Prop.
1998/99:53
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 4 mars 1999.
Göran Persson
Lars-Erik Lövdén
(F inansdepartementet)
I propositionen föreslås en ny lag om betalningsöverföringar inom Euro-
peiska ekonomiska samarbetsområdet. Den nya lagen bygger på EG-
direktivet 97/5/EG av den 27 januari 1997 om gränsöverskridande betal-
ningar. Syftet med lagen är att betalningsöverföringar till och från utlandet
skall bli snabbare och säkrare. Bestämmelserna är inte begränsade till
konsumenter, utan de riktar sig även till små och medelstora företag.
Regleringen får dock anses vara väsentligen konsumentinriktad.
Lagen omfattar betalningar upp till 50 000 euro. Av lagen följer en
skyldighet för banker och andra institut som bedriver gränsöverskridande
betalningsförmedling att informera kunderna om villkoren för en sådan
förmedling. Den svenska lagens krav på information föreslås vara
strängare än direktivets bestämmelser. Det föreslås också att det skall få ta
högst sex dagar för en betalning att komma fram till betalningsmottaga-
ren. Om pengarna förkommer under betalningsförmedlingen har avsända-
ren rätt att få tillbaka det förkomna beloppet, s.k. återbetalningsgaranti.
Denna garanti har dock begränsats till ett belopp motsvarande 12 500
euro.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 14 augusti 1999.
1 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 53
Prop. 1998/99:53
1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................3
2 Lagförslag..........................................................................................4
2.1 Förslag till lag om betalningsöverföringar inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.........................4
2.2 Förslag till lag om ändring i prisinformationslagen
(1991:601)...........................................................................9
3 Ärendet och dess beredning.............................................................10
4 Närmare om direktivets innehåll......................................................11
5 Förfarandet vid betalningsöverföring...............................................15
6 Allmänna synpunkter på lagregleringen..........................................17
6.1 Direktivets syfte m.m.........................................................17
6.2 Direktivets räckvidd..........................................................19
6.3 Bör lagregleringen gå längre än direktivet?.......................22
6.4 Tillämplig lag....................................................................25
6.5 Tillämpning av allmänna kontraktsrättsliga regler
och institutens ersättningsskyldighet när en
betalningsöverföring inte har verkställts............................27
6.6 Sanktioner.........................................................................29
6.7 Reglering av tvister............................................................33
6.8 Force majeure....................................................................34
6.9 Tidsåtgång för en betalningsöverföring.............................36
6.10 Lagtekniska frågor.............................................................38
6.11 Penningtvätt.......................................................................40
6.12 Ikraftträdande....................................................................41
7 Allmänhetens bankombudsman.......................................................42
8 Ekonomiska konsekvenser...............................................................43
9 Författningskommentar....................................................................44
9.1 Förslaget till lag om betalningsöverföringar
inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet..............44
9.2 Förslaget till lag om ändring i prisinformationslagen
(1991:601).........................................................................53
Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets direktiv 97/5/EG av
den 27 januari 1997 om gränsöverskridande betalningar
(avskrift).................................................................................54
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser avseende promemorian
om betalningsöverföringar till och från andra stater inom
Europeiska unionen m.m. (Fi 97/3720).................................64
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag..................................................65
Bilaga 4 Lagrådets yttrande..................................................................71
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 mars 1999............73
Rättsdatablad............................................................................................74
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samar-
betsområdet,
2. lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601).
Prop. 1998/99:53
Härigenom föreskrivs följande.
Tillämpningsområde
1 § Denna lag gäller betalning som en fysisk eller juridisk person
(beställare) gör från Sverige till en fysisk eller juridisk person
(betalningsmottagare) i en annan stat inom Europeiska ekonomiska sam-
arbetsområdet (EES) eller från en beställare i en sådan stat till en betal-
ningsmottagare i Sverige. Betalningen skall därvid utföras av en bank
eller annat företag, som utför betalningsöverföringar till utlandet, genom
att beloppet överförs till en bank eller annat motsvarande företag som be-
talningsmottagaren anlitar.
Lagen är endast tillämplig på betalningar som görs i euro eller någon
annan av EES-statemas valutor till ett högsta belopp motsvarande
50 000 euro.
Lagen gäller inte betalningsöverföringar som görs på uppdrag av bank-
er eller andra företag som avses i första stycket.
Definitioner
2 § I denna lag avses med
förmedlande bank, en bank som medverkar i en betalningsöverföring
utan att ha anlitats av beställaren eller betalningsmottagaren,
acceptdag. den dag då beställaren har erlagt det belopp och lämnat de
uppgifter som banken kräver för att kunna verkställa betalningsöverför-
ingen,
bankdag. dag då banken har öppet.
Vad som sägs i denna lag om bank gäller även sådana andra företag
som avses i 1 § första stycket.
Informationsskyldighet
3 § Banker som verkställer betalningsöverföringar skall informera kun-
derna om villkoren för en betalningsöverföring. Informationen skall läm-
nas skriftligen eller i elektronisk form. Den skall innehålla
1. den tid det tar att överföra ett belopp till den bank som betalnings-
mottagaren anlitar, med angivande av hur tiden beräknas, och den tid det
tar från det att betalningsmottagarens bank har tagit emot ett belopp till
dess att det betalningsmottagarens konto krediteras,
2. hur kundens kostnader för överföringen skall beräknas,
Prop. 1998/99:53
3. den dag banken debiterar beställarens konto respektive krediterar be-
talningsmottagarens konto,
4. hur de växlingskurser som används beräknas,
5. lagens tillämpningsområde och bankens ersättningsskyldighet enligt
14 § när en betalningsöverföring inte verkställs och
6. möjligheterna att fa klagomål och begäran om ersättning prövade när
ett uppdrag utförs felaktigt och hur kunden i så fall skall skall gå till väga.
4 § En bank som har verkställt en betalningsöverföring eller tagit emot ett
överfört belopp skall lämna beställaren respektive betalningsmottagaren
tydlig information om överföringen. Informationen skall lämnas skriftli-
gen eller i elektronisk form. Den skall innehålla
1. uppgifter som gör det möjligt för beställaren och betalningsmottaga-
ren att identifiera betalningen,
2. det belopp som betalningsöverföringen avsåg,
3. samtliga kostnader för beställaren respektive betalningsmottagaren
och
4. den dag banken debiterat beställarens konto respektive krediterat be-
talningsmottagarens konto.
Om beställaren har angett att kostnaderna helt eller delvis skall bäras av
betalningsmottagaren, skall den bank som betalningsmottagaren anlitar
informera honom om detta. Om valuta har växlats, skall den bank som har
utfört växlingen informera sin kund om den kurs som har använts.
Information behöver inte lämnas enligt denna paragraf om beställaren
eller betalningsmottagaren förklarar att han avstår från den.
5 § I fråga om underlåtelse att lämna information enligt 3 och 4 §§ eller
som annars är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt finns be-
stämmelser i marknadsföringslagen (1995:450).
Överenskommelse om tid och kostnader för en betalningsöverföring
6 § När en bank åtar sig att verkställa en betalningsöverföring, skall ban-
ken på beställarens begäran lämna bindande utfästelse i fråga om tiden
och kostnaderna för överföringen. Motsvarande gäller för en bank som på
betalningsmottagarens begäran åtar sig att ta emot det belopp som en be-
talningsöverföring avser.
Tid för utförande av en betalningsöverföring och ersättning vid
försening
7 § Det belopp som en betalningsöverföring avser skall överföras till den
bank som betalningsmottagaren anlitar senast före utgången av femte
bankdagen från acceptdagen, om inte beställaren och den anlitade banken
uttryckligen har kommit överens om någon annan tid.
Prop. 1998/99:53
Den bank som beställaren anlitar är inte bunden av den angivna tids-
fristen eller överenskommen tidsfrist om den vidtar åtgärder med stöd av
lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt.
8 § Om det belopp som en betalningsöverföring avser inte har överförts
till den bank som betalningsmottagaren anlitar inom den tid som avses i
6 § eller 7 § första stycket, har beställaren rätt till ersättning av den bank
som han har anlitat. Ersättningen utgörs av ränta på beloppet enligt 6 §
räntelagen (1975:635) från den dag då beloppet senast skulle ha överförts
till den dag då överföringen skedde.
Om det beror på en förmedlande bank att beloppet inte har överförts till
betalningsmottagarens bank inom den tid som avses i första stycket, skall
den förmedlande banken betala ersättning till beställarens bank beräknad
på det sätt som anges i första stycket.
Första och andra styckena gäller inte, om banken visar att dröjsmålet
beror på beställaren.
9 § Den bank som betalningsmottagaren anlitar skall göra det belopp som
betalningsmottagaren skall erhålla tillgängligt för honom före utgången av
bankdagen efter den då beloppet överfördes till banken, om inte betal-
ningsmottagaren och banken har kommit överens om någon annan tid.
Den bank som betalningsmottagaren anlitar är inte bunden av den an-
givna tidsfristen eller överenskommen tidsfrist om den vidtar åtgärder
med stöd av lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt.
10 § Om den bank som betalningsmottagaren anlitar inte har gjort det
belopp som han skall erhålla tillgängligt för honom inom den tid som av-
ses i 6 § eller 9 § första stycket, är betalningsmottagaren berättigad till
ersättning av banken. Ersättningen utgörs av ränta på beloppet enligt 6 §
räntelagen (1975:635) från den dag då beloppet senast skulle ha varit till-
gängligt för betalningsmottagaren till den dag då det blev tillgängligt.
Första stycket gäller inte, om banken visar att dröjsmålet beror på betal-
ningsmottagaren.
Förbud mot avdrag för kostnader
11 § En bank som medverkar vid en betalningsöverföring far inte göra
avdrag för kostnader från det belopp som skall överföras, om inte bestäl-
laren har angett att kostnaderna helt eller delvis skall bäras av betalnings-
mottagaren.
Den rätt till ersättning som den av betalningsmottagaren anlitade ban-
ken kan ha för förvaltning av hans konto i banken far inte dras av från det
överförda beloppet i samband med redovisningen av detta.
12 § Om den bank som beställaren anlitar eller en förmedlande bank har
gjort avdrag för kostnader i strid med 11 §, skall beställarens bank på
hans begäran betala det avdragna beloppet till betalningsmottagaren eller,
om beställaren begär det, till honom.
Prop. 1998/99:53
Om en förmedlande bank har gjort avdrag för kostnader i strid med
11 § är banken skyldig att betala det avdragna beloppet till beställarens
bank eller, om denna begär det, till betalningsmottagaren.
13 § Har den bank som betalningsmottagaren anlitar gjort avdrag för
kostnader i strid med 11 §, är banken skyldig att betala det avdragna be-
loppet till betalningsmottagaren.
Ersättningsskyldighet när en betalningsöverföring inte har
genomförts
14 § Om det belopp som en betalningsöverföring avser inte har överförts
till den bank som betalningsmottagaren anlitar, skall den bank beställaren
anlitar till honom
1. betala tillbaka beloppet, dock högst motsvarande 12 500 euro,
2. betala ränta på beloppet, dock på högst motsvarande 12 500 euro,
enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den dag då beställaren gav banken
uppdraget att utföra betalningsöverföringen till den dag då återbetalning
sker, och
3. ersätta de kostnader som beställaren har haft för betalningsöver-
föringen.
Ersättning som anges i första stycket 1-3 skall betalas till beställaren
inom fjorton bankdagar från det att han framställde begäran om ersätt-
ning, om inte det belopp som betalningsöverföringen avser dessförinnan
har överförts till betalningsmottagarens bank.
Begäran enligt andra stycket far inte framställas före utgången av den
tid som avses i 6 § eller 7 § första stycket.
15 § Bestämmelserna i 14 § tillämpas även på en förmedlande bank, som
har mottagit det belopp som en betalningsöverföring avser. Ersättningen
skall dock betalas till den bank som uppdrog åt den förmedlande banken
att medverka. Om anledningen till att betalningsöverföringen inte har ge-
nomförts är att den uppdragsgivande banken har lämnat felaktiga eller
bristfälliga instruktioner, gäller i stället att den förmedlande banken skall
vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att det belopp som betal-
ningsöverföringen avser skall betalas tillbaka.
16 § Om anledningen till att det belopp som en betalningsöverföring av-
ser inte har överförts till den bank som betalningsmottagaren anlitar är att
beställaren har lämnat sin bank felaktiga eller bristfälliga instruktioner
eller att en förmedlande bank, som beställaren själv har valt, inte har ut-
fört sitt uppdrag, gäller inte 14 och 15 §§. I stället skall beställarens bank
och övriga berörda banker vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för
att det belopp som betalningsöverföringen avser skall betalas tillbaka.
Om beloppet betalas tillbaka till beställarens bank, skall denna betala
beloppet till beställaren. De berörda bankerna är berättigade att göra av-
drag för de kostnader som återbetalningen har medfört.
Prop. 1998/99:53
17 § Om anledningen till att det belopp som en betalningsöverföring av- Prop. 1998/99:53
ser inte har överförts till den bank som betalningsmottagaren anlitar är att
en förmedlande bank, som har fått sitt uppdrag av betalningsmottagarens
bank, inte har utfört uppdraget, gäller inte 14 och 15 §§. I stället är betal-
ningsmottagarens bank skyldig att till betalningsmottagaren betala det
belopp som betalningsöverföringen avser, dock högst motsvarande 12 500
euro.
Avslutande bestämmelser
18 § Bestämmelserna i 8, 10 och 12-17 §§ inverkar inte på de rättigheter
som beställare, betalningsmottagare eller banker, som har medverkat vid
en betalningsöverföring, kan ha enligt annan lag eller enligt avtal.
Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelsen i 14 § är till nackdel
för beställaren är utan verkan mot denne.
19 § Att en bank inte fullgör en förpliktelse som banken har enligt denna
lag skall inte medföra någon påföljd som anges i lagen, om banken visar
att detta beror på ett hinder utanför bankens kontroll som den inte skäli-
gen kunde förväntas ha räknat med när avtalet ingicks och vars följder
den inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Denna lag träder i kraft den 14 augusti 1999.
Härigenom föreskrivs att 3 § prisinformationslagen (1991:601) skall ha
följande lydelse.
Prop. 1998/99:53
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Särskilda föreskrifter om infor-
mation till konsumenter finns i
konsumentkreditlagen (1992:830),
konsumentförsäkringslagen
(1980:38) och valutaväxlingslagen
(1996:1006).
3 §'
Särskilda föreskrifter om infor-
mation till konsumenter finns i
konsumentkreditlagen (1992:830),
konsumentförsäkringslagen
(1980:38), valutaväxlingslagen
(1996:1006) och lagen (1999:000)
om betalningsöverföringar inom
Europeiska ekonomiska samar-
betsområdet.
Denna lag träder i kraft den 14 augusti 1999.
1 Senaste lydelse 1996:1010.
Europaparlamentet och rådet har antagit ett den 27 januari 1997 utfärdat
direktiv (97/5/EG) om gränsöverskridande betalningar, bilaga 1. Direkti-
vet har sin bakgrund i att de finansiella transaktionerna mellan olika stater
inom EU ständigt ökar. En betydande del av dessa transaktioner, såväl till
antal som till belopp, utgörs av betalningar över nationsgränserna.
Direktivet har föregåtts av att Europeiska kommissionen tidigare under
1990-talet vidtagit en rad olika åtgärder för att på frivillig väg försöka
åstadkomma förbättrade förhållanden i vissa hänseenden beträffande be-
talningsöverföringar till utlandet. Åtgärderna har avsett information till
kunder, kostnader för betalningsöverföringar - bl.a. undvikande av dub-
beldebitering av avgifter - och förkortning av tiden för verkställande av
betalningsöverföringar. Ansträngningarna ledde emellertid inte till några
större förbättringar. Kommissionen fann det därför till sist lämpligt och
nödvändigt att utarbeta och lägga fram förslag till ett direktiv i ämnet.
Det åligger medlemsstaterna att senast den 14 augusti 1999 sätta i kraft
de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet.
Den 12 mars 1997 uppdrog Finansdepartementet åt justitierådet Torkel
Gregow att utreda och föreslå hur bestämmelserna i det nämnda direktivet
kan införas i svensk lagstiftning. Utredningsmannen avlämnade den
18 december 1997 en promemoria i ämnet; PM angående betalningsöver-
föringar till och från andra stater inom Europeiska unionen m.m.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-
serna finns i bilaga 2. Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftnings-
ärendet (dnr Fi 97/3720).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 28 januari 1999 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 3.
Lagrådet har den 19 februari 1999 yttrat sig över lagförslagen. Yttran-
det finns i bilaga 4.
Lagrådet har i sitt yttrande föreslagit ändringar i lagen om betalnings-
överföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Regering-
en har i propositionen följt Lagrådets förslag. Förslagen redovisas i avsnitt
6.5 och i författningskommentaren.
Utöver vad som nu har angetts har vissa redaktionella ändringar gjorts i
lagförslagen.
Prop. 1998/99:53
10
Direktivet är tillämpligt på betalningar som en fysisk eller juridisk person
i en medlemsstat gör till någon i en annan medlemsstat och som på den
förres begäran verkställs av ett kreditinstitut eller något annat företag som
i sin verksamhet utför sådana betalningsöverföringar. En förutsättning är
dock att betalningen är utställd i någon av medlemsstaternas valutor eller i
ecu och att beloppet för betalningen inte överstiger värdet av 50 000 ecu.
Undantag har gjorts för fall då betalningsöverföring sker på begäran av ett
sådant företag som nyss nämnts eller av ett finansiellt institut.
I materiellt hänseende behandlar direktivet frågor om skyldighet för fö-
retag som utför betalningsöverföringar att lämna information till kunder,
och företags åtagande beträffande den tid inom vilken en betalningsöver-
föring skall genomföras. Vidare i fråga om kostnader, dels skadestånds-
skyldighet när föreskriven tid inte iakttas, dels förbud mot avdrag för
kostnader från det belopp som avses med en betalningsöverföring. Om
avdrag ändå gjorts stadgas en skyldighet att betala vad som oriktigt avdra-
gits. Slutligen finns en återbetalningsskyldighet och skadeståndskyldighet
i fall då en betalningsöverföring inte har blivit utförd.
Vad som i fortsättningen sägs om kreditinstitut avser även andra företag
som i sin verksamhet utför betalningsöverföringar.
I fråga om information ges bestämmelser om att kreditinstitut skall ge
såväl förhandsinformation om villkoren för betalningsöverföringar som
information efter det att en betalningsöverföring har utförts eller beloppet
mottagits.
I det förra hänseendet föreskrivs att kreditinstituten skall ställa skriftlig,
lättförståelig information om villkoren för betalningsöverföringar till sina
kunders förfogande och att informationen, när det är lämpligt, kan lämnas
i elektronisk form. Det anges också vissa uppgifter som därvid alltid skall
lämnas.
Dessa uppgifter avser den tid det tar att utföra en betalningsöverföring
räknat tills beloppet krediteras det kreditinstitut som betalningsmottagaren
anlitar, varvid tidpunkten för periodens början skall vara klart angiven.
Vidare skall tiden från sådan kreditering tills beloppet krediteras betal-
ningsmottagarens konto anges. Grunden för beräkning av avgifter och
andra kostnader som kunden skall betala skall anges, den dag som i före-
kommande fall tillämpas för debitering eller kreditering, de möjligheter
kunden har att reklamera och kräva ersättning och hur de utnyttjas samt
vilka växlingskurser som används.
I fråga om information angående ett konkret betalningsöverföringsupp-
drag anges att kreditinstituten skall, efter utförande eller mottagande av en
betalningsöverföring, skriftligen ge sin kund tydlig och lättförståelig in-
formation, när det är lämpligt i elektronisk form, såvida inte kunden ut-
tryckligen avstår därifrån. Denna information skall alltid innehålla vissa
angivna uppgifter, nämligen om sådant som möjliggör för kunden att
identifiera betalningsöverföringen, om det ursprungliga beloppet som av-
ses med betalningsöverföringen, om summan av alla avgifter och andra
kostnader som skall betalas av kunden samt om den dag som i förekom-
mande fall tillämpas för debitering eller kreditering.
Prop. 1998/99:53
11
Enligt artikel 4 skall vidare betalningsmottagaren, om beställaren har Prop. 1998/99:53
angett att kostnaderna för betalningsöverföringen helt eller delvis skall
bäras av denne, informeras om detta av det kreditinstitut som han anlitar.
När ett belopp har växlats till annan valuta, skall det kreditinstitut som har
utfört växlingen informera sin kund om den kurs som har använts.
Artikel 5 innehåller föreskrift om skyldighet for ett kreditinstitut, som är
berett att utföra ett uppdrag beträffande en närmare angiven betalnings-
överföring, att på kundens begäran göra en utfästelse i fråga om tiden för
utförande av betalningsöverföringen och beträffande de avgifter och andra
kostnader som skall betalas, frånsett dem som är beroende av kursen för
valutaväxling.
I artikel 6 ges bestämmelser om kreditinstituts förpliktelser i fråga om
tiden för genomförande av betalningsöverföringar. Det kreditinstitut som
den betalande (beställaren) anlitar skall utföra betalningsöverföringen
inom den tid som har överenskommits med beställaren. Om avtalad tid
inte iakttagits eller, då sådant avtal inte har träffats, beloppet inte har kre-
diterats det av betalningsmottagaren anlitade kreditinstitutet före utgången
av den femte bankdagen efter det att betalningsöverföringsuppdraget har
antagits och beställaren uppfyllt alla villkor beträffande ekonomisk täck-
ning och nödvändiga uppgifter, skall det av beställaren anlitade kreditin-
stitutet utge skadestånd till beställaren.
Sådant skadestånd skall utgå i form av ränta på det belopp som betal-
ningsöverföringen avser från den dag då beloppet senast skulle ha kredite-
rats det av betalningsmottagaren anlitade kreditinstitutet till den dag då
sådan kreditering skedde. Som ränta skall tillämpas en räntesats som an-
vänds vid beräknande av skadestånd och som fastställts efter bestäm-
melserna i den medlemsstat där det skadeståndsskyldiga kreditinstitutet
har sitt säte.
När det beror på ett förmedlande kreditinstitut att en betalningsöverfö-
ring inte har utförts inom den tid som angetts i det föregående, skall detta
enligt samma grunder ersätta det kreditinstitut som beställaren anlitat.
Om det kreditinstitut som betalningsmottagaren anlitar inte har kredite-
rat dennes konto det belopp som betalningsöverföringen avser inom den
tid som har överenskommits eller, när sådan överenskommelse inte har
träffats, före utgången av bankdagen efter den dag då beloppet kreditera-
des kreditinstitutet, skall detta utge skadestånd till betalningsmottagaren.
Skadeståndet utgörs av ränta, enligt samma beräkningsgrunder som nyss
angetts, på beloppet från den dag då det senast skulle ha krediterats be-
talningsmottagarens konto till den dag då sådan kreditering skedde.
Från de föreskrifter om ersättningsskyldighet som nu angetts gäller un-
dantag i fall då det kreditinstitut som beställaren eller som betalnings-
mottagaren anlitar kan visa att förseningen beror på beställaren respektive
betalningsmottagaren.
I artikel 6 föreskrivs slutligen att bestämmelserna om tiden for genom-
förande av betalningsöverföringar inte inverkar på de rättigheter som an-
nars tillkommer kunder och kreditinstitut, vilka har medverkat i genomfö-
randet av en betalningsöverföring.
Bestämmelser om kostnader finns i artikel 7. Såväl det kreditinstitut
som beställaren anlitar som förmedlande kreditinstitut och det av betal-
12
ningsmottagaren anlitade kreditinstitutet är, sedan beställaren uppfyllt alla
villkor, skyldigt att utföra betalningsöverföringen beträffande hela belop-
pet - dvs. att avdrag inte far göras för kostnader for överföringen - om
inte beställaren har föreskrivit att kostnaderna helt eller delvis skall bäras
av betalningsmottagaren. Denna bestämmelse inverkar dock inte på möj-
ligheten för det av betalningsmottagaren anlitade kreditinstitutet att ta ut
kostnader av denne för förvaltningen av hans konto enligt gällande regler
och bruk. Uttagande av sådana kostnader far dock inte ske för att undgå
den angivna skyldigheten att överföra hela beloppet.
Om det kreditinstitut som beställaren anlitar eller ett förmedlande kre-
ditinstitut har gjort avdrag från det belopp som betalningsöverföringen
avser i strid med vad som föreskrivs i artikeln, är det av beställaren anlita-
de kreditinstitutet på beställarens begäran skyldigt att utan avdrag och på
egen bekostnad betala det avdragna beloppet till betalningsmottagaren,
om inte beställaren begär att beloppet skall krediteras honom. Det anges
särskilt att bestämmelsen inte inverkar på andra krav som kan framställas.
Ett förmedlande kreditinstitut som har gjort avdrag i strid med bestäm-
melserna är skyldigt att, utan avdrag och på egen bekostnad, betala det
avdragna beloppet till det kreditinstitut som beställaren anlitar eller, om
detta så kräver, till betalningsmottagaren.
I artikel 7 föreskrivs vidare att, om underlåtenheten att fullgöra skyldig-
heten att utföra en betalningsöverföring i enlighet med beställarens in-
struktioner har orsakats av det kreditinstitut som betalningsmottagaren
anlitar, detta kreditinstitut är skyldigt att på egen bekostnad kreditera be-
talningsmottagaren det felaktigt avdragna beloppet. Det anges också att
detta inte inverkar på andra anspråk som kan framställas.
Artikel 8 innehåller bestämmelser om kreditinstituts återbetalningsskyl-
dighet i fall då en betalningsöverföring över huvud taget inte har verk-
ställts. Om beloppet som betalningsöverföringen avser, sedan uppdrag
därom har antagits av det kreditinstitut som beställaren anlitar, inte har
krediterats det av betalningsmottagaren anlitade kreditinstitutet, skall det
förra kreditinstitutet kreditera beställaren dels det nämnda beloppet, dock
högst motsvarande 12 500 ecu, dels ränta på beloppet från den dag då
begäran om betalningsöverföring framställdes till den dag då kreditering
sker. Räntan beräknas enligt de grunder som har angetts i det föregående.
Dessutom skall institutet ersätta de kostnader som beställaren har betalat.
Vad nu sagts anges inte inverka på andra krav som kan framställas.
De nämnda beloppen skall göras tillgängliga för beställaren inom
14 bankdagar från hans begäran därom, om inte medel motsvarande det
belopp som betalningsöverföringen avser under mellantiden har kredite-
rats det av betalningsmottagaren anlitade kreditinstitutet. En sådan begä-
ran far inte framställas före utgången av den tidsfrist som gäller för verk-
ställande av betalningsöverföringen.
På samma sätt är varje förmedlande kreditinstitut, som har åtagit sig att
utföra ett betalningsöverföringsuppdrag, skyldigt att på egen bekostnad
återbetala beloppet avseende betalningsöverföringen, jämte därtill ankny-
tande ränta och kostnader, till det kreditinstitut som instruerade det att
utföra uppdraget. Om betalningsöverföringen inte har fullbordats på
grund av att det sistnämnda kreditinstitutet gett felaktiga eller ofullstän-
Prop. 1998/99:53
13
diga instruktioner, skall det förmedlande kreditinstitutet så långt möjligt
bemöda sig att återbetala beloppet avseende betalningsöverföringen.
Om en betalningsöverföring inte har fullbordats på grund av att åtgär-
der inte har vidtagits av ett förmedlande kreditinstitut som valts av det av
betalningsmottagaren anlitade kreditinstitutet gäller, i stället för vad som
nyss redogjorts för, att det sistnämnda kreditinstitutet är skyldigt att ställa
beloppet till betalningsmottagarens förfogande, dock högst motsvarande
12 500 ecu.
Ifall en betalningsöverföring inte har fullbordats på grund av att bestäl-
laren gett det av honom anlitade kreditinstitutet felaktiga eller ofullständi-
ga instruktioner eller därför att åtgärder inte har vidtagits av ett förmed-
lande kreditinstitut som uttryckligen valts av beställaren, gäller att det av
beställaren anlitade kreditinstitutet och övriga medverkande kreditinstitut
så långt möjligt skall bemöda sig att återbetala beloppet avseende betal-
ningsöverföringen .
I anslutning härtill föreskrivs att, om det kreditinstitut som beställaren
anlitat har återfått beloppet, det är skyldigt att kreditera beställaren belop-
pet. I detta fall är kreditinstituten, däri inräknat det som beställaren anlitat,
inte skyldiga att återbetala upplupen ränta och kostnader och de får dra av
de omkostnader som återfåendet medfört, om dessa är styrkta.
Direktivet innehåller också en bestämmelse rörande force majeure. De
kreditinstitut som medverkar i utförandet av en betalningsöverföring är
befriade från de skyldigheter som anges i direktivet om de kan åberopa
skäl för force majeure. Därmed förstås onormala och oförutsebara om-
ständigheter utom kontroll för den som åberopar force majeure och vars
konsekvenser inte skulle ha kunnat undvikas trots alla ansträngningar.
Slutligen anges i direktivet att medlemsstaterna skall svara för att det
finns lämpliga och effektiva förfaranden för handläggning av tvister rö-
rande reklamationer och ersättningsanspråk mellan en beställare och ett
av honom anlitat kreditinstitut eller mellan en betalningsmottagare och ett
av honom anlitat kreditinstitut, varvid redan existerande förfaranden kan
användas då det är lämpligt.
Prop. 1998/99:53
14
Vad som sägs i det följande utgår från det ordinära tillvägagångssättet vid
betalningsöverföring, nämligen att sådan överföring sker inom banksys-
temet. Uppgifterna avser hur förfarandet gestaltar sig för närvarande. Med
dagar avses bankdagar, dvs. dagar då bankerna är öppna.
Svenska banker har banker i andra länder med vilka de samarbetar
(korrespondentbanker). Betalningsöverföringar går över den svenska ban-
kens huvudkontor. En kunds begäran om betalningsöverföring till utlan-
det kan lämnas i muntlig eller skriftlig form eller på data. Svenska banker
är anknutna till ett clearingsystem. Betalningsöverföringsuppdrag förs in i
detta clearingsystem.
Den som lämnar ett betalningsöverföringsuppdrag har i allmänhet ett
konto i den bank som han anlitar. Betalningsmottagaren har också som
regel ett konto i den bank som skall ta emot beloppet för hans räkning.
En kund kan lämna sitt betalningsuppdrag till ett bankkontor i lands-
orten. Uppdraget vidarebefordras då på elektronisk väg eller på något an-
nat liknande sätt till en avdelning för utlandsbetalningar inom banken, där
det normalt är framme senast nästa dag. Det innebär att betalningsöverfö-
ringen i sådant fall, jämfört med att uppdraget lämnas direkt till nämnda
avdelning, kan ta en dag mera i anspråk.
Svenska banker har konton i korrespondentbankema. Betalningen täcks
genom inköp av valuta i det land där betalningen skall ske. Detta tar två
dagar i anspråk. Korrespondentbanken debiterar den svenska banken be-
loppet. Detta förutsätter att det på den svenska bankens konto finns medel
i den utländska valutan.
Om den bank som betalningsmottagaren anlitar är en annan än den
svenska bankens korrespondentbank, tar överförandet av beloppet till den
banken normalt längre tid. Ifall betalningsmottagaren inte har konto i ban-
ken, kan tiden öka ytterligare innan medlen är tillgängliga för honom.
Vad nu sagts avser betalningsöverföringar från Sverige till utlandet.
När betalning skall ske från utlandet till Sverige, blir förhållandet det om-
vända. Då en svensk bank far meddelande från en utländsk korrespon-
dentbank om betalning till en mottagare i Sverige, aviserar den svenska
banken den bank som betalningsmottagaren anlitar för det fall detta är en
annan bank. Från det att den svenska banken har fatt meddelande från den
utländska banken dröjer det i allmänhet två dagar innan banken erhåller
beloppet. Mottagarens bank aviserar kunden senast när banken har fatt
medlen.
Betalning kan gå över ett tredje land. Detta har dock inte någon bety-
delse i sammanhanget. Avisering går alltid direkt till det land där utbetal-
ning skall ske.
Det sagda kan åskådliggöras genom följande exempel. Det räknas där-
vid enbart med bankdagar och bortses alltså från lördagar och helgdagar.
A, som vistas i Sverige, önskar betala ett belopp i lire till en person som
finns i Italien. A vänder sig dag 0 till ett bankkontor i landsorten och ger
banken i uppdrag att ombesörja betalningsöverföringen. B anlitar en an-
nan bank än någon av den svenska bankens korrespondentbanker i Italien.
A fullgör i samband med lämnandet av uppdraget vad som krävs av ho-
Prop. 1998/99:53
15
nom, dvs. lämnar behövliga uppgifter samt betalar till banken det belopp
som betalningsmottagaren skall ha jämte kostnader. Inbetalningen kan ske
kontant över disk eller t.ex. genom att banken bemyndigas dra beloppet
från ett konto som A har i banken. Dag 1 är uppdraget vidarebefordrat till
den svenska bankens huvudkontor i Stockholm där avdelningen for ut-
landsbetalningar finns.
Det belopp som betalningen avser finns dag 3 i lire på den svenska
bankens konto i korrespondentbanken i Italien. Beloppet är då tillgängligt
för att kunna debiteras av korrespondentbanken. Det kan förmodas att
debitering sker samma dag, bl.a. med hänsyn till räntan. Hur fort det for
närvarande går för att beloppet därefter skall föras över till den bank som
B anlitar och av den banken göras tillgängligt för B kan inte närmare an-
ges.
Om man ser på den motsatta situationen, dvs. att B skall från Italien
betala ett belopp i svenska kronor till A i Sverige, är det på motsvarande
sätt svårt att närmare ange hur lång tid det för närvarande tar innan belop-
pet har blivit tillgängligt för en korrespondentbank i Sverige. Sedan så
skett, dröjer det någon dag innan beloppet har vidarebefordrats till A:s
bank, om detta är en annan än korrespondentbanken. Därefter tar det
högst en dag innan beloppet har förts över till A:s konto i banken. Om A
inte har konto i banken, tar det som regel något längre tid innan beloppet
har blivit tillgängligt för honom, eftersom medlen i sådana fall vanligtvis
tillställs mottagaren genom betalningsanvisning.
Betalningsöverföringar till utlandet medför större kostnader än inhems-
ka betalningsöverföringar. Detta sammanhänger med att de förra i all-
mänhet kräver fler åtgärder från bankens sida. Som exempel på sådana
åtgärder kan nämnas växling av lämnat belopp till annan valuta, utförliga-
re information och komplettering av lämnade uppgifter angående betal-
ningsmottagaren.
Prop. 1998/99:53
16
År 1991 verkställdes över 100 miljoner transaktioner avseende betal-
ningsöverföringar mellan EU-statema. Antalet beräknas öka till minst
350 miljoner år 2000.
Direktivet syftar till att betalningsöverföringar skall bli effektivare och
säkrare. Bestämmelserna avses bidra till utövandet av fria rörelser av bl.a.
kapital på den inre marknaden och till utvecklingen av den ekonomiska
och monetära unionen. Det anses föreligga ett samband mellan reglering-
en av betalningsöverföringar mellan stater inom EU och övergången till
den gemensamma valutan, euro. Ett smidigt system för betalningsöverför-
ingar bidrar till att underlätta övergången till euron, bl.a. genom att över-
gången görs snabbare och till mindre kostnader. Med hänsyn bl.a. härtill
är direktivet tillämpligt såväl på betalningar som görs i de i valutaunionen
deltagande medlemsstaternas nationella valutaenheter som euron (ecu
enligt direktivet). Se avsnitt 6.2 om bl.a. ersättandet av ecun mot euron.
Direktivet avser att säkerställa att insynen i, utförandet av och kvaliteten
hos betalningsöverföringar mellan EU-stater motsvarar de bästa inhemska
betalningssystemen. Ett ändamål är också att uppmuntra kreditinstituten
till att ompröva sina betalningssystem så att kvaliteten på de erbjudna
tjänsterna förbättras. Direktivet syftar alltså till att betalningar skall kunna
ske snabbt, säkert och till låg kostnad från en del av gemenskapen till en
annan.
Bestämmelserna är inte begränsade till konsumenter. De riktar sig på
grund av den beloppsgräns som gäller i praktiken även till små och me-
delstora företag. Regleringen far dock anses vara väsentligen konsument-
inriktad.
Mera konkret avser bestämmelserna i direktivet informationen till kun-
der, tiden för verkställande av betalningsöverföringar och kostnaderna.
Dessutom regleras vad som gäller då ett uppdrag avseende betalnings-
överföring inte har blivit utfört.
Skriftlig information har hitintills saknats i stor utsträckning. När sådan
information har funnits, har den ofta varit ofullständig. Direktivet avser att
säkerställa att tillräcklig information lämnas av kreditinstituten dels i fråga
om de generella villkoren för en betalningsöverföring, dels beträffande
vissa förhållanden rörande konkreta uppdrag som ett kreditinstitut har
åtagit sig.
Tiden för verkställande av betalningsöverföringar har ofta varit alltför
lång. I direktivet görs skillnad mellan det skede som består i överföring av
medlen till det kreditinstitut som betalningsmottagaren anlitar och skedet
därefter, dvs. tills beloppet har blivit tillgängligt för betalningsmottagaren.
Det uppställs en längsta tid för dessa överföringsåtgärder, om inte kre-
ditinstitutet och kunden har träffat överenskommelse om viss tid. När av-
talad tid eller den reglerade tiden överskrids, skall skadestånd betalas.
Beträffande kostnaderna syftar direktivets bestämmelser särskilt till att
motverka något som ofta förekommer för närvarande, nämligen dubbel-
debitering. Detta innebär att, trots att uppdragsgivaren (beställaren) har
Prop. 1998/99:53
17
betalat erforderliga kostnader i samband med att betalningsuppdraget gavs Prop. 1998/99:53
till ett kreditinstitut, så görs avdrag för kostnader från det belopp som av-
ses tillkomma betalningsmottagaren under verkställandet av överför-
ingsuppdraget.
Direktivets bestämmelser innebär att något avdrag för kostnader inte far
göras från det belopp som avses med betalningsöverföringen, om inte
beställaren har angett att kostnaderna, helt eller delvis, skall bäras av be-
talningsmottagaren. Om avdrag har skett i strid häremot, skall det av-
dragna beloppet tillställas betalningsmottagaren eller, i vissa fall, beställa-
ren eller det av denne anlitade kreditinstitutet.
De nu angivna bestämmelserna om kostnader i förening med vad di-
rektivet innehåller om information syftar också till att minska kostnaderna
för betalningsöverföringar. I flertalet medlemsstater är bankerna anslutna
till clearingsystem. Via ett sådant genomförs betalningsöverföringar
snabbt och effektivt. Härigenom kan de också utföras till lägre kostnader.
I Sverige tillhandahåller Riksbanken sedan 1990 ett databaserat system
för avveckling av betalningar mellan deltagande institut, det s.k. RIX-
systemet. Över deltagarnas konton i RIX avvecklas de direkta betalning-
arna mellan bankerna, men även sådana betalningsuppdrag från kunder
som förmedlas från en bank till en annan.
Enligt direktivet bör ett kreditinstitut i första hand träffa avtal med sina
kunder angående tiden för verkställande av betalningsöverföringen och
kostnader härför.
Direktivet innehåller även närmare föreskrifter om återbetalningsskyl-
dighet i fall då en betalningsöverföring, sedan ett kreditinstitut har åtagit
sig uppdrag att utföra denna, över huvud inte har kommit till stånd. I så-
dant fall skall också skadestånd betalas.
I fråga om de skyldigheter som föreskrivs i direktivet gäller strikt an-
svar, frånsett fall av force majeure.
Direktivets bestämmelser förväntas rationalisera de system som råder
beträffande betalningsöverföringar. Med ledning av förhandsinformation
skall kunder få möjlighet att välja mellan olika tjänster och olika kreditin-
stitut. Detta beräknas bidra till att minska kundernas kostnader för betal-
ningsöverföringar, samtidigt som dessa blir mera effektiva.
En betalningsöverföring kan sägas bestå av två led. Det ena utgörs av
överföringen från det kreditinstitut, som har åtagit sig uppdraget av den
som skall betala, till det kreditinstitut som betalningsmottagaren anlitar.
Det andra utgörs av att det sistnämnda kreditinstitutet gör beloppet till-
gängligt för betalningsmottagaren. Betalningsöverföringen är inte avslut-
ad för beställarens del förrän beloppet har blivit tillgängligt för det kre-
ditinstitut som betalningsmottagaren anlitar.
Det förra ledet kan kräva medverkan av andra kreditinstitut, ifall det
kreditinstitut som den betalande vänder sig till inte själv har något korre-
sponderande kreditinstitut i betalningslandet eller om det kreditinstitut
som betalningsmottagaren anlitar inte är korresponderande med det kre-
ditinstitut som skall utföra betalningsöverföringen. I Sverige torde så gott
som alla banker ha korresponderande banker i andra länder.
18
Ett förhållande som har bidragit till de nuvarande bristerna är avsakna-
den av en mera fullständig integration av betalningssystemen i Europa.
Direktivets bestämmelser kan möjligen bidra till en ökad integration.
Prop. 1998/99:53
Regeringens förslag: Lagen om betalningsöverföringar inom EES
skall omfatta kreditbetalningar som sker mellan staterna inom EES
upp till 50 000 euro eller motsvarande belopp i annan valuta som om-
fattas av lagen.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt
promemorians förslag. Kammarrätten i Jönköping har anfört att räckvid-
den bör tydliggöras genom användandet av ordet kreditbetalningar för att
undvika lagtolkningsproblem. Finansinspektionen har ansett att det bör
övervägas om lagförslaget kan utvidgas till att omfatta även regler om
betalningsöverföringar inom Sverige. Svenska Bankföreningen har anfört
att den definition av gränsöverskridande betalning som ges i lagförslaget
har fått en alltför vid innebörd. I promemorian görs bl.a. uttalanden av
innebörd att direktivet är tillämpligt även på rena kontantöverföringar,
dvs. överföringar till utlandet som inte går till särskilt konto. Enligt före-
ningen saknas grund för att på så sätt utöka direktivets räckvidd. En sådan
utvidning skulle skapa en konkurrenssnedvridning för svenska banker i
förhållande till vad som gäller beträffande ansvaret hos de utländska ban-
ker som medverkar till en betalningsöverföring. Föreningen har vidare i
detta sammanhang tagit upp frågan om externa kronkonton skall omfattas
av lagen eller ej. Dessa betalningar görs inom landet men räknas som ut-
landsbetalningar i bankernas redovisning till Riksbanken. Föreningen
anser att dessa betalningar, som i praktiken inte är gränsöverskridande,
inte bör omfattas av lagen. Föreningen påpekar att bankernas hantering av
dessa betalningar skulle underlättas om det fortsatta lagstiftningsarbetet
gav ett entydigt besked härom. Svensk Handel har framfört att det är
självklart att en gränsöverskridande betalning kan initieras genom att be-
ställaren betalar in det belopp som skall överföras med check eller med
kontokort. Checken motsvarar i så fall kontant betalning över disk. Kon-
tokortsbetalningen innebär debitering av beställarens konto med det över-
förda beloppet. Det kan i detta hänseende inte vara någon skillnad om
betalning sker genom omedelbart uttag från eget konto eller genom elek-
troniskt uttag från eget konto via kontokort. Föreningen har vidare ansett
att ett förhöjt maximibelopp på nationell nivå inte kan anses stå i strid
med artikel 100a i Romfördraget. Finansbolagens Förening har anfört att
lagen inte bör begränsas till utlandsöverföringar utan bör gälla öven för
rent inhemska betalningsöverföringar. Svenska Fondhandlare för eningen
har framfört att det är viktigt att det tydligt framgår att lagen inte omfattar
värdepappershandel, eftersom betalningsrutinerna inom den med nödvän-
19
dighet måste vara mycket ensartat utformade och helt kopplade till leve-
ransledet i en värdepapperstransaktion. Föreningen har föreslagit ett till-
lägg till 1 § av innebörd att lagen utöver där angivet fall inte heller gäller
betalning som har samband med transaktioner i fråga om finansiella in-
strument.
Skälen för regeringens forslag: Direktivet avser vad som enligt den
svenska texten kallas gränsöverskridande betalningar. I de engelska och
franska versionerna benämns företeelsen "cross-border credit transfers"
respektive "les virements transfrontaliers". Det är alltså fråga om att över-
föra penningmedel från en person i en stat till en person i någon annan
stat (inom EU).
Det nu sagda förutsätter att den som ger ett kreditinstitut i uppdrag att
utföra en betalningsöverföring tillhandahåller denna det belopp som avses
med betalningen. I sin enklaste form kan detta göras genom att uppdrags-
givaren lämnar beloppet kontant över disk. Det kan också ske på andra
sätt, t. ex. genom att kreditinstitutet bemyndigas att dra beloppet från ett
konto som kunden har i kreditinstitutet. Kreditinstitutet kan givetvis också
ge kunden en kredit på beloppet.
Utanför direktivet faller däremot betalningar som görs med användande
av bl.a. check utskriven på mottagaren och kreditkort eller annat konto-
kort. I sådana fall erhåller betalningsmottagaren medel genom att beloppet
debiteras den betalningsskyldiges konto eller motsvarande. Detta har i
handlingarna uttryckts på det sättet att direktivet avser kreditbetalningar
men inte debetbetalningar.
Direktivet är också begränsat i vissa andra avseenden. Bestämmelserna
avser sålunda uteslutande betalningar som sker mellan stater vilka är
medlemmar i EU (se definitionen under f i artikel 2). Vidare gäller be-
stämmelserna endast i fråga om betalningar som görs i någon medlems-
stats valuta eller i ecu (artikel 1). En begränsning gäller även beträffande
beloppets storlek såtillvida att betalningar som överstiger värdet av
50 000 ecu faller utanför. De i direktivet införda begränsningar skall ock-
så återspeglas i den svenska lagen. Lagen skall således inte omfatta vär-
depappershandeln eller s.k. externa kronkonton.
Enligt ett beslut av den 30 januari 1997 är bestämmelserna i direktivet
tillämpliga även i fråga om betalningar till och från stater som tillhör Eu-
ropeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Det innebär att direktivet
omfattar även betalningar i liechtensteinsk, isländsk och norsk valuta. I
artikel 1 i direktivet skall därför uttrycket ”medlemsstaternas valutor” er-
sättas med ”medlemsstaternas och EFTA-statemas valutor”.
En närliggande fråga är om lagen bör bli tillämplig även på betalnings-
överföringar till och från stater som inte ingår i EU (eller EES). En sådan
utvidgning kan inte anses strida mot direktivet. En medlemsstat torde ju
vara oförhindrad att i en särskild lag reglera frågor av förevarande art i
förhållande till icke-medlemsstater.
Om en svensk lag blir generellt tillämplig på betalningsöverföringar
oavsett vilken annan stat som berörs, kan man utgå från att motsvarande
bestämmelser om längsta tid för utförandet och om kostnader m.m. inte
finns i icke-medlemsstater. Det innebär att olika bestämmelser skulle
gälla för skilda led i en betalningsöverföring. Detta skulle medföra en
Prop. 1998/99:53
20
otillfredsställande ordning, som kanske också skulle kunna föranleda svå- Prop. 1998/99:53
righeter i tillämpningen och knappast underlätta transaktionerna för kun-
derna. Saken har även visst samband med frågan om direktivet skulle om-
fatta även betalningsöverföring i valutor som hör till stater vilka inte är
medlemmar i EU, något som diskuterats under tillkomsten av direktivet
men förkastats. Regeringen anser därför att en sådan reglering som nu
berörts inte bör förordas.
Som nämnts i det föregående innehåller direktivet vissa föreskrifter som
hänvisar till valutan ecu. Dessa rör de valutor som en betalningsöverfo-
ring kan avse för att direktivet skall vara tillämpligt (artikel 1) och den
begränsning till beloppet som gäller för återbetalningsskyldighet, när ett
betalningsöverföringsuppdrag inte har blivit utfört (artikel 8).
Den 1 januari 1999 infördes den gemensamma valutan, euron, i elva av
EU:s medlemsstater. Euron ersatte därvid ecun till värdet 1 euro mot 1
ecu. Alla hänvisningar till ecu, bl.a. i förevarande direktiv, skall ersättas
med en hänvisning till euro. Mot bakgrund härav framstår det som lämp-
ligt att i förslaget ta upp euro som valuta i stället för ecu.
I direktivets bestämmelser talas om betalningsmottagarens konto i det
kreditinstitut som han anlitar. Detta kan synas innebära att en förutsätt-
ning för tillämpning av direktivet är att betalningsmottagaren har ett konto
i det kreditinstitutet. Så torde dock inte vara avsett. Enligt promemorian
framgår det av handlingarna i ärendet att bestämmelserna avses vara till-
lämpliga även om betalningsmottagaren inte har något särskilt konto.
Även tjänstmän inom kommissionen har uppgett att så är fallet. Det kre-
ditinstitut som mottagaren anlitar far då göra beloppet tillgängligt för ho-
nom på något annat sätt, t. ex. genom att utbetala det vid anfordran och
meddela honom detta.
Vid en avvägning mellan å ena sidan en strikt tolkning av direktivet och
å andra sidan en mer konsumentvänlig tolkning bör det nämnas att direk-
tivet är väsentligen konsumentinriktat, vilket talar för att även betalnings-
mottagare utan konto skall kunna ta emot betalningar. Mot detta talar de
praktiska problem som betalningsmottagarens kreditinstitut kan ställas
inför om betalningsmottagaren inte har ett konto. Denne skall då nås på
annat sätt vilket i sin tur kan innebära att betalningsöverföringen tar läng-
re tid än vad som skulle kunna anses följa av direktivet.
Regeringen anser att de praktiska olägenheter som kan uppstå för kre-
ditinstituten inte kan anses vara så betydande att betalningsmottagare utan
konto skall exkluderas från direktivets tillämpningsområde. Detta särskilt
mot bakgrund av att lagstiftningen i huvudsak är konsumentinriktad.
Några remissinstanser har anfört att lagen även bör omfatta rent in-
hemska betalningar och hänvisat till Betaltjänstutredningens betänkande
(SOU 1995:69). Det finns i och för sig skäl för att samma regler bör gälla
för gränsöverskridande betalningar som för betalningar inom landet. Frå-
gan kräver dock ytterligare överväganden. I sammanhanget kan nämnas
att kommissionen har fatt i uppdrag att skriva en rapport om bl.a. tidsåt-
gången mot bakgrund av den tekniska utvecklingen. Denna rapport skall
presenteras för Europarlamentet och rådet senast två år efter det att direk-
tivet har börjat tillämpas.
21
Prop. 1998/99:53
Regeringens förslag: Den svenska lagens krav på information före
och efter en betalningsöverföring skall vara strängare än direktivets
bestämmelser.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
I promemorian har dock föreslagits att regeringen eller Finansinspektio-
nen, efter bemyndigande från regeringen, skall kunna meddela föreskrifter
om villkor och omständigheter av betydelse i informationshänseende.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt
promemorians forslag. Kammarrätten i Jönköping har påpekat att skärp-
ningen av informationsskyldigheten inte får verka konkurrensbegränsande
på ett internationellt plan. Finansinspektionen har pekat på att direktivet
inte är ett minimidirektiv utan ett direktiv avsett att harmonisera reglerna i
medlemsstaterna i ett visst avseende i och med att den företeelse som
regleras är gränsöverskridande. Inspektionen har ansett att de föreslagna
bestämmelserna i 3 och 4 §§ bör kompletteras med en bestämmelse om
vad som gäller angående en banks återbetalningsskyldighet för det fall en
betalningsöverföring misslyckas. Det är viktigt att kunden far klart för sig
vad som gäller i detta avseende. I promemorians lagförslag föreslås vidare
en bestämmelse där regeringen, eller Finansinspektionen, ges möjlighet
att utfärda föreskrifter om komplettering av ytterligare information än den
som anges i lagen. Finansinspektionen har emellertid ansett att den infor-
mation, med ovan angiven komplettering, som anges i förslaget är till-
räcklig ur konsumentsynpukt varför några ytterligare regler i föreskrifter
från inspektionen inte är nödvändiga. Konsumentverket har pekat på att
ordalydelsen i direktivet bättre än lagtexten klargör att det skall vara fråga
om förhandsinformation och lagtexten bör därför anpassas. Verket erinrar
om de bestämmelser om informationsskyldighet som finns i fastighets-
mäklarlagen (1995:400) och konsumentkreditlagen (1992:830). Vidare
bör enligt verket informationsreglema inledas med en allmän bestämmel-
se med innebörden att betalningsförmedlaren är skyldig att lämna sådan
information som är av särskild betydelse för beställaren (se 4 § 2 st mark-
nadsföringslagen). Föreskrifter som anges i förslagets 3 och 4 §§ bör in-
nehålla skyldigheter för företagen att informera om att lagen bara är till-
lämplig på transaktioner understigande 50 000 euro. Det är av stor vikt att
sådana bestämmelser innehåller skyldighet att erinra om under vilka förut-
sättningar och med vilka belopp ersättning kan utgå om företaget miss-
lyckas med att genomföra en transaktion. Det bör också enligt Konsu-
mentverket framgå om mottagaren aviseras när pengarna har överförts till
dennes konto. Enligt förslagets 5 § skall vid underlåtenhet att lämna in-
formation enligt 3 och 4 §§ marknadsföringslagen tillämpas. Det bör för
tydlighets skull anges att handling som strider mot informationskravet
anses stå i strid med god marknadsföringssed enligt 4 § marknadsfö-
ringslagen. Kommerskollegium har anfört att det måste undvikas att lagen
ålägger svenska kreditinstitut ett väsentligt strängare ansvar för sina för-
pliktelser än vad som följer av direktivet. Svensk Handel har framfört ett
22
antal förslag till en mer långtgående lagreglering. Finansbolagens Före- Prop. 1998/99:53
ning har ansett att den angivna delegeringen av föreskriftsrätten går för
långt, i synnerhet då den inkluderar möjlighet för myndigheter att utfärda
föreskrifterna. Därvid beaktar föreningen att marknadsföringslagen kom-
mer att bli tillämplig även på sådan föreskrifter. Det innebär att tillämp-
ningen av sådan föreskrifter kan komma under Stockholms tingsrätts och
Marknadsdomstolens prövning. Föreningen anser att dessa domstolars
uppgifter inte bör vara att pröva tillämpningen av förvaltningsmyndighe-
ters föreskrifter utan av lag.
Skälen för regeringens förslag: Det är tydligt att det inte är förenligt
med direktivets karaktär av skyddsreglering för bl.a. konsumenter att vid
införlivandet av direktivet införa bestämmelser, vilka är mindre förmånli-
ga för kunder än de som direktivet innehåller.
Med hänsyn bl.a. till att direktivets föreskrifter inte kan anses vara sär-
skilt långtgående kan det däremot synas tilltalande att i vår lagstiftning
införa regler som är mer förmånliga för konsumenter och andra berörda
kunder än vad direktivet anger och i motsvarande mån mer ingripande
mot kreditinstitut. Av den hänvisning till artikel 100a i Romfördraget som
görs i ingressen till direktivet och som således utgör den rättsliga grunden
för direktivets bestämmelser följer att de nationella reglerna skall hamoni-
seras. Ett så pass detaljerat direktiv som det nu aktuella torde därmed inte
ge utrymme för någon större avvikelse från direktivets bestämmelser.
En annan sak är att ett kreditinstitut enligt direktivet far träffa avtal med
en kund om andra villkor än de som anges i direktivet på några punkter.
Det gäller den tid det tar att överföra ett belopp till det av betalningsmot-
tagaren anlitade kreditinstitutet respektive att göra det tillgängligt för be-
talningsmottagaren. Vidare får den som ger uppdraget att utföra betal-
ningsöverföringen bestämma att denna skall ske på betalningsmottagarens
bekostnad.
Det kan tilläggas att, som följer av redogörelsen i det föregående för
förfarandet vid betalningsöverföringar (se avsnitt 5), de svenska banker-
nas nuvarande praxis, som tillämpas även i förhållande till icke-
medlemsstater, är sådan att den i princip torde uppfylla de krav som upp-
ställs i direktivet.
Trots vad som sagts i det föregående kan det vara förtjänt av närmare
övervägande om det inte finns skäl att skärpa den svenska regleringen i
förhållande till direktivets bestämmelser i ett särskilt avseende, nämligen
då det gäller skyldigheten att informera kunder om villkoren för betal-
ningsöverföring och om förhållanden hänförliga till visst överföringsupp-
drag. Frågan om informationsskyldighet skiljer sig från övriga frågor som
regleras i direktivet så tillvida att den inte hör till själva verkställandet av
en betalningsöverföring.
Mer långtgående bestämmelser om informationsskyldighet kan inte an-
ses stå i strid med direktivet. För en sådan tolkning talar ordalydelsen i
artiklarna 3 och 4 i direktivet, där det anges att ”Denna information skall
omfatta minst följande” respektive ”Denna information skall minst inne-
hålla”. Även punkten 8 i ingressen till direktivet anger att det är fråga om
minimikrav som är nödvändiga för att säkerställa att kunderna far till-
räcklig information. Sådana nationella bestämmelser torde inte heller
23
kunna orsaka olägenheter, inte ens ur ett konkurrensbegränsande per-
spektiv, på grund av att andra stater inte kan väntas ha motsvarande krav.
En fyllig information gagnar särskilt konsumenter, vilka i allmänhet inte
kan förväntas ha någon närmare kännedom på förhand om hur det i olika
hänseenden går till vid en betalningsöverföring och om de därtill förknip-
pade kostnaderna.
Som ett exempel kan nämnas informationskravet i marknadsföringsla-
gen (1995:450), som är en lag som bygger på grundtanken att det an-
kommer på näringsidkarna själva att lämna tillräcklig information. Enligt
4 § i lagen skall vid marknadsföringen näringsidkaren lämna sådan in-
formation som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt.
Det bör dock beaktas att de uppgifter som enligt direktivet alltid skall
lämnas far anses vara förhållandevis långtgående och tillgodose de krav
på information som presumtiva och aktuella kunder i allmänhet rimligen
kan ha. Det är sålunda svårt att finna några ytterligare uppgifter av större
betydelse som alltid bör lämnas.
I promemorian anges dock att det inte kan bortses från att det i särskilda
fall kan finnas behov av ytterligare upplysningar. Därför föreslås att upp-
räkningen av de i direktivet angivna omständigheterna lämpligen kan
kompletteras med en mera allmänt hållen föreskrift, avseende andra vill-
kor respektive omständigheter av betydelse. Det föreslås därvid ankomma
på regeringen eller, efter bemyndigande, Finansinspektionen att närmare
precisera de villkor respektive omständigheter som avses.
Enligt regeringen finns det emellertid för närvarande inte något behov
av att ge Finansinspektionen en rätt att genom föreskrifter precisera de i
direktivet angivna omständigheterna. De bestämmelser som finns i direk-
tivet torde som nyss angetts vara tillräckliga ur konsumentsynpunkt. Dock
finns det skäl att förtydliga informationsbestämmelsema i lagen på det sätt
som har föreslagits av flera remissinstanser. Därutöver bör det lämnas en
särskild anvisning till bestämmelserna i marknadsföringslagen
(1995:450).
Dessutom bör det understrykas att det står kreditinstitut fritt att lämna
mera omfattande information än som föreskrivs i lagen. Denna möjlighet
kan utnyttjas bl.a. i konkurrenssyfte. Skulle Finansinspektionen i framti-
den trots allt finna ett behov av ytterligare reglering kan dessa, åtminstone
inledningsvis, ges formen av allmänna råd.
Prop. 1998/99:53
24
Prop. 1998/99:53
Regeringens bedömning: Tillämplig lag vid tvister med anledning av
en gränsöverskridande betalningsöverföring regleras av Romkonven-
tionen. Det innebär att när ett uppdrag ges av en konsument blir lagen
på konsumentens bostadsort tillämplig på avtalet.
Vid andra fall torde som regel lagen i den stat, där det av beställaren
respektive betalningsmottagaren anlitade kreditinstitutet har sitt huvud-
kontor, tillämpas.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens be-
dömning.
Remissinstanserna har inte haft erinringar mot förslaget.
Skälen för regeringens bedömning: En särskild fråga är vilket lands
lag som skall tillämpas vid tvister i anledning av betalningsöverföringar
till och från utlandet. Frågan är att bedöma enligt allmänna internationellt
privaträttsliga principer. Den 1 juli 1998 inkorporerades konventionen
den 19 juni 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom-
konventionen) i svensk rätt (prop. 1997/98:14 Romkonventionen - till-
lämplig lag for avtalsförpliktelser, bet. 1997/98:LU9, rskr. 1997/98:139).
Romkonventionen kompletteras av två protokoll om EG-domstolens tolk-
ning av konventionen. Dessa protokoll, som är avsedda att säkerställa en
enhetlig tolkning av konventionen, har ännu inte trätt i kraft.
En betalningsöverföring består som nämnts av olika led. I sin enklaste
form går överföringen till på så sätt att ett kreditinstitut, sedan det erhållit
medel av den betalande, överför motsvarande belopp till ett kreditinstitut i
den stat där betalningen skall ske, varefter det sistnämnda kreditinstitutet
gör beloppet tillgängligt för betalningsmottagaren.
Om det kreditinstitut som har erhållit överföringsuppdraget inte självt
har något korresponderande kreditinstitut i betalningsstaten, far det anlita
ett kreditinstitut som har sådana kontakter och överföra beloppet till detta.
Ett sådant förfarande är dock knappast aktuellt i Sverige, i vart fall inte i
fråga om de större bankerna som alla torde ha korresponderande banker
inom EES. Det är vidare vanligt förekommande att det kreditinstitut som
betalningsmottagaren anlitar är ett annat än det överförande kreditinstitu-
tets korresponderande kreditinstitut. I sådant fall fordras att beloppet förs
över från det korresponderande kreditinstitutet till det som betalnings-
mottagaren anlitar.
I de båda sistnämnda fallen tillkommer alltså två led i överföringen av
betalningen från den betalande till betalningsmottagaren. De ytterligare
kreditinstitut som därvid medverkar är sådana som i direktivet benämns
förmedlande kreditinstitut.
Direktivet utgår från att beställaren träffar avtal med ett kreditinstitut
om betalningsöverföring och att det föreligger ett avtal även mellan betal-
ningsmottagaren och det kreditinstitut som skall mottaga beloppet för
hans räkning. Avtalet mellan betalningsmottagaren och dennes kreditin-
stitut kan bestå endast i att mottagaren har konto i institutet. Man får
dock, som nyss angetts, räkna med att det inte alltid föreligger något avtal
25
ens i denna mening mellan betalningsmottagaren och det kreditinstitut Prop. 1998/99:53
som skall mottaga det överförda beloppet för hans räkning.
Det av beställaren anlitade kreditinstitutet svarar gentemot beställaren
för att beloppet blir överfört till det av mottagaren anlitade kreditinstitutet
inom föreskriven tid och utan obehöriga avdrag för kostnader (artikel 6
punkt 1 och artikel 7 punkt 2). Det sistnämnda kreditinstitutet svarar i
förhållande till mottagaren för att det mottagna beloppet görs tillgängligt
för denne inom föreskriven tid och utan obehöriga avdrag för kostnader
(artikel 6 punkt 2 och artikel 7 punkt 3).
Det av beställaren anlitade kreditinstitutet svarar också mot beställaren
för att beloppet över huvud överförs till mottagarens kreditinstitut, dock
med viss begränsning till beloppet (artikel 8 punkt 1). På motsvarande sätt
svarar det senare kreditinstitutet gentemot betalningsmottagaren (artikel 8
punkt 2). Ett förmedlande kreditinstitut svarar för sina åtgärder i förhål-
lande till det kreditinstitut av vilket det har fått sina instruktioner (artikel 6
punkt 1 sista stycket, artikel 7 punkt 2 andra stycket och artikel 8 punkt 1
sista stycket).
Vad nu sagts innebär att avtalsförhållanden med anledning av ärenden
om betalningsöverföring främst föreligger mellan beställaren och det av
honom anlitade kreditinstitutet, mellan ett sådant kreditinstitut och ett
förmedlande kreditinstitut samt mellan betalningsmottagaren och hans
kreditinstitut. Tvister kan närmast tänkas uppkomma i dessa avtalsförhål-
landen.
Det står parterna fritt att träffa överenskommelse om den lag som skall
tillämpas på deras avtal (artikel 3 i Romkonventionen). I fråga om konsu-
mentavtal skall konsumenten dock inte berövas det skydd som tillförsäk-
ras honom enligt tvingande regler i lagen i det land där han har sin vanliga
vistelseort, bl.a. ifall avtalet har föregåtts av annonsering där och konsu-
menten där vidtagit de för avtalets ingående nödvändiga åtgärderna eller
ifall hans motpart har mottagit beställningen där (se artikel 5 punkt 2 i
konventionen). Beträffande den närmare innebörden härav kan hänvisas
till prop. 1997/98:14 s. 43 f.
För fall då överenskommelse om lagval inte har ingåtts kan framhållas
följande.
Det blir då det s.k. obligationsstatutet som skall tillämpas på de olika
avtalsförhållandena. Det innebär att lagen i det land som avtalet har när-
mast anknytning till skall tillämpas (se artikel 4 punkt 1 i Romkonventio-
nen, se även Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 4.
uppl. 1992, s. 225 ff). Sådan anknytning skall som regel anses finnas till
det land där den part som skall utföra den för avtalet karakteristiska pres-
tationen har sin vanliga vistelseort vid avtalsslutet eller, i fråga om en ju-
ridisk person, sin centrala förvaltning (artikel 4 punkt 2).
Då det gäller konsumentavtal skall dock, under samma förutsättningar
som gäller beträffande skydd enligt tvingande regler (se ovan), tillämpas
lagen i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort (artikel 5
punkt 3).
Vad nu sagts torde i fråga om uppdrag som getts av en konsument i
allmänhet medföra att lagen på konsumentens bostadsort blir tillämplig på
avtalet.
26
För andra fall torde som regel lagen i den stat, där det av beställaren re-
spektive betalningsmottagaren anlitade kreditinstitutet har sitt huvud-
kontor, kunna tillämpas. Det innebär att i fråga om en betalningsöverfö-
ring från Sverige till utlandet bör svensk lag vara tillämplig vid en tvist
mellan beställaren och det av honom anlitade kreditinstitutet. Då det gäl-
ler en tvist mellan beställarens kreditinstitut och ett korresponderande
kreditinstitut i utlandet, torde utländsk lag bli tillämplig. Rörande betal-
ningsöverföring från utlandet till Sverige bör svensk lag bli tillämplig dels
beträffande rättsförhållandet mellan ett utländskt kreditinstitut och dess
svenska korresponderande kreditinstitut, dels beträffande rättsförhållandet
mellan betalningsmottagaren och dennes kreditinstitut.
Det kan erinras om att enligt 4 § lagen (1992:160) om utländska filialer
m.m. skall utländska företag och utomlands bosatta utländska medborga-
re, frånsett vissa undantag som här saknar aktualitet, anses som svenska
rättssubjekt vid bedömande bl.a. av om de i ett rättsförhållande, som gäl-
ler av dem i Sverige bedriven näringsverksamhet, lyder under svensk lag.
Tilläggas kan att det torde sakna större betydelse vilket lands lag som
skall tillämpas i det enskilda fallet, eftersom det förutsätts att unionssta-
temas lagstiftning i ämnet i princip är överensstämmande. Frågan kan
dock fa praktisk betydelse t.ex. beträffande storleken på ränta som skall
utgå såsom skadestånd vid bl.a. dröjsmål.
De begränsningar i fråga om den föreslagna lagens tillämpningsområde
som sålunda kommer att gälla i internationellt privaträttsligt hänseende
följer, som framgår av det anförda, av Romkonventionen och behöver inte
komma till direkt uttryck i lagen.
Regeringens förslag: Om en betalningsöverföring inte har verkställts
på det sätt som avtalats skall den anlitade banken vara skyldig att åter-
betala det förkomna beloppet. Det skall föreligga ett strikt ansvar upp
till 12 500 euro. Därutöver skall allmänna bestämmelser och principer
om skadestånd i kontraktsförhållanden vara tillämpliga.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt för-
slaget. Finansinspektionen har ifrågasatt om bestämmelsen i förslagets
18 § är en begränsning jämfört med bestämmelsen i direktivet. Lagförsla-
get skulle vinna på att förtydligas så att direktivets konstruktion för ansva-
ret vid bristande eller felaktig fullgörelse av betalningsöverföringen tydli-
gare avspeglas i lagtexten. Det borde således bättre kunna klargöras att
det föreligger ett strikt ansvar upp till 12 500 ecu (numera euro), som inte
kan avtalas bort, och att det därutöver kan finnas en rätt till skadestånd i
enlighet med vad som särskilt avtalats eller följer av allmänna rättsgrund-
Prop. 1998/99:53
27
satser. Inspektionen anför att ett exempel på en sådan allmän rättsgrund-
sats anges i Betaltjänstutredningen som i sitt betänkande SOU 1995:69
intagit synsättet att den som åtar sig ett uppdrag att medverka vid en be-
talningsöverföring bör kunna jämställas med den som åtagit sig att utföra
en tjänst av annat slag. De principer som finns i konsumenttjänstlagen bör
enligt betaltjänstutredningen därför kunna tillämpas. Det innebär att den
som utför en tjänst skall ansvara för direkta skador i enlighet med princi-
perna för kontrollansvar och för indirekta skador om felet beror på
vårdslöshet eller uppsåt vid utförandet. Såvitt avser begränsningen av det
belopp som skall återbetalas vid utebliven prestation torde grundprincipen
vara den att om någon betalningsöverföring av inbetalda medel inte skett
skall dessa betalas tillbaka till fullt belopp. Endast om den uteblivna
prestationen beror på någon omständighet som uppdragstagaren inte rår
över kan det bli aktuellt att diskutera en jämkning av beloppet ner till det
belopp på 12 500 euro som banken har ett strikt ansvar för. Svenska
Bankföreningen har förstått denna bestämmelse så att banken enligt all-
männa skadeståndsrättsliga regler svarar fullt ut vid egen försummelse
men att vid fall då ingen av de i betalkedjan deltagande bankerna varit
försumliga (dvs. det ligger utanför bankens kontrollansvar) den upp-
dragstagande banken ändå är skyldig att till beställaren maximalt erlägga
12 500 euro, dvs. en form av återbetalningsgaranti. Konsumentverket har
ansett att bestämmelserna i förslagets 14 och 18 §§ synes motsägelsefulla
och behöver förtydligas. Verket ifrågasätter också om 17 § är förenlig
med direktivets artikel 8 punkt 2. Allmänna reklamationsnämnden har
anfört att 18 § är för oklar och bör förtydligas. Svensk Handel har funnit
beloppsbegränsningen helt oacceptabel. Beställaren måste alltid lita på att
betalningen effektueras i banksystemet. Ingen annan än banken och dess
utländska partners har kontroll över systemet. Det absurda i förslaget kan
illustreras med en likartad situation på ett annat område, t.ex. en reklama-
tion av felaktiga skor. I det fallet skulle skobutiken återge en halv väns-
tersko till den reklamerande kunden. Svensk Handel anser att utebliven
överföring skall ersättas med hela det inbetalade beloppet. Finansbola-
gens Förening har ansett att det bör framgå av lagen att beloppet i sin hel-
het skall återbetalas om det kan återfinnas och att inblandade aktörer skall
vara skyldiga att eftersöka beloppet om det försvunnit. Begränsningen till
12 500 euro bör således, enligt föreningen, beskrivas som ett slags garanti
om vilket belopp som den som utfört uppdraget alltid är skyldig betala,
oavsett hur beloppet kommit bort. Det bör också framgå av lagen att åter-
betalningsskyldigheten i övrigt är vidare än så.
Skälen for regeringens förslag: Enligt direktivets artikel 8 skall, om
en betalningsöverföring inte har verkställts, den av beställaren anlitade
banken återbetala till honom det belopp som skulle överförts, dock högst
12 500 euro jämte ränta och kostnader. Bestämmelsen bör tolkas på så
sätt att det föreligger ett strikt ansvar för banken att återbetala belopp upp
till 12 500 euro. Denna återbetalningsgaranti kan inte avtalas bort. Beträf-
fande denna bestämmelse, liksom bestämmelserna i direktivet om påföljd
då föreskriven tid för verkställande av betalningsöverföring har överskri-
dits och då förbudet mot att göra avdrag för kostnader har överträtts anges
i direktivet att bestämmelserna inte inverkar på andra krav respektive rät-
Prop. 1998/99:53
28
tigheter som beställaren respektive kunder och kreditinstitut kan ha (se Prop. 1998/99:53
artikel 8 punkt 1 första stycket och artikel 6 punkt 4, artikel 7 punkt 2
första stycket, se även punkt 12 i ingressen till direktivet). Vad som för
svensk rätts del skulle kunna ligga till grund för en rätt till ersättning i
andra hänseenden än de som anges i direktivet synes, förutom vad som
kan följa av avtal mellan partema, närmast vara allmänna principer om
ersättningsskyldighet i kontraktsförhållanden.
Att allmänna bestämmelser och principer om skadestånd i kontraktsför-
hållanden blir tillämpliga vid sidan av vad som gäller enligt en särskild
lagreglering av frågan om betalningsöverföring på grundval av direktivet
kan inte anses stå i strid med någon allmän grundsats i svensk rätt. Lag-
regleringen skall alltså utgå därifrån. Vid tillämpningen måste tillses att
allmänna regler inte kommer i konflikt med de nu förevarande bestäm-
melserna. Detta bör komma till uttryck i lagtexten, se 18 §.
Lagrådet har noterat att det av den föreslagna lagtexten till 14 § inte
kan utläsas vad som anges i författningskommentaren, nämligen att ränta
aldrig skall beräknas på högre belopp än 12 500 euro. Frågan om inne-
börden av ”beloppet” i punkt 2 i den föreslagna bestämmelsen bör därför
lämpligen bli föremål för ytterligare överväganden under det fortsatta lag-
stiftningsarbetet.
Regeringen kan dela Lagrådets uppfattning att 14 § bör förtydligas i
detta avseende. Som angavs i lagrådsremissen anser regeringen att direk-
tivets bestämmelse om återbetalningsgaranti skall tolkas på så sätt att
räntan inte kan beräknas på ett högre belopp än 12 500 euro även om
överföringen avsåg ett högre belopp. Denna uppfattning delas av tjänste-
män inom kommissionen och av andra medlemsstater. Även i detta sam-
manhang bör det dock observeras att banken utöver detta strikta betal-
ningsansvar kan, enligt avtalet eller allmänna principer om skadestånd,
vara skyldig att återbetala ett högre belopp än vad garantin omfattar. I
detta fall ränta beräknad på den del av ett förkommet belopp som översti-
ger 12 500 euro.
Flera remissinstanser har ansett att bestämmelsen i 18 § skall förtydli-
gas och att återbetalningsgarantin skall klargöras. Regeringen delar denna
bedömning och har därför justerat lagtexten.
Därutöver bör man naturligtvis kunna förvänta sig att samtliga inblan-
dade institut gör vad som står i deras makt att återfinna hela beloppet och
se till att beställaren hålls skadeslös utan att denne behöver inleda en ska-
deståndsrättslig process.
Regeringens förslag: När det enligt direktivet skall utgå ränta skall
räntesatsen vara dröjsmålsräntan enligt räntelagen (1975:635). Vid un-
derlåtenhet att lämna information före och efter en betalningsöverfö-
ring enligt 3 och 4 §§ i den föreslagna lagen skall marknadsföringsla-
gen (1995:450) tillämpas.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
29
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt för-
slaget. Svenska Bankföreningen har framfört att räntelagens bestämmelse
om dröjsmålsränta har en för hög räntesats med tanke på de fall som kan
tänkas bli aktuella. Kommerskollegium har pekat på att det bör undersö-
kas hur övriga EU-länder avser att reglera frågan om sanktioner vid åsi-
dosättande av kreditinstitutens förpliktelser. Företagarnas Riksorganisa-
tion har ansett att det bör övervägas ett längre gående ansvar i de fall
överföringar fallerar och detta orsakar beställaren annan skada än som
kompenseras genom ränta.
Skälen för regeringens förslag: I fråga om fall då en betalningsöverfö-
ring inte har utförts inom föreskriven tid, då avdrag har gjorts för kostna-
der i strid med förbudet därom och då en betalningsöverföring över huvud
inte har kommit till stånd innehåller direktivet föreskrifter om sanktioner
(artiklarna 6-8). Dessa utgörs av skyldighet att utge skadestånd i form av
ränta, att överföra avdraget belopp samt att återbetala mottaget belopp
jämte skyldighet att betala ränta och ersätta kostnader. I närmast före-
gående avsnitt har nämnts att även allmänna skadeståndsrättsliga bestäm-
melser och principer kan bli tillämpliga.
I fråga om ränta på mottaget belopp, vid dröjsmål med en betalnings-
överföring eller då ett betalningsöverföringsuppdrag över huvud inte har
blivit utfört (artikel 6 och 8), anges i direktivet att räntan skall beräknas
med tillämpning av en räntesats, som utgör kompensation och som fast-
ställts i enlighet med de regler som antagits av den medlemsstat, i vilken
det företag som skall betala skadeståndet har sitt säte (artikel 2 definitio-
nen under k).
Mot bakgrund härav framstår det som naturligt att beakta vad som före-
skrivs i räntelagen (1975:635). Där finns bestämmelser om avkastnings-
ränta och om dröjsmålsränta (5 och 6 §§, jfr 2-4 §§). Den förra motsvarar
diskontot ökat med två procentenheter och den senare diskontot ökat med
åtta procentenheter. Den ränta som avses i artikel 6 och 8 i direktivet mot-
svaras närmast av räntelagens dröjsmålsränta.
Svenska Bankföreningen har emellertid framfört invändningar mot att i
de fall som är i fråga tillämpa en så hög ränta som den dröjsmålsränta som
gäller enligt räntelagen. Skälet för ståndpunkten är att en svensk bank
som har åtagit sig ett betalningsöverföringsuppdrag har att svara även för
en förmedlande banks handlande samt att den förmedlande bankens be-
talningsskyldighet gentemot den svenska banken (se artikel 6 punkt 1
ijärde stycket och artikel 8 punkt 1 fjärde stycket i direktivet) kan utgöras
av en ränta som grundas på en lägre och kanske betydligt lägre räntesats. I
sådant fall gör den svenska banken en slutlig förlust, trots att den inte
själv har förfarit felaktigt.
Denna mening utgår från att en utländsk förmedlande banks skade-
ståndsskyldighet gentemot beställarens svenska bank - och därmed rän-
tans storlek - är eller åtminstone kan vara att bedöma enligt den utländska
statens lag även vid en prövning av frågan vid svensk domstol. Som
framgår av vad som sagts i avsnitt 6.4. far man utgå från att den utländska
statens lag blir tillämplig beträffande denna fråga, om inte överenskom-
melse om lagvalet har träffats mellan parterna. Därav följer också att den
ränta som den utländska banken har att betala sannolikt skiljer sig, mer
Prop. 1998/99:53
30
eller mindre, från den ränta som den svenska banken skall betala till be- Prop. 1998/99:53
ställaren.
Den utländska räntan kan vara lägre än den som väljs för svensk rätts
del, men den kan också vara högre; skillnaden kan vidare variera från tid
till annan. I det förra fallet gör den svenska banken en förlust, medan den
i det senare fallet blir ersatt fullt ut. Ju högre räntesats som väljs i den
svenska lagen, desto större blir givetvis risken för att den svenska banken
gör en förlust till följd av att utländsk lag föreskriver en lägre räntesats.
Nämnda förhållanden utgör emellertid, enligt regeringens mening, inte
tillräcklig anledning att välja någon annan räntesats än dröjsmålsränta
enligt räntelagen. Det är ett väl beprövat och känt sanktionsmedel. Det
saknas anledning att i detta sammanhang skapa ett lindrigare medel. Det
skall också framhållas att direktivets föreskrifter i ämnet utgår från att
varje medlemsstats interna regler på området skall vara avgörande.
Då det gäller skyldigheten att informera kunder om villkor för betal-
ningsöverföring och om förhållanden hänförliga till viss betalnings-
överföring föreskrivs däremot inte i direktivet någon sanktion för det fall
att skyldigheten skulle åsidosättas. Fråga uppkommer då om det finns
anledning att i en lag om betalningsöverföringar ta upp en särskild sank-
tionsbestämmelse för sådana fall. I detta hänseende kan anföras följande.
Den som behöver hjälp med en betalningsöverföring till utlandet torde i
de allra flesta fall vända sig till en bank. Banker står under tillsyn av Fi-
nansinspektionen. Om en bank överträder bestämmelser som reglerar
bankens verksamhet, kan inspektionen ingripa genom att meddela var-
ning; ytterst kan bankens oktroj återkallas (7 kap. 16 § första stycket 5 och
andra stycket bankrörelselagen [1987:617]).
Beträffande filial, från vilken bankrörelse drivs av ett bankföretag som
är hemmahörande i ett land utanför EES, har inspektionen liknande be-
fogenheter (7 kap. 18 § bankrörelselagen). I 7 kap. 19 och 20 §§ samma
lag finns bestämmelser om bankföretag, som är hemmahörande i ett land
inom EES och som driver verksamhet här i landet från filial eller genom
direkt tillhandahållande av tjänster.
Enligt 19 § skall Finansinspektionen i första hand försöka komma till
rätta med regel överträdelser genom att utfärda förelägganden om rättelse.
Om det inte hjälper skall inspektionen underrätta behörig myndighet i
bankens hemland om överträdelsen så att den myndigheten kan vidta de
åtgärder mot banken som krävs för att åstadkomma rättelse. Eftersom det
är hemlandets myndigheter som har auktoriserat banken så har dessa
myndigheter också normalt större möjligheter att på ett effektivt sätt in-
gripa mot regelstridiga förfaranden. Hemlandets myndigheter skall hålla
tillsynsmyndigheten i värdlandet underrättad om vilka åtgärder som vidtas
mot banken. Skulle banken inte upphöra med överträdelserna trots de
åtgärder som vidtagits av hemlandet eller beroende på att sådana åtgärder
visat sig otillräckliga eller av någon anledning inte kan genomföras i det
landet, så får inspektionen gå vidare i försöken att stoppa överträdelserna.
Vad som återstår är att förbjuda banken att göra nya åtaganden i Sverige.
Innan förbud meddelas skall tillsynsmyndigheten i hemlandet underrättas.
I brådskande fall kan Finansinspektionen meddela förbud utan att först
underrätta hemlandets behöriga myndighet. Även i brådskande fall måste
31
emellertid inspektionen först försöka komma till rätta med en rättsstridig
verksamhet genom ett föreläggande om rättelse. Följer inte banken detta
föreläggande kan inspektionen omedelbart förbjuda banken att göra nya
åtaganden. Underrättelse om att banken vägrat vidta erforderlig rättelse
och att förbud meddelats skall därefter sändas så snart som möjligt till
hemlandsmyndigheten.
Enligt direktivet kan betalningsöverföring utföras även av andra kre-
ditinstitut än banker. I Sverige är det i dessa fall fråga om institut som
driver finansieringsverksamhet och därmed står under Finansinspektio-
nens tillsyn såsom kreditmarknadsföretag (se 1 kap. 1 § första stycket 1, 2
och 5 och 2 § samt 5 kap. 1 § lagen [1992:1610] om finansieringsverk-
samhet). Beträffande kreditmarknadsföretag som överträder bestämmelser
vilka reglerar dessas verksamhet har inspektionen samma befogenheter
som i fråga om banker (5 kap. 17 § första stycket 3 och andra stycket
nämnda lag).
Liknande befogenheter finns då det gäller filial, från vilken drivs verk-
samhet av ett utländskt kreditinstitut som är hemmahörande i ett land
utanför EES (5 kap. 19 § lagen om finansieringsverksamhet). Då det gäl-
ler kreditinstitut, som är hemmahörande i ett land inom EES och som dri-
ver verksamhet här i landet från filial eller genom direkt tillhandahållande
av tjänster, se 5 kap. 20 och 21 §§ och ovan beträffande bankfilialema.
Direktivet utgår från att även andra företag än kreditinstitut, varvid med
företag avses inte bara juridiska utan också fysiska personer, kan verk-
ställa betalningsöverföringar (se definitionen under b i artikel 2). Man kan
inte utgå från att betalningsöverföringar kommer att ombesörjas endast av
företag som agerar på den finansiella marknaden och hanterar stora pen-
ningströmmar. Troligen bör det räknas med att företag av skilda slag kan
komma att ägna sig åt uppgiften.
Ifall det finns ett antal företag som medverkar i betalningsöverföringar
utan att stå under tillsyn av behörig myndighet, kan ingripande av det slag
som nyss nämnts inte vidtas från någon myndighet vid försummelser.
Detta kan dock inte betraktas som någon väsentlig eller avgörande olä-
genhet. Företaget svarar givetvis för sina försummelser på det sätt som
anges i den föreslagna lagen i enlighet med direktivet och även enligt all-
männa principer som blir tillämpliga vid sidan av lagen.
Marknadsföringslagen (1995:450), som gäller då näringsidkare mark-
nadsför produkter (bl.a. tjänster) i sin verksamhet, är tillämplig i fråga om
marknadsföring som banker och andra företag tillämpar rörande betal-
ningsöverföring. En näringsidkare kan enligt den lagen åläggas att lämna
föreskriven information (se 15, 16 och 19-21 §§). Detta får också avseen-
de på sådan information som åsyftas i artikel 3 i direktivet, dvs. informa-
tion till eventuella kunder före ett avtal.
Det synes lämpligt att marknadsföringslagens bestämmelser om åtgär-
der vid underlåtenhet att lämna information i samband med marknadsfö-
ring far bli tillämpliga även på sådan information som enligt artikel 4 i
direktivet skall lämnas efter åtagande att verkställa en betalningsöverfö-
ring.
Det bör därför tas upp en särskild bestämmelse som hänvisar till mark-
nadsföringslagen (jfr t.ex. 8 § konsumentförsäkringslagen [1980:38], 8 §
Prop. 1998/99:53
32
konsumentkreditlagen [1992:830] och 7 § lagen [1992:1672] om paketre- Prop. 1998/99:53
sor). Det torde kunna förutsättas att Konsumentombudsmannen kommer
att vara uppmärksam i fråga om försummelser beträffande informations-
skyldigheten.
Mot bakgrund av det anförda finns det inte anledning att införa be-
stämmelser om någon särskild sanktion beträffande överträdelse av skyl-
digheten att informera kunder utöver vad som sagts om tillämpning av
marknadsföringslagen.
Konkurrensfrågor
Av handlingarna i ärendet framgår att frågan om konkurrens mellan kre-
ditinstituten har tillmätts stor betydelse vid utarbetandet av direktivet. Av-
sikten är att kreditinstituten skall konkurrera med varandra genom att er-
bjuda allmänheten tjänster i fråga om betalningsöverföring av bättre kva-
litet än som krävs enligt lagens bestämmelser. Det kan avse t.ex. den tid
inom vilken överföringen till det av betalningsmottagaren anlitade kre-
ditinstitutet skall ha utförts eller de kostnader som betalningsöverföring
betingar. Även beträffande information kan kreditinstituten tänkas erbjuda
sina kunder en bättre service än den som lagen och direktivet kräver.
Konkurrensfrågan innebär också att kreditinstitut inte far träffa sådana
avtal med varandra som strider mot regler och principer på området. För
svensk rätts del bör 6 § konkurrenslagen (1993:20) uppmärksammas, som
i princip förbjuder avtal vilka har till syfte att hindra, begränsa eller sned-
vrida konkurrensen på ett märkbart sätt eller som ger ett sådant resultat.
Vid utarbetandet av direktivet har diskuterats i vad mån avtal rörande oli-
ka frågor på området kan anses godtagbara. Som exempel på frågor som
inte far bli föremål för överenskommelser mellan banker nämns avgifter
för transaktioner.
Konkurrensfrågorna, vilka givetvis är mycket viktiga, ligger utanför
själva direktivet och påkallar inte någon bestämmelse i den nu aktuella
lagen. Det finns därför inte anledning att gå närmare in på frågorna här.
Regeringens bedömning: Tvister som uppstår vid tillämpningen av
lagen kan lösas av befintliga tvistlösningsorgan, såsom Allmänna re-
klamationsnämnden eller allmän domstol.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Endast Kammarrätten i Jönköping har anfört nå-
got i denna del. Kammarrätten noterar att det vid väckande av talan är
allmän domstol som berörs. Möjligen bör det finnas hänvisning i lagför-
slaget till befintligt system för tvistlösning.
Skälen för regeringens förslag: Som nämnts i avsnitt 4 skall det enligt
direktivet finnas lämpliga och effektiva förfaranden för prövning av tvis-
33
2 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 53
ter angående klagomål och ersättningsanspråk mellan beställaren respek- Prop. 1998/99:53
tive betalningsmottagaren och det anlitade kreditinstitutet.
Om en kund anser att det kreditinstitut som anlitats har handlat felaktigt
eller försumligt vid fullgörande av uppdraget, kan kunden klaga hos kla-
gomålsansvarig i det aktuella kreditinstitutet. Ifall det efter utredning visar
sig att det finns skäl for klagomålen, kan det forväntas att kreditinstitutet
rättar sig därefter och ersätter kunden för eventuell förlust.
Såvitt rör konsumenter kan tvister också prövas av Allmänna reklama-
tionsnämnden. Näringsidkare godtar som regel nämndens avgöranden.
Här kan också nämnas att Konsumenterna bankbyrå i Stockholm samt
konsumentvägledare, som finns på vissa håll i landet, kan ge råd och
vägledning om en konsument har några frågor rörande bankernas tjänster.
En missnöjd kund kan givetvis också väcka talan vid domstol mot ve-
derbörande kreditinstitut bl.a. om rätt till ersättning.
De möjligheter som sålunda står dem till buds som har lämnat uppdrag
som rör betalningsöverföring torde uppfylla de krav som direktivet förut-
sätter.
Regeringens förslag: Bestämmelsen om force majeure skall nära an-
slutatill direktivets lydelse.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås en annorlunda utform-
ning av bestämmelsen om force majeure.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt för-
slagen. Kammarrätten i Jönköping har anfört att lagtexten bör avfattas i
enlighet med direktivets lydelse. Svenska Bankföreningen har i huvudsak
anfört att en bestämmelse om force majeure bör innefatta också en lock-
out inom bankväsendet. Som skäl härför har föreningen angett att i Sveri-
ge är den fackliga anslutningen betydligt högre än i andra länder och rät-
ten till fackliga stridsåtgärder, dvs. såväl strejk som lockout, är reglerad i
vår grundlag ( 2 kap. 17 § regeringsformen). Det finns därför ett starkt
principiellt intresse av att strejk och lockout behandlas lika och att båda
parter inom bankväsendet har både formella och reella möjligheter att
vidta stridsåtgärder. Om balansen rubbas, genom att bankernas reella
möjligheter att vidta stridsåtgärder begränsas, kan detta långsiktigt leda
till ökade kostnader för bankerna, vilket i slutskedet kommer att drabba
kunderna. Även samhällets och enskilda kunders intresse av ett väl funge-
rande betalningssystem talar för en balans i detta hänseende Mot denna
bakgrund och med hänvisning till den speciella verksamhet som bankerna
bedriver måste lockout anses vara en omständighet som är att likställa
med force majeure. Konsumentverket har förordat att regeln skall ha sin
utgångspunkt i näringsidkarens kontrollansvar i enlighet med 31 § kon-
sumenttjänstlagen (1985:716) och 16 § lagen (1992:1672) om paketresor.
Kommerskollegium har anfört att det fortsatta lagstiftningsarbetet bör be-
akta de potentiellt negativa följderna för bankerna om lockout inom bank-
sektorn inte skulle rymmas i force majeure-begreppet i den svenska lagen.
34
Svensk Handel har avstyrkt force majeure bestämmelsen och framfört att Prop. 1998/99:53
elektronisk överföring av belopp mellan länder inte är att likställa med
leverans av varor. Varor och egendom kan förstöras av naturkatastrofer
m.m. Överförda belopp finns alltid någonstans i systemet tillgängliga för i
systemet ingående banker. Därför finns inte skäl att göra banken fri från
återbetalningsskyldighet när ”belopp” försvinner i systemet. Svenska
Fondhandlareforeningen har instämt i Svenska Bankföreningens stånd-
punkt och ansett att det föreslagna undantaget från påföljd vid underlå-
tenhet att fullgöra en förpliktelse måste vidgas till att omfatta också lock-
out. I den svenska finansiella marknaden omfattas lockout regelmässigt av
det som brukar benämnas force majeureliknande händelser. Om lockout
inte skulle omfattas på vissa finansiella områden, skulle det otvivelaktigt
ge influenser också på andra områden, t.ex. värdepappershandeln.
Skälen för regeringens förslag: I direktivet finns en bestämmelse om
att kreditinstitut som medverkar i en betalningsöverföring är befriade från
de förpliktelser som anges i direktivet, om de kan anföra skäl för force
majeure (artikel 9). Enligt artikeln avses med force majeure onormala och
oförutsebara omständigheter utom kontroll för den som åberopar sådan
grund för befrielse och vars konsekvenser inte skulle ha kunnat undvikas
trots alla ansträngningar.
Definitionen i direktivet av begreppet force majeure grundas på den be-
stämmelse om force majeure som finns i artikel 4 punkt 6 i rådets direktiv
(90/314/EEG) av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och and-
ra paketarrangemang. I den lag (1992:1672) om paketresor som utarbetats
på grundval av det direktivet har emellertid föreskriften om force majeure
införlivats genom en bestämmelse om s.k. kontrollansvar efter mönster
från bl. a. den nya köplagstiftningen (se 16 § lagen om paketresor).
En bestämmelse om kontrollansvar ansågs därvid likvärdig med direk-
tivets regel om force majeure (se prop. 1992/93:95 s. 45 f. och 50). Det
bedömdes vara av värde att skadeståndsreglerna i lagen om paketresor i
princip överensstämde med motsvarande reglering i köplagstiftningen.
I promemorian anförs beträffande bestämmelsen om force majeure att
skillnaden inte torde vara särskilt stor mellan en bestämmelse om kon-
trollansvar och en föreskrift om force majeure, grundad på direktivets
regel därom. Bedömningen bör dock utgå från att en bestämmelse om
force majeure ger ett mera begränsat utrymme för undantag från de på-
följder som, i enlighet med direktivet, anges i den föreslagna lagen. Det
bör också beaktas att en betalningsöverföring alltid berör två länder, var-
vid olika led torde vara att bedöma enligt olika lagar, samt att det är an-
geläget att bestämmelserna är likartade i medlemsstaterna. Med hänsyn
till att förevarande lagreglering har visst samband med bestämmelser om
betalning av skulder kan också erinras om force majeure-regeln i 7 § and-
ra stycket lagen (1936:81) om skuldebrev.
På grund av det anförda föreslås i promemorian en bestämmelse om att
en bank inte skall drabbas av någon påföljd som anges i lagen om under-
låtenheten beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller annat
liknande hinder som inte kunnat förutses av banken vid avtalets ingående.
En del remissinstanser har anfört att lagförslaget om force majeure inte
följer direktivets lydelse. Det har också framförts önskemål om att force
35
majeure-regeln bör ha sin utgångspunkt i näringsidkarens kontrollansvar i
enlighet med 31 § konsumenttjänstlagen och 16 § lagen om paketresor.
En särskild fråga, som har rests av några remissinstanser, är hur lockout
inom bankväsendet skall bedömas.
Regeringen delar remissinstansernas bedömning att lagtexten skall ut-
formas i nära anslutning till direktivtexten. Såsom anförts i promemorians
förslag anknyter direktivets force majeure-regel till den definition av be-
greppet som finns i direktivet om paketresor, semesterpaket och andra
paketarrangemang. Vid införlivandet av det direktivet i svensk rätt inför-
des en bestämmelse om kontrollansvar som har sin motsvarighet i köplag-
stiftningen.
Kontroll an svaret bygger på 1980 års FN-konvention. Tekniskt är kon-
trollansvaret utformat så att det ställer upp fyra förutsättningar som alla
skall vara uppfyllda för att säljaren skall bli befriad från skadestånds-
ansvar. Säljaren har bevisbördan för att alla förutsättningar är uppfyllda.
För det första skall det föreligga ett hinder för avtalsenlig uppfyllelse. För
det andra skall hindret ligga utanför säljarens kontroll. För det tredje skall
hindret vara sådant att köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat
med det vid köpet. Och för det ijärde skall säljaren inte skäligen ha kun-
nat undvika eller övervinna hindret.
Vid en jämförelse mellan direktivets text om force majeure och de be-
stämmelser om kontrollansvar som finns i bl.a. köplagen (1990:931) kan
konstateras att bestämmelserna uppvisar stora likheter. Det ligger därför
nära till hands att införa en bestämmelse om kontrollansvar även i denna
lag. För detta talar också de omständigheterna att det är angeläget att be-
stämmelserna är likartade i medlemsstaterna och att de nära ansluter till
direktivets text. Det bör även beaktas att lagen är väsentligen konsument-
inriktad och att bestämmelser om kontrollansvar finns i andra lagar på
konsumentområdet, t.ex. konsumentköplagen (1990:932) och konsu-
menttjänstlagen (1985:716). Mot bakgrund härav ansluter sig regeringen
till Konsumentverkets bedömning och föreslår att det införs en bestäm-
melse om kontrollansvar som nära ansluter till direktivets text.
Frågan om en näringsidkares kontrollansvar i samband med en arbets-
konflikt har berörts i förarbetena till köplagen (prop. 1988/89:76 s. 110 f).
Huruvida en lockout kan anses utgöra ett hinder som ligger utanför en
banks kontroll eller inte får avgöras från fall till fall och slutligen av all-
män domstol.
Regeringens förslag: Om inte annat har avtalats skall en betalnings-
överföring ta högst fem bankdagar räknat från acceptdagen till belop-
pet har nått betalningsmottagarens bank.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget med undantag för Konsu-
mentverket som har ansett att regeln om vilken tid en transktion far ta är
alltför lösligt hållen och ger ingen påtryckning på företagen att reducera
Prop. 1998/99:53
36
de långa tider som förekommer. Svensk Handel har framfört att tiden för Prop. 1998/99:53
utförande av betalningsöverföringar bör ses över i ljuset av den nya teknik
som används och återbetalningstiden i förslagets 14 § bör förkortas till sju
bankdagar.
Skälen för regeringens förslag: Av direktivet framgår det att en betal-
ningsöverföring skall, om inte annat avtalats, ta högst fem bankdagar från
acceptdagen till det att beloppet har nått betalningsmottagarens bank.
Detta kan tyckas vara en lång tid, särskilt mot bakgrund av den tekniska
utvecklingen på det finansiella området.
Frågan har uppmärksammats under arbetet med direktivet. I artikel 12
och i ingressen till direktivet har införts en uppgift för kommissionen att,
senast två år efter det att direktivet har börjat tillämpas, lägga fram en
rapport till Europaparlamentet och rådet. I rapporten bör särskilt behand-
las frågan om vilken tidsfrist som skall gälla om någon sådan inte över-
enskommits mellan beställaren och det institut denne anlitat, med hänsyn
tagen såväl till den tekniska utvecklingen som till förhållandena i varje
medlemsstat.
Direktivet ger således för närvarande inte möjlighet att genom natio-
nella regler korta tiderna för betalningsöverföringar om principen om
harmonisering av reglerna skall hålla. Det bör dock påpekas att det står
instituten fritt att erbjuda kortare tider för sina betalningsöverföringar.
Direktivet utgår från att avtal helst skall träffas mellan kunden och ban-
ken om t.ex. tidsåtgången för en betalningsöverföring. Det kan ifrågasät-
tas om ett sådant avtal far vara mindre förmånligt för kunden än som an-
ges i lagen (och direktivet) för det fall att något avtal inte har träffats. Frå-
gan har praktisk betydelse då det gäller tiden för verkställande av en be-
talningsöverföring.
Till stöd för att det inte skall vara tillåtet att ingå överenskommelse om
längre tid än som anges i direktivet kan anföras att föreskrifterna i direkti-
vet ger uttryck för en minimistandard och att den avtalsfrihet som förelig-
ger bör utövas inom den ram som direktivet anger. Det kan också beaktas
att direktivet har tillkommit bl.a. för att reducera de långa tider som före-
kommer på vissa håll och att direktivet kan förmodas utgå från att de tids-
frister som där angetts över lag bör kunna hållas. Med denna syn skulle ett
avtal inte få innebära en längre tid än fem bankdagar respektive en bank-
dag (se 7 och 9 §§).
Å andra sidan måste man utgå från att åtgärder vid betalningsöverföring
som skall vidtas i andra länder - närmast en förmedlande banks åtgärder -
på sina håll kommer att kräva längre tid än vad motsvarande åtgärder
vanligtvis tar i Sverige. Detta kan en svensk bank inte göra något åt och
bör då inte heller tvingas ingå ett avtal som sannolikt kommer att leda till
skadeståndsskyldighet på grund av överskridande av tiden.
Enligt vad som upplysts kan det också förhålla sig så, att beställaren vill
ha ett belopp överfört till betalningsmottagarens bank först viss dag som
ligger mer än fem bankdagar fram i tiden, t.ex. därför att en vara som be-
loppet utgör betalning för först då skall levereras. Att beakta är vidare att
en kund, som anser att den tid som banken erbjuder är alltför lång, kan
vända sig till en annan bank. Direktivet innehåller inte heller något direkt
3 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 53
förbud mot avtal, som går ut på längre utförandetid än de tider som anges Prop. 1998/99:53
för fall då något avtal inte har träffats i saken.
Mot bakgrund av det anförda synes övervägande skäl föreligga för att
direktivet inte hindrar att avtal träffas om längre tid för utförande av en
betalningsöverföring än de tider som anges i direktivet. Lagförslaget utgår
från denna innebörd.
Regeringens förslag: Det skall införas en ny lag som skall betecknas
lag om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samar-
betsområdet.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har haft något att erinra mot
att det införs en särskild lag om betalningsöverföringar. Ett antal remiss-
instanser har dock framfört synpunkter av lagteknisk karaktär. Bland an-
nat har Hovrätten för Övre Norrland och Finansinspektionen anfört att av
promemorian kan utläsas att med person avses både fysisk och juridisk
person. Lagtexten borde därför mot bakgrund av den konsumentvänliga
profilen förtydligas. Kammarrätten i Jönköping har funnit att rubriken på
lagen är väl lång och föreslår i stället ”lag om gränsöverskridande betal-
ningar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet”. Vidare behöver
genomgående i lagtexten enbart anges EES, eftersom alla EU-statema
ingår i nämnda område. Lagtexten bör dessutom när det gäller vilka som
kommer att utföra betalningsöverföringar nära ansluta till direktivets text.
På så sätt undviks problem vid en eventuell förändring av aktörer på den
svenska marknaden för betalningsöverföringar. Slutligen har Kammar-
rätten ansett att det är viktigt att i lagen ta in de definitioner som anges i
direktivet. Därigenom undviks problem vid lagtolkning. Marknadsdom-
stolen har framfört att ordet skadestånd bör bytas ut mot ersättning, efter-
som ränta inte är skadestånd enligt svensk terminologi. Domstolen har
vidare föreslagit en tilläggsändring i prisinformationslagen (1991:601).
Skälen för regeringens förslag: En första fråga är var bestämmelser i
ämnet bör tas upp, i någon redan befintlig lag på det finansiella området
eller i en särskild lag.
Som nämnts i det föregående berör en reglering i första hand banker.
Den befintliga lag på det området som närmast kan komma i fråga är
bankrörelselagen. Där regleras främst den rörelse som en bank far driva.
Bestämmelserna är emellertid i princip allmänt hållna, dock att där finns
vissa närmare föreskrifter om t.ex. kreditgivning (2 kap. 13-19 §§). Att i
bankrörelselagen införa så detaljerade bestämmelser som direktivet kräver
skulle bryta systematiken i den lagen.
De nu aktuella lagreglerna berör även andra kreditinstitut än banker.
Ifall bestämmelser i ämnet förs in i bankrörelselagen, måste motsvarande
reglering ske i en lag avseende sådana kreditinstitut. Lagen om finansie-
ringsverksamhet innehåller bestämmelser som beträffande kreditmark-
38
nadsföretag motsvarar bankrörelselagen. Bestämmelser om betalnings- Prop. 1998/99:53
överföring skulle i och för sig kunna tas upp i den lagen, eventuellt i form
av hänvisning till bankrörelselagens regler i saken. Som nämnts ovan kan
dock inte en sådan reglering förordas.
Då det gäller andra företag som berörs av direktivet uppkommer större
svårigheter att placera bestämmelser i någon redan gällande lag.
I fråga om vissa företeelser på det finansiella området som berör bl.a.
banker och andra företag finns för närvarande särskilda lagar. Som exem-
pel kan nämnas lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument,
lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och lagen (1993:768) om åt-
gärder mot penningtvätt. Övervägande skäl talar för att på motsvarande
sätt ta upp de nu ifrågavarande bestämmelserna i en särskild lag vid sidan
av nyssnämnda lagar. Det föreslås att så sker.
Direktivet föranleder också vissa terminologiska frågor. Den företeelse
som direktivet behandlar benämns i den svenska versionen av direktivet
"gränsöverskridande betalningar". Detta ansluter nära till den franska be-
teckningen, "les virements transfrontaliers". I den engelska versionen an-
vänds uttrycket "cross-border credit transfers".
När det på grund av sammanhanget inte behöver särskilt anges att åt-
gärden skall ske från ett land till ett annat, synes valet närmast stå mellan
orden "betalning" och "betalningsöverföring". Det framstår som naturligt
att anse att betalningen görs av den som ger uppdraget till banken och vad
detta och andra medverkande banker utför är att överföra betalningen till
betalningsmottagaren i den andra staten. Det har därför synts lämpligt att
använda termen "betalningsöverföring".
Då det i lagrubriken skall anges att det är fråga om betalningsöverfö-
ringar till andra stater synes naturligare att tala om "utlandet" än att an-
vända termen "gränsöverskridande". Lagen skulle då kunna fa beteck-
ningen "lag om betalningsöverföringar till och från utlandet". Det har
emellertid synts vara en fördel att det redan av rubriken framgår den geo-
grafiska begränsning som lagen skall ha. Det föreslås därför att lagen ges
rubriken "Lag om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet".
Den som initierar ett ärende angående betalningsöverföring kallas i den
svenska versionen av direktivet "beställaren". I den engelska versionen
används termen "originator" och i den franska "donneur d'ordre". För den
svenska lagen synes valet närmast stå mellan "uppdragsgivaren",
"beställaren" och "betalaren" (eller "den betalande"). Det kan nämnas att
adressaten benämns "betalningsmottagaren". I promemorian har föresla-
gits termen "beställaren", bl.a. med hänsyn till att även betalningsmottaga-
ren är uppdragsgivare beträffande hans anlitande av ett kreditinstitut. Re-
geringen delar denna bedömning.
I direktivet benämns det företag som för betalningsmottagarens räkning
skall mottaga det överförda beloppet såsom det företag som betalnings-
mottagaren har anlitat (se t.ex. artikel 6 punkt 2, artikel 7 punkt 3 och ar-
tikel 8 punkt 2). I de engelska och franska versionerna används uttrycken
"the beneficiary's institution" respektive "1'établissement du bénéficiaire".
Mot det uttryck som används i den svenska versionen av direktivet kan
invändas att det inte alltid förhåller sig på det sättet att en betalningsmot-
39
tagare på förhand har vänt sig till en bank (eller annat företag) och upp-
dragit åt denna att mottaga beloppet för hans räkning. Utvecklingen synes
emellertid gå i den riktningen, i vart fall på det sättet att betalningsmotta-
garen har ett konto i den bank till vilken beloppet skall överföras. Det har
därför synts godtagbart att använda det nämnda uttrycket i lagtexten och
motiven, omväxlande med "betalningsmottagarens bank".
Direktivet utgår som nämnts från att inte bara banker och andra kre-
ditinstitut utan även andra typer av företag skall kunna utföra betalnings-
överföringar. Såsom berörts i det föregående torde för svenskt vidkom-
mande i praktiken till helt övervägande del banker vara aktuella. Mot
bakgrund härav finns anledning att avfatta lagreglerna med avseende på
banker och i en särskild bestämmelse ange att vad som föreskrivs om
banker även gäller andra företag som i sin verksamhet utför betalnings-
överföringar.
1 promemorian har inte ansetts behövligt att ta upp motsvarighet till alla
de definitioner som direktivet innehåller. Endast för ett par fall har det
synts befogat att definiera begrepp som används i lagtexten. I övrigt fram-
går innebörden av använda termer av det sammanhang vari de förekom-
mer.
Lagtexten skall, utan att avvika från direktivets lydelse, vara så lättläst
som möjligt. Som remissinstanserna har påpekat finns skäl att göra vissa
justeringar i lagförslaget. Regeringen återkommer till dessa justeringar i
författningskommentaren och i lagtexten.
Regeringens förslag: Lagen skall vara subsidiär i förhållande till la-
gen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt.
Promemorians förslag: I promemorian har det inte lämnats något för-
slag som anger hur den föreslagna lagen förhåller sig till lagen (1993:768)
om åtgärder mot penningtvätt.
Remissinstanserna: Svenska Bankföreningen har anfört att av varken
lagförslaget eller författningskommentaren kan utläsas hur den nu före-
slagna lagen förhåller sig till lagen (1993:768) om åtgärder mot penning-
tvätt. Däremot kan av åttonde stycket i ingressen till direktivet utläsas att
det inte avses påverka tillämpning av bestämmelserna i penning-
tvättsdirektivet. Det är således, enligt föreningen, angeläget att denna kol-
lision mellan lagarna undanröjs. Kommerskollegium har framfört att det
förhållandet att ett kreditinstitut försenar en betalningsöverföring till följd
av kontroller enligt penningtvättslagen inte bör leda till ansvar för brott
mot den föreslagna lagen om betalningsöverföringar.
Skälen för regeringens förslag: Enligt den svenska penningtvättslagen
är företag som driver bank-, livförsäkrings-, värdepappersrörelse eller
rörelse som står under Finansinspektionens tillsyn och som huvudsakligen
består i att utföra en eller flera av de verksamheter som anges i 3 kap. 1 §
2-13 lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet samt driver verk-
samhet enligt valutaväxlingslagen (1996:1006) skyldiga att kontrollera
Prop. 1998/99:53
40
identiteten hos den som vill inleda en affärsförbindelse med företaget.
Vidare åligger det företagen att granska alla transaktioner beträffande
vilka företaget har skäl att anta att transaktionen avser medel som härrör
från ett brottsligt förvärv av allvarligare slag. Riksdagen har den 17 febru-
ari 1999 antagit regeringens förslag i prop. 1998/99:19 Ändringar i lagen
(1993:768) om åtgärder mot penningtvätt (bet. 1998/99:JuU8, rskr.
1998/99:134). Regeringen har i propositionen bl.a. föreslagit att gransk-
ningsskyldigheten skall utvidgas till att avse alla transaktioner som skäli-
gen kan antas utgöra penningtvätt. Skyldigheten att noga granska dessa
typer av transaktioner kan i det enskilda fallet leda till att en av kunden
begärd transaktion inte kan utföras direkt med därpå följande försening i
överföringen. I promemorian berörs inte denna fråga.
I ingressen till direktivet (punkt 8) kan utläsas att detta direktiv inte på-
verkar tillämpningen av bestämmelserna i rådets direktiv 91/308/EEG av
den 10 juli 1991 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet
används för tvättning av pengar. Föreliggande direktiv är således subsidi-
ärt i förhållande till penningtvättsdirektivet.
På motsvarande sätt bör lagen om penningtvätt ha företräde framför den
nu föreslagna lagen. Vid en avvägning mellan om detta bör framgå av den
nya lagen eller om det är tillräckligt att det klargörs i motiven anser rege-
ringen att det är motiverat med ett förtydligande i de bestämmelser som
reglerar tidsåtgången för en betalningsöverföring (7 och 9 § §).
Prop. 1998/99:53
Regeringens förslag: Lagen skall träda i kraft den 14 augusti 1999.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Allmänna reklamationsnämnden har anfört att det
ur konsumenträttslig synpunkt är angeläget att lagen träder i kraft så snart
som möjligt.
Skälen för regeringens förslag: Mot bakgrund av lagens gränsöver-
skridande karaktär är det av vikt att den svenska lagen träder i kraft vid
samma tidpunkt som motsvarande lagar i övriga medlemsstater i EU trä-
der i kraft. Enligt uppgift torde majoriteten av medlemsstaterna föredra att
lagarna träder i kraft vid samma tidpunkt. Den tidpunkt vid vilken med-
lemsstaterna senast skall ha införlivat direktivets bestämmelser i nationell
lagstiftning är enligt direktivet den 14 augusti 1999.
Lagens bestämmelser om bl. a. ersättning vid försening och återbetal-
ningsgaranti gör att det är betydelsefullt att de svenska bankerna inte för-
sätts i ett konkurrensmässigt sämre läge än sina utländska kollegor endast
på grund av att ett svenskt ikraftträdande tidigareläggs. Regeringen anser
därför att den svenska lagen bör träda i kraft den 14 augusti 1999.
Någon särskild övergångsreglering krävs inte. Av allmänna principer
far anses följa att lagens bestämmelser blir tillämpliga endast på uppdrag
avseende betalningsöverföring som en bank åtar sig efter ikraftträdandet.
Tidigare uppdrag faller alltså utanför.
41
Prop. 1998/99:53
I december 1992 behandlade riksdagen regeringens proposition
1992/93:135 om åtgärder för att stärka det finansiella systemet. Med an-
ledning av propositionen väcktes en motion om allmänhetens bankom-
budsman. Utskottet tillstyrkte motionen och föreslog i bet. 1992/93 :NU 16
att det skulle tillsättas en utredning om en allmänhetens bankombudsman.
Svenska Bankföreningen, Finansinspektionen och Konsumentverket
bildade därefter Stiftelsen Konsumenternas Bankbyrå. Stiftelsen Konsu-
menternas Bankbyrå har till uppgift att informera, vägleda och hjälpa
konsumenter i deras mellanhavanden med banker och andra kreditinstitut.
Regeringen lämnade den 14 oktober 1993 en proposition om inrättandet
av stiftelsen och stiftelsekapitalet till riksdagen (prop. 1993/94:83).
I bet. 1993/94:NU7 behandlade riksdagen den ovan nämnda proposi-
tionen. I två motioner framfördes återigen kravet på att en allmänhetens
bankombudsman borde utredas skyndsamt.
Utskottet anförde bl.a. att utskottet hade erfarit att regeringen hade för
avsikt att tillsätta en utredning om en sådan ombudsman. Detta borde ske
snarast. Utskottet anförde vidare att om det i utredningsarbetet inte fram-
kommer starka skäl mot att en bankombudsman inrättas bör utredningen
överväga om det är mest ändamålsenligt med ett självständigt ombuds-
mannaämbete eller om en sådan funktion bör knytas till någon av de
myndigheter som nu är verksamma på området. I hemställan gav utskottet
regeringen till känna vad som anförts.
Regeringen tillsatte i januari 1994 en särskild utredare som fick i upp-
drag att utreda frågan om en allmänhetens bankombudsman. Utredaren
lämnade sitt betänkande Allmänhetens bankombudsman (SOU 1994:79) i
maj samma år. Utredaren fann att starka skäl talade mot att en funktion
som bankombudsman inrättades och lade därför inte fram något förslag i
ämnet. Betänkandet remitterades inte av regeringen.
Den 7 januari 1999 tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté som
skall lämna förslag om hur den framtida konsumentpolitiken skall kunna
ge människor förutsättningar att känna sig trygga som konsumenter och
ha ett starkt inflytande över sin vardagssituation. Kommittén skall särskilt
analysera målen och medlen för konsumentaspektema inom bl.a. området
finansiella tjänster. Kommittén skall bl.a. analysera konsumenternas be-
hov av information, rådgivning och möjligheter att föra talan när det gäl-
ler finansiella tjänster. Regeringen kommer med anledning därav att
överlämna ärendet med betänkandet Allmänhetens bankombudsman till
kommittén.
Genom utredarens slutsats i betänkandet Allmänhetens bankombuds-
man och den nya kommitténs uppdrag anser regeringen att riksdagens
hemställan beträffande allmänhetens bankombudsman (p. 4 i bet.
1993/94:NU7, rskr. 1993/94:79) har efterkommits.
42
Prop. 1998/99:53
Grunden till direktivförslaget är de mindre goda erfarenheter som bl.a.
kommissionen gjort under 1990-talet av hur betalningar över gränserna
handhas av berörda finansiella institut. Det har t.ex. gällt brister i infor-
mationen, utdragna betalningstider och omotiverade kostnader för betal-
ningsmottagaren. Syftet med lagstiftningen är sålunda att minska dessa
brister och därmed allmänt öka effektiviteten och säkerheten i utlandsbe-
talningama. Detta bör på olika sätt komma hushåll och mindre företag till
del. Huruvida de direkta kostnaderna för betalningar kommer att minska
genom den nya lagen återstår att se men ökad genomlysning och informa-
tion kan förutses bidra till ökad konkurrens och i förlängningen billigare
tjänster. Med en tilltagande integration bl.a. genom införandet av valutau-
nionen kan betalningsöverföringar från hushåll och mindre företag också
förutses öka.
Det merarbete och de kostnader som lagen kan komma att innebära för
berörda finansiella institut kan därvid inte bedömas bli av en storleksord-
ning som menligt skulle reducera de samhällsekonomiska vinsterna. Inte
heller lagförslagets strikta betalningsansvar för den anlitade banken på
som mest 12 500 euro kan förutses öka det betalningsansvar som svenska
banker generellt ändå har enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler.
För Finansinspektionen bedöms förslaget inte medföra några ökade till-
synskostnader.
Några andra effekter på statsbudgeten kan inte förutses.
43
Tillämpningsområde
1§
Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområde. Den
motsvarar artikel 1 och delvis definitionerna under f, h och i i artikel 2.
Lagen är tillämplig på betalningar som sker genom att ett belopp på
uppdrag av den betalande överförs av en bank eller annat företag, som
utför betalningsöverföringar till utlandet, från Sverige till en bank eller
sådant företag i en annan EES-stat eller på motsvarande sätt från en be-
ställare i en sådan stat till Sverige. Hur beloppet tillhandahålls banken
eller företaget - genom överlämnande av kontanta pengar, bemyndigande
att dra beloppet från ett konto eller på annat sätt - saknar betydelse.
Beloppet överförs till en bank eller annat företag i den andra staten i
allmänhet genom användande av ett betalningssystem, men överförandet
kan också ske på andra sätt. I de allra flesta fall är såväl uppdragstagaren
som andra medverkande företag banker.
Genom att betalningen skall ske genom överförande av ett belopp på
uppdrag av den betalande utesluts från lagens tillämpning fall då någon
betalar mottagaren med check, kontokort eller på annat liknande sätt. Så-
dana fall avser debetbetalningar, medan lagen gäller kreditbetalningar.
Lagen är tillämplig även om överföringen sker med hjälp av en för-
medlande bank i en icke-medlemsstat.
Av första stycket framgår också benämningarna på den som skall betala
och den som skall ha betalningen, nämligen beställaren respektive betal-
ningsmottagaren. Dessa kan vara fysiska eller juridiska personer. Lagens
tilllämplighet hindras inte av att beställaren och betalningsmottagaren är
samma person. Det har inte ansetts behövligt att uttryckligen ange detta i
lagtexten.
Begränsningen till valutor och belopp anges i andra stycket. I lagtexten
har beaktats att valutakorgen ecu den 1 januari 1999 ersattes av den ge-
mensammavalutan, euro.
I tredje stycket anges att lagen inte gäller betalningsöverföringar som
görs på uppdrag av banker eller andra företag som i sin verksamhet med-
verkar i betalningsöverföringar till utlandet. Dessa undantas således från
lagens tillämpning om de är beställare av en betalningsöverföring.
Definitioner
2§
Direktivet innehåller ett flertal definitioner av termer och uttryck som an-
vänds i bestämmelserna (artikel 2). Dessa avser såväl berörda företag och
personer som andra företeelser. Det har inte synts nödvändigt att i lagen ta
upp motsvarigheter till alla dessa förklaringar. I den mån termerna och
Prop. 1998/99:53
44
uttrycken används i lagen framgår som regel av sammanhanget vad som Prop. 1998/99:53
åsyftas. Det har därför endast ansetts behövligt med definition av uttryck-
en förmedlande bank, acceptdag och bankdag.
Såsom anges i första stycket är en förmedlande bank en bank som med-
verkar i en betalningsöverföring utan att anlitas av beställaren eller be-
talningsmottagaren (jfr artikel 2 punkt e). Det vanligaste exemplet torde
vara en bank som är korrespondentbank i betalningslandet till den bank
vilken har erhållit överföringsuppdraget av beställaren och som är en an-
nan än den bank som betalningsmottagaren anlitar. Förmedlande banks
skyldigheter regleras i 8, 12 och 15-17 §§.
Med anledning av vad som sägs i 16 § om en förmedlande bank som
beställaren själv har valt (jfr artikel 8 punkt 3 första stycket) kan framhål-
las att den bestämmelsen avser en annan bank än den som beställaren har
gett i uppdrag att verkställa betalningsöverföringen och där betalnings-
överföringen startar, men som beställaren likväl har valt själv.
Definitionen av termen acceptdag ansluter till artikel 2 punkt 1. Termen
används i 7 § (se även 8 §).
I enlighet med Lagrådets förslag har det införts en definition av be-
greppet bankdag.
Med hänsyn till att betalningsöverföringar i Sverige nästan uteslutande
ombesörjs av banker har det synts lämpligt att avfatta lagtexten med av-
seende på banker och genom en hänvisning låta bestämmelserna gälla
även andra företag som verkställer sådana överföringar. En bestämmelse
härom har tagits upp i andra stycket av 2 §.
Informationsskyldighet
3§
Rubriken har fått en ny lydelse i enlighet med Lagrådets förslag.
I denna paragraf, som motsvarar artikel 3 i direktivet, ges föreskrifter
om den information som skall tillhandahållas av banker beträffande betal-
ningsöverföringar. Det är fråga om förhandsinformation angående betal-
ningsöverföringar i allmänhet som riktar sig till dem som avser att göra en
betalning till utlandet.
Bestämmelsen innebär att en bank (eller annat företag) som åtar sig
uppdrag avseende betalningsöverföring är skyldig att tillhandahålla den
information som anges i paragrafen åt dem som är intresserade av att
överföra penningbelopp men som ännu inte har bestämt vilken bank som
skall anlitas.
Föreskriften om att upplysningarna skall lämnas i elektronisk form av-
ser t.ex. överbringande med hjälp av telefax, elektronisk post eller via
hemsida på Internet. Man far också räkna med att det tillkommer nya
hjälpmedel på det elektroniska området.
Punkt 1 avser tidsåtgången under de två skeden som betalningsöverfö-
ringen består av, nämligen dels tiden fram till dess att ett belopp har över-
förts till den bank som betalningsmottagaren anlitar, dels från den tid-
punkten till dess att ett belopp har blivit tillgängligt för betalningsmotta-
4 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 53
garen på hans konto. Det är väsentligt att utgångspunkten för beräkning Prop. 1998/99:53
av tiden för det första skedet klart anges.
I direktivet används uttrycket att beloppet krediterats betalningsmotta-
garens konto, vilket synes bero på att det torde vara det vanligaste att en
betalningsmottagare har ett konto i den bank som han anlitar. Som nämnts
i den allmänna motiveringen är direktivet dock tillämpligt även om mot-
tagaren inte har något särskilt konto. I lagtexten används samma uttryck
som i direktivet. Om betalningsmottagaren inte har konto i banken, far
banken ställa beloppet till hans förfogande på något annat sätt, t.ex. ge-
nom att hålla beloppet tillgängligt på banken för utbetalning vid anfordran
eller genom att betala ut det med användande av betalningsanvisning.
Då det gäller kostnader (punkt 2) talas i den engelska texten om
"commission fees and charges" och i den franska texten om "les commis-
sions et frais". Det kan antas att därmed åsyftas dels avgift (provision) till
banken för dess arbete med betalningsöverföringen, dels ersättning för
kostnader som banken kan ha för överföringen närmast i form av utgift
för växling av valuta. Oavsett den närmare innebörden av nämnda termer
avser ordet kostnad att täcka alla kostnader som en betalningsöverföring
medför.
Punkt 3 är av betydelse i fall då beställarens bank för utförande av över-
föringsuppdraget skall debitera beställarens konto eller betalningsmotta-
garens bank i fråga om mottagna medel skall kreditera mottagarens konto.
Debiterings- eller krediteringsdagen är avgörande för den tidpunkt till
vilken medlen är disponibla för beställaren respektive från vilken de är
disponibla för betalningsmottagaren.
Föreskriften i punkt 5 är grundläggande för att göra bankens kunder
medvetna om i vilken mån en betalningsöverföring omfattas av lagens
skydd. Det är betydelsefullt att kunderna redan i förväg får klart för sig att
lagen endast omfattar betalningar upp till 50 000 euro och att det finns en
återbetalningsgaranti upp till 12 500 euro.
Beträffande punkt 6 kan hänvisas till vad som har anförts i avsnitt 6.7.
Det krävs inte någon detaljerad redogörelse av möjligheterna att få rättel-
se.
4§
Paragrafen, som motsvarar artikel 4 i direktivet, behandlar frågan om in-
formation beträffande en utförd betalningsöverföring. Den avser fall då en
bank enligt uppdrag har verkställt en betalningsöverföring och då en bank
har mottagit ett belopp som har överförts. 1 det senare fallet torde inte
nödvändigtvis behöva föreligga något särskilt uppdrag, i vart fall om be-
talningsmottagaren har konto i banken. Informationen blir då det gäller
beställaren en redovisning om att uppdraget har fullgjorts.
Angående föreskriften i första stycket om att lämna upplysningar i
elektronisk form kan hänvisas till vad som har sagts beträffande motsva-
rande föreskrift i 3 §.
En beställare kan ha lämnat åtskilliga uppdrag avseende betalnings-
överföring, även såvitt gäller samma betalningsmottagare. Bestämmelsen
i punkt 1 skall ses mot den bakgrunden. Uppgifter för identifiering kan
46
avse t.ex. fakturanummer eller annan beteckning som beställaren har an- Prop. 1998/99:53
vänt.
Bestämmelsen i punkt 2, som har samband med kostnadsfrågan, till-
godoser närmast betalningsmottagarens intresse. Genom uppgiften, jäm-
förd med det belopp som han har erhållit, kan han avgöra om någon kost-
nad under vägen har dragits av från det belopp som betalningen avsåg.
Jämför bestämmelsen i andra stycket första meningen.
I fråga om upplysningen enligt punkt 3 kan erinras om att kostnader för
en betalningsöverföring skall betalas av beställaren och inte far belasta det
belopp som avses med betalningsöverföringen, såvida inte beställaren har
föreskrivit att kostnaderna helt eller delvis skall bäras av betalningsmotta-
garen. Se även andra stycket första meningen.
Beträffande punkt 4 kan hänvisas till vad som sagts beträffande motsva-
rande föreskrift i 3 § punkt 3.
Bestämmelsen i andra stycket första meningen har samband med vad
som föreskrivs i 11 § (se även 12 och 13 §§).
I direktivet görs undantag från informationsskyldigheten i fall då kun-
den uttryckligen har avstått därifrån. En uttrycklig föreskrift härom har
tagits upp i paragrafens tredje stycke.
5§
Bestämmelsen, som inte har någon motsvarighet i direktivet, erinrar om
att rätten enligt marknadsföringslagen kan ålägga en bank (eller annat
företag), normalt vid vite, att lämna föreskriven information (se 15, 16, 19
och 20 §§ marknadsföringslagen). I fall som inte är av större vikt kan fö-
reläggande meddelas av Konsumentombudsmannen (21 § nämnda lag).
Befogenheten gäller inte bara sådan information som avses i 3 §, dvs. som
ingår i marknadsföringen, utan också information enligt 4 § samt eventu-
ell övrig information som är av särskild betydelse för konsumenter.
Överenskommelse om tid och kostnader för en betalningsöverföring
6§
Paragrafen behandlar frågan om avtal mellan kunden och banken. Den
motsvarar artikel 5 i direktivet.
Direktivet utgår från att avtal helst bör träffas mellan kunden och ban-
ken om de viktigaste villkoren i fråga om en betalningsöverföring, nämli-
gen tiden för verkställandet och de kostnader som kunden skall betala.
Enligt bestämmelsen är banken skyldig att göra en utfästelse i dessa hän-
seenden, om kunden begär det. Detta blir då givetvis bindande för banken
och utlöser ersättningsskyldighet, om tiden inte hålls (se 7 och 8 §§). Be-
träffande utfästelser om de kostnader som en kund skall betala undantas,
enligt direktivet, de kostnader som är avhängiga av den valutakurs som
kan komma att användas.
Hinder torde inte föreligga mot att parterna träffar avtal även i andra
avseenden, t.ex. i fråga om den ersättning som skall utgå ifall tiden inte
hålls. I en sådan fråga får ett avtal inte inskränka den rätt som tillkommer
kunden enligt lagen men det kan vara mera generöst.
47
Bestämmelsen är i första hand tillämplig i förhållandet mellan beställa-
ren och den bank som han anlitar. Den kan dock åberopas även av en be-
talningsmottagare gentemot den bank som han anlitar. I sådant fall blir
bestämmelsen tillämplig närmast beträffande tiden för överförande av
beloppet till betalningsmottagaren. Beträffande kostnader kan bestämmel-
sen bli aktuell endast om beställaren har angett att kostnaderna helt eller
delvis skall bäras av betalningsmottagaren (jfr 11 §).
Det kan i detta sammanhang framhållas att en bank måste anses berätti-
gad att vägra mottaga ett uppdrag avseende betalningsöverföring, t.ex.
ifall det framstår som osäkert om överföringen kan verkställas på det sätt
som kunden önskar.
Tid för utförande av en betalningsöverföring och ersättning vid
försening
7§
Rubriken har fatt en ny lydelse i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafen motsvarar del av artikel 6 punkt 1 i direktivet. Den reglerar
frågan om den tid inom vilken en betalningsöverföring skall ha skett till
betalningsmottagarens bank.
Bestämmelsen innebär att i första hand gäller vad beställaren och hans
bank har kommit överens om med stöd av 6 §. Om det inte finns en sådan
överenskommelse, gäller en tid av fem bankdagar räknat från den s.k.
acceptdagen (jfr 2 § första stycket).
Ifall en bank inte har träffat särskild överenskommelse med en kund om
den tid inom vilken betalningsöverföringen skall utföras men i sin infor-
mation enligt 3 § har angett viss tid för överförandet, kan uppkomma frå-
ga om vad som gäller. Det synes dock rimligt att banken far stå för de
uppgifter som den har lämnat på förhand, vilka utgör ett led i marknadsfö-
ringen.
Av andra stycket, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag,
framgår det att åtgärder med stöd av lagen (1993:768) om åtgärder mot
penningtvätt har företräde framför den nya lagens bestämmelser. Då så-
dana åtgärder närmast torde påverka tidsåtgången för en betalningsöverfö-
ring har regeringen ansett det lämpligt att föra in bestämmelsen i denna
paragraf. Bestämmelsen har även kommenterats i avsnitt 6.11.
8§
Denna paragraf, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, mot-
svarar del av artikel 6 punkt 1 och 3 i direktivet och reglerar sanktionsfrå-
gan i fall då tiden har överskridits för det första skedet av en betalnings-
överföring, dvs. till dess att beloppet som skall betalas har överförts till
betalningsmottagarens bank.
Bestämmelsen i första stycket ansluter till 7 § och utgår alltså från att
det antingen finns en överenskommelse som avses i 6 § eller att det gäller
en tid av fem bankdagar från den s.k. acceptdagen. Ersättningen utgörs av
dröjsmålsränta på det belopp som avses med betalningsöverföringen. An-
gående valet av räntesats kan hänvisas till vad som har sagts i avsnitt 6.6.
Prop. 1998/99:53
48
Av första stycket följer att den bank som har åtagit sig uppdraget att
verkställa betalningsöverföringen svarar gentemot beställaren även för
försening från en förmedlande banks sida. I sådant fall är emellertid den
förmedlande banken enligt andra stycket ersättningsskyldig i förhållande
till beställarens bank.
Det bör understrykas att ersättningsskyldighet enligt paragrafen inte
förutsätter att en bank har handlat felaktigt eller försumligt. Det är alltså
fråga om ett strikt ansvar, dock att banken går fri om det förelåg force
majeure (se 19 §).
Beställaren bör inte ha rätt till ersättning om förseningen beror på ho-
nom själv, dvs. på grund av att han har lämnat felaktiga eller bristfälliga
upplysningar, i praktiken närmast i fråga om betalningsmottagaren eller
den bank som han anlitar. Föreskrift härom ges i tredje stycket.
9§
I paragrafen regleras frågan om den tid inom vilken den bank som be-
talningsmottagaren anlitar skall göra ett mottaget belopp tillgängligt för
betalningsmottagaren. Den motsvarar del av artikel 6 punkt 2 i direktivet.
Beträffande den närmare innebörden av bestämmelsen kan hänvisas till
vad som har sagts vid 7 § för där avsett fall.
Om betalningsmottagaren har konto i banken, bör beloppet göras till-
gängligt för honom genom kreditering av kontot. Banken bör underrätta
kunden så snart som möjligt och senast när banken har erhållit beloppet.
Beloppet får anses vara tillgängligt för betalningsmottagaren i och med
krediteringen av kontot, även om han då inte har erhållit underrättelsen.
I fall då en betalningsmottagare inte har konto i den bank som han an-
litar, kan banken översända beloppet till honom genom betalningsanvis-
ning eller på annat liknande sätt. Banken kan också hålla beloppet till
hans förfogande för utbetalning vid anfordran. Beloppet far även i det
senare fallet anses ha blivit tillgängligt för betalningsmottagaren när han
blev berättigad att förfoga över det, även om han då inte har nåtts av un-
derrättelse om betalningsöverföringen.
Andra stycket, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag,
reglerar åtgärder med stöd av lagen om åtgärder mot penningtvätt, se vi-
dare under kommentaren till 7 §.
10 §
Denna paragraf behandlar frågan om ersättningsskyldighet i fall då be-
talningsmottagarens bank inte har gjort ett mottaget belopp tillgängligt för
betalningsmottagaren i föreskriven tid. Den motsvarar del av artikel 6
punkt 2 och 3 i direktivet. Första stycket har utformats i enlighet med
Lagrådets förslag.
Beträffande bestämmelsernas närmare innehåll kan hänvisas till vad
som vid 8 § har sagts om det fallet att den tid som gäller för överföring av
belopp till betalningsmottagarens bank har överskridits.
Prop. 1998/99:53
49
Förbud mot avdrag för kostnader
Prop. 1998/99:53
11 §
Denna paragraf, som motsvarar artikel 7 punkt 1 i direktivet, behandlar
frågan om kostnader för betalningsöverföring. Den syftar till att motverka
dubbeldebitering, dvs. att någon medverkande bank under utförande av
betalningsöverföringen drar av kostnader för sin medverkan från det be-
lopp som skall betalas, trots att beställaren har betalt alla kostnader.
Bestämmelsen i första stycket utgår från principen att samtliga kostna-
der för en betalningsöverföring betalas av beställaren till den bank som
han anlitar och att ersättning för de eventuella kostnader som uppstår för
någon annan medverkande bank, t ex. den bank som betalningsmottaga-
ren anlitar, blir en fråga mellan den banken och beställarens bank. Det
kan förmodas att sådana frågor är eller blir lösta på förhand genom mera
generella överenskommelser mellan banker. Undantag från vad nu sagts
gäller endast då beställaren har angett att kostnaderna helt eller delvis
skall bäras av betalningsmottagaren.
Avdrag för kostnader från det belopp som betalningen avser far alltså
inte göras under verkställande av betalningsöverföringen i strid med be-
ställarens instruktioner. Bevisbördan för att beställaren har föreskrivit att
kostnaderna helt eller delvis skall bäras av betalningsmottagaren åvilar
den bank som gör avdrag för kostnader. Denna har att förvissa sig om
innebörden av beställarens instruktioner och handla därefter.
Andra stycket innebär att betalningsmottagarens bank visserligen är
oförhindrad att ta ut ersättning för administration av betalningsmottaga-
rens konto enligt vad som gäller därom men att detta inte far ske genom
avdrag från det överförda beloppet i samband med redovisningen av detta.
12 §
Förevarande paragraf behandlar det fallet att förbudet mot debitering av
kostnader i 11 § har överträtts av beställarens bank eller en förmedlande
bank. Den motsvarar artikel 7 punkt 2 i direktivet.
För betalningsskyldighet krävs inte att avdraget har skett av oaktsamhet
eller försummelse.
Första stycket innebär att den av beställaren anlitade banken svarar
även för en förmedlande banks felaktiga avdrag. Beställarens bank ansva-
rar för ett korrekt förfarande i fråga om kostnader till dess att beloppet har
mottagits av den bank som betalningsmottagaren anlitar. Betalningen av
det avdragna beloppen skall ske på bankens egen bekostnad, vilket ut-
trycks i den engelska texten av direktivet med ”free of all deductions and
at its own cost” och i den svenska texten med ”på egen bekostnad och
utan ytterligare avdrag”.
Enligt andra stycket är emellertid en förmedlande bank som har gjort
det otillåtna avdraget för kostnader betalningsansvarig gentemot beställa-
rens bank. Att den förmedlande banken enligt huvudregeln skall utge det
avdragna beloppet till beställarens bank och inte till betalningsmottagaren
torde ha sin grund i att det förutsatts att beställarens bank enligt bestäm-
melsen i första stycket har tillgodosett betalningsmottagaren.
50
13 §
Paragrafen motsvarar artikel 7 punkt 3 i direktivet och behandlar det fallet
att betalningsmottagarens bank har gjort avdrag för kostnader i strid med
11 §■
Bestämmelsen utgår från att betalningsmottagarens bank är bunden av
beställarens instruktioner i fråga om kostnader, trots att något avtalsför-
hållande inte råder mellan dem. Det i direktivet använda uttrycket bestäl-
larens instruktioner tillgodoses med en hänvisning till 11 §.
Ersättningsskyldighet när en betalningsöverföring inte har
genomförts
14 §
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag och motsvarar
artikel 8 punkt 1 första-tredje styckena i direktivet.
Medan 8 § avser det fallet att en betalningsöverföring har skett senare
än vad som gäller enligt avtal eller lagen, åsyftar denna paragraf situatio-
ner då en betalningsöverföring över huvud inte har blivit verkställd.
Enligt första stycket är återbetalningsskyldigheten beträffande det be-
lopp som skall överföras till en mottagare i utlandet begränsad till vad
som motsvarar 12 500 euro. I följd härav skall inte heller ränta beräknas
på högre belopp.
Enligt paragrafen svarar beställarens bank även för underlåtenhet eller
annat fel utav en förmedlande bank som den har anlitat (jfr 15 §). Betal-
ningsansvaret är strikt, frånsett force majeure-situationer. Insolvens hos en
förmedlande bank räknas inte som force majeure.
Andra stycket reglerar det förhållandet att banken hinner överföra be-
loppet till betalningsmottagarens bank innan fristen om fjorton dagar har
gått ut. I sådana fall gäller inte bestämmelserna i första stycket. Emellertid
har beställaren rätt till dröjsmålsränta enligt 8 §. Bestämmelsen behandlas
i avsnitt 6.5.
I tredje stycket anges den tidsfrist som gäller för beställarens begäran
om ersättning.
15 §
Denna paragraf, som reglerar en förmedlande banks ansvar motsvarar
artikel 8 punkt 1 sista stycket i direktivet.
I direktivet sägs att betalningsskyldighet åvilar varje förmedlande före-
tag som har accepterat ett uppdrag om betalningsöverföring. Det kan dock
inte rimligen vara avsett att en förmedlande bank som aldrig har mottagit
det belopp som skulle vara föremål för betalningsöverföringen skall ha ett
betalningsansvar. Denna ståndpunkt vinner stöd av att det i direktivbe-
stämmelsen används uttrycket betala tillbaka ("refönd", "rembourser").
Beställaren kan inte själv rikta anspråk mot en förmedlande bank. Rätt
därtill tillkommer endast den bank som beställaren har anlitat.
Andra meningen innebär att den förmedlande banken under den där an-
givna förutsättningen inte har någon återbetalningsskyldighet men att den
är skyldig att medverka till rimliga åtgärder som syftar till att beställaren
Prop. 1998/99:53
51
skall kunna återfå beloppet. Vilka åtgärder som kan krävas far bero på Prop. 1998/99:53
omständigheterna.
16 §
Paragrafen, som innehåller vissa undantag från bestämmelserna i 14 och
15 §§, motsvarar artikel 8 punkt 3 i direktivet.
Det kan förmodas vara mindre vanligt att beställaren själv och inte den
av honom anlitade banken bestämmer vilken bank som skall anlitas som
förmedlande bank. När så likväl sker, far beställaren enligt första stycket
själv stå risken för att en sådan bank inte fullgör vad som åligger den.
Detsamma gäller om beställaren har lämnat sin bank felaktiga eller brist-
fälliga instruktioner.
Vilka åtgärder som i de i första stycket angivna situationerna kan krävas
av de berörda bankerna beror på omständigheterna.
I direktivets motsvarighet till andra stycket anges också att de berörda
företagen i de aktuella fallen inte är skyldiga att återbetala avgifter och
räntor. Detta far emellertid anses framgå redan av första stycket. Någon
uttrycklig motsvarighet till nämnda föreskrift i direktivet har därför inte
ansetts behövlig.
17 §
I paragrafen, som motsvarar artikel 8 punkt 2 i direktivet, görs ytterligare
undantag från 14 och 15 §§.
Den situation som bestämmelsen åsyftar - att felet har begåtts av en
förmedlande bank som har anlitats av betalningsmottagarens bank - kan
antas vara mindre vanlig. När det krävs en förmedlande bank i betal-
ningsmottagarens land, torde denna som regel anlitas av beställarens bank
i egenskap av korrespondentbank.
Liksom i andra fall är betalningsansvaret strikt, frånsett situationer av
force majeure-karaktär.
Avslutande bestämmelser
18 §
Bestämmelsen har sin motsvarighet i direktivet i artikel 6 punkt 4, artikel
7 punkt 2 första stycket och punkt 3 och artikel 8 punkt 1 första stycket.
Beträffande den närmare innebörden kan hänvisas till vad som har sagts i
avsnitt 6.5.
Det kan påpekas att lagförslagets föreskrifter om strikt ansvar i fråga
om skadeståndsskyldighet inte gäller vid tillämpning av sådana bestäm-
melser och principer som åsyftas i förevarande paragraf.
I andra stycket klargörs att avtalsvillkor enligt 14 § som är till nackdel
för beställaren är ogiltiga. Om beställaren ingår ett sådant avtal som är
sämre än vad som anges i 14 § är avtalet ogiltigt.
19 §
Paragrafen, som motsvarar artikel 9 i direktivet, innehåller en bestämmel-
se som befriar en bank från de påföljder som anges i lagen, om underlå-
52
tenheten att verkställa en betalningsöverföring på föreskrivet sätt har sin
grund i force majeure. Bestämmelsen avses omfatta även det fallet att
underlåtenheten hänför sig till en förmedlande bank.
Bestämmelsen åsyftar extraordinära förhållanden av den art som en
bank inte kunnat förhindra. Den situationen att en förmedlande bank har
kommit på obestånd utgör inte force majeure. Det ankommer på den bank
som vill åberopa force majeure för en underlåtenhet att visa att förhållan-
dena varit sådana som avses i paragrafen. Bestämmelsen har utformats i
likhet med köplagstiftningens bestämmelser om kontrollansvar, vilket har
kommenterats i avsnitt 6.8.
3§
Lagen om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samar-
betsområdet innehåller särskilda bestämmelser om den information en
kund skall erhålla i samband med en betalningsöverföring. I paragrafen
görs en hänvisning till dessa bestämmelser.
Prop. 1998/99:53
53
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD
HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemen-
skapen, särskilt artikel 100a i detta,
med beaktande av kommissionens förslag2,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande3,
med beaktande av Europeiska monetära institutets yttrande,
med tillämpning av förfarandet i artikel 189b i fördraget4, mot bak-
grund av det den 22 november 1996 av förlikningskommittén godkända
gemensamma utkastet, och
med beaktande av följande:
1. Antalet gränsöverskridande finansiella transaktioner ökar stadigt allt-
eftersom genomförandet av den inre marknaden och utvecklingen mot en
fullständig ekonomisk och monetär union för med sig ökat handelsutbyte
och ökad rörlighet för personer inom gemenskapen. De gränsöverskri-
dande betalningarna utgör till antal och belopp en betydande del av dessa
gränsöverskridande transaktioner.
2. Det är viktigt att privatpersoner och institut, särskilt små och medelsto-
ra institut, kan göra betalningar snabbt, säkert och till låg kostnad från en
del av gemenskapen till en annan. I enlighet med kommissionens medde-
lande om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas konkurrensregler
på gränsöverskridande girosystem5 borde ökad konkurrens på marknaden
för betalningar medföra bättre service och lägre kostnader.
3. Syftet med detta direktiv är att följa upp de framsteg som gjorts på vä-
gen mot fullbordandet av den inre marknaden, särskilt vad gäller liberali-
seringen av kapitalrörelserna, i avsikt att förverkliga en ekonomisk och
monetär union. Bestämmelserna i detta direktiv bör tillämpas på betal-
ningar utställda i medlemsstaternas valutor och ecu.
4. Europaparlamentet begärde i sin resolution av den 12 februari 19936 att
ett rådsdirektiv skulle utarbetas för att fastställa regler för insyn och kva-
litet i samband med genomförandet av gränsöverskridande transaktioner.
Prop. 1998/99:53
Bilaga 1
2 EGT nr C 360, 17.12.1994, s. 13, EGT nr C 199, 3.8.1995, s. 16.
3 EGT nr C 236, 11.9.1995, s. 1.
4 Europaparlamentets yttrande av den 19 maj 1995 (EGT nr C 151, 19.6.1995, s. 370),
rådets gemensamma ståndpunkt av den 4 december 1995 (EGT nr C 353, 30.12.1995,
s. 52) och Europaparlamentets beslut av den 13 mars 1996 (EGT nr C 96, 1.4.1996, s. 74)
Rådets beslut av den 19 december 1996 och Europaparlamentets beslut EGT av den 16
januari 1997.
5 EGT nr C 251, 27.9.1995, s. 3.
6 EGT nr C 72, 15.3.1993, s. 158.
54
5. De frågor som omfattas av detta direktiv bör behandlas skilda från de
systembetingade problem som fortfarande studeras av kommissionen. Det
kan visa sig nödvändigt att lägga fram ett nytt förslag som omfattar dessa
systembetingade frågor, särskilt frågan om avvecklingens slutgiltighet
(”settlement finality”).
6. Syftet med detta direktiv är att förbättra de gränsöverskridande betal-
ningarna och därigenom hjälpa Europeiska monetära institutet (EMI) att
fullgöra sin uppgift att främja effektiviteten hos gränsöverskridande trans-
aktioner för att förbereda den tredje fasen av den ekonomiska och mone-
tära unionen.
7. För att kunna uppfylla de mål som anges i punkt 2 i ingressen bör detta
direktiv tillämpas på varje betalning vars belopp inte överstiger 50 000
ecu.
8. I enlighet med artikel 3b tredje stycket i fördraget och för att kunna
säkerställa öppenhet och insyn, fastställs i detta direktiv de minimikrav
som är nödvändiga för att säkerställa att kunderna far tillräcklig informa-
tion såväl före som efter genomförandet av en gränsöverskridande betal-
ning. Dessa krav omfattar uppgifter om vilka möjligheter kunden har att
göra reklamationer och anföra besvär och hur dessa möjligheter kan ut-
nyttjas. I detta direktiv fastställs de minimikrav, särskilt vad gäller kvali-
teten, som de institut som genomför gränsöverskridande betalningar skall
uppfylla, inbegripet skyldigheten att uföra de gränsöverskridande betal-
ningarna i enlighet med kundens instruktioner. Detta direktiv överens-
stämmer med de principer som anges i kommissionens rekommendation
90/109/EEG av den 14 februari 1990, om insyn vad gäller bankernas be-
stämmelser angående gränsöverskridande finansiella transaktioner7. Detta
direktiv påverkar inte tillämpningen av bestämmelserna i rådets direktiv
91/308/EEG av den 10 juni 1991 om åtgärder för att förhindra att det fi-
nansiella systemet används för tvättning av pengar8.
9. Detta direktiv borde kunna bidra till att den maximala tidsåtgången för
genomförandet av en gränsöverskridande betalning förkortas och att de
institut som redan har mycket korta tidsfrister bibehåller dem.
10.1 den rapport som kommissionen skall lägga fram för Europarlamentet
och rådet senast två år efter det att detta direktiv har börjat tillämpas, bör
särskilt behandlas frågan om vilken tidsfrist som skall gälla om någon
sådan inte överenskommits mellan beställaren och det institut denne anli-
tat, med hänsyn tagen såväl till den tekniska utvecklingen som till förhål-
landena i varje medlemsstat.
11. Instituten bör vara återbetalningsskyldiga om betalningen inte genom-
förts på det sätt som avtalats. Om denna återbetalningsskyldighet inte be-
Prop. 1998/99:53
Bilaga 1
7 EGT nr L 67, 15.3.1990, s. 39.
8 EGT nr L 166, 28.6.1991, s. 77.
55
gränsas skulle den dock kunna medföra ett ansvar för instituten som
skulle kunna inverka menligt på deras möjligheter att uppfylla kraven på
solvens. Återbetalningsskyldigheten bör därför gälla upp till ett belopp av
12 500 ecu.
12. Artikel 8 påverkar inte de allmänna bestämmelserna i den nationella
lagstiftningen enligt vilka ett institut är ansvarigt gentemot beställaren om
en gränsöverskridande betalning inte genomförts på det sätt som avtalats
på grund av att institutet begått något fel
13. Bland de omständigheter ett institut som medverkar i genomförandet
av en gränsöverskridande betalning kan ställas inför, inklusive omstän-
digheter i samband med en insolvenssituation, är det nödvändigt att skilja
ut omständigheter som beror på force majeure, och därför bör definitionen
av force majeure utgå från artikel 4.6 i rådets direktiv 90/314/EEG av den
13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang9.
14.1 medlemsstaterna måste det finnas lämpliga och effektiva förfaranden
för att göra reklamationer och anföra besvär, så långt som möjligt inom
ramen för existerande förfaranden, för att lösa eventuella tvister mellan
kunder och institut.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLI ANDE
AVDELNING I
TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER
Artikel 1
Tillämpningsområde
Bestämmelserna i detta direktiv skall tillämpas på gränsöverskridande
betalningar utställda i medlemsstaternas valutor och i ecu upp till motsva-
rande 50 000 ecu, som beställts av andra än dem som anges i artikel 2 a,
2 b och 2 c och som genomförs av kreditinstitut och andra institut.
Artikel 2
Definitioner
I detta direktiv avses med
a) kreditinstitut: ett institut enligt definitionen i artikel 1 i direktiv
77/780/EEG10, liksom en inom gemenskapen belägen filial, enligt artikel
1 tredje strecksatsen i samma direktiv, till ett kreditinstitut som har sitt
Prop. 1998/99:53
Bilaga 1
9 EGT nr L 158, 23.6.1990, s. 59.
10 EGT nr L 322, 17.12.1977, s. 30, Direktivet senast ändrat genom direktiv 95/26/EG
(EGT nr L 168, 18.7.1995, s. 7).
56
huvudkontor utanför gemenskapen, och som inom ramen för sin verk-
samhet gör gränsöverskridande betalningar,
b) annat institut: varje fysisk eller juridisk person, annan än ett kreditin-
stitut, som inom ramen för sin verksamhet gör gränsöverskridande betal-
ningar,
c) finansinstitut: en inrättning enligt definitionen i artikel 4.1 i rådets
förordning (EG) nr 3604/93 av den 13 december 1993 om fastställandet
av definitioner för tillämpningen av det förbud mot positiv särbehandling
som anges i artikel 104a i fördraget11,
d) institut: ett kreditinstitut eller annat institut; i fråga om artiklarna 6, 7
och 8 betraktas filialer till ett och samma kreditinstitut vilka är belägna i
olika medlemsstater och vilka gör gränsöverskridande betalningar som
olika institut,
e) förmedlande institut: institut annat än det beställaren eller betal-
ningsmottagaren anlitat som deltar i genomförandet av en gränsöverskri-
dande betalning,
f) gränsöverskridande betalning: en betalning som utförs av ett institut
eller en filial till ett institut i en medlemsstat på en beställares initiativ i
syfte att överföra en summa pengar till en betalningsmottagare i ett institut
eller en filial till ett institut i en annan medlemsstat; beställaren och betal-
ningsmottagaren kan vara en och samma person,
g) order om gränsöverskridande betalning: en villkorslös instruktion,
oavsett vilken form den har, som ges direkt av en beställare till ett institut,
om att göra en gränsöverskridande betalning,
h) beställare: en fysisk eller juridisk person som beställer en gränsöver-
skridande betalning till en betalningsmottagare,
i) betalningsmottagare: den slutliga mottagaren av en gränsöverskri-
dande betalning vars medel ställs till dennes förfogande på ett konto som
han kan förfoga över,
j) kund: beställaren eller betalningsmottagaren beroende på samman-
hanget,
k) referensräntesats: en representativ räntesats som används vid beräk-
ning av ersättning och som fastställs efter de regler som gäller i den med-
lemsstat där det institut som skall lämna ersättning till kunden är beläget,
l) acceptdatum: det datum då alla villkor som ett institut ställt för att ut-
föra en gränsöverskridande betalning uppfyllts beträffande tillräcklig fi-
nansiell täckning och nödvändig information för att kunna utföra ordern.
Prop. 1998/99:53
Bilaga 1
EGT nr L 332, 31.12.1993, s. 4.
57
AVDELNING II
INSYN OCH ÖPPENHET I VILLKOREN FÖR
GRÄNSÖVERSKRIDANDE BETALNINGAR
Artikel 3
Förhandsinformation om villkoren för gränsöverskridande
betalningar
Instituten skall ställa skriftlig, lättförståelig information om villkoren for
gränsöverskridande betalningar till sina faktiska och potentiella kunders
förfogande, eventuellt i elektronisk form. Denna information skall omfatta
minst följande:
- Uppgifter om hur lång tid det tar att genomföra en beställning på en
gränsöverskridande betalning från det att institutet har fått beställningen
till dess att beloppet krediteras kontot hos det institut som betalningsmot-
tagaren anlitar. Den tidpunkt då beräkningen av tiden inleds skall vara
klart angiven.
- Uppgifter om hur lång tid det tar efter det att en gränsöverskridande
betalning har tagits emot, innan det belopp som krediterats kontot hos det
institut som betalningsmottagaren anlitat överförs till betalningsmottaga-
rens konto.
- Uppgifter om beräkningsgrunden for de kostnader och avgifter kun-
den skall betala till institutet, vid behov även räntesatserna.
- Uppgifter om valuteringsdag, om institutet tillämpar sådan.
- Uppgifter om vilka möjligheter kunden har att göra reklamationer och
anföra besvär och hur dessa möjligheter kan utnyttjas.
- Uppgifter om vilka växlingskurser som använts.
Artikel 4
Information efter det att gränsöverskridande betalningar utförts
Instituten skall, efter det att de utfört eller mottagit en gränsöverskridande
betalning, ge sina kunder klar, skriftlig och lättförståelig information,
eventuellt i elektronisk form, om kunderna inte uttryckligen avstår från
detta. Denna information skall minst innehålla
- uppgifter som gör det möjligt for kunden att identifiera den gräns-
överskridande betalningen,
- det ursprungliga beloppet för den gränsöverskridande betalningen,
- summan av alla kostnader och avgifter för kunden,
- valuteringsdag, om institutet använder sådan.
Om beställaren har specificerat att avgifterna för den gränsöverskridan-
de betalningen helt eller delvis skall debiteras betalningsmottagaren, skall
denne informeras om detta av det institut han anlitar.
När växling av valuta har ägt rum skall det institut som utfört växlingen
informera sin kund om vilken kurs som använts.
Prop. 1998/99:53
Bilaga 1
58
AVDELNING III
INSTITUTENS MINIMIFÖRPLIKTELSER BETRÄFFANDE
GRÄNSÖVERSKRIDANDE BETALNINGAR
Artikel 5
Institutets förpliktelser
Med undantag av de fall då ett institut inte vill göra affärer med en kund,
skall institutet, på kundens begäran, när det gäller en gränsöverskridande
betalning vars specifikationer är angivna, göra åtaganden angående
tidsåtgången för genomförandet av betalningen samt angående kostnader
och andra avgifter, med undantag av dem som är avhängiga av den valu-
takurs som kan komma att användas.
Artikel 6
Förpliktelser beträffande genomförandetid
1. Beställarens institut skall utföra den gränsöverskridande betalningen
inom den tid som överenskommits med beställaren.
När den överenskomna tiden inte iakttas eller överenskommelse om
tidsåtgång saknas och beloppet ännu fem bankdagar efter acceptdatumet
för ordern om gränsöverskridande betalning inte krediteras kontot hos det
institut betalningsmottagaren anlitat, skall beställaren ersättas av det in-
stitut han anlitat.
Ersättningen utgörs av en ränta som beräknas på grundval av referens-
räntesatsen for det överförda beloppet för perioden mellan
- slutet av den sista dagen for den överenskomna tidsåtgången, eller i
avsaknad av en sådan, slutet av den femte bankdagen efter acceptdatumet
for ordern om gränsöverskridande betalning, och
- den dag beloppet krediterats kontot hos det institut betalningsmotta-
garen anlitat.
På samma sätt skall ett förmedlande institut ersätta det institut som be-
ställaren anlitat, om det förmedlande institutet är ansvarigt för att en
gränsöverskridande betalning inte genomförts inom den avtalade tiden
eller, om ingen tid avtalats, före slutet av den femte bankdagen efter ac-
ceptdatumet för ordern om gränsöverskridande betalning.
2. Det institut som betalningsmottagaren anlitat skall göra det överförda
beloppet tillgängligt för betalningsmottagaren inom den tid som överens-
kommits med denne.
När den överenskomna tiden inte iakttas eller, i avsaknad av en sådan
överenskommelse, när beloppet inte krediterats mottagarens konto vid
slutet av den bankdag som följer efter den dag beloppet krediterats kontot
hos det institut som betalningsmottagaren anlitat, skall betalningsmottaga-
rens institut gottgöra denne.
Ersättningen utgörs av en ränta som beräknas på grundval av referens-
räntesatsen for betalningsbeloppet för perioden mellan
Prop. 1998/99:53
Bilaga 1
59
- sista dagen för den överenskomna tidsåtgången eller, om ingen över-
enskommelse om tid föreligger, den bankdag som följer efter den dag
beloppet krediterats kontot hos det institut som betalningsmottagaren an-
litat, och
- det datum beloppet krediteras betalningsmottagarens konto.
3. Ingen ersättning skall utgå enligt punkterna 1 och 2 när det institut som
beställaren anlitat, respektive det institut som betalningsmottagaren anli-
tat, kan fastställa att förseningen beror på beställaren respektive betal-
ningsmottagaren.
4. De föregående punkterna 1, 2 och 3 påverkar på inget sätt de rättigheter
som kunder och institut som medverkat vid genomförandet av en gräns-
överskridande betalning har i övrigt.
Artikel 7
Skyldigheten att göra den gränsöverskridande betalningen i enlighet
med instruktionerna på betalningsordern
1. Det institut som beställaren anlitat, eventuella förmedlande institut och
det institut som betalningsmottagaren anlitat, är från acceptdatumet för
ordern om gränsöverskridande betalning skyldiga att genomföra betal-
ningen till dess fulla belopp, om inte beställaren har specificerat att om-
kostnaderna för den gränsöverskridande betalningen helt eller delvis skall
betalas av betalningsmottagaren.
Bestämmelserna i föregående stycke påverkar inte möjligheterna för
betalningsmottagarens institut att belasta mottagaren för kostnader avse-
ende förvaltningen av dennes konto i överensstämmelse med gällande
regler och sedvana. En sådan avgift far dock inte användas av institutet i
syfte att kringgå de skyldigheter som anges i föregående stycke.
2. Utan att detta påverkar andra krav som beställaren anför, är det institut
beställaren anlitat, när detta eller ett förmedlande institut har gjort ett av-
drag från betalningsbeloppet i strid med punkt 1, skyldigt att, om beställa-
ren så kräver, överföra det avdragna beloppet till betalningsmottagaren,
utan något avdrag och för egna medel, om inte beställaren begär att be-
loppet skall krediteras honom.
Varje förmedlande institut som reducerat beloppet i strid med bestäm-
melserna i punkt 1 är skyldigt att, på egen bekostnad och utan ytterligare
avdrag, överföra det avdragna beloppet till det institut som beställaren
anlitat, eller, om detta institut så kräver, till mottagaren av den gränsöver-
skridande betalningen.
3. När det institut som betalningsmottagaren anlitat inte har fullgjort sin
skyldighet att utföra den gränsöverskridande betalningen i överensstäm-
melse med beställarens instruktioner, är detta institut skyldigt att med eg-
na medel kreditera mottagaren det felaktigt avdragna beloppet, utan att
detta påverkar andra krav som beställaren anför.
Prop. 1998/99:53
Bilaga 1
60
Artikel 8
Prop. 1998/99:53
Bilaga 1
Institutens återbetalningsskyldighet vid betalningar som inte
genomförts på det sätt som avtalats
1. Utan att detta påverkar andra krav som beställaren framställer skall det
institut som beställaren anlitat, om detta institut accepterat en gränsöver-
skridande betalningsorder och det överförda beloppet inte krediterats
kontot hos det institut som betalningsmottagaren anlitat, vara skyldigt att
kreditera beställaren hela beloppet eller högst 12 500 ecu om betalnings-
beloppet överstiger denna summa, jämte
- ränta som beräknas på grundval av referensräntesatsen för betalnings-
beloppet för perioden mellan den dag då en begäran om en gränsöverskri-
dande betalning gjordes och krediteringsdatumet, och
- de utgifter som beställaren haft för den gränsöverskridande betalning-
en.
Dessa belopp skall ställas till beställarens förfogande inom ijorton
bankdagar efter hans begäran, om inte ett belopp som motsvarar ordern
om gränsöverskridande betalning under mellantiden överförts till ett
konto hos det institut betalningsmottagaren anlitat.
Detta krav kan inte göras gällande före utgången av den tidsfrist för ge-
nomförandet av den gränsöverskridande betalning som överenskommits
mellan det institut som beställaren anlitat och denne, eller om ingen tid
avtalats, utgången av den tidsfrist som anges i artikel 6.1 andra stycket.
På samma sätt är varje förmedlande institut som har accepterat en order
om gränsöverskridande betalning skyldigt att med egna medel betala till-
baka det överförda beloppet jämte ränta och omkostnader till det institut
som gav instruktioner om betalningen. Om den gränsöverskridande betal-
ningen inte genomförts på det sätt som avtalats på grund av att det sist-
nämnda institutet gett felaktiga eller ofullständiga instruktioner, skall det
förmedlande institutet i görligaste mån bemöda sig om att betala tillbaka
beloppet.
2. Om anledningen till att en gränsöverskridande betalning inte har ge-
nomförts på det sätt som avtalats är att ett förmedlande institut som valts
av det institut betalningsmottagaren anlitat inte genomfört den, är det se-
nare institutet, trots vad som sägs i punkt 1, skyldigt att ställa detta be-
lopp, dock högst 12 500 ecu, till betalningsmottagarens förfogande.
3. Om en gränsöverskridande betalning inte har genomförts på det sätt
som avtalats på grund av att beställaren har gett sitt institut felaktiga in-
struktioner, eller på grund av att ett förmedlande institut som uttryckligen
valts av beställaren inte har utfört ordern om gränsöverskridande betal-
ning, skall det institut som beställaren anlitat och övriga institut som med-
verkat i transaktionen utan hinder av punkt 1 bemöda sig om att i görli-
gaste mån betala tillbaka beloppet.
När det institut som beställaren anlitat fått beloppet återbetalt, är det
skyldigt att kreditera beställarens konto med beloppet. I detta fall är insti-
tuten, inklusive det institut som beställaren anlitat, inte skyldiga att åter-
61
betala avgifter och upplupna räntor och far dra av de dokumenterade om-
kostnader som återbetalningen medfört.
Artikel 9
Force majeure
Trots vad som sägs i direktiv 91/308/EEG, är de institut som medverkar
vid genomförandet av en gränsöverskridande betalning befriade från skyl-
digheterna i det här direktivet, om de kan åberopa force majeure - varmed
skall forstås osedvanliga eller oförutsägbara omständigheter som den som
åberopar dem inte har något inflytande över, och som han inte har någon
möjlighet att avvärja, ens om han visar största möjliga försiktighet.
Artikel 10
Reglering av tvister
Medlemsstaterna skall se till att det finns lämpliga och effektiva förfaran-
den för att göra reklamationer och anföra besvär för att reglera eventuella
tvister mellan en beställare och det institut han anlitat, eller mellan en be-
talningsmottagare och det institut han anlitat, så långt möjligt inom ramen
för existerande förfaranden.
AVDELNING IV
AVSLUTANDE BESTÄMMELSER
Artikel 11
Tillämpning
1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som
är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 14 augusti 1999. De
skall genast underrätta kommissionen om detta.
När medlemsstaterna antar dessa lagar och andra författningar, skall
dessa innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan
hänvisning när de offentliggörs. Närmare regler för denna hänvisning
fastställs av medlemsstaterna.
2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till de
centrala bestämmelser i lagar och andra författningar som de antar inom
det område som omfattas av detta direktiv.
Prop. 1998/99:53
Bilaga 1
62
Artikel 12
Prop. 1998/99:53
Bilaga 1
Rapport till Europaparlamentet och rådet
Senast två år efter det att det här direktivet har börjat tillämpas skall
kommissionen till Europaparlamentet och rådet överlämna en rapport om
tillämpningen, vid behov åtföljd av förslag till ändringar.
Mot bakgrund av rådande forhållanden i varje medlemsstat och den
tekniska utveckling som skett, skall denna rapport speciellt behandla frå-
gan om de tidsfrister som fastställs i artikel 6.1.
Artikel 13
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning.
Artikel 14
Mottagare
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 27 januari 1997.
På Europaparlamentets vägnar
J.M. GIL-ROBLES
Ordförande
På rådets vägnar
G. ZALM
Ordförande
63
Efter remiss har yttrande över promemorian avgetts av Sveriges riksbank,
Hovrätten för Övre Norrland, Kammarrätten i Jönköping, Marknadsdom-
stolen, Finansinspektionen, Riksgäldskontoret, Svenska Bankföreningen,
Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden, Kommerskollegium,
Konkurrensverket, Svensk Handel, Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Företagarnas Riksorganisation, Finansbolagens Förening, Svenska
Fondhandlareföreningen och Sveriges Transportindustriförbund.
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers
Centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO) och
Sveriges försäkringsförbund har förklarat sig avstå från att lämna remiss-
yttranden.
Prop. 1998/99:53
Bilaga 2
64
Prop. 1998/99:53
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs följande.
Tillämpningsområde
1 § Denna lag gäller betalning som en fysisk eller juridisk person
(beställare) gör från Sverige till en fysisk eller juridisk person
(betalningsmottagare) i en annan stat inom Europeiska ekonomiska sam-
arbetsområdet (EES) eller från en beställare i en sådan stat till en betal-
ningsmottagare i Sverige. Betalningen skall utföras av en bank eller annat
företag, som i sin verksamhet medverkar i betalningsöverföringar till ut-
landet, genom att beloppet överförs till en bank eller annat företag som
betalningsmottagaren anlitar.
Lagen är endast tillämplig på betalningar som görs i euro eller någon
annan av EES-statemas valutor till ett högsta belopp motsvarande
50 000 euro.
Lagen gäller inte betalningsöverföringar som görs på uppdrag av bank-
er eller andra företag som nämns i första stycket.
Definitioner
2 § I denna lag avses med
förmedlande bank: en bank som medverkar i en betalningsöverföring
utan att anlitas av beställaren eller betalningsmottagaren,
acceptdag: den dag då beställaren har erlagt det belopp och lämnat de
uppgifter som banken kräver för att kunna verkställa betalningsöverför-
ingen.
Vad som sägs i denna lag om bank gäller även sådana andra företag
som nämns i 1 § första stycket.
Information om villkoren för en betalningsöverföring
3 § Banker som verkställer betalningsöverföringar skall informera kun-
derna om villkoren för en betalningsöverföring. Informationen skall läm-
nas skriftligen eller i elektronisk form. Den skall innehålla
65
1 den tid det tar att överfora ett belopp till den bank som betalnings-
mottagaren anlitar, med angivande av hur tiden beräknas, och den tid det
tar från det att betalningsmottagarens bank har tagit emot ett belopp till
dess att det betalningsmottagarens konto krediteras,
2. hur de kostnader som kunden skall betala beräknas,
3. den dag banken debiterar beställarens konto eller krediterar be-
talningsmottagarens konto,
4. hur de växlingskurser som används beräknas,
5. lagens tillämpningsområde och bankens ersättningsskyldighet när en
betalningsöverföring inte verkställs och
6. möjligheterna att få klagomål och begäran om ersättning prövade när
ett uppdrag utförs felaktigt och hur kunden i så fall skall skall gå till väga.
Information efter det att en betalningsöverföring utförts
4 § En bank som har verkställt en betalningsöverföring eller tagit emot ett
överfört belopp skall lämna beställaren respektive betalningsmottagaren
tydlig information om överföringen. Informationen skall lämnas skriftli-
gen eller i elektronisk form. Den skall innehålla
1. uppgifter som gör det möjligt för beställaren och betalningsmottaga-
ren att identifiera betalningen,
2. det ursprungliga beloppet som betalningsöverföringen avsåg,
3. samtliga kostnader som beställaren eller betalningsmottagaren skall
betala och
4. den dag banken debiterar beställarens konto eller krediterar be-
talningsmottagarens konto.
Om beställaren har angett att kostnaderna helt eller delvis skall bäras av
betalningsmottagaren, skall den bank som betalningsmottagaren anlitar
informera honom om detta. Om valuta har växlats, skall den bank som har
utfört växlingen informera sin kund om den kurs som har använts.
Information behöver inte lämnas enligt denna paragraf, om beställaren
eller betalningsmottagaren förklarar att han avstår från den.
5 § I fråga om underlåtelse att lämna information enligt 3 och 4 §§ eller
som annars är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt finns be-
stämmelser i marknadsföringslagen (1995:450).
Överenskommelse om tid och kostnader för en betalningsöverföring
6 § När en bank åtar sig att verkställa en betalningsöverföring, skall ban-
ken på beställarens begäran förbinda sig beträffande tiden och kostnader-
na för överföringen. Motsvarande gäller för en bank som på betalnings-
mottagarens begäran åtar sig att ta emot det belopp som en betalnings-
överföring avser.
Prop. 1998/99:53
Bilaga 3
66
Tid för utförande av en betalningsöverföring
7 § Det belopp som en betalningsöverföring avser skall överföras till den
bank som betalningsmottagaren anlitar senast före utgången av femte
bankdagen från acceptdagen, om inte beställaren och den anlitade banken
uttryckligen har kommit överens om någon annan tid.
Den bank som beställaren anlitar är inte bunden av den angivna tids-
fristen om den vidtar åtgärder med stöd av lagen (1993:768) om pen-
ningtvätt.
8 § Om det belopp som en betalningsöverföring avser inte har överförts
till den bank som betalningsmottagaren anlitar inom den tid som avses i
7 §, har beställaren rätt till ersättning av den bank som han har anlitat.
Ersättningen utgörs av ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635)
från den dag då beloppet senast skulle ha överförts till den dag då överfö-
ringen skedde.
Om det beror på en förmedlande bank att beloppet inte har överförts till
betalningsmottagarens bank inom den tid som avses i 7 §, skall den för-
medlande banken betala ersättning till beställarens bank beräknat på det
sätt som anges i första stycket.
Första och andra styckena gäller inte, om banken visar att dröjsmålet
beror på beställaren.
9 § Den bank som betalningsmottagaren anlitar skall göra det belopp som
betalningsöverföringen avser tillgängligt för honom före utgången av
bankdagen efter den då beloppet överfördes till banken, om inte betal-
ningsmottagaren och banken har kommit överens om någon annan tid.
Den bank som betalningsmottagaren anlitar är inte bunden av den an-
givna tidsfristen om den vidtar åtgärder med stöd av lagen (1993:768) om
penningtvätt.
10 § Om den bank som betalningsmottagaren anlitar inte har gjort det
belopp som betalningsöverföringen avser tillgängligt för honom inom den
tid som avses i 9 §, är betalningsmottagaren berättigad till ersättning av
banken. Ersättningen utgörs av ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen
(1975:635) från den dag då beloppet senast skulle ha varit tillgängligt för
betalningsmottagaren till den dag då det blev tillgängligt.
Första stycket gäller inte, om banken visar att dröjsmålet beror på betal-
ningsmottagaren.
Kostnader
11 § En bank som medverkar vid en betalningsöverföring far inte göra
avdrag för kostnader från det belopp som skall överföras, om inte bestäl-
laren har angett att kostnaderna helt eller delvis skall bäras av betalnings-
mottagaren.
Prop. 1998/99:53
Bilaga 3
67
Den rätt till ersättning som den av betalningsmottagaren anlitade ban-
ken kan ha för förvaltningen av hans konto i banken far inte utnyttjas i
strid med första stycket.
12 § Om den bank som beställaren anlitar eller en förmedlande bank har
gjort avdrag för kostnader i strid med 11 §, skall beställarens bank på
hans begäran betala det avdragna beloppet till betalningsmottagaren eller,
om beställaren begär det, till honom.
Om en förmedlande bank har gjort avdrag för kostnader i strid med
11 § är banken skyldig att betala det avdragna beloppet till beställarens
bank eller, om denna begär det, till betalningsmottagaren.
13 § Har den bank som betalningsmottagaren anlitar gjort avdrag för
kostnader i strid med 11 §, är banken skyldig att betala det avdragna be-
loppet till betalningsmottagaren.
Ersättningsskyldighet när en betalningsöverföring inte har verkställts
14 § Om det belopp som en betalningsöverföring avser inte har överförts
till den bank som betalningsmottagaren anlitar, skall den bank beställaren
anlitar till honom
1. betala tillbaka beloppet, dock högst motsvarande 12 500 euro,
2. betala ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den
dag då beställaren gav banken uppdraget att utföra betalningsöverföringen
till den dag då återbetalning sker, och
3. ersätta de kostnader som beställaren har haft för betalningsöver-
föringen.
De belopp som anges i första stycket skall betalas till beställaren inom
Norton bankdagar från det att han framställde begäran om ersättning. Så-
dan begäran far inte framställas före utgången av den tid som avses i 7 §.
Första stycket gäller inte, om det belopp som betalningsöverföringen
avser har överförts till betalningsmottagarens bank innan den tid som an-
ges i andra stycket första meningen har gått ut.
15 § Bestämmelserna i 14 § tillämpas även på en förmedlande bank, som
har mottagit det belopp som en betalningsöverföring avser. Beloppet skall
dock betalas till den bank som uppdrog åt den förmedlande banken att
medverka. Om anledningen till att betalningsöverföringen inte har utförts
är att den uppdragsgivande banken har gett felaktiga eller bristfälliga in-
struktioner, gäller i stället att den förmedlande banken skall vidta de åt-
gärder som skäligen kan krävas för att det belopp som betalnings-
överföringen avser skall betalas tillbaka.
16 § Om anledningen till att det belopp som en betalningsöverföring av-
ser inte har överförts till den bank som betalningsmottagaren anlitar är att
beställaren har gett sin bank felaktiga eller bristfälliga instruktioner eller
att en förmedlande bank, som beställaren själv har valt, inte har utfört sitt
uppdrag, gäller inte 14 och 15 §§. I stället skall beställarens bank och öv-
Prop. 1998/99:53
Bilaga 3
68
riga berörda banker vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att det
belopp som betalningsöverföringen avser skall betalas tillbaka.
Om beloppet betalas tillbaka till beställarens bank, skall denna betala
beloppet till beställaren. De berörda bankerna är berättigade att göra av-
drag för de kostnader som återbetalningen har medfört.
17 § Om anledningen till att det belopp som en betalningsöverföring av-
ser inte har överförts till den bank som betalningsmottagaren anlitar är att
en förmedlande bank, som har fatt sitt uppdrag av betalningsmottagarens
bank, inte har utfört uppdraget, gäller inte 14 och 15 §§. I stället är betal-
ningsmottagarens bank skyldig att till betalningsmottagaren betala det
belopp som betalningsöverföringen avser, dock högst motsvarande 12 500
euro.
Avslutande bestämmelser
18 § Bestämmelserna i 8, 10 och 12-17 §§ inverkar inte på de rättigheter
som beställare, betalningsmottagare eller banker, som har medverkat vid
en betalningsöverföring, kan ha enligt annan lag eller enligt avtal.
Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelsen i 14 § är till nackdel
för beställaren är utan verkan mot denne.
19 § Att en bank inte fullgör en förpliktelse som banken har enligt denna
lag skall inte medföra någon påföljd som anges i lagen, om banken visar
att detta beror på ett hinder utanför bankens kontroll som den inte skäli-
gen kunde förväntas ha räknat med när avtalet ingicks och vars följder
den inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Prop. 1998/99:53
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 14 augusti 1999.
69
Härigenom föreskrivs att 3 § prisinformationslagen (1991:601) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Särskilda föreskrifter om infor-
mation till konsumenter finns i
konsumentkreditlagen (1992:830),
konsumentförsäkringslagen
(1980:38) och valutaväxlingslagen
(1996:1006).
3§12
Särskilda föreskrifter om infor-
mation till konsumenter finns i
konsumentkreditlagen (1992:830),
konsumentförsäkringslagen
(1980:38), valutaväxlingslagen
(1996:1006) och lagen (1999:000)
om betalningsöverföringar inom
Europeiska ekonomiska samar-
betsområdet.
Denna lag träder i kraft den 14 augusti 1999.
Senaste lydelse 1996:1010.
Prop. 1998/99:53
Bilaga 3
70
Prop. 1998/99:53
Bilaga 4
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-02-19
Närvarande: f.d. justitierådet Per Jermsten, justitierådet
Ingegerd Westlander, regeringsrådet Susanne Billum.
Enligt en lagrådsremiss den 28 januari 1999 (Finansdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet,
2. lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Carina Crantz.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet
Rubrikerna före 3 § och 4 §.
I 3 §, under särskild rubrik, ges bestämmelser om skyldighet för bank,
eller annat foretag som utför betalningsöverföringar, att informera kun-
derna om villkoren för en sådan överföring. 4 och 5 §§ föregås av rubri-
ken "Information efter det att en betalningsöverföring utförts". Föreslagna
bestämmelser därom ges i 4 §. Följande paragraf innehåller en hänvisning
till bestämmelser i marknadsföringslagen som avser information enligt
såväl 3 § som 4 §. Med hänsyn härtill och då 6 § innehåller bestämmelser
som ur kronologisk synpunkt närmast bort ha sin plats efter 3 §, förordar
Lagrådet att de föreslagna rubrikerna före 3 § och 4 och 5 §§ ersätts med
en gemensam rubrik före 3 § med lydelsen "Informationsskyldighet".
7-10 §§ samt 2 §
I 7 § första stycket anges att det belopp som en betalningsöverföring avser
skall överföras till den bank som betalningsmottagaren anlitar "senast före
utgången av femte bankdagen efter acceptdagen", om inte beställaren och
den anlitade banken uttryckligen har kommit överens om annan tid.
När det i samma paragrafs andra stycke sedan hänvisas till "den angivna
tidsfristen" kan tvekan möjligen uppstå om vad som avses därmed. För att
undvika ett missförstånd bör enligt Lagrådets mening efter de citerade
orden tillfogas "eller överenskommen tidsfrist".
Av nyss anförda skäl bör "7 §" i 8 § första stycket ersättas med "6 § eller
7 § första stycket" samtidigt som "7 §" i andra stycket i förevarande para-
71
graf ändras till "första stycket". Vidare bör 9 § andra stycket ändras på
motsvarande sätt som föreslagits beträffande 7 § andra stycket. I 10 §
första stycket bör slutligen hänvisningen till 9 § ändras att avse "6 § eller
9 § första stycket".
I 7 § och 9 § används begreppet "bankdagen". Enligt Lagrådets mening är
det inte givet att detta begrepp är helt entydigt. Lagrådet förordar därför
att 2 som bl.a. innehåller en definition av "acceptdag", kompletteras
med en närmare beskrivning av vad som avses med "bankdag".
Med hänsyn till att 8 och 10 §§ innehåller föreskrifter om rätt till ersätt-
ning i vissa fall föreslår Lagrådet också att rubriken före 7-10 §§ ges föl-
jande lydelse: "Tid för utförande av en betalningsöverföring och ersätt-
ning vid försening".
14 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om rätt till ersättning när en betal-
ningsöverföring inte har genomförts.
Lagrådet noterar till en början att det av den föreslagna lagtexten i första
stycket 2 inte kan utläsas vad som anges i författningskommentaren,
nämligen att ränta aldrig skall beräknas på högre belopp än 12 500 euro.
Frågan om rätta innebörden av "beloppet" i punkt 2 bör därför lämpligen
bli föremål för ytterligare övervägande under det fortsatta lagstiftningsar-
betet.
Vad angår andra och tredje styckena i paragrafen skulle enligt Lagrådets
mening deras innehåll komma till tydligare uttryck om styckena ges föl-
jande lydelser:
"Ersättning som anges i första stycket 1-3 skall betalas till beställaren
inom fjorton bankdagar från det att han framställde begäran om ersätt-
ning, om inte det belopp som betalningsöverföringen avser dessförinnan
har överförts till betalningsmottagarens bank.
Begäran enligt andra stycket far inte framställas före utgången av den tid
som avses i 6 § eller 7 § första stycket".
Förslaget till lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601)
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Prop. 1998/99:53
Bilaga 4
72
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 mars 1999
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Freivalds,
Lindh, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Östros, Engqvist, Rosengren,
Larsson, Wämersson, Lejon, Lövdén
Föredragande: statsrådet Lövdén
Prop. 1998/99:53
Regeringen beslutar proposition 1998/99:53 lag om
betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
73
Prop. 1998/99:53
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för bak- häver eller upprepar |
|
Lag om betalningsöverfo- |
397L0005 |
74
Eländers Gotab 57789, Stockholm 1999