Regeringens proposition
1998/99:134

Vissa alkoholfrågor, m.m.

Prop.

1998/99:134

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 3 juni 1999

Lena Hjelm-Wallén

Lars Engqvist

(Socialdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att kravet i alkohollagen (1994:1738) på tillstånd för
partihandel med spritdrycker, vin och starköl tas bort och ersätts med en koppling
till vissa begrepp i lagen (1994:1564) om alkoholskatt. Vissa följdändringar före-
slås bl.a. på grund härav i lagen om alkoholskatt, liksom i lagen (1994:1563) om
tobaksskatt och lagen (1994:1776) om skatt på energi. I propositionen föreslås
också att detaljhandelsbolaget skall ges en viss begränsad importrätt och att inför-
sel av spritdrycker, vin och starköl i form av gåvoforsändelser skall tillåtas under
vissa förutsättningar. Vidare föreslås att det skall vara straffbart att bl.a. förvärva
sprit eller spritdryck som är olovligt tillverkad.

I propositionen lämnas också förslag till vissa förändringar vad avser de sär-
skilda bestämmelserna om marknadsföring av alkoholdrycker. Bestämmelserna i
lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker
arbetas in i alkohollagen. En särskild bestämmelse förs in i alkohollagen om att
alkoholreklam inte far rikta sig särskilt till barn och ungdomar och inte heller far
skildra sådana personer. Det nu gällande gåvoförbudet i alkohollagen förs till de
särskilda bestämmelserna om marknadsföring av alkoholdrycker. I propositionen
lämnas vidare förslag till en viss förändring av tillsynsansvaret över efterlevnaden
av de särskilda bestämmelserna om marknadsföring av alkoholdrycker.

I propositionen lämnar regeringen också förslag avseende finansieringen av
Alkoholinspektionen. Vidare lägger regeringen fram förslag till riktlinjer för
detaljhandelsbolagets öppethållande och för det Oberoende alkoholsamarbetet -
OAS.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2000.

1 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 134

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................5

2 Lagtext...............................................................................................6

2.1 Förslag till lag om ändring i alkohollagen (1994:1738) 6

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1961:181) om för

säljning av teknisk sprit m.m............................................17

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1563) om

tobaksskatt........................................................................19

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1564) om

alkoholskatt.......................................................................20

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om

skatt på energi...................................................................21

2.6 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen

(1995:450).........................................................................22

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:701) om

Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett
annat land inom Europeiska unionen................................23

2.8 Förslag till lag om ändring i radio- och TV-lagen

(1996:844).........................................................................24

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:506) om

punktskattekontroll av transporter m.m. av alkohol
varor, tobaksvaror och mineraloljeprodukter...................25

3 Ärendet och dess beredning............................................................27

4 Svensk alkoholpolitik......................................................................28

4.1 Kort historik......................................................................28

4.2 Alkoholpolitikens principer..............................................31

4.3 Alkoholfria situationer......................................................39

5 Utvecklingen av alkoholkonsumtionen i Sverige............................42

6 Nuvarande ordning..........................................................................55

6.1 Grunddragen i alkohollagen..............................................55

6.2 Marknadsföring av alkoholdrycker...................................62

6.3 Kvalitetskontroll av alkoholdrycker.................................63

6.4 Beskattning av alkoholdrycker.........................................63

6.4.1 Allmänt...........................................................63

6.4.2 Cirkulationsdirektivet.....................................65

6.4.3 Den svenska regleringen.................................68

6.5 Teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat.........................71

7 EU och EG-rätten............................................................................73

7.1 Allmänt.............................................................................73

7.2 EG-rätten och dess betydelse i nationell rättstillämpning 73

7.3 Principen om fri rörlighet för varor..................................75

7.4 EG-domstolens dom i Franzén-målet...............................77

7.5 Den formella underrättelsen av den 5 maj 1998...............80

8 Behov av förändringar.....................................................................83

Prop. 1998/99:134

9 Partihandel, tillverkning och införsel av spritdrycker, vin och

starköl..............................................................................................89

9.1 Rätten att tillverka och bedriva partihandel......................89

9.2 Yrkesmässig införsel av och partihandel med

spritdrycker, vin och starköl.............................................96

9.3 Tillsynsavgifter för tillverkare........................................103

9.4 Systembolagets importrätt..............................................104

9.5 Distansförsäljning av spritdrycker, vin och starköl........105

9.6 Gåvoförsändelse av spritdrycker, vin och starköl...........107

10 Illegal alkoholhantering.................................................................113

11 Alkoholreklam...............................................................................117

11.1 Gällande reglering av alkoholreklamen..........................117

11.1.1 Alkoholreklamlagen.....................................117

11.1.2 Alkohollagen................................................122

11.1.3 Marknadsföringslagen..................................123

11.1.4 Radio- och TV-lagen....................................125

11.1.5 Konsumentverkets riktlinjer.........................128

11.1.6 Näringslivets egenåtgärder m.m...................131

11.2 Vissa ändringar vad avser de särskilda bestämmel

serna om alkoholreklam..................................................134

11.3 Tillsyn och sanktioner.....................................................139

12 Detaljhandelsmonopolet................................................................142

12.1 Förbättrad service för Systembolagets kunder...............142

12.2 Alkoholsortimentsnämnden och statens avtal med

Systembolaget.................................................................148

13 Oberoende Alkoholsamarbetet......................................................151

13.1 Bakgrund.........................................................................151

13.2 OAS framtid....................................................................154

14 Myndighetsstrukturen på alkohol-och narkotikaområdet, m.m.... 159

14.1 Bakgrund.........................................................................159

14.2 Inriktningen för en ny myndighetsstruktur.....................163

14.3 Alkohol-och drogforskning...........................................168

14.4 Samarbetet med frivilliga organisationer på alkohol-

och drogområdet.............................................................170

14.5 Nationella ledningsgruppen för alkohol- och narko-
tikaförebyggande insatser...............................................171

15 Ekonomiska konsekvenser, m.m...................................................173

16 Författningskommentar.................................................................175

16.1 Förslaget till lag om ändring i alkohollagen

(1994:1738).....................................................................175

16.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1961:181) om

försäljning av teknisk sprit m.m.....................................185

16.3 Förslaget till lag om ändring i lagen(l994:1563) om

tobaksskatt......................................................................185

16.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1564) om

alkoholskatt.....................................................................186

Prop. 1998/99:134

16.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1776) om Prop. 1998/99:134

skatt på energi.................................................................186

16.6 Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen

(1995:450).......................................................................186

16.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:701) om

Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett
annat land inom Europeiska unionen..............................186

16.8 Förslaget till lag om ändring i radio- och TV-lagen

(1996:844).......................................................................187

16.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:506) om
punktskattekontroll av transporter m.m. av alkohol

varor, tobaksvaror och mineraloljeprodukter.................187

Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet (SOU 1998:8) Alkohol

reklam - Marknadsföring av alkoholdrycker och System
bolagets produkturval..........................................................188

Bilaga 2 Alkoholreklamutredningens lagförslag...............................191

Bilaga 3 Sammanfattning av OAS-kommitténs (SOU 1998:154)

förslag..................................................................................199

Bilaga 4 Sammanfattning av Statskontorets (1998:22) rapport.........200

Bilaga 5 Sammanfattning av delbetänkandet (SOU 1998:156)
Alkoholpolitikens medel - införsel av och partihandel
med spritdrycker, vin och starköl........................................205

Bilaga 6 Alkoholutredningens lagförslag..........................................211

Bilaga 7 Undersökning om införandet av lördagsöppna butiker.......222

Bilaga 8 Lagrådsremissens lagförslag...............................................228

Bilaga 9 Lagrådets yttrande...............................................................249

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 juni 1999...........252

Rättsdatablad.........................................................................................253

Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 1998/99:134

Regeringen föreslår att riksdagen

dels antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i alkohollagen (1994:1738),

2. lag om ändring i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit
m.m.,

3. lag om ändring i lagen (1994:1563) om tobaksskatt,

4. lag om ändring i lagen (1994:1564) om alkoholskatt,

5. lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi,

6. lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450),

7. lag om ändring i lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter
vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen

8. lag om ändring i radio- och TV-lagen (1996:844),

9. lag om ändring i lagen (1998:506) om punktskattekontroll av
transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och mineralolje-
produkter,

dels godkänner

10. vad regeringen föreslår om finansieringen av Alkoholinspektionen
(avsnitt 9.3),

dels godkänner de föreslagna riktlinjerna för

11. detaljhandelsbolagets öppethållande (avsnitt 12.1),

12. Oberoende alkoholsamarbetet - OAS (avsnitt 13.2).

Lagtext

Prop. 1998/99:134

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i alkohollagen
(1994:1738)

Härigenom föreskrivs i fråga om alkohollagen (1994:1738)

dels att 3 kap. 5 §, 4 kap. 3 § och 5 kap. 4 § skall upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 1 §, 3 kap. 7 §, 4 kap. 1, 2 och 5-8 §§, 5 kap. 1 §, 6 kap.
5 §, 7 kap. 1-3 och 18 §§, 8 kap. 1 och 4 §§, 9 kap. 2 §, 10 kap. 1 och
9 §§ och 12 kap. 8 a § skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 7 kap. 1 § skall ha följande lydelse,

dels att det närmast före 4 kap. 8 § skall införas en ny rubrik av föl-
jande lydelse,

dels att det i lagen skall införas sju nya paragrafer, 4 kap. 9-13 §§,
7 kap. 22 § och 8 kap. 1 a §, samt närmast före den nya 7 kap. 22 § en ny
rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §'

Denna lag gäller tillverkning
och införsel av alkoholdrycker och
handel med sådana varor. Lagen
gäller också tillverkning av sprit.

Denna lag gäller tillverkning,
marknadsföring och införsel av
alkoholdrycker och handel med
sådana varor. Lagen gäller också
tillverkning av sprit.

Bestämmelser om införsel och försäljning av teknisk sprit finns i lagen
(1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m.

Föreskrifter om marknadsföring
av alkoholdrycker finns, förutom i
denna lag, även i lagen
(1978:763) med vissa bestämmel-
ser om marknadsföring av alko-
holdrycker.

3 kap.

Den som är underårig eller som
har förvaltare enligt 11 kap. 7 §
föräldrabalken får inte bedriva för-
säljning av alkoholdrycker.

Den som inte har fyllt 20 år el-
ler som har förvaltare enligt
11 kap. 7 § föräldrabalken far inte
bedriva försäljning av alko-
holdrycker.

1 Senaste lydelse 1998:511.

4 kap.

Prop. 1998/99:134

Partihandel med spritdrycker,
vin eller starköl får bedrivas en-
dast av den som har meddelats till-
stånd (partihandelstillstånd). Den
som har tillverkningstillstånd som
avser spritdrycker, vin eller
starköl skall anses ha partihan-
delstillstånd i fråga om motsva-
rande varor.

1 §

Partihandel med spritdrycker,
vin eller starköl får bedrivas en-
dast av den som har godkänts som
upplagshavare eller registrerats
som varumottagare för sådana
varor enligt 9 eller 12 § lagen
(1994:1564) om alkoholskatt. Av
detta följer att rätten till partihan-
del endast avser den dryck som
omfattas av godkännandet som
upplagshavare eller registreringen
som varumottagare enligt be-
stämmelserna i lagen om alkohol-
skatt.

Utöver vad som anges i första
stycket får partihandel med sprit-
drycker, vin och starköl bedrivas
av detaljhandelsbolaget i enlighet
med vad som anges i 5 kap. 1 §
tredje stycket.

Spritdrycker, vin och starköl får
föras in till landet endast av den
som har tillverknings eller parti-
handelstillstånd avseende sådana
varor.

2§²

Spritdrycker, vin och starköl får
föras in till landet endast av den
som enligt 1 § första stycket är be-
rättigad att bedriva partihandel
med sådana varor samt av detalj-
handelsbolaget för att kunna full-
göra den skyldighet som anges i
5 kap. 5 §.

Utöver vad som anges i första stycket får spritdrycker, vin och starköl
föras in

1. av den som har rätt till tullfrihet enligt 4 § lagen (1994:1547) om
tullfrihet m.m.,

2. av resande som har fyllt 20 år eller person, som utför arbete på
transportmedel och som har uppnått nämnda ålder, för eget eller famil-
jens bruk eller som gåva till närstående för dennes eller dennes familjs
personliga bruk,

3. som proviant på fartyg eller luftfartyg enligt särskilda bestämmelser,

4. av en enskild person eller i yrkesmässig befordran för en enskild
person som har fyllt 20 år och som flyttar till Sverige, om dryckerna är
avsedda för dennes eller dennes familjs personliga bruk,

5. av en enskild person eller i
yrkesmässig befordran för en en-
skild person som har fyllt 20 år

2 Lydelse enligt prop. 1998/99:86.

och som har förvärvat dryckerna
genom arv eller testamente, om
dryckerna är avsedda för dennes
eller dennes familjs personliga
bruk,

6. av den som godkänts som
upplagshavare enligt 9 § lagen
(1994:1564) om alkoholskatt och
som bedriver verksamhet i
exportbutik enligt lagen
(1999:000) om exportbutiker, och

7. av den som registrerats som
varumottagare enligt 12 § lagen
om alkoholskatt och som har till-

och som har förvärvat dryckerna
genom arv eller testamente, om
dryckerna är avsedda för dennes
eller dennes familjs personliga
bruk, och

6. som enstaka gåvoförsändelse
under yrkesmässig befordran från
en enskild person i ett annat land
till en enskild person i Sverige,
som har fyllt 20 år, om dryckerna
är avsedda för dennes eller dennes
familjs personliga bruk.

Prop. 1998/99:134

stånd enligt lagen (1999:000) om
proviantering av fartyg och luft-
fartyg.

Spritdrycker, vin och starköl som medförs som proviant på järnvägståg
i internationell trafik, får föras in i den utsträckning som krävs för serve-
ring av passagerare under tågets färd inom landet.

Den som är berättigad att be-
driva partihandel far sälja varorna
till detaljhandelsbolaget, till den
som har tillverknings- eller parti-
handelstillstånd för motsvarande
varor och till den som har medde-
lats serveringstillstånd för sådana
varor. Tillståndshavaren får också
exportera varorna eller sälja dem
till den som fått sådant särskilt till-
stånd till inköp av varorna som av-
ses i 4 §. Försäljning får även ske
till den som bedriver verksamhet i
exportbutik enligt lagen
(1999:000) om exportbutiker och
till den som har tillstånd enligt
lagen (1999:000) om proviantering
av fartyg och luftfartyg.

Endast den som är berättigad att
eller buteljera varorna.

'§³

Den som är berättigad att be-
driva partihandel får sälja varorna
till detaljhandelsbolaget, till annan
som är berättigad att bedriva par-
tihandel med motsvarande varor
och till den som har meddelats
serveringstillstånd för sådana
varor. Den som är berättigad att
bedriva partihandel får också
exportera varorna eller sälja dem
till den som fått sådant särskilt till-
stånd till inköp av varorna som
avses i 4 §. Försäljning får även
ske till den som har tillstånd enligt
lagen (1999:000) om proviantering
av fartyg och luftfartyg.

bedriva partihandel får omförpacka

Överlåts rörelse vari ingår verk-
samhet som är tillståndspliktig en-

6§ ..

Överlåts rörelse vari ingår verk-
samhet som är tillståndspliktig en-

3 Lydelse enligt prop. 1998/99:86.

ligt denna lag, får överlåtaren sälja
sitt lager av spritdrycker, vin eller
starköl till sin efterträdare, om
denne har beviljats tillstånd som
gäller för verksamheten.

Konkursbo eller dödsbo får utan
hinder av bestämmelserna i denna
lag sälja spritdrycker, vin eller
starköl till den som har tillverk-
nings- eller partihandelstillstånd
för sådana drycker eller till detalj -
handelsbolaget. Motsvarande gäl-
ler då en tillståndspliktig verksam-
het måste avvecklas till följd av att
tillståndet återkallats eller att andra
tvingande skäl föreligger.

Bestämmelserna i första och an<
även i fråga om öl.

ligt denna lag eller för vilken det
krävs godkännande eller registre-
ring som anges i 1 § första stycket,
får överlåtaren sälja sitt lager av
spritdrycker, vin eller starköl till
sin efterträdare, om denne har be-
viljats tillstånd som gäller för
verksamheten eller, i fråga om
partihandel, är berättigad att be-
driva verksamheten.

Konkursbo eller dödsbo får utan
hinder av bestämmelserna i denna
lag sälja spritdrycker, vin eller
starköl till den som är berättigad
att bedriva partihandel med så-
dana drycker eller till detalj han-
delsbolaget. Motsvarande gäller då
en verksamhet måste avvecklas till
följd av att tillståndet eller god-
kännande eller registrering som
avses i 1 § första stycket åter-
kallats eller att det finns andra
tvingande skäl.

. styckena gäller i tillämpliga delar

Prop. 1998/99:134

7§

Vid partihandel med spritdrycker, vin och starköl är säljaren skyldig att
förvissa sig om att köparen har rätt att återförsälja eller köpa in varan.

Vid varje partihandelsställe
skall, om innehavaren inte är en-
skild person som själv förestår
verksamheten, finnas en för upp-
giften lämplig person som har till-
syn över försäljningen (förestån-
dare).

Särskilda bestämmelser för mark-
nadsföring

Den som är berättigad att be-
driva partihandel med sprit-
drycker, vin eller starköl ansvarar
för att distributionen av varorna
sker under betryggande former.
Detta gäller också om någon
utomstående anlitas för distribu-
tionen.

8§

Vid marknadsföring av alko-
holdrycker till konsumenter skall
särskild måttfullhet iakttas.
Reklam- eller annan marknads-
föringsåtgärd som är påträngande
eller uppsökande eller som upp-
manar till bruk av alkohol får inte
företas.

Tillståndshavare som avses i
första stycket och som låter im-
portera varor som anges där har
från och med att varorna kommit
in i landet motsvarande ansvar för
distributionen av dem.

Närmare föreskrifter om distri-
bution av spritdrycker, vin och
starköl meddelas av regeringen
eller, efter regeringens bemyn-
digande, Alkoholinspektionen.

Marknadsföring får inte rikta Prop. 1998/99:134
sig särskilt till eller skildra barn
och ungdomar.

9§

Den som tillverkar, säljer eller
förmedlar försäljning av alko-
holdrycker får i sin rörelse lämna
sådana drycker som gåva endast i
form av varuprov.

Vid marknadsföring av tjänster
eller vid försäljning av andra
varor än alkoholdrycker får så-
dana drycker inte lämnas som
gåva.

10 §

Vid marknadsföring av alko-
holdrycker till konsumenter får
inte användas kommersiella
annonser i ljudradio- eller TV-
program. Detta gäller även för så-
dana TV-sändningar över satellit
som omfattas av radio- och TV-
lagen (1996:844).

11 §

Vid marknadsföring av sprit-
drycker, vin eller starköl till kon-
sumenter får inte användas kom-
mersiella annonser i periodiska
skrifter eller andra skrifter på
vilka tryckfrihetsförordningen är
tillämplig och som med avseeende
på ordningen för utgivningen är
jämförbara med periodiska skrif-
ter. Detta gäller dock inte i fråga
om skrifter som tillhandahålls en-
dast på försäljningsställen för så-
dana drycker.

12 §

En handling som strider mot
8-11 §§ skall vid tillämpningen av
4, 14 och 19 §§ marknadsförings-
lagen (1995:450) anses vara otill-
börlig mot konsumenter och, i fall
som avses i 9 §, även mot
näringsidkare. En handling som
strider mot 10 § kan medföra
marknadsstömingsavgift enligt
bestämmelserna i 22-28 §§ mark-
nadsföringslagen.

13 §

Regeringen får med avseende på
främmande stat bestämma att föl-
jande skall gälla.

Vid marknadsföring av alko-
holdrycker är det förbjudet att an-
vända oriktiga eller vilseledande
ursprungsbeteckningar, genom
vilka dryckerna direkt eller in-
direkt anges vara frambragta eller
tillverkade i den främmande staten
eller i en region eller ort i den
främmande staten. Detta gäller
även om det äkta ursprunget anges
eller om beteckningen används
bara i översättning eller åtföljs av
uttryck som "art”, "sort”, "typ”,
"kopia ” eller liknande uttryck.

En handling som strider mot
andra stycket skall vid tillämp-
ning av marknadsföringslagen
(1995:450) anses vara otillbörlig
mot konsumenter och närings-
idkare.

Prop. 1998/99:134

5 kap.

1 §

För detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl skall det finnas ett
särskilt för ändamålet bildat aktiebolag (detaljhandelsbolaget), som staten

äger.

Detaljhandelsbolaget får inte
importera, exportera eller tillverka
drycker som anges i första stycket.

Detaljhandelsbolaget får inte
exportera eller tillverka drycker
som anges i första stycket. Detalj-
handelsbolaget jar importera sådana
drycker endast för att kunna jullgöra
den skyldighet som anges i 5 §.

Detaljhandelsbolaget far inte Prop. 1998/99:134
bedriva annan partihandel än för-
säljning till dem som har serve-
ringstillstånd.

Detaljhandelsbolaget får, om det
har partihandelstillstånd, bedriva
försäljning till dem som har serve-
ringstillstånd.

Bestämmelser om detaljhandelsbolagets verksamhet och drift samt om
särskild kontroll från statens sida skall tas in i ett avtal som upprättas
mellan staten och bolaget.

6 kap.

5§

Den som har serveringstillstånd
får köpa spritdrycker, vin och
starköl som behövs för rörelsen
endast av någon som har parti-
handelstillstånd för varan.

Tillverkningstillstånd,
partihandelstillstånd och
inköpstillstånd

7 kap.

Tillverkningstillstånd och
inköpstillstånd

Tillverkningstillstånd, partihan-
delstillstånd och inköpstillstånd
får meddelas endast den som visar
att han med hänsyn till sina per-
sonliga och ekonomiska förhållan-
den och omständigheterna i övrigt
är lämplig att utöva verksamheten.
Sökanden skall också visa att han
har tillfredsställande lagringsmöj-

1§

Tillverkningstillstånd och in-
köpstillstånd får meddelas endast
den som visar att han med hänsyn
till sina personliga och ekono-
miska förhållanden och omstän-
digheterna i övrigt är lämplig att
utöva verksamheten. Sökanden
skall också visa att han har till-
fredsställande lagringsmöjligheter.

ligheter.

Vid tillståndsprövningen skall särskild hänsyn tas till om sökanden är
laglydig och benägen att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna.

Tillståndsmyndigheten får om det finns särskilda skäl begränsa till-
ståndets giltighet till viss tid. Myndigheten får också meddela de villkor
som behövs, i samband med beslutet om tillstånd eller senare under till-

ståndstiden.

Tillverkningstillstånd kan gälla
sprit, spritdrycker, vin, starköl och
öl eller avse en eller flera av dessa
varor. Partihandelstillstånd och
inköpstillstånd kan gälla sprit-
drycker, vin och starköl eller avse
en eller två av dessa drycker.

2§

Tillverknings-, partihandels-
och inköpstillstånd meddelas av
Alkoholinspektionen. Ansökan om
tillstånd skall göras skriftligen.
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Alkoholinspektio-
nen meddelar närmare föreskrifter
om vilken utredning som sökanden
skall ge in.

3§

TillverkningshZÅstånt/ och in-
köpstillstånd meddelas av Alko-
holinspektionen. Ansökan om till-
stånd skall göras skriftligen. Rege-
ringen eller, efter regeringens be-
myndigande, Alkoholinspektionen
meddelar närmare föreskrifter om
vilken utredning som sökanden
skall ge in.

Prop. 1998/99:134

Alkoholinspektionen skall åter-
kalla tillverknings-, partihandels-
eller inköpstillstånd om

1. tillståndet inte längre utnytt-
jas,

2. tillståndshavaren inte följer de
för tillståndet gällande bestämmel-
serna i denna lag eller föreskrifter
eller villkor meddelade med stöd
av denna lag, eller

3. de förutsättningar som gäller
för meddelande av tillståndet inte
längre föreligger.

Alkoholinspektionen skall åter-
kalla tillverkningshZ/sZånd eller
inköpstillstånd om

1. tillståndet inte längre utnytt-
jas,

2. tillståndshavaren inte följer de
för tillståndet gällande bestämmel-
serna i denna lag eller föreskrifter
eller villkor meddelade med stöd
av denna lag, eller

3. de förutsättningar som gäller
för meddelande av tillståndet inte
längre föreligger.

Underrättelseskyldighet m.m.

22 §

En kommun som fattat beslut i
ärende enligt denna lag skall
sända en kopia av beslutet till
Alkoholinspektionen samt den
länsstyrelse och polismyndighet
som berörs av beslutet. Avser be-
slutet de särskilda bestämmelserna
för marknadsföring skall en kopia
av beslutet sändas också till
Konsumentverket.

En kommun skall utfärda bevis
om tillstånd som kommunen har
meddelat. Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Alko-
holinspektionen meddelar närmare
föreskrifter om vilka uppgifter ett
sådant bevis skall innehålla.

8 kap.

Alkoholinspektionen utövar
central tillsyn över efterlevnaden
av denna lag och kan meddela
allmänna råd till vägledning för
tillämpningen av lagen.

Länsstyrelsen utövar tillsyn inom

träda kommunerna med råd i deras verksamhet.

l§

Alkoholinspektionen utövar,
med den begränsning som följer
av 1 a §, central tillsyn över efter-
levnaden av denna lag och kan
meddela allmänna råd till vägled-
ning för tillämpningen av lagen,
länet. Länsstyrelsen skall också bi-

Prop. 1998/99:134

Den omedelbara tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna om
servering av spritdrycker, vin och starköl utövas av kommunen och av
polismyndigheten. Kommunen och polismyndigheten utövar också till-
syn över servering av och detaljhandel med öl.

W

För tillsyn över efterlevnaden av
bestämmelserna för marknads-
föring i 4 kap. 8-11 och 13 §§
finns särskilda regler i mark-
nadsföringslagen (1995:450). Till-
synen över efterlevnaden av be-
stämmelserna i 4 kap. 8—11 §§
gentemot den som har serverings-
tillstånd får, i fråga om mark-
nadsföring på serveringsställen,
utövas också av kommunen. För
kommunens tillsyn gäller inte 4
kap. 12 §.

Beskattningsmyndigheten (Skatte-
myndigheten i Gävle) utövar tillsyn
över efterlevnaden av bestämmel-
serna i 4 kap. 5 §. Beskattningsmyn-
digheten får uppdra åt Skattemyn-
digheten i Stockholm, Skatte-
myndigheten i Göteborg eller
Skattemyndigheten i Malmö att
utöva tillsyn i dess ställe.

4§

Om en tillsynsmyndighet begär det skall en tillståndshavare lämna till-
träde till driftsställe med tillhörande lokaler och tillhandahålla handlingar
som rör verksamheten samt utan ersättning hjälpa till vid tillsynen, lämna
varuprover som behövs och redovisa uppgifter om verksamhetens om-
fattning och utveckling.

Vad som sägs i första stycket
gäller även i förhållande mellan
den som är berättigad att bedriva
partihandel enligt 4 kap. 1 § första

stycket och skattemyndighet som Prop. 1998/99:134
anges i 1 a § andra stycket.

9 kap.

2§

Alkoholinspektionens och kommunens beslut får överklagas till allmän
förvaltningsdomstol. Det överklagade beslutet får inte ändras utan att den
beslutande myndigheten har lämnats tillfälle att yttra sig.

Alkoholinspektionen respektive kommunen får överklaga domstolens
beslut.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Bestämmelser om överklagande
av beskattningsmyndighetens be-
slut finns i 35 § lagen (1994:1564)
om alkoholskatt.

10 kap.

1 §

Den som

1. olovligen tillverkar sprit eller spritdrycker,

2. bereder mäsk i uppenbart syfte att olovligen tillverka sprit eller
spritdrycker eller

3. forslar, döljer eller förvarar
sprit eller spritdrycker, som
uppenbarligen är olovligt tillver-
kade, eller mäsk, som uppenbar-
ligen är avsedd för olovlig till-
verkning av sprit eller sprit-
drycker,
döms till böter eller fängelse i
högst två år.

För försök eller förberedelse till
brott som avses i 1, 2 och 6 §§
döms till ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken.

Den till vilken sprit, mäsk eller
alkoholdrycker har anskaffats för
personligt bruk skall vara fri från
ansvar för medverkan till brott
som avses i detta kapitel.

3. förvärvar, innehar, forslar,
döljer eller förvarar sprit eller
spritdrycker, som är olovligt till-
verkade, eller mäsk, som är avsedd
för olovlig tillverkning av sprit
eller spritdrycker,
döms till böter eller fängelse i
högst två år.

För försök eller förberedelse till
brott som avses i 1, 2 och 6 §§
döms till ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken. Detta gäller dock
inte gärningar som avses i 1 § 3
och endast gäller förvärv eller
innehav för personligt bruk.

Den till vilken lagligen fram-
ställda alkoholdrycker har anskaf-
fats för personligt bruk skall vara
fri från ansvar för medverkan till
brott som avses i detta kapitel.

12 kap.

8 a §⁴

Prop. 1998/99:134

Tullverket far ha terminal-
åtkomst till uppgifter om tillverk-
nings- och partihandelstillstånd.

Skattemyndighet som anges i
8 kap. 1 a § andra stycket får för
sin tillsyn enligt denna lag ha ter-
minalåtkomst till uppgifter om
serveringstillstånd.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 då lagen (1978:763) med
vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker skall upphöra
att gälla.

2. Partihandelstillstånd, som före ikraftträdandet har meddelats annan
än den som avses i 4 kap. 1 § första stycket i dess nya lydelse, skall efter
ikraftträdandet fortfarande gälla, dock längst till utgången av år 2001.
Härvid gäller 7 kap. 1 § tredje stycket och 4 § samt 8 kap. 1 § i paragra-
fens lydelse före ikraftträdandet. Rätt till införsel enligt 4 kap. 2 § före-
ligger inte för den som avses i denna punkt.

3. Uppkommer fråga om administrativt ingripande mot den som avses i
2 tillämpas 7 kap. 18 § i dess tidigare lydelse.

4. Ansökningar om partihandelstillstånd som kommit in till Alkohol-
inspektionen och som inte har prövats slutligt vid ikraftträdandet skall
överlämnas för handläggning hos beskattningsmyndigheten
(Skattemyndigheten i Gävle).

5. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för marknadsföringsåtgärder
som har vidtagits före ikraftträdandet. För sådan marknadsföring gäller
att återkallelse av tillstånd enligt 7 kap. 19 § inte får ske.

4 Lydelse enligt prop. 1998/99:79.

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1961:181) om
försäljning av teknisk sprit m.m.

Härigenom föreskrivs att 10 och 14 §§ lagen (1961:181) om försälj-
ning av teknisk sprit m.m.¹ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1998/99:134

10 §²

Den som olovligen borttager eller försvagar denatureringsmedel i tek-
nisk sprit eller alkoholhaltigt preparat dömes för olovligt förfarande med
teknisk sprit till påföljd som angives i 10 kap. 1 eller 3 § alkohollagen

(1994:1738).

För den som säljer eller tillhan-
dagår med anskaffande av teknisk
sprit eller alkoholhaltigt preparat
varmed vidtagits åtgärd enligt
första stycket äger 10 kap. 2 och 3
§§ alkohollagen motsvarande till-
lämpning. Detsamma gäller för
den som forslar, döljer eller för-
varar sådan vara.

För försök till brott som avses i
9 och 10 §§ dömes till ansvar
enligt 23 kap. brottsbalken.

Har flera medverkat till gärning
som avses i 9 och 10 §§ eller vid
försök som avses i första stycket,
äger 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbal-
ken motsvarande tillämpning. Den
till vilken teknisk sprit eller alko-
holhaltigt preparat avyttrats eller
anskaffats för personligt bruk skall

År gärning som avses i andra
stycket andra meningen att anse
som ringa döms inte till ansvar.

14 §³

För försök till brott som avses i
9 och 10 §§ dömes till ansvar
enligt 23 kap. brottsbalken. Detta
gäller dock inte gärningar som
avses i 10 § andra stycket andra
meningen och endast gäller för-
värv eller innehav för personligt
bruk.

Har flera medverkat till gärning
som avses i 9 och 10 §§ eller vid
försök som avses i första stycket,
äger 23 kap. 4 och 5 §§ brotts-
balken motsvarande tillämpning.
Den till vilken teknisk sprit eller
alkoholhaltigt preparat, i andra
fall än som avses i 10 §,

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1994:956.

2 Senaste lydelse 1994:1741.

2 Senaste lydelse 1977:294.

dock vara fri från ansvar.

avyttrats eller anskaffats för per-
sonligt bruk skall dock vara fri
från ansvar.

Prop. 1998/99:134

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1563) om Prop. 1998/99:134
tobaksskatt

Härigenom föreskrivs att 12 och 13 §§ lagen (1994:1563) om tobaks-

skatt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Godkännande av upplagshavare eller av skatteupplag far återkallas av
beskattningsmyndigheten, om förutsättningarna för godkännande inte
längre frans. Godkännande av upplagshavare får också återkallas om
ställd säkerhet inte längre är godtagbar.

Beslut om återkallelse gäller
omedelbart, om inte något annat
anges i beslutet.

13 §‘

Den som yrkesmässigt tar emot
skattepliktiga varor från en god-
känd upplagshavare i ett annat EG-
land eller som yrkesmässigt från
tredje land importerar skatteplik-
tiga varor och som inte själv är
godkänd som upplagshavare, kan
hos beskattningsmyndigheten an-
söka om registrering som varu-
mottagare. Registrering får med-
delas den som med hänsyn till sina
ekonomiska forhållanden och om-
ständigheterna i övrigt är lämplig
som registrerad varumottagare.

Registrerad varumottagare skall ställa säkerhet för betalning av skatten
på de varor som han tar emot. Säkerheten skall uppgå till ett belopp som
motsvarar tio procent av den beräknade årliga skatten på varorna.

Bestämmelserna i 12 § om återkallelse tillämpas även på registrerad

varumottagare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

1 Senaste lydelse 1997:357.

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1564) om
alkoholskatt

Härigenom föreskrivs att 11 och 12 §§ lagen (1994:1564) om alkohol-
skatt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Prop. 1998/99:134

H§

Godkännande av upplagshavare eller av skatteupplag får återkallas av
beskattningsmyndigheten, om förutsättningarna för godkännande inte
längre finns. Godkännande av upplagshavare får också återkallas om
ställd säkerhet inte längre är godtagbar.

Beslut om återkallelse gäller
omedelbart, om inte något annat
anges i beslutet.

12 §*

Den som yrkesmässigt tar emot
skattepliktiga varor från en god-
känd upplagshavare i ett annat EG-
land eller som yrkesmässigt från
tredje land importerar skatteplik-
tiga varor och som inte själv är
godkänd som upplagshavare, kan
hos beskattningsmyndigheten an-
söka om registrering som varu-
mottagare. Registrering får med-
delas den som med hänsyn till sina
ekonomiska förhållanden och om-
ständigheterna i övrigt är lämplig
som registrerad varumottagare.

Bestämmelserna i 11 § om återkallelse tillämpas även på registrerad
varumottagare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

1 Senaste lydelse 1997:358.

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om
skatt på energi

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 5 och 6 §§ lagen (1994:1776) om skatt
på energi skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Prop. 1998/99:134

4 kap.

5§

Godkännande av upplagshavare eller av skatteupplag far återkallas av
beskattningsmyndigheten, om förutsättningar för godkännande inte
längre finns. Godkännande av upplagshavare far också återkallas om
ställd säkerhet inte längre är godtagbar.

Beslut om återkallelse gäller
omedelbart, om inte något annat
anges i beslutet.

6§'

Annan än upplagshavare kan an-
söka om registrering som varu-
mottagare hos beskattningsmyn-
digheten, om han i en yrkesmässig
verksamhet som bedrivs i Sverige
tar emot bränslen från en upplags-
havare i ett annat EG-land. Regist-
rering får meddelas den som med
hänsyn till sina ekonomiska för-
hållanden och omständigheterna i
övrigt är lämplig som registrerad

varumottagare.

Registrerad varumottagare skall ställa säkerhet för betalning av skatten
på de bränslen som han tar emot. Säkerheten skall uppgå till ett belopp
som motsvarar tio procent av den beräknade årliga skatten på bränslena.

Bestämmelserna i 5 § om återkallelse tillämpas även på registrerad

varumottagare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

1 Senaste lydelse 1997:359.

2.6

Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen
(1995:450)

Prop. 1998/99:134

Härigenom föreskrivs att 22 § marknadsföringslagen (1995:450) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

22 §‘

åläggas att betala en särskild avgift

En näringsidkare får
(marknadsstömingsavgift), om näringsidkaren eller någon som handlar
på näringsidkarens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot
någon bestämmelse i 5-13 §§.

Detsamma gäller om en
näringsidkare eller någon som
handlar på dennes vägnar uppsåt-
ligen eller av oaktsamhet bryter
mot någon av bestämmelserna i
2 § andra stycket lagen
(1978:763) med vissa bestämmel-
ser om marknadsföring av alko-
holdrycker, 26 § andra stycket
lokalradiolagen (1993:120), 12 §
första stycket andra och tredje
meningen tobakslagen (1993:581)
eller 7 kap. 3, 4 eller 10 §£ radio-
och TV-lagen (1996:844).

Vad som sägs i första och andra stycket gäller också en näringsidkare
som uppsåtligen eller av oaktsamhet väsentligt har bidragit till överträ-
delsen.

Avgiften tillfaller staten.

Detsamma gäller om en
näringsidkare eller någon som
handlar på dennes vägnar uppsåt-
ligen eller av oaktsamhet bryter
mot någon av bestämmelserna i
26 § andra stycket lokalradiolagen
(1993:120), 14 § första stycket
andra och tredje meningen tobaks-
lagen (1993:581), 4 kap. 10 §
alkohollagen (1994:1738) eller
7 kap. 3, 4 eller 10 § radio- och
TV-lagen (1996:844).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

1 Senaste lydelse 1996:861.

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett
annat land inom Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1996:701) om Tullverkets befo-
genheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen
skall ha följande lydelse.

Prop. 1998/99:134

Anmälningsskyldighet föreligger

1. för den som utan erforderligt
tillstånd, eller med stöd av tillstånd
som föranletts av vilseledande
uppgift, från ett annat EU-land till
Sverige inför eller från Sverige till
ett sådant land utför en vara som
avses i 3 § 3, 5-8, 10 och 14,

4 §*

1. för den som utan erforderligt
tillstånd, eller med stöd av tillstånd
som föranletts av vilseledande
uppgift, eller i övrigt utan att ha
rätt till detta, från ett annat EU-
land till Sverige inför eller från
Sverige till ett sådant land utför en
vara som avses i 3 § 3, 5-8, 10 och

14,

2. för den som från ett annat EU-land till Sverige inför eller från
Sverige till ett sådant land utför en vara som avses i 3 § 1,4, 9 och 11-13.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Tullverket får med-
dela närmare föreskrifter om anmälningsskyldigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

1 Lydelse enligt prop. 1998/99:79.

2.8

Förslag till lag om ändring i radio- och TV-lagen
(1996:844)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 9 § radio- och TV-lagen (1996:844)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Prop. 1998/99:134

7 kap.

Bestämmelser om förbud mot
reklam för alkoholdrycker och
tobaksvaror finns i lagen
(1978:763) med vissa bestämmel-
ser om marknadsföring av alko-
holdrycker och tobakslagen
(1993:581). Ett program får inte
sponsras av någon vars huvudsak-
liga verksamhet gäller tillverkning
eller försäljning av alkoholdrycker
eller tobaksvaror.

9§

Bestämmelser om förbud mot
reklam för alkoholdrycker och
tobaksvaror finns i 4 kap. alko-
hollagen (1994:1738) och z
tobakslagen (1993:581). Ett pro-
gram får inte sponsras av någon
vars huvudsakliga verksamhet
gäller tillverkning eller försäljning
av alkoholdrycker eller tobaks-
varor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:506) om
punktskattekontroll av transporter m.m. av alkohol-
varor, tobaksvaror och mineraloljeprodukter

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 16 § och 3 kap. 1 § lagen (1998:506)
om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror
och mineraloljeprodukter skall ha följande lydelse.

Prop. 1998/99:134

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

16 §

En alkohol- eller tobaksvara far inte lämnas ut om det är sannolikt att
varan är avsedd att bjudas ut till försäljning i Sverige och

1. den som gör anspråk på en
alkoholvara inte har tillverknings-
eller partihandelstillstånd enligt
alkohollagen (1994:1738) eller
föreskrivet tillstånd för försäljning
enligt lagen (1961:181) om för-
säljning av teknisk sprit m.m. för
varan i fråga, eller

2. det är uppenbart att en tobaksvara är avsedd att bjudas ut till försälj-
ning i strid med 11 § tobakslagen (1993:581) eller 4 § lagen (1994:1563)
om tobaksskatt.

Även om första stycket inte är
tillämpligt får alkoholvara och
tobaksvara inte lämnas ut till den
som är under 20 år vad avser
alkoholvara och under 18 år vad
avser tobaksvara.

1. den som gör anspråk på en
alkoholvara inte är berättigad att
bedriva partihandel enligt alko-
hollagen (1994:1738) eller inte har
föreskrivet tillstånd för försäljning
enligt lagen (1961:181) om för-
säljning av teknisk sprit m.m. för
varan i fråga, eller

Även om första stycket inte är
tillämpligt får alkoholvaror inte
lämnas ut till den som saknar rätt
att föra in varan enligt bestämmel-
serna i 4 kap. 2 § alkohollagen
eller 4 § lagen om försäljning av
teknisk sprit m.m., och tobaks-
varor inte lämnas ut till den som
är under 18 år.

3 kap.

1 §’

Tullverket får undersöka postförsändelser, såsom paket och brev, för
att kontrollera om de innehåller alkohol- eller tobaksvaror.

Sådana försändelser får öppnas om det finns anledning att anta att de
innehåller sådana varor som nämns i första stycket samt om de finns hos
Tullverket eller på utväxlingspostkontoret.

Om en försändelse innehåller ett förtroligt meddelande skall detta
omedelbart tillslutas och vidarebefordras till mottagaren.

Har en försändelse öppnats skall mottagaren och, om det är möjligt,
avsändaren underrättas så snart som möjligt.

Om mottagaren av en alkohol- Om mottagaren av en alkohol-

1 Lydelse enligt prop. 1998/99:79.

vara som påträffas i en postförsän-
delse inte har partihandels- eller
tillverkningstillstånd enligt be-
stämmelserna i 4 kap. 2 § alko-
hollagen (1994:1738), eller inte
fyllt 20 år, skall varan sändas åter
till avsändaren. Detsamma gäller
om försändelsen innehåller en
tobaksvara och mottagaren är
under 18 år. Om avsändaren är
okänd, eller om det av annan an-
ledning inte finns möjlighet att
återsända varan, skall denna tas
om hand.

vara som påträffas i en postförsän-
delse saknar rätt att föra in varan
enligt bestämmelserna i 4 kap. 2 §
alkohollagen (1994:1738) eller 4 §
lagen (1961:181) om försäljning
av teknisk sprit m.m., skall varan
sändas åter till avsändaren. Det-
samma gäller om försändelsen
innehåller en tobaksvara och mot-
tagaren är under 18 år. Om avsän-
daren är okänd, eller om det av
annan anledning inte finns möjlig-
het att återsända varan, skall denna
tas om hand.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

Ärendet och dess beredning

Regeringen beslutade den 18 april 1996 att tillkalla en särskild utredare
med uppdrag bl.a. att göra en översyn av bestämmelserna om marknads-
föring av alkoholdrycker. Utredningen antog namnet 1996 års Alkohol-
reklamutredning. I januari 1998 överlämnade utredningen sitt betänkande
Alkoholreklam - Marknadsföring av alkoholdrycker och Systembolagets
produkturval (SOU 1998:8). En sammanfattning av förslagen i betänkan-
det finns i bilaga 1. De lagförslag som lades fram i betänkandet finns i
bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En remissammanställning
finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr S98/162/ST).

Regeringen beslutade den 9 januari 1997 att tillkalla en kommitté med
uppdrag att organisera samarbete mellan branschorganisationer, försäk-
ringsbolag och berörda myndigheter m.fl. när det gäller alkoholförebyg-
gande arbete. Kommittén antog namnet OAS. I december 1998 överläm-
nade kommittén sitt betänkande OAS - Oberoende alkoholsamarbetet i
framtiden (SOU 1998:154). En sammanställning av förslagen i betän-
kandet finns i bilaga 3. Betänkandet har remissbehandlats. En remiss-
sammanställning finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr
S99/212/ST).

Den 29 januari 1998 uppdrog regeringen åt Statskontoret att kartlägga
vissa centrala och regionala myndigheters och andra organisationers
ansvar och uppgifter på alkohol- och narkotikaområdet. I uppdraget
ingick också att lämna ett principiellt förslag till en ny myndighetsstruk-
tur på området. I september 1998 överlämnade Statskontoret sin rapport
Samordning mot droger - kartläggning och skiss till ny myndighets-
struktur på alkohol- och narkotikaområdet (Statskontoret 1998:22). En
sammanfattning av rapporten finns i bilaga 4. Rapporten har remiss-
behandlats. En remissammanställning finns tillgänglig i Socialdeparte-
mentet (dnr S97/604/ST).

Regeringen beslutade den 12 mars 1998 att tillkalla en särskild utre-
dare med uppdrag att se över vissa bestämmelser i alkohollagen
(1994:1738) och i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m.
samt att utarbeta förslag till ny lagstiftning för handeln med teknisk sprit
och alkoholhaltiga preparat. Utredningen har antagit namnet Alkohol-
utredningen. Utredningen har, mot bakgrund av att EU-kommissionen i
en formell underrättelse riktat kritik mot vissa delar av den svenska alko-
hollagstiftningen, fått i uppdrag att med förtur se över bl.a. reglerna om
och villkoren kring den yrkesmässiga importen av alkoholdrycker.
Utredningen har i december 1998 redovisat denna del av uppdraget i del-
betänkandet Alkoholpolitikens medel - Införsel av och partihandel med
spritdrycker, vin och starköl (SOU 1998:156). En sammanfattning av
förslagen i delbetänkandet finns i bilaga 5. De lagförslag som lades fram
i delbetänkandet finns i bilaga 6. Betänkandet har remissbehandlats. En
remissammanställning finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr
S98/7668/ST).

I propositionen behandlar regeringen förslagen i nämnda rapport och
betänkanden. I propositionen behandlar regeringen också frågor gällande
detaljhandelsbolagets, dvs. Systembolaget AB, öppethållande. Dessa frå-

Prop. 1998/99:134

gor har beretts inom den Alkoholpolitiska kommissionen i betänkandet
Svensk alkoholpolitik - en strategi för framtiden (SOU 1994:24).
Betänkandet har remissbehandlats. Frågorna har också beretts i den
Nationella ledningsgruppen för alkohol- och narkotikaförebyggande
insatser. I gruppen ingår cheferna för de myndigheter som i någon del har
ansvar för preventiva insatser inom drogområdet. I gruppen ingår också
bl.a. ledningarna för Svenska kommunförbundet och Landstingsförbun-
det. Vidare har genomförts en TEMO-undersökning hos allmänheten. En
sammanfattning av undersökningen finns i bilaga 7.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 29 april 1999 att inhämta Lagrådets yttrande
över de förslag som finns i bilaga 8. Lagrådet har i allt väsentligt god-
tagit förslagen men har förordat vissa ändringar av huvudsakligen lag-
teknisk natur. Lagrådets yttrande finns i bilaga 9.

Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag. Därutöver har
vissa ändringar, främst av redaktionell art, gjorts. Lagrådets synpunkter
behandlas i avsnitt 10 samt i författningskommentaren till de lagrum som
ändrats med anledning av Lagrådets synpunkter.

I förhållande till lagrådsremissens lagförslag föreslår regeringen i pro-
positionen att ytterligare en paragraf i alkohollagen skall upphävas, se
avsnitt 12.1.

Prop. 1998/99:134

4 Svensk alkoholpolitik

4.1 Kort historik

För att förstå den svenska alkoholpolitiken av idag är det nödvändigt att
blicka tillbaka till hur det såg ut i landet på 1800-talet. I böljan av seklet
blomstrade alkoholromantiken bl.a. med hjälp av ett antal brännvinslibe-
rala förordningar. Ett exempel på detta är en förordning som stadgade att
en viss del av jordbruksprodukterna måste förbehållas sprittillverk-
ningen. Husbehovsbränning var tillåten. I det fattiga Sverige var bränn-
vinet bland de mest eftertraktade varorna. Det var billigt och ansågs
lindra många av fattigdomens vedermödor. Brännvinet tilltroddes även
flera andra goda egenskaper och rekommenderades t.ex. av både läkare
och präster. Det ansågs fullt naturligt framför allt för den manliga delen
av befolkningen att dricka avsevärda mängder sprit dagligen. Alkohol-
bruket i landet i mitten av 1800-talet var extremt högt. Någon helt till-
förlitlig statistik över den totala förbrukningen var inte utvecklad på den
tiden, men enligt vissa källor beräknades den årliga konsumtionen till
ca 46 liter brännvin per person. Därtill skall sedan läggas andra alko-
holdrycker, men vid den här tiden var brännvinet den klart dominerande
drycken.

En första motkraft till det utbredda superiet i landet var etablerandet av
nykterhetsföreningarna på 1830-talet. Till en början riktade sig dessa

föreningar främst mot missbruket av alkoholdrycker, men så småningom
tog helnykterhetsrörelsen över. Denna rörelse kom snart att kräva total-
förbud mot rusdrycker. Efter påtryckningar från nykterhetsrörelsen
infördes det kommunala vetot mot ”utminutering och utskänkning” av
rusdrycker. Många landskommuner blev härigenom helt ”torrlagda”.
Under storstrejken år 1909 förekom ett tillfälligt rusdrycksförbud i hela
landet och vid en av nykterhetsorganisationema kort tid därefter arrange-
rad inofficiell folkomröstning röstade 56 % av landets vuxna befolkning
för ett totalförbud. Nykterhetsrörelsens sista riktigt stora kraftsamling
kom i samband med den officiella folkomröstningen år 1922. Den
svenska valmanskåren skulle då ta ställning till nykterhetskommitténs
förslag till lagstiftning om totalförbud. Nej-sidan vann en knapp seger
med 28,3 % av de röstberättigade mot 27,2 % for förbudsanhängama.

Parallellt med nykterhetsrörelsens framväxt under 1800-talet formades
den svenska restriktiva alkoholpolitiken. Husbehovsbränningen försvåra-
des för att senare helt förbjudas. Genom olika regleringar, bl.a. 1855 års
försäljningsforordning, begränsades tillgängligheten på alkoholdryck-
erna. Desintresseringsprincipen lanserades av läkaren och alkoholpoli-
tikem Ivan Bratt som ett alternativ till totalförbud mot tillverkning,
import och försäljning av rusdrycker. Principen innebar en avveckling av
de privata (och även kommunala) vinstintressena inom alkoholhante-
ringen. En bit in på 1900-talet kompletterades restriktionerna med en
medveten högskattepolitik på alkoholvaroma, för att därigenom få ner
den totala konsumtionen. Tidigare var det snarare finanspolitiska än
alkoholpolitiska motiv som låg till grund for hur hög skatten skulle vara.

Monopolens framväxt

Redan i 1855 års försäljningsforordning uppdelades alkoholhanteringen i
partihandel, utminutering (detaljhandel) och utskänkning (servering).
Särskilda rättigheter infördes för att få bedriva minuthandel eller
utskänkning. Partihandeln var däremot tillståndsfri. Utminuteringsrättig-
hetema överlämnades till kommunala bolag, som sedermera kom att
benämnas systembolag. Dessa bolag drevs till en böijan i rent vinstsyfte
för att förstärka kommunernas ekonomi. Genom en förordning år 1873
föreskrevs dock att bolagen efter skälig kostnadstäckning skulle avstå
från all vinst till kommuner, landsting och hushållningssällskap. År 1905
monopoliserades brännvinshandeln och lades under de kommunala bola-
gen. AB Göteborgssystemet införde år 1912 inköpskontroll vid försälj-
ningen av spritdrycker och två år senare införde AB Stockholmssystemet
motbok och individuell ransonering. Några år senare infördes mot-
bokstvång i hela landet. Denna ordning gällde sedan ända till år 1955 då
motboken avskaffades och alla systembolag samlades i ett enda statligt
bolag.

För att vinna kontroll även över partihandel och tillverkning bildades,
först som ett dotterbolag till AB Stockholmssystemet, AB Vin & Sprit-
centralen (V&S) år 1917. Ivan Bratt var den första verkställande direktö-
ren i båda dessa bolag. Efter ett par år tilldelades Vin & Spritcentralen

Prop. 1998/99:134

monopol på tillverkning och partihandel. Restaurangsektom reglerades
dessutom genom att spritpriserna bestämdes av staten och krögama fick
en viss kostnadsersättning. Därmed fanns endast ett mycket begränsat
vinstintresse för restaurangerna att servera alkohol. Långt in på 1900-
talet hade samhället genom monopolen och den strama regleringen av
alkoholserveringen en mycket stark kontroll av alkoholkonsumtionen.

Lättnader i systemet

Kritik mot det s.k. Brattsystemet fanns redan då det infördes och växte
till slut till sådana proportioner att motboken avskaffades år 1955 och
spritransoneringen på krogen ersattes av ett s.k. måltidstvång. Bl.a. tog
kritiken fasta på att spritransoneringen av allmänheten uppfattades som
ett slags av samhället definierat normalmått. Detta ansågs leda till att
många vaije månad köpte ut hela ransonen, som dessutom var väl till-
tagen, när de utan motbok skulle ha köpt en mindre mängd. Med jämna
mellanrum luckrades även desintresseringsprincipen upp. År 1963 fick
restaurangerna bestämma priset på alkoholdrycker själva och år 1977
togs nästa steg, då svenska bryggerier fick börja sälja starköl direkt till
restaurangerna. Samtidigt upphörde måltidstvånget och för att få servera
alkoholdrycker räckte det med att matservering var ”en betydande del av
rörelsen”. Förutom bryggerierna och restaurangnäringen hade det privata
vinstintresset i alkoholhanteringen också fått fäste i en växande marknad
för vin- och spritagenter, som på olika sätt agerade för att få avsättning
for ”sina” produkter inom ramen för monopolsystemet.

Agentverksamheten under monopoltiden

Trots att V&S under nästan hela 1900-talet hade monopol på import av
alkoholdrycker växte en marknad upp för ”mellanhänder”, dvs. personer
som mot provision hjälpte till att fora in alkoholprodukter på den svenska
marknaden. Agentverksamheten byggde på kontrakt (agenturer) med
utländska producenter. Agenternas uppgift var sedan att på olika sätt för-
söka bearbeta V&S för inköp och Systembolaget för exempelvis skylt-
ning av produkterna. Efterfrågan på produkterna försökte man också
skapa via restauranger och tidningarnas vinskribenter. Denna verksamhet
betraktades med minst sagt oblida ögon av V&S, och på Systembolaget
var agenterna i princip portförbjudna. En marknad för vinagentema vid
sidan av monopolsystemet, var och är den s.k. taxfree-försäljningen
framför allt till faijetrafiken.

Ny ordning

Som en följd av EES-avtalet och Sveriges medlemsskap i EU avskaffa-
des Vin & Sprit AB:s monopol på tillverkning, import, export och parti-
handel i samband med alkohollagens ikraftträdande år 1995. Därmed
gäller desintresseringsprincipen egentligen endast inom Systembolaget
och i regleringen av marknadsföringen av alkohol. Den har därmed inte

Prop. 1998/99:134

längre samma genomslag som tidigare i den svenska alkoholpolitiken.
Fortfarande gäller dock att tillgängligheten till alkohol skall begränsas,
bl.a. genom höga alkoholskatter, bevarandet av detaljhandelsmonopolet
och ett särskilt regel- och tillståndssystem för servering av och handel
med alkoholdrycker. Skyddet av ungdomen är en annan viktig kvarstå-
ende princip. Ansvaret för tillståndsgivning och tillsyn över alkoholser-
veringen flyttades från länsstyrelserna till kommunerna i samband med
den nya lagen.

Samtidigt som de nämnda monopolen upphörde inrättades Alkohol-
inspektionen. Den nya myndigheten fick två huvudsakliga uppgifter:

- dels att tillse att lagar och bestämmelser avseende hantering av alko-
hol efterlevs genom löpande uppföljning och utvärdering av det alko-
holpolitiska regelsystemet, (tidigare hade Socialstyrelsen denna upp-
gift),

- dels vara tillståndsmyndighet för tillverkning av och partihandel med
alkoholdrycker. Detta innebär att besluta om tillstånd för dessa verk-
samheter och utöva tillsyn över tillverkare och partihandlare, (en i
huvudsak helt ny uppgift).

För de flesta agenterna betydde den nya ordningen att deras verksam-
heter övergick till att vara en ordinär partihandel. Fortfarande är det dock
i huvudsak samma aktörer på denna marknad. Ett femtontal partihandlare
som tidigare var agenter kontrollerar över 90 % av alkoholimporten.
Branschen kännetecknas av mycket små vinstmarginaler och av att det
egentligen endast är de stora och etablerade partihandlama som kan driva
verksamheten med tillräckliga ekonomiska överskott. Fortfarande gäller
att det nästan helt avgörande för ekonomin är att fa varan listad i
Systembolagets sortiment.

4.2 Alkoholpolitikens principer

Alkoholpolitiska utredningen

Den modema svenska alkoholpolitiken utformades i samband med Alko-
holpolitiska utredningens (APU) arbete under åren 1965-1974. Ett stort
antal ledamöter, sakkunniga och experter ingick i utredningen som tog
fram ett omfattande faktamaterial som underlag för de förslag man lade
fram i sitt betänkande. Till skillnad från många tidigare utredningar,
kommittéer m.m. betonade APU att föreslagna åtgärder inte i första hand
skulle syfta till att göra så många som möjligt till nykterister utan i stället
ha som mål att på andra vägar söka förebygga alkoholskador. Det stora
flertalet svenskar använder alkohol utan att konsumtionen medför skade-
verkningar. En realistisk alkoholpolitik måste därför utgå från att alko-
holdrycker är ett naturligt inslag i många människors liv och att restrik-
tioner på alkoholpolitikens område måste utformas på ett sådant sätt att
det finns ett stöd för åtgärderna i den allmänna opinionen. Det över-
gripande syftet för APU var att åstadkomma återhållsamma alkohol-
vanor. Detta menade man skulle ske genom ett antal delmål och åtgärder:

Prop. 1998/99:134

- Att någon alkoholkonsumtion av betydelse ej skall förekomma under
uppväxttiden.

- Att ”avglorifiera” alkoholen genom t.ex. undervisning i skolan, infor-
mation och reklamförbud.

- Att skapa och vidmakthålla goda kunskaper om alkoholens skade-
verkningar.

- Att inrikta konsumtionen på de alkoholsvagare dryckerna.

- Att verka för alkoholfria miljöer

- Att främja avhållsamhet från alkohol i särskilda situationer, exempel-
vis under graviditet, på arbetsplatsen och i samband med bilkörning,
båtfärder, bad och fiske.

- Att begränsa tillgängligheten genom en aktiv prispolitik och genom att
begränsa antalet systembolagsbutiker och restauranger.

- Att motverka hembränning, smuggling, langning och annan illegal
alkoholhantering.

APU:s förslag låg till grund för riksdagens beslut år 1977 om ett alko-
holpolitiskt program. Genom riksdagsbeslutet fastställdes de grunder för
den svenska alkoholpolitiken som i huvudsak fortfarande gäller. Det
övergripande målet skall vara att begränsa den totala, alltför höga alko-
holkonsumtionen för att därigenom tränga tillbaka missbruket och mot-
verka alkoholskador. Målet skall nås genom informationsinsatser, opini-
onsbildande arbete och genom begränsning av alkoholens tillgänglighet.
Faktorer med betydelse för tillgängligheten angavs framför allt vara pris-
politiken, åldersgränser och öppettider för detaljhandel och servering.

Totalkonsumtionsmodellen

Totalkonsumtionsmodellens upphovsman var den franske demografen
Sully Ledermann. Efter att ha studerat data om alkoholkonsumtionen i
olika länder drog han slutsatsen att konsumtionen i en homogen befolk-
ning är logaritmiskt normalfördelad. Detta innebär att fördelningen blir
normal när värdena på den horisontella axeln logaritmeras. Fördelningen
har olika form beroende på genomsnittskonsumtionen, dvs. medelvärdet.
Den har en ”svans” både till vänster och en ännu smalare ”svans” till
höger. Kurvan åt vänster svarar mot ingen eller mycket låg alkoholkon-
sumtion och den till höger svarar mot en mycket hög konsumtion.
Omskrivet betyder detta att det är förhållandevis fa personer som dricker
förhållandevis mycket.

En av totalkonsumtionsmodellens huvudteser är att ju högre den totala
alkoholkonsumtionen är i ett samhälle desto fler högkonsumenter finns
det. Detta samband har belagts i ett flertal omfattande forskningsarbeten
världen över. Framför allt har man studerat dödligheten i alkoholrelate-
rade sjukdomar i förhållande till den officiella statistiken över försäljning
och konsumtion av alkoholdrycker i olika länder. Vad gäller diagnosen
skrumplever, bukspottkörtelinflammation, cancer i matstrupen, delirium
eller alkoholförgiftning har forskningen visat på ett positivt samband
med den totala alkoholkonsumtionen. För hjärt- och kärlsjukdomar där-
emot har studierna snarare visat på ett negativt samband, dvs. att dödlig-

Prop. 1998/99:134

heten i denna diagnos i allmänhet är lägre i länder med en hög än med en
låg totalkonsumtion. Sammantaget gäller dock enligt totalkonsumtions-
teorin att det finns ett samband mellan medelkonsumtionen i en befolk-
ning, andelen högkonsumenter och andelen alkoholskadade i samma
befolkning.

När riksdagen godkände den alkoholpolitiska propositionen år 1977
betonades totalkonsumtionens betydelse, vilket också fick sitt uttryck i
formuleringen av det övergripande alkoholpolitiska målet; nämligen att
sänka den totala alkoholkonsumtionen. Modellen har dock på senare tid
fått kritik dels avseende slutsatsen om sambandet mellan den totala kon-
sumtionen och andelen högkonsumenter, dels om var samhället skall
sätta in sina krafter för att åstadkomma en minskning av antalet personer
med alkoholskador. I detta sammanhang brukar den s.k. preventions-
paradoxen nämnas. Denna säger att storförbrukarna rekryterar färre akuta
problem - alkoholrelaterade sjukdomar, olyckor och våld - än måttlig-
hetsförbrukama. Kritiker av totalkonsumtionsteorin menar att eftersom
storförbrukarna och andra riskgrupper är betydligt färre än måttlighets-
förbrukama lönar det sig ändå bättre för samhället att koncentrera sina
preventiva insatser mot mer riktade insatser till olika riskgrupper än
generella åtgärder för hela befolkningen. T.ex. har de alkoholrelaterade
trafikskadoma genom riktade åtgärder minskat i Sverige trots att total-
konsumtionen inte har minskat. Även tillgänglighetens betydelse för ett
lands totalkonsumtion har ifrågasatts efter flera exempel på att konsum-
tionen inte ökar trots kraftigt ökad tillgänglighet (t.ex Quebeck, Ontario,
Nya Zeeland m.fl.). Det är också uppenbart att det med olika andra medel
går att påverka totalkonsumtionen i ett land utan att minska tillgänglig-
heten. I Sydeuropa - Italien, Spanien, Grekland - har den totala alkohol-
konsumtionen minskat kraftigt (30-40 %) sedan 1980-talet trots oföränd-
rad tillgänglighet. I Sverige har tillgängligheten ökat kraftigt sedan 1980-
talet (antalet restauranger med serveringstillstånd har t.ex. tredubblats)
utan att totalkonsumtionen nämnvärt har ökat. Detta visar att det är
många andra faktorer förutom tillgängligheten som har stor betydelse för
såväl konsumtionsutvecklingen som skadeutvecklingen.

Utgångspunkten för teorin om totalkonsumtionsmodellens giltighet var
data från konsumtionen i en homogen befolkning. Befolkningen i Sverige
är inte längre särskilt homogen och den ökade internationaliseringen har
medfört influenser och påverkan på såväl tillgänglighet som dryckes-
kultur som är större än någonsin. Detta gör att totalkonsumtionsmodel-
lens giltighet för dagens svenska samhälle ifrågasätts från olika håll.

Med hänsyn till kritiken mot totalkonsumtionsmodellen ansåg den
alkoholpolitiska kommissionen, som arbetade 1991-1994, att modellen
behöver utvecklas och kompletteras. Totalkonsumtionen är som mått på
om alkoholpolitiken är framgångsrik ett alltför trubbigt mätinstrument. I
sitt slutbetänkande (SOU 1994:24) gjorde kommissionen följande
bedömning:

”Totalkonsumtionsmodellen behöver utvecklas teoretiskt och komplet-
teras som underlag för en allsidig alkoholpolitik. Det är viktigt att vi
skaffar kunskap om alkoholvanornas spridning särskilt bland ung-
domar. Kommissionen anser att vi mer än hittills bör komplettera de

Prop. 1998/99:134

2 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 134

alkoholpolitiska styrmedlen, koncentrerade till generella restriktioner, p_rOp 1998/99 134
med riktade åtgärder. Vi bör mer än nu komplettera restriktionerna och
pröva olika möjligheter att direkt förebygga riskbeteenden och direkt
påverka rekryteringen till gruppen storkonsumenter såväl som grup-
pens alkoholvanor.

Vi bör kunna använda oss av fler mål än minskad totalkonsumtion
for att klargöra vad vi vill uppnå. På motsvarande sätt bör vi även
kunna använda fler än ett mått på om alkoholpolitiken är framgångsrik.
En sådan målprecisering och utvecklad mätmetod motsäger inte att det
finns ett samband mellan en ökad alkoholkonsumtion i befolkningen
och ökade alkoholskador, inte heller att det är ett huvudmål att
begränsa den totala konsumtionen. Det måste understrykas att det finns
starkt stöd för slutsatsen att alkoholskadorna minskar med minskande
alkoholkonsumtion. Och ännu viktigare: Om totalkonsumtionen ökar
måste man räkna med att skadorna ökar: Kompletterat med mål som
rör hög konsumtion, och särskilda mål för olika grupper (ungdom,
kvinnor etc.) samt mål för olika alkoholrelaterade konsekvenser
(trafiknykterhet, sluten vård etc.) bör målet att begränsa den totala
konsumtionen därför ligga fast.”

WHO:s alcohol action plan

Världshälsoorganisationen (WHO) har sedan länge samarbetat med alko-
holforskare från hela världen för att få underlag för sitt arbete. Det var
t.ex. i en rapport från WHO år 1975 som den s.k. totalkonsumtions-
modellen först lanserades. År 1977 antog WHO:s generalförsamling en
resolution som slog fast att det viktigaste målet för medlemsländerna var
”att till år 2000 uppnå en hälsonivå för alla medborgare som möjliggör
för dem att leva ett socialt och ekonomiskt produktivt liv”. Resolutionen
följdes upp två år senare med en uppmaning till medlemsländerna att for-
mulera nationella mål, strategier och handlingsplaner för att nå detta mål.
Detta ledde så småningom till att WHO:s europaregion år 1984 antog ett
antal delmål, varav det inom alkoholpolitiken mest kända var det s.k. 25
procent-målet. Den exakta lydelsen var:

”År 1995 skall hälsovådligt beteende, såsom överkonsumtion av alko-
hol och mediciner; bruk av illegala droger och farliga kemiska ämnen;
samt trafikfarligt framförande av fordon och våldsamt socialt beteende
ha minskat avsevärt i samtliga medlemsstater. Utvecklandet av integre-
rade program, med syfte att reducera alkoholkonsumtionen och bruket
av andra farliga ämnen med minst 25 procent före år 2000, kan ge
väsentligt stöd åt strävandena att uppnå detta delmål.”

WHO uttalade också att en 25-procentig minskning av alkoholkonsum-
tionen skulle ”innebära stora välfärds- och hälsomässiga vinster sam-
tidigt som hälso- och sjukvården kunde minska de vårdinsatser man nu
måste göra för dem som drabbas av alkoholrelaterade sjukdomar”. Rege-
ring och riksdag har upprepade gånger slagit fast det övergripande alko-
holpolitiska målet att pressa tillbaka alkoholkonsumtionen i syfte att
begränsa alkoholskadorna. Regeringen anslöt sig också till WHO-målet i
sin hälsopolitiska proposition år 1985. För Sveriges del angavs att 25-
procentmålet skulle utgå från 1980 års nivå. Den registrerade försälj-
ningen var det året 6,74 liter ren alkohol per person 15 år och däröver. En
minskning av alkoholkonsumtionen anses allmänt vara svårare att åstad-
komma ju lägre konsumtion man har i ingångsläget. Inte desto mindre

har den registrerade försäljningen av alkoholdrycker i Sverige gått ner till
5,8 liter ren alkohol per person 15 år och däröver för år 1998, vilket är
den lägsta siffran inom EU-området.

År 1992 antog WHO-Europa en aktionsplan för det alkoholförebyg-
gande arbetet; European Alcohol Action Plan. I denna plan uppmanar
man medlemsstaterna att se över sin alkoholpolitik och, om det behövs,
vidtaga lagstiftningsåtgärder så att den nationella politiken ligger i linje
med planen. Områden som kan vara föremål för lagstiftning exemplifie-
rades med åldersgränser, dryckesskatter och kontroll av tillgängligheten.
Man pekade också på att det finns risker för alkoholpolitiken i tankarna
på en harmonisering av alkoholskatten inom EU.

Vid WHO:s europeiska ministerkonferens om hälsa, samhälle och
alkohol i Paris år 1995 antogs The European Charter on Alcohol, även
kallad Europadeklarationen om alkohol. Europaregionen angav i dekla-
rationen följande tio strategier för ett handlingsprogram för ett alkohol-
förebyggande arbete:

”1. Informera människorna om följderna av alkoholkonsumtion för
hälsa, familj och samhälle och om de effektiva åtgärder som kan vidtas
för att förhindra eller minimera alkoholskador genom breda utbild-
ningsprogram med början i tidig barndom.

2. Stöd sådana offentliga och privata miljöer och arbetsplatser som
skyddas mot olyckor, vald och andra negativa återverkningar orsakade
av alkoholkonsumtion.

3. Inför och genomdriv lagar som effektivt avskräcker från bilkörning
med alkohol i kroppen.

4. Verka för bättre folkhälsa genom begränsad tillgång till alkohol-
haltiga drycker, t.ex. genom beskattning.

5. Genomför stränga kontroller av direkt eller indirekt reklam för alko-
holhaltiga drycker och ge samtidigt de länder som redan infört
begränsningar och förbud ett erkännande, och tillse att ingen form av
reklam riktar sig speciellt till unga människor, t.ex. genom att förbinda
alkohol med idrott.

6. Se till att människor med hög eller skadlig alkoholkonsumtion och
deras familjer får effektiv behandling och rehabilitering, som skall
utföras av utbildad personal.

7. Stöd åtgärder som ökar medvetandet om det etiska och juridiska
ansvar de nar som sysslar med försäljning eller servering av alkohol-
haltiga drycker, och se till att produktsäkerheten kontrolleras noga,
samt vidta lämpliga åtgärder mot illegal tillverkning och försäljning.

8. Oka samhällets möjligheter att ta itu med alkoholproblem genom
utbildning av yrkesfolk i olika sektorer, t.ex. inom sjukvården, social-
tjänsten, skolan och rättsväsendet, samtidigt som man stärker utveck-
lingen och ledarskapet ute i kommunerna.

9. Stöd ideella organisationer och hjälp-dig-själv-rörelser som verkar
för en hälsoinriktaa livsstil, särskilt sadana som syftar till att förebygga
och minska alkoholrelaterade skador.

10. Utarbeta program på bred grund i medlemsstaterna på grundval av
Europeiska stadgan om alkohol. Fastställ klara mål för vad man vill
uppna och notera resultaten. Övervaka utvecklingen och se till att pro-
grammen uppdateras regelbundet, grundat på utvärderingar.”

Samtidigt uppmanade Pariskonferensen alla medlemsstater att genomföra
handlingsprogram som också ger uttryck för följande etiska principer och
mål:

Prop. 1998/99:134

ALLA MÄNNISKOR - i hemmet, i samhället och på arbetet — har rätt
till en tillvaro som är skyddad från olyckor, våld och andra negativa
följder av alkoholkonsumtion.

ALLA MÄNNISKOR har från tidig ålder rätt till välgrundad, opartisk
information och utbildning om alkoholkonsumtionens konsekvenser
för hälsan, familjen och samhället.

ALLA BÄRN OCH UNGDOMAR har rätt att växa upp i en miljö som
är skyddad från alkoholkonsumtionens negativa följder, som i möjli-
gaste mån är fredad mot marknadsföring av alkoholhaltiga drycker.

ÄLLA MÄNNISKOR med riskabla eller skadliga alkoholvanor och
deras familjemedlemmar har rätt till lätt tillgänglig behandling och
vård.

ALLA MÄNNISKOR som inte vill dricka alkohol, eller inte kan det
p.g.a. hälso- eller andra skäl, har rätt att fredas mot påtrycloimgar att
dricka samt att stödjas i sitt alkoholfria levnadssätt.

För närvarande pågår inom WHO:s europaregion arbetet med The
Second European Alcohol Action Plan för perioden 2000-2004 som
beräknas kunna bli antagen i september 1999.

Prispolitik

Sverige har sedan 1600-talet bedrivit en aktiv pris- och skattepolitik inom
alkoholområdet. Skatteinstrumentet var emellertid länge främst en finan-
siell fråga och det var först år 1956 som prisinstrumentet fick en mer
alkoholpolitisk innebörd. I samband med att motbokssystemet avskaffa-
des år 1955 ökade spritförsäljningen markant och av hälsopolitiska skäl
infördes ett kraftigt skattepåslag för att bromsa denna utveckling. En ny
prishöjning genomfördes av samma skäl år 1958 och till år 1962 hade
man genom skattehöjningarna lyckats pressa ner den totala alkoholkon-
sumtionen till 5,14 liter ren alkohol per invånare och år, vilket var nästan
exakt den konsumtionsnivå som gällde innan motboken togs bort. Där-
efter har Sverige fortsatt att föra en högskattepolitisk linje och tillhör till-
sammans med bl.a. Finland och Norge de länder som har de högsta alko-
holskatterna.

Flera forskningsarbeten under de senaste decennierna har visat att
alkoholdrycker tillhör de mest priskänsliga varorna. Mätningar av den
s.k. priselasticiteten på alkoholvaroma i Sverige har visat att om priset
höjs med X procent så minskar konsumtionen med ungefär motsvarande
procenttal, dvs. priselasticiteten är ca -1,0.

Precis som totalkonsumtionsmodellen har även priselasticitetsteorin
sina kritiker. Kritiken går framför allt ut på att vid ”för” höga skatte-
nivåer leder ytterligare prishöjningar till en ökning av den oregistrerade
konsumtionen (det s.k. mörkertalet) i form av legal gränshandel, illegalt
införd spritdryck, vin och starköl samt hembränt m.m. Målet att minska
den totala konsumtionen skulle därför gå förlorat om skattetrycket är för
högt. Emellertid kan den oregistrerade konsumtionen knappast helt ha
uppvägt minskningen av den registrerade försäljningen. Gjorde den det
skulle alkoholskadorna enligt alkoholforskningen inte ha minskat i den
takt som skett i samband med att den registrerade konsumtionen har
minskat.

Prop. 1998/99:134

Vård och behandling Prop. 1998/99:134

Tyngdpunkten i den svenska missbrukarvården har under nästan hela
1900-talet legat på vård på behandlingshem. Inte sällan har personerna
vistats där under tvång. Den nuvarande lagstiftningen om tvångsvård av
missbrukare är lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall
(LVM) men den första lagen om tvångsvård av alkoholister kom redan år
1913. LVM, liksom även lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser
om vård av unga (LVU) kompletterar socialtjänstlagen (1980:620) när
det gäller att anordna framfor allt institutionsbaserad vård.

Vården hade länge ingen annan funktion än rent humanitär. Det hand-
lade mest om förvaring och arbetsträning, som inte hade något annat
syfte än att göra livet drägligare för många alkoholister och deras anhö-
riga. Något hopp om att kunna ”bota” alkoholism genom institutionsvård
fanns egentligen endast inom de s.k. terapeutiska samhällena - en vård-
form som hade sin ”storhetstid” på 1970-talet. Det fanns en betydande
överskattning av vårdens effekter inom denna behandlingsform och
behandlingsoptimismen varade långt in på 1980-talet.

Metoder för utvärdering av behandlingsresultaten har dock på senare
tid visat att institutionsvård inte alls har den effekt som man länge har
trott. Framför allt har forskningen visat vilken betydelse den individuella
anpassningen av vården har för att en behandling skall bli framgångsrik.
Denna kunskap har fört med sig att utbudet av olika behandlingsformer
har ökat betydligt. Sedan slutet av 1980-talet har institutionsvården för
alkoholmissbrukare nästan halverats. Minskningen är särskilt tydlig
bland de missbrukare som har någon social förankring, i form av t.ex.
familj, bostad och arbete.

Den minskade institutionsvården har till viss del kompenserats med
öppenvårdsinsatser, huvudsakligen i socialtjänstens regi. Det handlar om
strukturerade behandlingsverksamheter ”på hemmaplan”; alkoholmot-
tagningar/rådgivningsbyråer, caféverksamheter med olika former av sys-
selsättning, dagcentraler av stöd- och omvårdnadskaraktär m.m. Denna
utveckling har också påskyndats av höga vårddygnsavgifter inom insti-
tutionsvården och kommunernas försämrade ekonomi. År 1994 ökade
kommunernas inflytande över utrednings- och beslutsprocessen när upp-
giften att utreda och ansöka om LVM-vård togs över från länsstyrelsen.
Kommunerna har därigenom fått starkare motiv att leta alternativ till
institutionsvården. Man beräknar att drygt hälften av vårdinsatserna för
alkoholmissbrukare i dag sker inom öppenvården.

Ett område där behandlingsinsatser har visat på relativt goda resultat
inom såväl institutions- som öppenvård är insatser riktade till missbru-
kare som ännu inte utvecklat ett svårt alkoholberoende. Även inom
arbets- och föreningslivet finns många exempel på tidiga behandlings-
insatser för att kunna stoppa ett begynnande missbruk. Vård enligt den
s.k. Minnesotamodellen och AA-grupper (Anonyma Alkoholister) är
exempel på detta. Inom flera samhällssektorer prioriterar man i dag tidig
upptäckt och tidiga insatser för att förhindra personer att etablera ett
alkoholberoende.

Förebyggande arbete

Kunskaps- och metodutveckling har på senare tid fått en alltmer fram-
trädande roll inom det alkoholförebyggande arbetet. För att stärka forsk-
nings- och informationsinsatser på bl.a. alkoholområdet inrättades Folk-
hälsoinstitutet (FHI) år 1992 med huvuduppgift att driva folkhälsofräm-
jande och sjukdomsförebyggande arbete av sektorsövergripande karaktär.
En stor del av FHI:s arbete är inriktat på att förebygga alkoholmissbruk.
FHI har utvecklat metoder for detta framför allt inom följande områden:

- Forskning, utveckling, statistik. FHI initierar, finansierar och bedriver
egen forskning inom alkoholområdet. I detta arbete samverkar FHI
med Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN).
Statistik sammanställs och analyseras.

- Nationella insatser. FHI bedriver riktad kunskapsförmedling, allmän
information och opinionsbildning samt ger stöd till förebyggande
projekt.

- Lokalt och regionalt arbete. I varje län finns två kontaktpersoner som
fungerar som samordnande länk både inom det egna länet och gente-
mot FHI. Genom dessa personer förankras och sprids FHI:s insatser.
Ett exempel på projekt som initierats på detta vis är ”Kommuner mot
droger” som bl.a. har tagit fram lokala handlingsprogram om drog-
förebyggande arbete.

På uppdrag av regeringen inrättade Folkhälsoinstitutet 1994 en natio-
nell ledningsgrupp för alkohol- och narkotikaförebyggande insatser. Den
nationella ledningsgruppen består av chefer för statliga myndigheter och
bolag med anknytning till området samt företrädare för Svenska Kom-
munförbundet och Landstingsförbundet. Ledningsgruppens uppgift var
att utforma en nationell handlingsplan för alkohol- och drogförebyggande
insatser. Planen antogs av regeringen 1995 och särskilda medel ställdes
till ledningsgruppens förfogande för dess genomförande. År 1997 beslöt
regeringen att inrätta en ny nationell ledningsgrupp under socialminis-
terns ledning för att därigenom markera arbetets vikt. Ledningsgruppens
uppgift angavs vara bl.a. att bygga upp ett långsiktigt förebyggande
arbete som kan kompensera de förändringar som EU-medlemsskapet
medfört för den svenska alkoholpolitiken. Det handlar om insatser som
direkt kan påverka människors förhållningssätt och vanor och som också
ökar det individuella ansvarstagandet. Vidare skall ledningsgruppen
verka för utvecklandet av hållbara lokala strategier och som också inne-
bär ett ökat lokalt ansvarstagande. Denna omställningsprocess kräver
insatser under lång tid framöver. Ledningsgruppen har tagit initiativ till
ett antal nationella projekt i syfte att stimulera en sådan utveckling.

Det tydligaste exemplet under senare år på en medveten satsning för att
uppnå alkoholpolitiska mål genom information och opinionsbildning är
det Oberoende alkoholsamarbetet (OAS). Regeringen samlade under år
1996 myndigheter, försäkringsbolag och branschorganisationer på alko-
holområdet till diskussioner om gemensamma informationsinsatser kring
bruket av alkohol, dess risker och skadeverkningar. Detta utmynnade i
bildandet av en särskild kommitté som startade sitt arbete i januari 1997.
Socialdepartementet har givit OAS-kommittén i uppdrag att organisera

Prop. 1998/99:134

informationsinsatser för att påverka svenskarna till mer måttfulla alko-
holvanor. Samarbetet grundas på enhällighet; alla som deltar skall stå
bakom de projekt OAS genomför. Enligt direktiven skall OAS-kommit-
tén driva och samordna insatser som syftar till:

- att sprida kunskap om alkoholens medicinska och sociala verkningar i
olika skeden av livet,

- att främja en alkoholfri uppväxt,

- att motverka langning till ungdomar,

- att eftersträva en måttfull alkoholkonsumtion bland dem som använder
alkohol och särskilt bland dem som riskerar att bli storkonsumenter,

- att verka för att kvinnans graviditetsperioder, arbetsplatserna och tra-
fiken (till lands och sjöss) blir alkoholfria,

- att genom attitydförändringar motverka konsumtionen av illegalt till-
verkad eller insmugglad alkohol.

Som första och prioriterad uppgift har OAS inlett en flerårig aktion
mot den illegala alkoholhanteringen. OAS har när det gäller illegal alko-
holhantering bl.a. initierat regionala konferenser i samtliga län och
stimulerat till bildandet av lokala OAS-kommittéaktiviteter.

Reklamförbud

Alkoholpolitiska utredningen (APU) analyserade effekterna av reklam-
stoppet i samband med att motbokssystemet avskaffades år 1955 och den
uppmjukning som skedde ett par år senare. Genom studier av reklam-
kostnader och försäljningsvolymer fann man att alkoholreklamen inte
endast hade en inverkan på val av märken och sort utan även en allmänt
konsumtionshöjande effekt. APU föreslog i sitt betänkande år 1974 att
alkoholreklamen skulle förbjudas med vissa undantag för utländska pub-
likationer m.m. Reklamffågan blev därefter föremål för ytterligare
behandling i Tobaks- och alkoholreklamutredningen som i slutet av år
1976 avlämnade sitt slutbetänkande. Utredningen föreslog att all mark-
nadsföring av alkoholdrycker skulle vara särskilt måttfull. Riksdagen
ställde sig bakom detta förslag i det alkoholpolitiska beslutet år 1977.

Sedan dess råder enligt lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av alkoholdrycker (alkoholreklamlagen) ett principiellt
förbud mot reklam för spritdrycker, vin och starköl i dagspress, radio,
TV och annan media som riktar sig till allmänheten. I fackpress och på
restauranger med serveringstillstånd tillåts emellertid måttfull annonse-
ring, liksom även vad gäller öl klass II i dagspressen. Därtill finns regler
om återhållsam marknadsföring av alkoholdrycker i alkohollagen.

Konsumentverket/KO har ansvaret för bevakningen av att reklamreg-
lema efterlevs och kan besluta om vite för den som bryter mot alkohol-
reklamlagen (se vidare avsnitt 11).

4.3 Alkoholfria situationer

Förutom det övergripande alkoholpolitiska målet att pressa tillbaka den
totala alkoholkonsumtionen bedrivs regelbundna insatser för att främja

Prop. 1998/99:134

den s.k. punktnykterheten. Med detta menas att man i vissa situationer i
livet helt bör avstå från konsumtion av alkoholdrycker. På dessa områden
har Sverige sedan länge varit ett föregångsland.

Ungdomen

Uppfattningen att alkoholkonsumtion av betydelse inte skall förekomma
under uppväxtåren är djupt rotad hos det svenska folket. Det finns en
bred uppslutning kring våra åldersgränser för inköp och servering, trots
att de svenska åldersgränserna i ett EU-perspektiv är förhållandevis höga.
För att vidmakthålla skyddet för ungdomen har ibland speciella åtgärder
vidtagits. Ett exempel är avskaffandet av mellanölet i detaljhandeln år
1977. Att mellanölet togs bort var en åtgärd som framför allt motiverades
av skyddet för ungdomen. Den ledde till en kraftig minskning av den
totala ölkonsumtionen, särskilt bland ungdomar. Information och opi-
nionsbildning i skolan i form av ANT-undervisning har en betydelsefull
roll.

Regeringen har gett Statens skolverk i uppdrag att bl.a. granska hur
undervisningen om tobak, alkohol och andra droger har förändrats och
utvecklats över tid. Uppdraget skall redovisas senast den 15 januari år 2000.

Graviditeter

Sedan genombrottet för diagnostisering av fetalt alkoholsyndrom (FAS)
skedde år 1973 betonas vikten av helt alkoholfria graviditetsperioder.
FAS är en samlingsdiagnos för fosterskador till följd av modems alko-
holkonsumtion. Det är främst tre typer av skador det handlar om; till-
växthämning, skador på centrala nervsystemet och ett karaktäristiskt
utseende med missbildningar och ögonskador. De allvarligaste skadorna
(hjärnskador och cns-skador) riskeras under de tre första månaderna av
graviditeten. Inom mödravården informeras om hur alkohol påverkar
fostret, och vilka skador som fostret riskerar att utsättas för. De flesta
kvinnor som far del av sådan information slutar använda alkohol under
graviditeten. Målet för samhället är därför att alla gravida kvinnor skall
ha sådana kunskaper om vilka risker som är förenade med alkoholbruk
under graviditeten att de frivilligt väljer att avstå från all användning av
alkohol, och att de betraktar graviditeten som en alkoholffi period i livet.
För att uppnå detta mål är det viktigt att alla kvinnor i barnafödande åld-
rar far kunskap om alkoholens skadliga inverkan på fostret. Gjorda
utvärderingar tyder på att denna information har haft effekt, kanske där-
för att den vänder sig till en starkt motiverad grupp. Det har dock visat
sig att denna information är ”färskvara” och om den inte upprepas för
nya generationer avtar kunskaperna om kopplingen mellan alkohol-
konsumtion och fosterskador. Ett av OAS prioriterade områden är att
verka för alkoholfria graviditeter.

Prop. 1998/99:134

Arbetsplatser

Alkoholmissbruk på arbetsplatsen leder till betydande produktionsbort-
fall, och strävan att uppnå nykterhet på arbetsplatserna är ett sedan länge
erkänt delmål för alkoholpolitiken. Motiven för detta har på senare tid
också utökats till kvalitets-, säkerhets- och miljöaspekter. Arbetsgruppen
är en viktig referensgrupp för alla som har ett arbete. Arbetsplatsens
alkoholkultur blir därmed en viktig referensram för människors förhål-
lande till alkohol. En restriktiv hållning till alkohol med ovillkorliga krav
på nykterhet i arbetet bidrar till att upprätthålla en alkoholrestriktiv kultur
i samhället. I arbetsmiljölagen (1977:1160) anges att arbetsgivaren är
skyldig att vidta alkoholförebyggande åtgärder. En samverkan mellan
arbetsgivare och arbetstagare har också vuxit fram i form av ALNA-
verksamhetema ute i landet. ALNA-rådet bildades år 1961 av LO, TCO
och SAF och bedriver kurser och arbetsplatsinformation om förebyg-
gande insatser, ledarskap, kamratstöd m.m. inom ämnet alkohol och
arbetsliv. År 1998 inleddes bl.a. ett treårigt projekt inom ALNA-verk-
samheterna i syfte att förebygga missbruk bland ungdomar på arbetsplat-
ser och bland arbetslösa på datortek.

Trafik

Sverige har sedan lång tid tillbaka varit ett av de ledande länderna i värl-
den när det gäller att bekämpa bruk av alkohol i samband med bilkör-
ning. Ett verksamt instrumentet på detta område är att ha en låg tolerans
för hur mycket alkohol personer som kör bil kan tillåtas dricka. Den
internationellt vedertagna metoden att ta reda på alkoholkonsumtionen
hos bilförare är att mäta koncentrationen av alkohol i blodet. Denna
uttrycks i promille. Vid alltför höga halter dras körkortet in. Hur låg
denna promillegräns är är ett mått på landets inställning till alkohol i tra-
fiken. Promillegränsen i Sverige har alltid varit bland de lägsta i världen
och har haft följande utveckling.

- År 1941: 0,8 promille. Endast Norge hade lägre promillegräns näm-
ligen 0,7.

- År 1957: 0,5 promille. Därmed var Sverige långt före resten av värl-
den.

- År 1990: 0,2 promille. Detta är den lägsta promillegränsen bland
medlemsländerna inom EU.

Viktigt att notera i sammanhanget är att Sverige tillämpar regeln att
bilförare som påträffas med högre promillehalt än 0,2 döms för rattfylleri

- oavsett om någon olycka har inträffat. Det finns några länder, t.ex. ett
par av de forna öststaterna, som har satt 0,0 som promillegräns men som
tillämpar bestämmelsen endast i samband med trafikolyckor, dvs. så
länge ”ingenting händer” dras körkortet inte in vid högre promillehalt. I
Sverige genomförs regelbundet slumpmässiga trafikkontroller av polisen,
där bl.a. nykterheten kontrolleras.

Sverige är också föregångsland inom forskningsområdet trafik - alko-
hol. Bl.a. har studier avseende prestationsförmågan vid mycket låga
alkoholhalter (under 0,5 promille) visat på en tydlig försämring av kör-

Prop. 1998/99:134

förmågan. Detta gäller även personer som kör bil ”dagen efter”. Infor- Prop. 1998/99:134
mationskampanjer med syfte att göra dessa forskningsresultat kända har
fått stor uppmärksamhet - även utomlands. En effekt som har kunnat
utläsas är att antalet körkortsindragningar har halverats under 1990-talet,
trots sänkningen till 0,2 promille år 1990.

För säkerheten till sjöss finns regler i sjölagen (1994:1009). Där anges
bl.a. att den som framför ett fartyg och då är så påverkad av alkoholhal-
tiga drycker, att det kan antas, att han inte på ett betryggande sätt kan
utföra vad som därvid åligger honom, döms för sjöfylleri eller i före-
kommande fall för grovt sjöfylleri. Regeringen har dock nyligen över-
lämnat en proposition till riksdagen där det föreslås att en gräns införs
om 1,0 promille för alkohol i sjölagens bestämmelser om grovt sjöfylleri.

Höga krav på omdöme och reaktionsförmåga gäller för piloter och lok-
förare. Med anledning härav finns stränga regler om alkoholförtäring.
Enligt Luftfartsverkets Särskilda tjänstgöringsbestämmelser för flyg-
besättningsmedlem vid såväl privatflyg som vid förvärvsmässig luftfart
(BCL-D1.15) gäller att ingen alkoholförtäring över huvud taget får ske
under de närmaste 8 timmarna före flygning. För övrigt gäller rent all-
mänt att piloter bör iaktta stor försiktighet med alkoholdrycker och all-
deles särskilt gäller detta under tiden mellan 24 och 8 timmar före flyg-
ning. Den som bryter mot Luftfartsverkets bestämmelser riskerar att få
sitt flygcertifikat indraget. Lufträttsutredningen har nyligen lagt förslag
om promillegränser för piloter.

För tågtrafiken gäller i jämvägssäkerhetslagen (1990:1157) samma
alkoholgräns for lokförare som for bilister, nämligen högst 0,2 promille.
Dessutom finns motsvarande bestämmelse for lokförare som för båt-
forare. I SJ:s Hälsofordringar (SJF 200.4) stadgas också att missbruk av
alkohol ”utgör hinder för säkerhetstjänst”, vartill räknas att framföra ett
tåg.

5 Utvecklingen av alkoholkonsumtionen i
Sverige

Sett ur ett längre tidsperspektiv har den svenska alkoholkonsumtionen
varierat ganska kraftigt. Figur A visar utvecklingen av den registrerade
konsumtionen (Systembolagets försäljning, restaurangförsäljningen och
försäljningen av folköl omräknat till 100 % alkohol per invånare, 15 år
och äldre) totalt och uppdelat på olika alkoholdrycker från 1950 till 1998.
Efter andra världskriget var den registrerade konsumtionen mycket låg
(ca 4 liter ren alkohol). Från mitten av 1950-talet, efter motbokens
avskaffande, fram till mitten av 1970-talet ökade konsumtionen kraftigt.
Denna ökning ägde för övrigt rum i de flesta västeuropeiska länder och
kan bl.a. förklaras av ett kraftigt ökat välstånd. Efter 1976 då konsumtio-
nen i Sverige nådde sin topp med 7,7 liter, sjönk konsumtionen med
22% fram till 1984. Därefter har den enbart uppvisat smärre föränd-
ringar. Om man endast ser till den registrerade alkoholkonsumtionen kan
en minskning iakttas, sedan 1996 har den registrerade konsumtionen

minskat med ca 5 %. 1998 uppgick den registrerade alkoholkonsumtio- Prop. 1998/99:134
nen i Sverige till 5,8 liter 100 % alkohol per invånare 15 år och äldre.

Figur A

Under 1980- och 90-talen har problemet att få tillförlitlig kunskap om den
totala alkoholkonsumtionen uppmärksammats allt mer, dvs. problemet att
få kunskap om både den registrerade och den icke-registrerade kon-
sumtionen.

Kalibreringsproj ektet (KALK) - ett samarbetsprojekt mellan Alkohol-
inspektionen, Svenska Bryggareföreningen, Folkhälsoinstitutet, System-
bolaget AB och Vin & Sprit AB - är det hittills mest ambitiösa försöket
att mäta den totala alkoholkonsumtionen i Sverige. Målsättningen är att
erhålla så goda data om den faktiska konsumtionen att resultaten från
registrerad försäljningsstatistik kan kalibreras, dvs. korrigeras med upp-
gifter om den icke-registrerade konsumtionen.

KALK-undersökningen genomfördes 1996 och bestod förutom av till-
gänglig försäljningsstatistik av telefonintervjuer med 10 000 personer
fördelat på årets alla dagar. Den beräknade att den oregistrerade alkohol-
konsumtionen 1996 uppgick till 25 procent av all alkohol som då konsu-
merades i landet. Svensken dricker i genomsnitt ca 8 liter ren alkohol
årligen vilket motsvarar 37,5 centiliter sprit (40 %) i veckan och det
mesta konsumeras till helgen. 60 procent av svenskens totalkonsumtion
äger rum fredag-lördag. Ca 5-10 % av dem som dricker alkohol
konsumerar runt hälften av all alkohol som dricks i Sverige.

Tabell 1 redovisar den beräknade totala alkoholkonsumtionen från
KALK-undersökningen 1996 fördelat på olika dryckesslag. Enligt denna
skulle spritkonsumtionen uppgå till ca 2,7 liter ren alkohol årligen vilket
motsvarar drygt en tredjedel av totalkonsumtionen. Vinkonsumtionen
(bordsvin plus starkvin) uppgår till ca 2,2 liter 100 % alkohol vilket mot-

svarar drygt 28 % av den totala konsumtionen. Starkölskonsumtionen
beräknades till 1,6 liter (20 % av totalkonsumtionen) och folköl till
1,2 liter (16 %). Den totala alkoholkonsumtionen omräknat till 100%
alkohol uppgick 1996 enligt undersökningen till 7,96 liter per invånare
15 år och äldre.

Tabell 1 Skattningen av svenska folkets alkoholkonsumtion under
1996'*, uppdelad på olika sorter och delmängder

Alkoholsort och delmängd	Liter alkohol 100 % per inv. 15 år +	Volymlit. 1 000	Andel (%) av resp, alkohol- sort (alk. 100% per inv. 15 år +)	Andel (%) av den totala alko- holkonsumtio- nen (alk. 100 % per inv. 15 år+)
Sprit
Statistikförd	1,45	27 409	53,2	18,2
försäljning Privat införd	0,54	10 162	19,7	6,7
Inköpt	0,21	3 884	7,5	4,6
smuggelsprit Hemtillverkad	0,53	9 997	19,4	6,6
Teknisk sprit	-	73	0,1	0,0
Totalt	2,73	51 525	100,0	34,2
Starkvin
Statistikförd	0,14	5 746	57,2	1,8
försäljning Privat införd	0,10	4 259	42,8	1,3
legalt Totalt	0,23	1 005	100,0	3,1
Bordsvin
Statistikförd	1,64	105 181	81,8	20,6
försäljning Privat införd	0,18	11 391	8,9	2,2
Hemtillverkning	0,19	11 395	9,4	2,4
Totalt	2,01	127 967	100,0	25,2
Stark/mellanöl
Statistikförd	1,35	186 484	81,4	16,9
försäljning Privat införd	0,31	4 2621	18,6	3,9
Hemtillverkning	0,00	51	0,0	0,0
Totalt	1,66	229 156	100,0	20,8
Folköl	1,25	255 372	100,0	15,7
Cider/Alkoläsk	0,08	10716	100,0	1,0
Total alkohol	7,96	-	-	100,0

0 Ca 1/10 del av skattningarna faller inom kalenderåret 1997.

Inom ramen för den s.k. KALK-undersökningen har man försökt att
skatta utvecklingstrenden av både den icke-registrerade och den totala
alkoholkonsumtionen. Skattningen visar dels att den icke-registrerade
konsumtionen av alkohol mer än fördubblades från 1989 till 1997/98,
från 1 liter 1989 (1,3 liter 1994) till drygt 2,3 liter ren alkohol per

Prop. 1998/99:134

invånare 15 år och äldre 1997/98, dels att den totala konsumtionen
troligen har ökat sedan EU-inträdet (Kuhlhom, m.fl., 1999). Ytterligare
tecken på att den icke-registrerade, i detta fall den illegala
spritkonsumtionen, har ökat under de senaste decennierna redovisas i
tabell 2.

Prop. 1998/99:134

Tabell 2 Andelen som uppger konsumtion av hembränt och
smuggelsprit under det senaste året. Resultat från olika
riksrepresentativa undersökningar, bl.a. TEMO 1992-1998 18-75 år

Är	Undersökningar	Andel som uppger bruk av
Är	Undersökningar	Hembränt	Smuggelsprit	Hembränt eller smuggelsprit¹
1967	RUS (n=2534)	1	-	-
1974	SCB (n=942)	11	-	-
1976	SCB (n=970)	7	-	-
1980	IMU (n=1003)	10	-	-
1982	SIFO (n=1036)	14	-	-
1985	SIFO(n=1011)	13	-	-
1989	SIFO (n=1044)	14	-	-
1990	SIFO (n=1073)	12	-	-
1992	TEMO (n=954)	11	-	-
1993	TEMO (n=1001)	19	-	-
1994	TEMO (n=865)²	20	5	23
1996	TEMO (n=1276)²	22	5	25
1996	KALK (n=9998)³	21	9"	24
1997	VoT (n=2276)²	19	12⁴	26
1998	TEMO (n=1504)²	20	10	26
1998	OAS-TEMO (n=4527)	-	-	26

¹ Samtliga utom OAS baserat på två frågor, i OAS en fråga om bruk av antingen hembränt
eller smuggelsprit

² antalet som svarat på båda frågorna

³ Intervjuer fr.o.m. mars 1996 t.o.m. febr 1997

⁴ Annorlunda formulerad

Andelen som uppger bruk av hembränt ökade aningen under 1980-
talet. Under 1990-talets första år tycks en reell ökning ha ägt rum.
Andelen som uppger att de druckit hembränt har därefter legat tämligen
konstant runt ca 20 %. Andelen som uppger bruk av smuggelsprit låg på
4-5 % i TEMO 1994 och 1996 men uppvisade en fördubbling vid den
senaste mätningen (10 %). Idag svarar ca en fjärdedel av svenskarna att
de har druckit hembränt eller smuggelsprit under de senaste 12 måna-
derna. Det är emellertid svårt att tolka svaren eftersom många av de som
svarar ofta inte vet om de har köpt hembränd sprit eller smuggelsprit. I
dag säljs även smuggelsprit i dunkar på liknande sätt som hembränt gör.

Ytterligare en indikator på att smugglingen av alkohol ökat kraftigt
sedan Sveriges EU-inträde är tullens beslag av smuggelsprit som redo-
visas i figur B. Under de senaste åren har en större del av den beslag-
tagna smuggelspriten varit 96-procentig sprit. Omräknat till ren alkohol
(100%) är därför den ökningen än större än vad de sammantagna beslag-
tagna volymerna ger vid handen. Under åren 1995-1998 beslagtog tullen
lika mycket smuggelsprit som under åren 1952-1994.

Figur B. Tullens beslag av smugglad alkohol i volymliter 1990-98 och Prop. 1998/99:134
100% alkohol 1995-98. (Källa: Generaltullstyrelsen, 1999).

□ Kvantitet/volymliter ■ Kvantitet/100% alkohol

Från och med 1995 redovisas hur många liter av den smugglade spriten som var 96 %
alkohol. Detta gör det möjligt att omräkna all smuggelsprit till 100% alkohol för
perioden 1995 och framåt.

Det är dock också intressant att jämföra utvecklingen av antalet beslag
av smugglad alkohol med kvantitet per beslag. Figur C visar att antalet
beslag av alkohol från tullens sida har minskat men att de beslag man gör
innehåller betydligt större kvantiteter alkohol än tidigare.

Figur C

Antal beslag —Kvantitet (volymliter) per beslag

Den registrerade konsumtionsutvecklingen har tidigare varit en god
indikator på utvecklingen av totalkonsumtionen vilket inte minst dess

samband med olika alkoholrelaterade skador visat. I framtiden måste
dock med hänsyn till den kraftiga ökningen av det s.k. mörkertalet större
hänsyn tas till den icke-registrerade alkoholkonsumtionens utveckling
och samband med skadenivåer. Det framgår av Figur A att spritkonsum-
tionen har sjunkit stadigt sedan slutet av 1970-talet.

Spritkonsumtionens andel av den totala konsumtionen har också mins-
kat. 1967 var det senaste året som den registrerade spritkonsumtionen
stod för mer än 50 % av den registrerade totalkonsumtionen av alkohol.
Idag är den faktiska konsumtionen av sprit (på grund av den icke-regist-
rerade konsumtionen) med största sannolikhet nästan dubbelt så hög som
den registrerade (KALK-undersökningen). Detta innebär att spritens
andel av totalkonsumtionen är högre än vad den registrerade konsumtio-
nen ger vid handen.

Alkoholkonsumtionens utveckling i olika grupper

Under efterkrigstiden har kvinnornas alkoholbruk ökat mer än männens.
För vissa tidpunkter under perioden 1967-1998 är det möjligt att redovisa
kvinnornas andel av den totala alkoholkonsumtionen (se tabell 3).

Prop. 1998/99:134

Tabell 3 Totalkonsumtionens fördelning mellan manliga och kvinn-
liga alkoholkonsumenter

Prop. 1998/99:134

	1967 RUS	1978 NORD	1987-90 SIFO	1992-94 TEMO	1996 TEMO	1997 KALK	1998 TEMO
Samtliga
Antal respondenter	2 029	1 787	4 357	2 926	1 303	2 303	5 054
Andel nykterister ( %) Kvinnor	25	11	28‘	11	12	12	9
Antal respondenter	1 246	910	2 152	1464	655	1 203	2 510
Andel nykterister (%)	28	15	35¹	14	15	14	11
Andel kvinnliga konsumenter av samtliga	43,8	49,5	44,5	48,5	48,2	50,7	48,9
Kvinnors konsumtion i % av totalkonsum- tionen Män	20,1	27,3	27,2	31,7	31,3	33,0	31,0
Antal respondenter	1 287	877	2 205	1462	648	1 100	2 529
Andel nykterister ( %)	12	8	21'	8	8	9	7
Andel manliga konsumenter av samtliga	56,1	50,5	55,2	51,5	51,8	49,3	51,1
Männens konsumtion i % av totalkonsum- tionen Medelkonsum- tion	79,9	72,7	72,8	68,3	68,7	67.0	69,0
Konsumtion per inv. 15 år + liter alk 100 % enligt försäljningsstati- stiken	7,03	7,10	6,39	6,26	6,00	5,90

¹ Avser personer som inte dricker alkohol under en normalvecka.

År 1967 var kvinnornas andel av den totala konsumtionen 20 procent,
under 1990-talet ökade den till mellan 31 och 33 procent. Ökningen av
kvinnornas konsumtion har, av allt att döma, inträffat speciellt efter mot-
bokstiden och skedde främst under 1960- och 70-talen. Under 1980- och
90-talen har skillnaden i konsumtion mellan könen visat sig vara ganska
konstant. Enligt surveyundersökningar från 1980- och 1990-talen dricker
männen ca 2-2,5 gånger mer alkohol än kvinnor. Vid slutet av 1960-talet
drack männen 4 gånger mer. Den långsiktiga ökningen av kvinnornas

andel av totalkonsumtionen beror inte bara på att antalet kvinnliga alko-
holkonsumenter ökat (farre absolutister). Kvinnor dricker även mer än
vad som var fallet under tidigare decennier.

Åldersgrupper

I Sverige uppvisar ungdomarnas alkoholvanor likheter med trenden hos
den övriga befolkningen. När den svenska alkoholkonsumtionen och
åtskilliga alkoholrelaterade problem nådde sin topp under det sena 1970-
talet var alkoholmissbruket också mer utbrett bland ungdomarna än i dag.
Det finns tecken på att alkoholproblemen ökade i större utsträckning
bland ungdomar under denna tid. Analyser av den alkoholrelaterade
(medicinska) dödligheten har visat att dödstalet ökade som kraftigast
bland yngre människor mellan 1970 och 1976.

Från och med slutet av 1970-talet och fram till mitten av 1980-talet
minskade alkoholkonsumtionen bland ungdomar liksom bland vuxna.
Som helhet har perioden från böljan av 1980-talet varit tämligen stabil
när man ser till ungdomarnas genomsnittliga alkoholkonsumtion. Det har
förekommit små variationer men dessa har följt den allmänna utveck-
lingen. Det finns dock tecken på att konsumtionen av alkohol bland ung-
domar ökat under senare år. Flera undersökningar (bl.a. CAN: skol- och
vämpliktsundersökningar) under de senaste åren visar att andelen ung-
domar som ofta berusar sig ökar och andelen som aldrig berusar sig
minskar. Bilden är dock inte helt entydig. I konsumtionsundersökning
(TEMO-98) intervjuades ca 2 000 ungdomar i åldrama 16-24 år varav ca
950 var i gymnasieåldern. Vid en närmare analys av svaren visade det sig
att det fanns en signifikant skillnad i fråga om konsumtionsnivåer och
kontakt med illegal alkohol mellan elever som går på praktiska program
och elever på teoretiska program. Pojkar som går på praktiska program
dricker mer alkohol per år än pojkar som går på de teoretiska linjerna. De
kommer dessutom oftare i kontakt med hembränt och smuggelsprit än
pojkarna på de teoretiska linjerna. Än större skillnader finns bland flick-
orna. Det är generellt så att flickor som går på teoretiska program dricker
mindre än flickor som går på praktiska program. Andelen flickor som går
på praktiska program och kommit i kontakt med ”svartsprit” ökar medan
andelen flickor på de teoretiska programmen som kommit i kontakt med
”svartsprit” minskar något, se figur D.

Prop. 1998/99:134

Figur D. Andelen som uppger att de köpt smuggelsprit eller hembränt Prop. 1998/99:134
eller blivit bjuden på hembränt under de senaste 12 månaderna.

Pojkar,	Pojkar,	Flickor,	Flickor,
teoretiskt	praktiskt	teoretiskt	praktiskt
program	program	program	program
[	□ 1996	■ 1998	___________________________________I

Studier av frågeundersökningar genomförda under olika årtionden visar
på tydliga åldersrelaterade skillnader i alkoholkonsumtion. Tabell 4
redovisar åldersskillnader enligt en undersökning genomförd år 1998
(Leifman, m.fl. 1999).

Tabell 4. Självrapporterad alkoholkonsumtion (cl ren alkohol) per år
per respondent i olika åldersgrupper för män och kvinnor enligt
OAS/TEMO-98.

Män n=2341
Ålder	Starköl	Folköl	Lättvin	Starkvin	Sprit	Alkoläsk /cider	Tot.	n
16-19	155"	128"	20"	7	84"	56"	444"	941
20-24	361"	121"	69"	18	197“	62"	810"	1045
25-29	240"	71"	90	19	132"	28	573"	384
30-39	213"	85"	82	13"	89"	10	490"	759
40-49	114"	90"	121"	12	110"	5'	446"	623
50-59	84"	85"	156	14	116"	1"	452"	579
60-69	39"	54"	119	16	141"	1	366"	445
70-75	16"	31"	79	11	59"	1	194	245
Tot.	152"	84"	102"	14'	114"	15"	476”	5021

Kvinnor

n=2680

Ålder	Starköl	Folköl	Lättvin	Starkvin	Sprit	Alkoläsk /cider	Tot.	n
16-19	53	36	42	12	47	62	245	941
20-24	109	28	103	21	56	70	380	1045
25-29	78	19	99	15	31	26	264	384
30-39	36	24	92	8	14	12	185	759
40-49	37	31	127	11	19	4	227	623
50-59	11	23	137	12	21	1	204	579
60-69	5	18	96	11	26	2	156	445
70-75	6	13	88	20	19	0	145	245
Tot.	37	24	105	13	25	16	218	5021

*p<0,05, "p<0,01. T-test, beräknade på logaritmerade värden. Testen avser skillnaden
mellan män och kvinnor inom samma åldersgrupp.

I denna undersökning och i andra genomförda svenska undersökningar
är kvinnornas medelkonsumtion betydligt lägre än männens. De äldre
åldersgrupperna tenderar att dricka mindre än de yngre. Att alkoholkon-
sumtionen generellt är lägre bland äldre än yngre framkommer i såväl
svenska som utländska studier. Det finns därför fog för antagandet, att
detta till stor del är en ålderseffekt, dvs. att personer med ökande ålder
minskar alkoholkonsumtionen. En sociologisk förklaring till denna
ålderseffekt är, att sociala förväntningar och rollbeteenden skiljer sig åt
för olika åldersgrupper.

Av speciellt intresse är konsumtionen av alkohol i mycket unga år. I
tabell 5 redovisas årskonsumtionen för barn och ungdomar. I Sverige
finns i tolvårsåldem fortfarande få alkoholkonsumenter. Sedan debuterar
allt fler och konsumtionen i tjugoårsåldem skiljer sig inte markant från
äldre gruppers.

Prop. 1998/99:134

Tabell 5 Könsfördelad årskonsumtion för barn och ungdomar

Ålder	Flickor Antal inter- vjuade	Pojkar Medel- konsum- tion i cl alk 100 % år	Andel konsu- menter av de som svarat	Medel- konsum- tion i cl alk 100 % år per konsu- ment	Antal inter- vjuade	Medel- konsum- tion i cl alk 100 % år per respon- dent	Andel konsu- menter	Medel- konsum- tion i cl alk 100 % år per konsu- ment
12	200	1	12	5	216	1	20	7
13	188	5	20	25	224	3	26	11
14	211	11	30	35	221	15	38	41
15	192	41	52	79	208	57	66	86
16	240	100	78	129	241	149*	75	199*
17	209	137	88	155	210	222*	90	246*
18	192	189	89	213	180	447*	92	485*
19	157	243	94	258	217	482*	92	526*
20	167	215	90	238	195	590*	94	629*
21	174	245	94	260	204	529*	97	548*
22	200	233	93	251	216	569*	96	594*
23	179	191	88	218	204	530*	96	552*
24	175	195	94	206	181	530*	96	555*

Källa:SIFO:s ungdomsunderökningar, Kuhlhom, 1998.
*= Statistiskt säkerställda skillnader mellan könen (p=<0.05).

Dryckesmönster

Under senare år har också sättet att dricka, dryckesmönstret, fatt ökad
uppmärksamhet när det gäller att beskriva konsumtionsutvecklingen. Ett
viktigt skäl är att sättet att dricka, förutom den totala volymen, också
påverkar omfattningen av speciellt de sociala alkoholrelaterade proble-
men. Med dryckesmönster menas ofta den tidsbestämda variationen i
drickandet samt storkonsumtionstillfallen (berusningsdrickande). I
Sverige är de intimt förknippade med varandra: storkonsumtionstillfallen
är förlagda till veckoslut och helgdagar. I Sverige torde studier av
dryckesmönster vara av särskilt stort intresse eftersom man kan befara att

det ”typiska” svenska dryckesmönstret resulterar i specifika sociala ska-
dor och problem.

Tabell 6 visar utvecklingen av omfattningen av storkonsumtionstill-
fallen utifrån tre undersökningar genomförda 1967, 1992 och 1997.

Prop. 1998/99:134

Tabell 6. Frekvens av tillfällen med stora alkoholintag, män och
kvinnor 1967°, 19922’ och 19972’

Åldersgrupper och år	Minst 2 gånger i mån	En gång per månad	2-6 gånger årligen	Högst en gång per år	Icke- konsu- menter	Ingen infor- mation	Totalt
Män Ålder 16-25 1967(n=310)	13	11	12	48	15	1	100
1992 (n=186)	33	20	23	15	9	1	100
1997(n=173)	26	19	21	23	12	-	101
Ålder 26-45
1967(n=454)	6	6	13	60	14	1	100
1992 (n=341)	21	13	30	26	10	1	100
1997(n=441)	19	14	28	34	5	0	100
Ålder 46-70
1967 (n=523)	4	4	5	67	18	I	99
1992 (n=374)	16	6	14	46	15	2	99
1997(n=418)	14	8	19	49	10	0	100
Kvinnor Ålder 16-25 1967(n=253)	1	2	4	74	18	1	100
1992(n=187)	17	11	26	33	12	1	100
1997(n=216)	15	19	20	35	10	0	99
Ålder 26-45
1967(n=438)	1	1	1	74	20	2	99
1992(n=399)	11	7	21	49	12	1	101
1997 (n=561)	6	7	18	58	11	-	100
Ålder 46-70
1967 (n=556)	1	0	1	56	37	5	100
1992 (n=417)	6	3	6	53	30	2	100
1997(n=351)	4	3	7	67	18	0	99

Alkohol motsvarande minst !4 flaska sprit (37 cl) eller 1 flaska vin (75 cl) eller 6 burkar
starköl, eller 8 burkar folköl.

Antalet storkonsumtionstillfallen har ökat över tid och störst har
ökningen varit bland kvinnor. Bland kvinnorna framträder också under
1990-talet stora skillnader mellan yngre och äldre. Det finns vidare
studier som pekar på att koncentrationen av drickandet till veckoslut och
helger ökat under de senaste decennierna snarare än minskat. Svenskarna
dricker mer vin och öl än tidigare och mindre sprit. Denna förändring i
valet av alkoholdrycker har således inte resulterat i ett förändrat dryckes-
mönster.

Regioner

Trots att konsumtionen av den icke-registrerade alkoholen har ökat har vi
i Sverige en förhållandevis god kunskap om utvecklingen av alkoholkon-
sumtionen i riket både totalt sett och uppdelat för män och kvinnor och
ungdomar och vuxna. Riktar vi i stället vårt intresse på att se om det
finns regionala eller lokala skillnader är dock kunskapen mer begränsad.

Nyligen genomförda studier (Svenska alkoholvanor i förändring, Red:
Björ och Kuhlhom, 1998) visar att skillnaderna i alkoholvanor och alko-
holrelaterad dödlighet minskat mellan länen under de senaste 30-40 åren,
inte minst mellan storstadslänen och övriga län. Utjämningstrenden
visade sig vara kraftigast i analyser av självrapporterad alkoholkonsum-
tion. Enligt dessa data har konsumtionsskillnadema mellan storstads-
regioner och resten av landet i stort sett jämnats ut under de senaste
25 åren. Analyser av den alkoholrelaterade dödsorsaksstatistiken 1973-93
(levercirros, alkoholism, alkoholpsykos och alkoholförgiftning) visade
också på en viss men klart svagare utjämningstrend mellan regioner
under hela perioden men trots detta kvarstår betydande skillnader mellan
land och stad i dödlighet. Figur E visar på utvecklingen av spridningen
av den alkoholrelaterade dödligheten i procent av medelvärdet från 1973
till 1996. Spridningen låg tämligen konstant eller ökade t.o.m. under
1970-talet under den tid som den alkoholrelaterade dödligheten steg.
Därefter och fram till böljan av 1990-talet har spridningen minskat, alltså
under en period då också den alkoholrelaterade dödligheten har minskat.
Under de senaste åren finns dock inga tecken på ytterligare utjämning
mellan länen.

Figur E. Spridning mellan länen 1973-96 i alkoholrelaterad dödlighet

Prop. 1998/99:134

En möjlig förklaring till utjämningen mellan länen är att länsindel-
ningars betydelse som markör för kulturella skillnader i allmänhet och
även för dryckeskulturer har minskat. Avståndsfaktoms betydelse för
människor har krympt betydligt under de senaste decennierna. Nya

dryckestrender sprids troligen fortare idag än tidigare. Ju mer folk i olika Prop. 1998/99:134
regioner kommunicerar med varandra desto svårare blir det för regionala
kulturer att överleva. Ett exempel på den utjämning som skett är att död-
ligheten 1980 var fyra gånger så hög i de län som hade högst dödlighet
jämfört med de län som hade lägst dödlighet. 1998 är dödligheten
”endast” dubbelt så hög i länen med högst dödlighet jämfört med de som
har lägst dödlighet.

Större skillnader återfinns dock mellan olika kommuner, även mellan
kommuner inom ett och samma län. Idag är dödligheten ca 5-6 gånger
högre i de kommuner som har högst dödlighet, jämfört med de med lägst
dödlighet. Medan skillnader i konsumtion och dödlighet mellan länen till
viss del troligen uttrycker skillnader i dryckeskulturer, är det troligt att
skillnader mellan kommuner i större utsträckning uttrycker skillnader i
socioekonomiska förhållanden.

Tittar man på svartspritkonsumtionens regionala fördelning är inte
heller där de regionala skillnaderna numera särskilt stora. Tabell 7 redo-
visar andelen i vaije län som under de senaste 12 respektive 2 månaderna
druckit hembränt eller smuggelsprit.

Tabell 7. Andel som druckit hembränt eller smuggelsprit under
de senaste 12 och 2 månaderna i olika län. OAS/TEMO-98.

Senaste 12 månaderna			Senaste 2 månaderna
Län	n	%	Län	%
Halland	201	37"	Halland	18"
Västernorrland	137	33	Malmöhus	17"
Östergötland	229	32'	Gävleborg	16
Kristianstad	155	30	Jämtland	15
Malmöhus	454	30'	Kronoberg	15
Västerbotten	161	30	Norrbotten	15
Uppsala	152	30	Uppsala	15
Gävleborg	139	29	Västernorrland	15
Kronoberg	94	29	Värmland	15
Värmland	121	29	Jönköping	14
Dalarna	137	28	Västerbotten	14
Jämtland	77	27	Östergötland	14
Södermanland	162	27	Blekinge	13
Kalmar	154	26	Kalmar	13
Jönköping	165	24	Kristianstad	12
Gtg och Bohus	460	23'	Södermanland	12
Norrbotten	161	23	Västmanland	12
Västmanland	121	23	Gbg och Bohus	9"
Älvsborg	211	23	Skaraborg	9
Blekinge	86	22	Stockholm	9"
Stockholm	776	22"	Älvsborg	9
Skaraborg	140	21	Örebro	9
Örebro	142	21	Dalarna	8
Gotland	29	12	Gotland	4
Genomsnitt riket¹ —i— - •*—----		26	Genomsnitt riket¹	13

¹ Utifrån länssiffroma: alla län väger lika tungt, dvs som 1/24-del.

Siffrorna är icke åldersstandardiserade. Även åldersstandardiserade siffror har beräknats
men de är i det närmaste identiska med de icke åldersstandardiserade värdena.

6 Nuvarande ordning

6.1 Grunddragen i alkohollagen

I propositionen Förslag till alkohollag (prop. 1994/95:89) föreslog rege-
ringen att de dittillsvarande monopolen för import, export, tillverkning
och partihandel med spritdrycker, vin och starköl skulle ersättas med ett
tillståndssystem och att en ny myndighet - Alkoholinspektionen - skulle
inrättas för tillståndsgivning och tillsyn. Propositionsförslagen innebar
också att kommunerna efter viss övergångstid skulle överta länsstyrel-
sernas hantering av serveringstillstånd till restauranger och att det kom-
munala vetot skulle avskaffas. Alla beslut enligt alkohollagen skulle
därmed kunna överklagas till domstol. En annan viktig förändring var att
tillståndskravet för försäljning av öl (klass II) skulle ersättas med
bestämmelser om att servering av och detaljhandel med öl fick bedrivas
under förutsättning av att vissa villkor var uppfyllda.

Propositionen överlämnades till riksdagen den 27 oktober 1994. Riks-
dagen beslutade den 16 december 1994 att godkänna regeringens förslag
med endast ett par ändringar av i huvudsak redaktionell karaktär. Alko-
hollagen (1994:1738) trädde i kraft den 1 januari 1995. Samtidigt avskaf-
fades lagen (1977:293) om handel med drycker (LHD) samt lagen
(1977:292) om tillverkning av drycker, m.m. (LTD). Alkohollagen
kompletteras av alkoholförordningen (1994:2046) och förordningen
(1994:2047) med instruktion för Alkoholinspektionen. Samtidigt trädde
ett nytt avtal mellan staten och Systembolaget AB i kraft (tillkännagivet i
SFS 1994:2049). Det nya avtalet anger närmare villkoren för bolagets
verksamhet med detaljhandel, partihandel, urval av produkter m.m., i
syfte bl.a. att säkerställa att ingen diskriminering sker av produkter från
andra länder samt att intentionerna bakom alkohollagen följs.

11 kap. definieras vad som regleras i alkohollagen. Bl.a. nämns i första
paragrafen att bestämmelser om införsel och försäljning av teknisk sprit
finns i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m. (LFT) och
att föreskrifter om marknadsföring av alkoholdrycker även finns i lagen
(1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alko-
holdrycker. Vad gäller den tekniska spriten kan nämnas att det ingår i
Alkoholutredningens uppdrag att föreslå en ny lagstiftning på området
senast till utgången av år 1999.

Definitioner i alkohollagen

I 1 kap. 2-8 §§ alkohollagen anges bl.a. följande:

Med sprit förstås en vätska som innehåller alkohol i en koncentration av
mer än 2,25 volymprocent.

Med tillverkning av sprit förstås varje förfarande, varigenom alkohol i
sådan koncentration framställs eller utvinns. Vin, starköl och öl anses
dock inte som sprit. Inte heller utgör framställning av sådan dryck till-
verkning av sprit.

Prop. 1998/99:134

Med mäsk förstås en jäsande vätska som blir sprit om den får fortsätta att
jäsa.

Med alkohol avses i alkohollagen etylalkohol (2 §).

Med alkoholdryck förstås en dryck som innehåller mer än 2,25
volymprocent alkohol. Alkoholdrycker delas i alkohollagen in i sprit-
drycker, vin, starköl och öl (3 §).

Med spritdryck förstås en alkoholdryck som innehåller sprit (4 §).

Med vin förstås en alkoholdryck som är framställd genom jäsning av
druvor eller druvmust eller av bär, frukt eller andra växtdelar samt andra
alkoholdrycker som innehåller högst 22 volymprocent alkohol och som
inte är spritdryck, starköl eller öl (5 §).

Med starköl förstås jäst, odestillerad dryck som är framställd med torkat
eller rostat malt som huvudsakligt extraktgivande ämne och som inne-
håller mer än 3,5 volymprocent alkohol.

Med öl förstås jäst, odestillerad dryck som är framställd med torkat eller
rostat malt som huvudsakligt extraktgivande ämne och vars alkoholhalt
överstiger 2,25 men inte 3,5 volymprocent (6 §).

Med lättdryck förstås dryck som antingen är fri från alkohol eller inne-
håller högst 2,25 volymprocent alkohol (7 §).

Tillverkare kallas den som driver yrkesmässig tillverkning enligt alko-
hollagen.

Med försäljning förstås varje form av tillhandahållande av dryck mot
ersättning.

Försäljning till konsument benämns detaljhandel eller, om den sker för
förtäring på stället, servering.

Annan försäljning benämns partihandel (8 §).

Tillverkning

För att få bedriva tillverkning av sprit och spritdrycker måste man ha ett
tillverkningstillstånd. Motsvarande gäller för yrkesmässig tillverkning av
vin, starköl och öl. Det är Alkoholinspektionen som utfärdar tillverk-
ningstillstånd och har rätt att utfärda närmare bestämmelser om tillverk-
ningen. Den som har ett tillverkningstillstånd är även berättigad att
bedriva partihandel, import och export med produkterna. Tillverkare av
sprit får använda den tillverkade spriten endast för export och, efter med-
givande av Alkoholinspektionen, för användning i egen rörelse samt för
försäljning enligt bestämmelserna i LFT.

Allmänna bestämmelser för försäljning

Försäljning av spritdrycker, vin och starköl far bedrivas endast av den
som har rätt till detta enligt alkohollagen. Särskilda bestämmelser gäller
också för detaljhandel med och försäljning av öl.

En av alkohollagens centrala bestämmelser finns i 3 kap. 4 §. Den
lyder:

”Försäljning av drycker som omfattas av denna lag skall skötas på ett
sådant sätt att skador i möjligaste mån förhindras.

Prop. 1998/99:134

Den som tar befattning med försäljning av alkoholdrycker skall se till
att ordning och nykterhet råder på försäljningsstället.”

Bestämmelserna tar sikte på att begränsa alkoholens skadeverkningar,
t.ex. överkonsumtion och berusningsdrickande.

Det är inte tillåtet att lämna en alkoholdryck som gåva i samband med
försäljning av andra varor än alkoholdrycker eller vid marknadsföring av
tjänster. Den som tillverkar, säljer eller förmedlar försäljning av alko-
holdrycker får i sin rörelse lämna sådan dryck som gåva endast i form av
varuprov. Regleringen får, enligt förarbetena (se prop. 1994/95:89 s. 90),
dock inte ges en så vidsträckt innebörd att en allmänt godtagen repre-
sentation i affärslivet förhindras. Inte heller skall regleringen förstås så
att det skulle vara förbjudet för arrangörer av mässor och liknande att vid
en invigning bjuda på en alkoholdryck.

Vid detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl far varor inte säljas
eller lämnas ut till den som inte har fyllt 20 år. Motsvarande gäller vid
detaljhandel med öl och servering av alkoholdrycker i fråga om den som
inte har fyllt 18 år. Den som lämnar ut alkoholdrycker skall förvissa sig
om att mottagaren har uppnått föreskriven ålder. Alkoholdrycker far inte
heller lämnas ut till den som är märkbart påverkad av alkohol eller annat
berusningsmedel. Brott mot dessa bestämmelser kan straffas med böter
eller fängelse i högst sex månader för olovlig dryckeshantering. Möjlig-
het finns även till administrativa ingripanden gentemot tillståndshavaren.

Det är förbjudet att anskaffa alkoholdrycker till den som inte har rätt
att köpa varan själv enligt bestämmelserna i stycket ovan. Detta brukar
benämnas langning och är också en straffbar handling. Spritdrycker, vin
eller starköl far överlämnas som gåva endast till den som har fyllt 20 år
eller 18 år om gåvan gäller öl.

Partihandel m.m.

Försäljning till Systembolaget, innehavare av serverings- eller inköpstill-
stånd eller andra partihandlare benämns partihandel, och får bedrivas
endast av den som har meddelats tillverknings- eller partihandelstillstånd
av Alkoholinspektionen.

I 4 kap. stadgas att endast innehavare av tillverknings- och partihan-
delstillstånd får föra in spritdrycker, vin och starköl till landet. Utöver
denna huvudregel får personer som har fyllt 20 år föra in sådana varor
bl.a. som resandeinförsel eller som arv eller flyttgods. Det finns också
särskilda bestämmelser för fartyg, flygplan eller tåg i internationell trafik.

Den som har partihandelstillstånd eller tillverkningstillstånd får också
exportera varorna och sälja dem till den som meddelats tillstånd till inköp
av spritdrycker, vin eller starköl för användning i teknisk, industriell,
medicinsk, vetenskaplig eller liknande verksamhet.

Det kan i detta sammanhang konstateras att partihandel med öl, till
skillnad från vad som gällde enligt tidigare lagstiftning, inte är tillstånds-
pliktig verksamhet enligt alkohollagen. Detta ligger i linje med att det
inte längre uppställs något krav på tillstånd för detaljhandel med och ser-
vering av öl. I förarbetena till alkohollagen (prop. 1994/95:89 s. 91 f.)

Prop. 1998/99:134

anförs bl.a. att partihandeln med öl knappast kan medföra några alkohol-
politiska olägenheter.

Om överlåtelse sker av en rörelse med verksamhet som är tillstånds-
pliktig enligt alkohollagen, kan överlåtaren sälja sitt lager av sprit-
drycker, vin och starköl till efterträdaren endast om denne har meddelats
tillstånd för verksamheten. Försäljning av lager med sådana drycker i
samband med överlåtelse av rörelse kan således lagligen ske först sedan
köparen av rörelsen har meddelats tillstånd att bedriva verksamheten.
Särskilda bestämmelser gäller dock för konkursbo eller dödsbo samt då
en tillståndspliktig verksamhet måste avvecklas till följd av att tillståndet
återkallats eller att andra tvingande skäl föreligger.

Vid partihandel med spritdrycker, vin och starköl är säljaren skyldig att
förvissa sig om att köparen har rätt att återförsälja eller köpa in varan.
Vid vaije partihandelsställe skall det - om inte innehavaren själv förestår
verksamheten - finnas en föreståndare som har tillsyn över försäljningen.
Det är också tillståndshavaren som är ansvarig för att distributionen av
varorna sker under betryggande former.

Detaljhandel

5 kap. inleds med bestämmelser om att detaljhandel med spritdrycker,
vin och starköl får bedrivas endast av detaljhandelsbolaget
(Systembolaget AB). Detta bolag far inte bedriva import, export eller
tillverkning av dessa drycker, men bolaget far dock - om det har beviljats
partihandelstillstånd - bedriva försäljning till dem som har serveringstill-
stånd. Systembolaget har meddelats ett sådant tillstånd. Spritdrycker, vin
eller starköl som inte hålls i lager skall på begäran anskaffas, om inte
bolaget finner att det finns hinder mot det. Det finns också ett avtal mel-
lan staten och detaljhandelsbolaget som närmare reglerar bolagets verk-
samhet.

Den tidigare tillståndsplikten för detaljhandel med öl har ersatts i alko-
hollagen med att vissa grundförutsättningar måste vara uppfyllda för att
sådan detaljhandel skall vara tillåten.

Servering

Servering av spritdrycker, vin och starköl far ske endast om serverings-
tillstånd har meddelats. För servering av öl gäller, som vid detaljhandel
med öl, att verksamheten bedrivs i en lokal som är godkänd som livs-
medelslokal samt att servering av mat samtidigt bedrivs i lokalen.

I 6 kap. 2 § anges ett övergripande mål för hur serveringen skall bedri-
vas. Paragrafen lyder:

”Servering av alkoholdrycker skall ske med återhållsamhet och får inte
föranleda olägenheter i fråga om ordning och nykterhet.”

Lagregleringen om serveringens bedrivande syftar till att motverka ett
bruk av alkohol som leder till skador. I propositionen till alkohollagen
(s. 58) framhålls att det bland restaurangernas gäster finns storkonsu-

Prop. 1998/99:134

menter av alkohol och att våld och alkohol ofta hör samman. Forskning
har vidare visat att gatuvåld och våld mot okända ofta förekommer i
direkt anslutning till eller i närheten av restauranger och nöjesställen.
God ordning förutsätter också att gäster eller grannar och närboende inte
störs på ett sätt som är oacceptabelt.

I 6 kap. 3 § stadgas att på serveringsställe där serveringstillstånd gäller
skall tillståndshavaren eller av honom utsedd serveringsansvarig person
utöva tillsyn över serveringen och vara närvarande under hela serve-
ringstiden. Samma paragraf reglerar också att all personal som används
for bedrivandet av serveringen måste vara anställd av tillståndshavaren.

Enligt 6 kap. 4 § får servering av spritdrycker, vin eller starköl påbör-
jas tidigast klockan 11.00. Serveringen skall avslutas senast klockan
01.00, om inte tillståndsmyndigheten beslutar annat. Tillståndsmyndig-
heten kan således besluta om utsträckt serveringstid utanför den s.k.
normaltiden men även besluta om inskränkning av serveringstiden. Skäl
för inskränkning av serveringstiden kan vara att alkoholpolitiska olägen-
heter, ordningsstömingar eller störningar för närboende befaras upp-
komma.

Vad gäller dryckeshanteringen anges t.ex. att spritdrycker, vin eller
starköl som behövs för rörelsen får köpas endast av någon som har parti-
handelstillstånd för varan och att dryckerna inte får medföras från en
restaurang med serveringstillstånd.

Tillstånd m.m.

All försäljning av spritdrycker, vin och starköl är tillståndspliktig verk-
samhet. Alkoholinspektionen beslutar om tillverkningstillstånd och parti-
handelstillstånd. Serveringstillstånd beslutas av den kommun där serve-
ringsstället är beläget.

Tillverkningstillstånd kan gälla sprit, spritdrycker, vin, starköl och öl
eller avse en eller flera av dessa varor. Partihandels-, inköps- och serve-
ringstillstånd kan gälla spritdrycker, vin och starköl eller avse en eller två
av dessa drycker. I samtliga fall får tillstånd meddelas endast den som
visar att han med hänsyn till sina personliga och ekonomiska förhållan-
den och omständigheterna i övrigt är lämplig att utöva verksamheten.
Vid tillståndsprövningen skall särskild hänsyn tas till om sökanden är
laglydig och benägen att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna.

Serveringstillstånd kan meddelas för servering till allmänheten, före-
ning, företag eller annat slutet sällskap. Tillståndet kan avse stadig-
varande servering eller för viss tidsperiod eller enstaka tillfälle. För sta-
digvarande servering till allmänheten krävs att lokalen har ett kök för
allsidig matlagning och tillhandahåller lagad mat.

En ansökan om serveringstillstånd kan avslås om serveringen kan
befaras medföra olägenheter från alkoholpolitisk synpunkt. Kommunerna
kan i alkoholpolitiska program utforma riktlinjer för tillståndsgivningen
och ange vilka kriterier kommunen avser att tillämpa vid bedömningen
av om en servering kan medföra alkoholpolitiska olägenheter.

Prop. 1998/99:134

Alkoholinspektionen och kommunerna har givits rätt att ta ut ansök-
nings- och tillsynsavgifter.

Återkallelse, varning m.m.

Tillståndsmyndigheten skall återkalla tillståndet om tillståndshavaren
inte följer de för tillståndet gällande bestämmelserna i lagen eller före-
skrifter eller villkor meddelade med stöd av lagen, eller om de förutsätt-
ningar som gäller för meddelande av tillståndet inte längre föreligger. Ett
tillverknings-, partihandels- eller inköpstillstånd skall också återkallas
om tillståndet inte längre utnyttjas. Ett serveringstillstånd skall även åter-
kallas om det inte endast tillfälligt uppkommer sådana olägenheter som
avses i 6 kap. 2 §.

Om en anmärkning är av mindre allvarligt slag och kan antas komma
att rättas till, kan i stället varning komma i fråga. Som förutsättning för
att varning skall kunna meddelas gäller att grund för återkallelse före-
ligger, men att varning av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig
åtgärd.

Kommunen ges möjlighet enligt 7 kap. 21 § att under vissa förutsätt-
ningar förbjuda den som bedriver detaljhandel med eller servering av öl
att fortsätta denna verksamhet eller, om förbud får anses vara en alltför
ingripande åtgärd, meddela honom varning. Ett sådant förbud kan med-
delas t.ex. om detaljhandeln eller serveringen skett till underåriga eller
föranlett olägenheter i fråga om ordning och nykterhet.

Tillsyn m.m.

I 8 kap. 1 § alkohollagen regleras huvuddragen i tillsynen enligt lagen. I
första stycket anges att Alkoholinspektionen utövar central tillsyn över
efterlevnaden av alkohollagen och att inspektionen kan meddela all-
männa råd till vägledning för tillämpningen av lagen. Vad gäller inspek-
tionens omedelbara tillsyn avser denna främst tillsyn över innehavare av
tillverknings-, partihandels- eller inköpstillstånd. Alkoholinspektionen
har enligt förarbetena att, förutom att meddela allmänna råd, utfärda före-
skrifter i den utsträckning regeringen bemyndigar inspektionen därtill.
Av andra stycket framgår att den regionala tillsynen utövas av länsstyrel-
serna och att dessa på så sätt bistår Alkoholinspektionen. I detta ligger
också tillsyn över kommunernas tillämpning av lagens bestämmelser om
servering och deras tillståndsgivning till sådan verksamhet. Länsstyrelsen
skall även bistå kommunerna med råd i deras verksamhet. Enligt tredje
stycket utövas den omedelbara tillsynen över efterlevnaden av bestäm-
melserna om servering av spritdrycker, vin och starköl av kommunen och
av polismyndigheten. Regleringen innebär, enligt förarbetena (prop.
s. 110 f.), inte någon inskränkning av Alkoholinspektionens eller länssty-
relsens möjlighet att utföra sin tillsyn på dessa områden. Länsstyrelsen
kan alltså t.ex. göra punktinsatser på serveringsställen för att följa upp
kommunernas tillståndsgivning och tillsyn. Det är dock inte meningen att

Prop. 1998/99:134

Alkoholinspektionen och länsstyrelserna skall bedriva en med kommu-
nernas tillsyn parallell verksamhet.

I tredje stycket anges också att kommunen och polismyndigheten även
skall bedriva tillsyn över servering av och detaljhandel med öl, dvs. icke
tillståndspliktiga områden. Bestämmelsen hänger, enligt förarbetena,
samman med att trots att tillståndsplikten tagits bort för sådan detaljhan-
del och servering så skall sanktioner kunna tillgripas om dessa typer av
alkoholhantering medför olägenheter.

Kommunen har en skyldighet att på begäran av annan tillsynsmyndig-
het, dvs. Alkoholinspektionen, länsstyrelsen eller polismyndigheten,
lämna de uppgifter som myndigheten behöver för sin respektive tillsyn
över efterlevnaden av lagen. Polismyndigheten skall underrätta annan
tillsynsmyndighet, Alkoholinspektionen, länsstyrelsen, kommunen,
annan polismyndighet, om förhållanden som är av betydelse för de
senare myndigheternas tillsyn. Kronofogdemyndigheten skall underrätta
vederbörande tillståndsmyndighet, samt efter begäran av länsstyrelsen,
om den som har tillstånd brister i sina skyldigheter mot det allmänna.
Vidare föreskrivs att skattemyndigheterna på begäran av tillståndsmyn-
dighet eller länsstyrelse skall lämna uppgifter som behövs för såväl till-
ståndsprövningen som tillsynen.

Skyldighet att lämna tillträde till lokal, bokföring m.m.

En tillståndshavare är skyldig att lämna tillträde till driftsställe och bok-
föringen i rörelse som är tillståndspliktig skall vara så utformad att kon-
troll av verksamheten är möjlig. Den som driver rörelsen är skyldig att på
anfordran av en tillsynsmyndighet förete bokföringshandlingama. Han
eller hon är dessutom skyldig att lämna statistiska uppgifter i enlighet
med de föreskrifter regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Alkoholinspektionen utfärdar.

Tillsynsmyndighet kan begära upplysningar och handlingar och göra
inspektioner även hos den som bedriver detaljhandel med öl eller hos den
som serverar sådan alkoholdryck.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen
t.ex. att bereda tillträde till låsta lokaler eller utrymmen. Den närings-
idkare som inte vill medverka vid tillsynen riskerar att förlora sitt till-
stånd eller, om verksamheten avser försäljning av öl, att förbjudas att
fortsätta sin verksamhet.

Överklagande

Beslut enligt lagen gäller omedelbart, om inte något annat anges i beslu-
tet. Bakom denna huvudregel - att samtliga beslut enligt lagen skall gälla
omedelbart, dvs. oberoende av om beslutet har vunnit laga kraft - ligger
ett beaktande av att lagstiftningen har karaktär av social skyddslagstift-
ning (prop. s. 113).

Både Alkoholinspektionens och kommunens beslut får överklagas till
förvaltningsdomstol, dvs. länsrätt. Domstolens beslut far överklagas av

Prop. 1998/99:134

Alkoholinspektionen respektive kommunen. Prövningstillstånd krävs vid Prop. 1998/99:134
överklagande till kammarrätten.

Ansvar m.m.

Utöver administrativa ingripanden i form av återkallelse och varning,
vilka beslutas av Alkoholinspektionen eller kommunen, finns straffsank-
tionerade bestämmelser.

Straffbestämmelserna tar huvudsakligen sikte på olovlig tillverkning
och olovlig försäljning av alkoholdrycker. Straffskalan är böter eller
fängelse i högst två år. Är brottet grovt döms till fängelse i fyra år.

Den som serverar eller lämnar ut alkoholdryck till någon som inte har
uppnått föreskriven ålder eller som är märkbart påverkad av alko-
holdryck eller annat berusningsmedel, eller vid partihandel underlåter att
förvissa sig om att köparen har rätt att återförsälja eller inköpa varan,
döms för olovlig dryckeshantering till böter eller fängelse i högst sex
månader.

Alkoholinspektionen skall föra ett register med hjälp av automatisk data-
behandling. Registret omfattar uppgifter rörande såväl inspektionens
handläggning av tillverknings- och partihandelstillstånd som kommuner-
nas handläggning av serveringstillstånd.

Vidare anges vilka fysiska eller juridiska personer som registret far
innehålla uppgifter om och vad registret far användas till.

6.2 Marknadsföring av alkoholdrycker

Särskilda regler för marknadsföringen av alkoholdrycker finns i lagen
(1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alko-
holdrycker (alkoholreklamlagen). Lagen gäller endast marknadsföring
som riktar sig till konsumenter och gäller endast drycker som innehåller
mer än 2,25 volymprocent alkohol, dvs. alkoholdrycker. Lättöl och lätt-
cider är inte alkoholdrycker och omfattas således inte av lagen. Vid
marknadsföringen far inte användas kommersiella annonser i tidningar,
radio eller TV. (Reklam för s.k. folköl far dock förekomma i tidningar.)
Annonsforbudet är möjligt genom TF 1:9 och YGL 1:12, som anger att
den grundlagsskyddade yttrande- och tryckfriheten inte hindrar att det i
lag meddelas förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen
används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror.

Vid marknadsföring på annat sätt, dvs. på annat sätt än genom kom-
mersiell annons i tidningar, radio eller TV, ställs det i alkoholreklam-
lagen upp ett krav på särskild måttfullhet. Vad som är särskild måttfull-
het har definierats främst genom Konsumentverkets riktlinjer på området
(KOVFS 1979:5 och 6). Bl.a. anses det inte som måttfullt med film-
reklam eller direktreklam. Sådan reklam är således förbjuden. Rikt-
linjerna innebär i princip att alkoholreklam endast är tillåten på försälj-

ningsställen samt i tidningar som tillhandahålls på sådana ställen. Förbu-
det gäller inte sådan facktidskrift som vänder sig huvudsakligen till
näringsidkare i deras egenskap av tillverkare eller distributörer av sprit-
drycker, vin eller starköl. Reklam far även förekomma i lokaler där sprit-
drycker, vin eller starköl får säljas, exempelvis restauranger. En förut-
sättning för denna reklam är dock att den skall vara särskilt måttfull.

För öl klass II gäller att reklam far förekomma även i dagspress m.m.
dock med beaktande av reglerna om särskild måttfullhet. Vad detta inne-
bär har specificerats i Konsumentverkets riktlinjer. Däri anges t.ex. att
reklam inte far förekomma i tidskrifter som vänder sig till ungdom under
20 år, på sportsidorna i dagspressen, vid utomhusreklam m.m. liksom hur
stora annonserna maximalt far vara i dagspressen m.m.

Den som bryter mot dessa reklamregler kan förbjudas att fortsätta med
marknadsföringen. Förbudet förenas i regel med vite. Förbuds- och
informationsföreläggande som inte är av större vikt kan meddelas av
Konsumentombudsmannen.

6.3 Kvalitetskontroll av alkoholdrycker

Inom EU-ländema sköts kvalitetskontrollen av alkoholdrycker genom
offentliga laboratorier som är anslutna till European Office for Wine,
Alcohol and Spirits Drinks. Ursprungslandet garanterar genom denna
kontroll varans kvalitet och redlighet, vilket bl.a. innebär att man garan-
terar att det inte förekommer falsk ursprungsbeteckning, att varan inte är
utspädd, att det inte finns skadliga tillsatser, osv.

I Sverige regleras frågor om kvalitetskontroll av alkoholdrycker i
livsmedelslagen (1971:511). Statens livsmedelsverk utövar den centrala
tillsynen över efterlevnaden av lagen och har rätt att utfärda föreskrifter.
Den lokala tillsynen inom vaije kommun utövas av kommunens miljö-
och hälsoskyddsnämnd.

Livsmedelsverket har bl.a. ansvar för kvalitetskontroll och tillsyn av
sprittillverkningen vid de fatal brännerier och produktionsställen för kon-
sumtionssprit som finns i landet. Driftkontrollen sker dock i huvudsak av
bolagen själva inom ramen för de egenkontrollprogram och krav på kva-
litetssäkring som Livsmedelsverket fastställt.

Kvalitetskontroll av vintillverkningen i Sverige ligger i första hand på
den kommun där tillverkningen sker. Vid tillverkning av öl och starköl
handhas också kontrollen av kommunerna med undantag av vissa större
bryggerier där Livsmedelsverket har övertagit tillsynsansvaret.

Importerade alkoholdrycker som säljs i detaljhandelsmonopolet kon-
trolleras av Systembolaget som har ett eget laboratorium.

6.4 Beskattning av alkoholdrycker

6.4.1 Allmänt

Före den 1 januari 1993 var EG en tullunion med gemensam tullmur utåt
mot tredje land och inga tullar mellan medlemsländerna. Skatter reglera-

Prop. 1998/99:134

des nationellt och påfördes vid gränspassering även vid gränspassage
mellan medlemsländerna. Vid årsskiftet 1992/93 genomfördes dock den
inre marknaden och i samband därmed slopades gränskontrollerna mellan
medlemsländerna vad avser kommersiell trafik och resandetrafik. Huvud-
regeln numera är att inga gränsformaliteter skall ske enbart till följd av
att en gräns mellan medlemsländer passeras.

Den inre marknaden skall omfatta de fyra friheter EG:s regelverk är
uppbyggt kring, nämligen fri rörlighet för personer, varor, tjänster och
kapital. Vad avser de tre sistnämnda friheterna är den inre marknaden
förverkligad, medan så inte är fallet när det gäller fri rörlighet för perso-
ner. Personkontroller vid gränsen, dvs. kontroll av pass, visum och lik-
nande, anses därför alltjämt vara tillåtna även mellan medlemsländer.
Däremot är det inte tillåtet att genomföra kontroller enbart på grund av
att varor passerar en gräns mellan två medlemsstater. Förbudet är dock
inte undantagslöst. Enligt artikel 36 i EG-fördraget kan nämligen gräns-
kontroller behållas under förutsättning att kontrollerna har sin grund i ett
godtagbart samhällsintresse som t.ex. skyddet för liv och hälsa.

För att fri rörlighet för varor skall uppnås är det viktigt att medlems-
staternas förfarandebestämmelser om mervärdesskatter och punktskatter
harmoniseras. Principerna på detta område har tidigare varit att skatten
skall tas ut i det land där varan konsumeras med konsumtionslandets
skattesats och tillfalla konsumtionslandet. Traditionellt har detta åstad-
kommits genom att exporten gjorts skattefri och att det vid import påförs
skatter med samma skattesats som tas ut på varor inne i landet. Förfaran-
det att påföra skatter vid införsel innefattar dock gränsformaliteter och är
därför inte förenligt med principen om den inre marknaden. Det problem
som detta innebär kan lösas på olika sätt. Ett sätt är att överge principen
om beskattning i konsumtionslandet och övergå till beskattning i det land
där varan köpts. Denna lösning har i princip valts när det gäller privat-
personers inköp för eget bruk. För den kommersiella handeln har dock
medlemsländerna inte velat frångå den tidigare principen om skatteuttag i
samband med att varan frigörs för konsumtion.

För punktskatter på alkohol- och tobaksprodukter samt mineraloljepro-
dukter har därför gemensamma förfaranderegler införts genom rådets
direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler för
punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av
sådana varor (EGT L 076, 23.3.1992 s. 1, Celex 392L0012), det s.k. cir-
kulationsdirektivet. För andra varugrupper far punktskatter finnas endast
om uttaget av punktskatter inte leder till gränsformaliteter mellan med-
lemsländerna. En skatt som tas ut vid registrering är ett exempel på en
sådan skatt som inte leder till gränsformaliteter.

En annan förutsättning för den inre marknadens funktion är att det
finns möjlighet till transitering av varor. Transitering innebär att en vara
kan föras från en plats till en annan utan att beläggas med tullar, skatter
eller andra avgifter. Transitering av varor i Europa sker bl.a. inom ramen
for gemenskapens transiteringssystem, vilket utöver EU-ländema även
omfattar Efta-ländema och Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien.
Denna befrielse från tullar, skatter och avgifter gäller till dess att varorna
lämnar EU:s tullområde, överförs till ett annat tullsystem eller till dess att

Prop. 1998/99:134

avgifterna och skatterna har betalats och varorna övergått till fri omsätt-
ning för konsumtion.

6.4.2 Cirkulationsdirektivet

Några centrala begrepp

I direktivet definieras inledningsvis vissa begrepp som är centrala för
förståelsen av förfarandereglema. Dessa begrepp är

a) godkänd lagerhavare: fysisk eller juridisk person som av en med-
lemsstats behöriga myndigheter fatt tillstånd att tillverka, bearbeta, för-
vara, ta emot och avsända punktskattebelagda varor inom ramen för sin
affärsverksamhet, varvid punktskatten är vilande enligt uppskovsreglema
för skatteupplag,

b) skatteupplag: en plats där varor som är belagda med punktskatt till-
verkas, bearbetas, förvaras, mottas eller avsänds enligt uppskovsreglema
av en godkänd lagerhavare inom ramen för hans affärsverksamhet, under
de särskilda villkor som fastställts av de behöriga myndigheterna i den
medlemsstat där skatteupplaget är beläget,

c) uppskovsregler: en skatteordning som tillämpas på tillverkning,
bearbetning, förvaring och flyttning av varor, varvid punktskatten är
vilande (suspensionsordningen),

d) näringsidkare med punktskatteregistrering: fysisk eller juridisk per-
son utan ställning som godkänd lagerhavare, som av behöriga myndig-
heter i en medlemsstat fatt tillstånd att, inom ramen för sin affärsverk-
samhet, ta emot punktskattebelagda varor från en annan medlemsstat
enligt uppskovsreglema. Denna typ av näringsidkare får varken förvara
eller avsända sådana varor enligt uppskovsreglema,

e) näringsidkare utan punktskatteregistrering: fysisk eller juridisk per-
son utan ställning som godkänd lagerhavare, som har rätt att inom ramen
för sin affärsverksamhet tillfälligtvis ta emot punktskattebelagda varor
från en annan medlemsstat enligt uppskovsreglema. Denna typ av
näringsidkare får varken förvara eller avsända sådana varor enligt upp-
skovsreglema. En näringsidkare utan punktskatteregistrering måste
garantera betalningen av punktskatt till skattemyndigheterna i destina-
tionsmedlemsstatema innan varorna avsänds.

Beskattningsförfarandets huvudprinciper

Förfarandereglema i cirkulationsdirektivet innebär i princip att punkt-
skattepliktiga varor kan cirkulera fritt (dvs. utan gränskontroller), att
beskattningskonsekvensema skjuts upp tills varorna når den slutgiltiga
konsumenten och att beskattningen skall ske i konsumtionslandet.

Syftet med suspensionsordningen är att varorna, trots att de är skatte-
pliktiga, skall kunna bearbetas, lagras och förflyttas mellan medlems-
länderna i tidigare led än detaljistledet utan att beskattningskonsekvenser
inträder. Skatten förfaller med andra ord inte till betalning under den tid
varorna befinner sig inom suspensionsordningen, vilket innebär att

Prop. 1998/99:134

3 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 134

beskattningskonsekvensema skjuts framåt. Betalningsskyldighet för Prop. 1998/99:134
punktskatt inträder först när varan blir tillgänglig för konsumtion, vilket
den anses vara när den upphör att omfattas av suspensionsordningen. För
punktskattepliktiga varor som inte omfattas av suspensionsordningen
gäller att punktskatten förfaller till betalning i samband med att varan
framställs eller importeras från land utanför gemenskapen. Omfattas
varorna av något av gemenskapens tullförfaranden vid införandet till EU
anses dock importen äga rum först när varorna lämnar tullförfarandet.

Särskilda bestämmelser rörande suspensionsordningen

Framställning, bearbetning och lagring av skattepliktiga varor skall i
princip alltid ske i skatteupplag om skatten inte är betald. Flyttning av
punktskattepliktiga varor under skatteuppskov skall enligt huvudregeln
ske från ett skatteupplag till ett annat. De risker som är förknippade med
sådan flyttning skall täckas av en säkerhet för punktskattens betalning.
Säkerheten skall ställas av den avsändande lagerhavaren.

En godkänd lagerhavare i ett medlemsland kan alltså sända skatteplik-
tiga varor till ett skatteupplag i ett annat medlemsland eller till ett annat
skatteupplag i det egna landet utan att det far några beskattningskon-
sekvenser.

Mottagaren av skattepliktiga varor som sänds från ett skatteupplag
under skatteuppskov är dock inte alltid en godkänd lagerhavare. Mottaga-
ren kan också vara en näringsidkare med eller utan punktskatteregistre-
ring i ett annat EU-land. Sådana näringsidkare skall alltid ställa säkerhet
för skattens betalning och detta skall ske innan leveransen påbörjas.
Skatten förfaller till betalning när varorna tas emot.

Transporter av skattepliktiga varor under skatteuppskov kan även ske
enligt något av transiteringsförfarandena. Skatten skall t.ex. anses vilande
när skattepliktiga varor sänds mellan medlemsstater via Efta-länder
enligt gemenskapens interna transiteringsförfarande.

Krav på dokument m.m.

Vid förflyttning av skattepliktiga varor, som omfattas av suspensions-
ordningen, mellan medlemsstater skall varorna åtföljas av ett ledsagar-
dokument som upprättas av avsändaren. Syftet med dokumentet är att
underlätta skattekontrollen och det för en effektiv kontroll nödvändiga
samarbetet mellan medlemsländerna. Ledsagardokumentet skall upprät-
tas i fyra exemplar, varav ett exemplar skall behållas av avsändaren och
resten skall medfölja under transport. Efter leverans skall ett exemplar
behållas av mottagaren och ett exemplar, returexemplaret, återsändas till
avsändaren.

Överträdelser

Överträdelser av de bestämmelser som gäller under den tid som skatte-
pliktiga varor omfattas av suspensionsordningen innebär att varorna upp-

hör att omfattas av ordningen, dvs. att de anses släppta för konsumtion.
Detta innebär i sin tur att skatten omedelbart förfaller till betalning.
Skatten skall därvid erläggas i det land där överträdelsen har skett av den
som har ställt säkerhet för betalning av skatten. Om det inte går att fast-
ställa var överträdelsen har skett, anses den ha skett i den medlemsstat
där felaktigheten konstaterades. Om en punktskattepliktig vara inte når
fram till mottagaren och om det inte är möjligt att fastställa var varan
finns, skall skatten betalas i det land varifrån varan levererades.

Förflyttning av varor som släppts för konsumtion

Varor anses släppta för konsumtion när de lämnar suspensionsordningen.
Det saknar betydelse om detta sker genom överträdelser av uppskovs-
reglema eller genom att varorna levereras till detaljistledet.

Då punktskattepliktiga varor som redan släppts för konsumtion i en
medlemsstat förvaras för kommersiella ändamål i en annan medlemsstat
skall punktskatt tas ut i den medlemsstat där varorna förvaras. Detta
innebär att då varor som redan släppts för konsumtion flyttas till en
annan medlemsstat för kommersiella ändamål skall punktskatt tas ut i
denna andra medlemsstat. Beroende på omständigheterna skall skatten
betalas av den som utför leveransen eller innehar de varor som är
avsedda för leverans eller av den som tar emot varorna för användning.
När varor som släppts för konsumtion flyttas mellan olika medlemsstater
skall de åtföljas av ett förenklat ledsagardokument. Den som skall betala
skatten på varorna skall innan varorna avsänds lämna en deklaration till
skattemyndigheterna i destinationsmedlemsstaten och ställa säkerhet för
betalning av skatten. Han skall vidare samtycka till vaije kontroll som
gör det möjligt för destinationsmedlemsstatens myndigheter att förvissa
sig om att varorna faktiskt har mottagits och att utgående punktskatt har
betalats. Den punktskatt som betalats i den första medlemsstaten skall
återbetalas.

Distansforsäljning

Distansförsäljning föreligger om annan än godkänd lagerhavare eller
näringsidkare med eller utan punktskatteregistrering förvärvar skatte-
pliktig vara från en säljare i ett annat EU-land och varan transporteras av
säljaren eller för dennes räkning. Postorderförsäljning är ett exempel på
distansförsäljning. Vid distansförsäljning skall skatt tas ut i det land där
köparen finns. Det är dock säljaren som är skyldig att betala skatten och
skyldigheten inträder när säljaren levererar varorna. Säljaren skall ställa
säkerhet för betalning av skatten innan transporten påböijas. Vid distans-
försäljning kan inte varorna transporteras under skatteuppskov. Det rör
sig alltså om varor som släppts för konsumtion, vilket innebär att skatt
redan har tagits ut i säljarens land. Säljaren har dock rätt att återfå den
skatt som erlagts i hemlandet.

Prop. 1998/99:134

Införsel för privat bruk

För skattepliktiga varor som privatpersoner medför för eget bruk från ett
EU-land till ett annat gäller att skatten skall betalas i det land där varorna
anskaffades. Vid bedömningen av om de varor som en privatperson med-
för skall anses vara avsedda för eget bruk skall hänsyn tas till bl.a. mäng-
den varor. Medlemsländerna far utfärda vägledande anvisningar om vil-
ken mängd som därvid bör godtas. Det förhållandet att en person medför
större mängder än vad som anges i anvisningarna får emellertid inte
ensamt medföra att varorna anses avsedda for annat än eget bruk. Andra
omständigheter som talar för motsatsen skall alltså beaktas. Mängd-
angivelserna i sådana eventuella vägledande anvisningar får inte under-
stiga 800 cigaretter, 400 cigariller, 200 cigarrer, 1 kg röktobak, 10 liter
sprit, 20 liter starkvin, 90 liter vin (inklusive högst 60 liter mousserande
vin) samt 110 liter öl.

6.4.3 Den svenska regleringen

Allmänt

Cirkulationsdirektivets bestämmelser införlivades med svensk lagstift-
ning genom lagen (1994:1563) om tobaksskatt, lagen (1994:1564) om
alkoholskatt och lagen (1994:1776) om skatt på energi. Begreppet sus-
pensionsordning har dock inte förts in i lagarna. Suspensionsordningen
har dock i praktiken införlivats med de svenska lagarna t.ex. genom att
skattskyldighet inte inträder i vissa fall.

I lagarna om skatt på tobak, alkohol och energi används termen upp-
lagshavare i stället för lagerhavare. Termerna registrerad och oregistrerad
varumottagare används i stället för näringsidkare med eller utan punkt-
skatteregistrering.

Upplagshavare

Upplagshavare skall vara godkända av skattemyndigheten. Godkänd som
upplagshavare kan den bli som avser att yrkesmässigt tillverka eller
bearbeta skattepliktiga varor, bedriva yrkesmässig försäljning av skatte-
pliktiga varor till näringsidkare eller yrkesmässigt i större omfattning
lagra skattepliktiga varor. Dessutom krävs att sökanden med hänsyn till
sina ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är lämplig
som upplagshavare. Även skatteupplagen måste godkännas av skatte-
myndigheten. Upplagshavares tillverkning, bearbetning och lagring av
skattepliktiga varor skall äga rum i ett godkänt skatteupplag.

Upplagshavare skall ställa säkerhet för betalning i samband med trans-
port av obeskattade varor. Det skall dessutom finnas en säkerhet för de
varor som förvaras i skatteupplaget. Säkerheternas storlek beräknas
enligt schablonregler.

Godkännande av upplagshavare eller av skatteupplag får återkallas om
förutsättningar för godkännande inte längre finns. Godkännande av upp-

Prop. 1998/99:134

lagshavare får också återkallas om ställd säkerhet inte längre är godtag-
bar.

En upplagshavare kan leverera skattepliktiga varor till en upplags-
havare i Sverige eller till en upplagshavare eller registrerad eller oregist-
rerad varumottagare i ett annat EU-land utan att skattskyldighet inträder.
Om varor tas ut ur skatteupplaget av annan anledning utan att föras till
något annat skatteupplag inträder dock skattskyldighet.

Vid transport av obeskattade varor mellan Sverige och ett annat EU-
land skall upplagshavaren upprätta ett ledsagardokument i fyra exemplar.
Tre exemplar av dokumentet skall åtfölja varorna under transport. Har en
upplagshavare inte inom två månader efter utgången av den kalender-
månad under vilken varorna avsänts fått tillbaka returexemplaret skall
han utan dröjsmål underrätta skattemyndigheten. Om varorna inte når
den mottagare som angetts i ledsagardokumentet skall varorna beskattas i
Sverige om varorna finns här eller kan antas ha konsumerats här. Det-
samma gäller om det inte kan utredas var varorna finns eller har konsu-
merats. I sådana fall är den som ställt säkerhet för transporten skattskyl-
dig.

Prop. 1998/99:134

Varumottagare

Den som yrkesmässigt tar emot skattepliktiga varor från en godkänd
upplagshavare i ett annat EU-land eller som yrkesmässigt från tredje
land importerar skattepliktiga varor och som inte själv är godkänd som
upplagshavare, kan hos skattemyndigheten ansöka om registrering som
varumottagare. En registrerad varumottagare skall ställa säkerhet för
betalning av skatten på de varor som han tar emot. Säkerhetens storlek
beräknas enligt en schablonregel. Registreringen kan återkallas om
säkerheten inte längre är godtagbar. För oregistrerade varumottagare
gäller delvis andra regler vad gäller ställandet av säkerhet. En oregistre-
rad varumottagare är dessutom skyldig att innan varorna transporteras
från det andra EU-landet anmäla leveransen till skattemyndigheten. För
varumottagare inträder skattskyldigheten vid mottagandet av varorna.
Skillnaden mellan en registrerad och en oregistrerad varumottagare är att
den registrerade regelbundet tar emot punktskattepliktiga varor.

Yrkesmässig införsel av varor som släppts for konsumtion

Den som utan att vara upplagshavare eller varumottagare från ett annat
EU-land till Sverige för in eller tar emot skattepliktiga varor skall betala
skatt i Sverige om varorna skall användas för annat än privat bruk. Den
som är skattskyldig i sådana fall skall innan varorna transporteras från
det andra EU-landet, anmäla varorna till skattemyndigheten och ställa
säkerhet för skattens betalning. Skattskyldigheten inträder vid införseln
till Sverige.

Införsel för privat bruk

Sverige fick vid anslutningen till EU ett undantag från huvudregeln i cir-
kulationsdirektivet att privatpersoners inköp av alkohol- och tobaksvaror
endast skall beskattas i inköpslandet. Det undantag Sverige har innebär
att Sverige får beskatta privat införsel över vissa angivna kvantiteter.
Dessa kvantiteter är: 1 liter spritdryck eller 3 liter starkvin, 5 liter vin,
15 liter starköl, 300 cigaretter eller 150 cigariller eller 75 cigarrer eller
400 gram röktobak. Enligt rådets direktiv 96/99/EG skall undantaget
fortsätta att gälla till den 30 juni 2000 då en översyn av undantaget skall
göras. Enligt nämnda direktiv får Sverige utföra nödvändiga kontroller
med avseende på de varor som omfattas direktivet. Bestämmelser beträf-
fande beskattningen av införsel för privat bruk av alkoholdrycker och
tobaksvaror och vilka kvantiteter som får föras in i landet utan att punkt-
skatt skall betalas finns i lagen (1994:1565) om beskattning av privat-
införsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är medlem i
Europeiska unionen (privatinförsellagen).

Förfarande och kontroll

Bestämmelser om förfarandet vid uttag av punktskatter finns i lagen
(1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter (LPP). Kontrollen
av punktskatter sker liksom annan skattekontroll genom deklarations-
granskning, kontrollbesök och revisioner. Deklarationerna innehåller
endast ett fåtal uppgifter. En djupare kontroll förutsätter därför normalt
revision.

Beskattningsmyndighet för punktskatter är Skattemyndigheten i Gävle
(beskattningsmyndigheten).

Enligt LPP får beskattningsmyndigheten besluta om skatterevision för
att kontrollera att deklarations- och uppgiftsskyldighet fullgjorts riktigt
och fullständigt eller, att förutsättningar finns att fullgöra uppgiftsskyl-
dighet som kan antas uppkomma. Skatterevision får göras hos den som är
eller kan antas vara bokföringsskyldig enligt bokföringslagen (1976:125)
och hos annan juridisk person än dödsbo. En skatterevision skall bedrivas
i samverkan med den reviderade och på ett sådant sätt att den inte
onödigt hindrar verksamheten. För de fall den reviderade inte samverkar
finns bestämmelser om vite och om andra tvångsåtgärder i lagen
(1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet
(tvångsåtgärdslagen). Revisionen får verkställas hos den reviderade om
han medger det. Vid skatterevision får räkenskapsmaterial och andra
handlingar som rör verksamheten granskas. Revisorn får ta prov på varor
som används, säljs eller tillhandahålls på annat sätt i verksamheten.
Vidare får han inventera kassan, granska varulager, inventarier, fordon,
särskild räknarapparatur, mätapparatur och tillverkningsprocesser. Revi-
sorn får också prova särskild räknarapparatur och mätapparatur. Den
reviderade skall tillhandahålla revisorn de handlingar och lämna de upp-
lysningar som behövs för revisionen. Den reviderade skall också lämna
tillträde till utrymmen som huvudsakligen används i verksamheten för
granskning av varulager m.m.

Prop. 1998/99:134

Enligt tvångsåtgärdslagen får revision genomföras i den reviderades Prop. 1998/99:134
verksamhetslokaler även om den reviderade inte lämnat sitt medgivande
till det, om revisionen inte utan svårighet kan genomföras på någon
annan plats. Detsamma gäller om den reviderade inte medverkar på före-
skrivet sätt, eller om det finns en påtaglig risk att han kommer att undan-
hålla eller förvanska det som får granskas, inventeras eller besiktigas.
Föreligger sabotagerisk får åtgärden genomföras utan att den reviderade
underrättas om att revision skall ske, s.k. överraskningsrevision. Enligt
huvudregeln fattas beslut om åtgärd enligt tvångsåtgärdslagen av läns-
rätten efter ansökan av en av skattemyndigheten särskilt förordnad
tjänsteman (granskningsledare).

Lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot
ett annat land inom Europeiska unionen (inregränslagen) är tillämplig
bl.a. på varor som skall beskattas enligt privatinförsellagen. Det innebär
att tulltjänsteman får anmana personer att stanna. Sådan anmaning får ges
den som i omedelbart samband med inresa till Sverige från ett annat EU-
land befinner sig i omedelbar närhet av gränspassage om det behövs för
kontroll av anmälningsskyldigheten i privatinförsellagen. I samband
därmed har tullmyndighet rätt att undersöka transportmedel, handresgods
m.m. Den enskilde är skyldig att lämna uppgifter och i övrigt medverka i
kontrollen under kostnadsansvar. Dessutom far tullmyndighet omhän-
derta vara om det behövs för kontrollen. Om anmälan om skattepliktig
införsel enligt privatinförsellagen görs till tullmyndighet, skall myndig-
heten för beskattningsmyndighetens räkning besluta om skatten och får i
samband därmed uppbära skatten, samt vidta nödvändig skattekontroll.

Lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alko-
holvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter trädde ikraft den 1 juli
1998. I denna föreskrivs att transporter av sådana varor skall åtföljas av
ledsagardokument och bevis om ställd säkerhet för betalning av skatt i
den utsträckning som följer av cirkulationsdirektivet. För att kunna kon-
trollera detta har tullen möjlighet att över hela landet undersöka trans-
porter av punktskattepliktiga varor som är eller kan antas vara yrkes-
mässiga. Finns det anledning anta att en transport inte sker i enlighet med
cirkulationsdirektivets bestämmelser får punktskattepliktiga varor m.m.
tas om hand. Syftet med omhändertagandet skall vara att kontrollera om
punktskatt för varorna skall betalas i Sverige och vem som i så fall är
skattskyldig. Skatt skall omedelbart påföras om skattskyldighet har inträtt
och varorna transporterats i strid med cirkulationsdirektivets bestämmel-
ser. Varan får inte lämnas ut förrän skatten är betald och betalas den inte
inom en viss tid skall varorna förverkas. Lagen ger också tullen befogen-
het att undersöka om en postförsändelse innehåller alkohol och att öppna
en sådan försändelse när det finns anledning att anta att den innehåller
sådan vara.

6.5 Teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat

Alkohol används för en rad mycket skiftande ändamål inom industrin,
hälsovård, undervisnings- och forskningsverksamhet etc. Regler om

användning av alkohol i dessa sammanhang finns i lagen (1961:181) om
försäljning av teknisk sprit m.m. (LFT). Bestämmelserna om alkohol-
hanteringen i övrigt finns som tidigare nämnts i huvudsak i alkohollagen.
I alkohollagen regleras sålunda dels tillverkning av sprit och alko-
holdrycker, dels införsel av och handel med alkoholdrycker.

Enligt LFT förstås med teknisk sprit sådan sprit som är avsedd att
användas för tekniskt, industriellt, medicinskt, vetenskapligt eller annat
likartat ändamål och som är hänförligt till tulltaxenummer 22.07 eller
22.08 B.l eller B.2 tulltaxelagen (1987:1068). Tulltaxenummer 22.07
omfattar odenaturerad etylalkohol, dvs. etylalkohol som inte gjorts
odrickbar, med en alkoholhalt av minst 80 volymprocent samt etylalko-
hol och annan sprit, denaturerade, oavsett alkoholhalt. Tulltaxenummer
22.08 B.l eller B.2 avser i huvudsak odenaturerad etylalkohol med en
alkoholhalt mindre än 80 volymprocent.

Som exempel på teknisk sprit kan nämnas absolut alkohol (sprit med
en sammanlagd etanol- och metanolhalt överstigande 99,5 volym-
procent), cellulosaråsprit (sprit framställd ur en biprodukt från cellulosa-
industrin) samt finsprit (sprit med en alkoholhalt på 95-96 volym-
procent). Även andra former av teknisk sprit förekommer beroende på
tillverkningsteknik och råvaror.

Med alkoholhaltiga preparat förstås enligt LFT en vara som innehåller
mer än 1,8 viktprocent etylalkohol och som inte är hänförlig till tulltaxe-
nummer 22.03-22.07 eller 22.08 B.l eller B.2 och inte heller är sådant
läkemedel som omfattas av läkemedelslagen (1992:859).

Som exempel på alkoholhaltiga preparat kan nämnas alkoholhaltig lag
med frukter, vissa färger, förtunningar och rengöringsmedel, kosmetiska
preparat, hygieniska medel såsom hårvatten och parfymer samt kylvätska
för värmepumpar. Hit hör också sammansatta alkoholhaltiga beredningar
s.k. koncentrerade extrakt för framställning av drycker. Vidare kan näm-
nas växtextrakt, vitaminpreparat och homeopatiska preparat i den mån de
är alkoholhaltiga och inte är att anse som läkemedel. Som alkoholhaltiga
preparat behandlas också brännvätskor och bilvårdsmedel som t.ex kar-
buratorsprit och spolarvätska.

Import, försäljning och inköp inom landet av teknisk sprit kräver nor-
malt tillstånd, medan tillståndskravet för alkoholhaltiga preparat är
begränsat till importen. Alkoholhaltiga preparat får dock inte säljas inom
landet utan att först ha blivit godkända. Beträffande såväl teknisk sprit
som alkoholhaltiga preparat, som inte är avsedda för förtäring, gäller att
att de i princip måste vara denaturerade, dvs. produkten skall ha tillsatts
något ämne för att göra den otjänlig för förtäring.

Tillståndsgivningen och annan prövning enligt LFT sköts av Läke-
medelsverket som också har tillsynsansvaret.

Alkoholutredningen har i sina direktiv att utarbeta förslag till en ny
lagstiftning för handel med teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat då
den nuvarande i många avseenden anses vara föråldrad. Utredningen
skall redovisa uppdraget till regeringen senast den 31 december 1999.

Prop. 1998/99:134

EU och EG-rätten

Prop. 1998/99:134

7.1 Allmänt

Sverige är sedan den 1 januari 1995 medlem i Europeiska unionen (EU).
Samarbetet i EU grundas på fördrag mellan suveräna stater. Genom för-
dragen har medlemsstaterna överlåtit en viss del av sin makt och sina
beslutsbefogenheter till gemenskaperna och dess institutioner. Samarbe-
tet har på vissa områden överstatlig karaktär och institutionerna har befo-
genhet att fatta beslut i medlemsstaternas ställe. Den överlämnade mak-
ten återfinns inom den del av unionen som utgörs av det traditionellt
ekonomiska samarbetet och rör frågor om bl.a. den inre marknaden med
fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital samt jordbruks-,
konkurrens- och handelspolitik. Samarbetet återfinns inom de tre gemen-
skaperna, dvs. Europeiska gemenskapen (EG), Europeiska kol- och stål-
gemenskapen (EKSG) och Europeiska atomenergigemenskapen
(Euratom). Hit hör också Ekonomiska och monetära unionen (EMU).
Denna del av unionen utgör vad som numera kallas den första pelaren.

Genom fördraget om Europeiska unionen (även kallat Maastrichtför-
draget eller Unionsfördraget), som trädde i kraft den 1 november 1993,
utvidgades de politikområden inom vilka samarbete sker. Till följd härav
talar man numera om tre pelare inom EU. Inom den första pelaren är,
som nyss nämnts, samarbetet av överstatlig karaktär. Samarbetet i denna
del regleras av de tre grundfördragen; EG-fördraget, EKSG-fördraget och
Euratom-fördraget. I den andra och den tredje pelaren är samarbetet av
mellanstatlig karaktär. Till den andra pelaren hör den gemensamma utri-
kes- och säkerhetspolitiken (GUSP) och till den tredje pelaren hör rätts-
liga och inrikespolitiska frågor. De enskilda medlemsstaterna har alltså
inte överlämnat någon del av sin suveränitet till EU inom dessa områden.
Beslut om en gemensam åtgärd eller aktion inom de områden som
omfattas av andra och tredje pelaren skall fattas enhälligt.

Inom ramen för den första pelaren har de fem gemensamma institutio-
nerna, dvs. Europaparlamentet, Europeiska unionens råd (tidigare
Ministerrådet), Europeiska kommissionen (tidigare EG-kommissionen),
EG-domstolen (varunder finns Förstainstansrätten) samt Revisionsrätten,
ansvaret för att genomföra gemenskapens uppgifter i enlighet med de tre
grundfördragen.

Den 2 oktober 1997 undertecknades Amsterdamfördraget som inne-
håller ändringar och tillägg till de grundläggande fördragen. Amsterdam-
fördraget godkändes av riksdagen den 29 april 1998. Fördraget trädde i
kraft den 1 maj 1999.

7.2 EG-rätten och dess betydelse i nationell
rättstillämpning

Genom de grundläggande fördragen och rättsakterna har en egen rätts-
ordning skapats - EG-rätten. Den liknar inte en nationell rättsordning
och skiljer sig från både traditionell statsrätt och internationell rätt. EG-

rätten har utvecklats med särskilda grunddrag. Den är självständig men
integrerad med medlemsstaternas nationella rättssystem. I egenskap av
högste uttolkare av denna rättsordning har EG-domstolen utvecklat vik-
tiga principer för dess tillämpning.

Med Sveriges medlemskap i EU har EG-rätten blivit en del av den
svenska rättsordningen.EG-rättens rättskällor kan delas in i fyra slag;
primärrätten med de grundläggande fördragen inklusive senare ändringar
samt alla anslutningsfördrag, sekundärrätten, dvs. den lagstiftning som
antagits av institutionerna, t.ex. förordningar och direktiv, internationella
avtal som ingåtts av gemenskapen samt EG-domstolens praxis.

Grundfördragen liksom förordningarna har vad som kallas direkt tilll-
lämplighet. Med direkt tillämplighet menas att reglerna automatiskt blir
en del av den nationella rättsordningen och som sådana skall tillämpas
inom denna. EG-rättsliga regler kan också ha direkt effekt. Därmed åsyf-
tas sådana direkt tillämpliga regler som också är så utformade att de kan
åberopas av enskilda som stöd för rättigheter som tillerkänts dem. Direkt
effekt kan vara antingen vertikal eller horisontell. Vertikal direkt effekt
innebär att en bestämmelse kan ge rättigheter till den enskilde som denne
kan åberopa mot nationella myndigheter. Horisontell direkt effekt inne-
bär att rättigheterna kan åberopas i förhållande till andra enskilda.

Det finns huvudsakligen fem typer av rättsakter som gemenskapens
institutioner, i de flesta fall rådet och kommissionen, kan anta. Dessa är
förordningar, direktiv, beslut, rekommendationer och yttranden.

En forordning har allmän giltighet. Den är till alla delar bindande och
direkt tillämplig i vaije medlemsstat. Detta innebär att alla medlemsstater
måste tillämpa samtliga bestämmelser i en förordning. Så snart en för-
ordning trätt i kraft, vilket den gör genom att ha publicerats i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning (EGT), blir den automatiskt en del av
medlemsstaternas nationella rättssystem. När en förordning väl trätt i
kraft utesluter den tillämpningen av nationell lagstiftning som inte är för-
enlig med förordningen. En förordning skapar rättigheter och skyldig-
heter för medlemsstaterna såväl som för enskilda. Förordningar har alltså
direkt effekt och är därför som sådana förmögna att skapa rättigheter för
enskilda som de nationella domstolarna måste skydda.

Ett direktiv, som t.ex. rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari
1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav,
flyttning och övervakning av sådana varor - det s.k. cirkulationsdirekti-
vet - är med avseende på det resultat som skall uppnås bindande för vaije
medlemsstat till vilken det är riktat, men överlåter åt de nationella myn-
digheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet.
Avsikten med direktiv är att harmonisera lagstiftningen mellan de olika
medlemsstaterna. När tiden för genomförande gått till ända kan dessa
regler ha direkt effekt, och detta gäller även om staten inte har omsatt
direktivet i sin nationella rättsordning.En redogörelse för cirkulations-
direktivet finns i avsnitt 6.4.2.

Beslut är till alla delar bindande för dem som de är riktade till. Beslut
kan vara ställt till en eller flera medlemsstater eller till en eller flera
fysiska och juridiska personer. Kommissionen använder ofta beslut i

Prop. 1998/99:134

bestämda ärenden, som t.ex. statsstöd. Rekommendationer och yttranden
är inte bindande.

Vid tillämpning av nationell rätt och särskilt av sådan lag som införts
för att genomföra ett visst direktiv är nationella domstolar skyldiga att
tolka den nationella rätten i ljuset av direktivets ordalydelse och syfte.
EG-rätten skall inte bara beaktas fullt ut i medlemsstaternas nationella
rätt utan också ges företräde framför däremot stridande nationella regler.
Principen om gemenskapsrättens företräde säkerställer en uniform
rättstillämpning även för det fall att medlemsstaterna inte har kurmat eller
inte har velat omsätta EG-rättsliga regler till nationell lag. Den över-
vägande delen av tillämpningen av EG-rätten sker på nationell nivå i de
skilda medlemsstaterna; i olika nationella domstolar och myndigheter. I
denna verksamhet har de nationella domstolarna möjlighet att begära
förhandsavgörande från EG-domstolen och sålunda fa ett tolknings-
besked i en viss fråga där både den nationella rätten och EG-rätten är
föremål för prövning. Kompetensfördelningen mellan domstolarna inne-
bär att EG-domstolen tolkar EG-rätten medan den nationella domstolen
tillämpar EG-rätten i sitt avgörande av det nationella målet.

EG-domstolen har den exklusiva befogenheten att tolka EG-rätten. Vid
sin tolkning och tillämpning har domstolen vidareutvecklat principerna
inom EG-rätten. Många av EG-domstolens viktigaste avgöranden har
varit förhandsavgöranden.

En viktig del av EG-rätten är de grundläggande allmänna rättsprinci-
perna. Några rättsprinciper finns uttryckligen angivna i fördragen. Andra
principer har härletts från fördragen eller hämtats från medlemsstaternas
rättssystem. Bland de allmänna rättsprinciper som tillämpas av EG-dom-
stolen kan nämnas legalitetsprincipen, likabehandlingsprincipen, subsi-
diaritetsprincipen, proportionalitetsprincipen och skyddet för de mänsk-
liga rättigheterna.

7.3 Principen om fri rörlighet för varor

En central del av EG-samarbetet i den första pelaren utgörs av den inre
marknaden som är ett område utan inre gräns med fri rörlighet för varor,
tjänster, personer och kapital.

Reglerna beträffande den fria rörligheten för varor innebär ett avskaf-
fande av både tullar och avgifter samt kvantitativa restriktioner och
åtgärder med motsvarande verkan mellan medlemsstaterna. En särskild
betydelse i sammanhanget har artikel 28 och 30 i EG-fördraget (f.d.
artiklarna 30 och 36). Artikel 28 har direkt tillämplighet i medlems-
staterna och har också tillerkänts direkt effekt. Enligt artikeln är kvanti-
tativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan i prin-
cip förbjudna mellan medlemsstaterna. Avgörande för bedömningen är
inte utformningen av åtgärden utan den verkan åtgärden har. Den när-
mare innebörden av uttrycket ”åtgärder med motsvarande verkan” har
preciserats av EG-domstolen i det s.k. Dassonville-målet (mål C-8/74
Dassonville, REG 1974, s. 837). I det målet uttalade domstolen att med
uttrycket avses alla åtgärder som direkt eller indirekt, faktiskt eller

Prop. 1998/99:134

potentiellt kan hindra handeln inom gemenskapen. Domstolen har vidare
tolkat definitionen så att en vara som lagligen tillverkas och marknads-
förs i en medlemsstat skall ha fritt inträde i alla medlemsstater. Detta
synsätt, som har haft stor betydelse för integrationen, grundlädes i målet
Cassis de Dijon (mål C-120/76 Rewe-Zentral mot Bundesmonopol-
verwaltung fur Branntwein, REG 1979, s. 649).

I en dom från år 1993 utvecklade domstolen sin praxis och förklarade
att nationella regler avseende vissa försäljningssätt inte påverkar handels-
flödet mellan medlemsstaterna (mål C-267/268-91, Keck och Mithourd,
REG 1993, s. 1-6097). Reglerna skall gälla for alla aktörer och ha samma
rättsliga och faktiska verkan på inhemska och importerade varor for att
inte omfattas av forbudet i artikel 28.

I fråga om nationella regler som föreskriver tillståndskrav för import
av varor har EG-domstolen i flera fall slagit fast att sådana krav är att
anse som en åtgärd med motsvarande verkan (se t.ex. mål 51-54/71,
International Fruit, REG 1971, s. 1107 och mål 41/76, Donckerwolcke,
REG 1976, s. 1921 samt mål C-304/88, Kommissionen mot Belgien,
REG 1990, s. 1-2801). Ett system med tillstånd/licenser för import av
varor torde således i de allra flesta fall omfattas av förbudet i artikel 28.

Artikel 28 är inte utan undantag. I artikel 30 stadgas sålunda att
bestämmelsen i artikel 28 inte skall hindra sådana förbud eller restriktio-
ner mot import som grundas på hänsyn till

— allmän moral, allmän ordning eller allmän säkerhet,

— intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv,

— intresset att bevara växter,

— intresset att skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller
arkeologiskt värde, eller

— intresset att skydda industriell och kommersiell äganderätt.

Sådana förbud eller restriktioner får aldrig utgöra medel för godtycklig
diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan
medlemsstaterna. Åtgärderna måste vara nödvändiga och far inte heller
gå längre än vad som behövs. Åtgärden måste alltså vara utformad pro-
portionellt mot det mål som eftersträvats. En intresseavvägning skall
således göras mellan det nationella skyddsintresset och gemenskaps-
intresset så att varucirkulationen på den gemensamma marknaden inte
onödigt hämmas. Om ett skyddsbehov kan tillfredsställas på ett annat sätt
än vad som skett och om ett sådant sätt bedöms medföra mindre hinder
för det fria varuutbytet, måste medlemsstaten välja det sättet. Domstolen
har givit villkoren för att medge undantag en snäv tolkning.

Vid sidan av artikel 30 och de hänsyn som där räknas upp har EG-
domstolen i sin rättstillämpning utvecklat ytterligare undantag. Exempel
på sådana undantag är effektiv skattekontroll, konsumentskydd och god
handelssed.

Enligt artikel 31 i EG-fördraget (f.d. artikel 37) skall medlemsstaterna
säkerställa att statliga handelsmonopol gradvis anpassas på sådant sätt att
ingen diskriminering med avseende på anskaffnings- och saluförings-
villkor föreligger mellan medlemsstaternas medborgare vid övergångs-
tidens utgång. Bestämmelsen tillämpas även på monopol som staten

Prop. 1998/99:134

överlåtit på andra. Tillämpningen av artikel 31 är inte begränsad till Prop. 1998/99:134
import eller export av produkter som är föremål för monopol utan
omfattar alla åtgärder som hör ihop med förekomsten av ett statligt
monopol under förutsättning att det påverkar handeln mellan medlems-
staterna.

7.4 EG-domstolens dom i Franzén-målet

I det s.k. Franzén-målet (mål C-189/95, åklagaren mot Harry Franzén,
REG 1997, s. 1-5909) prövade EG-domstolen förenligheten av System-
bolaget AB:s detaljhandelsmonopol med gemenskapsrätten. Domen
meddelades den 23 oktober 1997.

Bakgrund

Harry Franzén stod åtalad vid Landskrona tingsrätt för olovlig försäljning
och olovligt innehav av alkoholdrycker (mål B 235/94). Åklagaren
påstod att Harry Franzén i sin butik i Röstånga uppsåtligen utan tillstånd
dels den 7 april 1994 (dvs. före Sveriges medlemskap i EU, då lagen om
handel med drycker fortfarande gällde) sålt 26 liter vin och innehaft fyra
liter vin i uppenbart syfte att olovligen sälja dem, dels den 1 januari 1995
(dvs. samma dag som Sverige blev medlem i EU och alkohollagen trädde
i kraft) sålt 20 flaskor lättvin och fem liter lättvin i tetraförpackning och
innehaft 12 flaskor lättvin och en liter lättvin i tetraförpackning i uppen-
bart syfte att olovligen sälja dem.

Harry Franzén förnekade, under åberopande av att det svenska detalj-
handelsmonopolet för försäljning av spritdrycker, vin och starköl stred
mot gemenskapsrätten, att han gjort sig skyldig till något brott.

Landskrona tingsrätt fann att en förutsättning för att kunna avgöra
målet var att få klarhet i frågan huruvida Systembolagets detaljhandels-
monopol var förenligt med gemenskapsrätten. Tingsrätten ställde därför
till EG-domstolen i en begäran om förhandsavgörande följande frågor.

1. Är ett lagstadgat monopol sådant som Systembolaget förenligt med
artikel 30 i Romfördraget?

2. Strider ett lagstadgat monopol sådant som Systembolaget mot artikel
37 i Romfördraget och, om så är fallet, skall monopolet upphöra eller är
en anpassning möjlig?

3. Om ett monopol sådant som Systembolaget skulle anses strida mot
artikel 37, föreligger då någon anpassningsperiod eller skulle bolaget ha
upplösts eller anpassning ha skett per den 1 januari 1995?

Tingsrätten ansåg att det inte förelåg något behov av att dessutom
inhämta yttrande från Efta-domstolen.

EG-domstolens dom

EG-domstolen konstaterade i sin dom att artikel 37 inte kräver att statliga
handelsmonopol skall avskaffas men väl att de till utformning och funk-
tionssätt skall anpassas på ett sådant sätt att ingen av medlemsstaternas

medborgare diskrimineras i fråga om anskaffnings- och saluföringsvill- Prop. 1998/99:134
kor. Syftet med artikeln är enligt domstolen att förena de krav som följer
av inrättandet av den gemensamma marknaden och dess funktionssätt
med medlemsstaternas möjlighet att, i syfte att uppnå vissa mål av
allmänintresse såsom skyddet av folkhälsan, upprätthålla vissa handels-
monopol. Domstolen konstaterade vidare att målet att skydda folkhälsan
mot alkoholens skadeverkningar är ett mål av allmänintresse.

Sammanfattningsvis fann domstolen med hänsyn till uppgifterna i
målet att detaljhandelsmonopolets kriterier och urvalsmetoder föreföll
varken diskriminerande eller av sådant slag att de missgynnade importe-
rade produkter. Sålunda slog domstolen fast att artikel 37 inte utgjorde
hinder för sådana nationella bestämmelser om ett statligt detaljhandels-
monopol för spritdrycker, vin och starköl och dess funktionssätt som
avsågs i begäran om förhandsavgörande. EG-domstolen har därigenom
förklarat att Systembolagets verksamhet är förenlig med gemenskaps-
rätten

EG-domstolen tolkade emellertid de frågor som Landskrona tingsrätt
ställt på det sätt att de också avsåg de nationella bestämmelser som, även
om de inte direkt reglerade monopolets funktionssätt, ändå påverkade
detta. De bestämmelserna skulle enligt domstolen bedömas mot artikel
30, dvs. regeln om förbud mot kvantitativa importrestriktioner samt
åtgärder med motsvarande verkan.

Vad domstolen därvid prövade var tillståndssystemet för partihandlare
och tillverkare. Detta system utgjorde enligt domstolen ett hinder för
import av spritdrycker, vin och starköl (”alkoholdrycker”) från övriga
medlemsstater genom att dessa drycker fördyrades genom bl.a. kostnader
för mellanhänder och kostnader i samband med betalning av de skatter
och avgifter som fordrades för att tillstånd skulle beviljas eller som hade
samband med skyldigheten att förfoga över lagringsutrymmen på svenskt
territorium. En sådan lagstiftning som den svenska stod således i strid
med artikel 30.

Den svenska lagstiftningen kunde inte rättfärdigas under åberopande
av artikel 36, dvs. lagstiftningen kunde inte fullt ut motiveras av hänsyn
till skyddet för liv och hälsa. Den svenska staten hade i detta fall inte
visat vare sig att det tillståndssystem som föreskrevs i alkohollagen, sär-
skilt vad avsåg villkoren för lagringskapacitet samt de höga skatter och
avgifter som skulle betalas av tillståndshavama, stod i proportion till
syftet att skydda folkhälsan eller att syftet inte skulle kunnat uppnås
genom åtgärder som begränsade handeln inom gemenskapen i mindre
utsträckning.

Således fann domstolen att artiklarna 30 och 36 utgjorde hinder för
nationella bestämmelser varigenom rätten att importera spritdrycker, vin
och starköl var förbehållen aktörer med tillverknings- eller partihandels-
tillstånd på sådana villkor som föreskrevs i den svenska lagstiftningen.

Det kan nämnas att generaladvokaten i Franzén-målet lade fram ett
förslag till avgörande, enligt vilket det lagstadgade svenska systemet för
detaljhandel skulle anses stå i strid med artikel 30 och 37 i EG-fördraget
samt inte i sin helhet kunna motiveras med hänsyn till skyddet för män-
niskors liv och hälsa enligt artikel 36 i fördraget.

Åtgärder med anledning av domen Prop. 1998/99:134

Som en anpassning till EG-domstolens förhandsavgörande beslöt rege-
ringen den 24 oktober 1997 att sänka avgifterna for tillståndsprövning for
tillverknings- och partihandelstillstånd från 25 000 kronor till 2 000 kro-
nor. Samtidigt sänktes tillsynsavgiftema med 30 procent. Ett annat resul-
tat av domen var att Alkoholinspektionens föreskrifter om ansökan om
partihandelstillstånd liksom föreskrifterna kring lagerhållning och distri-
bution förenklades.

Vid sin uppföljning av Franzén-målet beslutade Europeiska kommis-
sionen att till Sveriges regering enligt artikel 169 i EG-fördraget över-
lämna en s.k. formell underrättelse om hinder mot import av spritdrycker,
vin och starköl till Sverige. I underrättelsen gör kommissionen gällande
bl.a. att vissa villkor och krav i den svenska lagstiftningen beträffande
partihandelstillstånd står i strid med artikel 30-36 i fördraget. Denna
underrättelse föranledde de tilläggsdirektiv som Alkoholutredningen fick
den 25 juni 1998.

Landskrona tingsrätts dom

Landskrona tingsrätt ådömde den 15 september 1998 Harry Franzén
dagsböter för olovlig försäljning av alkoholdrycker och olovligt innehav
av sådana drycker, enligt dels lagen om handel med drycker, dels alko-
hollagen. Det kan nämnas att tingsrätten, efter att ha framhållit att huvud-
frågan för tingsrätten var huruvida de av åklagaren åberopade ansvars-
bestämmelserna var tillämpliga eller ej, anförde bl.a. följande.

”Hur det svenska regelverket avseende detaljhandelsmonopolet
tillämpas av Systembolaget och berörda myndigheter påverkar inte
denna fråga. Detta synsätt avspeglas även i aen formulering frågorna
till EG-domstolen fatt, vilket också konstaterats av domstolen i punkt
31 i domen. Frågan om ansvarbestämmelsemas tillämplighet påverkas
inte heller av huruvida EG-domstolens dom, såvitt gäller reglerna för
partihandelstillstånd, inneburit att anpassningsåtgärder blivit nödvän-
diga för Sverige och om sådana åtgärder vidtagits eller ej.

Det kan emellertid konstateras att EG-domstolen funnit att reglerna i
alkohollagen som säger att alkoholdrycker får införas till Sverige
endast av den som har tillverknings- eller partihandelstillstånd strider
mot grundläggande bestämmelser om varors fria rörlighet i EG-för-
draget. Detta torde innebära att dessa regler i alkohollagen inte är till-
lämpliga som gällande svensk rätt. Detta får konsekvenser av olika
slag, dock icke i detta mål. Det har hävdats av Harry Franzén att
nämnda regler är av så vital betydelse i alkohollagen att denna lag i sin
helhet inte går att tillämpa. Tingsrätten delar inte denna uppfattning
och uppenbarligen delas den inte heller av EG-domstolen.

Tingsrätten nar inte funnit att ifrågavarande bestämmelser i alko-
hollagen, i annat avseende än som nyss nämnts beträffande partihan-
delstillstånd, står i strid med överordnad författning och därför inte får
tillämpas.”

Tingsrätten konstaterade att de i målet aktuella reglerna hade direkta
motsvarigheter i Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES-avtalet). Enligt tingsrättens mening kunde de principer som EG-
domstolen uttalat i förhandsavgörandet tillämpas även på reglerna i lagen

om handel med drycker, varför rättens bedömning blev densamma för
försäljningen den 7 april 1994 och försäljningen den 1 januari 1995.

7.5 Den formella underrättelsen av den 5 maj 1998

I den formella underrättelsen från Europeiska kommissionen anförs bl.a.
följande. Enligt den svenska lagstiftningen skall de som bedriver handel
uppfylla vissa villkor och erlägga vissa avgifter för att erhålla partihan-
delstillstånd eller tillverkningstillstånd. Ett sådant tillstånd krävs för att
de skall ha rätt att importera spritdrycker, vin och starköl från andra
medlemsstater till Sverige. Sökandena skall sålunda visa att de uppfyller
vissa krav för att beviljas partihandelstillstånd eller tillverkningstillstånd.
De skall ha tillfredsställande lagringsmöjligheter och vara etablerade med
föreståndare i Sverige. Vidare skall sökandena visa att de med hänsyn till
sina personliga och ekonomiska förhållanden och omständigheterna i
övrigt är lämpliga att utöva verksamheten, att de är laglydiga och
benägna att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna.

Kommissionen anför vidare att EG-domstolen i det s.k. Franzén-målet
(mål C-189/95, åklagaren mot Harry Franzén, REG 1997, s. 1-5909)
uttalade att det står i strid med artikel 30 i EG-fördraget att förbehålla
rätten att importera alkoholdrycker aktörer med tillstånd på sådana vill-
kor som beskrivits ovan eftersom detta innebär att importen av alko-
holdrycker från övriga medlemsstater fördyras. Som exempel på sådant
fördyrande nämnde gemenskapsdomstolen kostnader för mellanhänder
och kostnader i samband med skyldigheten att förfoga över lagrings-
utrymme i Sverige. Vidare hänvisade domstolen till att importörerna
skall visa sin lämplighet att utöva verksamheten: tillräckliga personliga
och ekonomiska förutsättningar att utöva den aktuella verksamheten, sär-
skilt beträffande deras branschkunskap och ekonomiska förhållanden.
Enligt kommissionens mening strider det följaktligen mot artikel 30 i
EG-fördraget att förbehålla rätten att importera spritdrycker, vin och
starköl aktörer med tillstånd på dessa villkor.

Kommissionen tar i underrättelsen vidare upp att EG-domstolen i
Franzén-målet hänvisade även till att kravet att erlägga en ansöknings-
avgift och årliga avgifter fördyrade importen av alkoholdrycker och där-
för stred mot artikel 30. Efter denna dom sänkte de svenska myndig-
heterna ansökningsavgiftema. Denna avgift kan enligt kommissionen
motsvara sådana förvaltningskostnader som nödvändigt följer av syste-
met med tillstånd och skulle därför vara förenlig med artikel 30 förutsatt
att systemet med tillstånd inte innehåller andra villkor som är oförenliga
med artikel 30. Kommissionen anser dock att de årliga tillsynsavgiftema,
som också sänktes av de svenska myndigheterna efter Franzén-domen,
fortfarande är alltför höga och innebär att importen av alkoholdrycker
avsevärt fördyras. De svenska myndigheterna anses inte ha visat att de
årliga avgifterna motsvarar de förvaltningskostnader som nödvändigt
följer av tillsynsförfarandet. Enligt EG-domstolens rättspraxis (mål 31/67
Stier [1968] ECR 235) skall vidare det tillsynsförfarande som avses
täckas av de årliga avgifterna anknyta till det förfarande genom vilket de

Prop. 1998/99:134

för importen nödvändiga tillstånden beviljas, dvs. de som bedriver handel Prop. 1998/99:134
granskas först i förhållande till vissa krav och sedan utförs tillsynen för
att kontrollera att dessa personer uppfyller ifrågavarande krav. Tillsyns-
förfarandet kan således endast användas för att granska innehavaren av
tillståndet men inte de produkter som handlas med eftersom sådan pro-
duktkontroll kan utföras enligt andra regler rörande exempelvis beskatt-
ningskontroll.

Kommissionen nämner vidare att EG-domstolen i Franzén-målet utta-
lade att även om syftet att skydda människors hälsa från alkoholens
skadeverkningar otvivelaktigt är ett av de syften som kan göra ett
undantag från artikel 30 befogat, hade den svenska regeringen inte visat
vare sig att det tillståndssystem som föreskrivs i alkohollagen stod i pro-
portion till syftet att skydda folkhälsan eller att syftet inte skulle kunna
ha uppnåtts genom åtgärder som begränsar handeln inom gemenskapen i
mindre utsträckning. I förhållande till de omständigheter som var aktuella
i målet, har ansökningsavgiften sänkts till en nivå motsvarande de för-
valtningskostnader som nödvändigt följer av tillståndssystemet. Kom-
missionen framhåller att tillståndssystemet dock fortfarande innehåller
samma villkor enligt alkohollagen och att de årliga avgifterna fortfarande
är alltför höga. Det har, enligt kommissionen, inte visats att dessa regler
är nödvändiga och proportionella i forhållande till intresset av skydd för
folkhälsan (Franzén-domen punkten 76).

Kommissionen erinrar vidare om att restauranger som importerar alko-
holdrycker skall ha ett serveringstillstånd för vilket vissa avgifter skall
erläggas, såväl som ett partihandelstillstånd eller ett tillverkningstillstånd
för att ha rätt att importera alkoholdrycker. Det konstateras att restau-
ranger följaktligen är skyldiga att ha dubbla tillstånd enligt svenska regler
och dämed skall betala dubbla avgifter och administrativa kostnader.
Dessa villkor utgör enligt kommissionen åtgärder vilkas verkan motsva-
rar kvantitativa importrestriktioner i den mening som avses i artikel 30
och följande i EG-fördraget. Åtgärderna kan inte betraktas som nödvän-
diga och proportionella.

Då de svenska åtgärder som avses ovan inte kan betraktas som nöd-
vändiga och proportionella i förhållande till intresset av skydd för folk-
hälsan, finner kommissionen att Sverige har underlåtit att uppfylla sina
skyldigheter enligt artiklarna 30-36 i EG-fördraget.

I underrättelsen konstaterar Europeiska kommissionen bl.a. att sprit-
drycker, vin och starköl inte far sändas som gåva från en annan med-
lemsstat till en mottagare i Sverige, utan det krävs att någon rent fysiskt
åtföljer drycken till Sverige eller hämtar den på något av detaljhandels-
monopolets försäljningsställen. Det finns följaktligen ett hinder för privat
import av alkoholdrycker, vilket enligt kommissionen är en åtgärd vars
verkan motsvarar en kvantitativ importrestriktion i den mening som
avses i artikel 30 och följande i EG-fördraget.

Kommissionen nämner att tidigare presenterade svenska förslag att
tillåta gåvoförsändelser uppgetts inte kunna genomföras med anledning
av att kommissionen ifrågasatt andra regler relaterade till beskattning av
sådana gåvor. Oberoende av sambandet med de relevanta svenska
beskattningsreglerna måste dock enligt kommissionen svenska regler ge

möjlighet att mottaga alkoholdrycker i Sverige utan att någon fysiskt
skall behöva åtfölja drycken eller hämta den på något av detaljhandels-
monopolets försäljningsställen.

Kommissionen anger avslutningsvis att de svenska åtgärderna som
avses ovan inte kan betraktas som nödvändiga och proportionella i för-
hållande till intresset av skydd for folkhälsan.

Den svenska regeringens svar av den 26 juni 1998

Med anledning av den formella underrättelsen anförde regeringen, vad
gäller kritiken beträffande partihandeln och den yrkesmässiga införseln,
bl.a. följande som sin preliminära inställning.

Det föreligger inte något krav på föreståndare i Sverige för den utländ-
ske partihandlare som inte vill etablera någon verksamhet med eget
partihandelsställe eller eget lager här i landet.

Eftersom krav på visad lämplighet helt grundar sig på objektiva och
icke-diskriminerande kriterier och dessutom är proportionellt i förhål-
lande till målet att upprätthålla ett effektivt tillståndssystem finner den
svenska regeringen att bestämmelsen i alkohollagen 7 kap. 1 § inte kan
anses strida mot artikel 30 i EG-fördraget.

Det bör framhållas att den svenska regeringen med anledning av EG-
domstolens dom i Franzénmålet (C-189/95) sänkte ansökningsavgiftema
och de årliga tillsynsavgiftema för partihandelstillstånd (SFS 1997:755).
Kommissionen har i den formella underrättelsen ingen erinran mot nivån
för ansökningsavgiftema och anser att de är förenliga med artikel 30 i
EG-fördraget. Emellertid anser kommissionen att de årliga tillsynsavgif-
tema fortfarande är alltför höga vilket innebär att importen av alko-
holdrycker fördyras.

Kommissionen utgår i den formella underrättelsen från felaktiga
belopp när de gäller de årliga tillsynsavgiftema. Beloppen är betydligt
lägre i praktiken för de kvantiteter som kommissionen har angett. Den
svenska regeringen efterlyser kommissionens synpunkter på frågan om
de verkliga beloppen också anses alltför höga.

Serveringstillstånd meddelas av kommunen efter en bedömning av
bl.a. serveringsställenas lämplighet och riskerna för lokala ordningsstör-
ningar. Tillverknings- eller partihandelstillstånd meddelas av Alkohol-
inspektionen, dvs. staten, efter en bedömning av sökandens lämplighet
för sådan verksamhet. Vid beredningen av förslaget till alkohollag ansågs
det olämpligt att kombinera serveringstillståndet med en importrätt. Den
svenska regeringen är emellertid i ljuset av de synpunkter som har kom-
mit fram i kommissionens formella underrättelse beredd att närmare
överväga denna fråga. Det förutsätter emellertid att tillfredsställande
kontrollmekanismer kan åstadkommas.

Prop. 1998/99:134

Ytterligare ett försök från svensk sida har numera företagits för att Prop. 1998/99:134
finna en lösning på problemet med gåvoförsändelser med alko-
holdrycker. I en remiss den 12 mars 1998 till Lagrådet redovisade rege-
ringen bl.a. ett förslag till lag om ändring i alkohollagen av innebörd att
det skulle bli möjligt att från utlandet sända alkoholdrycker som gåva till
en mottagare i Sverige. I den proposition som därefter förelädes riks-
dagen (regeringens proposition 1997/98:100 om förbättrade möjligheter
till punktskattekontroll m.m.) fullföljdes emellertid förslaget endast i vad
det avsåg införsel av alkoholdrycker som arv eller flyttgods. Som skäl för
att inte föreslå riksdagen en reform även såvitt avsåg gåvoförsändelsema
framhöll regeringen i propositionen bl.a. att lagstiftningen på alkohol-
området syftar till att begränsa det privata vinstintresset och alkoholens
tillgänglighet samt till att skydda ungdomen. Det ansågs därför viktigt att
hitta ett system för gåvoförsändelser som vid sidan av att det tillgodoser
principen om den fria rörligheten för varor också tar hänsyn till dessa
folkhälsoaspekter, inte minst hur ålderskontrollen kan garanteras. Det är
frågor som ännu inte har kunnat lösas på ett tillfredsställande sätt.

8 Behov av förändringar

Sverige bedriver sedan lång tid tillbaka en restriktiv alkoholpolitik för att
begränsa alkoholens skadeverkningar. Bakom denna politik finns insik-
ten att överkonsumtion och missbruk av alkohol utgör ett av våra stora
folkhälsoproblem. Genom forskningens insatser finns en hel del kunskap
om vilka åtgärder som är av betydelse när det gäller att påverka såväl
alkoholkonsumtionens nivå som alkoholproblemens omfattning.

Forskningen har förordat en politik som arbetar med alkoholbeskatt-
ning och kontroll av alkoholens tillgänglighet tillsammans med mång-
sidiga lokala handlings- och informationsprogram som ett led i en uttalad
alkoholstrategi, som effektivt arbetar mot trafikonykterhet och som
investerar i behandling och framför allt i tidiga vård- och stödinsatser.

I Sverige bedrivs sedan länge en alkoholpolitik som ligger i linje med
detta. Dess huvudsyfte är att begränsa tillgängligheten och framför allt att
skydda ungdomen. Till detta kan läggas de folkhälsopolitiska målen om
en bättre folkhälsa för alla, som länge haft stor betydelse för utform-
ningen av den svenska alkoholpolitiken.

Samhällsutvecklingen har dock delvis förändrat förutsättningarna för
att genomföra den svenska alkoholpolitiken. Detta gäller framför allt på
grund av två genomgripande tendenser i samhällsutvecklingen, dels
internationaliseringen, dels decentraliseringen dvs. överflyttningen av
verksamheter och beslut från stat till kommun. Dessa tendenser gör att vi
måste se över formerna för vår alkoholpolitik.

Under senare delen av 1990-talet har således en mängd olika föränd-
ringar skett i Sverige inom alkoholpolitikens område. En ny alkohollag
har trätt i kraft. Import-, export-, tillverknings- och partihandelsmonopo-
len har avvecklats. Sverige har fått en växande konkurrensutsatt alkohol-
näring. Nya statliga myndigheter har inrättats och en överflyttning av

verksamheter och beslut har skett från stat till kommun. Parallellt med Prop. 1998/99:134
denna utveckling har inom många områden en ökad internationalisering
skett. Den ökade internationaliseringen har medfört ett ökat handels-
utbyte, ett ökat privat resande och ett närmande till andra länder när det
gäller attityder och värderingar. Internationella influenser och demogra-
fiska förändringar har gjort det svenska samhället mer heterogent. Bruket
av alkohol är i Sverige, liksom i många andra europeiska länder, en del
av kulturmönstret. Alla dessa förändringar och inte minst det svenska
EU-medlemskapet har i grunden påverkat förutsättningarna för den
svenska alkoholpolitiken och för alla aktörer inom alkoholområdet.

Sociala hänsyn har sedan länge präglat den svenska alkohollagstift-
ningen och skyddet för ungdomen går som en röd tråd genom alkohol-
politiken. Förbud att överlåta alkohol till ungdomar, åldersgränser för
inköp av alkohol liksom för servering av alkohol på restauranger är
exempel på detta. Detta synsätt liksom målet att begränsa alkoholens
skadeverkningar genom att minska den totala alkoholkonsumtionen lig-
ger fast inom alkoholpolitiken. All försäljning av alkoholdrycker till kon-
sument skall skötas på ett sådant sätt att skador i möjligaste mån förhind-
ras. En annan uttalad ambition för den svenska alkoholpolitiken är att
övergången från bruket av starkare till svagare alkoholdrycker skall
främjas.

Systembolagets detaljhandelsmonopol kvarstår efter Sveriges tillträde
till EU och har av EG-domstolen befunnits vara förenligt med EG-rättens
regler om fri rörlighet för varor. Förutsättningarna för detta är att mono-
polet fungerar icke-diskriminerande. Anledningen till att Sverige i för-
handlingarna med EU drev bibehållandet av detaljhandelsmonopolet så
kraftfullt var övertygelsen om att ett statligt detaljhandelsmonopol är ett
av de viktigare medlen för att begränsa alkoholskadornas utveckling och
inte minst viktigt när det gäller skyddet av ungdomen. Ålderskontrollen
fungerar bäst i detaljhandelsmonopolets regi. Därför var det viktigt att
behålla detta monopol i det nya EU-systemet. Detta argument var inte
alls lika bärkraftigt när det gällde de övriga monopolen, dvs. import-,
export-, tillverknings- och partihandelsmonopolen, som Sverige valde att
ge upp redan i samband med EU-inträdet.

Sveriges viktigaste alkoholpolitiska medel för att begränsa totalkon-
sumtionen och därmed skadorna är fortfarande detaljhandelsmonopolet
och prispolitiken. Den nya situationen gör det nödvändigt att dels bibe-
hålla detaljhandelsmonopolets och prisinstrumentets effektivitet, dels
söka nya metoder för det förebyggande arbetet. Samhällets insatser
behöver samordnas och effektiviseras bättre än hittills. Resurser måste
också satsas där det största behovet finns. Totalkonsumtionen måste även
begränsas genom sådana insatser som riktar sig mot storkonsumenter och
olika riskgrupper samt sådana situationer där alkohol definitvt inte hör
hemma dvs. insatser till förmån för en alkoholfri uppväxt, trafik, gravi-
ditet och ett alkoholfritt arbetsliv. Insatserna här måste bli mer effektiva
och träffsäkra.

Sedan de övriga alkoholmonopolen avskaffades och förutsättningarna
att använda prisinstrumentet som ett alkoholpolitiskt medel till följd av
EU-medlemskapet delvis har ändrats får information, ålderskontroll och

andra liknande alkoholskadeförebyggande insatser en ökad tyngd i den
svenska alkoholpolitiken. Folkhälsoinstitutet har fatt ansvaret för det
förebyggande arbetet. Som ett led i den förändringsprocess som pågår
har regeringen i april 1997 beslutat att det skall finnas en nationell led-
ningsgrupp för alkohol- och narkotikaförebyggande insatser under
socialministerns ledning. Ledningsgruppens uppgift är att bygga upp ett
långsiktigt förebyggande arbete som kan kompensera den försvagning
som bl.a. Sveriges EU-medlemskap medfört för den svenska traditionella
alkoholpolitiken. Det handlar om insatser som direkt kan påverka männi-
skors förhållningssätt och vanor och som också ökar det individuella
ansvarstagandet. Dvs. det handlar om att effektivare än hittills försöka
påverka konsumentledet i alkoholförsäljningen och i ökad utsräckning
utveckla hållbara lokala strategier som också innebär ett ökat lokalt
ansvarstagande för kommunen, bostadsområdet, arbetsplatsen m.m.

Regeringen har också tagit ett samarbetsinitiativ genom att tillsätta en
kommitté (OAS) som skall utveckla samarbetet mellan berörda myndig-
heter, försäkringsbolag och olika branschorganisationer på alkoholområ-
det. Utgångspunkten för samarbetet är de prioriteringar som gjorts i den
nationella handlingsplanen för alkohol- och narkotikaförebyggande insat-
ser. Uppgiften är att uppmuntra olika aktörer, såsom företag, bransch-
organisationer, försäkringsbolag, berörda myndigheter och andra att
engagera sig i arbetet mot missbruk och alkoholskador. Ett prioriterat
område där samtliga inblandade har gemensamma intressen är insatser
som motverkar den illegala alkoholhanteringen, dvs. illegalt tillverkad
eller illegalt införd alkohol samt langning till ungdomar. Detta arbete
försvåras idag av att köp av hemtillverkad sprit, till skillnad från
insmugglad sprit, är lagligt. Övriga områden som prioriteras i OAS
arbete är insatser för att åstadkomma en alkoholffi trafik, alkoholfria
arbetsplatser, alkoholfri uppväxt och alkoholfria graviditetsperioder samt
en måttfullhet bland dem som använder alkohol och särskilt bland dem
som riskerar att bli storkonsumenter.

Samtidigt som regeringen således försvarar grundläggande element i
Sveriges alkoholpolitik måste vi inse att förutsättningarna har förändrats.
Prioriteringar måste göras till de områden där insatserna ger störst effekt.
En uttalad politisk strävan är att hålla fast vid de mest verkningsfulla
alkoholpolitiska medlen så länge de har effekt och ta bort sådana restrik-
tioner som bedöms ha mindre alkoholpolitisk betydelse. Inget tyder på att
avskaffandet av import-, export-, tillverknings- och partihandelsmono-
polen har påverkat totalkonsumtionen i Sverige. Tillverkare, importörer
och partihandlare far endast sälja till Systembolaget eller den som har
serveringstillstånd. I detta led förekommer i princip ingen kontakt med
konsumenterna och det finns heller inte i lagstiftningen några egentliga
alkoholpolitiska regler att kontrollera. Alkoholpolitisk kontroll utöver
skattekontroll och polisiär kontroll är därför mindre viktig i detta led. De
medför i många stycken en onödig dubbelkontroll från samhällets sida
samt administration, byråkrati och kostnader för näringsidkarna. Rege-
ringen vill understryka att detta självfallet förutsätter att samhällets
övriga kontroll i detta led fungerar effektivt, dvs. skattemyndighetens,
tullens och polisens verksamhet för att driva in skatter och avgifter samt

Prop. 1998/99:134

ingripa mot eventuella lagöverträdelser. Enligt regeringens mening är det
rimligt att tyngdpunkten i den rent alkoholpolitiska kontrollen mera tyd-
ligt läggs vid ledet närmast konsumenten, dvs. detaljhandel och serve-
ring. Det är också där som behovet av skydd för ungdomen är särskilt
framträdande och det är där det t.ex. är viktigt att ålderskontroll m.m.
fungerar effektivt.

Regeringens förslag som redovisas i det följande, som t.ex slopandet
av de särskilda partihandelstillstånden, bör ses mot den beskrivna bak-
grunden. Samtidigt föreslår regeringen vissa skärpningar för att hindra
kringgåenden av detaljhandelsmonopolet och motverka den ökande ille-
gala alkoholhanteringen som t.ex. kriminalisering av köp och innehav av
illegal sprit. Regeringen kommer också när Alkoholutredningen har
överlämnat sitt slutbetänkande att återkomma till riksdagen med en över-
syn av reglerna för serveringstillstånd t.ex. vad avser öppettider m.m.,
ålderskontrollen i livsmedelshandeln och ansvars- och straffbestämmel-
serna bl.a. med utgångspunkt från de övriga överväganden som förts
fram i promemorian Svartsprit och ungdomar (Ds 1997:8) för att ytter-
ligare försöka begränsa den alkoholhantering som samhället inte har
kontroll över.

Regeringen vill också framhålla att de förslag som nu läggs fram syftar
till att med bibehållande av målsättningarna för den svenska alkoholpoli-
tiken åstadkomma en hållbar lösning på de EG-rättsliga problem som
vissa delar i vårt nuvarande regelsystem ger upphov till.

Hittills har den svenska alkoholpolitiken varit framgångsrik, åtmins-
tone om vi jämför med andra länder. Såväl försäljningen av alkohol som
den alkoholrelaterade dödligheten är klart lägre i Sverige än i andra
Europeiska länder. Även om vi tar hänsyn till det s.k. mörkertalet
(hembränning, smuggling och legal införsel) som sannolikt är högre i
Sverige än i flertalet andra europeiska länder, så kommer vi fortfarande
längst ned i statistiken över alkoholkonsumtionen i Europa. När det
gäller att trafiken, kvinnors graviditetsperioder och arbetsplatserna skall
vara helt alkoholfria har vi i Sverige kommit långt jämfört med flertalet
andra länder.

Allt fler europeiska länder böljar nu också inse att även de måste göra
något åt sin mycket höga alkoholkonsumtion och de problem denna ska-
par i vissa situationer. Andelen 15-åringar som berusar sig minst en gång
i veckan är t.ex dubbelt så hög i Frankrike och Tyskland och tredubbelt
så hög i Danmark och Wales som i Sverige. I Ryssland anses ungefär en
miljon dödsfall sedan 1992 kunna relateras till alkoholen. Även EU-
kommissionen medger att den höga alkoholkonsumtionen är ett av de
stora folkhälsoproblemen inom unionen som måste angripas. Efter
svenskt förslag finansierar kommissionen ländeijämförande studier om
alkoholproblemets omfattning som också inkluderar jämförelser av län-
dernas politik och åtgärder i samtliga EU-länder. På svenskt initiativ dis-
kuteras nu också behovet av en gemensam folkhälsostrategi om alkohol
inom den Europeiska unionen.

Samtidigt måste vi alla inse att vi inte längre lever isolerade från
omvärlden. Hundratusentals svenska ungdomar och vuxna reser vaije år
ut i världen och tar därigenom också intryck av andra människors vanor

Prop. 1998/99:134

och länders alkoholkultur. Regeringen avser naturligtvis även i fortsätt-
ningen att bedriva en aktiv alkoholpolitik men det blir allt viktigare att fa
med även andra länder och andra aktörer än de traditionella i ett gemen-
samt arbete mot alkoholproblemen. Tillsammans kan vi t.ex. inom EU
utforma en effektiv social och ansvarsfull alkoholpolitik som gagnar
folkhälsan inom unionen.

Sverige har också som nämnts tidigare erhållit medel från EU-kom-
missionen för att genomföra en ländeijämförande undersökning om alko-
holproblemens omfattning och hur alkoholpolitiken ser ut i samtliga EU-
länder. Avsikten är att detta material bl.a. skall tjäna som underlag för en
EU-strategi på alkoholområdet. Undersökningen kommer att presenteras
på den WHO-konferens om alkohol som skall hållas i Stockholm i
december år 2000. Förhoppningsvis kan sedan en EU-strategi på alko-
holområdet behandlas under det svenska ordförandeskapet våren 2001.

Den framtida politiken i Sverige måste således i ökad utsträckning
formas i samverkan mellan många olika aktörer såväl inom som utanför
Sverige och vara väl förankrad hos människorna om den skall ha någon
bestående effekt. Alkoholpolitiska handlingsprogram och strategier har
därför utarbetats på såväl nationell som lokal nivå och kan förhoppnings-
vis också framöver utarbetas på EU-nivå. På lokal nivå spelar kommuner
och landsting en allt viktigare roll i denna utveckling liksom skola och
arbetsliv samt olika organisationer som t.ex. fackliga, ideella, politiska
och branschorganisationer. Inte minst alkoholnäringen själv och dess
organisationer måste mer aktivt och konstruktivt delta i arbetet med hur
man kan minska skadorna och ta ökat ansvar för hur dess produkter
används.

Höga alkoholskatter är inget självändamål. Men dessa kan inte dras-
tiskt sänkas om det skulle innebära att konsumtionen, problemen och
superiet därmed kraftigt ökar. Samhället måste först hitta lika effektiva
alternativ till pris- och skatteintrumentet innan detta kan överges som
alkoholpolitiskt medel. Näringen måste naturligtvis också vara med och
betala för de kostnader som användningen av dess produkter åsamkar
medborgarna och samhället. Detta är viktigt for alla att förstå, inte minst
de som arbetar inom alkoholnäringen och som ofta ropar på sänkta alko-
holskatter. Det är glädjande att branschen numera, främst genom OAS-
samarbetet, tar ett ökat ansvar för att informera om hur dess produkter
skall hanteras på ett socialt och ansvarsfullt sätt. Branschen och näringen
måste naturligtvis hjälpa till med bruksanvisningen. Budskapet måste
vara att alkoholkonsumtion är förenad med risker som det är angeläget
att informera om. Branschens deltagande i OAS-samarbetet är således
positivt men insatserna inte minst ekonomiskt från branschens sida borde
öka.

Den oro som de flesta känner för att alkoholmissbruket skall öka,
framför allt bland ungdomar, måste mötas med konkreta och trovärdiga
åtgärder. Det är i ungdomarnas närmiljö som det verkningsfulla arbetet
bör bedrivas. Det är där som det avgörs om vi skall lyckas. Förutom till-
gängligheten är föräldrarnas förhållningssätt den faktor som har störst
inverkan på ungdomarnas förmåga att motstå frestelsen att alltför tidigt
dricka alkohol eller pröva droger. Det är regeringens övertygelse att

Prop. 1998/99:134

alkoholkonsumtionen kan hållas nere bland ungdomar genom ett gemen-
samt engagemang och en nationell mobilisering med basen i ett profes-
sionellt förebyggande arbete i samverkan mellan kommuner, landsting,
näringsliv, bransch och ideella organisationer. En sådan mobilisering är
inte viktig bara nationellt utan även internationellt. Mot den bakgrunden
har Sverige tagit initiativet till en europeisk WHO-konferens på minis-
ternivå i Stockholm år 2000 med fokus på ungdomars alkoholkonsum-
tion. Förhoppningsvis kan en Stockholmsdeklaration om ungdomar och
alkohol utgöra en viktig plattform för det alkoholpreventiva arbetet in i
det nya milleniet.

Men det är också viktigt att utgå ifrån att alkoholen är en del av det
svenska kulturmönstret och att en stor majoritet av svenska folket
betraktar alkoholdrycker som ett inslag i livet som de inte vill avvara. De
flesta använder alkohol på ett sådant sätt att det inte vållar problem, var-
ken för dem själva eller samhället. De flesta både vill och kan bruka
alkohol på ett måttfullt sätt.

Nya metoder och arbetssätt måste dock ständigt utvecklas för att nå
målet att begränsa alkoholens skadeverkningar samtidigt som mindre
verkningsfulla restriktioner överges. Människor uppfattar restriktioner
som legitimt och rimligt om det ges tillräckligt sakliga skäl, inte bara för
individens skull utan också av hänsyn till andra och samhället i stort.
Som förälder är man ensam och maktlös om resten av samhället rycker
på axlama åt växande problem. Regeringen kan inte medverka till att en
alkoholkultur breder ut sig som gör att alkoholproblemet och framför allt
ungdomsfylleriet ökar. Därför är det inte möjligt att göra drastiska för-
ändringar i de traditionella restriktiva medel som är kännetecknande för
den svenska alkoholpolitiken.

Sverige har valt att bli medlem i EU därför att en majoritet tror att det
gagnar det svenska folket och att det ger oss möjlighet att delta i skapan-
det av ett nytt, öppet och fredligt Europa. Det är då illa om Sverige på
olika delområden intar hållningen att medlemskapet är en försvårande
omständighet. Samtidigt skall givetvis Sverige, liksom andra medlems-
länder, slå vakt om våra nationella intressen inom ramen för samarbetet
och inte i onödan avstå från sådant som vi anser viktigt. På alkoholpoliti-
kens område kommer vi inte att på samma sätt som tidigare kunna arbeta
med några av de instrument som varit viktiga för att minska konsumtio-
nen och därmed skadorna. Det kan komma att bli svårare att i framtiden
upprätthålla den relativt höga beskattningen av alkoholdrycker och vi
måste förbättra Systembolagets service till allmänheten. Samtidigt är det
också viktigt att vi nu utvecklar nya handlingsplaner och strategier för att
förverkliga våra mål om minskade skador i denna förändrade värld.

EG-domstolens beslut att helt godkänna Systembolagets detaljhandels-
monopol var mycket viktigt ur svenskt folkhälsoperspektiv. I de över-
synsförhandlingar om införselbegränsningen som kommer att inledas till
hösten kommer Sverige att kämpa för att fa fortsatt undantag på nuva-
rande nivå. Detta är nödvändigt för att ge oss möjlighet att bygga vidare
på de delar av vår politik som är EG-rättsligt godkänd och effektiv sam-
tidigt som det också ger oss ytterligare tid för att komplettera vår
alkoholpolitik med delvis nya metoder. Det handlar bl.a. om att utveckla

Prop. 1998/99:134

metoder som påverkar människors förhållningssätt till alkohol så att man
tar ett ökat eget ansvar. Detta är en omställningsprocess som kräver
insatser under lång tid framöver.

Sverige skall således även fortsättningsvis behålla målet om att
begränsa alkoholens skadeverkningar och arbeta för att minska den totala
alkoholkonsumtionen. Detta måste ske mer målinriktat mot främst vissa
riskgrupper och storkonsumenter för att därigenom mera effektivt kunna
minska skadorna. Arbetssätt och metoder måste bli mer träffsäkra gen-
temot dem som också dricker mest och där skadorna är störst. Rege-
ringen menar att Sverige även i framtiden med de förändringar som rege-
ringen föreslår kommer att förfoga över tillräckligt effektiva instrument
för att förverkliga dessa våra mål.

9 Partihandel, tillverkning och införsel av
spritdrycker, vin och starköl

9.1 Rätten att tillverka och bedriva partihandel

I 4 kap.l § alkohollagen finns regler för rätten att bedriva partihandel,
dvs. försäljning av spritdrycker, vin och starköl till främst annan till-
ståndshavare i och för hans rörelse eller till detaljhandelsbolaget, dvs.
Systembolaget. Sådan handel far bedrivas endast av den som har med-
delats partihandelstillstånd av Alkoholinspektionen. Enligt författnings-
rummet skall den som har ett av inspektionen meddelat tillverkningstill-
stånd för sådana drycker anses ha partihandelstillstånd i fråga om mot-
svarande varor.

Det nu gällande tillståndssystemet för spritdrycker, vin och starköl
innebär att även detaljhandelsbolaget, dvs. Systembolaget, måste vara
innehavare av ett partihandelstillstånd för att kunna partihandla. System-
bolagets genom föreskrift i lag begränsade partihandelstillstånd behand-
las nedan.

Vad närmare gäller de rättigheter som är knutna till innehavet av ett
tillverknings- eller partihandelstillstånd, anges i 4 kap. 5 § första stycket
alkohollagen att den som är berättigad att bedriva partihandel far sälja
varor för vilka han har tillstånd till detaljhandelsbolaget, till den som har
tillverknings- eller partihandelstillstånd för motsvarande varor, till den
som har meddelats serveringstillstånd för motsvarande varor och till den
som har meddelats särskilt inköpstillstånd för användning av varorna i
viss angiven huvudsakligen industriell verksamhet. Tillståndshavaren far
också exportera varorna. I proposition Ändrade skatteregler med anled-
ning av att taxfreeförsäljningen inom EU upphör (prop. 1998/99:86)
föreslås i förtydligande syfte att den som är berättigad att bedriva parti-
handel skall få sälja varorna till exportbutiker och till fartyg och luftfar-
tyg för proviantering.

Prop. 1998/99:134

Rätten till yrkesmässig införsel

I 4 kap. 2 § första stycket alkohollagen föreskrivs att spritdrycker, vin
och starköl far föras in till landet endast av den som har meddelats ett
tillverknings- eller partihandelstillstånd avseende sådana varor. Det har
inte ansetts nödvändigt att i paragrafen uttryckligen ange att den nämnda
regeln endast tar sikte på yrkesmässig införsel, dvs. sådan som sker i och
för rörelsen. Den som har partihandelstillstånd får således inte med stöd
av första stycket importera för privat bruk. Däremot kan andra stycket,
om annan än yrkesmässig införsel, i vissa fall vara tillämpligt.

Första stycket innebär att restauranger i dag inte far föra in nyss
nämnda slag av drycker utan att ha både ett serveringstillstånd och ett
tillverknings- eller partihandelstillstånd. Krav på dubbla tillstånd gäller
alltså i detta avseende.

Det kan konstateras att lagstiftningen inte är uppbyggd på det sättet att
något särskilt tillståndskrav för importen har ställts upp; inte heller har
det i lagtexten föreskrivits några kvantitativa begränsningar. Rätten att
importera har i stället knutits till att importören i annat sammanhang
ansetts lämplig att hantera spritdrycker, vin och starköl. Regleringen
medför att en utländsk tillverkare eller partihandlare, i likhet med vad
som gäller för den som meddelats ett serveringstillstånd, måste ansöka
om partihandelstillstånd om han vill etablera verksamhet här i Sverige
och själv importera spritdrycker, vin och starköl.

Det förhållandet att även ett tillverkningstillstånd ger partihandels-
rättigheter framgår, som tidigare redogjorts för, redan av den inledande
paragrafen i 4 kap. i alkohollagen. Att en tillverkare skall kunna agera på
samma sätt och ha samma rättigheter som en licensierad partihandlare
motiveras av bl.a. affärsmässiga skäl.

Som tidigare nämnts har Systembolaget, förutom monopol på detalj-
handel med spritdrycker, vin och starköl, även en begränsad rätt att
bedriva partihandel med sådana drycker. Denna partihandelsmöjlighet
består i att Systembolaget efter beslut om partihandelstillstånd av Alko-
holinspektionen har rätt att, i enlighet med vad som föreskrivs i 5 kap.
1 § tredje stycket alkohollagen, bedriva försäljning av nämnda drycker
till dem som har serveringstillstånd, dvs. framför allt restaurangerna. Att
Systembolaget inte på egen hand far importera spritdrycker, vin och
starköl är reglerat i 5 kap. 1 § andra stycket. Vad gäller Systembolagets
verksamhet konstateras i förarbetena till alkohollagen (prop,1994/95:89
s. 55) att verksamheten även framdeles skall koncentreras till den alko-
holpolitiskt betingade kärnverksamheten, dvs. detaljhandel.

Förutsättningar för tillstånd

Enligt 7 kap. 1 § första stycket far bl.a. tillverknings- eller partihandels-
tillstånd meddelas endast den som visar att han med hänsyn till sina per-
sonliga och ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är
lämplig att utöva verksamheten.

Beviskravet för den som ansöker om tillstånd har således satts högt. I
förarbetena framhålls att tillstånd inte kan beviljas t.ex. om ingenting är

Prop. 1998/99:134

känt om sökandens tidigare verksamhet och att det inte är tillräckligt att
inga anmärkningar har framkommit (prop. 1994/95:89 s. 100 f.). Det
krävs således att en positiv utredning förebringas av sökanden.

Vid den tillståndsprövning som Alkoholinspektionen har att göra skall
bedömas om den person som ansöker om tillstånd har visat sig lämplig
att utöva en sådan verksamhet som avses med ansökan. Inspektionen
skall göra en objektiv och icke-diskriminerande bedömning med hänsyn
tagen till personliga och ekonomiska förhållanden samt omständigheter i
övrigt som är av betydelse för tillståndet. Som ”omständigheter i övrigt”
anges i förarbetena (prop. 1994/95:89 s. 100) t.ex. att sökanden har kun-
skaper om reglerna för alkoholhantering.

Vid tillståndsprövningen skall, enligt 7 kap. 1 § andra stycket, särskild
hänsyn tas till om sökanden är laglydig och benägen att fullgöra sina
skyldigheter mot det allmänna. Detta innebär att den person som t.ex. vill
partihandla med spritdrycker, vin eller starköl skall ha en ordnad eko-
nomi och inte tidigare ha varit straffad för brott som kan ha betydelse för
förmågan att yrkesmässigt hantera partihandel med nämnda drycker.

Tillståndssökande skall även visa att han har tillfredsställande lag-
ringsmöjligheter. Något krav på att tillståndshavaren rent faktiskt har
lager i Sverige uppställs dock inte. För vinagenter m.fl. som endast för-
medlar affärer finns inte något större behov av lagringsmöjligheter.
Alkoholinspektionen måste i vaije enskilt fall bedöma vilka lagringsmöj-
ligheter som skall krävas.

Vad gäller övriga allmänna förutsättningar för att få tillstånd framhålls
i förarbetena (prop. 1994/95:89 s. 56) att sökanden skall ha lokaler, för-
varingsutrymmen och interna kontroll- och redovisningssystem som gör
sannolikt att de regler som gäller på alkoholområdet kommer att följas.
Systemen skall möjliggöra insyn och i förekommande fall kunna ligga till
grund för egenkontroll baserade på t.ex. internationella standarder.

Enligt 7 kap. 1 § tredje stycket far tillståndets giltighet begränsas till
viss tid om det föreligger särskilda skäl. Tillståndet far också förenas
med villkor. De nya villkor som kan behövas får meddelas även sedan
själva tillståndet meddelats.

Meddelande av tillstånd, m.m.

Av 7 kap. 2 § framgår att tillverkningstillstånd kan gälla sprit, sprit-
drycker, vin, starköl och öl eller avse en eller flera av dessa varor. Parti-
handelstillstånd kan gälla spritdrycker, vin och starköl eller avse en eller
två av dessa drycker.

Det gäller samma krav på lämplighet hos tillståndshavaren oavsett
vilka tillståndspliktiga varor som tillstånd söks för.

I 7 kap. 3 § anges att bl.a. tillverknings- eller partihandelstillstånd
meddelas av Alkoholinspektionen. Inspektionen har således att utreda,
bedöma och utfärda tillstånd. Vidare anges att ansökan om tillstånd skall
göras skriftligen samt att regeringen eller, efter regeringens bemyndig-
ande, Alkoholinspektionen meddelar närmare föreskrifter om vilken
utredning som sökanden skall ge in.

Prop. 1998/99:134

I 7 kap. 4 § första stycket föreskrivs att den som hos Alkoholinspek-
tionen ansöker om tillstånd skall betala ansökningsavgift samt att den
som beviljas tillstånd även skall betala en årlig tillsynsavgift.

Ansökningsavgiftema är avsedda att täcka myndighetens kostnader för
prövning av ansökningar. Tillsynsavgiftema skall täcka övriga kostnader
hos Alkoholinspektionen samt kostnader for länsstyrelsernas regionala
tillsyn. De totala avgifterna skall således motsvara Alkoholinspektionens
anslag samt del av länsstyrelsernas anslag.

Av andra stycket framgår att regeringen beslutar om avgifternas storlek
samt att ytterligare föreskrifter om avgifterna meddelas av regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, Alkoholinspektionen.

De närmare föreskrifterna om de avgifter som tas ut av Alkohol-
inspektionen för tillståndsprövning och tillsyn återfinns i 10-22 §§ alko-
holförordningen (1994:2046).

Upphörande av tillstånd i vissa fall

Enligt 7 kap. 17 § första stycket alkohollagen upphör ett enligt denna lag
meddelat tillstånd att gälla under vissa förutsättningar. Som exempel kan
nämnas situationen att en tillståndshavare avlidit och dödsboet inte inom
viss tid anmält till tillståndsmyndigheten, dvs. såvitt avser tillverknings-
eller partihandelstillstånd Alkoholinspektionen, att boet vill fortsätta
rörelsen. Har den som fatt tillstånd försatts i konkurs, gäller enligt andra
stycket att tillståndet omedelbart upphör att gälla. Om konkursboet vill
fortsätta rörelsen skall ansökan göras hos tillståndsmyndigheten. Myn-
digheten skall behandla en sådan ansökan med förtur.

Återkallelse, varning m.m.

Enligt 7 kap. 18 § skall Alkoholinspektionen återkalla ett tillverknings-
eller partihandelstillstånd om

1. tillståndet inte längre utnyttjas,

2. tillståndshavaren inte följer de för tillståndet gällande bestämmel-
serna i alkohollagen eller föreskrifter eller villkor meddelade med stöd av
denna lag, eller

3. de förutsättningar som gäller för meddelande av tillståndet inte
längre föreligger.

I förarbetena (prop. 1994/95:89 s. 109) anges beträffande punkten 3
följande. För en återkallelse på denna grund bör det vara fråga om mera
påtagliga förändringar, så att tillstånd inte skulle ha meddelats i mot-
svarande situation. Om en anmärkning är av mindre allvarligt slag och
kan antas komma att rättas till, kan i stället varning komma i fråga. Höga
krav måste dock ställas på dem som har tillstånd, bl.a. med hänsyn till
deras rätt till omförpackning av varor, ansvar för skatteuppbörd m.m.
Även mindre anmärkningar bör därför kunna utgöra skäl för återkallelse,
särskilt om de upprepas.

Att en innehavare av tillverknings- eller partihandelstillstånd kan med-
delas varning i stället för återkallelse framgår av 7 kap. 20 §. Varning får

Prop. 1998/99:134

meddelas om varning av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig
åtgärd. I förarbetena (prop. 1994/95:89 s. 110) anges bl.a. följande. Om
en tillståndshavare vidtar erforderliga åtgärder för att rätta till förhållan-
dena så att det kan antas att verksamheten i fortsättningen kommer att
bedrivas i enlighet med gällande föreskrifter och meddelade villkor kan
ingripandet begränsas till varning. Även andra fall för att meddela var-
ning kan tänkas, t.ex. då en överträdelse av en föreskrift varit tillfällig
eller berott på ett missförstånd, eller dylikt. I förarbetena erinras i detta
sammanhang om en tillsynsmyndighets möjlighet att meddela villkor
enligt 7 kap. 1 § alkohollagen.

Tillsyn m. m.

I 8 kap. 1 § första stycket alkohollagen anges bl.a. att Alkoholinspektio-
nen utövar central tillsyn över efterlevnaden av alkolhollagen och att
inspektionen kan meddela allmänna råd till vägledning för tillämpningen
av lagen. Den omedelbara tillsynen avser främst tillsyn över innehavare
av tillverknings-, partihandels- eller inköpstillstånd (prop. 1994/95:89
s. 110). Alkoholinspektionens tillsynsuppgifter är emellertid, som tidi-
gare framgått, inte begränsade till detta område. I förarbetena framhålls
tvärtom att Alkoholinspektionen tillsyn skall utövas på nationell nivå och
att målet för tillsynen skall vara att garantera att all hantering i landet av
alkohol sker ansvarsfullt och i enlighet med gällande bestämmelser
(prop. 1994/95:89 s. 51).

Alkoholinspektionen har, förutom att meddela allmänna råd, även att
utfärda föreskrifter i den utsträckning regeringen bemyndigar inspektio-
nen därtill.

Av andra stycket framgår bl.a. att den regionala tillsynen utövas av
länsstyrelserna och att dessa på så sätt bistår Alkoholinspektionen.

I 8 kap. 2 § anges vilka som har att till Alkoholinspektionen lämna
uppgifter som behövs hos inspektionen. Dessa är kommunen, polismyn-
digheten, kronofogdemyndigheten samt skattemyndigheter och andra
myndigheter som uppbär eller driver in skatter eller avgifter.

I 8 kap. 4 § finns bestämmelser om tillståndshavares skyldighet att
bl.a. lämna tillträde till driftsställe med tillhörande lokaler och tillhanda-
hålla handlingar som rör verksamheten.

Alkoholinspektionens register

Alkoholinspektionen skall, enligt 12 kap. 1 § alkohollagen, föra ett
register med hjälp av automatisk databehandling. 112 kap. 2 § anges att
registret far användas för

1. handläggning av ärenden om tillstånd,

2. tillsyn över tillståndshavares verksamhet samt

3. uppföljning och utvärdering av lagens tillämpning samt framställ-
ning av statistik.

Registret far, enligt 12 kap. 3 § första stycket, innehålla uppgifter om

1. den som har tillstånd,

Prop. 1998/99:134

2. den som har haft tillstånd,

3. den vars ansökan om tillstånd är föremål för prövning och

4. den som tidigare har ansökt om tillstånd men vars ansökan har
avslagits, avvisats eller avskrivits.

Vad gäller punkten 4 kan nämnas att denna är föranledd bl.a. av det
samhälleliga intresset av att kunna förebygga bulvanförhållanden.

Att regeringen får meddela föreskrifter om registrering av uppgifter i
fråga om olika företrädare för en verksamhet, framgår av författnings-
rummets andra stycke.

Enligt 12 kap. 4 § första stycket får i registret, beträffande de som
avses i 3 § första stycket 1 eller 3, registreras

1. uppgift om namn eller firma, person-, registrerings- eller organisa-
tionsnummer, adress och telefonnummer,

2. uppgift om dom i brottmål, såvitt avser domstol, domsnummer,
utgången i målet och tillämpade bestämmelser,

3. uppgift om förekomst av ärende hos polis- eller åklagarmyndighet,
såvitt avser diarienummer eller motsvarande beteckning,

4. uppgift om registrering av mervärdeskatteskyldighet, punktskatte-
skyldighet och upplagshavare enligt skattelagstiftningen,

5. uppgift om konkurser samt restförda skatter och avgifter,

6. uppgift om den verksamhet som tillståndet avser och om villkor som
har meddelats för denna,

7. uppgift om överträdelser av föreskrifter och meddelade villkor samt
om utförda inspektioner och

8. i den utsträckning regeringen närmare föreskriver, annan uppgift
som har särskild betydelse för handläggningen av ärenden enligt denna
lag och inte utgör personuppgift av känslig natur.

Alkoholinspektionens register är fortfarande under uppbyggnad.

Ansökan om tillverknings- ellerpartihandelstillstånd

Enligt Alkoholinspektionens föreskrifter (AIFS 1997:5) gäller bl.a. föl-
jande. Ansökan om tillverknings- och partihandelstillstånd skall göras på
fastställt formulär (2 §). Till ansökan skall, vad gäller företaget, bifogas
bl.a. kvitto på inbetald ansökningsavgift, F-skattebevis från skattemyn-
digheten samt diverse uppgifter om lokaler för tillverkning, omtappning,
lagring och försäljning. Vidare skall uppgifter ges in om bl.a. uppskattad
försäljningsvolym under innevarande kalenderår, beskrivning av det eko-
nomiska redovisningssystemet (bokföring, lagerredovisning och fakture-
ring), beskrivning av den praktiska intemkontrollen av varuhanteringen,
senast fastställda årsredovisning och revisionsberättelse eller, för andra
än aktiebolag, motsvarande ekonomisk information. Andra handlingar
som skall ges in är registerutdrag från kronofogdemyndighetens utsök-
ningsregister, företagsbevis alternativt registreringsbevis från Patent- och
registreringsverket. Vidare skall lämnas en utförlig beskrivning av före-
tagets organisation och verksamhet, inklusive ledningens ansvarsfördel-
ning inom organisationen, och uppgift om personer med betydande eko-
nomiska intressen i företaget.

Prop. 1998/99:134

Vad särskilt gäller personer med betydande inflytande i rörelsen, gäller
följande (4 §). För verkställande direktör, ensam firmatecknare i före-
taget samt delägare i fåmansföretag eller i famansägt handelsbolag skall
lämnas följande uppgifter:

1. Uppgift om kunskap om alkohollagstiftningen.

2. Personnummerutdrag från Patent- och registreringsverket.

3. Bevis från Patent- och registreringsverket om

a. frihet från näringsförbud samt

b. konkursfrihet.

4. Registerutdrag från kronofogdemyndighetens utsökningsregister.

Därtill innehåller föreskrifterna regler för uppgifter beträffande före-
ståndare och möjligheten för utländsk sökande att styrka sin lämplighet
genom handling från utländsk myndighet m.m. Föreskrifterna innehåller
dessutom en regel beträffande Alkoholinspektionens möjlighet att medge
undantag (dispens) från föreskrifterna i fråga.

Alkoholinspektionen har utarbetat ett handledningsformulär för ansö-
kan.

I övrigt kan här tilläggas att ansökan inte behandlas förrän ansöknings-
avgiften, f.n. 2 000 kronor, har betalats. Handläggningstiden uppgår,
enligt uppgift från Alkoholinspektionen, till ungefär en månad. Uppfyller
sökanden de formella kraven utfärdar myndigheten ett tillståndsbevis
med uppgifter om tillståndets omfattning.

Någon möjlighet för Alkoholinspektionen att avslå en ansökan av
alkoholpolitiska skäl finns inte.

Lämplighetsprövning, lager m.m.

Enligt handboken för partihandel och tillverkning baseras Alkohol-
inspektionens lämplighetsprövning på de uppgifter som lämnas i ansökan
och de uppgifter som inspektionen inhämtar från vissa andra myndig-
heter, bl.a. Rikspolisstyrelsen. Lämplighetsprövningen omfattar såväl
företaget som fysiska personer med betydande inflytande i verksamheten.
För företaget prövas den ekonomiska skötsamheten med särskild hänsyn
till hur företaget fullgör sina skyldigheter mot det allmänna (betalning av
skatter m.m.). För fysiska personer med betydande inflytande i rörelsen
kontrolleras laglydnad och ekonomisk skötsamhet (eventuell brottslighet
samt betalning av skatter och inblandning i konkurser m.m.). Vidare görs
en bedömning av ”omständigheterna i övrigt”, dvs. bland annat möjlighet
och förmåga att sköta verksamheten i enlighet med lagar och föreskrifter
på området. En genomgång görs då av företagets organisation, rutiner
och system för bokföring m.m.

För det fall att tillståndshavaren har lager i Sverige, skall dessa lager
uppfylla kraven i Alkoholinspektionens föreskrifter och allmänna råd.
Föreskrifterna innehåller regler för distribution, lagerhållning och redo-
visning.

Prop. 1998/99:134

Tillsynen och kontrollen

Som ovan redogjorts för har Alkoholinspektionen, förutom sitt ansvar
som central tillsynsmyndighet, det direkta tillsynsansvaret över bl.a.
innehavare av partihandelstillstånd. Syftet med inspektionens tillsyn av
tillståndshavama är att kontrollera dels att de lagstadgade reglerna m.m.
efterlevs (t.ex. att försäljning sker endast på föreskrivet sätt), dels att för-
utsättningar för tillstånd fortfarande föreligger (t.ex. att tillståndshavaren
fortfarande är lämplig att utöva sin verksamhet).

Tillsynen över tillståndshavama kan genomföras i form av s.k. admini-
strativ tillsyn eller genom kontrollbesök. Enligt inspektionens handbok
gäller följande.

Den administrativa tillsynen omfattar kontroll av personlig vandel
genom polisregistret och kontroll av ekonomisk skötsamhet t.ex. genom
kronofogdemyndigheten. Inspektionen hämtar regelbundet in uppgifter
om tillståndshavare även från andra myndigheter, t.ex. tullmyndigheten
och Patent- och registreringsverket. En del uppgifter förs in i det register
med uppgifter om tillståndshavare, som inspektionen för som en del av
sin löpande tillsyn. Den administrativa tillsynen omfattar, enligt uppgift
från Alkoholinspektionen, i princip samtliga ca 300 tillståndshavare.

Vad därefter gäller kontrollbesöken, kontrolleras vid dessa att reglerna
för hantering av spritdrycker, vin och starköl efterlevs. Kontrollen kan
omfatta allt från företagets kundregister till lagerlokalens fysiska utform-
ning, lagerinventering och kontroll av rutiner samt granskning av hur
varuhanteringen redovisas.

Vad gäller antalet kontrollbesök, gör Alkoholinspektionen - enligt
egen uppgift - ett årligt kontrollbesök hos ca 60 av de 300 partihand-
lama.

Sedan tillkomsten av gällande tillståndssystem har 77 partihandels-
eller tillverkningstillstånd upphört att gälla. Av dessa har 41 upphört på
egen begäran, 18 på grund av konkurs och 14 på grund av att Alkohol-
inspektionen återkallat tillstånden. Anledningen till dessa återkallelser
har uppgetts vara olaglig import, slarv med bokföringen eller personlig
olämplighet.

9.2 Yrkesmässig införsel av och partihandel med
spritdrycker, vin och starköl

Prop. 1998/99:134

Regeringens förslag: Partihandelstillstånden tas bort i sin nuvarande
form och ersätts i alkohollagen med en koppling till vissa begrepp i
lagen (1994:1564) om alkoholskatt. En automatisk rätt att bedriva
partihandel med spritdrycker, vin och starköl om vissa förutsättningar
är uppfyllda införs. I lagen (1994:1564) om alkoholskatt, liksom i
lagen (1994:1563) om tobaksskatt och lagen (1994:1776) om skatt på
energi, föreskrivs att beslut om återkallelse som huvudregel skall gälla
omedelbart. I lagarna införs vidare ett uttryckligt krav på vandels-
prövning av den som ansöker om registrering som varumottagare.

Alkoholutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens
utom vad gäller restaurangers rätt att på grundval av sitt serveringstill-
stånd importera alkoholdrycker för den egna verksamheten. Restauranger
måste enligt regeringens förslag på samma sätt som andra partihandlare
vara godkända av skattemyndigheten antingen som upplagshavare eller
som registerad varumottagare för att få importera alkoholdrycker. Utred-
ningen har vidare pekat på avsaknaden av regler om vandelsprövning vid
registrering som varumottagare.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker
utredningens förslag när det gäller att ta bort nuvarande partihandelstill-
stånd enligt alkohollagen och ersätta detta med en koppling till alkohol-
skattelagens regler om godkännande av upplagshavare och registering
som varumottagare. Flera instämmer i bedömningen att tyngdpunkten i
den alkoholpolitiska kontrollen skall ligga nära konsumenten, dvs. hos
detaljhandeln och serveringsstället. Alkoholinspektionen, Systembolaget,
länsstyrelserna i Skåne, Västra Götaland och Västerbottens län avstyrker
utredningens förslag i denna del med motiveringen att denna förändring
allvarligt skulle försvaga den svenska alkoholpolitiska kontrollen. Man
menar att skattemyndigheten inte på ett effektivt sätt kommer att kunna
hävda de alkoholpolitiska aspektema på partihandlamas verksamhet.

När det gäller utredningens förslag om att restaurangerna på sitt serve-
ringstillstånd skall fa möjlighet att importera alkoholdrycker som ore-
gisterade varumottagare har förutom ovannämnda remissinstanser bl.a.
Tullverket och Riksskatteverket påpekat vissa kontrollproblem i samman-
hanget. De oregisterade varumottagama som inte följer förfarande-
bestämmelserna är t.ex. inte kända av skattemyndigheten på annat sätt än
om de upptäcks vid en kontroll. Om restaurangerna skall tillåtas föra in
alkoholvaror som oregistrerade varumottagare krävs enligt Riksskatte-
verket en förhållandevis kraftig reaktion om reglerna inte följs. Särskilda
skattekontoret (SSK) gör bedömningen att den här uppgiften kräver ett
tillkommande resursbehov om åtminstone 8 årsarbetskrafter. Sprit &
Vinleverantörsföreningen anser inte att restauranger skall ges rätt till
egen import medan Svenska Bryggareföreningen betonar att rätten att
importera enbart skall gälla drycker för den egna serveringen.

Skälen för regeringens förslag: Rätten till yrkesmässig införsel av
och partihandel med spritdrycker, vin och starköl regleras i 4 kap. 1 och
2 §§ alkohollagen (1994:1738). Där anges att partihandel med sprit-
drycker, vin och starköl får bedrivas endast av den som har meddelats
tillstånd (partihandelstillstånd). Av alkohollagen framgår också att ett
partihandelstillstånd ger rätt att importera, exportera och att sälja de
drycker som omfattas av tillståndet bl.a. till andra partihandlare, inne-
havare av serveringstillstånd eller inköpstillstånd samt till detalj-
handelsmonopolet. Partihandelstillstånd meddelas av Alkoholinspek-
tionen, som tar ut ansöknings- och tillsynsavgifter av partihandlama. En
partihandlare kan fa sitt tillstånd återkallat av Alkoholinspektionen om
han bryter mot alkohollagens bestämmelser eller om den personliga
lämpligheten inte längre är uppfylld. Den som vill importera sprit-
drycker, vin och starköl för kommersiellt bruk måste dessutom iaktta de
skatterättsliga reglerna beträffande handel med sådana drycker. Dessa

Prop. 1998/99:134

4 Riksdagen 1998/99. 1 samt. Nr 134

framgår av lagen (1994:1564) om alkoholskatt. För upplagshavare gäller
att även skatteupplaget måste godkännas av skattemyndigheten. Om en
upplagshavare eller registrerad varumottagare inte längre uppfyller
kraven på lämplighet far godkännandet återkallas av skattemyndigheten.

I den s.k. Franzén-domen riktades kritik mot det svenska partihandels-
systemet. I domen framhåller EG-domstolen att det svenska tillstånds-
systemet utgör ett hinder for import av alkoholdrycker från övriga med-
lemsstater genom att dessa drycker fördyras genom bland annat kostna-
der för mellanhänder, kostnader i samband med betalning av de skatter
och avgifter som fordras för att tillstånd skall beviljas eller som har sam-
band med skyldigheten att förfoga över lagringsutrymmen på svenskt
territorium.

EG-domstolen slår fast att en nationell lagstiftning som den som är
aktuell i målet står i strid med artikel 30 i fördraget (numera artikel 28).

En åtgärd som omfattas av förbudet i artikel 30 kan utgöra ett undantag
enligt artikel 36 i EG-fördraget (numera artikel 30). Att skydda männi-
skors hälsa från alkoholens skadeverkningar är ett av undantagen från
artikel 30 som är befogat. I Franzén-domen förklarar emellertid EG-
domstolen att det inte visats att det tillståndssystem som föreskrivs i den
svenska alkohollagen, särskilt vad avser villkoren rörande lagringskapa-
citet samt de höga skatter och avgifter som skall erläggas av tillstånds-
havama, står i proportion till syftet att skydda folkhälsan eller att syftet
inte skulle kunna uppnås genom åtgärder som begränsar handeln inom
gemenskapen i mindre utsträckning.

EG-domstolens slutsats i denna del blir att artiklarna 30 och 36 i för-
draget utgör hinder för nationella bestämmelser varigenom rätten att
importera alkoholdrycker är förbehållen aktörer med tillverknings- eller
partihandelstillstånd på sådana villkor som föreskrivs i den svenska lag-
stiftningen.

Vad EG-domstolen åsyftar med uttrycket ”på sådana villkor” är oklart.
Det finns emellertid en handfull rättsfall från EG-domstolen som slagit
fast att krav på importtillstånd/licens i sig strider mot artikel 30. I
åtminstone två fall (mål C-304/88, Kommissionen mot Belgien, REG
1990, s. 1-2801 och mål C-124/81, UHT Milk, REG 1983, s.0203)
åberopades skyddsintresset för människors liv och hälsa i artikel 36.
Målen handlade om import av levande boskap respektive värmebehand-
lad mjölk och grädde. I båda fallen underkände EG-domstolen argumen-
tationen och fann att importreglema i sig stred mot artikel 30 och att
skyddet för den allmänna hälsan kunde tillgodoses med mindre genom-
gripande åtgärder.

I den formella underrättelsen från Europeiska kommissionen riktades
kritik mot vissa villkor och krav i den svenska lagstiftningen som gäller
ansökan och innehav av partihandelstillstånd. Det gäller krav på lag-
ringsmöjligheter och föreståndare, krav på visad lämplighet samt de
årliga tillsynsavgiftema. Kommissionen anför att de svenska bestämmel-
serna står i strid med artikel 30-36 i EG-fördraget. Kravet på dubbla till-
stånd för restauranger som vill importera spritdrycker, vin och starköl
utgör också enligt kommissionen en åtgärd med motsvarande verkan
enligt artikel 30.

Prop. 1998/99:134

Utgångspunkten för regeringens överväganden har varit att hitta en
lösning som kan tillgodose EG-rättsliga krav samtidigt som denna lös-
ning inte far resultera i att möjligheterna att föra en fortsatt restriktiv
alkoholpolitik försämras.

Mot bakgrund av Franzén-domen, tidigare rättspraxis från EG-dom-
stolen och kommissionens sedan länge kända kritik gör regeringen
bedömningen att det svenska systemet med partihandelstillstånd som
villkor för rätt till import generellt kan ifrågasättas från EG-rättslig syn-
punkt. Det finns därför anledning att söka utforma en reglering som
framstår som hållbar också på längre sikt sett ur EG-rättsligt perspektiv.

I dag kontrolleras partihandeln och den yrkesmässiga införseln av
spritdrycker, vin och starköl av Alkoholinspektionen, Tullverket och
skattemyndigheten. De olika kontrollsystemen har i grunden olika syften
och mål, men kan i viss mån samverka och förstärka varandra. Skatte-
myndigheten kontrollerar att punktskatten på alkoholdrycker betalas samt
tillsammans med Tullverket att reglerna i cirkulationsdirektivet följs.
Alkoholinspektionen administrerar ett alkoholpolitiskt tillståndssystem
avseende tillverkning och partihandel. Partihandlaren, tillverkaren eller
importören kommer dock aldrig i direktkontakt med konsument så frågan
uppstår: Vad är det i Alkoholinspektionens tillstånds- och tillsynsarbete
som är alkoholpolitisk kontroll och inte skattekontroll eller polisiär kon-
troll?

Den kommersiella handeln med alkoholdrycker utanför detaljhandels-
och serveringsledet har inga alkoholpolitiska förtecken. De begräns-
ningar som i dag gäller för den yrkesmässiga importen och partihandeln
medför att spritdrycker, vin och starköl lagligen inte kan nå konsumen-
terna på annat sätt än genom Systembolaget och restaurangernas serve-
ring. Detta skall självfallet gälla även fortsättningsvis och ingår som en
given förutsättning i regeringens analys av införselreglema. Denna
grundprincip har heller inte ifrågasatts av Europeiska kommissionen.

Tull- och skattemyndigheter utövar i dag en omfattande kontroll av
alkoholimporten. Om en partihandlare säljer spritdrycker, vin och starköl
till andra än Systembolaget eller restauranger med serveringstillstånd är
detta dessutom ett brott som skall beivras av åklagare och polismyndig-
heter. Att ”ovanpå” dessa regler ha ett alkoholpolitiskt tillståndssystem
för import och partihandel med spritdrycker, vin och starköl kan ifråga-
sättas från EG-rättslig synpunkt. När det gäller frågan om det alkohol-
politiska syftet med regleringen i partihandelsledet kan konstateras föl-
jande. Vad avser skyddet för konsumenter finns regler om etablering av
restauranger och systembolagsbutiker, återhållsam alkoholservering,
öppettider för både servering och detaljhandel, nykterhet och ordning,
åldersgränser m.m. Motsvarande regler finns inte för partihandelstillstån-
den. En ansökan om partihandelstillstånd kan inte heller avslås av alko-
holpolitiska skäl. Regeringen finner att det kan ifrågasättas om systemet
med särskilda tillstånd för import och partihandel har någon verklig
betydelse från strikt alkoholpolitisk synpunkt.

Förutom tillstånd från Alkoholinspektionen behövs i princip ett god-
kännande av skattemyndigheten for yrkesmässig import av spritdrycker,
vin och starköl. Detta regleras i lagen om alkoholskatt.

Prop. 1998/99:134

Om partihandelstillstånden tas bort i sin nuvarande form skulle rätt till
import av spritdrycker, vin och starköl i princip enbart kunna grunda sig
på den punktskatterättsliga regleringen i alkoholskattelagen. Detta skulle
dock medföra en hel del problem med distansförsäljning, Systembolagets
importrätt m.m. Kretsen av importörer blir svåröverskådlig och reglerna
täcker inte vad den inhemska partihandeln far omfatta. Regeringen före-
slår därför att det i alkohollagen föreskrivs när rätt till partihandel före-
ligger. Tillståndsplikten för partihandel ersätts således med en rätt att
bedriva partihandel under förutsättningar som anges i alkohollagen.
Denna lagtekniska lösning kan jämföras med rätten att bedriva detaljhan-
del med öl under villkor som anges 5 kap. 6 § alkohollagen.

Den stora skillnaden från tidigare blir att partihandlama inte längre
behöver ha tillstånd av Alkoholinspektionen för att bedriva handel med
spritdrycker, vin och starköl. I stället gäller i huvudsak EG-rättens för-
faranderegler för punktskattepliktiga varor i cirkulationsdirektivet. Parti-
handlama definieras som upplagshavare enligt 9 § lagen om alkoholskatt
eller registrerade varumottagare enligt 12 § samma lag och godkänns av
skattemyndigheten.

Restaurangers importrätt

Alkoholutredningen föreslår att landets ca 8 700 restauranger med
stadigvarande tillstånd för alkoholservering till allmänheten ges rätt att
importera spritdrycker, vin och starköl för servering i den egna rörelsen
såsom oregistrerade varumottagare enligt lagen om alkoholskatt. Rege-
ringens förslag innebär dock att dessa restauranger för att få föra in sprit-
drycker, vin och starköl först precis som andra kommersiella importörer
måste godkännas av skattemyndigheten, normalt i form av registrering
som varumottagare enligt lagen om alkoholskatt. Utredningens förslag
om att alla restauranger på grandval av sitt serveringstillstånd och som
oregisterade varumottagare skulle få importera alkoholdrycker har kriti-
serats av flera remissinstanser. Eftersom flertalet av de 8 700 restaurang-
erna troligen inte kommer att bedriva någon importverksamhet av bety-
delse blir det av kontrollskäl onödigt svårt att veta vilka restauranger som
importerar och därför oftare bör bli föremål för revision och skattekont-
roll. Av kontrollskäl är det viktigt att i förväg mer exakt veta vilka som
också importerar alkoholdrycker. Regeringen föreslår därför att de
restauranger som själva också vill importera alkoholdrycker i lagstift-
ningen behandlas på samma sätt som övriga partihandlare. Restauranger
bör normalt, som nämnts, komma i fråga för registrering som
varumottagare.

Det får nämligen inte råda någon osäkerhet beträffande vem som får
importera och/eller partihandla med spritdrycker, vin och starköl. De två
partihandelskategoriema i regeringens förslag - upplagshavare och
registrerade varumottagare - finns båda efter vederbörligt godkännande
registrerade hos skattemyndigheten, vilket kan kontrolleras av tull- och
polismyndigheter, kommuner, länsstyrelser, restauranger och andra som
vill kontrollera behörigheten. Skattemyndigheten utfärdar ett bevis om

Prop. 1998/99:134

100

fattat beslut om godkännande som upplagshavare respektive registrerad Prop. 1998/99:134
varumottagare.

Avgifter m.m.

Alkoholinspektionens uppgifter att behandla ansökningar om partihan-
delstillstånd och inspektionens omedelbara tillsyn över partihandeln upp-
hör med regeringens förslag. Dessa uppgifter finansieras i dag indirekt
via ansökningsavgifter och årliga tillsynsavgifter avseende partihandeln.
När uppgifterna tas bort faller också grunden för avgiftsuttaget. För parti-
handlarna innebär detta att de inte längre behöver betala några ansök-
nings- eller tillsynsavgifter. Dessa avgifter har också varit föremål för en
återkommande kritik från Europeiska kommissionen.

Med de föreslagna importreglema har tillgången till den svenska
marknaden jämfört med nuläget ökat för den utländske producenten.
Inom landet märks skillnaden framför allt genom att partihandelssyste-
met försvinner och att det administrativa sanktionssystemet enligt alko-
hollagen ersätts med bestämmelserna i alkoholskattelagen samt att viss
dubbelkontroll försvinner. Dagens svenska partihandlare bör dock kunna
fungera på marknaden på ungefär samma villkor som i dag och en av den
svenska alkoholpolitikens huvudprinciper om att tillgängligheten för
konsumenterna skall begränsas kvarstår oförändrad.

Kontroll

Utan partihandelstillstånd faller grunden för Alkoholinspektionens
direkta tillsyn över partihandeln. Detta betyder inte att partihandel med
alkoholdrycker kan bedrivas helt utan kontroll. Tull- och skattemyndig-
heter utövar i dag en kontroll över införseln och skattskyldigheten. En
upplagshavare som inte längre uppfyller kraven på lämplighet kan få sitt
godkännande återkallat av skattemyndigheten. Vidare skall kontrolleras
att alkoholvaroma inte säljs till andra än Systembolaget, restauranger
med serveringstillstånd eller andra partihandlare. Denna sistnämnda
kontroll kan skattemyndigheten också åläggas att utföra utan att detta
medför väsentligt nya arbetsuppgifter. Beskattningsmyndigheten skall
således i stället för Alkoholinspektionen kontrollera att varorna endast
har sålts till den som är berättigad att köpa dessa. Det är vidare självklart
att om det uppmärksammas att någon t.ex. sålt direkt till konsument, vil-
ket är straffbelagt, detta skall leda till att godkännandet som upplags-
havare respektive registreringen som varumottagare ifrågasätts. I sak
kommer således skattemyndigheten att ha samma befogenheter gentemot
partihandlaren som Alkoholinspektionen har i dag.

Vandelsprövning m.m.

I dag gäller enligt alkohollagen att ett beslut om återkallelse av partihan-
delstillstånd som huvudregel gäller omedelbart, dvs. oberoende av att
beslutet har vunnit laga kraft. Regeringen anser att motsvarande skall

101

gälla for den nya ordningen för rätten till partihandel. Således skall i
lagen (1994:1564) om alkoholskatt föreskrivas att ett beslut om åter-
kallelse av godkännande som upplagshavare eller registrering som varu-
mottagare skall gälla omedelbart, om inte något annat förordnas i beslu-
tet. Konsekvensändringar bör i enlighet härmed göras dels i lagen
(1994:1563) om tobaksskatt, dels i lagen (1994:1776) om skatt på energi.
I sammanhanget kan anmärkas att alla de tre lagarna avseende de harmo-
niserade punktskatterna innehåller regler om vandelsprövning av den
som ansöker om godkännande som upplagshavare men saknar sådana
regler avseende den som ansöker om registrering som varumottagare. I
praktiken sker dock en vandelsprövning och det föreskrivs också i
lagarna att bestämmelserna om återkallelse av godkännande som upp-
lagshavare även skall tillämpas på registrerade varumottagare. Rege-
ringen anser att det vore en lämpligare ordning att ett uttryckligt krav på
vandelsprövning även föreskrivs för den som ansöker om registrering
som varumottagare. I de tre lagarna skall därför enligt regeringen före-
skrivas att registering som varumottagare får meddelas den som med
hänsyn till sina ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt
är lämplig för sådan verksamhet.

Enligt 4 kap. 3 § alkohollagen får endast den som har tillverknings-
eller partihandelstillstånd förfoga över alkoholdrycker på sätt som avses i
7 § första stycket tullagen (1995:1550). Sådana varor får av annan än den
som har tillverknings- eller partihandelstillstånd för varorna inte förvaras
på annat tullager än sådant som har inrättats för förvaring av proviant
m.m. I övrigt gäller lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstö-
ring av införselreglerade varor, m.m. (transportlagen). Paragrafen tar helt
sikte på bestämmelserna i transportlagen. Enligt paragrafens första
mening får endast den som har visst tillstånd förfoga över alkoholdrycker
innan tull har fastställts för varan. Vid EU-inträdet upphörde emellertid
möjligheten att ta hand om en vara som är belagd med någon form av
införselrestriktion innan förtullningen är avslutad. Däremot finns det fort-
farande en möjlighet enligt transportlagen att transitera sådana varor
genom tullområdet eller förvara dem på någon form av tullager eller att
förstöra eller återutföra dem. Att detta gäller framgår emellertid redan av
transportlagen, varför bestämmelserna i den första meningen i 4 kap. 3 §
är överflödiga. Det finns inte heller skäl att behålla den inskränkning som
följer av paragrafens andra mening där det sägs att den som inte har till-
verknings- eller partihandelstillstånd för varorna inte får förvara dessa på
annat lager än sådant som har inrättats för förvaring av proviant m.m. Det
bör i fortsättningen vara möjligt även för den som inte är berättigad att
bedriva partihandel att förvara varorna på vilken form av tullager som
helst. Den hänvisning till transportlagen som härefter återstår är obehöv-
lig. Paragrafen i alkohollagen kan därför upphävas i dess helhet.

Alkoholinspektionens uppgifter

Alkoholinspektionen skall, vid sidan av ett visst kvardröjande ansvar för
tillsyn över de partihandlare som inte är godkända av skattemyndigheten,

Prop. 1998/99:134

102

ha kvar ett ansvar som central tillsynsmyndighet inom alkoholområdet att Prop. 1998/99:134
självständigt följa och utvärdera det alkoholpolitiska regelsystemet, dess
tillämpning och funktion. Inom andra delar av alkohollagstiftningen
utövar Alkoholinspektionen redan i dag sin centrala tillsynsfunktion utan
att själv besluta om tillstånd eller utföra direkta kontrollbesök m.m.
Utöver den kontroll tull- och skattemyndigheter bedriver kommer som en
följd av gällande regler restaurangernas eventuella import också att kon-
trolleras av kommunerna som ett led i kommunernas restaurangtillsyn.

9.3 Tillsynsavgifter för tillverkare

Regeringens förslag: Nuvarande tillsynsavgifter för tillverkare av
sprit, spritdrycker, vin, starköl och öl reduceras. Alkoholinspektionens
kostnader för tillsynsverksamheten skall tills vidare täckas i huvudsak
genom avgifter.

Alkoholutredningens förslag: Utredningen föreslår att nuvarande
ansöknings- och tillsynsavgifter för de svenska tillverkarna, som för år
1998 uppgick till sammanlagt ca 10 miljoner kronor, skall finansiera
Alkoholinspektionens fortsatta verksamhet fram till att utredningen i sitt
slutbetänkande hunnit ta ställning till frågan om hur tillstånd och tillsyn
av tillverkarna i fortsättningen skall regleras. Utredningen anser att denna
fråga bör diskuteras i samband med att utredningen lägger förslag till hur
tillstånd och tillsyn av den tekniska spriten skall regleras.

Remissinstanserna: Alkoholinspektionen, Svenska Bryggareföre-
ningen och Sprit- & Vinleverantörsföreningen har i sina remissvar pekat
på det orimliga i att svenska tillverkare skall drabbas av kostnader för
tillsynsavgifter som partihandlama som importerar motsvarande pro-
dukter inte får.

Skälen för regeringens förslag: I och med att partihandelstillstånden
och Alkoholinspektionens tillsyn av partihandlama och därmed också
avgifterna för denna verksamhet föreslås försvinna uppstår en situation
där de svenska tillverkarna av sprit, spritdrycker, vin, starköl och öl far
kostnader för tillsynsavgifter som partihandlama som importerar utländ-
ska alkoholprodukter inte får. Detta är enligt regeringens uppfattning en
mindre lyckad ordning som med fog kan upplevas som orättvis av de
svenska producenterna. Alkoholutredningen som kommer med sitt slut-
betänkande den 31 december 1999 kommer där att behandla frågan om
hur tillstånd och tillsyn av svenska alkoholtillverkare skall hanteras
framöver. Regeringen vill inte föregripa utredningens analys och förslag i
denna del men anser att de svenska tillverkarna inte skall ha en väsentligt
sämre kostnadssituation än vad som gäller för dem som hanterar importe-
rade alkoholprodukter. Tillsynsavgiftema som regleras i alkoholförord-
ningen skall därför reduceras i avvaktan på Alkoholutredningens
behandling av frågan. Detta innebär att Alkoholinspektionens verksamhet
fram tills dess skall fortsätta som hittills när det gäller tillstånd och tillsyn

103

av svenska alkoholproducenter men kostnaderna kan inte fullt ut täckas Prop. 1998/99:134
genom avgifter utan far till viss del övergångsvis bli skattefinansierade.

9.4 Systembolagets importrätt

Regeringens förslag: Systembolaget far rätt att importera sprit-
drycker, vin och starköl i samband med beställningar från privat-
kunder; s.k. privatimport.

Alkoholutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan
tillstyrker utredningens förslag.

Skälen för regeringens förslag: I 5 kap. 1 § alkohollagen stadgas att
detaljhandelsbolaget, dvs. Systembolaget AB, inte får importera, expor-
tera eller tillverka spritdrycker, vin eller starköl. Som innehavare av
partihandelstillstånd får emellertid Systembolaget bedriva försäljning till
dem som har serveringstillstånd.

För att värna om det svenska detaljhandelsmonopolet bedömdes det
vid EU-inträdet som viktigt att inte tillåta Systembolaget att kunna
direktimportera alkoholdrycker från annat land. Av främst konkurrens-
mässiga skäl gentemot andra importörer skulle det annars finnas risk för
missbruk av monopolets dominerande ställning. Dessutom bedriver Sys-
tembolaget i konkurrens med andra även partihandel gentemot restau-
ranger. Denna partihandelsrätt ansågs viktig framför allt med hänsyn till
glesbygsförsöijningen till restauranger av ett brett sortiment av alko-
holdrycker. Att tillåta utländska producenter att sälja sina alkoholvaror
direkt till Systembolaget skulle kunna äventyra såväl monopolet som
dess partihandelsrätt till restauranger.

Systembolaget måste vända sig till någon med tillverknings- eller
partihandelstillstånd för inköp av spritdrycker, vin eller starköl till sina
butiker och för sin försäljning till restaurangerna. Upphandlingen bygger
i huvudsak på en produktplan med tidsangivelser för när offerter för de
olika produkterna önskas. Denna plan uppdateras var fjärde månad och
gäller tolv månader framåt. Inkomna offerter bedöms mot produktplanen.
Vid sidan av denna upphandling erbjuds leverantörer möjlighet till test-
försäljning, varvid leverantören tar något större risk. Det innebär att leve-
rantören lagerhåller produkten och måste ta tillbaka ej sålda varor, om
produkten inte klarar kvalifikationsgränsen för det ordinarie sortimentet.

Regeringen ställer sig liksom Alkoholutredningen tveksam till om full
import- och partihandelsrätt är förenlig med monopolställning i detalj-
handelsledet. Systembolaget har kunskap och kapacitet att administrera
egen importrätt, men om bolaget ges egen importrätt blir upphandlingen
mer komplicerad genom att antalet tänkbara leverantörer mångdubblas.
Dessa ökade krav hänger samman med att Systembolaget har monopol på
detaljhandeln med spritdrycker, vin och starköl och därför - redan vid
inköpstillfället - måste behandla alla produkter likvärdigt. Om detta inte
kan hanteras på ett tillfredsställande sätt riskerar Systembolagets detalj-

104

handelsmonopol att ifrågasättas. Regeringen finner att övervägande skäl
talar mot att ge Systembolaget egen importrätt.

Privatimporten

Som en följd av monopolställningen är Systembolaget skyldigt att
anskaffa spritdryck, vin eller starköl som inte finns med i bolagets varu-
sortiment, om inte bolaget finner att det finns hinder mot det. Det kan
t.ex. röra sig om att en kund vill ha ett särskilt vin, som Systembolaget av
någon anledning inte har köpt in, och som inte heller finns i det s.k.
beställningssortimentet. På kundens begäran kan Systembolaget anskaffa
varan via en partihandlare med importrätt. Efter påslag för alkoholskatt,
distributions- och hanteringskostnader kan varan sedan lämnas ut till
kunden. Privatimporten är emellertid ganska dyr och besvärlig för den
enskilde kunden. Inköp av enstaka flaskor och mindre kvantiteter för
med sig högre kostnader per enskild artikel och har förmodligen bidragit
till att privatimporten är mycket begränsad i Sverige. Samtidigt kan kon-
stateras att möjligheten att genom den lokala systembutiken kunna
beställa varor från i stort sett hela världen till begränsade kostnader inne-
bär en service för kunderna som torde vara svår att finna i andra länder.

Om Systembolaget ges rätt att importera spritdrycker, vin och starköl
på enskild kunds begäran, dvs. utan att behöva vända sig till en parti-
handlare med importrätt, blir importen både snabbare och billigare än
enligt nuvarande ordning. En sådan inköpsrätt är lätt att hantera och
innebär inte någon otillbörlig konkurrens gentemot andra med rätt att
bedriva partihandel. En utökad möjlighet till privatimport via System-
bolaget kan enligt regeringen knappast ha någon negativ alkoholpolitisk
betydelse eller någon märkbar effekt på konkurrensförhållandena på
partihandelsmarknaden. För en del kunder kan det dock betyda att man
väljer att beställa andra varor än dem som finns i Systembolagets sorti-
ment. Detta innebär ytterligare en viss möjlighet för utländska produ-
center att nå den svenska marknaden. Privatimporten kan tyckas likna
distansförsäljningen (se avsnitt 9.5) men stora skillnader finns, bl.a. sker
försäljningen genom detaljhandelsmonopolet. Därigenom kan ålders-
gränser och öppettider för alkoholförsäljningen behållas. Regeringen
föreslår således att detaljhandelsmonopolet far importera spritdrycker,
vin och starköl i samband med beställningar från privatkunder.

9.5 Distansförsäljning av spritdrycker, vin och starköl

Regeringens bedömning: Distansförsäljning av spritdrycker, vin och
starköl till Sverige från andra länder bör inte heller tillåtas i fortsätt-
ningen.

Alkoholutredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan
instämmer i utredningens bedömning.

Prop. 1998/99:134

105

Skälen for regeringens bedömning: Distansförsäljning dvs. direkt-
försäljning från annat land till privatperson för konsumtion i Sverige
(t.ex. via postorder eller internet) av spritdrycker, vin och starköl är i dag
inte tillåten i Sverige. Författningstekniskt uppnås detta genom att det i
4 kap. 2 § alkohollagen saknas en föreskrift om rätt till införsel avseende
kommersiella försändelser till enskilda. Anledningen till detta är att för-
säljning av sådana drycker till privatperson för konsumtion endast får
bedrivas av Systembolaget och av den som har meddelats serveringstill-
stånd. Någon annan form av försäljning för konsumtion är inte tillåten
enligt svensk lag. Distansförsäljning av spritdrycker, vin och starköl står
således i strid med den svenska alkohollagstiftningen. Det enda undantag
som finns är om försäljningen sker genom Systembolagets försorg enligt
de särskilda rutiner som gäller för den s.k. privatimporten. Dryckerna
utlämnas då av Systembolaget efter det att adressaten betalat kostnaden
för skatt och hantering. Systembolaget kontrollerar också att mottagaren
har uppnått 20 års ålder.

I den formella underrättelsen av den 5 maj 1998 har Europeiska kom-
missionen inte ställt några krav till den svenska regeringen om regler för
distansförsäljning.

Vi lever i ett informationssamhälle där varor kan förmedlas snabbt och
enkelt. Ofta räcker det med en uppkoppling via dator till Internet, något
som en stor del av de svenska hushållen redan har tillgång till. Ett exem-
pel på genomslagskraften är Intemethandeln med alkoholvaror under
första halvåret 1998, som ökade till betydande omfattning till dess att
Tullverket från och med den 1 juli 1998 gavs ökade möjligheter att
ingripa mot verksamheten. På goda grunder kan det därför antas att om
distansförsäljning av spritdrycker, vin och starköl skulle tillåtas kommer
den att bli mycket omfattande, bl.a. genom att företag som specialiserar
sig på distansförsäljning kommer att bearbeta den svenska marknaden.

Distansförsäljning är en etablerad försäljningsform för alkoholdrycker
inom EU där restriktioner mot sådan försäljning saknas. När distansför-
säljning börjar användas på en marknad ökar marknadens utbud. Detta
leder till att också konkurrenstrycket ökar, något som är bra från kon-
kurrenssynpunkt. Att utbudet ökar är emellertid mindre lyckligt ur en
alkoholpolitisk synvinkel. Denna försäljningsform skulle mycket väl
kunna utvecklas till att bli ett realistiskt alternativ till inköp på System-
bolaget. Detta skulle skapa betydande svårigheter med ålderskontroll,
skatteuttag, postorderförsäljning inom landet m.m. Vidare skulle en ny
kanal för legal försäljning av spritdrycker, vin och starköl öppnas, vid
sidan av detaljhandelsmonopolet och restaurangernas servering. Detta
skulle undergräva den alkoholpolitiska regleringen och på sikt göra det
svårt att upprätthålla detaljhandelsmonopolet, vilket Sverige starkt slagit
vakt om. Regeringen anser därför att distansförsäljning av spritdrycker,
vin och starköl till Sverige från andra länder inte kan tillåtas.

Prop. 1998/99:134

106

9.6 Gåvoförsändelser av spritdrycker, vin och starköl

Prop. 1998/99:134

Regeringens förslag: Införsel av spritdrycker, vin och starköl i form
av gåvoförsändelse tillåts. Bedömningen av en försändelses status och
ålderskontrollen av mottagaren görs av Tullverket inom ramen för den
kontroll som sker redan i dag. En försändelse som bedömts utgöra
något annat än en gåvoförsändelse får inte föras in. Rätten till införsel
av gåvoförsändelser gäller endast enstaka gåvoförsändelser från en
enskild person i ett annat land under yrkesmässig befordran till en
enskild person här i landet som har fyllt 20 år. Dessutom skall försän-
delsen vara avsedd för den enskilde mottagarens eller dennes familjs
personliga bruk.

Alkoholutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker
utredningens förslag även om flera pekar på tolkningssvårigheter och att
möjligheter till kringgåenden av de föreslagna bestämmelserna finns.
Riksåklagaren och Sprit & Vinleverantörsföreningen anser att förslaget
inte bör genomföras innan de svenska alkoholprisema närmat sig de som
finns i Centraleuropa. Kammarrätten i Göteborg menar att eftersom frå-
gan att t.ex. avgöra när ”enstaka gåvoförsändelser” föreligger skall hante-
ras av enskilda tulltjänstemän så behövs en hög grad av precision. Social-
styrelsen anser att det torde vara förenat med stora svårigheter att kon-
trollera att gåvoförsändelser i själva verket inte är distansförsäljning. De
föreslagna reglerna inbjuder till oegentligeheter varför Socialstyrelsen
avstyrker förslaget. Folkhälsoinstitutet anser att man i ett inlednings-
skede borde ha en plan för hur kontrollen skall ske och om gåvoförsän-
delsema visar sig öppna vägar för en ny typ av smuggelverksamhet bör
verksamheten omgående kunna utredas och omprövas. Alkoholinspektio-
nen anser att tullmyndigheten måste tillföras ökade resurser om kontrol-
len skall bli effektiv. Systembolaget tillstyrker riktlinjerna vad gäller till-
låten volym men anser att själva utlämningen bör ombesöijas av System-
bolaget.

Skälen för regeringens förslag: Europeiska kommissionen har genom
den formella underrättelsen uppmärksammat Sverige på att det genom
avsaknaden av möjlighet att från ett annat EU-land sända spritdrycker,
vin och starköl som gåva till Sverige föreligger ”ett hinder för privat
import av alkoholdrycker, vilket är en åtgärd vars verkan motsvarar en
kvantitativ importrestriktion i den mening som avses i artikel 30 och föl-
jande i EG-fördraget”. Enligt underrättelsen måste svenska regler ge
möjlighet att mottaga ifrågavarande drycker i Sverige utan att någon
fysiskt skall behöva åtfölja drycken eller hämta den på något av detalj-
handelsmonopolets försäljningsställen.

Regeringen ser inga avgörande skäl emot att införsel av spritdrycker,
vin och starköl genom gåvoförsändelser i fortsättningen skall vara tillå-
ten. Regeringen föreslår alltså att sådan införsel i sig tillåts, både vad
avser försändelser från annat EU-land och försändelser från tredje land.

107

De EG-rättsliga skattereglerna Prop. 1998/99:134

Enligt bestämmelserna i cirkulationsdirektivet skall punktskattepliktiga
alkohol- och tobaksvaror normalt beskattas i det land där de konsumeras.

Endast när sådana varor förvärvas av enskilda personer för deras eget
bruk och transporteras av dem själva skall punktskatt tas ut i den med-
lemsstat där varorna har förvärvats. Om alkohol- eller tobaksvaror
avsänds eller transporteras direkt eller indirekt av en säljare eller för
dennes räkning från ett medlemsland till en privatperson i ett annat med-
lemsland, dvs. distansförsäljning, skall varorna beskattas i destinations-
medlemsstaten. Skatten skall påföras säljaren och denne kan få återbetal-
ning av den skatt som erlagts i avsändarlandet.

Enligt bestämmelserna i cirkulationsdirektivet gäller således att privat-
personer vid resa från ett annat medlemsland kan införa punktbeskattade
alkohol- och tobaksvaror utan att betala punktskatt i hemlandet om
varorna är avsedda för deras eget behov. I anslutningsfördraget med
Europeiska unionen fick Sverige, liksom Finland och tidigare Danmark,
dock ett undantag som innebär att det är möjligt att ta ut punktskatt i
Sverige på införda alkohol- och tobaksvaror över vissa kvantiteter.
Sveriges undantag gäller resandeinförsel och kan, enligt propositionen
om Förbättrade möjligheter till punktskattekontroll m.m., (prop.
1997/98:100 s. 115), inte anses omfatta privatpersoners införsel av gåvo-
försändelser i form av alkohol- eller tobaksvaror. Detsamma gäller, enligt
propositionen, införsel av flyttsaker och arv.

Enligt nämnda proposition gäller således att det undantag som Sverige
fick i anslutningsfördraget inte kan ligga till grund för en rätt för Sverige
att ta ut punktskatt för vad som anses utgöra gåvoförsändelser av sprit-
drycker, vin och starköl från annat EU-land. Någon möjlighet att på
annan grund besluta om punktskatteskyldighet för sådana försändelser
från annat EU-land föreligger inte. Regeringen föreslår i prop.
1998/99:127 Införsel av beskattade varor att detta förhållande tydligare
kommer till uttryck i lagen (1994:1564) om alkoholskatt.

I dag gäller särskilda regler för införsel från tredje land av alkohol-
varor som flyttsaker och arv samt som gåva över viss mindre kvantitet.
För dessa slag av införsel skall tull och skatt betalas i Sverige i enlighet
med reglerna i rådets förordning EG/918/83 om upprättande av ett
gemenskapssystem för tullbefrielse och reglerna i lagen (1994:1551) om
frihet från skatt vid import, m.m. Någon möjlighet att i detta samman-
hang föreslå någon ändring av reglerna såvitt gäller gåvoförsändelser av
spritdrycker, vin och starköl från tredje land, som alltså först genom en
ändring i alkohollagen rent faktiskt kommer att bli tillåtna, föreligger
inte.

Försändelsens verkliga status

Regeringen anser att utgångspunkten skall vara att det endast är vad som
faktiskt är eller kan anses utgöra en gåvoförsändelse som nu skall tillåtas
föras in i Sverige. Vad som inte kan anses utgöra en gåva skall alltså inte
få föras in, i vart fall inte i form av en sådan försändelse. Eftersom en

108

försändelses verkliga status skall vara avgörande för rätten till införsel,
kan det inte uteslutas att en försändelse kan komma att bedömas utgöra
en gåvoförsändelse trots att den t.ex. är kvantitetsmässigt omfattande.
Inte heller kan det uteslutas att en försändelse kan komma att anses vara
något annat än en gåvoförsändelse, trots att det är fråga om en mycket
liten kvantitet alkoholdrycker.

Det kan då ställas frågan hur det skall kunna avgöras att en försändel-
ses verkliga status är, eller kan anses vara, en gåva och vem som bör ha
att göra denna bedömning. Det kan först konstateras att det inte går att en
gång för alla slå fast vad som faktiskt är en gåva. Någon form av
utgångspunkt för bedömningen måste därför skapas för de fall frågan om
rätt till införsel ställs på sin spets. Vad därefter gäller frågan vem som
bör ha att göra denna bedömning anser regeringen att denna prövning och
den därmed sammanhängande ålderskontrollen bör utföras av Tullverket
inom ramen för den kontroll som verket redan i dag gör av gränsöver-
skridande försändelser m.m.

Vad beträffar de närmare förutsättningarna för att en försändelse skall
kunna anses utgöra en gåvoförsändelse, kan konstateras att ett antal frå-
gor av varierande slag finns, t.ex. om specifika regler bör ges för de
tidsintervall som måste föreligga mellan olika försändelser för att särskilt
senare försändelser skall kunna anses utgöra gåvor eller om sådana regler
bör uppställas för vilka högsta kvantiteter som skall kunna godtas. Att
uppställa regler i dessa och liknande avseenden i lagtext skulle rimma illa
med utgångspunkten att vad som faktiskt är en gåva, oavsett storlek eller
tidsintervall, skall tillåtas föras in i Sverige såsom en gåvoförsändelse.
Ett alternativt tillvägagångssätt skulle kunna vara att låta regeringen eller,
genom subdelegation, t.ex. Tullverket meddela de närmare bestämmel-
serna för införseln. Regeringen anser dock att en sådan ordning för gåvo-
försändelsema av spritdrycker, vin och starköl inte skulle vara lämplig.

Regeringen har därför stannat för att föreslå följande. I lagtexten anges
att införsel är tillåten av vad som utgör ”enstaka” gåvoförsändelse. Häri-
genom markeras bl.a. att det i fall av regelbundna försändelser till en och
samma mottagare finns särskild anledning att ifrågasätta den aktuella
försändelsens status. Det kan upplysas om att det i tidigare tullpraxis
beträffande införsel av diverse slag av varor förekom en bedömnings-
grund enligt vilken flera försändelser från en avsändare till en mottagare i
princip kunde anses utgöra ”enstaka” försändelse endast om intervallerna
mellan försändelserna var längre än en månad. Här kan i vart fall kon-
stateras att Tullverket har anledning att vara extra vaksamt när samma
”givare” ofta ger ”gåvor” till samma mottagare, liksom om en givare
under en kortare tidsperiod ger många ”gåvor” till olika mottagare.

Även vad gäller den mängd spritdrycker, vin eller starköl som bör
kunna godtas som en gåvoförsändelse utan att ytterligare utredning skall
behöva göras, finns ett antal olika aspekter. Bör t.ex. utgångspunkten
vara en begränsning till kvantitet eller värde eller bör en helt annan
utgångspunkt väljas? Regeringen har liksom utredningen stannat vid att
anse att annat än enstaka flaskor knappast skall kunna godtas som gåvo-
försändelse utan ytterligare utredning.

Prop. 1998/99:134

109

Som en vägledande riktlinje vid bedömningen av en försändelses status Prop. 1998/99:134
bör kunna användas, såvitt avser spritdrycker och vin, kvantiteterna en
liter spritdryck och två liter vin. Vad gäller starköl kan nämnas följande. I
dag förekommer — som tidigare redogjorts för - införsel av spritdrycker,
vin och starköl i viss, om än mycket begränsad mån, genom Systembola-
get och den licensierade partihandeln som s.k. privat import. Enligt vad
som upplysts förekommer sådana försändelser knappast alls vad gäller
starköl. Det kan bl.a. mot bakgrund av detta antas att gåvoförsändelser av
starköl inte kommer att förekomma i särskilt stor omfattning. För det fall
sådana gåvor sänds till mottagare i Sverige, finns knappast anledning att
behandla dessa försändelser väsentligt annorlunda än vin, varför två till
tre liter starköl bör kunna tjäna som vägledning för vad som kan presu-
meras vara en enstaka gåvoförsändelse.

En helhetsbedömning måste dock naturligtvis alltid göras. Som
omständigheter som måste anses tala för att en specifik försändelse inte
ens uppfyller de grundläggande förutsättningarna för att kunna betraktas
som en gåvoförsändelse kan nämnas t.ex. att försändelsen fraktas med en
lastbil fullastad med ”gåvoförsändelser”, eller att gåvomottagaren
indirekt eller till någon del synes ha bekostat varan eller transporten.
Andra sådana omständigheter kan vara att flera försändelser till en och
samma eller olika mottagare innehåller samma innehåll eller att inne-
hållet i dessa försändelser kan antas ha anpassats så att införselbestäm-
melserna skall kunna utnyttjas maximalt. Ett antal olika tolkningsdata
kan således komma att ligga till grund för bedömningen. Härtill kommer
att en omständighet kan vara av betydelse i flera olika avseenden. Att det
t.ex. på eller i en försändelse inte finns någon uppgift om avsändaren,
innebär ju att försändelsen svårligen kan anses utgöra en försändelse
mellan två enskilda personer samtidigt som denna omständighet kan
anses tala för att det överhuvudtaget inte är fråga om en gåva. Att det
finns ett inbetalningskort i paketet är en annan omständighet som måste
anses tala för att det inte är fråga om en verklig gåva.

Utrymme finns naturligtvis här för att i rättstillämpningen, dvs. genom
rättspraxis, utveckla närmare förutsättningar för bedömningen.

Det kan i detta sammanhang noteras att vad gäller andra EU-länders
hantering av gåvoförsändelser och de gränser som dessa länder på olika
sätt uppställt, dessa gränser - såvitt det är känt för regeringen - i princip
innebär en uppdelning av vad som kan antas utgöra antingen en gåvoför-
sändelse eller, närmast, en kommersiell försändelse för vilken beskatt-
ning skall ske. Synsättet i dessa länder är alltså inte i överensstämmelse
med den utgångspunkt som regeringen har för resonemangen och försla-
gen, dvs. att endast vad som är eller kan anses vara en gåvoförsändelse
skall tillåtas föras in i Sverige på detta sätt.

Endast försändelser till en enskild person från en enskild person i ett
annat land bör vara tillåtna. Detta torde minska riskerna för att det sker
otillåten marknadsföring av spritdrycker, vin och starköl under förespeg-
ling av att en försändelse utgör en gåva eller för att det skickas försändel-
ser som egentligen utgör t.ex. genom postorder försålda varor, dvs. otill-
låten distansförsäljning.

110

Utöver att mottagaren av dryckerna skall vara en enskild person bör Prop. 1998/99:134
föreskrivas att dryckerna skall vara ”avsedda för dennes eller dennes
familjs personliga bruk”.

Även för mottagandet av de ifrågavarande dryckerna skall, liksom vad
i övrigt gäller mottagande etc. av alkoholvara, gälla en lagstadgad ålders-
gräns på 20 år.

Det skall vidare föreskrivas att det skall vara fråga om gåvoförsändelse
”under yrkesmässig befordran”, dvs. postbefordran eller annan liknande
befordran, t.ex. genom transportföretag. Härav följer bl.a. att det inte blir
möjligt att föra in en försändelse med egen personbil under förespegling
av att det är fråga om en tillåten gåvoförsändelse till tredje man. Att en
gåva kan föras in såsom resandeinförsel inom ramen för den skattefria
kvoten är något annat.

I den formella underrättelsen från EU-kommissionen har bl.a. uttalats
att de svenska reglerna för gåvoförsändelser måste ge möjlighet att mot-
taga alkoholdrycker utan att dryckerna behöver hämtas på något av
detaljhandelsmonopolets försäljningsställen.

Den ålderskontroll som måste genomföras är väsentlig för skyddet av
ungdomen.

Tullverket har redan i dag genom t.ex. punktskattekontrollagen skyl-
dighet och befogenhet att utföra en kontroll, förutom av den aktuella för-
sändelsens status, av åldern hos mottagaren av t.ex. en alkoholvara som
tagits om hand vid Tullverkets kontroll. Tullverket har vid dessa kon-
troller också tillgång till diverse registeruppgifter. En kontroll av motta-
garens ålder kan ske genom att Tullverket far del av vederbörandes per-
sonnummer. Detta kan ske vid kontroll av folkbokföringsuppgifter som
finns i för Tullverket tillgängliga register eller via skattemyndigheten.

Det är också viktigt att här påminna om att den som under vissa förut-
sättningar för in alkoholdrycker utan att vara behörig därtill eller utan att
betala erforderlig skatt för dryckerna, kan dömas för varusmuggling
enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling eller skattebrott
enligt skattebrottslagen (1971:69).

Punktskattekontrollagens bestämmelser om postförsändelser

En utgångspunkt för regeringens förslag har varit att en försändelse som
inte är eller kan anses utgöra en gåvoförsändelse inte skall släppas in i
Sverige. Den lag, förutom alkohollagen, som påverkas av detta ställ-
ningstagande är främst punktskattekontrollagen. Denna ger dock olika
kontrollmöjligheter beroende på om befordran av en försändelse sker
genom post eller genom en yrkesmässig vägtransport.

Om befordran sker per post, gäller bestämmelserna om postförsändel-
ser i 3 kap. punktskattekontrollagen. Enligt dessa bestämmelser, som är
tillämpliga både på kommersiella och privata försändelser, gäller bl.a.
följande.

Enligt 3 kap. 1 § har tullmyndigheten befogenhet att undersöka om en
postförsändelse innehåller alkohol- eller tobaksvaror och att öppna en
sådan försändelse när det finns anledning att anta att den innehåller alko-

111

hol- eller tobaksvaror. En sådan försändelse får dock öppnas endast vid
postkontor dit post från utlandet ankommer, dvs. vid de särskilda utväx-
lingspostkontoren, eller hos tullmyndigheten. Enligt den utformning som
lagtexten har i dag gäller att om mottagaren av en alkoholvara som
påträffas i en postförsändelse inte har partihandels- eller tillverknings-
tillstånd enligt 4 kap. 2 § alkohollagen eller inte fyllt 20 år, skall varan
återsändas till avsändaren, om detta är möjligt. I annat fall skall varan
tas om hand.

Mot bakgrund av regeringens förslag beträffande bl.a. gåvoförsändel-
ser bör lagtexten utformas så att innebörden blir att varan skall sändas
tillbaka till avsändaren, om mottagaren inte är berättigad att föra in varan
vare sig kommersiellt eller för privat bruk.

Bestämmelser om förfarandet när en vara inte kan sändas åter, och där-
för har tagits om hand, finns i 3 kap. 6, 7 och 9 §§ punktskattekontrol-
lagen. Enligt dessa bestämmelser gäller följande. Enligt 3 kap. 6 § skall
ett beslut om omhändertagande upphävas bl.a. om det inte längre finns
grund för att omhänderta varan. Det kan, enligt förarbetena till lagen
(prop. 1997/98:100 s. 200), t.ex. ha framkommit att skattskyldighet inte
föreligger därför att det vid tullens undersökning framgår att det är fråga
om en gåvoförsändelse. För att tullmyndigheten skall kunna upphäva ett
beslut av denna anledning bör det krävas att det vid myndighetens kon-
troll framstår som sannolikt att det verkligen är fråga om en gåva. Om
mottagaren av försändelsen direkt eller indirekt till någon del bekostat
varan eller transporten bör varan, i enlighet med vad som tidigare redo-
gjorts för, inte anses som en gåva. I de fall där försändelsens status är
tveksam, t.ex. då det saknas uppgift om avsändare, bör varan omhänder-
tas om det inte av andra omständigheter framgår att det verkligen är fråga
om en gåvoförsändelse.

Den möjlighet att kontrollera postförsändelser som 3 kap. i punkt-
skattekontrollagen ger utrymme för gäller inte brev eller paket m.m. som
förs över gränsen med budbilar eller liknande. Försändelser som förs
över gränsen på detta sätt är inte att anse som postförsändelser i den
mening som avses i 3 kap. 1 §, och far därför inte underkastas någon
kontroll enligt den bestämmelsen. Om en sådan försändelse skall under-
sökas får, enligt förarbetena (prop. 1997/98:100 s. 198), undersökningen

1 stället ske med stöd av reglerna i 2 kap. 1-8 §§ som gäller yrkesmässiga
vägtransporter.

Punktskattekontrollagens bestämmelser om yrkesmässiga vägtransporter
Reglerna är när det gäller yrkesmässiga vägtransporter annorlunda upp-
byggda än reglerna beträffande postförsändelser. I punktskattekontroll-
lagen (1 kap. 6 §) stadgas att transporter av bl.a. alkoholvaror skall
åtföljas av ledsagardokument och bevis om ställd säkerhet samt omfattas
av säkerhet för betalning av skatt i den utsträckning som följer av cirku-
lationsdirektivet. I syfte att kontrollera detta får tullmyndigheten, enligt

2 kap. 1 §, undersöka vägtransporter av punktskattepliktiga varor som är
eller kan antas vara yrkesmässiga. Om en punktskattepliktig vara, t.ex. en

Prop. 1998/99:134

112

alkoholvara, påträffas vid en s.k. transportkontroll och det finns anled- Prop. 1998/99:134
ning att anta att transporten inte sker i enlighet med cirkulationsdirek-
tivets bestämmelser får alkoholvaran tas om hand (2 kap. 9 §). Syftet
med omhändertagandet skall vara att kontrollera om punktskatt för varan
skall betalas i Sverige och vem som i så fall är skattskyldig. Skatt skall,
enligt 2 kap. 13 §, påföras en omhändertagen vara om skattskyldighet har
inträtt och varan har transporterats i strid med cirkulationsdirektivets
bestämmelser.

I 2 kap. 15 § första stycket regleras när ett omhändertagande av en
punktskattepliktig vara skall upphävas. Av punkt 1 framgår att ett
omhändertagande skall upphävas om det inte längre finns grund för
omhändertagandet. Bestämmelsen bör (enligt prop. 1997/98:100 s. 192)
läsas tillsammans med förutsättningarna för omhändertagande i 2 kap.
9§.

Enligt 2 kap. 16 § får en alkoholvara under vissa förutsättningar inte
lämnas ut. Bestämmelsen är enligt förarbetena (prop. 1997/98:100 s.
194) tänkt att tillämpas på varor som har varit omhändertagna. Föreligger
förutsättningar för att upphäva ett omhändertagande skall tullmyndig-
heten självmant fatta ett beslut om upphävande. Med stöd av denna para-
graf kan dock tullmyndigheten i samband därmed fatta ett beslut om att
vägra lämna ut varorna. Ett sådant beslut kan även fattas vid en senare
tidpunkt. För att bestämmelsen över huvud skall bli tillämplig krävs att
det är sannolikt att varorna skall bjudas ut till försäljning på den svenska
marknaden. Varor som är avsedda för export till tredje land eller för för-
säljning i något annat EU-land kan alltså tullen inte vägra att lämna ut
med stöd av bestämmelsen.

För att alkoholvaror enligt 2 kap. 16 § inte skall få lämnas ut krävs dess-
utom att den som gör anspråk på varorna saknar tillverknings- eller parti-
handelstillstånd enligt alkohollagen eller föreskrivet tillstånd för försälj-
ning enligt lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m. I andra
stycket föreskrivs bl.a. att alkoholvara inte får lämnas ut till den som är
under 20 år och att detta gäller även om första stycket inte är tillämpligt.
Denna paragraf föreslås bli ändrad så att innebörden av andra stycket blir
att en omhändertagen alkoholvara inte får lämnas ut till den som saknar
rätt att föra in varan enligt bestämmelserna i alkohollagen eller lagen om
försäljning av teknisk sprit m.m.

10 Illegal alkoholhantering

Regeringens förslag: Den som förvärvar eller innehar sprit eller
spritdryck som är olovligt tillverkad eller mäsk som är avsedd för
olovlig tillverkning av sprit eller spritdrycker döms till böter eller
fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som förvärvar eller inne-
har olovligt renad teknisk sprit eller alkoholhaltigt preparat.

113

Alkoholutredningens förslag: Överensstämmer delvis med utred- Prop. 1998/99:134
ningens förslag. Utredningen föreslog inte någon kriminalisering även av
innehavet. Enligt utredningen borde däremot även förvärv av lagligt till-
verkad spritdryck, vin eller starköl från någon som inte är berättigad
driva detaljhandel med eller som uppenbart inte är berättigad att servera
varan kriminaliseras.

Remissinstanserna: Folkhälsoinstitutet, Alkoholinspektionen, System-
bolaget, Tullverket, Länsstyrelsen i Skåne, Länsstyrelsen i Västra Göta-
land, Nykterhetsrörelsens Landsråd, Svenska Restauratörsförbundet,
Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare, Svenska Livsmedelshand-
lareförbundet, Sprit & Vinleverantörsföreningen och Föreningen Läns-
styrelsernas Alkoholhandläggare tillstyrker utredningens förslag.
Åklagarkammaren i Eskilstuna framhåller att även innehav av olovligt
tillverkad sprit bör kriminaliseras. Svea Hovrätt, Riksåklagaren, Riks-
skatteverket och Rikspolisstyrelsen avstyrker främst den del av kriminali-
seringsförslaget som omfattar s.k. langning av legalt tillverkad alko-
holdryck och anför att en sådan ordning inte är rimlig. Socialstyrelsen
efterlyser uppgifter om vilka grupper som konsumerar svartsprit. En
analys av konsekvenserna av en kriminalisering bör föregå införandet av
en straffpåföljd. Läkemedelsverket anser att en kriminalisering av olov-
ligt förvärv av fullständigt denaturerad sprit inte är motiverad utifrån
missbrukssynpunkt. Ungdomsstyrelsen anser att det är angeläget att
skydda ungdomar när det gäller bruk av alkohol och hembränd sprit i
synnerhet, men framhåller att en kriminalisering kan innebära en risk att
samhällets fokus och de polisiära resurserna i alltför hög grad kommer att
riktas mot den drabbade (köparen) i stället för mot förövaren (säljaren),
som är den verkliga problemkällan. Ungdomsstyrelsen hoppas därför att
en ingående diskussion om hur lagen skall följas upp föregår en eventuell
kriminalisering. Svenska Bryggareföreningen anser att en kriminalisering
av köpet av illegal alkohol är teoretiskt bra men i realiteten ett verk-
ningslöst förslag.

Skälen för regeringens förslag: En allmän uppfattning i Sverige är att
den storskaliga tillverkningen och smugglingen av framför allt sprit-
drycker är ett allvarligt samhällsproblem. Denna försäljning ger näring åt
en organiserad brottslighet, som i nästa led förser ungdomar med billig
sprit. Samtidigt synes inte kopplingen mellan denna välorganiserade
grova brottslighet och det egna ”lilla” köpet framstå som tillräckligt tyd-
ligt för att motivera ett direkt avståndstagande.

En av grundpelarna i den svenska alkoholpolitiken är skyddet för ung-
domen. Risken för alkoholskador är särskilt stor innan kroppen har
hunnit utvecklas och de ungdomar som tidigt börjar med alkohol löper
större risk att hamna i ett alkoholberoende än de som skjuter upp sin
alkoholdebut. Det är därför vi har åldersgränser för detaljhandel med och
servering av alkoholdrycker och det är därför vi strävar efter en så långt
möjligt alkoholfri uppväxttid.

Befattningen med smuggelsprit och hembränt är ingen isolerad förete-
else utan en verksamhet som i hög grad har kopplingar till organiserad
brottslighet. Statistiken visar att majoriteten av smugglare och hembrän-
nare har varit inblandade i annan brottslighet. Såväl utredningen Svart-

114

sprit och ungdomar (Ds 1997:8) som det Oberoende Alkoholsamarbetet Prop. 1998/99:134
(OAS) har visat på detta samband. Det har också visat sig att en stor del
av försäljningen av svartspriten riktar sig till ungdomar. Undersökningar
har visat att ungdomar dricker hembränt och smuggelsprit därför att den
är lätt att få tag på; några åldersgränser tillämpas inte vid försäljningen,
den är tillgänglig dygnet runt och den illegala spriten är förhållandevis
billig.

Det görs stora insatser för att bekämpa den illegala alkoholhanteringen,
framför allt från polisens sida. Upprepade tillslag görs mot misstänkta
spritfabriker o.dyl. Någon nedgång i handeln med smuggelsprit och
hembränt har emellertid inte kunnat noteras. Tvärtom tenderar denna
handel att öka. En åtgärd som regeringen därför föreslår för att kunna
vända denna negativa trend är att genom lagstiftning ge polis- och
tullmyndigheter större befogenheter att ingripa mot förvärv av illegal
sprit. Svartspritsutredningen anför i sitt betänkande (s. 72) bl.a. följande:

”Enligt arbetsgruppens mening finns det starka skäl för en kriminalise-
ring av allt innehav av olovligt tillverkad sprit. Det främsta skälet är att
förekomsten av olovligt tillverkad sprit tenderar att öka, vilket innebär
ökad tillgänglighet. Särskilt oroande är att distributionen i allt högre
grad riktar sig mot ungdomar. Den tidigare redovisade attitydunder-
sökningen bland 2 600 svenskar mellan 15 och 75 år visar att 72 pro-
cent av ungdomar mellan 15 och 24 år tror sig kunna skaffa ett par liter
hembränt inom ett par dagar. När det gäller smuggelsprit är motsva-
rande siffra 22 procent. Tillgängligheten i kombination med lägre pri-
ser och avsaknad av åldersgräns för inköp av svartsprit innebär enligt
arbetsgruppens mening ett allvarligt hot mot den uppväxande genera-
tionen. Ett annat skäl är att det torde medföra betydande svårigheter att
bevisa om innehavet verkligen är avsett för eget bruk eller om det är en
förberedelse för försäljning. Vidare skulle det försvåra för tillverkarna
och försäljarna av svartsprit att fa avsättning för sina produkter om
innehav för eget bruk kriminaliserades. Ovan nämnda enkätundersök-
ning visar att en majoritet (60 procent) vill kriminalisera köp av svart-
sprit. En kriminalisering av allt innehav av svartsprit skulle därigenom
troligen inte uppfattas som en oskälig åtgärd. Man kan heller inte
bortse från den opinionsbildande kraft som finns i lagstiftningsinstitu-
tet.”

I dag gäller enligt alkohollagen att olovlig försäljning av alko-
holdrycker kan straffas med böter eller fängelse i högst två år (10 kap.
2 §). Är brottet grovt, t.ex. om verksamheten har bedrivits yrkesmässigt
eller i större omfattning, kan fängelsestraff i högst fyra år dömas ut
(10 kap. 3 §). Innehav av spritdrycker, vin och starköl i uppenbart syfte
att olovligen sälja dem är också straffbart (10 kap. 5 §). För köparen har
dock inte föreskrivits något straffrättsligt ansvar i dessa situationer. De
inköpta dryckerna kan emellertid tas i beslag och förverkas.

I lagen (1960:418) om straff för varusmuggling anges att den som för-
värvar, forslar, döljer, förvarar eller avyttrar gods som varit föremål för
varusmuggling döms, om gärningen sker uppsåtligen, för olovlig befatt-
ning med smuggelgods till böter eller fängelse i högst två år. Om gär-
ningsmannen inte insåg, men hade skälig anledning anta att godset varit
föremål för smuggling, utdöms böter. Någon ändring i sak av denna
bestämmelse har inte föreslagits i promemorian Ds 1998:53 Ny smugg-
lingslag.

115

Som jämförelse kan nämnas att all befattning med narkotika, som inte
är medicinskt motiverad, är straffbelagd. Enligt narkotikastrafflagen
(1968:64) kan den som innehar, brukar eller tar annan befattning med
narkotika dömas till fängelse i högst tre år eller om brottet är att anse
som ringa till böter eller fängelse i högst sex månader. En annan före-
teelse som samhället har markerat mot är användning av dopningsmedel.
Enligt lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel kan den
som överlåter, framställer, förvärvar i överlåtelsesyfte, bjuder ut till för-
säljning, innehar eller brukar förbjudna dopningsmedel dömas till böter
eller fängelse i högst två år. Den som för in olovliga dopningsmedel till
landet kan enligt lagen jämförd med lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Socialstyrelsen framhåller i sitt remissvar den grundläggande principen
inom svensk lagstiftning att handlingar som riktar sig enbart mot den
egna personen eller mot eget intresse vanligtvis inte skall vara straff-
belagda. Exemplen ovan visar emellertid att undantag från denna regel
förekommer inom andra områden. Det har också visats att inköpt illegal
sprit ofta säljs vidare, bl.a. till ungdomar. Hanteringen av illegal sprit kan
därför inte ses som en isolerad handling riktad enbart mot den egna per-
sonen.

I svartspritsutredningen redovisas en intervjuundersökning med
2 600 personer i åldrarna 15-75 år som genomfördes av TEMO år 1997.
När det gäller attityderna till försäljning och köp av hembränt framgick
att 93 procent av de tillfrågade instämde i påståendet att det är ett allvar-
ligt brott att sälja hemtillverkad sprit till ungdom under 20 år. På frågan
om det är ett allvarligt brott att sälja till vuxna var det 79 procent som
svarade att så var fallet. Man lät även de intervjuade ta ställning till
påståendet ”Man borde ändra lagen så att det blev straffbart att köpa
hemtillverkad sprit”. Nära två tredjedelar, 62 procent, instämde i detta
påstående. Under hösten 1998 genomförde TEMO en ny intervjuunder-
sökning, denna gång omfattande 5 000 personer. En av frågorna var om
det bör vara straffbart att köpa svartsprit. Av respondentema var 64 pro-
cent för förslag om kriminalisering, och endast 19 procent mot. Därmed
torde det kunna sägas vara relativt väl belagt att det finns en folkvilja för
att förbjuda köp av illegal sprit.

Yrkesmässig import och partihandel skall enligt regeringens förslag fa
bedrivas endast av dem som har blivit godkända som upplagshavare eller
registrerade som varumottagare. Distansförsäljning till privatpersoner
föreslås även fortsättningsvis vara otillåten, medan det däremot föreslås
att det under vissa förutsättningar skall vara tillåtet att skicka sprit-
drycker, vin eller starköl som gåva till en enskild person i Sverige. Denna
sistnämnda möjlighet kan enligt Alkoholutredningen locka vissa personer
att bedriva distansförsäljning under täckmantel av gåva. Ett förbud mot
distansförsäljning måste därför enligt utredningen följas upp med någon
form av straffansvar för den som bryter mot bestämmelserna.

Enligt regeringens uppfattning är dock införsel genom distansförsälj-
ning redan idag kriminaliserad bl.a. genom varusmugglingslagen. Dels
kan den som för in eller tar emot alkoholdrycker utan att vara behörig
därtill dömas för varusmugglingsbrott, dels kan köparen dömas till olov-

Prop. 1998/99:134

116

lig befattning med smuggelgods. Härutöver kan även ansvar enligt alko-
hollagen komma i fråga i dessa situationer. Mot denna bakgrund anser
regeringen att det saknas anledning att ytterligare straffbelägga förfaran-
den i samband med distansköp.

Alkoholutredningens förslag omfattar dock fler situationer än enbart
köp av olovligen tillverkad sprit och distansförsäljning. Framför allt träf-
far förbudet det som brukar benämnas langning, nämligen lovligen till-
verkad och inköpt alkohol som olovligen säljs direkt till konsumenter.
Det föreligger dock vissa skillnader mellan olovligt tillverkad sprit och
alkoholdrycker som är föremål för langning, inte minst därigenom att den
olovligt tillverkade spriten inte varit föremål för någon beskattning.
Regeringen anser vid en samlad bedömning att det skulle föra för långt
att kriminalisera även köpet av s.k. langad sprit.

Enligt regeringen finns det däremot starka skäl som talar för en krimi-
nalisering av förvärv och innehav av olovligt tillverkad sprit eller sprit-
dryck. Tillverknings- och försäljningsledet är redan straffbelagt. Vad det
nu gäller är alltså frågan om det dessutom bör införas ett ansvar för den
köpare som i full medvetenhet om att drycken är olovligt tillverkad ändå
köper eller innehar den. Enligt regeringens mening finns knappast skäl
att vidhålla att ett sådant förfarande bör vara straffritt. Köpet och inne-
havet är del i en transaktion, handling eller företeelse som redan är kri-
minaliserad. För gemene man torde det också framstå som mer logiskt att
såväl försäljningen som köpet är olagligt. Regeringen föreslår sålunda
nya straffbestämmelser i alkohollagen och i lagen om försäljning av tek-
nisk sprit m.m. som öppnar möjligheten att ingripa också mot den som
förvärvar eller innehar olovligt tillverkad sprit eller spritdryck respektive
den som förvärvar eller innehar teknisk sprit eller alkoholhaltigt preparat
som renats från denatureringsmedel. En sådan straffrättslig skärpning
skulle troligen fa en moralhöjande verkan, och även underlätta polisens
bekämpning av hembränd eller på annat sätt olovligt tillverkad eller
renad sprit. För detta ändamål avser regeringen att ge polisen förstärkta
resurser, se avsnitt 15.

I sammanhanget kan anmärkas att Lagrådet påpekat att definitionerna
av sprit, spritdrycker och vin i 1 kap. alkohollagen i visst avseende fått en
mindre lyckad utformning. Lagrådet har härvid hänvisat till en brott-
målsdom i Svea hovrätt i december 1998. Regeringen har redan överläm-
nat denna dom till Alkoholutredningen. Utredningen skall redovisa sitt
uppdrag till regeringen senast den 31 december 1999.

11 Alkoholreklam

11.1 Gällande reglering av alkoholreklamen

11.1.1 Alkoholreklamlagen

Särskilda regler för marknadsföringen av alkoholdrycker finns i lagen
(1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alko-
holdrycker, den s.k. alkoholreklamlagen. Lagen är tillämplig på närings-

Prop. 1998/99:134

117

idkares marknadsföring som avser alkoholdrycker och som vänder sig till
konsumenter. Med alkoholdryck förstås spritdrycker, vin, starköl och öl i
den betydelse de beteckningarna har i 1 kap. 4-6 §§ alkohollagen. Med
alkoholdryck förstås en dryck som innehåller mer än 2,25 volymprocent
alkohol (1 kap. 3 § alkohollagen). Alkoholreklamlagen gäller därför inte
för marknadsföring av lättdrycker, t.ex. lättöl. Begreppen marknads-
föring, näringsidkare och konsument har samma innebörd som i mark-
nadsföringslagen (1975:1418) i dess dåvarande lydelse (jämför prop.
1977/78:178 s. 47 f. med där angivna hänvisningar). Till skillnad mot
vad som gäller enligt marknadsföringslagen (1995:450) är det endast
avsättningsfrämjande åtgärder som omfattas av alkoholreklamlagen.
Näringsidkare är var och en som yrkesmässigt bedriver verksamhet av
ekonomisk art, både fysiska och juridiska personer. Om näringsidkaren
är producent eller återförsäljare saknar i princip betydelse för tillämp-
ningen. Som konsumenter anses i första hand privatpersoner, men också
andra som förvärvar varor eller tjänster för slutlig konsumtion.

Utanför lagens tillämpningsområde faller således marknadsföring rik-
tad till andra än konsumenter, t.ex. återförsäljare eller intressenter i bran-
schen. Vidare faller svenska näringsidkares marknadsföring på utländska
marknader utanför lagens tillämpningsområde. Var marknadsförings-
åtgärderna har sitt ursprung saknar däremot betydelse. Alkoholreklam-
lagen kan bli tillämplig på reklammaterial som producerats i annat land
men som distribueras till svenska konsumenter.

Kravet på särskild måttfullhet

I 2 § första stycket alkoholreklamlagen anges som en grundregel för
alkoholreklam att med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med
bruk av alkohol särskild måttfullhet skall iakttas vid marknadsföring av
alkoholdryck. Vad som därvid särskilt skall beaktas är att en reklam-
eller annan marknadsföringsåtgärd inte far vara påträngande eller upp-
sökande eller uppmana till bruk av alkohol. Uttrycket ”uppmana” skall
ses i en mer aktiv mening. Syftet bakom kravet på särskild måttfullhet är
att säkerställa att marknadsföringen inte medverkar till att vidmakthålla
eller öka konsumtionen av alkohol och inte heller bidrar till en positiv
inställning till bruket av dessa varor. Även om konsumenter måste få
tillgång till relevant produktinformation, har det ansetts att det bör krävas
av näringsidkare en stark begränsning och en stark återhållsamhet både
när det gäller reklamens spridningsvägar och innehåll samt när det gäller
andra marknadsföringsmetoder. Kravet på särskild måttfullhet gäller val
av reklammedel (reklambärare), reklamens innehåll och utformning samt
särskilda marknadsföringsmetoder. Som exempel på reklammedel som
inte uppfyller kravet på särskild måttfullhet har under förarbetena nämnts
direktreklam och utomhusreklam. Bildmässigt bör reklamen inskränkas
till att visa själva varan och vad som på ett naturligt sätt hänger samman
med den, exempelvis förpackningen och vissa tillbehör. Också budska-
pets utförlighet, typografi och layout skall bedömas i belysning av kravet

Prop. 1998/99:134

118

på särskild måttfullhet. Konsumentverket har utfärdat riktlinjer for lagens Prop. 1998/99:134
närmare tillämpning, se avsnitt 11.1.5.

Annonseringsförbuden m.m.

Enligt 2 § andra och tredje styckena alkoholreklamlagen gäller vissa
annonseringsförbud. Annonseringsförbuden möjliggörs genom regle-
ringen i 1 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 12 § yttrande-
frihetsgrundlagen som anger att den grundlagsskyddade yttrande- och
tryckfriheten inte hindrar att det i lag meddelas förbud mot kommersiell
annons i den mån annonsen används vid marknadsföring av alkoholhal-
tiga drycker eller tobaksvaror.

Enligt bestämmelsen i 2 § andra stycket får vid marknadsföring av
alkoholdryck inte användas kommersiell annons i ljudradio- eller tele-
visionsprogram. Detta gäller även för sådana TV-sändningar över satellit
som omfattas av radio- och TV-lagen (1996:844). Annonsförbudet i
radio och TV gäller också öl (folköl).

Enligt 2 § tredje stycket får vid marknadsföring av spritdryck, vin eller
starköl inte användas kommersiell annons i periodisk skrift eller annan
skrift på vilken tryckfrihetsförordningen är tillämplig och som med avse-
ende på ordningen för dess utgivning är jämförbar med periodisk skrift
(jämför prop. 1977/78:178 s. 32 ff. och s. 48 ff.). Förbudet omfattar inte
öl (folköl). Annonsering för sådant öl måste dock uppfylla det grund-
läggande kravet på särskild måttfullhet.

Med periodisk skrift förstås enligt 1 kap. 7 § första stycket tryckfri-
hetsförordningen tidning, tidskrift eller annan sådan tryckt skrift, som
enligt utgivningsplanen är avsedd att under en bestämd titel utges på sär-
skilda tider med minst fyra nummer eller häften årligen. Att skriftens titel
mellan utgivningarna undergår mindre förändringar behöver inte medföra
att annonsförbudet sätts ur spel. Till periodiska skrifter räknas löpsedlar
och bilagor som hör ihop med tidningen eller tidskriften. Annonsförbudet
gäller också sådana skrifter som är jämförbara med periodisk skrift, dvs.
sådana tidningar eller tidskrifter som kommer ut med viss periodicitet
utan att utgivningen uppgår till fyra nummer per år.

Med kommersiell annons avses, när det gäller tryckta skrifter, fram-
ställningar som för det första kan sägas ingå i en annons. Redaktionell
text är således helt skyddad av tryckfrihetsförordningen. På motsvarande
sätt är vad som faller utanför begreppet kommersiell annons på ljudradio-
och televisionsområdet skyddat av bestämmelserna i yttrandefrihets-
grundlagen. Den rent yttre formen av en text är dock inte utslagsgivande.
Även s.k. textreklam kan komma att falla under annonseringsförbudet.

För det andra krävs att annonsen är kommersiell. Detta innebär dels att
annonsen skall utgöra ett medel för marknadsföring av en vara, dvs.
meddelandet skall vara avsett att främja avsättningen av en vara, dels att
annonsen skall ha rent kommersiella förhållanden till föremål, dvs. avse
näringsidkarens näringsverksamhet eller där tillhandahållen vara.

Från förbudet undantas annonsering i skrift som tillhandahålls endast
på försäljningsställe för alkoholdryck, se 2 § tredje stycket andra

119

meningen alkoholreklamlagen, dvs. i huvudsak i Systembolagets butiker
eller på restauranger. Marknadsföring i fackpress, t.ex. tidskrifter till
återförsäljare av alkoholdrycker, är också tillåten. Förbudet hindrar inte
heller att en näringsidkare på uttrycklig begäran av en konsument till-
ställer denne sådan skrift. För sådan marknadsföring som nu nämnts gäl-
ler dock det grundläggande kravet på särskild måttfullhet. Under annons-
förbudet faller inte heller åsiktsannonsering i fråga om alkohol eller de
moment i propaganda för övergång från starkare till svagare alko-
holdrycker som är inriktade på att påverka allmänhetens alkoholvanor.
Likaså faller en annons som härrör från en annan än den som har ett
kommersiellt intresse av att avsätta en annonserad vara alltid utanför
begreppet kommersiell annons (prop. 1977/78:178 s. 39 och 50 f.).

Annonser i tidningar for en viss restaurang som samtidigt innehåller en
prisupplysning exempelvis vad en ”stor stark” kostar på restaurangen har
i praxis ansetts falla utanför förbudet. Inslaget av kommersiell marknads-
föring i en sådan annons har bedömts avsevärt svagare än om ett bestämt
varumärke nämns samt att det måste anses vara ett konsumentintresse att
fa information om restaurangernas priser på olika sorters dryck, jämför
Konsumentverkets riktlinjer för marknadsföring av spritdrycker, vin och
starköl (KOVFS 1979:5).

I 4 § alkoholreklamlagen finns en erinran om att det finns bestämmel-
ser om marknadsföringsåtgärder också i alkohollagen, se närmast föl-
jande avsnitt.

Genom en lagändring den 1 januari 1996 (SFS 1995:453), i samband
med att den nya marknadsföringslagen infördes, har i 5 § införts ett
bemyndigande för regeringen att med avseende på främmande stat
bestämma att det vid marknadsföring av alkoholdrycker inte far användas
oriktiga eller vilseledande ursprungsbeteckningar, genom vilka dryckerna
direkt eller indirekt anges vara frambragda eller tillverkade i den främ-
mande staten eller i en region eller ort i den främmande staten. Det-
samma gäller om det äkta ursprunget anges eller om beteckningen
används bara i översättning eller är åtföljd av uttryck som ”art”, ”sort”,
”typ”, ”kopia” eller liknande uttryck. Geografiska ursprungsbeteckningar
på vin- och spritdrycker skall, enligt internationella åtaganden som
Sverige har gjort, alltid förbehållas originalvaroma och kan inte tillägnas
annan (jämför prop. 1994/95:123 s. 50 ff. och s. 195 f.).

Regeringen har genom förordningen (1996:1244) om tillämpning av
5 § lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av
alkoholdrycker beslutat att bestämmelsen skall tillämpas på främmande
stat som är ansluten till Madridöverenskommelsen den 14 april 1891
angående undertryckande av oriktiga eller vilseledande ursprungsbeteck-
ningar på handelsvaror eller som är medlem i Världshandelsorganisatio-
nen (WTO). Förordningen trädde i kraft den 1 januari 1997. En handling
som strider mot 5 § alkoholreklamlagen skall vid tillämpning av mark-
nadsföringslagen anses vara otillbörlig mot konsumenter.

Prop. 1998/99:134

120

Sanktioner och tillsyn

Det marknadsrättsliga sanktionssystemet enligt marknadsföringslagen
(1995:450) är tillämpligt vid överträdelser av reglerna i alkoholreklam-
lagen. Handlingar som strider mot det s.k. måttfullhetskravet eller mot
annonsförbuden i 2 § alkoholreklamlagen skall vid tillämpningen av 4,
14 och 19 §§ marknadsföringslagen anses som otillbörliga mot konsu-
menter. Vidare kan s.k. marknadsstömingsavgift utgå vid överträdelse av
annonsforbudet i ljudradio- eller TV-program.

Sanktionssystemet enligt marknadsföringslagen innebär följande. Om
en näringsidkare bryter mot alkoholreklamlagen kan näringsidkaren,
någon anställd hos honom, någon annan som handlar på hans vägnar eller
var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till marknadsföringen för-
bjudas att fortsätta med marknadsföringen (14 §). Förbudet förenas som
regel med vite (19 §). Vitet kan dömas ut först vid sådana nya överträdel-
ser som faller inom förbudet. Förbuds- och informationsföreläggande kan
i fall som inte är av större vikt meddelas av Konsumentombudsmannen
(21 §). Ett sådant föreläggande, som skall förenas med vite, blir gällande
som en lagakraftvunnen dom om det godkänns av näringsidkaren inom
en av Konsumentombudsmannen föreskriven tid. Regelsystemet står inte
till endast Konsumentombudsmannens förfogande. Näringsidkare som
berörs, sammanslutningar av konsumenter, löntagare eller näringsidkare
kan också väcka talan med yrkande om ett förbud mot en viss marknads-
föringsåtgärd.

Genom den nya marknadsföringslagen (1995:450) har införts ytterli-
gare en sanktion, den s.k. marknadsstömingsavgiften (22-28 §§). En
näringsidkare kan åläggas att betala en marknadsstömingsavgift om
näringsidkaren eller någon som handlar på näringsidkarens vägnar upp-
såtligen eller av oaktsamhet har brutit mot någon s.k. katalogbestäm-
melse i marknadsföringslagen. Marknadsstömingsavgift är en direkt-
verkande sanktion som kan dömas ut redan första gången en närings-
idkare överträder en sådan bestämmelse i marknadsföringslagen. Endast
näringsidkare kan träffas av sanktionen. Till skillnad från vad som gäller
vid förbudsföreläggande enligt 14 § kan alltså marknadsstömingsavgift
inte åläggas anställda eller fysiska personer som inte är näringsidkare.
Enligt 3 § alkoholreklamlagen kan endast handlingar som strider mot
annonsförbudet i ljudradio- och TV-program medföra marknads-
stömingsavgift.

Konsumentombudsmannen har primär talerätt i fråga om marknads-
stömingsavgift. Talan om sådan avgift väcks vid Stockholms tingsrätt.
Först om Konsumentombudsmannen har beslutat att inte föra sådan talan
far en enskild näringsidkare som berörs av marknadsföringen eller en
sammanslutning av näringsidkare väcka talan. Marknadsstömingsavgif-
tens storlek bestäms till lägst femtusen och högst fem miljoner kronor.
Avgiften far emellertid inte överstiga tio procent av näringsidkarens års-
omsättning närmast föregående räkenskapsår.

Som skäl för att annonsförbudet i ljudradio- och TV-program skulle
avgiftssanktioneras anfördes i förarbetena att bestämmelsen om förbud
mot alkoholreklam i ljudradio- och TV-program avser ett särskilt klan-

Prop. 1998/99:134

121

dervärt beteende och erinrades om att syftet med annonsförbudet är att
konsumtionen av alkoholhaltiga drycker inte skall uppmuntras. Vidare
ansågs det att annonsforbudet är tillräckligt tydligt för att det skall kunna
träffas av en marknadsstömingsavgift (prop. 1995/96:160 s. 136 f.).

En handling som kan medföra avgiftsansvar faller också inom tillämp-
ningsområdet för bestämmelserna om förbud eller ett åläggande vid vite.
Även om det är fråga om en prövning av påföljd i anledning av samma
förfarande grundas sanktionerna på överträdelser av olika materiella
regler. Marknadsstömingsavgift kan dömas ut vid överträdelse av
annonsförbudet i ljudradio- och TV-program, om överträdelsen skett
uppsåtligen eller av oaktsamhet. Förbud kan däremot meddelas för mark-
nadsföringsåtgärder som strider mot någon av föreskrifterna i alkohol-
reklamlagen utan krav på att ett subjektivt rekvisit är uppfyllt. Syftet med
förbud och ålägganden är att hindra framtida överträdelser medan avgift
ersatt straffet som direktverkande sanktion och alltså avser marknads-
föring som redan har bedrivits.

Både förbud eller ålägganden och marknadsstömingsavgift kan komma
i fråga med anledning av en och samma marknadsföringsåtgärd (prop.
1994/95:123 s. 117 ff.). Om det blir aktuellt med talan både om utdö-
mande av vite och om åläggande av marknadsstömingsavgift bör dock
vitet ges företräde. I det fallet är det nämligen fråga om två direktver-
kande sanktioner som har sin grund i samma marknadsrättsliga ända-
målsöverväganden. En bestämmelse om detta har tagits in i 23 § mark-
nadsföringslagen. Av den framgår att marknadsstömingsavgift inte får
åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att
följa ett föreläggande som har meddelats vid vite.

11.1.2 Alkohollagen

I 3 kap. alkohollagen har samlats allmänna bestämmelser om försäljning.
I 4 § återfinns de alkoholpolitiska grundprinciper som gäller vid försälj-
ning av alkoholdrycker. Försäljningen skall skötas på ett sådant sätt att
skador i möjligaste mån förhindras. Den som befattar sig med försäljning
skall se till att ordning och nykterhet råder på försäljningsstället. Intro-
duktion av nya alkoholdrycker får inte ske i strid med bestämmelsen att
försäljning skall ske på sådant sätt att skador i möjligaste mån förhindras
(jämför bet. 1994/95:SoU9 s. 13).

Enligt 3 kap. 5 § första stycket får den som tillverkar, säljer eller för-
medlar försäljning av alkoholdrycker i sin rörelse lämna sådan dryck
endast i form av varuprov. Enligt andra stycket samma paragraf får vid
marknadsföring av tjänster eller vid försäljning av andra varor än alko-
holdrycker sådana drycker inte lämnas som gåva.

Att skänka bort eller bjuda på alkoholdrycker är alltså inte tillåtet för
att främja försäljningen eller som sälj argument för andra varor. Varupro-
ver får lämnas endast till tillståndshavare enligt alkohollagen. I begreppet
varuprov ligger i detta sammanhang att det skall vara avsett för någon
som har rätt att köpa varan direkt av tillverkaren eller partihandlaren.
Livsmedelsbutiker eller restauranger får alltså inte lämna varuprover till

Prop. 1998/99:134

122

sina kunder. Enligt förarbetena skall dock en allmänt godtagen represen-
tation accepteras, liksom att det bjuds på alkoholdryck t.ex. vid invigning
av en mässa.

Vidare följer av 6 kap. 2 § att servering av alkoholdrycker skall ske
med återhållsamhet och inte får föranleda olägenheter i fråga om ordning
och nykterhet. Bestämmelsen gäller även för öl (folköl). Enligt 6 kap. 7 §
far på ett serveringsställe inte åtgärder vidtas i syfte att förmå någon gäst
till inköp av alkoholdrycker. Detta s.k. animeringsförbud tar sikte endast
på åtgärder som innebär en aktiv påverkan.

11.1.3 Marknadsföringslagen

Marknadsföringslagen (1995:450) trädde i kraft den 1 januari 1996
(prop. 1994/95:123, bet. 1994/95:LU16, rskr. 1994/95:267). I stora delar
innebar den nya lagen en kodifiering av Marknadsdomstolens praxis.

Marknadsföringslagen gäller alla marknadsföringsåtgärder som riktas
mot den svenska marknaden oberoende av vad som marknadsförs. Mark-
nadsföringslagen är alltså tillämplig också på marknadsföring av alko-
holdrycker och lättöl. Lagen syftar till att skydda såväl konsumenter som
näringsidkare mot otillbörlig marknadsföring.

I 4 § formuleras de grundläggande kraven på marknadsföring. I denna
generalklausul anges i första stycket att marknadsföringen skall stämma
överens med god marknadsföringssed och även i övrigt vara tillbörlig
mot konsumenter och näringsidkare. Med god marknadsföringssed avses
god affärssed eller andra vedertagna normer som syftar till att skydda
konsumenter och näringsidkare vid marknadsföring av produkter (3 §).
Till grund för bedömningen ligger både rättsliga och utomrättsliga nor-
mer. Regler om god affärssed finns bl.a. i ICC:s Grundregler för reklam.
Marknadsdomstolens praxis och Konsumentverkets riktlinjer är andra
källor som skall tjäna som underlag för tolkningen av vad som är god
marknadsföringssed.

I generalklausulen slås vidare fast att näringsidkaren vid marknads-
föring skall lämna sådan information som är av särskild betydelse från
konsumentsynpunkt (4 § andra stycket). Till skillnad från första stycket
är denna bestämmelse tillämplig endast på marknadsföring som riktar sig
till konsumenter.

Marknadsföringslagen innehåller nio bestämmelser om vissa specifice-
rade marknadsföringsåtgärder, och kraven som ställs på dessa (de s.k.
katalogbestämmelsema i 5-13 §§)- Katalogbestämmelsema, som inte
fanns i den tidigare gällande marknadsföringslagen, rör följande frågor:
reklamidentifiering (5 §), vilseledande reklam (6 §), vilseledande för-
packningsstorlekar (7 §), vilseledande efterbildningar (8 §), konkurs-
utförsäljningar (9 §), utförsäljningar (10 §), realisationer (11 §), obe-
ställda produkter (12 §) och förmånserbjudanden (13 §).

Av katalogbestämmelsema är det främst 5-8, 12 och 13 §§ som är av
intresse vid bedömningen av marknadsföring av alkoholdrycker och
lättöl.

Prop. 1998/99:134

123

Av 5 § framgår att all marknadsföring skall utformas och presenteras
så att det tydligt framgår att det är fråga om marknadsföring. Vidare skall
det framgå vem som svarar för marknadsföringen. Av bestämmelsen
framgår sålunda att det skall finnas vad som kallas en reklamangivelse
och en sändarangivelse. Av bestämmelsen följer att kommersiella annon-
ser inte får presenteras som redaktionell text och att reklamblad inte får
se ut som en tidning.

I 6 § om vilseledande reklam sägs att näringsidkaren vid marknads-
föringen inte får använda påståenden eller andra framställningar som är
vilseledande i fråga om hans egen eller någon annan näringsidkares
näringsverksamhet. Detta gäller särskilt framställningar som avser pro-
duktens art, mängd, kvalitet och andra egenskaper, dess ursprung,
användning och inverkan på hälsa eller miljö samt produktens pris, grun-
derna för prissättningen och betalningsvilkoren. Vidare gäller det särskilt
framställningar som avser näringsidkarens egna eller andra näringsidka-
res kvalifikationer, ställning på marknaden, kännetecken och andra
rättigheter samt, slutligen, belöningar och utmärkelser som har tilldelats
näringsidkaren. Exemplen i bestämmelsen bygger på bl.a. EG:s direktiv
om vilseledande reklam. Framställningar är ett vitt begrepp; med fram-
ställning avses ord, bild, tecken m.m.

Utgångspunkt för bedömningen av om reklam är vilseledande eller ej
är det helhetsintryck reklamen förmedlar. Jämförande reklam kan godtas
om den är vederhäftig. Reservationslösa påståenden som inte kan styrkas
är i regel inte godtagbara.

I 7 § regleras frågan om vilseledande förpackningar. Av bestämmelsen
framgår att en näringsidkare inte får använda förpackningar som genom
sin storlek eller yttre utformning i övrigt är vilseledande i fråga om pro-
duktens mängd, storlek eller form. Som en allmän princip har Marknads-
domstolen uttalat att en förpackning inte skall ges större dimensioner än
vad innehållet kräver. Undantag kan ske där förvarings- eller distribu-
tionstekniska skäl föranleder att förpackningen måste ges en utformning
som avviker från innehållets form. Vilseledande texter, bilder, färger
eller teckningar på förpackningar bedöms enligt 6 §.

Enligt 8 § får en näringsidkare vid marknadsföring inte använda efter-
bildningar som är vilseledande genom att de lätt kan förväxlas med
någon annan näringsidkares kända och särpräglade produkter. Detta gäl-
ler dock inte efterbildningar vilkas utformning huvudsakligen tjänar till
att göra produkten funktionell.

Näringsidkare får alltså inte använda sådana efterbildningar av andra
näringsidkares kända och särpräglade produkter som är vilseledande i
fråga om produktens kommersiella ursprung. En produkt anses särpräg-
lad om dess utformning har en särskiljande funktion, dvs. har till ända-
mål att ge produkten ett utseende som i estetiskt hänseende skiljer den
från andra produkter. En utformning som är tekniskt eller funktionellt
betingad och som främst tjänar till att göra produkten ändamålsenlig är
alltså inte särpräglad. Med att produkten skall vara känd på marknaden
åsyftas att den skall vara känd på sådant sätt att den förknippas med en
viss näringsidkares produkter.

Prop. 1998/99:134

124

Av 12 § framgår att en näringsidkare vid marknadsföringen inte in-
leverera produkter som inte uttryckligen beställts och därvid vilseleda
mottagaren om hans betalningsskyldighet. Vidare innehåller 12 § ett för-
bud mot att skicka falska fakturor och dylikt. Bestämmelsen tar sålunda
upp negativa säljmetoder eller negativ avtalsbindning. Näringsidkaren far
inte utnyttja någons okunnighet om vad som krävs för ett bindande avtal.
Bestämmelsen reglerar endast de fall där mottagaren blir vilseledd om sin
betalningsskyldighet. Leverans av obeställda produkter kan, även där det
inte förekommer något vilseledande, vara otillbörligt och således träffas
av generalklausulen om god marknadsföringssed i 4 § första stycket.

I 13 § regleras bl.a. förmånserbjudanden i form av s.k. kombinerade
utbud. Näringsidkaren åläggs genom bestämmelsen en informationsskyl-
dighet som syftar till att säkerställa att köparen far den information som
är nödvändig för att riktigt kunna bedöma sådana erbjudanden. Informa-
tionsskyldigheten omfattar villkoren för att utnyttja erbjudandet, t.ex. att
erbjudandet gäller endast under förutsättning av att ett visst antal av en
vara köps, erbjudandets beskaffenhet och värde samt de tidsgränser och
andra begränsningar som gäller för erbjudandet.

I avsnitt 11.1.1 har redogjorts översiktligt för marknadsföringslagens
sanktionssystem.

11.1.4 Radio-och TV-lagen

Radio- och TV-lagen (1996:844) gäller för ljudradio- och televisions-
sändningar till allmänheten samt innehållet i sådana sändningar.

Radiolagstiftningens reklambegrepp är detsamma som marknads-
rättens. Det krävs att ett avsättnings- eller tillgångsfrämjande syfte före-
ligger för att en åtgärd skall falla under reklambegreppet. Såväl reklam i
traditionell mening som reklam för kommande program
(programglimtar), sponsringsmeddelanden och försäljningsprogram har
normalt avsättningsfrämjande syfte (prop. 1995/96:160 s. 109 f.).
Bestämmelserna om reklam gäller dock inte den reklam som den sän-
dande gör för sin egen verksamhet (7 kap. 12 § radio- och TV-lagen).

Åsiktsannonser och andra program som inte är reklam men som sänds
på uppdrag av någon annan än programföretaget omfattas varken av
begreppet marknadsföring eller reklambegreppet. I likhet med vad som
gäller för reklam far dock sådana program bara sändas under annonstid.
Med annonstid avses sändningstid som inleds och avslutas med en sär-
skild signatur som markerar att den som sänder under den angivna tiden i
huvudsak gör detta på uppdrag av annan. Den sammanfattande benäm-
ningen på de program som får sändas endast under annonstid är annons.
Av 7 kap. 1 § tredje stycket framgår att med annonser avses reklam samt
sändningar som utan att vara reklam sänds på uppdrag av någon annan.

Regler om reklam och andra annonser

Enligt 3 kap. 3 § första stycket radio- och TV-lagen far villkor för sänd-
ningstillstånd avse förbud mot att sända reklam eller andra annonser och

Prop. 1998/99:134

125

även andra sponsrade program än sådana som regleras av radio- och TV-
lagen, se 7 kap. 8 § andra stycket och 9 §. Att regeringen får ställa villkor
om reklamförbud innefattar också att regeringen kan ställa villkor för
reklamen samt ange strängare villkor för andra annonser och för spons-
rade program (prop. 1995/96:160 s. 165 f.). Villkor om reklamförbud
gäller i dag för Sveriges Television AB, Sveriges Radio AB och Sveriges
Utbildningsradio AB.

Regler om reklam och annan annonsering finns i 7 kap. radio- och TV-
lagen. Det bör dock understrykas att det är marknadsföringslagen
(1995:450) som gäller i fråga om tillbörligheten i reklam som sänds i
radio eller TV.

Av 7 kap. 1 § framgår att en annons skall särskiljas från de övriga
sändningarna genom en signatur. I televisionen skall signaturen bestå av
både ljud och bild. Om själva reklamidentifieringen hänvisas till 5 §
marknadsföringslagen. Kapitlet innehåller vidare vissa föreskrifter för
annonstidema, dels för hur stor del av sändningarna som får utgöra
annonstid, dels för den sammanlagda annonstiden vid ett visst givet till-
fälle (5 och 6 §§). Som huvudregel skall annonser sändas mellan pro-
grammen (7 §).

7 kap. 8 § handlar om sponsring. Av bestämmelsen framgår att om ett
program som inte är annons helt eller delvis har bekostats av någon
annan än den som bedriver sändningsverksamheten eller som framställer
audiovisuella verk, dvs. ett sponsrat program, skall det på ett lämpligt
sätt i böljan och i slutet av programmet eller vid ett av tillfällena anges
vem eller vilka bidragsgivarna är. En uppgift om vem som har sponsrat
programmet är i regel att anse som reklam och är därmed enligt 7 kap.
1 § tredje stycket en annons. Uppgiften skall därför lämnas mellan pro-
grammen eller i pauserna på det sätt som anges i 7 §. Någon signatur
behöver emellertid inte omge uppgiften om bidragsgivaren/ama. Ett pro-
gram som handlar om nyheter eller nyhetskommentarer får inte sponsras.

7 kap. 9 § innehåller en erinran om att det finns bestämmelser om för-
bud mot reklam för alkoholdrycker i alkoholreklamlagen. Av lagrummet
framgår också att ett program inte får sponsras av någon, vars huvudsak-
liga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av alkoholdrycker.
Som nyss nämnts är redan ett sponsringsmeddelande normalt att anse
som reklam och därför otillåtet.

Mediets särskilda genomslagskraft

Av 3 kap. 2 § 9 framgår att ett villkor för sändningstillstånd får avse
skyldighet att ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda
genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt
tiden för sändning av programmen. Med uttrycket ljudradions och tele-
visionens särskilda genomslagskraft avses att medierna vänder sig till
hemmen och till en stor allmän publik samt att programmen kan påverka
lyssnare och tittare starkt (prop. 1990/91:149 s. 141 f.). Frågan om hur
alkohol- och narkotikabruk speglas i programmen omfattas av denna

Prop. 1998/99:134

126

bestämmelse. Varsamhet skall sålunda iakttas med att visa program som Prop. 1998/99:134
på ett felaktigt sätt speglar bruk av alkohol eller narkotika.

Otillbörligt gynnande av kommersiella intressen

Av bestämmelsen i 6 kap. 4 § radio- och TV-lagen framgår att program
som inte är reklam inte på ett otillbörligt sätt far gynna kommersiella
intressen.

Programinslag som innebär att ett kommersiellt intresse gynnas faller
utanför reklambegreppet om inslaget sänds i nyhetsförmedlande, åsikts-
bildande, förströelse- eller underhållningssyfte.

För att ett gynnande av ett kommersiellt intresse mot vederlag skall
anses föreligga krävs att vederlaget tillgodogörs programföretaget. För-
budet mot att annars på ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt
intresse tillkom med tanke på främst varuexponeringen i TV-program,
s.k. produktplacering. I lagens förarbeten angavs att varuexponering i TV
kan förekomma som gynnande mot vederlag men att det mer praktiska
fallet är när ett programföretag på grund av att det i ett program har gyn-
nat ett visst kommersiellt intresse slipper vissa utgifter som annars skulle
ha belastat företaget. Programföretaget uppnår den ekonomiska fördelen
genom att i programmet fokusera vissa produkter eller varumärken på ett
sätt som har reklamvärde för en viss näringsidkare. I förarbetena anförs
härom bl.a. följande. ”Om det i ett program förekommer en markant
fokusering av en produkt eller ett varumärke och detta inte för tittaren
framstår som motiverat med hänsyn till något informativt eller under-
hållande syfte hos programföretaget kan man misstänka att företaget har
haft ekonomisk fördel av åtgärden. Oavsett hur det förhåller sig med den
ekonomiska fördelen kan det emellertid finnas skäl för bedömningen att
företaget i programverksamheten på ett otillbörligt sätt har gynnat ett
kommersiellt intresse. Man bör dock skilja mellan program som pro-
gramföretaget självt har producerat och program till vilka företaget bara
har köpt visningsrätten, t.ex. långfilmer. När det gäller program av det
senare slaget kan det vara omöjligt för programföretaget att undvika att
en produkt fokuseras på ett sätt som har ett reklamvärde för en närings-
idkare utan att inkräkta på programmet som ett upphovsrättsligt skyddat
verk. Om gynnande av ett kommersiellt intresse på ett otillbörligt sätt kan
man också ha anledning att tala i vissa situationer då en medverkande i
ett programföretags sändningar har yttrat sig på ett avsättningsffämjande
sätt om en produkt och av näringsidkaren fått betalt för detta.

Det förhållandet att något som sänds bör betraktas som reklam medför
å andra sidan inte nödvändigtvis att ett kommersiellt intresse gynnas på
ett otillbörligt sätt. När ett programföretag sänder reklam utan att detta
anses stå i strid med radiolagens krav på opartiskhet, bör det således inte
anses vara fråga om att gynna ett kommersiellt intresse på ett otillbörligt
sätt” (prop. 1990/91:149 s. 141 f.).

127

Sanktioner

Prop. 1998/99:134

Bestämmelserna i den radiorättsliga lagstiftningen riktar sig till program-
företagen. En annonsör kan inte drabbas av sanktioner enligt de radio-
rättsliga lagarna. Om en annons har ett innehåll mot alkoholreklamförbu-
det är det möjligt för Granskningsnämnden för radio och TV att ingripa
mot programföretaget medan Konsumentombudsmannen kan ingripa mot
annonsören. Konsumentombudsmannen skulle dock också kunna ingripa
mot programföretaget, eftersom företaget kan anses ha medverkat till
överträdelsen (prop. 1994/95:123 s. 102 och prop. 1995/96:160 s. 108).

11.1.5 Konsumentverkets riktlinj er

Konsumentverket är central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor
med huvudansvar för att genomföra den statliga konsumentpolitiken (1 §
förordningen [1995:868] med instruktion för Konsumentverket). De
övergripande mål som gäller för verksamheten är desamma som gäller
för konsumentpolitiken, dvs. att ge hushållen goda möjligheter att
utnyttja sina ekonomiska och andra resurser effektivt, att ge konsumen-
terna en stark ställning på marknaden, att skydda konsumenternas hälsa
och säkerhet, och att medverka till att sådana produktions- och konsum-
tionsmönster utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar
till en långsiktigt hållbar utveckling.

Enligt sin instruktion far Konsumentverket utarbeta riktlinjer för
näringsidkamas marknadsföring och utformning av varor, tjänster och
andra nyttigheter. Sådana riktlinjer utarbetas efter överläggningar med
företrädare för den berörda branschen.

Konsumentverkets generaldirektör är chef för verket. Generaldirektö-
ren är också Konsumentombudsman (KO). Konsumentverket/KO hand-
lägger huvudsakligen ärenden enligt produktsäkerhetslagen, avtalsvill-
korslagen och marknadsföringslagen (till vilken senare lag också alko-
holreklamlagen hänvisar). KO utfärdar förelägganden, ansöker om vitets
utdömande och för talan i mål enligt marknadsföringslagen, avtalsvill-
korslagen och produktsäkerhetslagen. I sin tillsynsverksamhet bevakar
Konsumentverket marknaden bl.a. genom att sprida information om
genomförda undersökningar. På det sättet påverkas marknaden indirekt.
Tillsynen sker också i prövningen av olika ärenden. Konsumentverket tar
emot ca 3 500 anmälningar per år, varav ca 60 rör alkoholreklam. Mer-
parten av anmälningarna kommer från enskilda konsumenter, men också
konsumentvägledare och näringsidkare står bakom en hel del av anmäl-
ningarna. Verket tar också upp ärenden på eget initiativ.

Konsumentverket har efter överläggningar med branschföreträdare
utfärdat riktlinjer för marknadsföringen av alkoholdrycker. Riktlinjerna
avser reklammedel, reklamens utformning och innehåll samt särskilda
marknadsföringsåtgärder. Riktlinjerna gäller vid tillämpningen av alko-
holreklamlagen. Iakttas riktlinjerna vid marknadsföringen skall, enligt
Konsumentverket, alkoholreklamlagens krav på särskild måttfullhet vara
uppfyllt.

128

Spritdrycker, vin och starköl

Av Riktlinjer för marknadsföring av spritdrycker, vin och starköl
(KOVFS 1979:5) framgår bl.a. följande. När det gäller reklammedel sägs
att det vid marknadsföring inte får användas följande reklambärare:
direktreklam eller annan reklambärare som bygger på direkt hänvändelse
till konsument; utomhusreklam, t.ex. reklam på eller vid allmän plats, i
eller på allmänt trafikmedel, i vänthall eller liknande, vid allmän idrotts-
plats och annan allmän arena, inbegripet reklam vid sportevenemang som
är öppet för allmänheten; reklamfilm, högtalarreklam, stillbildsreklam på
biografer och teatrar, videogram eller reklam i liknande former. På distri-
butionsfordon för spritdryck, vin eller starköl och liknande transport-
medel får dock finnas firma- eller varunamn.

Reklam far inte förekomma inom sjukhus eller annan vårdinrättning,
inom utbildningsanstalt (med undantag för restaurangskola) eller i lokal
huvudsakligen avsedd för eller besökt av ungdomar under 20 år.

När det gäller marknadsföringens innehåll och utformning anges i
huvudsak följande. Framställning i bild får inte omfatta annat än särskilt
måttfull återgivning av varan eller däri ingående råvara, enstaka flaskor
eller burkar samt varumärke eller därmed jämförligt kännetecken. Bilden
skall vara neutral i övrigt, dvs. den får inte innehålla föreställande ele-
ment, dekor eller annat som kan ge associationer i något konkret avse-
ende. På flaska eller burk får dock, förutom varumärken eller dylikt
kännetecken, förekomma bild med annat innehåll, om bildens utformning
uppfyller kravet på särskild måttfullhet.

Reklamtext får endast omfatta sakliga uppgifter om varans art eller typ,
såsom årgång, ingående råvaror och framställningsmetod samt varans
egenskaper, såsom smak och alkoholhalt; råvarors ursprung, tillverkare
och plats för tillverkningen; varans användningssätt och område, t.ex. råd
om viss dryck till viss måltid; flaskans/burkens utseende och egenskaper;
varans pris samt säljställe. Intygsreklam eller påtagligt värdeomdöme
anses inte som saklig uppgift.

I eller i direkt anslutning till lokaler där spritdrycker, vin eller starköl
får säljas får reklam finnas. För tillåtligheten av sådan reklam förutsätts
dock att riktlinjerna är uppfyllda. I eller i direkt anslutning till restau-
ranger eller andra lokaler där alkoholdrycker får säljas får dock inte före-
komma märkesreklam som utgör ett dominerande inslag i miljön, t.ex.
omfattande varuexponering.

Slutligen anges att vissa särskilt uppräknade marknadsföringsåtgärder
inte får användas, nämligen utdelning av varuprov eller avsmakning
(jämför 3 kap. 5 och 9 §§ alkohollagen), utdelning av presenter, t.ex. glas
och korkskruvar, pristävlingar, rabattmärkeserbjudanden eller jämförliga
erbjudanden samt kombinationserbjudanden. Kombinationserbjudande
med alkoholdryck får dock förekomma om drycken utgör en del av en
måltid och alkoholfritt alternativ samtidigt erbjuds.

Prop. 1998/99:134

129

5 Riksdagen 1998/99. 1 samt. Nr 134

Öl (folköl)

Av Riktlinjer för marknadsföring av öl klass II, dvs. folköl, (KOVFS
1979:6) framgår bl.a. följande. När det gäller reklammedel anges att
annonser inte får förekomma i veckotidningar eller andra publikationer
som riktar sig främst till ungdom under 20 år, på idrottssidor i dagspress
eller i idrotts- och sporttidningar. När det gäller tillåtna annonser i perio-
diska skrifter eller andra jämförbara skrifter finns vissa begränsningar i
fråga om annonsytan. En annons i en dagspress av normalt morgon-
tidningsformat får t.ex. inte överstiga en halv sida. Reglerna om annons-
format och frekvens gäller dock inte för facktidskrifter som vänder sig
till näringsidkare i deras egenskap av tillverkare eller distributörer av öl
klass II.

När det gäller övriga reklambärare anges att direktreklam eller annan
reklambärare som bygger på direkt hänvändelse till konsument inte får
användas. Sedvanlig brevlådereklam från detaljhandel som omfattar olika
varor får dock innehålla uppgift om öl klass II. Vidare får inte vid mark-
nadsföring för öl klass II användas utomhusreklam, t.ex. reklam på eller
vid allmän plats, i eller på allmänt trafikmedel, i vänthall eller liknande,
vid allmän idrottsplats och annan allmän arena, inbegripet reklam vid
sportevenemang som är öppet för allmänheten; reklamfilm, högtalar-
reklam, stillbildsreklam på biografer och teatrar, videogram eller reklam i
liknande former. I direkt anslutning till säljställe får dock anbringas
utomhusreklam under förutsättning att reklamen till innehåll och utform-
ning är särskilt måttfull. Vidare får på distributionsfordon för öl klass II
och liknande transportmedel finnas firma, varunamn, varumärke eller
därmed jämförbart kännetecken samt avbildning av förpackning.

Reklam får inte förekomma inom sjukhus eller annan vårdinrättning,
inom utbildningsanstalt eller i lokal huvudsakligen avsedd för eller
besökt av ungdomar under 20 år.

När det gäller marknadsföringens innehåll och utformning gäller föl-
jande. Framställning i text och bild skall vara saklig, och tyngdpunkten
skall ligga på själva varan. I kravet på saklighet ligger att intygsreklam
och påtagliga värdeomdömen inte är tillåtna. Framställningen får inte
utformas på det sätt att den kan anses vädja till ungdomen.

Framställning i bild får vidare inte omfatta annat än enstaka flas-
kor/burkar samt varumärken eller jämförligt kännetecken. Bild av männi-
ska eller av sport- eller naturmiljö får inte användas.

För att reklamen inte felaktigt skall uppfattas som reklam för starköl
skall tydligt framgå att reklamen avser öl klass II.

I eller i direkt anslutning till lokal där öl får säljas får reklam finnas.
För tillåtligheten av sådan reklam förutsätts dock att riktlinjerna är upp-
fyllda.

Slutligen anges att vissa särskilt uppräknade marknadsföringsåtgärder
inte får användas, nämligen utdelning av varuprov eller avsmakning,
utdelning av present, t.ex. glas och korkskruv eller liknande vars värde
inte är helt obetydligt, pristävling, rabattmärkeserbjudande eller jämför-
ligt erbjudande.

Prop. 1998/99:134

130

Vid marknadsföring av lättöl skall det enligt riktlinjerna framgå att det
är fråga om sådant öl. Syftet bakom den bestämmelsen är att undvika att
marknadsföringen felaktigt uppfattas avse öl klass II eller starköl klass
III.

11.1.6 Näringslivets egenåtgärder m.m.

Det har länge varit en uttalad inriktning för den förda konsumentpolitiken
att näringslivet och berörda myndigheter skall samarbeta. En form av
samarbete sker genom näringslivets egenåtgärder, dvs. ”åtgärder som i
systematiserad form vidtas av antingen ett enskilt företag, en grupp av
företag, en hel bransch eller näringslivet i sin helhet i syfte att utreda,
förebygga eller lösa problem i förhållande till konsumenter eller andra
kunder” (Egenåtgärder inom näringslivet - en begreppsbestämning,
1988, Näringlivets delegation för marknadsrätt).

I riksdagens beslut med anledning av regeringens proposition Inrikt-
ningen av konsumentpolitiken (prop. 1985/86:121) har fastslagits att
egenåtgärdema bör spela en större och delvis friare roll än vad som dit-
tills varit fallet. Det är Konsumentverket som har det övergripande
ansvaret för utvecklingen av egenåtgärdema. Egenåtgärdema medför
aldrig en förändring för Konsumentombudsmannens tillsyn och behörig-
het att tillgripa sanktioner, såsom att föra ett mål till Marknadsdomstolen.
Rollfördelningen mellan det allmänna och näringslivet ligger fast.
Ansvaret för rättstillämpningen ligger alltid på Konsumentverket. För att
Konsumentverket bäst skall kunna ägna sin tid åt uppgifter som stats-
makterna anvisat, har det dock ansetts nödvändigt att egenåtgärdema får
en ökad omfattning.

Egenåtgärder kan innebära t.ex. att näringslivet formulerar regler för
marknadsföringen inom ett visst område, förebygger att farliga eller ris-
kabla varor kommer ut på marknaden eller där hanteras felaktigt eller
utbildar sin personal i konsument- eller marknadsföringsffågor. Ofta
medverkar Konsumentverket i utformningen eller uppföljningen av
egenåtgärdema. Oavsett om det finns egenåtgärder eller inte inom en viss
bransch så ansvarar alltid varje företag för sina produkter samt reklamen
för dessa. Näringslivets egenåtgärder påverkar inte heller den tillsyn som
enligt lag, t.ex. marknadsföringslagen eller alkoholreklamlagen, tillkom-
mer Konsumentombudsmannen.

Svenska Bryggareföreningens egenåtgärdsprogram

De egenåtgärder som numera förekommer inom alkoholbranschen sker i
Svenska Bryggareföreningens regi. Egenåtgärdsprogrammet har tagits
fram i samråd med Konsumentverket. Syftet med programmet är att
hindra att marknadsföringen av öl strider mot gällande lagstiftning.
Sedan år 1989 håller föreningen kursen ”Marknadsföring av alko-
holdrycker” för anställda på bryggerier och reklambyråer. Även brygge-
rier som inte är medlemmar i föreningen inbjuds att delta i utbildningen.
Inom ramen för egenåtgärdsprogrammet prövar Svenska Bryggareföre-

Prop. 1998/99:134

131

ningen anmälningar av sådan ölreklam som produceras av eller avser en
produkt som tillverkas av ett medlemsföretag. Förfarandet går till på det
sättet att Konsumentverket skickar över anmälningen till föreningen som
så småningom meddelar verket sin bedömning. Om Konsumentverket
godtar bedömningen avslutas ärendet.

Som nämnts finns i Riktlinjerna för marknadsföring av öl klass II
(KOVFS 1979:6) en föreskrift att det vid marknadsföring av lättöl klart
och tydligt skall framgå att det är fråga om lättöl, så att marknads-
föringen inte felaktigt uppfattas som marknadsföring för starkare öl.
Kravet på tydlighet ledde till tillämpningsproblem. Därför träffade
Svenska Bryggareföreningen med sina medlemsföretag en överens-
kommelse, vilken trädde i kraft den 15 januari 1988, som innehåller för-
tydliganden om vad som krävs för att uppfylla riktlinjerna.

Av överenskommelsen framgår att ordet ”lättöl” eller benämningen
”klass I” i annonser, på affischer och stortavlor eller liknande skall före-
komma minst en gång i en stilgrad som är minst lika stor som den övriga
textens största stilgrad eller, i omedelbar anslutning till varumärket, i
samma stilgrad som detta. Vidare skall i reklamfilm för lättöl ordet
”lättöl” eller ”klass I” nämnas vaije gång varumärket nämns. Saknar
reklamfilmen talat eller sjunget budskap skall ”lättöl” eller ”klass I”
anges som vid annonser och dylikt. Ordet ”lättöl” eller ”klass I” skall i
förekommande fall återges horisontellt.

I december 1997 beslutade styrelsen i Svenska Bryggareföreningen att
ett nytt regelverk skall gälla för medlemsföretagen avseende lättöls-
reklamen. Överenskommelsen gäller från och med den 1 januari 1998.
Bakgrunden till de nya reglerna är enligt överenskommelsen att ”Kraven
på tydlighet och kritiken mot innehållet i lättölsreklamen har gett upphov
till såväl tolkningsproblem som tveksamhet om reklamen kan anses vara
reklam för lättöl”. Av överenskommelsen framgår i huvudsak följande.

Kraven på tydlighet är desamma som enligt tidigare gällande överens-
kommelse för lättöl. För att undvika tveksamhet om reklamen avser
marknadsföring av lättöl far reklamens innehåll inte associera till alko-
holkonsumtion eller dess effekter och den får endast presentera lättöl i
förpackningar som finns tillgängliga i hela det område där företaget som
producerar reklamen tillhandahåller lättöl. När det gäller kraven på inne-
hållet har särskilt angetts att lättölsreklamen inte får visa människor som
uppenbart, genom uttryck eller åthävor, är påverkade av alkohol, använda
ord som ”öl”, ”bärs” eller andra som används på sådant sätt att de
associerar till starkare drycker än lättöl, visa bilder från andra situationer,
t.ex. bastubad, där det är uppenbart att konsumtion av alkohol sker,
använda modeller som är eller förefaller vara under 25 år, använda tradi-
tionella alkoholskämt eller sjunga sånger med anknytning till alkohol-
konsumtion, visa toalettinteriörer eller andra miljöer och situationer som
kan väcka anstöt, uttrycka förklenande omdömen om alkoholfria drycker,
eller antyda att den sexuella förmågan stimuleras av konsumtion av alko-
hol.

Svenska Bryggareföreningen har även beslutat att komplettera över-
enskommelsen med att lättölsreklam inte heller får visa situationer då,

Prop. 1998/99:134

132

enligt allmänt vedertagen uppfattning, ingen alkoholkonsumtion skall
förekomma. Kompletteringen gäller från den 1 juni 1999.

En kopia av framställningen skall skickas till Svenska Bryggareföre-
ningen inom fjorton dagar från första gången den publicerats eller visats.
Om inte medlemsföretaget godtar föreningens bedömning skall reklamen
granskas av en oberoende granskningsnämnd, som skall bestå av två
jurister och en auktoriserad revisor. Nämndens utslag kan inte överkla-
gas. Svenska Bryggareföreningen granskar också till Konsumentverket
inkomna anmälningar mot reklam som producerats av företag som
anslutit sig till överenskommelsen.

Medlemsföretagen i Svenska Bryggareföreningen har åtagit sig att i
efterhand tillställa föreningen all lättölsreklam för kontroll. Om reklamen
inte uppfyller de ställda kraven far föreningen ålägga företaget dels att
vidta rättelse, dels att utge vite till föreningen om 10 000 kronor eller, vid
rikstäckande kampanj, 25 000 kronor. Genom en överenskommelse som
beslutades i december 1997 har föreningen och en särskilt tillsatt gransk-
ningsnämnd tilldelats vissa granskningsuppgifter. Om någon av dessa
finner att ett medlemsföretag brutit mot de interna reglerna för lättöls-
reklamen skall företaget åläggas dels att vidta rättelse, dels att till före-
ningen utge en bot. Boten uppgår till 500 000 kronor om det är fråga om
TV- eller arman reklamfilm och till 100 000 kronor om det är fråga om
rikstäckande annonsering i tidning eller utomhus. Boten på grund av
överträdelse vid regional eller lokal annonsering är 25 000 kronor. Vid
upprepad överträdelse fördubblas respektive bot.

Marknadsetiska rådet m.m.

Inrättandet av Marknadsetiska Rådet (MER) och Etiska Rådet mot köns-
diskriminerande Reklam (ERK) är exempel på branschöverskridande
egenåtgärder.

Huvudmän för MER är Näringslivets delegation för marknadsrätt och
Internationella Handelskammarens svenska nationalkommitté. MER prö-
var om en viss marknadsföringsåtgärd strider mot Internationella han-
delskammarens (ICC) Grundregler för reklam, dess Regler för sälj främ-
jande åtgärder samt andra riktlinjer för marknadsföring utfärdade av ICC.

Huvudmän för ERK är Annonsörföreningen och Reklamförbundet.
ERK:s prövning begränsas till frågan huruvida viss reklam eller annan
marknadsföring kan anses vara könsdiskriminerande på grundval av
rådets egen definition av vad som utgör sådan reklam. Alkoholreklam
kan sålunda prövas också utifrån de regler och principer som MER och
ERK tillämpar.

Även om det inte är frågan om egenåtgärder i egentlig mening bör i
sammanhanget nämnas att den intresseförening som organiserar dem
som handlar med eller tillverkar spritdrycker och vin, Sprit & Vinleve-
rantörsföreningen (SVL), utfärdar egna etiska principer som skall tjäna
som vägledning för medlemsföretagen vid marknadsföring av alko-
holdrycker.

Prop. 1998/99:134

133

11.2

Vissa ändringar vad avser de särskilda bestämmel- Prop. 1998/99:134
serna om alkoholreklam

Regeringens förslag: De nu gällande bestämmelserna i alkohol-
reklamlagen arbetas in i alkohollagen. En särskild bestämmelse förs in
i alkohollagen om att alkoholreklam inte får rikta sig särskilt till eller
skildra barn och ungdomar. Det redan nu gällande gåvoförbudet i
alkohollagen förs till de särskilda bestämmelserna om marknadsföring
av alkoholdrycker.

Alkoholreklamutredningens förslag: Överensstämmer med rege-
ringens förslag. Utredningen har därutöver föreslagit bl.a. vissa
inskränkningar vad avser alkoholreklam i tidningar som distribueras på
försäljnings- eller serveringsställen. Utredningen har också föreslagit att
det vid marknadsföring av alkoholhaltiga lättdrycker i sådana kommer-
siella annonser som omfattas av det allmänna annonsforbudet inte får
användas samma kännetecken som i sin helhet eller till någon del är i
bruk för en alkoholhaltig dryck eller är inarbetat eller registrerat enligt
varumärkeslagen.

Remissinstanserna: Flera intresseorganisationer och myndigheter,
däribland IOGT-NTO, Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen är i hu-
vudsak positiva till alkoholreklamutredningens förslag. De framhåller
bl.a. att förbud mot reklam och annan marknadsföring av alkoholdrycker
är nödvändigt för att skapa en trovärdig alkoholpolitik och att reglerna
också utgör en naturlig del av denna politik. Stark kritik mot förslagen
framförs främst från vissa branschorgan, bl.a. Svenska Bryggareföre-
ningen, Annonsörföreningen och Sprit & Vinleverantörsföreningen. De
tar därvid upp frågor rörande bl.a. reklamens betydelse för konkurrensen
och ifrågasätter vid sidan av vissa myndigheter och domstolar behovet av
en så strikt reglering som förordats av utredningen. Andra frågor som
berörs av branschen och vissa juridiska instanser, däribland Göta hovrätt
och Stockholms tingsrätt, är hur vissa av de föreslagna reglerna förhåller
sig till yttrandefriheten och till annan lagstiftning, t.ex. avseende varu-
märkesrätt. Stockholms tingsrätt menar att förslaget om förbud att an-
vända vissa varukännetecken i kommersiella annonser går onödigt långt i
inskränkningen över rådigheten över ett varukännetecken. Juridiska fa-
kultetsnämnden vid Stockholms universitet gör bedömningen att det före-
slagna förbudet är oproportionerligt. Merparten av de instanser som yttrat
sig i frågan är positiva till utredningens förslag att föra de särskilda
bestämmelserna för marknadsföring av alkoholdrycker till alkohollagen.
Motsvarande gäller utredningens förslag att föra in en särskild bestäm-
melse om att alkoholreklam inte får rikta sig särskilt till barn och ung-
domar och inte heller får skildra sådana personer. Vissa instanser, bl.a.
Svenska Bryggareföreningen, pekar dock på att det kan uppkomma svå-
righeter vid bedömningen av om reklamen kan anses riktad särskilt till
barn och ungdomar.

Skälen för regeringens förslag: Den svenska alkoholpolitiken syftar
till att hålla nere konsumtionen av alkoholdrycker. Insikten om att ett

134

bruk av alkohol kan leda till missbruk motiverar restriktiviteten i den
förda politiken. Anledningarna till att människor blir missbrukare är flera
och komplexa, och man kan ofta inte peka på en enskild orsak.

Alkoholreklamen syftar till att garantera efterfrågan på alkoholdrycker
eller hindra att nya varumärken etableras. Den kan också påverka över-
gången till andra varumärken än dem som konsumenten tidigare har
föredragit. Producenter m.fl. kan också nå nya konsumenter med reklam.
Alkoholreklamen kan eventuellt också påverka konsumtionsmönstret i en
från hälsosynpunkt gynnande riktning.

Det är svårt att mäta de effekter alkoholreklamen har eller kan ha på
konsumtionen. Att i detta hänseende isolera reklamens påverkan från
andra faktorer som t.ex. pris, tillgänglighet och sociala omständigheter är
omöjligt. De undersökningar som finns är i viss mån förenade med bris-
ter i fråga om begrepp och undersökningsmetoder. Det finns emellertid
studier som visat att reklamen har viss betydelse för konsumtionen i
höjande riktning. Reglerna för alkoholreklamen speglar emellertid sam-
hällets syn på alkoholen, och det går inte att bortse från att en lagstiftning
som tillåter alkoholreklam kan uppfattas som att samhället accepterar ett
omfattande drickande.

Att dricka alkohol är en del av vår kultur och ett accepterat inslag i
umgängeslivet. Eftersom det är lagligt att tillverka och sälja dessa pro-
dukter måste det rimligen också finnas en möjlighet att kommunicera om
dem. Friheten för konsumenterna att välja produkter måste motsvaras av
en möjlighet för producenter och leverantörer att informera om olika
produkter.

För att konsumenterna och andra skall kunna göra rationella över-
väganden och val måste företagen tillåtas att lämna information om sina
produkter. I en ekonomi som baseras huvudsakligen på konkurrens mel-
lan aktörerna på marknaden är reklamen av grundläggande betydelse och
ett av de främsta medlen som producenter, distributörer och detaljister
använder för att nå konsumenterna med information. För att fungera som
information måste reklamen präglas av ett sakligt och ett balanserat bud-
skap. Allmänna regler härom, som gäller för alkoholreklam liksom för all
annan reklam, finns i marknadsföringslagen.

De särskilda reglerna om alkoholreklam, liksom motsvarande regler
om tobaksreklam, skiljer sig principiellt från regler om marknadsföring
av andra produkter. De sistnämnda reglerna tar sikte på att skydda kon-
sumenterna, och andra näringsidkare, från otillbörlig marknadsföring.
Marknadsföringslagen syftar till att upprätthålla en grundläggande etik
för marknadsföring i allmänhet, att ge förutsättningar för köparna att göra
väl överlagda val, att skydda dem från vilseledande marknadsföring samt
att ge regler för att särskilja reklamen från annan information. Alkohol-
reklamregleringen däremot är en del av alkoholpolitiken och syftar
ytterst till att begränsa alkoholkonsumtionen.

Enligt regeringens mening är det självklart att det med hänsyn till
alkoholens skadeverkningar krävs särskilda regler för alkoholreklamen.
Sverige har förbundit sig internationellt att föra en restriktiv alkoholpoli-
tik. Vid Världshälsoorganisationens, WHO, konferens i Paris i december
1995 om hälsa, samhälle och alkohol antogs Europadeklarationen om

Prop. 1998/99:134

135

alkohol. I de etiska principer och mål som fastställdes i Europadeklara-
tionen slogs fast bl.a. att alla barn och ungdomar har rätt att växa upp i en
miljö som är skyddad från alkoholkonsumtionens negativa följder och
som i möjligaste mån är fredad mot marknadsföring av alkoholhaltiga
drycker samt att alla människor, som inte vill dricka alkohol, eller inte
kan det på grund av hälso- eller andra skäl, har rätt att fredas mot
påtryckningar att dricka samt att stödjas i sitt alkoholfria levnadssätt.
Motsvarande resonemang tas i huvudsak upp i den nationella handlings-
planen för alkohol- och drogförebyggande insatser som Folkhälsoinsti-
tutet i samarbete med andra myndigheter lade fram i juni 1995. Princi-
perna bör naturligtvis beaktas också vid utformningen av reglerna om
alkoholreklam.

Syftet med alkohollagen är alkoholpolitiskt. De grundläggande alko-
holpolitiska principerna har kommit till uttryck i 3 kap. 4 § alkohollagen.
Där sägs att all försäljning av alkoholdrycker skall ske på ett sådant sätt
att skador i möjligaste mån förhindras. Vidare slås det fast att den som
tar befattning med försäljningen har ett ansvar att se till att ordning och
nykterhet råder på försäljningsstället. Att detaljhandelsbolaget, dvs. Sys-
tembolaget AB, skall utöva sin verksamhet så att samhälleliga, sociala
och medicinska skadeverkningar i möjligaste mån förebyggs framgår av
avtalet mellan staten och bolaget.

De alkoholpolitiska och konsumentpolitiska intressena kan stundtals
kollidera, i teorin och i praktiken. Detta har visat sig exempelvis vid
bedömningen av annonser för serveringsställen som utan omnämnande
av något varumärke innehållit en prisuppgift för ”en stor stark”. Konsu-
mentverket har gjort den bedömningen att dessa annonser i princip strider
mot lagen. I regel vidtas dock inga åtgärder mot annonserna eftersom
inslaget av kommersiell marknadsföring anses betydligt svagare än om
ett varumärke hade nämnts. Det anses vidare vara ett konsumentintresse
att information ges om olika serveringsställens priser på alkoholdrycker.

Som har framgått av det anförda har reglerna för alkoholreklamen både
ett alkoholpolitiskt och ett konsumentpolitiskt syfte. Det primära sam-
manhang i vilket reglerna skall inordnas måste dock vara den förda alko-
holpolitiken.

Alkoholreklamreglerna arbetas in i alkohollagen

Alkoholreklamlagen är, som framgått, inte heltäckande när det gäller
marknadsföring av alkoholdrycker. Förutom reglerna i den lagen gäller
t.ex. de allmänna bestämmelserna i marknadsföringslagen. Alkohol-
reklamlagen är ett komplement till marknadsföringslagen och är också
knuten till den lagen genom kopplingen till dess sanktionssystem. Alko-
holreklamlagen har således ett naturligt samband med marknadsförings-
lagen, och det kan hävdas att dess regelsystem passar mindre väl in i
alkohollagen. I alkohollagen har å andra sidan samlats samtliga bestäm-
melser om hanteringen av alkoholdrycker, och lagen ger uttryck för det
alkoholpolitiska synsätt som också ligger till grund för alkoholreklam-
lagen. De lagtekniska överväganden som föranlett den nuvarande ord-

Prop. 1998/99:134

136

ningen har främst med hänsyn härtill inte längre samma tyngd (jämför
prop. 1977/78:178 s. 46). I sammanhanget bör också beaktas att reglerna
i den tidigare gällande tobaksreklamlagen har arbetats in i tobakslagen
(1993:581), och att det genom en motsvarande överflyttning på alkohol-
området skulle nås en lagteknisk likhet med tobakslagen. Att samtliga
bestämmelser om alkoholhanteringen samlas i en lag kan också under-
lätta ett utökat samråd mellan t.ex. kommunerna och Konsumentverket i
samband med verkets tillsyn. Regeringen anser mot bakgrund av det
anförda att övervägande skäl talar för att de särskilda bestämmelserna i
alkoholreklamlagen arbetas in i alkohollagen.

Förändringar av alkoholreklamreglerna i sak

Den nuvarande lagstiftningen om alkoholreklam har i huvudsak gällt
sedan år 1979. Grunddragen är kända hos dem som berörs, och föränd-
ringarna i samband med import- och partihandelsmonopolens avskaf-
fande har såvitt för regeringen är känt inte på något avgörande sätt
påverkat lagstiftningens tillämpning. Det har inte heller visats att mäng-
den alkoholreklam riktad till konsumenter skulle ha ökat i någon nämn-
värd utsträckning. Några påtagliga skäl att ändra grunderna för lagstift-
ningen föreligger därför inte.

En utveckling som däremot kan konstateras ha ägt rum under senare år
är att branschen genom olika åtgärder har tagit ett allt större ansvar för att
sprida information om alkoholens skadeverkningar och för att hindra och
motverka åtgärder som kan uppfattas som kringgåenden av gällande
alkoholreklamreglering. Regeringen ser positivt på denna utveckling och
utgår ifrån att vidtagna åtgärder är uttryck för ett såväl långsiktigt som
utökat åtagande från branschens sida. Mot denna bakgrund anser rege-
ringen att det för närvarande saknas skäl att genomföra några större för-
ändringar av de särskilda bestämmelserna om alkoholreklam. En föränd-
ring bör dock göras vad avser regleringen av alkoholreklam som kan
anses riktad mot barn och ungdom. Vidare bör det redan nu gällande
gåvoförbudet i alkohollagen föras till de särskilda bestämmelserna om
marknadsföring av alkholdrycker.

Barn och ungdom

Av tradition har den svenska alkoholpolitiken syftat till att skydda fram-
för allt ungdomen från alkoholkonsumtionens negativa följder. Det har
härvid ansetts särskilt angeläget att bl.a. alkoholdebuten sker så sent som
möjligt. Det finns en risk att den som gör en tidig alkoholdebut och i
unga år vänjer sig vid alkohol i högre grad konsumerar och missbrukar
alkohol som vuxen. Enligt regeringens mening är mot denna bakgrund
barn och ungdomar en särskilt skyddsvärd grupp att ta hänsyn till vid
utformningen av alkoholreklamregleringen. I Europadeklarationen om
alkohol, som Sverige anslöt sig till i december 1995, har också slagits
fast bl.a. att alla barn och ungdomar har rätt att växa upp i en miljö som

Prop. 1998/99:134

137

är skyddad från alkoholkonsumtionens negativa följder, och som i möjli-
gaste mån är fredad mot marknadsföring av alkoholhaltiga drycker.

Det finns enligt regeringen anledning att genom ändringar i lagstift-
ningen tydligare än vad som nu gäller klargöra att det är oförenligt med
kravet på god marknadsföringssed att rikta marknadsföringen av alko-
holdrycker mot barn och ungdomar.

All marknadsföring skall enligt 4 § marknadsföringslagen stämma
överens med god marknadsföringssed och även i övrigt vara tillbörlig
mot konsumenter och näringsidkare. Med god marknadsföringssed avses
enligt 3 § marknadsföringslagen god affärssed eller andra vedertagna
normer som syftar till att skydda konsumenter och näringsidkare vid
marknadsföring av produkter.

Som tolkningsunderlag för vad som skall anses utgöra god marknads-
föringssed tjänar bl.a. Internationella Handelskammarens Grundregler for
reklam (ICC:s grundregler), myndigheters råd, riktlinjer och föreskrifter
samt Marknadsdomstolens praxis. Preciserade regler om marknadsföring
finns också i andra lagar, såsom kravet i alkoholreklamlagen på att sär-
skild måttfullhet skall iakttas vid den tillåtna marknadsföringen av alko-
holdrycker. Vid bedömningen av vad som skall anses utgöra god mark-
nadsföringssed skall beaktas att konsumenten regelmässigt endast har en
flyktig kontakt med marknadsföringen. Särskilda krav på vederhäftighet
ställs på sådan reklam som riktar sig till svaga grupper. Hit hör barn och
ungdomar.

ICC:s grundregler anger som en grundläggande princip att reklam skall
utformas med vederbörlig känsla av socialt ansvar. Av ICC:s grundregler
framgår vidare att reklam inte far utnyttja barns naturliga godtrogenhet
eller ungdomars bristande erfarenhet och att reklam som riktas till eller är
ägnad att påverka barn eller ungdom inte får innehålla framställning i ord
eller bild som kan medföra fysiska skadeverkningar eller påverka dem
negativt i psykiskt eller moraliskt avseende. En marknadsföring av en
alkoholdryck som kan anses rikta sig till barn och ungdomar bör inte
bedömas förenlig med kravet på att reklamen skall utformas med veder-
börlig känsla av socialt ansvar och kan också anses medföra risk for
skadeverkningar.

Alkoholdrycker får inte serveras eller säljas till ungdomar under 18
respektive 20 år. Det bör då inte heller vara tillåtet att rikta marknads-
föringen av alkoholdrycker mot dessa grupper. Enligt regeringens upp-
fattning har emellertid förekommit att alkoholprodukter främst genom
sin image, produktens förpackning och utformning i övrigt särskilt
inriktats mot ungdomar.

Enligt regeringens mening bör det till förhindrandet av sådan mark-
nadsföring införas en bestämmelse, varav direkt framgår att marknads-
föringen av alkoholdrycker inte får rikta sig särskilt till barn eller ung-
domar.

En sådan bestämmelse blir tillämplig om marknadsföringen har en
sådan utformning att det kan antas att barn och ungdomar lätt lägger
märke till och kan påverkas av marknadsföringen. Härvid skall beaktas
att barn har svårare än vuxna att kritiskt granska och vätja sig mot mark-
nadsföring och att ungdomar kan vara särskilt lättpåverkade av alkohol-

Prop. 1998/99:134

138

reklam. Det kan naturligtvis medföra vissa svårigheter för KO att bevisa
att en marknadsföring riktar sig särskilt till barn och ungdomar. De
svårigheter som kan uppkomma bör dock inte överdrivas. Viktiga
bedömningskriterier är dryckens egenskaper och sammansättning,
dryckens popularitet hos unga, dess namn och förpackningens utform-
ning. Den föreslagna regleringen tar således inte ensidigt sikte på varu-
märken eller förpackningen. Enligt regeringens mening bör dessa i stället
beaktas inom ramen för en helhetsbedömning av framställningen och
vidtagna marknadsföringsåtgärder.

Gåvoförbudet

Enligt 3 kap. 5 § alkohollagen far den som tillverkar, säljer eller förmed-
lar försäljning av alkoholdrycker i sin rörelse lämna sådan dryck som
gåva endast i form av varuprov. Enligt andra stycket samma paragraf far
vid marknadsföring av tjänster eller vid försäljning av andra varor än
alkoholdrycker sådana drycker inte lämnas som gåva.

Att skänka bort eller bjuda på alkoholdrycker är alltså inte tillåtet for
att främja försäljningen eller som sälj argument för andra varor. Varupro-
ver far lämnas endast till tillståndshavare enligt alkohollagen. I begreppet
varuprov ligger i detta sammanhang att det skall vara avsett för någon
som har rätt att köpa varan direkt av tillverkaren eller partihandlaren.
Livsmedelsbutiker eller restauranger far alltså inte lämna varuprover till
sina kunder. Enligt förarbetena skall dock en allmänt godtagen represen-
tation accepteras, liksom att det bjuds på alkoholdryck t.ex. vid invigning
av en mässa.

Bestämmelserna har hittills i viss utsträckning varit sanktionerade
genom alkohollagens sanktioner, dvs. återkallelse eller varning. Denna
ordning upphör i stor utsträckning att gälla till följd av det förslag om
rätten till partihandel som regeringen har presenterat i avsnitt 9.2. Med
hänsyn härtill och till att gåvoförbuden har till helt övervägande syfte att
skydda konsumenterna bör reglerna föras till och sanktioneras i enlighet
med de särskilda bestämmelserna om marknadsföring av alkoholdrycker.

11.3 Tillsyn och sanktioner

Prop. 1998/99:134

Regeringens förslag: Konsumentverket/Konsumentombudsmannen
skall ha kvar huvudansvaret för att övervaka efterlevnaden av de sär-
skilda bestämmelserna om alkoholreklam. Tillsynen över marknads-
föringen på serveringsställen skall dock i första hand utövas av
kommunerna. Överträdelser av alkoholreklamreglerna på sådana
ställen skall kunna medföra återkallelse av serveringstillståndet.

Alkoholreklamutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak
med regeringens förslag. Utredningen har föreslagit att också Alkohol-
inspektionen skall ha vissa tillsynsuppgifter avseende efterlevnaden av de
särskilda bestämmelserna om marknadsföring.

139

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig är splittrade i
sin uppfattning om utredningens förslag till ett delat tillsynsansvar.
Vissa, bl.a. Marknadsdomstolen och Stockholms tingsrätt, pekar på ris-
ken för en otydlig fördelning av kompetens. Flera, bl.a. Konsumentver-
ket,, är dock positiva till att kommunerna ges ett utökat ansvar för tillsy-
nen över efterlevnaden av alkoholreklamreglerna på restauranger.
Värnamo kommun, Karlskrona kommun och Halmstads kommun förordar
att all marknadsföring från tillståndshavamas sida skall falla under kom-
munernas tillsyn. Svenska kommunförbundet uttrycker oro över ökade
kostnader för kommunerna. Kammarrätten i Stockholm anmärker att det
kan förefalla vanskligt att infora en så ingripande sanktion som åter-
kallelse av tillstånd vid överträdelser av alkoholreklamreglerna.

Skälen för regeringens förslag: Konsumentverket är central förvalt-
ningsmyndighet for konsumentfrågor med uppgift att bl.a. skydda kon-
sumenternas hälsa och säkerhet. Konsumentverket/KO har en mångårig
erfarenhet och särskild kompetens när det gäller bevakningen av och till-
synen över marknadsföring. Konsumentverket har också kunskap i hur
marknadsföringen i största allmänhet går till och hur olika branscher
fungerar. Denna kunskap har verket skaffat sig bl.a. genom behörigheten
att utarbeta riktlinjer för näringsidkamas marknadsföring av varor, tjäns-
ter och andra nyttigheter, jämför 3 § 3 förordningen (1995:868) med
instruktion för Konsumentverket. I sin verksamhet står Konsument-
verket/KO i ständig kontakt med näringslivet och dess representanter.
Konsumentverket/KO är tillsynsmyndighet för ett flertal lagar inom kon-
sumentområdet, eller vissa bestämmelser i sådana lagar, däribland mark-
nadsföringslagen (1995:450, tobakslagen (1993:581), prisinformations-
lagen (1991:601) och avtalsvillkorslagen (1994:1512).

Kommunerna övervakar å sin sida, bl.a. genom återkommande inspek-
tioner, kontinuerligt restaurangmarknaden och har fortlöpande kontakter
med tillståndshavama. Tillsynen ger kunskap och överblick som Konsu-
mentverket/KO i viss mån saknar. Härtill kommer att kommunerna redan
utövar tillsyn när det gäller bl.a. det s.k. animeringsförbudet (6 kap. 7 §
alkohollagen) samt de särskilda bestämmelserna i alkohollagen med all-
mänt hållna riktlinjer för hur försäljning och servering av alkoholdrycker
skall gå till, se t.ex. 3 kap. 4 § och 6 kap. 2 §. Det finns enligt regeringen
alkoholpolitiska skäl för att kommunerna ges ett utökat ansvar i fråga om
tillsynen över marknadsföringen av alkoholdrycker.

Sammanfattningsvis bör vid tillsynen av alkoholreklamreglerna såväl
den omedelbara insikt i och den särskilda kunskap om förhållandena på
alkoholmarknaden som kommunerna har som Konsumentverkets sam-
lade erfarenhet av och kunnande om marknadsföring så långt som möjligt
tas till vara. Tillsynen bör därför delas upp med hänsyn till de olika myn-
digheternas särskilda kompetens och praktiska möjligheter till insyn.

Redan i dag utövar kommunerna den omedelbara tillsynen över efter-
levnaden av bestämmelserna om servering av spritdrycker, vin och
starköl (8 kap. 1 § tredje stycket alkohollagen). Marknadsföringen av
alkoholdrycker på serveringsställen har intimt samband med den verk-
samheten. Kommunerna bör därför ges viss behörighet att övervaka
efterlevnaden av marknadsföringen av alkoholdrycker på restauranger,

Prop. 1998/99:134

140

pubar och andra liknande ställen där rätten att sälja alkoholdrycker grun-
das på ett serveringstillstånd. Eventuella tillkommande kostnader for
denna tillsyn kan kommunerna finansiera genom avgifter, se 7 kap. 13 §
alkohollagen.

Härigenom bör myndigheternas resurser kunna utnyttjas mer rationellt
och kunskapen om reglerna for marknadsföringen av alkoholdrycker
kunna spridas bättre åtminstone bland serveringstillståndshavare. Kom-
munerna kan göra en helhetsbedömning av verksamheten på ett sådant
ställe. Till exempel skulle förenligheten av prissättningen av starköl på
ett serveringsställe med bestämmelsen i 6 kap. 6 § alkohollagen kunna
prövas i samma sammanhang som bedömningen av marknadsföringen av
dryckerna på serveringsstället.

Kommunernas tillsyn skall utövas vid sidan av Konsumentverkets.
Den skall utövas i första hand men endast ta sikte på serveringstillstånds-
havarens ansvar för marknadsföringen. För kommunernas tillsyn skall
gälla alkohollagens allmänna sanktionssystem. Den uppdelning av ansva-
ret för tillsynen av alkoholreklamregleringen som regeringen förordar
uppnås lagtekniskt genom att kommunerna genom en särskild bestäm-
melse i alkohollagen åläggs ett tillsynsansvar över tillämpningen av de
särskilda reglerna om marknadsföring av alkoholdrycker på serverings-
ställen. Samtidigt skall det föreskrivas att det for denna tillsyn skall gälla
det allmänna sanktionssystemet enligt alkohollagen.

Om en marknadsföringsåtgärd inne på en restaurang bedöms stå i strid
med gällande bestämmelser får kommunen således tillämpa de sanktioner
som redan föreskrivs i alkohollagen, dvs. återkallelse eller varning.
Kommunen kan vidare genom villkor för rörelsens bedrivande till-
kännage sin åsikt om överträdelsen, se 7 kap. 5 § alkohollagen. Genom
kopplingen till det sanktionssystem som redan i dag föreskrivs i alkohol-
lagen markeras också det alkoholpolitiska motivet för alkoholreklam-
regleringen. Återkallelse av tillstånd enbart på grund av överträdelse av
de särskilda bestämmelserna for marknadsföring bör dock förbehållas de
fall då överträdelsen varit särskilt allvarlig eller tillståndshavarens mark-
nadsföring tidigare har föranlett åtgärder enligt alkohollagen eller mark-
nadsföringslagen.

Kommunernas tillsyn bör ta sikte på inte endast marknadsföringen inne
i serveringsställenas lokaler utan också på den marknadsföring som sker i
omedelbar anlutning härtill, t.ex. reklam i fönster och på skyltar, marki-
ser och parasoller.

Med marknadsföring på serveringsställen avses däremot inte exempel-
vis reklamblad som delas ut utanför serveringsställena. Inte heller direkt-
reklam för serveringsställen eller för tillställningar på sådana ställen skall
bedömas som marknadsföring på serveringsställen. Härav följer att inte
heller vad som närmast kan beskrivas som ”vandrande annonspelare”,
något som blivit allt vanligare i stadsmiljön vid marknadsföring av olika
restauranger, normalt är att bedöma som marknadsföring på serverings-
ställen.

Konsumentverkets exklusiva tillsyn skall omfatta marknadsföring av
alkoholdrycker utanför serveringsställen. Till tillsynsuppgiften hör bl.a.
att övervaka efterlevnaden av alkoholreklamregleringen på de områden

Prop. 1998/99:134

141

som angetts i föregående stycke samt de särskilda förbuden mot att i
kommersiella annonser marknadsföra alkoholdrycker till konsumenter.

Det är självfallet angeläget att alkoholreklamregleringen tillämpas lika
över landet och att det skapas en enhetlig praxis. Förutsättningar för detta
finns inte minst genom den löpande tillsyn som länsstyrelserna bedriver
över kommunernas verksamhet (8 kap. 1 § alkohollagen). Härtill kom-
mer att Alkoholinspektionen kontinuerligt skall följa upp tillämpningen
av det alkoholpolitiska regelsystemet. När det gäller frågor om mark-
nadsföring skall i myndighetens instruktion föreskrivas att samråd skall
ske med Konsumentverket.

När viktigare ärenden avgörs efter en åtgärd skall Konsumentverket
underrätta Alkoholinspektionen om beslutet, varefter inspektionen har att
informera kommunerna om beslutet. På motsvarande sätt bör kommu-
nerna underrätta såväl Alkoholinspektionen som Konsumentverket om
sina beslut som rör alkoholreklam på serveringsställen.

Kommunerna bör vid sidan av de åtgärder som följer av deras tillsyns-
uppgifter också rapportera om missförhållanden som rör marknads-
föringen och som de bedömer faller utanför deras behörighet.

Prop. 1998/99:134

12 Detaljhandelsmonopolet

12.1 Förbättrad service för Systembolagets kunder

Regeringens förslag: För att förbättra servicen för Systembolagets
kunder föreslås att öppettiderna för Systembolagets butiker måndag
till fredag får utsträckas som längst till kl. 20.00. Inför storhelger far
Systembolaget ha öppet på lördagar. Vidare föreslås att Systembola-
get på försök får ha öppet på lördagar längst till kl. 15.00 i vissa
områden i landet. Försöket med lördagsöppet kommer att vetenskap-
ligt följas löpande och utvärderas efter ett år. Resultatet av utvärde-
ringen kommer därefter att redovisas för riksdagen som underlag för
ett slutligt ställningstagande i frågan om lördagsöppet.

Betalning med olika former av konto- eller kreditkort tillåts vid
detaljhandel på Systembolaget.

Skälen för regeringens förslag: Sommaren 1981 hölls system-
butikerna stängda på försök på lördagar (prop. 1980/81:179, SkU 54, rskr
330). En forskargrupp utvärderade försöket, och fann positiva effekter.
Därför beslöt riksdagen våren 1982 att systembutikerna från och med den
1 juli 1982 skulle vara stängda på lördagar (prop. 1981/82:143, SkU 50
och 64, rskr 278). Våren 1984 publicerades en ny utvärdering från
forskargruppen, Effekter av lördagsstängda systembutiker (Ds S 1984:8),
som delvis bekräftade att de positiva effekterna av att hålla system-
butikerna stängda på lördagar kvarstod. Gruppen sammanfattade resul-
taten på följande sätt:

142

”De effekter av lördagsstängningen som kunde konstateras i samband
med försöket sommaren 1981 kvarstår i stora drag. Aven under som-
maren 1982 och 1983 har lördagsstängningen lett till ett minskat antal
ingripanden mot berusade personer, ett minskat antal polisingripanden
med anledning av lägenhetsbråk och ett minskat antal anmalda miss-
handelsfall. Dessutom visar utvärderingen också att antalet anmälda
skadegörelser minskar under sommarmanadema, såväl 1981 som 1982
och 1983. Lördagsstängningens effekter under övriga delar av året är
inte lika entydiga. Resultatet för hela den hittillsvarande stängnings-
perioden (t.o.m december 1983) visar att fylleri, lägenhetsbråk och
misshandel inomhus mellan bekanta minskar till följd av lördagsstäng-
ningen oberoende av årstid. När det gäller misshandel utomhus mellan
obekanta samt skadegörelse, som också i huvudsak sker utomhus,
föreligger ingen positiv effekt totalt sett. Med de beräkningsmetoder
som används blir resultatet i stället att lördagsstängningen lett till en
ökning.”

Prop. 1998/99:134

De beräknade helårs effekterna av lördagsstängningen sammanfattades
enligt följande:

	Procentuell förändring räknat på antalet fall under fredagar- lördagar	Procentuell förändring räknat på antalet fall under alla veckans dagar	Totalt antal fall per år (ungefärliga bastal för de pro- centuella föränd- ringarna)
Fylleri	- 10 - - 12 %	- 4 - - 5 %	145 000
Lägenhetsbråk	0 - - 3 %	0 - -1 %	40 000
Misshandel inomhus mellan bekanta	-5- - 12%	- 2 - - 5 %	10 000
Misshandel utomhus mellan obekanta	+ 4-+10%	+ 3 - + 6 %	7 500
Misshandel totalt	-l- + 3%	- 1 -+ 1 %	23 000
Skadegörelse	0 - + 3 %	0 -+ 3 %	65 000

När det gällde misshandel och skadegörelse påvisades således ingen
positiv effekt totalt sett. Dessa företeelser ökade på fredagar under den
aktuella perioden mer än de minskade på lördagar. Misshandelsfallen
utomhus på fredagar ledde till en ökning som var fyra gånger så stor som
minskningen på lördagar. Lördagsstängningen hade vidare ingen effekt
på den totala alkoholförsäljningen och inte heller på antalet trafikolyckor
med alkoholpåverkade förare inblandade.

Regering och riksdag drog dock slutsatsen att beslutet om lördags-
stängning skulle stå fast. Det markerades att en eventuell ändring av
beslutet borde underställas riksdagen, även om systembutikernas öppet-
tider inte formellt regleras i lagstiftningen, utan avgörs av Systembolaget
(prop. 1984/85:44, SkU 13, rskr 36).

I samband med utvärderingen av den första tiden med permanent lör-
dagsstängning tillfrågades kunderna om de personligen hade haft besvär
av att systembutikerna inte längre var öppna på lördagar. Elva procent
svarade att de hade haft nackdelar av stängningen. Bland dem som
handlade en gång i månaden eller oftare var det 60 % som ansåg att
lördagsstängningen var en dålig eller mycket dålig idé.

143

Kundernas vanligaste klagomål på bolagets service i dag gäller det
faktum att systembutikerna inte är öppna på lördagar, tillsammans med
klagomål på alltför långa väntetider på torsdag och fredag eftermiddag.

Frågan om lördagsöppna systembutiker togs upp i Alkoholpolitiska
kommissionen (Svensk alkoholpolitik - en strategi för framtiden SOU
1994:24, sid 90-91). Kommissionen kunde tänka sig ett begränsat försök
med lördagsöppet, men ansåg att utvecklingen av alkoholkonsumtionen
under de närmaste åren, som en följd av Sveriges närmande till EU först
borde avvaktas innan sådana försök gjordes. Frågan aktualiserades också
i Systembolagets remissyttrande över Alkoholpolitiska kommissionens
betänkande, där bolaget förordade försök med lördagsöppna system-
butiker.

På uppdrag av Systembolaget har TEMO genomfört en undersökning i
syfte att kartlägga befolkningens inställning till införandet av lördags-
öppet i Systembolagets butiker. Undersökningen genomfördes under
november månad 1998 i form av telefonintervjuer med ett riksrepresen-
tativt urval av den vuxna befolkningen i åldern 20-74 år. Svarsfrekven-
sen uppgick till 66 %, vilket motsvarade 2 000 genomförda intervjuer.

Av de intervjuade svarade 56 % att de ville ha lördagsöppet, 30 % att
de inte ville ha lördagsöppet och 14 % att de var osäkra eller inte visste.
Positiva attityder till lördagsöppet var vanligare bland män (62 %) än
bland kvinnor (49 %), vanligare bland yngre (67 %) än bland äldre
(41 %), vanligare bland högutbildade (61 %) än bland dem med låg
utbildning (46 %) samt vanligare bland dem med relativt hög alkohol-
konsumtion (73 %) än bland dem med låg eller ingen alkoholkonsumtion
(35 %).

Men på frågan ”Om lördagsöppet skulle leda till mer våld under
veckosluten, skulle du då fortfarande vilja ha lördagsöppet?” svarade
bara 11 % att de ändå skulle vilja ha lördagsöppet medan 9 % var tvek-
samma.

De skäl som anhängarna till lördagsöppet anger som viktigast är
följande:

- att de ibland vill kunna spontanköpa alkohol,

- att samhället inte skall blanda sig i när människor skall köpa alkohol,
och

- att Systembolagets nuvarande öppettider passar dem dåligt.

Motståndarna till lördagsöppet uppgav följande skäl som viktigast till
deras ställningstagande:

- solidaritet med dem som har alkoholproblem,

- att våldet på lördagarna skulle öka, och

- att alkoholkonsumtionen skulle öka.

Vid bedömning av konsekvenserna av att åter öppna systembutikerna
på lördagar finns det anledning att ställa frågan om situationen nu kan
antas vara en annan än den var i början av 1980-talet. Det skulle natur-
ligtvis vara svårt att motivera lördagsöppet om det på förhand var sanno-
likt att detta skulle leda till ökad misshandel eller andra negativa verk-
ningar. Av utvärderingarna i början av 1980-talet framgick att lördags-
stängningen inte hade någon nämnvärd effekt på totalkonsumtionen av
alkohol. Detta är föga förvånande, eftersom flertalet konsumenter plane-

Prop. 1998/99:134

144

rar sina inköp så att de kan konsumera vad de önskar under veckosluten.
Däremot talar effekten på fylleri för att lördagsstängningen framför allt
hade effekt på de konsumenter som inte kan kontrollera sin konsumtion,
utan dricker upp på fredagen vad de har köpt för veckoslutet.

Den förändring av tillgängligheten av alkoholdrycker som har inträffat
sedan början av 1980-talet är att antalet serveringsställen med tillstånd att
servera alkoholdrycker har tredubblats. Restaurangernas öppettider är
idag också längre och senare och öppettider till klockan 05.00 på morgo-
nen är inte ovanligt på flera restauranger i storstäderna. Restaurangernas
andel av den totala alkoholförsäljningen har också ökat kraftigt och upp-
går nu till ca 20 procent av den totala alkoholförsäljningen. Tillgången på
s.k. svartsprit har också ökat kraftigt jämfört med hur förhållandena var
för nästan 20 år sedan. Detta är en försäljning som inte har några
begränsningar i öppethållandet utan pågår dygnet runt. Alkoholen är
dessutom billig och lättillgänglig. Det är troligt att denna ökade tillgäng-
lighet har urholkat effekten av lördagsstängningen som instrument för att
förebygga misshandel och andra alkoholskador. För den som vill finns
det redan i dag möjlighet att skaffa sin alkohol dygnet runt såväl lördag
som söndag. För dem spelar det ingen roll att systembutikerna har
lördagsstängt. Olika undersökningar visar också att det främst är ung-
domar och storkonsumenter som konsumerar svartsprit, dvs. de grupper
som ofta står för bråk, fylleri och misshandel.

Endast omkring hälften av den sprit som svenska folket konsumerar är
i dag inhandlad hos Systembolaget eller på restaurang. Ca 35 procent av
spritkonsumtionen är illegalt framställd eller tillhandahållen (se
avsnitt 5). Monopolet är ett av våra viktigare alkoholpolitiska instrument
som det är viktigt att försvara. Från flera olika håll har framhållits att ett
instrument vid bekämpningen av den illegala handeln förutom ökade
polisiära insatser är att öka tillgängligheten till legal alkohol och förbättra
systembutikernas service, t.ex. genom att åter öppna systembutikerna på
lördagar. Här anförs att det är viktigt att servicen och legitimiteten för
Systembolagets verksamhet förstärks i kampen mot den okontrollerade
illegala försäljningen. Det är självklart viktigt att alkoholförsäljningen
sker genom de kanaler samhället har kontroll över. Den ökande
storskaliga illegala tillverkningen och smugglingen av sprit är ett
allvarligt samhällsproblem som måste motverkas.

Finland och Norge, som båda har statliga detaljhandelsmonopol för
försäljning av alkoholdrycker, har efter en tid med lördagsstängda alko-
holbutiker återgått till att ha butikerna öppna på lördagar. Denna återgång
till lördagsöppet har inte rapporterats leda till några märkbara skillnader
varken när det gäller konsumtion eller ökat våld. I Finland talas det
numera om att t.o.m. tillåta söndagsöppna butiker.

Sammantaget talar enligt regeringens bedömning aktuella konsument-
undersökningar, tillsammans med utvecklingen av alkoholförsäljningen
på restaurangerna, gränshandeln och den illegala alkoholhanteringen, för
att det nu är dags att på försök pröva lördagsöppna systembutiker.
Utvärderingen av lördagsstängningen 1984 visade dessutom på negativa
effekter när det gäller misshandel och skadegörelse totalt sett och framför
allt på misshandel utomhus på fredagar. En ny försöksverksamhet och

Prop. 1998/99:134

145

utvärdering utifrån nuvarande förhållanden torde därför vara angeläget.
Det är enligt regeringens uppfattning troligtvis så att de delvis positiva
effekter, som kunde observeras när systembutikerna stängdes på lördagar
för nästan 20 år sedan, inte längre föreligger. Öppethållandet på lördagen
bör därför utformas och genomföras som en regional försöksverksamhet.

Det är väsentligt att försöket med lördagsöppna butiker i vissa försöks-
områden i landet blir föremål för en vetenskapligt upplagd utvärdering
där såväl alkoholpolitiska som andra effekter såsom ekonomiska kon-
sekvenser för rättsväsendet och brottsligheten kartläggs. I samråd med
vetenskaplig expertis kommer Socialdepartementet tillsammans med
Systembolaget att lägga upp försöksverksamheten och utarbeta en utvär-
deringplan och ansvara för att försöket och utvärderingen genomförs.
Försöket skall följas löpande och utvärderas efter ett år. Vilka områden
som skall bli försöksområden respektive kontrollområden och hur försö-
ket i övrigt skall läggas upp måste bestämmas utifrån vetenskapliga
kriterier. Resultatet av utvärderingen skall därefter redovisas för riks-
dagen som underlag för ett slutligt ställningstagande i frågan om lör-
dagsöppet.

För att förbättra servicen för Systembolagets kunder föreslås också att
öppettiderna för Systembolagets butiker måndag till fredag lokalt far
utsträckas till kl. 20.00 om bolaget så beslutar utifrån en såväl
servicemässig som affärsmässig bedömning. En sådan förlängning av
öppethållandetidema måndag till fredag kan enligt regeringens bedöm-
ning ske utan negativa effekter från alkoholpolitisk synpunkt.

Systembolaget har för att undvika olägenheter med köer och långa
väntetider inför storhelger och för att kompensera bortfall av andra
försäljningsdagar på grund av helgerna haft öppet enstaka lördagar inför
t.ex. jul och nyår. Denna praxis har av bolaget bedömts kunna rymmas
inom de riktlinjer för öppethållande som riksdagen givit. För att
undanröja eventuella oklarheter härvidlag föreslår regeringen att
riksdagen fastlägger denna praxis och medger att bolaget inför storhelger
far ha öppet på lördagar.

Butiker med begränsat sortiment

Systembolaget har under de senaste tio åren ökat antalet butiker med
17 procent och har idag 400 butiker och 586 utlämningsställen. Många
förorter, större centrumanläggningar och relativt stora orter saknar dock
fortfarande systembutik och Systembolaget har ansökningar från ett
tjugotal kommuner om utökat antal systembutiker.

Övrig detaljhandel påverkas av systembutikernas öppettider. Om för-
sök med lördagsöppet och generösare kvällsöppettider införs så finns det
en risk för att kundströmmar i ökad utsträckning kommer att dras till
centrumanläggningar med systembutik och delvis utarma handeln där
sådana butiker saknas.

För att erbjuda ökad service inom ramen för Systembolagets detalj-
handelsmonopol bör bolaget därför pröva att inrätta en ny slags mer
kostnadseffektiva och rationella butiker som är mindre än nuvarande och

Prop. 1998/99:134

146

som erbjuder ett mindre sortiment och som bör förläggas till de centrum- Prop. 1998/99:134
anläggningar som i dag saknar butiker.

Enligt regeringens uppfattning är det rimligt att större centrumanlägg-
ningar, förortscentra av viss minsta storlek, orter med mer än 4 500 invå-
nare och orter som har en kraftig turism under delar av året om det är
affärsmässigt motiverat också har åtminstone en mindre systembutik. En
viktig utgångspunkt för Systembolagets prövning bör vara att en för-
ändring av butiksnätet inte får negativa effekter på bolagets ekonomiska
resultat.

Systembolaget har i dag dessutom 586 s.k. utlämningsställen. Det är
vanliga butiker i glesbygd som fungerar som ombud för Systembolaget
dit kunder kan vända sig och beställa alkoholdrycker för senare avhämt-
ning. Därtill kommer 56 busslinjer som fungerar som rullande utläm-
ningsställen. På 53 lantbrevbärarlinjer utlämnas varor mot en viss avgift.
Systembolagets styrelse har fastställt vilka regler som gäller för att
inrätta ett utlämningsställe. I princip skall det idag vara 20 km eller mer
till närmaste systembutik om det finns minst 500 personer på orten.
Reglerna för att kunna inrätta ett utlämningsställe borde enligt regering-
ens uppfattning kunna göras något generösare för att ytterligare förbättra
servicen för dem som bor i glesbygd. Utlämningsverksamheten upp-
skattas av många kunder, både fastboende och turister, men är av begrän-
sad betydelse för totalkonsumtionen. Den står för ungefär 2,3 procent av
Systembolagets detaljhandel. En viss utvidgning bör således kunna ske
utan alkoholpolitiska nackdelar.

Sammanfattningsvis anser regeringen att en förbättring av System-
bolagets service kan uppnås genom en viss ökning av antalet butiker och
utlämningsställen. En sådan åtgärd torde upplevas som positiv såväl av
kunderna som av den handel som i dag anser sig missgynnad av att ligga
långt från Systembolagets butiker och bör kunna genomföras utan att
vare sig den totala alkoholkonsumtionen eller alkoholskadorna påverkas
nämnvärt.

Konto- och kreditkortsköp

Enligt 5 kap. 4 § alkohollagen får Systembolaget vid detaljhandel med
spritdrycker, vin och starköl inte lämna ut varorna till köpare förrän de
har betalats. Denna bestämmelse innebär att det i dag inte är möjligt att
betala varor med kreditkort. Med tanke på att olika former av konto- och
kreditkort blir allt vanligare som betalningsmedel är det i dag en brist i
servicen att det inte går att betala köpet på Systembolaget med kreditkort
utan endast med sådana bankkort där pengarna omedelbart kan dras på
kundens konto.

Kontrollen av de som anförtros kreditkort är noggrann och de som
beviljas kreditkort måste ha en välskött ekonomi. Kreditkortet medger
kontantuttag varefter inköp kan ske t.ex. hos Systembolaget. Kreditkorts-
förbudet utgör därför inte i realiteten något hinder för att kunna handla
systemvaror. Bestämmelsen om att inte tillåta försäljning på kredit fyller
enligt regeringens uppfattning i dag ingen praktisk funktion och bör där-

147

för upphöra att gälla. Det blir sedan Systembolagets sak att affärsmässigt
bedöma vilka kort som bör accepteras, bl.a. med hänsyn till kortfore-
tagens avgifter och övriga villkor.

12.2 Alkoholsortimentsnämnden och statens avtal med

Systembolaget

Regeringens bedömning: Alkoholsortimentsnämnden bör bibehållas
i nuvarande form. Statens avtal med Systembolaget AB bör ses över i
syfte att bl.a tydliggöra kriterierna för Systembolagets produkturval.

Alkoholreklamutredningens bedömning: En överarbetning av
statens avtal med Systembolaget bör ske i förtydligande syfte. Alternativt
bör reglerna i avtalet om Systembolagets produkturval införas i
alkohollagen eller i alkoholforordningen. Systembolagets beslut när det
gäller produkturvalet bör i sådana fall kunna överklagas till allmän
förvaltningsdomstol, varvid Alkoholsortimentsnämnden kan avskaffas.

Remissinstanserna: Utredningens uppfattning att statens avtal med
Systembolaget bör överarbetas vad gäller kriterierna för produkturvalet
delas av Folkhälsoinstitutet och Grossistförbundet Svensk Handel. Alko-
holinspektionen, Vin & Sprit AB och Systembolaget välkomnar ett all-
mänt domstolsförfarande. Sveriges Livsmedelshandlareförbund avvisar
tanken på att överprövningen överförs till allmän förvaltningsdomstol.
Förbundet påpekar att det är leverantörer som redan blivit accepterade
som kunder hos Systembolaget som uttrycker att de är positiva till nuva-
rande beslutsordning, medan alla de som inte far in sina produkter natur-
ligtvis inte är nöjda med urvalskriterierna. Vin & Sprit AB är ytterst tvek-
sam till om kriterierna för produkturvalet är förenliga med gemenskaps-
rätten. Alkoholsortimentsnämnden delar inte utredningens bedömning att
Systembolaget skulle ha mycket begränsade möjligheter att avvisa pro-
dukter med hänsyn till produkternas kvalitet och särskilda risker för
skadeverkningar. I de fall gemenskapsrätten har företräde framför natio-
nell rätt skall Alkoholsortimentsnämnden naturligtvis tillämpa gemen-
skapsrätten även om Systembolaget har stöd för sin uppfattning i avtalet
mellan bolaget och staten. Konkurrensverket avvisar utredningens för-
slag.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt avtalet mellan staten och
Systembolaget skall bolagets produkturval vara sådant att ingen favorise-
ring sker av inhemska produkter. Urvalet av produkter får endast grundas
på en bedömning av produktens kvalitet, särskilda risker för skadeverk-
ningar av produkten, kundernas efterfrågan och andra affärsmässiga samt
etiska hänsyn. På begäran av leverantör som har fått en produkt avvisad
från eller avförd ur bolagets sortiment, skall bolaget skriftligen redogöra
för de skäl som föranlett dess ställningstagande.

I sammanhanget kan nämnas att Systembolagets upphandling av alko-
holdrycker bygger på en produktplan med tidsangivelser för när offerter
för de olika produkterna önskas. Denna plan uppdateras var fjärde månad

Prop. 1998/99:134

148

och gäller tolv månader framåt. Inkomna offerter bedöms mot produkt- Prop. 1998/99:134
planen. Försäljningen av de upphandlade varorna utvärderas var tolfte
månad. Varan fortsätter att ingå i sortimentet, så länge försäljningen når
upp till en försäljningsvolym som bestäms i jämförelse med andra pro-
dukter av samma slag och i samma prisklass.

Systembolagets beslut att avvisa en viss alkoholdryck från sortimentet
eller att avföra en viss alkoholdryck ur sortimentet kan överklagas. För
ändamålet har inrättats ett organ för överklagande, Alkoholsortiments-
nämnden. Ärende i nämnden kan enligt 2 § förordningen (1994:2048)
med instruktion för Alkoholsortimentsnämnden väckas av den leverantör
vars produkt avvisats från eller avförts ur bolagets sortiment. Nämnden
skall enligt samma paragraf pröva om bolaget följt vad som sägs i avtalet
om att bolagets produkturval får grundas endast på en bedömning av
produktens kvalitet, särskilda risker för skadeverkningar av produkten,
kundernas efterfrågan och andra affärsmässiga samt etiska hänsyn samt
att någon favorisering inte far ske av inhemska produkter. Enligt avtalet
med staten skall Systembolaget upplysa en leverantör om dennes rätt att
fa ett beslut överprövat av Alkoholsortimentsnämnden.

Alkoholsortimentsnämndens ordförande skall vara eller ha varit ordi-
narie domare. Av de övriga fyra ledamöterna bör minst en vara väl för-
trogen med konkurrensrättsliga frågor och minst en väl förtrogen med
livsmedelsffågor. Ledamöterna utses av regeringen. Till ledamot i nämn-
den får inte någon utses som på grund av sin ställning eller sin verksam-
het kan antas företräda något partsintresse. Nämndens beslut får inte
överklagas. Enligt avtalet mellan staten och Systembolaget skall bolaget
utan dröjsmål verkställa beslut av Alkoholsortimentsnämnden.

Alkoholsortimentsnämnden har således inrättats i syfte att säkerställa
att Systembolaget i sin verksamhet lever upp till kraven på konkurrens-
neutralitet och icke-diskriminering.

Alkoholreklamutredningen, som enligt sina direktiv bl.a. hade till upp-
gift att klargöra innebörden av reglerna för Systembolagets produkturval
när det gäller bolagets möjligheter att avvisa produkter med hänvisning
till bl.a. produkternas förpackning, marknadsföring och produktinforma-
tion, uttalade bl.a. följande.

”Att kriterierna för produkturvalet är förenliga med grunderna för den
svenska alkoholpolitiken råder inget tvivel om. Även om avtalets till-
komst i och för sig kan anses utgöra en sådan åtgärd som skall jäm-
ställas med kvantitativa importrestriktioner enligt artikel 30 är det
utredningens bedömning att de skilda kriterierna för produkturvalet är
förenliga med gemenskapsrätten. Detta dock sagt med undantag för
kriteriet etiska hänsyn; det kan sättas ifråga om ett hänsynstagande till
sådana hänsyn vid produkturvalet kan förenas med gemenskapsrätten.
Såväl Sveriges förhandlingar med EG-kommissionen inför EU-tillträ-
det liksom EG-domstolens domslut i Franzén-målet ger uttryckligt stöd
för att produkturvalet inom ramen för ett detaljhandelsmonopol får
göras med hänsynstagande till kundernas efterfrågan och andra affärs-
mässiga hänsyn.

Den nuvarande konstruktionen är enligt utredningens mening mindre
lyckad. Avtalet mellan staten och Systembolaget AB har en otydlig
konstitutionell status. Detta medför bl.a. att avtalets förhållande tin
gemenskapsrätten är svårtolkad. Reglerna om produkturval bör ytter-
ligare tydliggöras. Vidare är det oklart om Alkoholsortimentsnämnden
i gemenskapsrättsliga sammanhang skall bedömas som en domstol.

149

Med utgångspunkt från den tillämpning av avtalet som följer av p_r0D 1998/99 134
Alkoholsortimentsnämndens praxis har Systembolaget mycket begrän-
sade möjligheter att avvisa produkter mea hänsyn ull produktens Kva-
litet, särskilda risker för skadeverkningar av produkten eller etiska
hänsyn. Om de överväganden som hittills har styrt den svenska alko-
holpolitiken skall gälla också i fortsättningen, är det såsom utveck-
lingen har blivit nödvändigt att se över ordningen for Systembolagets
produkturval. Även det förhållandet att Franzén-domen kan leda till att
fler verkar som partihandlare av alkoholdrycker, vilket kan medföra en
avsevärt ökad arbetsbelastning för Systembolaget AB, kan motivera
ändrade former och kriterier för produkturvalet.

Enligt Alkoholreklamutredningens mening borde således en överarbet-
ning av avtalet ske. Alternativt borde, i syfte att tydliggöra reglernas sta-
tus, ett införande av de aktuella bestämmelserna ske i alkohollagen eller
alkoholförordningen. Om reglerna skulle föras in i t.ex. alkohollagen
borde beslut om produkturval kunna överklagas till allmän förvaltnings-
domstol, dvs. länsrätt och kammarrätt. Om uppgiften att pröva System-
bolagets sortimentsbeslut överfördes till allmän förvaltningsdomstol
kunde Alkoholsortimentsnämnden avskaffas.

Konkurrensverket skriver i sitt remissvar att det skulle vara svårt att i
detalj lagfästa hur produkturvalet för Systembolagets butiker skall göras,
eftersom urvalsprocessen bl.a. innehåller olika typer av tester. Även om
Konkurrensverket i allmänhet anser att det bl.a. ur rättssäkerhetssynpunkt
är en fördel om beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol,
gör verket emellertid bedömningen att ett sådant förfarande inte är lämp-
ligt i detta fall. Med nuvarande detaljhandelsmonopol blir Alkoholsorti-
mentsnämnden en sorts garant för att Systembolaget i sitt val av leve-
rantör tar sådana hänsyn att kravet på icke-diskriminering inte äventyras.
En mycket viktig aspekt är att nämndens verksamhet fungerar utan tids-
utdräkt.

Regeringen instämmer i Konkurrensverkets bedömning att beslut som
gäller Systembolagets produkturval och sortimentspolitik inte lämpar sig
för lagstiftning och prövning i allmän förvaltningsdomstol.

Inrättandet av Alkoholsortimentsnämnden tillkom som ett resultat av
de diskussioner som fördes med EU-kommissionen inför Sveriges EU-
inträde. EG-domstolen har i Franzén-målet inte anfört någon kritik mot
urvalskriterierna, nämnden eller dess sätt att arbeta. Nämnden är ett per-
manent inrättat organ och är oavhängigt. Nämnden är exklusivt behörig
att avgöra tvister mellan Systembolaget AB och leverantörer om pro-
dukturvalet. Nämnden är alltså en obligatorisk rättsinstans. De avgöran-
den som nämnden fattar är inga skälighetsbedömningar utan skall grun-
das på givna regler. De regler som nämnden skall tillämpa finns i dels
avtalet mellan staten och Systembolaget AB, dels förordningen
(1994:2048) med instruktion för Alkoholsortimentsnämnden. Vid sin
prövning har nämnden också att beakta gemenskapsrättsliga aspekter.

Regeringen anser att Alkoholsortimentsnämnden bör vara kvar i sin
nuvarande form. Avsikten är dock att se över statens avtal med System-
bolaget för att bl.a. försöka tydliggöra kriterierna för bolagets pro-
dukturval.

150

13 Oberoende Alkoholsamarbetet

Prop. 1998/99:134

13.1 Bakgrund

Den ökade internationaliseringen och det svenska EU-medlemskapet har
inneburit att det blivit nödvändigt att delvis söka nya metoder och arbets-
sätt för att även fortsättningsvis kunna begränsa alkoholens skadeverk-
ningar. Ett närmare samarbete mellan de olika aktörerna på alkohol-
området har därför bedömts som nödvändigt, liksom att fler aktörer
utöver de traditionellt inblandade engageras i det alkoholförebyggande
arbetet.

Under år 1996 inleddes diskussioner med branschorganisationer på
alkohol- och försäkringsområdena om möjligheterna att finna samarbets-
former som skulle kunna leda till att företag och bransch på dessa områ-
den i framtiden tar ett ökat socialt ansvar när det gäller det förebyggande
informationsarbetet och opinionsbildningen. Syftet med diskussionerna
var att få till stånd ett samarbete som skulle kunna leda till gemensamma
insatser i syfte att vidmakthålla eller förstärka en opinion till förmån för
återhållsamma alkoholvanor i befolkningen och för s.k. punktnykterhet
när det gäller vissa grupper och i vissa situationer. Utgångspunkten för
samarbetet skulle vara de prioriteringar som gjorts i den nationella hand-
lingsplanen för alkohol- och drogförebyggande insatser.

Regeringen tillsatte därefter den 9 januari 1997 en särskild kommitté
med uppdrag att organisera ett samarbete mellan branschorganisationer,
försäkringsbolag och berörda myndigheter m.fl. Kommitténs uppgift var
att verka för ett samarbete när det gäller olika informationsinsatser kring
måttfullhet i bruket av alkohol och dess risker. Den skulle också under-
söka om och hur samarbetet skulle kunna organiseras i mer permanenta
former och lämna förslag till organisationsform och fortsatt finansiering.
Kommittén har valt att kalla sig Oberoende Alkoholsamarbetet (OAS).

Ett prioriterat område som anges i direktiven till kommittén är att sam-
verka kring insatser som motverkar den illegala hanteringen, dvs. illegalt
tillverkad eller insmugglad alkohol och langning till ungdomar. Kom-
mittén skall enligt direktiven driva och samordna insatser som syftar till

— att sprida kunskap om alkoholens medicinska och sociala verkningar i
olika skeden av livet,

— att främja en alkoholfri uppväxt,

— att motverka langning till ungdomar,

— att eftersträva en måttfull alkoholkonsumtion bland dem som använder
alkohol och särskilt bland dem som riskerar att bli storkonsumenter,

— att verka för att kvinnans graviditetsperioder, arbetsplatserna och trafi-
ken blir alkoholfria,

— att genom attitydförändringar motverka konsumtionen av illegalt till-
verkad eller insmugglad alkohol.

Kommittén arbetar med enhällighet som princip och de aktiviteter som
genomförs i OAS namn måste således i förväg godkännas av en enhällig
kommitté. Aktiviteter som olika intressenter/samarbetspartners genomför
i egen regi utanför ramen för samarbetet med OAS, förväntas vara av

151

sådan karaktär att budskapet inte strider mot grundvalarna för OAS Prop. 1998/99:134
arbete.

OAS-kommittén består idag av ledamöter från Socialdepartementet,
Svenska Bryggareföreningen, Folkhälsoinstitutet, Sprit- och vinleveran-
törsföreningen, Centralförbundet för Alkohol- och Narkotikaupplysning,
Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare, Vägverket, Alkohol-
inspektionen, Sveriges Livmedelshandlareförbund, Rikspolisstyrelsen,
Kooperativa förbundet, Systembolaget, Försäkringsförbundet,
Finansdepartementet och Generaltullsstyrelsen. Ordförande i OAS är en
statssekreterare i Socialdepartementet.

OAS arbete ska bedrivas på ett sådant sätt att bredden i kommitténs
sammansättning tillvaratas och därmed ger största möjliga genomslag för
de opinions- och samordningsinsatser som stöds av kommittén. Alla
deltagare i kommittén har påtagit sig ett särskilt ansvar att främja att bruk
av alkohol sker ansvarsfullt och motverka missbruk av alkohol både
inom den egna organisationen eller företaget och i sina kontakter med
allmänheten.

I direktiven slås fast att en samordning av aktiviteter som finansieras
av aktörer som i vissa fall har skilda intressen kräver att målsättningen
med samordningen och de särskilda aktiviteterna noggrant klarläggs.
OAS-kommittén har därför enats om gemensamma kriterier för sam-
arbetet.

I det policydokument som antagits av kommittén har uppdraget for-
mulerats enligt följande:

”Kommittén ska organisera ett alkoholförebyggande informations-
samarbete mellan branschorganisationer, försäkringsbolag och
berörda myndigheter m.fl. kring bruk av alkohol, dess risker och
skadeverkningar. Insatser ska genomföras som vidmakthåller eller
förstärker en opinion till förman för återhållsamma och måttfulla
alkoholvanor i befolkningen och motverkar bruk av alkohol på
arbetsplatser och under kvinnans graviditetsperioder. Kommittén
ska arbeta aktivt för att göra trafiken till ett totalt alkoholfritt
område. Kommittén ska vidare arbeta för att alkoholdebuten skjuts
upp genom att verka för en alkoholfri uppväxt samt genomfora
insatser som motverkar den illegala hanteringen av alkohol”.

Kommitténs egna aktiviteter finansieras av deltagande företag, organi-
sationer och myndigheter. Samverkansaktiviteter finansieras ofta av en
eller flera medlemmar i OAS.

OAS huvuduppgift är att samordna och bedriva informations- och
opinionsbildningsaktiviteter på nationell nivå när behov finns eller när
det finns samordningsvinster att hämta. Informationsinsatserna ska riktas
till de målgrupper och de situationer som kommittén enat ställt sig
bakom. OAS insatser ska följas upp och utvärderas för att mäta graden av
måluppfyllelse. OAS uppdrag är inte att tillskapa en ny myndighet som
ska agera på den regionala eller lokala nivån utan uppdraget är att rikta
uppmärksamhet på och öka kunskapen om de sakfrågor som OAS
medlemmar beslutat att kraftsamla kring. Det konkreta arbetet bör utföras
och organiseras utifrån lokala behov och förutsättningar.

Sättet att bedriva opinions- och informationsarbete ska vara flexibelt.

Under det år som gått har det inom OAS förekommit många olika infor-

152

mationsaktiviteter under skilda former av samordning. Dessa har varit
följande.

— Opinionsinsatsen mot illegal alkohol

Avsändare och finansiär är OAS.

— Trafikprojektet om kopplingen mellan alkoholism och rattfylleri.

Avsändare är delar av OAS. Vägverket och Försäkringsförbundet är
initiativtagare och aktiviteten sker i samverkan med OAS. Inom OAS-
samarbetet bidrar Systembolaget, Folkhälsoinstitutet och Social-
departementet med finansiering och hjälp att marknadsföra projektet.
Ansvaret för projektledning ligger hos NTF.

— Alkohål i huvudet — om kopplingen mellan för mycket alkohol och
våld. Målgrupp: ungdomar över 18 år.

Avsändare och finansiär är Bryggareföreningen i samverkan med
OAS.

— Drick med huvudet — information om gränsvärden för skadlig alkohol-
konsumtion. Målgrupp: 18-25 åringar.

Avsändare och finansiär är Folkhälsoinstitutet i samverkan med OAS.

— Raka besked - om bättre ålderskontroller vid folkölsförsäljning. Mål-
grupp: anställda vid livsmedelsbutiker.

Avsändare och finansiär: Sveriges Livsmedelshandlare i samverkan
med OAS och Handelsanställdas förbund.

— Ansvarsfull alkoholhantering - ett utbildningspaket till hotell- och
restauranganställda.

Avsändare och finansiär är Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare
i samverkan med OAS.

— Mot langning till underåriga - en reklamfilm om vådan av att langa
till ungdomar. Målgrupp: de som kan tänka sig att köpa ut till ung-
domar.

Avsändare och finansiär är Systembolaget i samverkan med OAS.

— Alkoholfria arbetsplatser — internt eget utvecklingsarbete.

OAS samarbetar med Riks-Alna för att utveckla metoder för det alko-
holförbyggande och rehabiliterande arbetet på arbetsplatserna.

— Alkohol och graviditet — kvalitativ undersökning om inställningen till
alkohol bland barnmorskor och blivande föräldrar.

Ansvarig och finansiär: OAS i samarbete med Folkhälsoinstitutet.

— På vems sida står du — Information om alkohol och graviditet.

Ansvarig och finansiär: Systembolaget i samverkan med OAS.

— Konsumtionsundersökningar, attitydmätningar - ett led i den löpande
uppföljningen av OAS aktiviteter.

Ansvarig och finansiär är både OAS, Folkhälsoinstitutet, C AN,
Systembolaget och övriga medlemmar i OAS.

OAS-kommittén överlämnade den 15 januari 1999 betänkandet OAS i
framtiden (SOU 1998:154) till socialministern. I betänkandet konstateras

Prop. 1998/99:134

153

att de erfarenheter som gjorts inom OAS-samarbetet ger god vägledning
och tillräcklig grund för att föreslå att det nuvarande samarbetet perma-
nentas.

13.2 OAS framtid

Regeringens förslag: Oberoende alkoholsamarbetet (OAS) - som är
ett samarbete i kommittéform mellan Regeringskansliet, branschorga-
nisationer, försäkringsbolag och berörda myndigheter - ombildas på
sikt till en allmännyttig ideell förening. Samarbetet skall initiera, sam-
ordna, bedriva och effektivisera informations- och opinionsinsatser
för att främja måttfullhet och återhållsamhet i alkoholbruket samt
motverka alkoholskador. Föreningen OAS skall fungera som ett
forum för dialog mellan staten och dess myndigheter, branschorgani-
sationer, företag m.fl. i informationsfrågor relaterade till bruket av
alkohol och dess risker i samhället.

OAS-kommitténs förslag: OAS-samarbetet ombildas antingen till en
statlig delegation eller en privaträttslig organisation t.ex. en ideell före-
ning. På sikt bör dock enligt kommittén en privaträttslig organisation
vara den organisationsform som är bäst lämpad för den här formen av
samarbete. I övrigt överensstämmer kommitténs förslag med regeringens.

Remissinstanserna: Majoriteten av remisssinstansema tillstyrker
OAS fortsatta verksamhet och tycker att OAS verksamhet är positiv och
fyller en viktig funktion när det gäller att samordna och utveckla sam-
arbetet mellan bransch och myndigheter. Rikspolisstyrelsen, Läke-
medelsverket, Ungdomsstyrelssen, Konsumentverket, Svenska Bryggare-
föreningen, har inga invändningar mot förslagen i betänkandet. Sprit &
Vinleverantörsföreningen, AlnaRiks och Motormännens Helnykterhet-
förbund förordar att OAS ombildas till en ideell före-
mng.Försäkringforbundet tycker att OAS skall fortsätta i sin nuvarande
form och avvakta innan man vill ta ställning till den slutliga formen.
CAN, Svenska Restauratörförbundet, Vägverket, Länsstyrelsen i Väster-
bottens län och länsstyrelsen i Västra Götaland anser att OAS åtmin-
stone inledningsvis skall ombildas till en statlig delegation. Länsstyrelsen
i Stockholms län, IOGT/NTO, Nykterhetsrörelsens landsråd och Social-
styrelsen anser att OAS-samarbetet skall inordnas i en statlig myndighet
t.ex. Alkoholinspektionen, Folkhälsoinstitutet eller den nya alkoholmyn-
dighet som Statskontoret föreslagit.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen anser att informations-
och opinionsarbete på alkohol området kommer att spela en allt viktigare
roll i framtiden. Informationsinsatser bör inte genomföras isolerat utan
integreras i ett brett samarbete och samordnas med andra samhällsinsat-
ser som kan förebygga missbruk av alkohol. Arbetet måste vara långsik-
tigt och utföras i nära samverkan med myndigheter, branschföreträdare,
forskare och andra viktiga aktörer på alkoholområdet. De erfarenheter
som gjorts inom OAS-kommittén ger enligt regeringens uppfattning en

Prop. 1998/99:134

154

god vägledning och tillräcklig grund för att föreslå att det nuvarande Prop. 1998/99:134
samarbetet permanentas. De verksamheter som OAS har initierat har
fungerat bra och samarbetet upplevs alkoholpolitiskt som värdefullt.

Enligt regeringens uppfattning är det inte organisationsformen i sig
som är huvudfrågan utan det handlar mer om att formulera gemensamma
kriterier och ett bra innehåll för samarbetet. OAS-kommittén har enat sig
bakom en gemensam plattform och om ett arbetssätt som gör att alla
ledamöter ges ett inflytande över OAS verksamhet. Grunden för ett
framtida OAS är därmed till viss del redan lagd. En viktig fråga för rege-
ringen har därför varit hur dagens arbetssätt ska kunna befästas och
ytterligare utvecklas i en permanent organisation. Regeringen instämmer
i de kriterier som OAS-kommittén formulerat och som den ansåg viktiga
för den framtida organisationen av OAS arbete. Dessa kriterier är föl-
jande.

— Den framtida organisationen ska vara lätt att bilda. Bildandet av orga-
nisationen ska vara både politiskt, ekonomiskt och administrativt
hanterbart.

— Den nya organisationen ska vara trovärdig i breda kretsar. Den ska
inte representera något särintresse.

— Den ska ”representera” ett tydligt, jämställt och långsiktigt åtagande

där staten och övriga medlemmar skall vara jämställda.

— Den ska ha ”ett ansikte utåt”.

— Det ska finnas tillräckligt många intressenter som är beredda att stå för
baskostnaderna och dela på ansvaret för den nya organisationens fi-
nansiering och verksamhet.

— Den ska tillåta ett flexibelt arbetssätt.

— Den ska vara ett forum för diskussion och fungera som idékälla för
gemensamma eller enskilda initiativ.

— Den ska möjliggöra ett samarbete med parter som står utanför den

egna organisationen.

— För att bli medlem i organisationen ska man ställa upp för dess
gemensamma plattform.

— Alla principiellt viktiga beslut måste fattas enhälligt.

— Ett deltagande måste vara förenat med någon form av minimiåtagande.

Ett samarbete mellan stat och näringsliv på alkoholinformationsområ-
det kan organiseras på flera sätt. OAS-kommittén har diskuterat tre tänk-
bara alternativ: ideell förening, statlig delegation eller samarbetsavtal.
Den organisationsform som regeringen anser på sikt vara bäst lämpad för
ett framtida permanent samarbete är en ideell förening.

Ideell förening

När en privaträttslig form krävs för statlig verksamhet som är beroende
av återkommande tilldelning av anslagsmedel ska främst formerna aktie-
bolag och ideell förening användas, se regeringens proposition Former
för verksamhet som är beroende av statligt stöd, m.m. (prop. 1995/96:61,
bet. 1995/96:LU7). I propositionen slås fast att statlig verksamhet i första

155

hand bör bedrivas i myndighetsform. I några fall kan det dock vara aktu-
ellt att en statlig uppgift i stället utförs i en privaträttslig verksamhets-
form, t.ex. när det finns statsfinansiella eller andra skäl för staten att
samverka med någon annan. Men även då staten själv finansierar och
driver en verksamhet kan behovet av en självständig framtoning för verk-
samheten utgöra skäl för att utnyttja en privaträttslig verksamhetsform.
Enligt regeringen kan verksamhetsformen ideell förening övervägas i
sådana fall där det hos en större krets finns intresse för den uppgift som
skall delegeras. I OAS fall rör det sig om att det finns intresse hos en
större krets att samverka kring alkoholinformation och opinionsbildning.
I nämnda proposition betonas vikten av att staten tillsammans med övriga
föreningsbildare ska ha ett avgörande inflytande i föreningen, t.ex.
genom att det i föreningens stadgar tas in bestämmelser om rätten att utse
styrelsemedlemmar samt om hur rösträtten utövas vid föreningsmöten.

Utgångspunkten för en ideell förening är att årsmötet har rätten att utse
styrelse etc. Verksamheten ska ges en tydlig självständighet. För att und-
vika alltför stora svängningar kan verksamhetsmålet för föreningen
omgärdas med regler till skydd mot att tillfälliga opinioner genomför
ändringar av verksamhetens mål. Via stadgar och avtal kan föreningens
medlemmar ges lika stort formellt ansvar och inflytande över föreningens
angelägenheter. Statens inflytande regleras också via stadgar och avtal.

Ideella föreningar som far särskilt organisationsanslag bör uppfylla
vissa krav. De bör lämna in både en anslagsframställan och en årsredo-
visning och ha samma krav på revision som anslagsfinansierade myndig-
heter. Krav på hur de statliga medlen ska användas preciseras i tids-
begränsade avtal mellan medlemmarna i föreningen. Regeringen bör
företräda staten som avtalspart vid upprättande av sådana avtal.

När stadgar antagits och styrelse utsetts är föreningen OAS en juridisk
person. OAS stadgar måste innehålla föreningens namn, föreningens
ändamål samt en beskrivning av hur beslut i föreningens angelägenheter
skall fattas.

Dessutom bör stadgarna innehålla för föreningspraxis sedvanliga
bestämmelser.

Innan en förening bildas bör i ett fall som detta även medlemmarnas
ekonomiska rättigheter och skyldigheter regleras i ett finansieringsavtal.
Enskilda medlemmar och styrelseledamöter är i princip fria från ansvar
för föreningens förpliktelser.

En ideell förening kan finansieras med olika former av avgifter
(inträdesavgifter, årsavgifter, särskilda uttaxeringar, insatser m.m.)

En ideell förening med mer betydande omfattning av verksamheten har
normalt följande förvaltning;

— en föreningsstämma som beslutar,

— en styrelse som förvaltar,

— en chefstjänsteman som antingen fungerar som en relativt självständig
VD eller som en verkställande kanslichef, och

— ett kansli av varierande storlek.

Prop. 1998/99:134

156

Föreningen kan också inrätta olika typer av råd eller beredande organ.
Det förekommer också att en fullmäktigeförsamling, representantför-
samling eller liknande handhar vissa uppgifter i stämmans ställe.

En ideell eller allmännyttig ideell förening?

För att staten ska medverka i en förening krävs i regel att föreningen
klassas som allmännyttig. Det är dock inte nödvändigt. För att klassas
som en allmännyttig ideell förening ställs särskilda krav. Följande krav
måste OAS uppfylla för att fa lyda under de regler som gäller för en all-
männyttig ideell förening.

— Intresseområdet för samverkan mellan staten och andra måste identi-
fieras. Detta gäller både för en vanlig ideell förening och en allmän-
nyttig förening.

— Det ideella målet bör vara klart och tydligt.

— Verksamhetens art och finansiering bör harmonisera med det ideella
ändamålet.

— För att föreningen ska klassas som allmännyttig ideell förening ställs
absoluta krav på öppenhet. Vissa avgränsningar kan dock vara för-
enliga med kraven men huvudregeln är att alla som är beredda att följa
föreningens stadgar och omfattar dess plattform och ändamål ska ha
rätt att bli medlemmar i föreningen.

— Bildandet av en ideell förening måste ske som en del i den statliga
budgetprocessen. Riksdagen måste för statens del godkänna engage-
manget i föreningen. Riksdagen ska godkänna verksamhetens inrikt-
ning och statens ekonomiska åtaganden.

En annan faktor som kan ha betydelse för OAS framtid är de skatte-
mässiga förutsättningarna för verksamheten. För ideella föreningar gäller
som huvudprincip samma beskattningsregler som för andra närings-
idkare, dvs. obegränsad skattskyldighet. Däremot kan ideella föreningar
som har allmännyttiga ändamål fa en förmånlig behandling i skatte-
hänseende och bli begränsat skattskyldiga.

För att man definitivt ska veta om en förening blir befriad från skatt,
måste ett förhandsbesked begäras av skatterättsnämnden.

Enligt regeringens uppfattning är allmännyttig ideell förening den på
sikt mest passande organisationsformen för OAS fortsatta arbete. Statlig
delegation är per definition endast en tillfällig organisationsform för att
se om samarbetet håller för ett mer permanent samarbete. Kommitté-
formen har valts just av skälet att pröva samarbetet som sådant. Kom-
mittéformen bör därför fortsätta tills dess att verksamheten upplevs som
så stabil att den kan ombildas direkt till en allmännyttig ideell förening.
Med utgångspunkt från nuvarande erfarenheter bör en sådan ombildning
kunna ske relativt snart.

När tiden är mogen för att ombilda OAS-kommitténs verksamhet till
en allmännyttig ideell förening föreslås följande att gälla. Icke-statliga
medlemmar i OAS finansierar 50 procent av OAS basorganisation via
medlemsavgifter. Staten finansierar resterande 50 procent via bidrag över
statsbudgeten. Alla aktörer som antingen arbetar med alkoholinformation

Prop. 1998/99:134

157

eller opinionsbildning på området eller bedriver näringsverksamhet på
alkoholområdet och kan acceptera föreningens stadgar och omfatta dess
ändamål skall beredas möjlighet att vara med i föreningen. Medlemmar i
OAS skall bidra till finansieringen av informations- och opinionsinsatser
som bedrivs antingen i OAS egen regi och/eller som samverkansprojekt.
Föreningen bör fastslå den lägsta tillåtna finansieringsnivån för
deltagande i föreningen.

Medlemskapet i föreningen innebär dessutom att samtliga medlemmar
bör söka samordna sina informationsinsatser när budskapet ligger i linje
med organisationens plattform och samarbetet kan få positiva effekter på
arbetet att uppnå de gemensamma målen.

Stämman utser styrelseledamöter och suppleanter samt ordförande.
Genom konsortialavtal kan regleras att samtliga medlemmar som bidrar
till basfinansieringen får möjlighet att utse en ordinarie ledamot och en
suppleant i styrelsen. För vaije ordinarie styrelseledamot utses en per-
sonlig suppleant. Föreningens ordförande bör vara en person som har
samtliga medlemmars förtroende.

Eftersom föreningen har till syfte att samordna informationsinsatser är
det viktigt att enighet råder i fråga om mål och plattform, kriterier för
samverkan, budget och verksamhetsplaner, aktiviteter i OAS regi, sam-
verkansaktiviteter, val av ordförande och medlemmars inval och beslut
om uteslutning.

Ideella föreningar som får särskilt organisationsanslag måste uppfylla
vissa krav. Den privaträttsliga organisationen OAS bör t.ex. lämna in en
anslagsffamställan och en årsredovisning vaije år. OAS kommer att ha
samma krav på revision som anslagsfinansierade myndigheter. Rege-
ringen kommer att vara avtalspart för staten och användningen av de
statliga medlen preciseras i tidsbegränsade avtal mellan medlemmarna i
föreningen. Ett s.k. konsortialavtal bör slutas mellan samtliga
medlemmar i OAS. I avtalet kommer OAS medlemmar överens om ett
gemensamt uppträdande i vissa frågor rörande föreningens
angelägenheter, t.ex. hur styrelse, ordförande och chefstjänsteman ska
utses. Avtalet kommer även att innehålla även förslag till stadgar.

På samma sätt måste ett finansieringsavtal upprättas där de finansiella
åtagandena slås fast. OAS finansieringsavtal bör reglera medlemsavgif-
ternas storlek, budget för basorganisationen, finansieringsnivå för infor-
mation/opinionsbildning och beslut om OAS startkapital. Ett medlem-
skap i den privaträttsliga organisationen bör vara förenat med ett minst
treårigt åtagande.

Sammanfattningsvis föreslår regeringen att OAS-kommitténs sam-
arbete mellan regeringskansliet, branschorganisationer, försäkringsbolag
och berörda myndigheter ombildas till en allmännyttig ideell förening.
Samarbetet i föreningen skall initiera, samordna, bedriva och
effektivisera informations- och opinionsinsatser för att främja måttfullhet
och återhållsamhet i alkoholbruket samt motverka alkoholskador. OAS-
samarbetet skall fungera som ett forum för dialog mellan staten och dess
myndigheter, branschorganisationer, företag m.fl. i informationsfrågor
relaterade till alkohol och dess risker. Samarbetet i föreningen bygger på
de erfarenheter som erhållits under kommittéperioden och på den

Prop. 1998/99:134

158

plattform och de kriterier som formulerats inom det nuvarande Prop. 1998/99:134
kommittésamarbetet. OAS-kommittén får i uppdrag att förbereda
behövliga stadgar och avtal för inrättandet av en ny
samarbetsorganisation i form av en allmännyttig ideell förening. När
detta föreberedelsearbete är färdigt och förslag till stadgar,
konsortialavtal och finansieringsavtal föreligger återkommer regeringen
till riksdagen för godkännande av statens medlemskap i denna förening
samt förslag till finansiering.

14 Myndighetsstrukturen på alkohol- och

narkotikaområdet, m.m.

14.1 Bakgrund

På alkohol- och narkotikaområdet finns idag ett flertal centrala myndig-
heter med överlappande och likartade uppgifter. Detta leder ibland till
oklarheter, gränsdragningsproblem och samordningssvårigheter. Flera av
myndigheterna har också regionala organisationer som gör att antalet
myndigheter och organisationer som skall informeras och samordnas i
arbetet blir ganska stort och ibland råder oklarheter om vem som skall
göra vad och vem som egentligen leder det regionala arbetet på området.

Följande myndigheter och organisationer finns med ansvar och upp-
gifter i någon del på alkohol- och narkotikaområdet. Polisen, Alkohol-
inspektionen, Alkoholsortimentsnämnden, Folkhälsoinstitutet, Läke-
medelsverket, Socialstyrelsen, Statens institutionsstyrelse, Vägverket,
Generaltullstyrelsen, Skolverket, Ungdomsstyrelsen, Konsumentverket,
länsstyrelserna, Socialvetenskapliga Forskningsrådet, Särskilda skatte-
kontoret för punktskatter, OAS-kommittén, Nationella ledningsgruppen
för alkohol- och narkotikaförebyggande insatser, Centralförbundet för
alkohol- och narkotikaupplysning, kommunerna och landstingen.

Regeringen uppdrog den 29 januari 1998 åt Statskontoret att kartlägga
vissa centrala och regionala myndigheters och andra organisationers
ansvar och uppgifter på alkohol- och narkotikaområdet. I uppdraget
ingick också att lämna principförslag till en ny myndighetsstruktur på
området.

Översynen omfattade Folkhälsoinstitutet, Socialstyrelsen, Alkohol-
inspektionen, Läkemedelsverket, Statens institutionsstyrelse, Samarbets-
nämnden för fördelning av statsbidrag, Centralförbundet för alkohol- och
narkotikaupplysning, länsstyrelserna, Alkoholsortimentsnämnden,
Nationella ledningsgruppen, Oberoende Alkoholsamarbetet (OAS),
Socialvetenskapliga forskningsrådet, Särskilda skattekontoret för punkt-
skatter samt kommuner och landsting.

Samarbetsnämnden för fördelning av statsbidrag till nykterhetsrörelsen
m.fl. är dock redan nedlagd och dess uppgifter överförda till Socialstyrel-
sen från och med den 1 januari 1999.

Översynen omfattade de nämnda myndigheternas arbete på alkohol-
och narkotikaområdet med kunskapsförsörjning (statistik, forsknings-

159

och utvecklingsarbete), normerande och styrande funktioner (regelverk, Prop. 1998/99:134
policy, budgetprocess, administration, information) och resultatanalys
(uppföljning och utvärdering). Översynen omfattade dock inte några
operativa funktioner som t.ex vård, rehabilitering, brottsbekämpning etc.
på alkohol- och narkotikaområdet.

Kartläggningsdelens huvudsyfte var att ge en bild av i vilken utsträck-
ning likartade eller angränsande verksamhet bedrivs på flera håll och om
ansvars- och uppgiftsfördelningen är oklar. Vidare skulle Statskontoret
beskriva samordning och effektivitet i arbetet för att ge en plattform för
vidare överväganden. Statskontoret skulle också lämna ett principiellt
förslag till en ny myndighetsstruktur och ansvarsfördelning i syfte att
samordna och effektivisera verksamheten bättre såväl centralt som regio-
nalt.

Statskontoret pekar i sin rapport Samordning mot droger - kartläggning
och skiss till ny myndighetsstruktur på alkohol- och narkotikaområdet
(1998:22) ut tre problem med nuvarande myndighetsstruktur.

1. Förutsättningarna för regeringen att samlat styra, leda och följa upp
samhällets insatser för att uppnå de alkohol- och narkotikapolitiska
målen måste förbättras. Denna styrning försvåras idag av mängden aktö-
rer på alkohol- och narkotikaområdet.

2. Dagens uppgiftsfördelning innehåller oklarheter, gränsdragnings-
problem och samordningssvårigheter såväl centralt som regionalt som är
till men för effektiviteten

3. Genom en förbättrad samordning och effektivisering av arbetet kan
man sänka statens kostnader på området

Statskontorets kartläggning visar i sammandrag att de undersökta
myndigheterna i viss uträckning har likartade och överlappande uppgifter
och att detta ibland leder till oklarheter, gränsdragningsproblem och
samordningssvårigheter.

Statskontoret lyfter fram behov av följande samordningsåtgärder.

— En reviderad nationell handlingsplan mot droger borde tas fram och

föreläggas riksdagen som ram för ett fortsatt samlat agerande.

— Nuvarande tillståndsgivning på alkoholområdet borde förenklas i
första hand genom samordning med skattemyndighetens prövning i
kombination med kommunalisering av tillståndsgivningen när det
gäller teknisk sprit.

— Organisations- och projektbidrag borde samordnas och fördelas av
färre aktörer och resultatkraven skärpas.

— Ansvaret för breda informationssatsningar borde läggas på myndig-
hetsnivå varvid frivilligorganisationer m.fl. i större utsträckning bör
svara för utformning och genomförande. Utvärdering skall ske rutin-
mässigt.

— Övergripande tillsyn av alkohol- och droghantering bör samlas hos en
myndighet. Till Socialstyrelsen bör föras övergripande tillsyn för all
missbrukarvård.

— Arbetet med att samordna alkoholstatistiken bör snabbas upp, utveck-
las och utvidgas till övriga droger. Möjligheterna att samutnyttja myn-
digheternas databaser bör prioriteras i detta arbete.

160

— Styrningen av forsknings- och utvecklingsverksamheten bör skärpas
genom gemensamma prioriteringsgrunder och en förstärkt samord-
ningsroll för Socialvetenskapliga forskningsrådet.

Berörda verksamheter på alkohol- och narkotikaområdet kostar staten
årligen ca 230 miljoner kronor. De många aktörerna medför att finansie-
ringsvägama blir komplicerade och svåra att överblicka för både finan-
siärer och mottagare. En reviderad anslagsstruktur behövs och budget-
processen på alkohol- och narkotikaområdet behöver utvecklas.

Statskontorets analys av samarbete och samverkan visar på att det
finns ett omfattande samarbete med breda nätverk mellan de undersökta
myndigheterna och andra aktörer på alkohol- och narkotikaområdet.
Detta är en naturlig följd av att alkohol- och narkotikaarbetet engagerar
stora delar av samhället.

På några punkter menar Statskontoret att det finns samordnings-
problem och brister, t.ex att

— delar av det operativa samordningsarbetet på grund av brister i myn-
dighetsstrukturen har lyfts upp i regeringskansliet,

— länsstyrelserna tycks ha svårigheter att ta tag i sin nya roll som sam-
ordnare av den statliga alkohol- och narkotikapolitikens genomförande
i länen,

— forsknings- och utvecklingsverksamheten är spridd på många myn-
digheter men samordningsmekanismerna dem emellan kan utvecklas
mycket mer.

Omvärldens syn på de undersökta myndigheternas verksamhet bekräf-
tar i flera avseenden att det finns behov av att förbättra samordningen.
Statskontoret har inhämtat synpunkter från kommuner, landsting, ideella
organisationer, branschorgan samt vissa andra statliga myndigheter med
viktiga uppgifter på alkohol- och narkotikaområdet. De viktigaste
gemensamma synpunkterna är följande.

— Det finns för många aktörer på central nivå och deras arbete berör inte
omvärlden särskilt mycket.

— Länsstyrelserna framstår som den naturliga kontaktpunkten mellan
centrala respektive lokala/regionala myndigheter eller organ.

— Informationsflödet uppifrån kommer från många håll, är svårtillgäng-
ligt och kan inte tillgodogöras fullt ut på fältet.

— Fördelningen av statliga medel är så splittrad att det är svårt för aktö-
rerna att få överblick och ffamförhållning för sin planering.

— Uppgiftsinhämtandet från central nivå kräver tid och bör kunna sam-
ordnas bättre. Datakvalitén är f.n. låg.

— De ideella organisationerna vill utnyttjas effektivare.

— Organisatoriska problem är dock enligt Statskontoret inte enda orsa-
ken till dagens svårigheter att leda och styra den statliga verksamheten
på alkohol- och narkotikaområdet. Det finns utan tvekan struktur-
problem, bl.a. följande:

— Förhållandet mellan vissa organ inom regeringskansliet och myndig-
heterna är oklar

Prop. 1998/99:134

161

6 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 134

— Antalet centrala myndigheter på alkohol- och narkotikaområdet har
mer än fördubblats under 1990-talet.

— Länsstyrelsernas roll som samordnare av den statliga alkohol- och
narkotikapolitiken är otydlig.

— Fördelningen av medel till organisationer och projekt är organisato-
riskt splittrad och resultatstyrningen är svag.

Mot bakgrund av de beskrivna problemen urskiljer Statskontoret tre
principiellt olika alternativ för en ny myndighetsstruktur på alkohol- och
narkotikaområdet.

— Fusionsmodellen där i princip alla centrala alkohol- och narkotika-
funktioner förs samman i en myndighet

— Stabsmyndighetsmodellen där uppgifter som hänger nära samman med
regeringens ledning, styrning, utveckling och utvärdering förs samman
hos en myndighet medan operativa förvaltnings- och myndighetsupp-
gifter avskiljs. All tillståndsverksamhet på alkoholområdet förs dels
till skattemyndigheten, dels till kommunerna. Som förstahandsalter-
nativ föreslås att en helt ny myndighet bildas. I andra hand att uppgif-
terna förs till Socialstyrelsen och i tredje hand till Folkhälsoinstitutet.

— Samverkansmodellen bygger på att ansvars- och uppgiftsfördelningen
mellan myndigheterna förtydligas men den befintliga myndighets-
strukturen bibehålls.

Statskontoret förordar att ett fortsatt utredningsarbete inriktas mot en
ny, central stabsmyndighet för ledning, utveckling och utvärdering av
den statliga alkohol- och narkotikaverksamheten. Vad gäller tillstånds-
givningen på alkoholområdet förordas en samordning med skattemyn-
digheternas och kommunernas motsvarande verksamhet.

Prop. 1998/99:134

162

14.2 Inriktningen för en ny myndighetsstruktur

Regeringens bedömning: En organisationskommitté tillsätts med
uppgift att ombilda Folkhälsoinstitutet till en myndighet med tydligare
uppgifter av stabsmyndighetskaraktär på folkhälsoområdet. Myndig-
heten skall följa utvecklingen på området, ta fram nationella hand-
lingsplaner, stå för kunskapsförsörjning och utveckling av metoder
samt arbeta med underlag som hör samman med regeringens ledning,
styrning och utvärdering av folkhälsoområdet. Alkoholinspektionens
uppgifter av övergripande tillsynskaraktär förs också dit liksom
Läkemedelsverkets när det gäller teknisk sprit. Organisations-
kommittén far i uppdrag att mer i detalj tydliggöra mål och uppgifter
samt lämna förslag till organisation av den nya myndighetens verk-
samhet. Kommittén skall också låta göra en övergripande utvärdering
av Folkhälsoinstitutets nuvarande verksamhet i syfte att öka effek-
terna av folkhälsoarbetet. Organisationskommittén skall i sitt arbete
samråda med Nationella folkhälsokommittén, Alkoholutredningen
och Narkotikakommissionen och redovisa sitt arbete senast den 1 juni
år 2000. Regeringen återkommer till riksdagen med närmare förslag
om den nya folkhälsomyndigheten och folkhälsoarbetet i övrigt.
Avsikten är att den nya myndigheten skall fungera fullt ut från den 1
juli 2001.

Statskontorets förslag: Statskontoret förordar i första hand att en ny
stabsmyndighet på alkohol- och narkotikaområdet bildas, i andra hand att
uppgifterna sammanläggs med Socialstyrelsen och i tredje hand att upp-
gifterna läggs på Folkhälsoinstitutet.

Remissinstanserna: Socialstyrelsen anser att Statskontorets rapport
väl kan ligga till grund för ett utvecklingsarbete som tar sin utgångspunkt
i den samordningsmodell som skisserats men ej för mer långtgående för-
ändringar. Folkhälsoinstitutet är mycket kritiskt och anser att Statskonto-
rets förslag skulle få långtgående konsekvenser för såväl alkohol- och
narkotikaområdet som för övriga folkhälsofrågor. Statens institutions-
styrelse kan inte ta ställning till förslaget om en ny myndighetsstruktur
men anser att en första åtgärd borde vara att återföra de till regerings-
kansliet stegvis överförda frågorna till de myndigheter som finns på
alkohol- och narkotikaområdet och att ställa tydliga och större krav på
resultat och samverkan. Alkoholinspektionen anser att Statskontorets
analys inte är tillräckligt väl förankrad i den verklighet som
myndigheterna på alkohol- och narkotikaområdet verkar inom, för att den
skall kunna ligga till grund för slutsatser och förslag. Inspektionen tar
vidare avstånd från förslaget om att lägga över delar av inspektionens
uppgifter på skattemyndigheterna. Systembolaget anser inte att
Statskontorets rapport kan ligga till grund för beslut om en ny myndighet
på alkohol- och narkotikaområdet men anser att vissa av de förändringar
som föreslås i rapportens s.k. samverkansaltemativ snarast bör
genomföras. Generaltullstyrelsen finner rapporten vara mycket
svåröverskådlig och anser därför inte att det är möjligt att ta ställning

Prop. 1998/99:134

163

tillstyrker en samordning av tillståndsgivning beträffande upp- Prop. 1998/99:134
lagshavare/upplag och tillstånd att tillverka eller handla med alkohol-
varor och anser att Särskilda Skattekontoret i Ludvika i sin tillstånds-
givning även borde kunna hantera kraven enligt alkohollagen. Skolverket
avråder från att Folkhälsoinstitutets alkohol- och narkotikaarbete som rör
undervisning och upplysning riktad till ungdomar i skolan läggs på en ny
myndighet. Länsstyrelserna i Stockholms län, Östergötlands län, Kalmar
län, Skåne län och Västerbottens län ställer sig positiva till en samord-
ning och effektivisering inom alkohol- och narkotikaområdet och till
ökade beslutsbefogenheter att fördela medel samt till att länsstyrelsernas
roll som samordnare förstärks. Stockholms och Linköpings kommuner
ställer sig bakom utredningens förslag om att minska antalet centrala
myndigheter inom det alkohol- och narkotikapolitiska området och att
samordna och effektivisera olika funktioner för att ge bättre stöd till de
lokala aktörerna. Stockholms läns landsting, landstinget i Värmland och
Centralförbundet för alkohol- och narkotiakupplysning anser att
Statskontorets kartläggning är ofullständig och otillräcklig som underlag
för att förorda en ny central stabsmyndighet for ledning, uppföljning och
utvärdering av den statliga alkohol- och narkotikaverksamheten. Norr-
bottens läns landsting stöder utredningens förslag att enhetliga principer
för resultatstyrning av tilldelade medel bör utarbetas och anser att stora
informations- och upplysningssatsningar som utgår från central nivå bör
begränsas. Svenska kommunförbundet instämmer i slutsatsen att det inom
alkohol- och narkotikaområdet finns en rad strukturella problem men
anser inte att föreliggande material kan utgöra underlag för ett ställ-
ningstagande i fråga om en ny myndighetsstruktur inom området. Natio-
nella folkhälsokommittén är kritisk och anser att rapporten saknar ett
helhetsperspektiv på alkohol- och narkotikaffågoma. Riks-Alna, Hela
Människan, Kristianstads kommun, Malmö kommun, Borås kommun,
Jönköpings kommun, Sundsvalls kommun, Länsstyrelsen i Stockholms
län, Narkotiakkommissionen, Kommunala alkoholhandläggares förening,
Motorförarnas Helnykterhetsförbund, Svenska Bryggareföreningen,
Sveriges Hotell & Restaurangföretagare, Livsmedelshandlarförbundet,
Sprit & Vinleverantörsföreningen, Länsstyrelsen i Kronobergs län
ansluter sig till Statskontorets förslag att förorda stabsmyndighets-
modellen för samordning mot droger.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen instämmer i allt
väsentligt i den problembeskrivning som Statskontoret gör i sin rapport
vad gäller myndighetsstrukturen på alkohol- och narkotikaområdet.
Mångfalden aktörer på området på central statlig nivå framstår som ett
huvudproblem. Den försvårar bl.a. för regeringen att leda, styra och följa
upp verksamheten på det drogpolitiska området såväl centralt som
regionalt.

Antalet centrala myndigheter på alkohol- och narkotikaområdet har
mer än fördubblats under 1990-talet. Folkhälsoinstitutet, Alkoholinspek-
tionen, Alkoholsortimentsnämnden, Statens institutionsstyrelse och
Läkemedelsverket har tillskapats genom avknoppning eller nybildning
under denna period med uppgifter på alkohol- och narkotikaområdet.
Utbyggnaden har inte alltid varit präglad av en helhetssyn. Mot bakgrund

164

Utbyggnaden har inte alltid varit präglad av en helhetssyn. Mot bakgrund
av den kartläggning som Statskontoret gjort finns det anledning att
begränsa antalet centrala myndigheter på området.

I regeringens förvaltningspolitiska proposition (prop. 1997/98:136)
framhålls att en renodling och avgränsning av statens uppgifter även fort-
sättningsvis skall eftersträvas. Det finns fortfarande stora effektivitets-
problem som beror på att myndigheter inte är ändamålsenligt organise-
rade, att de har överlappande uppgifter etc. Strukturförändringar ses där-
vid som en integrerad del av statsförvaltningens utveckling. Syftet är att
öka effektviteten och verksamhetens ändamålsenlighet i förhållande till
de mål som fastslagits av riksdag och regering. Uppgifter som är art-
främmande för staten bör också avvecklas eller överlåtas på annan
huvudman.

Omsatt på alkohol- och narkotikaområdet kan detta innebära att infor-
mativa styrmedel som informations-, opinionsbildnings- och upplys-
ningskampanjer i större utsträckning bör överlåtas på organisationer och
andra lokala eller regionala organ. Staten bör främst på det här området
fungera som kompetent beställare och tillhandahålla medel för infor-
maions- och opinionsinsatser som andra utför och står som budbärare för.
Ett led i denna utveckling är t.ex.avsikten att permanenta OAS-samarbe-
tet som en allmännyttig ideell organisation när det gäller information på
alkoholområdet. Det kan också handla om att decentralisera uppgifter till
regional eller kommunal nivå där kunskap om lokala förhållanden är av
vikt och att ompröva ansvarsfördelningen mellan olika myndigheter,
organisationer och mellan stat och kommun.

Alkohol, tobak och andra droger är några av de största riskfaktorerna i
ett folkhälsoperspektiv. Att bryta ut dessa frågor från en myndighet som
arbetar med folkhälsoffågor låter sig inte göras utan allvarliga konsek-
venser för myndighetens övriga folkhälsoarbete. Regeringen ser det där-
för som viktigt att även fortsättningsvis hålla samman alkohol- och nar-
kotikaffågoma med det övriga folkhälsoarbetet.

Regeringen avser att tillsätta en organisationskommitté med uppgift att
ombilda nuvarande Folkhälsoinstitutet till en ny myndighet med tydligare
uppgifter av stabskaraktär. Organisationskommittén far i uppdrag att mer
i detalj tydliggöra mål och uppgifter samt lämna förslag till organisation
av den nya myndighetens verksamhet. Kommittén skall också låta göra
en övergripande utvärdering av Folkhälsoinstitutets nuvarande verksam-
het i syfte att öka effekterna av folkhälsoarbetet. Organisationskommittén
skall i sitt arbete samråda med Nationella folkhälsokommittén, Alkohol-
utredningen och Narkotikakommissionen. Kommittén skall redovisa sitt
arbete senast den 1 juni år 2000 och avsikten är att den nya myndigheten
skall fungera fullt ut från och med den 1 juli år 2001.

Folkhälsoinstitutets nuvarande verksamhet

Folkhälsoinstitutets huvuduppgift enligt propositionen Om vissa folk-
hälsofrågor (prop. 1990/91:175) är att på nationell nivå driva hälsofräm-
jande och sjukdomsförebyggande arbete av sektorsövergripande karaktär.

Prop. 1998/99:134

165

tets metoder och att initiera försöksverksamheter för att vinna ytterligare
erfarenheter från sådant arbete. Folkhälsoinstitutet är en kunskaps- och
utvecklingsorienterad myndighet och dess verksamhet skall vara veten-
skapligt förankrad. En annan uppgift som institutet har är att främja lik-
värdiga förutsättningar för en god hälsa för hela befolkningen.
Verksamheten inriktas särskilt mot de faktorer som påverkar hälso-
utvecklingen hos de grupper som är mest utsatta för hälsorisker.

En uppgift för Folkhälsoinstitutet är att genom opinionsbildande insat-
ser skapa förutsättningar för att människor skall få kunskap om vilka
hälsorisker som finns och hur dessa kan undvikas. Institutet har genom
dels egen, dels frivilligorganisationers, kommuners och landstings infor-
mations- och utbildningsverksamhet försökt föra ut dessa budskap.

I syfte att ta fram kunskapsunderlag har Folkhälsoinstitutet tecknat
avtal med så gott som samtliga stora forskningsinstitutioner på området.
Institutet följer även utvecklingen på folkhälsoområdet och rapporterar
fortlöpande om denna till regeringen. Detta utgör ett viktigt besluts-
underlag när det gäller regeringens uppdrag att ta fram metoder för och
praktiskt pröva hälsokonsekvensbeskrivningar som underlag för politiska
beslut.

Institutet har även under senare tid satsat på en förstärkning av analys-
och utredningsfunktionen. De internationella frågornas betydelse har
också ökat, inte minst till följd av institutets deltagande i EU:s olika folk-
hälsoprogram.

Folkhälsoinstitutet har inom samtliga folkhälsoområden tagit fram
nationella handlingsprogram som varit vägledande för arbetet inom de
olika områdena.

Institutet har även utvecklat nya arbetsformer i det hälsoffämjande
området, genom insatser riktade mot målgrupper och vardagslivets
arenor, t.ex. satsningar på hälsofrämjande skolor, arbetsplatser och sjuk-
hus. Satsningen på kvinnors hälsa utgår bl.a. från hälso- och sjukvården
som arbetsplats för många lågutbildade kvinnor. Satsningar har även
inletts för att utveckla folkhälsoarbetet bland äldre och invandrare.

Den nya myndigheten

Den nya myndigheten skall fungera mer som central stabsmyndighet på
folkhälsoområdet än som egen opinionsbildningsmyndighet gentemot
allmänheten. Det betyder att myndigheten framför allt skall följa utveck-
lingen på området, ta fram fakta, utarbeta nationella handlingsplaner, stå
för kunskapsförsötjning och utveckling av metoder samt arbeta med
underlag som hör samman med regeringens ledning, styrning och
utvärdering av folkhälsoområdet.

Den nya myndigheten skall liksom nuvarande Folkhälsoinstitut vara en
kunskaps- och utvecklingsbaserad myndighet vars verksamhet skall vara
vetenskapligt förankrad. Verksamheten bör inriktas på att främja likvär-
diga förutsättningar för en god hälsa hos hela befolkningen men insat-
serna bör särskilt inriktas mot de faktorer som påverkar hälsoutveck-
lingen hos de grupper som är mest utsatta för hälsorisker. Arbetet med att

Prop. 1998/99:134

166

minska skillnaderna i hälsa mellan olika grupper kan ske genom bl.a.
samarbetsavtal med olika forskningsinstitutioner for att öka kunskapen
om ohälsans sociala samband. Avsikten är att översätta resultaten till
förslag på konkreta strategier och handlingsplaner såväl nationellt som
lokalt för att förbättra hälsans villkor bland framför allt utsatta grupper.
Detta är en inriktning av folkhälsoarbetet som välkomnas av regeringen.

En allt viktigare uppgift för den nya myndigheten blir att följa utveck-
lingen på folkhälsoområdet och då inte minst på alkohol- och narko-
tikaområdet och löpande rapportera om denna till regeringen. Detta är ett
viktigt underlag för regeringens överväganden om resursfördelning och
likaså ett viktigt beslutsunderlag när det gäller ledning och styrning av
den statliga verksamheten på området. Ett viktigt inslag för den nya
myndigheten blir att i ökad utsträckning ta fram hälsokonsekvensbeskriv-
ningar på olika områden.

Den nya myndigheten bör även satsa på en stark analys- och utred-
ningsfunktion. Arbetet med att utveckla nationella hälsopolitiska hand-
lingsprogram med betoning på att minska social ojämlikhet i hälsa är
andra viktiga uppgifter för myndigheten. Framtagning av nationella
handlingsplaner och utveckling av resultatstymingssystem inom folk-
hälsoarbetet är enligt regeringens uppfattning också viktiga uppgifter för
den nya myndigheten.

När det gäller upplysnings-, informations- och utbildningsverksamhet
så bör denna för myndighetens del främst koncentreras kring regelverket
som avser de frågor som myndigheten handlägger. Informations- och
opinionsbildning i övrigt bör myndigheten mer hantera genom att ta fram
faktaunderlag och främst vara beställare av informations- och utbild-
ningsinsatser och i största möjliga mån använda sig av olika organisatio-
ner, kommuner och landsting för att föra ut folkhälsobudskapen. Att
svara för statistiksamordning på alkohol- och narkotikaområdet och fun-
gera som internationell länk på folkhälsoområdet är andra viktiga funk-
ioner.

Den nya myndigheten bör även utveckla folkhälsoarbetet i riktning
mot olika arenor med satsning på t.ex. hälsoffämjande skolor,
arbetsplatser och sjukhus.

På alkoholområdet är tanken att Alkoholinspektionens kvarvarande
uppgifter överförs till den nya myndigheten. Denna bör således vara
central tillsyns- och uppföljningsmyndighet när det gäller alkohollagens
bestämmelser och svara för föreskriftsarbete, allmänna råd och över-
gripande tillsyn på detta område i syfte att tillämpningen av alkohollagen
skall bli så riktig och enhetlig som möjligt. I myndighetens uppgift bör
således ligga att följa upp det alkoholpolitiska regelsystemet och utvär-
dera alkohollagens tillämpning och funktion samt för regeringen anmäla
behov av lagändringar och andra åtgärder. Myndigheten bör även få en
central uppgift när det t.ex. gäller uppföljningen av att kommunernas
tillståndsgivning på serveringsområdet utvecklas i överensstämmelse
med lagens intentioner. I uppgiften bör även ingå att ta fram
informationsmaterial och tillse att aktörerna på marknaden och berörda
myndigheter har nödvändig kunskap och information om frågor som rör
alkoholens risker, alkoholpolitik och det alkoholpolitiska regelverket.

Prop. 1998/99:134

167

Den nya myndigheten bör ta fram informations- och utbildningsmaterial
som riktar sig till olika yrkeskategorier verksamma inom alkoholområdet
t.ex. innehavare av serveringstillstånd och serveringspersonal. Myndig-
heten bör följa domstolarnas rättpraxis och sprida kännedom om rätts-
utvecklingen samt svara för erfarenhetsutbyte och spridning av informa-
tion om utvecklingen på alkoholområdet. En annan viktig uppgift bör
vara att utforma och insamla den försäljnings- och konsumtionsstatistik
på alkoholområdet som behövs för att kontrollera, följa upp och utvär-
dera effekterna av den förda alkoholpolitiken. Denna statistik behövs
även för att ge riksdag och regering en samlad bild av utvecklingen på
alkoholområdet. Myndigheten bör också ansvara för det nationella till-
stånds- och personregister som enligt alkohollagen skall finnas över dem
som har bl.a. serveringstillstånd för alkoholdrycker. Förändringen vad
gäller partihandelstillstånd och tillsyn skall ses som ett led i att skapa en
mer rationell och ändamålsenlig administration.

När det gäller Läkemedelsverkets nuvarande uppgifter angående tek-
nisk sprit och alkoholhaltiga preparat kommer Alkoholutredningen senast
till årsskiftet med förslag till en ny lagstiftning om teknisk sprit m.m.
Utgångspunkten bör dock vara att nuvarande tillståndsgivning och
tillståndsverksamhet antingen decentraliseras eller förs över till annan
myndighet. Det som kommer att bli kvar är det övergripande tillsyns- och
uppföljningsansvaret för lagstiftningen som på samma sätt som när det
gäller alkohollagen bör föras till den nya myndigheten.

Genom att sammanföra dessa nya övergripande tillsyns- och uppfölj-
ningsuppgifter far den nya myndigheten en tydligare myndighetsroll än
institutet har i dag. Uppgifterna skall renodlas och mål och verksamhet
skall bättre avgränsas och därmed också bli tydligare för omvärlden.
Regeringen anser att den här förändringen innebär att den nya folkhälso-
och alkoholmyndigheten far en tydligare roll som också möjliggör att
folkhälsoarbetet blir effektivare. Regeringen avser återkomma till riks-
dagen när den Nationella folkhälsokommittén och Organisationskom-
mittén redovisat sitt arbete med en mer omfattande redovisning av rege-
ringens syn på det framtida folkhälsoarbetet.

14.3 Alkohol- och drogforskning

Alkoholforskningsutredningen föreslog år 1996 att ett särskilt alkohol-
forskningsinstitut skulle bildas för att stimulera alkoholforskningen. På
uppdrag av regeringen har Socialvetenskapliga forskningsrådet därefter
överlagt med Stockholms universitet i syfte att åstadkomma ett centrum
för alkohol- och drogforskning vid samhällsvetenskapliga fakulteten vid
Stockholms universitet. Genom beslut den 15 augusti 1997 har styrelsen
för universitetet beslutat att inrätta ett sådant centrum och antagit stadgar
för detta. Centret skall vara ett tvärvetenskapligt centrum med uppgift att
initiera, bedriva samt informera om socialvetenskaplig forskning om
alkohol och droger. Centret har givits nationell karaktär genom att i sty-
relsen förutom representanter från Stockholms universitet även välja in

Prop. 1998/99:134

168

professorer från Lunds och Göteborgs universitet samt företrädare för
Folkhälsoinstitutet och Statens institutionsstyrelse.

Den 1 mars 1999 tillsattes en professur i socialvetenskaplig alkohol-
och drogforskning vid centret. Innehavaren har också utsetts till före-
ståndare för centret. Socialvetenskapliga forskningsrådet och Statens
institutionsstyrelse har dessutom beslutat att gemensamt finansiera en
professur i behandlingsforskning knuten till centret. Denna professur är
under tillsättning. Vid Stockholms universitets samhällsvetenskapliga
fakultet finns ytterligare tre professorer med anknytning till alkohol- och
drogforskning som kommer att samarbeta med centret. Socialveten-
skapliga forskningsrådet har för år 1999 anslagit 2 150 000 kronor för
centret och för år 2000 ställt en ökning av detta belopp i utsikt. Centret är
således fortfarande under uppbyggnad.

På alkoholforskningens område behöver konsumtionsforskningen
utvecklas och stimuleras. Det är därför viktigt att initialt stödja det nybil-
dade tvärvetenskapliga centret för alkohol- och narkotikaforskning så att
verksamheten kan växa och komma igång ordentligt. Det är angeläget att
centret tillförs resurser så att detta relativt snart kan skapa en kreativ och
vetenskaplig miljö som är nödvändig för att det skall kunna fungera som
ett nationellt tvärvetenskapligt centrum på alkohol- och drogforsknings-
området. Först därefter är det möjligt för centret att kunna dra till sig
ytterligare resurser genom projektansökningar och andra liknande upp-
drag. Ett angeläget område är givetvis att belysa de påfrestningar som
svensk alkohol- och narkotikapolitik står inför genom den fortgående
internationaliseringen. Nya metoder och arbetssätt som kan kompensera
den försvagning som de traditionella alkohol- och drogpolitiska
intrumenten utsätts för i och med den ökade internationaliseringen bör
utvecklas. Ytterligare forskning och utvärdering av nya effektiva metoder
är därför angelägen.

Regeringen anser att Folkhälsoinstitutets verksamhet och kompetens
inom alkohol- och drogforskningsområdet är betydelsefull för centrets
utveckling varför Folkhälsoinstitutet såväl kompetensmässigt som finan-
siellt bör stödja verksamheten vid forskningsinstitutet. Det är också
angeläget att myndigheter och andra aktörer med anknytning till alkohol-
och narkotikaområdet prövar möjligheten att tillföra centret resurser för
att därmed främja forskning som är viktig för deras verksamhet. Det
finns behov att bl.a. utveckla och stimulera forskning när det gäller t.ex.
trender och mönster i alkohol- och droganvändningen i Sverige. Det är
också viktigt att forskningsmässigt få belyst förändringar i konsum-
tionsmönstren i och med den ökade internationaliseringen och tillgäng-
ligheten till alkohol och andra droger och inte minst för att i ett längre
perspektiv studera de folkhälsomässiga konsekvenserna av dessa föränd-
ringar. Regeringen kommer senare att i ett särskilt regeringsbeslut anslå
särskilda medel bl.a. för detta ändamål från de särskilda medel som är
avsatta för alkohol- och narkotikapolitiska åtgärder.

Prop. 1998/99:134

169

14.4 Samarbetet med frivilliga organisationer på
alkohol- och drogområdet

Folkrörelserna har en lång tradition och en mycket viktig roll i det alko-
hol- och narkotikaförebyggande arbetet. Vikten av deras insatser har
betonats i flera alkoholpolitiska propositioner och i andra sammanhang.
Det gäller särskilt deras roll som opinionsbildare. Folkrörelsernas och
organisationernas engagemang i drogfrågoma är av stor betydelse för
möjligheterna att komma till rätta med alkohol- och drogproblemen i
samhället.

Utgångspunkten för samhällets inställning till folkrörelsernas engage-
mang inom alkohol- och drogområdet är att dessa skall kunna bedriva sin
verksamhet med utgångspunkt från sina värderingar och välja arbetssätt
och typ av insatser utifrån de egna förutsättningarna. Informationens och
verksamhetens innehåll skall kunna präglas av varje folkrörelses särart.

På alkoholområdet finns framfor allt nykterhetsrörelsens organisatio-
ner samt Verdandi och olika länkorganisationer som arbetar med att bl.a.
stödja f.d. missbrukare. Inom narkotikaområdet finns klientorganisatio-
ner som organiserar människor som själva är direkt berörda av miss-
bruksproblem, t.ex. Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare
(RFHL) och Föräldraföreningen mot Narkotika (FMN). De bedriver en
rad olika verksamheter som syftar till att stödja de egna medlemmarna,
men även andra missbrukare och deras anhöriga.

Det finns också ett antal organisationer med kyrklig anknytning som
arbetar med att hjälpa och stödja missbrukare tex. Hela Människan (f.d.
DKSN), som bedriver ett viktigt förebyggande arbete genom sin RIA-
verksamhet (Rådgivning i alkoholfrågor).

Ett område som uppmärksammas alltmer är alkohol och droger inom
arbetslivet och en samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare har
vuxit fram i form av s.k. ALNA-verksamheter. ALNA-rådet bedriver
kurser och arbetsplatsinformation om förebyggande insatser, ledarskap
och kamratsstöd m.m.

Under senare år har även organisationer som huvudsakligen arbetar
med andra områden alltmer uppmärksammat drogfrågoma, t.ex idrotts-
rörelsen, fackföreningsrörelsen, föräldraföreningar inom skolan, kvinno-
organisationer, m.fl.

Frivilliga organisationer gör således på olika sätt viktiga insatser på det
alkohol- och narkotikapolitiska området som komplement till samhällets
insatser. Många av de frivilliga organisationerna av folkrörelsekaraktär
t.ex. nykterhetsrörelsen har också av tradition en stark organisation.
Denna starka organisation är en bra grund att bygga vidare på när det
gäller att utveckla opinionsbildande verksamhet och förebyggande folk-
hälsoarbete på alkohol- och narkotikaområdet. Många frivilligorganisa-
tioner av folkrörelsekaraktär har dock allt större problem att rekrytera
medlemmar. Nya tider kräver nya arbetssätt och nya arbetsformer för att
engagera människor. Dialogen mellan regeringen, berörda myndigheter
och de frivilliga organisationerna är i detta sammanhang mycket viktig.
Hur kan frivilligorganisationema delta i arbetet med att t.ex skapa fler
alkoholfria miljöer, alternativa sysselsättningar och fritidsinnehåll för

Prop. 1998/99:134

170

framför allt barn och ungdomar och hur kan organisationerna ges en roll
när det gäller att minska missbruket av alkohol och vad kan samhället
göra för att underlätta organisationernas arbete och göra detta effekti-
vare? Det här är bara några exempel på frågor som behöver diskuteras
och utvecklas ytterligare bl.a. i en dialog mellan Regeringskansliet,
berörda myndigheter och de ideella organisationerna på området.

För att stimulera de frivilliga organisationernas arbete på alkohol- och
narkotikaområdet och utveckla samarbetet med dessa avser social-
ministern att inbjuda till regelbundna överläggningar med företrädare för
frivilligorganisationema på alkohol- och narkotikaområdet. Avsikten är
att initiera en dialog för att utveckla samarbetet mellan regeringen,
berörda myndigheter och de frivilliga organisationerna på alkohol- och
narkotikaområdet.

14.5 Nationella ledningsgruppen för alkohol- och
narkotikaförebyggande insatser

Regeringen inrättade under år 1997 en nationell ledningsgrupp för alko-
hol- och narkotikaförebyggande insatser under socialministerns ledning.
Ledningsgruppens uppgift är att bygga upp och samordna ett långsiktigt
förebyggande arbete som kan kompensera de förändringar som EU-
medlemskapet medfört för den svenska alkoholpolitiken. Ledningsgrup-
pen skall fortlöpande följa, stämma av och samordna de olika insatser av
nationell karaktär som olika statliga eller andra aktörer har att fullgöra
samt stimulera och stödja en lokal och regional mobilisering för ökade
insatser inom det alkohol- och drogförebyggande arbetet, inte bara på
myndighetsnivå utan också inom den ideella sektorn. Det handlar om att
stimulera insatser som direkt kan påverka människors förhållningssätt
och vanor och som också ökar det individuella ansvarstagandet. Det
handlar vidare om att i ökad utsträckning utveckla hållbara lokala strate-
gier som också innebär ett ökat lokalt ansvarstagande i de här frågorna.
Detta är en omställningsprocess som kräver insatser under lång tid fram-
över.

I syfte att pröva nya metoder för att stärka ungdomars vilja och för-
måga att avstå från narkotika och skjuta upp alkoholdebuten har led-
ningsgruppen tagit initiativ till ett antal nationella projekt. Insatserna
finansieras via anslaget B 11 Alkohol- och narkotikapolitiska åtgärder
under utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg. Anslagna
medel för år 1999 uppgår till 30 miljoner kronor. De projekt som har
initierats utgår ifrån att inställningen till alkohol och andra droger är en
fråga om livsvillkor, livsstil och värderingar. En annan gemensam
utgångspunkt är att aktivt söka engagera ungdomarna själva och utgå
ifrån deras egna erfarenheter och uppfattningar.

Ett sådant initiativ är projektet Motstånds-Kraft, som drivs med
Svenska Kommunförbundet som huvudman och med stöd från den
nationella ledningsgruppen. Inom projektet engageras ungdomar,
antingen som ALU-projekt eller på helt ideell bas för att stödja yngre
kamrater i valet av en drogfri livsstil.

Prop. 1998/99:134

171

För att öka kunskapen hos ungdomar i arbetslivet om hur alkohol och
narkotika påverkar individen och arbetsplatsen, bl.a. vad gäller säkerhet
och den egna hälsan, genomfors ett projekt i samarbete med Riks-alna
(samarbete mellan arbetsmarknadens parter). Också detta projekt syftar
till att stödja och stärka ungdomarnas vilja och förmåga att hjälpa och
stötta varandra samt att ha beredskap för ”tidig upptäckt” på arbetsplat-
serna.

Ledningsgruppen har också tagit initiativ till Drugsmart, ett alkohol-
och narkotikapolitiskt forum på Internet. Drugsmart, som startade hösten
1998, vänder sig främst till yngre tonåringar samt deras föräldrar och
lärare med information och kommunikation om alkohol och narkotika,
värderingsövningar, spel, diskussioner m.m. Målet är att påverka ung-
domarnas attityder och värderingar genom ökad kunskap samt att stödja
dem i valet av en drogfri livsstil. Ett annat syfte är att utgöra motvikt till
drogliberala budskap på Internet samt att också på ett snabbt och lättill-
gängligt sätt tillhandahålla skol- och undervisningsmaterial till lärare och
elever i skolan om alkohol- och narkotikafrågor.

Som grund för det förstärkta alkohol- och drogförebyggande arbetet
som regeringen beslutade om år 1995 låg den nationella handlingsplanen
som Folkhälsoinstitutet och den dåvarande nationella ledningsgruppen
arbetat fram. Handlingsplanen som innehöll en långsiktig strategi samt
ett konkret mer kortsiktigt åtgärdsprogram behöver nu revideras. Inom
ramen för den nuvarande ledningsgruppen, som leds av socialministern,
har en revidering av handlingsplanen inletts. Denna revidering sker i nära
samarbete med bl.a. kommunerna. Nationella ledningsgruppen har
beviljat Svenska Kommunförbundet medel för att utveckla en kommunal
handbok i drogskadeförebyggande verksamhet. Ett 3O-tal kommuner har
engagerats i arbetet med att utveckla detta arbete i kommunerna. Arbetet
- som bedrivs i seminarieform - utgår från ett kommunalt perspektiv
som innebär att vaije kommun skall göra en analys av läget i den egna
kommunen och sedan formulera lokala mål för det drogförebyggande
arbetet med utgångspunkt från befintliga resurser. De trettio kommuner-
nas utvecklingsarbete i kombination med tillgänglig teoretisk kunskap
skall sedan ligga till grund för den handbok som skall kunna användas av
alla intresserade kommuner i landet. Handboken skall vara ett verktyg för
kommunerna i arbetet med att ta fram nya metoder och arbetssätt som är
lokalt anpassade. Detta arbete kan sedan också ligga till grund för en
reviderad nationell handlingsplan på alkohol- och narkotikaområdet.

Situationen på alkoholpolitikens område kräver en hög grad av sam-
ordning, effektivitet och en ledningsorganisation med hög beredskap
även inom Regeringskansliet för olika varierande insatser. Den nationella
ledningsgruppen har fyllt denna funktion och behövs även framöver med
tanke på de förändringar som hela tiden sker. Det är viktigt att den poli-
tiska ledningsnivån löpande är involverad i detta arbete. Ett framtids-
scenarieprojekt om hur alkohol- och narkotikasituationen i Sverige kan
komma att se ut år 2005 har bl.a. genomförts som ett av flera underlag
för revideringen av den nationella handlingsplanen.

Den nationella ledningsgruppens roll som samordnare för de olika
nationella aktiviteterna på alkohol- och narkotikaområdet kommer fram-

Prop. 1998/99:134

172

över att bli allt viktigare. Avsikten är att den nationella ledningsgruppens
funktion skall stärkas och dess mandat vidgas. En viktig uppgift blir att
genom ledningsgruppens myndigheter noga följa utvecklingen inom
alkoholområdet, och att snabbt reagera på en ogynnsam utveckling. Led-
ningsgruppens direkta koppling till Regeringskansliet och regeringen är
därför nödvändig. Ledningsgruppen bör i framtiden också föreslå och
initiera insatser för att förstärka vården inom alkohol- och narkotika-
området och därmed sammanhängande insatser.

Erfarenheterna från de projekt på nationell nivå som ledningsgruppen
hittills har initierat är mycket goda. Webbsidan Drugsmart har vaije
vecka omkring 35 000 träffar, mestadels ungdomar som vill fördjupa sin
kunskap och diskutera för dem angelägna frågor om alkohol och narko-
tika. Motstånds-Kraft och insatser på ungdomstäta arbetsplatser har mött
ett mycket positivt gensvar lokalt, inte minst bland de ungdomar som är
engagerade i verksamheterna. Intresset bland kommunerna att delta i
arbetet med att ta fram underlag för en nationell handlingsplan har också
varit mycket stort. Ledningsgruppen kommer mot den bakgrunden fort-
sätta att utveckla och pröva metoder och modeller för förstärkta förebyg-
gande insatser samt att utvidga sitt ansvar till att också omfatta frågor
som har att göra med vård och behandling på missbruksområdet.

Prop. 1998/99:134

15 Ekonomiska konsekvenser, m.m.

Regeringen har föreslagit att de särskilda partihandelstillstånden som i
dag administreras av Alkoholinspektionen avskaffas och ersätts med en
koppling till vissa begrepp i lagen om alkoholskatt. Alkoholinspektio-
nens och länsstyrelsernas uppgifter vad gäller utfärdande av parti-
handelstillstånd samt tillsyn över innehavarna av sådana tillstånd kom-
mer således i huvudsak inte att finnas kvar från och med den 1 januari
2000.

Detta innebär att uppgifter motsvarande kostnader på ca 12 miljoner
kronor per år bortfaller från Alkoholinspektionen och länsstyrelserna från
årsskiftet. Samtidigt bortfaller avgiftsintäkter för partihandelstillstånden
motsvarande ca 12 miljoner kronor per år. Vidare kommer tillsynsavgif-
tema för tillverkare att reduceras.

Kostnaderna för Alkoholinspektionens kvarstående arbetsuppgifter
beräknas uppgå till ca 7 miljoner kronor vilket i huvudsak finansieras
genom avgifter. Även länsstyrelsernas regionala tillsyn av kommunernas
serveringsverksamhet på alkoholområdet kvarstår. En viss begränsad
awecklingskostnad kommer också att föreligga för personal vid framför
allt Alkoholinspektionen under år 2000.

För att polisen skall kunna svara mot de krav som den föreslagna
kriminaliseringen av köp och innehav av olovligt tillverkad sprit innebär
krävs det ett visst resurstillskott till polisen. Fem miljoner kronor ytter-
ligare per år kommer därför att tillföras Rikspolisstyrelsens anslag. Det är
viktigt att polisens insatser på det här området når en sådan nivå att sam-
hällets inställning till denna handel inte upplevs som ord utan handling.

173

Polisens insatser mot de som köper olovligt tillverkad sprit måste genom-
föras så att det blir allmänt känt att polisen arbetar aktivt för att upprätt-
hålla kriminaliseringen.

En ytterligare kriminalisering på det här området kommer förhopp-
ningsvis få en allmänpreventiv effekt så att bl.a. undandraganden av
alkoholskatt i inte obetydlig omfattning kan antas komma att minska,
dvs. en effektivare bekämpning av konsumtionen av olovligt tillverkad
sprit kommer att leda till att fler köper beskattad laglig alkohol i stället,
vilket leder till ökade skatteinkomster. Det kan nämnas att den kampanj
mot illegal alkoholhantering som genomfördes under tre år i Norge enligt
en oberoende forskarutvärdering bidrog till att den norska statens
inkomster av spritskatt ökade med 300 miljoner Nkr per år. Den norska
aktionen kännetecknades liksom den svenska av en kombination av
opinionsbildning och ökade insatser av tull och polis.

Vad närmare beträffar konsekvenserna för brottsligheten och det
brottsförebyggande arbetet, kan bl.a. konstateras att befattningen med
hembränt inte är en isolerad företeelse utan en verksamhet som i hög
grad har kopplingar till organiserad brottslighet. Majoriteten av
”hembrännare” har varit inblandade i annan brottslighet. Syftet med en
ytterligare kriminalisering på området är att minska omfattningen av
utbudet av illegal sprit och därmed minska den brottslighet och övriga
skadeverkningr som kan vara förenade med tillgången till sådan sprit.
Det är viktigt att noga följa upp effekterna i detta avseende.

Såsom tidigare redovisats gör regeringen bedömningen att lör-
dagsöppna butiker inte kommer att fa några konsekvenser för brottslig-
heten. Försöksverksamhet med lördagsöppna butiker kommer emellertid
att utvärderas, då såväl alkoholpolitiska som andra effekter såsom eko-
nomiska konsekvenser för rättsväsendet och brottsutvecklingen kart-
läggs.

För rättsväsendets del innebär avskaffandet av partihandelstillstånden
att antalet besvärsärenden vid förvaltningsdomstolarna minskar i och
med att denna ärendegrupp tas bort ur alkohollagen, vilket kommer att
minska förvaltningsdomstolarnas kostnader. Samtidigt kommer åtmin-
stone inledningsvis antalet brottmål till följd av att köp och innehav av
hembränt kriminaliseras att öka.

Vad gäller annan än den yrkesmässiga införseln av spritdrycker, vin
och starköl, har regeringen föreslagit att införsel av distansförsålda
drycker av nämnt slag även i fortsättningen skall vara otillåten medan
införsel av sådana drycker genom gåvoförsändelser under vissa förutsätt-
ningar skall vara tillåten. Kontrollen av en försändelses status samt
ålderskontrollen av mottagaren av en gåvoförsändelse, har ansetts böra
ske inom ramen för den verksamhet som Tullverket redan i dag utövar
vad gäller de gränsöverskridande försändelserna av bl.a. alkoholvaror.
Det finns inte anledning att anta att förslaget beträffande gåvoförsändel-
sema kommer att medföra sådana förändringar av Tullverkets eller Riks-
skatteverkets uppgifter att verken nu skulle behöva tillskjutas extra medel
för detta.

Förändringarna när det gäller alkoholreklamffågoma kommer enligt
regeringens bedömning inte att leda till merkostnader. När det gäller att

Prop. 1998/99:134

174

kommunerna delvis får överta tillsynen över marknadsföringen på serve-
ringsställen är utgångspunkten att eventuella tillkommande kostnader
finansieras genom de tillsynsavgifter som kommunerna har rätt att ta ut
enligt alkohollagen.

Vad gäller ekonomiska konsekvenserna av förslagen om en förändrad
myndighetsstruktur avser regeringen återkomma när organisations-
kommittén arbetat fram ett mer detaljerat organisationsförslag. Avsikten
är dock att den nya myndighetsstrukturen skall innebära en effektivise-
ring av det förebyggande folkhälsoarbetet.

Prop. 1998/99:134

16 F örfattningskommentar

16.1 Förslaget till lag om ändring i alkohollagen

(1994:1738)

1 kap.
y

Ändringen är föranledd av att reglerna om marknadsföring av alko-
holdrycker arbetas in i 4 kap. alkohollagen.

3 kap.

7§

Paragrafen gäller tillståndshavare och, vid partihandel, den som är berät-
tigad att bedriva verksamheten, men inte försäljningspersonal, jämför
prop. 1994/95:89 s. 90. Vad avser försäljning av öl tar paragrafen sikte
på innehavaren av försäljningsstället.

Ändringen motiveras främst av att vid detaljhandel med spritdrycker,
vin och starköl får varor inte säljas eller annars lämnas ut till någon som
inte har fyllt 20 år, se 3 kap. 8 § första stycket. I konsekvens härmed
föreskrivs att man måste vara fyllda 20 år för att kunna beviljas tillstånd
som innefattar rätt att bedriva försäljning av alkoholdrycker. En konsek-
vens av den ändrade lydelsen är bl.a. att serveringstillstånd lagligen inte
kan meddelas den som inte har fyllt 20 år. Inte heller kan beslut om god-
kännande som upplagshavare eller registrering som varumottagare enligt
lagen (1994:1564) om alkoholskatt meddelas den som inte har fyllt 20 år,
jämför kommentaren under 4 kap. 1 §.

4 kap.

Ändringarna är föranledda av att de nuvarande partihandelstillstånden
avskaffas och ersätts med en reglering som är direkt kopplad till de
skatterättsliga begreppen på området, se avsnitt 9.2.

Partihandel med spritdrycker, vin och starköl får bedrivas endast av
den som har godkänts som upplagshavare enligt 9 § lagen (1994:1564)
om alkoholskatt och den som har registrerats som varumottagare enligt
12 § nämnda lag. Dessa subjekt är fysiska eller juridiska personer som

175

såväl yrkesmässigt som regelmässigt tillverkar eller hanterar skatteplik-
tiga varor och som har att ställa säkerhet för skattens betalning.

Rätten till partihandel är begränsad till de drycker som omfattas av
skattemyndighetens beslut om godkännande eller registrering, se andra
meningen. Ett godkännande som upplagshavare enligt lagen om alkohol-
skatt för endast starköl medför således inte att rätt till partihandel före-
ligger även för spritdrycker eller vin.

Ett tillverkningstillstånd ger inte längre någon automatisk rätt till
partihandel. I stället är den som har tillverkningstillstånd enligt alkohol-
lagen berättigad att bedriva partihandel först om han också är godkänd
som upplagshavare.

Den nya ordningen medför att partihandel utan iakttagande av
bestämmelserna i paragrafen, i likhet med vad som redan gäller idag,
medför straffansvar enligt 10 kap. 2 §. Någon på alkohollagen grundad
administrativ sanktion för den som är berättigad att bedriva partihandel
och som bryter mot reglerna finns inte längre. Även i dessa fall utkrävs
straffrättsligt ansvar. En annan sak är att beskattningsmyndigheten i vissa
fall kan meddela beslut om återkallelse som medför förlust av rätten till
partihandel.

I det nya andra stycket anges att detaljhandelsbolaget, dvs. System-
bolaget AB, har rätt att bedriva partihandel i enlighet med vad som anges
i 5 kap. 1 § tredje stycket, dvs. partihandel i förhållande till dem som har
serveringstillstånd. Den rätt som anges för detaljhandelsbolaget är såle-
des inte beroende av om bolaget är godkänt som upplagshavare eller
registrerat som varumottagare.

2§

Rätten till yrkesmässig införsel av spritdrycker, vin och starköl är inte
längre kopplad till innehav av tillverknings- eller partihandelstillstånd. I
stället anges i paragrafens första stycke att den som enligt 1 § första
stycket är berättigad att bedriva partihandel far föra in varorna. Utöver de
personer som anges i 1 § första stycket får spritdrycker, vin och starköl
även föras in av detaljhandelsbolaget (Systembolaget AB), dock endast
för att kunna fullgöra den skyldighet att ombesörja s.k. privatimport som
åligger bolaget enligt 5 kap. 5 §. Vill en serveringstillståndshavare föra in
drycker för användning i den egna rörelsen har han att ansöka om sådant
godkännande eller sådan registrering som anges i 1 § första stycket.
Restauranger bör företrädesvis bli aktuella för registrering som varu-
mottagare, se avsnitt 9.2. I sammanhanget bör observeras att detaljhan-
delsbolaget lagligen är förhindrat att bedriva annan partihandel än för-
säljning till dem som har serveringstillstånd, se 5 kap. 1 § tredje stycket.

Till följd av att de nuvarande partihandelstillstånden avskaffas och
ersätts med en reglering som är direkt kopplad till de skatterättsliga
begreppen på området upphävs bestämmelserna i punkterna 6 och 7 i
andra stycket. Regleringen i andra stycket behandlar härefter i huvudsak
endast andra fall än yrkesmässig införsel. Genom den nya bestämmelsen
i punkt 6 möjliggörs införsel av enstaka gåvoförsändelser under yrkes-
mässig befordran som innehåller spritdrycker, vin eller starköl. Som för-
utsättning för rätten till införsel gäller också att det skall vara fråga om en

Prop. 1998/99:134

176

försändelse mellan en enskild person i ett annat land och en enskild per- Prop. 1998/99:134
son här i landet. Vidare krävs att mottagaren skall ha fyllt 20 år och att
dryckerna är avsedda för dennes eller dennes familjs personliga bruk.
Om uppgift om avsändare saknas kan således inte försändelsen accepte-
ras som gåvoförsändelse.

Med uttrycket yrkesmässig befordran avses postbefordran eller annan
liknande befordran, t.ex. genom transportföretag. Det har inte i alkohol-
lagen föreskrivits någon mängdmässig begränsning avseende rätten till
införsel. Någon sådan begränsning finns inte heller i fråga om s.k.
resandeinförsel, jämför paragrafens andra stycke punkten 2. En annan
sak är att skatt och, bortsett från viss mindre kvantitet, även tull skall tas
ut vid gåvoförsändelser från tredje land. Begreppet enstaka gåvo-
försändelse är avsett att markera bl.a. att det i fall av regelbundna för-
sändelser till en och samma mottagare finns särskild anledning att
ifrågasätta försändelsens verkliga status. Likaså skall inte heller annat än
enstaka flaskor utan ytterligare utredning godtas som gåvoförsändelser.
Som riktlinje kan, såvitt avser spritdrycker och vin, användas en liter
spritdryck och två liter vin. Starköl bör i nu ifrågavarande hänseende inte
behandlas väsentligt annorlunda än vin, varför i princip två till tre liter
starköl bör vara en riktlinje för vad som kan antas vara en enstaka
gåvoförsändelse. Angående förfarandet när en försändelse bedöms som
något annat än en gåvoförsändelse hänvisas till förslaget till lag om
ändring i lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m.
av alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter
(punktskattekontrollagen).

5 och 6 §§

Ändringarna i paragraferna är föranledda av den nya ordningen för rätten
till partihandel (se 4 kap. 1 § första stycket). 6 § har utformats i enlighet
med Lagrådets förslag. I 8 kap. 1 a § andra stycket föreskrivs att
beskattningsmyndigheten utövar tillsyn över att försäljning sker i
enlighet med bestämmelserna i 5 §.

Otillåten försäljning, t.ex. försäljning direkt till konsument utan
uttryckligt stöd i alkohollagen, kan förutom strafffättsligt ansvar även
medföra beslut om återkallelse enligt lagen om alkoholskatt.

7§

Kravet i andra stycket på föreståndare vid partihandelsställe har tagits
bort som konsekvens av att det särskilda tillståndssystemet för partihan-
del upphör.

8§

De nu gällande bestämmelserna i paragrafen om ansvaret för distributio-
nen av spritdrycker, vin och starköl utgår som följd av den nya ordningen
beträffande partihandel. Det bör i sammanhanget observeras att lagen om
alkoholskatt innehåller bestämmelser om ställande av säkerhet bl.a. för
transport av skattepliktiga varor, se bl.a. 10 § nämnda lag.

I 8 § och de efterföljande 9-13 §§ återfinns nu i stället de särskilda
bestämmelserna om marknadsföring av alkoholdrycker, vilka i huvudsak

177

flyttats oförändrade från lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om Prop. 1998/99:134
marknadsföring av alkoholdrycker, den s.k. alkoholreklamlagen. Första
stycket i 8 § motsvarar i sak 2 § första stycket alkoholreklamlagen. Vad
som skall förstås med att särskild måttfullhet skall iakttas vid marknads-
föring av alkoholdrycker är definierat främst genom Konsumentverkets
riktlinjer på området, se avsnitt 11.1.1 och 11.1.5.

I andra stycket föreskrivs att marknadsföringen av alkoholdrycker inte
får rikta sig särskilt till barn och ungdomar eller innefatta skildring av
sådana personer. Bestämmelsen är ny och har delvis fått sin utformning
mot bakgrund av artikel 15 i det s.k. TV-direktivet; rådets direktiv
89/522/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmel-
ser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om
utförandet av sändningsverksamhet för television (EGT L 298, 17.10.89,
s. 3, Celex 389L0552), ändrat genom Europaparlamentets och rådets
direktiv 97/36/EG (EGT L202, 30.7.1997, s. 60, Celex 397L0036).
Regleringen går dock längre än vad som föreskrivs där eftersom den dels
gäller alla reklammedel, dels innehåller ett totalt förbud mot att skildra
barn eller ungdomar i alkoholreklam. Bakgrunden till förslaget i denna
del återfinns i avsnitt 11.2 Som framgår där är ungdomar en särskilt
skyddsvärd grupp, inte minst då en sen alkoholdebut anses minska ris-
kerna för en överdriven alkoholkonsumtion. Med barn avses de som inte
har fyllt 18 år och med ungdomar de yngre människor som har uppnått
18 års ålder. Också unga människor över 18 år är, även om det är tillåtet
att servera dem alkoholdrycker, skyddsvärda. Någon specifik ålder
beträffande dem som reklamen inte får rikta sig till eller som skildras i
reklamen anges inte. Det avgörande är om framställningen i sin helhet
kan anses särskilt rikta sig till barn och ungdomar eller om de som skild-
ras i reklamen kan uppfattas som barn och ungdomar.

Marknadsföringen kan anses rikta sig särskilt till barn och ungdomar
om den har en sådan utformning att det kan antas att barn och ungdomar
lätt lägger märke till och kan påverkas av den. Härvid bör beaktas att
barn och ungdomar redan har svårare att kritiskt granska och värja sig
mot marknadsföring i allmänhet. Som redogjorts för i avsnitt 11.2 är vik-
tiga bedömningskriterier dryckens egenskaper och sammansättning,
dryckens popularitet hos unga, dess namn och image samt förpackning-
ens utformning. Regleringen tar således inte ensidigt sikte på varumärken
eller förpackningen. Dessa bör beaktas inom ramen för en helhetsbedöm-
ning av framställningen. Udda eller aggressiva former av flaskor, burkar
eller annan förpackning eller emballage, inslag av seriefigurer på för-
packningar eller etiketter, uppkäftiga eller rebelliska namn, ”fräcka ”
eller psykedeliska färger, ett förenklat språk eller en ungdomlig jargong
på drycken eller i framställningen är allt exempel på omständigheter som
kan leda till att marknadsföringen skall anses riktad särskilt till barn och
ungdomar. Härför kan också tala att drycken är smaksatt som en läsk
eller att den har getts ett namn som uppenbarligen syftar till att tilltala
ungdomar eller att förpackningen, varumärket eller märkningen är utfor-
mad med t.ex. anspelning på vad som kan anses vara trendigt bland ung-
domar eller gångbart i vissa missbrukskretsar.

178

Vad som nu har uppräknats är endast exempel på omständigheter som
kan vägas in i en bedömning att marknadsföringen är riktad särskilt till
bam och ungdomar. Vid prövning av regleringens tillämplighet skall
dock samtliga omständigheter vid marknadsföringen beaktas. En
utgångspunkt för bedömningen är det helhetsintryck framställningen ger
vid en flyktig kontakt.

Regleringen avser inte bara traditionell marknadsföring såsom tillåten
annonsering i tidning utan alla reklammedel och marknadsföringsåtgär-
der. Under regleringen kan också falla t.ex. vissa åtgärder i samband med
sponsring av tävlingar. Om en tävling engagerar bam och ungdomar och
det hos det företag som sponsrar tävlingen finns ett avsättningsfrämjande
syfte för en alkoholdryck kan sålunda bestämmelsen bli tillämplig.

9§

Den nya 9 § motsvarar i huvudsak 3 kap. 5 § alkohollagen. Lika litet som
i dag är bestämmelsen avsedd att hindra en allmänt godtagen representa-
tion eller att det bjuds på en alkoholdryck, t.ex. vid invigning av en
mässa.

10 §

Den nya paragrafen motsvarar 2 § andra stycket alkoholreklamlagen och
innehåller förbud mot att marknadsföra alkoholdrycker till konsumenter
genom kommersiella annonser i ljudradio- eller TV-program.

11 §

Paragrafen innehåller det redan nu gällande förbudet mot kommersiella
annonser för spritdrycker, vin och starköl i periodiska skrifter och andra
skrifter som är jämförbara med sådana skrifter, se 2 § tredje stycket alko-
holreklamlagen. Det måste observeras att förbudet i förevarande para-
graf, till skillnad mot förbuden i 10 §, inte omfattar öl, dvs. folköl. Med
periodisk skrift förstås enligt 1 kap. 7 § första stycket tryckfrihetsförord-
ningen tidning, tidskrift eller annan sådan tryckt skrift, som enligt utgiv-
ningsplanen är avsedd att under bestämd titel utges med minst fyra på
särskilda tider utkommande nummer eller häften årligen, samt därtill
hörande löpsedlar och bilagor. Sedan utgivningsbevis för en skrift har
meddelats, skall denna anses som periodisk till dess att beviset återkallas
eller förklaras förfallet.

Begreppet periodisk skrift syftar till att skilja vad som i dagligt tal
kallas för tidningar eller tidskrifter från andra tryckta skrifter, t.ex.
böcker, broschyrer och kataloger. En skrift som saknar formell utgiv-
ningsplan eller utgivningsbevis kan dock betraktas som periodisk skrift
om den faktiskt utkommer minst fyra gånger per år eller om den är
avsedd att göra det.

I enlighet med vad som redan gäller i dag undantas från annonsförbu-
det annonser i tidningar som tillhandahålls endast på försäljningsställen
för spritdrycker, vin och starköl, dvs. Systembolagets försäljningsställen
eller restauranger med serveringstillstånd för sådana drycker.

Prop. 1998/99:134

179

12 §

Den nya 12 § motsvarar i sak 3 § alkoholreklamlagen och har utformats i
enlighet med Lagrådets förslag. Av paragrafen framgår att marknads-
föring som sker i strid med bestämmelserna i 8-11 §§ skall anses som
otillbörlig mot konsumenter och, i fall som avses i 9 §, även mot
näringsidkare. Genom hänvisningen till 14 § marknadsföringslagen
(1995:450) klargörs att det är förbud och åläggande som kan tillgripas
som sanktioner vid överträdelser av den särskilda alkoholreklamregle-
ringen. Att sådana förbud kan förenas med vite framgår av 19 och 21 §§
marknadsföringslagen. Talerätten i fråga om sanktionerna följer av 38 §
marknadsföringslagen. En handling som strider mot annonsförbudet i 10
§, dvs. som strider mot förbudet avseende kommersiella annonser i ljud-
radio- eller TV-program, kan också medföra marknadsstömingsavgift
enligt bestämmelserna i 22-28 §§ marknadsföringslagen.

Att alkohollagens sanktioner kan tillämpas i vissa fall gentemot serve-
ringstillståndshavare för marknadsföring som sker i strid med alkohol-
reklamregleringen kommenteras i anslutning till 8 kap. 1 a §.

13 §

Bestämmelsen har förts över från 5 § lagen (1978:763) med vissa
bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker och har på Lag-
rådets inrådan tagits in under de särskilda bestämmelserna för marknads-
föring av alkoholdrycker. Bestämmelsen har tillkommit för att skydda
geografiska ursprungsbeteckningar (se prop. 1994/95:123 s. 50 ff.). Den
skall, enligt förordningen (1996:1244) om tillämpning av 5 § lagen
(1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alko-
holdrycker, tillämpas på främmande stat som är ansluten till Madridöver-
enskommelsen den 14 april 1891 angående undertryckande av oriktiga
eller vilseledande ursprungsbeteckningar på handelsvaror eller som är
medlem i Världshandelsorganisationen (WTO).

Det är visserligen ett konsumentintresse att geografiska ursprungsbe-
teckningar vid marknadsföring av alkoholdrycker är korrekta. Bestäm-
melsen har dock tillkommit till följd av internationella åtaganden som rör
främst handelsffågor. Paragrafens huvudsakliga ändamål är sålunda att
skydda tillverkarna mot otillbörlig konkurrens. Tredje stycket har därför
utformats så att handling som strider mot bestämmelsen skall anses otill-
börlig mot konsumenter och näringsidkare.

5 kap.

i§

Ändringen i andra stycket är avsedd att förtydliga att detaljhandelsbola-
get, dvs. Systembolaget AB, far importera spritdrycker, vin och starköl
endast för att kunna fullgöra sin skyldighet enligt 5 §, jämför 4 kap. 2 §
första stycket. I 5 § stadgas att spritdrycker, vin och starköl som inte hålls
i lager skall anskaffas på begäran av kund, s.k. privatimport. Den nya
ordningen ger således inte Systembolaget AB rätten att föra in drycker
som behövs för bolagets detalj- eller partihandel. Sådana drycker far
även i fortsättningen bara köpas från den som är berättigad att bedriva
partihandel.

Prop. 1998/99:134

180

Ändringen i tredje stycket är föranledd delvis av den nya ordningen för
rätten till partihandel, men avser också att förtydliga att detaljhandels-
bolagets partihandelsrätt är begränsad till försäljning endast till dem som
har serveringstillstånd.

6 kap.

5§

Ändringen i paragrafen är föranledd av den nya ordningen för rätten till
partihandel. Köp av spritdrycker, vin och starköl som behövs för rörelsen
från någon annan än den som är berättigad att bedriva partihandel eller
detaljhandelsbolaget kan, liksom hittills, medföra återkallelse av serve-
ringstillståndet, se 7 kap. 19 §. En annan sak är att den serverings-
tillståndshavare som godkänts som upplagshavare eller registrerats som
varumottagare enligt lagen om alkoholskatt själv kan föra in drycker som
behövs i serveringsrörelsen.

7 kap.

Ändringen i första stycket första meningen är föranledd av att de nuva-
rande partihandelstillstånden avskaffas och ersätts med med en reglering
som är direkt kopplad till de skatterättsliga begreppen på området, jämför
4 kap. 1 §. Detta medför bl.a. att det uttryckliga kravet i första stycket
andra meningen att den som ansöker om tillstånd också skall visa att han
har tillfredsställande lagringsmöjligheter endast kommer att gälla i för-
hållande till den som ansöker om tillverknings- eller inköpstillstånd.

Lagen om alkoholskatt innehåller bestämmelser om vilka förut-
sättningar som skall vara uppfyllda för att grunda rätt till partihandel
enligt 4 kap. 1 § första stycket alkohollagen, se bl.a. 9 § lagen om alko-
holskatt.

Paragrafen liksom rubriken närmast före denna, har utformats i enlig-
het med Lagrådets förslag.

2§

Ändringen är föranledd av den nya ordningen för rätten till partihandel.
Paragrafens lydelse har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

3§

Ändringen är föranledd av den nya ordningen för rätten till partihandel.

18 §

Ändringen i första stycket är föranledd av den nya ordningen för rätten
till partihandel. Lagen om alkoholskatt innehåller bestämmelser om
återkallelse som medför förlust av rätten till partihandel enligt 4 kap. 1 §
första stycket, se bl.a. 11 § lagen om alkoholskatt. Paragrafen har
utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

22 §

Den nya 22 § motsvarar i huvudsak vad som redan gäller enligt 2 och
3 §§ alkoholförordningen (1994:2046). Iförsta stycket anges att en kom-

Prop. 1998/99:134

181

mun som fattat beslut i ett ärende enligt alkohollagen skall tillställa Alko-
holinspektionen samt berörd länsstyrelse och polismyndighet en kopia av
beslutet. Underrättelseskyldigheten omfattar såväl beslut om utfärdande
av tillstånd som beslut om återkallelse av ett tillstånd. En nyhet är att en
kommun som fattar ett beslut avseende de särskilda bestämmelserna för
marknadsföring av alkoholdrycker skall sända en kopia av beslutet till
Konsumentverket, se avsnitt 11.3.

I andra stycket anges att kommunen skall utfärda bevis om tillstånd
som kommunen har meddelat. Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Alkoholinspektionen far meddela närmare föreskrifter
om vilka uppgifter ett sådant bevis skall innehålla. Det kan gälla uppgif-
ter om bl.a. tillståndshavare, tillståndstiden och de rättigheter som följer
av tillståndet, jämför 3 § alkoholförordningen.

8 kap.

1§

Ändringen i första stycket sammanhänger med att regler om marknads-
föring över vilka Konsumentverket har den primära tillsynen har förts in
i alkohollagen, se bl.a. 4 kap. 8-12 §§, och att beskattningsmyndigheten
kommer att utöva tillsyn över att den som är berättigad att bedriva parti-
handel följer bestämmelserna i 4 kap. 5 §.

la§

I första stycket fördelas ansvaret for tillsynen över efterlevnaden av
bestämmelserna i 4 kap. 8-11 §§ mellan Konsumentverket och kommu-
nerna. Skälen för fördelningen framgår av avsnitt 11.3.

De kommunala tillsynsmyndigheternas behörighet att utöva tillsyn
begränsas till serveringstillståndshavamas marknadsföring på serverings-
ställena. Det är också dessa tillsynsmyndigheter som i första hand skall
utöva tillsynen härvidlag. Konsumentverket/KO utesluts dock inte utan
har rätt att pröva också den marknadsföring som bedrivs på serverings-
ställen. Detta är emellertid tänkt att ske endast i undantagsfall. Konsu-
mentverket/KO har ansvaret for den övriga tillsynen, dvs. all marknads-
föring utanför serveringsställena. Konsumentverket/KO ansvarar också
for den övriga tillsynen, t.ex. över reklambyråers och tidningsutgivares
medverkan till marknadsföringsåtgärder.

I avsnitt 11.3 har berörts några frågor om avgränsningen av tillsynen.
Därutöver kan tilläggas följande. Om en broschyr som innehåller alko-
holreklam distribueras på ett eller enstaka serveringsställen ligger på de
kommunala tillstånds- och tillsynsmyndigheterna att pröva förenligheten
av marknadsföringen med gällande bestämmelser. Det är också de som
har att utkräva ansvar hos serveringstillståndshavama. Om broschyren
har större spridning är det däremot, även om den distribueras på serve-
ringsställen, Konsumentverket/KO:s sak att pröva marknadsföringen
samt att utkräva ansvar hos annonsören och medverkande reklambyråer.

Det är Konsumentverket/KO som har ansvaret för att övervaka efter-
levnaden av annonsförbuden. Detta tillsynsansvar gäller också annonser
for restauranger eller andra serveringsställen. De kommunala till-

Prop. 1998/99:134

182

synsmyndighetema kan dock anmäla sådana annonser till Konsument-
verket/KO.

Genom bestämmelsen i sista meningen i första stycket klargörs att
kommunerna inte förfogar över några marknadsrättsliga sanktioner. I
stället gäller alkohollagens sanktioner, se avsnitt 11.3.

I andra stycket anges att beskattningsmyndigheten utövar tillsyn över
efterlevnaden av bestämmelserna i 4 kap. 5 §, dvs. över att den som är
berättigad att bedriva partihandel säljer varorna endast till dem som
anges i nämnda paragraf. Beskattningsmyndigheten, dvs. Skattemyndig-
heten i Gävle, kan uppdra åt i paragrafen angivna skattemyndigheter att
utöva tillsyn i dess ställe.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

4§

Det nya andra stycket är föranlett av att de som är berättigade att bedriva
partihandel enligt den nya ordningen för sådan verksamhet inte är till-
ståndshavare enligt alkohollagen.

9 kap.
2§

I ett nytt fjärde stycke har tagits in en erinran om att bestämmelser om
överklagande av beskattningsmyndighetens beslut finns i 35 § lagen om
alkoholskatt.

10 kap.

1§

Genom tillägget i tredje punkten kriminaliseras förvärv och innehav bl.a.
av s.k. hembränd sprit. Bakgrunden till kriminaliseringen framgår av
avsnitt 10. Ansvar utkrävs av den som uppsåtligen förvärvar eller innehar
sprit eller spritdryck som är olovligen tillverkad. Ansvar utkrävs även av
den som uppsåtligen förvärvar eller innehar mäsk som är avsedd för
olovlig tillverkning av sprit eller spritdrycker. Kriminaliseringen omfat-
tar alla typer av förvärv, dvs. även förvärv genom gåva. Motsvarande
gäller enligt 6 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling, enligt
vilken bestämmelse straffrättsligt ansvar för olovlig befattning med
smuggelgods kan utkrävas vid alla typer av förvärv. Förvärvaren eller
innehavaren av olovligt tillverkad sprit eller spritdryck eller mäsk som är
avsedd för olovlig tillverkning av sprit eller spritdryck straffas således,
även om alkoholen är avsedd för eget bruk. Avsikten är emellertid inte
att helt obetydliga förvärv eller innehav skall vara straffbara. Om någon
t.ex. innehar en liten mängd sådan sprit bör gärningen normalt kunna
komma att betraktas som ringa och därmed falla utanför det straffbara
området, jämför 10 kap 8 §.

I sammanhanget bör observeras bestämmelsen i 9 § andra stycket som
innehåller en begränsning av medverkansansvaret för den till vilken lag-
ligen framställda alkoholdrycker har anskaffats för personligt bruk.
Bestämmelsen medför bl.a. att straffrättsligt ansvar enligt alkohollagen
inte kan utkrävas av den som förvärvar lagligt framställda alkoholdrycker
från någon som saknar rätt att sälja varan.

Prop. 1998/99:134

183

9§

I första stycket föreskrivs att ansvar for försök eller förberedelse inte
inträder för gärningar som avses i 1 § 3 och som endast gäller förvärv
eller innehav för personligt bruk.

Ändringen i andra stycket är en följd av kriminaliseringen av förvärv
och innehav av bl.a. sprit som är olovligen tillverkad, se kommentaren
under 10 kap. 1 §. Straffrättsligt ansvar enligt alkohollagen kan inte
utkrävas av den som förvärvar lagligt framställda alkoholdrycker från
någon som saknar rätt att sälja varan. Det bör emellertid observeras att
straffrättsligt ansvar i vissa sådana situationer i stället kan utkrävas enligt
lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

12 kap.

8a§

Rätten till yrkesmässig import är inte längre kopplad till innehav av till-
verknings- eller partihandelstillstånd, se 4 kap. 2 §. Tullverket behöver
därför inte längre ha terminalåtkomst till uppgifter om sådana tillstånd.
Beskattningsmyndigheten, eller den skattemyndighet som i dess ställe
skall utöva tillsyn enligt alkohollagen, far för att kunna utöva sina upp-
gifter enligt 8 kap. 1 a § andra stycket ha terminalåtkomst till uppgifter i
Alkoholinspektionens register om serveringstillstånd. Detta möjliggör en
effektiv tillsyn över att bestämmelserna i 4 kap. 5 § efterlevs av den som
är berättigad att bedriva partihandel.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Lagändringarna träder i kraft den 1 januari 2000. Vid ikraftträdandet
upphör lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av
alkoholdrycker (alkoholreklamlagen) att gälla.

Partihandelstillstånd som före ikraftträdandet har meddelats annan än den
som avses i 4 kap. 1 § i dess nya lydelse skall efter ikraftträdandet fort-
farande gälla, dock längst till utgången av år 2001. Alkoholinspektionen
kan föreskriva villkor som avses i 7 kap. 1 § tredje stycket för de som
övergångsvis behåller sina partihandelsrättigheter enligt den gamla ord-
ningen. Dessa har också att betala tillsynsavgift enligt 7 kap. 4 §. Alko-
holinspektionen utövar tillsyn bl.a. över att försäljning sker i enlighet
med 4 kap. 5 §. Det är endast den som godkänts eller registrerats i enlig-
het med vad som föreskrivs i 4 kap. 1 § som fr.o.m. ikraftträdandet är
berättigad att föra in varor som behövs i rörelsen.

Administrativa ingripanden mot den som enligt 2 övergångsvis behåller
sina partihandelsrättigheter enligt den gamla ordningen, skall handläggas
av Alkoholinspektionen i enlighet med 7 kap. 18 § i dess lydelse före
ikraftträdandet.

Prop. 1998/99:134

184

Ansökningar om partihandelstillstånd som har kommit in till Alkohol-
inspektionen och som inte har prövats slutligt vid ikraftträdandet skall
överlämnas for handläggning hos beskattningsmyndigheten.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande för marknadsföringsåtgärder som
har vidtagits före ikraftträdandet. I andra meningen klargörs att kommu-
nen inte far återkalla ett serveringstillstånd på grund av någon marknads-
föringsåtgärd som har vidtagits före ikraftträdandet.

16.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1961:181) om
försäljning av teknisk sprit m.m.

10 §

Genom tillägget i andra stycket kriminaliseras även förvärv och innehav
av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat med vilka vidtagits en otillå-
ten åtgärd, framför allt olovlig rening av sådana produkter. Ansvar för
förvärv och innehav av olovligen tillverkad sprit följer av 10 kap. 1 §
alkohollagen.

I det nya tredje stycket föreskrivs att bl.a. förvärv och innehav som är
att anse som ringa inte skall föranleda straffansvar, jämför kommentaren
under 10 kap 1 § alkohollagen.

14 §

I första stycket föreskrivs att ansvar för försök till förvärv eller innehav i
de fall som avses i 10 § andra stycket andra meningen inte skall föran-
leda straffansvar.

Ändringen i andra stycket är en följd av kriminaliseringen av förvärv
och innehav av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat i vissa fall. En
redogörelse för vad som förstås med teknisk sprit i förhållande till alko-
holhaltigt preparat finns i avsnitt 6.5.

16.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1563) om
tobaksskatt

12 och 13 §§

Förändringarna kommenteras under förslaget till lag om ändring i lagen
(1994:1564) om alkoholskatt och är rena konsekvensändringar i förhål-
lande till den lagen.

Prop. 1998/99:134

185

16.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1564) om
alkoholskatt

H §

I ett nytt andra stycke föreskrivs att beslut om återkallelse gäller omedel-
bart, om inte något annat anges i beslutet. Bakgrunden till förändringen
framgår av avsnitt 9.2.

12 §

Genom ett tillägg i första stycket föreskrivs att registrering som varu-
mottagare får meddelas den som med hänsyn till sina ekonomiska för-
hållanden och omständigheterna i övrigt är lämplig som registrerad
varumottagare. Dessa förutsättningar gäller redan i dag för den som
ansöker om godkännande som upplagshavare, se avsnitt 9.2.

16.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1776) om
skatt på energi

4 kap.

5 och 6 §§

Förändringarna kommenteras under förslaget till lag om ändring i lagen
(1994:1564) om alkoholskatt och är rena konsekvensändringar i förhål-
lande till den lagen.

16.6 Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen
(1995:450)

22 §

Till följd av att de särskilda bestämmelserna om marknadsföring av
alkoholdrycker arbetas in i alkohollagen sker hänvisningen i andra
stycket numera till 4 kap. 10 § alkohollagen i stället för till 2 § andra
stycket alkoholreklamlagen.

I andra stycket hänvisas i dag till 12 § tobakslagen (1993:581). Genom
lag (1996:941) om ändring i tobakslagen, som trädde i kraft den 1 januari
1997, skall denna bestämmelse i stället betecknas 14 §. Hänvisningen i
andra stycket till tobakslagen ändras därför i enlighet härmed.

16.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett
annat land inom Europeiska unionen

4§

Ändringen i paragrafen är föranledd av den nya ordningen för rätten till
partihandel.

Prop. 1998/99:134

186

16.8 Förslaget till lag om ändring i radio- och TV-lagen
(1996:844)

7 kap.

9§

Hänvisningen sker numera till 4 kap. alkohollagen i stället för till alko-
holreklamlagen.

16.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:506) om
punktskattekontroll av transporter m.m. av
alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter

2 kap.

16 §

Ändringen i första stycket är föranledd av den nya ordningen för rätten
till partihandel.

Ändringen i andra stycket följer av att det i alkohollagen och lagen om
försäljning av teknisk sprit m.m. - LFT finns en uttömmande reglering
av i vilka fall införsel av alkoholvaror lagligen kan ske. Regleringen
innebär bl.a. att det inte föreligger någon rätt till införsel av alkoholvaror
i form av kommersiella försändelser till enskilda, dvs. för distansförsålda
varor. Bestämmelser om förfarandet i de fall en alkoholvara inte får läm-
nas ut finns i 2 kap. 17 och 22 §§ punktskattekontrollagen.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

3 kap.
i§

Ändringen i femte stycket är föranledd dels av den nya ordningen för
rätten till partihandel, dels av att det i alkohollagen och LFT finns en
uttömmande reglering av i vilka fall införsel av alkoholvaror lagligen kan
ske. Bestämmelser om förfarandet när en omhändertagen vara inte kan
sändas åter till avsändaren finns i 3 kap. 6, 7 och 9 §§ punktskatte-
kontrollagen.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Prop. 1998/99:134

187

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1998:8)
Alkoholreklam - Marknadsföring av alkoholdrycker
och Systembolagets produkturval

Utredningen föreslår att lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av alkoholdrycker, den s.k. alkoholreklamlagen, upphävs
och att särskilda bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker i
stället samlas i ett nytt 4 kap. i alkohollagen (1994:1738). Den särskilda
alkoholreklamregleringen föreslås liksom hittills vara tillämplig endast
på marknadsföring av alkoholdrycker som vänder sig till konsumenterna.

Utgångspunkten för förslaget till lagreglering är att marknadsföringen
skall ske under sådana former att samhälleliga, sociala och medicinska
skadeverkningar av alkoholkonsumtionen i möjligaste mån undviks.

Det markeras att reglerna för alkoholreklamen har ett alkoholpolitiskt
syfte och att regleringen är en del av den förda alkoholpolitiken.

All marknadsföring skall ske med återhållsamhet. Kravet på återhåll-
samhet far betydelse för val av reklammedel, reklamens innehåll och
dess utformning. Påträngande eller uppsökande marknadsföringsåtgärder
är enligt förslaget inte tillåtna.

Alkoholreklam får enligt förslaget inte rikta sig särskilt till bam och
ungdomar eller skildra sådana personer. Marknadsföringen anses rikta
sig särskilt till bam och ungdomar om den har en sådan utformning att
det kan antas att dessa lätt lägger märke till och kan påverkas av den. Vid
bedömningen av om marknadsföringen riktar sig särskilt till bam och
ungdomar bör beaktas dryckens egenskaper och sammansättning, dryck-
ens popularitet hos unga, dess namn och image. Varumärken och för-
packningar kan också beaktas inom ramen för en helhetsbedömning av
framställningen.

De materiella bestämmelserna överensstämmer i många avseenden
med gällande rätt på området. Reklamen far dock till skillnad från vad
som gäller idag skildra människor och situationer som på ett naturligt sätt
hör ihop med alkoholdrycker. De lagstadgade förbuden mot att mark-
nadsföra alkoholdrycker i kommersiella annonser i tidningar samt i radio
och TV kompletteras med ett förbud mot annonser i filmer som visas
offentligt. När det gäller tidningar omfattar annonsforbudet enligt försla-
get samtliga alkoholdrycker, dvs. också öl. De enda undantag som före-
slås från annonsförbuden avser tidningar och filmer som tillhandahålls på
Systembolagets försäljningsställen. I övrigt blir det inte tillåtet med alko-
holreklam i tidningar som distribueras på försäljnings- eller serverings-
ställen eller som tillställs allmänheten genom beställning eller prenume-
ration.

Det föreslås att marknadsföring av alkoholdrycker som vänder sig till
konsumenter liksom hittills skall vara tillåten på försäljnings- och serve-
ringsställen. Reklamen på försäljningsställen får dock avse endast de
alkoholdrycker som ingår i sortimentet. Detta är en nyhet i förhållande
till vad som för närvarande gäller. Utredningen föreslår inte några sär-
skilda regler för alkoholreklam på Internet. De allmänna reglerna är
enligt utredningen tillämpliga på sådan reklam i den mån den vänder sig

Prop. 1998/99:134

Bilaga 1

188

till svensk publik. En förutsättning för att sådan reklam skall bedömas
som tillåten är sålunda att den är återhållsam.

Också beträffande reklamen för lättöl och andra alkoholhaltiga lätt-
drycker innehåller lagförslaget en nyhet. Marknadsföringen av sådana
drycker skall utformas på sådant sätt att den inte kan förväxlas med
marknadsföring av alkoholdrycker dvs. sådana som innehåller mer än
2,25 volymprocent. Dessutom föreslås att det vid marknadsföring av
alkoholhaltiga lättdrycker i sådana kommersiella annonser som omfattas
av det allmänna annonsforbudet inte far användas samma kännetecken
som i sin helhet eller till någon del är i bruk för en alkoholdryck eller är
inarbetat eller registrerat enligt varumärkeslagen. Syftet med den nya
bestämmelsen är att hindra att alkoholdrycker marknadsförs indirekt
genom marknadsföringen av alkoholhaltiga lättdrycker. Begränsningen i
rätten att använda vissa kännetecken avser som nämnts endast kommer-
siella annonser i tidningar, radio och TV samt film. I övrigt berör de sär-
skilda alkoholreklamreglerna inte alkoholhaltiga lättdrycker så länge
reklamen inte kan förväxlas med reklamen för alkoholstarkare produkter.

Genom två marknadsundersökningar som SCB och SIFO/IMU-
Testologen utfört på utredningens uppdrag har det framkommit att mark-
nadsföringsåtgärder som avser alkoholdrycker har ökat sedan Sverige
blev medlem i EU den 1 januari 1995. Enligt utredningens uppfattning
ligger förklaringen härtill framför allt i att så många fler nu handlar med
alkoholdrycker samt att betydligt fler produkter numera finns tillgängliga
för konsumenterna. Informationsbehovet har således ökat. Det har inte
visats att den ändrade regleringen av marknaden för alkoholdrycker till
följd av EU-medlemskapet har påverkat utvecklingen av eller mönstret i
alkoholreklamen i någon annan påtaglig riktning.

Utredningen har övervägt förändringar för tillsynen. Utredningen före-
slår att Konsumentverket/KO även fortsättningsvis får huvudansvaret för
att övervaka efterlevnaden av de särskilda reglerna för alkoholreklamen.
Dock föreslås att tillsynen över serveringstillståndshavamas marknads-
föring på serveringsställen i första hand skall utövas av kommunerna.

När Konsumentverket/KO utövar sin tillsyn kommer de marknads-
rättsliga sanktionerna förbud och ålägganden vid vite enligt 14 och 19
eller 21 §§ marknadsföringslagen att vara tillämpliga. När det är kom-
munerna som utövar tillsynen mot innehavarna av serveringstillstånd är
det i stället sanktionerna enligt alkohollagen som äger tillämplighet.
Överträdelser av de särskilda bestämmelserna för marknadsföring i 4
kap. alkohollagen kan också leda till återkallelse av partihandels-, till-
verknings- eller serveringstillstånd. En förutsättning härför är att till-
ståndshavaren gjort sig skyldig till en allvarlig överträdelse och därför
inte längre bör bedriva verksamheten eller hans marknadsföring tidigare
har föranlett åtgärder enligt alkohollagen eller marknadsföringslagen. För
återkallelse av serveringstillstånd svarar kommunerna och för återkallelse
av partihandels- eller tillverkningstillstånd svarar Alkoholinspektionen.
Utredningen föreslår att möjligheten att döma ut marknadsstömingsavgift
vid överträdelser av förbudet mot att marknadsföra alkoholdrycker i
kommersiella annonser i radio- eller televisionssändningar avskaffas.

Prop. 1998/99:134

Bilaga 1

189

I utredningens uppdrag har ingått att klargöra innebörden av reglerna
för Systembolaget AB:s produkturval när det gäller bolagets möjligheter
att avvisa produkter med hänvisning till bl.a. produktens förpackning,
marknadsföring och produktinformation. Produkturvalet skall vara sådant
att ingen favorisering sker av inhemska produkter, och det får grundas
endast på en bedömning av produktens kvalitet, särskilda risker för
skadeverkningar av produkten, kundernas efterfrågan och andra affärs-
mässiga samt etiska hänsyn (punkt 4 i avtalet mellan staten och System-
bolaget AB). På begäran av den leverantör av produkt som har avvisats
från eller avförts ur bolagets överprövar Alkoholsortimentsnämnden
beslutet.

Alkoholsortimentsnämndens prövning har i stor utsträckning gjorts
mot gemenskapsrättens regler om fri rörlighet för varor. I den mån
undantagsbestämmelser eller sådan praxis från EG-domstolen som med-
ger undantag från förbudet mot kvantitativa importrestriktioner eller
åtgärder med motsvarande verkan åberopas i nämndens avgöranden har
de inte ansetts tillämpliga. Med utgångspunkt från den tillämpning av
avtalet som följer av Alkoholsortimentsnämndens praxis har System-
bolaget mycket begränsade möjligheter att avvisa produkter med hänsyn
till produktens kvalitet, särskilda risker för skadeverkningar av produkten
eller etiska hänsyn.

Kriterierna för produkturvalet är enligt utredningens mening förenliga
med grunderna för den svenska alkoholpolitiken. Även om tillkomsten i
och för sig av avtalet mellan staten och Systembolaget AB kan anses
utgöra en sådan åtgärd som skall jämställas med kvantitativa import-
restriktioner enligt artikel 30 Romfördraget är de enligt utredningen
också förenliga med gemenskapsrätten, möjligen med undantag för krite-
riet etiska hänsyn.

Den nuvarande konstruktionen är enligt utredningens mening mindre
lyckad. Reglerna för produkturvalet bör ytterligare tydliggöras. Avtalet
mellan staten och Systembolaget AB har en otydlig konstitutionell status,
vilket bl.a. medför att dess förhållande till gemenskapsrätten är svår-
tolkad.

Enligt utredningens mening bör antingen avtalet överarbetas eller de
aktuella bestämmelserna föras in i lag eller förordning, exempelvis alko-
hollagen eller alkoholförordningen. Förs bestämmelser om produktur-
valet in i alkohollagen bör beslut fattade på grundval av dem kunna över-
klagas till allmän förvaltningsdomstol (jfr 9 kap. 2 § alkohollagen).

Prop. 1998/99:134

Bilaga 1

190

Alkoholreklamutredningens lagförslag

Prop. 1998/99:134

Bilaga 2

1 Förslag till lag om ändring i alkohollagen (1994:1738)

Härigenom föreskrivs ifråga om alkohollagen (1994:1738)

dels att nuvarande 4—12 kap. skall ha beteckningen 5-13 kap.,

dels att 1 kap. 1 §, 8 kap. 1, 7 och 20 §§ samt 9 kap 1 § skall ha föl-
jande lydelse,

dels att ett nytt 4 kap. skall införas,

dels att i lagen skall införas nya paragrafer, 1 kap. 9 §, 8 kap. 19 a §
och 9 kap. 1 a §

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1§

Denna lag gäller tillverkning av
alkoholdrycker och handel med
sådana varor. Lagen gäller också
tillverkning av sprit.

Denna lag gäller tillverkning
och marknadsföring av alko-
holdrycker samt handel med så-
dana varor. Lagen gäller också
tillverkning av sprit.

Bestämmelser om införsel och försäljning av teknisk sprit finns i lagen

(1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m.

Föreskrifter om marknads-
föring av alkoholdrycker finns,
förutom i denna lag, även i lagen
(1978:763) med vissa bestämmel-
ser om marknadsföring av alko-

holdrycker.

9§

Regeringen får med avseende på
främmande stat bestämma att föl-
jande skall gälla.

Vid marknadsföring av alko-
holdrycker får inte användas orik-
tiga eller vilseledande urspungs-
beteckningar genom vilka dryck-
erna direkt eller indirekt anges
vara frambragda eller tillverkade i
den främmande staten eller i en
region eller ort i den främmande
staten. Detta gäller även om det
äkta ursprunget anges eller om
beteckningen används bara i över-
sättning eller är åtföljd av uttryck

191

som "art", "sort", "typ", "kopia" Prop. 1998/99:134
eller liknande uttryck. Bilaga 2

En handling som strider mot
andra stycket skall vid tillämpning
av marknadsföringslagen

(1995:450) anses vara otillbörlig
mot konsumenter.

4 kap.

Särskilda bestämmelser för
marknadsföring

Marknadsföring av alkohol-
drycker i allmänhet

1§

Detta kapitel gäller marknads-
föring av alkoholdrycker som vän-
der sig till konsumenter.

Om förbud mot vissa mark-
nadsföringsåtgärder finns be-
stämmelser i 3 kap. 5 § och 7 kap.

2§

För marknadsföringen gäller
förutom de krav som anges i
marknadsföringslagen (1995:450)
att den skall ske med åter-
hållsamhet. Därvid gäller särskilt
att marknadsföringsåtgärder inte
får vara påträngande eller upp-
sökande.

Marknadsföring får inte rikta
sig särskilt till barn och ungdomar
eller innefatta skildring av sådana
personer.

3§

Marknadsföringen får avse en-
dast sakliga uppgifter om varorna
samt om deras egenskaper och
sammanhang. Bilder eller andra
tekniska framställningar får
skildra varorna och tillbehör samt
sådana situationer som har ett
naturligt samband med varorna.

192

Särskilt om vissa marknads- Prop. 1998/99:134
föringsåtgärder Bilaga 2

4§

Vid marknadsföring av alko-
holdrycker får inte användas
kommersiella annonser i

1. periodiska skrifter eller
andra skrifter på vilka tryckfri-
hetsförordningen är tillämplig och
som med avseende på ordningen
för deras utgivning är jämförbara
med periodiska skrifter,

2. ljudradio- eller televisions-
program, eller annars i sådana
TV-sändningar över satellit som
omfattas av radio- och TV-lagen
(1996:844), eller

3. filmer som visas offentligt.
Första stycket 1 och 3 gäller inte
skrifter eller filmer som tillhanda-
hålls endast på försäljningsställen
för det detaljhandelsbolag som
avses i 6 kap. 1 §.

5§

Vid marknadsföring av sprit-
drycker, vin eller starköl får inte
användas direktreklam eller andra
liknande reklammedel som riktar
sig till enskilda konsumenter.

Vid marknadsföring av alko-
holdrycker får inte användas

1. utomhusreklam,

2. presentutdelning, erbjudan-
den om avsmakning eller därmed
jämförliga erbjudanden, eller

3. erbjudanden att vid köp av
annan vara eller tjänst förvärva
också alkoholdryck.

Vad som sägs i andra stycket 3
gäller ej kombinationserbjudande
med alkoholdryck om drycken ut-
gör del av en måltid.

6§

Marknadsföring av alkohol-
drycker på försäljningsställen får
avse endast alkoholdrycker i det

193

7 Riksdagen 1998/99. 1 samt. Nr 134

sortiment som säljs där.

Marknadsföring av alkohol-
haltiga lättdrycker

7§

Marknadsföring av alkoholhal-
tiga lättdrycker skall utformas på
sådant sätt att den inte kan för-
växlas med marknadsföring av
alkoholdrycker.

Vid marknadsföring av alkohol-
haltiga lättdrycker i kommersiella
annonser som avses i 4 § första
stycket får inte användas samma
kännetecken som i sin helhet eller
till någon del är i bruk för en al-
koholdryck eller är inarbetat eller
registrerat i enlighet med vad som
föreskrivs i varumärkeslagen
(1960:644)för sådan dryck.

Sanktioner m.m.

8§

Marknadsföring som strider mot
bestämmelserna i 1-7 §§ skall vid
tillämpningen av 4 § första stycket
och 14 §§ marknadsföringslagen
anses vara otillbörlig mot konsu-
menter.

9§

Att allvarligare överträdelser av
bestämmelserna om marknads-
föring kan leda till återkallelse av
tillstånd följer av 8 kap. 18 och
19§§.

8 kap.

1 §

Tillverkningstillstånd, partihandelstillstånd och inköpstillstånd far
meddelas endast den som visar att han med hänsyn till sina personliga
och ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är lämplig
att utöva verksamheten. Sökanden skall också visa att han har tillfreds-
ställande lagringsmöjligheter.

Vid tillståndsprövningen skall särskild hänsyn tas till om sökanden är
laglydig och benägen att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna.

Tillstånd får meddelas endast

Prop. 1998/99:134

Bilaga 2

194

om sökanden kan förväntas följa
bestämmelserna om marknads-
föring av alkoholdrycker.

Tillståndsmyndigheten far om det finns särskilda skäl begränsa till-
ståndets giltighet till viss tid. Myndigheten får också meddela de villkor
som behövs, i samband med beslutet om tillstånd eller senare under till-
ståndstiden.

Prop. 1998/99:134

Bilaga 2

7§

Serveringstillstånd får meddelas endast den som visar att han med hän-
syntill sina personliga och ekonomiska förhållanden och omständig-
heterna i övrigt är lämplig att utöva verksamheten. Sökanden skall också
visa att serveringsstället uppfyller kraven i 8 §.

Vid tillståndsprövningen skall särskild hänsyn tas till om sökanden är
laglydig och benägen att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna.

Tillstånd får meddelas endast
om sökanden kan förväntas följa
bestämmelserna om marknads-
föring av alkoholdrycker.

I stället för återkallelse enligt 18
eller 19 § kan tillståndshavaren
meddelas varning, om varning av
särskilda skäl kan anses vara en
tillräcklig åtgärd.

Alkoholinspektionen utövar
central tillsyn över efterlevnaden
av denna lag och kan meddela

Återkallelse av ■ tillstånd på
grund av överträdelse av de sär-
skilda bestämmelserna för mark-
nadsföring i 4 kap. kan ske endast
om överträdelsen är särskilt all-
varlig eller tillståndshavarens
marknadsföring tidigare har för-
anlett åtgärder enligt denna lag
eller marknadsföringslagen.

20 §

I stället för återkallelse enligt 18
eller 19 § kan tillståndshavaren
meddelas varning, om varning av
särskilda skäl kan anses vara en
tillräcklig åtgärd. Varning kan
dock inte utfärdas i stället för
återkallelse av tillverknings- eller
partihandelstillstånd om sanktio-
nen grundas enbart på överträ-
delse av de särskilda bestämmel-
serna för marknadsföring i 4 kap.

9 kap.

1§

Alkoholinspektionen utövar,
med den begränsning som följer
av 1 a §, central tillsyn över efter-

195

allmänna råd till vägledning för levnaden av denna lag och kan Prop. 1998/99:134
tillämpningen av lagen. meddela allmänna råd till vägled- Bilaga 2

ning för tillämpningen av lagen.

Länsstyrelsen utövar tillsyn inom länet. Länsstyrelsen skall också
biträda kommunerna med råd i deras verksamhet.

W

För tillsyn av bestämmelserna
om marknadsföring i 4 kap. finns
särskilda regler i marknads-
föringslagen (1995:450). Tillsynen
av dessa bestämmelser gentemot
serveringstillståndshavarna får, i
fråga om marknadsföring på ser-
veringsställen, utövas också av
kommunen. För kommunens tillsyn
gäller inte 4 kap. 8 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999, då lagen lagen
(1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alko-
holdrycker skall upphöra att gälla.

2. Bestämmelserna i 4 kap. 1-7 §§ tillämpas också på marknads-
föringsåtgärder som har vidtagits före ikraftträdandet, om inte åtgärden
var tillåten enligt äldre föreskrifter. För sådan marknadsföring gäller
dock att återkallelse av tillstånd enligt 8 kap. 19 a § inte far ske.

196

2 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen
(1995:450)

Prop. 1998/99:134

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs att 22 § marknadsföringslagen (1995:450) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

gäller om en

lagen

Detsamma
näringsidkare eller någon som
handlar på dennes vägnar uppsåt-
ligen eller av oaktsamhet bryter
mot någon av bestämmelserna i
26 § andra stycket lokalradiolagen
(1993:120), 12 § första stycket
andra och tredje meningen tobaks-
lagen (1993:581) eller 7 kap. 3, 4
eller 10 §§ radio- och TV-lagen
(1996:844).

22 §’

En näringsidkare far åläggas att betala en särskild avgift
(marknadsstömingsavgift), om näringsidkaren eller någon som handlar
på näringsidkarens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot
någon bestämmelse i 5-13 §§.

Detsamma

näringsidkare eller någon som
handlar på dennes vägnar uppsåt-
ligen eller av oaktsamhet bryter
mot någon av bestämmelserna i
2 § andra stycket

(1978:763) med vissa bestäm-
melser om marknadsföring av
alkholdrycker, 26 § andra stycket
lokalradiolagen (1993:120), 12 §
första stycket andra och tredje
meningen tobakslagen (1993:581)
eller 7 kap. 3, 4 eller 10 §§ radio-
och TV-lagen (1996:844).

Vad som sägs i första och andra stycket gäller också en näringsidkare
som uppsåtligen eller av oaktsamhet väsentligt har bidragit till överträ-
delsen.

Avgiften tillfaller staten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

1 Senaste lydelse 1996:861.

197

3 Förslag till lag om ändring i radio- och TV-lagen (1996:844) Prop. 1998/99:134
Bilaga 2

Härigenom föreskrivs ifråga om radio- och TV-lagen (1996:844) att
7 kap. 9 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

Bestämmelser om förbud mot
reklam för alkoholdrycker och
tobaksvaror finns i lagen
(1978:763) med vissa bestämmel-
ser om marknadsföring av alko-
holdrycker och tobakslagen
(1993:581). Ett program far inte
sponsras av någon vars huvudsak-
liga verksamhet gäller tillverkning
eller försäljning av alkoholdrycker
eller tobaksvaror.

9§

Bestämmelser om förbud mot
reklam för alkoholdrycker och
tobaksvaror finns i 4 kap. alko-
hollagen (1994:1738) och tobaks-
lagen (1993:581). Ett program far
inte sponsras av någon vars
huvudsakliga verksamhet gäller
tillverkning eller försäljning av
alkoholdrycker eller tobaksvaror.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

198

Sammanfattning av OAS-kommitténs

(SOU 1998:154) förslag

Kommittén föreslår att

OAS - ett samarbete mellan regeringskansliet, branschorganisatio-
ner, försäkringsbolag och berörda myndigheter m.fl. - ombildas till
antingen en statlig delegation (under en övergångsperiod) eller en
privaträttslig organisation, t.ex. en ideell förening,

■=> samarbetet ska initiera, samordna och effektivisera informations-
och opinionsinsatser för att främja måttfullhet och återhållsamhet i
alkoholbruket samt motverka alkoholskador,

■=> OAS ska fungera som ett forum för dialog mellan staten och dess
myndigheter, branschorganisationer, företag m.fl. i frågor relaterade
till alkohol och dess risker. OAS ska dock inte ta ställning i andra
frågor än de som berör samverkan om informations- och opinions-
bildning,

■=> samarbetet bygger på de erfarenheter som erhållits under kom-
mittéperioden och på den plattform och de kriterier som formulerats
inom det nuvarande kommittésamarbetet,

en finansiell miniminivå för deltagandet i den nya organisationen
fastslås,

en organisationskommitté tillsätts med uppgift att förbereda inrät-
tandet av en ny samarbetsorganisation så snart som möjligt, dock
senast fr.o.m. 1 januari 2000.

Prop. 1998/99:134

Bilaga 3

199

Sammanfattning av Statskontorets (1998:22) rapport B^aga^⁹⁸" ¹³⁴

På uppdrag av regeringen har Statskontoret kartlagt den
styrande verksamheten på alkohol- och narkotikaområdet samt
skisserat alternativ till ny myndighetsstruktur och ansvarsför-
delning i syfte att samordna och effektivisera samhällets insatser.

Den traditionella svenska alkohol- och narkotikapolitiken (AN) har blivit
svårare att driva. Bakom detta ligger bl.a. den ökade internationali-
seringen och att allt fler myndigheter blivit inblandade. Regeringens
möjligheter att styra samhällets AN-insatser har försvårats.

Kartläggningen omfattar primärt ett dussintal centrala myndigheter och
organisationer samt länsstyrelser, landsting och kommuner - här kallade
undersökningsmyndighetema. I fokus står styrsystemets funktioner, dvs.
sådana uppgifter som hänger ihop med normeringsarbetet, de admini-
strativa, ekonomiska och informativa styrmedlen samt med tillsyn, kun-
skapsförsörjning och utvärdering. Det operativa arbetet med missbrukar-
vård, polisens och tullens brottsbekämpning etc. ligger utanför.

Kartläggningen visar att undersökningsmyndighetema i viss
utsträckning har likartade och överlappande uppgifter och att
detta ibland leder till oklarheter, gränsdragningsproblem och
samordningssvårigheter

En verksamhetsanalys lyfter fram behov av olika samordningsåtgärder,
bl.a:

• En reviderad nationell handlingsplan mot droger tas fram och före-
läggs riksdagen som ram för ett fortsatt, samlat agerande.

• Budgetprocessen på AN-området utvecklas.

• Hanteringen av tillstånd avseende alkoholdrycker respektive teknisk
sprit läggs samman organisatoriskt.

• Nuvarande tillståndsgivning förenklas, i första hand genom samord-
ning med skattemyndighetens prövning i kombination med ökad
kommunalisering.

Organisations- och projektbidrag fördelas av farre aktörer. De skall
vara reguljära myndigheter. Länsstyrelsernas befogenheter vidgas.
Resultatkraven skärps.

200

• Ansvaret för breda informationssatsningar läggs på myndighetsnivå Prop. 1998/99:134
varvid frivilligorganisationer m.fl. i större utsträckning bör svara för Bilaga 4
utformning och genomförande. Utvärdering skall ske rutinmässigt.

• Övergripande tillsyn av droghantering samlas hos en myndighet. Till
Socialstyrelsen förs övergripande tillsyn för all missbrukarvård.

• Arbetet med att samordna alkoholstatistiken fortsätter och utvidgas till
övriga droger. Möjligheterna att samutnyttja myndigheternas data-
baser prioriteras i detta arbete.

• Styrningen av FoU-verksamheten skärps genom gemensamma prio-
riteringsgrunder och en förstärkt samordningsroll för Socialveten-
skapliga forskningsrådet.

En resursanalys visar att den berörda verksamheten kostar staten ca 230
miljoner kronor om året varav ca 150 miljoner går till organisations- och
projektstöd. Inkomsterna, främst alkoholskatten, inbringar statskassan
ungefär 10,5 miljarder.

De många aktörerna medför att finansieringsvägama blir komplicerade
och svåra att överblicka för både finansiärer och mottagare. En reviderad
anslagsstruktur behövs.

Avgiftstäckningen för att administrera alkohollagstiftningen väntas
minska till ca 60 procent år 1998 vilket ökar kraven på att nuvarande till-
stånds- och tillsynssystem reformeras.

En samverkansanalys visar ett omfattande samarbete med breda nätverk
mellan undersökningsmyndighetema och andra aktörer på AN-området.

Detta kan ses som en naturlig följd av att AN-arbetet engagerar stora
delar av samhället vilket i sin tur ger anledning tro att samarbetet förstär-
ker resultatet av insatserna. På några punkter signalerar förhållandena att
det finns problem och brister.

• Delar av det operativa samordningsarbetet har lyfts upp i regerings-
kansliet.

• Länsstyrelsen synes ha svårigheter att ta tag i sin nya roll som sam-
ordnare av den statliga AN-politikens genomförande i länet.

• FoU-verksamheten är spridd på många myndigheter men samord-
ningsmekanismerna dem emellan kan utvecklas mer.

Ett växande internationellt samarbete kan väntas ställa ökade krav på
såväl regeringskansli som myndigheter.

201

Omvärldens syn på undersökningsmyndigheternas verksamhet
bekräftar i flera avseenden att det finns ett behov av samordning.

Synpunkter har hämtats från kommuner, landsting, ideella organisationer,
branschorgan samt vissa statliga myndigheter med viktiga uppgifter på
AN-området. Några gemensamma synpunkter kan urskiljas.

• Det finns for många aktörer på central nivå men det berör inte
omvärlden så mycket.

• Länsstyrelserna framstår som den naturliga kontaktpunkten mellan
centrala respektive lokala/regionala myndigheter och organ.

• Informationsflödet uppifrån kommer från många håll, är svårtillgäng-
ligt och kan inte tillgodogöras fullt ut på fältet.

• Fördelningen av statliga medel är så splittrad att det är svårt för aktö-
rerna att fa överblick och framförhållning för sin planering.

• Uppgiftsinhämtandet från central nivå kräver tid och bör kunna sam-
ordnas bättre. Datakvalitén är f.n. låg.

• De ideella organisationerna vill utnyttjas effektivare.

Vad gäller de övriga nordiska ländernas sätt att organisera AN-
verksamheten är det svårt att hitta en gemensam modell.
Ansvaret är även där mer eller mindre splittrat men vissa för-
hållanden kan vara av intresse inför en ändring av organisationen
i Sverige.

• Det norska stortinget har nyligen förelagts en nationell strategi med
åtgärdsplan för minskat bruk av droger.

• Särskilda organ - delvis politiskt sammansatta - har knutits till den
politiska nivån i Danmark och Finland. En liknande ordning föreslås i
Norge. Uppgifterna är av rådgivande karaktär men i Danmark sker
även fördelningen av medel till förebyggande åtgärder på högsta nivå.

• En samordnad myndighetsstruktur för AN-verksamhet är genom
Rusmiddeldirektoratet mest utvecklad i Norge. Finland har samlat
stabsuppgifter kring resultatanalys och kunskapsförsörjning hos en
myndighet (STAKES) samt tillstånds- och tillsyn hos en annan
(Produkttillsynscentralen).

• Tillståndsprövning är i förekommande fall fördelad mellan central
respektive regional/lokal nivå efter liknande principer som i Sverige. I

Prop. 1998/99:134

Bilaga 4

202

Danmark ger tull- och skattemyndigheten tillstånd till import och till-
verkning.

• Tillståndsprövningen avseende alkoholdrycker respektive teknisk sprit
är organisatoriskt samordnad i Finland och Norge.

• Missbrukarvården åligger i Norge landstingen (slutenvård) respektive
kommunerna (öppenvård). Liknande principer gäller också i Danmark.
Finland bedriver sin missbrukarvård främst på lokal nivå och hos fri-
villiga organisationer. Slutenvård förordnas i mycket begränsad
omfattning.

Prop. 1998/99:134

Bilaga 4

Organisatoriska problem är inte enda orsaken till dagens svårig-
heter att styra AN-verksamheten. Utan tvekan finns det struk-
turproblem. Hit hör:

• Förhållandet mellan vissa organ inom regeringskansliet och myndig-
heterna är oklar (ad hoc-kratiproblemet).

• Antalet centrala myndigheter på alkohol- och narkotikaområdet har
mer än fördubblats under 1990-talet.

• Länsstyrelsens roll som samordnare av den statliga alkohol- och nar-
kotikapolitiken är otydlig.

• Fördelningen av medel till organisationer och projekt är organisato-
riskt splittrad, resultatstyrningen är svag.

Mot bakgrund av föreliggande problem och vissa allmänna
utgångspunkter som att ompröva statens engagemang respektive
att decentralisera uppgifter till lokal/regional nivå, kan tre prin-
cipiellt olika huvudalternativ för ny myndighetsstruktur urskil-
jas.

• "Fusionsmodelleti" knyter an till den norska lösningen där i princip
alla centrala alkohol- och narkotikafunktioner förs samman i en myn-
dighet.

• "Stabsmyndighetsmodellen " samlar uppgifter som hänger nära sam-
man med regeringens ledning, styrning, utveckling och utvärdering
hos en myndighet medan operativa förvaltningsuppgifter avskiljs. Vad
gäller tillståndsverksamheten diskuteras en decentralisering till vissa
länsstyrelser alternativt en samordning av alkoholpolitisk och fiskal
prövning i kombination med en förenkling och viss kommunalisering
av prövningen.

203

• "Samverkansmodellen" bygger på att ansvars- och uppgiftsfördel-
ningen mellan undersökningsmyndighetema förtydligas. Den befint-
liga myndighetsstrukturen ändras i princip inte.

I samtliga alternativ förutsätts att tillståndsärenden rörande alko-
holdrycker och teknisk sprit hålls samman och att länsstyrelsens roll
stärks. I övrigt diskuteras olika alternativ att placera in de nya uppgifts-
kombinationema hos befintliga myndigheter respektive hos en nyinrättad
myndighet.

Konsekvenserna av de olika alternativen belyses med avseende på de
aktuella problemen, folkhälsoarbetet i övrigt samt vissa allmänna organi-
satoriska principer.

Prop. 1998/99:134

Bilaga 4

Statskontoret stannar vid att förorda att ett fortsatt organisa-
tionsarbete inriktas mot en ny, central stabsmyndighet för led-
ning, utveckling och utvärdering av den statliga AN-verksam-
heten. Vad gäller tillståndsgivningen bör i första hand en sam-
ordning med skattemyndigheternas och kommunernas motsva-
rande verksamhet övervägas.

De ekonomiska effekterna av en sådan lösning skulle för statens
del kunna innebära en årlig besparing i storleksordningen 4-5
miljoner kronor. Den kan realiseras först om ett par år.

En förutsättning är att skattemyndigheternas och kommunernas hand-
läggning avgiftsfinansieras efter ungefär samma principer som idag.
Även för de sökande skulle vissa positiva, ekonomiska effekter kunna
påräknas genom enklare förfaranden för tillståndsgivning och upp-
giftslämnande.

204

Sammanfattning av delbetänkandet (SOU 1998:156) Bilagas⁹⁸⁷"
Alkoholpolitikens medel - införsel av och partihandel
med spritdrycker, vin och starköl

Alkohollagen (1994:1738) tillkom under stark tidspress och var till stora
delar en anpassning till de krav som följde av Sveriges anslutning till EU.
Mot denna bakgrund samt med hänsyn till kritik och synpunkter som
framförts till regeringen från olika myndigheter, organisationer m.m. till-
kallades den 12 mars 1998 en särskild utredare för att se över vissa
bestämmelser i alkohollagen. I uppdraget ingick dessutom att utarbeta
förslag till ny lagstiftning för handeln med teknisk sprit och alkohol-
haltiga preparat. Utredningen, som har antagit namnet Alkoholutred-
ningen, skulle enligt direktiven redovisa uppdraget senast den 30 juni
1999.

Mot bakgrund av bl.a. EG-domstolens dom i Franzén-målet riktade
Europeiska kommissionen i en formell underrättelse daterad den 5 maj
1998 kritik mot vissa villkor och krav i den svenska lagstiftningen som
gäller ansökan om och innehav av partihandelstillstånd. Kommissionen
kritiserade också kravet på att restauranger inte får importera sprit-
drycker, vin och starköl utan att ha både ett serveringstillstånd och ett
tillverknings- eller partihandelstillstånd. Dessutom kritiserades avsakna-
den av möjlighet att sända nämnda slag av drycker som gåva från ett
annat EU-land till en mottagare i Sverige. Med anledning av den for-
mella underrättelsen utfärdade regeringen tilläggsdirektiv till utredaren
att med förtur se över reglerna om och villkoren kring den yrkesmässiga
importen av nämnda drycker. Vidare skulle utredas frågan om distans-
försäljning av sådana drycker till Sverige från andra länder skulle tillåtas
och hur den i så fall skulle hanteras. Även frågan om hur gåvoförsändel-
ser av sådana drycker från andra länder skulle hanteras och eventuellt
beskattas ingick i uppdraget. Med anledning av tilläggsdirektiven har
tiden för genomförandet av utredningens övriga uppdrag förlängts till
senast den 31 december 1999.

Utgångspunkter och ledande principer

Sverige bedriver sedan lång tid tillbaka en restriktiv alkoholpolitik för att
begränsa alkoholens skadeverkningar. Bakom denna politik finns insik-
ten att överkonsumtion och missbruk av alkohol utgör ett av våra stora
folkhälsoproblem. Under senare delen av 1990-talet har en mängd olika
förändringar skett i Sverige som rör alkoholpolitikens område. En ny
alkohollag har trätt i kraft. Import-, export-, tillverknings- och parti-
handelsmonopolen har avvecklats. Sverige har fått en växande kon-
kurrensutsatt alkoholnäring. Nya statliga myndigheter har inrättats och en
överflyttning av verksamheter och beslut har skett från stat till kommun.
Parallellt med denna utveckling har inom många områden en ökad inter-
nationalisering skett. Bruket av alkohol är i Sverige, liksom i många
andra europeiska länder, en del av kulturmönstret. Alla dessa föränd-

205

ringar och inte minst det svenska EU-medlemskapet har i grunden påver-
kat förutsättningarna för den svenska alkoholpolitiken och för alla aktö-
rer inom alkoholområdet.

Sociala hänsyn har sedan länge präglat den svenska alkohollagstift-
ningen och skyddet för ungdomen går som en röd tråd genom alkohol-
politiken. All försäljning av alkoholdrycker till konsument skall skötas
på ett sådant sätt att skador i möjligaste mån förhindras.

Systembolagets detaljhandelsmonopol kvarstår efter Sveriges tillträde
till EU och har av EG-domstolen befunnits vara förenligt med EG-
rättens regler om fri rörlighet för varor. Sveriges viktigaste medel för att
begränsa tillgängligheten är fortfarande detaljhandelsmonopolet och
prispolitiken. Den nya situationen gör det dock nödvändigt att dels med
olika metoder försöka bibehålla detaljhandelsmonopolets och prisinstru-
mentets effektivitet, dels söka nya metoder för det förebyggande arbetet.
Samhällets insatser behöver framför allt samordnas och effektiviseras
bättre än hittills. Resurserna måste också satsas där det största behovet
finns.

Samtidigt som man försvarar grundläggande element i Sveriges alko-
holpolitik måste man inse att förutsättningarna har förändrats. Priorite-
ringar måste göras till de områden där insatserna ger störst effekt. Alla
restriktioner är inte lika viktiga. En uttalad politisk strävan är att hålla
fast vid de mest verkningsfulla alkoholpolitiska medlen så länge de har
effekt och ta bort sådana restriktioner som bedöms ha mindre alkohol-
politisk betydelse.

Inget tyder på att avskaffandet av import-, export-, tillverknings- och
partihandelsmonopolen har påverkat totalkonsumtionen i Sverige. Till-
verkare, importörer och partihandlare får endast sälja till Systembolaget
eller den som har serveringstillstånd. I detta led förekommer i princip
ingen kontakt med konsumenterna. Alkoholpolitiska kontrollrestriktioner
i detta led fyller därför knappast någon funktion. De medför i många
stycken en onödig dubbelkontroll från samhällets sida samt administra-
tion och kostnader för näringsidkarna. Utredningen har av dessa skäl
funnit att de särskilda partihandelstillstånden för spritdrycker, vin och
starköl nu bör kunna avskaffas. Detta förutsätter självfallet att samhällets
övriga kontroll i detta led fungerar effektivt, dvs. skattemyndighetens,
tullens och polisens verksamhet för att driva in skatter och avgifter samt
ingripa mot eventuella lagöverträdelser. Enligt utredningens mening är
det rimligt att tyngdpunkten i den rent alkoholpolitiska kontrollen mera
tydligt läggs vid ledet närmast konsumenten, dvs. detaljhandel och serve-
ring. Det är också där som behovet av skydd för ungdomen är särskilt
framträdande.

Utredningen framhåller att de förslag som nu läggs fram syftar till att
med bibehållande av målsättningarna för den svenska alkoholpolitiken
åstadkomma en hållbar lösning på de EG-rättsliga problem som vissa
delar i vårt nuvarande regelsystem ger upphov till.

Prop. 1998/99:134

Bilaga 5

206

Överväganden och forslag Prop. 1998/99:134

Utredningens överväganden och förslag redovisas i kapitel 8. De sam- $

manfattas här under fyra rubriker.

Yrkesmässig införsel av spritdrycker, vin och starköl

Partihandel med spritdrycker, vin och starköl far bedrivas endast av den
som har meddelats tillstånd (partihandelstillstånd). Av alkohollagen
framgår också att ett partihandelstillstånd ger rätt att importera, exportera
och att sälja de drycker som omfattas av tillståndet till andra partihand-
lare, innehavare av serveringstillstånd eller inköpstillstånd samt till
detaljhandelsmonopolet. Partihandelstillstånd meddelas av Alkohol-
inspektionen, som tar ut ansöknings- och tillsynsavgifter av partihand-
lama. Förutom tillstånd från Alkoholinspektionen krävs i dag att man
måste uppfylla de krav som anges i lagen (1994:1564) om alkoholskatt.
Denna lag bygger i sin tur på de gemenskapsrättsliga reglerna i rådets
direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler för
punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av
sådana varor; det s.k. cirkulationsdirektivet.

Den kommersiella handeln med spritdrycker, vin och starköl i Sverige
följer ett visst mönster där vaije aktörs handlingsutrymme är strikt reg-
lerat. För att slutligen nå konsumentledet måste varorna antingen serveras
av någon som har serveringstillstånd eller säljas av detaljhandelsmono-
polet. Om en partihandlare säljer spritdrycker, vin och starköl till andra
än Systembolaget eller restauranger med serveringstillstånd är detta ett
brott som skall beivras av åklagare och polismyndigheter.

En person eller ett företag som vill bedriva yrkesmässig införsel av
obeskattade alkoholvaror bestående av spritdrycker, vin eller starköl
måste godkännas både av Alkoholinspektionen och skattemyndigheten. I
båda fallen sker en viss prövning av sökanden och, i förekommade fall,
lagerlokaler/skatteupplag m.m. Detta gäller också for den som har serve-
ringstillstånd och som själv vill importera nämnda slag av drycker. Ett
partihandelstillstånd eller ett godkännande av skattemyndigheten kan
återkallas av Alkoholinspektionen respektive skattemyndigheten. De
olika kontrollsystemen kan i viss mån samverka och förstärka varandra,
men utredningen ifrågasätter om denna dubblering av kontrollsystem för
partihandelsledet verkligen kan motiveras från strikt alkoholpolitisk syn-
punkt.

Utredningen föreslår att de särskilda partihandelstillstånden avskaffas
och i alkohollagen ersätts med en koppling till vissa begrepp i lagen om
alkoholskatt. En automatisk rätt att bedriva partihandel med (och import
av) spritdrycker, vin och starköl infors därmed för dem som har godkänts
av skattemyndigheten som upplagshavare eller registrerad varumottagare
enligt bestämmelserna i lagen om alkoholskatt. Därutöver ges landets ca
8 700 restauranger med stadigvarande tillstånd för alkoholservering till
allmänheten rätt att importera sådana drycker för servering i den egna
rörelsen.

207

En annan förändring är att Systembolaget föreslås få rätt att själv
ombesörja den s.k. privatimporten, dvs. importera spritdrycker, vin och
starköl från producenter som inte har representant i Sverige i samband
med beställningar från privatkunder. Utredningen anser dock inte att
Systembolaget kan ges egen importrätt fullt ut med hänsyn till de pro-
blem som ett sådant system kan medföra från främst konkurrensrättslig
synpunkt. Bolaget måste alltså även fortsättningsvis inhandla sina alko-
holvaror från någon som enligt alkohollagen har rätt att bedriva parti-
handel med spritdrycker, vin och starköl.

Distansförsäljning

Med distansförsäljning enligt EG:s terminologi avses försändelse från ett
land till ett annat land inom EU och att försäljningen sker till privat-
person för konsumtion. Distansförsäljning av spritdrycker, vin och
starköl är i dag inte tillåten i Sverige. Anledningen till detta är att försälj-
ning av sådana drycker till privatperson för konsumtion endast far bedri-
vas av Systembolaget och av den som har meddelats serveringstillstånd.
Någon annan form av försäljning för konsumtion är inte tillåten enligt
svensk lag.

Utredningen har ställt sig frågan om en direktförsäljning till slutkon-
sument kan förenas med det svenska detaljhandelsmonopolet, utan att
avsikten med monopolet urholkas. På goda grunder kan antas att om
distansförsäljning av spritdrycker, vin och starköl skulle tillåtas kommer
denna försäljning att bli mycket omfattande, bl.a. genom att företag som
specialiserar sig på distansförsäljning kommer att bearbeta den svenska
marknaden. Denna försäljningsform skulle mycket väl kunna utvecklas
till att bli ett realistiskt alternativ till inköp på Systembolaget.

Detta skulle skapa betydande svårigheter med ålderskontroll, skatte-
uttag, postorderförsäljning inom landet m.m. Vidare skulle en ny kanal
för legal försäljning av spritdrycker, vin och starköl öppnas vid sidan av
detaljhandelsmonopolet och restaurangernas servering. Detta skulle
undergräva den alkoholpolitiska regleringen och på sikt göra det svårt att
upprätthålla detaljhandelsmonopolet, vilket Sverige starkt slagit vakt om.

Utredningen anser därför att distansförsäljning av spritdrycker, vin och
starköl till Sverige från andra länder inte kan tillåtas.

Gåvoförsändelser

Att föra in spritdrycker, vin eller starköl genom gåvoförsändelse från ett
annat land till mottagare i Sverige är i dag - som redan framgått - inte
tillåtet. Europeiska kommissionen har genom den formella underrättelsen
uppmärksammat Sverige på kommissionens syn att denna avsaknad av
möjlighet, vad gäller gåva från annat EU-land, innebär att det föreligger
"ett hinder för privat import av alkoholdrycker, vilket är en åtgärd vars
verkan motsvarar en kvantitativ importrestriktion i den mening som
avses i artikel 30 och följande i EG—fördraget".

Prop. 1998/99:134

Bilaga 5

208

Utredningen föreslår att införsel av spritdrycker, vin och starköl i form
av gåvoförsändelse tillåts under vissa förutsättningar. Endast vad som
faktiskt är eller kan anses utgöra en gåvoförsändelse skall få föras in i
form av en sådan försändelse.

Eftersom en försändelses verkliga status skall vara avgörande för
rätten till införsel, kan det inte uteslutas att en försändelse kan komma att
bedömas utgöra en gåvoförsändelse trots att den t.ex. är kvantitetsmässigt
omfattande. Inte heller kan det uteslutas att en försändelse kan komma att
anses vara något annat än en gåvoförsändelse, trots att det är fråga om en
mycket liten kvantitet alkoholdrycker.

Bedömningen av en försändelses status och ålderskontrollen av motta-
garen bör göras av Tullverket inom ramen för den kontroll som verket
gör redan i dag. Rätten till införsel i form av gåvoförsändelse skall endast
gälla enstaka gåvoförsändelse från en enskild person under yrkesmässig
befordran till en annan enskild person som har fyllt 20 år. Dessutom skall
försändelsen vara avsedd för den enskilde mottagarens eller dennes
familjs personliga bruk.

Med yrkesmässig befordran avses postbefordran eller befordran på
annat liknande sätt, t.ex. genom transportföretag.

Utredningen anser att som en vägledande riktlinje för tullens bedöm-
ning av en försändelses status borde kunna användas, såvitt avser sprit-
drycker och vin, kvantiteterna en liter spritdryck och två liter vin. För
försändelser med starköl bör två till tre liter starköl kunna tjäna som
vägledning för vad som kan presumeras vara en enstaka gåvoförsändelse.
En helhetsbedömning måste dock alltid göras.

Illegal alkoholhantering

En allmän uppfattning i Sverige är att den storskaliga tillverkningen av
hembränd sprit och den omfattande smugglingen är ett allvarligt sam-
hällsproblem. Försäljningen av dessa illegala varor ger näring åt en orga-
niserad brottslighet, som i nästa led förser ungdomar med billig sprit.
Samtidigt synes inte kopplingen mellan denna välorganiserade grova
brottslighet och det egna "lilla" köpet framstå som tillräckligt tydligt för
att motivera ett direkt avståndstagande.

Så länge som alkoholskatten är betydligt högre i Sverige än i flera
andra EU-länder måste vi också räkna med att många personer kommer
att försöka föra in spritdrycker, vin och starköl till Sverige utan att betala
svensk alkoholskatt. Utredningen föreslår som nämnts ovan att den sär-
skilda tillståndsplikten för yrkesmässig import av och partihandel med
spritdrycker, vin och starköl avskaffas och att gåvoförsändelser med
sådana drycker tillåts under vissa förutsättningar. Denna sistnämnda
möjlighet kan locka vissa personer att bedriva distansförsäljning under
täckmantel av gåva. Ett förbud mot distansförsäljning bör därför följas
upp med någon form av straffansvar för den som bryter mot bestämmel-
serna.

Utredningen, som erinrar om att all försäljning utanför de lagliga
kanalerna redan är straffbelagd, föreslår en kriminalisering också av mot-

Prop. 1998/99:134

Bilaga 5

209

svarande förvärv. Detta innebär att uppsåtliga förvärv av sprit, sprit- Prop. 1998/99:134
drycker, vin och starköl från arman än Systembolaget eller den som har Bilaga 5
rätt att servera dryckerna i fortsättningen kan medföra straffansvar. För-
budet träffar inte bara förvärv av hembränd sprit och förvärv genom
distansförsäljning utan även förvärv genom s.k. langning av drycker som
inköpts på Systembolaget samt olovliga förvärv av teknisk sprit.

210

Alkoholutredningens lagförslag

Prop. 1998/99:134

Bilaga 6

1 Förslag till lag om ändring i alkohollagen
(1994:1738)

Härigenom föreskrivs i fråga om alkohollagen (1994:1738)

dels att 3 kap. 7 §, 4 kap. 1-3 §§ och 5-8 §§, 5 kap. 1 §, 6 kap.

5 §, 7 kap. 1-3 §§ och 18 §, 9 kap. 2 §, 10 kap. 8 § och 12 kap. 8 a § skall
ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 7 kap. 1 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 7 kap. 22 § och

10 kap. 7 a §, samt närmast före den nya 7 kap. 22 § en ny rubrik av föl-
jande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

Den som är underårig eller som
har förvaltare enligt 11 kap. 7 §
föräldrabalken får inte bedriva
försäljning av alkoholdrycker.

Den som är under 20 år eller
som har förvaltare enligt 11 kap. 7
§ föräldrabalken far inte bedriva
försäljning av alkoholdrycker.

4 kap.

Partihandel med spritdrycker,
vin eller starköl får bedrivas
endast av den som har meddelats
tillstånd (partihandelstillstånd).
Den som har tillverkningstillstånd
som avser spritdrycker, vin eller
starköl skall anses ha partihan-
delstillstånd i fråga om motsva-
rande varor.

1 §

Partihandel med spritdrycker,
vin eller starköl får bedrivas
endast av den som har godkänts
som upplagshavare eller registre-
rats som varumottagare avseende
sådana varor enligt 9 § respektive
12 § lagen (1994:1564) om alko-
holskatt.

Utöver vad som anges i första
stycket får partihandel med sprit-
drycker, vin och starköl bedrivas
av detaljhandelsbolaget i enlighet
med vad som anges i 5 kap. 1 §
tredje stycket.

211

Spritdrycker, vin och starköl får
föras in till landet endast av den
som har tillverknings- eller parti-
handelstillstånd avseende sådana
varor.

Utöver vad som anges i första
föras in

§'

Spritdrycker, vin och starköl får
föras in till landet endast av den
som enligt 1 § första stycket är
berättigad att bedriva partihandel
med sådana varor, av detaljhan-
delsbolaget, för att kunna fullgöra
den skyldighet som anges i 5 kap.
5 §, och av den som har serve-
ringstillstånd för servering till
allmänheten av sådana varor året
runt.

ket får spritdrycker, vin och starköl

Prop. 1998/99:134

Bilaga 6

1. av den som har rätt till tullfrihet enligt 4 § lagen (1994:1547) om
tullfrihet m.m.,

3. som proviant på fartyg eller luftfartyg enligt särskilda bestämmelser,

4. av en enskild person eller i
yrkesmässig befordran för en
enskild person som har fyllt 20 år
och som flyttar till Sverige, om
dryckerna är avsedda för dennes
eller dennes familjs personliga
bruk, och

5. av en enskild person eller i
yrkesmässig befordran för en
enskild person som har fyllt 20 år
och som har förvärvat dryckerna
genom arv eller testamente, om
dryckerna är avsedda för dennes
eller dennes familjs personliga
bruk.

4. av en enskild person eller i
yrkesmässig befordran för en
enskild person som har fyllt 20 år
och som flyttar till Sverige, om
dryckerna är avsedda för dennes
eller dennes familjs personliga
bruk,

6. som enstaka gåvoförsändelse
under yrkesmässig befordran från
en enskild person till en annan
enskild person, som har fyllt 20 år,
om dryckerna är avsedda för den-
nes eller dennes familjs personliga
bruk.

1 Senaste lydelse 1998:511.

212

Endast den som har tillverk-
nings- eller partihandelstillstånd
far förfoga över spritdrycker, vin
eller starköl på sätt som avses i 7 §
första stycket tullagen
(1995:1550). Sådana varor får av
annan än den som har tillverk-
nings- eller partihandelstillstånd
för varorna inte förvaras på annat
tullager än sådant som har inrättats
för förvaring av proviant m.m. I
övrigt gäller lagen (1973:980) om
transport, förvaring och förstöring
av införselreglerade varor, m.m.

Den som är berättigad att
bedriva partihandel får sälja
varorna till detaljhandelsbolaget,
till den som har tillverknings- eller
partihandelstillstånd för motsva-
rande varor och till den som har
meddelats serveringstillstånd för
sådana varor. Tillståndshavaren

får också exportera varorna eller
sälja dem till den som fått sådant
särskilt tillstånd till inköp av
varorna som avses i 4 §.

Endast den som är berättigad att
eller butelj era varorna.

Överlåts rörelse vari ingår verk-
samhet som är tillståndspliktig
enligt denna lag, får överlåtaren
sälja sitt lager av spritdrycker, vin
eller starköl till sin efterträdare,
om denne har beviljats tillstånd
som gäller för verksamheten.

Konkursbo eller dödsbo får utan
hinder av bestämmelserna i denna
lag sälja spritdrycker, vin eller
starköl till den som har tillverk-

3§

Endast den som är berättigad
att bedriva partihandel får förfoga
över spritdrycker, vin eller starköl
på sätt som avses i 7 § första
stycket tullagen (1995:1550).
Sådana varor får av annan än den
som är berättigad att bedriva par-
tihandel med varorna inte förvaras
på annat tullager än sådant som
har inrättats för förvaring av
proviant m.m. I övrigt gäller lagen
(1973:980) om transport, förvaring
och förstöring av införselreglerade
varor, m.m.

Prop. 1998/99:134

Bilaga 6

5§

Den som är berättigad att
bedriva partihandel far sälja
varorna till detaljhandelsbolaget,
till annan som är berättigad att
bedriva partihandel med motsva-
rande varor och till den som har
meddelats serveringstillstånd för
sådana varor. Den som är berätti-

gad att bedriva partihandel får
också exportera varorna eller sälja
dem till den som fått sådant sär-
skilt tillstånd till inköp av varorna
som avses i 4 §.

bedriva partihandel får omförpacka

6§ ..

Konkursbo eller dödsbo får utan
hinder av bestämmelserna i denna

nings- eller partihandelstillstånd
för sådana drycker eller till detalj-
handelsbolaget. Motsvarande gäl-
ler då en tillståndspliktig verksam-
het måste avvecklas till följd av av

lag sälja spritdrycker, vin eller
starköl till den som är berättigad
att bedriva partihandel med
sådana drycker eller till detaljhan-
delsbolaget. Motsvarande gäller då

213

att tillståndet återkallats eller att en tillståndspliktig verksamhet Prop. 1998/99:134

andra tvingande skäl föreligger. måste avvecklas till följd av av att Bilaga 6

tillståndet eller rätten att bedriva
verksamheten återkallats eller att
andra tvingande skäl föreligger.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller i tillämpliga delar
även i fråga om öl.

7§

Vid partihandel med spritdrycker, vin och starköl är säljaren skyldig att
förvissa sig om att köparen har rätt att återförsälja eller köpa in varan.

Vid varje partihandelsställe
skall, om innehavaren inte är

enskild person som själv förestår
verksamheten, finnas en för upp-
giften lämplig person som har till-
syn över försäljningen
(föreståndare).

8§

Den som är berättigad att bedriva partihandel med spritdrycker, vin
eller starköl ansvarar för att distributionen av varorna sker under betryg-
gande former. Detta gäller också om någon utomstående anlitas för
distributionen.

Tillståndshavare som avses i
första stycket och som låter
importera varor som anges där
har från och med att varorna
kommit in i landet motsvarande
ansvar för distributionen av dem.
Närmare föreskrifter om distribu-
tion av spritdrycker, vin och
starköl meddelas av regeringen
eller, efter regeringens bemyndi-
gande, Alkoholinspektionen.

5 kap.

1§

För detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl skall det finnas ett
särskilt för ändamålet bildat aktiebolag (detaljhandelsbolaget), som staten
äger.

Detaljhandelsbolaget får inte
importera, exportera eller tillverka
drycker som anges i första stycket.

Detaljhandelsbolaget får, om det
har partihandelstillstånd, bedriva
försäljning till dem som har serve-
ringstillstånd.

Detaljhandelsbolaget får inte
exportera eller tillverka drycker
som anges i första stycket. Detalj-
handelsbolaget får importera
sådana drycker endast för att
kunna fullgöra den skyldighet som
anges i 5 §. Detaljhandelsbolaget
får inte bedriva annan partihandel

214

än försäljning till dem som har
serveringstillstånd.

Bestämmelser om detaljhandelsbolagets verksamhet och drift samt om
särskild kontroll från statens sida skall tas in i ett avtal som upprättas
mellan staten och bolaget.

Prop. 1998/99:134

Bilaga 6

6 kap.

Den som har serveringstillstånd
får köpa spritdrycker, vin och
starköl som behövs for rörelsen
endast av någon som har parti-
handelstillstånd för varan.

Den som har serveringstillstånd
får köpa spritdrycker, vin och
starköl som behövs för rörelsen
endast av någon som är berättigad
att bedriva partihandel med varan
eller av detaljhandelsbolaget. Av 4
kap. 2 § första stycket följer att
den som har serveringstillstånd
för servering till allmänheten av
sådana varor året runt själv får
föra in drycker som behövs för
rörelsen.

7 kap.

Tillverkningstillstånd, partihan- Tillverkningstillstånd, rätt till
delstillstånd och inköpstillstånd partihandel och inköpstillstånd

1 §

Tillverkningstillstånd och

inköpstillstånd får meddelas
endast den som visar att han med
hänsyn till sina personliga och
ekonomiska förhållanden och
omständigheterna i övrigt är
lämplig att utöva verksamheten.
Sökanden skall också visa att han

har tillfredsställande lagringsmöj-
ligheter.

Vid tillståndsprövningen skall särskild hänsyn tas till om sökanden är
laglydig och benägen att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna.

ståndstiden.

Bestämmelser om vilka förut-
sättningar som skall vara upp-
fyllda för att grunda rätt till parti-
handel enligt 4 kap. 1 § första
stycket finns i lagen (1994:1564)
om alkoholskatt.

215

2§

Tillverkningstillstånd kan gälla
sprit, spritdrycker, vin, starköl och
öl eller avse en eller flera av dessa
varor. Inköpstillstånd kan gälla
spritdrycker, vin och starköl eller
avse en eller två av dessa drycker.
Av 4 kap. 1 § första stycket följer
att rätten till partihandel endast
avser den dryck som omfattas av
godkännandet som upplagshavare
eller registreringen som varumot-
tagare enligt bestämmelserna i
lagen (1994:1564) om alkohol-
skatt.

Prop. 1998/99:134

Bilaga 6

Alkoholinspektionen skall åter-
kalla tillverknings-, partihandels-
eller inköpstillstånd om

1. tillståndet inte längre utnytt-
jas,

2. tillståndshavaren inte följer de
för tillståndet gällande bestämmel-
serna i denna lag eller förskrifter
eller villkor meddelade med stöd
av denna lag, eller

3. de förutsättningar som gäller
för meddelande av tillståndet inte
längre föreligger.

3§

TillverkningsPZ/sZånc? och
inköpstillstånd meddelas av Alko-
holinspektionen. Ansökan om till-
stånd skall göras skriftligen. Rege-
ringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Alkoholinspektio-
nen meddelar närmare föreskrifter
om vilken utredning som sökanden
skall ge in.

18 §

Alkoholinspektionen skall åter-
kalla tillverkningstillstånd eller
inköpstillstånd om

1. tillståndet inte längre utnytt-
jas,

2. tillståndshavaren inte följer
de för tillståndet gällande
bestämmelserna i denna lag eller
förskrifter eller villkor meddelade
med stöd av denna lag, eller

3. de förutsättningar som gäller
för meddelande av tillståndet inte
längre föreligger.

Bestämmelser om återkallelse
som medför förlust av rätten till
partihandel enligt 4 kap. 1 § första
stycket finns i lagen (1994:1564)
om alkoholskatt.

216

Underrättelseskyldighet m.m. Prop. 1998/99:134

Bilaga 6

22 £

En kommun som fattat beslut i
ärende enligt denna lag skall till-
ställa Alkoholinspektionen samt
berörd länsstyrelse och polismyn-
dighet en kopia av beslutet. Avser
beslutet tillstånd för servering till
allmänheten året runt skall en
kopia av beslutet också tillställas
Tullverket och beskattningsmyn-
digheten (Skattemyndigheten i
Gävle).

9 kap.

2§

Alkoholinspektionens och kommunens beslut far överklagas till allmän
förvaltningsdomstol. Det överklagade beslutet far inte ändras utan att den
beslutande myndigheten har lämnats tillfälle att yttra sig.

Alkoholinspektionen respektive kommunen får överklaga domstolens

beslut.

Bestämmelser om överklagande
av beskattningsmyndighetens

beslut finns i 35 § lagen

(1994:1564) om alkoholskatt.

10 kap.

Den som förvärvar sprit eller
spritdryck som uppenbarligen är
olovligen tillverkad döms till böter
eller fängelse i högst sex månader.
Motsvarande gäller den som, utan
att vara berättigad till försäljning
eller yrkesmässigt inköp enligt
denna lag, genom köp eller byte
förvärvar spritdryck, vin eller
starköl från någon som inte är
berättigad att bedriva detaljhandel
med varan här i landet eller som

217

uppenbart inte är berättigad att Prop. 1998/99:134

bedriva servering av varan. Bilaga 6

8§

Är gärning som avses i 1, 2 och Är gärning som avses i 1, 2 och
4-7 §§ att anse som ringa skall 4-7 a §§ att anse som ringa skall
inte dömas till straff. inte dömas till straff.

Tullmyndighet får ha termi-
nalåtkomst till uppgifter om till-
verknings- och partihandelstill-
stånd.

12 kap.

8a§

Tullmyndighet och beskatt-
ningsmyndigheten (Skattemyndig-
heten i Gävle) får ha terminalåt-
komst till uppgifter om tillverk-
nings- och serveringstillstånd.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2. Partihandelstillstånd som fore ikraftträdandet har meddelats annan
än den som avses i 4 kap. 1 § första stycket, skall i motsvarande omfatt-
ning gälla som rätt till partihandel enligt denna lag, dock längst till
utgången av år 1999.

3. Uppkommer fråga om administrativt ingripande mot den som avses i
2. tillämpas 7 kap. 18 § i dess tidigare lydelse.

218

Förslag till lag om ändring i lagen (1961:181)
om försäljning av teknisk sprit m.m.

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1961:181) om försäljning av tek-
nisk sprit m.m. skall införas en ny paragraf, 10 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 a §2

Den som olovligen förvärvar
teknisk sprit döms till påföljd som
anges i 10 kap. 7 a § alkohollagen
(1994:1738). År gärningen att
anse som ringa skall inte dömas
till straff.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2 Tidigare 10 a § upphävd genom SFS 1996:1158.

Prop. 1998/99:134

Bilaga 6

219

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:506)
om punktskattekontroll av transporter m.m.
av alkoholvaror, tobaksvaror och mineral-
oljeprodukter

Prop. 1998/99:134

Bilaga 6

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 16 § och 3 kap. 1 § lagen (1998:506)
om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror
och mineraloljeprodukter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

16 §

En alkohol- eller tobaksvara far inte lämnas ut om det är sannolikt att
varan är avsedd att bjudas ut till försäljning i Sverige och

2. det är uppenbart att en tobaksvara är avsedd att bjudas ut till försälj-
ning i strid med 11 § tobakslagen (1993:581) eller 4 § lagen (1994:1563)
om tobaksskatt.

Även om första stycket inte är
tillämpligt får alkoholvara och
tobaksvara inte lämnas ut till den
som är under 20 år vad avser
alkoholvara och under 18 år vad
avser tobaksvara.

Även om första stycket inte är
tillämpligt får alkoholvara inte
lämnas ut till den som saknar rätt
att föra in varan enligt bestämmel-
serna i alkohollagen (1994:1738)
eller lagen (1961:181) om försälj-
ning av teknisk sprit m.m., och
tobaksvara inte lämnas ut till den
som är under 18 år.

3 kap.

1 §

En tullmyndighet får undersöka postförsändelser, såsom paket och
brev, för att kontrollera om de innehåller alkohol- eller tobaksvaror.

Sådana försändelser får öppnas om det finns anledning att anta att de
innehåller sådana varor som nämns i första stycket samt om de finns hos
tullmyndigheten eller på utväxlingspostkontoret.

Om en försändelse innehåller ett förtroligt meddelande skall detta
omedelbart tillslutas och vidarebefordras till mottagaren.

220

Har en försändelse öppnats skall mottagaren och, om det är möjligt,
avsändaren underrättas så snart som möjligt.

Prop. 1998/99:134

Bilaga 6

Om mottagaren av en alkohol-
vara som påträffas i en postförsän-
delse inte har partihandels- eller
tillverkningstillstånd enligt

bestämmelserna i 4 kap. 2 § alko-
hollagen (1994:1738), eller inte
fyllt 20 år, skall varan sändas åter
till avsändaren. Detsamma gäller
om försändelsen innehåller en
tobaksvara och mottagaren är
under 18 år. Om avsändaren är
okänd, eller om det av annan
anledning inte finns möjlighet att
återsända varan, skall denna tas
om hand.

Om mottagaren av en alkohol-
vara som påträffas i en postförsän-
delse inte är berättigad att bedriva
partihandel enligt alkohollagen
(1994:1738), eller, i fråga om
gåva, inte fyllt 20 år, skall varan
sändas åter till avsändaren. Det-
samma gäller om försändelsen
innehåller en tobaksvara och mot-
tagaren är under 18 år. Om avsän-
daren är okänd, eller om det av
annan anledning inte finns möjlig-
het att återsända varan, skall denna
tas om hand.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

221

Undersökning om införandet av lördagsöppna butiker ^°f_ga^{1998/99 134}

Snabbrapportering av huvudresultat

November 1998

Thor Norström

Ole-Jorgen Skog

1. Inledning

På uppdrag av Systembolaget har TEMO genomfört en undersökning i
syfte att kartlägga befolkningens inställning till införande av lördags-
öppet i Systembolagets butiker. Undersökningen genomfördes under
november 1998 i form av telefonintervjuer med ett riksrepresentativt
urval av den vuxna befolkningen i åldern 20-74 år. Svarsfrekvensen
uppgick till 66 %, vilket motsvarade 2 000 genomförda intervjuer.

Denna rapport ger en första enkel resultatredovisning där följande frå-
gor belyses:

-Hur många vill ha lördagsöppet?

-Hur många upplever några nackdelar med lördagsstängt?

-Hur många skulle utnyttja lördagsöppna systembutiker?
-Vilka konsekvenser tror man att lördagsöppet skulle få?

För vissa frågor redovisas resultaten nedbrutna på olika befolknings-
grupper (avgränsningama redovisas i en bilaga).

2. Hur många vill ha lördagsöppet?

Av de 2 000 intervjuade svarade 56 % ja på frågan "Tycker du att
Systembolaget ska hålla öppet på lördagar". 30 % svarade nej, medan
14 % var osäkra (vet ej). Motsvarande siffror i en omnibussundersökning
(genomförd av TEMO med 1 004 intervjuade) från november 1997 är 60
% ja, 33 % nej och 8 % vet ej. Skillnaderna är måttliga och skall tolkas
med försiktighet eftersom skillnader i undersökningsdesign och bortfall
kan ha påverkat.

Positiva attityder till lördagsöppet var

• vanligare bland män (62 %) än bland kvinnor (49 %)

• vanligare bland yngre (67 %) än bland äldre (41 %)

• vanligare bland högutbildade (61 %) än bland dem med låg utbildning
(46 %)

• vanligare bland dem med relativt hög alkoholkonsumtion (73 %) än
bland dem med låg eller ingen alkoholkonsumtion (35 %)

De som svarade ja på frågan om man ville ha lördagsöppet fick också
en betingad fråga - nämligen "Om lördagsöppet skulle leda till mer våld
under veckosluten, skulle du då fortfarande vilja ha lördagsöppet?". Frå-

222

gan har sin bakgrund i erfarenheterna från den gången lördagsstäng-
ningen infördes. Evalueringen av försöket visade att vissa typer av våld
minskade som resultat av lördagsstängningen.

Resultatet visar att bara 11 % av samtliga respondenter skulle vilja ha
lördagsöppet om det leder till mer våld, medan 9 % var tveksamma.
Också här var det starkast positiv attityd bland män, bland yngre, bland
högutbildade och bland de som har högre konsumtion. Om vi begränsar
urvalet till bara de som fick den betingade frågan (dvs. de som svarat ja
på frågan om man ville ha lördagsöppet) var det 19 % av dessa som fort-
farande ville ha lördagsöppet, medan 16 % var tveksamma. I den tidigare
nämnda omnibussundersökningen från november 1997 var det 17 % som
fortfarande ville ha lördagsöppet.

Prop. 1998/99:134

Bilaga 7

Tabell 1. Andelar (%) inom olika befolkningskategorier som svarar Ja
eller Vet ej/ Tveksam på frågan "Tycker du att Systembolaget ska hålla
öppet på lördagar", respektive frågan "Om lördagsöppet skulle leda till
mer våld under veckosluten, skulle du då fortfarande vilja ha lördags-
öppet?"

		Öppet på lördagar			Öppet på lördagar om våldet ökar
		Vet ej Ja		Nej	Tveksam	Ja	Nej	Frågan
					/Vet ej			ej ställd¹
Kön	Män	12	62	25	12	13	38	38
	Kvinnor	16	49	35	6	8	35	51
Ålder	20-39	10	67	23	10	13	44	33
	40-59	14	52	35	9	10	33	48
	60-74	22	41	37	7	9	24	59
Utbildning	Låg	19	46	35	7	8	31	54
	Medel	13	58	29	10	11	37	42
	Hög	11	61	28	9	13	39	39
Alkohol-	Låg	22	35	43	5	7	23	65
konsumtion	Medel	11	62	27	9	11	41	38
	Hög	8	73	19	13	15	45	27
Tid (min.) till	1-5	11	63	26	11	11	41	37
Systembutik	6-14	13	58	29	9	9	40	42
	15-	13	60	27	9	13	38	40
Region	Syd	15	56	29	8	12	36	44
	Mellan	13	58	29	10	11	38	42
	Nord	15	49	36	7	9	32	51
Total		14	56	30	9	11	36	44

1 Frågan ställdes endast till personer som på en tidigare fråga svarat att de vill ha lör-
dagsöppet, ej till dem som svarade nej eller var tveksamma.

3. Skäl för och emot lördagsöppet

Anhängarna av lördagsöppet uppgav som sin viktigaste skäl

• att de ibland vill kunna spontanköpa alkohol

• att samhället inte skall blanda sig i när människor skall köpa alkohol

• att Systembolagets nuvarande öppettider passar dem dåligt

223

Motståndarna uppgav som sina viktigaste skäl Prop. 1998/99:134

• solidaritet med dem som har alkoholproblem - att våldet på lördagarna Bilaga 7
skulle öka

• att alkoholkonsumtionen skulle öka

4. Hur många upplever några nackdelar med lördagsstängt?

Alla intervjuade blev tillfrågade om de någon gång under de senaste 12
månaderna har saknat att Systembolaget inte har lördagsöppet, av olika
skäl. Svarsfördelningen i procent framgår av nedanstående tabell:

Tabell 2. Har det någon gång under de senaste 12 månaderna hänt att du
saknat att Systembolaget inte har lördagsöppet därför.....

	Ja, ett par gånger i måna- den eller oftare	Ja, någon gång i måna- den	Ja, några gånger per halvår	Ja, några gånger om året	Ja, en gång under de senaste 12 må- naderna	Nej, aldrig	Vet ej/ Ej svar
a) ...att du glömt köpa alkohol till en fest du skulle ha en helg	1	4	6	7	4	78	0
b)...att det varit stressigt att gå till Systemet en vardag	2	6	7	8	4	73	1
c) ...att du glömt köpa alkohol för eget bruk under helgen	1	3	5	6	4	81	0
d) ...att du plötsligt blivit sugen på en flaska vin till midda-gen och inte haft någon hemma	1	4	5	9	2	79	0
e) ...att du druckit upp all alkohol på fredagkvällen och gärna skulle ha köpt mer under lördagen	0	1	2	3	2	92	0

Intervjupersonerna fick också värdera eventuella nackdelar med
lördagsstängda systembutiker.

224

Tabell 3. Tycker du att lördagsstängningen på Systembolaget innebär Prop. 1998/99:134
några nackdelar för dig personligen? Om ja: Stora nackdelar eller vissa Bilaga 7
nackdelar?

Procent

Ja, stora nackdelar 2

Ja, vissa nackdelar 11

Tveksam 2

Nej 85

Vet ej/Ej svar 0

5. Hur många skulle utnyttja lördagsöppna systembutiker?

I dagens läge gör många sina inköp på torsdag och fredag. I undersök-
ningen tillfrågades intervjupersonerna i vilken utsträckning de skulle
göra sina inköp på lördagar om systembutikerna hölls öppna då.

Tabell 4. "Om Systembolaget höll öppet på lördagar, skulle du utnyttja
det?" De som svarade ja fick följdfrågan "Skulle du då göra de flesta
inköpen på lördagar eller en del av dem?"

Procent

Ja, jag skulle göra de flesta av mina inköp 11

på lördagar

Ja, jag skulle göra en del av mina inköp på 38

lördagar

Nej, jag skulle inte handla på lördagar 35

Handlar aldrig på Systembolaget 9

Vet ej/Ej svar 6

6. Konsekvenser av lördagsöppet

I undersökningen ingick ett antal frågor som gällde uppfattningen om
vilka konsekvenser lördagsöppna systembutiker skulle få. 39 % tror att
totalkonsumtionen av alkohol kommer att öka, 30 % tror att det blir mer
våld, medan 55 % tror att handeln med svartsprit kommer att minska.
Den stora andelen som svarat tveksam eller vet ej (cirka 20 %) tyder
dock på att osäkerheten bland respondentema är stor.

225

8 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 134

Tabell 5. Andelar (%) inom olika befolkningskategorier som uppger att Prop. 1998/99:134
de tror att "Om man inför lördagsöppet så..." Bilaga 7

		...ökar den totala alkoholkonsumtionen			...ökar våldet			...minskar handeln med svartsprit
		Tvek- sam/Vet ej	Ja	Nej	Tvek- sam/Vet ej	Ja	Nej	Tvek- sam/Vet ej	Ja	Nej
Kön	Män	20	39	41	26	29	45	18	57	24
	Kvinnor	18	40	42	28	32	40	24	53	23
Ålder	26-39	22	35	43	30	23	47	24	50	26
	40-59	16	40	43	25	33	42	19	56	25
	60-75	20	45	35	25	42	33	19	65	24
Utbildning	Låg	18	42	40	24	39	37	22	60	19
	Medel	19	38	43	29	27	44	19	56	25
	Hög	20	39	41	27	29	44	23	51	26
Alkohol-kon-	Låg	17	48	35	24	41	35	24	52	24
sumtion	Medel	22	37	41	29	27	44	20	57	23
	Hög	19	32	49	28	22	50	19	56	25
Tid (min.) till	1-5	19	37	44	29	26	45	18	59	23
Systembutik	6-14	20	36	43	29	28	44	20	53	27
	15-	22	38	40	27	30	44	22	57	21
Region	Syd	19	39	42	24	29	48	20	58	22
	Mellan	20	39	41	28	31	41	21	55	24
	Nord	18	40	42	28	31	41	22	53	25
Total		19	39	42	27	30	43	21	55	24

226

BILAGA

Prop. 1998/99:134

Bilaga 7

Tabell A. Indelning av klassifikationsvariabler.

Variabel	Kategorier	Definition	N
Kön	Män		991
	Kvinnor		1 009
	Ej uppgift		0
Ålder	20-39		841
	40-59		758
	60-74		401
	Ej uppgift		0
Utbildning	Låg	Grundskola/folkskola	430
	Medel	Gymnasium/annan utbildning efter grundskola	1 001
	Hög	Universitet/annan postgymnasial utbildning	551
	Ej uppgift		18
Alkohol-	Låg	0-0,49 liter (100 %)/år	702
konsumtion	Medel	0,50-1,99 liter (100 %)/år	654
	Hög	2+ liter (100 %)/år	638
	Ej uppgift		6
Tid (min.)	1-5		615
till System-	6-14		546
butik	15-		542
	Ej uppgift		297
Region¹	Syd		494
	Mellan		1 042

Nord 424

Ej uppgift 40

Totalt 2 000

¹ Regionindelningen baseras på län och är gjord på följande sätt: Nord sträcker sig
söderut t.o.m. Värmlands län, Kopparbergs läns och Gävleborgs län; Syd sträcker sig
norrut t.o.m. Hallands län, Jönköpings län, Kalmar län och Gotlands län; Mellan
inkluderar resterande län, dvs. Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län, Skaraborgs
län, Östergötlands län, Örebro län, Västmanlands län, Uppsala län, Stockholms län och
Södermanlands län.

227

Lagrådsremissens lagförslag

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Prop. 1998/99:134

Bilaga 8

2.1 Förslag till lag om ändring i alkohollagen
(1994:1738)

Härigenom föreskrivs i fråga om alkohollagen (1994:1738)

dels att 3 kap. 5 § och 4 kap. 3 § skall upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 7 kap. 1 § skall ha följande lydelse,

dels att det närmast före 4 kap. 8 § skall införas en ny rubrik av föl-
jande lydelse,

dels att det i lagen skall införas sju nya paragrafer, 1 kap. 9 §, 4 kap.
9-12 §§, 7 kap. 22 § och 8 kap. 1 a §, samt närmast före den nya 7 kap.
22 § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Denna lag gäller tillverkning
och införsel av alkoholdrycker och
handel med sådana varor. Lagen
gäller också tillverkning av sprit.

1 kap.

1 §*

Denna lag gäller tillverkning,
marknadsföring och införsel av
alkoholdrycker och handel med
sådana varor. Lagen gäller också
tillverkning av sprit.

Bestämmelser om införsel och försäljning av teknisk sprit finns i lagen
(1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m.

Föreskrifter om marknadsföring
av alkoholdrycker finns, förutom i
denna lag, även i lagen
(1978:763) med vissa bestämmel-
ser om marknadsföring av alko-
holdrycker.

9§

Regeringen för med avseende på
främmande stat bestämma att föl-
jande skall gälla.

Vid marknadsföring av alko-
holdrycker är det förbjudet att an-

Senaste lydelse 1998:511.

228

vända oriktiga eller vilseledande
ursprungsbeteckningar, genom
vilka dryckerna direkt eller in-
direkt anges vara frambragda el-
ler tillverkade i den främmande
staten eller i en region eller ort i
den främmande staten. Detta gäl-
ler även om det äkta ursprunget
anges eller om beteckningen an-
vänds bara i översättning eller
åtföljs av uttryck som ”art”,
”sort”, ”typ”, ”kopia” eller lik-
nande uttryck.

En handling som strider mot
andra stycket skall vid tillämpning
av marknadsföringslagen
(1995:450) anses vara otillbörlig
mot konsumenter.

Prop. 1998/99:134

Bilaga 8

3 kap.

Den som är underårig eller som
har förvaltare enligt 11 kap. 7 §
föräldrabalken far inte bedriva för-
säljning av alkoholdrycker.

Den som inte har fyllt 20 år el-
ler som har förvaltare enligt
11 kap. 7 § föräldrabalken far inte
bedriva försäljning av alko-
holdrycker.

4 kap.

Partihandel med spritdrycker,
vin eller starköl far bedrivas en-
dast av den som har meddelats till-
stånd (partihandelstillstånd). Den
som har tillverkningstillstånd som
avser spritdrycker, vin eller
starköl skall anses ha partihan-
delstillstånd i fråga om motsva-
rande varor.

1§

Partihandel med spritdrycker,
vin eller starköl far bedrivas en-
dast av den som har godkänts som
upplagshavare eller registrerats
som varumottagare for sådana
varor enligt 9 § respektive 12 §
lagen (1994:1564) om alkohol-
skatt.

Utöver vad som anges i första
stycket får partihandel med sprit-
drycker, vin och starköl bedrivas
av detaljhandelsbolaget i enlighet
med vad som anges i 5 kap. 1 §
tredje stycket.

2§²

Spritdrycker, vin och starköl far Spritdrycker, vin och starköl far
föras in till landet endast av den föras in till landet endast av den

² Lydelse enligt prop. 1998/99:86.

229

som har tillverknings eller parti-
handelstillstånd avseende sådana
varor.

som enligt 1 § första stycket är be- Prop. 1998/99:134
rättigad att bedriva partihandel Bilaga 8
med sådana varor och av detalj-
handelsbolaget, för att kunna full-
göra den skyldighet som anges i

5 kap. 5 §.

Utöver vad som anges i första stycket far spritdrycker, vin och starköl
föras in

1. av den som har rätt till tullfrihet enligt 4 § lagen (1994:1547) om
tullfrihet m.m.,

3. som proviant på fartyg eller luftfartyg enligt särskilda bestämmelser,

5. av en enskild person eller i
yrkesmässig befordran för en en-
skild person som har fyllt 20 år
och som har förvärvat dryckerna
genom arv eller testamente, om
dryckerna är avsedda för dennes
eller dennes familjs personliga
bruk,

6. av den som godkänts som
upplagshavare enligt 9 § lagen
(1994:1564) om alkoholskatt och
som bedriver verksamhet i
exportbutik enligt lagen
(1999:000) om exportbutiker, och

7. av den som registrerats som
varumottagare enligt 12 § lagen
om alkoholskatt och som har till-

stånd enligt lagen (1999:000) om
proviantering av fartyg och luft-
fartyg.

Den som är berättigad att be-
driva partihandel får sälja varorna
till detaljhandelsbolaget, till den
som har tillverknings- eller parti-

5§³

Den som är berättigad att be-
driva partihandel får sälja varorna
till detaljhandelsbolaget, till annan
som är berättigad att bedriva

³ Lydelse enligt prop. 1998/99:86.

230

handelstillstånd för motsvarande
varor och till den som har medde-
lats serveringstillstånd för sådana
varor. Tillståndshavaren far också
exportera varorna eller sälja dem
till den som fått sådant särskilt till-
stånd till inköp av varorna som av-
ses i 4 §. Försäljning far även ske
till den som bedriver verksamhet i

exportbutik enligt lagen
(1999:000) om exportbutiker och
till den som har tillstånd enligt
lagen (1999:000) om proviantering
av fartyg och luftfartyg.

Endast den som är berättigad att bedriva partihandel får omförpacka
eller butelj era varoma.

Överlåts rörelse vari ingår verk-
samhet som är tillståndspliktig en-
ligt denna lag, får överlåtaren sälja
sitt lager av spritdrycker, vin eller
starköl till sin efterträdare, om
denne har beviljats tillstånd som
gäller for verksamheten.

Konkursbo eller dödsbo får utan
hinder av bestämmelserna i denna
lag sälja spritdrycker, vin eller
starköl till den som har tillverk-
nings- eller partihandelstillstånd
för sådana drycker eller till detalj-
handelsbolaget. Motsvarande gäl-
ler då en tillståndspliktig verksam-
het måste avvecklas till följd av att
tillståndet återkallats eller att andra
tvingande skäl föreligger.

Bestämmelserna i första och an<
även i fråga om öl.

partihandel med motsvarande
varor och till den som har medde-
lats serveringstillstånd för sådana
varor. Den som är berättigad att
bedriva partihandel får också
exportera varorna eller sälja dem
till den som fått sådant särskilt till-
stånd till inköp av varorna som
avses i 4 §. Försäljning får även
ske till den som har tillstånd enligt
lagen (1999:000) om proviantering
av fartyg och luftfartyg.

Prop. 1998/99:134

Bilaga 8

§ ..

Överlåts rörelse vari ingår verk-
samhet som är tillståndspliktig en-
ligt denna lag eller för vilken det
krävs godkännande eller registre-
ring som anges i 1 § första stycket,
får överlåtaren sälja sitt lager av
spritdrycker, vin eller starköl till
sin efterträdare, om denne har
beviljats tillstånd som gäller för
verksamheten eller, i fråga om
partihandel, är berättigad att
bedriva verksamheten.

Konkursbo eller dödsbo får utan
hinder av bestämmelserna i denna
lag sälja spritdrycker, vin eller
starköl till den som är berättigad
att bedriva partihandel med så-
dana drycker eller till detaljhan-
delsbolaget. Motsvarande gäller då
en verksamhet måste avvecklas till
följd av att tillståndet eller rätten
att bedriva verksamheten åter-
kallats eller att det finns andra
tvingande skäl.

i styckena gäller i tillämpliga delar

7§

Vid partihandel med spritdrycker, vin och starköl är säljaren skyldig att
förvissa sig om att köparen har rätt att återförsälja eller köpa in varan.

Vid varje partihandelsställe

231

skall, om innehavaren inte är en-
skild person som själv förestår
verksamheten, finnas en för upp-
giften lämplig person som har till-
syn över försäljningen (förestån-
dare).

Prop. 1998/99:134

Bilaga 8

Den som är berättigad att be-
driva partihandel med sprit-
drycker, vin eller starköl ansvarar
for att distributionen av varorna
sker under betryggande former.
Detta gäller också om någon
utomstående anlitas för distribu-
tionen.

Tillståndshavare som avses i
första stycket och som låter im-
portera varor som anges där har
från och med att varorna kommit
in i landet motsvarande ansvar för
distributionen av dem.

Närmare föreskrifter om distri-
bution av spritdrycker, vin och
starköl meddelas av regeringen
eller, efter regeringens bemyn-
digande, Alkoholinspektionen.

Särskilda bestämmelser för
marknadsföring

Marknadsföring får inte rikta
sig särskilt till eller skildra barn
och ungdomar.

9§

Den som tillverkar, säljer eller
förmedlar försäljning av alko-
holdrycker får i sin rörelse lämna
sådana drycker som gåva endast i
form av varuprov.

Vid marknadsföring av tjänster
eller vid försäljning av andra
varor än alkoholdrycker får så-
dana drycker inte lämnas som
gåva.

10§

Vid marknadsföring av alko-
holdrycker till konsumenter för
inte användas kommersiella
annonser i ljudradio- eller TV-
program. Detta gäller även för

232

sådana TV-sändningar över
satellit som omfattas av radio- och
TV-lagen (1996:844).

11 §

Vid marknadsföring av sprit-
drycker, vin eller starköl till kon-
sumenter får inte användas kom-
mersiella annonser i periodiska
skrifter eller andra skrifter på
vilka tryckfrihetsförordningen är
tillämplig och som med avseeende
på ordningen för utgivningen är
jämförbara med periodiska skrif-
ter. Detta gäller dock inte i fråga
om skrifter som tillhandahålls
endast på försäljningsställen för
sådana drycker.

12 §

En handling som strider mot
8-11 §§ skall vid tillämpningen av
4, 14 och 19 §§ marknadsförings-
lagen (1995:450) anses vara otill-
börlig mot konsumenter. En hand-
ling som strider mot 10 § kan
medföra marknadsstömingsavgift
enligt bestämmelserna i 22-28 §§
marknadsföringslagen.

Prop. 1998/99:134

Bilaga 8

5 kap.

1§

För detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl skall det finnas ett
särskilt för ändamålet bildat aktiebolag (detaljhandelsbolaget), som staten
äger.

Detaljhandelsbolaget far inte
importera, exportera eller tillverka
drycker som anges i första stycket.

Detaljhandelsbolaget far inte
exportera eller tillverka drycker
som anges i första stycket. Detalj-
handelsbolaget får importera så-
dana drycker endast for att kunna
fullgöra den skyldighet som anges
i5§.

Detaljhandelsbolaget far inte
bedriva annan partihandel än för-
säljning till dem som har serve-
ringstillstånd.

Detaljhandelsbolaget får, om det
har partihandelstillstånd, bedriva
försäljning till dem som har serve-
ringstillstånd.

Bestämmelser om detaljhandelsbolagets verksamhet och drift samt om
särskild kontroll från statens sida skall tas in i ett avtal som upprättas
mellan staten och bolaget.

233

6 kap.

Den som har serveringstillstånd
får köpa spritdrycker, vin och
starköl som behövs för rörelsen
endast av någon som har parti-
handelstillstånd for varan.

5§

Prop. 1998/99:134

Bilaga 8

7 kap.

Tillverkningstillstånd, partihan- Tillverkningstillstånd, rätt till
delstillstånd och inköpstillstånd partihandel och inköpstillstånd

1§

har tillfredsställande lagringsmöj- fredsställande lagringsmöjligheter,
ligheter.

Vid tillståndsprövningen skall särskild hänsyn tas till om sökanden är
laglydig och benägen att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna.

ståndstiden.

Bestämmelser om vilka förut-
sättningar som skall vara upp-
fyllda för att grunda rätt till parti-
handel enligt 4 kap. 1 § första
stycket finns i lagen (1994:1564)
om alkoholskatt.

2§

234

tagare enligt bestämmelserna i Prop. 1998/99:134
lagen (1994:1564) om alkohol- Bilaga 8
skatt.

Alkoholinspektionen skall åter-
kalla tillverknings-, partihandels-
eller inköpstillstånd om

1. tillståndet inte längre utnytt-
jas,

2. tillståndshavaren inte följer de
for tillståndet gällande bestämmel-
serna i denna lag eller förskrifter
eller villkor meddelade med stöd
av denna lag, eller

3. de förutsättningar som gäller
för meddelande av tillståndet inte
längre föreligger.

3§

TillverkningsftZZståMd och in-
köpstillstånd meddelas av Alko-
holinspektionen. Ansökan om till-
stånd skall göras skriftligen. Rege-
ringen eller, efter regeringens be-
myndigande, Alkoholinspektionen
meddelar närmare föreskrifter om
vilken utredning som sökanden
skall ge in.

18§

Alkoholinspektionen skall åter-
kalla tillverkningsZ/ZZsZåntZ eller
inköpstillstånd om

1. tillståndet inte längre utnytt-
jas,

2. tillståndshavaren inte följer de
för tillståndet gällande bestämmel-
serna i denna lag eller förskrifter
eller villkor meddelade med stöd
av denna lag, eller

3. de förutsättningar som gäller
för meddelande av tillståndet inte
längre föreligger.

Bestämmelser om återkallelse
som medför förlust av rätten till
partihandel enligt 4 kap. 1 § första
stycket finns i lagen (1994:1564)
om alkoholskatt.

Underrättelseskyldighet m.m.

22 §

En kommun skall utförda bevis

235

om tillstånd som kommunen har
meddelat. Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Alko-
holinspektionen meddelar närmare
föreskrifter om vilka uppgifter ett
sådant bevis skall innehålla.

Prop. 1998/99:134

Bilaga 8

Alkoholinspektionen utövar
central tillsyn över efterlevnaden
av denna lag och kan meddela
allmänna råd till vägledning för
tillämpningen av lagen.

8 kap.

Länsstyrelsen utövar tillsyn inom länet. Länsstyrelsen skall också bi-
träda kommunerna med råd i deras verksamhet.

W

För tillsyn över efterlevnaden av
bestämmelserna för marknads-
föring i 1 kap. 9 § och 4 kap.
8-11 §§ finns särskilda regler i
marknadsföringslagen (1995:450).
Tillsynen över efterlevnaden av
bestämmelserna i 4 kap. 8-11 §§
gentemot den som har serve-
ringstillstånd får, i fråga om
marknadsföring på ser-
veringsställen, utövas också av
kommunen. För kommunens tillsyn
gäller inte 4 kap. 12 §.

Beskattningsmyndigheten
(Skattemyndigheten i Gävle) ut-
övar tillsyn över efterlevnaden av
bestämmelserna i 4 kap. 5 §.
Beskattningsmyndigheten får upp-
dra åt Skattemyndigheten i
Stockholm, Skattemyndigheten i
Göteborg eller Skattemyndigheten
i Malmö att utöva tillsyn i dess
ställe.

236

4§ Prop. 1998/99:134

Om en tillsynsmyndighet begär det skall en tillståndshavare lämna till- Bilaga 8
träde till driftsställe med tillhörande lokaler och tillhandahålla handlingar
som rör verksamheten samt utan ersättning hjälpa till vid tillsynen, lämna
varuprover som behövs och redovisa uppgifter om verksamhetens om-
fattning och utveckling.

Vad som sägs i första stycket
gäller även i förhållande mellan
den som är berättigad att bedriva
partihandel enligt 4 kap. 1 § första
stycket och skattemyndighet som
anges i 1 a § andra stycket.

9 kap.

2§

Alkoholinspektionens och kommunens beslut får överklagas till allmän
förvaltningsdomstol. Det överklagade beslutet far inte ändras utan att den
beslutande myndigheten har lämnats tillfälle att yttra sig.

Alkoholinspektionen respektive kommunen får överklaga domstolens
beslut.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Bestämmelser om överklagande
av beskattningsmyndighetens be-
slutfinns i 35 § lagen (1994:1564)
om alkoholskatt.

10 kap.

1 §

Den som

1. olovligen tillverkar sprit eller spritdrycker,

2. bereder mäsk i uppenbart syfte att olovligen tillverka sprit eller
spritdrycker eller

För försök eller förberedelse till
brott som avses i 1, 2 och 6 §§
döms till ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken.

237

Den till vilken sprit, mäsk eller
alkoholdrycker har anskaffats för
personligt bruk skall vara fri från
ansvar för medverkan till brott
som avses i detta kapitel.

Tullverket får ha terminal-
åtkomst till uppgifter om tillverk-
nings- och partihandelstillstånd.

innehav för personligt bruk.

Den till vilken lagligen fram-
ställda alkoholdrycker har anskaf-
fats för personligt bruk skall vara
fri från ansvar för medverkan till
brott som avses i detta kapitel.

12 kap.

Prop. 1998/99:134

Bilaga 8

a§⁴

Skattemyndighet som anges i
8 kap. 1 a § andra stycket får för
sin tillsyn enligt denna lag ha ter-
minalåtkomst till uppgifter om
serveringstillstånd.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 då lagen (1978:763) med
vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker skall upphöra
att gälla.

2. Partihandelstillstånd som före ikraftträdandet har meddelats annan
än den som avses i 4 kap. 1 § första stycket i dess nya lydelse, skall i
motsvarande omfattning gälla som rätt till partihandel enligt denna lag,
dock längst till utgången av år 2001. Härvid gäller 7 kap. 1 § tredje
stycket och 4 § samt 8 kap. 1 §, i paragrafens lydelse före ikraftträdandet.
Rätt till införsel enligt 4 kap. 2 § föreligger inte för den som avses i
denna punkt.

3. Uppkommer fråga om administrativt ingripande mot den som avses i
2 tillämpas 7 kap. 18 § i dess tidigare lydelse.

⁴ Lydelse enligt prop. 1998/99:79.

238

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1961:181) om
försäljning av teknisk sprit m.m.

Härigenom föreskrivs att 10 och 14 §§ lagen (1961:181) om försälj-
ning av teknisk sprit m.m. skall ha följande lydelse.

Prop. 1998/99:134

Bilaga 8

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10 §'

(1994:1738).

För den som säljer eller
tillhandagår med anskaffande av
teknisk sprit eller alkoholhaltigt
preparat varmed vidtagits åtgärd
enligt första stycket äger 10 kap. 2
och 3 §§ alkohollagen motsva-
rande tillämpning. Detsamma gäl-
ler för den som forslar, döljer eller
förvarar sådan vara.

För försök till brott som avses i
9 och 10 §§ dömes till ansvar
enligt 23 kap. brottsbalken.

holhaltigt preparat avyttrats eller
anskaffats för personligt bruk skall

År gärning som avses i andra
stycket andra meningen att anse
som ringa döms inte till ansvar.

14 §²

Har flera medverkat till gärning
som avses i 9 och 10 §§ eller vid
försök som avses i första stycket,
äger 23 kap. 4 och 5 §§
brottsbalken motsvarande tillämp-
ning. Den till vilken teknisk sprit
eller alkoholhaltigt preparat, i
andra fall än som avses i 10 §,

¹ Senaste lydelse 1994:1741.

² Senaste lydelse 1977:294.

239

dock vara fri från ansvar.

avyttrats eller anskaffats for per- Prop. 1998/99:134
sonligt bruk skall dock vara fri Bilaga 8
från ansvar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

240

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1563) om Prop. 1998/99:134
tobaksskatt Bilaga 8

Härigenom föreskrivs att 12 och 13 §§ lagen (1994:1563) om tobaks-
skatt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Godkännande av upplagshavare eller av skatteupplag far återkallas av
beskattningsmyndigheten, om förutsättningarna för godkännande inte
längre finns. Godkännande av upplagshavare far också återkallas om
ställd säkerhet inte längre är godtagbar.

Beslut om återkallelse gäller
omedelbart, om inte något annat
anges i beslutet.

13 §'

Den som yrkesmässigt tar emot
skattepliktiga varor från en god-
känd upplagshavare i ett annat EG-
land eller som yrkesmässigt från
tredje land importerar skatteplik-
tiga varor och som inte själv är
godkänd som upplagshavare, kan
hos beskattningsmyndigheten an-
söka om registrering som varu-
mottagare. Registrering får med-
delas den som med hänsyn till sina
ekonomiska förhållanden och om-
ständigheterna i övrigt är lämplig
som registrerad varumottagare.

Bestämmelserna i 12 § om återkallelse tillämpas även på registrerad
varumottagare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

Senaste lydelse 1997:357.

241

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1564) om
alkoholskatt

Härigenom föreskrivs att 11 och 12 §§ lagen (1994:1564) om alkohol-
skatt skall ha följande lydelse.

Prop. 1998/99:134

Bilaga 8

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

H§

Beslut om återkallelse gäller
omedelbart, om inte något annat
anges i beslutet.

12 §*

Den som yrkesmässigt tar emot
skattepliktiga varor från en god-
känd upplagshavare i ett annat EG-
land eller som yrkesmässigt från
tredje land importerar skatteplik-
tiga varor och som inte själv är
godkänd som upplagshavare, kan
hos beskattningsmyndigheten an-
söka om registrering som varu-
mottagare. Registrering får med-
delas den som med hänsyn till sina
ekonomiska förhållanden och om-
ständigheterna i övrigt är lämplig
som registrerad varumottagare.

Bestämmelserna i 11 § om återkallelse tillämpas även på registrerad
varumottagare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

Senaste lydelse 1997:358.

242

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om
skatt på energi

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 5 och 6 §§ lagen (1994:1776) om skatt
på energi skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1998/99:134

Bilaga 8

4 kap.

5§

Godkännande av upplagshavare eller av skatteupplag får återkallas av
beskattningsmyndigheten, om förutsättningar för godkännande inte
längre finns. Godkännande av upplagshavare får också återkallas om
ställd säkerhet inte längre är godtagbar.

Beslut om återkallelse gäller
omedelbart, om inte något annat
anges i beslutet.

varumottagare.

Bestämmelserna i 5 § om återkallelse tillämpas även på registrerad

varumottagare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

Senaste lydelse 1997:359.

243

2.6 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen
(1995:450)

Härigenom föreskrivs att 22 § marknadsföringslagen (1995:450) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1998/99:134

Bilaga 8

gäller om en

gäller om

Detsamma
näringsidkare eller någon som
handlar på dennes vägnar uppsåt-
ligen eller av oaktsamhet bryter
mot någon av bestämmelserna i
26 § andra stycket lokalradiolagen
(1993:120), 14 § första stycket
andra och tredje meningen tobaks-
lagen (1993:581), 4 kap. 10 §
alkohollagen (1994:1738) eller
7 kap. 3, 4 eller 10 § radio- och
TV-lagen (1996:844).

22 §'

En näringsidkare får åläggas att betala en särskild avgift
(marknadsstömingsavgift), om näringsidkaren eller någon som handlar
på näringsidkarens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot
någon bestämmelse i 5-13 §§.

Detsamma

näringsidkare eller någon som
handlar på dennes vägnar uppsåt-
ligen eller av oaktsamhet bryter
mot någon av bestämmelserna i
2 § andra stycket lagen
(1978:763) med vissa bestämmel-
ser om marknadsföring av alko-
holdrycker, 26 § andra stycket
lokalradiolagen (1993:120), 12 §
första stycket andra och tredje
meningen tobakslagen (1993:581)
eller 7 kap. 3, 4 eller 10 §£ radio-
och TV-lagen (1996:844).

Vad som sägs i första och andra stycket gäller också en näringsidkare
som uppsåtligen eller av oaktsamhet väsentligt har bidragit till överträ-
delsen.

Avgiften tillfaller staten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

Senaste lydelse 1996:861.

244

T..1 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett
annat land inom Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1996:701) om Tullverkets befo-
genheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen
skall ha följande lydelse.

Prop. 1998/99:134

Bilaga 8

Anmälningsskyldighet föreligger

4 §’

1. for den som utan erforderligt
tillstånd, eller med stöd av tillstånd
som föranletts av vilseledande
uppgift, eller i övrigt utan att ha
rätt till detta, från ett annat EU-
land till Sverige infor eller från
Sverige till ett sådant land utför en
vara som avses i 3 § 3, 5-8, 10 och
14,

2. för den som från ett annat EU-land till Sverige inför eller från
Sverige till ett sådant land utför en vara som avses i 3 § 1, 4, 9 och 11-13.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Tullverket får med-
dela närmare föreskrifter om anmälningsskyldigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

Lydelse enligt prop. 1998/99:79.

245

2.8 Förslag till lag om ändring i radio- och TV-lagen
(1996:844)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 9 § radio- och TV-lagen (1996:844)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Prop. 1998/99:134

Bilaga 8

7 kap.

9§

Bestämmelser om förbud mot
reklam för alkoholdrycker och
tobaksvaror finns i 4 kap. alko-
hollagen (1994:1738) respektive
tobakslagen (1993:581). Ett pro-
gram får inte sponsras av någon
vars huvudsakliga verksamhet
gäller tillverkning eller försäljning
av alkoholdrycker eller tobaks-
varor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

246

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:506) om
punktskattekontroll av transporter m.m. av alkohol-
varor, tobaksvaror och mineraloljeprodukter

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 16 § och 3 kap. 1 § lagen (1998:506)
om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror
och mineraloljeprodukter skall ha följande lydelse.

Prop. 1998/99:134

Bilaga 8

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

16 §

En alkohol- eller tobaksvara får inte lämnas ut om det är sannolikt att
varan är avsedd att bjudas ut till försäljning i Sverige och

2. det är uppenbart att en tobaksvara är avsedd att bjudas ut till försälj-
ning i strid med 11 § tobakslagen (1993:581) eller 4 § lagen (1994:1563)
om tobaksskatt.

Även om första stycket inte är
tillämpligt får alkoholvara och
tobaksvara inte lämnas ut till den
som är under 20 år vad avser
alkoholvara och under 18 år vad
avser tobaksvara.

Även om första stycket inte är
tillämpligt får alkoholvaror inte
lämnas ut till den som saknar rätt
att föra in varan enligt bestämmel-
serna i alkohollagen eller lagen
om försäljning av teknisk sprit
m.m., och tobaksvaror inte lämnas
ut till den som är under 18 år.

3 kap.

1 §'

Tullverket får undersöka postförsändelser, såsom paket och brev, för
att kontrollera om de innehåller alkohol- eller tobaksvaror.

Sådana försändelser får öppnas om det finns anledning att anta att de
innehåller sådana varor som nämns i första stycket samt om de finns hos
Tullverket eller på utväxlingspostkontoret.

Om en försändelse innehåller ett förtroligt meddelande skall detta
omedelbart tillslutas och vidarebefordras till mottagaren.

Har en försändelse öppnats skall mottagaren och, om det är möjligt,
avsändaren underrättas så snart som möjligt.

Om mottagaren av en alkohol- Om mottagaren av en alkohol-
vara som påträffas i en postförsän- vara som påträffas i en postförsän-

Lydelse enligt prop. 1998/99:79.

247

delse inte har partihandels- eller
tillverkningstillstånd enligt be-
stämmelserna i 4 kap. 2 § alko-
hollagen (1994:1738), eller inte
fyllt 20 år, skall varan sändas åter
till avsändaren. Detsamma gäller
om försändelsen innehåller en
tobaksvara och mottagaren är
under 18 år. Om avsändaren är
okänd, eller om det av annan an-
ledning inte finns möjlighet att
återsända varan, skall denna tas
om hand.

delse saknar rätt att föra in varan
enligt bestämmelserna i alkohol-
lagen (1994:1738) eller lagen
(1961:181) om försäljning av tek-
nisk sprit m.m. skall varan sändas
åter till avsändaren. Detsamma
gäller om försändelsen innehåller
en tobaksvara och mottagaren är
under 18 år. Om avsändaren är
okänd, eller om det av annan an-
ledning inte finns möjlighet att
återsända varan, skall denna tas
om hand.

Prop. 1998/99:134

Bilaga 8

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

248

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-05-20

Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet
Gertrud Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.

Enligt en lagrådsremiss den 29 april 1999 (Socialdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i alkohollagen (1994:1738),

2. lag om ändring i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit
m.m.,

3. lag om ändring i lagen (1994:1563) om tobaksskatt,

4. lag om ändring i lagen (1994:1564) om alkoholskatt,

5. lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi,

6. lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450),

7. lag om ändring i lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid
Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen,

8. lag om ändring i radio- och TV-lagen (1996:844),

9. lag om ändring i lagen (1998:506) om punktskattekontroll av trans-
porter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn
Christian Groth.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i alkohollagen

De föreslagna ändringarna syftar delvis till att anpassa svensk alkohol-
lagstiftning till EG-rätten sådan denna framträder efter domen i Franzén-
målet. Förslagen innebär också att föreskrifterna i 1978 års lag med vissa
bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker förs över till alko-
hollagen och dessutom skärps i ett visst avseende, nämligen när det gäller
marknadsföring som avser bam och ungdom. Också dessa regler måste
bedömas med hänsyn till EG-rätten. Det kan i olika lagstiftningsärenden
råda en viss tvekan om vilken ståndpunkt EG-domstolen i en framtid kan
ta till den föreslagna lagstiftningen. Är tveksamheten stark kan det finnas
skäl att avstå från förslagen. I förevarande fall är emellertid enligt Lag-
rådets mening situationen inte sådan att det finns skäl att av hänsyn till
EG-rätten avhålla sig från att genomföra de förslagna ändringarna.

1 kap. 9 §

Bestämmelsen, som gäller förbud mot oriktiga eller vilseledande
ursprungsbeteckningar, har hämtats från lagen (1978:763) med vissa
bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker. Den lagen avser
endast marknadsföring till konsumenter. Om det är meningen att samma
begränsning skall gälla även fortsättningsvis bör detta framgå av lag-

Prop. 1998/99:134

Bilaga 9

249

texten, på sätt som sker i 4 kap. 8, 10 och 11 §§ där det bland annat talas
om ”marknadsföring av alkoholdrycker till konsumenter”.

Bestämmelsens placering som sista paragraf i alkohollagens 1 kap.,
efter en allmänt inledande bestämmelse och sju paragrafer med definitio-
ner, kan ifrågasättas. Även om det grundläggande syftet bakom stadgan-
det är att skydda varumärkesinnehavaren, och inte konsumenten (jfr dock
sista stycket i paragrafen), synes dess naturliga placering vara tillsam-
mans med de föreslagna bestämmelserna om marknadsföring i 4 kap. 8-
12 §§. Enligt Lagrådets mening kan den, på grund av sin speciella
karaktär, lämpligen tas in som 13 §, efter de övriga bestämmelserna i
kapitlet. Görs en ändring leder det till följdändringar dels i 8 kap. 1 a §,
dels i ingressen.

4 kap. 1 §

Som Lagrådet förordar nedan under 7 kap. kan den i lagrådsremissen
föreslagna sista meningen i 7 kap. 2 §, som innehåller ett förtydligande
av 4 kap. 1 §, lämpligen flyttas till ett nytt andra stycke i förevarande
paragraf. Stycket kan då inledas ”Av första stycket följer —”,

4 kap. 6 §

I slutet av andra stycket talas om att ”rätten att bedriva verksamheten
återkallats”. Eftersom det är ”godkännande eller registrering som avses i
1 § första stycket” som återkallas bör i stället det uttrycket användas, i
likhet med vad som sker i inledningen till första stycket i paragrafen.

4 kap. 8 §

Begreppet ”ungdomar” i paragrafen är diffust. Bestämmelsen skall
emellertid ytterst tillämpas av domstol enligt sedvanliga tolkningsprinci-
per. Lagrådet vill därför inte påfordra ytterligare avgränsning av begrep-
pet.

4 kap. 12 §

Enligt bestämmelsen skall, vid tillämpning av marknadsföringslagen, en
handling som strider mot 8-11 §§ anses vara otillbörlig mot konsumen-
ter. Sedan de s.k. gåvoförbuden i 3 kap. 5 § alkohollagen flyttats till 9 § i
förevarande kapitel omfattas emellertid också marknadsföring gentemot
näringsidkare. Regeln i 12 § bör därför kompletteras med att en sådan
handling som avses även kan vara otillbörlig mot näringsidkare.

7 kap., rubriken samt 1, 2 och 18 §§

Kapitlet uppges enligt sin rubrik behandla förutom tillverkningstillstånd
och inköpstillstånd även ”rätt till partihandel”. De bestämmelser om rätt
till partihandel som ges är emellertid fa och delvis innehållslösa. Dels ges
två hänvisningar, i 1 och 18 §§, till lagen om alkoholskatt. Motsvarande
hänvisning har läsaren redan erhållit i 4 kap. 1 §. Dels ges i 2 § ett för-
tydligande av 4 kap. 1 §. Det förtydligandet kan bättre placeras i den
paragraf det gäller. Lagrådet föreslår därför, att orden ”rätt till parti-
handel” i rubriken samt fjärde stycket i 1 §, sista meningen i 2 § och sista
stycket i 18 § utgår.

Prop. 1998/99:134

Bilaga 9

250

10 kap. 1 §

Enligt Lagrådets mening innebär definitionerna av sprit, spritdrycker och
vin i 1 kap. 2, 4 och 5 §§ ett cirkelresonemang som medför att i vart fall i
straffrättsliga sammanhang en dryck som innehåller högst 22 volym-
procent alkohol inte kan betraktas som sprit (se också Svea hovrätt, avd.
8, dom den 29 december 1998 i mål B 1969/98). Sådana drycker faller
därför inte under ansvarsbestämmelsen i förevarande paragraf, dock med
det viktiga undantaget att ansvarsbestämmelsen omfattar också mäsk som
är avsedd för olovlig tillverkning av sprit.

I författningskommentaren anförs som exempel på gärning som kan
anses ringa och därför enligt 10 kap. 8 § vara straffri det fallet att någon
blir bjuden på olovligt tillverkad sprit. En sådan konsumtion är emellertid
att hänföra till bruk och inte till innehav och därför inte kriminaliserad
enligt förslaget, i likhet med vad som gäller om bruk av hälsofarliga
varor men i motsats till vad som gäller om bruk av narkotika eller dop-
ningsmedel. Att så är fallet framgår av Högsta domstolens praxis rörande
konsumtion av narkotika, innan bruket blev kriminaliserat, se NJA 1983
s. 887, jfr s. 893.

Lagrådet vill anmärka att enligt 5 § narkotikastrafflagen undantas gär-
ning som endast innefattar innehav från tillämpningen av medverkans-
bestämmelsema. Undantaget har motiverats med att medverkan till inne-
hav torde kunna beivras i tillräcklig omfattning genom att gärningen är
straffbar enligt andra bestämmelser i narkotikastrafflagen (se NJA II
1968 s. 838). Lagrådet finner inte anledning föreslå motsvarande
begränsning i detta sammanhang.

Övergångsbestämmelserna

Punkt 2. Om vad som anförts under 7 kap. godtas bör orden ”skall i mot-
svarande omfattning gälla som rätt till partihandel enligt denna lag” bytas
ut mot ”skall efter ikraftträdandet fortfarande gälla,”

Förslaget till lag om ändring i lagen om punktskattekontroll av
transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och mineralolje-
produkter

2 kap. 16 § och 3 kap. 1 §

Här bör övervägas om det inte i 2 kap. 16 § andra stycket och 3 kap. 1 §
femte stycket bör införas en uttrycklig hänvisning till de bestämmelser i
alkohollagen - 4 kap. 2 § - och lagen om försäljning av teknisk sprit
m.m. - 4 § - som är aktuella i fråga om införsel.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Prop. 1998/99:134

Bilaga 9

251

Socialdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 juni 1999

Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden
Freivalds, Schori, Winberg, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky,
Östros, Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon,
Lövdén

Föredragande: statsrådet Engqvist

Prop. 1998/99:134

Regeringen beslutar proposition Vissa alkoholfrågor, m.m.

252

Rättsdatablad

Prop. 1998/99:134

Författningsrubrik Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upp-
repar ett norm-
givningsbemyn-
digande

Celexnummer för
bakomliggande
EG-regler

Lag om ändring i
alkohollagen
(1994:1738)

Lag om ändring i
lagen (1994:1563)
om tobaksskatt

Lag om ändring i
lagen (1994:1564)
om alkoholskatt

Lag om ändring i
lagen (1994:1776)
om skatt på energi

Lag om ändring i
lagen (1996:701) om
Tullverkets befogen-
heter vid Sveriges
gräns mot ett annat
land inom Europeiska
unionen

4 kap. 13 §

7 kap. 3 och 22 §§

392L0012 m.fl.

392L012 m.fl.

392L0012 m.fl.

157E (EG-fördraget)

394R3381 m.fl.

Lag om ändring i
lagen (1998:506) om
punktskattekontroll av
transporter m.m. av
alkoholvaror, tobaks-
varor och mineral-
oljeprodukter

392L0012 m.fl.

253

Eländers Gotab 58012, Stockholm 1999

Regeringens proposition1998/99:134

Vissa alkoholfrågor, m.m.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Förslag till riksdagsbeslut

Lagtext

2.1 Förslag till lag om ändring i alkohollagen(1994:1738)

1 kap.

3 kap.

4 kap.

5 kap.

7 kap.

8 kap.

W

9 kap.

10 kap.

12 kap.

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1961:181) omförsäljning av teknisk sprit m.m.

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1563) om Prop. 1998/99:134tobaksskatt

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1564) omalkoholskatt

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) omskatt på energi

4 kap.

Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen(1995:450)

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:701) omTullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ettannat land inom Europeiska unionen

Förslag till lag om ändring i radio- och TV-lagen(1996:844)

7 kap.

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:506) ompunktskattekontroll av transporter m.m. av alkohol-varor, tobaksvaror och mineraloljeprodukter

2 kap.

3 kap.

Ärendet och dess beredning

4 Svensk alkoholpolitik

4.1 Kort historik

4.2 Alkoholpolitikens principer

4.3 Alkoholfria situationer

5 Utvecklingen av alkoholkonsumtionen iSverige

Tabell 1 Skattningen av svenska folkets alkoholkonsumtion under1996'*, uppdelad på olika sorter och delmängder

Tabell 3 Totalkonsumtionens fördelning mellan manliga och kvinn-liga alkoholkonsumenter

Tabell 6. Frekvens av tillfällen med stora alkoholintag, män ochkvinnor 1967°, 19922’ och 19972’

Tabell 7. Andel som druckit hembränt eller smuggelsprit underde senaste 12 och 2 månaderna i olika län. OAS/TEMO-98.

6 Nuvarande ordning

6.1 Grunddragen i alkohollagen

6.2 Marknadsföring av alkoholdrycker

6.3 Kvalitetskontroll av alkoholdrycker

6.4 Beskattning av alkoholdrycker

6.4.1 Allmänt

6.4.2 Cirkulationsdirektivet

6.4.3 Den svenska regleringen

6.5 Teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat

EU och EG-rätten

7.1 Allmänt

7.2 EG-rätten och dess betydelse i nationellrättstillämpning

7.3 Principen om fri rörlighet för varor

7.4 EG-domstolens dom i Franzén-målet

7.5 Den formella underrättelsen av den 5 maj 1998

8 Behov av förändringar

9 Partihandel, tillverkning och införsel avspritdrycker, vin och starköl

9.1 Rätten att tillverka och bedriva partihandel

9.2 Yrkesmässig införsel av och partihandel medspritdrycker, vin och starköl

9.3 Tillsynsavgifter för tillverkare

9.4 Systembolagets importrätt

9.5 Distansförsäljning av spritdrycker, vin och starköl

9.6

Gåvoförsändelser av spritdrycker, vin och starköl

10 Illegal alkoholhantering

11 Alkoholreklam

11.1 Gällande reglering av alkoholreklamen

11.1.1 Alkoholreklamlagen

11.1.2 Alkohollagen

11.1.3 Marknadsföringslagen

11.1.4 Radio-och TV-lagen

11.1.5 Konsumentverkets riktlinj er

11.1.6 Näringslivets egenåtgärder m.m.

Vissa ändringar vad avser de särskilda bestämmel- Prop. 1998/99:134serna om alkoholreklam

11.3 Tillsyn och sanktioner

12 Detaljhandelsmonopolet

12.1 Förbättrad service för Systembolagets kunder

12.2 Alkoholsortimentsnämnden och statens avtal med

Systembolaget

13

Oberoende Alkoholsamarbetet

13.1 Bakgrund

Regeringens proposition
1998/99:134

2.1 Förslag till lag om ändring i alkohollagen
(1994:1738)

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1961:181) om
försäljning av teknisk sprit m.m.

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1563) om Prop. 1998/99:134
tobaksskatt

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1564) om
alkoholskatt

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om
skatt på energi

Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen
(1995:450)

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett
annat land inom Europeiska unionen

Förslag till lag om ändring i radio- och TV-lagen
(1996:844)

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:506) om
punktskattekontroll av transporter m.m. av alkohol-
varor, tobaksvaror och mineraloljeprodukter

5 Utvecklingen av alkoholkonsumtionen i
Sverige

Tabell 1 Skattningen av svenska folkets alkoholkonsumtion under
1996'*, uppdelad på olika sorter och delmängder

Tabell 3 Totalkonsumtionens fördelning mellan manliga och kvinn-
liga alkoholkonsumenter

Tabell 6. Frekvens av tillfällen med stora alkoholintag, män och
kvinnor 1967°, 19922’ och 19972’

Tabell 7. Andel som druckit hembränt eller smuggelsprit under
de senaste 12 och 2 månaderna i olika län. OAS/TEMO-98.

7.2 EG-rätten och dess betydelse i nationell
rättstillämpning

9 Partihandel, tillverkning och införsel av
spritdrycker, vin och starköl

9.2 Yrkesmässig införsel av och partihandel med
spritdrycker, vin och starköl

Vissa ändringar vad avser de särskilda bestämmel- Prop. 1998/99:134
serna om alkoholreklam

14.4 Samarbetet med frivilliga organisationer på
alkohol- och drogområdet

14.5 Nationella ledningsgruppen för alkohol- och
narkotikaförebyggande insatser

1 kap.
y

9 kap.
2§

16.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1961:181) om
försäljning av teknisk sprit m.m.

16.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1563) om
tobaksskatt

16.8 Förslaget till lag om ändring i radio- och TV-lagen
(1996:844)

16.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:506) om
punktskattekontroll av transporter m.m. av
alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter

3 kap.
i§

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1998:8)
Alkoholreklam - Marknadsföring av alkoholdrycker
och Systembolagets produkturval

2 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen
(1995:450)

3 Förslag till lag om ändring i radio- och TV-lagen (1996:844) Prop. 1998/99:134
Bilaga 2

Sammanfattning av Statskontorets (1998:22) rapport B^aga^⁹⁸" ¹³⁴

Omvärldens syn på undersökningsmyndigheternas verksamhet
bekräftar i flera avseenden att det finns ett behov av samordning.

Sammanfattning av delbetänkandet (SOU 1998:156) Bilagas⁹⁸⁷"
Alkoholpolitikens medel - införsel av och partihandel
med spritdrycker, vin och starköl

1 Förslag till lag om ändring i alkohollagen
(1994:1738)