Prop.
1998/99:133
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 20 maj 1999
Lena Hjelm-Wallén
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
I propositionen föreslås att en lag om särskild företrädare för barn införs.
Syftet med lagen är att stärka möjligheterna att ta till vara barnets rätt
när en vårdnadshavare eller någon som vårdnadshavaren står i ett nära
förhållande till misstänks för brott mot barnet. Lagen syftar till att
förbättra förutsättningarna för att utreda sådana brottsmisstankar. Den
syftar därmed också till att förebygga att övergrepp mot barnet fortsätter.
Förslaget innebär att en särskild företrädare under vissa förutsättningar
skall förordnas för barnet i dessa fall. Den särskilda företrädaren skall, i
stället för barnets vårdnadshavare, som ställföreträdare ta till vara barnets
rätt under förundersökningen och i rättegång. Om barnet har två
vårdnadshavare som inte är gifta eller bor tillsammans under äkten-
skapsliknande förhållanden skall det vara möjligt att i stället förordna att
en av dem ensam företräder barnet.
Till särskild företrädare skall förordnas en advokat, en biträdande jurist
på en advokatbyrå eller någon annan. Endast den som uppfyller särskilda
krav på lämplighet får förordnas. En ansökan om förordnande skall göras
av åklagaren hos tingsrätten. Domstolen skall kunna förordna interi-
mistiskt utan vårdnadshavamas vetskap, om det kan antas vara
nödvändigt för att barnets rätt skall kunna tas till vara.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2000.
1 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 133
Prop. 1998/99:133
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................3
2 Lagtext...............................................................................................4
2.1 Förslag till lag om särskild företrädare för barn.................4
2.2 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).....7
3 Ärendet och dess beredning..............................................................8
4 Att ta till vara barnets rätt - gällande ordning...................................8
4.1 Familjerättsliga regler om ställföreträdare för barn............8
4.2 De straffprocessuella reglerna............................................9
4.3 Målsägandebiträde............................................................11
4.4 Den socialrättsliga lagstiftningen.....................................13
4.5 Ärenden hos JO.................................................................14
5 Behovet av förändringar..................................................................16
6 Särskild företrädare för barn...........................................................18
6.1 En särskild företrädare för barn........................................18
6.2 Särlevande vårdnadshavare...............................................21
6.3 Förutsättningarna för en särskild företrädare för barn......23
6.4 Den särskilda företrädarens uppgifter...............................28
6.5 Vem skall utses till särskild företrädare för barn?............33
6.6 Förfarandefrågor...............................................................35
6.7 Sekretess...........................................................................37
7 Ekonomiska konsekvenser..............................................................39
8 F örfattningskommentar...................................................................40
8.1 Förslaget till lag om särskild företrädare för barn............40
8.2 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 50
Bilaga 1 Promemorians lagförslag......................................................51
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över
promemorian Särskilt målsägandebiträde för barn
(Ju 94/3147 och Ju 98/588)...................................................52
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag.................................................53
Bilaga 4 Lagrådets yttrande.................................................................57
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 maj 1999...........60
Prop. 1998/99:133
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om särskild företrädare för barn,
2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Prop. 1998/99:133
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
1 § När det finns anledning att anta att ett brott som kan föranleda
fängelse har begåtts mot någon som är under 18 år, skall en särskild
företrädare förordnas för barnet om
1. en vårdnadshavare kan misstänkas för brottet, eller
2. det kan befaras att en vårdnadshavare på grund av sitt förhållande
till den som kan misstänkas för brottet inte kommer att ta till vara barnets
rätt.
En särskild företrädare skall inte förordnas om det med hänsyn till
barnet är obehövligt eller annars särskilda skäl talar mot det.
2 § Om barnet har två vårdnadshavare som inte är gifta eller bor till-
sammans under äktenskapsliknande förhållanden och sådana omständig-
heter som anges i 1 § 1 eller 2 finns endast i fråga om en av dem, skall
den andra vårdnadshavaren förordnas att ensam ta till vara barnets rätt
under förundersökningen och i efterföljande rättegång.
Om det med hänsyn till vårdnadshavamas förhållande till varandra
eller till någon annan särskild omständighet får antas vara till barnets
bästa skall dock en särskild företrädare utses.
3 § En särskild företrädare skall, i stället för barnets vårdnadshavare,
som ställföreträdare ta till vara barnets rätt under förundersökningen och
i efterföljande rättegång. Företrädaren far dock inte väcka åtal och får
inte heller väcka någon skadeståndstalan utan att ett allmänt åtal har
väckts.
Det som i 23 kap. 10 och 11 §§ rättegångsbalken sägs om måls-
ägandebiträdes närvaro vid förhör skall tillämpas på den särskilda före-
trädaren.
4 § En ansökan om förordnande enligt 1 eller 2 § görs av åklagaren hos
tingsrätten.
Prop. 1998/99:133
5 § Till särskild företrädare far en advokat, en biträdande jurist på
advokatbyrå eller någon annan förordnas. Endast den får förordnas som
på grund av sina kunskaper och erfarenheter samt personliga egenskaper
är särskilt lämplig för uppdraget.
6 § Om det kan antas vara nödvändigt för att barnets rätt skall kunna tas
till vara får domstolen, utan att höra barnets vårdnadshavare, besluta om
förordnande enligt 1 eller 2 § för tiden innan ärendet avgörs.
7 § Åklagaren skall underrätta barnets vårdnadshavare om de utred-
ningsåtgärder som vidtas i fråga om barnet sedan ett interimistiskt beslut
har meddelats. Underrättelsen skall göras så snart det är möjligt utan men
för utredningen.
8 § I fråga om byte av den särskilda företrädaren tillämpas 26 § andra
stycket rättshjälpslagen (1996:1619).
9 § Om det inte längre behövs någon särskild företrädare skall före-
trädaren entledigas.
10 § Om förutsättningar för ett förordnande för en vårdnadshavare enligt
2 § inte längre finns eller förordnandet inte längre behövs skall det
återkallas.
11 § En särskild företrädare har rätt till ersättning i enlighet med det som
enligt 27 § rättshjälpslagen (1996:1619) gäller för ett rättshjälpsbiträde. I
fråga om ersättningen tillämpas även 29, 43 och 47 §§ rättshjälpslagen.
12 § När en särskild företrädare har förordnats tillämpas i övrigt det som
sägs om målsägandebiträde i fråga om ersättning och återbetalnings-
skyldighet för kostnader i 6 § första stycket, 7 § och 8 § första meningen
lagen (1988:609) om målsägandebiträde. Det som där sägs om måls-
ägandebiträde skall avse den särskilda företrädaren.
I fråga om skyldighet för någon annan än barnet att i tvistemål ersätta
staten dess kostnader för den särskilda företrädaren tillämpas bestäm-
melserna i rättegångsbalken om ansvar för motparts rättegångskostnader.
13 § Ärenden enligt denna lag handläggs enligt lagen (1996:242) om
domstolsärenden.
14 § I ett ärende om förordnande enligt 1 eller 2 § är barnets vårdnads-
havare åklagarens motpart.
15 § Ansökan om byte eller entledigande av en särskild företrädare får
göras av barnets vårdnadshavare, den särskilda företrädaren eller av
åklagaren. En särskild företrädare far inte entledigas utan att han eller
hon har haft tillfälle att yttra sig i ärendet.
Ansökan enligt 10 § om att återkalla ett förordnande far göras av
barnets vårdnadshavare eller av åklagaren.
Domstolen får också självmant ta upp frågor om byte och entledigande
av företrädare samt återkallelse av förordnande.
16 § Beslut om förordnande enligt 1 och 2 §§, interimistiska beslut
enligt 6 § samt beslut om byte eller entledigande av särskild företrädare
eller återkallelse av förordnande enligt 2 § enligt 8, 9 och 10 §§ gäller
omedelbart, om inte annat bestäms.
Prop. 1998/99:133
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 15 § sekretesslagen (1980:100)' skall
ha följande lydelse.
Prop. 1998/99:133
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Sekretess gäller hos domstol i
äktenskapsmål samt mål och
ärenden enligt föräldrabalken, lik-
som i mål enligt lagen (1989:14)
om erkännande och verkställighet
av utländska vårdnadsavgöranden
m.m. och om överflyttning av
barn, för uppgift om enskilds
personliga eller ekonomiska
förhållanden, om part begär det
och det kan antas att den enskilde
eller någon honom närstående
lider skada eller men om uppgiften
röjs. I ärenden om adoption enligt
4 kap. föräldrabalken, anordnande
av godmanskap enligt 11 kap. 4 §
föräldrabalken eller förvaltarskap
behövs dock inte begäran av part.
I fråga om uppgift i allmän
år.
5§2
Sekretess gäller hos domstol i
äktenskapsmål samt mål och
ärenden enligt föräldrabalken, lik-
som i ärenden om särskild före-
trädare för barn och mål enligt
lagen (1989:14) om erkännande
och verkställighet av utländska
vårdnadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av barn, för uppgift
om enskilds personliga eller
ekonomiska förhållanden, om part
begär det och det kan antas att den
enskilde eller någon honom
närstående lider skada eller men
om uppgiften röjs. I ärenden om
särskild företrädare för barn,
adoption enligt 4 kap. föräldra-
balken, anordnande av godman-
skap enligt 11 kap. 4 § föräldra-
balken eller förvaltarskap behövs
dock inte begäran av part.
ing gäller sekretessen i högst sjuttio
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
1 Lagen omtryckt 1992:1474.
2 Senaste lydelse 1997:194.
När en underårigs vårdnadshavare eller någon som vårdnadshavaren står
i ett nära förhållande till misstänks för ett brott mot den underårige finns
särskilda svårigheter att ta till vara barnets rätt. Det gäller dels i fråga om
att utreda brottet, dels när det gäller att i övrigt ta till vara barnets
intressen under förundersökningen och i rättegången. Det saknas i dessa
fall ofta någon som kan ta till vara barnets rätt.
Inom Justitiedepartementet har utarbetats en promemoria med förslag
till lagstiftning med syftet att stärka barnets rätt i dessa fall. Prome-
morians lagförslag finns i bilaga 1. Promemorian har remissbehandlats.
En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. Remissyttrandena
finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr 94/3147 och 98/588).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 29 april 1999 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i bilaga
4. Lagrådet har föreslagit vissa justeringar och tillägg. Regeringen har i
huvudsak följt förslagen. Vi återkommer till Lagrådets synpunkter i
avsnitt 6.2 och 6.5 samt i författningskommentaren. Även vissa redak-
tionella ändringar har gjorts i lagtexten.
Prop. 1998/99:133
De grundläggande bestämmelserna om ställföreträdarskap för barn finns
i föräldrabalken (FB). Där skiljs mellan vårdnad och förmynderskap.
Barn står enligt huvudregeln under vårdnad av båda föräldrarna eller en
av dem (6 kap. 2 § första stycket FB). Föräldrarna eller den förälder som
är barnets vårdnadshavare är normalt också förmyndare för barnet
(10 kap. 2 § FB). Vårdnaden kan i vissa fall anförtros åt en eller två
särskilt förordnade vårdnadshavare (6 kap. 7-9 §§ FB) som då också blir
förmyndare för barnet. Om särskilda skäl talar för det, skall dock någon
annan än den särskilt förordnade vårdnadshavaren förordnas till
förmyndare (10 kap. 3 § FB).
Den som har vårdnaden om ett barn har ansvar för barnets personliga
förhållanden och skall bland annat se till att barnets behov av omvårdnad
och trygghet samt skydd mot kroppslig bestraffning och annan kränkande
behandling tillgodoses (6 kap. 1 och 2 §§ FB). Vårdnadshavaren har rätt
och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga
angelägenheter. Vårdnadshavaren skall därvid i takt med barnets stigande
ålder och utveckling ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och
önskemål (6 kap. 11 § FB).
Om barnet står under vårdnad av två vårdnadshavare, utövar de sina
skyldigheter och rättigheter gentemot barnet tillsammans (6 kap. 13 §
första stycket FB). Är en av vårdnadshavama förhindrad att ta del i
sådana beslut rörande vårdnaden som inte utan olägenhet kan skjutas
upp, bestämmer den andre ensam. En vårdnadshavare far dock inte
ensam fatta beslut av ingripande betydelse för barnets framtid, om inte
barnets bästa uppenbarligen kräver det (6 kap. 13 § andra stycket FB).
I takt med stigande ålder och mognad far barnet i växande omfattning
självt handla i vissa frågor av personlig art (se Walin, Gösta, Föräldra-
balken och internationell föräldrarätt, 5:e uppl., 1996, s. 207 och
Rynning, Elisabeth, Samtycke till medicinsk vård och behandling 1994,
s. 286). Det är inte möjligt att närmare ange hur gammalt ett barn bör
vara för att kunna handla självt. En bedömning av barnets mognad far
göras i varje enskilt fall (jfrprop. 1994/95:224, s. 35 och 53).
Förmyndaren skall förvalta barnets tillgångar och företräda det i
angelägenheter som rör tillgångarna (12 kap. 1 § första stycket FB).
Förmyndaren företräder i övrigt barnet när detta inte enligt lag skall
göras av någon annan (12 kap. 1 § tredje stycket FB).
I 11 kap. FB finns bestämmelser om förordnande av god man för
barnet när barnet inte kan företrädas av förmyndaren eller barnets
intresse strider mot vårdnadshavarens eller förmyndarens eller en sådan
ställföreträdares makes eller sambos intressen.
Förhör under förundersökning
Reglerna om förundersökning är generellt hållna och gör inte någon
egentlig skillnad mellan barn och vuxna. Under förundersökningen kan
enligt 23 kap. 6 § rättegångsbalken (RB) förhör hållas med var och en
som kan antas lämna uppgifter av betydelse för utredningen. Normalt
kallas den som skall höras till förhöret. För att förhör skall kunna hållas
med en underårig målsägande som företräds av en vårdnadshavare krävs
att vårdnadshavaren medverkar till att förhöret kommer till stånd. Barnet
kan då kallas till förhöret genom vårdnadshavaren. Det är i dessa
situationer vårdnadshavaren som tar ställning till om kallelsen skall
hörsammas eller inte. Om barnet har två vårdnadshavare torde bestäm-
melserna i 6 kap. 13 § föräldrabalken (FB), som innebär att två vårdnads-
havare med vissa undantag tillsammans företräder barnet, väsentligen
begränsa möjligheterna att fa till stånd förhör genom medverkan av
endast någon av dem. Gällande rätt far i vart fall anses rymma betydande
oklarheter om vad som gäller när det mellan barnet och en av vårdnads-
havama finns motstridiga intressen.
Om en kallelse genom vårdnadshavaren eller vårdnadshavama inte
hörsammas eller av utredningsskäl bör undvikas uppkommer frågan om
förutsättningar för hämtning till förhör. Utrymmet för att genom tvångs-
åtgärder inställa den som är under 15 år till förhör är begränsat. Detta
gäller i särskilt hög grad den som är målsägande. Enligt 23 kap. 7 § RB
och 6 § andra stycket förundersökningskungörelsen (1947:948) får en
målsägande hämtas till förhör endast om det finns skäl av särskild vikt
Prop. 1998/99:133
för detta. Sådana skäl kan vara att förhöret inte eller endast med avsevärd
svårighet kan hållas på den plats där målsäganden befinner sig eller att
med hänsyn till brottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt
särskild skyndsamhet är nödvändig.
Reglerna om hämtning till förhör tillämpas även på den som är under
15 år, om denne är misstänkt för brott (se 32 § lagen [1964:167] med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare). Av uttalanden i det
lagstiftningsärendet (prop. 1983/84:187, s. 21 f.) framgår att avsikten
torde ha varit att i bestämmelsen i 23 kap. 7 § RB reglera även hämtning
av vittnen och andra. Stor restriktivitet skulle dock iakttas när det gäller
hämtning av barn.
Denna reglering innebär att det formellt kan vara möjligt att genom
hämtning få till stånd förhör med barn som är målsägande men att
utrymmet för detta måste anses vara mycket begränsat (jfr Diesen,
Christian, Sutorius, Helena, Sexuella övergrepp mot barn - Den rättsliga
hanteringen, Socialstyrelsen, 1999, s. 29 f.; s. 57).
Enligt 23 kap. 10 § fjärde stycket RB bör vårdnadshavaren vara när-
varande vid förhör med den som är under 15 år, om det kan ske utan men
för utredningen. Vidare finns i 17-19 §§ förundersökningskungörelsen
bestämmelser om hur förhör med barn skall genomföras för att vålla
minsta möjliga skada på barnet. Där anges bl.a. att förhör bör äga rum
endast en gång, om det inte främst med hänsyn till den som förhörs är
lämpligare att hålla flera förhör, och att förhör med barn bör hållas av en
person med särskild fallenhet för uppgiften.
Angivelse av och talan om brott
Om målsäganden är omyndig och brottet rör hans eller hennes person, är
det enligt 20 kap. 14 § RB vårdnadshavaren som kan ange eller föra talan
om brottet.
Läkarundersökning
En läkarundersökning är ofta ett led i en förundersökning bl.a. när det
gäller sexuella övergrepp, men också när det gäller misshandel. Reglerna
om kroppsbesiktning i 28 kap. 12 § RB kan endast tillämpas på den som
är misstänkt. En undersökning av målsäganden förutsätter målsägandens
samtycke, eftersom det inte finns några regler om tvångsanvändning.
Beträffande den som är underårig ankommer det på vårdnadshavaren att
ge sitt samtycke. Sådant samtycke krävs inte om barnet med hänsyn till
ålder och mognad självt kan ta ställning till läkarundersökning.
Om barnet har två vårdnadshavare torde bestämmelserna i 6 kap. 13 §
FB, som innebär att två vårdnadshavare med vissa undantag tillsammans
företräder barnet, väsentligen begränsa möjligheterna att fa till stånd
läkarundersökning genom samtycke från endast någon av dem. Gällande
rätt får i vart fall anses rymma betydande oklarheter om vad som gäller
när det mellan barnet och en av vårdnadshavama finns motstridiga
intressen.
Prop. 1998/99:133
10
Att vårdnadshavaren motsätter sig en läkarundersökning har ansetts
kunna, tillsammans med vad som i övrigt har framkommit i ärendet,
utgöra ett skäl till omhändertagande av barnet enligt lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Däremot far inte ett
omedelbart omhändertagande beslutas enbart för att genomfora en
läkarundersökning i brottsutredande syfte (se avsnitt 4.5).
Lagen (1988:609) om målsägandebiträde tillkom år 1988 for att stärka
målsägandens ställning under det rättsliga förfarandet (prop.
1987/88:107, bet. 1987/88:JuU33, rskr. 1987/88:318). Ett målsägande-
biträde kan enligt 1 § förordnas när förundersökning har inletts. Gäller
målet sexualbrott enligt 6 kap. brottsbalken (BrB) skall ett målsägande-
biträde förordnas, om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov
av sådant biträde. Vidare skall målsägandebiträde förordnas vid brott mot
liv och hälsa och mot frihet och frid enligt 3 och 4 kap. BrB, på vilka
fängelse kan följa, och vid rånbrott eller försök, förberedelse eller
stämpling till sådana brott, om det med hänsyn till målsägandens person-
liga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att
målsäganden har behov av sådant biträde. Målsägandebiträde skall också
förordnas vid annat brott enligt brottsbalken på vilket fängelse kan följa,
om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och övriga
omständigheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av
sådant biträde.
Ett målsägandebiträde kan förordnas i högre rätt, om åklagaren eller
den tilltalade har överklagat domen i ansvarsdelen.
Ett målsägandebiträde får inte förordnas sedan åklagaren har beslutat
att allmänt åtal inte skall väckas eller att sådant åtal skall läggas ned.
Målsägandebiträdet skall enligt 3 § lagen om målsägandebiträde ta till
vara målsägandens intressen i målet samt lämna stöd och hjälp till måls-
äganden. Om åklagaren inte hjälper målsäganden med att fora talan om
enskilt anspråk i anledning av brottet, skall målsägandebiträdet bistå
målsäganden med detta.
Målsägandebiträdets uppgift kvarstår även om talan avskilts för att
handläggas som särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, såvida inte
målet handläggs enligt de särskilda regler som gäller för tvistemål om
mindre värden. Vidare kvarstår målsägandebiträdets uppgift om ett mål
går vidare till högre rätt genom att åklagaren eller den tilltalade över-
klagar tingsrättens dom i skuld- eller påföljdsfrågan. Detta gäller även
när tingsrättens dom i ett brottmål överklagas endast i skadeståndsdelen
liksom när domen i ett avskilt tvistemål överklagas.
Målsägandebiträde förordnas på begäran av målsäganden eller när det
annars finns anledning till det (4 §). Till målsägandebiträde kan förord-
nas den som är advokat, biträdande jurist på advokatbyrå eller någon
annan som är lämplig för uppdraget. I fråga om byte av målsägande-
biträde gäller samma regler som för rättshjälpsbiträde, nämligen att det
krävs särskilda skäl eller, om ett byte av biträde redan har gjorts,
Prop. 1998/99:133
11
synnerliga skäl (se 26 § rättshjälpslagen [1996:1619]). Ett målsägande-
biträde skall entledigas, om det är påkallat med hänsyn till förhållandena
i målet eller om det annars finns skäl för det.
Målsägandebiträdet har enligt 3 § lagen om målsägandebiträde rätt till
ersättning enligt samma principer som gäller för ett biträde enligt rätts-
hjälpslagen. Om ett målsägandebiträde förordnas, ersätts målsägandens
därefter uppkommande kostnader för bevisning och utredning med anled-
ning av talan om enskilt anspråk i samma utsträckning som om måls-
äganden beviljats rättshjälp med anledning av en sådan talan. Bestäm-
melserna i 31 kap. rättegångsbalken (RB) om skyldighet för den tilltalade
eller annan att till staten återbetala kostnader för offentlig försvarare
gäller även i fråga om kostnader för målsägandebiträde. När ett enskilt
anspråk avskilts och handläggs som ett tvistemål eller enbart det enskilda
anspråket förts upp i högre instans gäller beträffande kostnader för
målsägandebiträde i dessa mål bestämmelserna i 18 kap. rättegångs-
balken om ansvar för motparts rättegångskostnader.
Om målsäganden under förundersökningen begär att fa ett måls-
ägandebiträde skall undersökningsledaren anmäla detta till rätten. En
sådan anmälan skall också göras om det annars finns anledning att
förordna ett sådant biträde, 23 kap. 5 § RB.
Enligt 23 kap. 10 § tredje stycket RB har ett målsägandebiträde rätt att
närvara vid förhör med målsäganden under förundersökningen. Av 11 § i
samma kapitel framgår att målsägandebiträdet vid förhör med målsägan-
den har rätt att i den ordning undersökningsledaren bestämmer ställa
frågor till målsäganden. I 20 kap. 15 § tredje stycket RB anges att ett
målsägandebiträde skall kallas till huvudförhandling eller annat
sammanträde i rätten när målsäganden eller målsägandens ställföre-
trädare skall höras.
Normalt utses det ett målsägandebiträde för ett barn som har varit
utsatt för brott. Målsägandebiträde kan dock inte överta någon uppgift
som enligt lag eller annan författning ankommer på vårdnadshavaren. I
förarbetena till lagen (prop. 1987/88:107 s. 24) uttalas beträffande
målsägandebiträdets uppgifter att de fall där barn är målsägande intar en
särställning och att man här bl.a. får tänka sig att en stor del av informa-
tionen i stället lämnas till vårdnadshavaren eller någon annan som
företräder barnets intressen.
Brottsofferutredningen har i sitt betänkande Brottsoffer - Vad har
gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40) föreslagit att rätten till måls-
ägandebiträde utvidgas på så sätt att begränsningen till brott enligt
brottsbalken tas bort. Vidare har utredningen föreslagit att målsägande-
biträdets uppgifter skall utvidgas till att avse även sådant avslutande
arbete som att hjälpa målsäganden att fa ut ett av domstolen bestämt
skadestånd. Utredningen föreslår även att vissa efterlevande till en person
som har dödats genom brott skall fa rätt till målsägandebiträde.
Betänkandet har remissbehandlats och förslagen bereds för närvarande
inom Justitiedepartementet.
Prop. 1998/99:133
12
Prop. 1998/99:133
Den sociala lagstiftningen innehåller åtskilliga regler till skydd for
underåriga.
I 71 § första stycket socialtjänstlagen (1980:620) anges att var och en
som far kännedom om något som kan innebära att socialnämnden
behöver ingripa till en underårigs skydd bör anmäla detta till
socialnämnden. Enligt andra stycket är myndigheter vars verksamhet
berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och
sjukvården och socialtjänsten skyldiga att genast till socialnämnden
anmäla om de i sin verksamhet far kännedom om något som kan innebära
att socialnämnden behöver ingripa till den underåriges skydd.
Anmälningsskyldigheten gäller även anställda hos sådana myndigheter
liksom dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild
verksamhet som berör barn och ungdom eller annan yrkesmässigt bedri-
ven enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på social-
tjänstens område. Föreskriften i andra stycket är således till skillnad från
första stycket obligatorisk. Anmälningsskyldigheten medför att
sekretessen mellan olika myndigheter inom socialtjänstområdet bryts.
Det föreskrivs inte någon skyldighet i socialtjänstlagen for social-
nämnden att polisanmäla ett brott. Det måste dock med utgångspunkt
från socialtjänstens skyldighet att värna om barn och ungdom ses som en
grundprincip att polisanmälan sker. Barnet har rätt att fa ett brott mot sin
person ordentligt utrett och samhället har ett ansvar för att brott mot
minderåriga, som inte kan fora sin egen talan, blir utredda.
Socialnämnden har enligt 50 § socialtjänstlagen en skyldighet att
utreda förhållanden som har kommit till nämndens kännedom och som
kan föranleda någon åtgärd från nämnden. Om ett barn har utsatts för ett
brott kommer oftast nämndens utredning och förundersökningen rörande
brottet att i vissa delar röra samma förhållanden.
I detta sammanhang är vidare lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU) av stor betydelse. Enligt 2 § och
1 § andra stycket LVU kan den som är under 18 år beredas vård bl.a. om
det på grund av misshandel eller otillbörligt utnyttjande i hemmet finns
en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas och det
kan antas att behövlig vård inte kan ges med samtycke av vårdnads-
havaren eller, om den unge är över 15 år, av honom själv. Exempel på
situationer som kan föranleda omhändertagande kan enligt förarbetena
vara fysisk och psykisk misshandel samt sexuellt utnyttjande. Beslut om
vård fattas av länsrätten. Enligt 6 § LVU kan dock socialnämnden besluta
omedelbart om omhändertagande, om det är sannolikt att den unge
behöver beredas vård och rättens beslut i frågan inte kan avvaktas. Ett
sådant beslut skall sedan underställas länsrätten.
Ett omhändertagande enligt lagen innebär att socialnämnden, vid sidan
av vårdnadshavaren, far ett självständigt ansvar for att sörja för den
unges trygghet och omsorg. Socialnämnden anses ha samma befogen-
heter och skyldigheter som vårdnadshavaren, i den omfattning det behövs
för att genomföra vården (11 § fjärde stycket LVU). Det har satts i fråga
om vissa åtgärder under förundersökningen skall ses som ett nödvändigt
13
inslag i vården. Justitieombudsmannen (JO 1994/95 s. 292; beslut den 13
oktober 1993) har dock uttalat att en polisutredning ofta är nödvändig för
att socialnämnden skall kunna fullgöra sin uppgift att bereda barn skydd
och vård när det finns misstankar om övergrepp mot barnet. I sådana fall
måste enligt JO inställandet av barnet till polisförhör ingå i de befogen-
heter som tillkommer nämnden.
Socialnämnden kan med stöd av 32 § LVU besluta om en läkarunder-
sökning som ett led i utredningen av den unges behov av vård. En sådan
undersökning kan även ta sikte på frågan om den unge har utsatts för
t.ex. sexuella övergrepp. Ett barns egen uppfattning i fråga om läkar-
undersökning skall beaktas, om barnet har uppnått en sådan ålder och
mognad att dess egen vilja bör respekteras.
JO har i ett ärende som behandlar de rättsliga förutsättningarna för förhör
och läkarundersökning av barn (JO 1995/96 s. 89; beslut den 18 augusti
1994) anfört att det straffprocessuella regelsystemet endast ger ett
begränsat utrymme för att inställa en målsägande som är under 15 år till
förhör genom tvångsåtgärder och att det inte innehåller några regler som
tillåter tvångsmässig läkarundersökning av en målsägande oavsett ålder.
En förutsättning för att man skall kunna genomföra en meningsfull
brottsutredning när ett barn har blivit utsatt för brott är således i många
fall, på samma sätt som när målsäganden är vuxen, att man kan fa till
stånd en frivillig medverkan från målsägandens sida. I de fall barnets
eget medgivande är en nödvändig och tillräcklig förutsättning för dess
medverkan i en brottsutredning finns enligt JO inte några problem från
rättslig synpunkt. Om barnet vill medverka kommer de aktuella
utredningsåtgärdema till stånd. I annat fall blir förutsättningarna för
lagföring mindre goda och resultatet torde då som regel bli att åklagaren
antingen inte inleder förundersökning eller beslutar att lägga ned en
inledd förundersökning.
De situationer som vållar problem är enligt JO de där målsäganden är
ett barn som befinner sig på ett sådant utvecklingsstadium att det enligt
föräldrabalkens regler skall företrädas av någon annan - enligt huvud-
regeln vårdnadshavaren - samtidigt som denne av utredningsskäl inte bör
underrättas om de tilltänkta utredningsåtgärdema. Att förordna en god
man för barnet är enligt JO inte någon framkomlig väg, eftersom ett
sådant förordnande inte kan komma till stånd utan vårdnadshavarens
kännedom.
Vad gäller reglerna om tvångsomhändertagande enligt lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) konstaterade JO att
omhändertagande far ske i syfte att skydda barn för risker som antingen
har sin grund i missförhållanden i hemmet eller i barnets eget beteende.
Ett beslut om omhändertagande innebär bl.a. att socialnämnden, i den
mån det behövs för att genomföra vården, bestämmer om barnets
personliga förhållanden (11 § fjärde stycket LVU). Det anses att denna
regel ger socialnämnden rätt att också inställa ett omhändertaget barn till
Prop. 1998/99:133
14
förhör och läkarundersökning i en brottsutredning. JO anförde dock att Prop. 1998/99:133
man inte alltid kan utgå ifrån att förutsättningar for att omhänderta ett
barn enligt LVU föreligger även om det finns en misstanke om sexuella
övergrepp. JO pekade därvid på det förhållandet att det for att förunder-
sökning skall inledas är tillräckligt med en ganska svag misstanke,
medan det däremot for ett omhändertagande enligt LVU krävs att det är
sannolikt att den unge behöver beredas vård. JO tilläde också bl.a. att
man måste beakta att regleringen i LVU och bestämmelserna om
förundersökning har skilda syften.
JO konstaterade sammanfattningsvis att det i vissa fall inte är möjligt
att fa till stånd en medverkan från ett barns sida i en utredning avseende
ett brott riktat mot barnet självt annat än om det är omhändertaget enligt
LVU, men att lagliga förutsättningar for ett omhändertagande i dessa
situationer inte alltid är for handen. Det är enligt JO:s mening inte
tillfredsställande att möjligheterna att utreda ett kanske mycket allvarligt
brott på detta sätt är beroende av tillämpningen av en lagstiftning som har
ett helt annat syfte än att tillgodose det allmänna samhälleliga intresset av
att brott beivras.
JO anförde också att det från principiella utgångspunkter kan ifråga-
sättas om ett medgivande till polisförhör och läkarundersökning som
lämnas av en socialnämnd som har anmält det brott som är föremål for
utredning i rättssäkerhetshänseende kan jämställas med ett samtycke som
avges av en företrädare för barnet som står fri i förhållande till såväl de
berörda myndigheterna som barnets vårdnadshavare och som inte har
något annat intresse i saken än att se till att tillbörlig hänsyn tas till
barnets personliga integritet i den uppkomna situationen. JO erinrade om
att det vid misstanke om t.ex. sexualbrott kan bli fråga om läkarunder-
sökningar och andra utredningsåtgärder som också av ett ganska litet
barn kan uppfattas som både kränkande och skrämmande.
JO kom till slutsatsen att man bör överväga att komplettera lagstift-
ningen vad gäller underåriga målsägandes ställning i förundersöknings-
förfarandet och att ett sådant arbete bör inriktas på att fa till stånd en
särskild lag med syfte bl.a. att stärka rättssäkerhetsskyddet for den under-
årige vid sådana förundersökningar där denne och vårdnadshavaren kan
antas ha motstridiga intressen.
I ett annat ärende hos JO (JO 1995/96 s. 387) hade skolpersonal gjort
anmälan till socialförvaltningen och polisen om misstankar att en tioårig
flicka som var elev vid skolan hade utsatts for sexuella övergrepp i
hemmet. Eleven hade sedan mot sin egen och vårdnadshavarens vilja
kvarhållits i skolan utan att ett beslut om omhändertagande enligt 6 §
LVU hade fattats dessförinnan.
JO anförde i sitt beslut i ärendet den 30 september 1994 att det inte
fanns någon rättslig grund för kvarhållandet och att detta därför hade
varit rättsstridigt. Vidare anförde JO att det förhållandet att skolan
medverkat genom att polisen efter föregående överenskommelse hade
inställt sig på skolan och hållit förhöret där samt att skolan hade ställt en
lokal till förfogande och inställt barnet till förhöret väckte principiella
tveksamheter. JO kunde inte finna att förvaltningslagen, polislagen eller
15
de specialförfattningar som reglerar skolans verksamhet gav något lagligt Prop. 1998/99:133
stöd för att skolan medverkat i den utsträckning som skett.
Regeringens bedömning: Nuvarande lagstiftning bör kompletteras till
skydd för barns rättigheter vid misstanke om att en närstående begår brott
mot barnet.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna delar genomgående bedöm-
ningen av behovet av lagstiftning i detta avseende.
Skälen for regeringens bedömning: Misstankar om brott mot barn är
ofta svåra att utreda. Barn har inte samma möjligheter som vuxna att
påtala brott och de kan till och med ha svårt att förstå att något som de
utsätts för är brottsligt. Detta gäller i särskilt hög grad vid misstankar om
sexuella övergrepp och det gäller i än högre grad när misstankarna riktar
sig mot föräldrarna eller en av dem eller mot någon annan som står
barnet och dess familj nära. I de sistnämnda fallen kan också vissa
rättsliga problem uppstå. Det gäller bl.a. frågan om hur en förunder-
sökning skall genomföras i förhållande till barnet i de fall det skulle
skada utredningen att underrätta vårdnadshavama innan en viss
utredningsåtgärd vidtas. Det gäller också frågan om vem som skall
inställa barnet till polisförhör och vilka förutsättningar som finns för att
genomföra en läkarundersökning.
Enligt artikel 19 i FN:s konvention om barnets rättigheter -
barnkonventionen - skall konventionsstatema vidta bl.a. lämpliga
lagstiftningsåtgärder för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller
psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling,
misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp, medan
barnet är under föräldrarnas, vårdnadshavares eller annan persons vård.
En underårigs intressen gentemot en närstående kan behöva tas till
vara även under en rättegång, t.ex. på det sättet att någon företräder den
underårige såvitt gäller en skadeståndstalan mot vårdnadshavaren. Den
nuvarande ordningen kan i praktiken leda till att barnet går miste om ett
skadestånd som barnet i och för sig är berättigat till.
Frågeställningarna visar i första hand på ett behov av att vid misstanke
om brott mot barn i vissa fall kunna företa vissa inledande utrednings-
åtgärder utan vårdnadshavamas vetskap. Om misstankarna inte kan
utredas närmare riskerar man att brott mot barn i stor utsträckning förblir
outredda och inte lagförda och att pågående övergrepp fortsätter.
Problem kan också förekomma i sådana fall där en misstänkt
vårdnadshavare formellt medverkar till att olika utredningsåtgärder
kommer till stånd. Det kan ju självklart inverka hämmande på ett barn att
den - som det senare kan visa sig - som har begått ett övergrepp finns
med vid besök m.m. hos polisen, även om han eller hon inte är närva-
rande vid själva förhöret eller läkarundersökningen. Också dessa
16
förhållanden kan innebära att brott mot barn inte lagfors och att brottslig
verksamhet med barn som offer därmed kan fortsätta.
I de fall där vårdnadshavama har tagit initiativet till polisanmälan finns
det normalt inga bekymmer av det slag som nu har berörts. Bestäm-
melserna om vårdnadshavares medverkan och inflytande kan i stället
tillämpas på vanligt sätt. Om endast en av två vårdnadshavare medverkar
torde dock möjligheterna att få till stånd förhör och läkarundersökning
vara begränsade. Gällande rätt får i vart fall anses rymma betydande
oklarheter om vad som gäller när det mellan barnet och en av vårdnads-
havama finns motstridiga intressen. Dessa oklarheter bör undanröjas.
När barnet självt har tagit initiativ till en polisanmälan och har uppnått
en tillräcklig ålder och mognad uppstår normalt inte några rättsliga
problem av berört slag. När det gäller förhör behöver kallelse inte ske
genom vårdnadshavaren och i fråga om läkarundersökning kan samtycke
lämnas av barnet självt.
Problem aktualiseras främst i de fall där misstankar om övergrepp eller
om andra brott uppstår hos utomstående, exempelvis personal på daghem
eller i den skola där barnet vistas. När barnet inte självt kan ta ställning
till frågor om förhör eller läkarundersökning finns formellt ett ytterst
begränsat utrymme eller saknas helt lagligt stöd för att snabbt genomföra
utredningsåtgärder utan vårdnadshavamas medverkan. Om utgångs-
punkten är att vårdnadshavaren inte bör eller kan kontaktas, saknar
barnet någon som företräder dess intressen.
I vissa fall kan de nu berörda problemen lösas genom att ett omhänder-
tagande för vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga (LVU) kommer till stånd. Ett beslut att omhänderta ett barn
enligt den lagen anses medföra en rätt för socialnämnden att inställa
barnet till förhör och läkarundersökning i en brottsutredning. Detta har
sin grund i att socialnämnden enligt 11 § fjärde stycket LVU övertar
vårdnadshavarens rätt att besluta om barnet i den utsträckning det behövs
för att genomföra vården. Socialnämndens åtgärd att inställa barnet till
förhör eller läkarundersökning måste dock i varje enskilt fall kunna
motiveras med hänsyn till barnets behov av vård. En annan grundläg-
gande svårighet i sammanhanget har att göra med de lagliga förut-
sättningarna för ett beslut om omhändertagande enligt LVU. För ett
sådant beslut gäller ett högre och annorlunda beviskrav än det som gäller
för att inleda en förundersökning. Vidare är förutsättningarna för ett om-
händertagande knutet till flera omständigheter som alla tar sikte på
barnets behov av vård. Det är också tveksamt om socialnämnden i alla
avseenden kan träda i vårdnadshavarens ställe när det gäller beslut som
rör ett barns medverkan i en förundersökning eller under ett domstols-
förfarande. Det torde t.ex. knappast ligga inom ramen för social-
nämndens befogenhet att ta ställning till skadeståndsanspråk. Samman-
fattningsvis kan sägas att LVU inte ger någon heltäckande lösning på
problemet.
Som anförts i JO:s beslut den 18 augusti 1994 (se avsnitt 4.5) ger de
bestämmelser som finns i föräldrabalken om god man inte tillräckliga
möjligheter att ingripa till skydd för barnet. Det finns inte heller någon
annan lagstiftning som löser de problem som det här är fråga om. Den
Prop. 1998/99:133
17
2 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 133
nuvarande lagstiftningen kan alltså inte sägas vara tillräcklig for att ta till Prop. 1998/99:133
vara barns rätt vid misstankar om brott som begås mot barnet.
6.1
Regeringens förslag: En domstol skall i vissa fall kunna förordna en
särskild företrädare för barnet som övertar vårdnadshavamas befogen-
heter att ta till vara en underårigs rätt under förundersökning och i
rättegång.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
I promemorian föreslås dock att ställföreträdarskapet för barnet skall
knytas till lagstiftningen om målsägandebiträde och att ställföreträdaren
skall kallas särskilt målsägandebiträde.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker i huvudsak prome-
morians förslag. Hovrätten för Nedre Norrland anser dock att förslaget
inte utan ytterligare överväganden i vissa frågor bör ligga till grund för
lagstiftning. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anför att
termen ”särskilt målsägandebiträde” är mindre lämplig i sammanhanget.
Ett par remissinstanser har efterlyst en bredare belysning av de behand-
lade frågorna.
Skälen för regeringens förslag: När misstankar om brott kan riktas
mot vårdnadshavaren eller en av två vårdnadshavare kan man utgå från
att vårdnadshavaren inte alltid på bästa sätt kommer att ta till vara barnets
intressen. Detsamma kan i viss utsträckning gälla när misstankarna riktas
mot någon som står vårdnadshavaren eller vårdnadshavama nära.
I promemorian behandlas ett antal lösningar på dessa problem som av
olika skäl inte bör väljas. Mot att komplettera den socialrättsliga
lagstiftningen talar bl.a. att dess grundläggande syfte skiljer sig från dem
som bär upp bestämmelserna om förundersökning i brottmål. Att öka
möjligheterna till tvångsåtgärder för att fa till stånd förundersökning och
förhör med barn eller använda befintliga bestämmelser om ställföre-
trädarskap framstår inte heller som lämpligt. Vi återkommer senare i
detta avsnitt närmare till skälen mot dessa lösningar.
Den lämpligaste lösningen när det gäller att tillgodose syftet att säker-
ställa den underåriges rättssäkerhet i nu aktuella fall är att en utom-
stående person träder i vårdnadshavarens ställe och fullgör uppgiften att
ta till vara barnets intressen och tillgodose barnets rättigheter. En särskild
person bör således förordnas att företräda barnet under såväl förunder-
sökningen som i en följande rättegång. Också i de fall barnet har om-
händertagits enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård
av unga (LVU) bör en företrädare kunna förordnas. Företrädaren bör stå
fri i förhållande till både berörda myndigheter och barnets vårdnads-
havare. Företrädarens intresse i saken bör endast vara att se till att hänsyn
tas till barnets rätt och personliga integritet.
18
En lösning med en utomstående person som träder i vårdnadshavarens
ställe har också valts i LVU när det gäller offentliga biträden (se prop.
1994/95:224, bet. 1995/96:LU2, rskr. 1995/96:36).
I promemorian har föreslagits att ställföreträdarskapet för barnet knyts
till lagstiftningen om målsägandebiträde. Juridiska fakultetsnämnden vid
Uppsala universitet avstyrker denna lösning och anför att företrädarens
uppgifter och befogenheter är av ett helt annat slag än de som ett
målsägandebiträde har. Fakulteten anför också att man bör välja en annan
beteckning - t.ex. ”bamföreträdare” eller annan neutral term - som inte
ger felaktiga associationer.
Den som skall företräda barnet kommer i praktiken att utföra delvis
samma uppgifter som ett målsägandebiträde. Den krets av personer som
kommer i fråga för att förordnas som målsägandebiträde kommer därmed
vara väl lämpade för att ta till vara underårigas intressen i nu aktuella
situationer. En anknytning till reglerna om målsägandebiträde i enlighet
med vad som föreslagits i promemorian är också lämplig i fråga om
bestämmelserna om arvoden m.m. och om sådana utredningskostnader
som kan uppstå i målet.
Uppgifterna för den som skall ta till vara en underårigs rätt skiljer sig
dock i ett väsentligt hänseende från de uppgifter som ankommer på ett
målsägandebiträde. Ett målsägandebiträde är ju i rättegångsbalkens
mening endast ett rättegångsbiträde och har därmed, som framgår av 4 §
fjärde stycket lagen (1988:609) om målsägandebiträde och 12 kap. 22 §
rättegångsbalken (RB), ingen möjlighet att verka på egen hand utan
fullmakt från huvudmannen. Den företrädare det här är fråga om övertar
vårdnadshavamas befogenheter att ta till vara en underårigs rätt under
förundersökning och rättegång. Det centrala syftet med förordnandet är
att företrädaren i vissa avseenden träder i vårdnadshavares ställe. De
inskränkningar i vårdnadshavares rätt som detta innebär är naturligtvis av
extraordinär och känslig natur. Det är vidare av väsentlig betydelse att
företrädaren intar en oberoende ställning i förhållande till vårdnads-
havama. Mot denna bakgrund bör skillnaden mellan förordnanden av
denna typ och förordnanden av målsägandebiträden tydligt komma till
uttryck.
Regeringen anser att ”särskild företrädare för barn” mot den bak-
grunden lämpar sig bättre än ”särskilt målsägandebiträde”. Regeringens
förslag till lagteknisk konstruktion i övrigt överensstämmer dock väsent-
ligen med promemorians. Reglerna bör såsom föreslås i promemorian tas
in i en särskild lag. Beröringspunkterna med vad som gäller för måls-
ägandebiträden gör det, som föreslagits i promemorian, möjligt att på ett
flertal punkter låta de regler som gäller för målsägandebiträden vara
tillämpliga för särskilda företrädare för barn.
Som nämnts ovan vore ett alternativ att komplettera den socialrättsliga
lagstiftningen. Det kunde uttryckligen anges när en socialnämnd far
agera i fråga om barn och brottsutredningar och vilka befogenheter
nämnden har. En sådan lösning ter sig som sagt dock mindre lämplig,
bl.a. därför att den socialrättsliga lagstiftningen och bestämmelserna om
förundersökning i brottmål har helt skilda grundläggande syften. Vidare
kan det från principiella synpunkter ifrågasättas om ett ställningstagande
Prop. 1998/99:133
19
från en socialnämnd, som ofta har anmält det brott som är föremål för
utredning, i rättssäkerhetshänseende kan jämställas med det som görs av
en företrädare för barnet som står fri i förhållande till både de berörda
myndigheterna och till barnets vårdnadshavare.
Alternativet att ge ökade möjligheter att under förundersökningen vidta
tvångsåtgärder i förhållande till ett barn för att få till stånd förhör och
läkarundersökning är inte en lämplig väg att gå. Framför allt löser det
inte de problem som gäller den underåriges behov av hjälp och stöd i
samband med själva förhörssituationen eller den underåriges rätt till
skadestånd. Det finns en risk för att utredningsintresset ges för stor tyngd
och att barnets bästa inte sätts i främsta rummet. Ökade möjligheter att
under förundersökningen vidta tvångsåtgärder samt agera utan barnets
samtycke ger alltså inte barnet den rättssäkerhet som måste krävas.
Att lagtekniskt bygga vidare på något av de förekommande regel-
systemen för domstols och överförmyndares beslut om ställföreträdar-
skap är inte heller lämpligt. De uppgifter som blir aktuella är inte heller
helt lämpade för en god man att handha. Detta gäller särskilt när det är
fråga om brott mot barnets person. Det kan dessutom ta en viss tid innan
en god man kan rekryteras och utses.
Inga remissinstanser har heller förordat några av dessa alternativ.
Beslut om att utse en särskild företrädare för barn måste naturligtvis
fattas på ett sätt som tillgodoser berättigade krav på kontroll och
rättssäkerhet, såväl för vårdnadshavama som för barnet. Dessa frågor
behandlas närmare i avsnitt 6.6.
Hovrätten för Nedre Norrland efterlyser ytterligare överväganden när
det gäller dels konflikter mellan den särskilda företrädaren och
vårdnadshavaren, dels i fråga om vårdnadshavarens rätt till rättshjälp.
Dessa frågor behandlas i avsnitt 6.4 respektive 6.6.
Barnombudsmannen har anfört att det bör tydliggöras vilka olika
insatser som kan vara aktuella för bamet i de situationer det här är fråga
om och att ett sådant bredare perspektiv bör redovisas propositionen.
Rädda Barnen har föreslagit en generell översyn av barnets ställning i
rättsprocessen med utgångspunkt i bestämmelserna i FN:s konvention
om barnets rättigheter. Riksförbundet Barnets rätt i samhället har ansett
att det krävs en övergripande undersökning på alla områden om barns
situation som indirekta eller direkta brottsoffer samt efterlyst en särskild
utredning om barnets rätt som brottsoffer. Regeringen bedömer det inte
som möjligt att i detta sammanhang ta upp ytterligare frågor till
behandling. Det kan nämnas att regeringen nyligen har tillsatt en
parlamentarisk utredning med uppdrag att utreda frågan om barn-
misshandel och därmed sammanhängande frågor (dir. 1998:105). Upp-
draget syftar bl.a. till att inom förskoleverksamhet, skola och skol-
barnsomsorg, hälso- och sjukvården samt socialtjänsten förbättra arbetet
med barn som utsatts för eller misstänks vara utsatta för misshandel.
Frågorna om ett bredare perspektiv tydliggör behovet av att den
föreslagna lagen om särskild företrädare för barn utvärderas. Behovet har
påtalats av Socialstyrelsen och Barnombudsmannen. Regeringen avser att
följa tillämpningen samt ta initiativ till en utvärdering när lagen har varit
i kraft några år.
Prop. 1998/99:133
20
Prop. 1998/99:133
Regeringens forslag: Om det finns tvä vårdnadshavare som varken är
gifta eller bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden och
omständigheter som innebär att en särskild företrädare skall förordnas
finns bara beträffande en av dem, skall det vara möjligt att förordna att
den andre vårdnadshavaren ensam företräder barnet.
Om det på grund av särskilda omständigheter far antas vara till barnets
bästa skall dock en särskild företrädare kunna utses också i dessa fall.
Promemorians förslag har inte någon motsvarighet till möjligheten
att förordna en av två vårdnadshavare att ensam företräda barnet.
Remissinstanserna: I fråga om de fall där det finns två vårdnads-
havare invänder Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet,
Sveriges advokatsamfund och Riksförbundet Barnens rätt i samhället
mot att företrädaren för barnet alltid övertar beslutanderätten för båda
föräldrarna.
Skälen för regeringens förslag: Promemorians förslag innebär att
båda vårdnadshavama alltid utesluts från rätten att företräda barnet, även
om brottsmisstankarna endast rör en av dem. Remisskritiken pekar på att
det inte alltid finns skäl för detta. Detta gäller särskilt i de fall
vårdnadshavama inte är gifta eller sambor. Att en av vårdnadshavama då
är misstänkt för brott mot barnet eller står i ett nära förhållande till en
misstänkt, innebär ju inte med nödvändighet att den andre vårdnads-
havaren inte längre är lämplig att ta till vara barnets intressen och
företräda barnet under förundersökning och i rättegång. En utgångspunkt
bör naturligtvis också vara att vårdnadshavama inte utestängs i större
utsträckning än nödvändigt.
Till bilden hör visserligen att det i ett inledningsskede av en
förundersökning kan vara svårt att avgöra om någon av vårdnadshavama
har intressen som strider mot barnets. Det torde också vara vanskligt att
bedöma hur en vårdnadshavare kan komma att agera när han eller hon
konfronteras med brottsmisstankar mot den andre vårdnadshavaren eller
en närstående till denne. Det anförda kan anses tala för att det också i de
nu aktuella situationerna borde kunna förordnas en särskild företrädare
som träder i stället för båda vårdnadshavama. Med utgångspunkten att en
vårdnadshavare inte bör utestängas från beslutanderätten rörande barnet i
större utsträckning än nödvändigt bör dock en förutsättning för att en
särskild företrädare skall kunna träda i stället för två vårdnadshavare vara
att det i det enskilda fallet finns tillräckligt stöd för en sådan inskränk-
ning i förhållande till var och en av dem. När barnet har två vårdnads-
havare som varken är gifta eller sammanboende och förutsättningarna för
att en särskild företrädare för barnet skall utses endast är uppfyllda
beträffande en av dem bör huvudprincipen därför vara att någon särskild
företrädare för barnet inte utses. I dessa fall bör som huvudregel i stället
gälla att den vårdnadshavare som inte berörs av brottsmisstankarna
förordnas att ensam företräda barnet i de frågor som är aktuella här.
För de fall vårdnadshavama är gifta eller sambor finns inte skäl att
öppna någon möjlighet att låta den ena vårdnadshavaren företräda barnet.
21
Att en av två vårdnadshavare ges rätt att ensam företräda barnet i vissa Prop. 1998/99:133
frågor innebär visserligen ett avsteg från huvudregeln att föräldrar vid
gemensam vårdnad utövar sina rättigheter och skyldigheter tillsammans.
Bestämmelser om att en av två vårdnadshavare i denna situation ensam
kan företräda barnet har dock stöd i och far anses ge uttryck för allmänna
principer om att en vårdnadshavare inte har rätt att företräda barnet i
fråga om rättsliga åtgärder där barnet och vårdnadshavaren har direkt
motstående intressen. En jämförelse kan göras med det förhållandet att
en vårdnadshavare enligt gällande rätt ensam kan företräda barnet mot
den andra vårdnadshavaren i frågor om underhållsbidrag (Nytt Juridiskt
Arkiv (NJA) 1985, s. 387; jfr också Walin, Gösta, Föräldrabalken och
internationell föräldrarätt, 5 uppl., s. 175 och Undén, Östen, Föräldrar och
barn enligt gällande svensk rätt, andra upplagan, Stockholm, 1927,
s. 43 f.).
En alternativ lösning vore att en särskild företrädare förordnades men
trädde i stället för endast en av vårdnadshavama och att den särskilda
företrädaren och den andre vårdnadshavaren gemensamt företrädde
barnet. Mot detta talar dock att det inte är lämpligt att dela upp
ställföreträdarskapet, bl.a. med hänsyn till att den särskilda företrädaren
och vårdnadshavaren kan komma att ha motstridiga uppfattningar om
vad som är bäst för barnet i olika avseenden.
Lagrådet har uppmärksammat att den i lagrådsremissen föreslagna
lagtexten inte medger att en särskild företrädare utses i t.ex. ett fall när
vårdnadshavama ligger i konflikt med varandra, kanske om vårdnad eller
umgängesrätt, medan den som misstänks för brott mot barnet är make
eller sambo till den första vårdnadshavaren. Ett förordnande av den andre
vårdnadshavaren kan då bidra till att fördjupa konflikten mellan
föräldrarna och dra in barnet i denna. Enligt Lagrådets mening kan det
ifrågasättas om inte domstolen i de fall som det nu är fråga om bör ges en
möjlighet att undantagsvis kunna förordna en särskild företrädare för
barnet också om det med hänsyn till vårdnadshavamas förhållande till
varandra eller liknande omständigheter är bäst för barnet att någon
utomstående utses.
Regeringen delar bedömningen att det undantagsvis bör finnas en
möjlighet att förordna en särskild företrädare i stället för att förordna en
särlevande vårdnadshavare att ensam företräda barnet. Även om förut-
sättningarna för att förordna en särskild företrädare för barnet enligt 1 § 1
eller 2 inte är uppfyllda i förhållande till båda de särlevande vårdnads-
havama bör alltså en särskild företrädare kunna utses i de undantagsfall
då ett förordnande för en av vårdnadshavama skulle stå i strid med bar-
nets bästa.
Det får anses klart att beslut om särskild företrädare för bam och om
att en särlevande vårdnadshavare ensam skall företräda barnet inskränker
rätten till respekt för privat- och familjelivet enligt artikel 8 i Europa-
konventionen. Av punkten 2 i artikeln framgår att en offentlig myndighet
inte får störa åtnjutandet av rättigheterna i artikeln. Undantag görs dock
för vad som är föreskrivet i lag och i ett demokratiskt samhälle är nöd-
vändigt med hänsyn till bl.a. förebyggandet av brott och skyddandet av
hälsa eller moral eller av andra personers fri- och rättigheter. De
22
rättighetsinskränkningar besluten det här är fråga om innebär är enligt Prop. 1998/99:133
regeringens bedömning motiverade på grunder som anges i punkten 2 i
artikeln. Inskränkningarna far vidare inte stå i strid med propor-
tionalitetsprincipen. Beaktandet av denna princip behandlas i avsnitt 6.3.
Artikel 8 i konventionen utgör mot denna bakgrund inget hinder mot att
införa en ordning med en särskild företrädare för barn som i stället för
vårdnadshavama skall företräda barnet eller en särlevande vårdnads-
havare som ensam företräder barnet.
Regeringens förslag: En särskild företrädare för barn skall förordnas när
det finns anledning att anta att ett brott på vilket det kan följa fängelse
har begåtts mot ett bam och en vårdnadshavare kan misstänkas för
brottet, eller när det kan befaras att en vårdnadshavare på grund av sitt
förhållande till den som kan misstänkas ha begått ett sådant brott inte
kommer att ta till vara barnets rätt. Undantag skall gälla när ett
förordnande med hänsyn till barnet är obehövligt eller annars särskilda
skäl talar mot ett sådant.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser - Brottsoffermyndigheten
Barnombudsmannen Rädda Barnen, Svenska Psykologförbundet och
Riksförbundet Barnens rätt i samhället - anser att förutsättningarna för
att förordna en företrädare för barnet i olika avseenden bör utvidgas.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Sveriges
Domareförbund har motsatt uppfattning och förordar att
förutsättningarna skärps. Bland andra Sveriges advokatsamfund,
Socialstyrelsen och Göteborgs tingsrätt har efterfrågat förtydliganden när
det gäller förutsättningarna för ett förordnande på olika punkter.
Skälen för regeringens förslag: När det gäller de närmare
förutsättningarna för ett förordnande av en särskild företrädare för bam
är en första fråga vid vilka slags brott en särskild företrädare bör kunna
förordnas. Ett starkt behov härav finns i många fall där den underårige
misstänks ha utsatts för sexuella övergrepp, misshandel eller annat brott
mot sin person. Det kan dock även vara aktuellt vid misstanke om andra
brott, t.ex. när vårdnadshavaren har förskingrat barnets tillgångar.
I promemorian har föreslagits att det bör vara en förutsättning att
fängelse kan följa på brottet för att en särskild företrädare för barnet skall
kunna förordnas. Rädda Barnen anser dock att det inte bör uppställas
något krav på att fängelse skall ingå i straffskalan. Enligt regeringens
bedömning kan det dock med hänsyn till proportionalitetsprincipen inte
vara motiverat att en särskild företrädare förordnas vid misstankar om
brott med en straffskala på lägre nivå. Proportionalitetsprincipen innebär
nämligen att en åtgärd i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet
skall stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med den. Det
betyder i det här sammanhanget att skälen för ett förordnande måste väga
upp det intrång eller men i övrigt som förordnandet innebär för
23
vårdnadshavaren eller något annat motstående intresse. Regeringen Prop. 1998/99:133
menar att det mot den bakgrunden inte finns skäl att öppna en möjlighet
att forordna en särskild företrädare för bam i fall när misstanken gäller
brott med endast böter i straffskalan.
Krav på bevisning för att förordnande skall ske
En ytterligare förutsättning för att ett förordnande skall kunna ske bör
vara att misstankarna om brott mot barnet har åtminstone en viss
konkretion och styrka. I enlighet med det synsätt som kommit till uttryck
i promemorian bör det på denna punkt krävas att det finns tillräckliga
skäl att inleda förundersökning, dvs. att det finns anledning att anta att ett
brott har begåtts (23 kap. 1 § rättegångsbalken [RB]). Socialstyrelsen
anser att detta krav bör komma till tydligare uttryck i lagtexten.
Regeringen delar uppfattningen att lagtexten bör förtydligas.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att en
grundläggande förutsättning för ett förordnande vidare bör vara att det,
på grund av risk för fortsatt brottslighet eller av annat skäl, kan befaras
att barnet annars kommer till skada. Enligt regeringens bedömning bör
emellertid risken för fortsatta brott mot barnet inte vara avgörande för om
en särskild företrädare för barnet bör förordnas. Det torde, i det inledande
utredningsskede det ofta kommer vara frågan om, oftast finnas endast ett
bristfälligt underlag för en bedömning av risken för fortsatt brottslighet.
När det vidare gäller kravet på fara för att barnet annars kommer till
skada innebär misstanken om brott, vars utredande kräver att barnet hörs
eller undersöks av läkare, också en misstanke om att barnet har skadats.
Det avgörande skälet för ett förordnande bör då inte vara ett särskilt krav
på risk för fortsatt skada utan om det finns intressemotsättningar inom
ramen för den aktuella utredningen.
Det finns två typfall när förordnande av en särskild företrädare för bam
bör ske. Det första är när misstanken om brott riktar sig mot en
vårdnadshavare. Det andra är när det kan befaras att en vårdnadshavare
på grund av sitt förhållande till den som kan misstänkas för brottet inte
kommer att ta till vara den underåriges rätt.
Kraven på misstanke mot en vårdnadshavare
När brottsmisstanken gäller vårdnadshavaren, innefattar promemorians
förslag kravet att vårdnadshavaren kan misstänkas ha begått brottet.
Detta krav på misstankegrad har å ena sidan Barnombudsmannen ansett
vara för högt. Sveriges Domareförbund har å andra sidan anfört att ett
krav på skälig misstanke mot vårdnadshavaren bör övervägas.
Det är med hänsyn till vårdnadshavama inte rimligt att ha ett lägre
beviskrav än vad som föreslagits i promemorian. Beviskravet får dock
inte heller sättas så högt att det i praktiken inte kan uppnås. Att fastställa
om skälig misstanke föreligger torde normalt kräva förhör med barnet.
Inte heller någon skärpning bör därför göras.
24
Detta innebär att det bör ha kommit fram uppgifter som har en viss
konkretion och som pekar mot vårdnadshavaren för att en särskild
företrädare skall kunna förordnas. Det kan exempelvis röra sig om att en
skolsköterska i en anmälan till polismyndigheten lämnar konkreta och
graverande uppgifter om sina iakttagelser eller om vad han eller hon har
fått höra från barnet. Särskilt viktigt kan vara att anmälaren redogör för
sådana omständigheter som motiverar att ett interimistiskt beslut om
särskild företrädare för bam fattas utan hörande av vårdnadshavaren, t.ex.
genom en beskrivning av vad barnet har sagt om sin inställning till att
redogöra för saken i föräldrarnas närvaro.
I många fall kan de uppgifter om ett övergrepp som lämnas i en
polisanmälan vara sådana att misstankarna inte kan sägas vara så starka
att någon kan misstänkas för brott. En begäran om att en särskild
företrädare skall förordnas får därför i många fall föregås av en utredning
avseende frågan om en sådan misstankenivå kan uppnås och av en
grundlig och omsorgsfull analys av vilka utredningsåtgärder utöver
förhör med barnet och eventuell läkarundersökning som kan och bör
vidtas för att säkra bevisning om eventuella brott.
Misstanke mot en annan närstående
Den andra typsituationen där det finns behov av en särskild företrädare
för bam är när vårdnadshavaren visserligen inte själv kan misstänkas
men på grund av sitt förhållande till den misstänkte kan befaras inte
tillgodose barnets intressen i rättsligt hänseende. Så kan vara fallet om
vårdnadshavaren är gift eller sambo med den misstänkte eller om den
misstänkte och bamet är syskon, men även vårdnadshavarens relation till
en släkting eller en nära vän kan innebära att vårdnadshavaren inte fullt
ut ser till barnets rättsliga intressen.
Kravet på graden av misstanke mot den närstående bör vara samma
som för misstanken mot en vårdnadshavare.
Brottsoffermyndigheten menar att kraven på ett förordnande också i
övrigt skall vara desamma när någon inom ”familjegemenskapen” kan
misstänkas för att ha begått ett brott mot bamet som i det fallet att
vårdnadshavaren misstänks. Myndigheten menar alltså att det i dessa fall
inte skall ställas upp något särskilt krav beträffande förhållandet mellan
vårdnadshavaren och den misstänkte. Som tidigare anförts bör inte
vårdnadshavaren fråntas rätten att företräda bamet utan vägande skäl.
Regeringen delar i detta avseende promemorians utgångspunkt. När
någon annan än vårdnadshavaren är misstänkt för brottet, bör man
således, till skillnad från vad som är fallet när en vårdnadshavare är den
misstänkte, utgå från en presumtion att vårdnadshavaren kommer att ta
till vara barnets intressen. För att ett förordnande av en särskild
företrädare skall kunna ske då vårdnadshavaren inte är den misstänkte
bör det krävas att det genom utredningen har framkommit omständig-
heter som gör att det kan befaras att vårdnadshavaren inte kommer att
sätta barnets intressen i rättsligt hänseende i första rummet. Detta krav
innebär att det bör finnas uppgifter av viss konkretion och styrka till stöd
Prop. 1998/99:133
25
för ovilja att medverka under förundersökningen eller på annat sätt ta till
vara barnets intressen i rättsligt avseende. Det kan här vara fråga om
uppgifter som barnet självt, när det anförtrott sig till någon utomstående,
lämnat till denne om vårdnadshavarens inställning. Det kan också vara
fråga om uppgifter om hur vårdnadshavare agerat eller yttrat sig i sam-
band med kontakter med exempelvis daghems- eller skolpersonal. I vissa
fall torde enbart uppgifterna om förhållandet mellan vårdnadshavaren
och den misstänkte vara tillräckliga för att det skall kunna befaras att
vårdnadshavaren inte kommer att ta till vara barnets rätt, t.ex. om den
misstänkte och bamet är syskon. Uppgifterna om karaktären hos och
styrkan av relationen mellan vårdnadshavaren och den misstänkte kan
således ha betydelse för kraven på utredningen i övrigt.
Promemorians förslag ställer i detta avseende upp ett krav på att det
kan ”antas att vårdnadshavaren på grund av sitt förhållande till den som
kan misstänkas ha begått ett sådant brott inte kommer att ta till vara den
underåriges rätt”. Rikspolisstyrelsen anför att uttrycket ”kan befaras”
bättre än ”kan antas” täcker den situation som avses. Regeringen delar
denna bedömning.
Sveriges advokatsamfund anser att lagtexten bör utformas så att det
framgår att förordnande endast skall ske om det genom utredning fram-
kommit omständigheter som gör att det kan antas att vårdnadshavaren
inte kommer att sätta barnets intressen i rättsligt hänseende i första
rummet samt att hänsyn därvid skall tas till vårdnadshavarens faktiska
relation till den misstänkte. Med hänsyn till de skiftande situationer det
kan vara fråga om torde det dock inte vara möjligt att i lagtexten närmare
kvalificera kravet när det gäller vilken karaktär förhållandet mellan
vårdnadshavaren och den misstänkte skall ha. Regeringen finner inte
heller skäl att i övrigt tillmötesgå kritiken på denna punkt. Vi åter-
kommer dock till frågan i författningskommentaren.
Behovskriteriet
Om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, skall enligt promemorians
förslag ett förordnande ske om det inte är obehövligt.
Riksförbundet Barnens rätt i samhället anser att lagtexten bör inne-
hålla en presumtion att ett förordnande skall ske, om detta inte är
uppenbart obehövligt och att presumtionen bör förenas med hänvisning
till barnets intresse. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet
förordar å andra sidan att förutsättningarna för ett förordnande skärps och
att hänsynen till bamet och inte utredningshänsyn bör vara styrande.
Fakultetsnämnden anser också att ordet ”obehövligt” inte täcker den risk
för skadeverkningar som kan finnas och som enligt allmänna övervägan-
den om proportionalitet bör ställas mot det skydd åtgärden ibland kan
innebära, samt att proportionalitetstänkandet helst bör framgå av
lagtexten.
Regeringen delar till att börja med bedömningen att det är barnets
intresse som skall vara styrande vid bedömningen av om ett behov av en
särskild företrädare finns. Det är lämpligt att detta kommer till uttryck i
Prop. 1998/99:133
26
lagtexten. Det framstår dock som olämpligt att infora ett uppenbar-
hetsrekvisit. Det skulle medföra risker för att förordnanden kommer till
stånd när något egentligt behov inte finns, vilket naturligtvis bör
undvikas.
När det gäller proportionalitetsaspektema måste alltid beaktas att ett
beslut om en särskild företrädare för bam är en betydande inskränkning i
vårdnadshavamas rätt. Ur vårdnadshavarens synvinkel torde beslutet
uppfattas som både ingripande och kränkande. Dessutom kan det även
med hänsyn till barnets intressen finnas anledning att iaktta försiktighet.
Förhör och andra förundersökningsåtgärder kan vara svårhanterliga
upplevelser för bamet och detta gäller nog i särskilt hög grad om bamet
inte åtföljs av någon familjemedlem. Enligt proportionalitetsprincipen
gäller att ett förordnande far ske endast om skälen för åtgärden uppväger
det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för de berörda. Den
intresseavvägning det här är fråga om är av komplex natur. I barnets
intresse ligger exempelvis självklart också att brott mot bamet kan
utredas och beivras samt i förlängningen att en skadeståndstalan kan
föras. Regeringen delar fakultetsnämndens uppfattning att propor-
tionalitetsprincipen bör komma till uttryck i lagtexten. Detta bör ske
genom att lagtexten anger att förordnande inte skall ske när särskilda
skäl talar mot det. Sådana skäl kan finnas när det är fråga om ett lindrigt
brott vars skadeverkningar för bamet inte uppväger de men bamet kan
komma att lida under och till följd av ett förordnande.
Fakultetsnämnden invänder mot uppfattningen i promemorian att ett
skäl för ett förordnande kan vara behovet av att en kunnig person tar till
vara barnets eventuella rätt till skadestånd. Fakulteten menar att denna
synpunkt inte förtjänar beaktande när beslut skall fattas samt anför att
åklagaren redan i dag självmant skall beakta frågan om skadestånd och
att målsägandebiträde normalt utses. Åklagarens skyldighet enligt
22 kap. 2 § RB att på målsägandens begäran föra talan om enskilt
anspråk ger emellertid inte någon möjlighet för en talan för en underårig
när vårdnadshavaren motsätter sig detta. Ett målsägandebiträde saknar
också befogenheter att självständigt ta till vara barnets rätt i dessa fall. En
särskild företrädare för bamet eller ett förordnade av en god man kan
därför vara nödvändigt.
Barnets ålder
I vissa fall kan det vara så att det inte finns något behov av ett
förordnande därför att den underårige har uppnått en sådan ålder att han
eller hon själv kan ta till vara sin rätt. I promemorian (s. 28) har angetts
att ett förordnande i många fall kan vara obehövligt när den underårige är
15 år eller i åldern däromkring.
Göteborgs tingsrätt efterlyser ett förtydligande av den ålder vid vilken
den underårige kan ta till vara sin rätt. Svenska Psykologförbundet menar
att ett förordnande bör ske oavsett den underåriges ålder och framhåller
att även äldre bam bör fa rättsligt stöd med hänsyn till att konflikter och
lojalitet mot anhöriga kan vara väl så svåra att hantera och att känslorna
Prop. 1998/99:133
27
kring detta kan bli mycket starka. Regeringen ser det inte som möjligt att
exaktare ange vid vilken ålder ett bam kan ta till vara sin rätt (se avsnitt
4.1). Bam är olika och en bedömning måste göras i varje enskilt fall. När
det gäller de bam som har uppnått en sådan ålder att de själva kan ta till
vara sin rätt delar regeringen i och för sig uppfattningen att också dessa
bam har behov av stöd i de situationer det här är fråga om. Åtminstone i
vissa fall torde dock detta behov kunna tillgodoses redan med gällande
regler, t.ex. genom ett målsägandebiträde eller på annat mindre
ingripande sätt. Om behov av en särskild företrädare finns för äldre bam
torde i första hand vara beroende av relationen till vårdnadshavaren.
Möjligheten att föra en talan om skadestånd mot vårdnadshavaren kan
också vara av betydelse.
Särlevande vårdnadshavare
Om det finns två vårdnadshavare som varken är gifta eller bor
tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden och omständigheter
som innebär att en särskild företrädare skall förordnas finns bara
beträffande en av dem, bör det, som anförts i avsnitt 6.2, vara möjligt att
förordna att den andre vårdnadshavaren ensam företräder bamet. I
undantagsfall bör dock en särskild företrädare kunna utses också i dessa
fall, om det på grund av särskilda omständigheter far antas vara till
barnets bästa (se närmare i avsnitt 6.2).
Regeringens förslag: För att ta till vara barnets rätt bör en särskild
företrädare i princip helt överta vårdnadshavamas rätt att besluta för
bamet när det gäller det rättsliga förfarandet. I den särskilda
företrädarens uppgifter bör ingå att i stället för vårdnadshavama ta
ställning till bl.a. om bamet bör genomgå förhör eller läkarundersökning
inom ramen för polisutredningen. Vidare bör ingå en rätt att föra en
skadeståndstalan för bamet.
Prop. 1998/99:133
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna delar i huvudsak promemorians förslag när det
gäller avgränsningen av den särskilda företrädarens uppgifter. Ett par
remissinstanser anser dock att principerna om att barnets bästa skall
komma i första rummet vid utövandet av uppdraget och att hänsyn till
barnets vilja skall tas med beaktande av barnets ålder och mognad bör
komma till tydligare uttryck i lagtexten. Hovrätten för Nedre Norrland
och Socialstyrelsen efterfrågar en belysning av konfliktsituationer mellan
den särskilda företrädaren och olika personer som i andra funktioner
företräder bamet samt av vissa praktiska frågor kring utförandet av
uppdraget. Bland annat Rikspolisstyrelsen föreslår ett förtydligande av
avgränsningen av företrädarens befogenheter i förhållande till vårdnads-
havamas.
28
Skälen for regeringens förslag: Regeringen anser i likhet med den
bedömning som görs i promemorian att de befogenheter som den
särskilda företrädaren övertar från vårdnadshavama bör vara begränsade
till de rättsliga frågor som uppkommer under den pågående förunder-
sökningen och i en efterföljande rättegång. I övrigt bör de rättigheter och
skyldigheter som normalt tillkommer vårdnadshavama kvarstå. Avgräns-
ningen till en pågående förundersökning och efterföljande rättegång i en
eller flera instanser motiveras av det grundläggande syftet med förord-
nandet, dvs. att med anledning av vissa bestämda misstankar om brott ta
till vara barnets intresse under förundersökning och i rättegång. När det
gäller rättegången bör befogenheterna för den särskilda företrädaren -
förutom att gälla den underåriges rätt i själva brottmålet - även innefatta
en rätt att föra barnets talan om skadestånd med anledning av brottet i en
eventuell senare process.
Enligt promemorians förslag övertar den särskilda företrädaren
vårdnadshavarens befogenheter under förundersökningen och rätte-
gången, med undantag endast för rätten att dels väcka enskilt åtal, dels
väcka talan om skadestånd när ett allmänt åtal inte har väckts. När det
gäller den särskilda företrädarens rätt att överta åtal som åklagaren lagt
ned har Göteborgs tingsrätt ifrågasatt om en sådan inskränkning av
vårdnadshavarens rätt är motiverad. Tingsrätten har ansett att rätten att
överta ett nedlagt åtal bör undantas från den särskilda företrädarens
uppgifter.
Regeringen delar i dessa avseenden promemorians ståndpunkt. Som
framhålls där ligger det visserligen regelmässigt inte i barnets intresse att
driva saken vidare i de fall åklagaren lägger ned ett åtal. Principiella skäl
talar dock mot att en underårig i en pågående process inte skall ha samma
faktiska möjligheter att driva processen vidare som andra målsägande.
Att den särskilda företrädaren saknade befogenheter på denna punkt
skulle medföra att den underårige i allmänhet kom att stå med motparten
som sin ställföreträdare i rättegången, vilket skulle påfordra ett
godmansförordnande enligt föräldrabalken.
Den särskilda företrädaren bör därför kunna överta ett av åklagaren
väckt åtal som denne lagt ned. Den särskilda företrädaren bör också
kunna biträda ett av åklagaren väckt åtal samt överklaga en ogillad
ansvarstalan. Den särskilda företrädarens befogenheter bör också omfatta
vårdnadshavarens rätt att ange brott till åtal enligt 20 kap. 14 § rätte-
gångsbalken (RB).
Tillräckliga skäl att utsträcka den särskilda företrädarens befogenheter
utöver den process som inletts av åklagaren finns enligt regeringens
bedömning dock inte. En särskild företrädare bör alltså inte kunna väcka
enskilt åtal eller väcka skadeståndstalan i de fall där åklagaren beslutar
att inte väcka något allmänt åtal.
För att undvika oklarheter i fråga om förordnandets räckvidd torde det
vidare vara angeläget att domstolen i ett beslut om förordnande så långt
som möjligt preciserar vilken eller vilka misstänkta gärningar som ligger
till grund för förordnandet. Detta gäller också förordnanden enligt 2 §.
Prop. 1998/99:133
29
Barnets bästa
Prop. 1998/99:133
Den särskilda företrädarens agerande skall, som betonas i promemorian,
helt och hållet styras av barnets bästa. Han eller hon skall se till att
barnets rättigheter tas till vara och att dess integritet respekteras. En
viktig uppgift för den särskilda företrädaren är att vara ett stöd för bamet
och att se till att det skapas en atmosfär vid genomförandet av förhör,
läkarundersökning eller en liknande åtgärd så att obehaget för bamet blir
så litet som möjligt. Även om det som en utgångspunkt alltid ligger i
barnets intresse att ett misstänkt brott mot bamet utreds bör en särskild
företrädare för bam inte ge sitt samtycke till en utredningsåtgärd om
bamet kan ta skada av åtgärden t.ex. för att bamet känner en mycket stark
rädsla. Den särskilda företrädaren skall givetvis även i övrigt ta hänsyn
till barnets synpunkter och önskemål (jfr 6 kap. 12 § föräldrabalken
[FB]). Det bör inte vara den särskilda företrädarens uppgift att göra en
egen bedömning av behovet av en viss åtgärd från utredningssynpunkt.
Företrädaren kan alltså inte vägra att ge samtycke av det skälet att han
eller hon har en annan uppfattning om t.ex. bevisläget i ärendet.
Riksförbundet Barnens rätt i samhället anser att lagtexten i enlighet
med förverkligandet av FN:s barnkonvention bör understryka de bakom-
liggande syftena att tillgodose barnets rätt samt behov av processuellt
stöd.
Principen om barnets bästa är en av grundpelarna i FN:s barn-
konvention. Den kan härledas ur två grundläggande tankar: att bam har
fullt och lika människovärde och att bam är sårbara varelser som behöver
särskilt skydd (prop. 1997/98:182, s. 13). Det är viktigt att i varje
lagstiftningsärende där principen skall föras in överväga vilken metod för
detta som är den bästa (ibid., s. 15). Den nu föreslagna lagstiftningen ger
i sig uttryck för principen om barnets bästa. Motsvarande gäller för
exempelvis vissa bestämmelser i lagen (1990:52) med särskilda bestäm-
melser om vård av unga (LVU).
Den styrande principen vid tillämpningen av lagen om en särskild
företrädare för bam m.m. måste enligt regeringens mening vara barnets
intresse (se avsnitt 6.2). Detta bör komma till uttryck i lagtexten. Enligt
regeringens mening är det tillräckligt med den hänvisning till barnets
intresse som görs i fråga om förutsättningarna för ett förordnande av en
särskild företrädare i 1 § (se avsnitt 6.2).
Hänsyn till barnets vilja
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet menar att lagtexten
bör slå fast att hänsyn till barnets vilja skall tas med beaktande av barnets
ålder och mognad. Med anledning av detta bör betonas att hänsynen till
barnets vilja är en nödvändig förutsättning för att den särskilda
företrädaren skall kunna ta till vara barnets rätt. Barnets ålder och
mognad avgör i vilken utsträckning barnets vilja bör beaktas. Regeringen
ser dock inte något behov av att uttryckligen nämna detta i lagtexten.
30
Talan om skadestånd
Prop. 1998/99:133
I promemorian anförs att det beror på omständigheterna om bamet är
betjänt av att det förs en skadeståndstalan. Det sägs vidare att den
särskilda företrädaren nog i allmänhet har mindre anledning att avstå från
ett skadeståndsanspråk av hänsyn till förhållandet mellan bamet och
gärningsmannen eftersom ett åtal redan har väckts när ett skadestånds-
anspråk kan göras gällande inom ramen för företrädarens befogenheter.
Brottsoffermyndigheten anser att talan om skadestånd regelmässigt skall
föras och anför beträffande de fall barnen gott gjorts utom rättegång att en
avräkning kan göras när skadeståndet fastställs. Regeringen anser i linje
med vad som anförts i promemorian att en mer nyanserad bedömning bör
göras. En skadeståndstalan måste naturligtvis alltid vara motiverad. Det
kan förekomma fall där gärningsmannen redan utan rättegång har
gottgjort bamet eller där det på annat sätt inte är befogat att föra en
skadeståndstalan.
Den särskilda företrädarens kontakter med barnet
Det torde ofta vara en svår uppgift för en särskild företrädare att etablera
kontakt med bamet. Som Barnombudsmannen och Riksförbundet Barn-
ens rätt i samhället har betonat är dock sammanträffanden och samråd
med bamet av stor vikt. Det kan därför, vilket framhålls i promemorian,
bli aktuellt för företrädaren att samarbeta också med sådana personer på
exempelvis daghem eller skola som bamet känner förtroende för. God
kontakt med bamet är givetvis en förutsättning för att barnets egen
uppfattning skall komma till uttryck och kunna beaktas. Bamet själv kan
inledningsvis ha vänt sig till någon särskild person och berättat om de
omständigheter som grundar misstankarna om brott. I dessa situationer
kan det vara viktigt att den person bamet först anförtrott sig åt också
närvarar vid de fortsatta kontakterna med bamet.
Den särskilda företrädarens kontakter med förundersökningsledaren
Den särskilda företrädaren bör utföra sitt uppdrag i nära kontakt med
förundersökningsledaren. Det är viktigt att företrädaren utifrån sin
kännedom om barnets förhållanden påtalar sådant som kan vara av
betydelse för förundersökningen.
Konfliktsituationer m.m.
Socialstyrelsen och Barnombudsmannen efterfrågar en belysning av
praktiska frågor kring utförandet av uppdraget. Det är inte möjligt att här
ge en fullständig behandling av frågor om hur förhör och läkarunder-
sökning närmare skall genomföras. Det kan dock framhållas att samma
regler som annars gäller för exempelvis förhör. Den särskilda före-
trädaren saknar naturligtvis befogenheter att använda tvångsmedel så
som att hämta bamet. För att förhör genom den särskilda företrädarens
medverkan skall kunna komma till stånd torde således ofta krävas att
31
detta sker i samband med att bamet vistas i daghem, skola eller liknande
(jfr avsnitt 4.2).
Hovrätten för Nedre Norrland har vidare efterfrågat en tydligare
analys och reglering av konflikterna mellan den särskilda företrädaren
och vårdnadshavaren samt den särskilda företrädarens uppgifter och
befogenheter i dessa fall. När det gäller dessa frågeställningar bör först
och främst betonas att den särskilda företrädarens befogenheter begränsar
sig till att ta till vara barnets rätt under förundersökning och rättegång
med de avgränsningar som redovisats ovan. Den särskilda företrädaren
saknar i övrigt befogenheter när det gäller vårdnaden av bamet. Det
ligger i sakens natur att intressemotsättningar i förhållande till vårdnads-
havare därvid kan uppstå. Det är dock regeringens bedömning att den
särskilda företrädarens befogenheter har en så naturlig avgränsning att
någon ytterligare precisering inte är nödvändig. Bland annat erinras om
att den särskilda företrädaren saknar befogenheter att vidta tvångs-
åtgärder.
Den särskilda företrädaren bör i de fall det är aktuellt samarbeta med
socialnämnden. Detta gäller även om den underårige är omhändertagen
enligt LVU. Genom ett sådant samarbete kan undvikas att ett bam
behöver genomgå fler läkarundersökningar och förhör än nödvändigt.
Det bör vara den särskilda företrädaren som är den underåriges
ställföreträdare i de rättsliga frågor som gäller förundersökningen och
rättegång även om bamet är omhändertaget enligt LVU. Socialnämndens
ställföreträdarskap enligt 11 § ljärde stycket LVU avser ju den
underåriges personliga förhållanden endast i den mån det behövs för att
genomföra vården.
Barnombudsmannen har uppmärksammat frågan om fördelningen av
ansvaret för den underårige mellan den särskilda företrädaren och
socialnämnden när det saknas grund för ett omhändertagande enligt
LVU. Den särskilda företrädarens befogenheter och ansvar är begränsat
till att ta till vara den underåriges rätt under förundersökning och
rättegång. Om det förordnas en särskild företrädare påverkar detta alltså
inte socialnämndens ansvar för den underårige när det gäller vård m.m.
Brottsojfermyndigheten har i detta sammanhang ansett att den särskilda
företrädaren bör ha det yttersta ansvaret för att bamet får nödvändig
terapeutisk hjälp. Regeringen menar att ansvaret för barnets vård i detta
avseende med hänsyn till vad som just sagts faller utanför den särskilda
företrädarens uppgifter och vilar på socialnämnden. Det bör dock höra
till den särskilda företrädarens uppgifter att uppmärksamma barnets
behov av vård och behandling samt att förmedla sin kännedom i dessa
avseenden till socialnämnden.
Socialstyrelsen har uppmärksammat risken för konflikter mellan å ena
sidan den särskilda företrädaren och å den andra ett offentligt biträde
enligt LVU eller socialnämnden, som bestämmer med stöd av 11 § ljärde
stycket LVU. Även om ställföreträdarskapet hänför sig till olika områden
kan det, som Socialstyrelsen framhåller, uppstå situationer där det finns
olika åsikter om vad som är bäst för bamet. Utgångspunkten är här att
berörda personer och myndigheter så tidigt som möjligt måste samarbeta
och tillsammans med bamet eftersträva en gemensam uppfattning.
Prop. 1998/99:133
32
Konflikter om barnets bästa torde i sig kunna vara till skada för bamet
och det vilar ett ansvar på berörda att konflikter undviks. Som nyss sagts
bör det vara den särskilda företrädaren som är den underåriges ställföre-
trädare i de rättsliga frågor som gäller förundersökningen och rättegång,
även om bamet är omhändertaget enligt LVU. För de ytterlighetsfall där
det uppkommer en grundläggande och svårlöslig konflikt mellan den
särskilda företrädaren och socialnämnden kan nämnden underrätta
åklagaren om detta. Åklagaren får då bedöma om frågan om byte av den
särskilda företrädaren bör väckas. Om byte begärs kommer tingsrätten att
pröva om det finns särskilda skäl för byte (se 26 § andra stycket
rättshjälpslagen [1996:1619]). Sker inte byte innebär det att den särskilda
företrädarens uppfattning gäller.
Bland annat för att undvika konflikter mellan en särskild företrädare
och ett offentligt biträde torde det lämpligaste vara att - i den mån det är
möjligt - samma person utses (se avsnitt 6.5).
Regeringens förslag: Till särskild företrädare för bam kan en advokat,
en biträdande jurist på en advokatbyrå eller någon annan förordnas.
Endast den får förordnas som på grund av sina kunskaper och erfaren-
heter samt personliga egenskaper är särskilt lämplig för uppdraget.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Promemorians förslag till lagtext innehåller dock inte något krav på
särskild lämplighet.
Remissinstanserna: Riksåklagaren anser att endast advokater bör
komma i fråga för uppdraget. Socialstyrelsen anför att lagen bör komp-
letteras med urvalskriterier. Sveriges Domareförbund m.fl. anser att en
samordning bör ske med förordnande av offentligt biträde så att samma
person förordnas för uppdragen. Barnombudsmannen, Rädda Barnen
Riksförbundet Barnens rätt i samhället m.fl. har betonat att de som utses
skall ha erforderlig kompetens.
Skälen för regeringens förslag: Promemorians förslag överensstäm-
mer med de bestämmelser som gäller för rättshjälpsbiträden, måls-
ägandebiträden och offentliga biträden. Uppdraget som särskild före-
trädare för bam innebär dock att särskilda krav måste ställas på den som
kan komma i fråga för att förordnas. Det gäller särskilt de personliga
egenskaper en sådan person bör besitta Dessa särskilda krav på lämp-
lighet bör komma till uttryck i lagtexten.
De särskilda kraven gäller till att börja med förmågan att utöva upp-
draget så att barnets bästa sätts i främsta rummet och - i den mån som
förutsättningar finns för det - hänsyn tas till barnets egen vilja. Det måste
ställas stora krav på förmågan att sätta sig in i barnets situation, att
kommunicera med bamet och att vinna dess förtroende.
De särskilda kraven gäller vidare förmågan att hantera en mycket
känslig situation som ofta kan innefatta komplexa intressekonflikter. Den
som skall utses bör ha stor integritet, kunna vinna förtroende både hos
Prop. 1998/99:133
33
3 Riksdagen 1998/99. 1 samt. Nr 133
personal på daghem och skola, tjänstemännen inom socialtjänsten, och - Prop. 1998/99:133
i möjligaste mån — hos vårdnadshavama. Det bör betonas att den sär-
skilda företrädaren måste stå fri i förhållande till polis- och åklagarmyn-
digheterna men också i förhållande till en vårdnadshavare som inte
berörs av misstankarna om brott. En uppenbar förutsättning för att den
särskilda företrädaren skall kunna utföra uppdraget på ett riktigt och
förtroendeskapande sätt är att det inte finns fog för att uppfatta honom
eller henne som partisk i den konflikt som kan finnas mellan vårdnads-
havama.
Det är också viktigt att att den som förordnas som särskild företrädare
för bam har erfarenheter av förundersökning och rättegång i brottmål.
Företrädesvis bör personer som har erfarenhet av uppdrag som måls-
ägandebiträde i ärenden av liknande karaktär och som har utfört de upp-
dragen på ett tillfredsställande sätt kunna anlitas för uppdrag som sär-
skild företrädare.
För att anses lämplig för uppdraget krävs alltså att särskilda krav när
det gäller erfarenheter och kompetens är uppfyllda. Att i lagtexten ange
mer specifika kriterier när det gäller kraven på den som skall utses fram-
står inte som meningsfullt. Regeringen bedömer det inte heller lämpligt
att formellt begränsa gruppen av personer som skall kunna utses till
endast advokater. Visserligen följer av den erfarenhet som krävs att det i
de allra flesta fallen kommer att vara advokater som utses. En
begränsning skulle dock kunna innebära att i och för sig lämpliga per-
soner inte kan komma i fråga. Begränsningen torde inte heller tillräckligt
tillgodose kraven på särskild lämplighet. Mot denna bakgrund framstår
det som mest ändamålsenligt att i lagtexten ställa upp allmänt formule-
rade krav på särskild lämplighet. Lagrådet har påtalat att kraven på
personliga egenskaper och yrkeserfarenhet bör återspeglas i lagtexten.
Regeringen delar Lagrådets bedömning men anser att lagtexten också bör
återspegla de formella kraven på en särskild företrädare och att lagtexten
på samma sätt som gäller för t.ex. målsägandebiträden bör ange den
personkrets som framför allt kommer i fråga för uppdragen.
Det är lämpligt att personkretsen för uppdraget som särskild före-
trädare huvudsakligen är densamma som för offentliga biträden. Om det
är aktuellt med ett offentligt biträde för den underårige i en process enligt
lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) bör
i möjlig mån en samordning ske. Förutsatt att en person uppfyller krav på
lämplighet för bägge uppdragen bör han eller hon utses i båda fallen.
Frågan om tillräcklig kompetens hos dem som utses aktualiserar frågan
om särskilda utbildningsinsatser. Regeringen avser att genom kontakter
med berörda myndigheter samt de organisationer som kan bidra med
erforderlig kompetens på området verka för att lämpliga utbildnings-
insatser för särskilda företrädare för bam kommer till stånd.
34
Prop. 1998/99:133
Regeringens förslag: Åklagaren skall kunna ansöka hos tingsrätten om
att en särskild företrädare förordnas eller att det förordnas att en av
vårdnadshavama ensam skall företräda bamet. I ett sådant ärende skall
barnets vårdnadshavare vara motpart.
Domstolen skall kunna förordna interimistiskt utan vårdnadshavamas
vetskap, om det kan antas vara nödvändigt för att barnets rätt skall tas till
vara. Åklagaren skall underrätta vårdnadshavare om utredningsåtgärder
som avser bamet sedan ett interimistiskt beslut har meddelats, så snart
det är möjligt utan men för utredningen.
Ett beslut i ärendet skall kunna överklagas av barnets vårdnadshavare,
som också i ett särskilt ärende skall kunna begära att den särskilda
företrädaren entledigas eller att ett förordnande för en av vårdnads-
havama upphör.
Ärendena skall handläggas enligt lagen (1996:242) om domstols-
ärenden.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Enligt promemorians förslag finns dock inte någon skyldighet för för-
undersökningsledaren att underrätta vårdnadshavare om utrednings-
åtgärder med stöd av ett interimistiskt beslut. Det saknas också någon
motsvarighet till förordnande av en vårdnadshavare att ensam företräda
bamet.
Remissinstanserna har inte några invändningar mot den huvudsakliga
utformningen av förfarandet. Flera remissinstanser betonar att vård-
nadshavare i så liten utsträckning som möjligt bör kunna hållas ovetande
om ett interimistiskt beslut samt att lagens bestämmelser bör komplet-
teras på denna punkt. Rikspolisstyrelsen anför att en möjlighet till
interimistiska beslut under veckosluten bör övervägas. Riksförbundet
Barnens rätt i samhället föreslår att en begäran om entledigande från
bamet bör beaktas. Hovrätten för Nedre Norrland anser att frågan om
vårdnadshavares rätt till rättshjälp i ärende om förordnande bör behand-
las.
Skälen för regeringens förslag: Ett beslut om att en särskild
företrädare för bam skall förordnas eller att endast en av vårdnads-
havama skall företräda den underårige under förundersökning och
rättegång far verkningar av stor vikt för enskilda, oavsett vilket beslutet
blir. Det rör sig om komplicerade frågor som rör bl.a. enskildas rätts-
säkerhet och integritet. Beslut om förordnande bör därför fattas av dom-
stol. Med hänsyn till att frågorna rör det straffrättsliga området bör de
handläggas av allmän domstol. Ansökan bör göras av åklagaren.
Av naturliga skäl behöver ansökan i de allra flesta fall göras redan på
ett mycket tidigt stadium av förundersökningen. Vid behov bör emeller-
tid en ansökan kunna göras även senare, t.ex. om ett förordnande behövs
endast när det gäller utförande av barnets talan om skadestånd.
35
I tingsrätten bör ärendet handläggas enligt lagen (1996:242) om dom-
stolsärenden. Den underåriges vårdnadshavare bör vara motparter i
ärendet. Att ärendet oftast behöver handläggas skyndsamt är en själv-
klarhet.
Syftet med ett förordnande är i de flesta fall att göra det möjligt att företa
en del inledande utredningsåtgärder. För att barnets rätt därvid skall
kunna tillgodoses på bästa sätt förutsätts i många fall att ett beslut
kommer till stånd utan att vårdnadshavama kontaktas. Domstolen bör
därför ha möjlighet att besluta interimistiskt innan vårdnadshavama getts
tillfälle att yttra sig över ansökan när det kan antas vara nödvändigt för
att barnets rätt skall kunna tas till vara. Ett interimistiskt förordnande kan
också komma i fråga på grund av behovet av skyndsamma utrednings-
åtgärder. Kravet på att ett ärende skall handläggas skyndsamt gäller av
naturliga skäl med särskild styrka vid interimistiska förordnanden.
Socialstyrelsen har framhållit att ett polisförhör och läkarundersökning
kan ta åtskilliga timmar i anspråk, att det inte är rimligt att vårdnads-
havama hålls i ovetskap om var bamet befinner sig under denna tid samt
att detta särskilt gäller mindre bam. Ett besked om var bamet befinner sig
och varför bör därför enligt styrelsen som huvudregel lämnas så snart
som möjligt. Ett besked kan enligt styrelsen - vid sidan av domstolens
underrättelseskyldighet - lämnas av polismyndigheten så snart de inled-
ande utredningsåtgärdema har satts igång. Juridiska fakultetsnämnden
vid Uppsala universitet har ansett att vårdnadshavama endast undan-
tagsvis skall kunna hållas oinformerade om ett beslut, att de kan ha viktig
information att tillföra ärendet och att de därför bör höras så snart det inte
finns särskild anledning att anta att detta skulle vara till skada för bamet.
Göteborgs tingsrätt har föreslagit att lagen bör innehålla en bestämmelse
om när underrättelse senast far ske.
Regeringen delar uppfattningen att vårdnadshavare inte bör hållas
ovetande om de utredningsåtgärder som vidtas avseende bamet efter ett
interimistiskt beslut längre än vad som är absolut nödvändigt Den väsent-
liga aspekten när det gäller tidpunkten för underrättelse om t.ex. att
förhör hålls med bamet eller bamet genomgår läkarundersökning är
intresset av att undvika att vårdnadshavaren ges tillfälle att påverka
bamet till men för utredningen. Normalt sett borde vårdnadshavaren med
hänsyn till detta kunna underrättas så snart ett förhör eller en läkar-
undersökning påbörjats. Praktiska hänsyn talar för att underrättelse-
skyldigheten bör vila på åklagaren. Åklagaren bör omedelbart meddela
domstolen om att underrättelse skett. Det interimistiska beslutet bör
därefter givetvis omprövas så snart den underåriges vårdnadshavare har
fått tillfälle att yttra sig.
Remisskritiken har innefattat förslag om att införa en särskild
bestämmelse om att ett beslut om förordnande skall gälla utan hinder av
att det inte vunnit laga kraft. Ärendelagen (31 §) hänvisar på denna punkt
till 17 kap. 14 § rättegångsbalken (RB) som anger att det får förordnas
om verkställighet utan hinder av laga kraft när det finns skäl för det.
Enligt regeringens bedömning är det dock lämpligare att för de beslut det
här är fråga om låta motsatt huvudregel gälla, dvs. att beslutet gäller
omedebart, om inte annat bestäms. Regeringen föreslår en särskild
Prop. 1998/99:133
36
bestämmelse med denna innebörd som gäller i stället för vad som annars
hade gällt enligt ärendelagen. Bestämmelsen bör gälla beslut om förord-
nanden enligt 1 och 2 §§, återkallelse av förordnande enligt 2 § samt byte
och entledigande av särskild företrädare.
Det kan finnas ett behov av att få till stånd ett interimistiskt beslut
under ett veckoslut. Frågan om att utvidga behörigheten för de domstolar
som har s.k. häktningsjour till andra beslut i samband med en
förundersökning än häktningsbeslut behandlas i departementsprome-
morian Domstolsförfarandet - förslag till förbättringar (Ds 1997:7).
Beslut av en s.k. jourdomstol enligt den här föreslagna lagen kan lämp-
ligen behandlas i det sammanhanget.
När det gäller möjligheten att beakta en begäran från bamet om
entledigande föreslår regeringen att domstolen självmant skall kunna ta
upp frågor om byte och entledigande av den särskilda företrädaren samt
om att återkalla ett förordnande för en vårdnadshavare. Detta tillgodoser
enligt regeringens bedömning i tillräcklig mån kravet att ta hänsyn till
barnets vilja på denna punkt. Kännedom om barnets vilja i dessa avse-
enden kan förmedlas till domstolen direkt av bamet eller via den sär-
skilda företrädaren, socialnämnden, åklagaren eller någon utomstående.
Justitieombudsmannen föreslår att lagen bör kompletteras med en
forumregel. Ärenden om särskild företrädare för bam torde i de flesta fall
lämpligen handläggas vid den domstol där åtal för brottet skall väckas
enligt 19 kap. RB. Regeringen bedömer det dock inte vara nödvändigt
med en särskild bestämmelse om forum.
Hovrätten för Nedre Norrland har tagit upp frågan om vårdnads-
havamas rätt till rättshjälp i ett ärende om förordnande av en särskild
företrädare. Det finns enligt regeringens mening inte skäl att införa några
särskilda bestämmelser om rätt till rättshjälp för dessa ärenden. De
kommer att handläggas enligt ärendelagen som innebär en informell
handläggning där parterna kan vägledas av rätten och ges möjlighet att
muntligt redovisa sin inställning till en ansökan om förordnande. Rätts-
hjälpslagen (1996:1619) utesluter dessutom inte att rättshjälp beviljas i
ärenden av denna typ, om övriga förutsättningar är uppfyllda. En
vårdnadshavare kan vidare tillerkännas ersättning av allmänna medel för
kostnad för resa och uppehälle för inställelse till sammanträde vid
domstol i ärendet samt förskott på sådan ersättning, om det är skäligt
med hänsyn till bl.a. hans eller hennes ekonomiska förhållanden (se 18 §
tredje stycket lagen (1996:242) om domstolsärenden).
Regeringens förslag: Bestämmelserna i 9 kap. 15 § sekretesslagen
(1980:100) om sekretess för enskildas personliga och ekonomiska förhål-
landen föreslås omfatta också ärenden enligt den nu förslagna lagen.
Promemorian innehåller inte några förslag på denna punkt.
Remissinstanserna: Socialstyrelsen har anfört att uppgifter inom
socialtjänsten om en underårigs personliga förhållanden som det råder
sekretess för enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100) bör kunna läm-
Prop. 1998/99:133
37
4 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 133
nas ut till en särskild företrädare för bam i den mån uppgifterna behövs
för att biträdet skall kunna fullgöra sitt uppdrag. Styrelsen har anfört att
denna fråga bör klarläggas.
Sekretess i förhållande till den särskilda företrädaren
En förutsättning för att den särskilda företrädaren skall kunna fullgöra
sitt uppdrag är att han eller hon får del av uppgifter om bamet som det
kan gälla sekretess för enligt bestämmelser om sekretess till skydd för en
enskild inom t.ex. hälso- och sjukvården, socialtjänsten eller skolan (se
7 kap. sekretesslagen). Enligt huvudregeln i 14 kap. 4 § sekretesslagen
gäller sekretessen inte i förhållande till den enskilde själv. I sin egenskap
av ställföreträdare för bamet utövar den särskilde företrädaren barnets
befogenheter vad gäller rätten att ta del av och förfoga över sekretess-
skyddade uppgifter angående bamet i den utsträckning uppgifterna
behövs för att han eller hon skall kunna fullgöra uppdraget (jfr prop.
1988/89:67, s. 39 f.). I takt med barnets stigande ålder och utveckling
uttunnas en särskild företrädares rätt att ta del av sekretesskyddade
uppgifter, på motsvarande sätt som gäller för en vårdnadshavare
(ibid., s. 36). En särskild företrädare kan alltså antingen själv ha rätt att ta
del av sekretessbelagda uppgifter om barnet eller på grund av barnets
mognad vara beroende av barnets samtycke för att fa del av dem.
För uppgifter som gäller t.ex. vårdnadshavaren kan dock sekretessen
till skydd för honom eller henne innebära att den särskilda företrädaren
inte har rätt att ta del av dem.
I förhållande till vårdnadshavare finns särskilda bestämmelser som
reglerar förhållandet mellan bam och vårdnadshavare i fråga om sekre-
tess till skydd för bamet. Enligt 14 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen
gäller sekretess för uppgift till skydd för en underårig även i förhållande
till vårdnadshavaren och far inte efterges av vårdnadshavaren, om det
kan antas att den underårige lider betydande men om uppgiften röjs för
vårdnadshavaren. Enligt 7 kap. 5 § sekretesslagen råder vidare sekretess i
vissa fall i förhållande till en underårigs förälder eller annan vårdnads-
havare i fråga om den underåriges vistelseort när denne har omhänder-
tagits eller vårdas enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga (LVU).
Bestämmelserna om sekretess till skydd för en underårig i förhållande
till vårdnadshavaren gäller inte för en särskild företrädare för bam.
Det kan finnas skäl att överväga om ett liknande sekretesskydd, som
det som finns i förhållande till vårdnadshavare, kan behövas i förhållande
till särskilda företrädare för bam. Tillräcklig anledning att införa en
sådan speciell lagreglering om sekretesskydd har inte ansetts finnas i
fråga om gode män och förvaltare (ibid. s. 39 f). Med hänsyn till att den
särskilda företrädarens uppdrag är att ta till vara barnets rätt och att
företrädaren skall stå fri i förhållande till såväl vårdnadshavare som
berörda myndigheter bör utrymmet för motstående intressen mellan
bamet och den särskilda företrädaren vara litet. Regeringen anser inte att
det finns tillräckliga skäl till en särskild bestämmelse på denna punkt.
Prop. 1998/99:133
38
Sekretess i domstol
Prop. 1998/99:133
Sekretess i domstol för uppgifter i ärenden enligt den föreslagna lagen
om särskild företrädare för bam kan gälla enligt bestämmelserna om
sekretess under förundersökning samt överförd sekretess (se 5 kap. 1 §,
9 kap. 17 § och 12 kap. 1 § sekretesslagen). Det torde dock finnas behov
av sekretesskydd också för uppgifter som inte omfattas av dessa
bestämmelser. 9 kap. 15 § sekretesslagen gäller sekretess för enskilds
personliga eller ekonomiska förhållanden i familjerättsliga mål och
ärenden när det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående
lider skada eller men om uppgiften röjs. Regleringen bör lämpligen
ändras till att omfatta också ärenden enligt den nu föreslagna lagen. I
ärenden om bl.a. godmanskap och förvaltarskap gäller enligt paragrafen
sekretess utan att part begär det. Motsvarande bör gälla i ärenden om
särskild företrädare för bam eftersom bamet inte kan begära att sekretess
skall gälla.
Beräkningen av kostnaderna för de särskilda företrädarna för bam kan
göras med ledning av kostnaderna för målsägandebiträde enligt dagens
lagstiftning.
Den genomsnittliga ersättningen för arbete till ett målsägandebiträde
motsvarar närmare nio timmars arbete enligt en undersökning som gjor-
des av Domstolsverket under år 1995 (se DV:s rapport 1997:2, Måls-
ägandebiträde - en utvärdering av lagen om målsägandebiträde m.m.).
Med dagens timersättningsnivå motsvarar det en kostnad för arbete på
drygt 9 000 kronor. Den genomsnittliga kostnaden för utlägg och tids-
spillan år 1995 var mellan 1 000 och 2 000 kronor. Den siffran torde i
dag vara endast obetydligt högre. Antalet ärenden år 1995 var cirka 3 000
och den sammanlagda kostnaden för målsägandebiträde var 27 miljoner
kronor. Motsvarande siffror för år 1996 och 1997 var cirka 4 000 respek-
tive 4 400 ärenden och en kostnad på 32 respektive 35 miljoner kronor.
De föreslagna ändringarna kommer sannolikt att innebära en viss
ökning av det totala antalet förordnanden av målsägandebiträden och
särskilda företrädare för bam. Antalet nya ärenden kan uppskattas till ett
hundratal. Den årliga kostnaden för förslaget kan beräknas till mellan 1
och 1,5 miljoner kronor. Bedömningen görs att de ökade kostnaderna
ryms inom det befintliga anslaget för rättshjälpskostnader m.m.
39
Prop. 1998/99:133
1 §
När det finns anledning att anta att ett brott som kan föranleda fängelse
har begåtts mot någon som är under 18 år, skall en särskild företrädare
förordnas för barnet om
1. en vårdnadshavare kan misstänkas för brottet, eller
2. det kan befaras att en vårdnadshavare på grund av sitt förhållande
till den som kan misstänkas för brottet inte kommer att ta till vara
barnets rätt.
En särskild företrädare skall inte förordnas om det med hänsyn till
barnet är obehövligt eller annars särskilda skäl talar mot det.
I paragrafen anges förutsättningarna för att en särskild företrädare skall
förordnas för någon som är under 18 år. Förutsättningarna har behandlats
närmare i avsnitt 6.3. Lagtexten har redigerats om med anledning av
Lagrådets synpunkter.
En första förutsättning är att det kan följa fängelse på det brott som
misstankarna avser. Misstankarna om brott skall vidare vara så starka att
det finns anledning att inleda en förundersökning, dvs. att det finns
anledning att anta att ett brott har begåtts (23 kap. 1 § rättegångsbalken
[RB]).
Första punkten behandlar det fallet att misstankarna om brott mot
bamet riktas mot en av vårdnadshavama, eller mot båda. Kravet på
misstanke mot en vårdnadshavare är att denne kan misstänkas för ett
brott mot bamet. Uttrycket ”kan misstänkas” innefattar även fall där det
rör sig om mycket svag bevisning (se Ekelöf, P.O., Edelstam, H.,
Boman, R., Rättegång V, 7:e uppl., 1998, s. 121). Misstankarna mot
vårdnadshavaren bör dock ha en viss tyngd och konkretion för att en
särskild företrädare skall kunna förordnas. Arten av de uppgifter bamet
kan ha lämnat är naturligtvis central liksom eventuella iakttagelser av
personer i barnets närhet, såsom personal vid barnets skola eller daghem.
Andra punkten tar sikte på fall när misstankarna riktas mot en person
som står vårdnadshavaren eller vårdnadshavama nära. I det fallet finns
ingen presumtion för att vårdnadshavaren och bamet har motstående
intressen. I dessa fall krävs att det kan befaras att vårdnadshavaren på
grund av sitt förhållande till den som kan misstänkas för brottet inte
kommer att ta till vara barnets rätt. Det kan röra sig om en make, sambo,
pojk- eller flickvän till vårdnadshavaren, eller en släkting eller nära vän.
Det kan också vara fråga om fall där den misstänkte och bamet är
syskon. Bestämmelsen i andra punkten är tillämplig också på
förhållandet mellan en vårdnadshavare som inte är misstänkt och en som
är det. Det viktiga vid bedömningen av om relationen påverkar vårdnads-
havarens förmåga att ta till vara barnets intressen är inte den formella
40
ställning den misstänkte intar utan den faktiska relation denne har till
vårdnadshavaren. Relevanta och korrekta uppgifter om detta kan vara
svåra att få kännedom om, särskilt i de fall där det är fråga om ett
interimistiskt beslut. Försiktighet måste givetvis iakttas i förhållande till
uppgifter med karaktär av obekräftade rykten. Kraven för ett förordnande
1 dessa fall har behandlats närmare i avsnitt 6.3.
Av andra stycket framgår att ett förordnande inte skall ske om det med
hänsyn till bamet är obehövligt eller annars särskilda skäl talar mot det.
Det är alltså barnets intresse som är avgörande vid bedömningen av om
behov av ett förordnande finns. Om bamet med hänsyn till ålder och
mognad själv kan ta ställning till frågor om förhör och läkarundersökning
kan behov av en särskild företrädare saknas. Huruvida behov av en
särskild företrädare finns för äldre bam torde i första hand vara beroende
av relationen till vårdnadshavaren. Möjligheten att föra en talan om
skadestånd mot vårdnadshavaren kan också vara av betydelse.
Att bamet är omhändertaget enligt lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU) behöver inte innebära att något
behov av en särskild företrädare saknas. Också efter ett sådant omhänder-
tagande kan en särskild företrädare behövas för att ta ställning i frågor
om förhör med och läkarundersökning av bamet.
Proportionalitetsprincipen kommer till uttryck genom att särskilda skäl
som kan finnas mot ett förordnande skall beaktas. Principen innebär att
ett förordnande får ske endast om skälen för åtgärden uppväger det
intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för de berörda. Särskilda
skäl mot ett förordnande kan vara att det är fråga om ett lindrigt brott
vars skadeverkningar för bamet inte uppväger eventuella olägenheter
under och till följd av ett förordnande.
När en särskild företrädare utses träder han eller hon alltid in som
ställföreträdare för båda vårdnadshavama. Detta framgår av 3 §. När
vårdnadshavama är gifta eller bor tillsammans under äktenskapsliknande
förhållanden räcker det att förutsättningarna enligt 1 § 1 eller 2 är
uppfyllda beträffande någon av dem för att en särskild företrädare skall
utses.
2§
Om barnet har två vårdnadshavare som inte är gifta eller bor till-
sammans under äktenskapsliknande förhållanden och sådana omständi-
heter som anges i 1 § 1 eller 2finns endast ifråga om en av dem, skall
den andra vårdnadshavaren förordnas att ensam ta till vara barnets rätt
under förundersökningen och i efterföljande rättegång.
Om det med hänsyn till vårdnadshavarnas förhållande till varandra
eller någon annan särskild omständighet får antas vara till barnets bästa
skall dock en särskild företrädare utses.
Om det finns två vårdnadshavare och förutsättningarna enligt 1 § 1 eller
2 är uppfyllda endast i fråga om en av dem anges i paragrafen att en
särskild företrädare i vissa fall inte skall utses. Undantaget från
huvudregeln i 1 § gäller de fall när vårdnadshavama inte är gifta eller bor
tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Den av vårdnads-
Prop. 1998/99:133
41
havama som inte berörs av misstanken om brott eller står i något nära
förhållande till den som kan misstänkas skall i stället förordnas att ensam
vara ställföreträdare för den underårige under förundersökningen och i
rättegången. Ett förordnande gäller i samtliga instanser.
Om brottsmisstanken gäller en särlevande vårdnadshavare eller exem-
pelvis dennes sambo, kan den andra vårdnadshavarens förhållande till
den misstänkte innebära att ett förordnande av en särskild företrädare
skall ske enligt 1 § 2. Paragrafens första stycke har i huvudsak utformats
i enlighet med Lagrådets förslag.
I andra stycket finns en undantagsregel som innebär att en särskild
företrädare skall utses om det med hänsyn till vårdnadshavamas förhål-
lande till varandra eller någon annan särskild omständighet far antas vara
till barnets bästa. Bestämmelsen har i huvudsak utformats i enlighet med
Lagrådets förslag. Regeln tar sikte på de undantagsfall då ett förordnande
för en av vårdnadshavama skulle stå i strid med barnets bästa. Skäl för
att förordna en särskild företrädare i dessa fall kan vara konflikten mellan
vårdnadshavama. Enbart det förhållandet att det pågår en vårdnadstvist
bör dock inte vara tillräckligt för att förordna en särskild företrädare.
Begränsningarna av en särskild företrädares befogenheter enligt 3 §
första stycket andra meningen gäller inte för en vårdnadshavare som
förordnas enligt 2 §. Med stöd av ett sådant förordnande kan vårdnads-
havaren alltså, utan medverkan av den andre vårdnadshavaren, dels väcka
enskilt åtal, dels föra en skadeståndstalan för bamet utan att allmänt åtal
har väckts.
Som Lagrådet har framhållit hindrar inte lagen om särskild företrädare
för bam att ett målsägandebiträde utses vid sidan av vårdnadshavaren,
om det skulle vara påkallat.
3§
En särskild företrädare skall, i stället för barnets vårdnadshavare, som
ställföreträdare ta till vara barnets rätt under förundersökningen och i
efterföljande rättegång. Företrädaren får dock inte väcka åtal och får
inte heller väcka någon skadeståndstalan utan att ett allmänt åtal har
väckts.
Det som i 23 kap. 10 och 11 §§ rättegångsbalken sägs om måls-
ägandebiträde s närvaro vid förhör skall tillämpas på den särskilda före-
trädaren.
I paragrafen finns bestämmelser om de befogenheter som tillkommer en
särskild företrädare. Bestämmelserna - som har behandlats i avsnitt 6.4 -
innebär att den särskilda företrädaren tar över vårdnadshavarens befogen-
het som ställföreträdare i frågor som rör förundersökningen och rätte-
gången om det aktuella brottet. Ett förordnande gäller i samtliga instan-
ser. Den särskilda företrädaren träder i stället för båda vårdnadshavama,
oavsett om brottsmisstankarna bara gäller en av dem. Den särskilda
företrädarens uppdrag innebär att han eller hon skall bevaka och beakta
barnets intressen samt stödja bamet under utredningen. Det innefattar att
ta ställning till om och hur bamet skall ställa in sig för polisförhör och
undergå en läkarundersökning i brottsutredande syfte. Den särskilda
Prop. 1998/99:133
42
företrädaren kan vidare överta ett av åklagaren väckt åtal som denne lagt Prop. 1998/99:133
ned. Den särskilda företrädaren kan även biträda ett av åklagaren väckt
åtal samt överklaga en ogillad ansvarstalan. Den särskilda företrädarens
befogenheter omfattar också vårdnadshavarens rätt att ange brott till åtal
enligt 20 kap. 14 § RB.
I första stycket andra meningen anges inskränkningar i den särskilda
företrädarens befogenheter. Han eller hon får inte väcka åtal och får inte
heller väcka skadeståndstalan utan att ett allmänt åtal har väckts.
Begränsningarna behandlas närmare i avsnitt 6.4.
Företrädarens agerande skall helt styras av vad som kan anses vara
barnets bästa. Vid ställningstagande i sådana frågor är barnets uppfatt-
ning av stor betydelse. God kontakt med bamet är givetvis en förut-
sättning för att barnets egen uppfattning skall komma till uttryck och
kunna beaktas. Bamet själv kan inledningsvis ha vänt sig till någon sär-
skild person och berättat om de omständigheter som grundar miss-
tankarna om brott. I dessa situationer kan det vara lämpligt att den person
bamet först anförtrott sig åt också är närvarande vid de fortsatta kontak-
terna med bamet.
Utgångspunkten bör vara att det ligger i barnets intresse att utrednings-
åtgärder kommer till stånd. Den särskilda företrädarens uppgifter bör
fokuseras på att se till att åtgärderna kommer till stånd på ett sådant sätt
att bamet inte far illa. Om ett bam känner en mycket stark rädsla och
obehag inför ett förhör eller en läkarundersökning bör dock företrädaren
ta ställning mot att bamet hörs eller inte ge samtycke till undersökningen.
Hänsyn måste givetvis tas till att en åtgärd inledningsvis kan verka
obehaglig för ett bam men att den senare vid samma tillfälle - eller vid
ett senare tillfälle - kan framstå som mindre skrämmande.
Den särskilda företrädaren bör utföra sitt uppdrag i nära kontakt med
förundersökningsledaren. Det är viktigt att företrädaren utifrån sin känne-
dom om barnets förhållanden påtalar sådant som kan vara av betydelse
för förundersökningen. I den särskilda företrädarens uppgifter ingår dock
inte att göra några egna bedömningar om bevisläget eller annat som rör
utredningen.
I uppdraget ligger att samråda och samarbeta med personal på daghem,
skola och med andra personer som kan stå bamet nära. Detsamma gäller i
förhållande till företrädare för socialtjänsten och polisen. Även om den
underårige är omhändertagen enligt LVU bör den särskilda företrädaren
samarbeta med socialnämnden. Genom ett sådant samarbete kan und-
vikas att ett bam behöver genomgå fler läkarundersökningar och förhör
än nödvändigt. Det är den särskilda företrädaren som är den underåriges
ställföreträdare i de rättsliga frågor som gäller brottmålet även om bamet
är omhändertaget enligt LVU (se närmare avsnitt 6.4).
Samråd och samarbete med andra personer och myndigheter innebär
inte att den särskilda företrädaren inte skall stå fri i förhållande till dessa.
Att företrädaren har en fristående roll är nödvändigt for att barnets bästa
skall kunna tas till vara.
Vad gäller läkarundersökning bör barnets egen uppfattning i fråga om
läkarundersökning beaktas när det gäller bam som har nått en sådan ålder
och mognad att deras egen vilja bör respekteras. Det bör således inte
43
komma i fråga att tvinga ett sådant bam att genomgå en läkarunder- Prop. 1998/99:133
sökning ens om den särskilda företrädaren skulle ha samtyckt till
åtgärden.
Det särskilda företrädarens rätt att vara närvarande vid förhör som
hålls med bamet och att därvid ställa frågor regleras i andra stycket gen-
om en hänvisning till vad som gäller för målsägandebiträde enligt
bestämmelserna i 23 kap. 10 och 11 §§ RB.
Kallelser och underrättelser som annars skulle ställts till vårdnads-
havaren skall skickas till den särskilda företrädaren.
Den särskilda företrädaren saknar naturligtvis befogenheter att använda
tvångsmedel såsom att hämta bamet. För att förhör genom den särskilda
företrädarens medverkan skall kunna komma till stånd torde således ofta
krävas att detta sker i samband med att bamet vistas i daghem, skola eller
liknande.
Det kan förekomma att en god man har förordnats för den underårige
för angelägenheter som helt eller delvis avser annat än misstankar om
övergrepp mot den underårige. I sådana fall bör förordnandet för den
gode mannen kvarstå. I frågor som rör förundersökningen och
rättegången är det dock den särskilda företrädaren som ensam har
bestämmanderätten.
En särskild företrädare har uppgifter som i många avseenden
överensstämmer med dem som ett målsägandebiträde har. Det torde
därför som regel inte utses ett målsägandebiträde vid sidan av en särskild
företrädare.
4§
En ansökan om förordnande enligt 1 eller 2 § görs av åklagaren hos
tingsrätten.
Tingsrätten prövar ärendet på ansökan av åklagare. Detta gäller oavsett
vem som har initierat ärendet. I många fall torde ärendet initieras av
annan, såsom skol- eller daghemspersonal eller socialtjänsten (jfr 42 §
socialtjänstförordningen [1981:750]). Någon särskild forumbestämmelse
finns inte, men ansökan torde i de flesta fall lämpligen riktas till den
domstol där åtal för brottet skall väckas enligt 19 kap. RB (se 19 kap.
12 § RB om behörigheten under förundersökningsstadiet). Om behöv-
liga utredningsåtgärder har kunnat komma till stånd utan att någon sär-
skild företrädare har förordnats, behöver åklagaren endast undantagsvis
göra en ansökan redan på förundersökningsstadiet. Behovet av en
ansökan inför en förestående rättegång måste i allmänhet bedömas mot
bakgrund av de möjligheter att få ett skadestånd från den misstänkte som
bamet kan ha.
5§
Till särskild företrädare får en advokat, en biträdande jurist på
advokatbyrå eller någon annan förordnas. Endast den får förordnas som
på grund av sina kunskaper och erfarenheter samt personliga
egenskaper är särskilt lämplig för uppdraget.
44
Bestämmelserna i paragrafen om vem som kan förordnas till särskild
företrädare för bam skiljer sig från de bestämmelser som gäller för
rättshjälpsbiträden och målsägandebiträden i fråga om kraven på särskild
lämplighet. Uppdraget som särskild företrädare innebär att särskilda krav
måste ställas på den som kan komma i fråga. Kraven har behandlats
närmare i avsnitt 6.5. De gäller särskilt de personliga egenskaper en
sådan person bör besitta. Det måste ställas stora krav på förmågan att
sätta sig in i barnets situation, att kommunicera med bamet och att vinna
dess förtroende. Kraven gäller vidare förmågan att hantera en mycket
känslig situation som kan innefatta komplexa intressekonflikter. Den som
skall utses bör ha stor integritet, kunna vinna förtroende både hos
personal på daghem och skola, tjänstemännen inom socialtjänsten, och -
i möjligaste mån - hos vårdnadshavama. Det bör betonas att den
särskilda företrädaren måste stå fri i förhållande till polis- och
åklagarmyndigheterna men också i förhållande till en vårdnadshavare
som inte berörs av misstankarna om brott.
Den som förordnas skall ha erfarenheter av förundersökning och
rättegång i brottmål.
Företrädesvis bör personer som har erfarenhet av uppdrag som
målsägandebiträde i ärenden av liknande karaktär och som har utfört de
uppdragen på ett tillfredsställande sätt anlitas för uppdrag som särskild
företrädare.
6§
Om det kan antas vara nödvändigt för att barnets rätt skall kunna tas till
vara får domstolen, utan att höra barnets vårdnadshavare, besluta om
förordnande enligt 1 eller 2 § för tiden innan ärendet avgörs.
I paragrafen regleras möjligheten att interimistiskt förordna dels en
särskild företrädare för bam, dels att en vårdnadshavare ensam skall
företräda bamet. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag. När förutsättningarna för förordnande enligt 1 och 2 §§ är upp-
fyllda kan rätten förordna interimistiskt enligt denna paragraf utan att
vårdnadshavama först hörs, om detta kan antas vara nödvändigt för att
barnets rätt skall kunna tas till vara. Så kan vara fallet när det finns risk
för att en vårdnadshavare påverkar bamet att inte lämna några uppgifter
till polisen eller att ändra uppgifter som kan ha lämnats till utomstående.
Ett interimistiskt förordnande kan också komma i fråga på grund av
behovet av skyndsamma utredningsåtgärder.
Ett interimistiskt beslut torde i många fall vara nödvändigt för att ta till
vara barnets rätt. Ett sådant beslut är naturligtvis särskilt ingripande för
de berörda. Frågan om förutsättningar finns för ett interimistiskt beslut
måste därför prövas mycket noggrant. Prövningen gäller till att börja med
de uppgifter som åberopas till stöd för att ett brott har begåtts mot bamet
samt att en vårdnadshavare kan misstänkas eller det kan befaras att en
vårdnadshavare på grund av sitt förhållande till den som kan misstänkas
för brottet inte kommer att ta till vara barnets rätt. När det gäller
karaktären av dessa uppgifter bör krävas att de är konkreta och grave-
rande, att de lämnats av personer vars tillförlitlighet det inte finns
Prop. 1998/99:133
45
5 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 133
anledning att sätta i fråga och att de gäller iakttagelser som uppgifts-
lämnaren själv gjort eller sådant som bamet själv på ett trovärdigt sätt
berättat om för uppgiftslämnaren.
En förutsättning för att det skall vara möjligt att bedöma om ett
interimistiskt beslut kan antas vara nödvändigt torde vidare ofta vara att
ansökan innehåller tillräckliga uppgifter om barnets inställning till att
redogöra för saken i vårdnadshavamas närvaro. Om bamet särskilt har
anförtrott sig åt någon annan vuxen person än vårdnadshavama kan en
sådan persons uppfattning om risken för att en vårdnadshavare påverkar
barnets utsaga vara av betydelse.
I en ansökan med ett interimistiskt yrkande är det särskilt viktigt att
också omständigheter som kan tala mot ett förordnande tas upp.
Vid en interimistisk prövning måste vidare nogsamt beaktas att hänsyn
skall tas till såväl skyddet för vårdnadshavamas intressen och barnets rätt
till kontakt med vårdnadshavama som till att barnets rätt i övrigt tas till
vara, både såvitt avser vikten av att utreda och lagföra brott mot bamet
och när det gäller barnets rätt att inte utan skäl utsättas för ingripande och
påfrestande förhör och läkarundersökningar.
Det interimistiska beslutet skall omprövas när barnets vårdnadshavare
har getts tillfälle att yttra sig.
7§
Åklagaren skall underrätta barnets vårdnadshavare om de utrednings-
åtgärder som vidtas i fråga om barnet sedan ett interimistiskt beslut har
meddelats. Underrättelsen skall göras så snart det är möjligt utan men
för utredningen.
När ett interimistiskt beslut har fattats skall barnets vårdnadshavare, så
snart det kan ske utan att det blir till nackdel för utredningen, underrättas
om beslutet. Den väsentliga aspekten när det gäller tidpunkten för under-
rättelse om t.ex. att förhör hålls med bamet eller bamet genomgår läkar-
undersökning är intresset av att undvika att en vårdnadshavare ges
tillfälle att påverka bamet till men för utredningen. Normalt sett borde
vårdnadshavare med hänsyn till detta kunna underrättas så snart ett
förhör eller en läkarundersökning påbörjats. Kravet på skyndsamhet
innebär att vårdnadshavare kan behöva underrättas per telefon eller
genom personlig kontakt.
Åklagaren bör omedelbart meddela domstolen om att underrättelse
skett.
8§ °
I fråga om byte av den särskilda företrädaren tillämpas 26 § andra
stycket rättshjälpslagen (1996:1619).
1 paragrafen sägs att rättshjälpslagens bestämmelser om byte gäller för en
särskild företrädare.
Bestämmelser om förfarandet vid byte behandlas i kommentaren till
15 §.
Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Prop. 1998/99:133
46
9§
Om det inte längre behövs någon särskild företrädare skall företrädaren
entledigas.
I paragrafen sägs att en särskild företrädare skall entledigas, om det inte
längre finns något behov av en sådan. Det kan vara fallet t.ex. om det
framkommer att det inte längre finns motstridiga intressen mellan den
underårige och vårdnadshavama.
Bestämmelser om förfarandet vid entledigande behandlas i kom-
mentaren till 15 §.
I undantagsfall kan det vara så att det finns förutsättningar för att
förordna ett målsägandebiträde för bamet i samband med att en särskild
företrädare entledigas. I sådant fall ter det sig ofta naturligt att den sär-
skilda företrädarens förordnande ändras till ett förordnande som måls-
ägandebiträde. I vissa situationer, t.ex. om det varit motsättningar mellan
den särskilda företrädaren och vårdnadshavama, kan det dock vara lämp-
ligt att någon annan än den särskilda företrädaren förordnas. Avgörande
för bedömningen är vad som kan anses ligga i barnets intresse.
När en rättegång är avslutad och domen vunnit laga kraft beträffande
såväl brottet som eventuellt skadestånd upphör förordnandet som särskild
företrädare att gälla utan att det behöver fattas något beslut om detta.
Detsamma är fallet om åklagaren beslutar att inte väcka något åtal eller
den särskilda företrädaren inte övertar ett nedlagt åtal.
10 §
Om förutsättningar för ett förordnande för en vårdnadshavare enligt 2 §
inte längre finns eller förordnandet inte längre behövs skall det åter-
kallas.
I paragrafen sägs att ett förordnande för en vårdnadshavare enligt 2 §
skall återkallas, om det inte längre finns förutsättningar för det eller
behov av förordnandet har upphört. Det senare kan vara fallet t.ex. om
det framkommer att det inte längre finns motstridiga intressen mellan den
underårige och den andre vårdnadshavaren. Detta kan inträffa om brotts-
misstanken rör en sambo till en särlevande vårdnadshavare och
samboendet har upphört efter beslutet om förordnande för den andre
vårdnadshavaren.
Bestämmelsen om återkallelse när förutsättningarna för ett förordnande
inte längre finns, har införts på förslag av Lagrådet. Återkallelse i sådana
fall kan komma i fråga när det under utredningen framkommer uppgifter
som visar att den förordnade vårdnadshavaren står i ett sådant förhål-
lande till den misstänkte som anges i 1 § 2, och det alltså i stället skall
utses en särskild företrädare för bamet.
Bestämmelser om förfarandet vid ett sådant beslut behandlas i
kommentaren till 15 §.
Ett förordnande enligt 2 § om att en av vårdnadshavama ensam tar till
vara barnets rätt under förundersökningen och i rättegången upphör
annars automatiskt när rättegången är avslutad och domen vunnit laga
Prop. 1998/99:133
47
kraft beträffande såväl brottet som eventuellt skadestånd. Eftersom
vårdnadshavaren med stöd av förordnandet kan väcka enskilt åtal samt
föra en skadeståndstalan för bamet, utan att allmänt åtal har väckts, kan
det i vissa fall hända att förordnandet gäller under längre tid. Förord-
nandet begränsar sig dock alltid till befogenheten att väcka åtal och föra
talan om skadestånd med anledning av den brottsmisstanke för vilken
förordnandet skett.
H §
En särskild företrädare har rätt till ersättning i enlighet med det som
enligt 27 § rättshjälpslagen (1996:1619) gäller för ett rättshjälpsbiträde.
/ fråga om ersättningen tillämpas även 29, 43 och 47 §§ rättshjälps-
lagen.
I paragrafen hänvisas i fråga om ersättning till den särskilda företrädaren
till de bestämmelser i rättshjälpslagen som gäller för ett målsägande-
biträde (se 5 § lagen [1988:609] om målsägandebiträde).
Teoretiskt ingår det i den särskilda företrädarens befogenheter även att
anlita ett ombud eller ett rättegångsbiträde. Kostnadsreglema är emeller-
tid utformade med utgångspunkt från att den särskilda företrädaren själv
utför behövliga rättegångsåtgärder och ett ombud eller rättegångsbiträde
för bamet ersätts inte av allmänna medel (se hänvisningarna till rätts-
hjälpslagen).
12 §
När en särskild företrädare har förordnats tillämpas i övrigt det som
sägs om målsägandebiträde i fråga om ersättning och återbetalnings-
skyldighet för kostnader i 6 § första stycket, 7 § och 8 § första meningen
lagen (1988:609) om målsägandebiträde. Det som där sägs om måls-
ägandebiträde skall avse den särskilda företrädaren.
I fråga om skyldighet för någon annan än barnet att i tvistemål ersätta
staten dess kostnader för den särskilda företrädaren tillämpas bestäm-
melserna i rättegångsbalken om ansvar för motparts rättegångs-
kostnader.
Paragrafen reglerar frågor om ersättning och återbetalningsskyldighet för
kostnader. Av första stycket följer att det av allmänna medel inte ersätts
utredningsåtgärder som den särskilda företrädaren företar utöver vad som
följer av hänvisningen till 6 § första stycket och 7 § lagen om måls-
ägandebiträde. Ersättning till den särskilda företrädaren fastställs av
domstolen (se hänvisningen till 7 § lagen om målsägandebiträde). I fråga
om skyldighet för annan än den underårige att ersätta staten dess
kostnader för den särskilda företrädaren tillämpas i brottmål 8 § första
meningen lagen om målsägandebiträde. I tvistemål gäller i stället
bestämmelserna i andra stycket enligt vilka barnets motpart eller mot-
partens ombud m.fl. kan vara skyldiga att ersätta kostnaderna.
Prop. 1998/99:133
48
13 §
Årenden enligt denna lag handläggs enligt lagen (1996:242) om dom-
stolsärenden.
I paragrafen anges att samtliga ärenden enligt lagen om särskild
företrädare handläggs enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden. Det
innebär att ärendelagens bestämmelser om bl.a. rättens sammansättning,
om sammanträde och om överklagande gäller i ärenden om förordnande
av en särskild företrädare, byte och entledigande av företrädare, ersätt-
ning till en sådan samt förordnande för en vårdnadshavare enligt 2 § och
återkallelse av sådant förordnande.
14 §
I ett ärende om förordnande enligt 1 eller 2 § är barnets vårdnadshavare
åklagarens motpart.
I paragrafen anges att barnets vårdnadshavare är motpart i ett ärende om
förordnande enligt 1 och 2 §§. Som framgår av 4 § är det endast åkla-
garen som är behörig att ansöka om sådana förordnanden. Om bamet i
ärenden om förordnande av en särskild företrädare enligt 1 § har två
vårdnadshavare är båda vårdnadshavama motparter och kan bl.a. var för
sig överklaga ett beslut. Också i ärenden om förordnande för en av
vårdnadshavama enligt 2 § är båda vårdnadshavama motparter.
15 §
Ansökan om byte eller entledigande av en särskild företrädare får göras
av barnets vårdnadshavare, den särskilda företrädaren eller av
åklagaren. En särskild företrädare får inte entledigas utan att han eller
hon har haft tillfälle att yttra sig i ärendet.
Ansökan enligt 10 § om att återkalla ett förordnande får göras av
barnets vårdnadshavare eller av åklagaren.
Domstolen får också självmant ta upp frågor om byte och entledigande
av företrädare samt återkallelse av förordnande.
Första stycket anger att barnets vårdnadshavare, åklagaren eller den
särskilda företrädaren får ansöka om byte eller entledigande av en
särskild företrädare. Den särskilda företrädaren skall ges tillfälle att yttra
sig i ett ärende om byte eller entledigande men är aldrig motpart. Före-
trädaren kan alltså inte förpliktas ersätta rättegångskostnader i ärendet
med stöd av 32 § ärendelagen.
I andra stycket anges att åklagaren och vårdnadshavama far ansöka om
återkallelse av ett förordnande för en vårdnadshavare enligt 2 §.
Om bamet har två vårdnadshavare har de var för sig rätt att ansöka
enligt första och andra stycket.
Ärendet om byte, entledigande eller återkallelse kan enligt tredje
stycket tas upp självmant av rätten. Genom denna möjlighet kan
domstolen beakta viljeyttringar från bamet i dessa frågor. Kännedom om
barnets vilja i dessa avseenden kan t.ex. ha förmedlats till domstolen via
Prop. 1998/99:133
49
den särskilda företrädaren, socialnämnden, åklagaren eller någon Prop. 1998/99:133
utomstående.
Åklagare eller vårdnadshavare som inte är sökande har i ärenden som
avses i första och andra styckena ställning som motpart. I 15 § ärende-
lagen finns bestämmelser om tillfälle för motpart att yttra sig i dessa fall.
Också i ärenden som avses i tredje stycket bör som regel åklagare,
vårdnadshavare och i förekommande fall den särskilda företrädaren få
tillfälle att yttra sig.
16 §
Beslut om förordnande enligt 1 och 2 §§, interimistiska beslut enligt 6 §
samt beslut om byte eller entledigande av särskild företrädare eller åter-
kallelse av förordnande enligt 2 § enligt 8, 9 och 10 §§ gäller omedel-
bart, om inte annat bestäms.
I paragrafen anges att flertalet beslut enligt lagen gäller omedelbart, om
inte annat bestäms. Beslut om ersättning omfattas dock inte av bestäm-
melsen. Bestämmelsen gäller i stället för vad som annars skulle ha gällt
enligt ärendelagen och har behandlats närmare i avsnitt 6.6. Paragrafen
omfattar för tydlighetens skull också uttryckligen interimistiska beslut.
9 kap.
15 §
Sekretess gäller hos domstol i äktenskapsmål samt mål och ärenden
enligt föräldrabalken, liksom i ärenden om särskild företrädare för barn
och mål enligt lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av
utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av bam, för
uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om part
begär det och det kan antas att den enskilde eller någon honom
närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. I ärenden om särskild
företrädare för barn, adoption enligt 4 kap. föräldrabalken, anordnande
av godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken eller förvaltarskap
behövs dock inte begäran av part.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.
Ändringen innebär att sekretess gäller för enskilds personliga eller
ekonomiska förhållanden i ärenden om särskild företrädare för bam när
det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada
eller men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller utan att part begär det.
Sekretess i domstol för uppgifter i ärenden enligt lagen om särskild
företrädare för bam kan också gälla enligt bestämmelserna om sekretess
under förundersökning samt överförd sekretess (se 5 kap. 1 §, 9 kap. 17 §
och 12 kap. 1 § sekretesslagen [1980:100]).
50
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Om det inte är obehövligt skall ett särskilt målsägandebiträde för-
ordnas för en underårig, när en vårdnadshavare kan misstänkas ha begått
ett brott mot den underårige på vilket det kan följa fängelse. Detsamma
gäller när det kan antas att vårdnadshavaren på grund av sitt förhållande
till den som kan misstänkas ha begått ett sådant brott inte kommer att ta
till vara den underåriges rätt.
2 § En ansökan om särskilt målsägandebiträde görs av åklagaren hos
tingsrätten. Ärendet handläggs enligt lagen (1996:242) om domstols-
ärenden. I ärendet är den underåriges vårdnadshavare motpart.
Domstolen får utan att höra den underåriges vårdnadshavare besluta
för tiden fram till dess att ärendet slutligt avgörs, om detta kan antas vara
nödvändigt för att den underåriges rätt skall kunna tas till vara. Den
underåriges vårdnadshavare skall underrättas om ett sådant beslut så
snart det kan ske utan att underrättelsen blir till nackdel för utredningen.
3 § Till särskilt målsägandebiträde utses en advokat, en biträdande jurist
på advokatbyrå eller någon annan som är lämplig för uppdraget.
4 § Ett särskilt målsägandebiträde skall, i stället för den underåriges
vårdnadshavare, ta till vara den underåriges rätt under förundersökningen
och i rättegången. Biträdet är utan särskilt förordnande den underåriges
ställföreträdare. Biträdet får dock inte väcka åtal och inte heller väcka
någon skadeståndstalan utan att ett allmänt åtal har väckts.
5 § I fråga om det särskilda målsägandebiträdet tillämpas i övrigt det
som sägs om målsägandebiträde i 4 § andra stycket, 5 §, 6 § första
stycket, 7 § och 8 § första meningen lagen (1988:609) om målsägande-
biträde samt 23 kap. 10 och 11 §§ rättegångsbalken.
I fråga om skyldighet för annan än den underårige att i tvistemål
ersätta staten dess kostnader för biträdet tillämpas bestämmelserna i
rättegångsbalken om ansvar för motparts rättegångskostnader.
6 § Ett särskilt målsägandebiträde skall entledigas, om det inte längre
finns något behov av ett sådant biträde. Ansökan om entledigande far
göras av den underåriges vårdnadshavare, det särskilda målsägandebi-
trädet eller av åklagaren. Domstolen far också självmant ta upp frågan
om entledigande.
Ärendet handläggs enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden. Ett
entledigande far inte ske utan att det särskilda målsägandebiträdet haft
tillfälle att yttra sig i ärendet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
Prop. 1998/99:133
Bilaga 1
51
Riksdagens ombudsmän, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolis-
styrelsen, Brottsoffermyndigheten, Socialstyrelsen, Barnombudsmannen,
Hovrätten för Nedre Norrland, Örebro tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt,
Göteborgs tingsrätt, Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i Skåne län,
Åklagarmyndigheten i Stockholm, Åklagarmyndigheten i Linköping,
Åklagarmyndigheten i Malmö, Åklagaramyndigheten i Göteborg,
Åklagarmyndigheten i Västerås, Åklagarmyndigheten i Sundsvall och
Umeå, Uppsala universitet, Juridiska fakulteten, Kristianstads kommun,
Rädda Barnen, Svenska Kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges Domareförbund, Föreningen Jurister vid Sveriges allmänna
advokatbyråer, Riksförbundet Barnens rätt i samhället, Riksorganisa-
tionen för Kvinnojourer i Sverige, Sammanslutningen för Sveriges
Juridiska Byråer, Sveriges Psykologförbund.
Prop. 1998/99:133
Bilaga 2
52
Härigenom föreskrivs följande.
1 § När det finns anledning att anta att ett brott som det kan följa
fängelse på har begåtts mot någon som är under 18 år skall en särskild
företrädare förordnas för bamet, om det med hänsyn till bamet inte är
obehövligt eller annars särskilda skäl talar mot det och om
1. en vårdnadshavare kan misstänkas för brottet, eller
2. det kan befaras att en vårdnadshavare på grund av sitt förhållande
till den som kan misstänkas för brottet inte kommer att ta till vara barnets
rätt.
2 § Om bamet har två vårdnadshavare som inte är gifta eller bor till-
sammans under äktenskapsliknande förhållanden och förutsättningarna
enligt 1 § 1 eller 2 är uppfyllda endast i fråga om en av dem, skall någon
särskild företrädare för bamet inte utses. I ett sådant fall skall den andra
vårdnadshavaren förordnas att ensam ta till vara barnets rätt under
förundersökningen och i rättegången.
3 § En särskild företrädare skall, i stället för barnets vårdnadshavare,
som ställföreträdare ta till vara barnets rätt under förundersökningen och
i rättegången. Företrädaren får dock inte väcka åtal och får inte heller
väcka någon skadeståndstalan utan att ett allmänt åtal har väckts.
Det som i 23 kap. 10 och 11 §§ rättegångsbalken sägs om måls-
ägandebiträdes närvaro vid förhör skall tillämpas på den särskilda före-
trädaren.
4 § En ansökan om förordnande enligt 1 eller 2 §§ görs av åklagaren hos
tingsrätten.
5 § Till särskild företrädare får förordnas en advokat, en biträdande jurist
på advokatbyrå eller någon som annars är särskilt lämplig för uppdraget.
Prop. 1998/99:133
Bilaga 3
6 § Domstolen får utan att höra barnets vårdnadshavare besluta för tiden
fram till dess att ärendet om förordnande enligt 1 eller 2 §§ slutligt
avgörs, om detta kan antas vara nödvändigt för att barnets rätt skall
kunna tas till vara.
7 § Åklagaren skall underrätta barnets vårdnadshavare om de utred-
ningsåtgärder som vidtas i fråga om bamet sedan ett interimistiskt beslut
har meddelats. Underrättelsen skall göras så snart det är möjligt utan att
underrättelsen blir till nackdel för utredningen.
8 § I fråga om byte av den särskilda företrädaren och rätt för sådan
företrädare att sätta någon annan i sitt ställe tillämpas 26 § andra och
tredje styckena rättshjälpslagen (1996:1619).
9 § Om det inte längre behövs någon särskild företrädare skall före-
trädaren entledigas.
10 § Om ett förordnande för en vårdnadshavare enligt 2 § inte längre
behövs skall det återkallas.
11 § En särskild företrädare har rätt till ersättning i enlighet med det som
enligt 27 § rättshjälpslagen (1996:1619) gäller för ett rättshjälpsbiträde. I
fråga om ersättningen tillämpas även 29, 43 och 47 §§ rättshjälpslagen.
12 § När en särskild företrädare har förordnats tillämpas i övrigt det som
sägs om målsägandebiträde i fråga om ersättning och återbetalnings-
skyldighet för kostnader i 6 § första stycket, 7 § och 8 § första meningen
lagen (1988:609) om målsägandebiträde. Det som där sägs om måls-
ägandebiträde skall avse den särskilda företrädaren.
I fråga om skyldighet för någon annan än bamet att i tvistemål ersätta
staten dess kostnader för den särskilda företrädaren tillämpas bestäm-
melserna i rättegångsbalken om ansvar för motparts rättegångskostnader.
13 § Ärenden enligt denna lag handläggs enligt lagen (1996:242) om
domstolsärenden.
14 § I ett ärende om förordnande enligt 1 och 2 §§ är barnets vårdnads-
havare motpart.
Prop. 1998/99:133
Bilaga 3
15 § Ansökan om byte eller entledigande av en särskild företrädare far
göras av barnets vårdnadshavare, den särskilda företrädaren eller av
åklagaren. En särskild företrädare far inte entledigas utan att han eller
hon har haft tillfälle att yttra sig i ärendet.
Ansökan enligt 10 § om att återkalla ett förordnande får göras av
barnets vårdnadshavare eller av åklagaren.
Domstolen får också självmant ta upp frågor om byte och entledigande
av företrädare samt återkallelse av förordnande.
16 § Beslut om förordnande enligt 1 och 2 §§, interimistiska beslut
enligt 6 § och beslut om byte, entledigande eller återkallelse enligt 8, 9
och 10 §§ gäller omedelbart, om inte annat bestäms.
Prop. 1998/99:133
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
55
Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) Prop. 1998/99:133
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 15 § sekretesslagen (1980:100) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
15 §’
Sekretess gäller hos domstol i
äktenskapsmål samt mål och
ärenden enligt föräldrabalken, lik-
som i mål enligt lagen (1989:14)
om erkännande och verkställighet
av utländska vårdnadsavgöranden
m.m. och om överflyttning av
bam, för uppgift om enskilds
personliga eller ekonomiska för-
hållanden, om part begär det och
det kan antas att den enskilde eller
någon honom närstående lider
skada eller men om uppgiften röjs.
I ärenden om adoption enligt 4
kap. föräldrabalken, anordnande
av godmanskap enligt 11 kap. 4 §
eller förvaltarskap behövs dock
inte begäran av part.
I fråga om uppgift i allmän
år.
Sekretess gäller hos domstol i
äktenskapsmål samt mål och
ärenden enligt föräldrabalken, lik-
som i ärenden om särskild före-
trädare för barn och mål enligt
lagen (1989:14) om erkännande
och verkställighet av utländska
vårdnadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av bam, för uppgift
om enskilds personliga eller
ekonomiska förhållanden, om part
begär det och det kan antas att den
enskilde eller någon honom
närstående lider skada eller men
om uppgiften röjs. I ärenden om
särskild företrädare för barn,
adoption enligt 4 kap. föräldra-
balken, anordnande av godman-
skap enligt 11 kap. 4 § eller för-
valtarskap behövs dock inte
begäran av part.
ig gäller sekretessen i högst sjuttio
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
Senaste lydelse 1997:194.
56
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-05-11
Närvarande: f.d. justitierådet Per Jermsten, justitierådet Ingegerd
Westlander, regeringsrådet Susanne Billum.
Enligt en lagrådsremiss den 29 april 1999 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag (1999:000) om särskild företrädare för bam,
2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Carl
Josefsson.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
1 §
I paragrafen ges bestämmelser om de förutsättningar som måste föreligga
för att en särskild företrädare skall förordnas. Enligt Lagrådets mening
blir paragrafen mer lättläst och logisk om den omredigeras på följande
sätt:
”När det finns anledning att anta att ett brott som kan föranleda
fängelse har begåtts mot någon som är under 18 år och
1. en vårdnadshavare kan misstänkas för brottet, eller
2. det kan befaras att en vårdnadshavare på grund av sitt förhållande
till den som kan misstänkas för brottet inte kommer att ta till vara barnets
rätt, skall en särskild företrädare förordnas för bamet, om det med hänsyn
till bamet inte är obehövligt eller annars särskilda skäl talar mot det.”
2§
I paragrafen anges att om bamet har två vårdnadshavare som inte är gifta
eller bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden och
förutsättningarna enligt 1 § 1 eller 2 är uppfyllda endast i fråga om en av
dem, skall någon särskild företrädare för bamet inte utses. I ett sådant fall
skall den andra vårdnadshavaren förordnas att ensam ta till vara barnets
rätt under förundersökningen och rättegången.
Vid lagrådsföredragningen har upplysts att bestämmelsen är att
uppfatta så att den vårdnadshavare som inte själv misstänks för brott i ett
sådant fall skall förordnas om inte hans eller hennes förhållande till den
som misstänks är sådant som anges i 1 § 2. Det är alltså inte tillåtet att
utse en särskild företrädare för bamet t.ex. i ett fall då de båda
vårdnadshavama ligger i konflikt med varandra, kanske om vårdnad eller
umgängesrätt, medan den som misstänks för brottet mot bamet är make
eller sambo till den första vårdnadshavaren. Ett förordnande av den andre
vårdnadshavaren synes emellertid då kunna bidra till att fördjupa
konflikten mellan föräldrarna och att dra in barnet i denna. Enligt
Lagrådets mening kan ifrågasättas om inte domstolen bör ges en
Prop. 1998/99:133
Bilaga 4
57
möjlighet att undantagsvis kunna förordna en särskild företrädare för
bamet också om det med hänsyn till vårdnadshavamas förhållande till
varandra eller liknande omständighet är bäst för bamet att någon
utomstående utses.
Lagrådet anser vidare att den prövning som skall göras bättre framgår
om man i lagtexten i stället för uttrycket ”... och förutsättningarna enligt
1 § 1 eller 2 är uppfyllda” använder uttrycket ”... och sådana omständig-
heter som anges i 1 § 1 eller 2 föreligger”.
I sammanhanget kan vidare påpekas att en vårdnadshavare som
förordnats enligt 2 § inte far samma rätt att närvara vid förhör m.m.
enligt 23 kap. rättegångsbalken som en särskild företrädare (se 3 § andra
stycket). Bestämmelserna i den nu föreslagna lagen hindrar emellertid
inte att ett målsägandebiträde utses vid sidan av vårdnadshavaren om så
skulle vara påkallat.
Lagrådet förordar med hänvisning till det anförda att paragrafen ges
följande lydelse:
”Om bamet har två vårdnadshavare som inte är gifta eller bor
tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden och sådana om-
ständigheter som anges i 1 § 1 eller 2 föreligger endast beträffande en av
dem, skall den andra vårdnadshavaren förordnas att ensam ta till vara
barnets rätt under förundersökning och i efterföljande rättegång. Om det
med hänsyn till vårdnadshavamas förhållande till varandra eller annan
särskild omständighet får antas vara till barnets bästa skall dock en
särskild företrädare utses.”
5§
Enligt denna paragraf får till särskild företrädare förordnas en advokat,
en biträdande jurist på advokatbyrå eller någon som annars är särskilt
lämplig för uppdraget.
Vid föredragningen inför Lagrådet har det upplysts att kravet på
särskild lämplighet är avsett att gälla alla som kan komma i fråga för
uppdraget, alltså även en advokat och en biträdande jurist på advokat-
byrå. Detta framgår inte av den föreslagna lagtexten. Denna bör därför
förtydligas i angivet hänseende, varvid det särskilda omnämnandet av
advokat och biträdande jurist på advokatbyrå kan slopas.
Både i den allmänna motiveringen och i författningskommentaren
anges utförligt vilka krav som måste ställas på den som kan komma i
fråga som särskild företrädare. I författningskommentaren framhålls bl. a.
att kraven särskilt gäller de personliga egenskaper som en sådan person
bör besitta för att kunna hantera den mycket känsliga situation som det är
fråga om och där det gäller att vinna framför allt barnets förtroende men
även förtroendet hos personer i barnets omgivning såsom personal på
daghem och skola samt tjänstemän inom socialförvaltningen och - i
möjligaste mån - vårdnadshavama. Det sägs också att den som förordnas
skall ha erfarenheter av förundersökning och rättegång i brottmål.
Lagrådet finner de angivna kraven på personliga egenskaper och
yrkeserfarenhet välmotiverade och anser att de bör återspeglas i
lagtexten. Lagrådet föreslår därför att denna får följande lydelse:
Prop. 1998/99:133
Bilaga 4
58
”Till särskild företrädare får förordnas den som på grund av sina
kunskaper och erfarenheter samt personliga egenskaper är särskilt
lämplig för uppdraget.”
6§
Lagrådet förordar att bestämmelsen i denna paragraf, som anger
förutsättningarna för ett interimistiskt beslut, ges följande avfattning:
”Om det kan antas vara nödvändigt för att barnets rätt skall kunna tas
tillvara far domstolen, utan att höra barnets vårdnadshavare, besluta om
förordnande enligt 1 § eller 2 § för tiden innan ärendet avgörs.”
8§
Av remissen framgår att det är rätt betydande krav med avseende på bl.a.
kunskaper, erfarenheter och mer personliga förutsättningar för uppdraget
som bör ställas på den som förordnas till särskild företrädare. Lagrådet
hänvisar vidare till vad som nyss anförts under 5 §. Vid sådant
förhållande och med hänsyn till barnets särskilda intresse i förevarande
fall av förtroende och kontinuitet framstår det inte som lämpligt att, efter
mönster från vad som gäller beträffande rättshjälpsbiträde och
målsägandebiträde, ge en särskild företrädare möjlighet att tillfälligt sätta
annan i sitt ställe. Lagrådet förordar därför att paragrafen ändras till
följande lydelse:
”1 fråga om byte av den särskilda företrädaren tillämpas 26 § andra
stycket rättshjälpslagen (1996:1619).”
10 §
1 paragrafen anges att om ett förordnande för en vårdnadshavare enligt
2 § inte längre behövs skall det återkallas.
Enligt Lagrådets mening bör paragrafen även ge utrymme för
återkallelse i det fall det visar sig att det inte längre finns förutsättningar
för förordnande enligt 2 §. Det kan t.ex. framkomma uppgifter under
utredningen som visar att den förordnade vårdnadshavaren står i sådant
förhållande till den misstänkte som anges i 1 § 2.
Lagrådet förordar med hänsyn härtill och med hänvisning till vad som
anförts under 2 § att paragrafen utformas enligt följande:
”Om förutsättningar för ett förordnande för vårdnadshavare enligt 2 §
inte längre föreligger eller förordnandet inte längre behövs skall det
återkallas.”
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Prop. 1998/99:133
Bilaga 4
59
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 maj 1999
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden
Freivalds,, Schori, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow,
Klingvall, Pagrotsky, Östros, Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson,
Wämersson, Lejon, Lövdén, Ringholm.
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1998/99:133 Särskild företrädare för
bam.
Eländers Gotab 58106, Stockholm 1999
60