Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 23 juni 1999
Göran Persson
Mona Sahlin
(Näringsdepartementet)
Prop.
1998/99:144
Konkurrenslagen (1993:20) utgör ett viktigt instrument för att uppnå
bättre omvandlingstryck och en effektivare konkurrens, till nytta för
samhällsekonomin och konsumenterna. Väl fungerande marknader och
rättvisa spelregler för såväl stora som små företag är viktiga för detta.
I propositionen föreslås ändringar i konkurrenslagens regler om
företagsförvärv. Förslagen bygger på Konkurrenslagsutredningens
betänkande SOU 1998:98. Ändringarna innebär bl.a. att kontrollen
liksom enligt EG-rätten skall avse företagskoncentration. Detta är ett
vidare begrepp än företagsförvärv, i det avseendet att uppkomsten av en
företagskoncentration inte behöver innebära någon äganderättsövergång.
Genom denna ändring far företagen likartade regler för
företagskoncentrationer med gemenskapsdimension och för
företagskoncentrationer på den svenska marknaden.
Reglerna anpassas vidare till EG-rätten genom att
bedömningsgrunderna för förbud mot en företagskoncentration ändras så
att konkurrensaspekterna på företagskoncentrationer kommer i
förgrunden. En förutsättning för förbud är dock att väsentliga nationella
säkerhets- eller försörjningsintressen inte åsidosätts.
Anmälningsreglema föreslås förenklade genom borttagande av
anmälningsskyldighet för företagskoncentrationer i utlandet som inte har
nog betydelse för svenska konkurrensförhållanden. Vidare föreslås
förbättringar i kontrollsystemet med syfte att uppnå ökad effektivisering,
rättssäkerhet och genomströmning av anmälda ärenden. Väsentligt är att
förhandskontakter med Konkurrensverket inför planerade förvärv skall
bli vanligare. En förutsättning för detta är ett starkare sekretesskydd än
1 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 144
vad som gäller idag för uppgifter som lämnas vid sådana prop. 1998/99:144
förhandskontakter. I förslaget ingår därför ett förslag om absolut
sekretess för uppgifter av detta slag.
Förslagen föreslås träda i kraft den 1 april 2000.
Prop. 1998/99:144
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................5
2 Lagtext...............................................................................................6
2.1 Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20)... 6
2.2 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)... 15
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1845) om
tillämpningen av Europeiska gemenskapernas konkurrens-
och statsstödsregler...........................................................17
3 Ärendet och dess beredning............................................................18
4 Nuvarande bestämmelser................................................................20
4.1 Allmänt om konkurrenslagen............................................20
4.2 Konkurrensrättsliga regler om prövning
av företagsförvärv...........................................................................21
4.2.1 1982 års konkurrenslag...................................21
4.2.2 1993 års konkurrenslag...................................22
4.3 Översikt beträffande förvärvsutvecklingen och
tillämpningen av förvärvsreglema....................................32
5 Regeringens förslag till regler om prövning av
företagskoncentration......................................................................36
5.1 Behovet av kontrollregler på området..............................36
5.2 En övergång till begreppet företagskoncentration............38
5.3 Gemensamma företag m.m...............................................45
5.4 Kontrollområdet................................................................50
5.5 Bedömningsgrunderna......................................................52
5.6 Förbudsprövningens omfattning och verkan....................57
5.6.1 Förfaranden som omfattas av
koncentrationsprövningen..............................57
5.6.2 Rättsverkan av att en företagskoncentration
förbjuds...........................................................63
5.7 Anmälningsreglema..........................................................64
5.7.1 Anmälningsskyldighet....................................64
5.7.2 Trösklarna.......................................................67
5.7.3 Tidpunkten för anmälan..................................72
5.8 Instansordningen...............................................................73
5.9 Handläggningen................................................................74
5.9.1 Ett förbättrat kontrollsystem...........................74
5.9.2 Kontakter före en anmälan.............................75
5.9.3 Behovet av sekretess för lämnade uppgifter... 79
5.9.4 Företagens dispositioner under
Konkurrensverkets handläggning...................81
5.9.5 Handläggningstiden........................................83
6 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser....................................84
7 Kostnader m.m................................................................................85
8 Författningskommentar...................................................................86
8.1 Förslaget till lag om ändring i
konkurrenslagen (1993:20).............................................................86
8.2 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)........98
8.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1845) om
tillämpningen av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och
statsstödsregler..............................................................................100
Bilaga 1 Konkurrenslagsutredningens sammanfattning av utredningens
betänkande Konkurrenslagens regler om företagskoncentration
(SOU 1998:98)......................................................................................101
Bilaga 2 Konkurrenslagsutredningens lagförslag..................................106
Bilaga 3 Sammanställning över remissinstanserna...............................115
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag...................................................116
Bilaga 5 Lagrådets yttrande...................................................................127
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 juni 1999.........131
Prop. 1998/99:144
Prop. 1998/99:144
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20),
2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
3. lag om ändring i lagen (1994:1845) om tillämpningen av Europeiska
gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler.
Prop. 1998/99:144
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs i fråga om konkurrenslagen (1993:20)
dels att 4 och 68 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 34—43, 57, 60, 63 och 67 §§ samt rubrikerna före 34, 37, 38, 39
och 42 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 34 a, 34 b och
37 a §§, samt närmast före 34 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Företagsförvärv Företagskoncentration
Förbud mot företagsförvärv m.m. Definition av företags-
koncentration
Stockholms tingsrätt får på talan
av Konkurrensverket förbjuda ett
företagsförvärv som omfattas av
anmälningsskyldighet enligt 37 §
eller som har anmälts frivilligt
enligt vad som anges där.
Förvärvet skall förbjudas, om
1. det skapar eller förstärker en
dominerande ställning som
väsentligt hämmar eller är ägnad
att hämma förekomsten eller
utvecklingen av en effektiv
konkurrens inom landet i dess
helhet eller en avsevärd del av det,
och
2. detta sker på ett sätt som är
skadligt från allmän synpunkt.
Förbud får dock inte meddelas i
fråga om förvärv som har skett på
en svensk eller utländsk börs, en
34 §'
Med en företagskoncentration
enligt denna lag avses
1. att två eller flera tidigare
självständiga företag slås
samman, eller
2. att antingen en eller flera
personer, som redan kontrollerar
minst ett företag, eller också ett
eller flera företag genom förvärv
av värdepapper eller tillgångar,
genom avtal eller på annat sätt
direkt eller indirekt får kontroll
över ett eller flera företag eller
delar därav.
Bildandet av ett gemensamt
företag som på varaktig basis
fyller en självständig ekonomisk
enhets samtliga funktioner utgör
en företagskoncentration enligt
första stycket 2.
Senaste lydelse 1998:648.
auktoriserad marknadsplats eller
någon annan reglerad marknad
eller genom inrop på exekutiv
auktion. I stället får förvärvaren
åläggas att avyttra det som har
förvärvats.
Prop. 1998/99:144
Förbud mot företagskoncentra-
tion, m.m.
34 a §
Stockholms tingsrätt får på talan
av Konkurrensverket förbjuda en
företagskoncentration som
omfattas av anmälningsskyldighet
enligt 37 § eller som har anmälts
frivilligt enligt vad som anges där.
Företagskoncentrationen skall
förbjudas, om
1. den skapar eller förstärker en
dominerande ställning som
väsentligt hämmar eller är ägnad
att väsentligt hämma förekomsten
eller utvecklingen av en effektiv
konkurrens inom landet i dess
helhet eller en avsevärd del av det,
och
2. ett förbud kan meddelas utan
att väsentliga nationella
säkerhets- eller försörjnings-
intressen åsidosätts.
34 b §
I den utsträckning bildandet av ett
gemensamt företag, som utgör en
företagskoncentration enligt 34 §,
har till syfte eller får till resultat
att samordna konkurrensbeteendet
hos företag som förblir
självständiga, skall vid prövningen
av fråga om förbud enligt 34 a §
andra stycket mot en företags-
koncentration samordningen
bedömas enligt 6 och 8 §§.
Ett beslut av Konkurrensverket
att lämna en företags-
koncentration utan åtgärd skall
även omfatta sådana
begränsningar som har direkt
samband med och är nödvändiga
för genomförandet av den
anmälda företagskoncentrationen.
Prövningen enligt första eller
andra stycket skall ske enligt
förfarandereglerna för koncentra-
tionsprövningen.
Prop. 1998/99:144
35 §
Ett förbud mot ett företagsförvärv Ett forbud mot en företags-
innebär att förvärvet därefter blir koncentration innebär att en
ogiltigt. rättshandling som utgör en del i
företagskoncentrationen därefter
blir ogiltig. Detta gäller dock inte
sådana rättshandlingar som
utgörs av förvärv som har skett på
en svensk eller utländsk börs, en
auktoriserad marknadsplats eller
någon annan reglerad marknad
eller genom inrop på exekutiv
auktion. I sådana fall får
förvärvaren i stället åläggas att
avyttra det som har förvärvats.
Om det är tillräckligt för att
undanröja de skadliga effekterna
av ett företagsförvärv, får
förvärvaren i stället för förbud
enligt 34 § åläggas
1. att avyttra ett företag, en
rörelse eller en del av en rörelse,
eller
2. att genomföra någon annan
konkurrensfrämjande åtgärd.
36 §
Om det är tillräckligt för att
undanröja de skadliga effekterna
av en företagskoncentration, far en
part i företagskoncentrationen i
stället för förbud enligt 34 a §
åläggas
1. att avyttra ett företag, eller en
del av ett företag, eller
2. att genomföra någon annan
konkurrensfrämjande åtgärd.
Ett åläggande enligt första
stycket får inte vara mer
långtgående än vad som krävs för
att de skadliga effekterna av
konkurrensbegränsningen skall
undanröjas.
Prop. 1998/99:144
Anmälan om företagsförvärv Anmälan om företagskoncentration
37 S2
Ett företagsförvärv skall anmälas
till Konkurrensverket av någon
som är part i förvärvsavtalet, om
de berörda företagen tillsammans
har en omsättning föregående
räkenskapsår som överstiger fyra
miljarder kronor.
Om förvärvaren ingår i en
grupp som består av flera företag
som har gemensamma
ägarintressen eller som hålls
samman på något annat sätt, skall
gruppens sammanlagda
årsomsättning anses som
förvärvarens årsomsättning.
Skyldighet att anmäla ett
företagsförvärv föreligger inte om
det förvärvade företagets
omsättning föregående
räkenskapsår understiger 100
miljoner kronor. Trots att
omsättningen understiger detta
belopp, får Konkurrensverket i ett
enskilt fall ålägga en part i ett
förvärvsavtal att anmäla förvärvet,
när detta är påkallat av särskilda
skäl. En part i ett förvärvsavtal har
dessutom alltid rätt att frivilligt
anmäla ett förvärv till
Konkurrensverket.
En företagskoncentration skall
anmälas till Konkurrensverket om
1. de berörda företagen
tillsammans har en omsättning
föregående räkenskapsår som
överstiger fyra miljarder kronor
och
2. minst två av de berörda
företagen har en omsättning i
Sverige föregående räkenskapsår
som överstiger 100 miljoner
kronor för vart och ett av
företagen.
Om omsättningskravet enligt
första stycket 1 är uppfyllt men
omsättningen inte överstiger vad
som anges i första stycket 2, får
Konkurrensverket i ett enskilt fall
ålägga en part i en
företagskoncentration att anmäla
företagskoncentrationen, när detta
är påkallat av särskilda skäl. En
part och andra medverkande i en
företagskoncentration har alltid
rätt att frivilligt anmäla
företagskoncentrationen, när
omsättningskravet enligt första
stycket 1 är uppfyllt.
37 a §
En företagssammanslagning enligt
34 § första stycket 1 skall anmälas
av de företag som slås samman.
I övriga fall skall anmälan
göras av den eller dem som
förvärvar kontroll över ett företag
eller en del därav.
2 Senaste lydelse 1997:221.
Särskild undersökning av förvärv Särskild undersökning av
företagskoncentration
Prop. 1998/99:144
Konkurrensverket far besluta om
att genomföra en särskild under-
sökning av ett företagsförvärv som
har anmälts enligt 37 §.
Ett sådant beslut skall meddelas
inom 30 dagar från det att
anmälan kom in till
Konkurrensverket. Under denna
frist far den som är part i
förvärvsavtalet inte vidta några
åtgärder för att fullfölja förvärvet.
38 §
Konkurrensverket får besluta om
att genomföra en särskild
undersökning av en
företagskoncentration som har
anmälts enligt 37 §.
Ett sådant beslut skall meddelas
inom 25 arbetsdagar från det att
anmälan kom in till
Konkurrensverket. Under denna
frist får parterna och andra
medverkande i företags-
koncentrationen inte vidta någon
åtgärd för att fullfölja den.
Konkurrensverket får i särskilda
fall besluta om undantag från
förbudet i andra stycket andra
meningen.
Konkurrensverket får meddela
ett förbud eller åläggande för
parterna eller andra medverkande
i företagskoncentrationen för att
säkerställa att förbudet i andra
stycket andra meningen efterlevs.
Talan om företagsförvärv
Talan om företagskoncentration
En talan hos Stockholms tingsrätt
enligt 34 eller 36 § får väckas bara
efter beslut om särskild
undersökning enligt 38 §.
Talan skall väckas inom tre
månader från beslutet. Tingsrätten
far på begäran av
Konkurrensverket förlänga fristen
med högst en månad i sänder, om
parterna i förvärvsavtalet eller, om
förvärvet har skett på det sätt som
anges i 34 § tredje stycket,
förvärvaren samtycker till det eller
om det finns synnerliga skäl.
39 §
En talan hos Stockholms tingsrätt
enligt 34 a eller 36 § får väckas
bara efter beslut om särskild
undersökning enligt 38 §.
Talan skall väckas inom tre
månader från beslutet. Tingsrätten
far på begäran av
Konkurrensverket förlänga fristen
med högst en månad i sänder, om
parterna i företagskoncentrationen
och den som gjort anmälan enligt
37 § andra stycket samtycker. När
företagskoncentrationen ägt rum
på det sätt som anges i 35 § andra
meningen är förvärvarens
samtycke tillräckligt.
10
Om det finns synnerliga skäl, får
fristen förlängas utan sådant
samtycke som anges i andra
stycket.
Prop. 1998/99:144
Om Konkurrensverket har beslutat
att lämna ett företagsförvärv utan
åtgärd, får talan enligt 39 § första
stycket inte väckas beträffande
förvärvet.
Detta gäller dock inte om en part
i förvärvsavtalet har lämnat någon
oriktig uppgift som påverkat
beslutet.
40 §
Om Konkurrensverket har beslutat
att lämna en företagskoncentration
utan åtgärd, får talan enligt 39 §
första stycket inte väckas i fråga
om företagskoncentrationen.
Detta gäller dock inte om en part
eller annan medverkande i
företagskoncentrationen har
lämnat någon oriktig uppgift som
påverkat beslutet.
Om det är motiverat av ett allmänt
intresse som väger tyngre än den
olägenhet som åtgärden medför,
får Stockholms tingsrätt på
yrkande av Konkurrensverket för
tiden till dess att en fråga enligt 34
eller 36 § slutligt har avgjorts
förbjuda parterna i ett avtal om
företagsförvärv att fullfölja
förvärvet. Om rättegång inte
pågår, skall yrkandet framställas
skriftligen.
Yrkandet får inte bifallas utan
att parterna i förvärvsavtalet eller,
om förvärvet har skett på det sätt
som anges i 34 § tredje stycket,
förvärvaren fått tillfälle att yttra
sig. Om det finns synnerliga skäl,
far dock åtgärden omedelbart
beviljas att gälla till dess att något
annat beslutas.
41 §3
Om det är motiverat av ett allmänt
intresse som väger tyngre än den
olägenhet som åtgärden medför,
far Stockholms tingsrätt på
yrkande av Konkurrensverket för
tiden till dess att en fråga enligt
34 a eller 36 § slutligt har avgjorts
förbjuda parterna och andra
medverkande i en företags-
koncentration att vidta någon
åtgärd för att fullfölja
företagskoncentrationen. Om
rättegång inte pågår, skall yrkandet
framställas skriftligen.
Yrkandet far inte bifallas utan
att den som beslutet gäller och den
som gjort anmälan enligt 37 §
andra stycket fått tillfälle att yttra
sig. När företagskoncentrationen
har ägt rum på det sätt som anges i
35 § andra meningen, behöver
endast förvärvaren ha fatt tillfälle
att yttra sig.
Om det finns synnerliga skäl, får
förbud omedelbart meddelas att
gälla till dess att något annat
beslutas.
3 Senaste lydelse 1998:648.
11
Prop. 1998/99:144
Tid inom vilken ett förvärvsärende Tid inom vilken ett ärende om
skall avgöras företagskoncentration skall
avgöras
Ett förbud eller ett åläggande
enligt 34 eller 36 § far inte
meddelas senare än sex månader
efter det att talan väckts hos
tingsrätten. Denna frist far
förlängas, om parterna i
förvärvsavtalet eller, om förvärvet
har skett på det sätt som anges i
34 § tredje stycket, förvärvaren
samtycker till det eller om det
finns synnerliga skäl. Förbud eller
åläggande får dock inte meddelas
senare än två år efter det att
förvärvsavtalet ingicks.
Om tingsrättens dom
överklagas, skall Marknads-
domstolen avgöra målet inom tre
månader från det att tiden för
överklagande gick ut. Vad som
sägs i första stycket om
förlängning av fristen gäller också
Marknadsdomstolens prövning.
42 §
Ett förbud eller ett åläggande
enligt 34 a eller 36 § far inte
meddelas senare än sex månader
efter det att talan väckts hos
tingsrätten. Denna frist far
förlängas, om parterna i
företagskoncentrationen och den
som gjort anmälan enligt 37 §
andra stycket samtycker till det.
När företagskoncentrationen har
ägt rum på det sätt som anges i
35 § andra meningen, är
förvärvarens samtycke tillräckligt.
Om det finns synnerliga skäl, får
fristen förlängas utan samtycke av
dem som anges i första stycket.
Förbud eller åläggande får dock
inte meddelas senare än två år
efter det att företags-
koncentrationen uppkom.
Om tingsrättens dom
överklagas, skall Marknads-
domstolen avgöra målet inom tre
månader från det att tiden för
överklagande gick ut. Vad som
sägs i första eller andra stycket
om förlängning av fristen gäller
också Marknadsdomstolens
prövning.
Ett förbud eller åläggande enligt
34 eller 36 § utgör inte hinder mot
att samma fråga prövas på nytt,
om det finns anledning att upphäva
eller mildra förbudet eller
åläggandet därför att detta inte
längre behövs eller inte längre är
lämpligt.
Om tingsrätten eller
43 §
Ett förbud eller åläggande enligt
34 a eller 36 § utgör inte hinder
mot att samma fråga prövas på
nytt, om det finns anledning att
upphäva eller mildra förbudet eller
åläggandet därför att detta inte
längre behövs eller inte längre är
lämpligt.
Om tingsrätten eller
12
Marknadsdomstolen har lämnat en
talan om ett företagsförvärv utan
åtgärd, får frågan prövas på nytt
bara om en part i förvärvsavtalet
har lämnat oriktiga uppgifter om
sakförhållanden av väsentlig
betydelse för avgörandet.
Marknadsdomstolen har lämnat en
talan om en företagskoncentration
utan åtgärd, får frågan prövas på
nytt bara om en part eller annan
medverkande i företagskoncentra-
tionen har lämnat oriktiga
uppgifter om sakförhållanden av
väsentlig betydelse för avgörandet.
Prop. 1998/99:144
Ett förbud eller åläggande enligt
23, 34, 36, 41 eller 45 § far
förenas med vite. Också ett beslut
om undersökning enligt 47 eller 48
§ far förenas med vite för att
förmå ett företag eller någon annan
att underkasta sig undersökningen.
Ett frivilligt åtagande i samband
med ett företagsförvärv får förenas
med vite. Ett sådant vite föreläggs
av Stockholms tingsrätt på talan av
Konkurrensverket.
57 §
Ett förbud eller åläggande enligt
23, 34 a, 35, 36, 38, 41 eller 45 §
far förenas med vite. Också ett
beslut om undersökning enligt 47
eller 48 § far förenas med vite för
att förmå ett företag eller någon
annan att underkasta sig
undersökningen.
Ett frivilligt åtagande i samband
med en företagskoncentration far
förenas med vite. Ett sådant vite
föreläggs av Stockholms tingsrätt
på talan av Konkurrensverket.
60 §4
Beslut av Konkurrensverket i följande frågor får överklagas hos
Marknadsdomstolen:
1. undantag enligt 8, 11, 12, 14, 16 och 18 §§,
2. icke-ingripandebesked enligt 20 och 21 §§,
3. ålägganden som verket har
meddelat enligt 23 § första stycket
och 25 §, och
4. ålägganden enligt 45 §.
Ett beslut enligt första stycket
1-3 far överklagas bara av ett
företag som berörs av beslutet.
3. ålägganden som verket har
meddelat enligt 23 § första stycket
och 25 §,
4. förbud eller åläggande enligt
38 § fjärde stycket, och
5. ålägganden enligt 45 §.
Ett beslut enligt första stycket
1-3 far överklagas av ett företag
som berörs av beslutet.
4 Senaste lydelse 1998:648.
13
63 §5
Domar och beslut av Stockholms tingsrätt i följande mål och ärenden far
överklagas hos Marknadsdomstolen:
1. konkurrensskadeavgift enligt 26 §,
2. kvarstad enligt 32 §,
3. företagsförvärv enligt 34, 36, 3. företagskoncentration enligt
41och43§§, 34 a, 36,41 och 43 §§,
4. undersökningar enligt 47 och 48 §§, och
5. prövning enligt 54 § andra stycket.
Beslut under rättegången i frågor som avses i 32 eller 41 § skall
överklagas särskilt. Har ett sådant beslut meddelats innan rättegång har
inletts, skall det överklagas som om beslutet meddelats under rättegång.
Prop. 1998/99:144
En åtgärd enligt 41 § som har
beslutats då rättegång inte pågår
skall omedelbart hävas, om
Konkurrensverket inte beslutar om
särskild undersökning enligt 38 §
eller, om ett sådant beslut har
meddelats, inte väcker talan enligt
39 §. Detsamma gäller om
Konkurrensverket beslutar att
lämna ett företagsförvärv utan
åtgärd.
67 §
En åtgärd enligt 41 § som har
beslutats då rättegång inte pågår
skall omedelbart hävas, om
Konkurrensverket inte beslutar om
särskild undersökning enligt 38 §
eller, om ett sådant beslut har
meddelats, inte väcker talan enligt
39 §. Detsamma gäller om
Konkurrensverket beslutar att
lämna en företagskoncentration
utan åtgärd.
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2000.
2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om företagsförvärv som
har skett före ikraftträdandet.
3. En företagskoncentration enligt de nya bestämmelserna som har
uppkommit före ikraftträdandet skall anmälas endast om den är
anmälningspliktig enligt de äldre föreskrifterna om företagsförvärv.
5 Senaste lydelse 1998:648.
14
Prop. 1998/99:144
Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)6
dels att 16 kap. 1 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 kap. 4 §, av följande
lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 8 kap. 4§7 Sekretess gäller i Konkurrens- 1. enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det 2. andra ekonomiska eller Sekretess gäller hos Konkurrensverket för uppgift som konkurrenslagen (1993:20). När I fråga om uppgift i allmän |
6 Lagen omtryckt 1992:1474.
7 Tidigare 8 kap. 4 § upphävd genom 1993:25. 15
Nuvarande lydelse
Prop. 1998/99:144
16 kap.8
1 §
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket
samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av
uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7
kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1
§ första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt
är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av
3. denna lag enligt
7 kap. 40 § såvitt avser uppgift om annat än
verkställighet av beslut om vård
utan samtycke
8 kap. 3 §, 5 § första stycket 2,
6 § första stycket 2
Föreslagen lydelse
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket
samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av
uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7
kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1
§ första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt
är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av
3. denna lag enligt
7 kap. 40 §
såvitt avser uppgift om annat än
verkställighet av beslut om vård
utan samtycke
8 Senaste lydelse 1999:354.
16
8 kap. 3 §, 4 § andra stycket
första meningen, 5 § första stycket
2 eller 6 § första stycket 2
Prop. 1998/99:144
Denna lag träder i kraft den 1 april 2000.
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1994:1845) om tillämpningen av
Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Har Europeiska gemenskapernas
kommission genom beslut som
vunnit laga kraft eller Europeiska
gemenskapernas domstol funnit att
en kommun eller ett landsting
lämnat stöd som står i strid med
artikel 92 i Fördraget den 25 mars
1957 om upprättande av
Europeiska ekonomiska
gemenskapen, far regeringen
upphäva kommunens eller
landstingets beslut att lämna
stödet.
Föreslagen lydelse
7§
Har Europeiska gemenskapernas
kommission genom beslut som
vunnit laga kraft eller Europeiska
gemenskapernas domstol funnit att
en kommun eller ett landsting
lämnat stöd som står i strid med
artikel 87 i Fördraget om
upprättandet av Europeiska
gemenskapen, far regeringen
upphäva kommunens eller
landstingets beslut att lämna
stödet.
I fråga om rättelse av verkställighet när ett beslut upphävs skall regeln
i 10 kap. 15 § kommunallagen (1991:900) gälla.
Denna lag träder i kraft den 1 april 2000.
17
Den 1 juli 1993 trädde konkurrenslagen (1993:20, KL) i kraft (prop.
1992/93:56, bet. 1992/93:NU17, rskr. 1992/93:144). Regeringen beslöt
den 9 november 1995 att bemyndiga chefen för Näringsdepartementet att
tillkalla en särskild utredare med uppdrag att kartlägga och sammanställa
erfarenheterna av den nya konkurrenslagen (dir 1995:136). Utredningen
som antog namnet Konkurrenslagsutredningen (N 1995:11), redovisade i
avvaktan på utredningens slutliga ställningstaganden förslag till ändrade
regler om anmälningsskyldigheten för prövning av företagsförvärv. Efter
remissbehandling av förslaget utarbetades i dåvarande Närings- och
handelsdepartementet en promemoria som efter remissbehandling och
beredning ledde fram till regeringens förslag till riksdagen i
propositionen Ändrade regler för anmälan av företagsförvärv enligt
konkurrenslagen (prop. 1996/97:82). Riksdagen antog regeringens
förslag (bet. 1996/97:NU13, rskr. 1996/97:226). Ändringarna trädde i
kraft den 1 juli 1997.
Utredningen redovisade i februari 1997 det nämnda uppdraget genom
betänkandet Konkurrenslagen 1993-1996 (SOU 1997:20). Efter
remissbehandling och beredning av betänkandet lämnade regeringen sitt
förslag till riksdagen i propositionen Ändringar i konkurrenslagen
(1993:20) m.m. (prop. 1997/98:130). Riksdagen antog regeringens
förslag (bet. 1997/98:NU9, rskr 1997/98:309). Ändringarna trädde i kraft
den 1 juli 1998.
Regeringen beslöt den 20 februari 1997 om tilläggsdirektiv till
Konkurrenslagsutredningen. Den särskilde utredaren skulle enligt
direktiven göra en översyn av konkurrenslagens regler om
företagsförvärv. Utredningen redovisade i juli 1998 det nämnda
uppdraget genom betänkandet Konkurrenslagens regler om
företagskoncentration (SOU 1998:98). En sammanfattning av
utredningens betänkande finns i bilaga 1. Utredningens lagförslag finns i
bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av
remissinstansernas synpunkter finns tillgänglig i Näringsdepartementet
(N1999/2636/NL).
Under remissbehandlingen har det väckts vissa förslag som ligger
utanför det som utredningen behandlat. Regeringen prövar inte här dessa
förslag, eftersom det för närvarande saknas beredningsunderlag för dem.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 27 maj 1999 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 4.
Lagrådet har i huvudsak godtagit förslagen men också föreslagit vissa
justeringar. Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets förslag. Detta
behandlas i avsnitt 5.6 och i författningskommentaren. Lagrådets
yttrande finns i bilaga 5.
Prop. 1998/99:144
18
Efter lagrådsgranskningen har tillkommit ett förslag till en ändring av Prop. 1998/99:144
redaktionell karaktär i 7 § lagen (1994:1845) om tillämpningen av
Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler. Lagrådets
hörande i denna del skulle sakna betydelse på grund av frågans enkla
beskaffenhet.
19
Prop. 1998/99:144
I 1 § KL anges att lagen har till ändamål att undanröja och motverka
hinder för en effektiv konkurrens i fråga om produktion av och handel
med varor, tjänster och andra nyttigheter. Lagens grundläggande
materiella bestämmelser utgörs av de generella förbuden mot dels
konkurrensbegränsande samarbete mellan företag
(6 §), dels missbruk av ett företags dominerande ställning på marknaden
(19 §). Dessa bestämmelser har utformats efter förebild av artiklarna
81 och 82 (f.d. artiklarna 85 och 86) i EG-fördraget.
Enligt 6 § KL är, med vissa undantag, avtal mellan företag förbjudna
om de har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på
den svenska marknaden på ett märkbart sätt eller om de ger ett sådant
resultat. Avtal eller avtalsvillkor som är förbjudna enligt 6 § är ogiltiga.
Ett avtal, beslut eller samordnat förfarande som omfattas av förbudet i
6 § kan - efter anmälan till Konkurrensverket - genom beslut av verket
beviljas undantag från förbudet. Ett beslut om undantag medför att ett i
sig konkurrensbegränsande förfarande blir tillåtet och inte kan drabbas av
ogiltighet, skadestånd eller annan påföljd.
Undantag från förbudet i 6 § gäller vidare för sådana grupper av avtal
som uppfyller förutsättningarna i 8 § för individuella undantag, s.k.
gruppundantag, som utfärdas av regeringen. Avtal som omfattas av
gruppundantag behöver inte anmälas till Konkurrensverket för att
undantag skall gälla.
Konkurrensverket får efter ansökan av ett företag förklara att ett avtal
eller förfarande inte omfattas av förbudet i 6 § KL, enligt de uppgifter
som lämnats av företaget eller som armars är tillgängliga för verket, och
att det därför inte finns anledning för verket att ingripa med stöd av lagen
(s.k. icke-ingripandebesked). En förutsättning för att ett konkurrens-
begränsande avtal, beslut eller förfarande skall falla under förbudet är att
det hindrar, begränsar eller snedvrider konkurrensen på ett märkbart sätt.
Enligt 19 § är missbruk från ett eller flera företags sida av en
dominerande ställning på den svenska marknaden förbjudet. På samma
sätt som beträffande förbudet i 6 § kan Konkurrensverket efter ansökan
förklara i ett icke-ingripandebesked att ett avtal eller förfarande inte
omfattas av förbudet i 19 §.
Överträdelse av förbuden i 6 eller 19 § kan föranleda
konkurrensrättsliga ingripanden i form av dels åläggande vid vite att
upphöra med en pågående överträdelse, dels påförande av
konkurrensskadeavgift för en redan begången överträdelse.
Lagen innehåller även regler om kontroll av företagsförvärv. Reglerna
redovisas i avsnittet 4.2.
20
4.2
Särskilda lagbestämmelser för kontroll av företagsförvärv infördes i den
svenska konkurrenslagstiftningen genom 1982 års konkurrenslag (AKL).
Dessa regler blev väsentligt mindre långtgående än vad den tidigare
Konkurrensutredningen hade föreslagit. Prövningen kom att inriktas på
konkurrensbegränsningsaspektema och förlädes i huvudsak till
Marknadsdomstolen. Huvudprincipen blev att företagsförvärv skulle
bedömas efter i stort samma kriterier och i samma judiciella former som
andra konkurrensbegränsningar. De särskilda regler som gällde för
prövning av företagsförvärv var avsedda att verka inom ramen för ett
enhetligt system för bedömning av konkurrensbegränsningar som
föranledde skadlig verkan. Kontrollen av företagsförvärv utformades
som en speciell tillämpning av den i 2 § intagna generalklausulen mot
konkurrensbegränsningar som medförde skadlig verkan. Paragrafen hade
följande lydelse:
Om en konkurrensbegränsning har skadlig verkan inom landet, kan
marknadsdomstolen för att förhindra en sådan verkan besluta om åtgärder
enligt denna lag. En sådan åtgärd far riktas mot en näringsidkare som
föranleder den skadliga verkan. Med skadlig verkan förstås att
konkurrensbegränsningen på ett sätt som är otillbörligt från allmän
synpunkt.
1. påverkar prisbildningen
2. hämmar effektiviteten inom näringslivet eller
3. försvårar eller hindrar annans näringsutövning.
Lagtekniskt utformades kontrollen som ett specialfall i 5 § första stycket:
Består i fall som avses i 2 § konkurrensbegränsningen i att
näringsidkaren, genom att göra ett visst förvärv, får en dominerande
ställning på marknaden för en vara, tjänst eller annan nyttighet eller
förstärker en redan dominerande ställning, skall marknadsdomstolen söka
förhindra den skadliga verkan genom förhandling. Är saken av särskild
vikt från allmän synpunkt, får förhandlingen syfta till att näringsidkaren
skall avstå från förvärvet.
Till skillnad från generalklausulen i 2 § anknöt kontrollen av
företagsförvärv till uppkomsten eller förstärkandet av en dominerande
ställning på marknaden. En sådan ställning kunde föreligga även när ett
företag inte hade den större andelen av marknaden. Även om dominansen
kunde grundas på en helt övervägande marknadsandel krävdes dock inte
en sådan om ett företag ändock kunde agera utan att behöva ta nämnvärd
hänsyn till konkurrenters och potentiella konkurrenters reaktioner.
Bedömningen av om skadlig verkan förelåg eller inte avsågs följa
bedömningsprincipema i andra paragrafens andra stycke. För att skadlig
Prop. 1998/99:144
21
verkan enligt bestämmelsen således skulle föreligga krävdes dels att
något av de tre s.k. effektkriteriema hade visats föreligga, dvs. negativa
följder för prisbildningen, effektiviteten inom näringslivet eller annans
näringsutövning, dels att konkurrensbegränsningen från allmän synpunkt
framstod som otillbörlig. I den sistnämnda bedömningen beaktades
förutom konkurrensaspekter även andra samhällsintressen, t.ex.
sysselsättning, försörjning, kulturpolitik, m.m.
Den i 1982 års konkurrenslag föreskrivna handläggningsordningen
innebar att ett judiciellt förfarande inför Marknadsdomstolen i ett visst
stadium övergick till ett förvaltningsmässigt sådant inför domstolen. Om
domstolen efter ett rättegångsförfarande funnit att rekvisiten i 2 och 5 § §
var uppfyllda skulle domstolen söka förhindra den skadliga verkan
genom förhandling. Var saken av särskild vikt från allmän synpunkt fick
förhandlingen som nämnts syfta till att näringsidkaren skulle avstå från
förvärvet. Om en förhandling om avstående från förvärvet avslutats utan
att den skadliga verkan kunnat förhindras hade domstolen enligt 6 §
befogenhet att - om förbud eller åläggande enligt 3 § inte borde
meddelas eller ansågs otillräckligt - förbjuda förvärvet.
Ett förbud eller åläggande enligt 6 § blev gällande först sedan beslutet
fastställts av regeringen. Ett beslut av regeringen som innebar att
domstolens beslut att förbjuda förvärvet fastställdes medförde att
förvärvet blev ogiltigt.
Konkurrenslagen 1993:20 (KL) trädde i kraft den 1 juli 1993. Till grund
för denna låg bl.a. Konkurrenskommitténs betänkande (SOU 1991:59)
Konkurrens för ökad välfärd och en inom dåvarande
näringsdepartementet upprättad departementspromemoria Ny
Konkurrenslag (Ds 1992:18). Den nya lagstiftningen gav uttryck för
uppfattningen att det som en bland flera åtgärder krävdes en skärpt
konkurrenslagstiftning för att öka konkurrenstrycket i den svenska
ekonomin. I lagmotiven framhölls att marknadsekonomins funktion är
beroende av att företagen inte kan sätta konkurrensen ur spel genom
olika åtgärder. Friheten för företagen måste därför vara till viss del
begränsad genom ramar som statsmakterna sätter upp. 1982 års
konkurrenslag (AKL) ansågs därvid sakna tillräckligt fasta spelregler för
konkurrensen på marknaden. Lagen hade inte heller visat sig ha en
tillräcklig preventiv verkan mot konkurrensbegränsande åtgärder. Det
förelåg därför enligt motiven behov av ett effektivare rättsligt instrument
för att motverka konkurrensbegränsningar i näringslivet.
I frågan om behovet av att inom ramen för konkurrenslagstiftningen
bibehålla ett regelsystem för kontroll av företagsförvärv anfördes (prop.
1992/93:56 s. 38-39) bl.a:
”Företagsförvärv utgör en naturlig och viktig del i en fortlöpande
marknadsekonomisk strukturomvandling, och förvärven bidrar till att
olika sektorer i ekonomin utvecklas och anpassas till marknadens
ändrade förutsättningar. En ökad internationell handel utan tullar och
Prop. 1998/99:144
22
andra handelshinder innebär att omvandlingstrycket och kravet på
strukturrationaliseringar ökar. För en liten och öppen ekonomi av den typ
Sverige representerar innebär detta också att konkurrensförhållandena
ändras, särskilt på de områden som är utsatta för utländsk konkurrens.
Företagsförvärv inom eller utom Sverige kan i sådana fall bidra till en
effektiv nationell och internationell konkurrens. Andra sektorer med mer
lokalt betingad produktion och konsumtion, t.ex. delar av tjänstesektorn,
påverkas i mindre utsträckning av den internationella utvecklingen.
Företagsförvärv kan emellertid i vissa fall leda till en
marknadsdominans som sätter konkurrensen ur spel och därmed i sin tur
motverkar utvecklingskraften inom respektive bransch. I sådana fall kan
de mer kortsiktiga företagsekonomiska bedömningarna av fördelar i form
av lägre kostnader och förbättrad lönsamhet ställas mot de långsiktiga
samhällsekonomiska nettoförlustema av en väsentligt försämrad
konkurrens.
Ett förvärv som innebär vertikal integration kan leda till negativa
konsekvenser för konkurrensen. Det kan ske exempelvis när ett företag
integrerar bakåt genom att förvärva en leverantör med kontroll över
viktiga råvaror, tillverkningsprocesser, know-how eller
immaterialrättsliga tillgångar. Negativa konsekvenser för konkurrensen
kan också uppkomma genom vertikala förvärv i senare led, t.ex. genom
förvärv av viktiga distributionskanaler.
Förvärv som innebär horisontell integration är allvarligast från
konkurrenssynpunkt. Sådana sammanslagningar ger emellertid oftast
också möjligheter till kostnadsbesparingar främst genom att man kan slå
samman tillverkningsenheter till större anläggningar. Genom att man kan
tillverka de produkter som man tidigare konkurrerat om i längre serier
kan man sänka styckkostnaden. Mot detta står samhällsekonomiska
nettoförluster samt möjligheter att ta ut överpriser på grund av
marknadsmakt.
EES-avtalet och ett framtida EG-medlemskap kommer att medföra att
åtskilliga av nu befintliga handelshinder mellan länder i Europa
försvinner eller reduceras, vilket leder till att svenska företag på
hemmamarknaden utsätts för ökad konkurrens genom att importen ökar.
Många skyddade marknader skyddas emellertid idag inte av
handelshinder men uppvisar ändå ett mycket svagt konkurrenstryck på
grund av andra slag av inträdesbarriärer. På dessa marknader kommer
stordriftsfördelar och andra mekanismer som verkar i koncentrerande
riktning att även i framtiden försämra konkurrensen oavsett ESS-avtalet
och EG-medlemskap.
Den fusionskontroll som blir en del av det svenska rättssystemet
genom EES-avtalet och som skall tillämpas av EG-kommissionen och
EFTA:s övervakningsorgan, EFTA Surveillance Authority - två
övemationella organ — medför enligt regeringens mening inte att behovet
av en nationell kontroll försvinner, eftersom dessa regler är tillämpliga
endast på mycket stora fusioner. Det krävs bl.a. att de inblandade
företagens årsomsättning överstiger 5 miljarder ECU (drygt 35 miljarder
kronor)
Det är inte heller så, att en förvärvskontroll förlorar sin betydelse i
konkurrenshänseende om det införs regler som ger ökade möjligheter att
ingripa mot företag som missbrukar en dominerande ställning på
marknaden. Det visar inte minst exemplet från EG, där det vid sidan av
artikel 86 i Romfördraget har ansetts nödvändigt med särskilda regler om
förvärvskontroll.
Prop. 1998/99:144
23
Vår slutsats är att en samhällelig prövning av vissa företagsförvärv är
motiverad och att därför möjligheten att ingripa och pröva
företagsförvärv måste vara kvar.”
I motiven uttalades vidare att även om det inte fanns något krav på
harmonisering mellan nationell konkurrenslagstiftning och EG-rättens
konkurrensregler så förekommer det ett allt starkare inflytande från EG-
rätten i de nationella konkurrenslagarna. Vissa av medlemsländerna har
också redan infört nationella konkurrenslagar som innebär en direkt
harmonisering med EG-rättens materiella regler. Enligt motiven var det
därför naturligt att vid utarbetandet av den nya konkurrenslagen ta
närmandet till EG som utgångspunkt för lagstiftningsarbetet. Avsikten
med den nya lagstiftningen var därvid att så långt som möjligt uppnå
materiell rättslikhet med EG-rättens konkurrensregler. För att
åstadkomma en sådan rättslikhet och för att underlätta för en dynamisk
rättsutveckling krävdes emellertid att förarbetena till den nya lagen hölls
på ett relativt allmänt plan.
Regelsystemet för kontroll av företagsförvärv överfördes - med vissa
justeringar - i huvudsak oförändrat från ÄKL. Till skillnad mot den äldre
lagen gäller en obligatorisk anmälningsskyldighet för vissa större
företagsförvärv. Rekvisitet dominerande ställning gavs i den nya
bestämmelsen en något annorlunda mening än tidigare och har nu samma
innebörd som motsvarande begrepp i gemenskapsrätten. I prövningen
har också införts ett s.k. konkurrenstest på motsvarande sätt som sker
enligt EG:s koncentrationsförordning.
Begreppet företagsförvärv
I 4 § KL ges en legaldefinition på vad som avses med företagsförvärv i
lagens mening. Bestämmelsen har följande lydelse:
Med företagsförvärv avses i denna lag förvärv av företag som driver
verksamhet inom landet. Som företagsförvärv räknas också förvärv av en
rörelse samt fusion.
Ett förvärv där äganderätten till ett företag eller en rörelse inte övergår
i sin helhet skall anses som företagsförvärv bara om förvärvet ger
möjlighet att utöva ett bestämmande inflytande på företaget eller
rörelsen.
Paragrafens första stycke har sin motsvarighet i 5 § andra stycket AKL.
Enligt lagmotiven är avsikten att begreppet företagsförvärv inte skall ha
någon annan innebörd än vad som gällde enligt AKL.
Med företagsförvärv avses enligt paragrafens första stycke förvärv av
ett företag eller en rörelse samt fusion (totala förvärv).
För att utgöra ett företagsförvärv i lagens mening krävs att det
förvärvade företaget driver verksamhet inom landet. Förvärv av
nybildade företag, t.ex. ett aktiebolag, som inte bedriver någon
verksamhet faller således utanför tillämpningsområdet. Detsamma torde i
många fall också gälla s.k. vilande bolag.
Prop. 1998/99:144
24
Även förvärv av en del av ett bolags aktier, andel i ett handelsbolag
eller en ekonomisk förening och del av en rörelse omfattas av begreppet
företagsförvärv (partiella förvärv).
Ett partiellt förvärv måste dock leda till ett bestämmande inflytande på
företaget eller rörelsen för att anses som ett företagsförvärv i lagens
mening (andra stycket).
Med bestämmande inflytande avses i detta sammanhang möjlighet att
utöva ett avgörande inflytande på företagets beslut. Ett förvärv som leder
till att förvärvaren far mer än hälften av rösterna rörande ett företags
aktier eller andelskapital innebär att förvärvaren far ett bestämmande
inflytande i företaget. Sannolikheten för att detta sker vid förvärv av en
minoritetspost anses dock vara mindre. I sådana fall är det nödvändigt att
undersöka i vilken omfattning förvärvaren har möjlighet att påverka
företagets beslut. Utgör andelen den ojämförligt största enhetliga
andelsposten kan - även om innehavet endast avser en minoritetsandel -
ett bestämmande inflytande föreligga. Ett sådant inflytande kan också
föreligga på grund av exempelvis avtalsmässiga eller finansiella
bindningar, ett reellt inflytande på företagsledningen eller gemensamma
företagsledningsfunktioner. Enligt motiven bör därvid särskild vikt
läggas vid om ägarandelen är förenad med representation i ledningen för
företaget eller om någon annan form av kontrollfunktion föreligger. I
praxis har förekomsten av s.k. vetorätt, dvs. möjligheten att hindra att
beslut fattas eller genomdrivs, ansetts tillräckligt för att anse att ett
bestämmande inflytande skall föreligga.
Även förvärv som medför gemensam kontroll kan utgöra
företagsförvärv i lagens mening. Gemensam kontroll kan t.ex. föreligga
om två företag har exakt lika stor andel av rösterna rörande ett tredje
företags aktier eller möjlighet att utse lika många styrelseledamöter i
företaget. Om ett företag som har ett gemensamt bestämmande inflytande
över ett företag förvärvar ytterligare delar av detta företag, så att det
därmed får ett ensamt bestämmande inflytande över företaget, kan
förändringen av inflytandet medföra att ett företagsförvärv i lagens
mening skall anses vara för handen. Successiva förvärv av ett företag kan
såldes medföra att flera anmälningspliktiga förvärv uppstår. Har
förvärvaren vid ett partiellt förvärv redan före förvärvet ensam ett
bestämmande inflytande på företaget och förvärvet därför endast
förstärker detta inflytande anses förvärvet inte leda till ett bestämmande
inflytande i företaget. Detsamma gäller vid totala förvärv där såväl det
förvärvande som det förvärvade företaget redan före förvärvet ingick i
samma ekonomiska enhet.
Förvärv av optioner, konvertibla skuldebrev eller teckningsrättsbevis
avseende aktier utgör inte i sig företagsförvärv i lagens mening. Först när
rättigheterna utnyttjas föreligger ett företagsförvärv under förutsättning
att aktieförvärvet leder till ett bestämmande inflytande över företaget. På
samma sätt som gällde enligt ÄKL omfattar förvärvsbegreppet bara
förvärv av företag som bedriver verksamhet inom landet eller av rörelser
som bedrivs här. Förvärv av företag som bedriver sin verksamhet endast
utomlands - eller av rörelser som bedrivs endast utomlands - omfattas
inte av bestämmelsens tillämpningsområde, detta oavsett om det
Prop. 1998/99:144
25
förvärvande företaget är svenskt eller inte. I fråga om fusioner och
partiella förvärv medför kravet på verksamhet eller rörelse inom landet
att förvärvet eller fusionen endast anses som ett företagsförvärv i lagens
mening om förvärvaren far del av den verksamhet eller rörelse som
bedrivs inom landet. Det förvärvade företaget behöver inte självt bedriva
verksamhet inom landet utan det är tillräckligt att ett företag vari det
förvärvade företaget har ett bestämmande inflytande bedriver sådan
verksamhet för att det skall föreligga ett företagsförvärv i lagens mening.
Allmänt om begreppet gemensamt företag (joint venture)
I den svenska doktrinen har begreppet ”joint venture” i
associationsrättslig mening definierats som ett avtal om samverkan
mellan ett eller flera företag genom ett särskilt bolag, aktiebolag eller
handelsbolag. Denna samarbetsform kallas också gemensamt företag.
Samriskföretag är en annan benämning. Någon allmängiltig eller enhetlig
definition av begreppet gemensamt företag framträder dock varken i
svensk eller utländsk rätt. Liksom många andra juridiska begrepp skiljer
sig begreppets betydelse inte bara mellan olika rättsordningar, utan i
många fall också beroende på syftet med definitionen. I vissa
rättsordningar utgör ett gemensamt företag en särskild juridisk person
medan det i andra rättsordningar endast är en benämning på affärsmässigt
samarbete. En vid tolkning av begreppet gemensamt företag innefattar
nästan alla former av affärsmässigt samarbete mellan individer, företag
och, i vissa fall, myndigheter.
Avsaknaden av en klar och entydig definition av begreppet gemensamt
företag medför att det i vissa fall kan vara svårt att avgränsa denna
speciella samarbetsform från andra former av samarbete. Allmänt torde
ett gemensamt företag kunna beskrivas som en av två eller flera parter
gemensamt bedriven verksamhet. Denna verksamhet kan exempelvis ha
sin grund i ett samarbetsavtal mellan parterna och bedrivas under mer
lösliga former eller äga rum i ett av parterna gemensamt bildat och ägt
bolag. Även andra former av gemensamma företag kan förekomma. Det
mest frekventa torde vara att den gemensamma verksamheten bedrivs
inom ramen för ett nybildat eller befintligt bolag. Ofta har parterna ingått
någon form av avtal som närmare reglerar den gemensamma
verksamhetens inriktning, organisation och rättsliga form, parternas
eventuella kapitaltillskott eller andra bidrag till den gemensamma
verksamheten. Innebörden av begreppet gemensamt företag torde också
förutsätta att parterna tillsammans kontrollerar verksamheten. Gemensam
kontroll kan sägas föreligga då parterna måste vara överens för att kunna
fatta beslut i fråga om den gemensamma verksamheten. Gemensam
kontroll kan t.ex. utövas inom ramen för ett aktieägaravtal, vilket
närmare reglerar förutsättningarna och villkoren för den gemensamma
kontrollen.
Prop. 1998/99:144
26
KL och begreppet gemensamt företag
Varken lagtexten eller lagmotiven till KL behandlar närmare frågan om
lagens tillämpning på gemensamma foretag. I lagmotiven uttalas
emellertid att begreppet företagsförvärv skall ges samma innebörd som
enligt AKL. I lagmotiven till den lagen anfördes i fråga om s.k. joint
ventures bl.a.:
”Förvärv av rörelse eller del av rörelse kan förekomma i samband med
s. k. joint ventures. Därmed avses att näringsidkare gemensamt bedriver
viss verksamhet. Ett sådant samarbete kan ske inom ramen för ett tredje
rättssubjekt - nybildat eller befintligt - som är juridisk person varöver
parterna skaffar sig rådighet genom förvärv av aktier eller andelar. Den
juridiska personens förvärv av tillskjuten egendom räknas därvid som
företagsförvärv. Sker samarbetet mellan parterna i enkelt bolag, utgör
detta inte ett rättssubjekt. Bolaget kan således inte räknas som ägare-
och alltså inte heller som förvärvare - av bolagstillgångama, dvs. de
tillgångar som enligt bolagsmännens avtal skall användas för
bolagsändamål eller som har tillförts under bolagets verksamhet. Dessa
tillgångar anses alltså tillhöra de enskilda bolagsmännen som därvid kan i
större eller mindre utsträckning individuellt vara ägare till del av
tillgångarna, när bolagsavtalet inte innebär annat. Men det kan också vara
så att äganderätten inte tillkommer bolagsmännen individuellt utan
gemensamt. Här kan vara fråga om samäganderätt efter bestämda
bråkdelar till viss egendom. Dock kan det även förhålla sig så att
bolagstillgångama eller viss del av dessa utgör en av olika objekt
sammansatt förmögenhetsmassa som är föränderlig till innehåll och
omfattning. Bolagsmans rätt är då att uppfatta som en andelsrätt i den
varierande förmögenhetsmassan i dess totalitet. Här föreligger en
egendomsgemenskap mellan bolagsmännen. Om individuell egendom -
t. ex. del av rörelse - i fall som de nu nämnda övergår till att ägas av
bolagsmännen gemensamt med samäganderätt eller i
egendomsgemenskap, sker ett företagsförvärv i konkurrenslagens
mening.”
Accessoriska begränsningar
Ett avtal om företagsförvärv kan utöver de för förvärvet grundläggande
avtalsvillkoren även innehålla vissa andra avtalsvillkor med
konkurrensbegränsande verkan, t.ex. konkurrensklausuler eller inköps-
och leveransavtal, som inskränker avtalsparternas handlingsfrihet på
marknaden, men som är nödvändiga för förvärvet, s.k. accessoriska
begränsningar. Varken i KL eller i motiven till lagen behandlas frågan
om hur accessoriska begränsningar skall bedömas i samband med
prövningen av företagsförvärv.
Regeln om förbud mot företagsförvärv
I 34 § KL anges att företagsförvärv i vissa fall kan förbjudas.
Bestämmelsen lyder:
Prop. 1998/99:144
27
Stockholms tingsrätt får på talan av Konkurrensverket förbjuda ett
företagsförvärv som omfattas av anmälningsskyldighet enligt 37 § eller
som har anmälts frivilligt enligt vad som anges där.
Ett förvärv skall förbjudas,
1. om det skapar eller förstärker en dominerande ställning som
väsentligt hämmar eller är ägnad att hämma förekomsten eller
utvecklingen av en effektiv konkurrens på den svenska marknaden eller
på en avsevärd del av den, och
2. detta sker på ett sätt som är skadligt från allmän synpunkt.
Förbud far dock inte meddelas i fråga om förvärv som har skett på en
svensk eller utländsk börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon
annan reglerad marknad eller genom inrop på exekutiv auktion. I sådana
fall far förvärvaren i stället åläggas att avyttra det som har förvärvats.
Dom inansbegreppet
Enligt 34 § KL får ett ingripande mot ett företagsförvärv ske endast om
förvärvet skapar eller förstärker en dominerande ställning på marknaden.
Kravet på dominerande ställning överfördes från ÄKL i syfte att
begränsa förvärvskontrollens räckvidd. Begreppet dominerande ställning
har samma innebörd som vid tillämpning av bestämmelsen om missbruk
av dominerande ställning och knyter an till den tolkning av begreppet
som kommit till uttryck i EG-rätten.
En dominerande ställning kan beskrivas som en stark ekonomisk
ställning hos ett företag som gör det möjligt för företaget att hindra att
effektiv konkurrens upprätthålls på marknaden genom att medge
företaget att i avsevärd utsträckning agera oberoende av sina
konkurrenter och kunder och i sista hand konsumenterna. Vid
bedömningen av om en dominerande ställning föreligger utgör företagets
marknadsandel en viktig omständighet. En hög marknadsandel får
mindre betydelse om företaget möter konkurrens från ett eller flera andra
företag med stor marknadsandel.
I EG-rättslig praxis har en marknadsandel som understiger trettio
procent inte ansetts tyda på en dominerande ställning annat än vid
förekomsten av exceptionella omständigheter. Även marknadsandelar på
mellan trettio och fyrtio procent anses ligga under den nivå som tyder på
dominans. Marknadsandelar på över fyrtio procent anses däremot
innebära tydliga tecken på dominans. En marknadsandel på femtio
procent anses innebära presumtion för att en marknadsdominerande
ställning föreligger. En marknadsandel överstigande sextiofem procent
utgör presumtion för att en mycket stor marknadsdominans föreligger.
Presumtionen torde vara svår att motbevisa, särskilt om de
konkurrerande företagen är relativt små eller av mindre betydelse.
Bestämmelserna om företagsförvärv är tillämpliga även på en koncern
eller en grupp av företag som utgör en ekonomisk enhet, och som genom
ett företagsförvärv skapar eller förstärker en dominerande ställning. Om
det förvärvande företaget ingår i en grupp företag som mist sin inbördes
självständighet, skall gruppens marknadsställning beaktas. Företag kan
hållas samman av att de ingår i en koncern eller att en fysisk person äger
aktier i olika företag. En sammanhållande koppling kan även bestå i
Prop. 1998/99:144
28
sådan finansiell makt över en grupp foretag som i det väsentliga berövar
dem deras självständighet eller kontrollen över råvaruleveranser eller i
andra förhållanden med motsvarande verkningar.
Det är förvärvets påverkan på konkurrensen på den relevanta
marknaden som bedöms. I den meningen gäller samma marknadsbegrepp
som vid tillämpningen av 19 §. En skillnad i förhållande till 19 § när det
gäller bestämmande av relevant marknad är att det här är fråga om den
svenska marknaden i dess helhet eller en avsevärd del av den. Den
relevanta marknaden måste således utgöra hela eller en relativt stor del
av landet, t.ex. ett landskap eller ett län. Den geografiska utbredningen
kan dock vara mindre om den relevanta marknaden omfattar en
betydelsefull del av befolkningen, t.ex. storstadsregionerna.
Väsentligt hämmar eller är ägnad att hämma förekomsten eller utvecklingen
av en effektiv konkurrens
För att ett ingripande mot ett företagsförvärv skall ske krävs förutom att
förvärvet skapar eller förstärker en dominerande ställning även att denna
ställning väsentligt hämmar eller är ägnad att hämma förekomsten eller
utvecklingen av en effektiv konkurrens på den svenska marknaden eller
en väsentlig del av den. Rekvisitet ”väsentligt hämmar eller är ägnad att
hämma förekomsten eller utvecklingen av en effektiv konkurrens”
uttrycker innebörden av det s.k. konkurrenstestet, dvs. bedömningen av
förvärvets negativa påverkan på konkurrensen. Omständigheter av
betydelse vid denna prövning är bl.a. marknadens struktur, förekomsten
av faktisk eller potentiell konkurrens från företag som är belägna i och
utanför landet, berörda företags marknadsställning och deras ekonomiska
och finansiella styrka, leverantörernas och konsumenternas
valmöjligheter och deras tillgång till leveranser och marknader, rättsliga
och andra hinder för inträde på marknaden, utvecklingen av tillgång och
efterfrågan på de aktuella varorna och tjänsterna, avnämarintressen i
mellanliggande och slutliga distributionsled samt utvecklingen av
tekniskt och ekonomiskt framåtskridande.
I motiven framhålls särskilt faran för att företagen på marknader med
duopol, oligopolmarknader eller annan väsentlig koncentration skall
kunna agera samordnat. Dessa marknader innehåller fa aktörer och ett
otillåtet samarbete på sådana marknader torde vara lättare att upprätthålla
och dölja än på andra marknader. Även utan kontakter sinsemellan kan
företag om de är få agera samordnat genom ett medvetet parallellt
förfarande. Särskilt på oligopolmarknader med homogena produkter kan
oligopolistema samordna sina beteenden, t.ex. i form av parallell
prissättning på en nivå som överstiger konkurrensnivån. Dessa faktorer
bör enligt motiven beaktas särskilt vid prövningen av förvärv som sker
på marknader med få aktörer. Ett moment i denna prövning blir därvid att
bedöma den marknadsmakt som företagen utövar tillsammans.
När det gäller ett förstärkande av en redan dominerande ställning kan
även ett förvärv av en mindre aktör på marknaden påverka konkurrensen
på ett mycket negativt sätt. I ett sådant läge bör enligt motiven särskilt
Prop. 1998/99:144
29
beaktas det mindre företagets utvecklingsmöjligheter på sikt och bidrag prop. 1998/99:144
till en bättre balanssituation på marknaden.
Skadligt från allmän synpunkt
Utöver att det skall vara fråga om ett väsentlig hämmande av
konkurrensen krävs att detta sker på ett sätt som är skadligt från allmän
synpunkt. Även om ett väsentligt hämmande av konkurrensen normalt
torde sammanfalla med skadligt från allmän synpunkt så är det, enligt
vad som uttalas i motiven, inte möjligt att ha ett system där varje
företagsförvärv som medför att konkurrensen hämmas väsentligt skall
förbjudas. Ett förvärv kan nämligen under vissa förhållanden hämta sitt
försvar i omständigheter som medför positiva effekter från
samhällsekonomisk synpunkt.
En sådan situation kan enligt motiven uppstå vid ett företagsförvärv
som påtagligt hämmar konkurrensen på ett sätt som kan försvaga
konkurrenstrycket i kanske betydande grad. Å andra sidan uppnås genom
just förvärvet ett ekonomiskt värde på grund av en rationellare
produktion. Ett förvärv kan också utgöra ett led i en
strukturrationalisering som är nödvändig för att ett företag skall kunna
stärka sin konkurrenskraft på den internationella marknaden. Det blir här
fråga om avvägning mellan två faktorer. Mot företagets behov av en stark
hemmabas och stordriftsfördelar m.m., vilket visserligen hämmar
konkurrensen på den svenska marknaden men som i ett längre och vidare
perspektiv kan ha positiva effekter för konkurrensen och
samhällsekonomins utveckling i landet, kan stå kravet på en väl
fungerande hemmamarknad som gynnar nya svenska företag att växa
upp. I den samlade bedömningen skall också beaktas om förvärvaren har
möjlighet att vinna skalfördelar i fråga om produktion, forskning och
utveckling och marknadsföring genom samarbetspartner utomlands eller
förvärv av företag utanför landet. Vid prövningen bör man enligt motiven
inte bara utgå från den aktuella marknadssituationen utan också väga in
sådana förväntade framtida förändringar av marknadsbilden som
exempelvis en avreglering av en bransch kan medföra. Men även andra
allmänna intressen kan ha en sådan styrka att man måste väga dem mot
det samhällsekonomiska intresset av en effektiv konkurrens när man
prövar ett företagsförvärv. Det gäller framför allt intresset av att skydda
liv, hälsa och säkerhet. Enligt motiven torde exempelvis nationella
säkerhets- och försörjningsintressen kunna vara av den digniteten att rent
konkurrensrättsliga aspekter i det enskilda fallet får vika. Prövningen av
ett företagsförvärv bör således inte bara avse förvärvets omedelbara
effekter på konkurrensen utan utgå från en helhetsbedömning där
konkurrensfaktorer får vägas mot andra allmänna intressen av särskilt
viktig art. Vid denna vägning har de långsiktiga verkningarna en mycket
stor betydelse.
30
Kontrollområdet och anmälningsreglerna
Förvärv där de berörda företagen tillsammans har en årsomsättning som
överstiger fyra miljarder kronor skall, med vissa undantag, anmälas till
Konkurrensverket.
Verket far väcka talan om att ett företagsförvärv som omfattas av
anmälningsskyldighet enligt 37 § KL, eller som har anmälts frivilligt
enligt vad som anges där, skall förbjudas. Förbud meddelas av
Stockholms tingsrätt.
Den närmare omfattningen av anmälningsskyldigheten vid
företagsförvärv anges i 37 § KL. I paragrafens första stycke anges att ett
företagsförvärv skall anmälas till Konkurrensverket av någon som är part
i förvärvsavtalet, om de berörda företagen tillsammans har en omsättning
föregående räkenskapsår som överstiger fyra miljarder kronor. I andra
stycket anges att om förvärvaren ingår i en grupp som består av flera
företag som har gemensamma ägarintressen eller som hålls samman på
något annat sätt, skall gruppens sammanlagda årsomsättning anses som
förvärvarens årsomsättning.
I fråga om nivån på kontrollen av företagsförvärv uttalades i
lagmotiven till 1993 års konkurrenslag att kontrollen bör ses som en
undantagsåtgärd. Endast vissa större företagsförvärv bör enligt motiven
kunna bli föremål för samhällets prövning. Som en rimlig avvägning,
framhölls det, bör kontrollen endast omfatta sådana förvärv där de
berörda företagen tillsammans har en årsomsättning som överstiger fyra
miljarder kronor. Vidare framhölls att ett ingripande endast bör ske när
förvärvet kan antas leda till mer påtagligt skadliga effekter i ett
långsiktigt perspektiv. Avgörande är härvid om förvärvet kan antas leda
till ett väsentligt minskat konkurrenstryck eller om konkurrensen sätts ur
spel.
Genom en lagändring, som trädde i kraft den 1 juli 1997, undantas från
den tidigare generella anmälningsskyldigheten sådana företagsförvärv
där det förvärvade företagets omsättning föregående räkenskapsår
understiger 100 miljoner kronor. Trots att omsättningen understiger detta
belopp, far Konkurrensverket i ett enskilt fall ålägga en part i att
förvärvsavtal att anmäla förvärvet, när detta är påkallat av särskilda skäl.
En part i ett förvärvsavtal har dessutom alltid rätt att frivilligt anmäla ett
sådant förvärv till Konkurrensverket.
Ett företagsförvärv skall anmälas av någon som är part i
förvärvsavtalet. I lagmotiven till 1993 års konkurrenslag anges att
närmare föreskrifter om vilka uppgifter som skall lämnas i en anmälan
meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Konkurrensverket. Härvid framhålls att det i fråga om vissa typer av
företagsförvärv - dvs. sådana förvärv som normalt inte kan anses ha så
stor betydelse för konkurrensen - inte föreligger hinder mot att en mindre
långtgående skyldighet att lämna uppgifter bör kunna förekomma. Vidare
uttalas att en anmälan inte kan anses vara gjord innan alla uppgifter som
krävs har kommit in till Konkurrensverket.
I 2 § konkurrensförordningen (1993:173) anges att en anmälan enligt
37 § konkurrenslagen skall göras skriftligen.
Prop. 1998/99:144
31
Med stöd av bemyndigandet i 3 § samma förordning har
Konkurrensverket utfärdat bindande föreskrifter om vilka uppgifter som
skall lämnas för att en fullständig anmälan skall anses föreligga.
Konkurrensverket kan i enskilda fall besluta om undantag från
föreskrifterna.
En anmälan anses gjord först när alla uppgifter som krävs enligt
anvisningarna till blankett K 2 har kommit in till verket.
Prövningsförfarcmdet m.m.
Konkurrensverket får besluta att genomföra en särskild undersökning av
ett företagsförvärv som har anmälts. Ett sådant beslut meddelas inom
trettio dagar från det anmälan kom in till Konkurrensverket. Under denna
frist far den som är part i förvärvsavtalet inte vidta några åtgärder för att
fullfölja förvärvet.
Talan om förbud eller åläggande far bara väckas efter beslut om
särskild undersökning. En sådan talan skall väckas inom tre månader från
beslutet. Stockholms tingsrätt får - på begäran av Konkurrensverket -
förlänga fristen med högst en månad i sänder, om parterna i
förvärvsavtalet eller, om förvärvet har skett på det sätt som anges i 34 §
tredje stycket, förvärvaren samtycker till det eller det finns synnerliga
skäl.
I motiven till 1993 års konkurrenslag anges att ett nära samband med
tidsfristerna har möjligheten att i interimistiskt beslut förhindra
fullföljandet av ett förvärv.
KL innehåller även bestämmelser om interimistiskt förbud. Regeln
innebär att om det är motiverat av ett allmänt intresse som väger tyngre
än den olägenhet som åtgärden medför, Stockholms tingsrätt får - på
yrkande av Konkurrensverket - för tiden till dess en fråga om förbud
eller åläggande slutligt har avgjorts förbjuda parterna i ett avtal om
företagsförvärv att fullfölja förvärvet. Ett sådant beslut får inte meddelas
utan att parterna i förvärvsavtalet eller, om förvärvet har skett på det sätt
som anges i 34 § tredje stycket, förvärvaren fått tillfälle att yttra sig. Om
det finns synnerliga skäl far dock ett sådant beslut meddelas.
Samgåenden mellan företag och förvärv av företag har varit ett
utmärkande drag i det svenska näringslivets utveckling alltsedan
aktiebolaget blev den dominerande formen för företagarverksamhet i
större skala. Successiva sammanslagningar av mindre företag och
tillverkningsenheter lade redan vid sekelskiftet grunden till flera av våra i
dag största industriföretag och denna utveckling har under senare
decennier med varierande intensitet fortsatt och periodvis präglat det
svenska näringslivet. Den svenska utvecklingen är i detta avseende inte
anmärkningsvärd utan företagssamgåenden och företagsförvärv utgör ett
karakteristiskt drag i näringslivets utveckling i de flesta industriländer.
Prop. 1998/99:144
32
Förvärvsaktiviteten brukar ofta beskrivas i termer av förvärvsvågor som
under olika tidsperioder dragit fram över och förändrat
näringslivsstrukturen i olika länder.
En första våg av förvärv och samgåenden brukar dateras till
sekelskiftet, en andra våg till 1920-talet, en tredje till 1960-talet och en
fjärde våg till 1970-talets senare hälft och 1980-talet. Detta tidsmässiga
mönster är särskilt uttalat i Förenta staterna, men kan i likartad form
också iakttagas i Storbritannien och vissa andra i europeiska länder,
däribland Sverige.
Den ekonomiska forskningen har inte lämnat några entydiga och
allmänt accepterade förklaringar till dessa fluktuationer i förvärvs-
aktiviteten eller varför förvärvsaktiviteten under vissa tidsperioder varit
mer intensiv än under andra perioder.
På makronivå anförs i stället teorier om vilka faktorer som -
gemensamt för hela eller stora delar av näringslivet - skapar de på
mikronivå nödvändiga betingelserna för företagsförvärv. Flera studier på
makronivå har påvisat ett positivt samband mellan den allmänna
ekonomiska aktiviteten i samhället och antalet företagsförvärv. Ett
positivt samband har också fastställts mellan den allmänna
kursutvecklingen på aktiemarknaden och förvärvsaktiviteten i
näringslivet. Dessa studier till trots anses frågan om förvärvsvågomas
orsaker alltjämt vara ett olöst problem inom den ekonomiska
forskningen.
Företagsförvärv under perioden 1970 - 1988
Den ökade förvärvsaktivitet som kunnat konstateras för 1960-talets sista
år fortsatte under 1970-talets första hälft. Under perioden 1970 - 1988
genomfördes drygt 12 000 företagsförvärv i det svenska näringslivet. Det
årliga antalet företagsförvärv i hela näringslivet ökade successivt från
drygt 300 år 1970 till drygt 800 år 1975, för att under decenniets senare
del ligga på en något lägre nivå, omkring 600 förvärv per år.
Under 1980-talets första år ökade förvärvsaktiviteten åter och år 1983
registrerades drygt 1 000 förvärv. Därefter gick det årliga antalet förvärv
tillbaka. År 1988 genomfördes i svenskt näringsliv 694 företagsförvärv.
Flertalet förvärv avsåg sysselsättningsmässigt små företag och det är i
allt väsentligt den typen av förvärv som förklarar de antalsmässiga
fluktuationerna i förvärvsaktiviteten mellan olika år. Det föreligger inte
något entydigt samband mellan antalet förvärv och antalet anställda som
under olika år berörts av förvärven. En uppgång i antalet förvärv har vid
flera tillfallen sammanfallit med en nedgång i antalet anställda som
berörts av förvärven och vice versa. Under den senare delen av 1980-talet
har antalet anställda i förvärvade företag flerdubblats trots att en påtaglig
tillbakagång i antalet förvärv ägt rum. Förvärven har således kommit att
omfatta, genomsnittligt sett, allt större företag. Det sammanlagda antalet
anställda i de företag som var föremål för förvärv under perioden 1970-
1988 uppgick till 1 296 000.
Prop. 1998/99:144
33
2 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 144
Det kan även observeras att de allra flesta förvärv avser företag med ett
mycket begränsat antal anställda, medan den sysselsättningsmässiga
effekten av förvärven i allt väsentligt är hänförligt till ett förhållandevis
litet antal förvärv av storföretag.
Fördelas storföretagsförvärven över tiden framkommer en svag
antalsmässig dominans för perioden efter år 1980 och under 1980-talets
senare år kom företagsförvärven i påtagligt ökad utsträckning att omfatta
storföretag. Under år 1988 genomfördes 48 förvärv av storföretag, vilka
tillsammans hade drygt 200 000 anställda. Antalet anställda i de
förvärvade storföretagen var också genomsnittligt sett väsentligt högre
under 1980-talet än under periodens tidigare del. Under perioden 1980 -
1988 uppgick det årliga genomsnittet till 59 000 anställda, medan
motsvarande antal under perioden 1970 - 1979 var knappt hälften så
stort, omkring 25 000 anställda.
Företagsförvärv under 1990-talet
Någon officiell statistik avseende företagssamgåenden och
företagsförvärv under 1990-talet föreligger inte. Statistik, baserad på
uppgifter om kända företagsförvärv, finns att tillgå från näringslivet.
Denna statistik är emellertid inte heltäckande.
Företagssammanslagningar och företagsförvärv med utgångspunkt i
marknads- och produktmässiga samband.
Företagssamgåenden och företagsförvärv kan klassificeras med
utgångspunkt i marknads- och produktmässiga samband mellan de
berörda företagen, varvid följande kategorier kan urskiljas:
• horisontella förvärv - företagen är verksamma på samma geografiska
marknader med samma produkter.
• komplementära förvärv - företagen är verksamma på samma
geografiska marknader med likartade produkter.
• marknadsutvidgande förvärv - företagen är verksamma på olika
geografiska marknader, men med samma produkter.
• vertikala förvärv - företagen har ett produktmässigt samband, men är
verksamma inom olika led i produktions- och distributionskedjan.
• konglomeratförvärv - företagen saknar såväl produktmässigt som
marknadsmässigt samband.
Statens pris- och konkurrensverk (SPK) genomförde på uppdrag av
ägarutredningen en klassificering av angivet slag för de 364
storföretagsförvärv som ägde rum i svenskt näringsliv under perioden
1970- 1988.
Klassificeringen gav vid handen att 141, eller drygt en tredjedel, av de
364 storföretagsförvärven avsåg företag verksamma på samma
geografiska marknader med samma produkter, s.k. horisontella förvärv.
Till kategorin komplementära förvärv, vilka ofta kan vara svåra att skilja
Prop. 1998/99:144
34
från de horisontella förvärven, hänfördes 80 av de 364
storföretagsförvärven.
Ärenden enligt konkurrenslagen
Utredningen har redovisat att 963 företagsförvärv anmäldes till
Konkurrensverket under perioden den 1 juli 1993 - den 30 juli 1997.
Dessa fördelades enligt följande.
Prop. 1998/99:144
1993 64 (endast andra halvåret)
1994 207
1995 260
1996
1997
308
124 (endast första halvåret)
Flest anmälda förvärv återfinns inom branscherna Övriga tjänster,
Handel samt Industri -verkstad.
I 33 fall av dessa beslutade verket om särskild undersökning. I 10 fall
gjordes s.k. frivilligt åtagande.
Beträffande senare statistik inkom det enligt verkets årsredovisningar
(totalt) 224 anmälningar under 1997 och 156 under 1998. Enligt
utredningen anmäldes 76 förvärv under andra halvåret 1997 (efter
lagändringen 1 juli 1997). Under 1998 gjorde verket tre särskilda
undersökningar. En av dessa ledde till åtaganden och i ett fall
genomfördes inte förvärvet. Därutöver lämnades åtaganden i två
förvärvsärenden redan under den inledande 30-dagarsfristen.
Verket har väckt talan i tre fall med yrkande om att förvärvet skall
förbjudas enligt 34 § KL. Talan har två fall ogillats av Stockholms
tingsrätt (Konkurrensverket mot Skandinaviska Filmlaboratorier Holding
AB m.fl. samt Konkurrensverket mot Optiroc Group AB). Den senare
domen överklagades av verket till Marknadsdomstolen. Domstolen
lämnade verkets överklagande utan bifall. Beträffande det tredje fallet
gjorde företaget ett åtagande sedan verket väckt talan i Stockholms
tingsrätt (Konkurrensverket mot Selecta AB). Efter att verket justerat sin
talan biföll tingsrätten verkets talan och ålade företaget vid vite att
fullgöra sitt åtagande.
35
Prop. 1998/99:144
Regeringens bedömning: Konkurrensrättsliga regler om kontroll av
företagsförvärv bör finnas även i fortsättningen och prövningen bör
utvidgas till att omfatta företagskoncentrationer.
Utredningens bedömning: Utredningen har undersökt det empiriska
underlaget för en utvärdering av konkurrensrättsliga regler om kontroll
av företagskoncentration och konstaterar att det är magert. De
regelsystem som nu gäller i skilda länder synes i huvudsak vara grundade
på allmänna ekonomiska teorier och överväganden om risker med
koncentrationen i näringslivet. Förvånansvärt fa undersökningar i
ekonomisk-vetenskapliga former av själva regelsystemen, deras
tillämpning och effekter finns att tillgå. Utredningen har inte funnit några
definitiva svar på frågorna om samhällsekonomiska verkningar av olika
kontrollsystem i tillgängligt vetenskapligt material.
Utredningen har försökt belysa den ekonomisk-vetenskapliga,
teoretiska och erfarenhetsmässiga grunden för regler om
förvärvskontroll. Detta har skett främst genom expertstudier. Studierna,
som bl.a. avser effekter av de svenska regler om förvärvskontroll som har
funnits sedan 1982, bestyrker att företagskoncentrationer i vissa fall har
effekter som bör motverkas från allmän synpunkt. Som helhet ger
studierna emellertid också en klar bild av att det är mycket svårt att ange
allmängiltiga grunder och preciserade regler för en förvärvsprövning.
Många olika förhållanden i de enskilda fallen måste beaktas vid en
bedömning av om det kan finnas anledning för konkurrensmyndighetema
att ingripa och hur detta i så fall bör ske, anför utredningen ytterligare.
Frågorna om företagskoncentration och om grunden till lagregler för
kontroll av denna koncentration har mera utförligt behandlats i tidigare
lagstiftningssammanhang. Det material som genom expertstudiema och i
övrigt har kommit fram under utredningen ger, enligt utredningen,
ytterligare stöd för uppfattningen att lagregler om kontroll av
företagskoncentrationer behövs. Även om det ekonomisk-vetenskapliga
underlaget för lagstiftningen inte är helt klargörande, måste antas att
kontrollregler har betydande positiva effekter genom att
koncentrationsåtgärder som är klart olämpliga från konkurrenssynpunkt
kan förhindras. Reglerna kan i detta avseende även ha en betydelsefull
preventiv effekt.
Den ekonomiska bakgrunden till lagstiftningen har knappast förändrats
väsentligt under senare år. Den viktigaste förändringen är sannolikt den
36
alltmer ökande internationaliseringen, bl.a. genom att Sverige blivit
medlem i Europeiska unionen, men även genom den mera allmänna s.k.
globaliseringen. Dessa forändringar talar snarast för att nationella regler
bör fa minskad betydelse och att kontroll i högre grad bör utövas enligt
internationella regelsystem. Det är dock tveksamt i vad mån sådana
system kan på ett effektivt sätt ersätta nationella regler i fråga om mera
lokalt begränsade marknader. I varje fall har inte marknadsintegrationen,
eller uppbyggnaden av EG:s eller andra internationella regler, ännu nått
ett stadium då detta är aktuellt. Till stöd för lagregler om kontroll av
företagskoncentrationer kan också åberopas den internationella
utvecklingen i fråga om lagstiftning på området. Allt flera länder inför
kontrollregler av detta slag, och de för EG gemensamma reglerna
utvecklas fortlöpande och tillämpas också på ett verkningsfullt sätt.
Denna tillämpning bygger i viss mån på att det finns liknande nationella
regelsystem i medlemsländer.
De skäl som, enligt utredningen, kan anföras mot lagregler om kontroll
av företagskoncentrationer torde i huvudsak vara den generella oklarhet
som finns beträffande lagstiftningens verkningar, särskilt osäkerheten om
vilka effekter på näringslivets struktur som i det enskilda fallet kommer
att följa av att en koncentrationsåtgärd förbjuds respektive tillåts. Till
detta kommer svårigheterna att i de enskilda fallen göra de
framtidsinriktade ekonomiska bedömningar som måste ankomma på de
tillämpande organen.
Också de kostnader som ett kontrollsystem innebär för det allmänna
och för näringslivet kan anföras som skäl mot en lagstiftning.
Utredningens slutliga bedömning är att nu angivna skäl mot lagregler
om koncentrationskontroll dock knappast väger så tungt att de bör leda
till en annan principiell syn på lagstiftningsfrågan än den som ligger till
grund för KL. Slutsatsen blir alltså att regler om kontroll av
företagskoncentrationer alltjämt skall ingå i KL. Med hänsyn till den
osäkerhet som råder om de ekonomiska bedömningarna och effekterna
av olika ingripanden bör dock prövningen gälla endast större
koncentrationer. Vidare bör ingripanden ske bara i fall som har stor
ekonomisk vikt från samhällssynpunkt och där bedömningen är relativt
säker. Dessa principer torde inte avvika väsentligt från dem som ligger
till grund för KL:s nuvarande regler om kontroll av företagsförvärv.
Remissinstanserna: Svenska Bankföreningen, Posten AB och
Konsumentverket delar bedömningen att en konkurrensrättslig kontroll av
företagsförvärv alltjämt behövs. Konkurrensverket, Finansinspektionen,
Marknadsdomstolen, Stockholms tingsrätt och Lagerlöf & Leman
Advokatbyrå har inget att erinra mot utredningens grundläggande analys
som rör behovet av förvärvsregler av den typ som KL innehåller, främst
kontroll av större företagskoncentrationer.
Telia AB påpekar att det förhållandet att reglerna har negativa effekter
som kan beläggas samtidigt som dess positiva effekter är svårare att
belägga bör, om förvärvskontrollsregler anses nödvändiga, beaktas i
utformandet av dessa regler. Lantbrukarnas Riksförbund ifrågasätter
behovet av nationella förvärvsregler.
Prop. 1998/99:144
37
Regeringens bedömning: Regeringen anser att ett regelverk om
kontroll av företagsförvärv är viktigt och bidrar till en effektiv
konkurrens till nytta för samhällsekonomin och konsumenterna.
Regelverket har stor betydelse inte minst preventivt för att motverka att
sådana företagskoncentrationer uppkommer som hämmar konkurrensen
på ett sätt som är skadligt i ett långsiktigt samhällsperspektiv. Av dessa
skäl och på de grunder som i övrigt åberopades vid införandet av den
nuvarande ordningen bör regler för kontroll av uppkomsten eller
förstärkandet av sådana företagskoncentrationer även i fortsättningen
finnas i KL. Såsom utredningen funnit och som motiveras i avsnittet 5.2
bör prövningen utvidgas till att omfatta också andra former av
företagskoncentrationer än rena företagsförvärv.
Som berörts är dock problem förknippade med ett kontrollsystem av
detta slag, enligt vad som ligger i sakens natur. Därför anser regeringen
det mycket angeläget att över hela faltet pröva vilka förbättringar som är
möjliga för ökad effektivisering, rättssäkerhet och genomströmning i
kontrollsystemet. Särskilt handläggningsförfarandet träder därvid i
förgrunden. Regeringen redovisar på den punkten särskilda förslag i det
följande (avsnitt 5.9).
Regeringens förslag: Konkurrenslagens regler om kontroll av
företagsförvärv ändras efter förebild från EG-rätten till att avse kontroll
av företagskoncentration.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: I princip alla remissinstanser som yttrat sig
tillstyrker utredningens förslag.
EG-rättens regler om kontroll av företagskoncentrationer
Genom rådets förordning 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll
av företagskoncentrationer har införts ett särskilt system för kontroll av
företagskoncentrationer inom EU. I förordningen anges inledningsvis att
avskaffandet av gränserna inom gemenskapen medför betydande
strukturförändringar - särskilt i form av företagskoncentrationer - inom
gemenskapens näringsliv. Behovet att upprätthålla och utveckla en
effektiv konkurrens och säkerställa att omstruktureringsprocessen på
längre sikt inte skadar konkurrensen inom gemenskapen gör det
nödvändigt att fastställa om en företagskoncentration med
gemenskapsdimension är förenlig med den gemensamma marknaden.
Fördelningen av ärenden mellan gemenskapen och medlemsstaterna
inom området för koncentrationskontrollen bygger på samma principer
som ligger till grund för begreppet subsidiaritet. Enligt denna princip bör
åtgärder vidtas på den jurisdiktionsnivå som är mest lämpad med hänsyn
Prop. 1998/99:144
38
till de mål som skall uppnås och de medel som står gemenskapen och
medlemsstaterna till buds. Regelsystemet syftar till att möjliggöra en
effektiv kontroll av företagskoncentrationer som har
gemenskapsdimension med avseende på deras verkningar på
konkurrensstrukturen inom gemenskapen. Bestämmelserna riktar sig mot
företagskoncentrationer som innebär strukturförändringar vars
verkningar på marknaden sträcker sig utöver en enskild medlemsstats
gränser och som påtagligt kan hämma en effektiv konkurrens inom den
gemensamma marknaden eller en väsentlig del av den. Prövningen syftar
härvid till att fastställa om en företagskoncentration med
gemenskapsdimension skall anses vara förenlig med den gemensamma
marknaden. Prövningen knyter an till begreppet koncentration, dvs.
sådana transaktioner som medför varaktiga strukturförändringar på
marknaden. Själva transaktionstypen är därför av underordnad betydelse.
Det är koncentrationsökningen och dess påverkan på
konkurrensstrukturen på marknaden som är föremål för bedömningen. En
koncentration med gemenskapsdimension som skapar eller förstärker en
dominerande ställning och som medför att den effektiva konkurrensen
inom den gemensamma marknaden eller en väsentlig del av den påtagligt
hämmas anses oförenlig med den gemensamma marknaden.
Tillämpningsområdet avgränsas utifrån de berörda företagens
geografiska verksamhetsområden och omsättning. Koncentrationer som
inte överstiger i förordningen angivna tröskelvärden är underkastade
nationell kontroll, under förutsättning att sådan finns i den berörda
medlemsstaten.
Medlemsstaterna får inte tillämpa sin nationella konkurrenslagstiftning
på koncentrationer med gemenskapsdimension. Två undantag medges
från denna huvudregel. En medlemsstat far vidta de åtgärder som är
nödvändiga för att kunna förbereda en begäran om att en koncentration
med gemenskapsdimension, helt eller delvis, skall hänskjutas till
medlemsstaten i fråga enligt artikel 9. En medlemsstat får även vidta
åtgärder som enligt dess nationella lagstiftning är nödvändiga för att
säkerställa vissa andra skyddsintressen (allmän säkerhet, mediernas
mångfald, m.m.). Europeiska kommissionen (kommissionen) har det
övergripande ansvaret för kontroll och prövning av koncentrationer.
Kontrollen bygger på principen om obligatorisk anmälan av en
koncentration med gemenskapsdimension innan den äger rum. En
koncentration som faller inom förordningens tillämpningsområde skall
anmälas till kommissionen för prövning inom i förordningen närmare
angivna tidsfrister. Beskrivningen som följer bygger på
koncentrationsförordningen och de nya tillkännagivanden som
kommissionen publicerat i anslutning till att ändringar genomfördes i
koncentrationsförordningen (se EGT C 66, 2.3.1998).
Prop. 1998/99:144
39
Begreppet koncentration
Prop. 1998/99:144
Med begreppet koncentration avses i koncentrationsförordningens
mening endast sådana transaktioner som medför en varaktig förändring
av de berörda företagens struktur.
I artikel 3.1 i koncentrationsförordningen ges en definition av när en
koncentration skall anses föreligga.
Artikel 3:1
En koncentration skall anses föreligga om
a) två eller flera tidigare självständiga företag slås samman, eller
b) en eller flera personer, som redan kontrollerar minst ett företag,
eller
-ett eller flera företag
antingen genom förvärv av värdepapper eller tillgångar, genom avtal eller
på annat sätt direkt eller indirekt far kontroll över ett helt eller flera
företag eller delar därav.
Av denna bestämmelse följer att en koncentration skall anses föreligga
om två eller flera tidigare självständiga företag slås samman till ett
företag eller om en transaktion medför en förändring av kontrollen över
ett eller flera företag eller delar därav. Sådana transaktioner som äger
rum mellan personer eller företag inom en grupp av företag och som inte
medför någon förändring av kontrollen över det berörda företaget är
normalt endast att betrakta som en form av intern omstrukturering inom
företagsgruppen och därför inte någon koncentration i förordningens
mening. Med begreppet ”person” avses i detta sammanhang inte bara
fysiska personer utan även juridiska personer och offentligrättsliga
subjekt.
Även transaktioner som innebär att ett offentligt företag slås samman
med ett annat företag som kontrolleras av samma stat eller förvärvar ett
sådant företag kan falla under förordningens tillämpningsområde. Av
betydelse för bedömningen är om företagen tillhör samma holdingbolag
och om de omfattas av en samordnad strategi eller inte, dvs. om
företagen kan anses ingå i samma ekonomiska enhet. Om företagen
tidigare ingick i eller utgjorde självständiga ekonomiska enheter med
självständig beslutanderätt anses transaktionen utgöra en koncentration
och inte en intern omstrukturering. Företagen torde emellertid sakna en
sådan självständig beslutanderätt om de tillhör samma holdingföretag. I
bestämmelsen definieras begreppet kontroll som ”möjlighet att utöva ett
bestämmande inflytande”, vilket innebär att ett faktiskt utnyttjande av
detta inflytande inte behöver föreligga för att en koncentration skall anses
uppstå. Vidare kan förvärv av kontroll föreligga även om detta inte är
parternas uttalade avsikt. Kommissionen har i ett tillkännagivande
behandlat den närmare innebörden av begreppet koncentration. I
tillkännagivandet redogörs för kommissionens tolkning av begreppet
koncentration enligt artikel 3 och de principer som tillämpas av
40
kommissionen i dess beslutspraxis. Tillkännagivandet behandlar därvid i
huvudsak artiklarna 3.1, 3.3, 3.4 och 3.5.
Enligt artikel 3.2 i koncentrationsförordningen utgör bildandet av ett
gemensamt företag som på varaktig basis fyller en autonom ekonomisk
enhets samtliga funktioner en koncentration. Gemensamma företag
behandlas särskilt i avsnitt 5.3.
Sammanslagning av tidigare självständiga företag
Enligt artikel 3.1 a skall en koncentration anses föreligga om två eller
flera tidigare självständiga företag slås samman och bildar ett nytt
företag och därvid upphör att vara skilda juridiska personer. En
koncentration kan också föreligga om ett företag förvärvas av ett annat
och därigenom upphör som juridisk person. En koncentration i
förordningens mening kan även föreligga om en sammanslagning av
tidigare självständiga företags verksamheter får till följd att en
ekonomisk enhet bildas. Så kan vara fallet när två eller flera företag som,
utan att förlora sin ställning som juridiska personer, avtalar att etablera
en gemensam ekonomisk ledning och förfarandet leder till att de berörda
företagen de facto slås samman och att en verklig och gemensam
ekonomisk enhet bildas. En förutsättning för att kunna fastställa att en
gemensam ekonomisk enhet har bildats är att det förekommer en
gemensam och permanent ekonomisk ledning. Andra faktorer av
betydelse för bedömningen kan vara förekomsten av resultatutjämning
och solidariskt ansvar mellan företagen. En sådan faktisk
sammanslagning kan även förstärkas genom korsägande mellan företag
som ingår i den ekonomiska enheten.
Förvärv av kontroll
I artikel 3.1 b anges att en koncentration skall anses föreligga om ett
eller flera företag, eller en eller flera personer som redan kontrollerar
minst ett företag, antingen genom köp av värdepapper eller tillgångar,
genom avtal eller på annat sätt, får kontroll över ett annat företag eller
delar av ett företag. Förvärv av kontroll kan därvid avse ett eller flera
företag som är juridiska personer, dessa juridiska personers tillgångar
eller vissa delar av dessa tillgångar. Tillgångarna i fråga, som kan utgöras
av varumärken eller licenser, måste kunna kopplas till en verksamhet
som kan tillskrivas en bestämd omsättning.
Begreppet kontroll enligt koncentrationsförordningen kan skilja sig
från det begrepp som tillämpas på andra lagstiftningsområden, bl.a. i
fråga om tillsynsregler, beskattning, flygtransporter, media, m.m. I den
nationella lagstiftningen i en medlemsstat kan föreskrivas särskilda regler
rörande strukturen på ett företags beslutsorgan och särskilt arbetstagarnas
rätt att företrädas. Även om dessa regler ibland ger andra personer än
aktieägarna en viss kontroll, omfattar begreppet kontroll enligt
koncentrationsförordningen enbart de sätt att utöva inflytande som
normalt tillkommer företagets ägare. De befogenheter som en stat utövar
i egenskap av offentlig myndighet och inte som aktieägare utgör inte
Prop. 1998/99:144
41
kontroll enligt förordningen om de är begränsade till att enbart avse
skyddet av allmänintresset, eftersom de varken har som syfte eller följd
att göra det möjligt for staten i fråga att utöva bestämmande inflytande på
företagets verksamhet.
Innebörden av begreppet kontroll
Som nämnts förvärvas kontroll normalt av företag eller personer som är
innehavare av rättigheter eller berättigade till rättigheter som ger kontroll.
I artikel 3.3 anges närmare hur kontroll över ett företag uppnås.
Artikel 3.3
Enligt denna förordning uppnås kontroll genom rättigheter eller avtal eller
på andra sätt som, antingen var for sig eller tillsammans och med hänsyn
till alla faktiska och rättsliga förhållanden, ger möjlighet att utöva ett
bestämmande inflytande på ett företag, särskilt genom
a) äganderätt eller rätt att använda ett företags samtliga tillgångar eller
en del av dessa,
b) rättigheter eller avtal som ger ett bestämmande inflytande på
sammansättningen av företagets organ och dess röstning eller beslut.
Huruvida en transaktion skall anses innebära att kontroll över ett
företag uppnås prövas mot bakgrund av alla rättsliga och faktiska
omständigheter i det enskilda fallet. Förvärv av äganderätt och
förekomsten av aktieägaravtal torde därvid i många fall utgöra
omständigheter av särskild betydelse for prövningen. Vidare kan
förekomsten av rent ekonomiska förbindelser mellan parterna vara av
betydelse i sammanhanget. Ekonomiska beroenden mellan företag kan i
vissa fall leda till att faktisk kontroll över ett företag uppnås, t.ex. om
omfattande och långfristiga leveransavtal eller krediter, som beviljats av
leverantörerna eller kunderna, tillsammans med andra strukturella band
medför ett bestämmande inflytande över det andra företaget föreligger.
I artikel 3.4 anges den krets av personer eller företag som i
förordningens mening anses kunna förvärva kontroll över ett företag.
Artikel 3.4
Kontroll förvärvas av personer eller företag som
a) är innehavare av rättigheterna eller berättigade till rättigheter enligt
de berörda avtalen, eller
b) utan att vara innehavare av rättigheterna eller berättigade till
rättigheter enligt sådana avtal har befogenhet att utöva de rättigheter som
grundar sig på dessa.
I artikel 3.4 b anges att det kan inträffa att den rättsliga innehavaren av
en kontrollpost inte är den person eller det företag som innehar den
faktiska befogenheten att utöva de rättigheter som denna kontrollpost ger.
Så kan vara fallet exempelvis om ett företag använt ett annat företag eller
en annan person för att förvärva en kontrollpost och, utan att i rättslig
mening vara innehavare av de rättigheter som denna kontrollpost kan ge,
utövar dessa rättigheter via det andra företaget eller tredje man. Kontroll
kan i sådana fall anses förvärvad av det bakomliggande företaget, som
Prop. 1998/99:144
42
utövar den faktiska kontrollen över ”målföretaget”. Bevis om
finansieringskällor och släktband utgör omständigheter som kan visa pä
att denna typ av indirekt kontroll föreligger.
En övergång till begreppet företagskoncentration
Utredningen anför att regelsystemet inom EG har varit mönsterbildande
på senare år och har starkt påverkat nya nationella lagar i Europa (t.ex. i
Spanien, Italien, Belgien och Finland). Främst i USA, Storbritannien och
Tyskland finns äldre regelsystem. De olika ländernas lagregler har
nationella särdrag av olika slag.
För att behålla nuvarande regler talar, enligt utredningen, framför allt
att begreppet företagsförvärv är förhållandevis klart avgränsat och har
belysts i många ärenden hos Konkurrensverket under tillämpningen
hittills av KL.
Enligt utredningen finns det dock även skäl som talar mot användning
av begreppet. Bl.a. kan det anses för snävt genom att det inte omfattar
koncentrationsåtgärder av annat slag än förvärv. Det är å andra sidan för
vitt i den meningen att det även innefattar förvärv som är ointressanta
från kontrollsynpunkt därför att de inte innebär varaktiga
strukturförändringar. Begreppet koncentration har en mera komplicerad
innebörd, vilket kan tala emot att det förs in i KL. Vidare måste det enligt
utredningen uppmärksammas att marknadsmakt och skadliga effekter
kan skapas genom andra koncentrationsåtgärder än äganderättsövergång
samt att KL i övrigt är till väsentlig del konstruerad efter förebild av EG-
rätten. Enligt utredningen kan det därför vara naturligt att en förändring
av regelsystemet i fråga om företagsförvärv också innebär ett närmande
till EG:s motsvarande regler. Begreppet koncentration är vedertaget i
EG:s regelsystem och dess användning där skapar, såvitt känt, inga
allvarliga tillämpningsproblem. EG-begreppen torde under alla
förhållanden ha betydelse i ärenden enligt KL och vara väl kända av
svenska konkurrensrättsexperter. En ökad harmonisering med EG:s
terminologi underlättar sannolikt tillämpningen av
koncentrationskontrollreglema i såväl Sverige som EG, och den
samverkan mellan nationella myndigheter och EG-organ som är förutsatt
i EG-systemet.
Regeringen delar i allt väsentligt utredningens bedömningar i dessa
avseenden och föreslår därför en övergång till EG:s
koncentrationsbegrepp. Särskilt vill regeringen framhålla att den
föreslagna övergången är viktig för företagen och att det är av stort värde
att de svenska reglerna utformas i nära överensstämmelse med vad som
gäller inom gemenskapsrätten.
När det sedan gäller själva tekniken för en sådan övergång till det
gemenskapsrättsliga begreppet koncentration finns det anledning att
erinra om vad regeringen uttalade i förarbetena till KL (prop 1992/93:56)
i fråga om övergången till de materiella förbudsreglema i 6 och 19 §§
KL. Där anfördes, som tidigare nämnts, att avsikten var att så långt som
Prop. 1998/99:144
43
det är möjligt uppnå materiell rättslikhet med EG-fordragets
konkurrensregler. Därför ansågs det att motivskrivningen borde hållas på
ett relativt allmänt plan för att inte hindra en dynamisk rättsutveckling på
området på samma sätt som sker i EG-rätten och i andra länder med
likartade rättssystem. Inom EG-rätten har EG-domstolens praxis stor
betydelse för att bestämma konkurrensreglernas räckvidd. Vid införandet
av KL uttalades att EG-rättslig praxis bör fa stor betydelse. I fråga om de
nu föreslagna reglerna om företagskoncentration bör gemenskapsrättens
rättspraxis i fråga om koncentrationskontrollen på ett likartat sätt fa
motsvarande betydelse för tolkningen av det svenska regelverket.
Rättspraxis bör vidare kunna utvecklas med EG-rätten som grund.
Närmare vägledning om hur kommissionen tolkar rättsläget i fråga om
gemenskapsrättens innebörd ges i kommissionens olika
tillkännagivanden som publicerats i anslutning till ändringar som gjordes
i koncentrationsförordningen.
Det kan nämnas att Lagrådet ansett ett sådant tillvägagångssätt vara
riktigt. Se Lagrådets yttrande bilaga 5.
Utredningen har pekat på att reglerna dock måste omarbetas
lagtekniskt och uttalat att det i och för sig är önskvärt att förvärvsreglerna
har en enklare och klarare lydelse än vad som är fallet med EG-reglema.
Men det är knappast möjligt att formulera reglerna i KL väsentligt
annorlunda, om man skall uppnå målet att harmonisera systemen och
reglernas sakinnehåll. Formuleringen kan enligt utredningen ske i stort
sett efter det mönster som skisserats i utredningens delbetänkande
Konkurrenslagen 1993-1996 (SOU 1997:20). Utredningen anser dock att
avsevärda förkortningar av själva lagtexten är möjliga och lämpliga, även
om den enligt utredningen avses ha samma innehåll som EG:s regler.
Regeringen instämmer i huvudsak i utredningens slutsatser men anser
att bl.a. prövning av s.k. accessoriska begränsningar bör regleras direkt i
KL. Till detta och andra därmed sammanhängande frågor återkommer
regeringen i det följande.
Förkortningar som utredningen har gjort omfattar vissa särregler i
koncentrationsförordningen genom vilka EG-rätten undantar två speciella
situationer från vad som annars skulle omfattas av begreppet
koncentration. Den ena regleras i artikel 3 punkten 5 a i
koncentrationsförordningen och avser läget när finansinstitut eller
försäkringsbolag tillfälligt innehar värdepapper som de förvärvat i ett
företag i avsikt att vidareförsälja dem. Undantaget gäller endast under
vissa villkor. Den andra situationen regleras i artikel 3 punkt 5 b och c i
koncentrationsförordningen. Enligt vad som där anges omfattar
koncentrationsbegreppet inte kontroll som förvärvas av en tjänsteman
som avses i artikel 3 punkt 5 b, och inte heller speciella transaktioner
som genomförs av vissa finansiella holdingbolag. Även här föreskrivs
villkor e.d. för att undantaget skall gälla.
Utredningen har inte föreslagit motsvarande regler för svensk del.
Enligt regeringens uppfattning skulle regler av detta slag avsevärt
komplicera lagstiftningen och bör i sak kunna undvaras. Ofta torde det
här inte vara fråga om någon koncentration enligt den innebörd begreppet
ges, eftersom transaktionerna i fråga inte kan anses innebära någon
Prop. 1998/99:144
44
varaktig förändring av de berörda företagens struktur. Det kan dock inte
uteslutas att företagskoncentrationsbegreppet i KL i vissa fall kan komma
att omfatta dessa rent formellt. I fall av detta slag måste det dock antas att
prövningen kan göras mycket snabbt, eftersom samma skäl som ligger
till grund för EG-rättens undantag torde motivera att sådana
företagskoncentrationer kan lämnas utan åtgärd. Regler av detta slag
finns av dessa skäl inte med i regeringens förslag. Det bör understrykas
att det är en fråga för rättstillämpningen att ta ställning till vad som i det
enskilda fallet utgör en företagskoncentration.
Prop. 1998/99:144
Regeringens förslag: Gemensamma företag som på varaktig basis fyller
en självständig ekonomisk enhets samtliga funktioner skall anses utgöra
en företagskoncentration på samma sätt som inom gemenskapsrätten.
I den utsträckning bildandet av ett gemensamt företag har till syfte
eller får till resultat att samordna konkurrensbeteendet hos företag som
förblir självständiga skall samordningen bedömas inom ramen för
koncentrationsprövningen men enligt kriterierna i 6 och 8 §§.
Utredningens förslag: Utredningens förslag ligger i linje med
regeringens förslag, dock utan att några uttryckliga förfaranderegler
föreslås för prövningen av ett samordnat konkurrensbeteende mellan
företag som vid bildandet av ett gemensamt företag förblir självständiga.
Remissinstanserna: Konkurrensverket konstaterar att utredningen inte
föreslagit någon motsvarighet till artikel 8.3 (behandlingen av
gemensamma företag) i koncentrationsförordningen. Av artikeln framgår
att om kriterierna i artikel 81.3 (f.d. artikel 85.3) i EG-fördraget inte är
uppfyllda, koncentrationen skall förklaras oförenlig med den
gemensamma marknaden. Som verket förstår utredningens förslag
innebär detta att verket hos Stockholms tingsrätt skall kunna framställa
yrkande om förbud mot en koncentration även på den grunden att den
aktuella samordningen mellan sådana företag som förblir självständiga
strider mot 6 och 8 §§. Detta kan förväntas medföra ett ökat antal
stämningsansökningar till Stockholms tingsrätt. Bestämmelsen medför,
enligt verket, att skilda instansordningar kommer att gälla för prövningen
enligt 6 och 8 §§ vid koncentration och den prövning enligt 6 och 8 §§
som görs av Konkurrensverket i andra ärenden.
Bakgrund: Gemensamma företag (joint ventures) omfattar ett brett
spektrum av transaktioner, allt från koncentrationsliknande transaktioner
till samarbete för särskilda funktioner såsom forskning och utveckling,
tillverkning eller distribution. Begreppet koncentration definieras i
förordningens mening på ett sådant sätt att det endast omfattar
transaktioner som medför en varaktig förändring i de berörda företagens
struktur. Bildandet av ett gemensamt företag kan under vissa
förutsättningar medföra en sådan varaktig förändring av de berörda
45
företagens struktur att en koncentration i förordningens mening skall
anses föreligga (koncentrativt gemensamt företag).
I detta sammanhang kan koncentrationer ställas i kontrast till avtal som
har till syfte eller resultat att samordna konkurrensbeteendet hos företag
som förblir självständiga (kooperativt gemensamt företag). De senare
avtalen innefattar i princip ingen varaktig förändring i företagens
struktur. Om sådana avtal har till syfte eller resultat att hindra, begränsa
eller snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden och
påverkar handeln mellan medlemsstaterna är de underkastade förbudet i
artikel 81.1 (f.d. artikel 85.1) i EG-fördraget. Avtalen kan därvid
undantas från förbudet endast om de uppfyller de kriterier som anges i
artikel 81.1 (f.d. artikel 85.3) i fördraget.
I artikel 3.2 i koncentrationsförordningen anges de kriterier som det
gemensamma företaget skall uppfylla för att en koncentration i
förordningens mening skall anses föreligga. Artikel 3.2 lyder:
Bildandet av ett gemensamt foretag som på varaktig basis fyller en
autonom ekonomisk enhets samtliga funktioner utgör en koncentration
enligt punkt 1 b.
Ett gemensamt företag som uppfyller angivna förutsättningar anses
utgöra ett självständigt fungerande gemensamt företag (s.k. ”full function
joint venture”). Kommissionen har i ett tillkännagivande behandlat den
närmare innebörden av begreppet ett självständigt fungerande
gemensamt företag (EGT C 66, 2.3.1998, s. 1.) I tillkännagivandet anges
följande.
En förutsättning för att ett företag skall anses utgöra ett gemensamt
företag är att företaget kontrolleras av två eller flera företag,
(artikel 3.1 b). Principerna för att fastställa om gemensam kontroll
föreligger har behandlats i det föregående (avsnittet 5.2).
I artikel 3.2 föreskrivs att ett gemensamt företag på varaktig basis
måste fylla en självständig ekonomisk enhets samtliga funktioner för att
falla inom förordningens tillämpningsområde. Detta förutsätter
väsentligen att det gemensamma företaget måste vara verksamt på en
marknad och fylla de funktioner som normalt fylls av företag som är
verksamma på samma marknad. För att göra detta måste det
gemensamma företaget ha en ledning som är engagerad i skötseln av den
löpande verksamheten och ha tillgång till tillräckliga resurser i form bl.a.
anställda, kapital och andra tillgångar (materiella och immateriella) för
att på varaktig basis kunna bedriva verksamhet inom det område som
anges i avtalet om upprättandet av det gemensamma företaget.
Ett gemensamt företag som uppfyller angivna krav medför normalt en
varaktig förändring av de berörda företagens struktur. Ett sådant företag
anses därvid utgöra ett ”självständigt fungerande” gemensamt företag.
Ett gemensamt företag är inte självständigt fungerande om det endast
tar över en viss funktion inom moderföretagens affärsverksamhet utan att
få tillträde till marknaden. Detta kan vara fallet för sådana gemensamma
företag som är begränsade till forskning och utveckling eller tillverkning.
Sådana gemensamma företag är normalt underställda moderföretagens
Prop. 1998/99:144
46
affärsverksamhet. Detta kan även vara fallet när det gemensamma
företagets verksamhet huvudsakligen är begränsat till distribution eller
försäljning av moderföretagens produkter och företaget därför i huvudsak
fungerar som försäljningsagentur. Den omständigheten att det
gemensamma företaget använder sig av moderföretagens distributionsnät
eller försäljningsställen hindrar inte att det ändock kan anses som ett
självständigt fungerande företag, i vart fall så länge moderföretagen
endast fungerar som ombud för det gemensamma företaget.
Moderföretagens närvaro på marknader i tidigare eller senare led utgör
en omständighet som är av betydelse vid bedömningen av om ett
gemensamt företag är självständigt fungerande i de fall då denna närvaro
leder till betydande försäljningar eller köp mellan moderföretagen och
det gemensamma företaget. Den omständigheten att det gemensamma
företaget är beroende av försäljning till eller köp från moderföretagen
under en första inledningsfas anses dock normalt inte påverka det
gemensamma företagets självständiga funktion. En sådan inledningsfas
kan nämligen vara nödvändig för att etablera det gemensamma företaget
på marknaden. Denna fas - som kan vara beroende av de särskilda
förhållanden som gäller på marknaden ifråga - bör dock normalt inte
vara längre än tre år.
Om avsikten är att försäljningen från det gemensamma företaget till
moderföretagen skall ske på mer varaktig basis blir den avgörande frågan
huruvida det gemensamma företaget - oberoende av denna försäljning -
är inriktat på att spela en aktiv roll på marknaden. En viktig omständighet
vid bedömningen är därvid hur stor andel denna försäljning är av det
gemensamma företagets totala produktion. En annan omständighet av
betydelse är om försäljningen till moderföretagen sker på normala
handelsvillkor. Om det gemensamma företaget gör inköp från
moderföretagen kan företagets funktion som ett självständigt fungerande
företag komma att ifrågasättas, särskilt i de fall när företaget endast
tillför de berörda produkterna och tjänsterna ett obetydligt mervärde. I
dessa situationer kan företaget vara att bedöma som en gemensam
försäljningsagentur.
En handelsmarknad kännetecknas vanligen av att det finns företag som
är specialiserade på försäljning och distribution av olika produkter utan
att vara vertikalt integrerade och där olika leverantörskällor står till
förfogande för leverans av produkterna i fråga. Många handelsmarknader
kräver dessutom operatörer som investerar inom olika områden, bl.a.
försäljningsställen, lagerhållning och transportflottor. Om ett gemensamt
företag är verksamt på en handelsmarknad och fyller ett handelsföretags
normala funktioner på en sådan marknad är det normalt att anse som ett
självständigt fungerande gemensamt företag och inte som en
underordnad försäljningsagentur. För att utgöra ett självständigt
fungerande gemensamt företag på en handelsmarknad måste företaget ha
de nödvändiga anläggningarna och sannolikt fa en betydande del av sina
leveranser inte endast från sina moderföretag utan också från andra
konkurrerande källor. Dessutom skall det gemensamma företagets
verksamhet bedrivas på varaktig basis, vilket normalt kan antas vara
Prop. 1998/99:144
47
fallet om moderföretagen tilldelar det gemensamma företaget angivna Prop. 1998/99:144
resurser.
Avtal om bildande av ett gemensamt foretag innehåller ofta
bestämmelser om vad som skall gälla vid olika eventualiteter, t.ex. vid
konkurs for det gemensamma företaget eller grundläggande
meningsskiljaktigheter mellan moderföretagen. Avtalen kan även
innehålla bestämmelser om vad som skall gälla mellan parterna vid en
eventuell upplösning av det gemensamma företaget eller om möjligheten
för ett eller flera av moderföretagen att utträda ur företaget. Sådana
bestämmelser anses inte hindra att det gemensamma företagets
verksamhet skall anses bedriven på varaktig basis.
Motsvarande gäller även när avtalet innehåller klausuler som anger det
gemensamma företagets varaktighet, om denna är tillräckligt lång för att
medföra en varaktig förändring i de berörda foretagens struktur, eller om
avtalet innehåller bestämmelser om det gemensamma företagets bestånd
utöver denna period. Om det gemensamma företaget endast har bildats
for en begränsad tidsperiod anses det normalt inte bedriva verksamhet på
varaktig basis. Exempelvis kan detta vara fallet om det gemensamma
företaget har bildats för genomförandet av ett visst projekt och inte
kommer att delta i den efterföljande driften av projektet.
I artikel 2.4 ges särskilda bestämmelser för bedömningen av sådana
gemensamma företag som enligt artikel 3.2 anses utgöra en koncentration
enligt artikel 3.1 b.
Artikel 2.4 lyder:
I den utsträckning som bildandet av ett gemensamt foretag som utgör en
koncentration enligt artikel 3 har till syfte eller resultat att samordna
konkurrensbeteendet hos foretag som förblir självständiga, skall
samordningen bedömas enligt kriterierna i artikel 85.1 och 85.3 i
fordraget, i syfte att fastställa om koncentrationen är förenlig med den
gemensamma marknaden.
Vid denna bedömning skall kommissionen särskilt beakta följande:
- om två eller flera moderföretag samtidigt och i betydande utsträckning
är närvarande på samma marknad som det gemensamma företaget eller
på en tidigare eller senare marknad i förhållande till denna eller på en
angränsande marknad som har anknytning till denna marknad
- om den samordning som är ett direkt resultat av bildandet av det
gemensamma företaget ger de berörda företagen möjlighet att eliminera
konkurrensen när det gäller en stor del av de ifrågavarande produkterna
och tjänsterna.
Enligt femte punkten i ingressen till ändringsförordningen 1310/97
skall förutom den bedömning av dominerande ställning som görs enligt
artikel 2 i koncentrationsförordningen det gemensamma företaget
bedömas med tillämpning av kriterierna i artikel 81.1 och 3 (f.d. artikel
85.1 och 3) i den mån som en avsevärd (eng. version ”appreciable”)
inskränkning av konkurrensen mellan företag som förblir oberoende blir
den direkta konsekvensen av bildandet av det gemensamma företaget.
Vidare anges att om det gemensamma företagets påverkan på marknaden
i första hand är strukturell artikel 81 (f.d. artikel 85) därvid torde som
48
regel inte bli tillämplig. Om två moderföretag däremot förblir verksamma
på det gemensamma företagets marknad eller om bildandet av det
gemensamma företaget syftar till eller ger som resultat att konkurrensen
hindras, begränsas eller snedvrids mellan moderföretagen på angränsande
marknader kan emellertid artikel 81 (f.d. artikel 85) vara tillämplig.
Konkurrensverket har mot bakgrund av de uttalanden i motiven som
redovisats i avsnitt 4.2.2 intagit ståndpunkten att någon åtskillnad mellan
kooperativa och koncentrativa gemensamma företag - på sätt som sker i
gemenskapsrätten - inte kan göras vid tillämpning av KL. Detta
ställningstagande grundar sig bl.a. på det faktum att KL - i motsats till
gemenskapsrätten - inte innehåller någon uttrycklig distinktion mellan
kooperativa och koncentrativa gemensamma företag. I lagen ges inte
heller någon vägledning om förhållandet mellan reglerna om förbud mot
konkurrensbegränsande samarbete och reglerna om kontroll av
företagsförvärv. En bestämmelse i detta avseende finns däremot i
gemenskapsrätten. Det avgörande vid tillämpning av lagen är därför -
enligt verkets mening - om koncentrationen medför någon form av
äganderättsövergång. Denna tillämpning innebär enligt verket att såväl
kooperativa som koncentrativa gemensamma företag faller under lagens
bestämmelser om företagsförvärv om detta rekvisit är uppfyllt och
skyldighet att anmäla förvärvet föreligger.
Skälen for regeringens förslag: Regeringen anser, som redan
beskrivits, att en övergång till begreppet företagskoncentration för med
sig flera fördelar. Bland annat har nämnts att det är av stort värde att de
svenska reglerna utformas i nära överensstämmelse med vad som gäller
inom gemenskapsrätten. Det anförda har särskild betydelse i fråga om
vad som bör gälla beträffande gemensamma företag. Det är av vikt för
företagen och de tillämpande organen att uttryckliga regler nu införs i
fråga om behandlingen enligt konkurrensrätten av gemensamma företag.
Reglerna kan utformas i nära överensstämmelse med gemenskapsrättens
regler. Detta innebär att reglerna bör vara utformade så att en
företagskoncentration anses föreligga om bildandet av ett gemensamt
företag på varaktig basis fyller en självständig ekonomisk enhets
samtliga funktioner. Koncentrativa gemensamma företag prövas med den
utformningen på samma sätt som andra koncentrationsåtgärder.
När det däremot gäller bildandet av sådana gemensamma företag som
utgör en företagskoncentration som har till syfte eller resultat att
samordna konkurrensbeteendet hos företag som förblir självständiga
(kooperativa gemensamma företag), bör samordningen bedömas efter
andra kriterier. Inom gemenskapsrätten prövas denna samordning mot
kriterierna i artikel 81.1 och 81.3 (f.d. artikel 85.1 och 85.3) i EG-
fördraget. Starka skäl talar för att, såsom utredningen föreslagit, ha
motsvarande ordning enligt KL. Därför bör en regel införas med
innebörden att i den utsträckning bildandet av ett gemensamt företag har
till syfte eller får till resultat att samordna konkurrensbeteendet hos
företag som förblir självständiga, samordningen skall bedömas enligt
kriterierna i 6 och 8 §§.
Vid remissbehandlingen har den praktiska hanteringen av sådana
situationer belysts av Konkurrensverket. Det är här av vikt att det
Prop. 1998/99:144
49
samordnade konkurrensbeteendet mellan de självständiga företagen
prövas inom ramen för samma procedur som själva
företagskoncentrationen prövas. Beträffande denna fråga och andra nära
sammanhängande frågor hänvisas till avsnitt 5.6.
Prop. 1998/99:144
Regeringens bedömning: Den nuvarande konstruktionen med
tröskelvärden i form av omsättningsgränser bör behållas som
avgränsning av kontrollområdet. Den nuvarande omsättningsgränsen fyra
miljarder kronor bör finnas kvar.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: I princip alla remissinstanser som yttrat sig delar
utredningens bedömning.
I motiven till KL framhålls att man bör se kontrollen av företagsförvärv
som en undantagsåtgärd och att bara vissa större företagsförvärv bör bli
föremål för prövning. För att identifiera de transaktioner som kan
medföra effekter på konkurrenssituationen på marknaden och
samhällsekonomin tillämpas tröskelvärden i form av företagens
omsättning. Härigenom kan mätas den ekonomiska styrkan hos de
berörda företagen såsom den återspeglas av respektive företags
omsättning, oavsett inom vilken sektor denna omsättning har uppnåtts
eller om dessa sektorer överhuvudtaget kommer att beröras av den
ifrågavarande transaktionen. Omsättningen utgör därvid en måttstock på
de ekonomiska resurser och den verksamhet som slås samman genom
förvärvet genom att den omfattar parternas omsättning inom alla
verksamhetsområden, och inte endast dem som direkt berörs av
förvärvet. Det bör således framhållas att det i detta sammanhang inte är
fråga om att bedöma marknadsställningen för parterna eller de direkta
effekterna av förvärvet.
Genom att tröskelvärdet är rent kvantitativt, eftersom det endast
baseras på omsättningen, uppnås fördelen att regeln är förhållandevis
enkel att tillämpa både for konkurrensmyndighetema och de företag som
är involverade i den aktuella transaktionen. Det innebär också att
företagen förhållandevis snabbt kan få besked om transaktionen faller
inom kontrollområdet eller inte. Svårigheten i många fall att enkelt och
inom rimlig tid bestämma den relevanta marknaden och ett företags andel
i olika typer av transaktioner talar mot att använda sådana kriterier som
urvalsmetod för vilka företagsförvärv/foretagskoncentrationer som faller
inom kontrollområdet.
Eftersom ett ingripande mot en företagskoncentration kan medföra
långtgående rättsverkningar for såväl parterna som tredje man kvarstår,
enligt regeringens mening de skäl som tidigare framförts för att i lagen
50
ange gränserna for kontrollområdet. Därvid bör nuvarande konstruktion Prop. 1998/99:144
med tröskelvärden i form av omsättningsgränser behållas.
Utredningen har vidare uttalat att det skulle möta stora
avgränsningsproblem och inte te sig som en framkomlig väg att
därutöver söka i själva lagen ange undantag for olika typer av
företagskoncentrationer som kan antas sakna betydelse från
konkurrenssynpunkt. Regeringen delar denna bedömning. För att minska
de i avsnittet 5.1 redovisade problem som är förknippade med kontroll av
strukturomvandlingen måste, enligt regeringens mening, lösningar sökas
i andra former. I avsnittet 5.8 redovisas i det avseendet förenklingar m.m.
av anmälnings- och handläggningsförfarandet för vissa typer av ärenden
som rör företagskoncentrationer, bl.a. sådana företagskoncentrationer
som kan antas sakna betydelse för konkurrensen på marknaden.
Gränser för kontrollområdet
När KL infördes 1993 avgränsades tillämpningsområdet för kontroll av
företagsförvärv till att avse sådana förvärv där företagens sammanlagda
omsättning uppgår till minst fyra miljarder kronor. Viss kritik har riktats
mot denna nivå på omsättningsgränsen och därvid har framlagts förslag
om att nivån bör höjas. En analys av Statistiska Centralbyråns
kartläggning av inom landet verksamma företag visar att endast ett
begränsat antal företag har en omsättning som överstiger fyra miljarder
kronor, vilket kan antas ha sin grund i förekomsten av olika
branschstrukturer. Det kan även noteras att inom vissa branscher saknas
företag som uppnår denna omsättningsnivå. Gällande ordning medför
således differentierade täckningsgrader för olika branscher i fråga om
själva kontrollområdet. Erfarenheterna visar att förvärvsaktiviteten
varierar med tiden och att vissa perioder kännetecknas av högre
förvärvsaktivitet än andra perioder. Detta kan ha sin förklaring i en rad
olika faktorer, bl.a. hur den ekonomiska situationen allmänt sett
utvecklas eller kravet på strukturomvandling inom särskilda branscher.
Några förändringar av de ekonomiska förutsättningar eller av andra
faktorer som kan antas ha utgjort grund för nuvarande avgränsning av
kontrollområdet har inte framkommit i Konkurrenslagsutredningens
arbete. Enligt utredningen visar inte heller erfarenheterna på några
allvarligare tillämpningsproblem med nuvarande ordning. Regeringen
delar därför utredningens slutsats att det nu saknas skäl föreslå någon
ändring av nivån på omsättningsgränsen fyra miljarder kronor.
51
Prop. 1998/99:144
5.5
Regeringens förslag: En företagskoncentration skall, liksom
företagsförvärv enligt nuvarande regler, förbjudas om den skapar eller
förstärker en dominerande ställning som väsentligt hämmar eller är
ägnad att väsentligt hämma förekomsten eller utvecklingen av en effektiv
konkurrens inom landet i dess helhet eller en avsevärd del av det (det s.k.
konkurrenskriteriet).
Det nuvarande tilläggskravet för ett förbud att förvärvet skall vara
skadligt från allmän synpunkt ersätts med det nya kravet att en
företagskoncentration skall förbjudas endast om ett förbud kan meddelas
utan att väsentliga nationella säkerhets- eller försörjningsintressen
åsidosätts.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag i fråga
om konkurrenskriteriet. I fråga om tilläggskravet för att ett ingripande
mot en företagskoncentration skall få ske, dvs. kriterierna för den s.k.
skadlighetsbedömningen, anser utredningen att dessa i praktiken ligger
nära gemenskapsrättens bedömningsgrunder och föreslår att de skall vara
oförändrade.
Remissinstanserna: Sveriges Industriförbund, Advokatfirman
Wesslau & Partners HB, Advokatfirman Lindahl, Posten AB och Telia
delar utredningens bedömning.
Advokatfirman Vinge KB framhåller att det vid prövningen av ett
företagsförvärv enligt KL görs en bedömning av om förvärvet sker på ett
sätt som är skadligt från allmän synpunkt. Det finns inte någon
motsvarighet till detta bedömningskriterium i
koncentrationsförordningen. Det kommer därför, enligt advokatfirman,
att även i fortsättningen att finnas väsentliga materiella skillnader mellan
KL och koncentrationsförordningen. Det finns, menar man, anledning att
överväga om fördelarna med bl.a. denna avvikelse överväger
nackdelarna.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet pekar på att det
enligt EG-rätten saknas möjlighet att beakta en koncentrations skadlighet
utifrån allmänna synpunkter. I jämförelse med möjligheterna att enligt
svensk rätt väga in snart sagt varje annat samhällsintresse förefaller EG-
rätten avsevärt mer restriktiv. Fakultetsnämnden menar att det förefaller
mindre sannolikt att kriterier som utformats inom ramen för ÄKL, med
dess synnerligen restriktiva syn på förbud mot förvärv, skulle motsvara
EG-rättens koncentrationskontroll. Det är därför önskvärt att
bedömningskriterierna ändras så att en överensstämmelse med EG-rätten
uppnås. Ändringen bör ta sikte på att rensa bort hänvisningen till skadlig
från allmän synpunkt, låt vara att det kan finnas ett behov av
undantagsregler betingade av säkerhetsskäl, dvs. av motsvarande
karaktär som de i EG-rätten. Vidare bör det i KL klart anges vilka
faktorer som är av betydelse vid bedömningen av huruvida en
koncentration skall anses skapa eller förstärka en dominerande ställning
52
samt huruvida den väsentligt hämmar den effektiva konkurrensen.
Anvisningarna bör lämpligen utformas i nära anslutning till de regler
som gäller enligt koncentrationsförordningen. Ett borttagande av
hänvisningen till skadlighet från allmän synpunkt skulle medföra att KL
har såsom övergripande målsättning konkurrensen utan hänsynstagande
till andra samhällsintressen. I den utsträckning som KL verksamt skall
kunna bidra till den effektivitetshöjning som är dess övergripande
målsättning krävs att andra samhällsintressen inte tillåts påverka
konkurrensbedömningen. Beaktandet av andra samhällsintressen, såsom
t.ex. mediernas mångfald och tillsynsregler, bör lämpligen ske inom
ramen för andra regelsystem eftersom de under alla omständigheter inte
bör kunna leda till att en koncentration tillåts trots att den skulle vara
förbjuden enligt KL. Endast med avseende på rikets säkerhet skulle det
finnas ett behov av en möjlighet att tillåta något som annars skulle varit
förbjudet, jfr artikel 296 (f.d. artikel 223) i EG-fördraget.
Konkurrensverket anser att begreppet ”skadligt från allmän synpunkt”
bör utgå ur lagtexten och ersättas med en motsvarighet till
koncentrationsförordningens artikel 2 punkt 1. En sådan precisering
skulle innebära att de grundläggande bedömningskriterierna kommer till
uttryck direkt i lagtexten. Detta kan öka förutsägbarheten vad avser sättet
att analysera koncentrationer samtidigt som beaktandet av
konsumentintresset skulle framgå tydligt.
Skälen för regeringens förslag: Utredningen uttalar att när man i
olika rättssystem har infört konkurrensrättsliga regler för kontroll av
företagskoncentration man har allmänt avstått från att knyta den
konkurrensrättsliga bedömningen till endast en eller ett fåtal avgörande
bedömningsfaktorer. I stället har man både i gemenskapsrätten och
flertalet nationella kontrollsystem accepterat att skadlighetsbedömningen
måste ske i ett brett perspektiv där olika effekter tas i beaktande,
fortsätter utredningen. Detta hindrar dock inte att vissa effekter kan väga
tyngre än andra i helhetsbedömningen. Koncentrationens effekter måste
prövas för varje särskild marknad för sig efter de förutsättningar som där
råder. Genom att effekterna skiljer sig åt beroende på bl.a. om det är
frågan om horisontell, vertikal eller diagonal koncentration måste i viss
mån även skilda bedömningsstandarder tillämpas vid den rättsliga
bedömningen.
Utredningen uttalar ytterligare följande. Inom gemenskapsrätten och i
många nationella rättsordningar anförs som det övergripande motivet för
att genom konkurrensrättslig reglering styra och kontrollera
koncentrationsförfaranden i näringslivet en strävan att hindra
uppkomsten av sådana koncentrerade företagsenheter som allvarligt
hämmar konkurrensen på en viss marknad. Den nuvarande svenska
förvärvskontrollen har också - efter förebild av gemenskapsrätten -
utformats för att möjliggöra sådana ingripanden. Enligt nuvarande regler
i KL får ett ingripande mot ett företagsförvärv ske om förvärvet skapar
eller förstärker en dominerande ställning som väsentligt hämmar eller är
ägnad att hämma konkurrensen på marknaden. Kravet på dominerande
ställning överfördes från 1982 års konkurrenslagstiftning i syfte att
begränsa förvärvskontrollens räckvidd. Begreppet dominerande ställning
Prop. 1998/99:144
53
skall enligt lagmotiven knyta an till den tolkning av begreppet som
kommit till uttryck i gemenskapsrätten. Som nämnts är det förvärvets
påverkan på konkurrensen på den relevanta marknaden som bedöms.
Samma marknadsbegrepp ligger till grund för 19 §. En skillnad i
förhållande till nämnda bestämmelse när det gäller bestämmande av
relevant marknad är att det här är fråga om den inhemska marknaden i
dess helhet eller en avsevärd del av den. Nuvarande ordning förutsätter
för ingripande även - utöver att det skall vara fråga om ett väsentlig
hämmande av konkurrensen - att detta sker på ett sätt som är skadligt
från allmän synpunkt.
Utredningen framhåller att även om ett väsentligt hämmande av
konkurrensen många gånger torde sammanfalla med vad som är skadligt
från allmän synpunkt så är det, som också uttalas i motiven till den
nuvarande lagstiftningen, inte möjligt att ha ett system där varje
koncentration som medför att konkurrensen hämmas väsentligt skall
förbjudas. Från samhällsekonomisk synpunkt kan i vissa fall en
koncentration anses nödvändig, bl.a. då det föreligger behov av
strukturrationalisering eller av rationellare produktion. Men även andra
allmänna intressen kan, enligt utredningen, ha en sådan styrka att man
måste väga dem mot det samhällsekonomiska intresset av en effektiv
konkurrens vid prövningen av en koncentration. Som framhålls i
lagmotiven torde detta särskilt gälla intresset av att skydda liv, hälsa och
säkerhet. Motivet för ett lagsystem för kontroll av
företagskoncentrationer är att i möjlig mån främja samhällsekonomisk
effektivitet och att tillvarata konsumentintresset. Det är enligt
utredningen dock svårt att mer exakt ange vilka bedömningsnormer som
bör tillämpas för att uppnå dessa syften.
Utredningen anser därför att några mer preciserade regler för vilka
olika faktorer som skall beaktas vid prövningen i det enskilda fallet inte
kan fastställas, utan en bedömning av koncentrationens eventuella
skadliga effekter på konkurrensen och samhällsekonomin måste göras
med tillämpning av relativt vida bedömningskriterier. Utredningen fann
därför inte skäl att föreslå andra bedömningskriterier än de som gäller
enligt nuvarande ordning. Enligt utredningen måste dessa
bedömningskriterier anses i allt väsentligt motsvara de
bedömningskriterier som gäller enligt gemenskapsrätten.
Flera remissinstanser har haft invändningar mot utredningens slutsatser
i denna del. De menar bl.a. att bedömningsgrunden ”skadligt från allmän
synpunkt” inte motsvarar EG-rättens bedömningskriterier.
I artikel 2.1 i koncentrationsförordningen anges att kommissionen vid
sin bedömning av om en koncentration är förenlig med den gemensamma
marknaden skall ta hänsyn till
a) behovet av att bevara och utveckla en effektiv konkurrens inom den
gemensamma marknaden mot bakgrund av bl.a. strukturen på alla de
berörda marknaderna och den faktiska eller potentiella konkurrensen från
företag som är belägna antingen inom eller utanför gemenskapen,
b) de berörda företagens marknadsställning och deras ekonomiska och
finansiella styrka, leverantörernas och konsumenternas valmöjligheter,
deras tillgång till leveranser eller marknader, rättsliga eller andra hinder
Prop. 1998/99:144
54
för inträde på marknaden, utvecklingen av tillgång och efterfrågan på de
aktuella varorna eller tjänsterna, avnämarintressen i mellanliggande och
slutliga distributionsled samt utvecklingen av tekniskt och ekonomiskt
framåtskridade, förutsatt att detta är till gagn för konsumenterna och inte
utgör ett hinder för konkurrensen.
Av gemenskapsreglema följer vidare att en koncentration anses ha
gemenskapsdimension om vissa tröskelvärden och kriterier är uppfyllda i
koncentrationsförordningen. Enligt artikel 21.1 i koncentrations-
förordningen är kommissionen ensam behörig att fatta beslut beträffande
sådana koncentrationer med gemenskapsdimension. Vidare sägs i artikel
21.2 att medlemsstaterna inte skall tillämpa sin nationella
konkurrenslagstiftning på koncentrationer med gemenskapsdimension.
En möjlighet för kommissionen finns i artikel 9.3 i
koncentrationsförordningen att hänskjuta fallet till den berörda
medlemsstatens behöriga myndighet för att denna stats nationella
konkurrenslagstiftning skall tillämpas om kommissionen med hänsyn till
marknaden för ifrågavarande varor eller tjänster och den geografiska
referensmarknaden anser att det föreligger en avgränsad marknad enligt
kriterierna i artikel 9.7.
Enligt artikel 21.3 i koncentrationsförordningen kan medlemsstaterna
vidta lämpliga åtgärder för att skydda andra legitima intressen än de som
omfattas av förordningen och som är förenliga med gemenskapsrättens
allmänna principer och övriga bestämmelser. Med sådana legitima
intressen avses allmän säkerhet, mediernas mångfald och tillsynsregler.
Därutöver sägs i nämnda artikel att alla andra allmänna intressen skall
meddelas kommissionen av den berörda medlemsstaten och skall
erkännas av kommissionen efter en bedömning av deras förenlighet med
gemenskapsrättens allmänna principer och övriga bestämmelser innan
nämnda åtgärder kan vidtas. Kommissionen skall underrätta den berörda
medlemsstaten om sitt beslut inom en månad efter meddelandet.
Vad som här avses är att en medlemsstat kan med stöd av vad som
enligt det anförda är ett legitimt intresse förbjuda eller ställa villkor
beträffande en koncentration med gemenskapsdimension som tillåtits
enligt koncentrationsförordningen. Det ger dock inte medlemsstaten
möjlighet att godkänna koncentrationer som kommissionen kan ha
förbjudit enligt koncentrationsförordningen.
Det kan här noteras att en ny särskild svensk lagstiftning för att
säkerställa mångfald på medieområdet har föreslagits av
Mediekoncentrationskommittén i betänkandet Yttrandefriheten och
konkurrensen (SOU 1999:30). Förslaget, som nu är under
remissbehandling, innebär bl.a. att det klargörs genom ändringar i
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen att
förbudsreglema i KL är tillämpliga på det grundlagsskyddade
medieområdet. Vidare föreslås en mediekoncentrationslag som bl.a.
innehåller regler om att Marknadsdomstolen på talan av
Konkurrensverket skall kunna förbjuda en koncentration i fråga om en
sådan verksamhet som har särskild betydelse för opinionsbildningen -
dagstidningar, radio och TV - och som i betraktande av koncentrationens
art, marknadsförhållandena och berörda företags förväntade agerande kan
Prop. 1998/99:144
55
befaras vara ägnad att hämma ett fritt meningsutbyte och en allsidig
upplysning.
Frågan om särskilda regler om prövning av företagskoncentrationer på
medieområdet tas mot den bakgrunden inte upp i detta sammanhang.
Regeringen vill framhålla att det framgår av vad som nu sagts att den
EG-rättsliga prövningen enligt artikel 2.1 i koncentrationsförordningen i
sin helhet är konkurrenspolitiskt inriktad. Utrymme saknas där för sådana
vida hänsynstagande till andra intressen för att inte förbjuda ett förvärv
som formellt öppnas genom rekvisitet ”skadligt från allmän synpunkt”.
Visserligen följer av de förut redovisade motivuttalandena (avsnitt 4.2.2)
till gällande ordning att det allmänna intresse det då skall röra sig om
måste ha tillräcklig styrka och dignitet för att intresset av effektiv
konkurrens skall få vika. Därvid pekas framförallt på intresset av att
skydda liv, hälsa och säkerhet samt på nationella säkerhets- och
försörj ningsintressen. Denna inriktning framgår dock inte av lagtexten.
Vid det ytterligare närmande till EG-rätten som regeringens förslag
innebär framstår det som olämpligt att behålla det nuvarande begreppet
”skadligt från allmän synpunkt” som bedömningsnorm när det gäller
något så centralt som själva de materiella förutsättningarna för förbud.
Denna norm avviker mycket starkt från EG:s koncentrationsförordning. I
linje med den allmänna inriktningen av regeringens förslag bör i stället
utformas en sådan prövnings grund vid sidan av konkurrenskriteriet som
direkt och konkret pekar ut vilka allmänna intressen som kan motivera att
en företagskoncentration som hämmar den effektiva konkurrensen inte
förbjuds när förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. Den nuvarande
bestämmelsen bör därvid renodlas så att tyngdpunkten förläggs på det
konkurrenskriterium som nu gäller. Huvudprövningen blir därmed helt
konkurrensinriktad, genom att företagskoncentrationen bedöms efter
kriteriet huruvida den skapar eller förstärker en dominerande ställning
som väsentligt hämmar eller är ägnad att hämma förekomsten av en
effektiv konkurrens. I detta ligger det i sammanhanget tungt vägande
samhällsekonomiska och konsumentpolitiska intresset av en långsiktigt
väl fungerande marknad. Bestämmelsen bör utformas i nära
överensstämmelse med vad som gäller enligt
koncentrationsförordningen, så att så stor likhet som möjligt skapas med
det EG-rättsliga systemet när det gäller bestämmelsernas reella innebörd
beträffande den materiella prövningen av frågan om förbud mot en
företagskoncentrationen.
Av betydelse i detta sammanhang är att det anges i artikel 296 (f.d.
artikel 223) i EG-fördraget att bestämmelserna i EG-fördraget inte
hindrar att varje medlemsstat får vidta åtgärder den anser nödvändiga för
att skydda väsentliga säkerhetsintressen i fråga om tillverkning av eller
handel med vapen, ammunition och krigsmateriel; sådana åtgärder får
inte försämra konkurrensvillkoren på den gemensamma marknaden vad
gäller varor som inte är avsedda för militärändamål. Enligt regeringens
mening bör det svenska kontrollsystemet inbegripa en likartad
behandling i fråga om nationella säkerhetsintressen som den som artikel
296 (f.d. artikel 223) i EG-fördraget ger uttryck för. Vidare finns
anledning att prövningen också ger utrymme för bedömningar i fråga om
Prop. 1998/99:144
56
en uppkommen företagskoncentration har effekter på väsentliga prop. 1998/99:144
nationella försörjningsintressen. Regeringen bedömer på grundval av de
praktiska erfarenheterna att andra allmänna intressen inte aktualiseras.
Det anförda bör med utgångspunkt i konstruktionen i det nu gällande
regelverket utformas så att en företagskoncentration som annars skulle
förbjudas kan tillåtas på grund av de två här specificerade intressena.
Regeringen finner därför att rekvisitet ”skadligt från allmän synpunkt”
bör utgå och ersättas med en ny regel med innebörden att en
företagskoncentration får förbjudas endast om ett förbud kan meddelas
utan att väsentliga nationella säkerhets- eller försörjningsintressen
åsidosätts.
Den närmare utformningen av regeln beskrivs i
författningskommentaren. Här bör dock anmärkas att några
remissinstanser funnit det ändamålsenligt med en bestämmelse som
uttryckligt anger de faktorer som är relevanta vid prövningen av
dominans- och konkurrenskriteriema och som därvid bygger på den i det
föregående redovisade artikeln 2.1. Regeringen anser att dessa faktorer i
sig väl speglar omständigheter som måste uppmärksammas vid nämnda
prövning, även om uppräkningen i artikel 2.1 inte är uttömmande. Att
ange de relevanta omständigheterna i lagtext är dock tekniskt komplicerat
och kan leda till tolkningssvårigheter. Dessa och andra omständigheter
som kan ha betydelse för konkurrensförhållandena får i stället vinna
beaktande i rättstillämpningen vid tolkningen av de nu föreslagna
reglerna.
Regeringens förslag: Prövningen av en företagskoncentration skall ske
enligt konkurrenslagens regler om företagskoncentration.
Konkurrensbegränsningar som har direkt samband med och är
nödvändiga för genomförandet av företagskoncentrationen (accessoriska
begränsningar) omfattas av prövningen av företagskoncentrationen.
Utredningens förslag: Utredningen anger i författningskommentaren till
34 § att s.k. accessoriska begränsningar skall omfattas av prövningen av
en koncentration.
Remissinstanserna: Advokatfirman Vinge KB anser att det bör komma
till uttryck i författningstexten att accessoriska begränsningar skall
omfattas av prövningen av en koncentration. Baker & McKenzie
Advokatbyrå menar att det bör övervägas om inte en bestämmelse bör tas
in i KL om accessoriska begränsningar, eller i vart fall i förarbetena
utvecklas vad lagstiftaren anser vara en godtagbar accessorisk
begränsning. Härför bör vad som anges i kommissionens
57
tillkännagivande om accessoriska begränsningar kunna tjäna som
förebild.
Konkurrensverket anser att behandlingen av s.k. accessoriska
begränsningar bör regleras i den svenska lagtexten i enlighet med vad
som föreslagits i utredningens tidigare betänkande. Som skäl åberopas att
förslaget innebär en klar förändring av nuvarande ordning och att
behandlingen av accessoriska begränsningar är tydligt reglerad i artikel
8.2 koncentrationsförordningen.
Sveriges Industriförbund anser att det bör klargöras att förbuden mot
konkurrensbegränsande samarbete och missbruk av en dominerande
ställning i 6 och 19 §§ ej är tillämpliga på koncentrationer, annat än i
vissa i koncentrationsförordningen närmare angivna undantagsfall.
Bakgrund: Konkurrensverket har i fråga om accessoriska
begränsningar intagit ståndpunkten att avsaknaden av lagreglering och
uttalanden i motiven skall tolkas som att EG-rätten i denna del inte skall
tjäna som ledning vid tillämpningen av KL. Detta ställningstagande
innebär att accessoriska begränsningar som avtalats mellan parterna i
förvärvsavtalet och som inskränker deras handlingsfrihet på marknaden
kan prövas enligt bestämmelserna om förbud mot
konkurrensbegränsande samarbete och missbruk av dominerande
ställning. Konkurrensbegränsande avtalsvillkor som har ett direkt
samband med ett företagsförvärv och som tillika kan anses nödvändigt
för förvärvets genomförande omfattas, enligt vad utredningen redovisar,
normalt inte av förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete,
eftersom en sådan konkurrensbegränsning i sig inte kan anses påverka
konkurrensen på ett märkbart sätt. Konkurrensverket har i vissa beslut
som gällt förvärvsärenden även uttalat sig om accessoriska begränsningar
i förvärvsavtalet. Enligt vad företrädare för verket uppgett till
utredningen torde ett sådant uttalande inte ha någon rättslig betydelse och
bör inte anses utgöra annat än verkets preliminära bedömning av den
accessoriska begränsningen i fråga. Ett företag som önskar ett formellt
beslut avseende en accessorisk begränsning måste således ansöka om ett
icke-ingripandebesked enligt 20 § KL.
I lagstiftningsärendet kan skiljas mellan tre typer av avtal eller
förfaranden. Den första kategorin omfattar rättshandlingar som är
konstitutiva för företagskoncentrationens uppkomst och därmed bildar
del av denna. Som exempel kan tas en avtalsklausul varigenom en säljare
överlåter ett företag till en köpare. Den andra kategorin omfattar
accessoriska begränsningar. Slutligen kan urskiljas en tredje art av
förfarande som kan förekomma i samband med en företagskoncentration.
Här rör det sig om konkurrensbegränsningar som inte är accessoriska.
I samband med den övergång till begreppet företagskoncentration som
här föreslås finns det anledning att efter förebild från gemenskapsrätten
klargöra vilka regler som är tillämpliga beträffande var och en av de
nämnda kategorierna av förfaranden.
Prop. 1998/99:144
58
Rättshandlingar som är konstitutiva för företagskoncentrationens uppkomst
Av koncentrationsförordningen följer att endast förordningen är
tillämplig på vad som betraktas som koncentrationer enligt definitionen i
dess artikel 3 (one stop-control -jfr artikel 22.1). Enligt artikel 22.2 gäller
inte tillämpningsförordning 17/62 av fördragets artiklar 85 och 86
koncentrationer enligt definitionen i artikel 3.
Det finns därför anledning att ha en motsvarande ordning som enligt
artikel 22 i koncentrationsförordningen. En företagskoncentration enligt
definitionen i 34 § KL skall prövas enligt reglerna om
företagskoncentration i KL, vilket far till följd att rättshandlingar som är
konstitutiva för genomförandet av företagskoncentrationen inte kan
angripas med stöd av förbudsreglema i 6 eller 19 § KL. Elär rör det sig ju
om de grundläggande beståndsdelarna. Det sagda far till följd att det som
är en företagskoncentration i den mening detta begrepp har enligt 34 §
KL bedöms endast enligt lagens regler om företagskoncentration. Detta
innebär att vad som är en prövningsbar (dvs. anmälningspliktig)
företagskoncentration bedöms enligt lagens föreskrifter om
koncentration. Att de konstitutiva delarna i en företagskoncentration
prövas endast enligt reglerna om företagskoncentration leder också till att
6 och 19 §§ KL inte heller tillämpas på vad som är konstitutivt för en
företagskoncentration som inte är prövningsbar, exempelvis därför att
tröskeln 4 miljarder kr inte uppnåtts.
Accessoriska begränsningar
Enligt artikel 8.2 skall ett beslut om att koncentrationen är förenlig
med den gemensamma marknaden även omfatta sådana begränsningar
som har direkt samband med och är nödvändiga för genomförandet av
koncentrationen. Prövningen av företagskoncentrationen omfattar också
vad som kan sägas ha direkt samband med koncentrationen och är
nödvändigt för genomförandet av den. Den närmare innebörden av vad
som har ett direkt samband med och är nödvändigt för genomförandet av
koncentrationen har av kommissionen utvecklats i ett tillkännagivande
om accessoriska begränsningar (Commission notice regarding
restrictions ancillary to concentrations OJ C 203, 14.8.1993, p. 5).
Kännetecknande för accessoriska begränsningar i
koncentrationsförordningens mening är enligt kommissionens
tillkännagivande till en början att det rör sig om begränsningar som
avtalas mellan partema i koncentrationen och som medför att deras
handlingsfrihet på marknaden inskränks. För att en begränsning skall
anses vara accessorisk till koncentrationens genomförande krävs vidare
att den skall stå i ”direkt samband” med koncentrationen, dvs. att den
enligt vad som anges i tillkännagivandet är av underordnad betydelse i
förhållande till syftet med koncentrationen. Härmed torde avses att
begränsningen av partemas handlingsfrihet inte är huvudsyftet med
koncentrationen utan ett medel för att denna skall komma till stånd. För
att vara accessorisk får begränsningen inte heller vara av en helt annan
karaktär än koncentrationen. Det får heller inte röra sig om
Prop. 1998/99:144
59
avtalsförhållanden som hör till koncentrationens mer grundläggande
beståndsdelar, t.ex. bestämmelser om bildandet av en ekonomisk enhet
mellan parter som tidigare har varit självständiga eller om etableringen
av två företags gemensamma kontroll över ett tredje företag. Med andra
ord far det inte röra sig om sådan konstitutiva element som har beskrivits
i det föregående.
När det gäller koncentrationer som genomförs etappvis får det inte röra
sig om avtalsförhållanden som hänför sig till de etapper som föregår
uppnåendet av kontroll enligt definitionen i artikel 3 i
koncentrationsförordningen. Kravet på att begränsningen skall stå i direkt
samband med koncentrationen innebär att förordningens bestämmelser
normalt inte är tillämpliga på övriga begränsningar som avtalas i
samband med koncentrationen, men som saknar direkt anknytning till
den. Det är således inte tillräckligt att dessa ytterligare begränsningar
förekommer i samma sammanhang som koncentrationen. Den avtalade
begränsningen skall även vara nödvändig för genomförandet av
koncentrationen, vilket innebär att koncentrationen inte skall kunna
genomföras utan den eller, i vart fall, endast kan genomföras på osäkrare
villkor, till en väsentligt högre kostnad, under en betydligt längre
tidsperiod eller med långt mindre utsikter till framgång. Bedömningen
skall därvid ske från rent objektiva utgångspunkter.
När det gäller att bedöma om begränsningen är nödvändig skall hänsyn
inte endast tas till dess natur utan även - med tillämpning av
proportionalitetsregeln - att dess giltighetstid, innehåll och geografiska
tillämpningsområde inte går utöver vad som rimligen kan anses nöd-
vändigt för genomförandet av koncentrationen. Om det finns alternativ
när det gäller att uppnå det legitima mål som eftersträvas, skall företagen
enligt kommissionens tillkännagivande välja den lösning som objektivt
sett är minst konkurrensbegränsande.
Som exempel på vad som kan vara accessoriska begränsningar kan
nämnas konkurrensklausuler, licenser avseende industriella och
kommersiella äganderättigheter och know-how samt inköps- och
leveransavtal i samband med överlåtelse av företag och dessutom
liknande begränsningar vid gemensamma förvärv och bildandet av
gemensamma företag.
Enligt regeringens mening finns det starka skäl också beträffande
accessoriska begränsningar att nu införa en nationell ordning i nära
överensstämmelse med gemenskapsrätten. Lösningarna i EG:s
regelsystem bygger på ingående analyser. Dessa som de kommer till
uttryck i kommissionens tillkännagivande bör kunna ge värdefull
vägledning också vid prövningen av motsvarande frågor enligt KL. De
tillämpningsproblem som uppstår i de angivna frågorna kommer med den
föreslagna ordningen i princip att bli desamma som enligt
gemenskapsrätten.
Regeringen anser därför att uttryckliga regler bör införas om att
prövningen av accessoriska begränsningar skall ske inom ramen för
koncentrationsprövningen. Regeln bör, efter förebild från artikel 8.2 i
koncentrationsförordningen, utformas så att ett beslut av
Konkurrensverket att lämna en företagskoncentration utan åtgärd bör
Prop. 1998/99:144
60
omfatta också sådana begränsningar som kan anses vara accessoriska till
företagskoncentrationen. Det kan tilläggas att det torde ligga i sakens
natur att frågan om en begränsnings egenskap av att vara accessorisk till
en företagskoncentration inte uppkommer om koncentrationen skall
förbjudas. Något hinder mot att tillämpa 6, 8 och 19 §§ KL torde då inte
finnas i fråga om de konkurrensbegränsningar som inte utgör en del av
företagskoncentrationen.
Icke-accessoriska begränsningar
Som redovisats tidigare följer det av gemenskapsrätten att sådana
begränsningar som inte är accessoriska kan prövas enligt artiklarna 81
och 82 (f.d. artiklarna 85 och 86) i EG-fördraget varvid tillämpnings-
förordning 17/62 gäller. På motsvarande sätt far förbuden i 6 och 19 §§
KL anses vara tillämpliga. Om sådana begränsningar på ett eller annat
sätt förekommer i ett ärende om företagskoncentration bör de således inte
bedömas enligt de materiella kriterierna i 34 a § för förbud mot en
företagskoncentrati on.
Samordnat beteende mellan moderföretagen till ett gemensamt företag
Vidare bör det i den utsträckning bildandet av ett gemensamt företag,
som utgör en företagskoncentration, har till syfte eller får till resultat att
samordna konkurrensbeteendet hos företag som förblir självständiga
samordningen enligt regeringens förslag bedömas enligt kriterierna i 6
och 8 §§. Prövningen skall ske inom ramen för
koncentrationsförfarandet. Detta regleras i 34 b §.
Lagrådet har yttrat bl.a. att det för Lagrådet framstår som oklart, vilka
verkningarna blir av att ingående moment av samordnat
konkurrensbeteende hos företag som förblir självständiga enligt första
stycket skall bedömas enligt 6 och 8 §§. Lagrådet pekar här på att
bedömningen såvitt framgår av tredje stycket skall göras enligt
förfarandereglema för koncentrationsförordningen. Vidare yttrar
Lagrådet att det är ovisst om det kan vara fråga om sådana begränsningar
som har direkt samband med och är nödvändiga för genomförandet av
den anmälda företagskoncentrationen och om i så fall hela
koncentrationen kan på grund av bestämmelserna i 6 § förbjudas eller
åläggande ges enligt 36 §. Innebörden av 34 b § första och tredje stycket
bör enligt Lagrådet utvecklas ytterligare.
Regeringen vill framhålla följande.
Som regeringen anfört i avsnitt 5.2 är det av stort värde att de svenska
reglema utformas i nära överensstämmelse med vad som gäller inom
gemenskapsrätten. Regeringen anför där vidare att gemenskapsrättens
rättspraxis bör få betydelse vid tolkningen av det svenska regelverket. En
svensk rättspraxis bör vidare kunna utvecklas med EG-rätten som grund.
Detta har Lagrådet funnit vara ett riktigt tillvägagångssätt.
Kommissionen har i ett tillkännagivande om begreppet självständigt
fungerande gemensamt företag (EGT C 66, 2.3.1998, s. 1 punkt 17)
Prop. 1998/99:144
61
uttryckt bl.a. följande i fråga om tolkningen av
koncentrationsförordningen när det gäller gemensamma företag.
Bildandet av ett självständigt fungerande gemensamt företag utgör en
koncentration enligt artikel 3 i koncentrationsförordningen.
Begränsningar som godtas av det gemensamma företagets moderbolag
och som är direkt relaterade till och nödvändiga för genomförandet av
koncentrationen (accessoriska begränsningar) kommer att bedömas
tillsammans med själva koncentrationen.
Vidare kan bildandet av ett självständigt fungerande gemensamt
företag som en direkt följd medföra samordning av konkurrensbeteendet
hos företag som förblir självständiga. Här anger artikel 2.4 i
koncentrationsförordningen att sådana samordningaspekter kommer att
bedömas inom samma förfarande som koncentrationen. Denna
bedömning kommer att göras enligt de kriterier som anges i artikel 81.1
och 81.3 (f.d. artikel 85.1 och 85.3) i EG-fördraget för att avgöra
huruvida transaktionen är förenlig med den gemensamma marknaden.
Vad gäller övriga konkurrensbegränsningar som varken är accessoriska
eller en direkt följd av att det gemensamma företaget bildats, kommer
kommissionen vanligen att behöva undersöka tillämpligheten av artikel
81 (f.d. artikel 85) på dessa begränsningar med stöd av
tillämpningsförordning 17/62.
Kommissionen understryker att dess tolkning av artikel 3 vad gäller
gemensamma företag inte föregriper den tolkning som EG-domstolen
eller förstainstansrätten kan komma att göra (punkt 18).
Bestämmelserna i 34 b § första och andra stycket är utformade i nära
överensstämmelse med koncentrationsförordningens regler. I fråga om
samordnade beteenden mellan moderföretagen till ett gemensamt företag
sker prövningen endast enligt 6 och 8 §§. Begreppet
företagskoncentration omfattar inte nämnda samordnade beteenden och
frågan om förbud mot själva koncentrationen prövas, liksom enligt EG-
rätten, endast enligt den materiella regeln för bedömningen av
företagskoncentrationen, dvs. i KL 34 a §.
Regeringen anser att det bör vara en fråga för rättstillämpningen att
med ledning av EG-rätten tolka de nu föreslagna reglerna i 34 b §. Därför
bör reglerna inte ytterligare preciseras.
Den prövning som skall ske enligt första och andra stycket bör följa
förfarandereglema för företagskoncentrationer, utom såvitt avser
konkurrensbegränsningar som varken är accessoriska eller en direkt följd
av att det gemensamma företaget bildats. Nämnda förfaranderegler
omfattar frågor som tidsfrister, talan m.m., och inte de materiella
bedömningsgrunderna.
Prop. 1998/99:144
62
Prop. 1998/99:144
Regeringens förslag: Enligt nuvarande regler innebär ett förbud mot ett
företagsförvärv att förvärvet därefter blir ogiltigt.
Detta ändras så att ett förbud mot en företagskoncentration innebär att
en rättshandling som utgör en del i företagskoncentrationen därefter blir
ogiltig. Detta gäller dock inte sådana rättshandlingar som utgörs av
förvärv som har skett på en svensk eller utländsk börs, en auktoriserad
marknadsplats eller någon annan reglerad marknad eller genom inrop på
exekutiv auktion. I sådana fall får förvärvaren i stället åläggas att avyttra
det som har förvärvats.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår en regel med innebörden att
ett förbud mot en koncentration innebär att en rättshandling som utgör ett
led i koncentrationen därefter blir ogiltig.
Remissinstanserna: Svenska bankföreningen anser att utredningens
förslag är alltför vittomfattande och kategoriskt till sin lydelse. Genom
sin avfattning kommer bestämmelsen att omfatta varje rättshandling
oavsett hur betydelselös och ofarlig den än torde vara i
konkurrensrättsligt hänseende. Föreningen anser därför att endast
rättshandlingar som är av viss konkurrensmässig betydelse skall träffas
av bestämmelsen. Föreningen föreslår att ogiltighet endast skall drabba
rättshandlingar som utgör ett väsentligt led i koncentrationen. I andra
hand bör det exemplifieras när en rättshandling kan äga giltighet endast i
viss del.
Mannheimer Swartling Advokatbyrå AB pekar på att den föreslagna
regeln är svårtolkad och avviker från motsvarande bestämmelse i EG:s
koncentrationsförordning, vilken innebär att endast koncentrationen i sig
blir ogiltig. Frågor inställer sig om vilka handlingar som utgör ett led i
koncentrationen och inte, vad som skall gälla i fråga om avtal med tredje
man etc. Sanktionen bör i vart fall begränsas till att omfatta
rättshandlingar mellan berörda företag.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande ordning gäller att
ett förbud mot ett företagsförvärv innebär att förvärvet därefter blir
ogiltigt. Till följd av den föreslagna övergången till
företagskoncentrationsbegreppet bör i stället en regel införas för
situationen att en företagskoncentration förbjuds. Utredningen har
föreslagit att ett förbud mot en koncentration skall innebära att en
rättshandling som utgör ett led i koncentrationen därefter blir ogiltig.
Kritik har framförts från några remissinstanser. Man menar att mer än
vad som är sakligt motiverat kan komma att drabbas av ogiltighet med
den föreslagna bestämmelsen. Särskilt har man pekat på svårigheten att
avgränsa vad som kan anses utgöra ”ett led” i koncentrationen.
Regeringen anser ogiltighetspåföljden bör avse vad som är konstitutivt
för genomförandet av företagskoncentrationen i meningen att det är fråga
63
om de rättshandlingar som utgör de grundläggande beståndsdelarna i
företagskoncentrationen. Andra delar far bedömas enligt vad som gäller
för ogiltighet till följd av överträdelse av 6 §. Därför bör regeln vara
utformad så att ett förbud mot en företagskoncentration innebär att en
rättshandling som utgör ”en del i” företagskoncentrationen därefter blir
ogiltig.
Lagrådet har anfört att eftersom en företagskoncentration enligt
definitionen i 34 § kan ske på flera olika sätt, vilka också kan
kombineras, resultatet kan bli att koncentrationen förbjuds till en viss del,
men inte till en annan del. Beträffande den del som inte förbjuds kan
dock en annan sanktion inträda, i form av avyttringstvång. Denna
lagtekniska konstruktion synes enligt Lagrådet onödigt komplicerad.
Systemet skulle bli enklare, om i stället sanktionen innebar att
företagskoncentrationen förbjöds i sin helhet, medan däremot innebörden
av förbudet nyanserades. I lagtexten skulle då först kunna anges att
företagskoncentrationen skall förbjudas (34 a §) och därefter beskrivas
vad förbudet faktiskt innebär beträffande olika typer av rättshandlingar
(35 §). Huvudregeln skulle därvid vara ogiltighet och undantaget -
beträffande förvärv på börs etc. - ett åläggande att avyttra det som
förvärvats. Detta skulle innebära att tredje stycket i 34 a § fick utgå för
att flyttas till 35 §. Lagrådet har föreslagit att 35 § t.ex. kunde få den
lydelsen att ”[EJtt förbud mot en företagskoncentration innebär att den
eller de rättshandlingar varigenom företagskoncentrationen, på det sätt
som anges i 34 §, ägt rum därefter blir ogiltiga. Detta gäller dock inte
sådana rättshandlingar som utgörs av förvärv på en svensk eller utländsk
börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad
eller genom inrop på exekutiv auktion. I sådana fall får förvärvaren i
stället åläggas att avyttra det som har förvärvats”.
Regeringen anser att förslagen bör justeras i anledning av Lagrådets
synpunkter. Bestämmelserna bör utformas på det sättet att regeln om när
ett förbud mot en företagskoncentration får meddelas på ett tydligare sätt
skiljs från reglerna om rättsverkningarna av ett meddelat förbud. Tredje
stycket i 34 a § bör således flyttas till 35 § och utformas väsentligen i
enlighet med Lagrådets förslag. Regeringen anser dock att regeln om en
rättshandlings ogiltighet till följd av ett meddelat förbud liksom i det
remitterade förslaget bör avse ”en rättshandling som utgör en del i
företagskoncentrationen”.
Regeringens förslag: Det nuvarande systemet med anmälnings-
skyldighet för företagsförvärv behålls för företagskoncentrationer.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Prop. 1998/99:144
64
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig tillstyrker Prop. 1998/99:144
eller lämnar utredningens förslag utan erinran. Några är emellertid
kritiska.
Sveriges Industriförbund anser att anmälningsplikten borde upphöra.
Förbundet anför att de förvärv som från konkurrensrättslig och
samhällsekonomisk utgångspunkt kan betecknas som känsliga trots detta
kommer via pressen o.dyl. till Konkurrensverkets kännedom. Dessutom
har företagen ett egenintresse att anmäla förvärv som är känsliga från
konkurrenssynpunkt. I annat fall kan ju ingripande ske i ett sent skede av
en förvärvsprocess när kostnaderna blir mycket kännbara för företagen
att låta förvärvet gå åter. Om anmälningsplikten togs bort skulle en
avsevärd uppgiftslämnarbörda avlastas företagen, samtidigt som det
allmännas konkurrensövervakande resurser skulle kunna inriktas mot fall
av stor betydelse för samhällsekonomin. Några bärande argument för en
parallellitet med gemenskapsrättens regler finns ej. Det finns betydligt
starkare skäl att ha anmälningsplikt i EG:s koncentrationsförordning,
eftersom EU:s territorium är betydligt större än Sveriges och
kommissionen inte gärna kan ha en aktiv bevakning i alla delar av
området. Som en minimilösning kan de lättnader som utredningen
föreslagit accepteras.
Svenska bankföreningen anser att det i princip vore eftersträvansvärt
att det kunde överlämnas till de inblandade företagen att själva bedöma
om en koncentration skall anmälas till Konkurrensverket för prövning.
Mot bakgrund av de lättnader i anmälningsskyldigheten som trots allt
utredningen föreslår vill föreningen dock inte motsätta sig att den
generella anmälningsskyldigheten behålls.
Skälen för regeringens förslag: Någon generell
anmälningsskyldighet fanns inte enligt AKL. Prövningssystemet var
utformat så att en gallring av förvärv inte skedde genom avgränsning av
kontrollområdet utan huvudsakligen genom konkurrensmyndighetens
förberedande prövning. Denna ordning ändrades år 1993 genom
övergång till KL:s regler med ett avgränsat kontrollområde och generell
anmälningsskyldighet enligt förebild av reglerna i EG. Med tanke på att
nuvarande huvudregler om förvärvsprövning ytterligare anpassas till EG-
modellen synes det krävas tungt vägande skäl om en ordning utan
generell anmälningsskyldighet nu skall återinföras.
För en generell anmälningsplikt med tidsfrister talar särskilt tidsvinsten
och att man uppnår en viss formell stadga i kontrollsystemet. Även
konkurrensmyndighetens subjektiva bedömning i frågan om
anmälningsplikt begränsas vid nuvarande generella
anmälningsskyldighet vilket ökar förutsägbarheten och rättssäkerheten i
kontrollsystemet. Systemet har också den fördelen att
konkurrensmyndigheten tidigt får relevant information om förvärvet
vilket begränsar behovet av kompletterande uppgifter från företagen. Till
stöd för systemet har vidare anförts att det också motverkar uppkomsten
av en situation där förvärvande företaget söker överraska
konkurrensmyndigheten med att omedelbart integrera det förvärvade
företaget i sin verksamhet på sådant sätt att det verkar avhållande mot att
3 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 144
förbjuda förvärvet på grund av de stora skador som en uppbrytning kan
åstadkomma.
Mot ett system med generell anmälningsskyldighet kan anföras att
anmälningsskyldigheten ofta är förenad med omfattande krav på
uppgiftslämnande till Konkurrensverket, vilket kan göra
anmälningsförfarandet komplicerat och kostsamt for företagen.
Företagen kan i så fall tvingas till omfattande arbete med att ta fram
uppgifter som krävs för verkets prövning och kan fa betydande kostnader
för juridiska ombud m.m.
Den belastning på företagen som förvärvsanmälningar innebär är dock
i viss mån ofrånkomlig. Om ett prövningssystem saknar regler om
generell anmälningsskyldighet måste det firmas regler om frivillig
anmälan. Sådana regler fanns också i ÄKL. Det torde då ha förutsatts att
en anmälan kunde ske informellt och att de berörda myndigheterna
(varvid nämndes dåvarande NO, SPK och SIND) hade sådan samlad
kunskap att uppkomna fall snabbt kunde bedömas. Frågan om hur en
anmälan skulle vara beskaffad synes inte ha övervägts mera i detalj.
Denna fråga innefattar emellertid flera problem rörande bl.a. form och
innehåll i anmälan, tidsfrister och rättsverkningar. I fråga om anmälan
som skall göras enligt KL har dessa förhållanden reglerats genom KL
och olika föreskrifter, men problemen skulle uppstå på nytt sätt vid en
återgång till ett system utan generell anmälningsplikt. Det går knappast
att finna en någon helt tillfredsställande lösning på problemen vid en
sådan återgång. Det kan för övrigt antas att de förut beskrivna
förhållanden vid tillämpningen av ÄKL, som föranledde kritik mot bl.a.
utdragen förberedande prövning, hade sin grund i sådana problem som
nu har berörts. Förhållandena ledde till att Konkurrenskommittén
föreslog vissa ändringar i reglerna. Några särskilda regler om
anmälningars utformning föreslogs dock inte. Förslagen, som gick ut på
att den förberedande prövningen skulle effektiviseras utan att generell
anmälningsplikt infördes, förlorade aktualitet genom att regler om sådan
anmälningsplikt fördes in i KL.
I detta sammanhang kan påpekas att Konkurrensverket inte har till
uppgift att utöva den ingående, kontinuerliga bevakning av utvecklingen
i näringslivets olika branscher som behövdes enligt den äldre ordningen
och som myndigheterna då förutsattes ha. Här bör också framhållas att de
olägenheter som den i KL föreskrivna anmälningsskyldigheten orsakar
företagen har minskat betydligt i omfattning genom de ändrade regler
som gäller fr.o.m. den 1 juli 1997.
Vidare kan framhållas att det måste läggas en väsentlig uppgiftsbörda
på företagen även i ett system byggt på frivilliga anmälningar. Det finns
också anledning anta att foretagen, med ett sådant system, skulle i stor
utsträckning ”för säkerhets skull” anmäla koncentrationer som faller
inom det i lagen angivna kontrollområdet. Bördan på företagen skulle
därför sannolikt inte minskas drastiskt genom ett ändrat
anmälningssystem.
I motiven till KL anges vidare att hinder inte föreligger mot att vid
sådana förvärv som normalt inte kan anses ha så stor betydelse för
konkurrensen ha en mindre långt gående uppgiftsskyldighet än i övriga
Prop. 1998/99:144
66
fall. Ett förenklat anmälningsförfarande - där uppgiftslämnandet prop. 1998/99:144
begränsas till att avse endast vissa centrala uppgifter för bedömningen av
konkurrenseffekten av vissa typer av företagsförvärv — kan antas leda till
att ett inte obetydligt antal av de anmälningspliktiga förvärven skulle
omfattas av ett förenklat förfarande. Konkurrensverket bar således inom
ramen för gällande lagstiftning möjlighet att förenkla
anmälningsförfarandet för sådana typer av företagsförvärv som verket
bedömer sakna betydelse för konkurrensen. Här hänvisas vidare till
avsnitt 5.9.
Vid en sammanvägning av de nu redovisade aspekterna anser
regeringen, i likhet med utredningen, att övervägande skäl talar för att
behålla reglerna i KL om generell anmälningsskyldighet.
Regeringens förslag: En koncentration skall anmälas om minst två av de
berörda företagen tillsammans har en omsättning föregående
räkenskapsår som överstiger fyra miljarder kronor och minst två av de
berörda företagen har en omsättning i Sverige föregående räkenskapsår
som överstiger 100 miljoner kronor för vart och ett av företagen.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår en inskränkning av den
generella anmälningsskyldigheten genom att bestämmelsen ändras så att
en koncentration skall anmälas till Konkurrensverket om
1) de berörda företagen tillsammans har en omsättning föregående
räkenskapsår som överstiger fyra miljarder kr och
2) minst två av de berörda företagen driver verksamhet inom landet
och i denna verksamhet har en omsättning föregående räkenskapsår som
överstiger 200 miljoner kr för vart och ett av företagen.
Remissinstanserna: Många är positiva till den föreslagna
förändringen av anmälningsskyldigheten, framför allt när det gäller
förslaget att omsättningen i 2) skall gälla minst två berörda företag som
driver verksamhet i landet. Några är dock kritiska till förslaget att höja
den nuvarande 100-miljonersgränsen till 200 miljoner kr.
Sveriges Industriförbund anser som redovisats i föregående avsnitt att
anmälningsplikten borde upphöra. Som en minimilösning kan de
lättnader som utredningen föreslagit accepteras av förbundet.
Mannheimer Swartling Advokatbyrå AB menar att reglernas preventiva
verkan är orsaken till att Konkurrensverket endast har väckt talan mot ett
mycket litet antal företagsförvärv. Genomförandet av ett förvärv är i
flertalet fall såväl tidskrävande som kostsamt. Det är enligt
advokatfirman vanligt förekommande att en säljare väljer den köpare,
som medför minst konkurrensrättsliga komplikationer om säljaren kan
välja mellan flera köpare som erbjuder någorlunda likvärdiga villkor.
Advokatfirman vill vidare framhålla att kostnaderna för en
förvärvsanmälan är små vid jämförelse med de övriga kostnader som
uppstår i samband med själva förvärvet. Därtill kommer att företagens
kostnader för förvärvsanmälan torde vara helt marginella jämfört med
67
den ekonomiska skada som kan uppkomma om ett antal skadliga Prop. 1998/99:144
företagskoncentrationer faller utanför regelverket. Storleken på de
företag som genomför en koncentration är ju ingalunda alltid avgörande
för den konkurrensskada som koncentrationen kan innebära. De
möjligheter som utredningen anvisat för Konkurrensverket att anmoda ett
företag att inkomma med en anmälan eller för företagen att frivilligt
anmäla en koncentration till Konkurrensverket undanröjer inte de risker
som den föreslagna höjningen av tröskelvärdena innebär. Det framstår
för det första som mindre troligt att företag frivilligt kommer att anmäla
koncentrationer i någon större utsträckning när anmälningsplikten inte är
tvingande. Det är vidare, med hänsyn till krav på förutsägbarhet och
rättssäkerhet, inte önskvärt med ett system som förutsätter att
Konkurrensverket i efterhand skall anmoda företag att inkomma med
anmälningar avseende koncentrationer i större utsträckning än enligt
gällande regler.
Advokatbyrån pekar vidare på att den föreslagna inskränkningen synes
märklig i ljuset av att såväl EU som flera medlemsstater under det
senaste året infört eller beslutat att införa regler avseende kontroll av
företagskoncentrationer som innebär att såväl kommissionens som
berörda nationella konkurrensmyndigheters möjligheter att pröva
företagskoncentrationer har utvidgats. Byrån pekar bl.a. på ändringar i
Nederländerna, Danmark och Tyskland. I ljuset av denna internationella
trend ter det sig svårförståeligt att utredningen föreslår en begränsning av
de svenska reglernas tillämpning, särskilt mot bakgrund av Sverige
geografiska läge som medför att konsumenter inte kan erbjudas substitut
på lika nära avstånd som konsumenter på kontinenten och den svenska
marknadens relativa litenhet. Man anser att utredningens
bevekelsegrunder för att föreslå en höjning av de omsättningsgränser
som bör gälla för den primära anmälningsskyldigheten inte heller ter sig
övertygande.
Baker & McKenzie Advokatbyrå menar att om tröskelvärdet skulle
höjas en risk finns att Konkurrensverket kan se sig föranlett att betydligt
oftare utnyttja sin möjlighet att anmoda företag att anmäla. Detta skulle
leda till en ökad osäkerhet för marknadens aktörer. I praktiken skulle det
dessutom kunna leda till att marknadens aktörer, för att undvika
Konkurrensverkets särskilda begäran, förekom verket med en frivillig
anmälan. Mot bakgrund av det nu sagda samt det faktum att 100-
miljonersgränsen infördes nyligen och har fungerat såsom den var avsedd
är byrån inte helt övertygad om att en ändring av det undre tröskelvärdet
bör företas.
Konkurrensverket instämmer i utredningens skäl och slutsats att den
nedre omsättningsgränsen på 200 miljoner kr bör införas. Verket yttrar
vidare att ett företag kan ha en omfattande försäljning på de svenska
marknaden, exempelvis genom en återförsäljare, utan att anses driva
verksamhet inom landet. Inom EG-rätten ställs krav på att två av de
berörda företagen skall ha en viss omsättning inom gemenskapen. Detta
begrepp är enligt Konkurrensverkets mening att föredra, eftersom det
omfattar även företag som säljer in på marknaden och inte innefattar krav
på att företagen skall driva verksamhet inom gemenskapen. En
68
motsvarande innebörd av den svenska bestämmelsen skulle dessutom
innebära en önskvärd större överensstämmelse med EG-rätten. Detta
skulle också innebära att effektprincipen blir gällande för koncentrationer
på samma sätt som redan är fallet med avseende på 6 och 19 §§ KL.
Verket önskar också ett förtydligande i fråga om bl.a
koncentrationsförordningens bestämmelse i artikel 5.2 andra stycket om
en två-årsregel beträffande beräkning av omsättning vid successiva
förvärv skall gälla eller inte enligt KL.
Lagerlöf & Leman Advokatbyrå AB är mycket positiv till att
tröskelvärdena höjs och att de utländska indirekta förvärven undandras
prövning där målbolaget bedriver begränsad verksamhet i landet. Man
anser dock att den föreslagna regeln framstår som mindre lämplig då
bestämmelsen kan leda till att företag med höga marknadsandelar och
hög omsättning men begränsad egen verksamhet i landet kan förvärva
betydande företag utan skyldighet att anmäla koncentrationen. En
alternativ reglering skulle, enligt advokatbyrån, kunna vara att ”det
förvärvade företaget driver verksamhet inom landet och minst två av de
berörda företagen har en omsättning i landet som föregående
räkenskapsår överstiger 200 miljoner kr för vart och ett av företagen”.
Genom en sådan reglering har man inte utvidgat nuvarande reglering
men samtidigt inte öppnat möjligheter för att eventuellt allvarliga
koncentrationer undandras prövning. Man anser inte att den frivilliga
anmälningsmöjligheten och Konkurrensverkets möjlighet att infordra
anmälan är tillräckligt i denna del.
Skälen för regeringens förslag: Som utredningen nämner har tidigare
kritik riktats mot att många företagsförvärv som saknar betydelse för
konkurrensen och samhällsekonomin faller inom området för den
generella anmälningsskyldigheten. Av den anledningen lade utredningen
tidigt fram ett särförslag som innebar att anmälningsskyldigheten
reducerades.
Genom den lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1997 (prop.
1996/97:82, bet. 1996/97:NU13, rskr. 1996/97:226) undantas företags-
förvärv från skyldighet att anmäla om det förvärvade företagets
omsättning föregående räkenskapsår understiger 100 miljoner kronor.
Trots att omsättningen understiger detta belopp, får Konkurrensverket i
ett enskilt fall ålägga en part i ett förvärvsavtal att anmäla förvärvet, när
detta är påkallat av särskilda skäl. En part i ett förvärvsavtal har
dessutom alltid rätt att frivilligt anmäla ett förvärv till Konkurrensverket.
Utredningen framhåller att det vid en analys av Statistiska
Centralbyråns kartläggning av företag verksamma inom landet framgår
att flertalet företag har en omsättning som understiger ett hundra miljoner
kronor. Fördelningen av företag inom detta intervall är dock skiftande
mellan olika branscher. Det kan även observeras att inom många
branscher återfinns ett relativt stort antal företag inom intervallet 100 -
200 miljoner kronor. Analysen visar också att endast ett mindre antal
företag har en omsättning som överstiger 200 miljoner kronor. I fråga om
avgränsning av den generella anmälningsskyldigheten noterar
utredningen att antalet förvärv som har anmälts under andra halvåret
1997 (76) är mindre än hälften av det antal som anmäldes under
Prop. 1998/99:144
69
motsvarande period 1996 respektive första halvåret 1997. Enligt
utredningen måste det antas att denna kraftiga nedgång till stor del beror
på ändringen av anmälningsreglema den 1 juli 1997.
Enligt utredningens uppfattning har det också med de nya reglerna
anmälts många förvärv som det inte funnits anledning att överväga
ingripanden mot och som har ringa betydelse från konkurrens- och
samhällssynpunkt. Utredningen anser att anmälningsförfarandet innebär
en stor börda på företagen. Även hänsyn till Konkurrensverkets
resursanvändning talar för att omsättningsgränsen 100 miljoner kronor
höjs. Visserligen kan då möjligen antalet frivilliga anmälningar som görs
”för säkerhets skull” öka något, men detta kan knappast nämnvärt minska
den effektivitetsvinst som uppstår, anför utredningen ytterligare. Det kan
anföras att en sådan ändring kan medföra risk för att
företagskoncentrationer som är samhällsskadliga inte kommer att prövas.
Denna risk måste dock anses ytterst liten. Det torde sällan finnas
anledning från samhällssynpunkt att ingripa mot företagskoncentrationer
av den aktuella storleken. De fa fall då sådan anledning eventuellt finns
kan, fortsätter utredningen, förutsättas komma under Konkurrensverkets
prövning, eftersom verket alltid kan ta upp fallet genom en anmodan till
en part att göra anmälan.
Utredningen pekar vidare bl.a. på att en ordning som medför en
minskad mängd anmälningsärenden ger verket möjlighet att omfördela
resurserna från det formella prövningsförfarandet till bl.a. bevakning av
sådana marknader där koncentrationsåtgärder kan komma att påverka
konkurrensen negativt. Sammanfattningsvis innebär den diskuterade
inskränkningen av området för generell anmälningsskyldighet betydande
resursvinster för näringsliv och samhälle. Någon vägande invändning
mot ändringen kan utredningen inte se och anser därför att förslaget bör
genomföras.
Regeringen anförde i fråga om de allmänna överväganden som låg till
grund för lagändringen 1997 att förändringar i regelsystemet för att
begränsa anmälningsskyldigheten var påkallade.
Regeringen diskuterade i det förra lagstiftningsärendet om
anmälningsskyldigheten, som några remissinstanser föreslog, borde
upphöra vid 200 miljoner kr. Dessa remissinstanser pekade bl.a. på att
beloppet 200 miljoner kr motsvarade Konkurrensverkets uppfattning om
hur stora företag kan vara utan att deras eventuellt
konkurrensbegränsande avtal påverkar konkurrensen på den svenska
marknaden på ett märkbart sätt, enligt vad som föreskrivs i 6 §, (jfr
KKVFS 1993:2). Häremot invände regeringen att det är fråga om två
skilda prövningar. Gränsen 200 miljoner kr avser förbudet i 6 § mot
konkurrensbegränsande avtal. Vad det, enligt regeringen, rörde sig om i
det då aktuella lagstiftningsärendet var förvärv av företag som därmed
upphörde att vara fristående aktörer på marknaden. De rättsliga
förutsättningarna för ingripande enligt förbudsbestämmelsema ansåg inte
regeringen vara desamma. Regeringen bedömde, med hänsyn till
erfarenheterna i rättstillämpningen, det lämpliga valet vara att följa
utredningens förslag.
Prop. 1998/99:144
70
Detta innebar att den generella anmälningsskyldigheten slopades Prop. 1998/99:144
beträffande forvärv där det förvärvade företagets omsättning föregående
räkenskapsår understiger 100 miljoner kr (prop. 1996/76:82 s. 9-10).
Skyldigheten ersattes av en föreskrift om att Konkurrensverket under viss
förutsättning kan ålägga en part i ett förvärvsavtal att anmäla ett visst
individuellt förvärv, när det förvärvade företagets omsättning understiger
100 miljoner kronor. Till systemet kopplades av rättssäkerhetsskäl en
möjlighet att anmäla ett förvärv av detta slag frivilligt, så att nu gällande
ordning med en frist för Konkurrensverket m.m. aktiveras.
Den därigenom nyligen genomförda reduceringen av den generella
anmälningsskyldigheten har enligt regeringens bedömning haft avsedd
effekt. Några praktiska problem av betydelse har heller inte framkommit
med den nya ordningen. Anmälningsregler där man utgår från de berörda
företagens omsättning medför differentierade täckningsgrader i olika
branscher. Konkurrensskadan av ett strukturellt förvärv kan på en liten
marknad vara betydande utan att för den skull den totala marknaden är
särskilt stor omsättningsmässigt. Vidare kan noteras att
koncentrationsförordningens trösklar i visst avseende sänktes från den 1
mars 1998. I flera andra medlemsstater inom EU har nyligen nedre
gränser för när företagskoncentrationer eller koncentrationsliknande
åtgärder är prövningsbara och/eller anmälningspliktiga sänkts eller
bestämts till en låg nivå. Därtill kommer de problem som pekats på från
advokathåll när det gäller rättsosäkerheten m.m. för företagen vid en
höjning av tröskeln. Mot denna bakgrund anser regeringen att det finns
vägande skäl mot att genomföra utredningens nu framlagda förslag i
denna del.
Utredningen har vidare föreslagit att en ytterligare lagändring bör
göras i detta sammanhang så att utländska förvärv som kan antas
regelmässigt sakna betydelse för konkurrensen och samhällsekonomin
undantas från den generella anmälningsskyldigheten. Utredningens
förslag innebär att en företagskoncentration skall anmälas till
Konkurrensverket om de berörda företagen tillsammans har en
omsättning föregående räkenskapsår som överstiger fyra miljarder kronor
och minst två av de berörda företagen driver verksamhet inom landet och
i denna verksamhet har en omsättning föregående räkenskapsår som
överstiger den nämnda bitröskeln för vart och ett av företagen.
Regeringen anser att starka skäl talar för att den föreslagna ändringen
genomförs. Emellertid bör en justering göras av bestämmelsen så att
anmälningsskyldigheten även omfattar sådan omsättning som ett företag
har i Sverige, utan att företaget för den skull bedriver verksamhet inom
landet. Här hänvisas till författningskommentaren.
Vid remissomgången har frågan väckts om en särskild regel för
beräkning av omsättningen vid successiva förvärv, motsvarande den i
artikel 5.2 andra stycket i koncentrationsförordningen, borde gälla enligt
KL. Enligt gemenskapsregeln skall två eller flera transaktioner som äger
rum inom en tvåårsperiod mellan samma personer eller företag betraktas
som en företagskoncentration, som uppkommer vid tidpunkten för den
sista transaktionen. En sådan bestämmelse är dock ingripande för
företagen. Utredningen har inte redovisat något förslag eller några
71
överväganden i frågan. Det saknas därför enligt regeringens mening
beredningsunderlag att nu överväga någon sådan motsvarighet i KL.
Regeringens bedömning: Någon regel om när en företagskoncentration
senast skall anmälas införs inte i konkurrenslagen.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att en anmälan skall
göras senast en vecka efter ingåendet av det avtal som medför en
koncentration, offentliggörandet av budet om övertagande eller förvärvet
av det bestämmande inflytandet.
Remissinstanserna: Konkurrensverket ställer sig positivt till den
föreslagna tidsfristen. Om den skall fylla sitt syfte och respekteras bör
den dock i likhet med vad som gäller enligt artikel 14.1 i
koncentrationsförordningen förenas med en sanktionsmöjlighet. Utan en
direkt påföljdsavgift kopplad till anmälningsfristen innebär förslaget i
realiteten ingen större skillnad jämfört med dagens situation. Verket
anser att möjligheten enligt KL att ålägga ett företag vid vite att anmäla
förefaller mindre lämplig när en anmälningsplikt på en vecka införs.
Flera andra remissinstanser, främst advokatfirmor, är uttalat kritiska
till utredningens förslag och anser att tidpunkten för anmälan inte bör
regleras. På så sätt bevaras den flexibilitet som finns idag, menar man.
Mannheimer Swartling Advokatbyrå AB yttrar att det är ett omvittnat
faktum att den tidsgräns för anmälan av koncentrationer som
förekommer i koncentrationsförordningen är orimligt kort. Därför har
också med kommissionens acceptans utvecklats ett antal sätt att kringgå
tidsgränsen i enskilda fall. Dessa förhållanden framstår knappast som
efterföljansvärda. Det nuvarande regelverket innebär att en underlåtenhet
att anmäla ett anmälningspliktigt förvärv sker på de berörda företagens
egen risk. Detta förhållande kopplat till den i lagen föreskrivna
skydligheten att anmäla anmälningspliktiga koncentrationer torde enligt
advokatfirman vara fullt tillräckligt för att berörda företag skall anmäla
en koncentration så snart det överhuvudtaget är möjligt. Man känner inte
till något fall sedan lagens ikraftträdande där ett företag som känt till
regelverket underlåtit att fullgöra en erforderlig anmälan av
företagsförvärv. Någon tidsgräns inom vilken anmälningsskyldigheten
måste fullgöras behövs således inte enligt advokatfirmans mening.
Lagerlöf & Leman Advokatbyrå AB anser att nuvarande ordning är
lämplig och har svårt att se några bärande skäl för införandet av en snäv
tidsfrist inom vilken en fullständig anmälan skall ges in till
Konkurrensverket. Det förhållandet att utredningens förslag saknar
sanktion för det fall en anmälan inte sker inom rätt tid, visar att det inte
föreligger skäl för att införa den ifrågavarande bestämmelsen.
Advokatfirman Vinge KB menar att den nuvarande flexibiliteten många
gånger har visat sig praktiskt betydelsefull. I vissa situationer kan det
innebära stora svårigheter för parterna att inom en så pass kort som en
vecka samla in information och upprätta en anmälan av koncentrationen.
Prop. 1998/99:144
72
Inte minst kan det vara ett problem i de fall där det är svårt att fastställa
den exakta tidpunkten för när ett bestämmande inflytande förvärvades.
Därför bör det enligt advokatfirman införas en möjlighet för
Konkurrensverket att i det enskilda fallet ge dispens från veckoregeln.
Denna möjlighet finns visserligen inte enligt gemenskapsrätten.
Kommissionen har dock ofta tvingats se mellan fingrarna i detta
avseende och ge informella dispenser.
Skälen för regeringens bedömning: Utredningen har föreslagit att en
tidsfrist införs för när en anmälan senast skall göras. Efter förebild från
EG-rätten föreslås att så skall ske senast en vecka efter ingåendet av det
avtal som medför en koncentration, offentliggörandet av budet om
övertagande eller förvärvet av det bestämmande inflytandet.
Förslaget synes i första hand motiveras av en allmän strävan att
motsvarande regler bör gälla som inom gemenskapsrätten.
Regeringen anser i och för sig att det kan finnas ett värde i att en
utgångspunkt finns för när en anmälan skall göras till Konkurrensverket.
Vidare kan det vara av värde såsom tidigare sagts att reglerna utformas i
nära överensstämmelse med gemenskapsrättens regler, särskilt som det
nu föreslås en övergång till koncentrationsbegreppet. Emellertid har
invändningarna mot förslaget avsevärd tyngd. Bland annat pekar kritiken
på att det hos kommissionen i realiteten finns betydande praktiska
svårigheter att upprätthålla bestämmelsen enligt dess innehåll. Faran att
anmälningspliktiga förvärv undandras Konkurrensverkets prövning torde
av de skäl som anförts från advokathåll vara liten. Bland annat tar
företagen risker om de vidtar ekonomiska dispositioner innan anmälan
gjorts. Att företagen på egen risk har genomfört en företagskoncentration
och anmäler den sent kan nämligen inte åberopas som skäl för att en
företagskoncentrationen skulle fa en mer gynnsam behandling än andra
anmälda företagskoncentrationer. En sen anmälan torde i de flesta fall
bero på att underlaget för anmälan inte hunnit tas fram. Mot den här
bakgrunden överväger nackdelarna med att genomföra förslaget de nyss
nämnda fördelarna. Regeringen är därför inte beredd föreslå någon regel
om när en företagskoncentration senast bör anmälas. I stället bör den
nuvarande flexibla ordningen kvarstå.
Regeringens bedömning: Den nuvarande instansordningen behålls för
frågor om företagskoncentration.
Utredningens bedömning: Utredningen har i ett tidigare betänkande
föreslagit att Stockholms tingsrätt skulle slopas som instans i
förvärvsärenden och att Konkurrensverket skulle ges möjlighet att fatta
beslut som första instans med möjlighet att överklaga verkets beslut till
Marknadsdomstolen. I slutbetänkandet har inte lämnats något förslag.
Remissinstanserna: Konkurrensverket anser att verket bör ges
möjlighet att fatta beslut i ärenden om koncentration. Nuvarande system
innebär praktiska problem och en tidsutdräkt som kan ifrågasättas från
Prop. 1998/99:144
73
rättssäkerhetssynpunkt. Verket nämner dels en anmälan som återkallats
på grund av att man enligt uppgift inte kunde avvakta en
domstolsprövning, dels ett ärende som prövats av Marknadsdomstolen
(se avsnitt 4.3) och som enligt uppgift medförde stora kostnader till följd
av den osäkerhet som under lång tid förelåg om förvärvets
genomförande. Bland annat mot denna bakgrund föreslår verket att beslut
fattas av verket och att dessa överklagas hos Marknadsdomstolen.
Sveriges Industriförbund återkommer också i frågan och anser att en
koncentration endast bör prövas av en instans som enligt förbundet bör
vara Marknadsdomstolen.
Skälen för regeringens bedömning: I samband med den reformering
av instansordningen (slopande av Stockholms tingsrätt som
mellaninstans i fråga om undantag, icke-ingripandebesked och
åläggande) som trädde i kraft den 1 juli 1998 uttalade regeringen
beträffande frågor om företagsförvärv att dessa i väsentliga avseenden
gäller bedömningar av en annan karaktär än som rör förbuden mot
konkurrensbegränsande samarbete och missbruk av en dominerande
ställning. Vidare ansåg regeringen att de speciella aspekter som kommer
under bedömning vid prövningar av förvärvsärenden kan ha särskild
principiell och praktisk betydelse när det gäller strukturomvandlingen av
näringslivet. Regeringen bedömde bl.a. därför att tunga skäl talar för att
dessa mål skall prövas av två instanser, som principiellt bör vara
domstolar. Vidare ansågs det också naturligt att frågor om
företagsförvärv ges samma behandling som bl.a. mål om
konkurrensskadeavgift. Regeringens samlade bedömning var därför att
instansordningen i fråga om företagsförvärv inte borde förändras, vilket
innebar att dessa frågor alltjämt skulle prövas av Stockholms tingsrätt
som första instans och att överklagande sker till Marknadsdomstolen.
Regeringen anser att vad som framförts vid remissbehandlingen av det
nu lagda utredningsförslaget inte föranleder något förändrat
ställningstagande i fråga om instansordningen. Därför bör den nuvarande
instansordningen för företagsförvärv i fortsättningen gälla för frågor om
företagskoncentration.
Regeringens bedömning: Förbättringar i kontrollsystemet är möjliga.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig instämmer i
utredningens slutsatser.
Skälen för regeringens bedömning: I avsnitt 5.1 har regeringen angett
att ett regelverk om kontroll av företagsförvärv är viktigt och bidrar till
en effektiv konkurrens till nytta för samhällsekonomin och
Prop. 1998/99:144
74
konsumenterna. Samtidigt är problem förknippade med ett
kontrollsystem av detta slag, enligt vad som ligger i sakens natur.
Utredningen pekar bl.a. på att företagsförvärv som faller inom det
konkurrensrättsliga kontrollområdet många gånger rör både betydande
samhällsintressen och stora ekonomiska värden. Den ekonomiska
omsättningen ställer också normalt höga krav på en skyndsam och
effektiv handläggning av förvärv som blir föremål för prövning.
Regeringen vill understryka att både det allmänna och näringslivet har
ett starkt intresse av att det konkurrensrättsliga systemet för kontroll av
företagskoncentrationer är ändamålsenligt utformat och fungerar på ett så
effektivt och rättssäkert sätt som är möjligt. Därför är det angeläget att
över hela faltet pröva vilka förbättringar i kontrollsystemet som är
möjliga för ökad effektivisering, rättssäkerhet och genomströmning. I det
följande redovisas regeringens ställningstagande till detta.
Regeringens bedömning: Det är viktigt att det finns flexibla former för
företagens kontakter med Konkurrensverket i frågor som rör
företagskoncentrationer. Härigenom kan kraven på uppgiftslämnande
lättas. Företagen kan också få möjlighet att smidigare och på ett tidigare
stadium än hittills få indikationer på hur verket ser på t.ex. ett planerat
förvärv.
Vad som nu sagts kan åstadkommas inom ramen för gällande regler i
bl.a. förvaltningslagen. Kompletterande handläggningsrutiner kan dock
behöva utarbetas av Konkurrensverket.
Utredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens genom förslag om en ordning med informella kontakter på
ett inledande stadium.
Remissinstanserna: I princip alla remissinstanser som yttrat sig
tillstyrker utredningens förslag.
Svea hovrätt anser att det föreslagna informella förfarandet saknar
egentliga förebilder i svensk rätt. Skälen för ett sådant förfarande
förefaller emellertid så starka att det inte finns anledning att motsätta sig
att man på detta område anpassar sig till ett förfarande som tillämpas
utomlands. Hovrätten föredrar dock att benämningen förhandskontakter
eller förhandsprövning e.dyl. används framför utredningens förslag.
Vidare föreslår hovrätten att detta inledande kontrollförfarande inte blir
alltför lösligt utan att det förs ut som ett rättsligt institut. Detta kan
lämpligen ske i eller direkt i anslutning till 37 § KL. Därtill bör det
genom motiv klargöras i vilken utsträckning förvaltningslagen avses bli
tillämplig på handläggningen i dess olika faser. Därmed läggs också fast
det område där endast förvaltningslagens serviceregler är tillämpliga, när
förfarandet kommit till den punkt där ett ”ärende” föreligger och
slutligen där myndighetsutövning mot enskild inletts. Det är vidare av
flera skäl av betydelse att det i efterhand finns en möjlighet att
kontrollera hur handläggningen hos myndigheten har bedrivits, vilket
Prop. 1998/99:144
75
bl.a. förutsätter att myndighetens åtgärder har dokumenterats. Härvid är,
enligt hovrättens mening, att märka att dokumentationskravet endast
gäller i ärenden som avser myndighetutövning. Genom en klarare
reglering skapas också bättre förutsättningar för den sekretess som
självfallet är av betydelse under denna handläggningsfas hos
myndigheten. Även i andra avseenden kan det vara viktigt att förfarandet
”stagas upp”. Hovrätten efterlyser bl.a. mot bakgrund härav en närmare
rättslig analys av det föreslagna nya institutet.
Styrbjörn Gärde Advokatbyrå anser att det i KL bör anges att en
anmälningsfråga med beaktande av i förvaltningslagen tillämpliga
bestämmelser (1 och 4 §§) äger underställas Konkurrensverkets
bedömning. Detta skulle utgöra stöd för Konkurrensverkets formella och
materiella handläggning och gagna anmälare och dessas möjligheter att
med stöd av bestämmelsen göra gällande skadeståndsgrundande fel och
brister i Konkurrensverkets upplysnings- och rådgivande verksamhet.
Ytterst är här fråga om rättssäkerhet.
Kammarrätten i Göteborg instämmer i utredningens slutsats att det
beträffande förfarandet vid förhandskontakter behövs vissa riktlinjer men
anser att författningsreglering inte erfordras. Kammarrätten bedömer att
det lämpligen kan anförtros åt Konkurrensverket att fastställa sådan
riktlinjer. Dessa torde kunna ges form av allmänna råd. Det framstår
enligt kammarrätten som ändamålsenligt att låta det gemenskapsrättsliga
institutet pre-notification tjäna som förebild liksom Konkurrensverkets
skiss till handläggningsordning.
Skälen för regeringens bedömning: Utredningen har redovisat att det
i gemenskapsrätten och i vissa utländska regelsystem, bl.a. USA och
Storbritannien, finns en handläggningsordning som i stor utsträckning
ger de berörda företagen möjlighet till informella kontakter med
konkurrensmyndigheten innan en anmälan i formell mening sker.
Erfarenheten från bl.a. dessa länder visar att möjligheten till sådana
kontakter på ett inledande stadium ger konkurrensmyndigheten
förutsättningar att i ett tidigt skede bl.a. bilda sig en närmare uppfattning
om transaktionens karaktär och, när skäl därtill föreligger, begränsa
omfattningen av de uppgifter som företagen behöver lämna för
myndighetens prövning. Erfarenheterna visar även att
konkurrensmyndighetens handläggningstid efter det att anmälan gjorts
härigenom i inte obetydlig omfattning kan avkortas och att antalet
ärenden som går till s.k. särskilda undersökningar kan begränsas.
Frågan har således väckts om förutsättningar föreligger för att en
motsvarande mindre formaliserad ordning som den redovisade även kan
tillämpas av Konkurrensverket vid handläggning av ärenden som rör
företagsförvärv. Det kan i detta sammanhang erinras om att enligt
motiven till KL risker med ett företagsförvärv i första hand skall
undanröjas genom åläggande av mindre ingripande slag än förbud.
Förhandlingar med företagen bör därvid enligt motiven i första hand ske
under Konkurrensverkets handläggning av ärendet. Företrädare för
näringslivet och advokatbyråer har till utredningen särskilt framhållit att
möjligheten till förhandling och förhandlingslösning utgör en rationell
handläggningsform i ärenden som gäller företagsförvärv.
Prop. 1998/99:144
76
Konkurrensverket har för utredningen redovisat verkets syn på
möjligheterna till förhandskontakter och sammanfattningsvis anfört
följande. Verket ser förhandskontakter inför anmälan om företagsförvärv
som en möjlighet för både parterna och myndigheten. För att en sådan
ordning skall vara praktiskt genomförbar förutsätts att uppgifter som
parterna lämnar in och partemas identitet omfattas av absolut sekretess.
Dessutom måste krav ställas på att skriftlig förhandsinformation lämnas
till Konkurrensverket i god tid före möten som kan ske inom ramen för
förhandskontakter avseende planerade förvärv. Genom förhandskontakter
kan anmälningarna om företagsförvärv förbättras och behovet av
kompletteringar minskas. Partema får också möjlighet att reda ut
oklarheter kring det planerade företagsförvärvet, vilket i sin tur innebär
att Konkurrensverket kan ge värdefull vägledning till partema. Det är
dock viktigt att betona att Konkurrensverket vid förhandskontakter inte
tar slutlig ställning till företagsförvärvets förenlighet med KL och
förbehåller sig rätten att begära in ytterligare information.
Utredningen anser att den närmare utformningen och tillämpningen av
en sådan ordning lämpligen bör överlämnas till Konkurrensverket att
överväga. Den anför vidare att det dock kan framhållas att
gemenskapsrättens ordning med s.k. pre-notification i tillämpliga delar
bör kunna tjäna som förebild. Enligt utredningen bör även de mer
informella handläggningsformer som tillämpas i bl.a. USA och
Storbritannien kunna ge viss vägledning i detta hänseende.
Några remissinstanser menar att en lagreglering bör ske av
handläggningen i fråga om förhandskontakter.
Regeringen vill framhålla följande.
Regeringen anser i linje med utredningens överväganden att en ordning
för förhandskontakter i enskilda fall är påkallad för att effektivisera
kontrollsystemet.
Konkurrensverkets handläggning av ärenden enligt KL sker med
tillämpning av bestämmelserna i förvaltningslagen (1986:223, FL). Även
tryckfrihetsförordningens (TF) bestämmelser om allmän handling och
sekretesslagens bestämmelser har betydelse i detta sammanhang. Enligt
4 § första stycket FL skall en myndighet lämna upplysningar, vägledning,
råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens
verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den utsträckning som är
lämpligt med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och
myndighetens verksamhet. I 4 § andra stycket FL anges att frågor från
enskilda skall besvaras så fort som möjligt. Bestämmelsen innefattar en
skyldighet att underlätta för enskilda att ta till vara sin rätt i
förvaltningsärenden. Detta kan gälla exempelvis upplysningar om hur
man gör en ansökan, råd om vilka handlingar som bör bifogas, m.m.
När det behövs och bedöms lämpligt skall myndigheten även vägleda
den enskilde genom att, allt efter omständigheterna, ta initiativ till
ytterligare utredning, verka för att utredningen begränsas till vad som är
nödvändigt, fästa den enskildes uppmärksamhet på att det kan finnas
alternativa handlingsvägar att nå det han eftersträvar osv. Denna
vägledningsprincip gäller i princip oberoende av begäran. Av 1 § FL
Prop. 1998/99:144
77
följer att vad som anges i 4 § gäller all förvaltningsverksamhet hos
myndigheten, och således inte bara handläggningen av ärenden.
En remissinstans har förordat att det bör klargöras i vilken utsträckning
FL avses bli tillämplig i samband med förhandskontakter.
Regeringen vill framhålla följande.
Av 1 § FL följer att det går en skiljelinje mellan
förvaltningsmyndigheternas handläggning av ärenden samt annan
förvaltningsverksamhet hos dessa myndigheter. Ett ärende kan väckas
genom anmälan, ansökan eller annan framställning som innebär att
frågan anhängiggörs om viss åtgärd som kan vara lagreglerad. Ärendet
kan också anhängiggöras genom ett handlande av myndigheten, s.k.
initiativärende. Till begreppet annan förvaltningsverksamhet räknas s.k.
faktiska handlingar som myndigheten utför (jfr prop. 1971:30 s. 315). I
detta begrepp ingår inte myndighetsutövning.
Skiljelinjen mellan de två huvudformerna av förvaltningsverksamhet -
ärendehandläggning och faktiska handlingar - är inte skarp. Rådgivning
eller icke-bindande preliminära bedömningar i ett enskilt fall behöver
inte innebära att ett ärende väckts, när saken inte gäller myndighetens
beslutande verksamhet. Var gränsen går måste bli beroende av
omständigheterna i det konkreta fallet, bl.a. den form och inriktning som
förhandskontaktema har getts.
FL:s regler om dokumentation av uppgifter som en myndighet fatt på
annat sätt än genom en handling gäller endast myndighetsutövning men
inte generellt för ärenden. Det torde i många fall vara en lämplig ordning
att dokumentation sker även innan ett ärende föreligger eller där ett
ärende föreligger som inte avser myndighetsutövning.
Att i detta lagstiftningsärende söka just på konkurrensområdet dra upp
närmare gränser för handläggningen i berörda avseenden förefaller,
enligt regeringens mening, inte vara lämpligt. I stället sker de
bedömningar och avgränsningar som behöver göras i de enskilda fallen i
fråga om när rena förhandskontakter kan ha övergått till att bli ett ärende
respektive till att röra myndighetsutövning bäst i rättstillämpningen och
efter de principer som FL:s regler ger uttryck för.
Med den utformning som regeringens förslag om sekretess under
förhandskontaktema ges (avsnitt 5.9.3) saknar skiljelinjen mellan vad
som är ett ärende samt annan förvaltningsverksamhet betydelse för
sekretesskyddet.
Regeringen delar i övrigt allt väsentligt vad utredningen har anfört om
att det får bli en uppgift för Konkurrensverket att, inom ramen för
gällande regler i bl.a. FL, närmare konkretisera formerna för en
utvecklad ordning med förhandskontakter. För regeringens
vidkommande finns det inte anledning att föreslå någon reglering
beträffande vad som bör gälla i fråga om kontakter av detta slag i
samband med företagskoncentrationer.
Prop. 1998/99:144
78
Prop. 1998/99:144
Regeringens förslag: Absolut sekretesskydd infors för uppgifter hos
Konkurrensverket som hänför sig till verksamhet som gäller rådgivning
inför en anmälan om företagskoncentration.
Detta sekretesskydd gäller fram till dess en anmälan av
företagskoncentrationen kommit in till verket.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Ett mycket stort antal remissinstanser tillstyrker
utredningens förslag och instämmer i utredningens slutsatser att
sekretesskyddet bör vara absolut.
Konkurrensverket framhåller att uppgifter om planerade förvärv är
ytterst känslig information med kurspåverkande effekt på börsnoterade
företag och absolut sekretess kan därför i detta fall inte ersättas med
något annat slag av sekretess. Kammarrätten i Göteborg tillstyrker
utredningens förslag men sätter i fråga om det är lämpligt att använda
ordet ”ärende” som beteckning på det informella förfarande som kan
föregå den formella anmälan. Kammarrätten anser att myndigheterna
serviceskyldighet m.m. avser inte bara den del av verksamheten som är
att beteckna som ärenden i formell mening utav även sådan annan
förvaltningsverksamhet hos myndigheten som det föreslagna
informellare förfarandet utgör. Sveriges Industriförbund anser att absolut
sekretess är en nödvändig förutsättning för att en mer utvecklad ordning
med förhandskontakter mellan berörda företag och Konkurrensverket
skall få någon större omfattning och betydelse.
Stockholms tingsrätt avstyrker utredningens förslag och anför bl.a. att
den föreslagna ordningen torde strida mot svensk myndighetstradition
och synes vara väl långtgående med hänsyn till att ratio legis endast är att
bespara Konkurrensverket och företagen visst arbete med granskning
respektive tillhandahållande av anmälningar om företagsförvärv.
Skälen för regeringens förslag: Det kan här observeras att såväl
tryckfrihetsförordningens bestämmelser om allmän handling som
sekretesslagens regler i fråga om sekretess väsentligt kan försvåra
möjligheten till förhandskontakter mellan Konkurrensverket och de
berörda företagen. Offentlighetsprincipen innebär att allmänheten skall
beredas så stor insyn i myndigheternas verksamhet som möjligt. Från
denna synpunkt är det motiverat att verksamheten vid Konkurrensverket i
största möjliga utsträckning är offentlig. Offentliggörande av uppgifter
kan emellertid i nu aktuella fall medföra betydande olägenheter både för
det allmänna och för enskilda företag. En avvägning måste därför göras
mellan kravet på offentlighet i den verksamhet som rör verkets kontakter
med företagen före anmälan och behovet av sekretess för sådana
uppgifter som kan bli aktuella i dessa fall och som lämnas till verket.
Enligt föreskrifterna i 8 kap. 6 § sekretesslagen (1980:100), 2 §
sekretessförordningen (1980:657) och punkt 17 i bilagan till
förordningen gäller sekretess i Konkurrensverkets verksamhet enligt KL
för uppgift om bl.a. enskilds affårs- eller driftförhållanden, om det kan
antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Med affärs- och
79
driftförhållanden avses affarsförhandlingar, marknadsundersökningar,
marknadsplaneringar, planer som rör konstruktionsarbeten och
reklamkampanjer, prissättningskalkyler, utredningar av annat slag, m.m.
Skaderekvisitet är här ett s.k. ”rakt” skaderekvisit, vilket innebär en
presumtion för att ifrågavarande uppgifter är offentliga om inte en viss
skaderisk kan anses föreligga. Vid skadebedömningen får man alltså utgå
från om uppgiften är av det slaget att ett utlämnande typiskt sett kan vara
ägnat att medföra skada för det intresse som skall skyddas genom
sekretessbestämmelsen.
Prövningen av om ett skaderekvisit är uppfyllt eller inte innefattar
alltid ett visst mått av skönsmässighet. Det raka skaderekvisitet innebär
således att tillämparen kan göra sin bedömning inom ganska vida ramar.
Avsikten är dock, som tidigare nämnts, att skadebedömningen i
huvudsak skall kunna göras med utgångspunkt i själva uppgiften. Ett
företagsförvärv kan föregås av från affärssynpunkt mycket känsliga
förhandlingar som förutsätter konfidentiell handläggning av berörda
parter. Det torde vara uppenbart att möjligheten till sekretess hos
Konkurrensverket för uppgifter som rör planerade forvärv eller
genomförda förvärv som ännu inte blivit offentliggjorda många gånger
utgör en grundläggande förutsättning för att de berörda företagen skall
kunna lämna uppgifterna till verket.
Utredningen pekar på att hittillsvarande erfarenheter visar att berörda
företag i stor utsträckning anser att nuvarande bestämmelser inte medger
ett tillräckligt sekretesskydd för uppgifter som företagen lämnar till
Konkurrensverket innan anmälan i formell mening enligt 37 § KL sker.
Detta förhållande medför att möjligheten till förhandskontakter i stor
utsträckning försvåras. Konsekvensen härav är, enligt utredningen, i
många fall att verket inte heller far tillgång till tillräckligt underlag för att
på ett tidigt stadium, och innan en formell anmälan sker, kunna bedöma
om uppgiftsskyldigheten för företagen i det enskilda fallet kan begränsas.
Företag kan i sådana fall, för att fullgöra den formellt föreskrivna
uppgiftsskyldigheten, tvingas att ta fram och lämna uppgifter som i stor
utsträckning saknar betydelse för den materiella prövningen. Det torde
vara uppenbart att en sådan ordning många gånger kan fördröja
handläggningen i det enskilda fallet och orsaka det allmänna och
företagen betydande olägenheter och kostnader. Förhandskontakter
förutsätter således ett ökat sekretesskydd för sådana uppgifter om affars-
och driftförhållanden som företagen lämnar till Konkurrensverket innan
en formell anmälan enligt 37 § sker. Det framhålls även av utredningen
att en sekretessbestämmelse med ett s.k. omvänt skaderekvisit innebär en
viss grad av skönsmässig bedömning från tillämparens sida i det enskilda
fallet och måste på motsvarande sätt som anförts i fråga om nuvarande
bestämmelser anses som otillräcklig. Sekretesskyddet för nu aktuella
uppgifter bör därför, enligt utredningen, göras absolut.
Remissinstanserna har i stort sett samstämmigt tillstyrkt utredningens
förslag. Regeringen gör samma bedömning som utredningen och anser
att den föreslagna ändringen bör genomföras. Dock bör den närmare
avgränsningen av sekretesskyddet preciseras. Detta sker lämpligen
genom att bestämmelsen utformas så att sekretess gäller för uppgifter hos
Prop. 1998/99:144
80
Konkurrensverket som hänför sig till verksamhet som gäller rådgivning
inför en anmälan enligt KL:s anmälningsregler om
företagskoncentrationer. I övrigt hänvisas till författningskommentaren.
I likhet med vad utredningen föreslagit bör vidare meddelarffihet inte
råda för nu aktuella uppgifter. Absolut sekretess för uppgiften i fråga bör
gälla fram till den tidpunkt när anmälan lämnas in till verket. Efter denna
tidpunkt bör sekretess gälla för uppgifterna i den omfattning som nu
föreskrivs enligt 8 kap. 6 § sekretesslagen, 2 § sekretessförordningen och
punkt 17 i bilagan till förordningen. I de fall anmälan inte sker bör
sekretesstiden på samma sätt som enligt det senare lagrummet vara
begränsad till högst tjugo år.
Prop. 1998/99:144
Regeringens förslag: Enligt nuvarande ordning far inte åtgärder vidtas
för att genomföra ett företagsförvärv (s.k. stand still) under den inledande
handläggningen hos Konkurrensverket av det anmälda förvärvet. Enligt
förslaget ges Konkurrensverket möjlighet att meddela undantag från
detta.
Konkurrensverket far vidare möjlighet att meddela förbud eller
åläggande för parterna eller andra medverkande i en
företagskoncentration för att säkerställa att stand still-regeln efterlevs. Ett
förbud eller åläggande far förenas med vite.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att Konkurrensverket skall
ges möjlighet att meddela undantag från stand still. Betänkandet
innehåller inget förslag om åläggande och förbud.
Remissinstanserna: Konkurrensverket nämner att det i
koncentrationsförordningen finns ett antal olika sanktioner som det kan
finnas anledning att överväga. Verket anser bl.a. att de som framstår som
viktigast i första hand är sanktionerna kopplade till reglerna om s.k. stand
still, dvs temporärt förbud mot åtgärder för att fullfölja en koncentration.
För att inte motverka syftet med reglerna om kontroll av koncentrationer
är det av största vikt att reglerna om stand still respekteras. I och med att
Konkurrensverket dessutom föreslås fa möjlighet att formellt meddela
undantag från stand still under den inledande undersökningen, anser
verket det vara svårt att se några skäl mot att en sanktion kopplas till
reglerna om stand still.
Vidare anför verket att för att undvika att partema i en koncentration
hinner vidta åtgärder för att genomföra förvärvet Stockholms tingsrätt
skulle behöva fatta ett beslut om stand still i princip samtidigt som beslut
fattas om särskild undersökning vilket, enligt verket, knappast är möjligt.
Slutligen anser verket, med hänvisning till vad som gäller inom
gemenskapsrätten, att det vore önskvärt att införa en regel om stand still
fram till dess att beslut fattas om att lämna koncentrationen utan åtgärd
eller att frågan slutligt avgjorts av Marknadsdomstolen.
81
Bakgrund: I koncentrationsförordningen finns regler om uppskjutande
av en koncentration.
Enligt artikel 7.1 far en koncentration varken genomföras före anmälan
eller innan den har förklarats förenlig med den gemensamma marknaden
genom ett beslut enligt artikel 6.1 b artikel 8.2 eller på grundval av en
presumtion enligt artikel 10.6. Bestämmelsen innebär att åtgärder som
medför att koncentrationen genomförs inte far vidtas innan
kommissionen meddelat slutligt beslut i ärendet. Bestämmelsen syftar till
att säkerställa effektiviteten i kontrollsystemet och särskilt den fulla
verkan av ett senare beslut att förklara koncentrationen oförenlig med
den gemensamma marknaden. Kommissionen kan på begäran medge
dispens från de skyldigheter som anges i artikel 7.1.
Enligt artikel 7.3 utgör förbudet mot genomförande av koncentrationen
inte hinder för genomförandet av ett offentligt bud om övertagande som
har anmälts till kommissionen enligt artikel 4.1 före den tidpunkt när
budet offentliggörs, under förutsättning att förvärvaren inte utövar de
rösträttigheter som följer med värdepapperen i fråga eller gör det endast
för att upprätthålla det fulla värdet av dessa investeringar. För undantag
krävs att kommissionen beviljar dispens från förbudet.
I artikel 7.4 anges att kommissionen på begäran kan medge dispens
från de skyldigheter som anges i artikel 7.1 och 7.3. En begäran om
dispens kan göras och medges såväl före anmälan som efter själva
transaktionen. När kommissionen avser att fatta ett beslut enligt artikel
7.4, vilket negativt påverkar en eller flera av parterna, skall den
skriftligen underrätta de anmälande parterna och andra berörda parter om
kommissionens invändningar och fastställa en tidsfrist inom vilken de far
yttra sig. Ett interimistiskt beslut om att medge undantag enligt artikel
7.4 kan meddelas utan att de berörda personerna, företagen eller
företagssammanslutningama lämnas tillfälle att på förhand framföra sina
synpunkter, förutsatt att kommissionen lämnar dem tillfälle att göra detta
så snart som möjligt efter det att den har fattat sitt beslut. Vid
dispensprövningen skall beaktas bl.a. arten och omfattningen av den
skada som kan vållas de företag som berörs av koncentrationen eller
tredje man, och det hot mot konkurrensen som koncentrationen kan
medföra. Ett beslut om dispens kan förenas med villkor och ålägganden
som säkerställer förutsättningarna för att en effektiv konkurrens
vidmakthålls. Ett sådant beslut kan även ges med retroaktiv verkan.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande regler far den som
är part i det anmälda förvärvsavtalet inte vidta några åtgärder för att
fullfölja förvärvet under tiden från anmälan har gjorts fram till dess att
tidsfristen trettio dagar gått ut for Konkurrensverket att besluta om
särskild undersökning. Förbudet är ovillkorligt. Det torde ligga i sakens
natur att ett sådant förbud kan medföra vissa negativa ekonomiska
konsekvenser för företagen. Det kan i det särskilda fallet finnas skäl för
företagen att kunna vidta vissa åtgärder som omfattas av förbudet, t.ex.
sådana åtgärder som syftar till att förhindra eller minska risken för att
onödiga ekonomiska skador eller andra negativa konsekvenser uppstår
under den nu föreslagna tjugofemdagarsfristen. Därför föreslår
regeringen en regel som gör det möjligt för Konkurrensverket att besluta
Prop. 1998/99:144
82
om undantag från förbudet. Ett sådant beslut måste självfallet fattas med Prop. 1998/99:144
beaktande av lagens skyddssyfte.
Synpunkten har framkommit vid remissomgången att s.k. stand still i
förekommande fall borde gälla även under tiden när Konkurrensverket
genomför en särskild undersökning. De skäl som åberopas är att man bör
undvika en situation där ett förvärv som redan genomförts skall återgå.
En sådan återgång kan förutom praktiska svårigheter även vara förenad
med stora kostnader. Vidare anses det att det knappast är möjligt att
erhålla ett beslut om intermistiskt förbud av en anmäld
företagskoncentration i tid.
De nyss nämnda negativa ekonomiska konsekvenserna för företagen
redan under den s.k. stand still vid den inledande tidsfristen talar med
styrka mot att generellt upprätthålla ett sådant krav under en så lång
tidsperiod som det här är fråga om. Dessutom finns möjligheten för
Stockholms tingsrätt att på yrkande av Konkurrensverket interimistiskt
förbjuda ett förvärv. Därför är regeringens samlade bedömning den att
någon förlängd tidsfrist, varunder stand still-regeln skulle gälla, inte bör
genomföras.
En annan synpunkt som framkommit vid remissbehandlingen är att
stand still-regeln efter förebild från gemenskapsrätten skall kunna
sanktioneras. Regeringen anser att det finns fog för att en sådan möjlighet
skapas, för fall där påtagliga indikationer föreligger på att stand still-
regeln inte kommer att efterlevas beträffande en företagskoncentration
som Konkurrensverket på det inledande stadiet anser vara kritisk från
konkurrenssynpunkt. Därför bör en regel införas med innebörden att
verket får meddela förbud eller åläggande för partema eller andra
medverkande i en företagskoncentration för att säkerställa att stand still-
regeln efterlevs. En regel om detta bör förenas med en
sanktionsmöjlighet. Här kan tänkas olika typer av sanktioner. Enligt
koncentrationsförordningen kan böter utdömas om inte stand still-regeln
efterlevs. Regeringen anser att för svenska förhållanden är det en lämplig
ordning att ett förbud eller åläggande far förenas med vite. Här hänvisas
vidare till författningskommentaren.
Regeringens förslag: Konkurrensverkets handläggningstid för prövning
av anmälda företagskoncentrationer ändras från 30 kalenderdagar till 25
arbetsdagar.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Konkurrensverket anser att det är mycket viktigt att
den föreslagna regeln genomförs, eftersom den innebär att den reella
tidsfristen blir densamma för alla förvärv. Verket anser att ändringen
innebär en större överensstämmelse med EG:s regler. Flera
remissinstanser, främst några advokatfirmor, avstyrker förslaget.
Baker & McKenzie Advokatbyrå ställer sig tveksamma bl.a. med
hänsyn till tidsutdräkten för förvärv som sker runt nyår samt till att de
83
föreslagna ändringarna generellt synes vara en tillnärmning av EG-
rättens regler på området och inte som här i motsatt riktning.
Bakgrund: Enligt artikel 6.1 i koncentrationsförordningen skall
kommissionen pröva en anmälan så snart den mottagits. Kommissionen
kan fatta beslut om att en koncentration inte omfattas av förordningen
respektive att den ger eller inte ger anledning till allvarliga tvivel
beträffande dess förenlighet med den gemensamma marknaden. Finns
sådana tvivel kan den inleda ett förfarande. Enligt artikel 10 i
koncentrationsförordningen skall ett beslut enligt artikel 6.1 fattas senast
inom en månad. Fristen kan på begäran av en medlemsstat förlängas till
sex veckor.
I kommissionens förordning (EG) nr 447/98 av den 1 mars 1998 om
anmälningar, tidsfrister och förhör enligt rådets förordning (EEG) nr
4064/89 om kontroll av företagskoncentrationer finns regler om hur den
nämnda tidsfristen skall beräknas. Enligt artikel 6.4 skall tidsfristen löpa
från och med den arbetsdag som följer på anmälningsdagen. Tidsfristen
löper ut vid utgången av den dag i månaden efter den månad i vilken
tidsfristen började löpa som har samma datum som den dag från vilken
tidsfristen löper. Om ett sådant datum saknas den månaden skall fristen
löpa ut vid utgången av den sista dagen den månaden. Förordningen
innehåller även en särskild regel om hänsynstagande till helgdagar. Efter
beräkningen av tidsfristens slut enligt artikel 7 skall, om allmänna
helgdagar eller andra av kommissionens helgdagar infaller inom de
frister som bl.a. anges i artikel 10 i koncentrationsförordningen, ett
motsvarande antal arbetsdagar läggas till för dessa frister.
Skälen för regeringens förslag: I likhet med utredningen anser
regeringen att en ändring bör göras när det gäller Konkurrensverkets
tidsutrymme för den inledande prövningen av en anmäld
företagskoncentration. Tidsutrymmet bör vara rimligt. Detta har
betydelse särskilt i samband med större helger. Det kan därför vara
lämpligt att regeln får en utformning som innebär att den reella tidsfristen
blir densamma för alla förvärv.
Regeringen anser mot den bakgrunden att den av utredningen
föreslagna ändringen att beslut om särskild undersökning skall meddelas
inom 25 arbetsdagar från det att anmälan kom in till Konkurrensverket
istället för inom 30 dagar bör genomföras. Med arbetsdag avses sådan
dag som inte är allmän helgdag enligt lagen (1989:253) om allmän
helgdag och som inte heller är lördag, nyårsafton, påskafton,
trettondagsafton, pingstafton, midsommarafton eller julafton. Den nya
tidsfristen torde i praktiken leda till väsentligen samma resultat som vad
som tillämpas enligt gemenskapsrätten.
De föreslagna reglerna bör få verkan så fort som möjligt. De bör därför
träda i kraft den 1 april 2000. Äldre föreskrifter bör fortfarande gälla
beträffande företagsförvärv som har skett före ikraftträdandet.
Prop. 1998/99:144
84
En företagskoncentration enligt de nya bestämmelserna som har prop. 1998/99:144
uppkommit före ikraftträdandet skall anmälas endast om den är
anmälningspliktig enligt de äldre föreskrifterna om företagsförvärv.
Förslagen innefattar inga nya offentliga åtaganden och har inte några
mera omfattande ekonomiska konsekvenser.
Förslaget att begreppet företagskoncentration läggs till grund för
prövning av företagsförvärv och andra liknande transaktioner innebär att
tillämpningsområdet i vissa avseenden utvidgas och i andra inskränks i
förhållande till vad som gäller enligt nuvarande ordning. Även med den
föreslagna ändringen av tillämpningsområdet kommer flertalet ärenden
att utgöras av sådana typer av företagsförvärv som redan faller inom
nuvarande kontrollområde. Också en viss inskränkning av den generella
anmälningsskyldigheten föreslås. Förslaget innebär bl.a. att en del
utländska förvärv som har mindre betydelse för den svenska marknaden
inte längre faller under kontrollen. Sammantaget innebär förslagen att
antalet ärenden som rör företagsförvärv och andra liknande transaktioner
kommer att minska något, vilket kan komma att medföra kostnads- och
resursbesparing för såväl Konkurrensverket som berörda företag.
Ett förbättrat kontrollsystem i ärenden som rör företagskoncentrationer
kan också medföra en kostnads- och resursbesparing för
Konkurrensverket och berörda företag. För Konkurrensverkets del torde
förslagen innebära en viss omfördelning av resurser inom verket.
Förslagen innebär från samhällsekonomisk synpunkt viss mindre
besparing och ett bättre resursutnyttjande. Regeringens förslag innebär
vidare sådana förbättringar i kontrollsystemet som leder till ökad
effektivisering, rättssäkerhet och genomströmning. Detta höjer det
marknadsekonomiska systemets effektivitet vilket leder till
samhällsekonomiska vinster.
85
Prop. 1998/99:144
Såsom framhållits avsnitt 5.2 bör gemenskapsrättens rättspraxis när det
gäller företagskoncentrationer fa stor betydelse för tolkningen av det
svenska regelverket. Av detta följer att också EG-rättens tolkning av
innebörden av de rekvisit som ges en motsvarighet i den svenska
författningstexten bli betydelsefull vid tolkningen av den svenska lagen.
Detta gäller både i fråga om EG-rättens nuvarande innehåll och dess
utveckling.
Genomgående har till följd av den föreslagna övergången till
koncentrationsbegreppet termen ”företagsförvärv” ersatts med
”företagskoncentration”. Vidare har i förekommande fall hänvisningen
till 34 § byts ut mot en hänvisning till 34 a §. Där återfinns grunderna för
när en företagskoncentration skall kunna förbjudas. Beteckningen ”part i
förvärvsavtalet” har ersatts med ”en part eller annan medverkande i
företagskoncentrationen” eller närliggande formuleringar.
I den mån annat inte följer av sammanhanget behåller tidigare
motivuttalanden sin giltighet.
4§
Paragrafen innehöll en definition av vad som avses med företagsförvärv i
lagens mening. Genom den föreslagna ändringen i konkurrenslagen
(1993:20, KL) faller alla transaktioner som kan anses utgöra en
företagskoncentration inom lagens kontrollområde. En definition av vad
som avses med begreppet företagskoncentration finns i 34 §.
Bestämmelserna i 4 § har därför upphävts.
34 § Med en företagskoncentration enligt denna lag avses
1. att två eller flera tidigare självständiga företag slås samman, eller
2. att antingen en eller flera personer, som redan kontrollerar minst
ett företag, eller också ett eller flera företag genom förvärv av
värdepapper eller tillgångar, genom avtal eller på annat sätt direkt eller
indirekt får kontroll över ett eller flera företag eller delar därav.
Bildandet av ett gemensamt företag som på varaktig basis fyller en
självständig ekonomisk enhets samtliga funktioner utgör en
företagskoncentration enligt första stycket 2.
86
I paragrafens första och andra stycken ges en definition av vad som skall
anses utgöra en företagskoncentration i lagens mening. Motiven för
denna bestämmelse har behandlats i avsnitt 5.2.
Av första stycket 1 följer att en företagskoncentration föreligger om två
eller flera tidigare självständiga företag slås samman. Vidare följer av
punkt 2 att med en företagskoncentration avses att antingen en eller flera
personer som redan kontrollerar minst ett företag, eller ett eller flera
företag, genom förvärv av värdepapper eller tillgångar, genom avtal eller
på annat sätt direkt eller indirekt får kontroll över ett eller flera företag
eller delar därav. Första stycket motsvarar artikel 3.1 i
koncentrationsförordningen.
I andra stycket anges att bildandet av ett gemensamt företag som på
varaktig basis fyller en självständig ekonomisk enhets samtliga
funktioner utgör en företagskoncentration enligt första stycket 2. Andra
stycket motsvarar artikel 3.2 i koncentrationsförordningen i dess lydelse
enligt ändringsförordningen 1310/97.
Såsom enligt gemenskapsrätten avses med begreppet
företagskoncentration endast sådana transaktioner som medför en
varaktig förändring av de berörda företagens struktur.
34 a § Stockholms tingsrätt får på talan av Konkurrensverket förbjuda
en företagskoncentration som omfattas av anmälningsskyldighet enligt
37 § eller som har anmälts frivilligt enligt vad som anges där.
Företagskoncentrationen skall förbjudas, om
1. den skapar eller förstärker en dominerande ställning som
väsentligt hämmar eller är ägnad att väsentligt hämma förekomsten
eller utvecklingen av en effektiv konkurrens inom landet i dess helhet
eller en avsevärd del av det, och
2. ett förbud kan meddelas utan att väsentliga nationella säkerhets-
ellerförsörjningsintressen åsidosätts.
Första-andra styckena motsvarar bestämmelserna i 34 § första-andra
styckena med de justeringar som föranleds av övergången till begreppet
företagskoncentration och en synpunkt från Lagrådet. Dock har det
nuvarande tilläggskravet för ett förbud att förvärvet skall vara skadligt
från allmän synpunkt ersatts med en ny regel med innebörden att en
företagskoncentration skall förbjudas om ett förbud kan meddelas utan
att väsentliga nationella säkerhets- eller försörjningsintressen åsidosätts.
Genom regeln kan en koncentration som annars skulle förbjudas undgå
förbudet. Det ligger i sakens natur att inte varje sådant intresse kan
åberopas som skäl mot ett förbud. Därför uppställs kravet att det skall
vara fråga om ett väsentligt nationellt sådant intresse som åsidosätts.
Detta innebär ett högt ställt krav, eftersom avståendet från förbud sker till
priset av att koncentrationen skapar eller förstärker en dominerande
ställning som väsentligt hämmar eller är ägnad att väsentligt hämma
förekomsten eller utvecklingen av en effektiv konkurrens inom landet
eller en avsevärd del av det. Ett hämmande av den omfattningen måste ju
antas medföra mycket betydande negativa effekter för samhällsekonomin
Prop. 1998/99:144
87
och konsumenterna. Därför måste de nationella säkerhets- och
försörjningsintressena ha en sådan angelägenhetsgrad som tydligt
överstiger de negativa effekterna för konkurrensen.
Tredje stycket i det remitterade förslaget har på förslag från Lagrådet
flyttats till 35 § andra och tredje meningen.
I övrigt hänvisas till avsnitt 5.5.
34 b § Z den utsträckning bildandet av ett gemensamt företag, som
utgör en företagskoncentration enligt 34 §, har till syfte eller får till
resultat att samordna konkurrensbeteendet hos företag som förblir
självständiga, skall vid prövningen av fråga om förbud enligt 34 a §
andra stycket mot en företagskoncentration samordningen bedömas
enligt 6 och 8 §§.
Ett beslut av Konkurrensverket att lämna en företagskoncentration
utan åtgärd skall även omfatta sådana begränsningar som har direkt
samband med och är nödvändiga för genomförandet av den anmälda
företagskoncentrationen.
Prövningen enligt första eller andra stycket skall ske enligt
förfarandereglerna för koncentrationsprövningen.
Paragrafen innehåller helt nya bestämmelser i förhållande till nuvarande
regler. Här anges bl.a. närmare enligt vilka materiella regler i KL som
koncentrationsprövningen skall ske.
En legaldefinition av begreppet koncentration finns angiven i 34 §.
I avsnitt 5.6.1 har redovisats att förfaranden som är konstitutiva för
genomförandet av koncentrationen prövas endast enligt
koncentrationsreglema, dvs. enligt de materiella bedömningsgrunderna i
34 a §. Det anförda utgör utgångspunkten för 34 b §, som reglerar hur
prövningen skall ske i fråga om förfaranden som är sammanflätade med
koncentrationen men som inte är konstitutiva för denna. Hit hör i enlighet
med vad som angetts närmare dels accessoriska, dels icke-accessoriska
begränsningar. En särskilt utpekad kategori är sådana inslag i bildandet
av ett gemensamt företag som har till syfte eller resultat att samordna
konkurrensbeteendet hos företag som förblir självständiga.
Mot denna bakgrund har införts en bestämmelse i första stycket med
den innebörden att 6 och 8 §§ tillämpas på det sistnämnda samordnade
beteendet vid prövning av en fråga om förbud mot en koncentration.
Detta motsvarar artikel 2.4 i koncentrationsförordningen i dess lydelse
enligt ändringsförordningen 1310/97. I den allmänna motiveringen
(avsnitt 5.6.1) har Lagrådets uttalanden i anslutning till 34 b §
kommenterats.
Av KL följer att Konkurrensverket prövar en anmäld koncentration
mot de i lagen närmare angivna kriterierna för ingripande mot en
koncentration. Den prövning som verket har att göra leder till att verket
antingen lämnar förvärvet utan åtgärd eller för talan i Stockholms
tingsrätt om förbud eller åläggande.
I andra stycket har införts en bestämmelse om att ett beslut av
Konkurrensverket att lämna en koncentration utan åtgärd även skall
Prop. 1998/99:144
88
omfatta accessoriska begränsningar, dvs. sådana som har direkt samband
med och är nödvändiga för genomförandet av koncentrationen, utan att
vara konstitutiva. Regeln motsvarar artikel 8.2 i
koncentrationsförordningen. Här hänvisas vidare till avsnitt 3.5 och 5.6.
Tredje stycket innehåller regler om vilka förfaranderegler som är
tillämpliga vid koncentrationsprövningen. Med förfaranderegler avses
regler om tidsfrister, särskild undersökning, väckande av talan o.d.
Beträffande dels bildandet av ett gemensamt företag i den utsträckning
detta har till syfte eller resultat att samordna konkurrensbeteendet hos
företag som förblir självständiga, dels sådana begränsningar som har
direkt samband med och är nödvändiga för genomförandet av den
anmälda koncentrationen, dvs accessoriska begränsningar, skall
prövningen ske enligt förfarandereglema för koncentrationsprövningen
men enligt de materiella grunderna i 6 och 8 §§.
Enligt nuvarande ordning kan berörda företag inte överklaga ett beslut
om att lämna ett företagsförvärv utan åtgärd (jfr 60 och 62 §§ KL).
Motsvarande bör gälla beträffande en koncentration och avse beslutet
även till den del det omfattar accessoriska begränsningar. Prövningen av
själva koncentrationen och de konkurrensbegränsningar som anses
accessoriska till denna hänger nära samman och det skulle därför vara
olämpligt att beslutet vore överklagbart beträffande de senare.
Konkurrensverket kan enligt nuvarande regler ta ställning till icke-
accessoriska begränsningar av koncentrationen i samband med
förfarandet för koncentrationsprövningen. Det föreligger inga formella
hinder mot att verket behandlar även sådana begränsningar inom de korta
tidsfristerna för koncentrationsprövningen, om verket anser sig ha
erforderligt underlag för detta. En sådan prövning kan dock komma att
kräva andra uppgifter från företagen än de som tar sikte på
koncentrationsprövningen.
I övrigt hänvisas till avsnitt 5.6.
35 § Ett förbud mot en företagskoncentration innebär att en
rättshandling som utgör en del i företagskoncentrationen därefter blir
ogiltig. Detta gäller dock inte sådana rättshandlingar som utgörs av
förvärv som har skett på en svensk eller utländsk börs, en auktoriserad
marknadsplats eller någon annan reglerad marknad eller genom inrop
på exekutiv auktion. I sådana fall får förvärvaren i stället åläggas att
avyttra det som har förvärvats.
Här hänvisas till avsnitt 5.6.2. I denna paragraf anges att ett förbud mot
en företagskoncentration innebär att en rättshandling som utgör en del i
en företagskoncentration därefter blir ogiltig. Såsom angetts där avser
ogiltighet enligt 35 § det som är konstitutivt för genomförandet av
företagskoncentrationen i meningen att det är fråga om rättshandlingar
som utgör de grundläggande beståndsdelarna i företagskoncentrationen.
Som exempel kan nämnas en avtalsklausul varigenom en säljare
överlåter ett företag till en köpare. Ogiltigheten innebär att
rättshandlingen inte kan göras gällande till sitt innehåll i den utsträckning
Prop. 1998/99:144
89
den utgör en del av företagskoncentrationen. Ofta torde det här handla
om rättshandlingar mellan de berörda företagen eller mellan ett berört
företag och andra medverkande i företagskoncentrationen.
Rättshandlingen behöver dock inte sakna rättsverkningar i andra
avseenden, t.ex. i de delar som närmare reglerar vad som gäller mellan
avtalsparterna om ett förbud mot företagskoncentrationen meddelas. Ett
annat exempel kan röra vad som är avtalat mellan å ena sidan en part i
företagskoncentrationen eller ett annat medverkande företag och å andra
sidan en tredje man.
På samma sätt som enligt nuvarande ordning inträder ogiltigheten när
tingsrättens dom vunnit laga kraft eller Marknadsdomstolens dom
meddelats.
Andra och tredje meningarna har till följd av Lagrådets yttrande
flyttats till paragrafen. De motsvarar i huvudsak det tidigare tredje
stycket i 34 §.
36 § Om det är tillräckligt för att undanröja de skadliga effekterna
av en företagskoncentration, får en part i företagskoncentrationen i
stället för förbud enligt 34 a § åläggas
1. att avyttra ett företag, eller en del av ett företag, eller
2. att genomföra någon annan konkurrensfrämjande åtgärd.
Ett åläggande enligt första stycket får inte vara mer långtgående än
vad som krävs för att de skadliga effekterna av
konkurrensbegränsningen skall undanröjas.
Paragrafen i dess nuvarande lydelse innehåller bestämmelser som gör det
möjligt att i stället för förbud rikta åläggande mot det förvärvande
företaget att avyttra ett företag, en rörelse, en del av en rörelse eller att
genomföra någon annan konkurrensfrämjande åtgärd. Ett åläggande om
partiell avhändelse kan därvid gälla antingen ett företag, en rörelse eller
en del av en rörelse som redan före förvärvet fanns inom det förvärvande
företaget eller motsvarande inom det förvärvade företaget (prop.
1992/93:56, s. 44).
Termen ”förvärvaren” har ändrats till ”en part i
företagskoncentrationen”. Med begreppet part i företagskoncentrationen
avses här vart och ett av de företag som slås samman enligt 34 § första
stycket 1 och den eller de personer eller företag som förvärvar kontroll
över ett företag eller del därav enligt 34 § första stycket 2. Säljaren är
således inte part i företagskoncentrationen i den mening begreppet har
här, men däremot förvärvsobjektet. I många fall kommer begreppet att ha
samma innebörd som det i företagskoncentrationsförordningen
förekommande begreppet ”berörda företag”, vilket har utvecklats av
kommissionen i ett tillkännagivande om berörda företag (EGT C 66,
2.3.1998, s. 14). Det senare begreppet är dock inte entydigt och andra
näraliggande begrepp förekommer inom gemenskapsrätten, såsom t.ex.
”andra berörda parter” i artikel 11 i tillämpningsförordningen 447/98.
I punkt 1 har orden ”en rörelse eller en del av en rörelse” ändrats till
”eller en del av ett företag”. Ett åläggande kan riktas mot en part i
Prop. 1998/99:144
90
företagskoncentrationen att avhända ett företag eller en del av ett företag.
Till skillnad mot gällande bestämmelse innebär detta att åläggandet kan
riktas inte bara mot förvärvaren, utan också mot förvärvsobjektet. Vidare
kan åläggande riktas mot det sammanslagna företaget, en person som far
kontroll på annat sätt än genom förvärv eller endera av de företag som
slås samman. I likhet med gällande rätt kan åläggandet omfatta även
egendom eller verksamhet som före företagskoncentrationen ägdes av
den som är part i denna.
I punkt 2 anges att en part i företagskoncentrationen även kan åläggas
att vidta någon annan konkurrensfrämjande åtgärd. En sådan åtgärd kan
t.ex. innebära att kontrollen över ett företag eller del därav upphör.
Av andra stycket, som är nytt, framgår att ett åläggande enligt denna
paragraf inte far vara mer långtgående än vad som krävs för att de
skadliga effekterna av konkurrensbegränsningen skall undanröjas. Detta
torde visserligen följa redan av allmänna rättsgrundsatser. Med hänsyn
till de ingående rättsverkningarna av ett förbud eller ett åläggande enligt
denna paragraf har uttryckliga föreskrifter getts om detta i bestämmelsen.
En åtgärd som företaget uppmanas att vidta måste således vara
proportionell i förhållande till den skadliga verkan som åtgärden är ägnad
att undanröja.
37 § En företagskoncentration skall anmälas till Konkurrensverket
om
1. de berörda företagen tillsammans har en omsättning föregående
räkenskapsår som överstiger fyra miljarder kronor och
2. minst två av de berörda företagen har en omsättning i Sverige
föregående räkenskapsår som överstiger 100 miljoner kronor för
vart och ett av företagen.
Om omsättningskravet enligt första stycket 1 är uppfyllt men
omsättningen inte överstiger vad som anges i första stycket 2, får
Konkurrensverket i ett enskilt fall ålägga en part i en
företagskoncentration att anmäla företagskoncentrationen, när detta
är påkallat av särskilda skäl. En part och andra medverkande i en
företagskoncentration har alltid rätt att frivilligt anmäla
företagskoncentrationen, när omsättningskravet enligt första stycket 1
är uppfyllt.
I paragrafen, som delvis ändrats i sak, ges bestämmelser om
anmälningsskyldighet och frivillig anmälan av företagskoncentrationer.
Begreppet berörda företag har kommenterats i anslutning till 36 §.
Begreppet har sin motsvarighet i artikel 1 i koncentrationsförordningen.
Vid sammanslagning av företag utgörs de berörda företagen normalt av
de företag som slås samman. Om företagskoncentrationen äger rum
genom förvärv av kontroll över ett företag utgörs normalt de berörda
företagen av den eller de personer eller företag som förvärvar kontrollen
samt det företag eller del av företag som kontrollen avser.
Med omsättning enligt punkt 1 avses - på motsvarande sätt som enligt
nuvarande ordning - de berörda företagens sammanlagda omsättning
Prop. 1998/99:144
91
under föregående räkenskapsår från försäljning av varor och tjänster i
hela världen.
I punkt 2 anges att minst två av de berörda företagen skall ha uppnått
en omsättning som överstiger 100 miljoner kronor för vart och ett av
företagen under föregående räkenskapsår. Nuvarande ordning förutsätter
att berörda företag driver någon form av verksamhet inom landet men
inte nödvändigtvis att omsättningen skall ha uppkommit inom landet.
Detta krav har ändrats så att det avgörande i stället är om omsättningen i
Sverige för de berörda företagen överstiger det nämnda beloppet, oavsett
om verksamheten bedrivs här.
Koncentrationsförordningens sätt att i artikel 1 avgränsa vilka
företagskoncentrationer som har gemenskapsdimension bygger på
samma princip. Enligt artikel 1.3 i koncentrationsförordningen, i dess
lydelse enligt ändringsförordningen 1310/97, gäller
koncentrationsförordningen om den sammanlagda omsättningen i hela
världen (a), omsättningen i minst tre medlemsstater (b och c) samt den
sammanlagda omsättningen inom gemenskapen (d) överstiger vissa
angivna belopp. Kommissionen har publicerat ett tillkännagivande om
beräkning av omsättning enligt rådets förordning (EEG) nr 4064/89 om
kontroll av företagskoncentrationer (EGT C 66, 2.3.98, s. 25). Detta kan
tjäna som vägledning också för tolkningen av de svenska reglerna.
Andra stycket motsvaras i huvudsak av det nuvarande tredje stycket. I
detta stycke anges att om omsättningskravet enligt första stycket 1 är
uppfylld men omsättningen inte överstiger vad som anges i första stycket
2, Konkurrensverket far i ett enskilt fall ålägga en part i en
företagskoncentration att anmäla koncentrationen, när detta är påkallat av
särskilda skäl. En part och andra medverkande i en företagskoncentration
har dessutom alltid rätt att frivilligt anmäla företagskoncentrationen, när
omsättningskravet enligt första stycket 1 är uppfyllt.
Begreppet ”part i en företagskoncentration” har behandlats i
kommentaren till 36 §. Uttrycket ”annan medverkande i
företagskoncentrationen” inbegriper t.ex. säljaren av ett företag eller del
därav. Den närmare avgränsningen av när en person eller ett företag i
varje enskilt fall skall anses medverka i företagskoncentrationen har
överlämnats till rättstillämpningen.
En förutsättning för att lagens bestämmelser om företagskoncentration
skall vara tillämpliga är att omsättningen har den storlek som anges i
första stycket 1. En företagskoncentration som inte uppfyller detta
kriterium faller således utanför lagens tillämpningsområde.
37 a § En företagssammanslagning enligt 34 § första stycket 1 skall
anmälas av de företag som slås samman.
I övriga fall skall anmälan göras av den eller dem som förvärvar
kontroll över ett företag eller en del därav.
I paragrafen, som är ny, anges vilka personer eller företag som har
skyldighet att anmäla en företagskoncentration till Konkurrensverket.
Prop. 1998/99:144
92
I första stycket anges att en företagssammanslagning enligt 34 § första
stycket 1 skall anmälas av de foretag som slås samman.
I andra stycket anges att i övriga fall anmälan skall göras av den eller
de personer eller företag som förvärvar kontroll över ett företag eller del
därav.
Paragrafen motsvarar i allt väsentligt artikel 4.2 i
koncentrationsförordningen.
38 § Konkurrensverket får besluta om att genomföra en särskild
undersökning av en företagskoncentration som har anmälts enligt
37 §.
Ett sådant beslut skall meddelas inom 25 arbetsdagar från det att
anmälan kom in till Konkurrensverket. Under denna frist får
parterna och andra medverkande i företagskoncentrationen inte vidta
någon åtgärd för att fullfölja den.
Konkurrensverket får i särskilda fall besluta om undantag från
förbudet i andra stycket andra meningen.
Konkurrensverket får meddela ett förbud eller åläggande för
parterna eller andra medverkande i företagskoncentrationen för att
säkerställa att förbudet i andra stycket andra meningen efterlevs.
Paragrafen innehåller bestämmelser om särskild undersökning av en
företagskoncentration som har anmälts enligt 37 §.
Andra stycket första meningen har ändrats så att ett beslut av
Konkurrensverket om särskild undersökning skall meddelas inom 25
arbetsdagar från det att anmälan kom in till verket. Här hänvisas till
avsnitt 5.9.5.
Andra stycket andra meningen har justerats i sak endast på det sättet
att begreppet företagskoncentration ersatt termen förvärv.
Vidare har i tredje stycket införts en regel som gör det möjligt för
Konkurrensverket att besluta om undantag från förbudet i andra stycket
andra meningen. Ett sådant beslut måste självfallet fattas med beaktande
av lagens skyddssyfte. Undantaget far göras generellt dvs. innebära att
förbudet i tredje stycket helt kopplas bort. Det kan dock även begränsas
till vissa specifika konkret beskrivna förfaranden som genom beslutet
görs tillåtna för företaget. Ett undantag kan också fa sin räckvidd
preciserad genom villkor som uppställs.
I fjärde stycket har införts en bestämmelse som ger Konkurrensverket
möjlighet att meddela ett förbud eller åläggande för att säkerställa att det
s.k. stand still-förbudet efterlevs. Detta kan tänkas få betydelse i sådana
situationer där det står klart för verket att det finns en risk att företagen
redan under det inledande förfarandet avser att vidta sådana åtgärder som
bör anstå i vart fall till dess att den inledande prövningen är gjord hos
verket av den anmälda företagskoncentrationen.
39 § En talan hos Stockholms tingsrätt enligt 34 a eller 36 § får
väckas bara efter beslut om särskild undersökning enligt 38 §.
Prop. 1998/99:144
93
Talan skall väckas inom tre månader från beslutet. Tingsrätten får
på begäran av Konkurrensverket förlänga fristen med högst en
månad i sänder, om parterna i företagskoncentrationen och den som
gjort anmälan enligt 37 § andra stycket samtycker. När
företagskoncentrationen ägt rum på det sätt som anges i 35 § andra
meningen är förvärvarens samtycke tillräckligt.
Om det finns synnerliga skäl, får fristen förlängas utan sådant
samtycke som anges i andra stycket.
I paragrafen ges närmare bestämmelser om bl.a. väckande av talan och
anstånd därmed.
Andra stycket har justerats på det sättet att tremånadersfristen kan
förlängas om parterna i företagskoncentrationen och den som gjort
anmälan enligt 37 § andra stycket samtycker. Har
företagskoncentrationen skett på det sätt som anges i 35 § andra
meningen, krävs endast förvärvarens samtycke.
På motsvarande sätt som enligt nuvarande ordning får enligt tredje
stycket vid synnerliga skäl fristen förlängas utan sådant samtycke som
anges i andra stycket.
40 § Om Konkurrensverket har beslutat att lämna en
företagskoncentration utan åtgärd, får talan enligt 39 § första stycket
inte väckas i fråga om företagskoncentrationen.
Detta gäller dock inte om en part eller annan medverkande i
företagskoncentrationen har lämnat någon oriktig uppgift som
påverkat beslutet.
Andra stycket har justerats på det sättet att orden ”part i förvärvsavtalet”
har ändrats till ”part eller annan medverkande i företagskoncentrationen”.
41 § Om det är motiverat av ett allmänt intresse som väger tyngre än
den olägenhet som åtgärden medför, får Stockholms tingsrätt på
yrkande av Konkurrensverket för tiden till dess att en fråga enligt
34 a eller 36 § slutligt har avgjorts förbjuda parterna och andra
medverkande i en företagskoncentration att vidta någon åtgärd för att
fullfölja företagskoncentrationen. Om rättegång inte pågår, skall
yrkandet framställas skriftligen.
Yrkandet får inte bifallas utan att den som beslutet gäller och den
som gjort anmälan enligt 37 § andra stycket fått tillfälle att yttra sig.
Närföretagskoncentrationen har ägt rum på det sätt som anges i 35 §
andra meningen, behöver endast förvärvaren ha fått tillfälle att yttra
sig.
Om det finns synnerliga skäl, får förbud omedelbart meddelas att
gälla till dess att något annat beslutas.
Paragrafen i dess nuvarande lydelse innehåller bestämmelser som
närmare reglerar förutsättningarna för att i interimistiskt beslut förbjuda
Prop. 1998/99:144
94
partema i ett förvärvsavtal att fullfölja förvärvet till dess en fråga enligt
34 eller 36 § slutligt har avgjorts.
Första stycket har justerats på det sättet att orden ”partema i ett avtal
om företagsförvärv att fullfölja förvärvet” ändrats till ”partema och andra
medverkande i en företagskoncentration att vidta någon åtgärd för att
fullfölja företagskoncentrationen”.
I andra stycket har orden ”partema i förvärvsavtalet” och ”förvärvet”
ändrats till ”den som beslutet gäller och den som gjort anmälan enligt 37
§ andra stycket” respektive ”företagskoncentrationen”. När
företagskoncentrationen har skett på det sätt som anges i 35 § andra
meningen behöver - såsom nu gäller - endast förvärvaren beredas
tillfälle att yttra sig. Om det finns synnerliga skäl, far dock förbud
omedelbart meddelas att gälla till dess att något annat beslutas.
42 § Ett förbud eller ett åläggande enligt 34 a eller 36 § får inte
meddelas senare än sex månader efter det att talan väckts hos
tingsrätten. Denna frist får förlängas, om parterna i
företagskoncentrationen och den som gjort anmälan enligt 37 § andra
stycket samtycker till det. När företagskoncentrationen har ägt rum på
det sätt som anges i 35 § andra meningen, är förvärvarens samtycke
tillräckligt.
Om det finns synnerliga skäl, får fristen förlängas utan samtycke av
dem som anges i första stycket. Förbud eller åläggande får dock inte
meddelas senare än två år efter det att företagskoncentrationen
uppkom.
Om tingsrättens dom överklagas, skall Marknadsdomstolen
avgöra målet inom tre månader från det att tiden för överklagande
gick ut. Vad som sägs i första eller andra stycket om förlängning av
fristen gäller också Marknadsdomstolens prövning.
Paragrafens första stycke har justerats på det sättet att orden ”partema i
förvärvsavtalet” och ”förvärvet” ändrats till ”partema i
företagskoncentrationen och den som gjort anmälan enligt 37 § andra
stycket” respektive ”företagskoncentrationen”. När företags-
koncentrationen har skett på det sätt som anges i 35 § andra meningen är
- på sätt som nu gäller - förvärvarens samtycke tillräckligt.
I andra stycket sista meningen har orden ”förvärvsavtalet ingicks”
ändrats till ”företagskoncentrationen uppkom”. Frågan om utformningen
har behandlats av Lagrådet. I fråga om den närmare tidpunkt för när en
företagskoncentration kan anses ha uppkommit och därmed tidsfristen
börjat löpa torde viss vägledning kunna hämtas från
koncentrationsförordningens regler i artikel 4.1 om den tid inom vilken
en anmälan skall ske. Där anges att en koncentration skall anmälas senast
en vecka efter ingåendet av ett avtal, offentliggörandet av ett bud om
övertagande eller förvärvet av en kontrollerande andel. Denna veckofrist
löper från den tidpunkt när den första av dessa händelser inträffar.
Avgörande för när tidsfristen skall börja löpa är när själva
koncentrationsökningen nått ett stadium där den varaktigt påverkar
Prop. 1998/99:144
95
konkurrensstrukturen på marknaden och frågan får avgöras från fall till
fall. Detta kan vara enkelt att avgöra men tveksamheter kan ibland
uppkomma. Något krav på att företagen skall vara fullständigt
integrerade föreligger givetvis inte.
43 § Ett förbud eller åläggande enligt 34 a eller 36 § utgör inte
hinder mot att samma fråga prövas på nytt, om det finns anledning
att upphäva eller mildra förbudet eller åläggandet därför att detta
inte längre behövs eller inte längre är lämpligt.
Om tingsrätten eller Marknadsdomstolen har lämnat en talan om
en företagskoncentration utan åtgärd, får frågan prövas på nytt bara
om en part eller annan medverkande i företagskoncentrationen har
lämnat oriktiga uppgifter om sakförhållanden av väsentlig betydelse
för avgörandet.
Här hänvisas till den inledande anmärkningen i författnings-
kommentaren.
57 § Ett förbud eller åläggande enligt 23, 34 a, 35, 36, 38, 41 eller 45
§ får förenas med vite. Också ett beslut om undersökning enligt 47
eller 48 § får förenas med vite för att förmå ett företag eller någon
annan att underkasta sig undersökningen.
Ett frivilligt åtagande i samband med en företagskoncentration får
förenas med vite. Ett sådant vite föreläggs av Stockholms tingsrätt
på talan av Konkurrensverket.
En hänvisning till 38 § har införts. Konkurrensverket får därmed förena
ett förbud eller åläggande för parterna eller annan medverkande i
företagskoncentrationen med vite för att säkerställa efterlevnaden av den
s.k. stand still-regeln. Av artikel 14 i koncentrationsförordningen framgår
att också gemenskapsrätten innehåller sanktioner, där i form av böter.
En hänvisning till 35 § har också införts, eftersom 34 a § tredje stycket
i det remitterade förslaget på förslag från Lagrådet flyttats till 35 §.
60 § Beslut av Konkurrensverket i följande frågor får överklagas hos
Marknadsdomstolen :
1. undantag enligt 8,11,12,14,16 och 18 §§,
2. icke-ingripandebesked enligt 20 och 21 §§,
3. ålägganden som verket har meddelat enligt 23 § första stycket
och 25 §,
4. förbud eller åläggande enligt 38 § fjärde stycket, och
5. ålägganden enligt 45 §.
Ett beslut enligt första stycket 1-3 får överklagas av ett företag
som berörs av beslutet.
Prop. 1998/99:144
96
Paragrafen innehåller bestämmelser om vilka beslut av Konkurrensverket
som får överklagas hos Marknadsdomstolen. Här har ett tillägg gjorts så
att ett förbud eller åläggande meddelat av Konkurrensverket enligt 38 §
för att säkerställa efterlevnaden av den s.k. stand still-regeln far
överklagas hos Marknadsdomstolen. Numreringen har på förslag från
Lagrådet justerats.
Andra stycket har i förtydligande syfte ändrats på det sätt som
Lagrådet föreslagit. Någon ändring i sak är inte avsedd (jfr. prop.
1992/93:56 s. 37 och 114).
63 § Domar och beslut av Stockholms tingsrätt i följande mål och
ärenden får överklagas hos Marknadsdomstolen:
1. konkurrensskadeavgift enligt 26 §,
2. kvarstad enligt 32 §,
3. företagskoncentration enligt 34 a, 36, 41 och 43 §§,
4. undersökningar enligt 47 och 48 §§, och
5. prövning enligt 54 § andra stycket.
Beslut under rättegången i frågor som avses i 32 eller 41 § skall
överklagas särskilt. Har ett sådant beslut meddelats innan rättegång
har inletts, skall det överklagas som om beslutet meddelats under
rättegång.
Här hänvisas till den inledande anmärkningen i
författningskommentaren. Av hänvisningen till 34 a § följer att även ett
åläggande enligt 35 § kan överklagas, eftersom ett sådant åläggande
förutsätter att ett mål om förbud mot en företagskoncentration enligt
34 a § föreligger.
67 § En åtgärd enligt 41 § som har beslutats då rättegång inte pågår
skall omedelbart hävas, om Konkurrensverket inte beslutar om
särskild undersökning enligt 38 § eller, om ett sådant beslut har
meddelats, inte väcker talan enligt 39 §. Detsamma gäller om
Konkurrensverket beslutar att lämna en företagskoncentration utan
åtgärd.
Här hänvisas till den inledande anmärkningen i
författningskommentaren.
I paragrafen föreskrivs att innan ett mål om företagsförvärv avgörs,
förvärvarens motpart i förvärvsavtalet skall fa tillfälle att yttra sig. Detta
gäller dock inte vid förvärv som har skett på det sätt som anges i 34 §
tredje stycket. Bestämmelserna motsvarar i allt väsentligt 22 § i 1982 års
konkurrenslag. Bestämmelsen ansågs motiverad på grund av de
konsekvenser som ett förbud eller åläggande kunde fa för motparten
(prop. 1981/82:165 s. 291).
Prop. 1998/99:144
97
4 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 144
Enligt 64 § första stycket 1 och andra stycket KL skall
rättegångsbalkens regler för tvistemål där förlikning inte är tillåten
tillämpas i mål om företagsförvärv vid tingsrätten och i
Marknadsdomstolen. Rättegångsbalkens regler om rätt för tredje man att
som intervient deltaga i rättegången äger därvid tillämpning (14 kap 9
och 10 §§ RB). I de fall ett mål om företagskoncentration rör annan
medverkande än parterna i företagskoncentrationen (se 37 §) kan denne
med stöd av bestämmelserna om intervention ansöka om att få deltaga i
rättegången. Genom de angivna bestämmelserna far säljares och övriga
medverkandes intresse av att kunna bevaka sin rätt i mål om
företagskoncentration anses tillgodosett. Paragrafen har därför upphävts.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Regeringen föreslår att förslagen träder i kraft den 1 april 2000. Äldre
föreskrifter bör fortfarande gälla i fråga om företagsförvärv som har skett
före ikraftträdandet.
En företagskoncentration enligt de nya bestämmelserna som har
uppkommit före ikraftträdandet skall anmälas endast om den är
anmälningspliktig enligt de äldre föreskrifterna om företagsförvärv.
8 kap. 4 § Sekretess gäller i Konkurrensverkets verksamhet som består
i tillsyn och utredning för uppgift om
1. enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller
forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om
uppgiften röjs,
2. andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den som har
trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är
föremål för myndighetens verksamhet.
Sekretess gäller hos Konkurrensverket för uppgift som avses i första
stycket och som enbart hänför sig till verksamhet som gäller
rådgivning inför en anmälan enligt 37 § konkurrenslagen (1993:20).
När en sådan anmälan kommit in till Konkurrensverket gäller i stället
sekretess enligt första stycket
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo
år.
I paragrafen, som är ny, finns bestämmelser om sekretess i
Konkurrensverkets verksamhet som består i tillsyn och utredning.
Bestämmelsen i första stycket motsvarar nuvarande bestämmelser i 8
kap. 6 § sekretesslagen, 2 § sekretessförordningen och punkt 17 i bilagan
till förordningen.
I första stycket 1 anges att i Konkurrensverkets verksamhet som består
i tillsyn och utredning gäller sekretess för uppgift om enskilds affars-
Prop. 1998/99:144
98
eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan
antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.
I punkt 2 anges att sekretess gäller for uppgift om andra ekonomiska
eller personliga förhållanden for den som har trätt i affärsförbindelse
eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens
verksamhet. Denna sekretess är absolut.
I andra stycket har införts en ny bestämmelse som anger att sekretess
gäller för uppgift hos Konkurrensverket som avser rådgivning inför en
anmälan enligt 37 § KL, dvs. en anmälan om företagskoncentration.
Motivet för denna regel har behandlats i avsnitt 5.9.3. Det kan antingen
röra sig om uppgifter i vad som i förvaltningslagens mening är ett ärende
eller röra annan förvaltningsverksamhet hos myndigheten som har
anknytning till KL:s regler om företagskoncentrationer. Sekretesskyddet
omfattar uppgifter som rör köpare och säljare, affärs- och
driftförhållanden, m.m. Med rådgivning avses i detta sammanhang alla
former av upplysningar, samråd och handledning, inbegripet råd, som
kan förekomma mellan ett företag och Konkurrensverket inför en
anmälan av en företagskoncentration. Denna sekretess är absolut. Om
anmälan enligt 37 § KL görs tillämpas därefter bestämmelserna i första
stycket på sådana uppgifter som faller inom tillämpningsområdet för den
bestämmelsen.
I tredje stycket anges - på motsvarande sätt som enligt nuvarande
ordning - att i fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i
högst tjugo år.
16 kap. 1 § Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen
och 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och
offentliggöra uppgifter i vissa fall är begränsad framgår av 7 kap. 3
§ första stycket 1 och 2, 4 § 1-8 samt 5 § 1 och 3 tryckfrihets-
förordningen och av 5 kap. 1 § första stycket samt 3 § första stycket
1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av uppsåtligt
åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3 §
första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 §
första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i
övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av
Prop. 1998/99:144
3. denna lag enligt
7 kap. 40 § såvitt avser uppgift om annat
än verkställighet av beslut om
vård utan samtycke
8 kap 3 §, 4 § andra stycket
första meningen, 5 § första styc-
ket 2 eller 6 § första stycket 2
Paragrafen innehåller bestämmelser som genom hänvisningar till olika
sekretessbestämmelser i lagen anger vilka tystnadsplikter som har
99
företräde framför meddelarfriheten. I punkt 3 har, i enlighet med vad som
anförts i avsnitt 5.9.3, intagits en bestämmelse som föreskriver att
meddelarfrihet inte gäller for sådana uppgifter som avses i 8 kap. 4 §
andra stycket.
7 § Har Europeiska gemenskapernas kommission genom beslut som
vunnit laga kraft eller Europeiska gemenskapernas domstol funnit
att en kommun eller ett landsting lämnat stöd som står i strid med
artikel 87 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,
får regeringen upphäva kommunens eller landstingets beslut att
lämna stödet.
I fråga om rättelse av verkställighet när ett beslut upphävs skall
regeln i 10 kap. 15 § kommunallagen (1991:900) gälla.
Paragrafen har justerats till följd av att EG-fordragets artiklar
omnumrerats genom Amsterdamfördraget, vilket har trätt i kraft den 1
maj 1999. Artikel ”92” har därför ersatts med ”87”. Vidare har en
redaktionell ändring gjorts.
Prop. 1998/99:144
100
Prop. 1998/99:144
Bilaga 1
I betänkandet redovisas erfarenheter av och synpunkter på
konkurrenslagens (1993:20) regler om kontroll av företagsförvärv.
Vidare redovisas överväganden om behovet och utformningen av
lagregler av detta slag. Våra slutsatser är bl.a.
• att konkurrensrättslig kontroll av företagskoncentrationer alltjämt
behövs
• att de svenska kontrollreglema bör utformas med gemenskapsrättens
motsvarande bestämmelser som förebild
• att avgränsningen av kontrollområdet inte bör ändras
• att den generella anmälningsskyldigheten i princip bör behållas men
till viss del inskränkas
• att det föreligger behov av en mer informell ordning vid
Konkurrensverkets förberedande handläggning av ärenden om
företagskoncentrationer
• att regler om sträng sekretess krävs för det förberedande informella
förfarandet
Utredningsuppdraget
Vi har i tidigare utredningsarbete sammanställt erfarenheter av och
synpunkter på konkurrenslagens (KL) allmänna utformning och
tillämpning samt lämnat förslag till ändring av lagen i vissa delar. Detta
har redovisats i vårt tidigare betänkande (SOU 1997:20)
Konkurrenslagen 1993-1996.
I enlighet med tilläggsdirektiv till utredningen behandlas här KL:s
regler om kontroll av företagsförvärv.
Skäl för och emot förvärvsregler i KL
Vi har försökt belysa den ekonomisk-vetenskapliga, teoretiska och
erfarenhetsmässiga, grunden för regler om förvärvskontroll. Detta har
skett främst genom expertstudier. Studierna bestyrker att
företagskoncentrationer i vissa fall har effekter som från allmän synpunkt
bör motverkas. Som helhet ger studierna emellertid också en klar bild av
att det är mycket svårt att ange allmängiltiga grunder och preciserade
regler för en förvärvsprövning.
Sammantaget ger det material som genom expertstudiema och i övrigt
har kommit fram under vår utredning stöd för uppfattningen att lagregler
om kontroll av företagskoncentrationer alltjämt behövs.
Vår slutsats är alltså att regler om kontroll av företagskoncentrationer
också i fortsättningen skall ingå i KL. Med hänsyn till den osäkerhet som
101
5 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 144
råder om de ekonomiska bedömningarna och effekterna av olika
ingripanden bör dock prövningen gälla endast större koncentrationer.
Vidare bör dessa ingripanden ske bara i fall som har stor ekonomisk vikt
från samhällssynpunkt och där bedömningen är relativt säker.
Hur bör reglerna vara utformade?
Vi har inte i andra nationella lagar funnit några speciella problem-
lösningar som det finns skäl att lägga till grund för ändrade svenska
regler. Mot denna bakgrund anser vi att det finns två huvudalternativ för
utformning av det materiella innehållet i KL:s förvärvsregler:
• att behålla de nuvarande reglernas allmänna form
• att utforma regler i så nära överensstämmelse med EG:s regelsystem
som möjligt
För ett bibehållande av de nuvarande reglerna talar främst att begreppet
företagsförvärv är förhållandevis klart avgränsat och har belysts i många
ärenden hos Konkurrensverket. Mot användning av begreppet talar bl.a.
att det kan det anses för snävt genom att det inte omfattar
koncentrationsåtgärder av annat slag än förvärv och även fångar in
sådana förvärv som är ointressanta från kontrollsynpunkt.
För att begreppet koncentration läggs till grund för prövningsreglema i
KL talar bl.a. att marknadsmakt och skadliga effekter kan skapas genom
andra koncentrationsåtgärder än äganderättsövergång, att begreppet
koncentration är vedertaget i gemenskapsrättens regelsystem, att dess
tillämpning där, såvitt känt, inte skapar några allvarligare
tillämpningsproblem, att konkurrenslagstiftningen i övrigt till väsentlig
del är konstruerad efter förebild av gemenskapsrätten samt att en ökad
harmonisering med den gemenskapsrättsliga terminologin sannolikt
underlättar tillämpningen av koncentrationskontrollreglema i såväl
Sverige som EG och den samverkan mellan nationella myndigheter och
EG:s organ som är förutsatt i EG-systemet.
Även de tillämpningsproblem som nu föreligger vid prövning av
gemensamma företag och accessoriska begränsningar kommer i allt
väsentligt att upphöra vid en anpassning till det gemenskapsrättsliga
systemet.
Vi föreslår alltså att KL:s förvärvsregler anpassas till EG-modellen.
Gränser för vilka koncentrationer som prövas
På motsvarande sätt som enligt nuvarande ordning bör kontrollen av
företagskoncentrationer ses som en undantagsåtgärd och bara vissa större
företagskoncentrationer bör prövas.
I frågan om formen för avgränsning av kontrollområdet föreslås att
nuvarande konstruktionen med tröskelvärde i form av omsättningsgräns
Prop. 1998/99:144
Bilaga 1
102
behålls. Denna regel är förhållandevis enkel att tillämpa både för
konkurrensmyndighetema och företagen.
Gränsen för kontrollområdet bör anges i lagen. Att i själva lagen ange
undantag för de olika typer av koncentrationer som kan antas sakna
betydelse från konkurrenssynpunkt framstår från lagtekniska
utgångspunkter som mindre lämpligt. För dessa fall föreslår vi en lösning
som innebär ett förenklat anmälnings- och handläggningsförfarande.
Viss kritik har riktats mot nivån på omsättningsgränsen fyra miljarder
kronor. Därvid har framlagts förslag om att nivån bör höjas. Den
kartläggning av inom landet verksamma företag och av förvärvs-
aktiviteten under perioden 1993-97 som genomförts på uppdrag av
utredningen ger emellertid inte underlag för att nu föreslå någon ändring
av nivån på denna omsättningsgräns.
Bedömningskriterier
Den nuvarande svenska fövärvskontrollen har - efter förebild av
gemenskapsrätten - utformats för att möjliggöra ingripanden mot sådana
förvärv som är skadliga för konkurrensen och samhällsekonomin. De
bedömningskriterier som nu anges i lagen måste i dessa delar i allt
väsentligt också anses motsvara de bedömningskriterier som gäller enligt
gemenskapsrätten.
Vi har med hänsyn till det angivna inte funnit skäl att nu föreslå andra
bedömningskriterier än de som gäller enligt nuvarande ordning (34 §
KL).
Bör den generella anmälningsskyldigheten avskaffas?
Genom KL infördes regler som innebär ett avgränsat kontrollområde och
generell anmälningsskyldighet enligt förebild av reglerna i EG.
Vårt förslag innebär att KL:s huvudregler om kontroll av företags-
förvärv ytterligare anpassas till gemenskapsrätten.
Vi konstaterar att det mot denna bakgrund synes krävas tungt vägande
skäl om en ordning utan generell anmälningsskyldighet skall återinföras.
För en ordning med generell anmälningsskyldighet med tidsfrister talar
särskilt tidsvinsten och att man uppnår en viss formell stadga i
kontrollsystemet. Även konkurrensmyndighetens subjektiva bedömning i
frågan om anmälningsplikt begränsas vid generell anmälningsskyldighet,
vilket ökar förutsägbarheten och rättssäkerheten i kontrollsystemet. Ett
sådant system har också den fördelen att konkurrensmyndigheten tidigt
får relevant information om förvärvet. Systemet motverkar också
uppkomsten av en situation där förvärvande företaget söker överraska
konkurrensmyndigheten med att omedelbart integrera det förvärvade
företaget i sin verksamhet.
De skäl som kan anföras mot ett system med generell anmälnings-
skyldighet är att anmälningsskyldigheten ofta är förenad med omfattande
krav på uppgiftslämnande till konkurrensmyndigheten, vilket kan göra en
anmälan komplicerad och kostsam för företagen.
Prop. 1998/99:144
Bilaga 1
103
Det kan dock framhållas att de olägenheter som den i KL föreskrivna
anmälningsskyldigheten orsakar företagen har minskat betydligt i
omfattning genom de ändrade regler som gäller ff.o.m. den 1 juli 1997.
Ett prövningssystem som saknar regler om generell anmälnings-
skyldighet förutsätter regler om frivillig anmälan. Ett sådant system
förutsätter också att konkurrensmyndigheten har en sådan samlad
kunskap att uppkomna fall snabbt kan bedömas. Frågan om hur en
anmälan i sådant fall skall vara beskaffad innefattar flera problem
rörande bl.a. form och innehåll i anmälan, tidsfrister och rättsverkningar.
Vidare måste det läggas en väsentlig uppgiftsbörda på företagen även i
ett system byggt på frivilliga anmälningar.
Ett förenklat anmälningsförfarande - där uppgiftslämnandet i vissa fall
begränsas till att avse centrala uppgifter - är möjlig enligt gällande
ordning och kan också antas komma att omfatta ett inte obetydligt antal
av de anmälningspliktiga förvärven.
Även en ordning som innebär ett ökat utrymme för informella
kontakter mellan Konkurrensverket och de berörda företagen kan antas
bidra till att minska uppgiftslämnarbördan för företagen och nedbringa
handläggningstiden. Vi framhåller i detta sammanhang det angelägna i
att en sådan ordning tillskapas.
Mot bakgrund av det anförda föreligger för närvarande inte tillräckliga
skäl att föreslå att reglerna i KL om generell anmälningsskyldighet skall
upphävas. Kritik har riktats mot att nuvarande ordning medför att många
företagsförvärv som saknar betydelse för konkurrensen och samhälls-
ekonomin faller inom området för den generella anmälningsskyldig-
heten.
Vad gäller den generella anmälningsskyldighetens omfattning kan
noteras att antalet förvärv som har anmälts under andra halvåret 1997 är
mindre än hälften av det antal ärenden som anmäldes under motsvarande
period 1996 respektive första halvåret 1997. Många av de anmälda
förvärven har saknat eller haft ringa betydelse för konkurrensen och
samhällsekonomin. Konkurrensverket har inte heller funnit anledning att
anmoda förvärvspartema att anmäla något förvärv.
Vi föreslår mot denna bakgrund en viss ytterligare inskränkning av den
generella anmälningsskyldigheten genom att bestämmelsen i 37 § första
stycket KL formuleras så att en koncentration skall anmälas till
Konkurrensverket om 1) de berörda företagen tillsammans har en
omsättning föregående räkenskapsår som överstiger fyra miljarder kronor
och 2) minst två av de berörda företagen driver verksamhet inom landet
och i denna verksamhet har en omsättning föregående räkenskapsår som
överstiger 200 miljoner kronor för vart och ett av företagen.
Prop. 1998/99:144
Bilaga 1
104
Behov av ett informellare förfarande
Företagskoncentrationer som faller inom det konkurrensrättsliga
prövningsområdet rör många gånger betydande samhällsintressen och
stora ekonomiska värden. Den ekonomiska omsättningen ställer normalt
höga krav på en skyndsam och effektiv handläggning av sådana ärenden.
Det föreligger både från allmän och näringslivets synpunkt ett starkt
intresse av att det konkurrensrättsliga systemet för kontroll av
företagskoncentrationer är ändamålsenligt utformat och fungerar och
tillämpas på ett så effektivt och rättssäkert sätt som är möjligt.
En ordning som ger ökat utrymme för ett mer informellt
handläggningsförfarande i ärenden som rör koncentrationer och som ger
ökat utrymme för informella kontakter mellan Konkurrensverket och
berörda företag i det enskilda fallet framstår som oundgängligen
nödvändig för att effektivisera handläggningen i dessa ärenden.
Det bör lämpligen överlämnas till Konkurrensverket att överväga den
närmare utformningen och tillämpningen av en sådan ordning. Det kan
dock framhållas att gemenskapsrättens ordning med s.k. pre-notification i
tillämpliga delar bör kunna tjäna som förebild. Även de mer informella
handläggningsformer som tillämpas i bl.a. USA och Storbritannien bör
kunna ge viss vägledning i detta hänseende.
Både tryckfrihetsförordningens bestämmelser om allmän handling och
sekretesslagens regler i fråga om sekretess kan dock väsentligt försvåra
möjligheten till en mer informell handläggningsordning, främst vad
gäller förutsättningar för informella kontakter mellan Konkurrensverket
och de berörda företagen. Vi konstaterar att en förenklad
handläggningsordning inte kan genomföras utan ett ökat sekretesskydd
för sådana uppgifter som företagen lämnar till Konkurrensverket innan
en formell anmälan enligt 37 § sker. Vi föreslår därför att
sekretesskyddet för sådana uppgifter görs absolut och att denna sekretess
gäller fram till den tidpunkt när anmälan lämnas in till verket. Efter
denna tidpunkt bör sekretess gälla för uppgifterna i samma omfattning
som enligt nuvarande ordning.
Prop. 1998/99:144
Bilaga 1
105
Prop. 1998/99:144
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs i fråga om konkurrenslagen (1993:20) dels att 4
och 68 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 34-43, 57, 63 och 67 §§ samt rubrikerna före 34, 37, 38, 39 och
42 §§ skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 34 a, 37 a och 37 b §§,
samt en ny rubrik före 34 a § av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Företagsförvärv Koncentration
Förbud mot företagsförvärv m.m. Definition av koncentration
Stockholms tingsrätt får på
talan av Konkurrensverket
förbjuda ett företagsförvärv som
omfattas av anmälningsskyldighet
enligt 37 § eller som har anmälts
frivilligt enligt vad som anges där.
Förvärvet skall förbjudas, om
1. det skapar eller förstärker en
dominerande ställning som
väsentligt hämmar eller är ägnad
att hämma förekomsten eller
utvecklingen av en effektiv
konkurrens inom landet i dess
helhet eller en avsevärd del av det,
och
2. detta sker på ett sätt som är
skadligt från allmän synpunkt.
Förbud får dock inte meddelas i
fråga om förvärv som har skett på
en svensk eller utländsk börs, en
auktoriserad marknadsplats eller
någon annan reglerad marknad
eller genom inrop på exekutiv
auktion. I stället får förvärvaren
åläggas att avyttra det som har
förvärvats.
34 §
En koncentration enligt denna
lag föreligger om
1. två eller flera tidigare
självständiga företag slås
samman, eller
2. en eller flera personer, som
redan kontrollerar minst ett
företag, eller ett eller flera företag
genom förvärv av värdepapper
eller tillgångar, genom avtal eller
på annat sätt direkt eller indirekt
får kontroll över ett eller flera
företag eller delar därav.
Bildandet av ett gemensamt
företag som på varaktig basis
fyller en självständig ekonomisk
enhets samtliga funktioner utgör
en koncentration enligt första
stycket 2.
106
Ett förbud mot
företagsförvärv innebär
förvärvet därefter blir ogiltigt.
Förbud mot en koncentration,
m.m.
34 a §
Stockholms tingsrätt får på
talan av Konkurrensverket
förbjuda en koncentration som
omfattas av anmälningsskyldighet
enligt 37 § eller som har anmälts
frivilligt enligt vad som anges där.
Koncentrationen skall
förbjudas, om
1. den skapar eller förstärker en
dominerande ställning som
väsentligt hämmar eller är ägnad
att hämma förekomsten eller
utvecklingen av en effektiv
konkurrens inom landet i dess
helhet eller en avsevärd del av det,
och
2. detta sker på ett sätt som är
skadligt från allmän synpunkt.
Förbud får dock inte meddelas i
fråga om en koncentration som ägt
rum genom förvärv som har skett
på en svensk eller utländsk börs,
en auktoriserad marknadsplats
eller någon annan reglerad
marknad eller genom inrop på
exekutiv auktion. I stället får
förvärvaren åläggas att avyttra det
som har förvärvats.
I den utsträckning bildandet av
ett gemensamt företag som utgör
en koncentration enligt 34 § har
till syfte eller resultat att
samordna konkurrensbeteendet
hos företag som förblir
självständiga, skall samordningen
bedömas enligt kriterierna i 6 och
8§§-
35 §
ett Ett förbud mot en koncentration
att innebär att en rättshandling som
utgör ett led i koncentrationen
Prop. 1998/99:144
Bilaga 2
107
Om det är tillräckligt för att
undanröja de skadliga effekterna
av ett företagsförvärv, får
förvärvaren i stället för förbud
enligt 34 § åläggas
1. att avyttra ett företag, en
rörelse eller en del av en rörelse,
eller
2. att genomföra någon annan
konkurrensfrämjande åtgärd.
Anmälan om företagsförvärv
därefter blir ogiltig.
36 §
Om det är tillräckligt för att
undanröja de skadliga effekterna
av en koncentration, får en part i
koncentrationen i stället för förbud
enligt 34 a § åläggas
1. att avyttra ett företag eller en
del av ett företag, eller
2. att genomföra någon annan
konkurrensfrämjande åtgärd.
Anmälan om koncentration
Prop. 1998/99:144
Bilaga 2
Ett företagsförvärv skall
anmälas till Konkurrensverket av
någon som är part i
förvärvsavtalet, om de berörda
företagen tillsammans har en
omsättning föregående
räkenskapsår som överstiger fyra
miljarder kronor.
Om förvärvaren ingår i en
grupp som består av flera företag
som har gemensamma
ägarintressen eller som hålls
samman på något annat sätt, skall
gruppens sammanlagda
årsomsättning anses som
förvärvarens årsomsättning.
Skyldighet att anmäla ett
företagsförvärv föreligger inte om
det förvärvade företagets
omsättning föregående räken-
skapsår understiger 100 miljoner
kronor. Trots att omsättningen
understiger detta belopp, får
Konkurrensverket i ett enskilt fall
ålägga en part i ett förvärvsavtal
att anmäla förvärvet, när detta är
påkallat av särskilda skäl. En part i
ett förvärvsavtal har dessutom
alltid rätt att frivilligt anmäla ett
förvärv till Konkurrensverket.
37 §
En koncentration skall anmälas
till Konkurrensverket om
1. de berörda företagen till-
sammans har en omsättning före-
gående räkenskapsår som över-
stiger fyra miljarder kronor och
2. minst två av de berörda
företagen driver verksamhet inom
landet och i denna verksamhet har
en omsättning föregående
räkenskapsår som överstiger 200
miljoner kronor för vart och ett av
företagen.
Om förutsättningen enligt första
stycket 1 är uppfylld men
omsättningen inte överstiger vad
som anges i första stycket 2, får
Konkurrensverket i ett enskilt fall
ålägga en part i en koncentration
att anmäla koncentrationen, när
detta är påkallat av särskilda skäl.
En part och andra medverkande i
en koncentration har alltid rätt att
frivilligt anmäla koncentrationen,
när omsättningskravet enligt
första stycket 1 är uppfyllt.
108
37 a §
En koncentration som omfattas
av anmälningsskyldighet enligt 37
§ första stycket skall anmälas till
Konkurrensverket senast en vecka
efter
a) ingåendet av det avtal som
medför koncentrationen
b) offentliggörandet av budet om
övertagande
c) förvärvet av det bestämmande
inflytandet.
Fristen skall löpa från den
tidpunkt när den första av dessa
händelser inträffar.
Prop. 1998/99:144
Bilaga 2
37b§
En företagssammanslagning
enligt 34 § första stycket 1 skall
anmälas av de företag som slås
samman. I övriga fall skall
anmälan göras av den eller dem
som förvärvar kontroll över ett
företag eller en del därav.
Särskild undersökning av Särskild undersökning av koncen-
förvärv tration
Konkurrensverket far besluta
om att genomföra en särskild
undersökning av ett
Företagsförvärv som har anmälts
enligt 37 §.
Ett sådant beslut skall meddelas
inom 30 dagar från det att anmälan
kom in till Konkurrensverket.
Under denna frist far den som är
part i förvärvsavtalet inte vidta
några åtgärder för att fullfölja för-
värvet.
38 §
Konkurrensverket far besluta
om att genomföra en särskild
undersökning av en koncentration
som har anmälts enligt 37 §. Ett
sådant beslut skall meddelas inom
25 arbetsdagar från det att anmälan
kom in till Konkurrensverket.
Under denna frist far parterna och
andra medverkande i
koncentrationen inte vidta någon
åtgärd i syfte att fullfölja
koncentrationen.
Konkurrensverket får i det
särskilda fallet besluta om
undantag från förbudet i andra
stycket.
109
Talan om företagsförvärv
Talan om koncentration
Prop. 1998/99:144
Bilaga 2
En talan hos Stockholms tingsrätt
enligt 34 eller 36 § far väckas bara
efter beslut om särskild
undersökning enligt 38 §.
Talan skall väckas inom tre
månader från beslutet. Tingsrätten
får på begäran av Konkurrens-
verket förlänga fristen med högst
en månad i sänder, om parterna i
förvärvsavtalet eller, om forvärvet
har skett på det sätt som anges i
34 § tredje stycket, förvärvaren
samtycker till det eller om det
finns synnerliga skäl.
39 §
En talan hos Stockholms
tingsrätt enligt 34 a eller 36 § får
väckas bara efter beslut om
särskild undersökning enligt 38 §.
Talan skall väckas inom tre
månader från beslutet. Tingsrätten
får på begäran av Konkurrens-
verket förlänga fristen med högst
en månad i sänder, om parterna i
koncentrationen och den som gjort
anmälan enligt 37 § andra stycket
samtycker. När koncentrationen
skett på det sätt som anges i 34 a §
tredje stycket, är förvärvarens
samtycke tillräckligt. Om det finns
synnerliga skäl får fristen
förlängas utan sådant samtycke
som anges i detta stycke.
Om Konkurrensverket har
beslutat att lämna ett
företagsförvärv utan åtgärd, får
talan enligt 39 § första stycket inte
väckas beträffande förvärvet.
Detta gäller dock inte om en part
i förvärvsavtalet har lämnat någon
oriktig uppgift som påverkat
beslutet.
40 §
Om Konkurrensverket har
beslutat att lämna en koncentration
utan åtgärd, får talan enligt 39 §
första stycket inte väckas
beträffande koncentrationen.
Detta gäller dock inte om en part
eller annan som medverkat i
koncentrationen har lämnat någon
oriktig uppgift som påverkat
beslutet.
41 §
Om det är motiverat av ett
allmänt intresse som väger tyngre
än den olägenhet som åtgärden
medför, får Stockholms tingsrätt
på yrkande av Konkurrensverket
för tiden till dess att en fråga enligt
34 eller 36 § slutligt har avgjorts
förbjuda partema i ett avtal om
Om det är motiverat av ett
allmänt intresse som väger tyngre
än den olägenhet som åtgärden
medför, får Stockholms tingsrätt
på yrkande av Konkurrensverket
för tiden till dess att en fråga enligt
34 a eller 36 § slutligt har avgjorts
förbjuda partema och andra
110
företagsförvärv att fullfölja
förvärvet. Om rättegång inte
pågår, skall yrkandet framställas
skriftligen.
Yrkandet får inte bifallas utan
att parterna i förvärvsavtalet eller,
om förvärvet har skett på det sätt
som anges i 34 § tredje stycket,
förvärvaren fatt tillfälle att yttra
sig. Om det finns synnerliga skäl,
far dock åtgärden omedelbart
beviljas att gälla till dess att något
annat beslutas.
medverkande i en koncentration
att vidta någon åtgärd i syfte att
fullfölja koncentrationen. Om
rättegång inte pågår, skall yrkandet
framställas skriftligen.
Yrkandet får inte bifallas utan
att den som beslutet gäller och den
som gjort anmälan enligt 37 §
andra stycket fått tillfälle att yttra
sig. När koncentrationen har skett
på det sätt som anges i 34 a §
tredje stycket behöver endast
förvärvaren ha fått tillfälle att yttra
sig. Om det finns synnerliga skäl,
får förbud omedelbart meddelas att
gälla till dess att något annat
beslutas.
Prop. 1998/99:144
Bilaga 2
Tid inom vilken ett
förvärvsärende skall avgöras
Tid inom vilken ett ärende om
koncentration skall avgöras
Ett förbud eller ett åläggande
enligt 34 eller 36 § får inte
meddelas senare än sex månader
efter det att talan väckts hos
tingsrätten. Denna frist får
förlängas, om parterna i
förvärvsavtalet eller, om förvärvet
har skett på det sätt som anges i
34 § tredje stycket, förvärvaren
samtycker till det eller om det
finns synnerliga skäl. Förbud eller
åläggande får dock inte meddelas
senare än två år efter det att
förvärvsavtalet ingicks.
42 §
Ett förbud eller åläggande enligt
34 a eller 36 § får inte meddelas
senare än sex månader efter det att
talan väckts hos tingsrätten. Denna
frist får förlängas, om parterna i
koncentrationen och den som gjort
anmälan enligt 37 § andra stycket
samtycker till det. När
koncentrationen har skett på det
sätt som anges i 34 § a tredje
stycket är förvärvarens samtycke
tillräckligt. Om det finns
synnerliga skäl får fristen
förlängas utan samtycke av dem
som anges i detta stycke. Förbud
eller åläggande får dock inte
meddelas senare än två år efter det
att koncentrationen ägde rum.
Om tingsrättens dom överklagas, skall Marknadsdomstolen avgöra
målet inom tre månader från det att tiden för överklagande gick ut. Vad
som sägs i första stycket om förlängning av fristen gäller också
Marknadsdomstolens prövning.
111
Ett förbud eller åläggande enligt
34 eller 36 § utgör inte hinder mot
att samma fråga prövas på nytt,
om det finns anledning att upphäva
eller mildra förbudet eller
åläggandet därför att detta inte
längre behövs eller inte längre är
lämpligt.
Om tingsrätten eller
Marknadsdomstolen har lämnat en
talan om ett företagsförvärv utan
åtgärd, far frågan prövas på nytt
bara om en part i förvärvsavtalet
har lämnat oriktiga uppgifter om
sakförhållanden av väsentlig
betydelse för avgörandet.
43 §
Ett förbud eller åläggande enligt
34 a eller 36 § utgör inte hinder
mot att samma fråga prövas på
nytt, om det finns anledning att
upphäva eller mildra förbudet eller
åläggandet därför att detta inte
längre behövs eller inte längre är
lämpligt.
Om tingsrätten eller
Marknadsdomstolen har lämnat en
talan om en koncentration utan
åtgärd, far frågan prövas på nytt
bara om en part eller annan som
medverkat i koncentrationen har
lämnat oriktiga uppgifter om sak-
förhållanden av väsentlig
betydelse för avgörandet
Prop. 1998/99:144
Bilaga 2
Ett förbud eller åläggande enligt
23, 34, 36, 41 eller 45 § far
förenas med vite. Också ett beslut
om undersökning enligt 47 eller 48
§ far förenas med vite för att
förmå ett företag eller någon annan
att underkasta sig undersökningen.
Ett frivilligt åtagande i samband
med ett företagsförvärv far förenas
med vite. Ett sådant vite föreläggs
av Stockholms tingsrätt på talan av
Konkurrensverket.
57
Ett förbud eller åläggande enligt
23, 34 a, 36, 41 eller 45 § far
förenas med vite. Också ett beslut
om undersökning enligt 47 eller 48
§ far förenas med vite för att
förmå ett företag eller någon annan
att underkasta sig undersökningen.
Ett frivilligt åtagande i samband
med en koncentration får förenas
med vite. Ett sådant vite föreläggs
av Stockholms tingsrätt på talan av
Konkurrensverket.
63 §
Domar och beslut av Stockholms tingsrätt i följande mål och ärenden
får överklagas hos Marknadsdomstolen:
1. konkurrensskadeavgift enligt
26 §,
2. kvarstad enligt 32 §,
3. företagsförvärv enligt 34, 36,
41 och 43 §§,
4. undersökningar enligt 47 och
48 §§, och
5. prövning enligt 54 § andra
stycket.
Beslut under rättegången i fråg<
1. konkurrensskadeavgift enligt
26 §,
2. kvarstad enligt 32 §,
3. koncentration enligt 34 a, 36,
41 och 43 §§,
4. undersökningar enligt 47 och
48 §§, och
5. prövning enligt 54 § andra
stycket.
som avses i 25, 32 eller 41 § skall
112
överklagas särskilt. Ett beslut enligt 32 eller 41 § som meddelats innan Prop. 1998/99:144
rättegång har inletts skall överklagas som om beslutet meddelats under Bilaga 2
rättegång.
En åtgärd enligt 41 § som har
beslutats då rättegång inte pågår
skall omedelbart hävas, om
Konkurrensverket inte beslutar om
särskild undersökning enligt 38 §
eller, om ett sådant beslut har
meddelats, inte väcker talan enligt
39 §. Detsamma gäller om
Konkurrensverket beslutar att
lämna ett företagsförvärv utan
åtgärd.
67 §
En åtgärd enligt 41 § som har
beslutats då rättegång inte pågår
skall omedelbart hävas, om
Konkurrensverket inte beslutar om
särskild undersökning enligt 38 §
eller, om ett sådant beslut har
meddelats, inte väcker talan enligt
39 §. Detsamma gäller om
Konkurrensverket beslutar att
lämna en koncentration utan
åtgärd.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2. Äldre föreskrifter skall fortfarande tillämpas i fråga om
företagsförvärv som har skett före ikraftträdandet.
Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)
dels att 16 kap. 1 § skall ha följande lydelse
dels att i lagen skall inforas en ny paragraf, 8 kap.4 §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 kap. 4 §
Sekretess gäller i Konkurrens-
verkets verksamhet som består i
tillsyn och utredning för uppgift
om
1. enskilds affärs- eller
driftförhållanden, uppfinningar
eller forskningsresultat, om det
kan antas att den enskilde lider
skada om uppgiften röjs,
2. andra ekonomiska eller
personliga förhållanden för den
113
som har trätt i affärsförbindelse
eller liknande förbindelse med den
som är föremål för myndighetens
verksamhet.
För uppgift som lämnas i ärende
som avser anmälan enligt 37 §
konkurrenslagen (1993:20) gäller
sekretess till dess anmälan har
gjorts.
I fråga om uppgift i allmän
handling gäller sekretessen i högst
tjugo år.
Prop. 1998/99:144
Bilaga 2
16 kap. 1 §
Att friheten enligt 1 kap. 1 §
tryckfrihetsförordningen och 1
kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen
att meddela och offentliggöra
uppgifter i vissa fall är begränsad
framgår av 7 kap. 3 § första
stycket 1 och 2, 4 § 1- 8 samt 5 § 1
och 3 tryckfrihetsförordningen och
av 5 kap. 1 § första stycket samt 3
§ första stycket 1 och 2
yttrandefrihetsgrundlagen. De fall
av uppsåtligt åsidosättande av
tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet
enligt 7 kap. 3 § första stycket 3
och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen
samt 5 kap. 1 § första stycket och
3 § första stycket 3 yttrandefrihets-
grundlagen i övrigt är begränsad,
är de där tystnadsplikten följer av
Att friheten enligt 1 kap. 1 §
tryckfrihetsförordningen och 1
kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen
att meddela och offentliggöra
uppgifter i vissa fall är begränsad
framgår av 7 kap. 3 § första
stycket 1 och 2, 4 § 1- 8 samt 5 § 1
och 3 tryckfrihetsförordningen och
av 5 kap. 1 § första stycket samt 3
§ första stycket 1 och 2
yttrandefrihetsgrundlagen. De fall
av uppsåtligt åsidosättande av
tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet
enligt 7 kap. 3 § första stycket 3
och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen
samt 5 kap. 1 § första stycket och
3 § första stycket 3 yttrandefrihets-
grundlagen i övrigt är begränsad,
är de där tystnadsplikten följer av
3. denna lag enligt
3. denna lag enligt
8 kap. 4 § andra stycket
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
114
Prop. 1998/99:144
Bilaga 3
Svea hovrätt, Kammarrätten i Göteborg, Stockholms tingsrätt,
Marknadsdomstolen, Domstolsverket, Posten AB, Telia AB, Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet, Handelshögskolan vid
Göteborgs universitet, Närings- och teknikutvecklingsverket NUTEK,
Konkurrensverket, Affärsverket Svenska kraftnät,
Mediekoncentrationskommittén 1997:136, Finansinspektionen,
Konsumentverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i
Kronobergs län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Göteborg- och
bohuslän, Länsstyrelsen i Örebro län, Sveriges Advokatsamfund, Svensk
Handel, Sveriges Industriförbund, Företagarnas Riksorganisation,
Lantbrukarnas Riksförbund LRF, Sveriges försäkringsförbund,
Tjänstemännens Centralorganisation TCO, Sveriges Akademikers
Centralorganisation SACO, Landsorganisation i Sverige LO, Sveriges
Redareförening, Svenska Bankföreningen, Byggentrepenörema,
Kooperativa institutet, Svenska Tidningsutgivareföreningen, Sveriges
Allmännyttiga Bostadsföretag, Näringslivets delegation för marknadsrätt,
Tjänsteförbundet, Advokatfirman Vinge KB, Lagerlöf & Leman
Advokatbyrå, Mannheimer Swartling Advokatbyrå, Advokatfirman
Lindahl, Advokatfirman Delphi, Baker & McKenzie Advokatbyrå,
Styrbjörn Gärde Advokatbyrå och Advokatfirman Verum.
115
Prop. 1998/99:144
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs i fråga om konkurrenslagen (1993:20)
dels att 4 och 68 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 34-43, 57, 60, 63 och 67 §§ samt rubrikerna före 34, 37, 38, 39
och 42 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 34 a, 34 b och 37 a §§,
samt närmast före 34 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Företagsförvärv Företagskon cen tration
Förbud mot företagsförvärv m.m. Definition av företags-
koncentration
34 §’
Stockholms tingsrätt får på
talan av Konkurrensverket
förbjuda ett företagsförvärv som
omfattas av anmälningsskyldighet
enligt 37 § eller som har anmälts
frivilligt enligt vad som anges där.
Förvärvet skall förbjudas, om
1. det skapar eller förstärker en
dominerande ställning som
väsentligt hämmar eller är ägnad
att hämma förekomsten eller
utvecklingen av en effektiv
konkurrens inom landet i dess
helhet eller en avsevärd del av det,
och
2. detta sker på ett sätt som är
skadligt från allmän synpunkt.
Förbud får dock inte meddelas i
fråga om förvärv som har skett på
en svensk eller utländsk börs, en
auktoriserad marknadsplats eller
någon annan reglerad marknad
eller genom inrop på exekutiv
auktion. I stället får förvärvaren
Med en företagskoncentration
enligt denna lag avses
1. att två eller flera tidigare
självständiga företag slås
samman, eller
2. att antingen en eller flera
personer som redan kontrollerar
minst ett företag, eller ett eller
flera företag, genom förvärv av
värdepapper eller tillgångar,
genom avtal eller på annat sätt
direkt eller indirekt får kontroll
över ett eller flera företag eller
delar därav.
Bildandet av ett gemensamt
företag som på varaktig basis
fyller en självständig ekonomisk
enhets samtliga funktioner utgör
en företagskoncentration enligt
första stycket 2.
9 Senaste lydelse 1998:648.
116
åläggas att avyttra det som har
förvärvats.
Prop. 1998/99:144
Bilaga 4
Förbud mot en företagskoncentra-
tion, m.m.
34 a §
Stockholms tingsrätt får på
talan av Konkurrensverket
förbjuda en företagskoncentration
som omfattas av
anmälningsskyldighet enligt 37 §
eller som har anmälts frivilligt
enligt vad som anges där.
Företagskoncentrationen skall
förbjudas, om
1. den skapar eller förstärker en
dominerande ställning som
väsentligt hämmar eller är ägnad
att hämma förekomsten eller
utvecklingen av en effektiv
konkurrens inom landet i dess
helhet eller en avsevärd del av det,
och
2. ett förbud kan meddelas utan
att väsentliga nationella
säkerhets- eller försörjnings-
intressen åsidosätts.
Företagskoncentrationen får
dock inte förbjudas om den ägt
rum genom förvärv som har skett
på en svensk eller utländsk börs,
en auktoriserad marknadsplats
eller någon annan reglerad
marknad eller genom inrop på
exekutiv auktion. I stället får
förvärvaren åläggas att avyttra det
som har förvärvats.
34 b §
I den utsträckning bildandet av
ett gemensamt företag har till syfte
eller får till resultat att samordna
konkurrensbeteendet hos foretag
som förblir självständiga, skall vid
prövningen av fråga om förbud
117
enligt 34 a § andra stycket mot en
företagskoncentration samordnin-
gen bedömas enligt 6 och 8 §§.
Ett beslut av Konkurrensverket
att lämna en företags-
koncentration utan åtgärd skall
även omfatta sådana
begränsningar som har direkt
samband med och är nödvändiga
för genomförandet av den
anmälda företagskoncentrationen.
Prövningen enligt första eller
andra stycket skall ske enligt
förfarandereglerna för koncentra-
tionsprövningen.
Prop. 1998/99:144
Bilaga 4
35 §
Ett förbud mot ett företagsförvärv Ett förbud mot en
innebär att förvärvet därefter blir företagskoncentration innebär att
ogiltigt. en rättshandling som utgör en del i
företagskoncentrationen därefter
blir ogiltig.
36 §
Om det är tillräckligt för att
undanröja de skadliga effekterna
av ett företagsförvärv, far
förvärvaren i stället för förbud
enligt 34 § åläggas
1. att avyttra ett företag, en
rörelse eller en del av en rörelse,
eller
2. att genomföra någon annan
konkurrensfrämjande åtgärd.
Om det är tillräckligt för att
undanröja de skadliga effekterna
av en företagskoncentration, far en
part i företagskoncentrationen i
stället för förbud enligt 34 a §
åläggas
1. att avyttra ett företag, eller en
del av ett företag, eller
2. att genomföra någon annan
konkurrensfrämjande åtgärd.
åläggande enligt första
stycket får inte vara mer
långtgående än vad som krävs för
att de skadliga effekterna av
konkurrensbegränsningen skall
undanröjas.
118
Anmälan om företagsförvärv
37 §
Ett företagsförvärv skall
anmälas till Konkurrensverket av
någon som är part i
förvärvsavtalet, om de berörda
företagens tillsammans har en
omsättning föregående
räkenskapsår som överstiger fyra
miljarder kronor.
Om förvärvaren ingår i en
grupp som består av flera företag
som har gemensamma
ägarintressen eller som hålls
samman på något annat sätt, skall
gruppens sammanlagda
årsomsättning anses som
förvärvarens årsomsättning.
Skyldighet att anmäla ett
företagsförvärv föreligger inte om
det förvärvade företagets omsät-
tning föregående räkenskapsår
understiger 100 miljoner kronor.
Trots att omsättningen understiger
detta belopp, får Konkurrensverket
i ett enskilt fall ålägga en part i ett
förvärvsavtal att anmäla förvärvet,
när detta är påkallat av särskilda
skäl. En part i ett förvärvsavtal har
dessutom alltid rätt att frivilligt
anmäla ett förvärv till
Konkurrensverket.
Anmälan omföretagskoncentration
10
Prop. 1998/99:144
Bilaga 4
En företagskoncentration skall
anmälas till Konkurrensverket om
1. de berörda företagen
tillsammans har en omsättning
föregående räkenskapsår som
överstiger fyra miljarder kronor
och
2. minst två av de berörda
företagen har en omsättning i
Sverige föregående räkenskapsår
som överstiger 100 miljoner
kronor för vart och ett av
företagen.
Om omsättningskravet enligt
första stycket 1 är uppfyllt men
omsättningen inte överstiger vad
som anges i första stycket 2, far
Konkurrensverket i ett enskilt fall
ålägga en part i en
företagskoncentration att anmäla
företagskoncentrationen, när detta
är påkallat av särskilda skäl. En
part och andra medverkande i en
företagskoncentration har alltid
rätt att frivilligt anmäla
företagskoncentrationen, när
omsättningskravet enligt första
stycket 1 är uppfyllt.
37 a §
En företagssammanslagning
enligt 34 § första stycket 1 skall
anmälas av de företag som slås
samman.
I övriga fall skall anmälan
göras av den eller dem som
förvärvar kontroll över ett företag
eller en del därav.
10 Senaste lydelse 1997:221.
119
Särskild undersökning av Särskild undersökning av
förvärv företagskoncentration
Prop. 1998/99:144
Bilaga 4
Konkurrensverket får besluta
om att genomföra en särskild
under-sökning av ett
företagsförvärv som har anmälts
enligt 37 §.
Ett sådant beslut skall meddelas
Konkurrensverket får besluta
om att genomföra en särskild
undersökning av en
företagskoncentration som har
anmälts enligt 37 §.
Ett sådant beslut skall meddelas
inom 30 dagar från det att
anmälan kom in till
Konkurrensverket. Under denna
frist får den som är part i
förvärvsavtalet inte vidta några
åtgärder för att fullfölja förvärvet.
inom 25 arbetsdagar från det att
anmälan kom in till
Konkurrensverket. Under denna
frist får parterna och andra
medverkande i företags-
koncentrationen inte vidta någon
åtgärd för att fullfölja den.
Konkurrensverket får i särskilda
fall besluta om undantag från
förbudet i andra stycket andra
meningen.
Konkurrensverket får meddela
ett förbud eller åläggande för
parterna eller andra medverkande
i företagskoncentrationen för att
säkerställa att förbudet i andra
stycket andra meningen efterlevs.
Talan om företagsförvärv Talan om företagskoncentration
39 §
En talan hos Stockholms
tingsrätt enligt 34 eller 36 § far
väckas bara efter beslut om
särskild undersökning enligt 38 §.
Talan skall väckas inom tre
månader från beslutet. Tingsrätten
far på begäran av
Konkurrensverket förlänga fristen
med högst en månad i sänder, om
parterna i förvärvsavtalet eller, om
förvärvet har skett på det sätt som
anges i 34 § tredje stycket,
förvärvaren samtycker till det eller
om det finns synnerliga skäl.
En talan hos Stockholms
tingsrätt enligt 34 a eller 36 § får
väckas bara efter beslut om
särskild undersökning enligt 38 §.
Talan skall väckas inom tre
månader från beslutet. Tingsrätten
får på begäran av
Konkurrensverket förlänga fristen
med högst en månad i sänder, om
parterna iföretagskoncentrationen
och den som gjort anmälan enligt
37 § andra stycket samtycker. När
företagskoncentrationen ägt rum
på det sätt som anges i 34 a §
tredje stycket är förvärvarens
samtycke tillräckligt.
Om det finns synnerliga skäl, får
120
fristen förlängas utan sådant Prop. 1998/99:144
samtycke som anges i andra Bilaga 4
stycket.
Om Konkurrensverket har
beslutat att lämna ett
företagsförvärv utan åtgärd, får
talan enligt 39 § första stycket inte
väckas beträffande förvärvet.
Detta gäller dock inte om en part
i förvärvsavtalet har lämnat någon
oriktig uppgift som påverkat
beslutet.
40 §
Om Konkurrensverket har
beslutat att lämna en
företagskoncentration utan åtgärd,
får talan enligt 39 § första stycket
inte väckas i fråga om
företagskoncentrationen.
Detta gäller dock inte om en part
eller annan medverkande i
företagskoncentrationen har
lämnat någon oriktig uppgift som
påverkat beslutet.
41 §
Om det är motiverat av ett
allmänt intresse som väger tyngre
än den olägenhet som åtgärden
medför, får Stockholms tingsrätt
på yrkande av Konkurrensverket
för tiden till dess att en fråga enligt
34 eller 36 § slutligt har avgjorts
förbjuda partema i ett avtal om
företagsförvärv att fullfölja
förvärvet. Om rättegång inte
pågår, skall yrkandet framställas
skriftligen.
Yrkandet får inte bifallas utan
att partema i förvärvsavtalet eller,
om förvärvet har skett på det sätt
som anges i 34 § tredje stycket,
förvärvaren fått tillfälle att yttra
sig. Om det finns synnerliga skäl,
får dock åtgärden omedelbart
beviljas att gälla till dess att något
annat beslutas.
Om det är motiverat av ett
allmänt intresse som väger tyngre
än den olägenhet som åtgärden
medför, får Stockholms tingsrätt
på yrkande av Konkurrensverket
för tiden till dess att en fråga enligt
34 a eller 36 § slutligt har avgjorts
förbjuda partema och andra
medverkande i en företags-
koncentration att vidta någon
åtgärd för att fullfölja
företagskoncentrationen. Om
rättegång inte pågår, skall yrkandet
framställas skriftligen.
Yrkandet får inte bifallas utan
att den som beslutet gäller och den
som gjort anmälan enligt 37 §
andra stycket fått tillfälle att yttra
sig. När företagskoncentrationen
har ägt rum på det sätt som anges i
34 a § tredje stycket behöver
endast förvärvaren ha fått tillfälle
att yttra sig.
Om det finns synnerliga skäl, får
förbud omedelbart meddelas att
gälla till dess att något annat
beslutas.
Senaste lydelse 1998:648.
121
Tid inom vilken ett
förvärvsärende skall avgöras
Ett förbud eller ett åläggande
enligt 34 eller 36 § får inte
meddelas senare än sex månader
efter det att talan väckts hos
tingsrätten. Denna frist far
förlängas, om parterna i
förvärvsavtalet eller, om förvärvet
har skett på det sätt som anges i
34 § tredje stycket, förvärvaren
samtycker till det eller om det
finns synnerliga skäl. Förbud eller
åläggande far dock inte meddelas
senare än två år efter det att
förvärvsavtalet ingicks.
Om tingsrättens dom
överklagas, skall
Marknadsdomstolen avgöra målet
inom tre månader från det att tiden
för överklagande gick ut. Vad som
sägs i första stycket om
förlängning av fristen gäller också
Marknadsdomstolens prövning.
Tid inom vilken ett ärende om
företagskoncentration skall
avgöras
42 §
Ett förbud eller ett åläggande
enligt 34 a eller 36 § far inte
meddelas senare än sex månader
efter det att talan väckts hos
tingsrätten. Denna frist får
förlängas, om parterna i
företagskoncentrationen och den
som gjort anmälan enligt 37 §
andra stycket samtycker till det.
När företagskoncentrationen har
ägt rum på det sätt som anges i 34
§ a tredje stycket, är förvärvarens
samtycke tillräckligt.
Om det finns synnerliga skäl, får
fristen förlängas utan samtycke av
dem som anges i första stycket.
Förbud eller åläggande får dock
inte meddelas senare än två år
efter det att företags-
koncentrationen ägde rum.
Om tingsrättens dom
överklagas, skall
Marknadsdomstolen avgöra målet
inom tre månader från det att tiden
för överklagande gick ut. Vad som
sägs i första eller andra stycket
om förlängning av fristen gäller
också Marknadsdomstolens
prövning.
Prop. 1998/99:144
Bilaga 4
Ett förbud eller åläggande enligt
34 eller 36 § utgör inte hinder mot
att samma fråga prövas på nytt,
om det finns anledning att upphäva
eller mildra förbudet eller
åläggandet därför att detta inte
längre behövs eller inte längre är
lämpligt.
Om tingsrätten eller
43 §
Ett förbud eller åläggande enligt
34 a eller 36 § utgör inte hinder
mot att samma fråga prövas på
nytt, om det finns anledning att
upphäva eller mildra förbudet eller
åläggandet därför att detta inte
längre behövs eller inte längre är
lämpligt.
Om tingsrätten eller
122
Marknadsdomstolen har lämnat en
talan om ett företagsförvärv utan
åtgärd, får frågan prövas på nytt
bara om en part i förvärvsavtalet
har lämnat oriktiga uppgifter om
sakförhållanden av väsentlig
betydelse för avgörandet.
Marknadsdomstolen har lämnat en
talan om en företagskoncentration
utan åtgärd, får frågan prövas på
nytt bara om en part eller annan
medverkande i företagskoncentra-
tionen har lämnat oriktiga
uppgifter om sakförhållanden av
väsentlig betydelse för avgörandet.
Prop. 1998/99:144
Bilaga 4
Ett förbud eller åläggande enligt
23, 34, 36, 41 eller 45 § får
förenas med vite. Också ett beslut
om undersökning enligt 47 eller 48
§ får förenas med vite för att
förmå ett företag eller någon annan
att underkasta sig undersökningen.
Ett frivilligt åtagande i samband
med ett företagsförvärv får förenas
med vite. Ett sådant vite föreläggs
av Stockholms tingsrätt på talan av
Konkurrensverket.
57 §
Ett förbud eller åläggande enligt
23, 34 a, 36, 38, 41 eller 45 § får
förenas med vite. Också ett beslut
om undersökning enligt 47 eller 48
§ får förenas med vite för att
förmå ett företag eller någon annan
att underkasta sig undersökningen.
Ett frivilligt åtagande i samband
med en företagskoncentration får
förenas med vite. Ett sådant vite
föreläggs av Stockholms tingsrätt
på talan av Konkurrensverket.
60 §12
Beslut av Konkurrensverket i följande frågor får överklagas hos
Marknadsdomstolen:
1. undantag enligt 8, 11,12, 14, 16 och 18 §§,
2. icke-ingripandebesked enligt 20 och 21 §§,
3. ålägganden som verket har
meddelat enligt 23 § första stycket
och 25 §, och
4. ålägganden enligt 45 §.
3. ålägganden som verket har
meddelat enligt 23 § första stycket
och 25 §,
4. ålägganden enligt 45 §, och
5. förbud eller åläggande enligt
38 § fjärde stycket.
Ett beslut enligt första stycket 1-3 får överklagas bara av ett foretag
som berörs av beslutet.
63 §13
Domar och beslut av Stockholms tingsrätt i följande mål och ärenden
får överklagas hos Marknadsdomstolen:
1. konkurrensskadeavgift enligt 26 §,
2. kvarstad enligt 32 §,
3. företagsförvärv enligt 34, 36, 3. företagskoncentration enligt
12 Senaste lydelse 1998:648.
13 Senaste lydelse 1998:648.
123
41och43§§, 34 a, 36, 41 och 43 §§,
4. undersökningar enligt 47 och 48 §§, och
5. prövning enligt 54 § andra stycket.
Beslut under rättegången i frågor som avses i 32 eller 41 § skall
överklagas särskilt. Har ett sådant beslut meddelats innan rättegång har
inletts, skall det överklagas som om beslutet meddelats under rättegång.
Prop. 1998/99:144
Bilaga 4
67 §
En åtgärd enligt 41 § som har
beslutats då rättegång inte pågår
skall omedelbart hävas, om
Konkurrensverket inte beslutar om
särskild undersökning enligt 38 §
eller, om ett sådant beslut har
meddelats, inte väcker talan enligt
39 §. Detsamma gäller om
Konkurrensverket beslutar att
lämna ett företagsförvärv utan
åtgärd.
En åtgärd enligt 41 § som har
beslutats då rättegång inte pågår
skall omedelbart hävas, om
Konkurrensverket inte beslutar om
särskild undersökning enligt 38 §
eller, om ett sådant beslut har
meddelats, inte väcker talan enligt
39 §. Detsamma gäller om
Konkurrensverket beslutar att
lämna en företagskoncentration
utan åtgärd.
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2000.
2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om företagsförvärv som har
skett före ikraftträdandet.
3. En företagskoncentration enligt de nya bestämmelserna som har
uppkommit före ikraftträdandet skall anmälas endast om den är
anmälningspliktig enligt de äldre föreskrifterna om företagsförvärv.
Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)14
dels att 16 kap. 1 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 kap. 4 §, av följande
lydelse.
14 Lagen omtryckt 1992:1474.
124
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 kap.
4§15
Sekretess gäller i Konkurrens-
verkets verksamhet som består i
tillsyn och utredning för uppgift
om
1. enskilds affärs- eller
driftförhållanden, uppfinningar
eller forskningsresultat, om det
kan antas att den enskilde lider
skada om uppgiften röjs,
2. andra ekonomiska eller
personliga förhållanden för den
som har trätt i affärsförbindelse
eller liknande förbindelse med den
som är föremål för myndighetens
verksamhet.
Sekretess gäller hos
Konkurrensverket for uppgift som
avses i första stycket och som
enbart hänför sig till verksamhet
som gäller rådgivning inför en
anmälan enligt 37 §
konkurrenslagen (1993:20). När
en sådan anmälan kommit in till
Konkurrensverket gäller i stället
sekretess enligt första stycket.
I fråga om uppgift i allmän
handling gäller sekretessen i högst
tjugo år.
Nuvarande lydelse
16 kap.16
1 §
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket
samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av
uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7
kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1
Prop. 1998/99:144
Bilaga 4
15 Tidigare 8 kap. 4 § upphävd genom 1993:25.
16 Lydelse enligt prop. 1998/99:72.
125
§ första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt
är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av
Prop. 1998/99:144
Bilaga 4
3. denna lag enligt
7 kap. 40 §
8 kap. 3 §, 5 § första stycket 2
eller 6 § första stycket 2
Föreslagen lydelse
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket
samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av
uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7
kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1
§ första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt
är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av
3. denna lag enligt
7 kap. 40 §
8 kap. 3 §, 4 § andra stycket första
meningen, 5 § första stycket 2 eller
6 § första stycket 2
Denna lag träder i kraft den 1 april 2000.
126
Prop. 1998/99:144
Bilaga 5
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-06-14
Närvarande: f.d. justitiérådet Staffan Vängby, justitierådet Gertrud
Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.
Enligt en lagrådsremiss den 27 maj 1999 (Näringsdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20),
2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunnige Per Karlsson.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen
De föreslagna reglerna om företagskoncentration för nationella
förhållanden anknyter nära till EG:s koncentrationsförordning (rådets
förordning 4064/89 med senare ändringar), som med uteslutande av
nationell rätt är tillämplig på företagskoncentrationer med
gemenskapsdimension. Avsikten är att gemenskapsrättens rättspraxis i
fråga om koncentrationskontrollen skall fa motsvarande betydelse för
tolkningen av det svenska regelverket. Rättspraxis bör kunna utvecklas
med EG-rätten som grund, bl.a. med vägledning av kommissionens
tillkännagivanden om dess uppfattning angående gemenskapsrättens
innebörd. Lagrådet finner detta vara ett riktigt tillvägagångssätt. I arbetet
med företagskoncentrationer i det praktiska rättslivet får det antas vara i
stort sett samma personer som tillämpar såväl den nationella
lagstiftningen som EG-rätten.
Tekniken har medfört att de föreslagna materiella reglerna är mycket
allmänt hållna. Som exempel kan nämnas 34 § andra stycket som
innehåller att bildandet av ett gemensamt företag som på varaktig basis
fyller en självständig ekonomisk enhets samtliga funktioner utgör en
företagskoncentration enligt första stycket 2. I den allmänna
motiveringen, som uppenbarligen utformats på grundval av
kommissionens tillkännagivanden, far man bl.a. veta att en förutsättning
för att företaget skall anses utgöra ett gemensamt företag är att det
kontrolleras av två eller flera företag (tydligen inkluderande även fysiska
personer som redan kontrollerar företag, jfr 3 §). Att det gemensamma
företaget bildats av två eller flera företag skulle förhållandevis lätt kunna
skrivas in i lagtexten. Om man gjorde det skulle emellertid det direkta
127
sambandet med EG-förordningens text (artikel 3.2) gå förlorad och tvivel
kunde uppstå om en enhetlig tillämpning var avsedd.
Mer tveksamt är Lagrådet till det förhållandet att den svenska lagtexten
saknar motsvarighet till vissa partier av förordningens text som i
anslutning till grundläggande bestämmelser ger riktlinjer för
tillämpningen av bestämmelserna. Som exempel kan nämnas artikel 2.1
andra stycket, artikel 2.4 andra stycket och artikel 3.3 och 4. Den svenska
lagstiftningen kan i sin materiella del sägas vara utformad efter klassisk
svensk förebild med allmänt hållna bestämmelser som far tolkas i ljuset
av förarbetsuttalanden. Eftersom koncentrationsförordningen avser
företagskoncentrationer med gemenskapsdimension och lämnar
medlemsstaterna fria att utforma sin nationella koncentrationslagstiftning
- så länge den inte kommer i kollision med EG-fördraget, särskilt
artiklarna 81 och 82 - kan man inte gärna tala om fördragskonform
tolkning av den svenska lagtexten i förhållande till EG:s
koncentrationsförordning. Snarare utgör hänvisningarna i motiven till
EG-rätten förarbetsuttalanden, som i och för sig inte binder domstolarna.
I förevarande fall är det emellertid så övervägande sannolikt att dessa
kommer att hämta vägledning i EG-rätten att den valda tekniken får
godtas.
34 a §
Enligt andra stycket 1, som motsvarar 34 § andra stycket 1 i lagens nu
gällande lydelse, skall företagskoncentrationen förbjudas, om den skapar
eller förstärker en dominerande ställning som "väsentligt hämmar eller är
ägnad att hämma" förekomsten eller utvecklingen av en effektiv
konkurrens (det s.k. konkurrenstestet). Avsikten torde vara att det för ett
ingripande krävs, att det skall vara fråga om ett väsentligt hämmande av
konkurrensen i båda de angivna situationerna. Vilken syftning kravet på
väsentlighet har framgår emellertid inte klart av stadgandets ordalydelse,
framför allt därför att verbformerna "hämmar" och "är ägnad att hämma"
inte är kongruenta. Lagrådet föreslår att de citerade orden förtydligas till
"väsentligt hämmar eller är ägnad att väsentligt hämma", om det är detta
som avses.
Sanktionssystemet i 34 a, 35 och 36 §§ är inte utformat efter samma
mönster som artikel 8 i EG:s koncentrationsförordning, utan på följande
sätt. En skadlig företagskoncentration skall förbjudas (34 a §). Detta
innebär att den, eller, som det uttrycks, "en rättshandling som utgör en
del i företagskoncentrationen", blir ogiltig (35 §). Förbud får dock inte
meddelas beträffande förvärv som har skett på börs etc; i sådana fall får
förvärvaren i stället åläggas att avyttra det som förvärvats (34 a § tredje
stycket). I vissa fall kan förbudet ersättas med en skyldighet att avyttra
ett företag eller vidta någon annan konkurrensfrämjande åtgärd (36 §).
Eftersom en företagskoncentration enligt definitionen i 34 § kan ske på
flera olika sätt, vilka också kan kombineras, kan resultatet således bli att
Prop. 1998/99:144
Bilaga 5
128
koncentrationen förbjuds till en viss del, men inte till en annan del.
Beträffande den del som inte förbjuds kan dock en annan sanktion
inträda, i form av avyttringstvång. Denna lagtekniska konstruktion synes
onödigt komplicerad. Systemet skulle bli enklare, om i stället sanktionen
innebar att företagskoncentrationen forbjöds i sin helhet, medan däremot
innebörden av förbudet nyanserades. I lagtexten skulle då först kunna
anges att företagskoncentrationen skall förbjudas (34 a §) och därefter
beskrivas vad förbudet faktiskt innebär beträffande olika typer av
rättshandlingar (35 §). Huvudregeln skulle därvid vara ogiltighet och
undantaget - beträffande förvärv på börs etc - ett åläggande att avyttra det
som förvärvats. Detta skulle innebära att tredje stycket i 34 a § fick utgå
för att flyttas till 35 § som kunde fa t.ex. följande lydelse:
"Ett förbud mot en företagskoncentration innebär att den eller de
rättshandlingar varigenom företagskoncentrationen, på det sätt som anges
i 34 §, ägt rum därefter blir ogiltiga. Detta gäller dock inte sådana
rättshandlingar som utgörs av förvärv på en svensk eller utländsk börs,
en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad eller
genom inrop på exekutiv auktion. I sådana fall får förvärvaren i stället
åläggas att avyttra det som har förvärvats."
Sker en ändring i enlighet med detta förslag erfordras följdändringar i 39
§ andra stycket, 41 § andra stycket och 42 § första stycket, på det sättet
att hänvisningarna till "34 a § tredje stycket" ersätts med hänvisningar till
"35 § andra meningen".
34b§
Enligt första stycket skall i den utsträckning bildandet av ett gemensamt
företag har till syfte eller får till resultat att samordna
konkurrensbeteendet hos företag som förblir självständiga, vid
prövningen av fråga om förbud enligt 34 a § andra stycket mot en
företagskoncentration samordningen bedömas enligt 6 och 8 §§. Särskilt
den allmänna motiveringen ger anledning till viss tvekan om den avsedda
innebörden av denna bestämmelse. Eftersom den grundläggande
förutsättningen är att det är fråga om förbud enligt 34 a § andra stycket
måste företagskoncentrationen som sådan, dvs. bildandet av ett
gemensamt företag som på varaktig basis fyller en självständig enhets
samtliga funktioner, prövas enligt 34 a §. Detta framgår tydligare av EG-
förordningen (artikel 2.4) som talar om "bildandet av ett gemensamt
företag som utgör en koncentration enligt artikel 3". Lagrådet förordar att
för större tydlighets skull efter orden "gemensamt företag" läggs till ",
som utgör en företagskoncentration enligt 34 §,".
Däremot framstår det för Lagrådet som oklart, vilka verkningarna blir av
att ingående moment av samordnat konkurrensbeteende hos företag som
förblir självständiga enligt första stycket skall bedömas enligt 6 och 8 §§.
Såvitt framgår av tredje stycket skall bedömningen göras enligt
förfarandereglema för koncentrationsprövningen. Det är ovisst om det
Prop. 1998/99:144
Bilaga 5
129
kan vara fråga om sådana begränsningar som har direkt samband med
och är nödvändiga för genomförandet av den anmälda
företagskoncentrationen och om i så fall hela koncentrationen kan på
grund av bestämmelserna i 6 § förbjudas eller åläggande ges enligt 36 §.
Enligt Lagrådets mening måste innebörden av bestämmelserna i första
och tredje styckena utvecklas ytterligare under det fortsatta
beredningsarbetet.
35 §
Lagrådet hänvisar till sitt yttrande under 34 a §, där en ny lydelse av
förevarande paragraf föreslagits.
42 §
I andra stycket är det fråga om att ange en tidsfrist med utgångspunkt i
företagskoncentrationen. Därvid används orden "efter det att
företagskoncentrationen ägde rum". Avsikten torde vara att fristen skall
räknas från den tidpunkt då förfarandet avslutades. Därvid kan användas
ordet "uppkom" efter mönster av punkten 3 i övergångsbestämmelserna.
En semantisk fråga är dock om med "företagskoncentrationen" avses det
slutliga resultatet eller, vilket förefaller naturligare (jfr 34 och 35 §§),
själva processen. I det senare fallet bör i stället användas ordet
"fullbordades".
60 §
Med anledning av ändringen i förevarande paragraf uppkommer frågan
om sista stycket i bestämmelsen fått en lämplig utformning. Enligt
förarbetena (prop. 1992/93:56 s. 114) är avsikten att inte bara företag
som gjort anmälan om undantag m.m. utan också t.ex. konkurrerande
företag eller företag i senare eller tidigare sälj led som berörs mer direkt
av beslutet skall fa överklaga det. Ordet "bara" i bestämmelsen kan
därmed leda fel och bör därför utgå. I stället bör bestämmelsen utformas
på följande sätt: "Ett beslut enligt första stycket 1-3 far överklagas av
foretag som berörs av beslutet."
Härutöver bör punkterna 4 och 5 i första stycket byta plats.
Övergångsbestämmelserna
Punkten 3. I fråga om tidpunkten för företagskoncentrationen bör
användas samma terminologi som i 42 §.
Prop. 1998/99:144
Bilaga 5
Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
130
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 juni 1999
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow, Klingvall,
Pagrotsky, Engqvist, Rosengren, Larsson, Lejon, Lövdén, Ringholm
Föredragande: Mona Sahlin
Prop. 1998/99:144
Regeringen beslutar proposition 1998/99:144 Regler om företags-
koncentration
131
Eländers Gotab 58158, Stockholm 1999