs för att förebygga eller
avhjälpa olägenheter från
verksamheten, och
5. förslag till hur verksamheten
skall kontrolleras.

3. de uppgifter som behövs för
att bedöma hur de allmänna
hänsynsreglerna i 2 kap. iakttas,
4. förslag till de skyddsåtgärder
eller andra försiktighetsmått som
behövs för att förebygga eller
avhjälpa olägenheter från
verksamheten,
5. förslag till hur verksamheten
skall kontrolleras, och
6. en säkerhetsrapport i de fall
verksamheten omfattas av lagen
(1999:0000) om åtgärder för att
förebygga och begränsa följderna
av allvarliga kemikalieolyckor.
I mål om vattenverksamhet skall ansökan dessutom innehålla följande
1. uppgift om det finns fastigheter som berörs av vattenverksamheten
eller ej och i förekommande fall namn och adress på ägarna och berörda
innehavare av särskild rätt till fastigheterna, och
2. uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder varje
sakägare, om det inte på grund av verksamhetens omfattning bör anstå
med sådana uppgifter.
Ytterligare bestämmelser om vad en ansökan i vissa fall skall innehålla
i mål om vattenverksamhet finns i 7 kap. 4 § lagen (1998:812) med
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

4 §
Ett exemplar av
ansökningshandlingarna och av
kungörelsen skall sändas till
Naturvårdsverket,
Kammarkollegiet och
Fiskeriverket. Om det kan antas att
det allmänna fiskeintresset eller
något annat allmänt intresse inte
berörs av verksamheten, behöver
ansökningshandlingarna dock inte
sändas över.
Ett exemplar av
ansökningshandlingarna och av
kungörelsen skall sändas till
Naturvårdsverket,
Kammarkollegiet, Statens
räddningsverk och Fiskeriverket.
Om det kan antas att det allmänna
fiskeintresset eller något annat
allmänt intresse inte berörs av
verksamheten, behöver dock inte
handlingarna sändas över.
Kungörelsen skall även sändas till berörda kommuner och den eller de
kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och
hälsoskyddsområdet samt till länsstyrelsen och andra statliga
myndigheter vars verksamhet kan beröras av ansökan.

6 §
Naturvårdsverket,
Kammarkollegiet och
länsstyrelsen skall, när det behövs,
föra talan i målet för att tillvarata
miljöintressen och andra allmänna
intressen.
Naturvårdsverket,
Kammarkollegiet, Statens
räddningsverk och länsstyrelsen
skall, när det behövs, föra talan i
målet för att tillvarata
miljöintressen och andra allmänna
intressen.
En kommun får föra talan för att tillvarata miljöintressen och andra
allmänna intressen inom kommunen.
Fiskeriverket skall, om handlingar sänds till verket enligt 4 §, yttra sig
om vattenanläggningens eller verksamhetens inverkan på det allmänna
fiskeintressset samt föreslå de bestämmelser som behövs till skydd för
fisket. Om verket anser att ett yttrande kräver undersökning på platsen,
skall verket anmäla detta till miljödomstolen, som skall förordna om
sakkunnigutredning enligt 12 §.

25 §
En dom som innebär att tillstånd
lämnas till en verksamhet skall i
förekommande fall innehålla
bestämmelser om
1. den tid som tillståndet skall
gälla,
2. verksamhetens ändamål, läge,
omfattning, säkerhet och tekniska
utformning i övrigt,
3. tillsyn, besiktning och
kontroll,
4. skyldighet att betala
ersättning eller att utföra
skadeförebyggande åtgärder samt
hur betalningen skall ske,
5. skyldighet att betala avgifter,
6. de villkor som behövs för att
hindra eller begränsa skadlig
påverkan eller andra olägenheter,
7. de villkor som behövs
avseende hanteringen i
verksamheten av kemiska
produkter om hanteringen kan
medföra olägenheter för den yttre
miljön,
8. de villkor som behövs om
avfallshantering och återvinning
och återanvändning om
hanteringen, återvinningen eller
återanvändningen kan medföra
olägenheter för den yttre miljön,
9. de villkor som behövs med
avseende på hushållningen med
mark, vatten och andra
naturresurser,
10. de villkor som behövs med
avseende på efterbehandling och
ställande av säkerhet,
En dom som innebär att tillstånd
lämnas till en verksamhet skall i
förekommande fall innehålla
bestämmelser om
1. den tid som tillståndet skall
gälla,
2. verksamhetens ändamål, läge,
omfattning, säkerhet och tekniska
utformning i övrigt,
3. tillsyn, besiktning och
kontroll,
4. skyldighet att betala
ersättning eller att utföra
skadeförebyggande åtgärder samt
hur betalningen skall ske,
5. skyldighet att betala avgifter,
6. de villkor som behövs för att
hindra eller begränsa skadlig
påverkan eller andra olägenheter,
7. de villkor som behövs
avseende hanteringen i
verksamheten av kemiska
produkter om hanteringen kan
medföra olägenheter för den yttre
miljön,
8. de villkor som behövs om
avfallshantering och återvinning
och återanvändning om
hanteringen, återvinningen eller
återanvändningen kan medföra
olägenheter för den yttre miljön,
9. de villkor som behövs med
avseende på hushållningen med
mark, vatten och andra
naturresurser,
10. de villkor som behövs med
avseende på efterbehandling och
ställande av säkerhet,
11. den tid inom vilken anspråk
i anledning av oförutsedda skador
får framställas,
12. den förlust av vatten eller
annat som tillståndshavare enligt
31 kap. 22 och 23 §§ är skyldig att
underkasta sig utan ersättning, och
13. rättegångskostnader.
11. de villkor som behövs för att
förebygga allvarliga kemikalie-
olyckor och begränsa följderna av
dem för människors hälsa och
miljön,
12. den tid inom vilken anspråk
i anledning av oförutsedda skador
får framställas,
13. den förlust av vatten eller
annat som tillståndshavare enligt
31 kap. 22 och 23 §§ är skyldig att
underkasta sig utan ersättning, och
14. rättegångskostnader.
Avser tillståndet arbeten för vattenverksamhet, skall i domen anges
den tid inom vilken arbetena skall vara utförda. Tiden får sättas till högst
tio år. Den tid inom vilken igångsättandet av miljöfarlig verksamhet skall
ha skett skall anges.
Miljödomstolen får överlåta åt tillsynsmyndighet att fastställa villkor
av mindre betydelse.
Ytterligare bestämmelser om vad en dom i mål om vattenverksamhet
och vattenanläggningar skall innehålla finns i 7 kap. 6 § lagen (1998:812)
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

26 kap.
3 §
Tillsynen utövas av Naturvårdsverket, generalläkaren, länsstyrelsen,
andra statliga myndigheter och kommunerna (tillsynsmyndigheter), i
enlighet med vad regeringen bestämmer.

Bestämmelser om tillsyn finns
också i lagen (1999:0000) om
åtgärder för att förebygga och
begränsa följderna av allvarliga
kemikalieolyckor.
Varje kommun utövar genom den eller de nämnder som fullmäktige
bestämmer tillsyn inom kommunen över miljö- och hälsoskyddet enligt 9
kap., med undantag för sådan miljöfarlig verksamhet som kräver
tillstånd, över hanteringen av kemiska produkter enligt 14 kap. och över
avfallshanteringen enligt 15 kap.
Regeringen får föreskriva att den tillsynsmyndighet regeringen
bestämmer får överlåta åt en kommun att i ett visst avseende utöva sådan
tillsyn som annars skulle skötas av en statlig tillsynsmyndighet, om
kommunen har gjort framställning om det. Detta gäller inte verksamhet
som utövas av Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets
materielverk eller Försvarets radioanstalt.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2. Denna lag är inte tillämplig på mål eller ärenden som är under
handläggning enligt miljöbalkens bestämmelser, eller motsvarande äldre
bestämmelser i lag som upphävts genom miljöbalken enligt 2 § lagen
(1998:811) om införande av miljöbalken, vid denna lags ikraftträdande.

Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet
och privilegier i vissa fall
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1976:661) om immunitet och
privilegier i vissa fall skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 §
För personal som ställts till
förfogande av en biståndsgivande
part samt för utrustning och
egendom som införs i Sverige
enligt konventionen den 26
september 1986 om bistånd i
händelse av en kärnteknisk olycka
eller ett nödläge med radioaktiva
ämnen åtnjutes immunitet och
privilegier i den utsträckning som
anges i konventionen, dock med de
inskränkningar som följer av
förklaringar som Sverige har
avgett i anslutning till
konventionen.
För personal som ställs till
förfogande av biståndsgivande
part samt för utrustning och
egendom som införs i Sverige
enligt konventionen den 26
september 1986 om bistånd i
händelse av en kärnteknisk olycka
eller ett nödläge med radioaktiva
ämnen och konventionen den 17
mars 1992 om gränsöverskridande
effekter av industriolyckor åtnjuter
immunitet och privilegier i den
utsträckning som anges i
konventionerna, dock med de
inskränkningar som följer av
förklaringar som Sverige har
avgett i anslutning till
konventionerna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 18 § sekretesslagen (1980:100)1 skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

8 kap.
18 §
Sekretess gäller för sådan
uppgift om enskilds affärs- eller
driftförhållanden som har lämnats
enligt 19 21 §§ lagen (1984:3) om
kärnteknisk verksamhet eller i
ärende om underrättelse och
information eller bistånd enligt
konventionerna den 26 september
1986 om tidig information vid en
kärnenergiolycka och om bistånd i
händelse av en kärnteknisk olycka
eller ett nödläge med radioaktiva
ämnen, om det kan antas att den
enskilde lider skada om uppgiften
röjs. Regeringen kan för särskilt
fall förordna om undantag från
sekretessen, om den finner det
vara av vikt att uppgiften lämnas.
I fråga om uppgift i allmän
handling gäller sekretessen i högst
tjugo år.
Sekretess gäller för sådan
uppgift om enskilds affärs- eller
driftförhållanden som har lämnats
enligt 19 21 §§ lagen (1984:3) om
kärnteknisk verksamhet eller i
ärende om underrättelse och
information eller bistånd enligt
konventionerna den 26 september
1986 om tidig information vid en
kärnenergiolycka och om bistånd i
händelse av en kärnteknisk olycka
eller ett nödläge med radioaktiva
ämnen samt konventionen den 17
mars 1992 om gränsöverskridande
effekter av industriolyckor, om det
kan antas att den enskilde lider
skada om uppgiften röjs.
Regeringen kan för särskilt fall
förordna om undantag från
sekretessen, om den finner det
vara av vikt att uppgiften lämnas.
I fråga om uppgift i allmän
handling gäller sekretessen i högst
tjugo år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

Förslag till lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102)
Härigenom föreskrivs att 30 § räddningstjänstlagen (1986:1102)1 skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

30 §
Kommunerna och de statliga myndigheter som svarar för räddnings-
tjänst skall se till att det finns anordningar för alarmering av
räddningsorganen.
När ett räddningsorgan gör en räddningsinsats, skall polismyndigheten
underrättas om insatsen.

Om effekterna av en
olyckshändelse kan kräva
särskilda åtgärder till skydd för
befolkningen eller miljön i ett
annat land än Sverige, skall det
räddningsorgan som gör
räddningsinsatsen omedelbart
underrätta berörd myndighet i det
andra landet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

Lagrådets yttrande

Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet
Gertrud Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.

Enligt en lagrådsremiss den 4 februari 1999 (Försvarsdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av
allvarliga kemikalieolyckor,
2. lag om ändring i miljöbalken,
3. lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privi-
legier i vissa fall,
4. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
5. lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102).

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Jan Nyrén.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av
allvarliga kemikalieolyckor

Samtliga verksamheter som lagen omfattar synes utgöra miljöfarlig
verksamhet enligt miljöbalken. Denna balk har nyligen antagits i syfte
bl.a. att där sammansmälta bestämmelserna i centrala miljölagar. Det
synes inte ha funnits några svåra hinder för att inordna de verksamheter
som den föreslagna lagen omfattar under miljöbalkens bestämmelser.
Såvitt framgått synes det främsta problemet ha sammanhängt med
svårigheter att inordna vissa sådana verksamheter under indelningen i
förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd,
alltså inte ens en lagfråga. Även om vissa ingrepp skulle ha krävts i
själva balken hade det varit väl värt besväret eftersom man då hade fått
en mer enhetlig lagstiftning. De bestämmelser som direkt införlivar
Seveso II-direktivet har, som föreslås i lagrådsremissen, sin plats i en
särskild lag, men regler om tillstånd och tillsyn hade mycket väl kunna
sökas i miljöbalken. Statens räddningsverk hade därvid kunnat inordnas
som en central tillsynsmyndighet enligt miljöbalken. När nu
lagstiftningsärendet avancerat så långt och inför krav på ett snabbt
införlivande av direktivet med svensk rätt anser sig Lagrådet inte böra
avstyrka förslaget i dess nuvarande utformning men finner dubblyren
med miljöbalkens bestämmelser beklaglig.

1 §
Enligt andra stycket avses i denna lag med miljö även egendom. Att så är
fallet överensstämmer med miljöbalken. Även om räddningstjänstlagen
bygger på andra begrepp är miljöbalken en senare och mer central lag.
Den föreslagna lagen bör utgå från miljöbalkens systematik. Lagrådet
hemställer att andra stycket får utgå.

2 §
Den föreslagna definitionen av begreppet "verksamhet" ger ingen klarhet
i frågan, vilken innebörd begreppet skall tilläggas. Begreppet används
senare i lagen i olika betydelser. Exempelvis förekommer det i 5 § med
sin normalsvenska innebörd, dvs. en viss typ av arbete som fortlöpande
utförs ("verksamhet som kan ge upphov till allvarliga
kemikalieolyckor"), medan det i 19 § används i en rent geografisk
bemärkelse ("tillträde till en verksamhet"). Av direktivets franska text
(rådets direktiv 96/82/EG, artikel 2) framgår emellertid, att definitionen
just är tänkt att avse såväl det geografiska område där verksamheten
bedrivs som de aktiviteter vilka ingår i verksamheten. Lagens definition
bör därför förtydligas så att det nu sagda framgår, särskilt som den
innebörd begreppet ges, såsom antytts ovan, avviker från vanligt svenskt
språkbruk. Bland annat bör uttrycket "under en verksamhetsutövares
ledning" kompletteras med "eller kontroll", för att det även skall kunna
omfatta ett geografiskt område, och helst också "inklusive" bytas ut mot
konstruktionen "inbegripet såväl --- som". Definitionen skulle då kunna
lyda: "hela det område som står under en verksamhetsutövares ledning
eller kontroll eller flera verksamhetsutövares gemensamma ledning eller
kontroll och där det finns farliga ämnen vid en eller flera anläggningar,
inbegripet såväl det geografiska området som gemensamma eller därtill
hörande infrastrukturer eller aktiviteter".

Ändras definitionen på föreslaget sätt krävs inga följdändringar i lagen i
övrigt.

6 §
Enligt andra stycket skall verksamhetsutövaren iaktta de allmänna
hänsynsregler som anges i 2 kap. miljöbalken. Denna balk är, som för
övrigt framgår också av 5 § första stycket, tillämplig och dess
bestämmelser behöver inte upprepas. Av pedagogiska skäl kan det inte
desto mindre vara lämpligt att erinra om just de centrala hänsynsreglerna,
men detta bör i så fall ske just i form av en erinran, inte som ett nytt
påbud. Lagrådet förordar därför att stycket ges följande lydelse:
"Allmänna hänsynsregler, som gäller för verksamhetsutövaren, finns i 2
kap. miljöbalken."

9 §
I paragrafen bör lämpligen kravet på tillstånd regleras för sig och
förfarandet för prövning av tillståndsfrågan för sig. Lagrådet förordar att
paragrafen delas i två stycken och ges förslagsvis följande lydelse:

"Regeringen får föreskriva att det skall vara förbjudet att utan tillstånd
anlägga eller ändra en verksamhet som omfattas av denna lag, även om
tillstånd inte krävs enligt miljöbalken.

Ansökan om tillstånd enligt första stycket prövas av miljödomstol. Ett
mål om sådant tillstånd är ansökningsmål enligt miljöbalken. Regeringen
får föreskriva att ansökan om tillstånd för vissa slag av verksamheter
skall prövas av länsstyrelsen."

12 §
Säkerhetsrapporten skall enligt 11 § förnyas senast vart femte år, medan
planen för interna räddningsinsatser - planen bör i överensstämmelse
med paragrafrubriken ges denna beteckning även i lagtexten - skall
förnyas senast vart tredje år. Ändå skall planen "ingå" i
säkerhetsrapporten, vilket synes få till följd att även rapporten måste ges
in till tillsynsmyndigheten vart tredje år. Om i stället anges att planen
skall "fogas till" säkerhetsrapporten kan den ges in separat.

Rubriken före 13 §
Paragrafen handlar inte om samlokalisering utan om det ömsesidiga
förhållandet mellan en verksamhet och omgivningen. Lagrådet förordar
att rubriken får lyda: "Omgivningspåverkan"

25 §
Beslut av kommunala tillsynsmyndigheter torde, som är fallet enligt både
miljöbalken och räddningstjänstlagen, böra överklagas hos länsstyrelsen.
Lagrådet föreslår att första stycket ges följande lydelse: "En kommunal
nämnds beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens och
Statens räddningsverks beslut får överklagas hos miljödomstol enligt 20
kap. 2 § andra stycket miljöbalken."

Förslaget till lag om ändring i miljöbalken

6 kap. 3 §
Lagrådet förordar att andra stycket i förtydligande syfte ges följande
lydelse: "Syftet med en miljökonsekvensbeskrivning som berör en
verksamhet som avses i lagen (1999:0000) om åtgärder för att förebygga
och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor är också att
identifiera och bedöma faktorer i verksamhetens omgivning som kan
påverka säkerheten hos denna."

20 kap. 2 §
Lagrådet ifrågasätter om inte också denna paragraf bör ändras så att i
första stycket tas in hänvisningar till 9 och 22 § i den föreslagna lagen
om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga
kemikalieolyckor och i andra stycket hänvisning till 25 § samma lag.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Försvarsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 mars 1999

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Freivalds,
Lindh, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Östros, Engqvist, Rosengren,
Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén

Föredragande: statsrådet von Sydow

Regeringen beslutar proposition 1998/99:64 Säkrare kemikaliehantering.

Rättsdatablad

Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler

Lagen (1999:000) om
åtgärder för att förebygga
och begränsa följderna av
allvarliga kemikalie-
olyckor
2, 3, 7, 8, 9, 10, 12, 14,
15 och 17 §§
Celex 396L0082

1 Jfr rådets direktiv (96/82/EG) av den 9 december 1996 om åtgärder för att
förebygga och
begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår
(EGT nr L 010, 14.1.1997, s. 13, Celex 396L0082).
Lagen omtryckt 1994:717.
1 Lagen omtryckt 1992:1474.
1 Lagen omtryckt 1992:948.
1 Jfr rådets direktiv (96/82/EG) av den 9 december 1996 om åtgärder för att
förebygga och
begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår
(EGT nr L 010, 14.1.1997, s. 13, Celex 396L0082).
Lagen omtryckt 1994:717.
1 Lagen omtryckt 1992:1474.
1 Lagen omtryckt 1992:948.

Prop. 1998/99:64

67

1

Prop. 1998/99:64
Bilaga 1

171

Prop. 1998/99:64
Bilaga 1

171

Prop. 1998/99:64
Bilaga 2

171

Prop. 1998/99:64
Bilaga 2

171

171

Prop. 1998/99:64
Bilaga 3

171

Prop. 1998/99:64
Bilaga 4

Prop. 1998/99:64
Bilaga 4

Prop. 1998/99:64
Bilaga 5

Prop. 1998/99:64
Bilaga 5

Prop. 1998/99:64
Bilaga 6

Prop. 1998/99:64
Bilaga 6

Prop. 1998/99:64