Prop.
1998/99:37
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 19 november 1998
Göran Persson
Britta Lejon
(Justitiedepartementet)
I propositionen lägger regeringen fram förslag till åtgärder för ett mera
ändamålsenligt hovrättsförfarande och åtgärder för att begränsa flödet av
mål till hovrätterna. Flera förslag har betydelse även för tingsrätterna och
Högsta domstolen. De förslag som förs fram i propositionen är följande.
- Hovrätten skall i slutet av förberedelsen av ett tvistemål göra en
skriftlig sammanfattning av partemas ståndpunkter, om detta är till nytta
för rättegången.
- Den tilltalades utsaga i brottmål skall spelas in på band eller tas in i
protokollet på annat sätt i syfte att ge bättre underlag för processen i
högre rätt.
- Ett mål skall kunna avgöras utan huvudförhandling om ingen av
partema invänder mot det.
- Ett överklagande skall i fler fall än i dag kunna förfalla om
klaganden inte inställer sig till huvudförhandling eller sammanträde för
muntlig förberedelse i hovrätten.
- Om ett sammanträde ställs in i förväg därför att någon anmält
förhinder skall domstolen få besluta om påföljd for utevaron om inte
personen i efterhand kan visa att han hade laga förfall.
- När en åklagare är motpart i ett överklagat mål skall överklagandet
inte behöva formellt delges med åklagaren utan i stället kunna skickas
t.ex. i lösbrev.
1 Riksdagen 1998/99. 1 samt. Nr 37
- Om en domstol har underlåtit att fatta beslut i någon fråga i samband
med ett måls avgörande får domstolen komplettera sitt avgörande inom
sex månader från att det vann laga kraft, om en part begär det och
motparten godtar det.
- Kravet på att partema skall ha avtalat om att inte överklaga
tingsrättens dom slopas som förutsättning för att tingsrätten skall kunna
hänskjuta en prejudikatfråga till Högsta domstolen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 1999.
Prop. 1998/99:37
Prop. 1998/99:37
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................4
2 Lagtext...............................................................................................5
3 Ärendet och dess beredning............................................................17
4 Åtgärder för ett mera ändamålsenligt hovrättsförfarande...............18
4.1 Begränsning av hovrättens prövning med utgångspunkt i
överklagandets utformning...............................................18
4.1.1 Tvistemål, Ö-mål och ärenden........................18
4.1.2 Brottmål..........................................................19
4.2 Nya omständigheter och bevis..........................................20
4.3 Förnyad bevisupptagning m.m.........................................21
4.4 Skriftligt förfarande..........................................................24
4.5 Domförhet i vissa mål och ärenden..................................25
4.6 Påföljd för utevaro m.m....................................................27
4.7 Ombudstvång....................................................................29
4.8 Delgivning av föreläggande att avge svarsskrivelse i
brottmål m.m.....................................................................31
5 Åtgärder för att begränsa flödet av mål till hovrätterna..................32
5.1 Rättelse, komplettering och omprövning..........................33
5.2 Hänskjutande av prejudikatfråga till Högsta domstolen,
m.m...................................................................................35
5.3 Avräkning av häktningstid................................................38
5.4 Ekonomiska styrmedel......................................................39
6 Ekonomiska konsekvenser..............................................................40
7 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser....................................41
8 F örfattningskommentar...................................................................41
8.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken...............41
Bilaga 1 Hovrättsprocessutredningens lagförslag...............................46
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
betänkandet Ett reformerat hovrättsförfarande (SOU
1995:124)..............................................................................65
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag.................................................66
Bilaga 4 Lagrådets yttrande.................................................................78
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 november 1998.80
Prop. 1998/99:37
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken.
Prop. 1998/99:37
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken1
dels att 9 kap. 9 § skall upphöra att gälla,
dels att 2 kap. 4 §, 3 kap. 6 §, 6 kap. 6 §, 17 kap. 15 §, 30 kap. 13 §, 49
kap. 8 §, 50 kap. 10, 13, 16, 21 och 22 §§, 51 kap. 8, 10 och 13 §§,
52 kap. 7 §, 55 kap. 8 §, 56 kap. 7 och 13 §§ samt 58 kap. 6 § skall ha
följande lydelse,
dels att det i balken skall införas två nya paragrafer, 32 kap. 7 § och
50 kap. 12 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4§2
Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats
från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten
avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Om en av de
lagfarna domarna får förhinder sedan huvudförhandling har påböljats, är
rätten ändå domför. Flera än fem lagfarna domare far inte delta i
hovrätten.
I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att
hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Om
en av de lagfarna domarna eller en av nämndemännen far förhinder sedan
huvudförhandling har påbörjats, är rätten ändå domför. Flera än fyra
lagfarna domare och tre nämndemän far inte delta. Finns det inte
anledning att döma till svårare straff än böter och är det i målet inte fråga
om företagsbot, är hovrätten domför även med den sammansättning som
anges i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som inte sker
vid huvudförhandling.
Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå
av tre lagfarna domare.
Vid beslut om avskrivning av
mål efter återkallelse är hovrätten
domför med en lagfaren domare.
Vid beslut om avskrivning av
mål efter återkallelse eller efter det
att ett överklagande har förfallit
vid sammanträde som avses i
50 kap. 10 § eller 51 kap. 10 § är
hovrätten domför med en lagfaren
domare.
1 Senaste lydelse av 9 kap. 9 § 1987:747.
2 Senaste lydelse 1997:391.
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål far utföras av en
lagfaren domare i hovrätten eller, om de inte är av sådant slag att de bör
förbehållas lagfarna domare, av en annan tjänsteman i hovrätten som har
tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare bestämmelser om detta
meddelas av regeringen.
Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra tjänstemän än
domare när de utför åtgärder enligt femte stycket.
6§3
En avdelning av Högsta domstolen är domför med fem ledamöter. Fler
än sju ledamöter får inte sitta i rätten.
Om prövningen är av enkel beskaffenhet, är avdelningen domför med
tre ledamöter vid prövning av
1. frågor om häktning och reseförbud som avses i 55 kap. 8 § andra
stycket tredje meningen,
2. ansökningar om resning eller återställande av försutten tid eller
3. klagan över domvilla.
Har Högsta domstolen tidigare lämnat en ansökan om resning från
samma sökande beträffande samma avgörande utan bifall och anför
sökanden inget nytt som är av betydelse för prövningen av ansökningen,
är avdelningen domför med en ledamot, om ansökningen avslås eller
avvisas.
Frågor om prövningstillstånd får avgöras av en ledamot. Fler än tre
ledamöter får inte delta. Frågor om prövningstillstånd som har förklarats
vilande enligt 54 kap. 11 § andra stycket avgörs dock av de ledamöter
som prövar målet.
En avdelning av Högsta domstolen är domför med en ledamot vid
prövning av
1. frågor om avskrivning av mål 1. frågor om avskrivning av mål
efter återkallelse, efter återkallelse eller efter det att
ett överklagande har förfallit,
2. frågor om avvisning av ett överklagande hos Högsta domstolen,
3. frågor om förening av mål enligt 14 kap. 7 a §,
4. överklagande av hovrätts awisningsbeslut som avses i 54 kap. 17 §
eller
5. frågor som avses i 55 kap. 8 § andra stycket första och andra
meningarna.
6§4
I protokollet skall berättelser som lämnas under förhör i bevissyfte
antecknas i den omfattning berättelserna kan antas vara av betydelse i
målet. Detsamma gäller vad rätten iakttar vid syn på stället.
Första stycket gäller inte be- Vid huvudförhandling i hovrätt
rättelser av tilltalade i brottmål. behöver berättelser eller iakt-
Prop. 1998/99:37
3 Senaste lydelse 1996:157.
4 Senaste lydelse 1987:747.
tagelser enligt första stycket Prop. 1998/99:37
antecknas endast om anteckningen
kan antas bli av betydelse vid
överklagande till Högsta dom-
stolen. Vid huvudförhandling i
Högsta domstolen behöver sådana
anteckningar inte göras.
Vid huvudförhandling i hovrätt
behöver berättelser eller iakt-
tagelser enligt första stycket
antecknas endast om anteckningen
kan antas bli av betydelse vid
fullföljd till högsta domstolen. Vid
huvudförhandling i högsta dom-
stolen behöver sådana anteck-
ningar inte göras.
15 §5
Om rätten finner att en dom eller ett beslut innehåller någon uppenbar
oriktighet till följd av rättens eller någon annans skrivfel, räknefel eller
liknande förbiseende, far rätten besluta om rättelse.
Har rätten av förbiseende under-
låtit att fatta ett beslut som skulle
ha meddelats i samband med en
dom eller ett slutligt beslut, far
rätten komplettera sitt avgörande
inom två veckor från det att
avgörandet meddelades.
Innan beslut om rättelse eller
komplettering fattas, skall partema
ha fatt tillfälle att yttra sig, om det
inte är uppenbart obehövligt. Be-
slutet skall om möjligt antecknas
på vaije exemplar av det avgöran-
de som rättats.
Har rätten av förbiseende under-
låtit att fatta ett beslut som skulle
ha meddelats i samband med en
dom eller ett slutligt beslut, får
rätten komplettera sitt avgörande
inom sex månader från det att
avgörandet vann laga kraft. En
komplettering senare än två
veckor efter det att avgörandet
meddelades får dock ske endast
om en part begär det och
motparten inte motsätter sig
kompletteringen.
Innan beslut om rättelse eller
komplettering fattas, skall partema
även i annat fall än som avses i
andra stycket andra meningen ha
fatt tillfälle att yttra sig, om det
inte är uppenbart obehövligt. Be-
slutet skall om möjligt antecknas
på vaije exemplar av det avgöran-
de som rättats.
5 Senaste lydelse 1990:443.
13 §6
Om rätten finner att en dom eller ett beslut innehåller någon uppenbar
oriktighet till följd av rättens eller någon annans skrivfel, räknefel eller
liknande förbiseende, far rätten besluta om rättelse.
Prop. 1998/99:37
Har rätten av förbiseende
underlåtit att fatta ett beslut som
Har rätten av förbiseende
underlåtit att fatta ett beslut som
skulle ha meddelats
samband skulle ha meddelats i samband
med en dom eller ett slutligt
beslut, får rätten komplettera sitt
avgörande inom två veckor från
det att avgörandet meddelades.
med en dom eller ett slutligt
beslut, far rätten komplettera sitt
avgörande inom sex månader från
det att avgörandet vann laga kraft.
En komplettering senare än två
veckor efter det att avgörandet
meddelades får dock ske endast
om en part begär det och
motparten inte motsätter sig
kompletteringen.
Har den dömde lämnat oriktiga uppgifter om sitt namn eller
personnummer utan att detta avslöjats under rättegången, far rätten på
åklagarens begäran besluta om rättelse av sitt avgörande.
Innan beslut om rättelse eller
Innan beslut om rättelse eller
komplettering fattas, skall partema
ha fatt tillfälle att yttra sig, om det
inte är uppenbart obehövligt. Be-
slutet skall om möjligt antecknas
på vaije exemplar av det avgöran-
de som rättats.
komplettering fattas, skall partema
även i annat fall än som avses i
andra stycket andra meningen ha
fatt tillfälle att yttra sig, om det
inte är uppenbart obehövligt. Be-
slutet skall om möjligt antecknas
på varje exemplar av det avgöran-
de som rättats.
7§
Om ett sammanträde ställs in i
förväg därför att någon som
kallats till sammanträdet har
anmält förhinder, kan rätten ändå
besluta i fråga om påföljd som
upptagits i föreläggandet om
inställelse, om den som har anmält
förhinder inte i efterhand kommer
in med utredning som gör det
sannolikt att han hade laga förfall.
För att tredskodom skall meddelas
krävs ett yrkande om det.
6 Senaste lydelse 1990:443.
8§7
Om tingsrätten förklarat en domare jävig, utsett måslägandebiträde,
beslutat att kostnader för enskild parts inställelse skall betalas av
allmänna medel eller bifallit en begäran om att ersättning till vittne som
åberopats av enskild part skall betalas av allmänna medel får tingsrättens
beslut inte överklagas.
Ett beslut som gäller hän-
skjutande av en fråga till Högsta
domstolen enligt 56 kap. 13 § far
inte överklagas.
Prop. 1998/99:37
10 §8
Hovrätten skall sända över svarsskrivelsen till klaganden.
Om det behövs, far hovrätten besluta om ytterligare skriftväxling under
förberedelsen. Hovrätten far också meddela närmare bestämmelser om
skriftväxlingen och därvid bestämma i vilket avseende parten skall yttra
sig. En part far föreläggas att ge in mer än en skrivelse endast om det
finns särskilda skäl.
Under förberedelsen far sam-
manträde hållas, om det behövs för
en ändamålsenlig handläggning av
målet.
Under förberedelsen far sam-
manträde hållas, om det behövs för
en ändamålsenlig handläggning av
målet. I fråga om ett sådant
sammanträde tillämpas bestäm-
melserna i 16 § första stycket och
andra stycket första meningen,
21 § första stycket första meningen
och 22 §.
Vad som sagts om sammanträde per telefon i 42 kap. 10 § skall gälla
även vid sammanträde enligt denna paragraf.
Ar det till fördel för handlägg-
ningen av målet, bör hovrätten
innan förberedelsen avslutas göra
en skriftlig sammanfattning av
parternas ståndpunkter, så som de
uppfattas av hovrätten. Parterna
skall beredas tillfälle att yttra sig
över sammanfattningen.
7 Senaste lydelse 1996:1624.
8 Senaste lydelse 1994:1034.
Hovrätten får avgöra målet utan
huvudförhandling,
1. om klagandens ändrings -
yrkande har medgetts,
2. om det är uppenbart att
överklagandet är ogrundat,
3. om båda parter har begärt att
målet skall avgöras utan
huvudförhandling eller förklarat
att de inte har något att invända
mot det eller
4. om värdet av det som
13 §’
Hovrätten far avgöra målet utan
huvudförhandling, om klagandens
ändringsyrkande har medgetts
eller om det är uppenbart att
överklagandet är ogrundat.
Prop. 1998/99:37
överklagandet gäller uppenbart
inte uppgår till det basbelopp
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring som gällde vid
tidpunkten för tingsrättens dom
och inte båda parter har begärt
huvudförhandling.
Vid beräkningen av värdet enligt
första stycket 4 bortses från
rättegångskostnader och sådan
ränta som avser tid efter det att
talan väckts.
Kan saken utredas tillfreds-
ställande får hovrätten även i
andra fall avgöra målet utan
huvudförhandling,
1. om parterna har begärt att
målet skall avgöras utan huvud-
förhandling eller
2. om ingen av parterna, sedan
fråga väckts om avgörande utan
huvudförhandling, haft någon
invändning mot detta.
Ett mål får alltid avgöras utan huvudförhandling, om det är uppenbart
att sådan förhandling är obehövlig.
För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling
inte hållas.
16 §10
Till huvudförhandlingen skall parterna kallas.
Klaganden skall föreläggas att
inställa sig vid påföljd att över-
klagandet annars förfaller. Skall
han infinna sig personligen, skall
hovrätten också förelägga honom
vite. Om det är av betydelse för
målets handläggning eller utred-
ning att motparten inställer sig
Klaganden skall föreläggas att
inställa sig vid påföljd att över-
klagandet annars förfaller. Skall
han infinna sig personligen, skall
hovrätten också upplysa honom
om bestämmelsen i 21 § första
stycket andra meningen. Om det är
av betydelse för målets hand-
’ Senaste lydelse 1994:1034.
10 Senaste lydelse 1994:1034.
10
eller om denne är skyldig att
infinna sig personligen, skall han
föreläggas vite. Föreläggs mot-
parten inte vite, skall han upplysas
om att målet kan komma att
avgöras även om han uteblir.
läggning eller utredning att Prop. 1998/99:37
motparten inställer sig eller om
denne är skyldig att infinna sig
personligen, skall han föreläggas
vite. Föreläggs motparten inte vite,
skall han upplysas om att målet
kan komma att avgöras även om
han uteblir.
Hovrätten skall också bestämma vilka vittnen och sakkunniga som
skall kallas till huvudförhandlingen. Partema skall underrättas om
beslutet.
Uteblir klaganden från sam-
manträde för huvudförhandling,
förfaller överklagandet.
Uteblir klagandens motpart och
har vite förelagts honom, far
hovrätten, när förlikning om saken
inte är tillåten, i stället för att
förelägga nytt vite besluta att han
skall hämtas till rätten antingen
omedelbart eller till en senare dag.
Om en part inställer sig endast
genom ombud när han förelagts
vid vite att infinna sig personligen
och är förlikning om saken inte
tillåten, får hovrätten förelägga
nytt vite eller besluta att han skall
hämtas till rätten antingen
omedelbart eller till en senare
dag.
Har vite förelagts en part eller
skall parten hämtas till rätten och
kan han inte hämtas, far dock
målet avgöras trots att parten
inställt sig endast genom ombud
eller uteblivit.
21 §"
Uteblir klaganden från sam-
manträde för huvudförhandling,
förfaller överklagandet. Detsamma
gäller om en klagande som
förelagts att infinna sig person-
ligen inställer sig endast genom
ombud och hovrätten inte anser
sig ändå kunna avgöra målet.
Uteblir klagandens motpart och
har vite förelagts honom, får
hovrätten, när förlikning om saken
inte är tillåten, i stället för att
förelägga nytt vite besluta att han
skall hämtas till rätten antingen
omedelbart eller till en senare dag.
Detsamma gäller om klagandens
motpart inställer sig endast genom
ombud när han förelagts vid vite
att infinna sig personligen.
Har vite förelagts klagandens
motpart eller skall han hämtas till
rätten och kan han inte hämtas, far
dock målet avgöras trots att han
inställt sig endast genom ombud
eller uteblivit. Ett mål får också
Senaste lydelse 1994:1034.
11
avgöras om klaganden har Prop. 1998/99:37
förelagts att infinna sig person-
ligen men inställt sig endast
genom ombud.
22 512
Har överklagandet förfallit
enligt 21 §, skall hovrätten på
ansökan av klaganden återuppta
målet, om han för sin utevaro hade
laga förfall som han inte kunde
anmäla i tid.
Ansökan om återupptagande
skall göras skriftligen inom tre
veckor från den dag då beslutet
meddelades. Om klaganden uteblir
på nytt, har han inte rätt att få
målet återupptaget.
Om inte annat följer av andra
stycket skall överklagandet delges
motparten med föreläggande att
svara skriftligen inom en viss tid.
Uppgift om målsägandes eller
vittnens ålder, yrke och bostads-
adress som saknar betydelse för
åtalet skall inte framgå av de
handlingar som delges den till-
talade i mål om allmänt åtal.
Har överklagandet förfallit
enligt 21 §, skall hovrätten på
ansökan av klaganden återuppta
målet, om han for sin utevaro eller
underlåtenhet att infinna sig
personligen hade laga förfall som
han inte kunde anmäla i tid.
Ansökan om återupptagande
skall göras skriftligen inom tre
veckor från den dag då beslutet
meddelades. Om klaganden sedan
målet återupptagits uteblir eller
inte följer ett föreläggande att
infinna sig personligen, har han
inte rätt att fa målet återupptaget.
51 kap.
8§
13
Om inte annat följer av andra
stycket skall överklagandet delges
motparten med föreläggande att
svara skriftligen inom en viss tid. I
mål om allmänt åtal får öve-
klagandet dock översändas till
åklagaren utan delgivning. Upp-
gift om målsägandes eller vittnens
ålder, yrke och bostadsadress som
saknar betydelse för åtalet skall
inte framgå av de handlingar som
delges den tilltalade i mål om
allmänt åtal.
Om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat, far hovrätten
genast meddela dom i målet.
Har tingsrätten avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26-
28 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, far hovrätten
omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat
en sådan åtgärd, far hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut
tills vidare inte får verkställas. I frågor om häktning, reseförbud eller
12 Senaste lydelse 1994:1034.
13 Senaste lydelse 1994:1034.
12
omhändertagande enligt 28 kap. brottsbalken far hovrätten ändra tings-
rättens beslut även om motparten inte hörts.
Om hovrätten beslutat häkta någon som inte är personligen närvarande
vid rätten, skall 24 kap. 17 § tredje och fjärde styckena tillämpas.
Prop. 1998/99:37
10 §14
Hovrätten skall sända över svarsskrivelsen till klaganden. Uppgift om
målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar
betydelse för åtalet skall inte framgå av de handlingar som sänds över till
den tilltalade i mål om allmänt åtal.
Om det behövs, far hovrätten besluta om ytterligare skriftväxling under
förberedelsen. Hovrätten får också meddela närmare bestämmelser om
skriftväxlingen och därvid bestämma i vilket avseende parten skall yttra
sig. En part får föreläggas att ge in
finns särskilda skäl.
Under förberedelsen far sam-
manträde hållas, om det behövs för
en ändamålsenlig handläggning av
målet. Hovrätten får besluta att
den som är anhållen eller häktad
skall inställas till sammanträdet.
mer än en skrivelse endast om det
Under förberedelsen får sam-
manträde hållas, om det behövs för
en ändamålsenlig handläggning av
målet. I fråga om ett sådant sam-
manträde tillämpas bestämmelser-
na i 16 § första stycket och andra
stycket första meningen, 21 §
första stycket första meningen och
22 §. Hovrätten får besluta att den
som är anhållen eller häktad skall
inställas till sammanträdet.
Vad som sagts om sammanträde per telefon i 45 kap. 13 § och 47 kap.
10 § skall gälla även vid sammanträde enligt denna paragraf.
13 §15
Hovrätten får avgöra målet utan Hovrätten får avgöra målet utan
huvudförhandling, huvudförhandling, om det är
uppenbart att överklagandet är
ogrundat.
Kan saken utredas tillfreds-
ställande får hovrätten avgöra
målet utan huvudförhandling,
1. om åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån,
2. om endast den tilltalade överklagat och hans ändringsyrkande godtas
av motparten,
3. om det är uppenbart att
överklagandet är ogrundat eller
4. om det inte finns anledning
att döma den tilltalade till ansvar
eller ådöma honom påföljd eller
döma honom till annan påföljd än
3. om det inte finns anledning
att döma den tilltalade till ansvar
eller ådöma honom påföljd eller
döma honom till annan påföljd än
14 Senaste lydelse 1994:1034.
15 Senaste lydelse 1998:605.
13
böter eller villkorlig dom eller
sådana påföljder i förening.
Med de påföljder som anges i
första stycket 4 likställs vite och,
om det inte samtidigt är fråga om
förverkande av villkorligt med-
given frihet från fängelsestraff,
förordnande enligt 34 kap. 1 §
första stycket 1 brottsbalken. Det
som sägs i första stycket 4 om
villkorlig dom gäller inte villkorlig
dom som förenas med föreskrift
böter eller villkorlig dom eller Prop. 1998/99:37
sådana påföljder i förening,
4. om parterna har begärt att
målet skall avgöras utan
huvudförhandling eller
5. om ingen av parterna, sedan
fråga väckts om avgörande utan
huvudförhandling, haft någon
invändning mot detta.
Har i fall som avses i andra
stycket 1-3 en part begärt
huvudförhandling, skall sådan
hållas, om det inte är uppenbart
obehövligt.
Med de påföljder som anges i
andra stycket 3 likställs vite och,
om det inte samtidigt är fråga om
förverkande av villkorligt med-
given frihet från fängelsestraff,
förordnande enligt 34 kap. 1 §
första stycket 1 brottsbalken. Det
som sägs i andra stycket 3 om
villkorlig dom gäller inte villkorlig
dom som förenas med föreskrift
om samhällstjänst. om samhällstjänst.
Har i fall som avses i första
stycket en part begärt huvud-
förhandling, skall sådan hållas,
om det inte är uppenbart
obehövligt.
Avser överklagandet även annat än ansvar, far målet avgöras utan
huvudförhandling endast om denna talan enligt 50 kap. 13 § far prövas
utan huvudförhandling.
För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling
inte hållas.
Om hovrätten finner att
klagandens motpart bör höras
angående överklagandet, skall
överklagandet delges honom med
föreläggande att svara skriftligen
inom en viss tid.
?§'6
Om hovrätten finner att
klagandens motpart bör höras
angående överklagandet, skall
överklagandet delges honom med
föreläggande att svara skriftligen
inom en viss tid. I mål där
åklagaren är motpart får över-
klagandet dock översändas till
denne utan delgivning.
16 Senaste lydelse 1994:1034.
14
Det överklagade beslutet far inte utan att motparten har lämnats Prop. 1998/99:37
tillfälle att yttra sig ändras såvitt angår hans rätt.
Har tingsrätten i tvistemål avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon
annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd
eller i brottmål avslagit yrkande om en åtgärd som avses i 26-28 kap.
eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart
bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat en sådan
åtgärd eller förklarat att beslutet får verkställas även om det inte har laga
kraft, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare
inte får verkställas. Hovrätten får också ändra tingsrättens beslut i fråga
om häktning, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a § eller rese-
förbud utan att höra motparten.
Om inte annat följer av 7 §, skall
överklagandet delges motparten
med föreläggande att svara skrift-
ligen inom en viss tid. Uppgift om
målsägandes eller vittnens ålder,
yrke och bostadsadress som saknar
betydelse för åtalet skall inte
framgå av de handlingar som
delges den tilltalade i mål om
allmänt åtal.
55 kap.
8§
17
Om inte annat följer av 7 §, skall
överklagandet delges motparten
med föreläggande att svara skrift-
ligen inom en viss tid. I mål om
allmänt åtal får överklagandet
dock översändas till åklagaren
utan delgivning. Uppgift om måls-
ägandes eller vittnens ålder, yrke
och bostadsadress som saknar
betydelse för åtalet skall inte
framgå av de handlingar som
delges den tilltalade i mål om
allmänt åtal.
Har hovrätten i tvistemål avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon
annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd
eller i brottmål avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26-28 kap.
eller upphävt ett beslut om sådan åtgärd, får Högsta domstolen
omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har hovrätten beviljat
en sådan åtgärd eller förklarat att domen får verkställas även om den inte
har laga kraft, eller fastställt tingsrätts beslut om det, får Högsta
domstolen omedelbart besluta att tingsrättens eller hovrättens beslut tills
vidare inte får verkställas. I frågor om häktning eller reseförbud får
Högsta domstolen ändra hovrättens beslut även om motparten inte hörts.
56 kap.
Om Högsta domstolen finner att
klagandens motpart bör höras
angående överklagandet, skall
överklagandet delges honom med
föreläggande att svara skriftligen
7§>8
Om Högsta domstolen finner att
klagandens motpart bör höras
angående överklagandet, skall
överklagandet delges honom med
föreläggande att svara skriftligen
17 Senaste lydelse 1994:1034.
18 Senaste lydelse 1994:1034.
15
inom en viss tid.
inom en viss tid. I mål där Prop. 1998/99:37
åklagaren är motpart får
överklagandet dock översändas till
denne utan delgivning.
13 §”
En tingsrätt får med parternas
samtycke hänskjuta en viss fråga i
målet till prövning av Högsta
domstolen, när förlikning om
saken är tillåten.
Om parterna har ingått ett
sådant avtal som avses i 49 kap.
2 § om att inte överklaga tings-
rättens dom, får tingsrätten med
parternas samtycke hänskjuta en
viss fråga i målet till prövning av
Högsta domstolen.
Om resningsansökan inte
avvisas, skall den tillsammans
med därvid fogade handlingar
delges motparten. Denne skall
samtidigt föreläggas att inkomma
med skriftlig förklaring. Om
ansökningen är ogrundad, far den
dock avslås omedelbart.
6§20
Om resningsansökan inte
avvisas, skall den tillsammans
med därvid fogade handlingar
delges motparten. Gäller ansök-
ningen resning i mål där åkla-
garen är motpart får den dock
översändas till åklagaren utan
delgivning. Motparten skall sam-
tidigt föreläggas att inkomma med
skriftlig förklaring. Om ansök-
ningen är ogrundad, far den dock
avslås omedelbart.
Om prövning av ansökningen sker i hovrätt tillämpas 52 kap. 8-12 §§.
Om ansökningen tas upp omedelbart av Högsta domstolen, tillämpas
56 kap. 8, 9 och 11 §§.
Rätten far förordna att, till dess annat föreskrivs, vidare åtgärder för
verkställighet av domen inte skall äga rum.
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1999.
2. Om kallelse har utfärdats före ikraftträdandet, tillämpas 50 kap. 10
och 21 §§ och 51 kap. 10 § i sin äldre lydelse.
” Senaste lydelse 1994:1034.
20 Senaste lydelse 1996:157.
16
Efter beslut av regeringen den 25 mars 1993 tillkallades en särskild
utredare för att se över formerna för rättegången i hovrätt och
överklagande av mål dit. Utredningen antog namnet Hovrättsprocess-
utredningen. I december 1995 avgav utredningen betänkandet Ett
reformerat hovrättsförfarande (SOU 1995:124).
Betänkandet innehåller tre huvudavsnitt. Det första gäller förslag till
ett generellt krav på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och
hovrätt. Regeringen överlämnade i februari 1997 till riksdagen en
proposition (prop. 1996/97:131) som byggde på utredningens förslag i
denna del. Propositionen återkallades dock sedermera när det visade sig
att den inte skulle få erforderligt stöd i riksdagen.
De andra huvudavsnitten i Hovrättsprocessutredningens betänkande
gäller bl.a. vissa ytterligare åtgärder för ett ändamålsenligt hovrätts-
förfarande samt åtgärder för att begränsa flödet av mål till hovrätterna.
Regeringen behandlar i detta ärende huvuddelen av dessa förslag.
Utredningens lagförslag i dessa delar finns i bilaga 1. Förslagen har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2.
En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Justitie-
departementet (dnr Ju 95-4888).
Regeringen avser att återkomma till vissa frågor i Efovrätts-
processutredningens betänkande som vi inte tar slutlig ställning till i
detta ärende. Ett av förslagen i utredningen gäller användning av
videoteknik i rättegångar. Avsikten är att detta förslag skall tas upp inom
kort i ett annat lagstiftningsärende tillsammans med andra förslag som
också gäller videoteknik. Vidare har regeringen för avsikt att i ett annat
sammanhang återkomma till frågorna om omfattningen av hovrättens
prövning av överklagade mål. I samband därmed planerar regeringen
även att ta upp resultaten av en del annat arbete som också gäller
hovrättsförfarandet och som för närvarande utförs inom hovrätterna
själva.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 29 oktober 1998 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådet har föreslagit
justeringar av lagtexten till några paragrafer. Regeringen har följt
Lagrådets förslag. Förslagen berörs i avsnitt 5.1 och i författnings-
kommentaren. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4. Även vissa
redaktionella ändringar har gjorts i lagtexten.
Prop. 1998/99:37
17
Prop. 1998/99:37
4.1
Regeringens förslag: För att underlätta för en koncentrerad
huvudförhandling föreslås att hovrätten i vissa fall vid slutet av
förberedelsen av ett tvistemål bör göra en sammanfattning av partemas
ståndpunkter och låta partema yttra sig över denna.
Regeringens bedömning: Omfattningen av hovrättens prövning med
hänsyn till hur överklagandet utformats ändras inte.
Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i princip med
regeringens.
Remissinstanserna: De som har uttalat sig har instämt i bedömningen
att inga ändringar bör göras när det gäller omfattningen av hovrättens
prövning med hänsyn till hur överklagandet utformats. När det gäller
sammanfattningen av partemas ståndpunkter har skilda uppfattningar
framförts. Några remissinstanser har tillstyrkt förslaget. Andra är
skeptiska till om arbetet med en sådan sammanställning lönar sig.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Utredningen har gått
igenom och analyserat vilket utrymme som kan finnas att - utöver vad
som redan gäller - begränsa hovrättens prövning av tvistemål med
hänsyn till hur klaganden har utformat sin talan. En sådan begränsning
kan, enligt utredningen, inte ta sikte på rättsfrågorna utan bara på
sakfrågorna. Det skulle då ligga närmast till hands att låta hovrätten vara
bunden av de sakförhållanden som tingsrätten funnit utredda vid
prövningen av rättsfakta i den mån partema i överklagandet respektive
svarsskrivelsen inte har invänt mot tingsrättens bedömning. Utredningen
har emellertid funnit att sådana begränsningar av prövningen skulle vara
synnerligen svårhanterliga för både partema och domstolen och att
riskerna för rättsförluster är uppenbara samtidigt som de potentiella
vinsterna är marginella. Utredningen drar samma slutsats beträffande de
mål som i hovrätten betecknas som Ö-mål; detta är processuella beslut i
tvistemål och brottmål, som efter överklagande till hovrätten handläggs
enligt reglerna i 52 kap. rättegångsbalken (RB). Remissinstanserna har
inte anfört några avvikande uppfattningar. Regeringen delar helt
utredningens bedömningar och väljer att inte gå vidare med några
förändringar av det nu diskuterade slaget när det gäller tvistemål och Ö-
mål. Samma bedömning görs för överklagade beslut i ärenden enligt
lagen (1996:242) om domstolsärenden.
Ändå är det naturligtvis angeläget att på lämpligt sätt försöka
koncentrera hovrättens prövning till det som partema vill ha prövat. Som
ett medel för en sådan renodling av processen har utredningen föreslagit
18
en regel om att hovrätten före huvudförhandlingen i ett tvistemål, om det
är lämpligt, bör göra en sammanfattning av parternas ståndpunkter och
låta parterna yttra sig över denna. Några remissinstanser har tillstyrkt
förslaget. Andra är skeptiska till om arbetet med en sådan sam-
manställning lönar sig. Det finns också förslag om att det skall vara
parterna själva som skall göra sammanställningen, att sammanställningen
delvis skall kunna ersätta den muntliga sakffamställningen eller att
parterna på något sätt skall bli bundna av sammanställningens innehåll
om de inte gör invändningar mot den i tid.
En regel snarlik den som utredningen föreslagit för tvistemål i
hovrätten finns redan för tvistemål i tingsrätten, i 42 kap. 16 § RB, jfr
prop. 1986/87:89 s. 206 f. Utredningens förslag är dock mer detaljerat på
så sätt att där räknas upp vad som särskilt bör ingå i sammanställningen,
nämligen yrkanden, grunder, vad som är ostridigt, åberopad bevisning
m.m. Remissbehandlingen har gett uttryck för goda erfarenheter av den
regel som gäller för tingsrätten och det framstår som naturligt att en regel
för hovrätten ges ett snarlikt innehåll. En ny handlingsregel för hovrätten
skall bidra till ökad klarhet och koncentration. Det är alltså givet att
sammanfattningar av parternas ståndpunkter inte skall göras slentrian-
mässigt, utan förbehållas de mål där de kan vara till påtaglig nytta.
Hovrätten bör alltså kunna bestämma från fall till fall om en
sammanställning skall upprättas och vilket närmare innehåll den i så fall
skall ha. En viktig funktion med en sammanställning är att parterna får
klart för sig hur domstolen har uppfattat deras positioner och att
eventuella missförstånd på så sätt lättare blir utklarade före eller senast
vid huvudförhandlingen. Med denna utgångspunkt är det också klart att
det är hovrätten, och inte partema själva, som skall göra samman-
ställningen. Regeringen tror däremot inte att det skulle vara ändamåls-
enligt att ge sammanställningen en sådan avgörande betydelse att
partema genom passivitet skulle bli processuellt bundna av dess innehåll.
När det gäller sammanställningens betydelse för sakffamställningama i
övrigt framhölls det redan i den nyssnämnda propositionen att
sammanställningen kan bidra till att koncentrera och förkorta dessa.
Av dessa skäl föreslår vi en regel för tvistemål i hovrätten av samma
innehåll som den som i dag gäller för tingsrätten.
Utredningens förslag på denna punkt gäller den särskilda regeln i 51 kap.
23 a § RB om begränsning av hovrättens prövning av skuldfrågan i
brottmål. Regeln säger följande. Om tingsrätten har funnit att den
tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen och domen överklagas
endast beträffande annat än denna fråga, skall hovrätten pröva frågan
endast om det i denna del finns något som skulle kunna grunda resning
eller domvilla eller om målets utgång i samma del uppenbarligen berott
på grovt förbiseende eller grovt misstag. Utredningens förslag angående
detta lagrum behandlades i den sedermera återkallade propositionen om
prövningstillstånd i hovrätten (prop. 1996/97:131) och regeringen
Prop. 1998/99:37
19
stannade i det ärendet för att inte föreslå några förändringar av
lagrummet. Utredningens förslag gick ut på att lagrummet skulle
upphävas om ett system med generellt krav på prövningstillstånd och
med möjlighet till partiella prövningstillstånd infördes och i annat fall att
lagrummet skulle preciseras på visst sätt. Frågan hur det aktuella
lagrummet bör hanteras hänger nära samman med frågan om hur
omfattande hovrättens prövning av överklagade mål allmänt sett skall
vara. Eftersom denna fråga kommer att bli föremål för fortsatta
överväganden, vill regeringen avvakta med att ta upp frågan om
ändringar i 51 kap. 23 a § RB.
Regeringens bedömning: Inga ändringar görs när det gäller möjlig-
heterna att åberopa nya omständigheter och bevis i hovrätten.
Prop. 1998/99:37
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: I huvudsak godtas utredningens bedömning. I
några remissvar efterlyses bl.a. preciseringar av rekvisiten för att få
åberopa nytt material i hovrätten.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt gällande rätt finns vissa
begränsningar i möjligheterna att åberopa nytt material i hovrätten.
Grundregeln är att väckt talan eller väckt åtal inte får ändras. I dispositiva
tvistemål får en part inte åberopa nya omständigheter och bevis i
hovrätten om han inte gör sannolikt att han inte kunnat åberopa
omständigheten eller beviset redan i tingsrätten eller om han annars haft
giltig ursäkt att inte göra det (50 kap. 25 § tredje stycket RB). I
indispositiva tvistemål, brottmål och ärenden finns inga särskilda regler
mot att åberopa nya omständigheter och bevis i hovrätten. Utredningen
har övervägt om det finns anledning att ändra dessa regler, antingen i
skärpande eller i öppnande riktning, men har stannat för att inte föreslå
några förändringar.
Två motstående intressen gör sig gällande vid bedömningen av om en
part bör få åberopa nytt material i hovrätten. Det ena är intresset av
materiellt riktiga avgöranden och det andra är ett effektivitetsintresse i
vid bemärkelse. Gällande regler kan sägas vara avsedda som en
kompromiss mellan dessa båda intressen.
När det gäller dispositiva tvistemål har remissinstanserna i huvudsak
godtagit utredningens bedömning att inga förändringar bör göras i
möjligheterna att åberopa nya omständigheter och bevis i hovrätten, även
om några anser att man bör överväga att precisera rekvisiten i 50 kap.
25 § tredje stycket RB. Regeringen anser i likhet med utredningen att det
inte finns behov av att förändra nuvarande ordning för åberopande av nya
omständigheter och bevis i dessa mål i hovrätten utan att nuvarande
regler är väl avvägda. Samma sak gäller för brottmålen och de
indispositiva tvistemålen.
Utredningen har också diskuterat överklagade beslut. Dessa kan vara
antingen processuella beslut i tvistemål och brottmål, som efter
20
överklagande till hovrätten handläggs enligt reglerna i 52 kap. RB, s.k.
Ö-mål, eller överklagade beslut i ärenden enligt lagen (1996:242) om
domstolsärenden (ärendelagen). I sådana mål och ärenden är partema i
stort sett oförhindrade att åberopa nya bevis och nya omständigheter i
hovrätten. När det gäller Ö-målen, där helt skriftlig handläggning i
hovrätten är huvudregel, har utredningen funnit att det sällan leder till
problem i hovrätten att en part kommer med nytt material där. I fråga om
domstolsärendena övervägdes frågan om införande av preklusionsregler
för hovrättsförfarandet i propositionen till lagen (prop. 1995/96:115 s.
121). Det noterades att huvuddelen av ärendena är indispositiva och att
det för dessa finns lika liten anledning till preklusionsregler som för de
indispositiva tvistemålen. För de dispositiva ärendena, eller åtminstone
för flertalet av dem, skulle man visserligen enligt propositionen kunna
tänka sig en preklusionsregel, men det man skulle vinna med en sådan
regel torde inte uppväga det man skulle förlora genom att systemet blev
mera krångligt. Resultatet blev att det endast för förfarandet i Högsta
domstolen infördes en preklusionsregel, nämligen för de fall där ärendet
hade inletts med ett överklagande till tingsrätt. Hovrättsprocess-
utredningen har gjort samma bedömning som den regeringen gjorde i
propositionen till ärendelagen.
Några av hovrätterna har emellertid i sina remissvar ifrågasatt om inte
preklusionsregler bör införas för de Ö-mål och ärenden som kan
betecknas som dispositiva. När det gäller ärendena saknas det enligt
regeringens bedömning tillräckliga skäl att nu göra en annan bedömning
än vid tillkomsten av den nya ärendelagen. Vi har inte heller underlag att
säkert peka ut exakt vilka typer av ärenden som borde omfattas av en
förändring. Vi får återkomma till frågan, t.ex. i samband med en
utvärdering av ärendelagen. Då kan även Ö-målen, där avgränsnings-
problemen antagligen är ännu svårare, studeras närmare.
Regeringens förslag: Förhöret med den tilltalade i brottmål skall
protokolleras, normalt genom inspelning på band.
Regeringens bedömning: Utredningens förslag angående bevis-
upptagning genom videoinspelning tas upp i ett annat lagstiftningsärende
inom kort. Utredningens övriga förslag, som gäller bl.a. de s.k. tilltros-
paragraferna, genomförs inte nu.
Prop. 1998/99:37
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att ändringsförbudet i de
s.k. tilltrosparagrafema mjukas upp. Ändring av tingsrättens dom i en
tilltrosfråga utan att det äger rum en förnyad bevisupptagning skall enligt
förslaget få ske om beviset läggs fram i hovrätten på sådant vis att en
tillförlitlig värdering av beviset ändå kan göras. Det föreslås också en
teknisk justering av den tilltrosbestämmelse som gäller i Högsta
domstolen.
När det gäller reglerna om förnyad bevisupptagning i 35 kap. 13 §
andra stycket RB föreslås en återgång till den regel som gällde före den
21
1 september 1989. Ändringen innebär att en parts begäran om förnyad
bevisupptagning i allmänhet skall godtas.
I syfte att förbättra förutsättningarna för bevisvärdering utan förnyad
bevisupptagning i överrätt föreslås att även förhör med tilltalade i
brottmål skall protokolleras, t.ex. genom att tas upp på band.
Det föreslås att förhör med vittnen och andra förhörspersoner i
rättegång skall kunna protokolleras genom att tas upp på videoband, dock
endast om den som skall höras lämnar sitt samtycke till video-
inspelningen och rätten inte anser det olämpligt.
Remissinstanserna: När det gäller protokolleringen av den tilltalades
utsaga är nästan alla positivt inställda till förslaget. I övrigt är
remissutfallet är splittrat; några är positiva, men flera pekar på problem.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Utredningen har
föreslagit att förhöret med en person som hörs i bevissyfte i en rättegång
under vissa förutsättningar skall kunna tas upp och bevaras på videoband.
Syftet är främst att högre rätt skall få ett bättre underlag för
bevisbedömningen än vad som är möjligt om förhöret exempelvis bara
spelas in på ljudband. Detta förslag avser regeringen att behandla inom
kort i ett annat lagstiftningsärende som även det gäller videoteknik och
där det kommer att övervägas förslag om en försöksverksamhet med
videoanvändning i rättegång. Det arbetet kommer att bygga på förslag av
en utredare i departementspromemorian Domstolsförfarandet - Förslag
till förbättringar (Ds 1997:7).
Ett av utredningens övriga förslag som har med förnyad bevis-
upptagning att göra, nämligen utformningen av de s.k. tilltros-
paragraferna, bör ses i ljuset av hur frågan om videoanvändning i
domstolarna slutligt löses. Regeln säger i dag, såvitt gäller tvistemål i
hovrätten, att, när tingsrätten har hört t.ex. ett vittne om en viss
omständighet, hovrätten inte far ändra tingsrättens dom i den delen utan
att ta upp beviset på nytt vid huvudförhandling, om avgörandet även i
hovrätten är beroende av tilltron till det beviset. Undantag gäller bara om
det finns synnerliga skäl att värdera beviset annorlunda. För brottmålen
gäller samma regler, men här finns dessutom ett ytterligare undantag från
ändringsförbudet, nämligen om ändringen sker till den tilltalades förmån.
Utredningen föreslår att man mjukar upp tilltrosreglema och föreskriver
att hovrätten, även utan omhörande av en tilltrosperson, far ändra
avgörandet om hovrätten ändå kan göra en tillförlitlig värdering av
beviset.
Remissutfallet är blandat. Flera av de remissinstanser som varit
positiva har, i likhet med utredningen själv, särskilt pekat på att en
videoinspelning från tingsrätten kan motivera att beviset inte tas upp på
nytt i högre rätt. Hovrätten över Skåne och Blekinge har särskilt anmärkt
att så länge det i princip bara finns vanliga bandinspelningar att tillgå är
detta ett alltför magert underlag för en reform. Regeringen anser att det
ligger en hel del i det förda resonemanget. Den slutliga prövningen av
utredningens förslag bör anstå tills åtminstone en försöksverksamhet med
videoanvändning har genomförts och erfarenheter kunnat vinnas därav.
Utredningens nästa förslag gäller regeln i 35 kap. 13 § andra stycket
RB, som föreskriver bl.a. följande. Har tingsrätten i ett mål som
Prop. 1998/99:37
22
överklagats till hovrätten tagit upp muntlig bevisning eller hållit syn på
stället behöver beviset tas upp på nytt endast om hovrätten finner detta
vara av betydelse for utredningen. Före 1989 var regeln formulerad något
annorlunda, genom att det då dessutom föreskrevs att beviset skulle tas
upp om en part yrkade det och hovrätten inte fann att den förnyade
upptagningen skulle sakna betydelse. Enligt motivuttalanden som gjordes
i 1989 års lagstiftningsärende (prop. 1988/89:95) finns dock parts-
inflytandet från före 1989 kvar orubbat när det gäller just tilltrosbevis.
Detta framgår dock inte av lagtexten, vilket utredningen har påtalat som
en brist. Utredningen har föreslagit en återgång till samma lagtext som
gällde före 1989. Som skäl har utredningen anfört att det ansvar
hovrätten enligt gällande lagtext har för om bevis skall tas upp på nytt
eller inte föranleder en hel del extra arbete och tidsutdräkt med
föredragningar i sådana frågor och att beslutet som regel ändå blir att
omhörandet tillåts. Remissutfallet är blandat, men med en övervikt för att
behålla gällande formulering. Svea hovrätt har yttrat att prövningen av
om omhörande skall tillåtas eller inte visserligen har krävt mer arbete
efter 1989 men att detta har uppvägts väl av att onödiga omförhör har
kunnat undvikas. Utredningens påstående att föredragningarna som regel
ändå resulterar i att omhörande tillåts har ifrågasatts av Hovrätten över
Skåne och Blekinge.
Regeringen konstaterar att 1989 års lagändring syftade till att tydligare
markera att hovrätten skall ta självständig ställning till om omförhör skall
ske eller inte. Det finns fortfarande goda skäl för en ordning som är
ägnad att säkerställa att muntlig bevisning inte skall tas upp på nytt
slentrianmässigt utan bara om det finns ett verkligt behov. Skälen är
främst att bevisningen typiskt sett är bättre i tingsrätten, eftersom
förhöret där ligger närmare i tiden efter den i målet aktuella händelsen
eller motsvarande, och att det är förenat med kostnader och andra
olägenheter att hålla nya förhör. Remissutfallet har inte visat några
påtagliga avigsidor med nuvarande ordning. Regeringen anser att
övervägande skäl talar för att behålla nu gällande ordning.
Slutligen har utredningen föreslagit att förhöret med den tilltalade i
brottmål skall protokolleras, dvs. normalt sett att förhöret tas upp på
band. Enligt dagens ordning protokolleras inte förhöret med den
tilltalade. Remissinstanserna har nästan genomgående tillstyrkt förslaget.
Den huvudsakliga vinsten med att protokollera den tilltalades utsaga är
att detta ger bättre förutsättningar för bevisvärdering utan förnyad
bevisupptagning i överrättema. Regeringen förordar att förslaget
genomförs.
Prop. 1998/99:37
23
Prop. 1998/99:37
Regeringens förslag: Möjligheten till skriftligt förfarande utvidgas
genom att hovrätten får avgöra tvistemål och brottmål utan huvud-
förhandling om partema tillfrågas och inte framför några invändningar
mot detta.
Möjligheten för hovrätten att mot ena partens vilja avgöra tvistemål på
handlingarna, om värdet av det som överklagandet gäller uppenbart inte
uppgår till ett basbelopp, upphävs.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta tillstyrker utredningens förslag. Några
vill gå något längre i vissa avseenden när det gäller möjligheterna att
avgöra mål på handlingarna. Regionåklagarmyndigheten i Stockholm
avstyrker förslaget om ökade möjligheter att avgöra brottmål på
handlingarna.
Skälen för regeringens förslag: I tvistemål och brottmål är
huvudregeln att målet avgörs efter huvudförhandling, men det finns ett
flertal undantag (se betänkandet s. 248 f.). Så kallade Ö-mål avgörs efter
föredragning, men hovrätten har möjlighet att hålla ett sammanträde om
en part eller någon annan behöver höras muntligen. I domstolsärenden är
förfarandet i princip skriftligt, men sammanträde bör hållas om det är en
fördel för utredningen eller främjar ett snabbt avgörande. Med vissa
undantag skall sammanträde alltid hållas om en enskild part begär det.
Utredningen har konstaterat att huvudförhandling skall hållas i alla de
fall som muntlig bevisning skall tas upp. I övrigt kan det också behövas
huvudförhandling i fall där hovrätten behöver bilda sig en uppfattning
om parternas personliga egenskaper. Europakonventionens krav kan göra
att förhandling måste hållas också i en del andra fall.
Med dessa utgångspunkter har utredningen analyserat om de möjlig-
heter som i dag finns att avgöra mål i ett skriftligt förfarande kan och bör
utvidgas. Endast i ett avseende har utredningen lagt förslag i den
riktningen. Det gäller möjligheterna att målet med parternas goda minne
avgörs utan huvudförhandling. Enligt 50 kap. 13 § första stycket tredje
punkten RB gäller i dag att ett tvistemål får avgöras utan huvud-
förhandling om båda parter har begärt detta eller har förklarat att de inte
har något att invända mot det. Konstruktionen kräver alltså ett aktivt
handlande från parterna. Det har visat sig att det ibland är svårt att få ett
positivt besked från partema och att målet av den anledningen måste
sättas ut till huvudförhandling. Utredningen har därför föreslagit att
målet skall få avgöras på handlingarna även i de fall där ingen av
partema, sedan fråga väckts om avgörande på handlingarna, haft något
att invända mot detta. Samma konstruktion har föreslagits för brottmålen.
Som en uttrycklig förutsättning skall i dessa situationer även gälla att
saken kan utredas tillfredsställande utan huvudförhandling.
Remissinstanserna har nästan genomgående tillstyrkt förslaget eller
lämnat det utan erinran. Regionåklagarmyndigheten i Stockholm har
dock avstyrkt förslaget såvitt gäller brottmål och menar att det är
principiellt fel att avgöra brottmål utan huvudförhandling.
24
Regeringen finner att förslaget är tilltalande och att det kan leda till en
viss effektivisering. Om partema underrättas om att hovrätten överväger
att avgöra målet utan huvudförhandling och de inte invänder mot detta
bör parternas intressen vara tillräckligt tillgodosedda, utan att man såsom
i dagens system måste kräva ett uttryckligt medgivande. Någon
kränkning av Europakonventionen behöver inte befaras, eftersom den
part, vilkens rätt berörs, i ett sådant fall inte har begärt förhandling trots
att detta varit möjligt. Enligt regeringens mening gör sig samma
överväganden gällande i brottmålen som i tvistemålen. För övrigt är det,
såsom nämnts i det föregående, redan i dag möjligt att i vissa fall avgöra
brottmål på handlingarna. Såsom utredningen föreslagit bör en uttrycklig
förutsättning för att målet skall kunna avgöras utan huvudförhandling
vara att saken kan utredas tillfredsställande. Detta har alltså hovrätten att
beakta självmant.
Tre av hovrätterna har i sina remissvar, på sinsemellan olika sätt, velat
gå längre än utredningen och ytterligare vidga möjligheterna till
avgörande på handlingarna. Förslagen har att göra med möjligheterna att
avgöra ett mål på handlingarna därför att talan är uppenbart ogrundad
eller därför att huvudförhandling kan anses obehövlig. Förslagen är
intressanta men de kräver ytterligare överväganden och far tas upp i ett
senare sammanhang.
I ett avseende har utredningen funnit att dagens regler står i mindre
god överensstämmelse med Europakonventionens krav. Det gäller regeln
i 50 kap. 13 § första stycket fjärde punkten RB. Enligt denna punkt far
hovrätten avgöra målet utan huvudförhandling om värdet av det som
överklagandet gäller uppenbart inte uppgår till det basbelopp som gällde
vid tiden for tingsrättens dom och inte båda parter har begärt
huvudförhandling. Utredningen har föreslagit att regeln upphävs.
Remissinstanserna har inte haft något att invända. Regeringen konstaterar
att den nämnda regeln ger ett visst utrymme för att avgöra mål på
handlingarna mot ena partens vilja. Detta är, såsom utredningen säger,
inte alltid förenligt med Europakonventionens krav. Visserligen kan och
bör hovrätten naturligtvis låta bli att tillämpa regeln i de fall detta skulle
vara i strid med konventionen. Bättre är emellertid att upphäva regeln, så
att lagstiftningen kommer i överensstämmelse med Europadomstolens
praxis.
Regeringens bedömning: Utredningens förslag att hovrätten skall vara
domför med tre domare även i de fall då tingsrätten bestått av tre lagfarna
domare genomförs inte.
Prop. 1998/99:37
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att hovrätten i tvistemål,
Ö-mål och ärenden skall vara domför med tre domare även i de fall då
tingsrätten bestått av tre lagfarna domare.
Remissinstanserna: Alla utom en av de remissinstanser som uttalat
sig avstyrker förslaget.
25
Skälen för regeringens bedömning: Som huvudregel gäller att
hovrätten är domför med tre lagfarna domare när ett mål avgörs. Om
tingsrätten har bestått av tre lagfarna domare, skall hovrätten dock bestå
av fyra domare. Detta kan vara fallet i tvistemål och ärenden och i mål
som i hovrätten betecknas som Ö-mål.
Utredningen har föreslagit att föreskriften om fyra domare i hovrätten
tas bort och att hovrätten alltså skall vara domför med tre domare även i
den angivna situationen. Som skäl för förslaget har utredningen i
huvudsak anfört följande. Hovrättens prövning bör ha förutsättningar att
ge större garantier för ett riktigt avgörande än tingsrättens, men detta
innebär inte nödvändigtvis att fler lagfarna domare måste delta i
hovrättens prövning. Vad som framför allt motiverar att tingsrätten har
tre domare i tvistemål är värdet av en kollegial sammansättning i mål där
omfattande bevisning läggs fram, eftersom det kan vara svårt för en
ensam domare att både vara ordförande och vaka över alla frågor i
rättegången. När målet kommer till hovrätten har målet redan behandlats
i första instans och prövningen i hovrätten är ofta mer begränsad.
Intresset av en mer kvalificerad prövning i hovrätten är enligt
utredningens mening tillgodosett genom att målet prövas en andra gång.
Om hovrätten alltid är domför med tre i stället för med fyra domare, ökar
möjligheterna för en hovrättsavdelning att döma i två sammansättningar
samtidigt.
Utredningens förslag har tillstyrkts av Svea hovrätt. I övrigt har de
remissinstanser som uttalat sig i frågan varit negativa till utredningens
förslag. De menar att det är viktigt att fler lagfarna domare deltar i
hovrättens avgörande än i tingsrättens. Hovrätten över Skåne och
Blekinge anser att det redan med hänsyn till symbolvärdet av en större
sammansättning i hovrätten finns anledning att den upprätthålls
åtminstone så länge de flesta tjänsterna i hovrätt inte är befordrings-
tjänster. Hovrätten för Övre Norrland anför att en överrätt vid sin
prövning, som ofta sker på i stort sett samma underlag som i tingsrätten, i
någon mening bör ha en starkare sammansättning än den tingsrätten
hade. Piteå tingsrätt anför att varje domare måste antas ge ett väsentligt
bidrag till prövningen och att det är viktigt att kvaliteten i hovrätts-
prövningen är god. Malmö tingsrätt menar att hovrätterna endast kan fa
sin i förhållande till tingsrätterna större tyngd genom att antingen
anställningarna i hovrätterna är mer kvalificerade eller genom att fler
ledamöter deltar i ett måls avgörande; tingsrätten anser att man i vart fall
tills vidare bör välja det senare alternativet. JUSEK vill behålla
nuvarande ordning, bl.a. med hänsyn till att tingsrätten ofta har en
sammansättning med tre ordinarie domare. Svenska Avdelningen av
Internationella Juristkommissionen anför att de flesta av de ganska
fåtaliga tvistemål som frågan gäller kommer från de större städernas
tingsrätter som ofta har betydande erfarenhet och kompetens i
bedömningen av civila mål, men att man får räkna med att en
tillförordnad assessor ofta ingår i sammansättningen i hovrätten och att
även övriga ledamöter ibland har begränsad erfarenhet av sådana mål.
Samma remissinstans tror inte heller att ett genomförande av
utredningens förslag skulle stimulera till den överföring av tvistlösning i
Prop. 1998/99:37
26
civila mål från skiljenämnder till domstolar som statsmakterna i andra ProP- 1998/99:37
sammanhang ansett önskvärd.
Regeringen noterar att remissutfallet nästan genomgående är negativt.
De skäl av ändamåls- och effektivitetskaraktär som utredningen har
anfört och som i övrigt kan anföras är inte så starka att regeringen
åtminstone för närvarande mot den tydliga remisskritiken vill föra
utredningens förslag vidare. Det kan bli aktuellt att återkomma till frågan
senare i samband med att andra förändringar av hovrättsarbetet övervägs.
Regeringens förslag: För de fall då ett sammanträde ställs in i förväg på
grund av att någon anmält förhinder skall domstolen fa besluta om
påföljd som upptagits i kallelsen, om inte utredning i efterhand kommer
in som gör det sannolikt att personen hade laga förfall.
Ett överklagande i tvistemål skall, såsom nu gäller i brottmål, kunna
förfalla när en klagande som kallats personligen till huvudförhandling i
hovrätten eller i Högsta domstolen bara inställer sig genom ombud.
Ett överklagande skall förfalla om en klagande uteblir från ett
sammanträde för muntlig förberedelse i hovrätten eller i Högsta
domstolen.
Förslagen syftar till att förhandlingar inte i onödan skall behöva ställas
in och därefter behöva sättas ut på nytt.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningens förslag innebär emellertid även att ett överklagande skall
kunna förfalla om en klagande som kallats personligen till muntlig
förberedelse i överrätt inställer sig endast genom ombud. Därutöver har
utredningen förslagit ett klargörande i lagtexten som gäller hämtning av
en s.k. medtilltalad till förhandling i överrätt.
Remissinstanserna tillstyrker i allmänhet utredningens förslag eller
lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Den som underlåter att enligt rättens
beslut infinna sig vid rätten eller annars fullgöra något i rättegången kan
enligt skilda bestämmelser i rättegångsbalken drabbas av olika påföljder.
Regeringen faster stor vikt vid att sådana bestämmelser skall vara
utformade så att man i möjligaste mån kan komma till rätta med de
problem som följer med att behöva ställa in förhandlingar för att sedan
behöva sätta ut dem på nytt.
Här är aktuellt att diskutera vite, hämtning och tredskodom, och
därutöver de påföljder som innebär att ett överklagande förfaller eller att
ett mål skrivs av därför att käromålet har förfallit.
Utredningen har till att böija med tagit upp vilka fördelar som kan följa
med att låta rätten hålla frågan om påföljd öppen längre än vad som är
möjligt i dag. När det gäller vite kan, enligt 9 kap. 9 § RB, i fall ett
sammanträde ställs in därför att någon som förelagts vite anmäler
förhinder, vitet dömas ut om han inte kommer in med utredning som gör
sannolikt att han hade laga förfall. Denna regel gäller för alla instanser.
27
För det fall att påföljden är en annan än vite kan det ifrågasättas om
lagtexten ger något uttryckligt stöd för domstolen att ställa in en
förhandling i förväg och ändå hålla frågan om påföljden öppen tills den
som kallats har fatt tillfälle att komma in med utredning om sitt
förhinder. Om detta inte är möjligt har domstolen, när en part hör av sig
före en förhandling och anmäler förhinder, att välja på två alternativ.
Domstolen kan antingen ställa in förhandlingen i förväg och då kan
påföljden inte dömas ut. Eller också kan domstolen förklara att kallelsen
fortfarande gäller och ta ställning till påföljdens utdömande vid själva
förhandlingstillfället, om vederbörande inte infinner sig då. Båda
alternativen har uppenbara nackdelar, om det inte är så att det redan från
böljan framstår som sannolikt att den som kallats faktiskt har laga förfall
(se 32 kap. 6 § RB). Utredningen förordar att det skall klargöras att det
som föreskrivs i 9 kap. 9 § RB även gäller andra påföljder än vite.
Utredningen föreslår en generell reglering i rättegångsbalken, mot-
svarande den som i dag gäller för viten och som skall gälla i princip alla
påföljder som kan bli aktuella enligt balken. Förslaget har tillstyrkts av
de remissinstanser som uttalat sig. Regeringen ställer sig också bakom
förslaget och förordar att det genomförs.
Härefter har utredningen analyserat möjligheterna för hovrätten
respektive Högsta domstolen att avgöra mål i parters utevaro.
I brottmål förfaller överklagandet om en enskild klagande helt uteblir
från huvudförhandlingen. Detsamma gäller om en enskild klagande som
förelagts att infinna sig personligen inställer sig endast genom ombud
och rätten inte anser sig ändå kunna avgöra målet. Regeringen bedömer i
likhet med utredningen att här inte finns något utrymme för att utvidga
möjligheterna till avgörande i klagandens utevaro eller personliga
frånvaro.
När det gäller tvistemål finns den skillnaden att en klagande, som trots
föreläggande om personlig inställelse endast kommer genom ombud, inte
kan drabbas av att överklagandet förfaller. Hovrätten respektive Högsta
domstolen är här hänvisad till att antingen pröva målet i det skick det är
eller att med hjälp av vitesförlägganden - eller i indispositiva mål
hämtning - förmå parten till inställelse. Utredningen menar att det saknas
skäl att behandla en enskild klagande annorlunda i tvistemål än i brottmål
och föreslår att överklagandet skall kunna förklaras förfallet i den
beskrivna situationen även i tvistemål.
Vidare föreslår utredningen att även sammanträde för muntlig
förberedelse i överrättema i tvistemål och brottmål skall omfattas av
samma påföljdssystem såvitt gäller klaganden.
När det gäller sanktioner mot att klagandens motpart uteblir (se
betänkandet s. 261 f.) har utredningen inte föreslagit några ändringar.
Förslagen har överlag godtagits vid remissbehandlingen. Regeringen
ansluter sig till utredningens förslag såvitt gäller huvudförhandling i
tvistemål. När det gäller sammanträde för muntlig förberedelse anser
regeringen att utredningens förslag är för långtgående på så sätt att ett
överklagandet skulle kunna förfalla om klaganden inställde sig bara
genom sitt ombud trots att han förelagts personlig inställelse. Det far
Prop. 1998/99:37
28
anses tillräckligt att införa den sanktionen att överklagandet förfaller om
klaganden helt uteblir från den muntliga förberedelsen.
En ytterligare fråga som utredningen har diskuterat i detta
sammanhang gäller hämtning av en s.k. medtilltalad till förhandling i
hovrätten eller Högsta domstolen. Därmed avses i princip den som är
eller har varit misstänkt för samma brott som den tilltalade i målet eller
för ett brott som har omedelbart samband med det. Frågan är om gällande
lagtext otvetydigt innebär att en medtilltalad kan hämtas till förhandling i
överrättema. I 36 kap. 1 § fjärde stycket RB anges att vad som sägs om
tilltalade i fråga om t.ex. utevaro från förhandling i bl.a. 46 kap. 15 §
skall gälla även för medtilltalade. I 46 kap. 15 § sägs bl.a. att den
tilltalade far hämtas. 46 kap. gäller visserligen bara tingsrätt, men 36 kap.
gäller alla instanser. Den teknik som har använts är att lagstiftaren, i
stället för att skriva ut bl.a. att den medtilltalade far hämtas, har lånat
denna information från ett befintligt lagrum. Att detta lagrum, 46 kap.
15 §, i sin tur bara reglerar tingsrättsprocessen saknar enligt regeringens
mening betydelse. Avgörande är i stället att 36 kap., på grund av balkens
systematik, gäller alla instanser. Regeringen anser det alltså klart att
nuvarande lagstiftning medger hämtning av medtilltalad till huvud-
förhandling även i hovrätt och Högsta domstolen. Den ändring i
förtydligande syfte som utredningen föreslagit - i 51 kap. 17 § RB, som
anger vilka tingsrättsbestämmelser som gäller for huvudförhandlingen i
hovrätt - bör därför inte genomföras.
Regeringens bedömning: Inga regler om ombudstvång införs nu.
Prop. 1998/99:37
Utredningens förslag: Hovrätten skall kunna förelägga en klagande i
ett dispositivt tvistemål, dock inte i tvistemål om mindre värden, att
anlita ett ombud, om detta är nödvändigt med hänsyn till hur parten utfört
sin talan tidigare i målet. Om det behövs far det föreskrivas att ombudet
skall vara advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå. Överklagandet
skall kunna avvisas om föreläggandet inte följs.
Remissinstanserna: De flesta avstyrker förslaget. Många har förslag
till olika alternativa lösningar.
Skälen för regeringens bedömning: Svensk rätt har alltid medgett att
parterna för sin egen talan, om de vill. Ett inslag med ombudstvång, om
än blygsamt, skulle därför innebära en klar nyordning.
Utredningens förslag innebär att en hovrätt skall kunna förelägga en
part att anlita ett ombud i målet, om det är motiverat med hänsyn till hur
parten dittills har fört sin talan. Förslaget tar endast sikte på klaganden i
dispositiva tvistemål som inte räknas som tvistemål om mindre värden
(s.k. förenklade tvistemål eller FT-mål). Om det behövs får hovrätten
föreskriva att ombudet skall vara advokat eller biträdande jurist på
advokatbyrå. Om parten inte följer föreläggandet skall talan kunna
avvisas.
29
Utredningen har i huvudsak anfört följande skäl för sitt förslag.
Hovrättens möjligheter att snabbt handlägga mål motverkas ibland av
parternas sätt att föra processen, t.ex. på ett yvigt sätt, med långa och
svårtillgängliga skrifter eller med täta ändringar i upplägget av talan.
Detta gäller främst mål där parten själv för sin talan. I en del sådana mål
skulle det underlätta avsevärt, både för hovrätten och för motparten i
målet, om ett ombud förde partens talan. Det finns därför ett behov för
hovrätten att effektivt kunna förmå parten att anlita ett ombud.
Såvitt gäller brottmål anser utredningen att möjligheten att förordna
offentlig försvarare täcker det behov som kan finnas. När det gäller FT-
mål bör man enligt utredningen inte överhuvudtaget överväga en
möjlighet att ålägga en part att ställa ombud för sig. Parter i indispositiva
tvistemål företräds som regel redan av ombud som vanligen också är
biträde enligt rättshjälpslagen. Ö-mål och ärenden är i regel så
begränsade till sin karaktär att något ombudstvång enligt utredningens
uppfattning inte närmare behöver övervägas där heller. Remiss
instanserna har i huvudsak instämt i dessa bedömningar.
För övriga mål, dvs. endast för de dispositiva tvistemål som inte
handläggs som FT-mål, har utredningen föreslagit de beskrivna
möjligheterna till ombudstvång. Utredningen menar att problemen med
processföringen i princip bara gäller klaganden, varför regeln bara bör
omfatta den som har överklagat till hovrätten och inte dennes motpart.
När det gäller svårigheterna att hitta ett ombud som vill åta sig saken
menar utredningen att de klagande som varken har råd att betala ett
ombud eller kan få rättshjälp är mycket få och inte överdrivet
skyddsvärda. Dessutom menar utredningen att de parter det gäller som
regel kommer att förlora målet och då är det snarast till fördel för parten
att talan avvisas på ett så tidigt stadium som möjligt. Vidare noterar
utredningen att behovet av en regel som den föreslagna minskar ju fler
mål som omfattas av krav på prövningstillstånd.
Bland remissinstanserna är det några som i princip accepterar
förslaget. Men remisskritiken är övervägande negativ och man pekar på
olika brister i utredningens förslag. Flera ifrågasätter sålunda hovrätter-
nas behov av den föreslagna regeln. De relevanta fallen bedöms vara så
få att de inte motiverar ett avsteg från principen att parter skall få föra sin
egen talan om de vill det. Samtidigt påpekar flera att behovet av att
tvångsvis kunna tillsätta ett ombud torde vara större i tingsrätt, där den
huvudsakliga utredningen och sorteringen av processmaterialet sker.
Högsta domstolens ledamöter menar att regeln, om den genomförs för
hovrätterna, borde övervägas även för Högsta domstolens del, bl.a. med
hänsyn till att prejudikatbildningen kan underlättas. Utredningen har
emellertid inte lämnat underlag för bedömning av om förslaget kan
komma tingsrätterna och Högsta domstolen till del. Riksskatteverket och
Kronofogdemyndigheten i Göteborgs och Bohuslän, som i princip
accepterar förslaget, anser att behovet av ombudstvång kan vara lika stort
i utsökningsmål som handläggs som Ö-mål eller domstolsärenden.
Hovrätten över Skåne och Blekinge, som avstyrker förslaget, menar att
förslaget, om det genomförs, bör övervägas också för brottmål om
enskilda åtal, och även för klagandens motpart i de måltyper där
Prop. 1998/99:37
30
klaganden skulle omfattas. Flera remissinstanser menar att utredningen
har underskattat omfattningen av parternas problem att hitta och bekosta
adekvata ombud samt att det finns en påtaglig risk för
meningsskiljaktigheter mellan parten och ett ”påtvingat” ombud. På detta
sätt menar de att förslaget är betänkligt från rättssäkerhetssynpunkt. Flera
förordar att problemen i stället löses genom en stram processledning.
Man menar att många av de fall som skulle träffas av den föreslagna
regeln kan tas om hand genom befintliga regler om avvisning av talan när
klaganden trots föreläggande inte presterar tydliga ändringsyrkanden och
grunder. Därvid påpekas också att gränsen mellan dessa awisningsfall
och de fall som skulle kunna föranleda ombudstvång är oklar. Några
anser det bättre att ett eventuellt reformbehov tillgodoses genom en viss
utvidgning av möjligheterna att avvisa en otydlig talan. Någon har också
pekat på möjligheterna att bättre utreda ståndpunkterna vid ett
förberedande sammanträde med partema i hovrätten.
Remisskritiken ger uttryck för stark ovilja mot utredningens förslag.
Regeringen anser inte att förslaget kan genomföras i sin nuvarande form.
Det befintliga beredningsunderlaget räcker inte heller till för att ta
definitiv ställning till de sinsemellan mycket divergerande förslag till
modifikationer som remissbehandlingen gett upphov till. Regeringen
lägger därför för närvarande inte fram något förslag om ombudstvång.
Prop. 1998/99:37
Regeringens förslag: Reglerna om delgivning av överklagande i brott-
mål ändras så att formell delgivning inte behöver ske med åklagaren.
Detsamma skall gälla för resningsansökningar.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Om ett överklagande inte avvisas,
och inte heller ogillas genast därför att det är uppenbart ogrundat, skall
det delges motparten med föreläggande för denne att svara inom viss tid.
Utredningen har föreslagit att det formella kravet på delgivning slopas
när det är en åklagare som är motpart i målet och att hovrätten då i stället
far skicka föreläggandet på annat sätt, t.ex. i vanligt lösbrev eller genom
telefax. Motiven till förslaget är att formell delgivning innebär en onödig
arbetsbelastning med tanke på att åklagaren är tjänsteman vid en statlig
myndighet med betryggande rutiner för posthanteringen. Utredningen har
föreslagit att samma regel införs för rättegången i Högsta domstolen och
att även resningsärenden i båda instanserna skall omfattas. De remiss-
instanser som har yttrat sig i frågan har tillstyrkt förslaget.
Regeringen har redan tagit ställning för utredningens förslag. Det
skedde i propositionen (1996/97:131) Prövningstillstånd i hovrätten,
vilken sedermera återkallades av skäl som inte hade med detta förslag att
göra. I det ärendet hade Lagrådet föreslagit ett mer generellt undantag
som innebar att allmänna domstolar alltid, efter lämplighetsövervägande,
31
skulle kunna avstå från föreskriven delgivning när adressaten är en statlig
myndighet. Regeringen anser nu som då att Lagrådets förslag är för
långtgående. Såsom påpekades i den nämnda propositionen (s. 105) intar
åklagarväsendet en särställning genom att det hanterar en överlägset stor
mängd mål vid de allmänna domstolarna jämfört med andra myndigheter.
Det är därför ingenting onaturligt att föreskriva en särskild lösning för
åklagarna. Vi förordar att utredningens förslag nu genomförs.
I föregående avsnitt har huvudsakligen behandlats åtgärder för ett mera
ändamålsenligt hovrättsförfarande. Utredningen har i enlighet med sina
direktiv även sett över saken från ett annat håll och då gått igenom vilka
möjligheter som kan finnas att med olika medel minska själva
måltillströmningen till hovrätterna. Utredningen har i detta hänseende
funnit att utrymmet för förändringar är mycket begränsat och, såsom
kommer att framgå av det följande, bedömer regeringen dessutom att
vissa av de förslag som utredningen lagt fram på det området inte bör
föras vidare.
Utredningen har i detta avsnitt först tittat på möjligheterna att minska
målstillströmningen genom att införa förbud mot överklagande. Utred-
ningen har konstaterat att rätten till överklagande från första instans är
hävdvunnen i Sverige men har ändå funnit att det bör kunna finnas ett
litet utrymme för ett förbud mot överklagande, nämligen när det gäller
dispositiva tvistemål om mycket små värden. Utredningen har stannat vid
en värdegräns för tvisteföremålet på ett tiondels basbelopp, f.n. 3 640
kronor. Utredningen har föreslagit undantag från förbudet i mål där en
part yrkar sådant undantag och gör sannolikt att målet har
prejudikatintresse.
Fem av experterna i utredningen har förklarat att de inte kan ställa sig
bakom förslaget. Även nästan alla remissinstanser har avstyrkt förslaget.
Man har främst hänvisat till principiella betänkligheter med ett över-
klagandeförbud, till gränsdragningsproblem som en beloppsgräns for
med sig och till att prejudikatbildningen på vissa områden skulle
hämmas. Vidare har många bedömt att de resursmässiga vinster man
skulle göra på ett överklagandeförbud av den föreslagna omfattningen
vore försumbara, bl.a. med hänsyn till att sådana mål redan i dag
omfattas av krav på prövningstillstånd i hovrätten och att ett överkla-
gandeförbud sannolikt skulle öka antalet resningsansökningar. Rege-
ringen medger att det, såsom utredningen har pekat på (se betänkandet s.
282 f.), finns vissa fördelar med att överklagande inte kan ske i mål om
mycket små värden. Regeringen kan emellertid inte bortse från den kritik
förslaget har fått och bedömer att förslaget inte bör föras vidare.
Prop. 1998/99:37
32
Prop. 1998/99:37
Regeringens förslag: En dom eller ett slutligt beslut far, enligt dagens
ordning, kompletteras inom två veckor från avgörandet om rätten av
förbiseende har underlåtit att fatta ett beslut som skulle ha meddelats i
samband därmed. Regeringen föreslår att denna tidsfrist utsträcks till sex
månader efter det att avgörandet vann laga kraft. En komplettering senare
än två veckor efter det att avgörandet meddelades skall dock förutsätta att
en part yrkar detta och att motparten inte motsätter sig det.
Regeringens bedömning: Inga ändringar görs när det gäller instituten
rättelse och omprövning.
Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med rege-
ringens.
Remissinstanserna: De flesta tillstyrker vad utredningen har förordat.
Svea hovrätt har avstyrkt förslaget om utvidgade möjligheter till
komplettering av ett avgörande.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: En domstol far
besluta om rättelse av en dom eller ett beslut om avgörandet innehåller
någon uppenbar oriktighet till följd av rättens eller någon annans skrivfel,
räknefel eller liknande förbiseende. Utredningen har diskuterat möjlig-
heterna att i effektiviserande syfte eventuellt utvidga tillämpnings-
området för institutet rättelse. Såsom utredningen har konstaterat skulle
en utvidgning kräva att man skulle kunna rätta även oriktigheter som inte
är uppenbara. Regeringen gör samma bedömning som utredningen och
remissinstanserna, nämligen att detta inte är lämpligt. Inga förslag om
ändringar i rättelsereglema läggs därför fram.
När det gäller omprövning är det lämpligt att i första hand ta de
nuvarande reglerna i ärendelagen (1996:242) och förvaltningslagen
(1986:223) till utgångspunkt för sina överväganden. Enligt ärendelagen,
som i detta avseende i princip överensstämmer med förvaltningslagen,
skall tingsrätten ändra ett beslut som är uppenbart oriktigt, om det kan
ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel for någon enskild
part. Regeln gäller endast för beslut som tingsrätten meddelat som första
instans. Frågan är om liknande regler kan övervägas för tvistemål och
brottmål i tingsrätt. I tvistemål är det alltid två parter som står mot
varandra, varför omprövningsregeln uppenbarligen passar dåligt,
åtminstone for dom eller slutligt beslut i målet. I brottmål har visserligen
den tilltalade ingen enskild motpart när endast åklagaren har fört talan
mot honom eller henne, men man kan knappast undgå att ta hänsyn till
att en målsägandes intresse kan behöva beaktas även om målsäganden
inte har fört talan i ansvarsfrågan. Inte heller för brottmålsdomar passar
alltså omprövning bra. Såsom utredningen konstaterat kan situationen
vara en annan när det gäller beslut under rättegången, eftersom det då
ibland inte finns någon enskild motpart, såsom t.ex. vid utdömande av
vite på grund av utevaro från förhandling eller vid beslut om att avslå
begäran om biträde eller försvarare. Antalet sådana fall är emellertid
relativt litet och i en del av dessa är parten dessutom oförhindrad att
framställa samma yrkande på nytt i tingsrätten. Regeringen gör samma
33
2 Riksdagen 1998/99. 1 samt. Nr 37
bedömning som utredningen, att det inte är motiverat att införa regler om
omprövning i rättegångsbalken.
Komplettering av ett avgörande far ske om rätten av förbiseende har
underlåtit att fatta ett beslut som skulle ha meddelats i samband med en
dom eller ett slutligt beslut. Det kan t.ex. gälla ett kostnadsyrkande som
rätten glömt att ta ställning till i samband med målets avgörande.
Komplettering kan däremot inte avse prövning av något moment som rör
själva saken. Före ett beslut om komplettering skall partema få tillfälle
att yttra sig om det inte är uppenbart obehövligt. Beslutet är att betrakta
som ett slutligt beslut och kan överklagas. Enligt dagens ordning får
komplettering ske senast inom två veckor från det att avgörandet
meddelades. Anledningen till denna tidsbegränsning är att man velat ge
partema rimlig tid att överklaga avgörandet i dess helhet efter det att de
sett kompletteringsbeslutet.
Utredningen har även när det gäller komplettering sett över vilka
möjligheter som kan finnas att utvidga dess tillämpningsområde. Det står
klart att komplettering inte heller fortsättningsvis skall kunna omfatta
moment som rör själva saken. Däremot kan det finnas utrymme för att
bryta igenom tvåveckorsgränsen. Detta skulle göra att man i fler fall än
nu kan undvika överklagande eller klagan över domvilla, vilket skulle
kunna vara till fördel för både parter och för domstolsväsendet.
Utredningen har föreslagit att komplettering skall få ske ända fram till
sex månader efter det att avgörandet vann laga kraft. Sexmånaders-
gränsen är satt för att korrespondera med tidsgränsen för att klaga över
domvilla i den aktuella situationen. Förutsättning för att komplettering
skall kunna ske senare än två veckor efter att avgörandet meddelades
skall vara att en part begär kompletteringen och att motparten inte
motsätter sig den. Förslaget har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av remissinstanserna. Svea hovrätt har dock avstyrkt förslaget.
Hovrätten anser inte att det inte finns behov av det föreslagna alternativet
till överklagande eller klagan över domvilla och att det dessutom är
principiellt otillfredsställande med två metoder för att uppnå samma sak.
Regeringen bedömer det som betydligt enklare och som en klar vinst
om en underlåtenhet av rätten kan åtgärdas genom komplettering i stället
för att överklagande eller klagan över domvilla skall behöva tillgripas.
Att i vissa fall två alternativa handlingssätt kan komma attt stå till buds är
ingen direkt nackdel. Regeringen förordar att utredningens förslag
genomförs.
Lagrådet har föreslagit en teknisk justering i lagtexten, som vi åter-
kommer till i författningskommentaren. Lagrådet har tillagt att mot-
svarande behov av komplettering efter den tidpunkt då en dom eller ett
beslut har vunnit laga kraft kan finnas även för förvaltningsprocessens
del. Regeringen avser att uppmärksamma detta vid den fortsatta
reformeringen av förvaltningsprocessen.
Prop. 1998/99:37
34
5.2
Prop. 1998/99:37
Regeringens förslag: Kravet på att parterna skall ha träffat avtal om att
inte överklaga tingsrättens dom slopas som förutsättning för att
tingsrätten i ett dispositivt tvistemål skall kunna hänskjuta en fråga direkt
till Högsta domstolen.
Regeringens bedömning: Utredningens förslag att avtal, som ingåtts
före tvistens uppkomst, om att inte överklaga tingsrättens dom även skall
vara giltiga i tvistemål om mindre värden (FT-mål) genomfors inte. Inga
ändringar görs heller for att infora s.k. språngöverklagande, dvs.
överklagande direkt från tingsrätt till Högsta domstolen.
Utredningens förslag: Ett avtal att inte överklaga tingsrättens dom,
som i dag är en förutsättning för att tingsrätten skall kunna hänskjuta en
prejudikatfråga till Högsta domstolen, far förenas med villkoret att
prövningstillstånd meddelas. Avtal att inte överklaga tingsrättens dom
skall vara giltiga även i FT-mål, även om de ingås före tvistens upp-
komst.
Remissinstanserna: Alla som särskilt yttrat sig över utredningens
förslag som gäller hänskjutande av prejudikatfråga till Högsta domstolen
har i stället velat gå längre, och slopa kravet på avtal om att inte
överklaga tingsrättens dom. Förslaget att även i FT-mål tillåta avtal om
att inte överklaga tingsrättens dom, ingångna före tvistens uppkomst, har
uttryckligen kommenterats endast av Konsumentverket och verket har
avstyrkt förslaget.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Svensk rätt ger inga
möjligheter att överklaga ett avgörande av den första instansen direkt till
den högsta instansen, i de allmänna domstolarna alltså från tingsrätt
direkt till Högsta domstolen. Ett sådant system, s.k. språngöverklagande,
finns däremot i flera andra europeiska länder, t.ex. England, Tyskland
och Norge. Sverige har i stället ett system enligt vilket tingsrätten kan
hänskjuta en viss fråga, en prejudikatfråga, till Högsta domstolen. Denna
möjlighet är begränsad till dispositiva tvistemål. En förutsättning för
hänskjutande är att parterna har träffat avtal om att inte överklaga tings-
rättens dom. Vidare måste parterna samtycka till hänskjutandet. Högsta
domstolen tar upp målet bara om prövningstillstånd meddelas av
prejudikatskäl. Prövningstillståndet kan begränsas. Högsta domstolen
avgör prejudikatfrågan genom slutligt beslut och tingsrätten är vid målets
fortsatta handläggning bunden av det avgörandet.
Dessa regler infördes 1989 men har hittills bara utnyttjats vid fyra
tillfällen, vilket tyder på att de förutsättningar som ställts upp för
hänskjutande har varit för stränga. Utredningen har särskilt pekat på att
det för många måste framstå som en alltför stor risk att förbinda sig att
inte överklaga tingsrättens dom när man inte vet om Högsta domstolen
kommer att meddela prövningstillstånd. Visserligen kan partema, enligt
utredningens analys, med framgång enas om att frånträda avtalet, men
eftersom detta alltså kräver enighet är det ingenting som en part kan
35
förlita sig på. Utredningen har då diskuterat om man kan modifiera
överklagandeförbudet och kommit till slutsatsen att det skulle vara
mindre lämpligt att helt ta bort det. Det huvudsakliga skälet till det är att
då skulle tingsrättsavgörandet utan begränsningar kunna överprövas av
hovrätten och Högsta domstolen trots att Högsta domstolen redan prövat
en i målet ingående fråga, vilket kan innebära olägenheter och
gränsdragningsproblem. I stället har utredningen föreslagit att avtalet om
att inte överklaga tingsrättens dom skall få villkoras med att Högsta
domstolen verkligen meddelar prövningstillstånd. De remissinstanser
som särskilt uttalat sig i denna fråga har dock förordat lösningen att
överklagandeförbudet helt tas bort. Detta är också den lösning som
föreslagits av en annan statlig utredning, nämligen Skiljedomsutred-
ningen, som har lagt fram det förslaget i sitt slutbetänkande Näringslivets
tvistlösning (SOU 1995:65), s. 195 f. I sitt remissvar har Högsta dom-
stolens ledamöter anfört att det troligen krävs att överklagandeförbudet
tas bort helt för att institutet skall kunna få någon mera omfattande
användning. Ledamöterna medger att detta kan leda till vissa svårigheter
i tillämpningen, men anför att dessa inte bör vara värre än de som redan i
dag kan uppkomma när Högsta domstolen överprövar en mellandom där
en motsvarande prejudikatffåga är aktuell. Flera andra remissinstanser
som kommenterat Hovrättsprocessutredningens förslag anser också att
det krävs att överklagandeförbudet tas bort för att några märkbara
effekter skall kunna uppnås. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att
utredningens farhågor är överdrivna. Hovrätten pekar på att tingsrättens
dom kan innehålla ståndpunktstaganden till andra frågor än dem som
varit föremål för Högsta domstolens prövning och att det är svårt att se
varför parterna skall vara tvingade att avstå från att få sådana frågor
överprövade; i stället borde parter i ett dispositivt tvistemål i princip
självständigt råda över om tingsrättens dom skall få överklagas. I
remissbehandlingen av Skiljedomsutredningens betänkande fick det nu
aktuella förslaget i huvudsak ett positivt mottagande.
Även regeringen anser att fördelarna med att genomföra Skilje-
domsutredningens förslag överväger. Regeringen inser visserligen att det
finns en risk för att processen förlängs om man tillåter överklagande av
tingsrättens dom, men samtidigt finns det skäl att tro att parterna som
regel avstår från att överklaga denna när Högsta domstolen har avgjort
prejudikatfrågan, åtminstone om tingsrättens dom inte rymmer frågor
som Högsta domstolen inte haft anledning att ta ställning till. Vad
regeringen fäster särskilt stor vikt vid är att Skilj edomsutredningens
förslag ger bättre möjligheter för 1989 års reform att få ett ordentligt
genomslag. Vi förordar alltså den ordningen att tingsrätten skall kunna
hänskjuta en prejudikatfråga till Högsta domstolen oavsett om parterna
har förbundit sig att inte överklaga tingsrättens dom. Tingsrättens beslut i
frågan om hänskjutande skall ske eller inte bör, liksom i dag, inte kunna
överklagas.
Det skulle kunna övervägas att vidga tillämpningsområdet för reglerna
om hänskjutande av prejudikatfråga och låta dem avse även andra mål än
dispositiva tvistemål. Utredningen har inte föreslagit detta, huvudsak-
ligen med hänsyn till att utredningens förslag bygger på förbud mot att
Prop. 1998/99:37
36
överklaga tingsrättens dom. Nu väljer visserligen regeringen inte den
lösningen, men vi vill ändå stanna för att inte föreslå någon utvidgning.
Behovet och utrymmet torde vara klart mindre i andra målkategorier än i
dispositiva tvistemål. Remissinstanserna har inte heller efterfrågat någon
utvidgning.
Vid sidan av reglerna om hänskjutande av prejudikatfråga till Högsta
domstolen finns det enligt regeringens mening knappast något utrymme
för att införa regler om språngöverklagande. Några sådana föreslås därför
inte.
En näraliggande fråga som utredningen har tagit upp är dagens regel
som särbehandlar FT-målen, alltså tvistemål som gäller högst ett halvt
basbelopp, på så sätt att avtal om att inte överklaga domen i sådana mål
inte är giltiga om de träffas före tvistens uppkomst. Utredningen har
föreslagit att detta undantag för FT-målen slopas. Det huvudsakliga
skälet till att FT-målen undantogs när regeln infördes år 1989 var
omsorgen om prejudikatbildningen. Eftersom dessa mål redan då
omfattades av krav på prövningstillstånd i hovrätten var utgallringen av
de mål som kunde komma under Högsta domstolens prövning redan
effektiv och det ansågs att man borde vara rädd om de fa prejudikatvärda
mål det kunde vara fråga om. Emellertid noterades i det lagstiftnings-
ärendet (prop. 1988/89:78, s. 43) även att vissa under remissbehand-
lingen framförda önskemål om konsumentskydd skulle tillgodoses när
man valde lösningen att undanta FT-målen. I det nu aktuella ärendet har
utredningen anfört att man inte skall överdriva risken för att
prejudikatbildningen försvåras om FT-målen behandlas lika som övriga
dispositiva tvistemål. Vidare menar utredningen att det snarast skulle
vara en fördel för den svagare parten att före tvistens uppkomst kunna
ingå avtal om att inte överklaga domen.
Endast en remissinstans har uttalat sig särskilt om utredningens
förslag. Det är Konsumentverket, som tillbakavisar utredningens argu-
ment och avstyrker förslaget. Verket befarar att ett genomförande av
utredningens förslag skulle hämma prejudikatbildningen. Vidare anser
verket att den föreslagna ordningen skulle bli till nackdel för
konsumenter och andra typiskt sett svaga parter och att det finns skäl att
skydda dessa grupper från att avtala bort överklagandemöjligheten på
förhand. Regeringen finner inte skäl att nu göra någon annan bedömning
än i 1989 års lagsiftningsärende. Vi förordar därför att nuvarande ordning
behålls och för inte utredningens förslag vidare.
Prop. 1998/99:37
37
Prop. 1998/99:37
Regeringens bedömning: Den ovillkorliga rätten för en klagande som är
häktad att tillgodoräkna sig tiden mellan tingsrättens och hovrättens
domar som tid för verkställighet av fängelsestraff behålls utan inskränk-
ningar. Samma sak gäller i ledet mellan hovrätten och Högsta domstolen.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Några remissinstanser har förklarat sig dela
utredningens bedömning. Tre av hovrätterna förordar att frågan om en
övergång till fakultativ avräkning av häktningstid övervägs på nytt.
Skälen för regeringens bedömning: Brottsbalkens regler för avräk-
ning av häktningstid innebär bl.a. att en häktad person som överklagar en
fangelsedom har en ovillkorlig rätt att tillgodoräkna sig den tid som
förflyter fram till den högre rättens dom som verkställighet av fängelse-
straffet. Så har reglerna varit utformade sedan den 1 april 1973. I olika
sammanhang och nu även i Hovrättsprocessutredningen har man över-
vägt att återinföra ett system i stil med det som gällde tidigare, nämligen
någon form av fakultativ avräkning. Syftet med en sådan ändring skulle
vara att minska måltillströmningen till överrättema, och särskilt då till
hovrätterna. Utredningen har stannat för att inte föreslå någon förändring.
Några remissinstanser har förklarat sig dela utredningens bedömning. Tre
av hovrätterna förordar att frågan om en övergång till fakultativ
avräkning övervägs på nytt för att bedöma om man kan gå denna väg för
att avhålla från ”okynnesöverklaganden”.
Enligt utredningen finns det en påtaglig risk för att en tilltalad, på
grund av att han eller hon befarar att det totala frihetsberövandet kommer
att förlängas, avstår från att överklaga ett avgörande som borde ändras av
hovrätten; under sådana förhållanden skulle hovrätten inte kunna fungera
som den garant för riktiga avgöranden som den är avsedd att göra.
Utredningen anser inte att ett system med fakultativ avräkning skulle
kunna bli särskilt träffsäkert, utan att det skulle träffa både grundlösa
överklaganden och sådana som har visst fog för sig men som ändå inte
far framgång. Det är också enligt utredningen mindre tilltalande att en
sådan tänkt förändring, utan att det finns sakliga skäl för det, skulle rikta
in sig bara mot den minoritet av tilltalade som är häktade och inte också
mot dem som är på fri fot.
Regeringen delar utredningens betänkligheter mot ändring av principen
om obligatorisk avräkning av häktningstid vid överklagande. Vi lägger
därför inte fram något förslag i den riktningen.
38
Prop. 1998/99:37
Regeringens bedömning: Begränsningar av förmånerna enligt rätts-
hjälpslagen och enligt reglerna om offentlig försvarare i brottmål i syfte
att stoppa grundlösa överklaganden införs inte. Inte heller införs det
system med överklagandeavgifter som utredningen föreslagit. Utred-
ningens förslag om nedsättning av forlikningslikvid bereds vidare.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit ett system med
överklagandeavgifter som skall betalas av dem som överklagar till
hovrätten eller Högsta domstolen i tvistemål eller domstolsärenden.
Vidare har utredningen föreslagit en särskild lag om nedsättning hos
länsstyrelsen av forlikningslikvid och särskilda regler för fördelning av
rättegångskostnaderna när ett förlikningserbjudande avvisas.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens när det
gäller att förmånerna enligt bl.a. rättshjälpslagen inte skall begränsas.
Remissinstanserna: De flesta instämmer i att begränsningar i
förmånerna enligt bl.a. rättshjälpslagen bör undvikas. Ingen remiss-
instans har uttalat sig helt positivt om förslaget om överklagandeavgifter;
åtskilliga är negativa eller tveksamma. När det gäller förslaget om
nedsättning av forlikningslikvid är remissutfallet blandat.
Skälen för regeringens bedömning: I sina resonemang om vilka
åtgärder som kan övervägas för att begränsa måltillströmningen till
överrättema, främst hovrätterna, har utredningen diskuterat om det är
möjligt och lämpligt att på något sätt begränsa de förmåner som finns
enligt rättshjälpslagen och enligt reglerna om offentlig försvarare i
brottmål. Utredningen har dock tagit avstånd från denna tanke.
Regeringen vill, i likhet med en majoritet av remissinstanserna, inte
heller slå in på denna väg. Sådana åtgärder skulle inte vara något
effektivt sätt att stoppa just vad man ibland kallar ”okynnesöver-
klaganden”, utan skulle även inverka på benägenheten att överklaga
avgöranden som faktiskt borde ändras. De skulle också komma att rikta
sig främst mot personer med dålig ekonomi. Inga forslag i den vägen
läggs alltså fram.
Utredningen har lagt fram ett förslag om överklagandeavgifter som
skall tas ut av dem som överklagar till hovrätten och till Högsta
domstolen i tvistemål och domstolsärenden. Avgiften skall enligt
förslaget motsvara den ansökningsavgift som tas ut i tingsrätten enligt
gällande avgiftslista. Som exempel kan nämnas att avgiften i vanliga
tvistemål för närvarande är 450 kr. Avgiften skall vara en förutsättning
för att målet skall tas upp i den högre rätten. I mål där det finns ett
flerpartsförhållande skall avgiften vara en ersättningsgill rättegångs-
kostnad. I andra mål skall staten, dvs. domstolen betala tillbaka avgiften
till en klagande som far någon framgång med sin talan. Avgiften skall
också omfattas av beviljad rättshjälp.
Ingen remissinstans har uttalat sig helt positivt om förslaget. Tio är
negativa, åtta är tveksamma. Man hänvisar till att systemet blir
ineffektivt som medel att avhålla från grundlösa överklaganden, att det
blir administrativt krångligt på flera sätt och att det innebär en
39
förlustaffär för staten särskilt om avgiften skall kunna omfattas av
rättshjälpen. Vidare varnas för att gränsdragningsproblem och andra
tillämpningssvårigheter uppkommer.
Enligt regeringens bedömning finns det en hel del fog för
remisskritiken. Fram till 1971 hade Sverige ett system med s.k. vade-
penning, som den som ville överklaga hovrättens avgörande var tvungen
att nedsätta. Det systemet gav upphov till omfattande tillämpnings-
svårigheter och det rådde total enighet i frågan om dess avskaffande år
1971. Även om utredningen gjort en del för att nu åstadkomma ett bättre
system är förslaget, såsom remissinstanserna också påpekat, behäftat
med flera av de svagheter som vidlådde systemet med vadepenning.
Regeringen bedömer att utredningens förslag inte bör genomföras.
Slutligen har utredningen lagt ett förslag till en särskild lag om
nedsättning hos länsstyrelsen av forlikningslikvid och särskilda regler för
fördelning av rättegångskostnaderna när ett förlikningserbjudande
avvisas. Syftet är att seriösa förlikningsbud skall ha bättre chanser att bli
antagna, därför att käranden riskerar att inte få betalt för sina
rättegångskostnader i fortsättningen om han inte vinner mer än vad som
erbjöds förlikningsvis. Systemet har i viss utsträckning en förebild i
engelsk rätt.
Remissutfallet är blandat. Många tycker att förslaget är intressant.
Samtidigt har remissomgången tydligt visat att den föreslagna ordningen
är komplicerad att tillämpa och svår att överblicka, både för parter -
särskilt om de inte har ombud - och för domstolarna. Man kan särskilt
peka på en osäkerhet om hur reglerna skall tillämpas i högre rätt, hur de
skall tillämpas om någon part har rättshjälp, hur reglerna slår om partema
är ömsom kärande och svarande samt vilka möjligheter som bör finnas
att fastställa jämkad ersättning till en vinnande part inom det föreslagna
systemet. Detta föranleder till slutsatsen att förslaget bör bli föremål för
ytterligare beredning inom regeringskansliet, i ljuset bl.a. av de nu
lämnade remissynpunkterna. Regeringen siktar alltså på att i ett senare
sammanhang återkomma med ett nytt förslag med huvudsakligen samma
inriktning som utredningens.
Prop. 1998/99:37
Förslagen syftar till en effektivare handläggning i flera avseenden i
allmänna domstolar, särskilt hovrätterna, och kommer därför att innebära
vissa arbetsbesparingar både för domstolsväsendet och för parter i mål
och ärenden. Förslagen kan beräknas leda till marginella kostnads-
besparingar.
40
Prop. 1998/99:37
Lagändringarna bör träda i kraft snarast, och lämpligen den 1 april 1999.
Övergångsbestämmelser behövs för de fall då kallelse har utfärdats
enligt äldre bestämmelser men förhandlingen hålls efter ikraftträdandet. I
dessa fall skall de äldre bestämmelserna om påföljd vid utevaro från
förhandling m.m. tillämpas.
2 kap. 4 §
I jjärde stycket har införts en ny regel om domförhet i hovrätten.
Lagtexten har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Den tar sikte
på den situationen att en klagande uteblir från ett sammanträde för
muntlig förberedelse enligt 50 kap. 10 § eller 51 kap. 10 §. Då skall över-
klagandet förfalla och målet skrivas av, se avsnitt 4.6. Hovrätten består
vid ett sådant förberedelsesammanträde som regel av en lagfaren domare.
Denne ges genom den nya regeln behörighet att skriva av målet.
Ändringen kommer att föranleda en motsvarande ändring i förordningen
(1996:379) med hovrättsinstruktion.
3 kap. 6 §
1 sista stycket punkt 1 har införts en ny regel om domförhet i Högsta
domstolen. Ändringen motsvarar den som gjorts för hovrättens del i
2 kap. 4 §, se kommentaren till den paragrafen, men får också ett något
vidare tillämpningsområde genom att ingen inskränkning gjorts till
sammanträde enligt 50 kap. 10 § eller 51 kap. 10 §. Lagrådet har sålunda
påpekat att paragrafen kommer att bli tillämplig också när ett
överklagande har förfallit på grund av den i detta ärende föreslagna
bestämmelsen i 32 kap. 7 §, nämligen när en förhandling har ställts in i
förväg och en klagande som åberopat laga förfall inte i efterhand kan
göra detta sannolikt. Såsom Lagrådet funnit finns det, med hänsyn till
den vidsträckta enmanskompetens som råder i Högsta domstolen, inget
att erinra mot att ett justitieråd får skriva av ett mål också sedan ett
överklagande har förfallit med tillämpning av 32 kap. 7 §.
6 kap. 6 §
Paragrafen gäller vad som skall tas in i protokoll. I enlighet med vad som
sagts i avsnitt 4.3 skall i fortsättningen även den tilltalades berättelse i
brottmål protokolleras. Ändringen görs genom att det tidigare andra
stycket i paragrafen upphävs. I sista stycket görs språkliga justeringar.
41
9 kap. 9 §
Paragrafen upphävs och ersätts av 32 kap. 7 §, se kommentaren till den
paragrafen.
17 kap. 15 §
Paragrafen innehåller regler om rättelse och komplettering av dom och
beslut i tvistemål.
Andra stycket har i enlighet med vad som anförs i avsnitt 5.1 ändrats så
att den tid inom vilken komplettering kan ske utsträckts till sex månader
från det att avgörandet vann laga kraft. För att rätten inte skall ha
möjlighet att på eget initiativ komplettera ett avgörande, som båda parter
har accepterat och inrättat sig efter, vid en tidpunkt då det kanske saknas
en realistisk möjlighet att överklaga detta i dess helhet, förutsätter en
komplettering senare än fjorton dagar efter det att avgörandet
meddelades initiativ av en part. Det kan finnas fall då motparten finner
skäl att motsätta sig en komplettering. Motparten har därför, om en
komplettering blir aktuell senare än fjorton dagar efter det att avgörandet
meddelades, getts möjlighet att hindra denna. Om motparten utnyttjar
denna möjlighet är den första parten hänvisad till överklagande, om tiden
inte har gått ut för detta, och i annat fall till klagan över domvilla.
Ändringarna i andra stycket har föranlett ett förtydligande i tredje
stycket, i enlighet med Lagrådets förslag.
30 kap. 13 §
Paragrafen innehåller regler om rättelse och komplettering av dom och
beslut i brottmål. Ändringarna i andra och tredje styckena överens-
stämmer helt med dem i 17 kap. 15 §.
32 kap. 7 §
Paragrafen, som är ny, reglerar domstols möjlighet att besluta om påföljd
i de fall ett sammanträde ställs in i förväg.
Den nu föreslagna regeln innebär, som framgår av avsnitt 4.6, att det
klargörs att möjligheten att i efterhand döma ut påföljd när ett
sammanträde ställts in i förväg inte bara gäller vite (jfr 9 kap. 9 § RB),
utan även hämtning, tredskodom, förklaring att överklagandet förfallit
och avskrivning av mål därför att käromålet har förfallit. Prövningen
skall ske sedan den uteblivne getts tillfälle att komma in med utredning
rörande det anmälda förhindret. Självfallet blir det inte aktuellt att begära
in någon ytterligare utredning om det redan vid anmälan om förfall är
sannolikt att vederbörande har laga förfall, se 32 kap. 6 § RB.
Av andra meningen framgår att det krävs ett yrkande om tredskodom
för att en sådan skall kunna meddelas med stöd av denna paragraf.
Eftersom paragrafen har fatt generell räckvidd har det föreslagits att
9 kap. 9 § upphävs.
Prop. 1998/99:37
49 kap. 8§
I ett nytt andra stycke sägs att ett beslut enligt 56 kap. 13 § inte får
överklagas, se avsnitt 5.2. Regeln gäller både för det fall tingsrätten
42
beslutar att hänskjuta frågan och för det fall tingsrätten beslutar att inte Prop. 1998/99:37
göra detta.
50 kap. 10 §
Paragrafen innehåller regler om förberedelsen i hovrätten. Skälen för
förslaget finns i avsnitt 4.6.
I tredje stycket andra meningen har föreskrivits att vissa angivna regler
för huvudförhandlingen också skall tillämpas på ett sammanträde för
muntligt förberedelse. Dessa regler gäller kallelse, utevaro och åter-
upptagande av mål. Reglerna innebär bl.a. att överklagandet förfaller om
klaganden helt uteblir från ett sammanträde för muntlig förberedelse.
50 kap. 12 a §
Paragrafen, som är ny, innehåller en regel om att hovrätten mot slutet av
förberedelsen i vissa fall bör göra en skriftlig sammanfattning av parter-
nas ståndpunkter. Paragrafen har, som framgår i avsnitt 4.1.1, till syfte att
skapa förutsättningar för att renodla hovrättsprocessen i tvistemål till det
som är tvistigt och därmed göra handläggningen effektivare. Regeln är
utformad efter förebild av vad som enligt 42 kap. 16 § RB gäller i tings-
rätten.
Förutsättningen för att en sammanfattning skall göras är att det är till
fördel för handläggningen. Sammanfattningen görs utifrån hovrättens
uppfattning om vad som förekommit. Den blir därigenom ett kontroll-
instrument för parterna, vilket är av värde framför allt i mer kompli-
cerade mål. Eventuella missförstånd kan redas ut före huvud-
förhandlingen. Sammanfattningen kan också bidra till att klargöra
parternas rättsliga grunder och renodla tvistiga sakfrågor. På detta sätt
bidrar sammanfattningen till koncentrationen under huvudförhandlingen.
Den kan också medverka till att förkorta huvudförhandlingstidema
genom att sakframställningama och eventuella förhör kan göras kortare.
Med hänsyn till den utformning som 55 kap. 15 § första stycket 1 har
kommer, såsom Lagrådet påpekat, den nya paragrafen inte att gälla för
Högsta domstolens del. Lagrådet har inte haft någon erinran mot detta.
50 kap. 13 §
Paragrafen reglerar hovrättens möjligheter att avgöra tvistemål utan
huvudförhandling. Skälen för förslaget har redovisats i avsnitt 4.4.
I paragrafens första stycke, som ändrats redaktionellt och i sak, anges
att hovrätten far avgöra ett mål på handlingarna, om ändringsyrkandet
har medgetts eller om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat.
Med anledning av Sveriges konventionsåtaganden har regeln i den
tidigare fjärde punkten upphävts. Därför har också nuvarande andra
stycket upphävts såsom överflödigt.
I det nya andra stycket upptas dels den sedan tidigare gällande
möjligheten att avgöra målet utan huvudförhandling om båda parter
begär att målet skall avgöras på det sättet, dels en utvidgad möjlighet att
avgöra mål utan huvudförhandling. Sistnämnda möjlighet, vilken
upptagits som andra punkten i andra stycket, innebär att hovrätten far
avgöra målet på handlingarna om parterna, sedan fråga väckts om
43
avgörande utan huvudförhandling, inte haft någon invändning mot detta.
I syfte att klarare markera att avgörande utan huvudförhandling i fall som
avses i andra stycket bara far ske om framstår som lämpligt har det
föreskrivits att saken skall kunna utredas tillfredsställande. Någon
ändring i sak är inte avsedd.
I fråga om Högsta domstolens möjligheter att avgöra mål utan huvud-
förhandling finns särskilda bestämmelser i 55 kap. 11 § första stycket.
Enligt lagrummets andra stycke skall, beträffande avgörande i övrigt i
Högsta domstolen av mål utan huvudförhandling, i tvistemål tillämpas
50 kap. 13 §. På detta sätt får ändringarna i 50 kap. 13 § betydelse även
för Högsta domstolen.
50 kap. 16 §
Paragrafen gäller kallelse till huvudförhandling i tvistemål. Andra stycket
har ändrats så att regleringen nu är densamma som gäller för brottmål
enligt 51 kap. 16 §. Den sakliga ändringen är att en klagande, som skall
infinna sig personligen, i kallelsen skall erinras om att överklagandet kan
komma att förfalla om han inte kommer personligen. Ändringen har
kommenterats i avsnitt 4.6.
50 kap. 21 §
I paragrafen ges regler för de fall då part antingen uteblir helt från
sammanträde för huvudförhandling eller endast inställer sig genom
ombud.
I första stycket har i enlighet med vad som anförs i avsnitt 4.6 en ny
regel införts enligt vilken ett överklagande kan förfalla när klaganden
inställt sig endast genom ombud trots att han blivit kallad att infinna sig
personligen. Samma regel gäller redan för enskild klagande i brottmål.
Andra och tredje styckena har ändrats efter förebild av 51 kap. 21 §.
Till följd av dessa ändringar har det tidigare tredje sycket utgått.
50 kap. 22 §
Paragrafen innehåller regler om återupptagande av mål. Första och andra
styckena har justerats till följd av ändringen i 50 kap. 21 §. Paragrafen
har nu samma innehåll som 51 kap. 22 §.
51 kap. 8 §
Paragrafen behandlar i vilken utsträckning hovrätten är skyldig att
förelägga motparten att avge svarsskrivelse i brottmål.
Från den i första stycket angivna regeln att överklagandet skall delges
med motparten har i samma stycke, i enlighet med vad som anförs i
avsnitt 4.8, intagits ett undantag i mål om allmänt åtal från kravet på
delgivning som gör det möjligt för hovrätten att till åklagaren översända
överklagandet exempelvis i lösbrev.
Prop. 1998/99:37
51 kap. 10 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om förberedelsen i hovrätt.
Ändringen i tredje stycket överensstämmer helt med den i 50 kap. 10 §.
44
51 kap. 13 §
Paragrafen reglerar hovrättens möjligheter att avgöra brottmål utan
huvudförhandling. Skälen för förslaget har redovisats i avsnitt 4.4. De
ändringar som har gjorts överensstämmer i princip med dem som gjorts i
50 kap. 13 §.
Paragrafens första stycke anger nu att hovrätten får avgöra ett mål på
handlingarna, om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat.
Ändringarna i andra stycket motsvarar i princip dem som gjorts i 50 kap.
13 § andra stycket. I tredje stycket anges att hovrätten, även i fall som
avses i andra stycket 1-3, skall hålla huvudförhandling om en part begär
det och det inte är uppenbart obehövligt.
I fråga om Högsta domstolens möjligheter att avgöra mål utan huvud-
förhandling finns särskilda bestämmelser i 55 kap. 11 § första stycket.
Enligt lagrummets andra stycke skall, beträffande avgörande i övrigt i
Högsta domstolen av mål utan huvudförhandling, i brottmål tillämpas
51 kap. 13 §. På detta sätt far ändringarna i 51 kap. 13 § betydelse även
för Högsta domstolen.
52 kap. 7 §
Ändringen i första stycket överensstämmer i sak med den i 51 kap. 8 §.
Skillnaden i formulering beror på att förevarande paragraf kan gälla
andra fall än allmänt åtal.
55 kap. 8 §
Ändringen överensstämmer helt med den i 51 kap. 8 §.
56 kap. 7 §
Ändringen överensstämmer helt med den i 52 kap. 7 §.
56 kap. 13 §
Bestämmelsen, som gäller hänskjutande av prejudikatfråga, har
behandlats i avsnitt 5.2.
Kravet på att partema skall ha träffat avtal om att inte överklaga
tingsrättens dom har tagits bort. Den tidigare hänvisningen till 49 kap.
2 § RB innebar en begränsning till dispositiva tvister. När hänvisningen
nu tas bort kommer den begränsningen i stället till uttryck i paragrafens
nya lydelse. Att tingsrättens beslut enligt paragrafen inte lar överklagas
föreskrivs i det nya andra stycket i 49 kap. 8 §.
58 kap. 6 §
Ändringen i första stycket överensstämmer i sak med den i 52 kap. 7 §.
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 1999.
Övergångsbestämmelser har getts för de fall då kallelse har utfärdats
enligt äldre bestämmelser men förhandlingen hålls efter ikraftträdandet. I
dessa fall skall de äldre bestämmelserna om påföljd vid utevaro från
förhandling m.m. i 50 kap. 10 och 21 §§ och 51 kap. 10 § tillämpas.
Prop. 1998/99:37
45
Prop. 1998/99:37
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 9 kap. 9 § och 51 kap. 23 a § skall upphöra att gälla,
dels att 2 kap. 4 §, 5 kap. 9 §, 6 kap. 6 och 9 §§, 17 kap. 15 §, 18 kap.
4, 5, 8 a och 14 §§, 30 kap. 13 §, 35 kap. 13 §, 49 kap. 2 och 8 §§,
50 kap. 7, 13 och 21-23 §§, 51 kap. 8, 10, 13, 17 och 23 §§, 52 kap. 6 §,
54 kap. 2 §, 55 kap. 6, 8 och 14 §§, 56 kap. 6 och 13 §§ samt 58 kap. 6 §
skall ha följande lydelse,
dels att det i balken skall införas nya bestämmelser, 12 kap. 25 §,
18 kap. 3 b §, 32 kap. 7 §, 49 kap. 11 a § samt 50 kap. 12 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Hovrätten är domför med tre
lagfarna domare. I mål som
överklagats från tingsrätt skall
dock minst fyra lagfarna domare
delta när hovrätten avgör målet,
om tingsrätten bestått av tre
lagfarna domare. Flera än fem
lagfarna domare far inte delta i
hovrätten.
§
Hovrätten är domför med tre
lagfarna domare. Fler än fem
lagfarna domare far inte delta i
hovrätten.
I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att
hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera
än fyra lagfarna domare och tre nämndemän far inte delta. Förekommer
ej anledning att döma till svårare straff än böter och är det i målet inte
fråga om företagsbot, är hovrätten dock domför även med den
sammansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller vid
handläggning som ej sker vid huvudförhandling.
Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå
av tre lagfarna domare.
Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten
domför med en lagfaren domare.
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en
lagfaren domare i hovrätten eller, om de inte är av sådant slag att de bör
förbehållas lagfarna domare, av en annan tjänsteman i hovrätten som har
tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare bestämmelser om detta
meddelas av regeringen.
46
Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra tjänstemän än Prop. 1998/99:37
domare när de utför åtgärder enligt femte stycket. Bilaga 1
Det ankommer på rättens
ordförande att upprätthålla ord-
ningen vid rättens sammanträden
och att meddela de föreskrifter
som behövs. Han far utvisa den
som stör förhandlingen eller på
annat sätt uppträder otillbörligt.
Han får också begränsa antalet
åhörare i rättssalen för att undvika
9§
Det ankommer på rättens
ordförande att upprätthålla ord-
ningen vid rättens sammanträden
och att meddela de föreskrifter
som behövs. Han far utvisa den
som stör förhandlingen eller på
annat sätt uppträder otillbörligt.
Han får också begränsa antalet
åhörare i rättssalen för att undvika
trängsel. Rätten far förbjuda att
annan tar upp förhör på fonetisk
väg, om det kan antas att
upptagningen så besvärar den som
hörs att det blir till men for
utredningen. Fotografi får inte tas
i rättssalen.
trängsel. Rätten far förbjuda att
annan tar upp förhör på fonetisk
väg, om det kan antas att
upptagningen så besvärar den som
hörs att det blir till men för
utredningen. Fotografering eller
annan bildupptagning får inte ske
i rättssalen i annat fall än som
avses i 6 kap. 9 § första stycket.
Om någon som har utvisats tränger sig in i rättssalen eller om någon i
övrigt inte lyder en tillsägelse som har meddelats för att upprätthålla
ordningen får rätten förordna att han omedelbart skall tas i häkte och
kvarhållas där så länge sammanträdet varar, dock inte längre än tre dagar.
Om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar finns särskilda
föreskrifter.
I protokollet skall berättelser
som lämnas under förhör i bevis-
syfte antecknas i den omfattning
berättelserna kan antas vara av
betydelse i målet. Detsamma gäller
vad rätten iakttar vid syn på stället.
Första stycket gäller inte
berättelser av tilltalade i brottmål.
Vid huvudförhandling i hovrätt
behöver berättelser eller iakttagel-
ser enligt första stycket antecknas
endast om anteckningen kan antas
bli av betydelse vid fullföljd till
högsta domstolen. Vid huvud-
förhandling i högsta domstolen
behöver sådana anteckningar inte
göras.
6§
I protokollet skall berättelser
som lämnas under förhör i bevis-
syfte antecknas i den omfattning
berättelserna kan antas vara av
betydelse i målet. Detsamma gäller
vad rätten iakttar vid syn på stället.
Vid huvudförhandling i hovrätt
behöver berättelser eller iakttagel-
ser enligt första stycket antecknas
endast om anteckningen kan antas
bli av betydelse vid överklagande
till Högsta domstolen. Vid
huvudförhandling i Högsta dom-
stolen behöver sådana anteck-
ningar inte göras.
47
Prop. 1998/99:37
Bilaga 1
De berättelser som lämnas under
förhör i bevissyfte far i stället för
att antecknas i protokollet tas upp
genom stenografi eller på fonetisk
väg. Detsamma gäller sådan sam-
manfattning av berättelse som
omfattar det som kan antas vara av
betydelse i målet.
9§
De berättelser som lämnas under
förhör i bevissyfte far i stället for
att antecknas i protokollet tas upp
genom stenografi, på fonetisk väg
eller, om den som hörs samtycker
till det, på videogram. Detsamma
gäller sådan sammanfattning av
berättelse som omfattar det som
kan antas vara av betydelse i
målet.
Bestämmelsen i 8 § andra stycket i detta kapitel gäller i tillämpliga
delar berättelse, som tagits upp genom stenografi, och sådan samman-
fattning av berättelse, som upptagits på fonetisk väg. Stenograf utses av
rätten. Ej må den anlitas som stenograf, vilken till saken eller till
någondera parten står i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet
därigenom kan anses förringad. Vad i 5 kap. 7 § är stadgat om tolk äger
motsvarande tillämpning beträffande stenograf, som utsetts av rätten.
Sådan stenograf har rätt till skälig ersättning for arbete, tidsspillan och
utlägg som uppdraget krävt. Ersättningen betalas av allmänna medel.
Bestämmelser om återgivande i vanlig skrift av vad som upptagits
enligt denna paragraf meddelas av regeringen.
25 §
I mål i hovrätten där saken är
sådan att förlikning därom är
tillåten får hovrätten förelägga
klaganden att ställa ombud för sig,
om det är nödvändigt med hänsyn
till hur klaganden tidigare under
målets handläggning utfört sin
talan. Om det behövs får hovrätten
förelägga denne att som ombud
anlita advokat eller biträdande
jurist på advokatbyrå. Följer
klaganden inte ett sådant före-
läggande får överklagandet av-
visas.
Första stycket gäller inte i mål
som avses i 1 kap. 3 d § första
stycket.
48
17 kap.
15 §
Om rätten finner att en dom eller ett beslut innehåller någon uppenbar
oriktighet till följd av rättens eller någon annans skrivfel, räknefel eller
liknande förbiseende, får rätten besluta om rättelse.
Har rätten av förbiseende Har rätten av förbiseende
underlåtit att fatta ett beslut som
underlåtit att fatta ett beslut som
skulle ha meddelats
samband skulle ha meddelats i samband
med en dom eller ett slutligt
beslut, får rätten komplettera sitt
avgörande inom två veckor från
det att avgörandet meddelades.
med en dom eller ett slutligt
beslut, får rätten komplettera sitt
avgörande inom sex månader från
det att avgörandet vann laga kraft.
En komplettering senare än två
veckor efter det att avgörandet
meddelats får dock ske endast om
part begär det och motparten inte
motsätter sig en komplettering.
Innan beslut om rättelse eller komplettering fattas, skall partema ha fått
tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart obehövligt. Beslutet skall
om möjligt antecknas på varje exemplar av det avgörande som rättats.
Prop. 1998/99:37
Bilaga 1
18 kap.
W
Har en vinnande kärande
avvisat ett förlikningserbjudande
som avgivits enligt lagen
(1996:000) om nedsättning av
forlikningslikvid och vinner han
inte mer än vad som motsvarar det
nedsatta beloppet, skall han
ersätta svaranden dennes rätte-
gångskostnad från den dag
förlikningserbjudandet avgavs.
Den tappande svaranden skall
ersätta den vinnande käranden
hans rättegångskostnad till och
med den dag förliknings-
erbjudandet avgavs.
Vinner käranden i fall som avses
i första stycket mer än vad som
motsvarar det nedsatta beloppet
skall svaranden ersätta käranden
hans rättegångskostnad.
4§
Äro i samma mål flera yrkanden och vinna partema ömsom, skall
vardera parten bära sin kostnad eller jämkad ersättning tilläggas endera
eller ock, såvitt kostnaderna för olika delar av målet kunna särskiljas,
ersättningsskyldigheten därefter bestämmas. Är vad parten tappat av
3 Riksdagen 1998/99. 1 samt. Nr 37
allenast ringa betydelse, må han dock erhålla full ersättning för sin
kostnad.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om parts yrkande
bifalles allenast till en del.
Första och andra styckena
gäller inte om förliknings-
erbjudande avgivits enligt lagen
(1996:000) om nedsättning av
forlikningslikvid.
5§
Avvisas parts talan, anses parten som tappande.
Avskrives mål på grund av att part återkallat sin talan eller uteblivit,
skall han ersätta motparten hans rättegångskostnad, om ej särskilda
omständigheter föranleda, att ersättningsskyldigheten bestämmes
annorledes.
Har en kärande godtagit ett
förlikningserbjudande som av-
givits enligt lagen (1996:000) om
nedsättning av forlikningslikvid
skall svaranden ersätta käranden
hans rättegångskostnad.
Förlikas parterna, skall vardera Förlikas partema i annat fall än
parten bära sin kostnad, om ej som avses i tredje stycket skall
annat avtalats. vardera parten bära sin kostnad,
om ej annat avtalats.
8a§
I mål där 1 kap. 3 d § första stycket tillämpas gäller följande i stället
för bestämmelserna i 8 §.
Ersättning för rättegångskostnad får inte avse annat än kostnad för
1. rådgivning enligt rättshjälpslagen (1972:429) vid ett tillfälle för
vaije instans,
2. ansökningsavgift, 2. ansökningsavgift och
överklagandeavgift,
3. resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med
sammanträde eller, om personlig inställelse ej föreskrivits, resa och
uppehälle för ombud,
4. vittnesbevisning,
5. översättning av handling.
Ersättning utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för
tillvaratagande av partens rätt.
Ersättning som anges i andra stycket 3 utgår enligt bestämmelser som
regeringen meddelar.
Med kostnad som sägs i andra stycket 1 jämställs kostnad för annan
rådgivning som lämnas av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå,
i den mån den ej överstiger högsta avgift för rådgivning enligt
rättshjälpslagen.
Prop. 1998/99:37
Bilaga 1
50
Har målet till en början handlagts i annan ordning än som gäller for
mål som avses i denna paragraf, utgår ersättning for kostnad som avser
den tidigare handläggningen enligt de kostnadsregler som gäller för
denna.
Har ett mål om betalningsföreläggande eller handräckning överlämnats
till tingsrätt får, om målet därefter avgörs genom tredskodom mot
svaranden, ersättning även avse skälig kostnad för en rättegångsskrift
eller för inställelse vid ett sammanträde inför rätten. Sådan ytterligare
ersättning utgår, om inte särskilda skäl föranleder annan bedömning,
enligt bestämmelser som regeringen meddelar.
Prop. 1998/99:37
Bilaga 1
En part, som vill ha ersättning
för rättegångskostnad, skall fram-
ställa sitt yrkande innan hand-
läggningen avslutas. Han skall
därvid uppge vari kostnaden
består. Om han inte har framställt
sitt yrkande inom den angivna
tiden, får han inte därefter fora
talan om kostnad som har
uppkommit vid samma rätt. En
part får dock, även om han inte
har framställt något yrkande,
erhålla ränta som avses i 8 §
andra stycket samt ersättning for
ett exemplar av rättens dom eller
slutliga beslut.
Rätten skall självmant pröva
frågor om tillämpningen av be-
stämmelserna i 1-10 samt 12 och
13 §§, om inte sådan prövning är
obehövlig på grund av särskilda
omständigheter. Beslut i sådan
kostnadsfråga som avses i detta
kapitel meddelas när rätten avgör
målet. Ingår i ersättning för
rättegångskostnad arvode till
14 §
En part, som vill ha ersättning
för rättegångskostnad, skall fram-
ställa sitt yrkande innan hand-
läggningen avslutas. Han skall
därvid uppge vari kostnaderna
består. Om ett förliknings-
erbjudande avgivits enligt lagen
(1996:000) om nedsättning av
forlikningslikvid får dock rätten på
yrkande av part medge att han
framställer sitt yrkande om
ersättning för rättegångskostnad
forst efter det att dom meddelats.
Han måste dock framställa
yrkandet senast dagen efter rättens
avgörande.
Om part inte har framställt sitt
yrkande inom den i första stycket
angivna tiden, får han inte där-
efter föra talan om kostnad som
har uppkommit vid samma rätt.
En part får även om han inte
framställt något yrkande, erhålla
ränta som avses i 8 § andra
stycket samt ersättning för ett
exemplar av rättens dom eller
slutliga beslut.
Rätten skall självmant pröva
frågor om tillämpningen av be-
stämmelserna i 1-10 samt 12 och
13 §§, om inte sådan prövning är
obehövlig på grund av särskilda
omständigheter. Beslut i sådan
kostnadsfråga som avses i detta
kapitel meddelas när rätten avgör
målet eller i fall som avses i första
stycket tredje meningen senast en
ombud eller biträde, skall arvodets vecka efter det att dom meddelats.
belopp anges. Ingår i ersättning för rättegångs-
kostnad arvode till ombud eller
biträde, skall arvodets belopp
anges.
Prop. 1998/99:37
Bilaga 1
13 §
Om rätten finner att en dom eller ett beslut innehåller någon uppenbar
oriktighet till följd av rättens eller någon annans skrivfel, räknefel eller
liknande förbiseende, far rätten besluta om rättelse.
Har rätten av förbiseende under-
låtit att fatta ett beslut som skulle
ha meddelats i samband med en
dom eller ett slutligt beslut, far
rätten komplettera sitt avgörande
inom två veckor från det att
Har rätten av förbiseende under-
låtit att fatta ett beslut som skulle
ha meddelats i samband med en
dom eller ett slutligt beslut, far
rätten komplettera sitt avgörande
inom sex månader från det att
avgörandet meddelades. avgörandet vann laga kraft. En
komplettering senare än två
veckor efter det att avgörandet
meddelats får dock ske endast om
part begär det och motparten inte
motsätter sig en komplettering.
Har den dömde lämnat oriktiga uppgifter om sitt namn eller
personnummer utan att detta avslöjats under rättegången, får rätten på
åklagarens begäran besluta om rättelse av sitt avgörande.
Innan beslut om rättelse eller komplettering fattas, skall partema ha fått
tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart obehövligt. Beslutet skall
om möjligt antecknas på vaije exemplar av det avgörande som rättats.
7§
Om ett sammanträde ställs in i
förväg därför att någon som
kallats till sammanträdet anmält
förhinder, kan rätten ändå besluta
rörande påföljd som upptagits i
föreläggandet om inställelse, om
han inte i efterhand kommer in
med utredning som gör det
sannolikt att han hade laga förfall.
För att tredskodom skall meddelas
krävs att ett yrkande därom
framställs.
52
13 §
Vid huvudförhandlingen skall de bevis som upptagits utom
huvudförhandlingen tas upp på nytt, om rätten finner detta vara av
betydelse i målet och det inte föreligger hinder mot att ta upp beviset.
Prop. 1998/99:37
Bilaga 1
Har tingsrätten i ett mål som
fullföljts till hovrätten tagit upp
muntlig bevisning eller hållit syn
på stället, behöver beviset tas upp
på nytt endast om hovrätten finner
detta vara av betydelse för utred-
ningen. I högsta domstolen får de
bevis som tagits upp av lägre rätt
tas upp på nytt endast om det
föreligger synnerliga skäl.
Om ett bevis inte tas upp på
nytt, skall det förebringas genom
protokoll eller på annat lämpligt
sätt.
Har tingsrätten i ett mål som
överklagats till hovrätten tagit upp
muntlig bevisning eller hållit syn
på stället, behöver beviset tas upp
på nytt endast om hovrätten finner
detta vara av betydelse för utred-
ningen eller om någon part yrkar
det och hovrätten inte finner att
det skulle sakna betydelse. I
Högsta domstolen får de bevis
som tagits upp av lägre rätt tas upp
på nytt endast om det föreligger
synnerliga skäl.
Om ett bevis inte tas upp på
nytt, skall det läggas fram genom
protokoll eller på annat lämpligt
sätt.
Har parterna skriftligen avtalat
att inte överklaga en dom som
meddelas med anledning av en
uppkommen tvist eller en framtida
tvist som kan härledas till ett visst
angivet rättsförhållande, gäller
avtalet, om förlikning om saken är
tillåten. Ett avtal som ingåtts före
tvistens uppkomst gäller dock inte
i mål som avses i 1 kap. 3 d §
första stycket.
En utfästelse att inte överklaga so
förlikning om saken är tillåten.
Har parterna skriftligen avtalat
att inte överklaga en dom som
meddelas med anledning av en
uppkommen tvist eller en framtida
tvist som kan härledas till ett visst
angivet rättsförhållande, gäller
avtalet, om förlikning om saken är
tillåten.
har gjorts efter domen gäller, om
8§
Om tingsrätten förklarat en domare jävig eller bifallit en begäran om
rättshjälp åt misstänkt i brottmål eller utsett målsägandebiträde, får
tingsrättens beslut inte överklagas.
Ett beslut att hänskjuta en fråga
till Högsta domstolen enligt
56 kap. 13 § eller avslå en be-
gäran därom får inte överklagas.
53
11 a§
En tingsrätts dom eller beslut i
tvistemål där förlikning om saken
är tillåten får inte överklagas om
det värde som sägs i 1 kap. 3 d §
tredje stycket uppenbart inte
överstiger en tiondel av bas-
beloppet enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring.
Första stycket gäller inte om
överklagandet avser
1. en dom eller ett beslut i ett
mål som av tingsrätten med stöd
av 1 kap. 3 d § andra stycket
handlagts med tillämpning av
allmänna regler,
2. ett beslut genom vilket
tingsrätten ogillat jäv mot en
domare,
3. ett beslut om utdömande av
förelagt vite,
4. ett beslut genom vilket en
ansökan om återvinning avvisats
eller
5. ett beslut som rör någon
annan än en part eller en
intervenient.
Första stycket gäller inte heller
om en part första gången han skall
föra talan i målet yrkar att denna
bestämmelse inte skall tillämpas
och gör sannolikt att det är av vikt
för ledning av rättstillämpningen
att målet prövas av högre rätt.
Har talan väckts genom ansökan
om betalningsföreläggande, skall
den part som begär att målet
överlämnas till tingsrätt senast i
samband därmed framställa
yrkande som nyss sagts.
Har tingsrätten i en dom i
brottmål prövat enskilt anspråk
och överklagas domen avseende
ansvarsfrågan får domen, utan
hinder av första stycket, över-
klagas även avseende enskilt
anspråk i anledning av gärningen.
Prop. 1998/99:37
Bilaga 1
54
7§
Prop. 1998/99:37
Bilaga 1
Uppfyller överklagandet inte
föreskrifterna i 4 § eller är det på
annat sätt ofullständigt, skall
hovrätten förelägga klaganden att
avhjälpa bristen.
Följer klaganden inte före-
läggandet skall överklagandet av-
visas, om det är så ofullständigt att
det inte utan väsentlig olägenhet
kan läggas till grund för en
rättegång i hovrätten.
Hovrätten far avgöra målet utan
huvudförhandling,
1. om klagandens ändrings -
yrkande har medgetts,
2. om det är uppenbart att
överklagandet är ogrundat,
3. om båda parter har begärt att
Uppfyller överklagandet inte
föreskrifterna i 4 § första stycket
13 eller 5 eller andra stycket eller
är det på annat sätt ofullständigt,
skall hovrätten förelägga klagan-
den att avhjälpa bristen. Detsamma
gäller om föreskriven överkla-
gandeavgift inte har betalats.
Följer klaganden inte före-
läggandet skall överklagandet av-
visas, om det är så ofullständigt att
det inte utan väsentlig olägenhet
kan läggas till grund för en
rättegång i hovrätten eller om
underlåtenheten avser betalning
av överklagandeavgiften.
12a§
År det till fördel för hand-
läggningen av målet, bör hov-
rätten innan förberedelsen av-
slutas göra en skriftlig samman-
fattning av parternas stånd-
punkter, så som de uppfattas av
hovrätten. Denna bör innehålla
uppgift om klagandens yrkande,
motpartens inställning, grunder
som åberopas till stöd för
klagandens yrkande och mot-
partens inställning, vad som är
ostridigt i målet samt, vad avser
bevisning, uppgift om vad som
skall styrkas med varje bevis och,
om förhör åberopats, vad förhöret
gäller. Parterna skall beredas
tillfälle att yttra sig över sam-
manfattningen.
*§
Hovrätten far avgöra målet utan
huvudförhandling om klagandens
ändringsyrkande har medgetts.
55
målet skall avgöras utan
huvudförhandling eller förklarat
att de inte har något att invända
mot det eller
Prop. 1998/99:37
Bilaga 1
4. om värdet av det som över-
klagandet gäller uppenbart inte
uppgår till det basbelopp enligt
lagen (1962:381) om allmän för-
säkring som gällde vid tidpunkten
för tingsrättens dom och inte båda
parter har begärt huvudförhand-
ling.
Vid beräkningen av värdet enligt
första stycket 4 bortses från
rättegångskostnader och sådan
ränta som avser tid efter det att
talan väckts.
Kan saken utredas tillfreds-
ställande får hovrätten även i
andra fall avgöra målet utan
huvudförhandling,
1. om parterna har begärt att
målet skall avgöras utan huvud-
förhandling eller
2. om ingen av parterna, sedan
fråga väckts om avgörande utan
huvudförhandling, haft någon
invändning häremot.
Ett mål far alltid avgöras utan huvudförhandling, om det är uppenbart
att sådan förhandling är obehövlig.
För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling
inte hållas.
21 §
Uteblir klaganden från sam- Uteblir klaganden från sam-
manträde för huvudförhandling, manträde för huvudförhandling,
förfaller överklagandet. förfaller överklagandet. Detsamma
gäller, om en klagande som
förelagts att infinna sig person-
ligen inställer sig endast genom
ombud och hovrätten inte anser
sig ändå kunna avgöra målet.
Uteblir klagandens motpart och har vite förelagts honom, far hovrätten,
när förlikning om saken inte är tillåten, i stället för att förelägga nytt vite
besluta att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en
senare dag.
Om en part inställer sig endast genom ombud när han förelagts vid vite
att infinna sig personligen och är förlikning om saken inte tillåten, får
hovrätten förelägga nytt vite eller besluta att han skall hämtas till rätten
antingen omedelbart eller till en senare dag.
Har vite förelagts en part eller skall parten hämtas till rätten och kan
han inte hämtas, får dock målet avgöras trots att parten inställt sig endast
genom ombud eller uteblivit.
56
Har överklagandet förfallit
enligt 21 §, skall hovrätten på
ansökan av klaganden återuppta
målet, om han för sin utevaro hade
laga förfall som han inte kunde
anmäla i tid.
Ansökan om återupptagande
skall göras skriftligen inom tre
veckor från den dag då beslutet
meddelades. Om klaganden uteblir
på nytt, har han inte rätt att få
målet återupptaget.
Har vid huvudförhandling i
tingsrätten rörande viss omstän-
dighet vittne eller sakkunnig eller
part under sanningsförsäkran
hörts inför rätten eller syn på
stället hållits och beror av-
görandet även i hovrätten av
tilltron till den bevisningen, får
tingsrättens dom inte ändras i den
delen utan att beviset tagits upp på
nytt vid huvudförhandling i
hovrätten. En sådan ändring får
dock göras, om det finns
synnerliga skäl för att bevisets
värde är ett annat än tingsrätten
antagit.
Om inte annat följer av andra
stycket skall överklagandet delges
motparten med föreläggande att
svara skriftligen inom en viss tid.
Uppgift om målsägandes eller
vittnens ålder, yrke och bostads-
adress som saknar betydelse för
åtalet skall inte framgå av de
handlingar som delges den
tilltalade i mål om allmänt åtal.
22 §
Har överklagandet förfallit
enligt 21 § skall hovrätten på
ansökan av klaganden återuppta
målet, om han för sin utevaro eller
underlåtenhet att infinna sig
personligen hade laga förfall som
han inte kunde anmäla i tid.
Ansökan om återupptagande
skall göras skriftligen inom tre
veckor från den dag då beslutet
meddelades. Om klaganden sedan
målet återupptagits uteblir eller
inte följer ett föreläggande att
infinna sig personligen, har han
inte rätt att få målet återupptaget.
Prop. 1998/99:37
Bilaga 1
23 §
Har det vid huvudförhandling i
tingsrätten rörande en viss
omständighet hållits förhör med en
part, ett vittne eller en sakkunnig
eller har det hållits syn på stället
och är avgörandet även i
hovrätten beroende av tilltron till
den bevisningen, får tingsrättens
dom i den delen ändras utan att
beviset tas upp på nytt vid
huvudförhandling bara om
1. beviset i hovrätten läggs fram
på ett sådant sätt att en tillförlitlig
värdering av beviset ändå kan
göras eller
2. det finns synnerliga skäl att
beviset har ett annat värde än det
tingsrätten kommit fram till.
51 kap.
8§
Efter det att prövningstillstånd
meddelats skall om skriftväxling
inte ägt rum enligt 7 a § över-
klagandet delges motparten med
föreläggande att svara skriftligen
inom en viss tid. I mål om allmänt
åtal får överklagandet dock över-
sändas till åklagaren utan
delgivning. Uppgift om måls-
ägandes eller vittnens ålder, yrke
57
Om det är uppenbart att
överklagandet är ogrundat, får
hovrätten genast meddela dom i
målet.
och bostadsadress som saknar Prop. 1998/99:37
betydelse för åtalet skall inte Bilaga 1
framgå av de handlingar som
delges den tilltalade i mål om
allmänt åtal.
Har tingsrätten avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26-28
kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, far hovrätten omedelbart
bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat en sådan
åtgärd, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare
inte far verkställas. I frågor om häktning, reseförbud eller omhänder-
tagande enligt 28 kap. brottsbalken får hovrätten ändra tingsrättens beslut
även om motparten inte hörts.
Om hovrätten beslutat häkta någon som inte är personligen närvarande
vid rätten, skall 24 kap. 17 § tredje och fjärde styckena tillämpas.
10 §
Hovrätten skall sända över svarsskrivelsen till klaganden. Uppgift om
målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar
betydelse för åtalet skall inte framgå av de handlingar som sänds över till
den tilltalade i mål om allmänt åtal.
Om det behövs, far hovrätten besluta om ytterligare skriftväxling under
förberedelsen. Hovrätten far också meddela närmare bestämmelser om
skriftväxlingen och därvid bestämma i vilket avseende parten skall yttra
sig. En part får föreläggas att ge in
finns särskilda skäl.
Under förberedelsen far sam-
manträde hållas, om det behövs för
en ändamålsenlig handläggning av
målet. Hovrätten far besluta att
den som är anhållen eller häktad
skall inställas till sammanträdet.
Vad som sagts om sammanträde
per telefon i 45 kap. 13 § och
47 kap. 10 § skall gälla även vid
sammanträde enligt denna para-
graf.
mer än en skrivelse endast om det
Under förberedelsen får sam-
manträde hållas, om det behövs för
en ändamålsenlig handläggning av
målet. I fråga om kallelse till
sådant sammanträde, utevaro och
underlåtenhet att infinna sig
personligen gäller, såvitt avser
klaganden, vad vad som i detta
kapitel sägs om huvudförhandling
i tillämpliga delar. Hovrätten far
besluta att den som är anhållen
eller häktad skall inställas till
sammanträdet.
Vad som sagts om sammanträde
på telefon i 45 kap. 13 § och
47 kap. 10 § skall gälla även vid
sammanträde enligt denna para-
graf.
13 §
Hovrätten får avgöra målet utan Kan saken utredas tillfred-
huvudförhandling, sställande får hovrätten avgöra
målet utan huvudförhandling,
1. om åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån,
58
2. om endast den tilltalade överklagat och hans ändringsyrkande godtas
av motparten,
3. om det är uppenbart att
överklagandet är ogrundat eller
4. om det inte finns anledning
att döma den tilltalade till ansvar
eller ådöma honom påföljd eller
döma honom till annan påföljd än
böter eller villkorlig dom eller
sådana påföljder i förening.
Prop. 1998/99:37
Bilaga 1
3. om det inte finns anledning
att döma den tilltalade till ansvar
eller ådöma honom påföljd eller
döma honom till annan påföljd än
böter eller villkorlig dom eller
sådana påföljder i förening,
4. om parterna har begärt att
målet skall avgöras utan huvud-
förhandling eller
5. om ingen av parterna, sedan
fråga väckts om avgörande utan
huvudförhandling, haft någon
invändning häremot.
Har i fall som avses i första
stycket 13 en part begärt huvud-
förhandling, skall sådan hållas,
om det inte är uppenbart
obehövligt.
Med de påföljder som anges i
första stycket 3 likställs vite och,
om det inte samtidigt är fråga om
förverkande av villkorligt med-
given frihet från fängelsestraff,
förordnande enligt 34 kap. 1 §
första stycket 1 brottsbalken.
Med de påföljder som anges i
första stycket 4 likställs vite och,
om det inte samtidigt är fråga om
förverkande av villkorligt med-
given frihet från fängelsestraff,
förordnande enligt 34 kap. 1 §
första stycket 1 brottsbalken.
Har i fall som avses i första
stycket en part begärt huvud-
förhandling, skall sådan hållas,
om det inte är uppenbart
obehövligt.
Avser överklagandet även annat än ansvar, får målet avgöras utan
huvudförhandling endast om denna talan enligt 50 kap. 13 § får prövas
utan huvudförhandling.
För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling
inte hållas.
I övrigt skall det som sägs i 1
kap. 9 § samt 46 kap. 15 §§, 6 §
andra stycket, 7-9, 11, 13, 16 och
17 §§ tillämpas i fråga om
huvudförhandling i hovrätten.
Reglerna i 16 § i detta kapitel skall
dock tillämpas i fråga om kallelser
till uppskjuten huvudförhandling
17 §
I övrigt skall det som sägs i 1
kap. 9 § samt 46 kap. 15 §§, 6 §
andra stycket, 7-9, 11, 13, 16 och
17 §§ tillämpas i fråga om
huvudförhandling i hovrätten. I
fråga om den som avses i 36 kap.
1 § andra eller tredje stycket skall
även 46 kap. 15 § första stycket
och föreläggande för partema tillämpas. Reglerna i 16 § i detta
kapitel skall dock tillämpas i fråga
om kallelser till uppskjuten huvud-
förhandling och föreläggande för
partema.
När ett mål sätts ut till fortsatt eller ny huvudförhandling, får hovrätten
besluta om lämpliga åtgärder för att målet skall kunna slutföras vid den
förhandlingen.
I fråga om sådana åtgärder gäller 10-12 §§ i detta kapitel.
Prop. 1998/99:37
Bilaga 1
Har vid huvudförhandling i
tingsrätten rörande viss omstän-
dighet vittne eller sakkunnig hörts
inför rätten eller syn på stället
hållits och beror avgörandet även
i hovrätten av tilltron till den
bevisningen, får tingsrättens dom
inte ändras i den delen utan att
beviset tagits upp på nytt vid
huvudförhandling i hovrätten. En
sådan ändring får dock göras, om
den är till förmån för den tilltalade
eller om det finns synnerliga skäl
for att bevisets värde är ett annat
än tingsrätten antagit.
23 §
Har det vid huvudförhandling i
tingsrätten rörande en viss
omständighet hållits förhör med en
part, ett vittne, en sakkunnig eller
en målsägande som inte för talan
eller har det hållits syn på stället
och är avgörandet även i hov-
rätten beroende av tilltron till den
bevisningen, får tingsrättens dom i
den delen ändras utan att beviset
tas upp på nytt vid huvud-
förhandling bara om
1. beviset i hovrätten läggs fram
på ett sådant sätt att en tillförlitlig
värdering av beviset ändå kan
göras,
2. det finns synnerliga skäl att
beviset har ett annat värde än det
tingsrätten kommit fram till eller
3. ändringen är till förmån för
den tilltalade.
Uppfyller överklagandet inte
föreskrifterna i 3 § eller är det på
annat sätt ofullständigt, skall
hovrätten förelägga klaganden att
avhjälpa bristen.
Följer klaganden inte före-
läggandet skall överklagandet
avvisas, om det är så ofullständigt
att det inte utan väsentlig olägen-
het kan läggas till grund för en
6§
Uppfyller överklagandet inte
föreskrifterna i 3 § första stycket
13 eller 5 eller andra stycket eller
är det på annat sätt ofullständigt,
skall hovrätten förelägga klaga-
nden att avhjälpa bristen. De-
tsamma gäller om föreskriven
överklagandeavgift inte har
betalats.
Följer klaganden inte före-
läggandet skall överklagandet
avvisas, om det är så ofullständigt
att det inte utan väsentlig olägen-
het kan läggas till grund for en
60
rättegång i hovrätten.
rättegång i hovrätten eller om Prop. 1998/99:37
underlåtenheten avser betalning Bilaga 1
av överklagandeavgiften.
Har parterna skriftligen avtalat
att inte överklaga en dom som
meddelas med anledning av en
uppkommen tvist eller en framtida
tvist som kan härledas till ett visst
angivet rättsförhållande, gäller
avtalet, om förlikning om saken är
tillåten. Ett avtal som ingåtts före
tvistens uppkomst gäller dock inte
i mål som avses i 1 kap. 3 d §
första stycket.
2§
Har partema skriftligen avtalat
att inte överklaga en dom som
meddelas med anledning av en
uppkommen tvist eller en framtida
tvist som kan härledas till ett visst
angivet rättsförhållande, gäller
avtalet, om förlikning om saken är
tillåten.
Uppfyller överklagandet inte
föreskrifterna i 3 § första stycket
13 eller 5 eller andra stycket eller
är det på annat sätt ofullständigt,
skall Högsta domstolen förelägga
klaganden att avhjälpa bristen.
Följer klaganden inte före-
läggandet skall överklagandet
avvisas, om det är så ofullständigt
att det inte utan väsentlig olägen-
het kan läggas till grund för en
rättegång i Högsta domstolen.
Om inte annat följer av 7 J/
skall överklagandet delges mot-
parten med föreläggande att svara
skriftligen inom en viss tid.
Uppgift om målsägandes eller
vittnens ålder, yrke och bostads-
adress som saknar betydelse för
åtalet skall inte framgå av de
handlingar som delges den
6§
Uppfyller överklagandet inte
föreskrifterna i 3 § första stycket
13 eller 5 eller andra stycket eller
är det på annat sätt ofullständigt,
skall Högsta domstolen förelägga
klaganden att avhjälpa bristen.
Detsamma gäller om föreskriven
överklagandeavgift inte har
betalats.
Följer klaganden inte före-
läggandet skall överklagandet
avvisas, om det är så ofullständigt
att det inte utan väsentlig olägen-
het kan läggas till grund för en
rättegång i Högsta domstolen eller
om underlåtenheten avser
betalning av överklagande-
avgiften.
8§
Efter det att prövningstillstånd
meddelats skall om skriftväxling
inte ägt rum enligt 7 över-
klagandet delges motparten med
föreläggande att svara skriftligen
inom en viss tid. I mål om allmänt
åtal får överklagandet dock
översändas till åklagaren utan
delgivning. Uppgift om
61
tilltalade i mål om allmänt åtal.
målsägandes eller vittnens ålder,
yrke och bostadsadress som saknar
betydelse för åtalet skall inte
framgå av de handlingar som
delges den tilltalade i mål om
allmänt åtal.
Har hovrätten i tvistemål avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon
annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd
eller i brottmål avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26-28 kap.
eller upphävt ett beslut om sådan åtgärd, far Högsta domstolen
omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har hovrätten beviljat
en sådan åtgärd eller förklarat att domen får verkställas även om den inte
har laga kraft, eller fastställt tingsrätts beslut om det, far Högsta
domstolen omedelbart besluta att tingsrättens eller hovrättens beslut tills
vidare inte får verkställas. I frågor om häktning eller reseförbud får
Högsta domstolen ändra hovrättens beslut även om motparten inte hörts.
Prop. 1998/99:37
Bilaga 1
Har vid huvudförhandling i
lägre rätt rörande viss omstän-
dighet vittne eller sakkunnig eller
part under sanningsförsäkran
hörts inför rätten eller syn på
stället hållits och beror av-
görandet även i Högsta domstolen
av tilltron till den bevisningen, får
hovrättens dom ändras i den delen
endast om hovrätten i samma del
ändrat tingsrättens dom utan att ta
upp beviset vid huvudförhandling.
En sådan ändring får dock göras,
om den är till förmån for den
tilltalade eller om det finns
synnerliga skäl för att bevisets
värde är ett annat än hovrätten
antagit.
14 §
Har det vid huvudförhandling i
lägre rätt rörande en viss
omständighet hållits förhör med en
part, ett vittne, en sakkunnig eller
en målsägande som inte för talan
eller har det hållits syn på stället
och är avgörandet även i Högsta
domstolen beroende av tilltron till
den bevisningen, får hovrättens
dom i den delen ändras utan att
beviset tas upp på nytt vid
huvudförhandling bara om
1. det finns synnerliga skäl att
beviset har ett annat värde än det
hovrätten kommit fram till eller
2. ändringen är till förmån för
den tilltalade.
56 kap.
Uppfyller överklagandet inte
föreskrifterna i 3 § första stycket
13 eller 5 eller andra stycket eller
är det på annat sätt ofullständigt,
skall Högsta domstolen förelägga
klaganden att avhjälpa bristen.
Följer klaganden inte före-
6§
Uppfyller överklagandet inte
föreskrifterna i 3 § första stycket
13 eller 5 eller andra stycket eller
är det på annat sätt ofullständigt,
skall Högsta domstolen förelägga
klaganden att avhjälpa bristen.
Detsamma gäller om föreskriven
överklagandeavgift inte har
betalats.
Följer klaganden inte före-
62
läggandet skall överklagandet
avvisas, om det är så ofullständigt
att det inte utan väsentlig olägen-
het kan läggas till grund för en
rättegång i Högsta domstolen.
läggandet skall överklagandet
avvisas, om det är så ofullständigt
att det inte utan väsentlig olägen-
het kan läggas till grund för en
rättegång i Högsta domstolen eller
om underlåtenheten avser betal-
ning av överklagandeavgiften.
Prop. 1998/99:37
Bilaga 1
Om parterna har ingått ett sådant
avtal som avses i 49 kap. 2 § om
att inte överklaga tingsrättens
dom, far tingsrätten med parternas
samtycke hänskjuta en viss fråga i
målet till prövning av Högsta
domstolen.
13 §
Om parterna har ingått ett sådant
avtal som avses i 49 kap. 2 § om
att inte överklaga tingsrättens
dom, far tingsrätten med parternas
samtycke hänskjuta en viss fråga i
målet till prövning av Högsta
domstolen. Avtalet att inte över-
klaga tingsrättens dom får vara
förenat med det villkoret att
Högsta domstolen meddelar pröv-
ningstillstånd. Frånträder parter-
na avtalet medför det inte rätt att
överklaga tingsrättens dom.
58 kap.
Om resningsansökningen inte
avvisas, skall den tillsammans
med därvid fogade handlingar
delges motparten. Denne skall
samtidigt föreläggas att inkomma
med skriftlig förklaring. Om
ansökningen är ogrundad, far den
dock avslås omedelbart.
6§
Om resningsansökningen inte
avvisas, skall den tillsammans
med därvid fogade handlingar
delges motparten. Gäller ansök-
ningen resning i mål om allmänt
åtal får den dock översändas till
åklagaren utan delgivning. Denne
skall samtidigt föreläggas att
inkomma med skriftlig förklaring.
Om ansökningen är ogrundad, får
den dock avslås omedelbart.
Om prövning av ansökningen
sker i hovrätt, tillämpas 52 kap. 8-
12 §§. Om ansökningen tas upp
omedelbart av högsta domstolen,
tillämpas 56 kap. 9,10 och 12 §§.
Rätten far förordna att, till dess
verkställighet av domen inte skall ä,
Om prövning av ansökningen
sker i hovrätt, tillämpas 52 kap. 8,
9, 11 och 12 §§. Om ansökningen
tas upp omedelbart av Högsta
domstolen, tillämpas 56 kap. 8, 9
och 11 §§.
mat föreskrivs, vidare åtgärder för
rum.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. Om ett mål eller ärende
inletts före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser.
63
Härigenom föreskrivs följande.
1 § En svarande i annat dispositivt tvistemål än sådant som avses i 1 kap.
3 d § första stycket rättegångsbalken får avge ett forlikningserbjudande
bestämt till visst belopp genom att nedsätta motsvarande belopp hos
länsstyrelsen.
2 § Svaranden skall vid nedsättningen uppge parternas namn och adress,
domstol och målnummer.
3 § Förlikningserbjudandet anses avgivet vid den tidpunkt då svaranden
underrättat käranden om att nedsättning skett. Om förlikningserbjudandet
höjs genom att det nedsatta beloppet ökas anses det första
förlikningserbjudandet som återtaget och ett nytt avgivet vid den tidpunkt
då svaranden underrättat käranden om den nya nedsättningen.
4 § Svaranden får återta det nedsatta beloppet om denne företer bevis om
att käranden underrättats om att det nedsatta beloppet kommer att återtas.
Har käranden hos länsstyrelsen givit till känna att han gör anspråk på det
nedsatta beloppet får detta inte återtas utan kärandens samtycke.
Svaranden får dock alltid återta det nedsatta beloppet om domstolen
avgjort målet i sak.
Om det nedsatta beloppet återtas anses inte något nedsättning enligt
denna lag ha gjorts.
5 § Länsstyrelsen skall utbetala det nedsatta beloppet till käranden om
denne, genom ett av båda parter undertecknat förlikningsavtal eller en av
domstol stadfäst förlikning, visar att parterna ingått förlikning avseende
tvisten som innebär att svaranden skall utge en forlikningslikvid
motsvarande det nedsatta beloppet.
6 § Medel som är nedsatta hos länsstyrelsen skall genast placeras på ett
räntebärande konto.
Räntan skall betalas till den som lyfter det nedsatta beloppet.
7 § Ett beslut av länsstyrelsen får överklagas till tingsrätten på den ort där
länsstyrelsen finns. Vid överklagande gäller lagen (1995:000) om dom-
stolsärenden.
Prop. 1998/99:37
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
64
Remissyttranden har avgetts av Riksdagens ombudsmän, Högsta
domstolens ledamöter, Svea hovrätt, Göta hovrätt, Hovrätten över Skåne
och Blekinge, Hovrätten för Västra Sverige, Hovrätten för Nedre
Norrland, Hovrätten för Övre Norrland, Huddinge tingsrätt, Linköpings
tingsrätt, Lindesbergs tingsrätt, Malmö tingsrätt, Göteborgs tingsrätt,
Gävle tingsrätt, Piteå tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i
Göteborgs och Bohus län, Justitiekanslem, Hyresnämnden i Stockholm,
Hyresnämnden i Linköping, Domstolsverket, Tjänsteförslagsnämnden
för domstolsväsendet, Notarienämnden, Riksåklagaren, Åklagar-
myndigheten i Stockholm, Regionåklagarmyndigheten i Stockholm,
Regionåklagarmyndigheten i Göteborg, Regionåklagarmyndigheten i
Umeå, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Skatte-
myndigheten i Göteborgs och Bohus län, Skattemyndigheten i Malmöhus
län, Arbetsdomstolen, Kammarkollegiet, Marknadsdomstolen, Kon-
sumentverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Öster-
götlands län, Koncessionsnämnden för miljöskydd, Statens va-nämnd,
Övervakningsnämnden i Malmö, Övervakningsnämnden i Örebro,
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Juridiska fakultetsnämnden
vid Lunds universitet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Domare-
förbund, Stockholms Handelskammare, Centralorganisationen
SACO/SR, Sveriges Industriförbund, Byggentreprenörerna, Sveriges
Köpmannaförbund, Företagarnas Riksorganisation, Sveriges Försäk-
ringsförbund och Svenska Avdelningen av Internationella Jurist-
kommissionen.
Hovrätten över Skåne och Blekinge och Hovrätten för Västra Sverige
har bifogat yttranden av respektive hovrätts yngreförening.
Riksåklagaren har bifogat yttranden av åklagarmyndigheterna i
Göteborg och Malmö samt av regionåklagarmyndighetema i Karlstad,
Gävle och Luleå.
Regionåklagarmyndigheten i Umeå har bifogat yttranden av åklagar-
myndigheterna i Lycksele, Skellefteå och Umeå.
Riksskatteverket har bifogat yttranden av kronofogdemyndigheterna i
Stockholms län, Göteborgs och Bohus län och Malmöhus län.
Centralorganisationen SACO/SR har hänvisat till ett bifogat yttrande
av JUSEK.
Byggentreprenörerna har hänvisat till Sveriges Industriförbunds
yttrande.
Prop. 1998/99:37
Bilaga 2
65
Prop. 1998/99:37
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken21
dels att 9 kap. 9 § skall upphöra att gälla,
dels att 2 kap. 4 §, 3 kap. 6 §, 6 kap. 6 §, 17 kap. 15 §, 30 kap. 13 §,49
kap. 8 §, 50 kap. 10, 13, 16, 21 och 22 §§, 51 kap. 8, 10 och 13 §§,
52 kap. 7 §, 55 kap. 8 §, 56 kap. 7 och 13 §§ samt 58 kap. 6 § skall ha
följande lydelse,
dels att det i balken skall införas två nya paragrafer, 32 kap. 7 § och
50 kap. 12 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4§22
Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats
från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten
avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Om en av de
lagfarna domarna far förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats, är
rätten ändå domför. Flera än fem lagfarna domare far inte delta i
hovrätten.
I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att
hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Om
en av de lagfarna domarna eller en av nämndemännen får förhinder sedan
huvudförhandling har påbörjats, är rätten ändå domför. Flera än fyra
lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Finns det inte
anledning att döma till svårare straff än böter och är det i målet inte fråga
om foretagsbot, är hovrätten domför även med den sammansättning som
anges i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som inte sker
vid huvudförhandling.
Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå
av tre lagfarna domare.
Vid beslut om avskrivning av
mål efter återkallelse är hovrätten
domför med en lagfaren domare.
Vid beslut om avskrivning av
mål efter återkallelse eller efter det
att ett överklagande har förfallit är
hovrätten domför med en lagfaren
domare.
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en
lagfaren domare i hovrätten eller, om de inte är av sådant slag att de bör
förbehållas lagfarna domare, av en annan Ijänsteman i hovrätten som har
21 Senaste lydelse av 9 kap. 9 § 1987:747.
22 Senaste lydelse 1997:391.
66
tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare bestämmelser om detta
meddelas av regeringen.
Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra tjänstemän än
domare när de utför åtgärder enligt femte stycket.
6§23
En avdelning av Högsta domstolen är domför med fem ledamöter. Fler
än sju ledamöter far inte sitta i rätten.
Om prövningen är av enkel beskaffenhet, är avdelningen domför med
tre ledamöter vid prövning av
1. frågor om häktning och reseförbud som avses i 55 kap. 8 § andra
stycket tredje meningen,
2. ansökningar om resning eller återställande av försutten tid eller
3. klagan över domvilla.
Har Högsta domstolen tidigare lämnat en ansökan om resning från
samma sökande beträffande samma avgörande utan bifall och anför
sökanden inget nytt som är av betydelse för prövningen av ansökningen,
är avdelningen domför med en ledamot, om ansökningen avslås eller
avvisas.
Frågor om prövningstillstånd far avgöras av en ledamot. Fler än tre
ledamöter får inte delta. Frågor om prövningstillstånd som har förklarats
vilande enligt 54 kap. 11 § andra stycket avgörs dock av de ledamöter
som prövar målet.
En avdelning av Högsta domstolen är domför med en ledamot vid
prövning av
1. frågor om avskrivning av mål 1. frågor om avskrivning av mål
efter återkallelse, efter återkallelse eller efter det att
ett överklagande har förfallit,
2. frågor om avvisning av ett överklagande hos Högsta domstolen,
3. frågor om förening av mål enligt 14 kap. 7 a §,
4. överklagande av hovrätts awisningsbeslut som avses i 54 kap. 17 §
eller
5. frågor som avses i 55 kap. 8 § andra stycket första och andra
meningarna.
6§24
I protokollet skall berättelser som lämnas under förhör i bevissyfte
antecknas i den omfattning berättelserna kan antas vara av betydelse i
målet. Detsamma gäller vad rätten iakttar vid syn på stället.
Första stycket gäller inte Vid huvudförhandling i hovrätt
berättelser av tilltalade i brottmål. behöver berättelser eller iakt-
tagelser enligt första stycket
antecknas endast om anteckningen
kan antas bli av betydelse vid
23 Senaste lydelse 1996:157.
24 Senaste lydelse 1987:747.
Prop. 1998/99:37
Bilaga 3
67
överklagande till Högsta dom-
stolen. Vid huvudförhandling i
Högsta domstolen behöver sådana
anteckningar inte göras.
Vid huvudförhandling i hovrätt
behöver berättelser eller iakt-
tagelser enligt första stycket
antecknas endast om anteckningen
kan antas bli av betydelse vid
fullföljd till högsta domstolen. Vid
huvudförhandling i högsta dom-
stolen behöver sådana anteck-
ningar inte göras.
Prop. 1998/99:37
Bilaga 3
17 kap.
15 §25
Om rätten finner att en dom eller ett beslut innehåller någon uppenbar
oriktighet till följd av rättens eller någon annans skrivfel, räknefel eller
liknande förbiseende, far rätten besluta om rättelse.
Har rätten av förbiseende
underlåtit att fatta ett beslut som
skulle ha meddelats i samband
med en dom eller ett slutligt
beslut, far rätten komplettera sitt
avgörande inom två veckor från
det att avgörandet meddelades.
Har rätten av förbiseende
underlåtit att fatta ett beslut som
skulle ha meddelats i samband
med en dom eller ett slutligt
beslut, far rätten komplettera sitt
avgörande inom sex månader från
det att avgörandet vann laga kraft.
En komplettering senare än två
veckor efter det att avgörandet
meddelades får dock ske endast
om en part begär det och
motparten inte motsätter sig
kompletteringen.
Innan beslut om rättelse eller komplettering fattas, skall partema ha fått
tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart obehövligt. Beslutet skall
om möjligt antecknas på vaije exemplar av det avgörande som rättats.
13 §26
Om rätten finner att en dom eller ett beslut innehåller någon uppenbar
oriktighet till följd av rättens eller någon annans skrivfel, räknefel eller
liknande förbiseende, får rätten besluta om rättelse.
Har rätten av förbiseende
underlåtit att fatta ett beslut som
skulle ha meddelats i samband
med en dom eller ett slutligt
beslut, får rätten komplettera sitt
Har rätten av förbiseende
underlåtit att fatta ett beslut som
skulle ha meddelats i samband
med en dom eller ett slutligt
beslut, får rätten komplettera sitt
25 Senaste lydelse 1990:443.
26 Senaste lydelse 1990:443.
68
avgörande inom två veckor från avgörande inom sex månader från
det att avgörandet meddelades. det att avgörandet vann laga kraft.
En komplettering senare än två
veckor efter det att avgörandet
meddelades får dock ske endast
om en part begär det och mot-
parten inte motsätter sig
kompletteringen.
Har den dömde lämnat oriktiga uppgifter om sitt namn eller
personnummer utan att detta avslöjats under rättegången, far rätten på
åklagarens begäran besluta om rättelse av sitt avgörande.
Innan beslut om rättelse eller komplettering fattas, skall partema ha fått
tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart obehövligt. Beslutet skall
om möjligt antecknas på vaije exemplar av det avgörande som rättats.
7§
Om ett sammanträde ställs in i
förväg därför att någon som
kallats till sammanträdet har
anmält förhinder, kan rätten ändå
besluta i fråga om påföljd som
upptagits i föreläggandet om
inställelse, om den som har anmält
förhinder inte i efterhand kommer
in med utredning som gör det
sannolikt att han hade laga förfall.
För att tredskodom skall meddelas
krävs ett yrkande om det.
8§
Om tingsrätten förklarat en domare jävig eller bifallit en begäran om
rättshjälp åt misstänkt i brottmål eller utsett målsägandebiträde, får
tingsrättens beslut inte överklagas.
Ett beslut som gäller hän-
skjutande av en fråga till Högsta
domstolen enligt 56 kap. 13 § får
inte överklagas.
10 §27
Hovrätten skall sända över svarsskrivelsen till klaganden.
Om det behövs, får hovrätten besluta om ytterligare skriftväxling under
förberedelsen. Hovrätten får också meddela närmare bestämmelser om
skriftväxlingen och därvid bestämma i vilket avseende parten skall yttra
Prop. 1998/99:37
Bilaga 3
27 Senaste lydelse 1994:1034.
69
sig. En part får föreläggas att ge in mer än en skrivelse endast om det
finns särskilda skäl.
Under förberedelsen får sam-
Under förberedelsen får sam-
manträde hållas, om det behövs för
en ändamålsenlig handläggning av
målet.
manträde hållas, om det behövs för
en ändamålsenlig handläggning av
målet. I fråga om ett sådant
sammanträde tillämpas bestäm-
melserna i 16 § första stycket och
andra stycket första meningen,
21 § första stycket första meningen
och 22 §.
Vad som sagts om sammanträde per telefon i 42 kap. 10 § skall gälla
även vid sammanträde enligt denna paragraf.
Prop. 1998/99:37
Bilaga 3
År det till fördel för handlägg-
ningen av målet, bör hovrätten
innan förberedelsen avslutas göra
en skriftlig sammanfattning av
parternas ståndpunkter, så som de
uppfattas av hovrätten. Parterna
skall beredas tillfälle att yttra sig
över sammanfattningen.
Hovrätten får avgöra målet utan
huvudförhandling,
1. om klagandens ändrings-
yrkande har medgetts,
2. om det är uppenbart att
överklagandet är ogrundat,
3. om båda parter har begärt att
målet skall avgöras utan
huvudförhandling eller förklarat
att de inte har något att invända
mot det eller
4. om värdet av det som
överklagandet gäller uppenbart
inte uppgår till det basbelopp
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring som gällde vid tid-
punkten för tingsrättens dom och
inte båda parter har begärt
huvudförhandling.
Vid beräkningen av värdet enligt
första stycket 4 bortses från
rättegångskostnader och sådan
13 §28
Hovrätten får avgöra målet utan
huvudförhandling, om klagandens
ändringsyrkande har medgetts
eller om det är uppenbart att
överklagandet är ogrundat.
Kan saken utredas tillfreds-
ställande får hovrätten även i
andra fall avgöra målet utan
28 Senaste lydelse 1994:1034.
70
ränta som avser tid efter det att huvudförhandling,
talan väckts. 1. om parterna har begärt att
målet skall avgöras utan huvud-
förhandling eller
2. om ingen av parterna, sedan
fråga väckts om avgörande utan
huvudförhandling, haft någon
invändning mot detta.
Ett mål får alltid avgöras utan huvudförhandling, om det är uppenbart
att sådan förhandling är obehövlig.
För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling
inte hållas.
Prop. 1998/99:37
Bilaga 3
16 §29
Till huvudförhandlingen skall parterna kallas.
Klaganden skall föreläggas att
inställa sig vid påföljd att över-
klagandet annars förfaller. Skall
han infinna sig personligen, skall
hovrätten också förelägga honom
vite. Om det är av betydelse för
målets handläggning eller utred-
ning att motparten inställer sig
eller om denne är skyldig att
infinna sig personligen, skall han
föreläggas vite. Föreläggs mot-
parten inte vite, skall han upplysas
om att målet kan komma att
avgöras även om han uteblir.
Klaganden skall föreläggas att
inställa sig vid påföljd att över-
klagandet annars förfaller. Skall
han infinna sig personligen, skall
hovrätten också upplysa honom
om bestämmelsen i 21 § första
stycket andra meningen. Om det är
av betydelse för målets hand-
läggning eller utredning att mot-
parten inställer sig eller om denne
är skyldig att infinna sig person-
ligen, skall han föreläggas vite.
Föreläggs motparten inte vite,
skall han upplysas om att målet
kan komma att avgöras även om
han uteblir.
Hovrätten skall också bestämma vilka vittnen och sakkunniga som
skall kallas till huvudförhandlingen. Partema skall underrättas om
beslutet.
Uteblir klaganden från sam-
manträde för huvudförhandling,
förfaller överklagandet.
Uteblir klagandens motpart och
har vite förelagts honom, får
21 §30
Uteblir klaganden från sam-
manträde för huvudförhandling,
förfaller överklagandet. Detsamma
gäller om en klagande som
förelagts att infinna sig person-
ligen inställer sig endast genom
ombud och hovrätten inte anser
sig ändå kunna avgöra målet.
Uteblir klagandens motpart och
har vite förelagts honom, får
29 Senaste lydelse 1994:1034.
30 Senaste lydelse 1994:1034.
71
hovrätten, när förlikning om saken
inte är tillåten, i stället för att
förelägga nytt vite besluta att han
skall hämtas till rätten antingen
omedelbart eller till en senare dag.
hovrätten, när förlikning om saken
inte är tillåten, i stället för att
förelägga nytt vite besluta att han
skall hämtas till rätten antingen
omedelbart eller till en senare dag.
Detsamma gäller om klagandens
motpart inställer sig endast genom
ombud när han förelagts vid vite
att infinna sig personligen.
Prop. 1998/99:37
Bilaga 3
Om en part inställer sig endast
genom ombud när han förelagts
vid vite att infinna sig personligen
och är förlikning om saken inte
tillåten, får hovrätten förelägga
nytt vite eller besluta att han skall
hämtas till rätten antingen
omedelbart eller till en senare
dag.
Har vite förelagts en part eller
skall parten hämtas till rätten och
kan han inte hämtas, får dock
målet avgöras trots att parten
inställt sig endast genom ombud
eller uteblivit.
Har vite förelagts klagandens
motpart eller skall han hämtas till
rätten och kan han inte hämtas, får
dock målet avgöras trots att han
inställt sig endast genom ombud
eller uteblivit. Ett mål får också
avgöras om klaganden har före-
lagts att infinna sig personligen
men inställt sig endast genom
ombud.
Har överklagandet förfallit
enligt 21 §, skall hovrätten på
ansökan av klaganden återuppta
målet, om han för sin utevaro hade
laga förfall som han inte kunde
anmäla i tid.
Ansökan om återupptagande
skall göras skriftligen inom tre
veckor från den dag då beslutet
meddelades. Om klaganden uteblir
på nytt, har han inte rätt att få
målet återupptaget.
22 §31
Har överklagandet förfallit
enligt 21 §, skall hovrätten på
ansökan av klaganden återuppta
målet, om han för sin utevaro eller
underlåtenhet att infinna sig
personligen hade laga förfall som
han inte kunde anmäla i tid.
Ansökan om återupptagande
skall göras skriftligen inom tre
veckor från den dag då beslutet
meddelades. Om klaganden sedan
målet återupptagits uteblir eller
inte följer ett föreläggande att
infinna sig personligen, har han
inte rätt att få målet återupptaget.
31
Senaste lydelse 1994:1034.
72
8§32
Prop. 1998/99:37
Bilaga 3
Om inte annat följer av andra
stycket skall överklagandet delges
motparten med föreläggande att
svara skriftligen inom en viss tid.
Uppgift om målsägandes eller
vittnens ålder, yrke och bostads-
adress som saknar betydelse for
åtalet skall inte framgå av de
handlingar som delges den till-
talade i mål om allmänt åtal.
Om inte annat följer av andra
stycket skall överklagandet delges
motparten med föreläggande att
svara skriftligen inom en viss tid. I
mål om allmänt åtal får över-
klagandet dock översändas till
åklagaren utan delgivning. Upp-
gift om målsägandes eller vittnens
ålder, yrke och bostadsadress som
saknar betydelse för åtalet skall
inte framgå av de handlingar som
delges den tilltalade i mål om
allmänt åtal.
Om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat, får hovrätten
genast meddela dom i målet.
Har tingsrätten avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26-
28 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hovrätten
omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat
en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut
tills vidare inte får verkställas. I frågor om häktning, reseförbud eller
omhändertagande enligt 28 kap. brottsbalken får hovrätten ändra tings-
rättens beslut även om motparten inte hörts.
Om hovrätten beslutat häkta någon som inte är personligen närvarande
vid rätten, skall 24 kap. 17 § tredje och fjärde styckena tillämpas.
10 §33
Hovrätten skall sända över svarsskrivelsen till klaganden. Uppgift om
målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar
betydelse för åtalet skall inte framgå av de handlingar som sänds över till
den tilltalade i mål om allmänt åtal.
Om det behövs, får hovrätten besluta om ytterligare skriftväxling under
förberedelsen. Hovrätten får också meddela närmare bestämmelser om
skriftväxlingen och därvid bestämma i vilket avseende parten skall yttra
sig. En part får föreläggas att ge in
finns särskilda skäl.
Under förberedelsen får sam-
manträde hållas, om det behövs för
en ändamålsenlig handläggning av
målet. Hovrätten får besluta att
den som är anhållen eller häktad
skall inställas till sammanträdet.
mer än en skrivelse endast om det
Under förberedelsen får sam-
manträde hållas, om det behövs för
en ändamålsenlig handläggning av
målet. I fråga om ett sådant sam-
manträde tillämpas bestäm-
melserna i 16 § första stycket och
andra stycket första meningen,
21 § första stycket första meningen
och 22 §. Hovrätten får besluta att
32 Senaste lydelse 1994:1034.
33 Senaste lydelse 1994:1034.
73
den som är anhållen eller häktad
skall inställas till sammanträdet.
Vad som sagts om sammanträde per telefon i 45 kap. 13 § och 47 kap.
10 § skall gälla även vid sammanträde enligt denna paragraf.
Prop. 1998/99:37
Bilaga 3
13 §34
Hovrätten far avgöra målet utan Hovrätten får avgöra målet utan
huvudförhandling, huvudförhandling, om det är
uppenbart att överklagandet är
ogrundat.
Kan saken utredas tillfreds-
ställande far hovrätten avgöra
målet utan huvudförhandling,
1. om åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån,
2. om endast den tilltalade överklagat och hans ändringsyrkande godtas
av motparten,
3. om det är uppenbart att
överklagandet är ogrundat eller
4. om det inte finns anledning
att döma den tilltalade till ansvar
eller ådöma honom påföljd eller
döma honom till annan påföljd än
böter eller villkorlig dom eller
sådana påföljder i förening.
3. om det inte finns anledning
att döma den tilltalade till ansvar
eller ådöma honom påföljd eller
döma honom till annan påföljd än
böter eller villkorlig dom eller
sådana påföljder i förening,
4. om parterna har begärt att
målet skall avgöras utan huvud-
förhandling eller
5. om ingen av parterna, sedan
fråga väckts om avgörande utan
huvudförhandling, haft någon
invändning mot detta.
Har i fall som avses i andra
stycket 1-3 en part begärt huvud-
förhandling, skall sådan hållas,
om det inte är uppenbart
obehövligt.
Med de påföljder som anges i första stycket 4 likställs vite och, om det
inte samtidigt är fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet från
fängelsestraff, förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1
brottsbalken. Det som sägs i första stycket 4 om villkorlig dom gäller inte
villkorlig dom som förenas med föreskrift om samhällstjänst.
Har i fall som avses i första
stycket en part begärt huvud-
förhandling, skall sådan hållas,
om det inte är uppenbart
obehövligt.
34 Senaste lydelse 1998:605.
74
Avser överklagandet även annat än ansvar, får målet avgöras utan
huvudförhandling endast om denna talan enligt 50 kap. 13 § får prövas
utan huvudförhandling.
För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling
inte hållas.
52 kap.
7§
Om hovrätten finner att klagan-
dens motpart bör höras angående
överklagandet, skall överklagandet
delges honom med föreläggande
att svara skriftligen inom en viss
tid.
Prop. 1998/99:37
Bilaga 3
35
Om hovrätten finner att klagan-
dens motpart bör höras angående
överklagandet, skall överklagandet
delges honom med föreläggande
att svara skriftligen inom en viss
tid. I mål där åklagaren är mot-
part får överklagandet dock över-
sändas till denne utan delgivning.
Det överklagade beslutet får inte utan att motparten har lämnats
tillfälle att yttra sig ändras såvitt angår hans rätt.
Har tingsrätten i tvistemål avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon
arman åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd
eller i brottmål avslagit yrkande om en åtgärd som avses i 26-28 kap.
eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart
bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat en sådan
åtgärd eller förklarat att beslutet får verkställas även om det inte har laga
kraft, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare
inte får verkställas. Hovrätten får också ändra tingsrättens beslut i fråga
om häktning, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a § eller rese-
förbud utan att höra motparten.
Om inte annat följer av 7 §, skall
överklagandet delges motparten
med föreläggande att svara skrift-
ligen inom en viss tid. Uppgift om
målsägandes eller vittnens ålder,
yrke och bostadsadress som saknar
betydelse för åtalet skall inte
framgå av de handlingar som
delges den tilltalade i mål om
allmänt åtal.
8§36
Om inte annat följer av 7 §, skall
överklagandet delges motparten
med föreläggande att svara skrift-
ligen inom en viss tid. I mål om
allmänt åtal får överklagandet
dock översändas till åklagaren
utan delgivning. Uppgift om måls-
ägandes eller vittnens ålder, yrke
och bostadsadress som saknar
betydelse för åtalet skall inte
framgå av de handlingar som del-
ges den tilltalade i mål om allmänt
åtal.
Har hovrätten i tvistemål avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon
annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd
35 Senaste lydelse 1994:1034.
36 Senaste lydelse 1994:1034.
75
eller i brottmål avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26-28 kap.
eller upphävt ett beslut om sådan åtgärd, får Högsta domstolen
omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har hovrätten beviljat
en sådan åtgärd eller förklarat att domen får verkställas även om den inte
har laga kraft, eller fastställt tingsrätts beslut om det, far Högsta
domstolen omedelbart besluta att tingsrättens eller hovrättens beslut tills
vidare inte far verkställas. I frågor om häktning eller reseförbud får
Högsta domstolen ändra hovrättens beslut även om motparten inte hörts.
Prop. 1998/99:37
Bilaga 3
Om Högsta domstolen finner att
klagandens motpart bör höras
angående överklagandet, skall
överklagandet delges honom med
föreläggande att svara skriftligen
inom en viss tid.
7§37
Om Högsta domstolen finner att
klagandens motpart bör höras
angående överklagandet, skall
överklagandet delges honom med
föreläggande att svara skriftligen
inom en viss tid. I mål där
åklagaren är motpart får över-
klagandet dock översändas till
denne utan delgivning.
13 §38
En tingsrätt får med partemas
samtycke hänskjuta en viss fråga i
målet till prövning av Högsta
domstolen, när förlikning om
saken är tillåten.
Om parterna har ingått ett
sådant avtal som avses i 49 kap.
2 § om att inte överklaga tings-
rättens dom, får tingsrätten med
partemas samtycke hänskjuta en
viss fråga i målet till prövning av
Högsta domstolen.
Om resningsansökan inte
avvisas, skall den tillsammans
med därvid fogade handlingar
delges motparten. Denne skall
samtidigt föreläggas att inkomma
med skriftlig förklaring. Om
ansökningen är ogrundad, får den
dock avslås omedelbart.
58 kap.
6§39
Om resningsansökan inte
avvisas, skall den tillsammans
med därvid fogade handlingar
delges motparten. Gäller ansök-
ningen resning i mål där åkla-
garen är motpart får den dock
översändas till åklagaren utan
delgivning. Motparten skall
samtidigt föreläggas att inkomma
med skriftlig förklaring. Om
ansökningen är ogrundad, får den
dock avslås omedelbart.
37 Senaste lydelse 1994:1034.
38 Senaste lydelse 1994:1034.
39 Senaste lydelse 1996:157.
76
Om prövning av ansökningen sker i hovrätt tillämpas 52 kap. 8-12 §§.
Om ansökningen tas upp omedelbart av Högsta domstolen, tillämpas 56
kap. 8, 9 och 11 §§.
Rätten får forordna att, till dess annat föreskrivs, vidare åtgärder för
verkställighet av domen inte skall äga rum.
Prop. 1998/99:37
Bilaga 3
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1999.
2. Om kallelse har utfärdats före ikraftträdandet, tillämpas 50 kap. 10
och 21 §§ och 51 kap. 10 § i sin äldre lydelse.
77
Prop. 1998/99:37
Bilaga 4
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-11-03
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Gertrud
Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.
Enligt en lagrådsremiss den 29 oktober 1998 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Göran Anér.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet'.
2 kap. 4 §, 3 kap. 6 § och 32 kap. 7 §
Förslagen till ändringar av kompetensreglema i 2 kap. 4 § och 3 kap. 6 §
synes närmast föranledda av förslaget att överklagande skall kunna
förfalla också vid utevaro från sammanträde under förberedelsen. Genom
den föreslagna lydelsen blir emellertid paragraferna tillämpliga också när
ett överklagande har förfallit på grund av den föreslagna bestämmelsen i
32 kap. 7 §, exempelvis när en huvudförhandling ställts in och en
klagande som åberopat laga förfall inte kan göra sannolikt att han haft ett
sådant. Häremot förefaller inte mycket vara att erinra i sak. Däremot
torde behandlingen bli inkonsekvent i förhållande till andra påföljder
som kan tillämpas enligt 32 kap. 7 §, såsom vite eller tredskodom (enligt
53 kap. 1 §). Vill man undvika kopplingen mellan 2 kap. 4 § och 32 kap.
7 § kan i förstnämnda paragraf efter orden ”ett överklagande har
förfallit” sättas in orden ”vid sammanträde som avses i 50 kap. 10 § eller
51 kap. 10 §”.
Motsvarande begränsning behövs inte i 3 kap. 6 §. Med den vidsträckta
enmanskompetens som råder i Högsta domstolen finns intet att erinra
mot att ett justitieråd far skriva av ett mål också sedan överklagandet
förfallit vid tillämpning av 32 kap. 7 §, om ett sådant fall över huvud
taget skulle inträffa.
17 kap. 15 §
För att undvika en bristande överensstämmelse mellan andra och tredje
styckena synes lämpligen tredje stycket första meningen kunna ges
följande lydelse: ”Innan beslut om rättelse eller komplettering fattas,
skall parterna även i annat fall än som avses i andra stycket andra
meningen ha fått tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart
obehövligt.”
Parentetiskt kan tilläggas att motsvarande behov av komplettering efter
den tidpunkt då en dom eller ett beslut har vunnit laga kraft kan finnas
även för förvaltningsprocessens del. Det kan vara en fördel om identiska
lagstiftningsbehov på ömse sidor om gränsen mellan allmänna domstolar
och förvaltningsdomstolar behandlas samtidigt.
78
30 kap. 13 §
I fjärde stycket bör göras motsvarande ändring som förut föreslagits
beträffande 17 kap. 15 § tredje stycket.
50 kap. 12 a §
Lagrådet noterar att med den utformning som 55 kap. 15 § första stycket
1 har så kommer den föreslagna bestämmelsen om skriftlig
sammanfattning inte att gälla för Högsta domstolens del. Detta synes
också lämpligt. Dels torde i flertalet fall tvekan inte behöva råda om
innebörden av partemas ståndpunkter, sedan ett mål nått så långt att
Högsta domstolen meddelat prövningstillstånd, dels torde åt domstolen
kunna överlämnas att själv bestämma sina arbetsformer i sådana
hänseenden som förslaget avser.
Prop. 1998/99:37
Bilaga 4
79
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 november 1998
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Åsbrink, Schori, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, Klingvall,
Östros, Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wämersson, Lejon
Föredragande: statsrådet Lejon
Prop. 1998/99:37
Regeringen beslutar proposition 1998/99:37 Ändringar i rättegångs-
balken - hovrättsfrågor m.m.
Eländers Gotab 57433, Stockholm 1998
80