Prop.
1998/99:27
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 22 oktober 1998
Göran Persson
Anna Lindh
(Utrikesdepartementet)
I propositionen föreslås att straffbestämmelserna m.m. i lagen (1996:95)
om vissa internationella sanktioner skall kunna tillämpas vid
överträdelser av förbud i förhållande till tredje land i förordningar om
ekonomiska sanktioner som har beslutats av Europeiska gemenskapen,
även om dessa inte grundar sig på ett beslut eller en rekommendation av
Förenta nationernas säkerhetsråd.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1999.
1 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 27
Prop. 1998/99:27
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................3
2 Lagtext..............................................................................................4
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:95) om vissa
internationella sanktioner...................................................4
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:95) om vissa
internationella sanktioner...................................................7
3 Ärendet och dess beredning..............................................................8
4 Internationella sanktioner..................................................................9
5 Genomförande av sanktioner i Sverige...........................................11
6 Straff vid överträdelser av vissa sanktionsbestämmelser................12
Bilaga 1 Promemorians lagförslag......................................................23
Bilaga 2 Lagrådsremissens lagförslag.................................................24
Bilaga 3 Lagrådets yttrande.................................................................27
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 oktober 1998 .... 29
Rättsdatablad...........................................................................................30
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1996:95) om vissa internationella
sanktioner,
2. lag om ändring i lagen (1996:95) om vissa internationella
sanktioner.
Prop. 1998/99:27
Prop. 1998/99:27
Regeringen har följande forslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:95) om
vissa internationella sanktioner
Härigenom föreskrivs att 1-3, 6, 8 och 15 §§ samt rubriken närmast
före 2 § lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1§
Denna lag innehåller föreskrifter om genomförandet av internationella
sanktioner som
1. har beslutats eller rekommenderats av Förenta nationernas
säkerhetsråd i överensstämmelse med Förenta nationernas stadga, eller
2. har beslutats i överensstämmelse med bestämmelserna om en
gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i Fördraget om Europeiska
unionen och som syftar till att upprätthålla eller återställa internationell
fred och säkerhet.
Definition
Med blockerad stat avses i
denna lag en stat, ett område eller
något annat, exempelvis en
organisation eller en regim, som är
föremål för sanktioner enligt 1 §.
I lagen finns också föreskrifter
som gäller förordningar om
ekonomiska sanktioner som har
beslutats av Europeiska
gemenskapen.
Definitioner
§
I denna lag avses med
blockerad stat: en stat, ett
område eller något annat,
exempelvis en organisation eller
en regim, som är föremål för
sanktioner enligt 1 § första stycket,
tredje land: en stat som inte
ingår i Europeiska unionen, eller
ett område eller något annat,
exempelvis en organisation eller
en regim, i en sådan stat.
Regeringen far förordna att
sanktioner enligt denna lag skall
genomföras med anledning av ett
beslut eller en rekommendation
som avses il §. Förordnandet
skall överlämnas till riksdagen för
godkännande.
3§
Regeringen får förordna att
sanktioner enligt denna lag skall
genomföras med anledning av ett
beslut eller en rekommendation
som avses i 1 § första stycket.
Förordnandet skali överlämnas till
riksdagen för godkännande.
Prop. 1998/99:27
Ett förordnande upphör att gälla,
1. om det inte har överlämnats till riksdagen för godkännande inom en
månad från det att regeringen meddelade förordnandet, eller
2. om riksdagen inte har godkänt det inom två månader från det att
förordnandet överlämnades till riksdagen.
Vid beräkning av tid för riksdagens godkännande enligt andra stycket 2
skall man bortse från tid då riksdagen gör ett längre uppehåll i
kammarens arbete än en månad.
6§
Regeringen skall så snart som möjligt upphäva ett förordnande enligt
3 § första stycket eller föreskrifter som har meddelats i enlighet med ett
sådant förordnande,
1. när och i samma utsträckning
som ett sådant beslut eller en sådan
rekommendation som avses i 1 §
har upphävts eller upphört att
gälla, eller
2. om förhållandena har ändrats
1. när och i samma utsträckning
som ett sådant beslut eller en sådan
rekommendation som avses i 1 §
första stycket har upphävts eller
upphört att gälla, eller
2. om förhållandena har ändrats
så att syftet med ett sådant beslut
som avses i 1 § 2 inte längre finns
kvar.
så att syftet med ett sådant beslut
som avses i 1 § första stycket 2
inte längre finns kvar.
Regeringen skall också så snart som möjligt upphäva föreskrifter som
har meddelats i enlighet med ett förordnande enligt 3 § första stycket, om
förordnandet har upphört att gälla enligt 3 § andra stycket.
8§
Den som uppsåtligen bryter mot förbud som har meddelats enligt 4 §
döms till böter eller till fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt,
till fängelse i högst fyra år. Den som har begått gärningen av grov
oaktsamhet döms till böter eller till fängelse i högst sex månader.
Första stycket gäller också den
som bryter mot förbud i en
förordning om ekonomiska
sanktioner som har beslutats av
Europeiska gemenskapen med
anledning av ett sådant beslut eller
en sådan rekommendation som
avses i 1 § 1.
Första stycket gäller också den
som bryter mot förbud i
förhållande till tredje land i en
förordning om ekonomiska
sanktioner som har beslutats av
Europeiska gemenskapen
1. med stöd av artikel 73g eller
artikel 228a i Fördraget om
upprättandet av Europeiska
gemenskapen, eller
2. före den 1 november 1993
med anledning av ett sådant beslut
eller en sådan rekommendation
som avses i 1 § första stycket 1.
Till ansvar enligt denna paragraf skall inte dömas om brottet är ringa.
Till ansvar skall inte heller dömas för anstiftan av eller medhjälp till en
gärning som avses i denna paragraf.
Prop. 1998/99:27
Regeringen skall i Svensk
författningssamling ge till känna
vilka förordningar om ekonomiska
sanktioner som har beslutats av
Europeiska gemenskapen med
anledning av sådana beslut eller
rekommendationer som avses i
1 § 1 och för vilka straffansvar
därför gäller här i landet direkt
enligt 8 § andra stycket.
15 §
Regeringen skall i Svensk
författningssamling ge till känna
vilka förordningar om ekonomiska
sanktioner som har beslutats av
Europeiska gemenskapen och för
vilka straffansvar gäller här i
landet direkt enligt 8 § andra
stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Prop. 1998/99:27
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:95) om
vissa internationella sanktioner
Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1996:95) om vissa internationella
sanktioner skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 §1
Den som uppsåtligen bryter mot förbud som har meddelats enligt 4 §
döms till böter eller till fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt,
till fängelse i högst fyra år. Den som har begått gärningen av grov
oaktsamhet döms till böter eller till fängelse i högst sex månader.
Första stycket gäller också den som bryter mot förbud i förhållande till
tredje land i en förordning om ekonomiska sanktioner som har beslutats
av Europeiska gemenskapen
1. med stöd av artikel 73g eller
artikel 228a i Fördraget om
upprättandet
gemenskapen, eller
2. före den 1 november 1993 med anledning av ett sådant beslut eller
en sådan rekommendation som avses i 1 § första stycket 1.
Till ansvar enligt denna paragraf skall inte dömas om brottet är ringa.
Till ansvar skall inte heller dömas för anstiftan av eller medhjälp till en
gärning som avses i denna paragraf.
av Europeiska
1. med stöd av artikel 60 eller
i Fördraget om
av Europeiska
artikel 301
upprättandet
gemenskapen, eller
Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer.
1 Lydelse enligt lagförslag 1 i denna proposition.
Prop. 1998/99:27
Straffbestämmelserna i 8 § andra stycket lagen (1996:95) om vissa
internationella sanktioner (sanktionslagen) gäller brott mot förbud i en
förordning om ekonomiska sanktioner som har beslutats av Europeiska
gemenskapen (EG) med anledning av ett beslut eller en rekommendation
av Förenta nationernas (FN:s) säkerhetsråd i överensstämmelse med FN:s
stadga.
Genom lagen (1998:309) om ändring i lagen (1996:95) om vissa
internationella sanktioner (bet. 1997/98:UU24, rskr. 1997/98:248)
infördes en ny paragraf, 16 §, i sanktionslagen. Lagändringen innebär
bl.a. att straffbestämmelserna i 8 § sanktionslagen skall tillämpas också i
fråga om överträdelser av förbud i en förordning om ekonomiska
sanktioner som har beslutats av EG med anledning av ett beslut om
sanktioner som har fattats i överensstämmelse med bestämmelserna om
en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i Fördraget om Europeiska
unionen (Unionsfördraget) och som syftar till att upprätthålla eller
återställa internationell fred och säkerhet, dvs. även om rådsförordningen
inte har beslutats med anledning av ett beslut eller en rekommendation av
FN:s säkerhetsråd.
Lagändringen trädde i kraft den 1 juli 1998 och gäller till och med den
31 december 1998. Den kom till på initiativ av Utrikesutskottet och hade
sin bakgrund i att medlemsstaterna i Europeiska unionens råd den 19
mars 1998 på grundval av artikel J 2 i Unionsfördraget enhälligt hade
beslutat om en gemensam ståndpunkt, 98/240/GUSP, om restriktiva
åtgärder mot Förbundsrepubliken Jugoslavien (EGT nr L 95, 27.3.1998,
s.l). Vissa av dessa restriktiva åtgärder förutsatte åtgärder på
gemenskapsnivå. Rådet beslutade därför med stöd av artiklarna 73g och
228a i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG-
fördraget) förordningen (EG) nr 926/98 av den 27 april 1998 om att
inskränka vissa ekonomiska förbindelser med Förbundsrepubliken
Jugoslavien (EGT nr L 130, 1.5.1998, s. 1).
Rådets förordning (EG) nr 926/98 beslutades inte med anledning av ett
beslut eller en rekommendation av FN.s säkerhetsråd.
Straffbestämmelserna i 8 § sanktionslagen kunde därför inte tillämpas på
överträdelser av sanktionerna.
Utrikesutskottet anförde i sitt betänkande (bet. 1997/98:UU24 s. 4) att
riksdagen har ett legitimt intresse av att ingående diskutera dessa frågor
för att på grundval av en debatt kunna fatta mera principiella och
övergripande beslut. Utskottet föreslog av detta skäl att lagändringen
skulle ges en tidsbegränsad giltighet och att regeringen borde återkomma
med en proposition som kan behandlas av riksdagen i sådan tid att en ny
lag kan träda i kraft till årsskiftet.
Inom Utrikesdepartementet har i juni 1998 upprättats en promemoria
om ändringar i sanktionslagen. Promemorians lagförslag finns i bilaga 1.
Promemorian har remissbehandlats. Remissyttranden har kommit in från
Hovrätten över Skåne och Blekinge, Riksåklagaren, Kommerskollegium,
Generaltullstyrelsen, Finansinspektionen, Sveriges Industriförbund och
Svenska Bankföreningen. Remissvaren finns tillgängliga i
lagstiftningsärendet (UD98/1152/ERS).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 8 oktober 1998 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 2. Lagrådets yttrande bifogas som
bilaga 3. Lagrådets synpunkter har godtagits av regeringen. Detta har
föranlett att regeringen föreslår ett tillägg till 1 § och följdändringar i 2,
3, 6 och 8 §§.
Prop. 1998/99:27
Sanktioner inom FN
Enligt FN-stadgan kan FN:s säkerhetsråd under vissa förhållanden anta
resolutioner om ekonomiska och andra sanktioner av icke militär natur i
syfte att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.
Sådana resolutioner kan ges i form av bindande beslut eller
rekommendationer. En stat som är medlem i FN är enligt FN-stadgan
skyldig att godta och verkställa säkerhetsrådets bindande beslut om
sådana sanktioner. En rekommendation av rådet är däremot endast en
uppmaning till medlemsstaterna utan beslutets bindande kraft.
För att en resolution om sanktioner skall fa rättsverkningar för enskilda
fysiska och juridiska personer krävs att den genomförs i nationell
lagstiftning.
Sanktioner inom EU
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
Beslut om sanktioner kan fattas inom Europeiska unionen (EU) av rådet
inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
(GUSP). Beslutet kan fattas med anledning av ett beslut eller en
rekommendation av FN:s säkerhetsråd. Ett sådant beslut kan också fattas
självständigt utan ett föregående FN-beslut.
I böljan av 1970-talet inledde de dåvarande medlemsländerna i EG ett
mellanstatligt samarbete i utrikespolitiska frågor, det europeiska politiska
samarbetet (EPS). En successiv fördjupning av detta samarbete skedde
och år 1987, i samband med ikrafträdandet av den s.k. enhetsakten, kom
arrangemanget att lyftas in i EG:s formella regelverk. Den mellanstatliga
karaktären av detta samarbete påverkades emellertid inte.
1* Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 27
Inom ramen för samarbetet i EPS beslutade medlemsländerna om
kollektiva sanktioner som ett medel i utrikespolitiskt syfte. Det rörde sig
t. ex. om inskränkningar i besöksutbyte, hemkallande av diplomatisk
personal och begränsningar eller avbrytande av bistånd och
handelsförbindelser.
Genom Unionsfördraget ersattes samarbetet inom EPS av GUSP.
GUSP regleras i avdelning V i Unionsfördraget. I syfte att uppnå målen
för GUSP har medlemsstaterna i rådet i flera fall fattat beslut om
sanktioner. De har oftast fattats med anledning av ett FN-beslut, men på
senare tid har medlemsstaterna i rådet i några fall fattat beslut om
sanktioner utan ett föregående beslut eller en rekommendation av FN:s
säkerhetsråd.
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skall enligt artikel
J 1 ha som mål
- att skydda unionens gemensamma värden, grundläggande intressen och
oavhängighet,
- att på alla sätt stärka unionens och dess medlemsstaters säkerhet,
- att bevara freden och stärka den internationella säkerheten i överens-
stämmelse med grundsatserna i Förenta nationernas stadga, principerna i
Helsingforsavtalets slutakt och målen i Parisstadgan,
- att främja det internationella samarbetet och att utveckla och befästa
demokratin och rättsstatsprincipen samt respekten för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Enligt Unionsfördraget kan beslut inom GUSP vara av två olika slag.
Det rör sig för det första om beslut om gemensamma ståndpunkter enligt
artikel J 2. En gemensam ståndpunkt skall vara vägledande för varje
lands nationella politik och dess uppträdande inom internationella
organisationer och på internationella konferenser. Det andra slaget av
beslut regleras i artikel J 3 och avser beslut om gemensamma åtgärder.
Rådet skall på grundval av allmänna riktlinjer från Europeiska rådet
besluta att en fråga skall bli föremål för en gemensam åtgärd. Beslut om
en gemensam ståndpunkt eller om en gemensam åtgärd fattas av
ministerrådet och skall alltid vara enhälligt. Rådet kan dock enhälligt
besluta vilka frågor under den gemensamma åtgärdens förlopp som kan
avgöras med kvalificerad majoritet.
Ett beslut inom GUSP att införa sanktioner fattas i form av en
gemensam ståndpunkt eller en gemensam åtgärd.
Genom Amsterdamfördraget införs ett nytt beslutsinstrument inom
ramen för GUSP, nämligen gemensamma strategier. Gemensamma
strategier skall beslutas enhälligt av Europeiska rådet i frågor där
medlemsstaterna har viktiga gemensamma intressen. De gemensamma
strategierna förutses bli mer omfattande och detaljerade än de allmänna
riktlinjerna. Rådets uppgift blir att fatta de beslut som behövs för att
fastställa och genomföra den gemensamma politiken.
Genom Amsterdamfördraget definieras användningsområdet för de
befintliga beslutsinstrumenten gemensam åtgärd och gemensam
ståndpunkt. De gemensamma åtgärderna skall avse specifika situationer
där operativa insatser från unionens sida anses nödvändiga (artikel J 4.1)
Prop. 1998/99:27
10
De gemensamma ståndpunkterna skall ange unionens inställning till en
särskild fråga av geografisk eller tematisk karaktär (artikel J 5).
Enligt Amsterdamfördraget skall huvudregeln alltjämt vara att beslut
inom ramen for GUSP fattas med enhällighet (artikel J 13.1). I syfte att
effektivisera beslutsfattandet infors emellertid en möjlighet att fatta
beslut om en gemensam åtgärd eller en gemensam ståndpunkt med
kvalificerad majoritet (artikel J 13.2). Beslut med kvalificerad majoritet
förutsätter att beslutet fattas på grundval av en gemensam strategi. En
medlemsstat kan av viktiga och uttalade skäl som rör nationell politik
motsätta sig att beslut fattas med kvalificerad majoritet. Alla beslut som
har militära eller försvarsmässiga konsekvenser skall också fattas med
enhällighet. Beslut om en gemensam strategi fattas, som tidigare nämnts,
med enhällighet.
Genomförande av sanktioner inom EU
Ett beslut om ekonomiska sanktioner inom GUSP är inte omedelbart
tillämpligt i medlemsstaterna. Ett sådant beslut måste omvandlas i
konkreta åtgärder antingen på nationell nivå eller - om åtgärderna faller
inom ramen för gemenskapens kompetens - på gemenskapsnivå som är
bindande för medlemsstaterna. Artikel 228a i EG-fördraget reglerar hur
genomförande av sanktioner på gemenskapsnivå skall gå till.
I artikeln föreskrivs följande. Om en gemensam ståndpunkt eller en
gemensam åtgärd som har beslutats enligt bestämmelserna om en
gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i Unionsfördraget förutsätter ett
handlande från gemenskapens sida som helt eller delvis avbryter eller
begränsar de ekonomiska förbindelserna med ett eller flera tredje länder,
skall rådet besluta om de brådskande åtgärder som är nödvändiga. Beslut
fattas av rådet med kvalificerad majoritet på förslag från kommissionen.
Enligt artikel 73g i EG-fördraget kan rådet i sådana fall också vidta
nödvändiga brådskande åtgärder gentemot berörda tredje länder vad
gäller kapitalrörelser och betalningar.
För att artikel 73g eller artikel 228a skall kunna tillämpas förutsätts
alltså ett beslut inom ramen för det mellanstatliga samarbetet i GUSP om
en gemensam ståndpunkt eller om en gemensam åtgärd enligt artikel J 2
respektive J 3 i Unionsfördraget.
Prop. 1998/99:27
Sanktioner som har beslutats av FN:s säkerhetsråd eller av EU inom
ramen för GUSP-samarbetet genomförs i allmänhet genom
rådsförordningar, när gemenskapen har kompetens på det område som
sanktionerna gäller. Rådsförordningama är bindande och direkt
tillämpliga i vaije medlemsstat. Någon nationell lagstiftningsåtgärd är
inte tillåten i de frågor som regleras av förordningarna.
11
På områden där gemenskapen saknar kompetens eller där
gemenskapen avstår från att utnyttja sin lagstiftningskompetens kan det
bli nödvändigt att genomföra FN- eller GUSP-sanktioner på nationell
nivå. För detta ändamål har ett särskilt förfarande tillskapats genom
sanktionslagen (jfr prop. 1995/96:35, bet. 1995/96:UU12, rskr.
1995/96:168).
Sanktionslagen är uppbyggd som en s.k. fullmaktslag. Regeringen kan
enligt 3 § sanktionslagen förordna att sanktioner som har beslutats av
FN:s säkerhetsråd i överensstämmelse med FN-stadgan eller sanktioner
som har beslutats i överensstämmelse med GUSP-bestämmelsema i
Unionsfördraget och som syftar till att upprätthålla eller återställa
internationell fred och säkerhet skall genomföras. För att genomföra
sådana sanktioner far regeringen enligt 4 § sanktionslagen meddela
föreskrifter om förbud i förhållande till en blockerad stat i fråga om
utlänningars vistelse här i landet, in- eller utförsel av varor, pengar eller
andra tillgångar, tillverkning, kommunikationer, kreditgivning,
näringsverksamhet, trafik eller undervisning och utbildning.
I sanktionslagen finns också bestämmelser om straff för den som bryter
mot ett förbud som har meddelats enligt sanktionslagen (8 § första
stycket). I lagen finns också bestämmelser om straff för den som bryter
mot ett förbud i en förordning om ekonomiska sanktioner som har
beslutats av EG med anledning av ett beslut av FN:s säkerhetsråd (8 §
andra stycket). Till straffbestämmelserna är också bundna vissa andra
bestämmelser om åtal, förverkande m.m. i 9-15 §§.
Som har framgått av det föregående (avsnitt 3) finns numera en
tidsbegränsad bestämmelse om straff för den som bryter mot ett förbud i
en förordning som har beslutats av EG med anledning av ett beslut om
sanktioner som har fattats i överensstämmelse med bestämmelserna om
en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i Unionsfördraget och som
syftar till att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet
(16 §). Sistnämnda bestämmelse upphör att gälla i och med utgången av
år 1998.
Prop. 1998/99:27
Regeringens förslag: Straffbestämmelserna i 8 § sanktionslagen skall
tillämpas på överträdelser av förbud i förhållande till tredje land i en
förordning om ekonomiska sanktioner som har beslutats av EG med
stöd av artikel 73g eller artikel 228a i EG-fördraget, även om dessa
inte grundar sig på ett beslut eller en rekommendation av FN:s
säkerhetsråd.
Med tredje land skall i detta sammanhang avses inte bara en stat
utanför EU utan även ett område eller något annat, exempelvis en
organisation eller en regim, i en sådan stat.
12
Regeringen skall i Svensk författningssamling ge till känna alla
förordningar om ekonomiska sanktioner som har beslutats av EG och
för vilka straffansvar gäller direkt här i landet.
Prop. 1998/99:27
Promemorians förslag: Promemorians förslag motsvarar i huvudsak
regeringens förslag. Förutom en annan språklig och teknisk utformning
innebär regeringens förslag den skillnaden i sak i förhållande till
promemorians förslag att straffbestämmelserna i 8 § sanktionslagen blir
tillämpliga på överträdelser av förbud i alla förordningar om ekonomiska
sanktioner som har beslutats av EG, oavsett sanktionernas syfte.
Promemorians förslag är i detta hänseende inskränkt till sådana
sanktioner som syftar till att upprätthålla eller återställa internationell
fred och säkerhet.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran. En sådan inställning redovisas av
Riksåklagaren, Kommerskollegium, Generaltullstyrelsen,
Finansinspektionen och Svenska Bankföreningen. Hovrätten över Skåne
och Blekinge anför att den föreslagna lagändringen ligger nära till hands
men att det finns anledning att fästa uppmärksamhet på de synpunkter av
rättssäkerhetskaraktär som framfördes i SOU 1995:28. Sveriges
Industriförbund är kritiskt mot att EU beslutar om sanktioner som inte är
förankrade i det globala samfundet, dvs. FN eller motsvarande
organisation. Industriförbundet säger sig av denna anledning inte kunna
stödja förslaget.
Skälen för regeringens förslag
Bakgrund
I 8 § första stycket sanktionslagen finns bestämmelser om straff för den
som bryter mot förbud som har meddelats enligt lagen. Enligt 8 § andra
stycket skall första stycket också gälla den som bryter mot förbud i en
förordning om ekonomiska sanktioner som har beslutats av EG med
anledning av ett beslut eller en rekommendation av FN:s säkerhetsråd.
I 16 § sanktionslagen finns en tidsbegränsad bestämmelse om straff för
den som bryter mot ett förbud i en förordning om ekonomiska sanktioner
som har beslutats av EG med anledning av ett beslut om sanktioner som
har beslutats i överensstämmelse med bestämmelserna om en gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik och som syftar till att upprätthålla eller
återställa internationell fred och säkerhet. Den tidsbegränsade
bestämmelsen i 16 § infördes genom lagen (1998:309) om ändring i
lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner. Lagen trädde i kraft
den 1 juli 1998 och gäller till och med utgången av år 1998.
Bakgrunden till sistnämnda bestämmelse var de åtgärder som EG hade
beslutat om genom rådets förordning (EG) nr 926/98 av den 27 april
1998 om att inskränka vissa ekonomiska förbindelser med
Förbundsrepubliken Jugoslavien (EGT nr L 130, 1.5.1998, s. 1).
13
Förordningen baserade sig på den av rådet fastställda gemensamma
ståndpunkten av den 19 mars 1998 (98/240/GUSP) om restriktiva
åtgärder mot Förbundsrepubliken Jugoslavien (EGT nr L 95, 27.3.1998,
s.l).
FN:s säkerhetsråd hade däremellan, den 31 mars 1998, i resolution
1160 (1998) beslutat om ett vapenembargo mot Förbundsrepubliken
Jugoslavien, inklusive Kosovo, och ett forbud mot beväpning och träning
för terroristaktiviteter där.
Rådets förordning, som i vissa avseenden går längre än säkerhetsrådets
beslut, kunde inte anses ha beslutats med anledning av ett FN-beslut om
sanktioner. Eftersom straffbestämmelsen i 8 § sanktionslagen förutsätter
att EG-beslutet har föregåtts av ett sådant FN-beslut, inrymde
sanktionslagen i sin dåvarande lydelse inte någon möjlighet att utdöma
straff för överträdelser av förbuden i rådets förordning (EG) nr 926/98.
Utrikesutskottet föreslog därför på eget initiativ att sanktionslagen
skulle ändras så att straff kan dömas ut för överträdelser av förbud som
har meddelats i EG-förordningar om ekonomiska sanktioner även i de
fall förordningarna inte har beslutats med anledning av ett FN-beslut (bet.
1997/98:UU24).
Efter den nyss nämnda lagändringen har EG beslutat ytterligare tre
förordningar om ekonomiska sanktioner som inte grundar sig på FN-
beslut om sanktioner. Det är rådets förordning (EG) nr 1295/98 av den
22 juni 1998 om frysande av tillgångar som Förbundsrepubliken
Jugoslaviens och Serbiska republikens regeringar har utomlands (EGT nr
L 178, 23.6.1998, s. 33), rådets förordning (EG) nr 1607/98 av den 24
juli 1998 om förbud mot nya investeringar i Serbiska republiken (EGT nr
L 209, 25.7.1998, s. 16) och slutligen rådets förordning (EG) nr 1901/98
av den 7 september 1998 om förbud för jugoslaviska transportföretag att
flyga mellan Förbundsrepubliken Jugoslavien och Europeiska
gemenskapen (EGT nr L248, 8.9.1998, s. 1). De två först nämnda
förordningarna har beslutats med stöd av artiklarna 73g och 228a i EG-
fördraget. Den tredje förordningen har beslutats med stöd av enbart
artikel 228a. Alla grundar sig på gemensamma ståndpunkter som
enhälligt har fastställts av rådet enligt artikel J 2 i Unionsfördraget.
Prop. 1998/99:27
EU-sanktioner utan FN-bakgrund
Internationella sanktioner syftar i första hand till att förmå en stat eller
exempelvis en regim att ändra sitt beteende. För att sanktionerna skall fa
så stor effekt som möjligt bör de i största möjliga utsträckning beslutas
av FN:s säkerhetsråd och genomföras globalt. För ett sådant beslut krävs
att nio av säkerhetsrådets femton medlemmar röstar för och att ingen av
de fem ständiga rådsmedlemmama röstar emot, dvs. utnyttjar sin vetorätt.
FN-sanktioner har under 1990-talet kommit till ökad användning. Idag
är Angola (Unita), Förbundsrepubliken Jugoslavien, Irak, Liberia,
Libyen, Rwanda, Sierra Leone, Somalia och Sudan föremål för någon
form av FN-sanktioner.
14
Erfarenheten visar emellertid att det i vissa fall kan vara svårt för FN:s
säkerhetsråd att fatta beslut om sanktioner, bl.a. på grund av de ständiga
medlemmarnas vetorätt. Det är i och för sig sällsynt att någon medlem
utnyttjar sin vetorätt. Redan risken för att så blir fallet kan emellertid
ibland vara tillräcklig för att ett förslag om FN-sanktioner aldrig skall
föras fram till omröstning i säkerhetsrådet.
Som har redovisats i det föregående (se avsnitt 4) har EU möjlighet att
besluta om sanktioner även utan något föregående FN-beslut. Denna
möjlighet har endast i några få fall utnyttjats för beslut om ekonomiska
sanktioner, nu senast i fråga om sanktionerna mot Förbundsrepubliken
Jugoslavien. Det har skett i syfte att - i enlighet med målen för GUSP -
bevara freden och stärka den internationella säkerheten samt befästa
respekten för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna. EU har i dessa fall sökt bredast möjliga uppslutning för sitt
agerande i det internationella samfundet.
Enligt regeringens mening bör Sverige även i fortsättningen medverka
till att sanktioner kan beslutas inom EU, när detta efter noggrann
prövning bedöms nödvändigt för att nå målen för GUSP och ett beslut
eller en rekommendation i FN:s säkerhetsråd inte bedöms vara en
framkomlig väg.
Behovet av en straffbestämmelse i sanktionslagen
Det finns alltså anledning att anta att man inom EU också i framtiden kan
komma att besluta om ekonomiska sanktioner som inte har sin bakgrund i
beslut eller rekommendationer av FN:s säkerhetsråd. Förordningar om
ekonomiska sanktioner som har beslutats av EG är direkt tillämpliga i
medlemsstaterna och innebär normalt förbud för medlemsstaterna eller
enskilda att vidta vissa åtgärder, t.ex. att investera i det land mot vilket
sanktionerna riktar sig.
För att det skall vara möjligt att effektivt upprätthålla sanktionerna
krävs att straff kan utdömas för brott mot dessa. Detta gäller i lika hög
grad förordningar som grundar sig på ett beslut om sanktioner inom EU
utan FN-bakgrund som sådana som har beslutats med anledning av ett
beslut eller en rekommendation av FN:s säkerhetsråd.
EG:s förordningar om ekonomiska sanktioner innehåller också
regelmässigt ett krav på medlemsstaterna att besluta om påföljder vid
överträdelser av bestämmelserna i förordningarna. Kravet på
bestämmelser om påföljd vid överträdelser av förbud meddelade i en
rådsförordning följer också av lojalitetsförpliktelsen i artikel 5 i EG-
fördraget. Enligt denna artikel skall medlemsstaterna vidta alla lämpliga
åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de
skyldigheter fullgörs som följer av fördraget eller av åtgärder som har
vidtagits av gemenskapens institutioner. I enlighet med
lojalitetsförpliktelsen i artikel 5 i EG-fördraget är medlemsstaterna
skyldiga att se till att direkt tillämpliga EG-regler i förordningar efterlevs
och att brott mot dessa beivras.
Prop. 1998/99:27
15
Medlemsstaterna kan i princip själva välja vilken typ av påföljd som
bör komma i fråga. EG-domstolen har fastställt några allmänna principer
som den anser bör gälla som grund for medlemsstaternas val av påföljder
(se mål C-68/88 Kommissionen mot Grekland, REG 1989, s. 2965 och
mål C-326/88 Hansen, REG 1990, s. 2911). Enligt EG-domstolen skall
medlemsstaterna se till att överträdelser av gemenskapsrätten
sanktioneras i enlighet med liknande materiella eller processuella
bestämmelser som gäller för överträdelser av nationella regler av samma
slag. Påföljderna skall vara effektiva och stå i rimlig proportion till
överträdelsen och ha avskräckande effekt.
Gemenskapsrätten innefattar alltså en skyldighet att införa påföljder för
överträdelser av gemenskapsrätten. Påföljderna skall motsvara dem som
gäller överträdelser av nationella regler av samma slag.
Enligt 8 § första stycket sanktionslagen skall den som uppsåtligen
bryter mot ett förbud som har meddelats enligt 4 § dömas till böter eller
till fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst
fyra år. Den som har begått brottet av grov oaktsamhet döms till böter
eller till fängelse i högst sex månader. Med hänsyn till
lojalitetsförpliktelsen enligt artikel 5 i EG-fÖrdraget, så som den har
uttolkats av EG-domstolen, måste motsvarande straff gälla för
överträdelser av förbud i en rådsförordning om ekonomiska sanktioner.
Förordningar om ekonomiska sanktioner som har beslutats av EG
träder i allmänhet i kraft samma dag som de har publicerats i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning. Det innebär att det förflyter mycket
kort tid mellan beslutet om att anta förordningen och dess ikraftträdande.
I straffskalan for brott mot förbud som har meddelats med stöd av
sanktionslagen ingår fängelse. Det innebär att bestämmelser om straff för
brott mot förbud i en förordning om ekonomiska sanktioner som har
beslutats av EG måste ges i lag. Med hänsyn till tidsutdräkten är det inte
möjligt att i vaije enskilt fall komplettera en sådan förordning med
lagbestämmelser om straff. Sanktionslagens straffbestämmelser bör
därför göras tillämpliga också på överträdelser av rådsförordningar om
ekonomiska sanktioner som saknar FN-bakgrund.
Utformningen av en straffbestämmelse
Frågan är då hur ett sådant blankettstraffbud skulle kunna utformas.
De nuvarande blankettstraffbuden som tar sikte på brott mot förbud i
rådsförordningar om ekonomiska sanktioner i 8 § andra stycket och 16 §
sanktionslagen är utformade så att de knyter an till sådana förordningar
som har beslutats med anledning av antingen ett beslut eller en
rekommendation från FN:s säkerhetsråd, eller ett beslut om sanktioner
som har fattats inom ramen för GUSP och som syftar till att upprätthålla
eller återställa internationell fred och säkerhet.
Promemorians lagförslag motsvarar i sak den nuvarande regleringen.
Genom att i straffbestämmelsen hänvisa till sådana rådsförordningar
om ekonomiska sanktioner som har beslutats med anledning av ett visst
beslut och för ett visst syfte lämnar man över till den enskilde att bedöma
Prop. 1998/99:27
16
anledningen till att sanktionerna har införts och sanktionernas syfte.
Lämpligheten av en sådan ordning kan diskuteras.
Enligt artikel 190 i EG-fördraget skall EG:s rättsakter vara motiverade.
Detta innebär att den bestämmelse i EG-fördraget som rättsakten grundar
sig på alltid skall anges liksom motivet till att rättsakten antas (se
C-45/86 Kommissionen mot rådet, REG 1987, s. 1493). Med hänsyn till
detta framgår av ingressen till en förordning om internationella
sanktioner den rättsliga grunden för förordningen (artikel 73g eller artikel
228a i EG-fördraget) och det GUSP-beslut som förordningen är avsedd
att genomföra. Av ingressen framgår också att GUSP-beslutet är fattat
med anledning av ett FN-beslut, när så är fallet. I ingressen till en
förordning om ekonomiska sanktioner kan man alltså direkt utläsa
anledningen till förordningen. Några betänkligheter från
rättssäkerhetssynpunkt mot att i en straffbestämmelse hänvisa till
förordningar som har beslutats med anledning av ett FN-beslut eller
GUSP-beslut kan därför i och för sig inte anses föreligga.
Av ingressen till en förordning om ekonomiska sanktioner framgår
däremot i allmänhet inte syftet med de sanktioner som har beslutats inom
ramen för GUSP och som förordningen är avsedd att genomföra. För att
få reda på syftet måste man gå till ingressen till den gemensamma åtgärd
eller den gemensamma ståndpunkt som har fastställts av rådet och som
ligger till grund för förordningen. Enligt regeringens mening är det av
rättssäkerhetsskäl inte tillfredsställande att knyta en straffbestämmelse till
syftet med sanktionerna, när detta inte framgår av den rättsakt där
förbudet ges.
En sådan ordning är inte heller ändamålsenlig. Syftet med sanktioner
som beslutas inom ramen för GUSP behöver inte bara vara att
upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. Syftet kan
också vara att förverkliga något eller några andra mål för GUSP, t.ex. att
stärka unionens säkerhet eller att främja respekten för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Den rättsliga grunden för en förordning om ekonomiska sanktioner är
artikel 73g eller artikel 228a i EG-fördraget. Artiklarna förutsätter att en
gemensam ståndpunkt eller en gemensam åtgärd har beslutats enligt
bestämmelserna om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i
Unionsfördraget. Däremot förutsätts inte att GUSP-beslutet har FN-
bakgrund eller att det skall ha till syfte att förverkliga något särskilt mål
för GUSP.
Såväl rättssäkerhetsskäl som ändamålssynpunkter talar därför mot att
knyta straffbestämmelsen till något syfte som sanktionerna är avsedda att
förverkliga.
Det är viktigt att den tilltänkta straffbestämmelsen utformas på ett
sådant sätt att det klart och tydligt framgår vilka bestämmelser som är
straffsanktionerade. En tydlig avgränsning måste göras när det gäller
såväl de förordningar som de förbud som avses.
Artikel 73g eller artikel 228a i EG-fördraget utgör sedan
Unionsfördraget trädde i kraft den 1 november 1993 den rättsliga
grunden för genomförande av sanktioner. Artiklarna förutsätter att ett
beslut om en gemensam åtgärd eller en gemensam ståndpunkt har fattats
Prop. 1998/99:27
17
inom ramen för GUSP och att åtgärderna är nödvändiga för att Prop. 1998/99:27
genomföra GUSP-beslutet. Som förut har framhållits framgår den
rättsliga grunden för en förordning alltid av förordningens ingress.
Genom att i en straffbestämmelse hänvisa till den rättsliga grunden för en
förordning om ekonomiska sanktioner får man ett klart besked om vilka
slags förordningar det är fråga om.
Sanktionslagsutredningen anförde i sitt betänkande Lagen om vissa
internationella sanktioner - en översyn (SOU 1995:28, s. 95) att det inte
går att bara hänvisa till förbud i sådana förordningar som har beslutats
med stöd av de nyssnämnda artiklarna. Enligt utredningen skulle ett
sådant straffbud komma att omfatta samtliga förbudsbestämmelser i
förordningar grundade på artiklarna 73g och 228a i EG-fördraget. Vissa
av dessa skulle kanske inte kräva några straffbestämmelser och även om
de gjorde det skulle de med hänsyn till straffvärde kunna behöva
bedömas olika.
Regeringen har förståelse för utredningens synpunkter i denna del.
Som utredningen pekade på kan förordningar om ekonomiska sanktioner
i vart fall teoretiskt tänkas innehålla bestämmelser om andra förbud än
sådana som är avsedda att genomföra sanktioner, t. ex.
sekretessbestämmelser, och som med hänsyn till straffvärde skulle kunna
behöva bedömas annorlunda. De straffbelagda förbuden bör därför
preciseras ytterligare.
I sanktionslagen har - i fråga om sådana sanktioner som genomförs i
Sverige - straffbestämmelsen utformats så att den avser överträdelser av
förbud som har meddelats enligt 4 § sanktionslagen. Bestämmelserna i
sistnämnda paragraf ger regeringen möjlighet att meddela förbud i
förhållande till en blockerad stat när det gäller bl.a. in- och utförsel av
varor.
Enligt regeringens mening bör en straffbestämmelse som nu diskuteras
utformas på motsvarande sätt.
Det går emellertid inte att ange att förbudet skall vara i förhållande till
en blockerad stat. Med blockerad stat avses enligt 2 § sanktionslagen en
stat, ett område eller något annat, exempelvis en organisation eller en
regim, som är föremål för sanktioner enligt 1 §. Bestämmelserna i 1 §
sanktionslagen tar endast sikte på sanktioner med FN-bakgrund och
sådana sanktioner som har beslutats inom ramen för GUSP i syfte att
upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. De sanktioner
som det nu är fråga om är alla sanktioner som kan beslutas inom ramen
för GUSP, således även andra sanktioner än sådana som syftar till att
upprätthålla internationell fred och säkerhet.
I den tilltänkta straffbestämmelsen måste därför ett annat begrepp än
blockerad stat väljas. Enligt regeringens mening ligger det närmast till
hands att välja begreppet tredje land. Straffbestämmelsen bör därför
utformas så att den avser överträdelser av förbud i förhållande till tredje
land.
Samtidigt är det viktigt att begreppet tredje land inte begränsas till att
bara avse en stat eller ett område som inte ingår i EU. I strävandena att
förfina sanktionsinstrumentet för att fa ut största möjliga politiska effekt
och minsta möjliga skada, har sanktioner kommit att riktas mot mer
18
väldefinierade målgrupper än en stat eller ett område. På samma sätt som
i fråga om begreppet blockerad stat bör begreppet tredje land också
innefatta något annat än en stat eller ett område, t.ex. en organisation
eller en regim (jfr prop. 1995/96:35 s. 16 f.).
Regeringens slutsats är därför att en straffbestämmelse i nu aktuellt
avseende bör utformas så att den avser förbud i förhållande till tredje
land i en förordning om ekonomiska sanktioner som har beslutats av EG
med stöd av artikel 73g eller artikel 228a i EG-fördraget.
Med tredje land skall härvid avses, förutom en stat som inte ingår i EU,
även ett område eller något annat, exempelvis en organisation eller en
regim i en sådan stat. Därigenom kommer straffbestämmelsen att nära
knyta an till utformningen av straffbestämmelsen i 8 § första stycket
sanktionslagen.
Därmed kommer den också att omfatta brott mot sådana förbud i alla
förordningar om ekonomiska sanktioner som har beslutats av EG, oavsett
om sanktionerna har FN-bakgrund och oavsett sanktionernas
utrikespolitiska syfte.
Som tidigare har nämnts infördes artiklarna 73g och 228a i EG-
fördraget genom Unionsfördraget. Unionsfördraget trädde i kraft den 1
november 1993. Dessförinnan hade EG, i syfte att genomföra FN-beslut
om sanktioner, i några fall beslutat om förordningar om ekonomiska
sanktioner med stöd av artikel 235 i EG-fördraget. Den nuvarande
lydelsen av 8 § andra stycket sanktionslagen omfattar förbud också i
sådana förordningar.
Av de förordningar som antogs innan Unionsfördraget trädde i kraft
gäller alltjämt rådets förordning (EEG) nr 3541/92 av den 7 december
1992 om förbud mot att tillmötesgå irakiska krav i samband med kontrakt
och transaktioner som omfattas av FN:s säkerhetsråds resolution 661
(1990) och därmed förknippade resolutioner (EGT nr L 361, 10.12.1992,
s. 1). Straffbestämmelserna i 8 § sanktionslagen måste därför även i
fortsättningen omfatta förbud i den nämnda förordningen.
Författningstekniskt bör det ske genom att man i huvudsak behåller
den nuvarande bestämmelsen i 8 § andra stycket sanktionslagen. För att
undvika en dubbelreglering bör paragrafen i denna del begränsas till
sådana förordningar om ekonomiska sanktioner som har beslutats av EG
före den 1 november 1993 med anledning av ett beslut eller en
rekommendation av FN:s säkerhetsråd. Efter den 1 november 1993 har
förordningar om ekonomiska sanktioner beslutats av EG med stöd av
artikel 73g eller 228a i EG-fördraget, oavsett om de har FN-bakgrund
eller inte.
Regeringens förslag innebär sammanfattningsvis att
straffbestämmelsen i 8 § andra stycket sanktionslagen bör utformas så att
den omfattar brott mot förbud i förhållande till tredje land i en förordning
om ekonomiska sanktioner som har beslutats av EG antingen med stöd av
artikel 73g eller 228a i EG-fördraget, eller före den 1 november 1993
med anledning av ett beslut eller en rekommendation av FN:s
säkerhetsråd. Samtidigt bör 2 § sanktionslagen kompletteras med en
definition av begreppet tredje land.
Prop. 1998/99:27
19
Lagens innehåll
Prop. 1998/99:27
Lagrådet har påpekat att ändringen av 8 § innebär att den begränsning
som anges i 1 § 2, nämligen till sanktioner som syftar till att återställa
internationell fred och säkerhet, blir missvisande såvitt angår lagens
tillämpningsområde. Enligt Lagrådet bör i 1 § omtalas att lagen
innehåller föreskrifter även om andra förordningar om ekonomiska
sanktioner som har beslutats av EG.
Regeringen delar Lagrådets uppfattning i denna del. Till paragrafen bör
därför läggas ett nytt andra stycke, i vilket anges att det i lagen också
finns föreskrifter som gäller förordningar om ekonomiska sanktioner som
har beslutats av Europeiska gemenskapen.
Som en följd av detta tillägg till 1 § bör hänvisningarna till 1 § i 2, 3, 6
och 8 § § ändras så att de kommer att avse 1 § första stycket.
Åtal, avvisning m.m.
Bestämmelserna i 9-12 och 14 §§ sanktionslagen om straffbarhet (9 §),
åtal (10 §), förverkande (11 och 12 §§) och tvångsmedel m.m. (14 §)
innehåller hänvisningar till 8 § och kommer därmed att bli tillämpliga
även i nu aktuella fall. Någon ändring av dessa bestämmelser behövs
således inte.
För att genomföra sanktioner i enlighet med ett förordnande enligt 3 §
första stycket sanktionslagen far regeringen enligt 13 § meddela
föreskrifter om att en utlänning under vissa förhållanden kan avvisas
enligt utlänningslagen (1989:529). Utlänningen skall kunna avvisas, om
han skäligen kan antas ha hemvist i eller tillhöra en blockerad stat, och
han har begått eller avser att begå en handling som står i strid med
antingen förbud enligt 4 § eller förbud i en sådan av EG beslutad
förordning som avses i 8 § andra stycket.
Hänvisningen till 8 § andra stycket sanktionslagen innebär idag en
begränsning till sådana förordningar om ekonomiska sanktioner som har
beslutats av EG med anledning av sanktioner som har beslutats eller
rekommenderats av FN:s säkerhetsråd. Till följd av den föreslagna
ändringen av 8 § andra stycket kommer denna avgränsning inte att finnas
kvar. Ramen for regeringens möjlighet att meddela föreskrifter ges dock
genom att det för tillämpning av 13 § sanktionslagen förutsätts att det
finns ett förordnande enligt 3 §. Detta förutsätter i sin tur att det rör sig
om antingen ett FN-beslut om sanktioner eller ett GUSP-beslut om
sanktioner som syftar till att upprätthålla eller återställa internationell
fred och säkerhet, och att beslutet i fråga skall genomföras på nationell
nivå.
Den föreslagna ändringen av 8 § andra stycket sanktionslagen innebär
alltså med avseende på 13 § att regeringen i samband med nationellt
genomförande av sanktioner kommer att kunna meddela föreskrifter om
avvisning av en utlänning, även for det fall att utlänningen bryter mot ett
GUSP-beslut om sanktioner som inte har FN-bakgrund men syftar till att
20
upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. Enligt Prop. 1998/99:27
regeringens bedömning är denna utvidgning av tillämpningsområdet for
13 § naturlig. Om ett sådant GUSP-beslut om sanktioner skulle innehålla
bestämmelser om avvisning som måste genomföras på nationell nivå, bör
detta kunna ske med stöd av bestämmelsen i 13 §.
Någon ändring av 13 § sanktionslagen föreslås därför inte.
Tillkännagivande
Enligt 15 § sanktionslagen skall regeringen i Svensk författningssamling
(SFS) ge till känna vilka förordningar om ekonomiska sanktioner som
har beslutats av EG med anledning av FN-sanktioner och för vilka
straffansvar därför gäller här i landet direkt enligt 8 § andra stycket i
lagen. Bestämmelsen bör ändras så att tillkännagivande bör ske även av
de förordningar om ekonomiska sanktioner som inte har FN-bakgrund
och som nu kommer att omfattas av straffbestämmelsen. Ändringen bör
ske genom att man tar bort hänvisningen till beslut eller
rekommendationer från FN:s säkerhetsråd.
Ikraftträdande
Ändringarna i 1-3, 6, 8 och 15 §§ sanktionslagen bör träda i kraft
samtidigt som 16 § sanktionslagen upphör att gälla, dvs. den 1 januari
1999.
Amsterdamfördraget
Enligt Amsterdamfördraget skall artiklarna i Unionsfördraget och EG-
fördraget numreras om. I artikel 12 i Amsterdamfördraget anges att
artiklarna skall numreras om i enlighet med jämförelsetabellerna i
bilagan till fördraget. Av jämförelsetabellerna framgår de gamla och nya
beteckningarna på artiklarna i Unions- och EG-fördragen. Artikel 73g
kommer efter det att Amsterdamfördraget har trätt i kraft att betecknas
artikel 60. Artikel 228a kommer att betecknas artikel 301.
Amsterdamfördraget har ännu inte trätt i kraft.
Enligt artikel 14 i Amsterdamfördraget skall fördraget ratificeras av de
fördragsslutande parterna i enlighet med deras konstitutionella
bestämmelser. Fördraget träder sedan i kraft den första dagen i den andra
månaden efter den månad då det sista ratifikationsinstrumentet
deponerades. Sex medlemsstater har ännu inte deponerat sina
ratifikationsinstrument. Det är ovisst när Belgien och Portugal kan
komma att ratificera. Frankrike och Nederländerna väntas ratificera
fördraget under första kvartalet 1999. Amsterdamfördraget kan därför,
utifrån de uppgifter som finns tillgängliga i dag, inte bedömas komma att
träda i kraft den 1 januari 1999.
21
För att hålla beredskap för ikraftträdandet av Amsterdamfördraget och
den omnumrering av artiklarna i fördraget som då kommer att
genomföras bör en särskild lag om ändring i lagen (1996:95) om vissa
internationella sanktioner beslutas. I denna bör hänvisningarna till
artiklar i 8 § sanktionslagen ske i enlighet med den numrering som
kommer att gälla efter det att Amsterdamfördraget har trätt i kraft.
Eftersom det i dag är oklart när Amsterdamfördraget träder i kraft, bör
lagen träda i kraft den dag som regeringen bestämmer.
Prop. 1998/99:27
22
Prop. 1998/99:27
Bilaga 1
Lag om ändring i lagen (1996:95) om vissa internationella
sanktioner
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1996:95) om vissa
internationella sanktioner att 8 och 15 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8§
Den som uppsåtligen bryter mot förbud som har meddelats enligt 4 §
döms till böter eller till fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt,
till fängelse i högst fyra år. Den som har begått gärningen av grov
oaktsamhet döms till böter eller till fängelse i högst sex månader.
Första stycket gäller också den
som bryter mot förbud i en
förordning om ekonomiska
sanktioner som har beslutats av
Europeiska gemenskapen med
anledning av ett sådant beslut eller
en sådan rekommendation som
Första stycket gäller också den
som bryter mot förbud i en
förordning om ekonomiska
sanktioner som har beslutats av
Europeiska gemenskapen med
anledning av ett sådant beslut eller
en sådan rekommendation som
avses i 1 § 1. avses i 1 § 1 eller ett sådant beslut
som avses i 1 § 2.
Till ansvar enligt denna paragraf skall inte dömas om brottet är ringa.
Till ansvar skall inte heller dömas för anstiftan av eller medhjälp till en
gärning som avses i denna paragraf.
Regeringen skall i Svensk
författningssamling ge till känna
vilka förordningar om ekonomiska
sanktioner som har beslutats av
Europeiska gemenskapen med
anledning av sådana beslut eller
rekommendationer som avses i 1 §
1 och för vilka straffansvar därför
gäller här i landet direkt enligt 8 §
andra stycket.
15 §
Regeringen skall i Svensk
författningssamling ge till känna
vilka förordningar om ekonomiska
sanktioner som har beslutats av
Europeiska gemenskapen med
anledning av sådana beslut eller
rekommendationer som avses i 1 §
1 eller sådana beslut som avses i 1
§ 2 och för vilka straffansvar
därför gäller här i landet direkt
enligt 8 § andra stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
23
Prop. 1998/99:27
Bilaga 2
1 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:95) om vissa
internationella sanktioner
Härigenom föreskrivs att 2, 8 och 15 §§ samt rubriken närmast före 2 §
lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Definition
Med blockerad stat avses i
denna lag en stat, ett område eller
något annat, exempelvis en
organisation eller en regim, som är
föremål för sanktioner enligt 1 §.
Föreslagen lydelse
Definitioner
2§
I denna lag avses med
blockerad stat: en stat, ett
område eller något annat,
exempelvis en organisation eller
en regim, som är föremål för
sanktioner enligt 1 §,
tredje land: en stat som inte
ingår i Europeiska unionen, eller
ett område eller något annat,
exempelvis en organisation eller
en regim, i en sådan stat.
°§
Den som uppsåtligen bryter mot förbud som har meddelats enligt 4 §
döms till böter eller till fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt,
till fängelse i högst fyra år. Den som har begått gärningen av grov
oaktsamhet döms till böter eller till fängelse i högst sex månader.
Första stycket gäller också den
som bryter mot förbud i en
förordning om ekonomiska
sanktioner som har beslutats av
Europeiska gemenskapen med
anledning av ett sådant beslut eller
en sådan rekommendation som
avses i 1 § 1.
Första stycket gäller också den
som bryter mot förbud z
förhållande till tredje land i en
förordning om ekonomiska
sanktioner som har beslutats av
Europeiska gemenskapen
1. med stöd av artikel 73g eller
artikel 228a i Fördraget om
upprättandet av Europeiska
gemenskapen, eller
2. före den 1 november 1993
24
med anledning av ett sådant beslut Prop. 1998/99:27
eller en sådan rekommendation Bilaga 2
som avses i 1 § 1.
Till ansvar enligt denna paragraf skall inte dömas om brottet är ringa.
Till ansvar skall inte heller dömas för anstiftan av eller medhjälp till en
gärning som avses i denna paragraf.
Regeringen skall i Svensk
författningssamling ge till känna
vilka förordningar om ekonomiska
sanktioner som har beslutats av
Europeiska gemenskapen med
anledning av sådana beslut eller
rekommendationer som avses i
1 § 1 och för vilka straffansvar
därför gäller här i landet direkt
enligt 8 § andra stycket.
15 §
Regeringen skall i Svensk
författningssamling ge till känna
vilka förordningar om ekonomiska
sanktioner som har beslutats av
Europeiska gemenskapen och for
vilka straffansvar gäller här i
landet direkt enligt 8 § andra
stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:95) om vissa
internationella sanktioner
Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1996:95) om vissa internationella
sanktioner skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §’
Den som uppsåtligen bryter mot förbud som har meddelats enligt 4 §
döms till böter eller till fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt,
till fängelse i högst fyra år. Den som har begått gärningen av grov
oaktsamhet döms till böter eller till fängelse i högst sex månader.
Första stycket gäller också den
som bryter mot förbud i
förhållande till tredje land i en
förordning om ekonomiska
sanktioner som har beslutats av
Europeiska gemenskapen
1. med stöd av artikel 73g eller
Första stycket gäller också den
som bryter mot förbud i
förhållande till tredje land i en
förordning om ekonomiska
sanktioner som har beslutats av
Europeiska gemenskapen
1. med stöd av artikel 60 eller
1 Lydelse enligt lagförslag 1 i denna lagrådsremiss.
25
artikel 228a i Fördraget om
upprättandet av Europeiska
gemenskapen, eller
2. före den 1 november 1993
med anledning av ett sådant beslut
eller en sådan rekommendation
artikel 301 i Fördraget om
upprättandet av Europeiska
gemenskapen, eller
2. före den 1 november 1993
med anledning av ett sådant beslut
eller en sådan rekommendation
Prop. 1998/99:27
Bilaga 2
som avses i 1 § 1. som avses i 1 § 1.
Till ansvar enligt denna paragraf skall inte dömas om brottet är ringa.
Till ansvar skall inte heller dömas for anstiftan av eller medhjälp till en
gärning som avses i denna paragraf.
Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer.
26
Prop. 1998/99:27
Bilaga 3
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-10-15
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet
Gertrud Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.
Enligt en lagrådsremiss den 8 oktober 1998 (Utrikesdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner,
2. lag om ändring i lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Inge
Simfors.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Första förslaget till lag om ändring i lagen om vissa internationella
sanktioner
1§
De straffbestämmelser i 8 § som sanktionerar där angivna förordningar
beslutade av EG är inte begränsade till förordningar med visst syfte.
Detta måste anses riktigt eftersom EG:s förordningar oavsett syftet har
direkt verkan i Sverige. Därmed blir emellertid den begränsning som
anges i 1 § 2, nämligen till sanktioner som syftar till att upprätthålla eller
återställa internationell fred och säkerhet, missvisande såvitt angår lagens
tillämpningsområde. I paragrafen bör därför omtalas att lagen innehåller
föreskrifter även om andra förordningar om ekonomiska sanktioner som
har beslutats av EG.
8§
Den föreslagna utformningen av bestämmelsen har tidigare avvisats med
motiveringen att vissa av de förbud som har beslutats i nu aktuella
förordningar kanske inte skulle kräva några straffbestämmelser och att,
även om de gjorde det, skulle de med hänsyn till straffvärdet kunna
bedömas olika. Den föreslagna begränsningen till förbud i förhållande till
tredje land torde lösa vissa problem, t.ex. med avseende på
sekretessbestämmelser. I övrigt kan framhållas att Sverige är skyldigt att
se till att förbud i nu aktuella EG-förordningar blir effektivt
sanktionerade här i landet. Den valda lösningen får därför accepteras med
beaktande av att ringa brott inte föranleder ansvar och att i övrigt
domstolen kan sätta ned straffet ända till bötesminimum, när lågt
straffvärde hos brottet föranleder det.
27
Andra förslaget till lag om ändring i lagen om vissa internationella
sanktioner
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Prop. 1998/99:27
Bilaga 3
28
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 oktober 1998
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds, Schori, Ulvskog, Sundström, Lindh, Sahlin, von
Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros, Engqvist, Rosengren, Larsson,
Wämersson, Lejon
Föredragande: statsrådet Lindh
Prop. 1998/99:27
Regeringen beslutar proposition 1998/99:27 Ändringar i lagen (1996:95)
om vissa internationella sanktioner.
29
Prop. 1998/99:27
|
Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp- |
Celexnummer för |
|
Lag om ändring i lagen 3, 8 §§ (1996:95) om vissa |
392R3541 |
30
Eländers Gotab 57080, Stockholm 1998