Prop.
1998/99:19
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 15 oktober 1998
Göran Persson
ErikÅsbrink
(Finansdepartementet)
Regeringen föreslår att en ny straffbestämmelse, penninghäleri, förs in i
brottsbalken för att öka möjligheterna att komma till rätta med
penningtvätt. Bestämmelsen skall omfatta sådana förfaranden som i dag
regleras i 9 kap. 6 § första stycket 3 och 4 brottsbalken. Ansvar skall ock-
så stadgas för den som bistår med att dölja att annan har berikat sig ge-
nom brottslig gärning på annat sätt än genom förvärv, t.ex. genom vissa
former av skatte- och tullbrott.
Det föreslås även att tillämpningsområdet för lagen (1993:768) om åt-
gärder mot penningtvätt (penningtvättslagen) utvidgas till att avse trans-
aktioner där det bakomliggande brottet till penningtvätt utgörs av skatte-
eller tullbrott. Banker, försäkringsbolag och andra institut som omfattas
av lagen kommer därvid också att ha skyldighet att granska och lämna
uppgifter till Rikspolisstyrelsen, eller den myndighet som regeringen be-
stämmer, om transaktioner som skäligen kan antas vara ägnade att dölja
att någon har berikat sig genom skatte- eller tullbrott.
Vidare föreslås en utvidgning av kretsen gransknings- och uppgifts-
skyldiga företag i penningtvättslagen till att även omfatta den som bedri-
ver verksamhet enligt lagen om försäkringsmäklare.
Företag som är skyldigt att lämna uppgifter om misstänkt penningtvätt
till polisen, skall enligt förslaget på begäran av polisen lämna de ytterliga-
re uppgifter som behövs för utredningen. När sådana uppgifter har läm-
nats, skall även annat uppgiftsskyldigt företag lämna de uppgifter för ut-
redningen om penningtvätt som polisen begär.
1 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 19
Några sanktioner för företag som omfattas av uppgiftsskyldigheten och
som bryter mot bestämmelserna i lagen föreslås inte för närvarande. Där-
emot föreslås att den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter
gransknings- eller uppgiftsskyldigheten eller bryter mot meddelande-
förbudet i lagen skall kunna dömas till böter.
Den som yrkesmässigt bedriver handel med antikviteter, konst, ädelste-
nar, metaller, skrot eller transportmedel, förmedling av fastigheter eller
bostadsrätter eller också lotteri- och spelverksamhet föreslås bli skyldig
att, på begäran av polisen, lämna de uppgifter som myndigheten anser
vara av betydelse vid utredning om penningtvätt.
En ny lag om penningtvättsregister föreslås. Företag som omfattas av
uppgiftsskyldighet skall enligt den föreslagna lagen fa rätt att med hjälp
av automatisk databehandling föra register över sådana uppgifter som
företaget lämnat till polisen med stöd av penningtvättslagen.
Det föreslås även att en revisor som i samband med granskning av ett
bolag finner att en styrelseledamot eller den verkställande direktören kan
misstänkas för penninghäleri, skall göra anmälan därom till åklagare.
Syftet med bestämmelsen är att bekämpa sådana brottsliga gärningar som
utgör penningtvätt.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1999.
Prop. 1998/99:19
Prop. 1998/99:19
1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................5
2 Lagtext...............................................................................................6
2.1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken............................6
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:768) om
åtgärder mot penningtvätt....................................................8
2.3 Förslag till lag om penningtvättsregister...........................13
2.4 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen
(1975:1385).......................................................................15
3 Ärendet och dess beredning.............................................................16
4 Nuvarande ordning..........................................................................18
4.1 Internationella åtaganden..................................................18
4.1.1 Narkotikabrotts- och
förverkandekonventionerna.............................18
4.1.2 Financial Action Task Force on money
laundering (FATF)..........................................19
4.1.3 EG-direktivet mot penningtvätt.......................20
4.1.4 Övrigt arbete på internationell nivå.................22
4.2 Penningtvättslagen.............................................................22
5 Allmänna utgångspunkter................................................................24
5.1 Överväganden....................................................................24
5.2 Den nya tekniska miljön....................................................25
6 Den straffrättsliga regleringen av penningtvätt...............................26
6.1 Nuvarande reglering..........................................................26
6.2 Regeringens överväganden................................................28
6.2.1 Ett särskilt brott, penninghäleri, införs i
brottsbalken.....................................................28
6.2.2 Ringa brott samt oaktsamt förfarande.............33
6.2.3 Försök, förberedelse och stämpling................34
6.2.4 Sveriges förklaring enligt artikel 6 punkt 4
i förverkandekonventionen..............................34
7 Definition av penningtvätt...............................................................35
7.1 Tull- och skattebrott..........................................................35
7.2 Skall det krävas ett konkret brott eller skall det räcka med
brottslig verksamhet?.........................................................38
8 Företag som skall omfattas av penningtvättslagen..........................40
8.1 Den internationella utvecklingen.......................................40
8.2 Uppgiftsskyldighet enligt 2 § penningtvättslagen..............40
8.3 Skyldighet att svara på frågor............................................45
8.4 Bör vissa myndigheter omfattas av penningtvättslagen? ...47
9 Sekretess och informationsutbyte.....................................................49
10 Regi sterfrågor..................................................................................53
10.1 Bakgrund...........................................................................53
10.1.1 Aktuell lagstiftning om registerfrågor.............53
10.1.2 Penningtvättutredningens förslag....................54 prOp 1998/9949
10.2 Penningtvättsregister.........................................................54
11 Sanktioner mot företagen och där verksamma personer..................60
12 Anmälningsplikt för revisorer vid misstanke om brott.....................65
12.1 Bakgrund...........................................................................65
12.2 Revisorer i aktiebolag........................................................66
12.3 Revisorer i finansiella bolag..............................................68
13 Övriga frågor....................................................................................69
13.1 Finns det behov av en ny penningtvättslag?......................69
13.2 Ikraftträdande....................................................................69
13.3 Ekonomiska effekter.........................................................69
14 Författningskommentar....................................................................70
14.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken.......................70
14.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:768) om
åtgärder mot penningtvätt..................................................72
14.3 Förslaget till lag om penningtvättsregister.........................76
14.4 Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen
(1975:1385).......................................................................79
Bilaga 1 Remissinstanser som yttrat sig över betänkandet
Bekämpande av penningtvätt (SOU 1997:36).......................81
Bilaga 2 Remissinstanser som yttrat sig över betänkandet
Aktiebolagets organisation (SOU 1995:44)...........................82
Bilaga 3 Remissinstanser som har yttrat sig över promemorian
Revisorns skyldigheter vid misstanke om brott i bolaget.......83
Bilaga 4 Remissinstanser som har yttrat sig över promemorian om
anmälningsskyldighet för revisorer vid misstanke om vissa
slag av häleri..........................................................................84
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag..................................................85
Bilaga 6 Lagrådets yttrande..................................................................95
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 oktober 1998......98
Rättsdatablad............................................................................................99
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt,
3. lag om penningtvättsregister, och
4. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385).
Prop. 1998/99:19
Prop. 1998/99:19
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att 9 kap. 6 § skall ha följande lydelse,
dels att det i brottsbalken skall införas två nya paragrafer, 9 kap. 6 a och
7a§§.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 kap.
6§‘
Den som
1. på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande tar befattning
med något som är frånhänt annan genom brott,
2. bereder sig otillbörlig vinning
av annans brottsliga förvärv,
3. otillbörligen främjar möjlig-
heterna för annan att tillgodogöra
sig egendom som härrör från
brottsligt förvärv eller värdet av
sådan egendom,
4. med uppsåt att dölja egendo-
mens ursprung medverkar till att
bortföra, överlåta, omsätta eller
vidta annan sådan åtgärd med
egendom som härrör från brotts-
ligt förvärv, eller
5. genom krav, överlåtelse eller
på annat liknande sätt hävdar ge-
nom brott tillkommen fordran
2. bereder sig otillbörlig vinning
av annans brottsliga förvärv, eller
3. genom krav, överlåtelse eller
på annat liknande sätt hävdar ge-
nom brott tillkommen fordran
döms för häleri till fängelse i högst två år.
För häleri döms likaledes den som i näringsverksamhet eller såsom led i
en verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning,
på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande förvärvar eller mottar
något som skäligen kan antas vara frånhänt annan genom brott.
Är brott som anges i första eller andra stycket grovt, döms till fängelse,
lägst sex månader och högst sex år.
Senaste lydelse 1993:207.
Den som
1. otillbörligen främjar möjlig-
heterna för annan att tillgodogöra
sig egendom som härrör från
brottsligt förvärv eller värdet av
sådan egendom, eller
2. med uppsåt att dölja egendo-
mens ursprung medverkar till att
bortföra, överlåta, omsätta eller
vidta annan sådan åtgärd med
egendom som härrör från brotts-
ligtförvärv
döms för penninghäleri till fäng-
else i högst två år.
För penninghäleri döms också
den som, i annat fall än som anges
i första stycket, otillbörligen med-
verkar till att bortföra, överlåta,
omsätta eller vidta annan sådan
åtgärd med egendom, om åtgärden
är ägnad att dölja att annan har
berikat sig genom brottslig gär-
ning.
Är brott som anges i första eller
andra stycket grovt, döms till fäng-
else, lägst sex månader och högst
sex år.
7a§
Är brott som avses i 6 a § att an-
se som ringa, döms för penning-
häleriförseelse till böter eller fäng-
else i högst sex månader.
För penninghäleriförseelse skall
också dömas den som
1. i fall som avses i 6 a § första
stycket inte insåg men hade skälig
anledning att anta att brott före-
låg, eller
2. i fall som avses i 6 a § andra
stycket inte insåg men hade skälig
anledning att anta att annan beri-
kat sig genom brottslig gärning.
Prop. 1998/99:19
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2.2
Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1993:768) om åtgärder mot pen-
ningtvätt
dels att 1-5, 7 och 9-13 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 9 a och 14 §§, samt
närmast före 14 § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1998/99:19
1 §2
Föreskrifterna i denna lag med-
delas till uppfyllande av Sveriges
förpliktelser enligt avtalet om Eu-
ropeiska ekonomiska samarbets-
området (EES).
Lagen har till syfte att förhindra
sådana åtgärder med avseende på
egendom som har förvärvats ge-
nom brott, som kan medföra att
denna egenskap hos egendomen
fördöljs, att den brottslige far möj-
lighet att undandra sig rättsliga
påföljder eller att återskaffandet av
egendomen försvåras, samt sådana
åtgärder som innefattar förfogande
över och förvärv, innehav eller
brukande av egendomen (penning-
tvätt).
Med penningtvätt avses i denna
lag sådana åtgärder med avseende
på egendom som har förvärvats
genom brott, som kan medföra att
denna egenskap hos egendomen
fördöljs, att den brottslige far möj-
lighet att undandra sig rättsliga
påföljder eller att återskaffandet av
egendomen försvåras, samt sådana
åtgärder som innefattar förfogande
över och förvärv, innehav eller
brukande av egendomen.
Med penningtvätt avses även åt-
gärder med annan egendom än
som avses i första stycket, om åt-
gärderna är ägnade att dölja att
någon har berikat sig genom
brottslig gärning.
2§3
Bestämmelserna i denna lag gäller företag som driver
1. bankrörelse och annan verksamhet som består i att från allmänheten
låna upp medel och att lämna krediter,
2. livförsäkringsrörelse,
3. verksamhet av det slag som beskrivs i 1 kap. 3 § lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse,
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 91/308/EG av den 10 juni 1991 om åtgärder
för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar
(EGT nr L 166, 28.6.1991, s. 77, Celex 391L0308).
2 Ändringen innebär bl.a. att första stycket upphävs.
3 Senaste lydelse 1997:462.
4. verksamhet som står under Finansinspektionens tillsyn och som hu-
vudsakligen består i att utföra en eller flera av de verksamheter som anges
i 3 kap. 1 § 2-13 lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet,
5. verksamhet som kräver an- 5. verksamhet som kräver an-
Prop. 1998/99:19
mälan till Finansinspektionen en-
ligt valutaväxlingslagen
(1996:1006).
mälan till Finansinspektionen en-
ligt valutaväxlingslagen
(1996:1006), samt
6. verksamhet av det slag som
beskrivs i 1 § lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare.
Lagen gäller endast sådan mot kunder inriktad verksamhet som avses i
första stycket och som bedrivs från ett fast driftställe i Sverige.
Bestämmelser om uppgiftsskyl-
dighet för vissa andra företag finns
19 a §.
Att förfaranden som avses i 1 §
andra stycket kan vara straffbara
som häleri eller häleriförseelse
framgår av 9 kap. 6 och 7 §§
brottsbalken.
Ett företag som avses i 2 § får
inte heller annars medvetet med-
verka vid transaktioner avseende
medel som kan antas härröra från
brottsliga förvärv av allvarligare
slag. Med sådana förvärv anses i
denna lag förvärv genom brott där
fängelse mer än sex månader ingår
i straffskalan.
3§
Att förfaranden som avses i 1 §
kan vara straffbara som penning-
häleri eller penninghäleriförseelse
framgår av 9 kap. 6 a och 7 a §§
brottsbalken.
Ett företag som avses i 2 § första
stycket far inte heller annars med-
vetet medverka vid transaktioner
som kan antas utgöra penningtvätt.
4§
Företaget skall kontrollera identiteten hos den som vill inleda en affärs-
förbindelse med företaget.
Identitetskontroll skall utföras också beträffande annan än den som av-
ses i första stycket vid transaktioner som överstiger 110 000 kronor. Det-
samma gäller om transaktionen inte överstiger nämnda belopp men kan
antas ha samband med en annan transaktion och tillsammans med denna
överstiger beloppet. Om summan inte är känd vid tidpunkten för en trans-
aktion skall identiteten kontrolleras så snart summan av transaktionerna
överstiger det angivna värdet.
Identitetskontroll behöver inte
utföras beträffande företag med
verksamhet som beskrivs i 2 §
första stycket, om företaget är
hemmahörande inom EES. Det-
samma gäller om transaktionen
görs till ett konto som tillhör någon
vars identitet tidigare har kontrolle-
rats enligt denna lag.
Identitetskontroll behöver inte Prop. 1998/99:19
utföras beträffande företag med
verksamhet som beskrivs i 2 §
första stycket, om företaget är
hemmahörande inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet
(EES). Detsamma gäller om trans-
aktionen görs till ett konto som
tillhör någon vars identitet tidigare
har kontrollerats enligt denna lag.
Ett livförsäkringsföretag behö-
ver inte utföra identitetskontroll
med anledning av ett försäkrings-
avtal vars årliga premie uppgår till
högst 7 000 kronor eller en-
gångspremie till högst 18 000 kro-
nor. Identitetskontroll behöver inte
heller göras med anledning av be-
talningar som görs från ett konto
som har öppnats i ett företag som
avses i 4 § tredje stycket första
meningen.
Den kontroll som anges i 4—6 §§
skall, även om det inte följer av
bestämmelserna i de paragraferna,
alltid utföras om det kan antas att
en transaktion avser medel som
härrör från ett brottsligt förvärv av
allvarligare slag.
Företaget skall granska alla
transaktioner beträffande vilka
företaget har skäl att anta att
transaktionen avser medel som
härrör från ett brottsligt förvärv av
allvarligare slag. Företaget skall
därvid lämna uppgifter till Rikspo-
lisstyrelsen eller den polismyndig-
het som regeringen bestämmer om
alla omständigheter som kan tyda
på penningtvätt.
5§
Livförsäkringsföretag och fore-
tag som bedriver verksamhet enligt
1 § lagen (1989:508) om försäk-
ringsmäklare behöver inte utföra
identitetskontroll med anledning av
ett försäkringsavtal vars årliga
premie uppgår till högst 7 000 kro-
nor eller engångspremie till högst
18 000 kronor. Identitetskontroll
behöver inte heller göras med an-
ledning av betalningar som görs
från ett konto som har öppnats i ett
företag som avses i 4 § tredje
stycket första meningen.
7§
Den kontroll som anges i 4-6 §§
skall, även om det inte följer av
bestämmelserna i de paragraferna,
alltid utföras om det kan antas att
en transaktion utgör penningtvätt.
9§
Företaget skall granska alla
transaktioner som skäligen kan
antas utgöra penningtvätt.
Företaget skall därvid lämna
uppgifter till Rikspolisstyrelsen
eller den polismyndighet som rege-
ringen bestämmer om alla omstän-
digheter som kan tyda på pen-
ningtvätt. Sedan sådana uppgifter
har lämnats skall företaget på be-
gäran av myndigheten lämna de
ytterligare uppgifter som behövs
10
Ett företag som lämnar uppgifter
med stöd av 9 § får inte göras an-
svarigt för att det brutit mot någon
sekretessregel, om företaget hade
anledning att räkna med att upp-
giften borde lämnas. Detsamma
gäller en styrelseledamot eller en
anställd som lämnar uppgifter för
företagets räkning.
Företaget, dess styrelseledamöter
eller anställda far inte röja for kun-
den eller för någon utomstående att
en granskning har genomförts eller
att uppgifter har lämnats enligt 9 §
eller att polisen genomför en un-
dersökning.
Ansvar enligt 20 kap. 3 § brotts-
balken skall inte följa för den som
bryter mot förbudet i första stycket.
för utredningen om penningtvätt.
När uppgifter har lämnats enligt
andra stycket, skall även annat
foretag som avses i 2 § första
stycket lämna de uppgifter för ut-
redningen om penningtvätt som
myndigheten begär.
9a§
Den som yrkesmässigt bedriver
handel med antikviteter, konst,
ädelstenar, metaller, skrot eller
transportmedel, förmedling av fas-
tigheter eller bostadsrätter eller
också lotteri- och spelverksamhet
skall på begäran av Rikspolisstyrel-
sen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer lämna de upp-
gifter som myndigheten anser vara
av betydelse vid utredning om pen-
ningtvätt.
10 §
Ett företag som lämnar uppgifter
med stöd av 9 § får inte göras an-
svarigt för att det åsidosatt tyst-
nadsplikt, om företaget hade an-
ledning att räkna med att uppgiften
borde lämnas. Ett företag som
lämnar uppgifter med stöd av 9 a §
far inte heller göras ansvarigt för
att det åsidosatt tystnadsplikt. Det-
samma gäller en styrelseledamot
eller en anställd som lämnar upp-
gifter för företagets räkning.
11 §4
Företaget, dess styrelseledamöter
eller anställda far inte röja för kun-
den eller för någon utomstående att
en granskning har genomförts eller
att uppgifter har lämnats enligt 9
eller 9 a §§ eller att polisen ge-
nomfor en undersökning.
4 Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.
Prop. 1998/99:19
11
Om Finansinspektionen vid en
inspektion av ett företag eller på
annat sätt far kännedom om trans-
aktioner avseende medel som kan
antas härröra från brottsliga för-
värv av allvarligare slag, skall
inspektionen underrätta Rikspolis-
styrelsen eller den polismyndighet
som regeringen bestämmer om
transaktionerna.
Företaget skall ha rutiner till för-
hindrande av att företaget utnyttjas
för transaktioner som har sam-
band med brottsliga förvärv. Fö-
retaget skall svara för att de an-
ställda far behövlig information
och utbildning för ändamålet.
12 §
Om Finansinspektionen vid en
inspektion av ett företag eller på
annat sätt far kännedom om trans-
aktioner som kan antas utgöra
penningtvätt, skall inspektionen
underrätta Rikspolisstyrelsen eller
den polismyndighet som regering-
en bestämmer om transaktionerna.
Prop. 1998/99:19
13 §
Företaget skall ha rutiner för att
förhindra att företaget utnyttjas för
penningtvätt. Företaget skall svara
för att de anställda får behövlig
information och utbildning för än-
damålet.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
far meddela närmare föreskrifter om vilka rutiner som skall följas och
vilken information och utbildning som skall tillhandahållas.
A nsvarsbestämmelse
14 §
Till böter döms den som uppsåtli-
gen eller av grov oaktsamhet
1. åsidosätter gransknings- eller
uppgiftsskyldigheten enligt 9 §, eller
2. bryter mot meddelandeförbu-
det i 11 §.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2. I fråga om transaktioner som företagits före ikraftträdandet tillämpas
9 § i dess äldre lydelse och skall 14 § 1 nya lydelsen inte gälla.
12
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag gäller utöver personuppgiftslagen (1998:204) vid automati-
serad behandling av personuppgifter i fråga om sådan penningtvätt som
avses i 1 § lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt
(penni ngtvättsregi ster).
2 § Företag som avses i 2 § första stycket lagen (1993:768) om åtgärder
mot penningtvätt får föra penningtvättsregister över sådana uppgifter som
företaget lämnat med stöd av 9 § andra stycket nämnda lag.
Ändamål
3 § Penningtvättsregister far föras av ett företag som avses i 2 §
1. för att förhindra att företaget medverkar vid transaktioner som utgör
penningtvätt enligt 1 § lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt,
och
2. för att företaget skall kunna uppfylla uppgiftsskyldigheten i 9 § andra
stycket samma lag.
Innehåll
4 § Ett penningtvättsregister får endast innehålla
1. namn, person- eller organisationsnummer och adress,
2. kontonummer eller motsvarande, samt
3. de övriga uppgifter som lämnats med stöd av 9 § andra stycket lagen
(1993:768) om åtgärder mot penningtvätt.
Information till den registrerade
5 § Uppgifter ur penningtvättsregister far inte lämnas ut till den registre-
rade.
Prop. 1998/99:19
Gallring
6 § En uppgift i penningtvättsregistret skall gallras
1. om den myndighet som avses i 9 § lagen (1993:768) om åtgärder mot
penningtvätt beslutar att inte inleda eller att lägga ned utredningen om
penningtvätt,
13
2. om en förundersökning har avslutats utan att åtal väckts med anled-
ning av de lämnade uppgifterna,
3. om en domstol har meddelat dom eller beslut som vunnit laga kraft
med anledning av de lämnade uppgifterna, eller
4. senast ett år efter det att uppgifter lämnats med stöd av 9 § andra
stycket nämnda lag.
Samköming
7 § Ett företags penningtvättsregister får inte samköras med motsvarande
register hos ett annat företag.
Rättelse och skadestånd
8 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och
skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt denna lag.
Tystnadsplikt
9 § Den som är verksam i företag som avses i 2 § får inte obehörigen röja
uppgift i penningtvättsregister.
Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som bry-
ter mot förbudet i första stycket.
Prop. 1998/99:19
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
14
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 38 § aktiebolagslagen (1975:1385)'
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1998/99:19
10 kap.
38 §2
En revisor skall vidta de åtgärder som anges i 39 och 40 §§, om han fin-
ner att det kan misstänkas att en styrelseledamot eller den verkställande
direktören inom ramen för bolagets verksamhet har gjort sig skyldig till
brott enligt något av följande lagrum:
1. 9 kap. 1, 3 och 9 §§, 10 kap.
1, 3, 4 och 5 §§, 11 kap. 1,2, 4 och
5 §§, 17 kap. 7 § samt 20 kap. 2 §
brottsbalken, och
2. 2, 4, 5 och 10 §§ skattebrottslagen (1971:69).
1. 9 kap. 1, 3, 6 a och 9 §§, 10
kap. 1, 3, 4 och 5 §§, 11 kap. 1, 2,
4 och 5 §§, 17 kap. 7 § samt 20
kap. 2 § brottsbalken, och
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
1 Lagen omtryckt 1993:150.
2 Senaste lydelse 1998:760.
15
I november 1995 tillkallades med stöd av regeringens bemyndigande en
särskild utredare (numera kammarrättspresidenten Per Anclow) med upp-
drag att föreslå åtgärder för att effektivisera bekämpningen av penning-
tvätt och annan kvalificerad ekonomisk brottslighet. I mars 1997 över-
lämnade utredningen, som antagit namnet Penningtvättutredningen, ett
betänkande, Bekämpande av penningtvätt (SOU 1997:36). Betänkandet
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bila-
ga 1. Remissvaren finns tillgängliga i Finansdepartementets akt i ärendet
(dnrFi97/1117).
Regeringen tar i detta ärende upp utredningens förslag såvitt avser
straffrättslig reglering av penningtvätt, ändringar i penningtvättslagen
samt penningtvättsregister. Utredningen har även föreslagit att ett nytt
institut, frysning, införs. Dessutom har utredningen föreslagit skyldighet
att lämna uppgifter till tullmyndighet och att tullen i undersökningssyfte
skall kunna kvarhålla medel under viss tid. Dessa frågor kräver enligt re-
geringens mening ytterligare överväganden och behandlas därför inte i
detta sammanhang.
En närliggande fråga är revisorers anmälningsskyldighet vid misstanke
om brott. Den har nyligen behandlats i olika sammanhang.
Regeringen bemyndigade i juni 1990 chefen för Justitiedepartementet
att tillkalla en kommitté med uppdrag att göra en översyn av aktiebolags-
lagen (dir. 1990:46). Kommittén antog namnet Aktiebolagskommittén.
Våren 1995 överlämnade kommittén delbetänkandet Aktiebolagets orga-
nisation (SOU 1995:44). Kommittén föreslår i betänkandet bl.a. viss an-
mälningsskyldighet för revisorer vid brott. Delbetänkandet har remissbe-
handlats. I bilaga 2 finns en förteckning över de remissinstanser som har
yttrat sig.
Inom Justitiedepartementet har därefter utarbetats en promemoria, Re-
visorns skyldigheter vid misstanke om brott i bolaget. Promemorian rör
förfarandet när en revisor misstänker att företrädare för ett bolag begår
brott och har behandlats vid ett remissmöte i mars 1997. De inbjudna
myndigheterna och organisationerna har dessutom getts tillfälle att yttra
sig skriftligt. En förteckning över deltagarna vid remissmötet och de re-
missinstanser som yttrat sig över promemorian finns i bilaga 3. En sam-
manställning av remissyttrandena över promemorian finns tillgänglig i
Justitiedepartementets akt i ärendet (dnr 95-2066).
Aktiebolagskommitténs delbetänkande och förslagen i promemorian
har lett till lagstiftning under våren 1998 (prop. 1997/98:99, bet.
1997/98:LU26, rskr. 1997/98:257, SFS 1998:760). Av propositionen
framgår att regeringen avser att behandla frågan om anmälningsskyldighet
vid vissa slag av häleri i samband med att Penningtvättutredningens be-
tänkande behandlas.
Inom Finansdepartementet har i februari 1998 utarbetats en promemo-
ria om anmälningsskyldighet for revisorer vid misstanke om vissa slag av
häleri. Promemorian har remissbehandlats. I bilaga 4 finns en förteckning
över de remissinstanser som har yttrat sig. Remissvaren finns tillgängliga i
Finansdepartementets akt i ärendet (dnr Fi98/501).
Prop. 1998/99:19
16
Frågorna om effektivare bekämpning av penningtvätt och om revisorers
anmälningsskyldighet ingår i regeringens strategi för samhällets samlade
åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten (skr. 1994/95:217, bet.
1994/95:JuU25, rskr. 1994/95:412).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 3 september 1998 att inhämta Lagrådets yttran-
de över de lagförslag som finns i bilaga 5.
Lagrådet har i huvudsak godtagit förslagen men också föreslagit vissa
justeringar. Regeringen har i allt väsentligt följt Lagrådets förslag. Lagrå-
dets synpunkter behandlas i respektive avsnitt. Dessutom har vissa redak-
tionella ändringar gjort i lagtexten. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6.
Prop. 1998/99:19
17
4.1.1 Narkotikabrotts- och förverkandekonventionerna
Med penningtvätt förstås åtgärder som företas i syfte att dölja eller om-
sätta vinningen från brottslig verksamhet. Penningtvätt är en internationell
företeelse och utgör ett stort problem i det brottsförebyggande och brotts-
bekämpande arbetet runt om i världen. Ett flertal internationella initiativ
har därför tagits i syfte att förstärka insatserna mot penningtvätt.
På det straffrättsliga området finns ett internationellt samarbete mellan
rättsvårdande organ. Samarbetet regleras i Förenta nationernas konvention
den 19 december 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa
ämnen (narkotikabrotts- eller Wienkonventionen). Konventionen ställer
krav på kriminalisering av penningtvätt i fråga om inkomster från narkoti-
kabrottslighet. Syftet med konventionen är att förstärka det internationella
samarbetet och effektivisera insatserna i kampen mot den internationella
narkotikabrottsligheten. Konventionen förpliktar parterna att i olika hän-
seenden straffbelägga illegal framställning, försäljning och innehav av
narkotika samt förfaranden som innebär hjälp att dölja eller omsätta vins-
terna från den illegala marknaden. Även frågor om förverkande, utläm-
ning och annat internationellt rättsligt samarbete tas upp i konventionen.
Ett av de viktigaste inslagen i narkotikabrottskonventionen är bestäm-
melserna i artikel 3 om straffrättsliga åtgärder mot personer som på olika
sätt främjar den illegala narkotikahanteringen utan att själva vara direkt
inblandade i denna verksamhet. Främst gäller det förfaranden som inne-
bär medverkan till att vinster som härrör från narkotikabrottslighet om-
sätts eller på annat sätt slussas över till legal verksamhet. De brott som
avses i konventionen är relaterade till narkotika. Bestämmelserna innebär
att partema åtar sig att under vissa förutsättningar kriminalisera den hjälp
som lämnas narkotikabrottslingar vid omsättning eller överlåtelse av
egendom som härrör från deras brottsliga verksamhet. Även gärningar
som innebär medverkan till att dölja egendomens ursprung skall beläggas
med straff. Narkotikabrottskonventionen har undertecknats och ratifice-
rats av Sverige (prop. 1990/91:127, bet. 1990/91 :JuU32, rskr,
1990/91:323). De lagändringar som gjorts med anledning av konventio-
nen framgår av avsnitt 6.1.
Vidare har inom Europarådet den 8 november 1990 upprättats en kon-
vention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vin-
ning av brott (förverkande- eller Strasbourgkonventionen). Konventionen
innehåller regler om ett vidgat internationellt samarbete vid brottsutred-
ningar och vid förverkande av brottsverktyg. Parterna åläggs att straffbe-
lägga gärningar som innefattar penningtvätt. Konventionen gäller inte
enbart narkotikabrottslighet utan omfattar i princip alla former av brott.
Syftet med konventionen är att utveckla samarbetet i fråga om förverkan-
de av utbyte av brott. Konventionen är avsedd att ge möjligheter till rätts-
ligt samarbete under alla stadier i förfarandet, dvs. från förundersöknings-
stadiet till dess att det finns ett slutligt beslut om förverkande. Konventio-
nen täcker även in förfaranden innan förundersökning inletts. Förverkan-
18
dekonventionen har utarbetats med narkotikabrottskonventionen som fö- ProP 1998/99.19
rebild. Många av de frågor som tas upp i narkotikabrottskonventionen
återfinns därför även i förverkandekonventionen. Till skillnad från narko-
tikabrottskonventionen är emellertid förverkandekonventionen, som tidi-
gare antytts, inte begränsad till någon viss typ av förbrott.
I artikel 6 i förverkandekonventionen finns en bestämmelse om krimi-
nalisering av penningtvättsbrott som bl.a. innebär att partema skall straff-
belägga uppsåtliga förfaranden som innefattar hjälp att omsätta eller
överlåta brottsligt förvärvad egendom.
Konventionen har undertecknats och ratificerats av Sverige (prop.
1995/96:49, bet. 1995/96:JuU10, rskr. 1995/96:59). Enligt artikel 6 punkt
4 kan straffbestämmelserna begränsas till vissa förbrott eller kategorier av
sådana brott. Eftersom de svenska straffbestämmelserna uppställer be-
gränsningar vad avser skattebrott m.m. - vilka saknar motsvarighet i kon-
ventionen - har möjligheten till förklaring i punkten 4 utnyttjats av Sveri-
ge vid tillträdet till konventionen. Förklaringen innebär att bestämmelsen i
artikel 6 punkt 1 för Sveriges del skall gälla egendom som härrör från
brottsligt förvärv. Några lagändringar på grund av tillträdet av konventio-
nen har inte ansetts vara nödvändiga.
4.1.2 Financial Action Task Force on money laundering (FATF)
På det finansiella området har ett flertal internationella överenskommelser
träffats. Vid ett möte i Paris i juli 1989 bildade länderna i den s.k. G-7
gruppen en finansiell arbetsgrupp mot tvättning av pengar, FATF
(Financial Action Task Force on money laundering). Totalt har 26 stater
och två organisationer anslutit sig till FATF. Sverige har från början del-
tagit i FATF:s arbete. FATF har möten ca fyra gånger per år. Vid vissa av
dessa möten deltar även internationella organisationer såsom Europarådet,
Interpol, Europeiska bankföreningen m.fl.
FATF har utfärdat 40 rekommendationer om penningtvätt som avser att
förbättra de nationella rättssystemen för bekämpning av penningtvätt samt
förstärka det finansiella systemets roll och det internationella samarbetet.
Enligt rekommendationerna bör alla medlemsstater ratificera narkoti-
kabrottskonventionen och även överväga att utvidga straffbarhetsområdet
till andra brott än sådana som har anknytning till narkotika. Rekommen-
dationerna bör vidare gälla inte bara för banker utan även för andra finan-
siella institut. De finansiella instituten bör identifiera och registrera kun-
dernas identitet. Alla komplexa, ovanliga och omfattande transaktioner
och transaktionsmönster som inte har ett uppenbart ekonomiskt eller lag-
ligt syfte bör ägnas särskild uppmärksamhet. Ett finansiellt institut bör
åläggas att genast rapportera misstankar om att medel härrör från brottslig
verksamhet till behöriga myndigheter. De finansiella instituten bör utfor-
ma program för bl.a. personalutbildning och interna kontrollfunktioner.
Speciell uppmärksamhet skall ägnas åt affärsförbindelser med bolag och
finansiella institut hemmahörande i länder som i otillräcklig utsträckning
eller inte alls följer rekommendationerna. Tillsynsmyndigheterna bör se
till att instituten har adekvata program för att skydda sig mot penningtvätt.
Ett internationellt utbyte av allmän information om penningtvätt liksom
19
information om misstänkta transaktioner bör ske. Rekommendationerna ProP 1998/99:19
förespråkar ett internationellt samarbete rörande förverkande, rättshjälp
och utlämning.
Sverige har beaktat FATF:s rekommendationer, men eftersom dessa till
stor del överensstämmer med det av Sverige genomförda direktivet om
åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning
av pengar (91/308/EEG), har de inte föranlett någon särskild lagstiftning.
I det löpande arbetet inom FATF ingår att undersöka hur medlemsländer-
na uppfyller rekommendationerna. Genomgångar av förhållandena i Sve-
rige har gjorts år 1992 och 1996.
4.1.3 EG-direktivet mot penningtvätt
EG:s ministerråd antog den 10 juni 1991 ett direktiv om åtgärder för att
förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar
(91/308/EEG). Direktivet gäller för samtliga länder inom EES. Om kre-
ditinstitut och finansiella institut utnyttjas för penningtvätt kan detta, en-
ligt direktivet, allvarligt äventyra sundheten och stabiliteten i instituten
och minska allmänhetens förtroende för hela det finansiella systemet. I
direktivet anges vidare att om gemenskapen inte ingriper mot penningtvätt
kan detta leda till att medlemsländerna för att skydda sina finansiella sys-
tem vidtar åtgärder som inte är förenliga med fullbordandet av den inre
marknaden. Om inte vissa åtgärder för samordning på gemenskapsnivå
vidtas kan de som tvättar pengar, för att underlätta sin brottsliga verksam-
het, komma att försöka dra nytta av den frihet för kapitalrörelser och den
frihet att tillhandahålla finansiella tjänster som hör till det integrerade fi-
nansiella området.
I direktivet har definitionen av penningtvätt hämtats från narkoti-
kabrottskonventionen. Med penningtvätt avses enligt artikel 1 följande
förfaranden när de sker uppsåtligen.
- Omvandling eller överföring av egendom i vetskap om att egendo-
men härrör från brott eller från medverkan till brott och i syfte att
hemlighålla eller dölja egendomens olagliga ursprung, eller för att
hjälpa någon som är delaktig i sådan verksamhet att undandra sig de
rättsliga följderna av sitt handlande.
- Hemlighållande eller döljande av en viss egendoms rätta beskaffen-
het eller ursprung, av dess belägenhet, av förfogandet över den, av
dess förflyttning, av de rättigheter som är knutna till den, eller av
äganderätten till den, i vetskap om att egendomen härrör från brott
eller från medverkan till brott.
- Förvärv, innehav eller brukande av egendom i vetskap om, vid tiden
för mottagandet, att egendomen härrörde från brott eller från med-
verkan till brott.
- Medverkan till, överenskommelse att utföra, försök och medhjälp
till, främjande och underlättande av, samt rådgivning för utförande
av någon av de gärningar som sägs i föregående strecksatser.
20
Direktivet är ett minimidirektiv, vilket innebär att varje enskilt land en-
ligt artikel 15 kan fastställa strängare regler. Eftersom penningtvätt inte
endast förekommer beträffande utbyte av narkotika bör medlemsstaterna i
sin lagstiftning utsträcka vad som skall gälla enligt direktivet till att om-
fatta även utbyte av annan brottslighet. Direktivet omfattar kreditinstitut,
finansiella institut och livförsäkringsbolag men medlemsstaterna åläggs
att se till att bestämmelserna utvidgas till att omfatta även sådana yrkes-
grupper och företag, vilkas verksamhet är särskilt ägnad att utnyttjas för
penningtvätt.
Medlemsstaterna skall enligt artikel 2 se till att penningtvätt förbjuds.
Direktivet kräver vidare att instituten, till dess att de har underrättat behö-
riga myndigheter, avstår från att utföra sådana transaktioner som de vet
eller misstänker har samband med penningtvätt. De behöriga myndighe-
terna får ge förelägganden om att transaktionen inte skall utföras. Om en
transaktion misstänks innefatta penningtvätt och det inte är möjligt att
underlåta att utföra transaktionen eller underlåtenheten är ägnad att mot-
verka försök att efterforska en misstänkt transaktion, skall institutet i ef-
terhand omedelbart underrätta de behöriga myndigheterna.
Vidare finns regler om identifiering av kunderna i artikel 3 och om be-
varande av uppgifter om identifieringen i artikel 4. Instituten skall med
särskild uppmärksamhet granska alla transaktioner som de, på grund av
deras karaktär, bedömer med särskilt stor sannolikhet kan ha samband
med penningtvätt. För att identifierings- och granskningskraven skall vara
meningsfulla skall instituten enligt artikel 6 samarbeta med de myndighe-
ter som har att bekämpa penningtvätt.
Enligt direktivet måste banksekretessen hävas i penningtvättsfall. En
obligatorisk ordning för rapportering av misstänkta transaktioner, som
innefattar garantier för att uppgifterna lämnas till de behöriga myndighe-
terna utan att berörda kunder varnas, skall därför införas (artikel 8). Vida-
re stadgar direktivet att om en anställd eller styrelseledamot i ett institut i
god tro har röjt upplysningar för de behöriga myndigheterna skall detta
inte innebära överträdelse av någon sekretessregel och inte föranleda an-
svar i någon form för instituten, deras styrelseledamöter eller anställda
(artikel 9). Även myndigheter som vid inspektion eller på något annat sätt
upptäcker omständigheter som skulle kunna utgöra bevis för penningtvätt
skall underrätta de myndigheter som har att bekämpa penningtvätt
(artikel 10).
En viktig del i bekämpningen av penningtvätt är att instituten inför till-
fredsställande rutiner för internkontroll och vidtar lämpliga utbildnings-
program (artikel 11). Vidare skall medlemsstaterna vidta de åtgärder som
behövs för fullständig tillämpning av alla bestämmelser i direktivet och
särskilt föreskriva vilka påföljder som skall gälla vid överträdelse av de
regler som antagits på grund av direktivet (artikel 14).
En kontaktkommitté för penningtvättsfrågor har bildats under EG-
kommissionen. Kommittén skall enligt artikel 13 bl.a. rekommendera
kommissionen tillägg eller ändringar i direktivet och undersöka om direk-
tivet bör utvidgas till att omfatta en viss yrkesgrupp eller företagskategori
när det klarlagts att en sådan yrkesgrupp eller företagskategori har utnytt-
jats i en medlemsstat för penningtvätt. Kontaktkommittén, som består av
Prop. 1998/99:19
21
representanter för EES-länderna och företrädare för kommissionen, sam- Prop 1998/99:19
manträder årligen.
Kommissionen har under sommaren 1998 meddelat att ett förslag till
ändringar i penningtvättsdirektivet kommer att läggas fram i rådet i slutet
av året eller i böljan av 1999. Syftet med ändringarna är att införa effekti-
vare regler i kampen mot penningtvätt.
4.1.4 Övrigt arbete på internationell nivå
EG:s arbetsgrupp för gemenskapsrätt och nationell straffrätt har diskuterat
frågan om penningtvätt i samband med upprättandet av det andra proto-
kollet till konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansi-
ella intressen. Enligt den förslagna artikel 5 i protokollet skall varje med-
lemsstat vidta åtgärder för att förhindra penningtvätt som härrör från EG-
bedrägerier, bestickning och mutbrott och som kan skada EG:s finanser.
Arbetet är ännu inte slutfört.
Även en särskild kommitté inom Europeiska centralbanken (ECB)
handhar vissa frågor om penningtvätt och interna kontrollfrågor i detta
sammanhang. Vidare har UNDCP (United Nations International Drug
Control Programme) diskuterat penningtvättsfrågor och vid Förenta
Nationernas Generalförsamlings 20:e extramöte den 8-10 juni 1998, som
behandlade narkotikasituationen i världen, antogs en handlingsplan mot
penningtvätt. Handlingsplanens underliggande budskap är att de 40 re-
kommendationer som FATF utarbetat skall betraktas som vägledande av
alla stater, också av dem som inte är medlemmar i FATF.
EG-direktivet om penningtvätt har genomförts i Sverige genom lagen
(1993:768) om åtgärder mot penningtvätt (penningtvättslagen), som träd-
de i kraft den 1 januari 1994 (prop. 1992/93:207, bet. 1992/93:JuU37,
rskr. 1992/93:375). Enligt 1 § har lagen till syfte att förhindra sådana åt-
gärder med avseende på egendom som har förvärvats genom brott som
kan medföra att denna egenskap hos egendomen döljs, att den brottslige
far möjlighet att undandra sig rättsliga påföljder eller att återskaffandet av
egendomen försvåras samt sådana åtgärder som innefattar förfogande
över och förvärv, innehav eller brukande av egendomen (penningtvätt).
Sådana förfaranden kan vara straffbara enligt häleribestämmelsema i
9 kap. brottsbalken.
Lagen omfattar i dag företag som driver bankrörelse, livförsäkringsrö-
relse, värdepappersrörelse, valutaväxlingsrörelse och verksamhet enligt
lagen om finansieringsverksamhet (prop. 1995/96:216). De viktigaste
bestämmelserna i lagen stadgar i huvudsak följande.
Enligt 3 § far företag som omfattas av lagens tillämpningsområde inte
medvetet medverka vid transaktioner avseende medel som kan antas här-
röra från brottsliga förvärv av allvarligare slag. Med sådant förvärv avses
förvärv genom brott där fängelse i mer än sex månader ingår i straffska-
lan.
22
Företag som omfattas av lagens tillämpningsområde skall enligt 4 §
kräva att kunden legitimerar sig när en affärsförbindelse inleds. Därmed
avses ett affärsförhållande av mer stadigvarande slag och exempelvis inte
att en person vid ett enstaka tillfälle växlar sedlar eller mynt. Identitets-
kontroll skall alltid utföras vid transaktioner som överstiger 110 000 kro-
nor. Detsamma gäller om transaktionen inte överstiger detta belopp men
kan antas ha samband med en annan transaktion och tillsammans med
denna överstiger beloppet. Om summan inte är känd vid tidpunkten för en
transaktion skall identiteten kontrolleras så snart summan överstiger det
angivna värdet. Identitetskontroll behöver dock inte utföras beträffande
företag som omfattas av lagens tillämpningsområde enligt 2 § första
stycket, om företaget är hemmahörande inom EES. Detsamma gäller om
transaktionen görs till ett konto som tillhör någon vars identitet tidigare
har kontrollerats enligt denna lag.
Identitetskontroll skall enligt 7 § alltid ske, oavsett beloppets storlek,
om det kan antas att en transaktion avser medel som härrör från ett brotts-
ligt förvärv av allvarligare slag. Vid bedömningen av om transaktionen är
av sådant slag skall dess art och omfattning beaktas, men även andra om-
ständigheter som t. ex. kundens uppträdande. Med transaktionens art avses
sättet på vilket transaktionen genomförs och med omfattningen beloppets
storlek.
Enligt 9 § skall företagen granska alla transaktioner avseende medel när
de har skäl anta att de härrör från brottsliga förvärv av allvarligare slag
och anmäla tveksamma transaktioner till Rikspolisstyrelsen eller den po-
lismyndighet som regeringen bestämmer. Regeringen har inte beslutat om
någon särskild polismyndighet. I praktiken har anmälningarna gjorts till
finanspolisen. Om anmälan sker skall företaget enligt förbudsregeln i 3 §
avstå från att utföra transaktionen. Skyldigheten att lämna uppgifter enligt
9 § bryter tystnadsplikten i bl.a. 1 kap. 10 § bankrörelselagen, dvs. be-
stämmelsen om banksekretess. När upplysningar lämnas med stöd av la-
gen skall detta nämligen enligt 10 § inte betraktas som brott mot någon
sekretessregel, om den som lämnade uppgiften hade anledning att räkna
med att uppgifterna borde lämnas.
Om Finansinspektionen vid en inspektion av ett företag eller på annat
sätt får kännedom om transaktioner avseende medel som kan antas härrö-
ra från brottsliga förvärv av allvarligare slag, skall inspektionen, enligt
12 §, underrätta finanspolisen om transaktionerna.
Företaget skall enligt 13 § ha rutiner till förhindrande av att företaget
utnyttjas för transaktioner som har samband med brottsliga förvärv. Före-
taget skall svara för att de anställda får information och utbildning för
ändamålet. Finansinspektionen har genom föreskrifter och allmänna råd
angett vilka rutiner som skall följas och vilken information och utbildning
som skall tillhandahållas (FFFS 1994:9 och 10).
Penningtvättslagen innehåller inte någon sanktionsbestämmelse mot
den som bryter mot lagens bestämmelser. Det förutsätts att bestämmelser-
na skall kunna upprätthållas med stöd av arbetsrättslig lagstiftning och de
avtal som träffats på arbetsrättens område samt med hjälp av det sank-
tionssystem som Finansinspektionen förfogar över i sin tillsynsverksam-
het.
Prop. 1998/99:19
23
Penningtvättsfrågor har fatt stor uppmärksamhet på senare tid, inte minst
genom det arbete som bedrivs i flera internationella organisationer. Till en
början inriktades intresset särskilt på penningtvätt i anslutning till narkoti-
kabrott. Som exempel kan nämnas att en ovillkorlig skyldighet att vidta
åtgärder i enlighet med EG:s penningtvättsdirektiv endast föreligger i frå-
ga om tillgångar som härrör från narkotikabrottslighet. Enligt direktivet
bör länderna emellertid överväga att utvidga tillämpningen till andra for-
mer av brottslighet. Debatten har på senare år också kommit att handla
om penningtvätt i anslutning till andra brott. Penningtvätt utförs ofta med
uppsåt att dölja eller dra nytta av ekonomisk brottslighet och utgör inte
sällan ett slutled i den organiserade brottsligheten. Kampen mot penning-
tvätt är därför ett sätt att även bekämpa den ekonomiska och organiserade
brottsligheten. Eftersom dessa brott ofta inbringar stora vinster för de
kriminella och därmed utgör en drivande kraft för den brottsliga verksam-
heten är det särskilt viktigt att åtgärderna mot penningtvätt blir effektiva-
re.
Det allmänna syftet med en reglering av penningtvätt är att förhindra att
det finansiella systemet och även annan näringsverksamhet utnyttjas för
penningtvätt och därmed motverka att s.k. svarta pengar flyter in i den
legala ekonomin. Om ett institut som verkar på den finansiella marknaden
utnyttjas för tvättning av pengar i större omfattning kan detta allvarligt
äventyra sundheten och stabiliteten i det ifrågavarande institutet och
minska allmänhetens förtroende för det finansiella systemet. En i många
länder använd metod för att bekämpa penningtvätt är införandet av admi-
nistrativa bestämmelser av den typ som finns i penningtvättslagen, t.ex.
identitetskontroll och skyldighet att lämna uppgifter till polisen om miss-
tänkta transaktioner. För andra företag än de finansiella kan penningtvätt i
stor omfattning innebära att allmänhetens förtroende minskar för företaget
och den bransch inom vilken företaget är verksam. Dessa företag omfattas
för närvarande inte av penningtvättslagen eller motsvarande bestämmel-
ser.
Ett medel att uppnå det allmänna syftet är att straffbelägga de åtgärder
som innefattar penningtvätt, i första hand genom straffrättsliga bestäm-
melser. Inom det straffrättsliga området har de två ovannämnda interna-
tionella konventionerna som rör penningtvätt antagits. I svensk lagstift-
ning kan gärningar som innefattar penningtvätt vara straffbara enligt häle-
ribestämmelsema i brottsbalken. För att uppfylla åtagandena enligt nar-
kotikabrottskonventionen har bl.a. bestämmelserna om häleri och häleri-
förseelse i 9 kap. 6 och 7 § § utvidgats. De nya reglerna trädde i kraft den
ljuli 1991 (prop. 1990/91:127, bet. 1990/91 :JuU32, rskr. 1990/91:323).
Det är givetvis också angeläget att komma åt den bakomliggande
brottsligheten. Banker och övriga företag som omfattas av penningtvätts-
lagen torde ha goda möjligheter att upptäcka transaktioner som det finns
skäl att anta utgör penningtvätt. Genom företagens skyldighet att anmäla
sådana åtgärder till finanspolisen, ökar möjligheterna att även utreda och
Prop. 1998/99:19
24
komma åt den bakomliggande brottsligheten. Ett problem är emellertid att ?roP- 1998/99.19
upptäcka transaktioner som innefattar penningtvätt och som utförs utanför
de finansiella företagen. Att hitta effektiva sätt att upptäcka penningtvätt
utanför denna krets torde därför vara en viktig uppgift for lagstiftaren.
Den snabba utvecklingen på elektronikens och datateknikens områden har
inneburit stora förändringar i samhället. Ett exempel på detta är den ökade
användningen av s.k. smarta kort, dvs. plastkort försedda med en integre-
rad elektronisk krets som tillåter laddning av betydande mängder av in-
formation och som kan utföra vissa beräkningar och logiska operationer.
Ett annat exempel är det ökade utbudet av varor och tjänster som erbjuds
på datornät, som t.ex. Internet. Inom det finansiella området har utveck-
lingen inneburit bl.a. att nya former för betalningar skapats genom till-
komsten av s.k. elektroniska pengar. Betalningar med elektroniska pengar
brukar delas in i två kategorier, dels sådana som utförs med smarta kort,
dvs. kontantkort, dels sådana som utförs via datornät med värdeenheter
som laddats på en diskett eller på hårddisken i en dator.
Ett effektivt betalningsväsende förutsätter hög säkerhet hos de system
som används. Brist i säkerheten kan bl.a. ge upphov till ökad risk för
brottslighet. I internationella sammanhang har risken för att elektroniska
pengar kan komma att användas för exempelvis penningtvätt uppmärk-
sammats.
I januari 1997 tillsatte chefen för Finansdepartementet en utredare med
uppdrag att kartlägga och analysera de rättsliga frågor som uppkommer
genom användning av elektroniska pengar (dir. 1997:1). Utredaren skall i
anslutning därtill även överväga om särskilda bestämmelser behövs för att
förhindra brottslighet vid användning av elektroniska pengar. Utredarens
uppdrag i den delen skall vara slutfört före utgången av september 1998.
Regeringen avser att då återkomma till frågan om penningtvätt och elek-
troniska pengar.
25
Prop. 1998/99:19
Förfaranden som innefattar penningtvätt kan i dag vara straffbara som
häleri eller häleriförseelse enligt bestämmelserna i 9 kap. 6 och 7 §§
brottsbalken. Som tidigare redovisats (se avsnitt 4.1.1 och 5.1) ändrades
häleribestämmelsema den 1 juli 1991 för att Sverige skulle kunna upp-
fylla sina åtaganden enligt narkotikabrottskonventionen. Genom denna
lagändring infördes punkterna 3 och 4 i 9 kap. 6 § första stycket brotts-
balken, vilka särskilt tar sikte på förfaranden som är att anse som pen-
ningtvätt. Men också de allmänna bestämmelserna om häleri kan vara
tillämpliga på förfaranden som kan betecknas som penningtvätt.
Av 9 kap. 6 § första stycket 1 framgår att en person kan göra sig skyldig
till häleri om han tar befattning med något som är frånhänt annan genom
brott på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande (sakhäleri). Om
gärningen begås i näringsverksamhet kan under vissa förutsättningar, en-
ligt 9 kap. 6 § andra stycket, ansvar för häleri komma i fråga redan om det
skäligen kan antas att egendomen är frånhänd annan genom brott
(näringshäleri). I 9 kap. 6 § första stycket 2 stadgas att den som bereder
sig otillbörlig vinning av annans brottsliga forvärv kan dömas for häleri
(vinningshäleri). I 9 kap. 6 § första stycket 5 regleras förfaranden som
innebär att någon hävdar genom brott tillkommen fordran (fordrings-
häleri).
Bestämmelsen i punkt 3 stadgar att den som otillbörligen främjar möj-
ligheterna for annan att tillgodogöra sig egendom som härrör från brotts-
ligt förvärv eller värdet av sådan egendom döms för häleri. Bestämmelsen
har vissa likheter med vinningshäleri men gäller inte den som bereder sig
själv vinning. Det brottsliga förfarandet består i att främja möjligheterna
för annan att dra nytta av det brottsliga förvärvet. Främjandet skall med
andra ord gå ut på att hjälpa någon att tillgodogöra sig tillgångar som här-
rör från brottslig verksamhet, t.ex. genom att gömma undan egendomen
eller att omsätta den på ett sådant sätt att möjligheterna ökar för den andre
att få behålla egendomen eller dess värde. Det är inte varje befattning med
brottsligt förvärvad egendom som föranleder ansvar, utan främjandet
måste framstå som otillbörligt. Som otillbörligt främjande anses först och
främst sådana förfaranden som mer eller mindre har till uttalat syfte att
hjälpa den brottslige att dra nytta av sitt förvärv, såsom att hjälpa till att
föra bort egendomen, att förvara den eller att anvisa gömställen för den
eller hjälpa till att omsätta egendomen så att dess ursprung blir svårare att
spåra. Exempel på otillbörliga förfaranden är att låta någon annan sätta in
pengar på ens bankkonto eller disponera ens bankfack eller medverka vid
en överlåtelse av brottsligt förvärvad egendom genom att ställa sig till
förfogande som bulvan eller genom att låna ut sina identitetshandlingar så
att identiteten på den som gjort det brottsliga förvärvet kan hållas dold.
Att ge råd om var egendomen lämpligen bör placeras för att undgå upp-
täckt kan följas av ansvar, även om den som stått för rådgivningen inte
själv befattat sig med egendomen.
26
Punkt 3 är inte begränsad till egendom som frånhänts annan. Varje brott ProP 1998/99.19
som utgör förvärv från någon kan utgöra förbrott. Med uttrycket egendom
som härrör från brottsligt förvärv avses inte endast det konkreta brottsut-
bytet utan även egendom som har trätt i stället för det. Bestämmelsen kan
även tillämpas på flera led i en kedja av olika personer. En förutsättning
för ansvar är att det kan styrkas en koppling mellan egendomen och den
ursprungliga brottsligheten.
Enligt punkt 4 döms för häleri den som med uppsåt att dölja egendo-
mens ursprung medverkar till att bortföra, överlåta, omsätta eller vidta
annan sådan åtgärd med egendom som härrör från brottsligt förvärv. I
förhållande till punkt 3 föreligger den skillnaden att punkt 4 inte är be-
gränsad av ett otillbörlighetsrekvisit. Har gärningsmannen haft uppsåt att
dölja egendomens ursprung och har han i övrigt förfarit som sägs i
punkt 4 kan han alltså dömas till ansvar utan att någon prövning behöver
göras om huruvida förfarandet skulle vara att anse som otillbörligt. Det
krävs inte heller att gärningen faktiskt främjat den andres möjligheter att
tillgodogöra sig egendomen.
Som framgått av redogörelsen, är de nya bestämmelserna tillämpliga
endast på egendom som härrör från brottsliga förvärv. Typiska brottsliga
förvärv är förvärv genom stöld, bedrägeri eller förskingring, men såsom
brottsligt förvärv är också att anse muta, spelvinst genom dobbleri, in-
komst genom koppleri samt byte vid jakt eller fiske på förbjudet område
eller på förbjuden tid. Begränsningen till egendom som härrör från brotts-
liga förvärv utesluter ansvar för häleri för den som hjälper någon annan
att omsätta egendom i syfte att dölja att den sistnämnde har berikat sig
genom sådana skatte- eller tullbrott som innebär att skatt, tull eller annan
avgift undandras staten. Vinst som uppkommit genom dessa skatte- eller
tullbrott anses nämligen inte härröra från något brottsligt förvärv. Som
tidigare angetts (se avsnitt 4.1.1) innehåller den av Sverige undertecknade
och ratificerade förverkandekonventionen inte några sådana begränsning-
ar. I denna konvention definieras ”vinning” som ”varje ekonomisk fördel”
av ett brott. Sverige utnyttjade därför möjligheten till förklaring enligt
artikel 6 punkt 4 i konventionen. Förklaringen innebär att bestämmelsen i
artikel 6 punkt 1 för Sveriges del endast skall gälla egendom som härrör
från brottsligt förvärv.
27
6.2.1 Ett särskilt brott, penninghäleri, införs i brottsbalken
Regeringens förslag: En ny straffbestämmelse, penninghäleri, förs in i
brottsbalken. Bestämmelsen skall omfatta sådana förfaranden som i
dag regleras i 9 kap. 6 § första stycket 3 och 4 brottsbalken. Ansvar
skall också stadgas för den som bistår med att dölja att annan har beri-
kat sig genom brottslig gärning på annat sätt än genom förvärv, t. ex.
genom vissa former av skatte- och tullbrott.
Utredningens förslag. Utredningen föreslår att ett särskilt penning-
tvättsbrott förs in i penningtvättslagen. Den föreslagna bestämmelsen
skall utgöra ett självständigt komplement till hälerireglema i brottsbalken.
Bestämmelsen innebär att befattning med medel som härrör från brott
eller brottslig verksamhet av allvarligare slag som är ägnad att dölja denna
egenskap hos medlen kriminaliseras. Utredningen anger att lokutionen
”härrör från brott”, enligt dess uppfattning, även täcker medel som har sin
grund i t. ex. skattebrott.
Remissinstanserna: Endast tre remissinstanser, Svenska Bankförening-
en, Svenska Fondhandlarejbreningen och Finansbolagens förening har
tillstyrkt utredningens förslag. Riksåklagaren delar utredningens förslag i
sak, men anser att det av systematiska och praktiska skäl är mer tilltalande
att utvidga det straffbelagda området i häleriparagrafen. Uppsala Univer-
sitet menar att fördelarna med en kriminalisering överväger nackdelarna,
men anser att frågan om hur bestämmelsen skall utformas bör övervägas
ytterligare. Rikspolisstyrelsen förordar att en bestämmelse om penning-
tvätt, som skall vara subsidiär till häleri, förs in i brottsbalken. Dom-
stolsverket, Malmö tingsrätt och Grossistförbundet svensk handel ifråga-
sätter om inte rekvisitet ”brottslig verksamhet” är alltför vagt för att kunna
ingå som rekvisit i en straffbestämmelse. Justitiekanslem ställer sig tvek-
sam till utredningens förslag, men framhåller, liksom Rikspolisstyrelsen,
som möjlig lösning en till häleribestämmelsen subsidiär reglering. Göta
hovrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Stockholms tingsrätt och Svenska
Revisorsamjundet avstyrker utredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag
En ny särskild straffbestämmelse
En ökande internationalisering av brottsligheten och stora ekonomiska
vinster av brottslig verksamhet föder ett växande behov av att kunna
återinvestera medel i seriösa verksamheter för att dölja att brott begåtts
och för att kunna tillgodogöra sig de brottsliga vinsterna. Den tekniska
utvecklingen har också gjort det möjligt att snabbt överföra medel mellan
olika länder. En effektiv penningtvättsbekämpning kräver ett väl utvecklat
internationellt samarbete. Ett sätt att öka förutsättningarna härför är att
skapa ett särskilt brott som, så långt möjligt, omfattar de straffbara for-
Prop. 1998/99:19
28
mema av penningtvätt. Därigenom skulle innehållet i svensk rätt när det
gäller penningtvätt framstå tydligare för andra länder. I sin rapport om
effektiviteten i det svenska systemet för penningtvätt från den 21 augusti
1996 har FATF framfört önskemål om att Sverige tillskapar ett separat
penningtvättsbrott, vilket dessutom bör inkludera alla typer av förbrott
som genererar en betydande summa pengar. Det finns således, som utred-
ningen funnit, starka skäl som talar för att straffrättsliga förfaranden som
kan betecknas som penningtvätt, i den utsträckning det är möjligt, samlas
i en särskild straffbestämmelse.
En sådan straffbestämmelse kan åstadkommas genom att de förfaran-
den som typiskt sett utgör penningtvätt bryts ut ur häleriparagrafen i
brottsbalken. Därigenom uppnås också den fördelen att den senare be-
stämmelsen blir mer överskådlig och lättare att tillämpa. Även med en
sådan lösning går det emellertid knappast att undvika att tillämpningsom-
rådet för bestämmelserna om häleri och straffbar penningtvätt delvis
sammanfaller. Detta talar för att en ny särskild straffbestämmelse placeras
i brottsbalken intill den nuvarande bestämmelsen om häleri. Därigenom
kan eventuella konkurrenssituationer lösas på ett enklare sätt. Regeringen
anser således, i likhet med ett flertal remissinstanser, att det av systematis-
ka och praktiska skäl vore olämpligt att föra in en särskild straffbestäm-
melse i penningtvättslagen. Straffansvaret bör även i framtiden regleras i
brottsbalken.
De förfaranden som bör återfinnas i den särskilda straffbestämmelsen är
i första hand de som regleras i 9 kap. 6 § första stycket 3 och 4 brottsbal-
ken, eftersom dessa infördes för att kriminalisera just åtgärder som är att
anse som penningtvätt. Dessa bör alltså brytas ut ur häleribestämmelsen
och placeras i en särskild straffbestämmelse.
Även om den nya straffbestämmelsen kommer att omfatta merparten av
de förfaranden som är att beteckna som penningtvätt, har den definition
av penningtvätt som finns i penningtvättslagen ett än vidare tillämpnings-
område. För att markera att den nya straffbestämmelsen skiljer sig från
penningtvätt såsom detta begrepp definieras i penningtvättslagen anser
regeringen att det nya brottet lämpligen bör benämnas penninghäleri.
Därigenom markeras också anknytningen till häleribrottet.
Utvidgning av det straffbara området
Utredningen har anfört att en effektiv bekämpning av penningtvätt förut-
sätter att det straffbara området utvidgas och föreslår dels att det inte skall
krävas ett bestämt förbrott utan vara tillräckligt att medlen härrör från
brottslig verksamhet, dels att det straffbara området skall omfatta sådan
penningtvätt som kan följa på skatte- och tullbrott.
Regeringen anser emellertid, liksom flertalet remissinstanser, att det
skulle föra för långt att överge kopplingen till ett bestämt förbrott. Be-
greppet brottslig verksamhet, såsom detta används av utredningen, är vagt
och oprecist. Det saknar den precision som erfordras för att användas som
straffrättsligt rekvisit. En kriminalisering av penningtvätt som anknyter till
Prop. 1998/99:19
29
detta begrepp skulle riskera att bli oklar och svår att överblicka. Detta
skulle kunna leda till osäkerhet även vid normala penningtransaktioner.
Det finns däremot, enligt regeringens mening, starka skäl som talar för
att utvidga straffansvaret så att det även omfattar sådan penningtvätt som
kan följa på skatte- och tullbrott som innebär att skatt, tull eller annan
avgift undandras staten. Det får anses vara en brist i den nuvarande lag-
stiftningen att det är straffritt att bistå den som har begått sådana skatte-
eller tullbrott att dölja att han därigenom har berikat sig.
Skatte- och tullbrott skiljer sig emellertid väsentligt från sådan brotts-
lighet som i dag kan utgöra förbrott till penningtvätt/häleri. Som Uppsala
Universitet påpekar i sitt remissyttrande till Penningtvättutredningen, är
det inte möjligt att förvärva några medel genom ett skattebrott (här bort-
ses från skatte- eller tullbrott som leder till felaktig återbetalning av skatt,
tull eller annan avgift). Den brottsliga gärningen vid skattebrott består i att
någon lämnar oriktig uppgift till myndighet eller underlåter att till myn-
dighet lämna deklaration, kontrolluppgift eller annan föreskriven uppgift
och därigenom ger upphov till att skatt undandras det allmänna. Vinning
av brottet består alltså i att den skattskyldige undviker att drabbas av en
utgift och således kan behålla en större del av sina inkomster. Statens an-
språk på skatt hänför sig emellertid inte till någon särskild del av den
skattskyldiges egendom. Den skattskyldige behöver alltså inte hålla viss
del av sina inkomster avskilda för att betala skatt, utan kan betala med
vilken del av sin egendom han vill. Detta innebär att det knappast är möj-
ligt att identifiera en viss egendom såsom åtkommen genom skattebrott.
Vinningen vid skattebrott består i stället i en allmän förmögenhetsökning
hos gärningsmannen. Detsamma kan sägas vara fallet vid tullbrott.
Man bör hålla i minnet att det krav på t.ex. skatt som staten kan komma
att rikta mot gärningsmannen sedan ett skattebrott avslöjats inte grundas
på den brottsliga gärningen, utan på den i och för sig lagliga inkomst som
föregått skattebrottet. Att skaffa undan egendom enbart för att hindra att
den tas i anspråk för att betala en fordran på skatt kan därför inte betraktas
som penningtvätt/häleri. Ett sådant förfarande kan i stället utgöra ett brott
mot borgenär enligt 11 kap. brottsbalken.
Straffansvarets konstruktion
Mot bakgrund av vad som nu sagts ser regeringen inte någon möjlighet att
konstruera ett brott som utgår från att viss egendom varit föremål för
skatte- eller tullbrott om dessa brott inneburit att skatt, tull eller annan
avgift undandragits staten. Vad som kan sägas vara föremål för penning-
tvätt i sådana fall är i stället den allmänna förmögenhetsökning som gär-
ningsmannen tillskapat genom brottsligheten. Den som begått sådana
skatte- eller tullbrott kan alltså tänkas vara i behov av åtgärder som döljer
eller ger en godtagbar förklaring till varför han disponerar ett betydligt
större belopp än hans redovisade inkomst utvisar. Dessa åtgärder kan
vidtas med vilken som helst av hans egendom. Detta talar, enligt rege-
ringens mening, för att det utvidgade straffansvaret för åtgärder som är att
Prop. 1998/99:19
30
anse som penningtvätt i stället konstrueras så att det tar sikte på själva ProP 1998/99:19
döljandet av förmögenhetsökningen.
Straffansvaret bör omfatta att bistå annan med att dölja att denne beri-
kat sig genom brottslig gärning. En sådan åtgärd kan betraktas som en
form av efterföljande medhjälp till skatte- eller tullbrott. Som tidigare
nämnts är sådan efterföljande medhjälp i dag inte straffbar när det gäller
vissa former av skatte- eller tullbrott vilket far anses vara en brist lagstift-
ningen.
Det förekommer emellertid också att en gärningsman själv vidtar åtgär-
der med sin egendom for att dölja att han har berikat sig genom brott.
Från straffrättsliga utgångspunkter skulle det knappast fylla någon funk-
tion att införa ett särskilt straffansvar för sådana handlingar. En förutsätt-
ning för att straff skall kunna ådömas i ett sådant fall är ju att den ur-
sprungliga brottsligheten uppdagas. Och i så fall straffas gärningsmannen
för denna. Gärningsmannen kan därför knappast antas komma att avstå
från att vidta åtgärder för att dölja den ursprungliga brottsligheten även
om detta gjordes straffbart i sig. Den nu föreslagna utvidgningen av straff-
ansvaret skiljer sig från den gällande bestämmelsen om häleri på så sätt
att den enbart tar sikte på själva döljandet av den tidigare brottsligheten
och alltså inte sådana åtgärder som syftar till att hindra att egendom som
åtkommits genom brott återställs till rätt ägare eller blir föremål för för-
verkande. Att införa straffansvar enbart för att dölja egen tidigare brotts-
lighet skulle kunna komma i konflikt med principen att ingen skall vara
tvingad att vittna mot sig själv.
Regeringen anser, med hänsyn till vad som nu sagts, att utvidgningen
av straffansvaret vad gäller penningtvätt bör begränsas till gärningar som
omfattar hjälp att dölja att annan har berikat sig genom brottslig gärning.
Sådan hjälp kan bestå i att bortföra, överlåta, omsätta eller vidta annan
sådan åtgärd med egendom som tillhör någon som har berikat sig genom
brott. Åtgärden skall syfta till att dölja förmögenhetsökningen. Det kan till
exempel handla om att delta i olika skentransaktioner eller att agera som
bulvan. En sedvanlig försäljning av t.ex. en affärsrörelse eller en fastighet,
även om den rör betydande belopp och vetskap föreligger om att kontra-
henten har gjort sig skyldig till brott, bör dock inte vara straffbar enligt
denna bestämmelse, eftersom en sådan transaktion endast innebär att viss
egendom byts mot annan och alltså inte är ägnad att dölja förmögen-
hetsökning.
Det straffbara området bör enligt regeringens mening avgränsas i ytter-
ligare ett avseende. Helt normala och vardagliga förfaranden som i och
för sig innebär ett främjande av en annan persons möjligheter att dölja att
han berikat sig genom brottslig gärning bör inte heller omfattas av krimi-
naliseringen. Det bör således vara straffritt att motta sedvanlig ersättning
för dagligvaror eller för utförande av normala tjänster även om man vet att
kontrahenten gjort sig skyldig till ett skattebrott. Den medverkan vid om-
sättning av tillgångar som sker till fullgörande av skyldigheter enligt lag
eller avtal bör också hållas utanför det straffbara området. Att ta emot
betalning för en giltig och förfallen fordran bör därför inte omfattas, även
om det rör sig om en större summa och den som mottar betalningen är
medveten om att kontrahenten har gjort sig skyldig till brott. Att transak-
31
tionen har kommit till stånd har normalt inte någon anknytning till att
brott föreligger. För straffbarhet bör vidare krävas ett direkt samband
mellan den hjälp gärningsmannen lämnar t.ex. en skattskyldig och det
förhållandet att den sistnämnde far möjlighet att dölja att han har berikat
sig genom brott. Att t.ex. lämna rutinmässiga upplysningar och råd om
olika placeringsmöjligheter eller investeringsobjekt bör inte omfattas av
kriminaliseringen. För att kunna dömas till ansvar måste gärningsmannen
på ett mer avgörande sätt ha främjat någon annans möjligheter att dölja att
han berikat sig genom brottslig gärning. Det bör därför krävas att gär-
ningsmannens medverkan kan bedömas som otillbörlig. Exempel på otill-
börlig medverkan till åtgärder som är ägnade att dölja att annan har beri-
kat sig genom brottslig gärning är bl.a. att låna ut sitt bankfack eller upp-
låta sitt bankkonto. Andra åtgärder är, som tidigare angetts, att medverka
vid överlåtelser genom att ställa sig till förfogande som bulvan eller låna
ut sina identitetshandlingar. Ett annat exempel är att medverka vid olika
banktransaktioner som innebär att egendoms ursprung blir svårare att spå-
ra. En ytterligare metod är att sälja vinstbongar för att ge någon annan
tillgång till en handling som skall förklara varför han disponerar ett större
belopp än vad hans redovisade inkomst utvisar. För ansvar bör inte krävas
att gärningsmannen har tagit direkt befattning med egendom. Att i kon-
kreta fall bistå med närmare rådgivning som innefattar klara, detaljerade
och precisa uppgifter om var eller hur egendom lämpligen bör placeras
för att man skall kunna dölja att man berikat sig genom brott, bör således
anses utgöra sådan medverkan som är otillbörlig.
Även brott som innefattar förvärv av egendom innebär regelmässigt ett
berikande. Medverkan till åtgärder som vidtas med sådan egendom om-
fattas redan av de nuvarande bestämmelserna i 9 kap. 6 § första stycket 3
och 4 brottsbalken. Den föreslagna utvidgningen av straffansvaret avser
således sådana former av berikande som inte innefattar något förvärv av
egendom. Härmed avses framför allt fall där någon har förbättrat sin eko-
nomiska ställning genom brott, utan att denna förbättring kan härledas till
någon viss del av brottslingens egendom. Exempel härpå är framför allt
vissa former av skatte- och tullbrott, men även t.ex. vissa former av be-
drägeri. För att undvika konkurrensproblem bör den nya bestämmelsen
göras subsidiär till sådana gärningar som redan nu är straffbelagda enligt
9 kap. 6 § första stycket 3 och 4 brottsbalken.
Lagrådet har anfört att tillämpningen av bestämmelsen kan väntas med-
föra betydande svårigheter att avgränsa det brottsliga området och att stort
utrymme lämnas åt domstolarna att med beaktande av legalitetsprincipen
tolka bestämmelsen, men att detta är något som i betraktande av ämnets
svårhetsgrad far godtas. Regeringen är medveten om de svårigheter som
Lagrådet pekar på. Liksom Lagrådet anser dock regeringen att dessa
måste accepteras för att kunna åstadkomma en utvidgning av det straffba-
ra området i enlighet med förslaget. Regeringen återkommer i författ-
ningskommentaren till frågan om den närmare tillämpningen av bestäm-
melsen.
Prop. 1998/99:19
32
6.2.2
Ringa brott samt oaktsamt förfarande
Prop. 1998/99:19
Regeringens förslag: För ringa fall samt oaktsamt förfarande skall
dömas för penninghäleriförseelse.
Utredningens förslag: För ringa fall av penningtvätt bör ett brott
nämnt penningtvättsförseelse införas. Det bör fånga in sådana fall där
uppsåt inte kan styrkas men där vederbörande hade skälig anledning att
anta att medlen härrör från brott eller brottslig verksamhet.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har särskilt yttrat sig över ut-
redningens förslag i denna del.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 9 kap. 7 § första stycket brotts-
balken döms för häleriförseelse om brott som avses i 6 § är att anse som
ringa. Enligt 7 § andra stycket 2 döms också för häleriförseelse den som i
fall som avses i 6 § första stycket inte insåg men hade skälig anledning att
anta att brott förelåg. Någon saklig ändring i dessa delar är inte avsedd. I
konsekvens med den nya regleringen bör dock de förfaranden som mot-
svarar det nya penninghäleribrottet regleras som ett separat brott, pen-
ninghäleriförseelse.
Motsvarande skäl som ligger bakom regleringen avseende de ovan be-
skrivna förfarandena torde kunna göras gällande också vad avser de förfa-
randen som föreslås straffbeläggas i 9 kap. 6 a § andra stycket. Också
dessa förfaranden bör därför, på samma sätt, omfattas av bestämmelsen
om penninghäleriförseelse. Vad avser oaktsamma förfaranden kan det
dock anföras att gränsen mellan straffbelagt och straffritt handlande i vis-
sa fall kan bli svår att dra. Den enskilde kan inte åläggas en alltför långt-
gående skyldighet att undersöka om den han ingår t.ex. en affärsförbin-
delse med har berikat sig genom brott. Detta torde emellertid vara ett ge-
nerellt problem i fall där straffansvar inte är begränsat till uppsåtligt
handlande. Det skall vidare påpekas att samma diskussion fördes då de
nya formerna av häleri infördes i 9 kap. 6 § första stycket 3 och 4 brotts-
balken (prop. 1990/91:127 s. 38 f). Det har, såvitt regeringen erfarit, inte
framkommit något som tyder på att de farhågor som då framfördes har
besannats.
Vid bedömningen av i vilken utsträckning det finns anledning att miss-
tänka att någon annan har berikat sig genom brott och att åtgärden vidtas
för att dölja detta faktum, bör den nuvarande tillämpningen av 9 kap. 7 §
andra stycket 2 brottsbalken kunna läggas till grund för bedömningen
även för den nya formen av straffbar penningtvätt. Viktigare omständig-
heter är därvid under vilka förhållanden handlingen företogs, vad man
känner till om den som man ingår affärsförbindelsen med samt vilken
slags transaktion det handlar om. Skentransaktioner och försäljning av
vinstbongar bör rimligen ge anledning till misstankar liksom fall där ve-
derbörande uppträder anonymt eller där identiteten på något annat sätt är
oklar. Av betydelse är vidare om det rör sig om ovanliga eller omfattande
transaktionsmönster eller om transaktionen saknar ett uppenbart legitimt
ekonomiskt syfte.
2 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 19
33
6.2.3
Försök, förberedelse och stämpling
Prop. 1998/99:19
Regeringens bedömning: Gärningsformema försök, förberedelse och
stämpling till penninghäleri bör inte kriminaliseras.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att försök, förberedelse
samt stämpling till penningtvätt och penningtvättsförseelse skall krimina-
liseras.
Remissinstanserna: Endast tre remissinstanser har särskilt yttrat sig i
denna fråga. Stockholms tingsrätt avstyrker förslaget eftersom kriminali-
sering inte förekommer när det gäller häleri. Justitiekanslern anser att
behovet av att, till skillnad från vad som gäller för häleri, kriminalisera
försök, förberedelse och stämpling till penningtvättsbrott av alla svårig-
hetsgrader kan sättas i fråga. Malmö tingsrätt avstyrker utredningens för-
slag vad avser penningtvättsförseelse.
Skälen för regeringens bedömning: Gärningsformema försök, förbe-
redelse och stämpling är inte belagda med straff när det gäller häleri. De-
lar av det föreslagna brottet penninghäleri är i dag att bedöma som häleri
och övriga former av penninghäleri har ett nära släktskap med hälerigär-
ningen. Något skäl att generellt utvidga ansvar för häleribrottet i angivet
hänseende har inte framkommit. Regeringen anser därför att det saknas
skäl att straffbelägga försök, förberedelse eller stämpling till penning-
häleri.
6.2.4 Sveriges förklaring enligt artikel 6 punkt 4 i förverkande-
konventionen
Regeringens bedömning: Förklaringen enligt artikel 6 punkt 4 i för-
verkandekonventionen bör återkallas.
Utredningens bedömning: Utredningen har inte yttrat sig över denna
fråga.
Skälen för regeringens bedömning: Som tidigare nämnts (se avsnitt
4.1.1 och 6.1) är förverkandekonventionens bestämmelser om penning-
tvätt inte begränsade till vissa förbrott. Enligt artikel 6 punkt 4 i konven-
tionen kan de fördragsslutande staterna förklara att bestämmelserna skall
begränsas till vissa förbrott eller kategorier av sådana brott. Eftersom de
nu gällande bestämmelserna om straffbar penningtvätt, som återfinns i
häleriparagrafen, endast är tillämpliga på egendom som härrör från
brottsliga förvärv, utnyttjade Sverige sin rätt till förklaring på så sätt att
konventionen förklarades vara tillämplig endast på sådan egendom.
Regeringens förslag till utvidgning av det straffbara området innebär att
Sverige kommer att uppfylla konventionens krav i detta avseende. Förkla-
ringen kan därför återkallas.
34
Prop. 1998/99:19
Regeringens förslag: Med penningtvätt skall, liksom hittills, i pen-
ningtvättslagen avses sådana åtgärder avseende egendom som har
förvärvats genom brott, som kan medföra att denna egenskap hos
egendomen fördöljs, att den brottslige far möjlighet att undandra sig
rättsliga påföljder eller att återskaffandet av egendomen försvåras,
samt sådana åtgärder som innefattar förfogande över och förvärv,
innehav eller brukande av egendomen. Med penningtvätt skall även
avses åtgärder med annan egendom om åtgärderna är ägnade att
dölja att någon har berikat sig genom brottslig gärning. Den nya de-
finitionen innebär att även sådana fall av penningtvätt där det bak-
omliggande brottet består av skatte- eller tullbrott som innebär att
skatt, tull eller annan avgift undandras staten, omfattas av
penningtvättslagen.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att penningtvättsla-
gen skall omfatta alla medel som kan antas härröra från brott eller brotts-
lig verksamhet av allvarligare slag. Förslaget innebär dels att skatte- och
tullbrott omfattas av lagens tillämpningsområde, dels att ett bestämt för-
brott inte krävs.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig över för-
slaget att skatte- och tullbrott skall omfattas av penningtvättslagen har i
princip varit positiva. Domstolsverket, Svenska Revisorsamfundet SRS,
Göta hovrätt och Justitiekanslern har dock påpekat att vissa tillämpnings-
problem kan uppkomma. Kammarrätten i Sundsvall har på samma grund
avstyrkt förslaget. Göta hovrätt, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt,
Justitiekanslern, Domstolsverket och Grossistförbundet svensk handel har
haft invändningar mot att begreppet brottslig verksamhet används.
Bakgrund
Den nuvarande definitionen av penningtvätt i penningtvättslagen bygger
på definitionen av begreppet i EU:s penningtvättsdirektiv. I samband med
genomförandet av direktivet i svensk lagstiftning angavs i prop.
1992/93:207 s. 9 att lagen borde få en generell tillämpning, dvs. tillämpas
vid alla transaktioner avseende medel som kan förmodas härröra från ett
brottsligt förvärv av allvarligare slag och inte begränsas till att avse endast
medel som härrör från narkotikabrott. Ett skäl för detta var att det skulle
vara lika förödande för tilltron till det finansiella systemet om det utnyttja-
des för penningtvätt i fråga om annan brottslighet än narkotikabrottslig-
het. Regleringen skulle därför bli tämligen meningslös om den uteslutan-
de begränsades till narkotikabrottslighet. Lagen begränsades emellertid, i
överensstämmelse med bestämmelserna om häleri i brottsbalken, till att
omfatta alla transaktioner avseende medel som kan förmodas härröra från
35
ett brottsligt förvärv. Utanför lagens nuvarande tillämpningsområde faller Prop. 1998/99:19
således sådana brott där egendomen undandragits beskattning, tull eller
annan avgiftsskyldighet, som visserligen medför ekonomiska fördelar för
gärningsmannen men som inte ger upphov till något omedelbart förvärv. I
propositionen hänvisades till att den i penningtvättsdirektivet angivna de-
finitionen av penningtvätt anknyter till egendom som härrör från brott och
därför inte omfattar skattebrottslighet o. dyl. Det ansågs också föra för
långt att låta lagen vara direkt tillämplig på sådan brottslighet, bl.a. därför
att det i fråga om t.ex. skatteundandragande oftast skulle vara omöjligt för
en bank att ha någon uppfattning om huruvida fullbordat brott föreligger
när transaktionen görs. Genom anknytningen till brottsliga förvärv ansågs
lagens tillämpning ändå vidsträckt. En avgränsning gjordes också till brott
av allvarligare slag varmed avsågs brott där fängelse i mer än sex månader
kan följa.
Penningtvättutredningens förslag
Av Penningtvättutredningens betänkande framgår att en avsevärd del av
de medel som misstänks vara föremål för penningtvätt härstammar från
skatte- och tullbrott samt att det framförts kritik från internationellt håll
mot att den svenska penningtvättslagstiftningen inte omfattar denna
brottslighet. Med hänsyn härtill har utredningen föreslagit att de uppgifts-
skyldiga företagen i penningtvättslagen bör åläggas att granska och lämna
uppgifter om alla transaktioner som kan antas avse medel som härrör från
brott eller brottslig verksamhet av allvarligare slag. Genom att använda
lokutionen ”härrör från brott”, och inte ”brottsliga förvärv”, anser utred-
ningen att penningtvättslagen även omfattar medel som har sin grund i
skatte- och tullbrott.
Skälen för regeringens förslag
Av betänkandet framgår också att det inom EES är vanligt att skatte- och
tullbrott omfattas av medlemsstaternas penningtvättslagstiftning. I Fin-
land, Norge och Danmark kan varje brott vara förbrott till penningtvätt
och detsamma gäller i Belgien och Nederländerna. I Storbritannien före-
ligger likaså skyldighet för finansiella institut att anmäla misstänkt pen-
ningtvätt oavsett vilket brott som misstänks ligga bakom. I Tyskland före-
ligger inte någon sådan skyldighet beträffande skattebrott, men diskussio-
ner pågår om att vissa tullbrott skall omfattas.
Utvecklingen inom elektronikens och datateknikens områden har gått
mycket snabbt under senare år. Inom det finansiella området har detta
medfört bl.a. att betalningar till och från utlandet kan utföras inom loppet
av några sekunder. Detta har givetvis inneburit många fördelar, både för
kunder och aktörer på den finansiella marknaden. Den nya tekniken har
emellertid även medfört att det blivit lättare att vidta åtgärder i syfte att
dölja eller omsätta vinning från brottslig verksamhet. En stor del av dessa
transaktioner torde göras med uppsåt att dölja eller dra nytta av ekono-
36
misk brottslighet. Penningtvätt utgör därvid i flertalet fall slutledet i det ?roP- 1998/99:19
brottsliga förfarandet. Detta torde i synnerhet gälla skatte- och tullbrott.
Många transaktioner utförs via banker och andra finansiella institut som
därvid utgör instrument för penningtvätt. De finansiella instituten torde ha
goda möjligheter att uppmärksamma sådana transaktioner. Genom att den
nuvarande penningtvättslagen inte omfattar sådana skatte- och tullbrott
som innebär att skatt, tull eller annan avgift undandras staten, föreligger
emellertid ingen skyldighet för instituten att granska transaktioner där
sådan brottslighet kan antas föreligga samt att göra anmälan därom till
finanspolisen. Av utredningen och remissvaren har framkommit att detta
förhållande upplevs som ytterst otillfredsställande av bl.a. de anmälnings-
skyldiga företagen. Regeringen instämmer i att det är angeläget att det
finansiella systemet inte används för penningtvätt, oavsett om det bakom-
liggande brottet är ett förvärvsbrott eller ett skatte- eller tullbrott. Vidare
anser regeringen att en vidare definition av penningtvättsbegreppet torde
öka möjligheterna att utreda och komma åt sådan bakomliggande brotts-
lighet som utgörs av skatte- och tullbrott.
Regeringen anser att man måste skilja mellan å ena sidan förvaltnings-
rättsliga eller administrativa åtgärder och å andra sidan straffrättsliga be-
stämmelser beträffande penningtvätt. Utredningen har i betänkandet före-
slagit att ett särskilt penningtvättsbrott skall införas i penningtvättslagen.
Förslaget till ny definition av penningtvätt har därvid direkt kopplats till
den föreslagna straffbestämmelsen. Såsom tidigare redovisats (se avsnitt
6.2.1) föreslår regeringen i stället att ett särskilt penningtvättsbrott införs i
brottsbalken, nämligen penninghäleri. Penningtvättslagen kommer därför
- i likhet med vad som gäller i dag - att endast innehålla administrativa
åtgärder. Regeringen anser inte att en koppling till brottsbalkens straffbe-
stämmelser är nödvändig för att fastställa penningtvättslagens tillämp-
ningsområde. Definitionen av penningtvätt i penningtvättslagen kan där-
för, enligt regeringens mening, vara vidare än brottsbalkens bestämmel-
ser. Den bör omfatta även åtgärder som vidtas med annan egendom än
sådan som förvärvats genom brott och som är ägnade att dölja att någon
berikat sig genom brottslig gärning. Därvid kommer transaktioner som
vidtas för att dölja att gärningsmannen själv berikat sig genom eget skatte-
eller tullbrott att omfattas av penningtvättslagens bestämmelser. Som ex-
empel kan nämnas att en banktjänsteman, enligt penningtvättslagen, skall
rapportera till finanspolisen misstänkta transaktioner som vidtas av en
bankkund för att dölja att bankkunden berikat sig genom skattebrott.
Bankkunden kan i samma exempel dömas för skattebrott, men inte för
penninghäleri enligt brottsbalkens bestämmelser.
Den kritik som riktats mot att skatte- och tullbrott skall omfattas av
penningtvättslagen har gått ut på att tillämpningssvårigheter kan upp-
komma när det gäller att avgöra om transaktioner har samband med sådan
brottslighet. Som exempel har angetts att det oftast torde vara omöjligt för
en banktjänsteman att ha någon uppfattning om huruvida ett fullbordat
skattebrott föreligger när en transaktion görs. Svenska Revisorsamfundet
SRS framhåller att det kan vara komplicerat att avgöra vad som i efter-
hand kan bedömas som skattebrott. Som exempel nämns olika vinstbo-
lagstransaktioner där enskilda moment kan utföras på ett sätt som är för-
37
enligt med skattelagstiftningen och andra nödvändiga moment inte alls Prop. 1998/99:19
genomförs vilket innebär att transaktionerna vid en samlad bedömning
utgör skattebrott. Ett annat exempel är ett företag i ekonomisk kris som
har skatteskulder och i en viss situation väljer att prioritera andra ford-
ringsägare.
Regeringen instämmer i att det för den enskilda tjänstemannen torde
vara svårt att göra sådana bedömningar. Av bestämmelserna i 9 § pen-
ningtvättslagen framgår emellertid att det räcker att det finns skäl att anta
att en transaktion utgör penningtvätt för att gransknings- och anmälnings-
skyldighet skall föreligga. I det fallet bör det även vara tillräckligt att det
finns skäl att anta att det bakomliggande brottet är fullbordat för att sådan
skyldighet skall inträda. Den straffrättsliga bedömningen av huruvida
brottet är fullbordat eller inte ankommer i första hand på finanspolisen
och åklagaren, och i ett senare skede på domstol.
Vid en samlad bedömning anser regeringen att definitionen av pen-
ningtvätt i penningtvättslagen bör utvidgas till att även omfatta transaktio-
ner där det bakomliggande brottet utgörs av skatte- och tullbrott.
Nuvarande bestämmelser i 3, 7, 9 och 12 §§ penningtvättslagen hänför
sig till medel som härrör från ett brottsligt förvärv av allvarligare slag.
Därmed avses enligt 3 § andra stycket förvärv genom brott där fängelse
mer än sex månader ingår i straffskalan. För att lagstiftningen mot pen-
ningtvätt skall bli så effektiv som möjligt, är det angeläget att samtliga
gärningar som utgör penningtvätt enligt definitionen ovan omfattas av
lagens tillämpningsområde. Därtill kommer att det t.ex. för en enskild
banktjänsteman utan särskilda kunskaper i straffrätt kan vara svårt att av-
göra huruvida fängelse mer än sex månader ingår i straffskalan för ett
misstänkt förbrott. Begränsningen till brott av allvarligare slag bör därför
utgå.
Mot bakgrund av det internationella arbete som f.n. pågår bl.a. inom
EU på penningtvättsområdet, bör en utvärdering av den föreslagna ut-
vidgningen av penningtvättslagens tillämpningsområde göras inom några
år (jfr. avsnitt 4.1.3).
Penningtvätt definieras enligt gällande lagstiftning som åtgärder med av-
seende på egendom som har förvärvats genom brott, som kan medföra att
denna egenskap hos egendomen fördöljs, att den brottslige får möjlighet
att undandra sig rättsliga påföljder eller att återskaffandet av egendomen
försvåras, samt sådana åtgärder som innefattar förfogande över och för-
värv, innehav eller brukande av egendomen. Utredningen har föreslagit
att det inte längre skall krävas ett bestämt bakomliggande brott för att
penningtvätt skall föreligga utan att det skall räcka att medlen härrör från
brottslig verksamhet. Som skäl för förslaget anger utredningen att detta
skulle innebära en kodifiering av hur lagen tillämpas redan idag, eftersom
de uppgifter som lämnas till finanspolisen enligt utredningen snarare kan
sägas vara tecken på brottslig verksamhet.
38
Förslaget i den här delen har mötts av hård kritik från remissinstanser-
na. Flera instanser anser att termen brottslig verksamhet är alltför oprecis
och svårtillämpad.
Med hänsyn till vad som tidigare anförts i den straffrättsliga delen, an-
ser regeringen att det inte heller när det gäller penningtvättslagens defini-
tion av penningtvätt finns skäl att frångå kravet på att det skall föreligga
ett bakomliggande brott.
Prop. 1998/99:19
39
Prop. 1998/99:19
8.1
Enligt artikel 12 i EG:s penningtvättsdirektiv skall medlemsstaterna se till
att bestämmelserna i direktivet utvidgas till att omfatta andra företag än
kreditinstitut och finansiella institut, om verksamheten är särskilt ägnad
att utnyttjas för penningtvätt. En kontaktkommitté för penningtvättsfrågor
har i enlighet med artikel 13 i direktivet, bildats för att bl.a. undersöka
behovet av utvidgningar. Något beslut om utvidgning har emellertid ännu
inte fattats. Kontaktkommittén har genom ett yttrande, som inte är bin-
dande för medlemsstaterna, framhållit att dessa noga bör överväga om
vissa yrkesverksamheter, t.ex. kasinon, vadhållning, lotterier, juvelerare,
fastighetsförmedlare, ädelmetall- och antikhandlare, auktionsfirmor samt
frimärks- och mynthandlare, skall omfattas av delar av penningtvättslag-
stiftningen. Olika kontrollåtgärder som exempelvis krav på identifiering,
har också diskuterats i fråga om advokater och revisorer.
FATF anger i sin senaste rapport över olika metoder för penningtvätt
(1997-1998 Report on Money Laundering Typologies) att penningtvätten
söker sig till andra områden än den finansiella sektorn i takt med att län-
dernas penningtvättslagstiftning blir effektivare. I årsrapporten för åren
1996 och 1997 anger FATF att ett antal länder arbetar med att utvidga sin
penningtvättslagstiftning till att omfatta även icke-finansiella verksam-
hetsområden.
Penningtvättslagama i de länder utredningen har undersökt omfattar i
huvudsak samma krets som den svenska penningtvättslagen, men vissa
länder har gått längre. I flera länder, t.ex. i Danmark och Nederländerna
omfattas även kasinon av penningtvättsregleringen. I Storbritannien om-
fattas advokater och revisorer som sysslar med investeringar för klienters
räkning. Därutöver föreskriver den straffrättsliga lagstiftningen att alla
personer - inte bara de finansiella instituten - är skyldiga att anmäla
misstänkta transaktioner som gäller tvätt av vinning av narkotikabrott eller
brottslighet relaterad till terrorism. Den tyska penningtvättslagen är bl.a.
tillämplig på auktionsförrättare, skattekonsulter, kasinon, personer som
förvaltar annan persons tillgångar mot betalning samt yrkesverksamma
personer som tar emot pengar för dessas räkning.
Regeringens förslag: Kretsen gransknings- och uppgiftsskyldiga fö-
retag i penningtvättslagen utvidgas till att även omfatta den som bedri-
ver verksamhet enligt lagen om försäkringsmäklare.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inte haft några in-
vändningar mot utredningens förslag. Rikspolisstyrelsen, Svenska Bankfo-
40
reningen, Svenska Fondhandlareföreningen och Finansförbundet har Prop. 1998/99:19
dock ansett att advokater och andra som sysslar med juridisk rådgivning,
revisorer samt fastighetsmäklare skall omfattas av 2 § penningtvättslagen.
Skälen för regeringens förslag
Allmänna utgångspunkter
En effektiv bekämpning av penningtvätt förutsätter att man försöker hind-
ra att även andra branscher än den finansiella sektom utnyttjas för pen-
ningtvätt. I annat fall kan det befaras att illegala transaktioner söker sig till
verksamheter som inte omfattas av penningtvättslagens tillämpningsom-
råde. Ett sätt att bekämpa penningtvätt är därför att låta lagen vara till-
lämplig även på andra företag än de finansiella. För att en sådan lagstift-
ning skall vara effektiv måste man såväl känna till vilka enskilda företag
som lagen är tillämplig på som kunna tillse att lagen efterföljs.
Samtliga företag som för närvarande omfattas av penningtvättslagen
står antingen under Finansinspektionens tillsyn, är anmälningsskyldiga dit
eller står - om det rör sig om ett utländskt företag - under tillsyn av mot-
svarande tillsynsmyndighet i hemlandet. De företag som står under in-
spektionens tillsyn omfattas av krav på ett särskilt tillstånd för att få driva
verksamhet (auktorisation). Auktorisationslagstifitning används i samman-
hang där viktiga samhällsintressen anses motivera en inskränkning av
principen om näringsfrihet. Ett institut som står under inspektionens till-
syn skall lämna upplysningar om sin verksamhet och därmed samman-
hängande omständigheter som inspektionen begär. När inspektionen an-
ser det nödvändigt, får undersökning genomföras hos dessa företag. In-
spektionen har också stora möjligheter att ingripa mot banker och andra
kreditinstitut som inte följer de författningar som reglerar företagens verk-
samhet eller föreskrifter som meddelats med stöd av sådan författning. I
sista hand kan tillståndet att driva verksamhet återkallas. Ett alternativ till
auktorisationskravet är att, såsom skett för företag som driver valutaväx-
lingsrörelse, införa skyldighet för företagen att anmäla sin verksamhet för
registrering. Även en anmälningsskyldighet förutsätter emellertid att det
finns en tillsynsmyndighet som kontrollerande organ. Det måste ifråga-
sättas om faran för penningtvätt är ett tillräckligt skäl för att låta också
andra företag än de finansiella omfattas av krav på tillstånd och därmed
sammanhängande tillsyn eller anmälningsskyldighet. Skapandet av ett
särskilt tillsynsorgan för att bevaka att penningtvättslagens regler efterlevs
är dessutom resurskrävande. Ett ställningstagande i denna fråga bör därför
enligt regeringens mening kunna anstå tills de nu föreslagna ändringarna i
penningtvättslagen och utfallet av det internationella arbetet utvärderats.
Regeringen anser således att en strukturerad och förhållandevis begrän-
sad uppgiftsplikt i enlighet med den nuvarande penningtvättslagen skall
behållas även i fortsättningen. Den framtida utvecklingen angående före-
komsten av penningtvätt bör dock noga följas så att kretsen av uppgifts-
skyldiga företag vid behov kan utökas.
41
Försäkringsmäklare
Prop. 1998/99:19
Försäkringsmäklare som inte är anställda av försäkringsbolagen omfattas i
dag inte av penningtvättslagen. Enligt lagen (1989:508) om försäkrings-
mäklare skall dessa vara registrerade hos och stå under tillsyn av
Finansinspektionen. Inspektionen skall i enlighet med försäkringsrörelse-
lagen (1982:713) verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet.
Mot denna bakgrund har inspektionen till uppgift att dels fullgöra de kon-
kreta tillsynsuppgiftema enligt lagen om försäkringsmäklare, dels att ut-
öva en allmän tillsyn över mäklarnas verksamhet så att försäkringsrörel-
selagens intentioner uppfylls. En registrering kan återkallas av inspektio-
nen och möjlighet finns även att meddela varning.
Vid Penningtvättutredningens kontakter med försäkringsbolag har
framkommit att dessa upprättar avtal med försäkringsmäklare om att de
sistnämnda i sin yrkesutövning måste följa penningtvättslagens bestäm-
melser. Försäkringsbolagen tillhandahåller också i sådana fall utbildning i
penningtvättsfrågor.
Försäkringsmäklare förmedlar stora belopp och försäljning sker även i
icke ringa omfattning från utländska försäkringsföretag. En påtaglig risk
för penningtvätt torde därför föreligga. Det framstår också som ändamåls-
enligt att samtliga förmedlade försäkringar - oavsett om de tillhandahålls
via mäklare eller av ett försäkringsbolag - skall vara underkastade samma
kontroll. Bestämmelsen i 2 § penningtvättslagen bör därför utvidgas till
att omfatta även försäkringsmäklare. Eftersom dessa redan står under Fi-
nansinspektionens tillsyn, innebär utvidgningen inte några stora föränd-
ringar.
Fastighetsmäklare
Enligt fastighetsmäklarlagen (1995:400) skall fastighetsmäklare vara re-
gistrerade och stå under tillsyn av Fastighetsmäklamämnden.
I likhet med försäkringsmäklama förmedlar fastighetsmäklama stora
belopp. Även om risk för penningtvätt föreligger är läget dock något an-
norlunda. Tillsynen har inte samma utformning som den som Finansin-
spektionen har över försäkringsmäklama. Härtill kommer att det beträf-
fande fastighetsöverlåtelser m.m. finns olika register där uppgifter kan
inhämtas. Genom det centrala fastighetsdatasystemet (CFD) kan uppgifter
erhållas om bl.a. lagfarter, ägarförhållanden och taxeringsvärden. I regist-
ret FPWIN är det möjligt att få uppgifter om samtliga överlåtelser i Sveri-
ge med en köpeskilling överstigande ett visst belopp eller ett taxerings-
värde överstigande ett visst värde. Uppgifterna i registren är offentliga
och kan lämnas till envar.
Det nu sagda innebär att utredningsmöjligheterna är bättre än i försäk-
ringsfallen. Regeringen anser därför att det för tillfallet är tillräckligt att
fastighetsmäklama omfattas av den svarsskyldighet som föreslås nedan.
42
Advokater och andra juridiska rådgivare
Prop. 1998/99:19
Med begreppet juridisk rådgivning avses dels den verksamhet som be-
drivs av en advokat, dels den verksamhet som bedrivs av en biträdande
jurist på en advokatbyrå, dels den verksamhet som bedrivs av en jurist
som varken är advokat eller anställd på en advokatbyrå. Bestämmelser om
advokater finns i 8 kap. rättegångsbalken.
Tillsyn över advokatväsendet utövas av Sveriges advokatsamfunds sty-
relse. I befogenheten att utöva tillsyn ingår såväl att hålla allmän uppsikt
över advokatverksamheten, som att på eget initiativ eller på anmälan ta
upp fråga om indisciplinärt förfarande mot någon särskild advokat. Advo-
katen är skyldig att lämna styrelsen de uppgifter som erfordras. Samfun-
dets disciplinnämnd tar upp frågor om disciplinärt ingripande mot leda-
mot och beslutar om uteslutning ur samfundet, varning, straffavgift och
erinran.
En advokat skall vid utövandet av sin verksamhet redbart och nitiskt ut-
föra honom anförtrodda uppdrag och i allt iaktta god advokatsed. Leda-
mot är skyldig att, där god advokatsed så fordrar, förtiga vad han erfarit i
sin yrkesutövning. Ledamot far inte vid sidan av sin advokatrörelse utöva
annan verksamhet av den art eller omfattning att den menligt kan inverka
på hans självständighet eller annars är oförenlig med hans ställning som
advokat. Det finns särskilda regler om tystnadsplikt för advokater i 9 kap.
9 § sekretesslagen (1980:100) och 8 kap. 4 § rättegångsbalken. Ett brott
mot dessa bestämmelser kan medföra ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbal-
ken.
Vad som avses med god advokatsed är inte närmare angivet vare sig i
rättegångsbalken eller i stadgarna för Sveriges advokatsamfund. Normer
för god advokatsed har i stället utbildats inom advokatkåren och kommit
till uttryck i avgöranden av advokatsamfundets styrelse och disciplin-
nämnd.
FATF anger i sin årsrapport för 1996-1997 att det finns uppgifter som
tyder på ett ökat antal fall av penningtvätt där advokater har varit inblan-
dade. Detta är naturligtvis oroväckande och visar att det är nödvändigt
med en väl fungerande tillsyn över advokatkåren. Den diskussion som
förs i såväl EG:s kontaktkommitté för penningtvätt som FATF har i stor
utsträckning fokuserats på de problem som uppstår på grund av advoka-
ternas speciella ställning i samhället och har inte lett till några konkreta
åtgärder.
Advokaternas tystnadsplikt kan i vissa fall vålla problem vid tillämp-
ningen av penningtvättslagen. Advokater handhar ofta medel för sina kli-
enters räkning på s.k. klientmedelskonton. Hos den kontoförande banken
framgår emellertid inte vem som är klient. Advokaternas tystnadsplikt
torde i sådana fall omfatta såväl klienternas identitet som insatta belopp.
Till Penningtvättutredningens betänkande har bifogats ett särskilt ytt-
rande av experten Tomas Tetzell som bl.a. rör gransknings- och uppgifts-
skyldigheten för advokater och andra juridiska rådgivare. Av yttrandet
framgår att det är önskvärt att även dessa yrkeskategorier skall - såvitt
avser den del som innefattar medelsforvaltning av något slag - vara skyl-
diga att rapportera misstänkt penningtvätt till polisen. Ett antal remissin-
43
stanser har anslutit sig till synpunkterna i det särskilda yttrandet. Banker-
nas erfarenhet tycks vara att det inom de nämnda yrkesgrupperna finns
personer som medverkar i penningtvättstransaktioner eller genom sin
verksamhet far vetskap om transaktioner som syftar till penningtvätt. En
av de vanligaste metoderna uppges vara att klientmedelskonton används
for placering av medlen.
Att utvidga penningtvättslagen till att omfatta advokater skulle innebära
en uppluckring av den stränga tystnadsplikt som nu gäller och som utgör
själva grundförutsättningen for ett förtroendefullt samarbete mellan advo-
kat och klient. En sådan ändring av sekretessen förutsätter en noggrann
analys av konsekvenserna för advokatväsendet och bör därför, enligt rege-
ringens mening, behandlas i ett större sammanhang. Det är även lämpligt
att avvakta den internationella utvecklingen i frågan. Det bör emellertid
vara en självklarhet att en advokat inte skall medverka i transaktioner som
kan innefatta penningtvätt.
Det skall även erinras om att det faktum att advokatens tystnadsplikt
omfattar klientmedelskonton inte innebär att transaktioner som sker på
dessa konton eller i övrigt vidtas för en klients räkning, inte kan bli före-
mål för granskning och rapportering. För det fall exempelvis en bank får
indikationer på att medel kan härröra från brottsliga förvärv eller i övrigt
utgöra penningtvätt skall banken - oavsett om det är en advokat som utför
transaktionen - granska densamma för att utröna om omständigheterna är
sådana att rapporteringsskyldighet föreligger. Om en advokat, med hän-
visning till sin tystnadsplikt, vägrar lämna upplysningar till banken torde
detta inte utgöra något hinder mot att banken, om misstanken om pen-
ningtvätt kvarstår, rapporterar transaktionen vidare till polisen. Det åligger
därefter polisen att avgöra huruvida några vidare åtgärder skall vidtas.
Revisorer
Bestämmelser om revisorer finns i lagen (1995:528) om revisorer. Det
finns två slag av revisorer; godkända och auktoriserade. För att bli god-
känd eller auktoriserad revisor skall sökanden uppfylla vissa angivna
krav. För tillsynen svarar numera en särskild myndighet, Revisors-
nämnden. I samband med nämndens tillkomst betonades bl.a. revisorernas
roll för företagandets villkor genom att de skall bevaka att det inte före-
kommer skattefusk och ekonomisk brottslighet i företagen. Enligt förord-
ningen (1995:666) med instruktion för Revisorsnämnden skall nämnden
svara för godkännande och auktorisation av revisorer, registrering av revi-
sionsbolag, ta initiativ till, utreda och avgöra disciplinärenden, anordna
examina och prov, föra register över revisorer och revisionsbolag, lämna
information och uppgifter i frågor om revisionstillsynen, följa utveckling-
en inom revisorsområdet och särskilt beakta nya förhållanden som har
eller kan få betydelsen för tillsynen över revisorer och revisionsbolag.
Sanktionerna utgörs av erinran, varning eller upphävande av auktorisatio-
nen.
Såsom Svenska Revisorsamfimdet (SRS) har påpekat, far revisorer inte
ägna sig åt medelsförvaltning när det gäller revisionsklienter (jfr 10 kap.
Prop. 1998/99:19
44
4 § aktiebolagslagen i dess lydelse före den 1 januari 1999). SRS menar
att detta innebär att lagen inte är anpassad för revisorernas verksamhet
och att denna grupp därför inte bör inordnas under penningtvättslagen.
Regeringen anser med hänsyn till detta att det inte nu finns anledning
att låta penningtvättslagen omfatta revisorer. Däremot finns det skäl att på
annat sätt dra nytta av den särskilda insyn och kunskap som revisorn har
beträffande de bolag han reviderar. I denna del hänvisas till förslagen i
avsnitt 12.
Regeringens förslag: Den som yrkesmässigt bedriver handel med
antikviteter, konst, ädelstenar, metaller, skrot eller transportmedel,
förmedling av fastigheter eller bostadsrätter eller också lotteri- och
spelverksamhet skall vara skyldig att, på begäran av Rikspolisstyrel-
sen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, lämna de upp-
gifter som myndigheten anser vara av betydelse vid utredning om
penningtvätt.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har varit positiva till ut-
redningens förslag. Rikspolisstyrelsen har ansett att även den som bedri-
ver yrkesmässig handel med bostadsrätter bör vara skyldig att på begäran
lämna de uppgifter som kan vara av betydelse för utredningar om pen-
ningtvätt.
Skälen för regeringens förslag: Polisen har i dag möjlighet att ställa
frågor till enskilda företag i samband med en utredning om brott. Det är
dock - fram till förundersökningen - den enskildes sak att avgöra om han
vill medverka i utredningen och i så fall på vilket sätt. I det praktiska ar-
betet har kunnat noteras vissa branscher där det tämligen ofta kan antas att
penningtvätt förekommer och där nuvarande ordning utgör ett hinder mot
ökad effektivitet i kampen mot penningtvätt. Såvitt avser vissa yrkesgrup-
per utanför den finansiella kretsen där det finns anledning anta att pen-
ningtvätt förekommer kan det därför finnas skäl att upprätthålla kontroll
genom en skyldighet att på begäran lämna uppgifter till finanspolisen
(svarsplikt).
En reglering av förevarande natur finns t.ex. när det gäller pantbanker. I
27 § pantbankslagen (1995:1000) föreskrivs nämligen en skyldighet for
pantbanker att lämna uppgifter till polisen. Pantbankernas skyldigheter
sträcker sig emellertid längre eftersom de även skall lämna polismyndig-
heten tillträde till lokalerna för undersökning av pantlagret och gransk-
ning av pantboken samt de handlingar som ligger till grund för den.
Regeringen anser dock att det inte vore lämpligt att låta pantbanksla-
gens utformning bilda modell för en generell reglering. Att redan innan
förundersökning inletts ge polisen en allmän rätt att besöka verksamhets-
lokaler och granska vad där eventuellt kan finnas torde vara att jämställa
med en stående icke-kontrollerad rätt till husrannsakan. Syftet med att
Prop. 1998/99:19
45
införa en penningtvättsreglering för andra företag än de finansiella bör i Pr°P- 1998/99:19
stället vara att förstärka polisens möjligheter att utföra ett effektivt utred-
ningsarbete. Regeringen föreslår därför att den som bedriver näringsverk-
samhet inom vissa yrkesområden där penningtvätt kan antas förekomma
bör vara skyldig att besvara finanspolisens frågor.
Vid avgränsningen av vilka verksamheter som skall omfattas av
svarsplikten bör en grundförutsättning vara att vederbörande bedriver yr-
kesmässig verksamhet. Härigenom sker en naturlig avgränsning till af-
färsmässiga sammanhang. Viss vägledning kan även hämtas från de verk-
samheter som diskuteras i internationella sammanhang, t.ex. i EG:s kon-
taktkommitté.
Regeringen anser - i likhet med Penningtvättutredningen - att svars-
skyldighet är påkallad för den som bedriver handel med skrot, metaller,
ädelstenar, konst, antikviteter eller transportmedel. Detsamma bör gälla
fastighetsmäklare. Rikspolisstyrelsen har ansett att det är angeläget att
också den som bedriver yrkesmässig handel med bostadsrätter omfattas
eftersom även denna bransch lockar till sig penningtvätt. Regeringen delar
denna uppfattning. Därutöver bör även den som driver lotteri- och spel-
verksamhet vara svarsskyldig. I begreppet lotteri inryms enligt 3 § lotteri-
lagen (1994:1000) bl.a. vadhållning och liknande förfaranden. Inom Fi-
nansdepartementet har under 1997 utarbetats en promemoria om interna-
tionella kasinon. Promemorian har remissbehandlats. Om förslagen i den-
na blir föremål för lagstiftning, bör även kasinon omfattas av svarsplikten
i penningtvättslagen.
Även andra branscher än de nu uppräknade skulle kunna komma i fråga
för svarsskyldighet. Regeringen anser emellertid att svarsskyldighet för
andra än dessa bör anstå tills erfarenhet vinns av de nu aktuella förslagen.
Grundförutsättningen för att svarsskyldighet för ett företag skall före-
ligga bör vara att det finns en konkret misstanke om att penningtvätt före-
kommer. Innan en förfrågan riktas till företaget måste polisen exempelvis
genom tips eller i anslutning till annan brottsutredning ha fått information
av någorlunda konkret art. Det räcker således inte med en allmän insikt
om att ”svarta pengar” brukar vara i omlopp inom branschen. Av detta
följer att polisens frågor - skriftliga eller muntliga - måste vara specifice-
rade. Detta torde i praktiken innebära att de kan härledas till en pågående
utredning som behöver kompletteras. För att en förfrågan skall få avsedd
effekt bör svar lämnas utan dröjsmål.
För de uppgiftsskyldiga företagen i 2 § penningtvättslagen gäller sär-
skilda regler om tystnadsplikt. Ett företag som lämnar uppgifter till fi-
nanspolisen med stöd av penningtvättslagen får enligt 10 § samma lag
inte göras ansvarigt för att det brutit mot någon sekretessregel, om företa-
get hade anledning att räkna med att uppgiften borde lämnas. Några mot-
svarande sekretessbestämmelser finns inte för den krets som kommer att
omfattas av den föreslagna svarsskyldigheten. För dessa kan det emeller-
tid i avtal med andra finnas kontraktsbestämmelser med utfästelser att inte
röja affärsförbindelser. I likhet med vad som gäller för företagen i 2 §
penningtvättslagen, bör inte heller något brott mot tystnadsplikt föreligga
när ett svarsskyldigt företag besvarar polisens frågor.
46
8.4
Prop. 1998/99:19
Regeringens bedömning: Det finns inte anledning att nu utvidga pen-
ningtvättslagen till att omfatta Riksbanken och Riksgäldskontoret.
Riksbanken
Enligt 8 kap. 8 § sekretesslagen gäller sekretess i riksbankens kassarörel-
se, valutahandel, in- och utlåningsrörelse, betalningsutjämning samt han-
del med värdepapper eller rättigheter och skyldigheter som anknyter till
sådana tillgångar. Av 54 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank
(riksbankslagen) framgår att Riksbanken skall utan hinder av sekretessbe-
stämmelserna i bl.a. 8 kap. 8 § sekretesslagen underrätta polis- eller åkla-
garmyndighet om det i verksamhet som avses i bestämmelsen framkom-
mer uppgifter som ger anledning att anta att ett brott har begåtts. I sam-
band med att penningtvättslagen trädde i kraft tog Riksbanken ett princip-
beslut om att så långt som möjligt följa bestämmelserna i denna lag trots
att Riksbankens verksamhet inte omfattas av dess bestämmelser. Riks-
banken har med stöd av principbeslutet vid några tillfallen rapporterat
misstänkta fall av penningtvätt till finanspolisen. För det fall att finanspo-
lisen tagit kontakt med Riksbanken om ett specifikt ärende har banken
ansett att den kunnat lämna ut uppgifter till polisen med stöd av 54 § riks-
bankslagen.
Regeringen anser med hänsyn härtill att det inte finns anledning att nu
utvidga penningtvättslagens bestämmelser till att även omfatta
Riksbankens verksamhet.
Riksgäldskontoret
Den övervägande delen av Riksgäldskontorets upplåning i Sverige sker
genom emission av obligationer som är registrerade hos Värdepapper-
scentralen. Riksgäldskontoret har numera även möjlighet att ta emot inlå-
ning på konto från allmänheten i egen regi (prop. 1997/98:150, bet.
1996/97:FiU20, rskr. 1996/97:284, SFS 1997:679). Samtliga penning-
transaktioner som har samband med Riksgäldskontorets upplåningsverk-
samhet utförs i dag genom bankinstitut och värdepappersbolag. Riks-
gäldskontoret har således inte någon egen kontanthantering. Granskning-
en av transaktioner enligt penningtvättslagen sker följaktligen hos de ifrå-
gavarande bankerna och värdepappersbolagen. Av Penningtvättutred-
ningens betänkande framgår att Riksgäldskontoret inte har upptäckt några
misstänkta fall av penningtvätt.
Enligt 8 kap. 8 § sekretesslagen gäller sekretess i Riksgäldskontorets
upplåningsverksamhet för uppgift om enskilds ekonomiska förhållanden.
Av 14 kap. 2 § femte stycket framgår dock att sekretess inte hindrar att
uppgift som angår misstanke om brott for vilket inte är föreskrivet lindri-
47
gare straff än fängelse i två år lämnas till åklagarmyndighet, polismyndig- ProP 1998/99.19
het eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet.
Med hänsyn till att Riksgäldskontorets upplåning för närvarande utförs
av institut som faller under penningtvättslagens tillämpningsområde, anser
regeringen att det nu inte finns skäl att låta kontoret omfattas av lagen.
48
Prop. 1998/99:19
Regeringens förslag: Företag som avses i 2 § penningtvättslagen som
lämnar uppgifter om misstänkt penningtvätt till Rikspolisstyrelsen, el-
ler den myndighet som regeringen bestämmer, skall på begäran av po-
lisen lämna de ytterligare uppgifter som behövs för utredningen om
penningtvätt.
När sådana uppgifter har lämnats, skall även annat företag som av-
ses i 2 § lämna de uppgifter för utredningen om penningtvätt som poli-
sen begär.
Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för-
slag. Utredningen har dock föreslagit att utbyte av information avseende
misstänkt penningtvätt i ett enskilt ärende även skall kunna ske mellan
företag som avses i 2 § penningtvättslagen.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som yttrat sig i denna del,
har tillstyrkt att uppgiftsskyldiga företag skall vara förpliktade att svara på
efterföljande frågor från finanspolisen. LO har ställt sig avvisande till för-
slaget eftersom grunderna för och konsekvenserna av sekretessgenom-
brotten är dåligt redovisade.
Vad gäller förslaget om informationsutbyte mellan uppgiftsskyldiga fö-
retag, har Kammarrätten i Sundsvall avstyrkt detta. Malmö tingsrätt har
ansett att utbytet av information bör begränsas till att omfatta enbart såda-
na uppgifter som varit föremål för anmälan till finanspolisen.
Skälen för regeringens förslag
Sekretess hos de uppgiftsskyldiga företagen
Av 1 kap. 10 § bankrörelselagen framgår att enskildas förhållande till
bank inte obehörigen får röjas. Motsvarande bestämmelser finns i lagen
(1992:1610) om finansieringsverksamhet och lagen (1991:981) om vär-
depappersrörelse. För övriga företag som omfattas av penningtvättslagen
saknas sådana särskilda sekretessbestämmelser.
I förarbetena till penningtvättslagen (prop. 1992/93:207 s. 22) anges att
en underrättelse som lämnas med stöd av en forfattning aldrig kan anses
obehörig. I en del fall har banken enligt uttryckliga lagbestämmelser en
skyldighet - och därmed också en rätt - att upplysa om kunders mellanha-
vanden med banken. Ett exempel på detta är bestämmelsen om uppgifts-
skyldighet i 9 § penningtvättslagen.
Inledande av förundersökning anses bryta sekretess. Av 23 kap. 6 §
rättegångsbalken framgår att under förundersökning må förhör hållas med
envar som kan lämna uppgifter av betydelse för utredningen. Till följd av
den bestämmelsen har polisen således rätt att ställa frågor även om ingen
kan tvingas att lämna uppgifter. Uppgiftslämnande med stöd av detta lag-
rum har i praxis inneburit att röjande av uppgift inte skett obehörigen.
49
För tid fram till dess att förundersökning inleds är situationen emellertid Prop. 1998/99:19
annorlunda. Bestämmelsen i 9 § penningtvättslagen medför att sekretess-
en i viss mån bryts eftersom foretag som omfattas av lagen åläggs att läm-
na uppgifter till finanspolisen om alla omständigheter som kan tyda på
penningtvätt. Om ett företag lämnar sådana uppgifter anses nuvarande
sekretessbestämmelser begränsa möjligheterna for polisen att infordra
kompletterande uppgifter innan förundersökning inleds. Enligt de upp-
giftsskyldiga företagen har detta medfört vissa awägningsproblem efter-
som dessa kan bli skadeståndsskyldiga om sekretessbelagda uppgifter
obehörigen lämnas. För polis och åklagare är det å andra sidan angeläget
att fa fram uppgifter för att rätt kunna bedöma om förundersökning skall
inledas.
Sekretess hos finanspolisen
Hos finanspolisen gäller samma sekretessbestämmelser som inom po-
lisväsendet i övrigt (5 kap. 1 § och 9 kap. 17 § sekretesslagen). Finanspo-
lisens analys- och spaningsregister klassas som polisregister och skyddas
av sekretess enligt 7 kap. 17 § sekretesslagen. Detta innebär att sekretess-
en är absolut, dvs. något skaderekvisit ställs inte upp som villkor för sek-
retessen. Härtill kommer att registrets tillstånd, vilket meddelats av rege-
ringen, ytterligare begränsar möjligheterna att få ut uppgifter från det.
Endast behörig personal hos finanspolisen får gå in i registret. Ett företag
kan därför inte vända sig till finanspolisen för att få information om huru-
vida en kund är känd i penningtvättssammanhang.
Den absoluta sekretessen kommer emellertid att avskaffas för alla polis-
register, utom belastningsregistret (prop. 1997/98:97, bet. 1997/98:JuU20,
rskr. 1997/98:276, SFS 1998:624). För uppgifterna skall i stället gälla ett
omvänt skaderekvisit till skydd för den enskilde, dvs. uppgifter får lämnas
ut om det kan ske utan skada. Reglerna i 14 kap. sekretesslagen kommer
att bli tillämpliga, vilket bl.a. innebär att den enskilde själv far rätt att ta
del av de uppgifter som finns registrerade om honom eller henne om det
står klart att det kan ske utan skada för utredningen och det inte heller
finns någon annan sekretessgrund. Kriminalunderrättelseregister kommer
även att bli tillåtna. De nya bestämmelserna träder i kraft den dag rege-
ringen bestämmer.
Information till finanspolisen
Polisens begränsade möjligheter att i dag ställa kompletterande frågor till
ett företag som lämnat uppgifter om misstänkt penningtvätt kan enligt
regeringens mening inte anses tillfredsställande. Gällande sekretessbe-
stämmelser bör därför mjukas upp så att informationsutbytet mellan före-
tag och myndighet kan förbättras. Effektivitetsskäl talar för att polisen bör
ges möjlighet att erhålla kompletterande upplysningar av ett företag som
gjort en anmälan enligt penningtvättslagen.
50
Syftet med en bestämmelse om möjlighet att ställa kompletterande frå- Pr°P 1998/99.19
gor vid utredning om penningtvätt är inte att ge polisen en allmän befo-
genhet att ta del av sekretessbelagda uppgifter, utan att polisen i ett kon-
kret ärende skall kunna erhålla tillräcklig information för bästa möjliga
beslutsunderlag. Den sekretess som gäller hos finanspolisen för lämnade
uppgifter måste enligt regeringens mening anses tillräcklig för att skyddet
för den personliga integriteten hos den som uppgiften avser skall upprätt-
hållas.
Polisen kan emellertid i sitt utredningsarbete även ha skäl att anta att ett
annat uppgiftsskyldigt företag varit inblandat i en anmäld transaktion. I
vissa fall torde en enskild transaktion endast utgöra ett led i en lång kedja
av transaktioner som utgör penningtvätt och som berör flera finansiella
institut. Genom att utnyttja flera olika sådana företag minskar möjlighe-
terna för polis och åklagare att kartlägga och komma åt betalningsström-
marna. Regeringen anser att skyldighet att besvara frågor från finanspoli-
sen bör införas även i dessa fall. Det ligger i sakens natur att de frågor
som i praktiken kan komma att ställas till annat än uppgiftslämnande fö-
retag blir av kompletterande art.
För att kunna ställa en meningsfull fråga till ett företag måste polisen i
viss utsträckning lämna ut egna uppgifter. Enligt 1 kap. 5 § sekretesslagen
utgör sekretess emellertid inte hinder mot att uppgift lämnas ut, om det är
nödvändigt för att den utlämnande myndigheten skall kunna fullgöra sin
verksamhet.
Information mellan företag
Utgångspunkten är som tidigare sagts att enskildas förhållanden till bank
inte obehörigen får röjas. Detta innebär att ett bankinstitut inte torde kun-
na lämna ut skyddade uppgifter till ett annat företag. Däremot kan det
enligt regeringens mening inte anses obehörigt att en banks lokalkontor
redovisar en misstänkt penningtvättstransaktion till bankens huvudkontor
för vidare åtgärder.
Utredningen har föreslagit att informationsutbyte om misstänkt pen-
ningtvätt i ett enskilt ärende skall kunna ske även mellan företag som av-
ses i 2 § penningtvättslagen. De uppgifter som det torde vara fråga om är
sådana som företagen har med anledning av misstanke om penning-
tvätt.
För att införa en sådan informationsmöjlighet talar framför allt effekti-
vitetsskäl. Det kan exempelvis förefalla otillfredsställande att en bank som
vägrat att utföra en transaktion p.g.a. misstanke om penningtvätt inte kan
varna andra banker. Å andra sidan har det omfattande sekretesskyddet
som gäller för de finansiella företagen tillkommit som skydd för enskilda
personers integritet. Den information som det här är fråga om är ytterst
integritetskänslig eftersom den bara avser en misstanke om brott som det
ifrågavarande institutet har. Sådan information skall därför inte kunna
spridas mellan företag utan överinseende av behörig myndighet. Vid en
samlad bedömning finner regeringen att övervägande skäl talar för att
51
utredningens förslag i den här delen inte bör ligga till grund för lagstift- ProP 1998/99:19
ning.
Ett alternativ till det föreslagna informationsutbytet skulle kunna vara
att begränsa informationen till att omfatta enbart sådana uppgifter som
varit föremål för anmälan till finanspolisen. Inte heller här kan dock ef-
fektivitetsskäl anses överväga det omfattande intrånget i den personliga
integriteten som en sådan bestämmelse skulle innebära.
52
10.1.1 Aktuell lagstiftning om registerfrågor
Den nu gällande datalagen (1973:289) syftar till att skydda den enskilde
mot otillbörligt intrång i den personliga integriteten till följd av att perso-
nuppgifter registreras med hjälp av ADB. Datainspektionen har till upp-
gift att pröva licenser och ansökningar om tillstånd. Vidare skall Datain-
spektionen utöva tillsyn enligt lagen.
Redan vid datalagens tillkomst förutsattes att den skulle ses över inom
en snar framtid. Så har också skett vid ett flertal tillfällen. Den s.k. data-
lagsutredningen överlämnade sitt slutbetänkande En ny datalag (SOU
1993:10) i februari 1993. Jämsides med denna utredning har arbete pågått
inom EU med att ta fram ett direktiv om skydd för personuppgifter - Eu-
ropaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995
om skydd for enskilda personer med avseende på behandling av
personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter - det s.k. da-
taskyddsdirektivet. En parlamentariskt sammansatt kommitté, Datalags-
kommittén, tillsattes av regeringen för att analysera på vilket sätt direkti-
vet skulle genomföras i svensk lagstiftning. Kommittén lämnade över
betänkandet Integritet - Offentlighet - Informationsteknik (SOU 1997:39)
i juli 1997. På grundval därav lämnade regeringen förslag till en
personuppgiftslag (prop. 1997/98:44). Riksdagen har under våren 1998
antagit propositionen (bet. 1997/98:KU18, rskr. 1997/98:180).
Datalagen kommer den 24 oktober 1998 att ersättas av personupp-
giftslagen (1998:204). Lagen, som i huvudsak följer dataskyddsdirektivets
text och disposition, omfattar all automatiserad behandling av personupp-
gifter och manuell behandling av personregister. Rent privat användning
av personuppgifter är undantagen. Det görs även undantag med hänsyn
till offentlighetsprincipen och tryck- och yttrandefriheten. Särregler i an-
nan lagstiftning tar över bestämmelserna i personuppgiftslagen. Lagen
innehåller bestämmelser om när behandling av personuppgifter är tillåten
och när sådana uppgifter får föras över till en stat utanför EES. För be-
handling av känsliga personuppgifter gäller särskilt stränga regler.
Enligt 21 § är det förbjudet för andra än myndigheter att behandla per-
sonuppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott, domar i brottmål,
straffprocessuella tvångsmedel eller administrativa frihetsberövanden.
Med behandling av personuppgifter förstås varje åtgärd eller serie av åt-
gärder som vidtas i fråga om personuppgifter, vare sig det sker på auto-
matisk väg eller inte. Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får dock i fråga om automatiserad behandling av personupp-
gifter meddela föreskrifter om undantag från förbudet.
Regeringen far även i enskilda fall besluta om undantag från förbudet.
Som exempel på fall där det kan vara befogat med undantag har nämnts
den behandling av uppgifter om t.ex. brottmålsdomar som privata vård-
och behandlingshem kan behöva utföra för att vårda och behandla den
dömde på ett effektivt sätt och viss registrering för försäkringsbolagens
Prop. 1998/99:19
53
kravhantering. Regeringen får överlåta åt tillsynsmyndigheten att fatta
sådana beslut.
Personuppgifter far enligt 10 § behandlas bara om den registrerade har
lämnat sitt samtycket till behandlingen eller om behandlingen är nödvän-
dig for att bl.a. den personuppgiftsansvarige skall kunna fullgöra en rätts-
lig skyldighet. Enligt 22 § får uppgifter om personnummer utan samtycke
behandlas bara när det är klart motiverat med hänsyn till bl.a. ändamålet
med behandlingen.
10.1.2 Penningtvättutredningens förslag
Utredningen har föreslagit att de företag som avses i 2 § penningtvättsla-
gen med hjälp av automatisk databehandling skall få föra register över
den information om personer och transaktioner som det enligt lag eller
föreskrift åligger dem att lämna till finanspolisen eller annan myndighet.
Till stöd härför har anförts att det med hänsyn till den hastighet med vil-
ken transaktioner nu genomförs knappast är möjligt att åstadkomma ett
effektivt system mot penningtvätt om företagen inte får föra kundinfor-
mation med hjälp av ADB.
Utredningen påpekar vidare att penningtvättslagen ställer höga krav på
de företag som enligt 2 § är uppgiftsskyldiga. Enligt 13 § penningtvättsla-
gen skall dessa ha rutiner till förhindrande av att de utnyttjas för transak-
tioner som har samband med brottsliga förvärv. Utredningen anser att det
inte är möjligt för företagen att uppfylla dessa ålägganden om de inte ges
lagstadgad möjlighet att med hjälp av ADB föra register över uppgifter
som lämnats med stöd av penningtvättslagen. Utredningen föreslår därför
att varje företag skall ha rätt att föra ett databaserat register över de upp-
gifter som företaget har lämnat till finanspolisen. De uppgifter som enligt
förslaget skall få registreras är den anmäldes namn, person- eller organi-
sationsnummer, adress, kontonummer eller annan liknande uppgift samt
en kortfattad beskrivning av den händelse som föranlett uppgiftslämnan-
det.
Prop. 1998/99:19
Regeringens förslag: Företag som avses i 2 § penningtvättslagen far,
för att förhindra att företaget utnyttjas för penningtvätt, med hjälp av
automatisk databehandling föra register över uppgifter som företaget
lämnat till finanspolisen med stöd av 9 § andra stycket nämnda lag. De
närmare förutsättningarna för registreringen skall anges i en särskild
lag om penningtvättsregister.
Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer i huvud-
sak med regeringens förslag. Regeringens förslag är emellertid mera de-
taljerat genom att de närmare förutsättningarna för registreringen framgår
direkt av lagtexten .
54
Remissinstanserna: Datainspektionen och LO har avstyrkt förslaget.
Om förslaget genomförs anser Datainspektionen att den föreslagna lagen
måste skärpas. Malmö tingsrätt och Justitiekanslern har framfört syn-
punkter vad gäller frister för bevarande och gallring. Grossistförbundet
Svensk Handel har tillstyrkt utredningens förslag. Kammarrätten i Sunds-
vall, Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen, TCO,
Finansförbundet, Postgirot Bank och Riksåklagaren, har ansett att berör-
da företag bör få lagra uppgifter om misstänkt penningtvätt även i de fall
uppgifterna kommer från andra företag eller från finanspolisen.
Skälen for regeringens förslag
Avvägning mellan intresset av ett register och enskildas
personliga integritet
Vissa större banker har med stöd av den nuvarande datalagen ansökt om
tillstånd att få inrätta och föra personregister med hjälp av ADB, men
Datainspektionen samt, efter överklagande, länsrätten och kammarrätten
har avslagit ansökningarna.
Automatiserad databehandling av personuppgifter skulle underlätta och
effektivisera det brottsbekämpande arbetet väsentligt. Vid bedömningen
av huruvida personuppgifter skall få hanteras med hjälp av automatiserad
behandling måste emellertid integritetsfrågorna ställas i förgrunden. En
utgångspunkt är härvid bestämmelserna i 2 kap. 3 § andra stycket rege-
ringsformen att en person, i den utsträckning som föreskrivs i lag, skall
skyddas mot att den personliga integriteten kränks genom att uppgifter om
honom eller henne registreras med hjälp av automatiserad databehandling.
Datainspektionen och LO har påpekat att möjligheten för banker och
andra företag som omfattas av 2 § penningtvättslagen att registrera upp-
gifter om misstänkt penningtvätt i ADB-register kan komma att medföra
att personer, kriminella men även oförvitliga, hamnar på en ”svart lista”.
De uppgiftsskyldiga företagen i 2 § penningtvättslagen omfattas redan i
dag av skyldigheten i 13 § att ha rutiner för att förhindra att företaget ut-
nyttjas för penningtvätt. Med stöd av bemyndigande i samma paragrafs
andra stycke har Finansinspektionen bl.a. utfärdat närmare föreskrifter om
vilka rutiner som skall följas. Dessa föreskrifter återfinns i Finansinspek-
tionens författningssamling (FFFS 1994:9 och 1994:10). I 4 § FFFS
1994:9 föreskrivs att företaget skall ha ett internt rapporteringssystem i
syfte att ha kundinformation lätt tillgänglig för föreskrivna kontroller. En-
ligt 8 § andra stycket FFFS 1994:10 skall företaget, i samband med att
misstänkta transaktioner rapporteras till finanspolisen, hålla dokumenta-
tion angående genomförda rutinkontroller och granskning inom företaget
tillgänglig. Företagen har således redan i dag möjlighet att föra manuella
register över uppgifter som lämnats till finanspolisen.
Enligt 21 § personuppgiftslagen är det förbjudet för andra än myndig-
heter att behandla personuppgifter om bl.a. lagöverträdelser som innefat-
tar brott. I andra stycket finns emellertid möjlighet för regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om
Prop. 1998/99:19
55
undantag från förbudet i fråga om automatiserad behandling av Prop. 1998/99:19
personuppgifter. Enligt artikel 8.5 i dataskyddsdirektivet far behandling
av sådana uppgifter utföras endast under kontroll av en myndighet eller -
om lämpliga skyddsåtgärder finns i nationell lag - med förbehåll för de
avvikelser som medlemsstaterna kan tillåta med stöd av nationella be-
stämmelser som innehåller lämpliga specifika skyddsåtgärder. Flera re-
missinstanser - däribland Datainspektionen - har pekat på att det, om
forslagen i betänkandet genomfors, krävs att riksdagen noga och uttöm-
mande anger gränserna. Utöver ändamålet med registreringen anser Da-
tainspektionen även att tydliga regler om bl.a. innehåll, åtkomst och gall-
ring måste anges.
Med hänsyn till det starka samhälleliga intresse av att bekämpa pen-
ningtvätt som finns, anser regeringen att de företag som omfattas av upp-
giftsskyldigheten bör ges en lagstadgad möjlighet att med hjälp av auto-
matisk databehandling föra register över uppgifter som de lämnat med
stöd av penningtvättslagen. För att den personliga integriteten skall skyd-
das så långt som möjligt och kraven på skyddsåtgärder som ställs i da-
taskyddsdirektivet skall uppfyllas, måste emellertid ramarna för sådana
register noggrant anges. Gränserna för registreringen bör därför framgå
direkt av lagen.
Uppgifter som far registreras
Ändamålet med upprättande av penningtvättsregister är att förhindra att
de uppgiftsskyldiga företagen utnyttjas for penningtvätt. Penningtvättsre-
gister bör därför få föras av företagen för att förhindra att de medverkar
vid transaktioner som utgör penningtvätt och uppfylla uppgiftsskyldighe-
ten i 9 § andra stycket penningtvättslagen. Det åligger företagen att se till
att uppgifterna i registret inte används för något ändamål som är ofören-
ligt med detta. Företagen bör var for sig centralt fa föra ett bevakningsre-
gister för penningtvättsärenden vilket skall kunna konsulteras vid miss-
tänkta transaktioner. De personuppgifter som far registreras skall vara
adekvata och relevanta för ändamålet. Företagen bör vidare inte fa regist-
rera fler personuppgifter än som är nödvändigt.
Penningtvättutredningen har föreslagit att penningtvättsregister skall
innehålla uppgifter som lämnats till finanspolisen med stöd av 9 § andra
stycket penningtvättslagen. Riksåklagaren har i det sammanhanget påpe-
kat att registret även bör omfatta uppgifter som lämnats med stöd av tredje
stycket i samma paragraf. Regeringen anser att det skulle föra för långt
om företagen tilläts registrera även sådana uppgifter som lämnas med an-
ledning av en förfrågan från finanspolisen i en utredning som anmälts av
ett annat företag. De uppgifter som får registreras bör således vara sådana
som lämnats av företaget med stöd av 9 § andra stycket penningtvättsla-
gen.
Penningtvättsregistret bör innehålla identifieringsuppgifter avseende fy-
siska eller juridiska personer som rapporterats till finanspolisen, dvs. upp-
gift om namn och person- eller organisationsnummer samt adress. Regist-
ret bör också innehålla uppgift om kontonummer eller motsvarande. Slut-
56
ligen bör registret även innehålla de övriga uppgifter som lämnats av fö-
retaget med stöd av 9 § andra stycket penningtvättslagen.
Penningtvättutredningen har i den föreslagna lagen om penningtvättsre-
gister föreslagit att uppgifterna i registret skall få bevaras endast under en
begränsad tid. Som ledning för företagen anges i betänkandet att tolv må-
nader bör vara en rimlig tidsgräns. Utredningen anser emellertid att detta
inte behöver anges i lagen utan bör falla inom Finansinspektionens an-
svarsområde. I ett särskilt yttrande som bilagts betänkandet har den i ut-
redningen förordnade experten Tomas Tetzell föreslagit att det avgörande
för om en uppgift skall gallras eller inte skall vara om uppgiften kan antas
vara aktuell i ett ärende om penningtvätt. En lagringstid på tre år efter det
att de senast rapporterade uppgifterna tillförts ett registrerat ärende bör
enligt Tetzell vara ett riktmärke. Flera remissinstanser - däribland Malmö
tingsrätt, Jusitiekanslem och Datainspektionen - har emellertid påpekat
att föreskrifter om hur lång tid uppgifter i registret far bevaras bör framgå
av lagen.
I likhet med den kritik som framförts av remissinstanserna anser rege-
ringen att det, för att skydda den personliga integriteten i så stor utsträck-
ning som möjligt, är lämpligt att tidsgränsen för gallring av uppgifterna i
penningtvättsregistret framgår direkt av lagen. I personuppgiftslagen an-
ges att personuppgifter inte skall bevaras under en längre tid än vad som
är nödvändigt med hänsyn till ändamålen med behandlingen. Regeringen
anser därför att den föreslagna tidsgränsen om ett år är rimlig. Tidsfristen
bör löpa från den dag då uppgifterna lämnades till finanspolisen.
Det är viktigt att penningtvättsregistret innehåller uppgifter som är ak-
tuella och riktiga. Om polisen beslutar att lägga ned en utredning om pen-
ningtvätt som föranletts av uppgifter som lämnats med stöd av
penningtvättslagen bör, såsom påpekats av Datainspektionen, företagets
uppgifter i registret omedelbart gallras. Detsamma bör gälla i sådana fall
där finanspolisen inte ens funnit skäl att inleda en utredning. Om en för-
undersökning har avslutats utan att åtal väckts eller lagakraftvunnen dom
eller beslut meddelats av domstol med anledning av lämnade uppgifter,
bör uppgifterna likaså gallras.
Om det förekommer anledning att misstänka att en uppgift i registret är
felaktig eller ofullständig, bör företaget utan dröjsmål vidta skäliga åtgär-
der för att utreda förhållandet. Visar det sig i ett sådant fall att uppgiften
var felaktig eller ofullständig bör den rättas, kompletteras eller uteslutas
ur registret. Såsom påpekats av Lagrådet, gäller bestämmelserna om rät-
telse i personuppgiftslagen även vid behandling av personuppgifter i pen-
ningtvättsregister. Det torde därför vara tillräckligt att en hänvisning till
bestämmelserna om rättelse i personuppgiftslagen tas in i den nya lagen.
I 23 § personuppgiftslagen finns bestämmelser om att en enskild person
har rätt att fa del av de uppgifter om honom själv som finns registrerade.
Utredningen har föreslagit att en särskild bestämmelse om undantag från
denna regel bör tas in i den nya lagen. Kammarrätten i Sundsvall har på-
pekat att detta redan framgår av bestämmelsen i 11 § penningtvättslagen
om meddelandeförbud. Lagrådet har i denna fråga förordat att en motsva-
righet till den av utredningen föreslagna bestämmelsen tas in i den nya
lagen för att förebygga att den registrerade begär registerutdrag enligt
Prop. 1998/99:19
57
26 § personuppgiftslagen. Enligt 27 § samma lag gäller nämligen inte Prop. 1998/99:19
26 §, om det i bl.a. lag är särskilt föreskrivet att uppgifter inte far lämnas
ut till den registrerade. Meddelandeförbudet i 11 § penningtvättslagen
avser själva uppgifislämnandet, medan 26 § personuppgiftslagen tar sikte
på själva behandlingen av uppgifter. Härtill kommer att det är önskvärt att
en sådan bestämmelse finns med i den särskilda registerlagen. Regeringen
delar denna uppfattning och anser därför att en särskild bestämmelse här-
om bör tas in i den nya lagen.
Åtkomst tillpenningtvättsregister
Penningtvättutredningen har föreslagit att säkerhetsbestämmelser infors
som innebär att endast behöriga personer på säkerhetsavdelning eller per-
soner med jämförbara positioner hos företagen skall fa hantera informa-
tionen i penningtvättsregistren. Övrig personal skall enligt utredningen
endast få tillgång till en markering som visar att behöriga personer skall
kontaktas. Enligt utredningens förslag bör det åligga Datainspektionen att
meddela närmare föreskrifter härom.
Kammarrätten i Sundsvall har ifrågasatt om banker bör ges möjlighet
att utöka sina kundregister med spärrmarkeringar av vilka framgår att sä-
kerhetsavdelningen eller motsvarande skall kontaktas. En sådan marke-
ring innebär, enligt kammarrätten, i praktiken att all personal som har
tillgång till kundregistret genom markeringen också får upplysning om
vilka kunder som kan misstänkas för penningtvätt. Kammarrätten ifråga-
sätter även om det är förenligt med ändamålet med ett kundregister att
registrera sådana uppgifter.
I Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 1994:9) angående kontrollru-
tiner m.m. till förebyggande av penningtvätt föreskrivs att uppgiftsskyldi-
ga foretag skall ha ett internt rapporteringssystem med kundinformation
lätt tillgänglig för föreskrivna kontroller. För att uppfylla detta krav är det
viktigt att de åtgärder som föreskrivs i penningtvättslagen kan tillgripas så
tidigt och så snabbt som möjligt. Det finns i dag ingenting som hindrar att
personal inom företaget tar del av de uppgifter som lämnats till finanspo-
lisen. Något sådant hinder bör inte heller finnas beträffande ADB-register.
Det bör i stället ankomma på regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer, att meddela säkerhetsföreskrifter för penningtvättsre-
gister i enlighet med bestämmelserna om säkerhetsåtgärder i personupp-
giftslagen (se t.ex. 31, 32 och 50 §§).
För att skydda den personliga integriteten är det viktigt att det finns be-
stämmelser om tystnadsplikt för de personer som får tillgång till uppgif-
terna i penningtvättsregistret. Banksekretessen i 1 kap. 10 § bankrörelse-
lagen hindrar redan i dag att enskildas förhållanden till bank obehörigen
röjs. Någon motsvarande bestämmelse finns dock inte beträffande alla
företag som omfattas av uppgiftsskyldigheten i penningtvättslagen. En
särskild bestämmelse om tystnadsplikt bör därför tas in i lagen som inne-
bär att den som är verksam inom ett företag som avses i 2 §
penningtvättslagen inte obehörigen får röja uppgift i penningtvättsregister.
58
Riksskatteverket har anfört att det är angeläget att kronofodemyndighe-
tema får tillgång till bankernas penningtvättsregister. Riksskatteverket har
därvid hänvisat till skyldigheten i 4 kap. 15 § utsökningsbalken för banker
m.fl. att redan i dag lämna vissa uppgifter till kronofogdemyndigheten för
bedömning om det finns utmätningsbar egendom hos en gäldenär. Med
hänsyn till intresset av att skydda den personliga integriteten anser rege-
ringen att det inte är lämpligt att kronofogdemyndigheterna får tillgång till
företagens penningtvättsregister.
För att skydda den personliga integriteten ytterligare, bör det även infö-
ras ett uttryckligt förbud i lagen mot samköming av uppgifter i
penningtvättsregister hos de uppgiftsskyldiga företagen, dvs. ett företags
penningtvättsregister skall inte få samköras med motsvarande register hos
ett annat företag.
Prop. 1998/99:19
59
11
Regeringens förslag: Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
åsidosätter gransknings- eller uppgiftsskyldigheten eller bryter mot
meddelandeförbudet skall kunna dömas till böter.
Prop. 1998/99:19
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen har dock föreslagit att anställda i ett företag, oavsett
befattning, skall omfattas av straffansvar för brott mot 9 § penningtvätts-
lagen samt att fängelse skall ingå i straffskalan.
Remissinstanserna: Tjänstemännens Centralorganisation, Finansför-
bundet, Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen
har avstyrkt förslaget att införa sanktioner mot de anställda innan motsva-
rande bestämmelser har införts för företagen. Riksåklagaren har uppgett
att, för det fall att ansvaret skall avse samtliga anställda, ansvaret bör be-
gränsas till uppsåtliga gärningar. Justitiekanslern har anfört att skälen för
kriminaliseringen inte framstår som helt övertygande och menar, liksom
Kammarrätten i Sundsvall, att förslaget bör analyseras mot bakgrund av
de principer om företagaransvar som utbildats i rättspraxis.
Skälen för regeringens förslag
EG:s direktiv om penningtvätt
Av EG:s penningtvättsdirektiv följer bl.a. att medlemsstaterna skall se till
att de företag som omfattas av direktivet identifierar sina kunder, granskar
alla transaktioner som kan ha samband med penningtvätt samt att företa-
gen, deras styrelseledamöter och anställda rapporterar misstänka transak-
tioner utan att upplysa kunden om att så har skett. Företagen skall även
avstå från att utföra en transaktion beträffande vilken misstanke uppstått
till dess behörig myndighet underrättats. Slutligen bör företagen införa
rutiner för internkontroll och utbilda de anställda. Enligt artikel 14 i pen-
ningtvättsdirektivet skall varje medlemsstat vidta de åtgärder som behövs
för en fullständig tillämpning av alla bestämmelser i direktivet och särskilt
föreskriva vilka påföljder som skall gälla vid överträdelse av regler som
antagits på grund av direktivet.
Vid införandet av penningtvättslagen föreslogs inte något straffansvar
för den som bryter mot lagens bestämmelser. Det förutsattes att efterlev-
naden av bestämmelserna skulle kunna upprätthållas med stöd av arbets-
rättslig lagstiftning och de avtal som träffats på arbetsrättens område samt
de sanktionssystem som Finansinspektionen förfogar över i sin till-
synsverksamhet (prop. 1992/93:207 s. 11).
I en motion till riksdagen (1992/93 :Ju24) anfördes att det var nödvän-
digt med långtgående straffsanktioner för att förhindra att den svenska
finansmarknaden användes för penningtvätt. Straffansvar föreslogs därför
i kombination med företagsbot för banker och andra inrättningar som ge-
60
nomför transaktioner i strid med lagens bestämmelser. Motionen avstyrk-
tes av justitieutskottet som i sitt av riksdagen godtagna betänkande bl.a.
hänvisade till gällande lagstiftning om häleri och företagsbot
(1992/93 :JuU37). I övrigt ansågs Finansinspektionens tillsyn, liksom de
regler som finns i lag och avtal på arbetsrättens område, vara garantier
nog. Utskottet hänvisade även till att restriktivitet rekommenderas i fråga
om nykriminalisering.
EFTA Surveillance Authority (ESA) undersökte under år 1994 hur Sve-
rige hade genomfört EG:s penningtvättsdirektiv. Enligt ett yttrande av
ESA med anledning av denna undersökning, skulle det ligga närmare den
tolkning av direktivet som gjorts av andra medlemsstater att anta på-
följ dsbestämmelser i form av böter eller fängelse vid brott mot bestäm-
melserna i penningtvättslagen. Som skäl angavs att samtliga medlemssta-
ter, när direktivet antogs, förbundit sig att vidta alla nödvändiga ändringar
i respektive strafflagstiftning för att uppfylla kraven i direktivet. Vidare
anfördes att Island, Norge och Österrike infört bestämmelser om böter. I
Norge kan även fängelsestraff utdömas vid grov brottslighet.
Prop. 1998/99:19
Sanktioner mot företag
Det svenska straffsystemet bygger på principen att endast fysiska personer
kan begå brott och straffas för dessa. Detta utesluter emellertid inte att
juridiska personer i vissa fall kan drabbas av sanktioner eller andra be-
tungande rättsverkningar till följd av brott eller andra överträdelser som
begås i den verksamhet som bedrivs. Om ett tillståndspliktigt företag i 2 §
inte följer de regler om interna rutiner och utbildning av personal som
följer av 13 § penningtvättslagen samt av Finansinspektionens allmänna
råd och föreskrifter, kan företaget meddelas varning eller i sista hand
återkallelse av tillståndet att driva den tillståndspliktiga verksamheten.
Vissa företag kan även meddelas erinran.
En översyn av vissa rörelse- och tillsynsregler på bankområdet görs för
närvarande av Banklagskommittén (dir. 1995:86). Enligt utrednings-
direktiven skall kommittén bl.a. överväga behovet av ändrade regler för
Finansinspektionens ingripanden och sanktioner. Samtidigt pågår bered-
ning inom Regeringskansliet av betänkandet Straffansvar för juridiska
personer (SOU 1997:127), vari föreslås att straffansvar för juridiska per-
soner skall införas och sanktionsavgifter som konkurrerar med straffbe-
stämmelser tas bort.
Regeringen anser mot denna bakgrund att möjligheten att införa sank-
tionsbestämmelser mot de företag som omfattas av penningtvättslagen bör
samordnas med beredningen av den ovannämnda utredningen resp, be-
tänkandet. Regeringen avstår därför från att nu lägga fram något förslag i
den delen.
61
Sanktioner mot personer som är verksamma i företaget
I samband med att frågor om sanktioner mot personer verksamma i före-
tag diskuteras är det viktigt att skilja mellan straffrättsliga och administra-
tiva bestämmelser. En person som är verksam i ett uppgiftsskyldigt före-
tag och som uppsåtligen medverkar vid penningtvätt kan redan i dag dö-
mas enligt brottsbalkens häleribestämmelser Enligt de nu föreslagna
reglerna i brottsbalken, kommer en sådan person i fortsättningen att kunna
dömas för penninghäleri eller penninghäleriförseelse enligt 9 kap. 6 a och
7 a §§ eller för medhjälp därtill enligt bestämmelserna i samma lagrum
jämfört med 23 kap. 4 §. Att bryta mot de administrativa bestämmelserna
i penningtvättslagen eller Finansinspektionens föreskrifter genom att åsi-
dosätta gransknings- eller uppgiftsskyldigheten eller bryta mot meddelan-
deförbudet är däremot inte straffrättsligt sanktionerat i dag. Som exempel
på en sådan situation kan nämnas att den verkställande direktören i ett
uppgiftsskyldigt företag beslutar att en misstänkt transaktion inte skall
rapporteras till finanspolisen på den grunden att det inte är önskvärt att
företaget figurerar i penningtvättssammanhang.
För att bekämpningen av penningtvätt skall bli så effektiv som möjligt
är det nödvändigt att den lagstiftning som finns på området efterlevs av de
personer som är verksamma inom företaget. Detta torde gälla såväl an-
ställda i företaget, t.ex. säkerhetsansvariga, som styrelseledamöter och
verkställande direktörer. Straffrättsliga sanktioner for överträdelser av
penningtvättslagens administrativa bestämmelser bör därför inforas. Hur
ansvaret skall fördelas inom företaget har emellertid varit föremål för oli-
ka meningar.
Flera remissinstanser, däribland Finansförbundet, har framfört kritik
mot att en anställd kan drabbas av straffansvar for en handling som utförts
på grund av att ett företag underlåtit att fullgöra sin skyldighet att skapa
tillräckliga förutsättningar för de anställda att efterleva lagstiftningen. De
har även påpekat att det förefaller orimligt att ålägga den enskilde tjäns-
temannen straffansvar om han inte erhållit tillräcklig utbildning eller om
företagets rutiner är bristfälliga.
Principerna om företagaransvar torde kunna beskrivas enligt följande.
Ansvaret åvilar i fråga om aktiebolag och andra juridiska personer med
likartad struktur främst styrelsen och den verkställande direktören. I de
flesta större företagen måste arbetsuppgifter och ansvar som primärt åvilar
företagsledningen delegeras nedåt i organisationen. Det är nödvändigt
dels eftersom företagsledningen i praktiken inte kan ha kontroll över hela
verksamheten, dels eftersom ledningen av effektivitetsskäl inte kan syssla
med detaljfrågor. Om en sådan delegering genomförs på ett korrekt sätt
medför den i allmänhet att också straffansvaret flyttas från företagsled-
ningen till den som arbetsuppgiften delegerats till. Detta förutsätter att
företagsledningen har organiserat företagets verksamhet på ett rationellt
sätt, utsett kompetenta befattningshavare samt sett till att erforderliga in-
struktioner lämnats. Det fordras vidare att den som fått ansvaret delegerat
till sig också har tillräckliga beslutsbefogenheter och ekonomiska resurser
för att vidta de åtgärder som är påkallade. Företagsledaren är alltid skyldig
att skapa förutsättningar för en betryggande tillsyn och kontroll även om
Prop. 1998/99:19
62
han inte kan utöva den själv. Det bör emellertid observeras att företags- ?roP- 1998/99.19
ledningens ansvar inte upphör ens efter en korrekt utförd delegering.
Skulle företagsledningen känna till eller borde den känna till att arbets-
uppgifter som delegerats inte utförs på ett godtagbart sätt, kan den hållas
straffrättsligt ansvarig för att inte ha ingripit för att rätta till förhållandena.
Penningtvättslagen ålägger i 9 § företaget att granska och rapportera
transaktioner som kan tyda på penningtvätt. Det grundläggande ansvaret
för att lagens bestämmelser efterlevs ligger således i första hand på före-
tagets ledning. En sanktionsbestämmelse som avser underlåtenhet att
granska eller rapportera en misstänkt penningtvättstransaktion enligt 9 §,
skulle således träffa företagsledningen eller den som ansvaret delegerats
till eller, i vissa fall, bådadera. Som exempel kan nämnas att den säker-
hetsansvarige på en bank som fatt en anmälan från en kassörska underlå-
ter att granska och rapportera transaktionen till finanspolisen.
Regeringen anser - i enlighet med vad som framförts av ett flertal re-
missinstanser - att det skulle föra för långt att ålägga samtliga anställda i
ett företag, oavsett befattning, straffrättsligt ansvar. Straffansvaret bör
därför begränsas så att det i enlighet med principerna för företagaransvar
träffar personer i ledande ställning. Annan personal som i strid med in-
struktioner från arbetsgivaren underlåter att fullgöra den gransknings- och
uppgiftsskyldighet som åligger företaget kan i stället bli föremål för åt-
gärder enligt arbetsrätten.
De regler på arbetsrättens område som är tillämpliga är närmast lagen
(1982:80) om anställningsskydd (LAS). En arbetstagare kan sägas upp
om det finns saklig grund för uppsägning resp, avskedas om han grovt har
åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. LAS gäller för arbetstagare i
allmän eller enskild tjänst, men däremot inte för styrelseledamöter och
verkställande direktörer i ett företag.
Straffansvar bör även införas för den som bryter mot meddelandeförbu-
det i 11 § penningtvättslagen. Av den bestämmelsen framgår dock ut-
tryckligen att förbudet avser såväl styrelseledamöter som anställda i före-
taget.
Både såvitt avser brott mot gransknings- och uppgiftsskyldigheten som
brott mot meddelandeförbudet, bör uppsåt eller grov oaktsamhet krävas
för ansvar.
Utredningen har föreslagit att påföljden för brott mot penningtvättsla-
gens bestämmelser skall kunna bestämmas till böter eller fängelse upp till
sex månader. Regeringen anser att det måste beaktas att det rör sig om
överträdelser av administrativa regler vilka syftar till att penningtvättsla-
gens föreskrifter skall efterlevas. Straffvärdet för sådana förseelser torde
enligt regeringens mening inte vara så högt att fängelse bör ingå i straff-
skalan.
Behövs sanktioner för svarspliktiga företag?
Den skyldighet att svara på finanspolisens frågor som föreslås i 9 a § pen-
ningtvättslagen för andra yrkeskategorier än de finansiella bör, enligt re-
geringens mening, inte omfattas av de föreslagna ansvarsbestämmelserna.
63
Det kan nämligen inte uteslutas att den tillfrågade i vissa fall själv kan ha ?r0P 1998/99.19
gjort sig skyldig till t.ex. medhjälp till penninghäleri och i ett sådant fall
bör det av principiella skäl inte föreligga en skyldighet att under
straffansvar lämna uppgifter som alltså skulle kunna komma att användas
mot den uppgifitsskyldige själv.
De svarspliktiga företagen, dess styrelseledamöter och anställda omfat-
tas av meddelandeförbudet i 11 §. Brott mot denna bestämmelse bör där-
för föranleda ansvar även för dessa.
64
12
Penningtvättutredningens överväganden
Av direktiven till Penningtvättutredningen (dir. 1995:132) framgick att
utredaren bl. a. skulle analysera om revisorer borde föras in under pen-
ningtvättslagens tillämpningsområde. Utredaren skulle i det samman-
hanget särskilt beakta det förslag som lagts fram av Aktiebolagskommit-
tén om skyldighet för revisorer i aktiebolag att anmäla misstänkt brottslig-
het i vissa fall. Penningtvättutredningen konstaterar att en revisor vid revi-
sionen kan upptäcka misstänkt penningtvätt av betydande storlek. Utred-
ningen anser emellertid att Aktiebolagskommitténs förslag innebär att
revisorn kan anmäla brott endast under mycket specifika omständigheter.
Vidare anförs att det redan i dag finns skyldighet för revisorer i företag
under Finansinspektionens tillsyn att rapportera vissa omständigheter till
inspektionen. Sammantaget finner därför utredningen att det i nuläget inte
finns tillräckliga skäl för att införa någon särskild uppgiftsskyldighet för
revisorerna.
Nya bestämmelser i aktiebolagslagen om anmälningsplikt för revisorer
En revisor är i dag inte skyldig att göra anmälan till polis eller åklagare,
om han misstänker att det har begåtts något brott inom ramen för bolagets
verksamhet. Tvärtom begränsas hans möjligheter att göra sådana anmäl-
ningar av hans tystnadsplikt. Tystnadsplikten innebär att han inte på eget
initiativ får lämna uppgiften till polis eller åklagare, om detta skulle med-
föra skada för bolaget. I sådana fall har han inte några andra möjligheter
att reagera än att anmärka på förhållandet i revisionsberättelsen samt att
löpande, genom påpekanden och erinringar, underrätta företagsledningen
om sina iakttagelser. Sedan förundersökningen väl har inletts är revisorn
visserligen, trots tystnadsplikten, skyldig att svara på frågor från förunder-
sökningsledaren men hans möjligheter att själv initiera förundersökningen
är dock begränsade.
Riksdagen har under våren antagit prop. 1997/98:99 (bet.
1997/98:LU26, rskr. 1997/98:257, SFS 1998:760) med förslag om vissa
ändringar på dessa punkter. De nya bestämmelserna träder i kraft den
1 januari 1999. Om en revisor vid sin granskning av ett bolag finner att en
styrelseledamot eller den verkställande direktören kan misstänkas för vis-
sa särskilda slag av brott inom ramen för bolagets verksamhet, skall han
utan oskäligt dröjsmål underrätta styrelsen om sina iakttagelser. Revisorn
skall, om de skadliga effekterna av gärningen inte avhjälps och anmälan
till åklagare eller polis inte heller sker, senast två veckor efter underrättel-
sen till styrelsen lämna sitt uppdrag samt själv göra anmälan till åklagare.
Det skulle emellertid stämma mindre väl överens med revisorns roll
som bolagets förtroendeman att ålägga honom uppgifter av renodlat
Prop. 1998/99:19
65
3 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 19
straffrättslig natur gentemot bolaget. Reglerna om revisors skyldighet att
göra anmälan till polis eller åklagare har därför inte utformats så att de
blir till en del av ett straffrättsligt sanktionssystem. I stället har de utfor-
mats så att de i första hand kan användas som instrument i revisorns ar-
bete att - i bolagets och dess intressenters intresse - motverka oegentlig-
heter inom bolaget. Skyldigheten för revisorn att agera har därför avgrän-
sats till att gälla misstankar om brottslighet som är av ekonomiskt slag och
som typiskt sett kan vålla bolaget eller dess intressenter skada. Brottsty-
perna har specificerats i en särskild ”brottskatalog”. De brott som omfat-
tas är främst bedrägeri-, förskingrings- och bokföringsbrott samt vissa
slag av skattebrott.
Vid remissbehandlingen av Justitiedepartementets promemoria har
Riksåklagaren ansett att brottskatalogen även bör omfatta sådana häleri-
brott som utgör penningtvätt. Regeringen har vid behandlingen av frågan i
propositionen anfört att en anmälningsplikt vad gäller häleri skulle kunna
vara av värde vid bekämpandet av penningtvätt, men avstått från att ta upp
frågan i det sammanhanget och hänvisat till beredningen av Penningtvätt-
utredningens betänkande.
Regeringens förslag: Om en revisor i samband med granskning av ett
bolag finner att en styrelseledamot eller den verkställande direktören
kan misstänkas för penninghäleri, skall han göra anmälan om detta till
åklagare.
Prop. 1998/99:19
Förslagen i promemorian om anmälningsplikt för revisorer vid
misstanke om brott: Överensstämmer i huvudsak med regeringens för-
slag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig har till-
styrkt förslagen. Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR har hänvisat
till sitt remissyttrande över betänkande Aktiebolagets organisation (SOU
1995:44) vari förslaget om anmälningsplikt för revisorer avstyrkts. Skulle
en anmälningsplikt enligt prop. 1997/98:99 ändå införas har FAR emel-
lertid inga invändningar mot att häleri läggs till brottskatalogen på det sätt
som föreslås i promemorian. Sveriges Industriförbund har framfört att det
endast bör införas en rätt men inte någon skyldighet för revisorn att göra
anmälan om misstänkt brottslig verksamhet i bolaget och i övrigt hänvisat
till sitt remissvar över det ovannämnda betänkandet. Svenska Revisor-
samfundet SRS har godtagit att anmälningsskyldigheten utökas med pen-
ningtvättsbrott, men påpekat att den föreslagna lagregleringen även inne-
fattar andra brott som inte bör omfattas av anmälningsskyldigheten.
Skälen för regeringens förslag: Det finns anledning förmoda att en
viss del av den penningtvätt som förekommer i dag sker genom att ille-
gala medel förs in i bolag för att där ”tvättas”. Trots misstankar om att
sådan verksamhet förekommer är det mycket svårt att upptäcka dessa
transaktioner.
66
Revisorns arbete är inriktat på bolagets räkenskaper och ekonomiska
förvaltning och det är på det området som revisorn har en särskild kom-
petens. Såsom Penningtvättutredningen påpekat kan en revisor i sitt arbete
upptäcka misstänkt penningtvätt. Även Svenska Revisorsamjundet SRS
har i sitt remissyttrande över betänkandet om penningtvätt konstaterat att
det kan förekomma att revisorn vid granskningen av ett bolag finner
transaktioner som skulle kunna utgöra ett led i penningtvätt. Granskning-
en sker i efterhand och det finns då oftast möjligheter att bedöma om
transaktionen utgjort ett led i en brottslig handling.
I prop. 1997/98:99 har regeringen ansett att revisorns anmälningsskyl-
dighet bör avgränsas till att avse misstankar om brottslighet av ekono-
miskt slag som typiskt sett kan vålla bolaget eller dess intressenter skada.
Med intressenter avses inte bara aktieägare utan även vissa utomstående
såsom kreditgivare, anställda, andra kontraktsparter och det allmänna. De
brott som föreslås omfattas av revisorernas anmälningsskyldighet är i en-
lighet därmed bedrägeri-, förskingrings-, bokförings-, besticknings- och
mutbrott samt vissa slag av skattebrott. De åtgärder som är aktuella vid
penningtvätt går i regel ut på att fora in s.k. svarta pengar i bolagets eko-
nomi. Gärningar som innefattar penningtvätt och som utförs inom ramen
för bolagets verksamhet torde därför utgöra brottslighet av ekonomiskt
slag. I propositionen har en riktlinje varit att en åtgärd för att omfattas av
anmälningsskyldigheten dessutom skall kunna vålla bolaget eller dess
intressenter skada. Brottslighet som innefattar penningtvätt torde inte vara
av sådant slag att den typiskt sett kan vålla bolaget eller dess intressenter
någon omedelbar skada, utan snarare sådan att den först i förlängningen
kan åsamka dessa skador. Om det skulle komma till allmänhetens känne-
dom att ett bolag utnyttjas för penningtvätt torde förtroendet för bolaget
minska och innebära negativa konsekvenser både för bolaget och dess
intressenter. Detta är emellertid inte unikt för penningtvätt utan torde gälla
för all typ av allvarligare brottslighet.
Svenska Revisorsamjundet SRS har anfört att anmälningsskyldigheten
inte bör utvidgas till andra brottstyper än dem som omfattas av prop.
1997/98:99 om det inte finns starka skäl. Penningtvättens särskilt allvarli-
ga karaktär, likhet med brott som innefattas i brottskatalogen, dess nära
samband med redovisning och därmed det reviderade området samt revi-
sorers möjligheter att upptäcka brottsligheten utgör enligt SRS sådana
starka skäl.
Penningtvätt utförs ofta med uppsåt att dölja eller dra nytta av allvarlig
brottslighet och utgör inte sällan ett slutled i den organiserade brottslig-
heten. Ett företag som utnyttjas för penningtvätt kan därmed finansiera sin
verksamhet med kapital från brottslig verksamhet. Såsom påpekats av
Ekobrottsmyndigheten är detta ett väldokumenterat problem i exempelvis
restaurang- och byggbranschen samt i taxinäringen. De svarta pengarna
skapar ett kretslopp genom penningtvätt och nya rörelser genereras
Sammantaget anser regeringen att penningtvättens särskilt allvarliga ka-
raktär samt revisorernas möjligheter att upptäcka brottslighet i samband
därmed motiverar att revisorns anmälningsskyldighet utsträcks till att om-
fatta också brottsliga förfaranden av penningtvättskaraktär.
Prop. 1998/99:19
67
Gärningar som innefattar penningtvätt är i dag i regel straffbara enligt
brottsbalkens häleribestämmelser. I enlighet med vad som redovisats i
avsnitt 6, föreslår nu regeringen införande av ett särskilt penningtvätts-
brott, penninghäleri. Anmälningsskyldigheten för revisorer bör i enlighet
därmed avse misstanke om sådana gärningar som är straffbara enligt den
föreslagna bestämmelsen om penninghäleri i 9 kap. 6 a § brottsbalken.
Europaparlamentet och rådet antog den 29 juni 1995 det s.k. BCCI-
direktivet (95/26/EG). Direktivet innehåller bl.a. bestämmelser om reviso-
rers rapporteringsskyldighet till tillsynsmyndigheterna. Bestämmelserna i
direktivet har införts för revisorer i banker, kreditmarknadsföretag, försäk-
ringsbolag, understödsföreningar, värdepappersbolag, fondbolag och hy-
poteksinstitut (se prop. 1995/96:173). En revisor i ett sådant finansiellt
företag är skyldig att omgående till Finansinspektionen rapportera sådana
förhållanden rörande företaget som kan utgöra en väsentlig överträdelse
av de författningar som reglerar företagets verksamhet. Vidare skall revi-
sorn rapportera förhållanden som kan påverka det finansiella företagets
fortsatta drift negativt eller som kan leda till att han avstyrker att balans-
räkning eller resultaträkning fastställs eller kan föranleda anmärkning.
Bestämmelser som rör revisorer i banker finns i dag i bankrörelselagen
(1987:617). I prop. 1997/98:166 föreslås bl.a. att aktiebolagslagen
(1975:1385) även skall omfatta dessa företag. Förslagen innebär att be-
stämmelserna i aktiebolagslagen om revisorers anmälningsplikt vid miss-
tanke om brott även kommer att omfatta bankaktiebolagen. Förslagen
föreslås träda i kraft den 1 januari 1999.
Prop. 1998/99:19
68
I dag finns regler om penningtvätt både i brottsbalken och i penning-
tvättslagen. Penningtvättslagen innehåller administrativa bestämmelser i
syfte att hindra att det finansiella systemet används för penningtvätt, me-
dan de straffrättsliga reglerna återfinns i brottsbalkens häleribestämmel-
ser. Penningtvättutredningen har föreslagit att en ny penningtvättslag in-
förs bl.a. med anledning av att ett särskilt penningtvättsbrott föreslås. Så-
som tidigare anförts, föreslås nu att det nya brottet skall tas in i brottsbal-
ken. Regeringen anser därför att övriga bestämmelser som föreslås kan
genomföras genom ändringar i den gällande penningtvättslagen.
Förslagen i prop. 1997/98:99 om aktiebolagets organisation träder i kraft
den 1 januari 1999. Regeringen anser att det är angeläget att förslagen
träder i kraft så snart som möjligt härefter. Det är därför lämpligt att
samtliga forslag i den här propositionen träder i kraft den 1 juli 1999.
Förslaget att försäkringsmäklare skall omfattas av uppgiftsskyldighet i
penningtvättslagen torde inte medföra några ekonomiska effekter för Fi-
nansinspektionen eftersom dessa redan i dag står under inspektionens
tillsyn.
Förslaget om att bredda basen for penningtvätt till att avse skatte- och
tullbrott torde inte fa några betydande kostnadseffekter för det allmänna.
Detsamma gäller förslaget om anmälningsskyldighet för revisorer som i
samband med granskningen av ett bolag finner att en styrelseledamot eller
den verkställande kan misstänkas for vissa slag av häleri.
Förslagen skall genomföras inom ramen för befintliga anslag för berör-
da myndigheter.
Prop. 1998/99:19
69
4 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 19
Prop. 1998/99:19
9 kap. 6 §
Ändringen innebär att de gärningsformer som nu upptas i första stycket
3 och 4 utgår och flyttas till en ny paragraf i brottsbalken, 9 kap. 6 a §,
vilket far till följd att den gämingsform som nu återfinns under första
stycket 5 (fordringshäleri), kommer att upptas under första stycket 3. I
övrigt har inte några ändringar gjorts.
9 kap. 6 a §
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 6.2.1, är ny och innebär att vissa för-
faranden som utgör penningtvätt samlas under ett och samma straffstad-
gande.
Första stycket upptar i oförändrad form de nuvarande bestämmelserna i
9 kap. 6 § första stycket 3 och 4 brottsbalken. Punkt 1 motsvarar nuvaran-
de 9 kap. 6 § första stycket 3 och punkt 2 nuvarande 9 kap. 6 § första
stycket 4. I viss utsträckning är gärningar som avses i första stycket straff-
belagda även i 9 kap. 6 § första stycket. Syftet med den nya bestämmelsen
om penninghäleri är att den skall omfatta sådana brottsliga förfaranden
som typiskt sett är att anse som penningtvätt. Om en gärning även upp-
fyller rekvisiten för häleri, bör emellertid domstolen i stället döma för det
brottet.
Andra stycket har inte någon motsvarighet i gällande rätt. Bestämmel-
sen utvidgar det straffbara området till att omfatta den som på ett mer
kvalificerat sätt medverkar till åtgärder som är ägnade att dölja att annan
har berikat sig genom brottslig gärning på annat sätt än genom förvärv.
Exempel på sådana brott är framför allt skatte- och tullbrott som innebär
att skatt, tull eller annan avgift undandras staten. Förfaranden som vidtas
med egendom som är förvärvad genom brott täcks redan av första styckets
gämingsbeskrivningar. För att undvika tillämpnings- och konkur-
rensproblem har andra stycket därför gjorts subsidiärt till första stycket.
För straffansvar fordras att åtgärden i det enskilda fallet varit ägnad att
dölja att annan berikat sig. Så torde regelmässigt vara fallet om man med-
verkar till att bortföra, överlåta eller omsätta egendom som tillhör någon
som har berikat sig genom brott, exempelvis genom olika bank- eller and-
ra affärstransaktioner, och därigenom försvårar möjligheten att klarlägga
egendomens ursprung eller vem som är dess riktige ägare. Uppräkningen
är inte uttömmande. Förutom de angivna exemplen omfattar således an-
svaret liknande åtgärder som på samma sätt är ägnade att dölja att annan
har berikat sig genom brott.
Som ytterligare villkor uppställs kravet att medverkan skall vara otill-
börlig. Den medverkan som ges skall alltså, för att vara straffbar, ha som
mer eller mindre uttalat syfte att hjälpa den brottslige att dra nytta av sitt
brott. Vidare skall det finnas ett direkt samband mellan den hjälp gär-
ningsmannen lämnar t.ex. en skattskyldig och det förhållandet att den
70
sistnämnde får möjlighet att dölja att han har berikat sig genom brott. ProP 1998/99:19
Detta innebär att normala transaktioner som sker öppet och som har ett
tydligt legalt ändamål faller utanför det straffbara området. Bedömningen
måste göras med hänsyn till samtliga omständigheter. Att medverka vid
överlåtelser eller andra former av transaktioner genom att ställa sig till
förfogande som bulvan eller genom att låna ut sina identitetshandlingar är
exempel på medverkan som normalt måste anses vara otillbörlig. Vidare
bör betraktas som otillbörligt medverkan till banktransaktioner som inne-
bär att egendom förs ut ur landet för att placeras och investeras i länder
där kontrollen av det finansiella systemet är bristfällig. Ytterligare fall av
otillbörlig medverkan kan t.ex. vara att låta någon annan sätta in pengar
på sitt bankkonto eller medverka till omfattande transaktioner mellan oli-
ka konton i syfte att göra det svårare att identifiera egendoms ursprung
eller dess ägare. Att delta i skentransaktioner utgör ett annat exempel på
otillbörlig medverkan. Ett ytterligare exempel är att sälja vinstbongar för
att ge någon annan tillgång till en handling som förklarar varför han dis-
ponerar över mer egendom än vad hans redovisade inkomst utvisar.
Såsom Lagrådet angett, syftar alltså bestämmelsen till att straffbelägga
sådana åtgärder som mer eller mindre typiskt kan dölja det brottsliga beri-
kandet, vilket innebär att normala affärstransaktioner, om än vidtagna i
ont uppsåt, faller utanför det straffbara området.
De objektiva förutsättningarna för straffansvar måste givetvis vara
täckta av uppsåt. Indirekt och även eventuellt uppsåt bör dock vara till-
räckligt. För ansvar bör alltså inte krävas att gärningsmannens huvudsak-
liga syfte med en viss transaktion är att dölja att annan berikat sig genom
brott. Det bör vara tillräckligt att gärningsmannen förstår att transaktionen
kommer att få denna följd eller att han misstänker detta och att han skulle
företa gärningen även om han var säker på att så är fallet.
Som en förutsättning för att bestämmelsen om penninghäleri skall kun-
na tillämpas måste det i samtliga fall föreligga ett fullbordat förbrott. I
många fall där transaktioner som liknar penningtvätt företas kan gärning-
en i stället utgöra själva förbrottet, t.ex. förskingring. I sådana fall skall
givetvis i första hand dömas för det brottet varvid efterföljande straffbar
penningtvätt konsumeras.
När det gäller skattebrott omfattar den föreslagna utvidgningen av
straffansvaret endast åtgärder som vidtas då effekten av brottet har inträtt.
Det är således först när skattebrottet lett till en för låg debitering av skatt
som den skattskyldige kan sägas ha berikat sig. Den som vidtar åtgärder i
ett tidigare skede i syfte att dölja för skattemyndigheten att någon annan
har en högre beskattningsbar inkomst än som redovisas, t.ex. genom s.k.
luftfakturor eller skenavtal, torde i stället kunna dömas för medhjälp till
skattebrott. Sådana främjande åtgärder kan även vidtas efter det att den
skattskyldige har lämnat in de felaktiga uppgifterna men innan brottet har
lett till önskad effekt, t.ex. genom att vid begärd komplettering från myn-
dighetens sida medverka till att upprätta falska handlingar.
Tredje stycket innehåller en bestämmelse om grovt brott. Straffskalan
motsvarar vad som gäller för de fall häleri är att bedöma som grovt. Vid
bedömningen av om brottet är grovt bör de omständigheter som nu till-
mäts betydelse vid frågan om häleri enligt 9 kap. 6 § första stycket 3 och 4
71
brottsbalken är grovt äga samma giltighet. Det bör därför beaktas vilket Prop. 1998/99:19
värde gärningen avsett, om de brottsliga åtgärderna satts i system eller
vidtagits inom ramen för omfattande ekonomisk verksamhet.
9 kap. 7 a §
Paragrafen, som motiveras i avsnitt 6.2.2, är ny.
Första stycket, som innehåller bestämmelser om ringa brott, motsvarar
i sak nuvarande bestämmelser i 9 kap. 7 § första stycket brottsbalken, så-
vitt avser de gärningar som nu återfinns i 9 kap. 6 § första stycket 3 och 4
brottsbalken. Därutöver kommer det även att omfatta ringa brott avseende
de nya gärningar som anges i 9 kap. 6 a § andra stycket.
Andra stycket reglerar de fall då oaktsamt förfarande kan föranleda an-
svar. Punkt 1 motsvarar i sak nuvarande bestämmelser i 9 kap. 7 § andra
stycket 2 brottsbalken, såvitt avser de gärningar som nu återfinns i 9 kap.
6 § första stycket 3 och 4 brottsbalken. Punkt 2 har inte någon motsvarig-
het i gällande rätt och innebär att kriminaliseringen utvidgas till att även
omfatta de nya gärningar som anges i 9 kap. 6 a § andra stycket.
1§
Vid införandet av penningtvättslagen anfördes att syftet med hänvisningen
i första stycket till Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet var att fasta
tillämparens uppmärksamhet på att EES-avtalet kan ha betydelse för tolk-
ningen av lagens bestämmelser. Eftersom hänsyn till detta skall tas även
utan en direkt hänvisning därom i lagen, anser regeringen att första styck-
et är överflödigt och bör utgå.
I första stycket, som i stort motsvarar det nuvarande andra stycket, görs
en teknisk ändring som innebär att en definition av vad som enligt
penningtvättslagen skall avses med begreppet penningtvätt införs i stället
för den syftesangivelse som finns i lagen i dag.
Ändringen i andra stycket innebär att penningtvättslagen kommer att
omfatta transaktioner där det bakomliggande brottet utgörs av sådana
skatte- eller tullbrott som innebär att skatt, tull eller annan avgift un-
dandras staten. För att få med dessa brott skall penningtvätt även omfatta
åtgärder med annan egendom än sådan som har förvärvats genom brott,
om åtgärderna är ägnade att dölja att någon har berikat sig genom brotts-
lig gärning. Med lokutionen ”någon” avses även gärningsmannen själv.
Åtgärder som vidtas av denne och som är ägnade att dölja att han själv
berikat sig genom skatte- eller tullbrott kommer därmed att omfattas av
lagens tillämpningsområde. Detsamma gäller då någon vidtar sådana åt-
gärder för att dölja att annan berikat sig genom brottslig gärning.
Utredningen har vidare föreslagit att begreppet ”egendom” i definitio-
nen ersätts med ”medel”. Som skäl har angetts att penningtvätt innebär ett
72
döljande av att pengar eller pengars värde har ett olagligt ursprung. Be-
greppet ”medel” innefattar, enligt utredningen, förutom kontanta medel i
form av svenska kronor och utländska valutor, alla handlingar som har
något faktiskt värde såsom aktier, obligationer eller andra omsättningsba-
ra värdepapper. Regeringen anser, i likhet med vad som framförts av
Riksåklagaren, att den av utredningen föreslagna ändringen innebär en
omotiverad krympning av definitionen och föreslår därför inte någon änd-
ring i den delen.
2§
Ändringen i första stycket innebär att verksamhet enligt lagen (1989:508)
om försäkringsmäklare omfattas av penningtvättslagen. Med försäkrings-
mäklare avses enligt den förstnämnda lagen juridiska och fysiska personer
som yrkesmässigt förmedlar direktförsäkringar. Penningtvättslagen kom-
mer därmed att omfatta såväl juridiska som fysiska personer som driver
verksamhet som försäkringsmäklare.
Lagen innehåller numera även bestämmelser i 9 a § om vissa andra fö-
retag än dem som omnämns i första stycket. I tredje stycket görs därför en
hänvisning till 9 a §.
3§
I första stycket sägs att förfaranden som utgör penningtvätt enligt defini-
tionen i 1 § kan vara straffbara som penninghäleri eller penninghäleriför-
seelse enligt 9 kap. 6 a och 7 a §§ brottsbalken. Ändringen görs till följd
av att de nya brotten införs i brottsbalken. Uppräkningen av brott är
emellertid inte uttömmande eftersom definitionen av penningtvätt i pen-
ningtvättslagen är vidare än penninghäleribrottet i brottsbalken. Straff-
ansvar kan därför föreligga även enligt andra straffbestämmelser. Som
exempel kan nämnas att en transaktion som omfattas av definitionen i 1 §
sista meningen penningtvättslagen kan vara straffbar som medhjälp till
skattebrott.
Ändringen i andra stycket innebär att begreppet penningtvätt införs till
följd av definitionen i 1 §. Sista meningen utgår, vilket innebär ett förbud
för de uppgiftsskyldiga företagen att medvetet medverka vid alla transak-
tioner som kan antas utgöra penningtvätt, oavsett om det bakomliggande
brottet är allvarligt eller inte.
Lagrådet har anfört att hänvisningen till ”Ett företag som avses i 2 §...”
möjligen kan väcka tvivel om huruvida företag i 2 § sista stycket, dvs.
svarsskyldiga företag, omfattas. Även i följande paragrafer talas i huvud-
sak om ”Företaget” varmed uppenbarligen avses företag enligt 2 § första
stycket. Till undvikande av missförstånd bör måhända, enligt Lagrådet, i
3 § andra stycket anges att det är fråga om företag som avses i 2 § första
stycket. I enlighet med Lagrådets yttrande, har en hänvisning till 2 § första
stycket gjorts i andra stycket.
Prop. 1998/99:19
73
4§
Prop. 1998/99:19
Ändringen i tredje stycket innebär en förklaring av vad som avses med
förkortningen EES, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, till följd
av att 1 § första stycket tas bort.
5§
Ändringen innebär att undantaget från skyldigheten att kontrollera kun-
dens identitet under de i paragrafen angivna förutsättningarna även gäller
företag som bedriver verksamhet enligt 1 § lagen (1989:508) om försäk-
ringsmäklare.
7§
Ändringen innebär att begreppet penningtvätt infors till följd av definitio-
nen i 1 §. ,
9§
Nuvarande första stycket delas upp i två stycken.
Ändringen i första stycket innebär att begreppet penningtvätt införs till
följd av definitionen i 1 §. Lokutionen ”skäl att anta” har ändrats till
”skäligen kan antas” av språkliga skäl. Någon ändring i sak är inte av-
sedd.
I andra stycket införs en bestämmelse som innebär att företaget på be-
gäran av Rikspolisstyrelsen, eller den polismyndighet som regeringen be-
stämmer, skall lämna de ytterligare uppgifter som behövs för utredningen
om penningtvätt. Polisen får därigenom möjlighet att vända sig till företa-
get för att ställa ytterligare frågor i ett visst ärende som anmälts dit.
Tredje stycket är nytt och innebär att även annat företag som avses i 2 §
första stycket skall lämna de uppgifter för utredningen om penningtvätt
som myndigheten begär sedan ett företag gjort en anmälan dit om pen-
ningtvätt. Polisens frågor måste avse utredningen i ett redan initierat ären-
de.
En precisering av att uppgiftsskyldigheten åligger företag som avses i
2 § första stycket har gjorts i enlighet med Lagrådets påpekande.
9a§
Paragrafen är ny. Bestämmelsen har justerats på förslag av Lagrådet. Fi-
nanspolisen ges här möjlighet att vända sig till branscher där penningtvätt
kan antas förekomma och som inte omfattas av uppgiftsskyldigheten i 2 §,
för att inhämta information i ett visst penningtvättsärende. Det krävs alltså
att ett konkret ärende redan har initierats hos finanspolisen för att svars-
skyldighet skall inträda.
De verksamheter som omfattas av svarsplikten är handel med antikvi-
teter, konst, ädelstenar, metaller, skrot eller transportmedel, förmedling av
74
fastigheter eller bostadsrätter eller lotteri- och spelverksamhet. Med han- Prop. 1998/99.19
del med transportmedel avses t.ex. försäljning av bilar och båtar.
För att svarsskyldighet skall inträda krävs det att handeln bedrivs yr-
kesmässigt. I begreppet yrkesmässig handel ligger att det är fråga om en
verksamhet som bedrivs med självständighet, regelbundenhet och varak-
tighet samt i regel även i vinstsyfte.
10 §
Den nuvarande lokutionen ”brutit mot någon sekretessregel” har i förtyd-
ligande syfte ersatts med ”åsidosatt tystnadsplikt”. Skälet till det är att
bestämmelsen är tillämplig på privaträttsliga subjekt. Den omfattar inte
bara brott mot tystnadsplikt enligt lag utan även kontraktuella åtaganden
om tystnadsplikt och innebär således att skadeståndsskyldighet inte kan
ådömas för brott mot ett sådant åtagande.
Bestämmelsen gäller inte bara när företaget tar initiativ till upp-
giftslämnande enligt 9 § andra stycket första meningen, utan även vid be-
svarande av polisens frågor enligt andra meningen. Detsamma gäller när
andra företag i 2 § på polisens begäran lämnar uppgifter enligt 9 § tredje
stycket.
Även styrelseledamöter, anställda och andra som lämnar uppgifter for
företagets räkning är skyddade av bestämmelsen.
Andra meningen är ny och innebär att inte heller svarsskyldiga företag i
9 a § far göras ansvariga for åsidosättande av tystnadsplikt. Dessa företag
har enligt 9 a § skyldighet att lämna de uppgifter till finanspolisen som
denna begär. Någon bedömning av huruvida företaget hade anledning att
räkna med att uppgifterna borde lämnas, skall således inte göras av dessa
företag.
11 §
Ändringen innebär att inte heller svarspliktiga företag enligt 9 a §, dess
styrelseledamöter eller anställda far röja for kunden eller någon utomstå-
ende att uppgifter har lämnats till finanspolisen med stöd av samma para-
graf eller att polisen genomför en undersökning.
Nuvarande andra stycket utgår. I det stycket anges att ansvar enligt 20
kap. 3 § brottsbalken inte skall följa för den som bryter mot förbudet i
första stycket. Stadgandet skall ses mot bakgrund av att penningtvättsla-
gen hittills har saknat ansvarsbestämmelse; straffansvaret enligt 20 kap.
3 § brottsbalken är subsidiärt och förutsätter att gärningen inte är belagd
med straff enligt någon annan bestämmelse. I 14 § föreslås emellertid att
straffansvar införs för den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bry-
ter mot meddelandeförbudet i 11 §. Såsom Lagrådet påpekat, blir då and-
ra stycket överflödigt och bör utgå.
12 §
Ändringen innebär att begreppet penningtvätt införs till följd av definitio-
nen i 1 §.
75
13 §
Ändringen i första stycket innebär att begreppet penningtvätt infors till
följd av definitionen i 1 § och att en språklig ändring görs.
14 §
Paragrafen är ny och innebär att straffansvar införs i punkten 1 för den
som uppsåtligen åsidosätter gransknings- eller uppgiftsskyldigheten enligt
9 §. Vilka som träffas av bestämmelsen, framgår av avsnitt 11.
Vidare införs straffansvar i punkten 2 för den som uppsåtligen bryter
mot meddelandeförbudet i 11 §. Denna bestämmelse avser såväl de upp-
giftsskyldiga företagen i 2 §, som de svarspliktiga företagen i 9 a §. Att
bestämmelsen träffar styrelseledamöter och anställda i företaget, framgår
av 11 §.
För ansvar fordras att gärningen begås uppsåtligen eller av grov oakt-
samhet. Påföljden för överträdelse av bestämmelserna är böter.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Av första punkten framgår att lagen träder i kraft den 1 juli 1999.
På förslag av Lagrådet införs en övergångsbestämmelse i andra punk-
ten.
Granskningsskyldigheten enligt 9 § första stycket är straffsanktionerad
och enligt 5 § brottsbalkens promulgationslag kan straffansvar inte inträda
för underlåtenhet som hänför sig till tiden före ikraftträdandet. Däremot
kan fråga uppkomma om skyldighet kan föreligga för att efter ikraftträ-
dandet granska transaktioner som tidigare inte behövde granskas. Enligt
grunderna för nyssnämnda bestämmelse bör detta inte vara fallet. I fråga
om transaktioner som företagits före ikraftträdandet skall därför 9 § i dess
äldre lydelse tillämpas och skall 14 § 1 nya lydelsen inte gälla.
1§
I paragrafen anges lagens omfattning, dvs. automatiserad behandling av
personuppgifter avseende sådan penningtvätt som avses i 1 §
penningtvättslagen. Sådan behandling föreslås ske i s.k. penningtvättsre-
gister. Det anges även att lagen skall gälla utöver vad som gäller enligt
bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204).
2§
Prop. 1998/99:19
I paragrafen anges vilka som skall ha rätt att föra penningtvättsregister
genom en hänvisning till 2 § första stycket penningtvättslagen. Registret
skall få föras över sådana uppgifter som företaget lämnat till finanspolisen
76
med stöd av 9 § andra stycket samma lag. De uppgifter som far registreras ?roP 1998/99:19
är sådana som kan tyda på penningtvätt och som anmälts till fmanspolisen
av det uppgiftsskyldiga företagen. Vidare far penningtvättsregister inne-
hålla de ytterligare uppgifter som har lämnats av företaget på begäran av
finanspolisen.
En precisering av att uppgiftsskyldigheten åligger företag som avses i
2 § första stycket har gjorts i enlighet med Lagrådets påpekande.
3§
I bestämmelsen anges ändamålet med penningtvättsregistret. Ett sådant
register får enligt punkten 1 föras av ett uppgiftsskyldigt företag för att
förhindra att företaget medverkar vid transaktioner som utgör
penningtvätt. Bestämmelsen motsvarar vad som sägs i 3 § andra stycket
penningtvättslagen. Vidare far ett sådant register enligt punkten 2 föras
för att företaget skall kunna uppfylla uppgiftsskyldigheten i 9 § andra
stycket samma lag. Ändamålsbestämmelsen är uttömmande, vilket inne-
bär att penningtvättsregistret inte får användas av företagen för några and-
ra ändamål än de angivna.
4§
I paragrafen anges vilka uppgifter som ett penningtvättsregister far inne-
hålla. Uppräkningen är uttömmande. Enligt första punkten får identitets-
uppgifter på den aktuella fysiska eller juridiska personen registreras, dvs.
namn, person- eller organisationsnummer och adress. I andra punkten
anges att registrering kan ske av kontonummer eller motsvarande, som
den anmälda transaktionen är hänförlig till. Vissa av de företag som avses
i 2 § penningtvättslagen för inte konton, t.ex. företag som driver livförsäk-
ringsrörelse, valutaväxlingsrörelse och försäkringsmäklare. Registrering-
en hos dessa kan därför avse andra motsvarande uppgifter som en anmäld
transaktion kan hänföras till. Som exempel kan nämnas försäkringsnum-
mer hos ett livförsäkringsbolag. Slutligen skall, enligt punkten 3, även de
övriga uppgifter som lämnats till finanspolisen med stöd av penningtvätts-
lagen kunna registreras. Uppgifterna skall stämma överens med dem som
lämnats till finanspolisen.
Vid behandlingen av personuppgifter skall även kraven i 9 § första
stycket personuppgiftslagen iakttas. Enligt denna bestämmelse skall den
personuppgiftsansvarige, dvs. i det här fallet det uppgiftsskyldiga företa-
get, iaktta vissa grundläggande krav på behandlingen av personuppgifter.
Sådana uppgifter skall behandlas bara om det är lagligt. Personuppgifter-
na skall alltid behandlas på ett korrekt sätt och i enlighet med god sed.
Vidare får personuppgifter samlas in bara för särskilda, uttryckligt angiv-
na och berättigade ändamål samt inte behandlas för något ändamål som är
oförenligt med det för vilket uppgifterna samlades in. Ändamålet med
penningtvättsregister har redan angetts i 3 §. De personuppgifter som be-
handlas skall vara adekvata och relevanta i förhållande till ändamålen
med behandlingen. Företagen skall se till att inte fler personuppgifter be-
77
handlas än som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen med behand- Prop. 1998/99:19
lingen.
De personuppgifter som behandlas skall enligt samma paragraf vara
riktiga och, om det är nödvändigt, aktuella. Företagen skall se till att alla
rimliga åtgärder vidtas för att rätta, blockera eller utplåna sådana person-
uppgifter som är felaktiga eller ofullständiga med hänsyn till ändamålen
med behandlingen. Slutligen skall personuppgifter inte bevaras under en
längre tid än vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen med be-
handlingen. Särskilda bestämmelser i de här frågorna har tagits in i 6 §.
5§
Paragrafen innehåller ett förbud mot att lämna ut uppgifter ur penning-
tvättsregister till den registrerade. Såsom framgått av avsnitt 10.2, har be-
stämmelsen tagits in för att förebygga att den registrerade begär register-
utdrag enligt 26 § personuppgiftslagen. Enligt 27 § samma lag gäller
nämligen inte 26 §, om det i bl.a. lag är särskilt föreskrivet att uppgifter
inte far lämnas ut till den registrerade.
6§
Paragrafen innehåller regler om när gallring av uppgifterna i penning-
tvättsregister skall ske. En uppgift i registret skall gallras om finanspoli-
sen beslutar att inte inleda eller att lägga ned utredningen om penningtvätt
som föranletts av uppgiftslämnande enligt penningtvättslagen. Bestäm-
melsen innebär inte att företaget aktivt måste efterhöra om en utredning
om penningtvätt är aktuell eller inte, utan att företaget så fort det får kän-
nedom om att utredningen lagts ned, omedelbart skall gallra uppgifterna
ur registret.
Om en förundersökning har avslutats utan att åtal har väckts eller om en
domstol har meddelat dom eller beslut som vunnit laga kraft med anled-
ning av de lämnade uppgifterna skall uppgifterna gallras ur registret.
Uppgift i ett register skall alltid gallras senast ett år efter det att uppgift
lämnats till finanspolisen med stöd av 9 § andra stycket penningtvättsla-
gen. Penningtvättutredningen ansåg att tidsfristen skulle löpa från det att
uppgiften fördes in i registret. I vissa fall kan det emellertid förekomma
att tidpunkten för registrering inte sammanfaller med den dag då uppgift
till finanspolisen lämnades. Tidsfristen bör därför räknas från den dag då
uppgifterna lämnades.
7§
Bestämmelsen innebär att ett företags penningtvättsregister inte får sam-
köras med motsvarande register hos ett annat företag. Syftet med be-
stämmelsen är att skydda den personliga integriteten.
78
8§
Bestämmelserna i personuppgiftslagen om rättelse och skadestånd skall
gälla vid behandling av personuppgifter enligt lagen om penningtvättsre-
gister.
Enligt 28 § personuppgiftslagen är den personuppgiftsansvarige skyldig
att på begäran av den registrerade snarast rätta, blockera eller utplåna så-
dana personuppgifter som inte har behandlats i enlighet med denna lag
eller föreskrifter som har utfärdats med stöd av lagen. Den personupp-
giftsansvarige skall också underrätta tredje man till vilken uppgifterna har
lämnats ut om åtgärden, om den registrerade begär det eller om mera be-
tydande skada eller olägenhet för den registrerade skulle kunna undvikas
genom en underrättelse. Någon sådan underrättelse behöver dock inte
lämnas, om detta visar sig vara omöjligt eller skulle innebära en opropor-
tionerligt stor arbetsinsats.
Enligt 48 § samma lag skall den personuppgiftsansvarige ersätta den
registrerade för skada och kränkning av den personliga integriteten som
en behandling av personuppgifter i strid med denna lag har orsakat. Er-
sättningsskyldigheten kan i den utsträckning det är skäligt jämkas, om den
personuppgiftsansvarige visar att felet inte berodde på honom eller henne.
9§
Paragrafen innehåller i första stycket en bestämmelse om tystnadsplikt för
den som är verksam inom ett uppgiftsskyldigt företag för uppgift i pen-
ningtvättsregistret. Bestämmelsen motsvarar vad som sägs i 1 kap. 10 §
bankrörelselagen för banker. Av 11 § penningtvättslagen framgår att den
som är verksam inom ett uppgiftsskyldigt företag inte får röja för kunden
eller för någon utomstående att en granskning har genomförts eller att
uppgifter lämnats enligt 9 § eller att polisen genomför en undersökning.
Av andra stycket framgår att ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken inte
skall följa för den som bryter mot förbudet i första stycket. Bestämmelsen
överensstämmer med 1 kap. 10 § tredje stycket bankrörelselagen.
10 kap. 38 §
Den föreslagna ändringen innebär att revisorn skall vidta de åtgärder som
anges i 39 och 40 §§ om han finner att det kan misstänkas att en styrelse-
ledamot eller den verkställande direktören inom ramen för bolagets verk-
samhet har gjort sig skyldig till det brott som beskrivs i 9 kap. 6 a §
brottsbalken. 1 likhet med de brott som tidigare finns upptagna i paragra-
fen är penninghäleri ett sådant brott som kan föranleda fängelse i minst
två år. För att inte bryta systematiken i brottskatalogen har misstanke om
penninghäleriförseelse lämnats utanför bestämmelsen.
Prop. 1998/99:19
79
I 39 § första stycket anges att en revisor som finner att det föreligger
sådan brottsmisstanke utan oskäligt dröjsmål skall underrätta styrelsen om
sina iakttagelser. Enligt andra stycket kan underrättelse dock underlåtas
om det kan antas att styrelsen inte skulle vidta några skadeförebyggande
åtgärder med anledning av underrättelsen eller en underrättelse av annat
skäl framstår som meningslös eller stridande mot syftet med revisionen.
Undantaget i andra stycket torde vara tillämpligt vid misstanke om pen-
ninghäleri eftersom styrelsen knappast kan vidta några skadeförebyggande
åtgärder i dessa fall och en underrättelse även i övrigt skulle framstå som
meningslös. I 40 § regleras revisorns skyldighet att avgå från sitt uppdrag
i vissa fall. Paragrafen är tillämplig även vid misstanke om penninghäleri
enligt förslaget.
Prop. 1998/99:19
80
Efter remiss har yttrande inkommit från Göta hovrätt, Kammarrätten i
Sundsvall, Malmö tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Domstolsverket, Justi-
tiekanslem, Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren, Sveriges Riksbank, Riks-
gäldskontoret, Kommerskollegium, Finansinspektionen, Riksskatteverket,
(RSV), Generaltullstyrelsen, Datainspektionen, Lotteriinspektionen, Juri-
diska fakulteten i Uppsala, Sveriges Försäkringsförbund, Svenska Bank-
föreningen, Postgirot Bank AB, Svenska Fondhandlareföreningen, Fi-
nansbolagens förening, Fondbolagens förening, Landsorganisationen i
Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), SACO Sveri-
ges akademikers centralorganisation, Finansförbundet, Föreningen Auk-
toriserade Revisorer FAR, Svenska Revisorssamfundet SRS, Sveriges
advokatsamfund, Företagarnas Riksorganisation, Sveriges Köpmannaför-
bund, Stockholms handelskammare, Sveriges Juvelerare- och Guldsmeds-
förbund, Guldsmedsbranschen-Samarbetsforum och Grossistförbundet
svensk handel.
Prop. 1998/99:19
Bilaga 1
81
Efter remiss har yttrande inkommit från Justitiekanslern, Göta hovrätt,
Stockholms tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Bokföringsnämnden,
Riksåklagaren (inkl, underremissinstanser), Rikspolisstyrelsen, Revi-
sorsnämnden, Finansinspektionen, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket
(inkl, underremissinstanser), Statskontoret, Juridiska fakultetsnämnden
vid Stockholms universitet, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet,
Konkurrensverket, Patent- och registreringsverket, Redovisningskommit-
tén, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation,
Svenska arbetsgivarföreningen, Svenska Bankföreningen och Svenska
Fondhandlareföreningen, Svenska Handelskammarförbundet, Stockholms
handelskammare, Sveriges Industriförbund, Sveriges Köpmannaförbund,
Grossistförbundet Svensk Handel, Byggentreprenörerna, Sveriges
Ackords-central, Företagarnas Riksorganisation, Sveriges Försäkringsför-
bund, Stockholms Fondbörs Aktiebolag, Värdepapperscentralen VPC
Aktiebolag, Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR, Svenska Revisor-
samfundet SRS, Sveriges Redovisningskonsulters Förbund SRF, Sveriges
Bokförings- och Revisionsbyråers Förbund, Sveriges advokatsamfund,
Konkursförvaltar-kollegiemas förening, Aktiefrämjandet, Sveriges Aktie-
sparares Riksförbund - Aktiespararna, Svenska Kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Civilekonomernas Riksförbund och Fondbolagens
Förening.
Prop. 1998/99:19
Bilaga 2
82
Efter remiss har yttrande inkommit från Riksåklagaren, Rikspolisstyrel-
sen, Finansinspektionen, Svenska Bankföreningen, Sveriges Industriför-
bund, Sveriges Köpmannaförbund, Grossistförbundet Svensk Handel,
Företagarnas Riksorganisation, Sveriges Försäkringsförbund, Föreningen
Auktoriserade Revisorer och Svenska Revisorsamfundet.
Vidare har ett remissmöte hållits. Vid mötet deltog företrädare för Stock-
holms tingsrätt, Riksåklagaren, Revisorsnämnden, Riksrevisionsverket,
Patent- och registreringsverket, Svenska Bankföreningen, Grossistförbun-
det Svensk Handel, Industriförbundet, Föreningen Auktoriserade Reviso-
rer FAR, Svenska Revisorsamfundet SRS, Sveriges Bokförings- och Re-
visionbyråers Förbund SBRF, Sveriges advokatsamfund, Svenska Fond-
handlareföreningen och Sveriges Aktiesparares riksförbund - Aktiespa-
rarna.
Prop. 1998/99:19
Bilaga 3
83
Efter remiss har yttranden inkommit från Riksåklagaren, Rikspolisstyrel-
sen, Riksrevisionsverket, Revisorsnämnden, Ekobrottsmyndigheten, Fi-
nansinspektionen, Patent- och registreringsverket, Föreningen Auktorise-
rade Revisorer FAR, Svenska Revisorsamfundet SRS, Svenska Bankfö-
reningen, Sveriges Försäkringsförbund och Sveriges Industriförbund.
Prop. 1998/99:19
Bilaga 4
84
Prop. 1998/99:19
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att 9 kap. 6 § skall ha följande lydelse,
dels att det i brottsbalken skall införas två nya paragrafer, 9 kap. 6 a och
7a§§.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 kap.
6§‘
Den som
1. på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande tar befattning
med något som är frånhänt annan genom brott,
2. bereder sig otillbörlig vinning
av annans brottsliga förvärv,
3. otillbörligen främjar möjlig-
heterna för annan att tillgodogöra
sig egendom som härrör från
brottsligt förvärv eller värdet av
sådan egendom,
4. med uppsåt att dölja egendo-
mens ursprung medverkar till att
bortföra, överlåta, omsätta eller
vidta annan sådan åtgärd med
egendom som härrör från brotts-
ligt förvärv, eller
5. genom krav, överlåtelse eller
på annat liknande sätt hävdar ge-
nom brott tillkommen fordran
2. bereder sig otillbörlig vinning
av annans brottsliga förvärv, eller
3. genom krav, överlåtelse eller
på annat liknande sätt hävdar ge-
nom brott tillkommen fordran
döms för häleri till fängelse i högst två år.
För häleri döms likaledes den som i näringsverksamhet eller såsom led i
en verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning,
på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande förvärvar eller mottar
något som skäligen kan antas vara frånhänt annan genom brott.
Är brott som anges i första eller andra stycket grovt, döms till fängelse,
lägst sex månader och högst sex år.
Senaste lydelse 1993:207.
85
6a §
Den som
1. otillbörligen främjar möjlig-
heterna för annan att tillgodogöra
sig egendom som härrör från
brottsligt förvärv eller värdet av
sådan egendom, eller
2. med uppsåt att dölja egendo-
mens ursprung medverkar till att
bortföra, överlåta, omsätta eller
vidta annan sådan åtgärd med
egendom som härrör från brotts-
ligt förvärv
döms för penninghäleri till fäng-
else i högst två år.
För penninghäleri döms också
den som, i annat fall än som anges
i första stycket, otillbörligen med-
verkar till att bortföra, överlåta,
omsätta eller vidta annan sådan
åtgärd med egendom, om åtgärden
är ägnad att dölja att annan har
berikat sig genom brottslig gär-
ning.
År brott som anges i första eller
andra stycket grovt, döms till fäng-
else, lägst sex månader och högst
sex år.
7a§
Är brott som avses i 6 a § att an-
se som ringa, döms för penning-
häleriförseelse till böter eller fäng-
else i högst sex månader.
För penninghäleriförseelse skall
också dömas den som
1. i fall som avses i 6 a § första
stycket inte insåg men hade skälig
anledning att anta att brott före-
låg, eller
2. i fall som avses i 6 a § andra
stycket inte insåg men hade skälig
anledning att anta att annan beri-
kat sig genom brottslig gärning.
Prop. 1998/99:19
Bilaga 5
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
86
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:768) om åtgärder mot pen-
ningtvätt
dels att 1-5, 7 och 9-13 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 9 a och 14 §§, samt
närmast före 14 § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Föreskrifterna i denna lag med-
delas till uppfyllande av Sveriges
förpliktelser enligt avtalet om Eu-
ropeiska ekonomiska samarbetsom-
rådet (EES).
Lagen har till syfte att förhindra Med penningtvätt avses i denna
sådana åtgärder med avseende på lag sådana åtgärder med avseende
egendom som har förvärvats genom på egendom som har förvärvats ge-
brott, som kan medföra att denna nom brott, som kan medföra att
egenskap hos egendomen fördöljs, denna egenskap hos egendomen
att den brottslige får möjlighet att fördöljs, att den brottslige får möj-
undandra sig rättsliga påföljder eller lighet att undandra sig rättsliga på-
att återskaffandet av egendomen följder eller att återskaffandet av
försvåras, samt sådana åtgärder som egendomen försvåras, samt sådana
innefattar förfogande över och för- åtgärder som innefattar förfogande
värv, innehav eller brukande av över och förvärv, innehav eller bru-
egendomen (penningtvätt). kande av egendomen.
Med penningtvätt avses även åt-
gärder med annan egendom än som
avses i första stycket, om åtgärder-
na är ägnade att dölja att någon
har berikat sig genom brottslig
gärning.
2§’
Bestämmelserna i denna lag gäller företag som driver
1. bankrörelse och annan verksamhet som består i att från allmänheten
låna upp medel och att lämna krediter,
2. livförsäkringsrörelse,
3. verksamhet av det slag som beskrivs i 1 kap. 3 § lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse,
4. verksamhet som står under Finansinspektionens tillsyn och som hu-
vudsakligen består i att utföra en eller flera av de verksamheter som anges
i 3 kap. 1 § 2-13 lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet,
5. verksamhet som kräver anmä- 5. verksamhet som kräver anmä-
1 Senaste lydelse 1997:462.
Prop. 1998/99:19
Bilaga 5
87
lan till Finansinspektionen enligt lan till Finansinspektionen enligt Prop. 1998/99:19
valutaväxlingslagen (1996:1006). valutaväxlingslagen (1996:1006), Bilaga 5
samt
6. verksamhet av det slag som be-
skrivs i 1 § lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare.
Lagen gäller endast sådan mot kunder inriktad verksamhet som avses i
första stycket och som bedrivs från ett fast driftställe i Sverige.
Bestämmelser om uppgiftsskyl-
dighetför vissa andra foretag finns
i9a§.
Att förfaranden som avses i 1 §
andra stycket kan vara straffbara
som häleri eller hälerifbrseelse
framgår av 9 kap. 6 och 7 §§ brotts-
balken.
Ett företag som avses i 2 § far
inte heller annars medvetet medver-
ka vid transaktioner avseende medel
som kan antas härröra från brotts-
liga förvärv av allvarligare slag.
Med sådana förvärv anses i denna
lag förvärv genom brott där fängel-
se mer än sex månader ingår i
straffskalan.
>§
Att förfaranden som avses i 1 §
kan vara straffbara som penning-
häleri eller penninghäleriförseelse
framgår av 9 kap. 6 a och 7 a §§
brottsbalken.
Ett företag som avses i 2 § far
inte heller annars medvetet medver-
ka vid transaktioner som kan antas
utgöra penningtvätt.
4§
Företaget skall kontrollera identiteten hos den som vill inleda en affärs-
förbindelse med företaget.
Identitetskontroll skall utföras också beträffande annan än den som av-
ses i första stycket vid transaktioner som överstiger 110 000 kronor. Det-
samma gäller om transaktionen inte överstiger nämnda belopp men kan
antas ha samband med en annan transaktion och tillsammans med denna
överstiger beloppet. Om summan inte är känd vid tidpunkten för en trans-
aktion skall identiteten kontrolleras så snart summan av transaktionerna
överstiger det angivna värdet.
88
Identitetskontroll behöver inte ut-
föras beträffande företag med verk-
samhet som beskrivs i 2 § första
stycket, om företaget är hemmahö-
rande inom EES. Detsamma gäller
om transaktionen görs till ett konto
som tillhör någon vars identitet tidi-
gare har kontrollerats enligt denna
lag.
Identitetskontroll behöver inte ut-
föras beträffande företag med verk-
samhet som beskrivs i 2 § första
stycket, om företaget är hemmahö-
rande inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES). Detsam-
ma gäller om transaktionen görs till
ett konto som tillhör någon vars
identitet tidigare har kontrollerats
enligt denna lag.
Prop 1998/99:19
Bilaga 5
Ett livförsäkringsföretag behöver
inte utföra identitetskontroll med
anledning av ett försäkringsavtal
vars årliga premie uppgår till högst
7 000 kronor eller engångspremie
till högst 18 000 kronor. Identitets-
kontroll behöver inte heller göras
med anledning av betalningar som
görs från ett konto som har öppnats
i ett företag som avses i 4 § tredje
stycket första meningen.
Den kontroll som anges i 4-6 §§
skall, även om det inte följer av be-
stämmelserna i de paragraferna,
alltid utföras om det kan antas att en
transaktion avser medel som härrör
från ett brottsligt förvärv av allvar-
ligare slag.
i§
Livförsäkringsföretag och företag
som bedriver verksamhet enligt 1 §
lagen (1989:508) om försäkrings-
mäklare behöver inte utföra identi-
tetskontroll med anledning av ett
försäkringsavtal vars årliga premie
uppgår till högst 7 000 kronor eller
engångspremie till högst 18 000
kronor. Identitetskontroll behöver
inte heller göras med anledning av
betalningar som görs från ett konto
som har öppnats i ett företag som
avses i 4 § tredje stycket första me-
ningen.
'§
Den kontroll som anges i 4-6 §§
skall, även om det inte följer av be-
stämmelserna i de paragraferna,
alltid utföras om det kan antas att en
transaktion utgör penningtvätt.
Företaget skall granska alla trans- Företaget skall granska alla trans-
aktioner beträffande vilka företaget aktioner som skäligen kan antas
har skäl att anta att transaktionen utgöra penningtvätt.
avser medel som härrör från ett Företaget skall därvid lämna upp-
brottsligt förvärv av allvarligare gifter till Rikspolisstyrelsen, eller
slag. Företaget skall därvid lämna den polismyndighet som regeringen
uppgifter till Rikspolisstyrelsen, el- bestämmer, om alla omständigheter
ler den polismyndighet som rege- som kan tyda på penningtvätt. Sedan
ringen bestämmer, om alla omstän- sådana uppgifter har lämnats skall
digheter som kan tyda på företaget på begäran av myndighe-
penningtvätt. ten lämna de ytterligare uppgifter
som behövs för utredningen om
89
penningtvätt.
När uppgifter har lämnats enligt
andra stycket, skall även annat fo-
retag som avses i 2 § lämna de upp-
gifter för utredningen om
penningtvätt som myndigheten be-
gär.
9a§
Den som bedriver yrkesmässig
handel med antingen antikviteter,
fastigheter, bostadsrätter, konst,
metaller, skrot, transportmedel,
ädelstenar eller lotteri- och spel-
verksamhet skall på begäran av
Rikspolisstyrelsen, eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer,
lämna de uppgifter som myndighe-
ten anser vara av betydelse vid ut-
redning om penningtvätt.
Prop. 1998/99:19
Bilaga 5
10 §
Ett företag som lämnar uppgifter Ett företag som lämnar uppgifter
med stöd av 9 § far inte göras an-
svarigt för att det brutit mot någon
sekretessregel, om företaget hade
anledning att räkna med att uppgif-
ten borde lämnas. Detsamma gäller
en styrelseledamot eller en anställd
som lämnar uppgifter för företagets
räkning.
med stöd av 9 § får inte göras an-
svarigt för att det åsidosatt tyst-
nadsplikt, om företaget hade anled-
ning att räkna med att uppgiften
borde lämnas. Ett företag som läm-
nar uppgifter med stöd av 9 a § far
inte heller göras ansvarigt för att
det åsidosatt tystnadsplikt. Det-
samma gäller en styrelseledamot
eller en anställd som lämnar upp-
gifter för företagets räkning.
Företaget, dess styrelseledamöter
eller anställda far inte röja för kun-
den eller för någon utomstående att
en granskning har genomförts eller
att uppgifter har lämnats enligt 9 §
eller att polisen genomför en under-
sökning.
11 §
Företaget, dess styrelseledamöter
eller anställda får inte röja för kun-
den eller för någon utomstående att
en granskning har genomförts eller
att uppgifter har lämnats enligt 9
eller 9 a §§ eller att polisen genom-
för en undersökning.
Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som bry-
ter mot förbudet i första stycket.
90
12 §
Om Finansinspektionen vid en in-
spektion av ett företag eller på annat
sätt får kännedom om transaktioner
avseende medel som kan antas här-
röra från brottsliga forvärv av all-
varligare slag, skall inspektionen
underrätta Rikspolisstyrelsen eller
den polismyndighet som regeringen
bestämmer om transaktionerna.
Om Finansinspektionen vid en in-
spektion av ett företag eller på annat
sätt far kännedom om transaktioner
som kan antas utgöra penningtvätt,
skall inspektionen underrätta Riks-
polisstyrelsen eller den polismyn-
dighet som regeringen bestämmer
om transaktionerna.
Prop. 1998/99:19
Bilaga 5
13 §
Företaget skall ha rutiner till för- Företaget skall ha rutiner for att
hindrande av att företaget utnyttjas förhindra att företaget utnyttjas för
för transaktioner som har samband penningtvätt. Företaget skall svara
med brottsliga förvärv. Företaget för att de anställda får behövlig in-
skall svara för att de anställda får formation och utbildning för ända-
behövlig information och utbildning målet.
för ändamålet.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela närmare föreskrifter om vilka rutiner som skall följas och
vilken information och utbildning som skall tillhandahållas.
A nsvarsbestämmelse
14 §
Till böter döms den som uppsåtli-
gen eller av grov oaktsamhet
1. åsidosätter gransknings- eller
uppgiftsskyldigheten enligt 9 §, eller
2. bryter mot meddelandeförbu-
det i 11 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
91
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag gäller utöver personuppgiftslagen (1998:204) vid automati-
serad behandling av personuppgifter i fråga om sådan penningtvätt som
avses i 1 § lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt
(penningtvättsregister).
2 § Företag som avses i 2 § lagen (1993:768) om åtgärder mot
penningtvätt far fora penningtvättsregister över sådana uppgifter som fö-
retaget lämnat med stöd av 9 § andra stycket nämnda lag.
Ändamål
3 § Penningtvättsregister får föras av ett företag som avses i 2 §
1. för att förhindra att företaget medverkar vid transaktioner som utgör
penningtvätt enligt 1 § lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt,
och
2. för att företaget skall kunna uppfylla uppgiftsskyldigheten i 9 § andra
stycket samma lag.
Innehåll
4 § Ett penningtvättsregister får endast innehålla
1. namn, person- eller organisationsnummer och adress,
2. kontonummer eller motsvarande, samt
3. de övriga uppgifter som lämnats med stöd av 9 § andra stycket lagen
(1993:768) om åtgärder mot penningtvätt.
Gallring
5 § En uppgift i penningtvättsregistret skall gallras
1. om den myndighet som avses i 9 § lagen (1993:768) om åtgärder mot
penningtvätt beslutar att inte inleda eller att lägga ned utredningen om
penningtvätt,
2. om en förundersökning har avslutats utan att åtal väckts med anled-
ning av de lämnade uppgifterna,
3. om en domstol har meddelat dom eller beslut som vunnit laga kraft
med anledning av de lämnade uppgifterna, eller
4. senast ett år efter det att uppgifter lämnats med stöd av 9 § andra
stycket nämnda lag.
Prop. 1998/99:19
Bilaga 5
92
Om det finns anledning att misstänka att en uppgift i penningtvättsre-
gister är felaktig eller ofullständig, skall företaget utan dröjsmål vidta
skäliga åtgärder för att utreda förhållandet. Visar sig uppgiften vara felak-
tig eller ofullständig skall den rättas, kompletteras eller uteslutas ur regist-
ret.
Samköming
6 § Ett företags penningtvättsregister far inte samköras med motsvarande
register hos ett annat foretag.
Rättelse och skadestånd
7 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och
skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt denna lag.
Tystnadsplikt
8 § Den som är verksam i företag som avses i 2 § får inte obehörigen röja
uppgift i penningtvättsregister.
Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som bry-
ter mot förbudet i första stycket.
Prop. 1998/99:19
Bilaga 5
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
93
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 38 § aktiebolagslagen (1975:1385)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap.
38 g1
En revisor skall vidta de åtgärder som anges i 39 och 40 §§, om han
finner att det kan misstänkas att en styrelseledamot eller den verkställande
direktören inom ramen för bolagets verksamhet har gjort sig skyldig till
brott enligt något av följande lagrum:
1. 9 kap. 1, 3 och 9 §§, 10 kap. 1, 1.9 kap. 1, 3, 6 a och 9 §§, 10
3, 4 och 5 §§, 11 kap. 1, 2, 4 och kap. 1, 3, 4 och 5 §§, 11 kap. 1, 2, 4
5 §§, 17 kap. 7 § samt 20 kap. 2 § och 5 §§, 17 kap. 7 § samt 20 kap.
brottsbalken, och 2 § brottsbalken, och
2. 2, 4, 5 och 10 §§ skattebrottslagen (1971:69).
Prop. 1998/99:19
Bilaga 5
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
Senaste lydelse 1998:760.
94
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-09-14
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Gertrud
Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.
Enligt en lagrådsremiss den 3 september 1998 (Finansdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt,
3. lag om penningtvättsregister, och
4. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna
Monica Rodrigo och Stefan Johansson.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
9 kap. 6 a §
Tillämpningen av andra stycket kan väntas medföra betydande svårigheter
att avgränsa det brottsliga området. Tolkningen av orden "otillbörligen"
och "ägnad att dölja" blir avgörande för utfallet. Som Lagrådet förstår det
senare rekvisitet skall det vara fråga om åtgärder som mer eller mindre
typiskt kan dölja det brottsliga berikandet, medan normala affärstransak-
tioner, om än vidtagna i ont uppsåt, inte skall falla under bestämmelsen.
Stort utrymme lämnas åt domstolarna att med beaktande av legalitetsprin-
cipen tolka straffbestämmelsen, men detta är något som i betraktande av
ämnets svårhetsgrad får godtas.
Förslaget till lag om ändring i lagen om åtgärder mot penningtvätt
3§
Genom att det i 2 § införs ett nytt sista stycke i vilket anges att bestäm-
melsen om uppgiftsskyldighet för vissa andra företag återfinns i 9 a § kan
hänvisningen i förevarande paragrafs andra stycke till "Ett företag som
avses i 2 § ..." möjligen väcka tvivel om huruvida även företag i 2 § sista
stycket omfattas. I följande paragrafer talas i huvudsak om "Företaget"
varmed uppenbarligen avses företag enligt 2 § första stycket. Till undvi-
kande av missförstånd bör måhända i 3 § andra stycket anges att det är
fråga om företag som avses i 2 § första stycket.
Prop. 1998/99:19
Bilaga 6
9§
I tredje stycket bör preciseras att uppgiftsskyldigheten åligger företag som
avses i 2 § första stycket.
95
9a§
Bestämmelsen omfattar bl. a. den som bedriver yrkesmässig handel med
fastigheter eller bostadsrätter. Enligt den allmänna motiveringen (avsnitt
8.3) är det härvid fastighetsmäklare som åsyftas. Mäklarverksamhet bör
dock lämpligen karakteriseras som "förmedling" av ett objekt, jfr 1 § fas-
tighetsmäklarlagen. Inledningen av paragrafen är också rent språkligt nå-
got otympligt utformad. Lagrådet föreslår därför följande lydelse:
"Den som yrkesmässigt bedriver handel med antikviteter, konst,
ädelstenar, metaller, skrot eller transportmedel, förmedling av fastigheter
eller bostadsrätter eller också lotteri- och spelverksamhet skall på
begäran —
H §
I andra stycket anges, att ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken inte skall
följa för den som bryter mot förbudet i första stycket. Stadgandet skall ses
mot bakgrund av att lagen om åtgärder mot penningtvätt hittills har saknat
ansvarsbestämmelse; straffansvaret enligt 20 kap. 3 § brottsbalken är sub-
sidiärt och förutsätter att gärningen inte är belagd med straff enligt någon
annan bestämmelse. I lagrådsremissen föreslås emellertid i 14 § att straf-
fansvar införs för den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter
mot meddelandeförbudet i 11 §. Andra stycket blir då överflödigt och bör
utgå.
Övergångsbestämmelse
Granskningsskyldigheten enligt 9 § första stycket är straffsanktionerad
och enligt 5 § brottsbalkens promulgationslag kan straffansvar inte inträda
för underlåtenhet som hänför sig till tiden före ikraftträdandet. Däremot
kan fråga uppkomma om skyldighet kan föreligga att efter ikraftträdandet
granska transaktioner som tidigare inte behövde granskas. Så synes enligt
grunderna för nyssnämnda bestämmelse inte böra vara fallet. Lagrådet
föreslår en övergångsbestämmelse av följande lydelse: "I fråga om trans-
aktioner som företagits före ikraftträdandet tillämpas 9 § i dess äldre ly-
delse och skall 14 § 1 nya lydelsen inte gälla."
Förslaget till lag om penningtvättsregister
Penningtvättutredningens förslag innehöll en bestämmelse om att uppgif-
ter ur register inte får lämnas ut till den registrerade. Genom en sådan be-
stämmelse förebyggs - vilket torde vara nödvändigt - att den registrerade
kan begära registerutdrag enligt 26 § personuppgiftslagen. Enligt 27 §
personuppgiftslagen gäller nämligen inte 26 §, om det i bl.a. lag är särskilt
föreskrivet att uppgifter inte far lämnas ut till den registrerade. Någon
motsvarighet till den av utredningen föreslagna bestämmelsen finns inte i
det remitterade förslaget. Orsaken härtill torde vara meddelandeförbudet
enligt 11 § lagen om åtgärder mot penningtvätt. Detta avser emellertid
själva uppgiftslämnandet, medan 26 § personuppgiftslagen tar sikte på
behandlingen av uppgifter. Härtill kommer att det är önskvärt att finna en
Prop. 1998/99:19
Bilaga 6
96
bestämmelse i ämnet i den särskilda registerlagen. Lagrådet förordar där-
för att en motsvarighet till den av utredningen föreslagna bestämmelsen
tas in på lämplig plats i förevarande lag.
2§
Såsom Lagrådet har anfört under 3 § förslaget till lag om ändring i lagen
om åtgärder mot penningtvätt skulle också här kunna preciseras att det är
fråga om företag som avses i 2 § första stycket den lagen.
5§
Andra stycket innehåller - under rubriken gallring - bestämmelser om rät-
telse. Dessa bestämmelser lägger inte någonting till personuppgiftslagens
föreskrifter om rättelse, däremot saknar de denna lags krav på underrättel-
ser till tredje man. Det är oklart om detta är en avsiktlig begränsning, som
dock i så fall synes olämplig. I vart fall anges i 7 § att personuppgiftsla-
gens bestämmelser om rättelse gäller vid behandlingen av personuppgifter
enligt denna lag. Lagrådet förordar att andra stycket i förevarande para-
graf får utgå.
Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Prop. 1998/99:19
Bilaga 6
97
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 oktober 1998
Prop. 1998/99:19
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds, Åsbrink, Schori, Winberg, Ulvskog, Sundström,
Lindh, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros, Messing,
Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson och Lejon.
Föredragande: statsrådet Åsbrink
Regeringen beslutar proposition 1998/99:19 Ändringar i lagen (1993:768)
om åtgärder mot penningtvätt, m.m.
98
Prop. 1998/99:19
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för bak- häver eller upprepar |
|
Lag om ändring i lagen |
13 § 391L0308 |
99
Eländers Gotab, Stockholm 1998
Regeringens skrivelse
1998/99:20
1998 års
redogörelse för företag
med statligt ägande
tu
1 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 20