Prop.
1998/99:126
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 20 maj 1999
Lena Hjelm-Wallén
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
I propositionen konstateras att Sveriges medlemskap i EU medför att
Sverige efter utgången av år 1999 inte får tillämpa lagen (1992:1368) om
tillstånd till vissa förvärv av fast egendom gentemot medborgare i EU-
stater eller andra stater inom EES. Enligt propositionen bör bestäm-
melserna inte heller tillämpas gentemot medborgare i länder utanför EU.
Det föreslås därför att lagen upphävs med verkan från utgången av år
1999. Det övervägs om det i samband med upphävandet av lagen bör
införas några andra regler. Övervägandena leder fram till slutsatsen att
det inte bör införas några sådana lagregler.
1 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 126
Prop. 1998/99:126
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................3
2 Lagtext...............................................................................................4
2.1 Förslag till lag om upphävande av lagen (1992:1368) om
tillstånd till vissa förvärv av fast egendom.........................4
2.2 Förslag till lag om ändring i förköpslagen (1967:868).......5
2.3 Förslag till lag om ändring i jordförvärvslagen
(1979:230)...........................................................................7
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:277) om vissa
bulvanförhållanden.............................................................9
3 Ärendet och dess beredning............................................................10
4 Bakgrund.........................................................................................10
4.1 Äldre rätt...........................................................................10
4.2 Gällande rätt......................................................................11
4.2.1 Bakgrunden till 1992 års lag...........................11
4.2.2 Utformningen av 1992 års lag........................12
4.3 Justitiedepartementets enkät.............................................14
4.4 De svenska reglerna och EG-rätten..................................15
4.5 Rättsläget i vissa andra länder..........................................16
5 Konsekvenser av Sveriges internationella åtaganden.....................17
6 Behövs det några nya regler när 1992 års lag upphävs?.................19
7 Ikraftträdande och kostnader...........................................................24
8 F örfattningskommentar...................................................................25
8.1 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1992:1368)
om tillstånd till vissa förvärv av fast egendom.................25
8.2 Övriga lagförslag..............................................................26
Bilaga 1 Promemorians lagförslag......................................................27
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser..........................................32
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 maj 1999...........33
Prop. 1998/99:126
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om upphävande av lagen (1992:1368) om tillstånd till vissa
förvärv av fast egendom,
2. lag om ändring i förköpslagen (1967:868),
3. lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230,
4. lag om ändring i lagen (1985:277) om vissa bulvanförhållanden.
1* Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 126
Prop. 1998/99:126
Härigenom föreskrivs att lagen (1992:1368) om tillstånd till vissa
förvärv av fast egendom skall upphöra att gälla vid utgången av år 1999.
Ett förvärv som omfattas av lagen om tillstånd till vissa forvärv av fast
egendom och som vid utgången av år 1999 inte blivit slutligt prövat
skall, om det är tillståndspliktigt enligt jordförvärvslagen (1979:230) i
dess lydelse från och med den 1 januari 2000, prövas enligt den lagen.
Görs inte ansökan om förvärvstillstånd inom föreskriven tid, gäller 13 §
j ordförvärvslagen.
Härigenom föreskrivs att 7 och 12 §§ förköpslagen (1967:868) skall ha
följande lydelse.
Prop. 1998/99:126
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7§>
Förköpsrätten utövas genom att kommun inom tid som anges i andra
stycket underrättar säljare och köpare om beslut att utöva förköpsrätt
samt anmäler detta beslut till inskrivningsmyndigheten med företeende
av bevis om underrättelserna. Avser beslutet fastighet inom annan
kommuns område, gäller vad som sagts om underrättelse till säljare och
köpare också den andra kommunen. Beslutet skall antecknas i
fastighetsboken för vaije fastighet som ingår i försäljningen.
Förköpsrätten skall utövas sist
på den inskrivningsdag som in-
faller närmast efter tre månader
Förköpsrätten skall utövas
senast på den inskrivningsdag som
infaller närmast efter tre månader
från det lagfart söktes på köparens
förvärv eller, om förvärvstillstånd
fordras enligt jordförvärvslagen
(1979:230) eller lagen
(1992:1368) om tillstånd till vissa
förvärv av fast egendom, från det
tillstånd söktes. Om säljaren eller
köparen, med överlämnande av
styrkt avskrift av köpehandlingen,
innan lagfart eller tillstånd sökts,
anmäler försäljningen till den eller
de kommuner där den fasta
egendomen är belägen, räknas
tiden i stället från det kommunen
mottog sådan anmälan. Skall
försäljningen anmälas till
kommunen enligt 3 § första
stycket lagen (1975:1132) om
förvärv av hyresfastighet m.m.,
räknas tiden alltid från det kom-
munen mottog anmälan om för-
säljningen. Var avskrift av köpe-
handlingen ej bifogad ansökan
eller anmälan, räknas tiden först
från det kommunen mottog sådan
från det lagfart söktes på köparens
förvärv eller, om det krävs
förvärvstillstånd enligt jordför-
värvslagen (1979:230), från det
tillstånd söktes. Om säljaren eller
köparen innan lagfart eller
tillstånd har sökts anmäler
försäljningen till den eller de
kommuner där den fasta egen-
domen är belägen och då över-
lämnar en bestyrkt kopia av
köpehandlingen, räknas tiden i
stället från det att kommunen tog
emot en sådan anmälan. Skall
försäljningen anmälas till
kommunen enligt 3 § första
stycket lagen (1975:1132) om
förvärv av hyresfastighet m.m.,
räknas tiden alltid från det att
kommunen tog emot anmälan om
försäljningen. Om någon kopia av
köpehandlingen inte var bifogad
ansökan eller anmälan, räknas
tiden först från det att kommunen
tog emot en sådan handling.
handling.
Utövas förköpsrätten ej inom föreskriven tid, är förköpsrätten förlorad.
Snäste lydelse 1992:1369.
12 §
Köp av fast egendom är för sin giltighet beroende av att förköp ej sker.
Prop. 1998/99:126
Har lagfart för köparen beviljats
i strid med 20 kap. 7 § 12 jorda-
balken, är förköpsrätten förlorad.
Har förköp skett, är det utan
verkan. Motsvarande gäller när
förvärvstillstånd har meddelats i
Har lagfart för köparen beviljats
i strid med 20 kap. 7 § 12 jorda-
balken, är förköpsrätten förlorad.
Har förköp skett, är det utan
verkan. Motsvarande gäller när
förvärvstillstånd har meddelats i
strid med 12 § tredje stycket
jordförvärvslagen (1979:230) eller
i strid med 6 § lagen (1992:1368)
om tillstånd till vissa förvärv av
fast egendom eller i strid med
16 b § fjärde stycket lagen
(1973:188) om arrendenämnder
strid med 12 § tredje stycket
jordförvärvslagen (1979:230) eller
i strid med 16 b § fjärde stycket
lagen (1973:188) om arrende-
nämnder och hyresnämnder.
och hyresnämnder.
När förköpet fullbordats, skall köparen till kommunen överlämna de
handlingar angående fastigheten som köparen innehar och som är av
betydelse för kommunen såsom ägare av fastigheten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
Härigenom föreskrivs att 3 och 17 §§ jordförvärvslagen (1979:230)'
skall ha följande lydelse.
Prop. 1998/99:126
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3§2
Lagen gäller inte
1. om egendomen förvärvas från staten genom överlåtelse av
regeringen, länsstyrelsen eller Statens jordbruksverk,
2. om egendomen förvärvats av staten genom annan myndighet än
statens affärsdrivande verk,
3. om kommun förvärvar egendomen från staten eller utövar förköps-
rätt enligt förköpslagen (1967:868),
4. om egendomen förvärvas av kreditinrättning som enligt lag eller
enligt reglemente eller bolagsordning, som regeringen har fastställt, är
skyldig att åter avyttra egendomen,
5. om förvärvaren är gift med överlåtaren och inte heller om
förvärvaren eller, när makar förvärvar gemensamt, någon av dem är
överlåtarens avkomling, allt under förutsättning att överlåtaren inte är
skyldig att avyttra egendomen enlig
6. om förvärvet skall prövas
enligt lagen (1992:1368) om
tillstånd till vissa förvärv av fast
egendom,
7. om egendomen enligt
detaljplan eller områdesbestäm-
melser är avsedd för annat ända-
mål än jordbruk eller skogsbruk,
8. om förvärvet omfattar område
som är avsett för annat ändamål än
jordbruk eller skogsbruk eller
sådan fastighet som har nybildats
för annat ändamål än jordbruk
eller skogsbruk och som därefter
inte har undergått taxering,
9. om andel i fastighet förvärvas
av någon som redan äger till
samma taxeringsenhet hörande
andel i fastigheten och som inte är
skyldig att avyttra sistnämnda
andel enligt 16 §.
16 §,
6. om egendomen enligt
detaljplan eller områdesbestäm-
melser är avsedd för annat ända-
mål än jordbruk eller skogsbruk,
7. om förvärvet omfattar område
som är avsett för annat ändamål än
jordbruk eller skogsbruk eller
sådan fastighet som har nybildats
för annat ändamål än jordbruk
eller skogsbruk och som därefter
inte har undergått taxering,
8. om andel i fastighet förvärvas
av någon som redan äger till
samma taxeringsenhet hörande
andel i fastigheten och som inte är
skyldig att avyttra sistnämnda
andel enligt 16 §.
1 Lagen omtryckt 1991:670.
2 Senaste lydelse 1992:1371.
17 §‘
Har länsstyrelsen beslutat om auktion enligt 16 § och har inroparen
dessförinnan eller senare avyttrat egendomen, skall beslutet trots detta gå
i verkställighet, om inte länsstyrelsen bestämmer något annat.
Prop. 1998/99:126
I övrigt skall så anses och med
ärendet i tillämpliga delar så
förfaras som om egendomen hade
blivit utmätt för fordran med bästa
förmånsrätt efter sådana rättigheter
som besvärade egendomen redan
vid den exekutiva auktionen och
som har företräde framför alla
befintliga fordringar. Även om det
i enlighet härmed bestämda
skyddsbeloppet täcks, får försälj-
ning inte ske, om inte den bjudna
köpeskillingen täcker även det
värde som i ärendet har åsatts
egendomen enligt 12 kap. utsök-
ningsbalken eller, om ägaren eller
innehavare av fordran som är
förenad med panträtt i egendomen
i god tid före auktionen har
påkallat särskild värdering, det
värde vartill egendomen kan
uppskattas av värderingsmän som
länsstyrelsen utser. Egendomen får
säljas endast till den som har fått
förvärvstillstånd eller enligt 3 § 1,
2, 4 eller 9 får förvärva egen-
domen utan sådant tillstånd. Avges
vid auktionen bud som sålunda får
antas, skall försäljning ske, även
om innehavare av fordran bestrider
det.
I övrigt skall så anses och med
ärendet i tillämpliga delar så
förfaras som om egendomen hade
blivit utmätt för fordran med bästa
förmånsrätt efter sådana rättigheter
som besvärade egendomen redan
vid den exekutiva auktionen och
som har företräde framför alla
befintliga fordringar. Även om det
i enlighet härmed bestämda
skyddsbeloppet täcks, får försälj-
ning inte ske, om inte den bjudna
köpeskillingen täcker även det
värde som i ärendet har åsatts
egendomen enligt 12 kap. utsök-
ningsbalken eller, om ägaren eller
innehavare av fordran som är
förenad med panträtt i egendomen
i god tid före auktionen har
påkallat särskild värdering, det
värde vartill egendomen kan
uppskattas av värderingsmän som
länsstyrelsen utser. Egendomen får
säljas endast till den som har fått
förvärvstillstånd eller enligt 3 § 1,
2, 4 eller 8 får förvärva egen-
domen utan sådant tillstånd. Avges
vid auktionen bud som sålunda får
antas, skall försäljning ske, även
om innehavare av fordran bestrider
det.
Kommer försäljning inte till stånd vid auktionen, får länsstyrelsen
inom två år efter det att auktionen har vunnit laga kraft besluta om ny
auktion. Meddelas inte något sådant beslut inom föreskriven tid eller
avges inte heller vid den senare auktionen bud som får antas, är frågan
om försäljning av egendomen förfallen.
Kostnad i samband med auktion som inte har lett till försäljning betalas
av statsmedel.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
Senaste lydelse 1990:1492.
Härigenom föreskrivs att 1 och 7 §§ lagen (1985:277) om vissa
bulvanförhållanden skall ha följande lydelse.
Prop. 1998/99:126
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §'
Denna lag gäller när ett bulvanförhållande används för att kringgå ett
sådant hinder mot att förvärva eller
som uppställs i
1. lagen (1975:1132) om förvärv
av hyresfastighet m. m.,
2. jordförvärvslagen (1979:230),
eller
behålla viss egendom eller rättighet
1. lagen (1975:1132) omförvärv
av hyresfastighet m. m., eller
2. jordförvärvslagen (1979:230).
3. lagen (1992:1368) om till-
stånd till vissa förvärv av fast
egendom.
Med ett bulvanförhållande avses i lagen att någon (bulvanen) utåt
framstår som ägare av viss egendom eller innehavare av viss rättighet
men i verkligheten innehar egendomen eller rättigheten huvudsakligen
för annans (huvudmannens) räkning.
Vad som sägs i det följande om egendom som ett bulvanförhållande
avser har tillämpning också på rättigheter.
De myndigheter som prövar
frågor om tillstånd enligt de lagar
som anges i 1 § första stycket 2-4
och 7 skall underrätta åklagar-
myndigheten, om det skäligen kan
antas att det föreligger ett bulvan-
förhållande inom myndighetens
ansvarsområde.
7§2
De myndigheter som prövar
frågor om tillstånd enligt de lagar
som anges i 1 § första stycket skall
underrätta åklagarmyndigheten,
om det skäligen kan antas att det
föreligger ett bulvanförhållande
inom myndighetens ansvars-
område.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
1 Senaste lydelse 1998:1506.
2 Senaste lydelse 1991:1893.
Propositionen bygger på förslag i departementspromemorian
(Ds 1999:11) Utländska förvärv av fritidsfastigheter i Sverige.
Promemorian, vars lagförslag återfinns i bilaga 1, har remissbehandlats.
En förteckning över remissinstanserna har tagits in i bilaga 2. En
sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i lagstift-
ningsärendet (dnr Ju98/2313).
Lagrådet
Lagförslagen är av sådan enkel beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle
sakna betydelse. Något yttrande från Lagrådet har därför inte inhämtats.
Prop. 1998/99:126
Utländska förvärv av fast egendom och naturtillgångar i Sverige har varit
föremål för statlig begränsning och kontroll under lång tid.
Lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast
egendom m.m. syftade till att bevara Sveriges naturtillgångar i inhemsk
ägo och att trygga vår självbestämmanderätt på det ekonomiska området
(se prop. 1916:137 s. 126). Lagen föreskrev att s.k. kontrollsubjekt,
däribland utländska medborgare och andra utländska rättssubjekt, inte
utan tillstånd av Kungl. Maj:t fick förvärva fast egendom eller gruvrätter
i Sverige.
År 1975 skärptes reglerna, såvitt gällde förvärv av fritidsbostäder.
Bakgrunden till detta var en ökad utländsk efterfrågan på fritids-
fastigheter i vissa delar av landet. Denna ökade efterfrågan ansågs kunna
leda till stigande fastighetspriser och därmed försämra möjligheterna för
här i landet bosatta att förvärva fritidshus. Med de nya bestämmelserna
ville man åstadkomma bl.a. att utländska medborgare utan särskild
anknytning till landet i stor utsträckning blev hänvisade till att köpa
fritidsfastigheter i områden där det inte rådde stort efterfrågetryck
(se prop. 1975:65 s. 9, bet. 1975:LU27).
1916 års lag avlöstes av lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast
egendom. Den nya lagen innebar i sakligt hänseende endast smärre
ändringar.
En betydelsefull lagändring trädde i kraft den 1 januari 1992. Den
innebar att förvärv av fast egendom som är taxerad som hyreshusenhet
eller industrienhet och förvärv av vissa gruvrättigheter undantogs från
kravet på förvärvstillstånd (se prop. 1991/92:71, bet. 1992/93:LU15).
Ändringen hade samband med att den närstående lagen (1982:617) om
utländska förvärv av svenska företag m.m. samtidigt upphävdes, utan att
någon motsvarande ny lag sattes i dess ställe.
10
Den 31 december 1992 upphörde lagen om utländska förvärv av fast
egendom m.m. helt att gälla och ersattes av den alltjämt gällande lagen
(1992:1368) om tillstånd till vissa förvärv av fast egendom.
4.2.1 Bakgrunden till 1992 års lag
Lagen (1992:1368) om tillstånd till vissa förvärv av fast egendom kom
till som en följd av Sveriges närmande till EG. Genom EES-avtalet åtog
sig Sverige att införa EG:s regelverk inom vissa områden i den nationella
lagstiftningen. Detta innebar bl.a. att svensk rätt måste anpassas till de
grundläggande friheterna i EG-rätten. Anpassning måste därvid ske till
bl.a. EG:s krav på fria kapitalrörelser enligt det s.k. fjärde kapital-
liberaliseringsdirektivet (88/361/EEG). Direktivet innebar, i förhållande
till vad som tidigare hade gällt, en långtgående utvidgning av rätten för
personer i en EG-stat att placera kapital och förvärva egendom i en annan
EG-stat. När det gäller fritidsbostäder medgav dock direktivet att
medlemsstaterna under en inte närmare fastställd övergångstid inte
behövde liberalisera sin befintliga lagstiftning. Det är mot denna
bakgrund man skall se det förhållandet att ikraftträdandet av 1992 års lag
bestämdes till den 31 december 1992. EES-avtalet var nämligen
ursprungligen avsett att träda i kraft den 1 januari 1993. Kapital-
liberaliseringsdirektivet är numera upphävt inom EU. Dess bestämmelser
har i stället genom EU-fördraget i väsentliga delar inarbetats i EG-
fördraget (se vidare avsnitt 4.4).
I förarbetena till 1992 års lag (se prop. 1992/93:71,
bet. 1992/93 :LU15) bedömdes 1982 års lag inte vara förenlig med
Sveriges åtaganden enligt EES-avtalet. På grund av det ovan berörda
undantaget för fritidsbostäder i kapitalliberaliseringsdirektivet skulle det
emellertid, framhölls det, vara möjligt att även efter ett EES-avtal och ett
medlemskap i EG behålla regler som begränsar utländska förvärv av
fritidsfastigheter. Det betonades dock att det kunde ske förändringar i
EG:s regelverk, som skulle kunna komma att påverka Sveriges
möjligheter att ha kvar sådana begränsningar (se prop. 1992/93:71 s. 16,
18 och 20).
När det gällde behovet av att ha kvar begränsningar i rätten att förvärva
fritidsfastigheter konstaterades det att de skäl som bar upp den dåvarande
lagstiftningen fortfarande hade giltighet. Vid sidan av detta fanns det
även anledning att, åtminstone tills vidare, behålla vissa restriktioner för
att undvika obalans och brist på enhetlighet i de nordiska ländernas
regelsystem (se prop. s. 20 f.).
Prop. 1998/99:126
11
1** Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 126
4.2.2 Utformningen av 1992 års lag
Inledning
1992 års lag har delvis utformats med dansk rätt som förebild. I
förhållande till såväl danska regler som till 1982 års lag om utländska
förvärv av fast egendom innehåller emellertid 1992 års lag mer generösa
regler för utländska förvärvare. Lagens syfte är främst att motverka
prisstegring på fritidsfastigheter inom attraktiva områden.
Tillämpningsområde
Enligt 1992 års lag skall tillstånd (förvärvstillstånd) sökas för förvärv av
fast egendom som är taxerad som småhusenhet eller lantbruksenhet
(se 1 §). Med förvärv av fast egendom likställs förvärv av tomträtter som
är taxerade som småhusenhet respektive upplåtelse och förvärv av
bostadsarrende, utom när jordägaren är staten eller en kommun (se 3 §).
Begreppen småhusenhet och lantbruksenhet inrymmer såväl bebyggd
som obebyggd mark.
Tillståndsplikten gäller, som huvudregel, förvärvare som är bosatt
utomlands eller är utländsk juridisk person. Det finns dock flera undantag
från det generella kravet på förvärvstillstånd. Undantagen kan sägas vara
anknutna till förvärvarens person eller förvärvets art.
Den som är fast bosatt i Sverige eller tidigare har haft hemvist här
under minst fem år behöver inte tillstånd. I detta sammanhang saknar
medborgarskapet i princip betydelse. Inte heller behöver den som på visst
sätt är närstående till en sådan förvärvare eller till överlåtaren söka
tillstånd. Beträffande juridiska personer gäller inte kravet på tillstånd om
den juridiska personen är svensk, dvs. är bildad enligt svensk lag. Genom
dessa begränsningar omfattar lagen således förvärv som har gjorts av
flertalet i utlandet bosatta personer samt av utländska juridiska personer.
Vad beträffar begränsningar hänförliga till förvärvets art omfattar
lagen inte familj erättsliga förvärv eller förvärv genom inrop på exekutiv
auktion. De förvärvstyper som praktiskt sett kommer i fråga för en
prövning enligt lagen är därmed vanliga köp samt byte och gåva.
Tillståndsprövningen görs av länsstyrelserna.
Förutsättningar för förvärvstillstånd
I 3 § regleras förutsättningarna för förvärvstillstånd. Regeln uttrycker på
så sätt de intressen som lagen är avsedd att tillgodose.
Enligt första stycket skall förvärvstillstånd meddelas om egendomen
förvärvas för annat än fritidsändamål. Detta innebär att det för förvärv
som sker i kommersiellt syfte eller i syfte att förvärvaren skall bosätta sig
permanent på fastigheten inte finns något utrymme för avslag.
Regleringen far i detta avseende ses mot bakgrund av EG-rättens bestäm-
melser om fri rörlighet för personer, tjänster och kapital.
I andra stycket anges att om egendomen förvärvas för fritidsändamål
skall förvärvstillstånd meddelas, om förvärvet inte strider mot något
väsentligt allmänt intresse.
Prop. 1998/99:126
12
Motiven till 1992 års lag innehåller inte någon närmare vägledning för Prop. 1998/99:126
tolkningen av uttrycket ”väsentligt allmänt intresse”. Som jämförelse kan
nämnas att det i 1 kap. 10 § första stycket i 1982 års lag föreskrevs att
”förvärvstillstånd skall meddelas, om det inte möter hinder med hänsyn
till landets försvar eller säkerhet, egendomens lämplighet för avsett
ändamål eller andra allmänna intressen....”. Det första villkoret avsåg
enligt förarbetena (se prop. 1981/82:135 s. 72 f.) i första hand att
tillgodose försvars- och säkerhetsintressen. Det andra villkoret tog sikte
på en prövning av platsens läge och lämplighet för planerad bebyggelse.
Syftet med uttrycket ”andra allmänna intressen” var i första hand att
skydda våra värdefullaste naturtillgångar mot utländsk exploatering. Med
orden ville man också markera att ett förvärv inte kan tillåtas om det har
ett syfte som inte är godtagbart ur allmän synpunkt. I första hand avsågs
här förvärv som kunde antas ske i spekulationssyfte.
Motsvarande intressen torde dock ha mycket liten betydelse vid till-
lämpningen av 1992 års lag. Försvars- och säkerhetsaspekterna bedöm-
des nämligen i 1992 års lagstiftningsärende inte utgöra något skäl för att
behålla dittillsvarande bestämmelser om förvärvstillstånd (se prop.
1992/93:71 s. 16 f.). Därför måste utrymmet för att beakta sådana hänsyn
vid tillståndsprövningen vara i det närmaste obefintligt. Också det
tidigare intresset av att förhindra utlänningar från att förvärva exempelvis
fritidsfastigheter i syfte att exploatera eller spekulera får numera anses
överspelat. Genom att 1992 års lag har formulerats så att det skall vara
fråga om ett väsentligt allmänt intresse verkar tillämpningsområdet under
alla förhållanden vara snävare jämfört med äldre rätt. I förarbetena
(se prop. s. 37) sägs också att det endast sällan kan komma i fråga att
vägra förvärvstillstånd med hänvisning till den aktuella bestämmelsen.
Bestämmelsen fick, framhölls det, i praktiken betydelse närmast som en
form av säkerhetsventil om ett utländskt förvärv i ett annat område av
landet någon gång skulle te sig inte önskvärt från allmän synpunkt.
Också svaren på Justitiedepartementets enkät om lagens tillämpning (se
avsnitt 4.3) tyder på att avslag med stöd av denna bestämmelse - om det
över huvud taget förekommer - är något mycket ovanligt.
Den egentliga prövningen av en ansökan sker i stället enligt tredje och
fjärde styckena i 3 §.
Bestämmelsen i tredje stycket innebär att förvärvstillstånd i princip
inte far ges inom områden där efterfrågan på fritidsfastigheter är så stor
att det finns en risk för en stegring av fastighetsvärdena. Det är
länsstyrelsen som i samarbete med berörda kommuner avgör i vilka
områden som ett stort efterffågetryck skall anses föreligga. I händelse av
överklagande kan en högre instans givetvis komma till en annan slutsats
än länsstyrelsen i denna fråga. Det finns således inte, såsom i anslutning
till förköpslagen (1967:868), någon författning som i detalj anger vilka
områden som omfattas.
Fjärde stycket anger att den restriktiva regeln i tredje stycket inte gäller
om förvärvaren har särskild anknytning till Sverige. I förarbetena
(se prop. s. 30) framfördes att den nya lagen borde utformas så att den
generösa tillståndsgivning som tillämpades enligt 1982 års lag kunde
bestå.
13
Enligt uppgift från Länsstyrelsen i Västra Götalands län har man i Prop. 1998/99:126
praxis ansett att det finns en särskild anknytning till Sverige bl.a. när
förvärvaren har nära nu levande släktingar bosatta i Sverige, när
förvärvaren har varit i Sverige ca en månad under sin semester vaije år
under de senaste 6—7 åren och när förvärvaren tidigare har vistats lång tid
(flera år) i Sverige.
Samordning med andra lagar
Ansökan om tillstånd enligt 1992 års lag far i regel inte prövas eller
avskrivas innan det har blivit slutligt avgjort om förköp enligt förköps-
lagen äger rum (se 6 §). Om förvärvet avser en lantbruksenhet, skall man
göra en prövning enligt både 1992 års lag och jordförvärvslagen
(1979:230). Syftet med bestämmelsen (se 8 §) är att säkerställa att
grunderna för jordförvärvslagen beaktas vid en tillståndsprövning enligt
1992 års lag.
För att fa en uppfattning om tillämpningen av 1992 års lag skickade
Justitiedepartementet i juni 1998 en skrivelse till sex länsstyrelser med
följande frågor.
1. Hur många ärenden enligt 1992 års lag har förekommit?
2. Hur många ansökningar om förvärvstillstånd har lämnats utan
bifall?
3. I de fall då förvärvstillstånd har vägrats, vilka slag av skäl har
funnits för besluten?
De länsstyrelser som ombads att lämna dessa uppgifter var länsstyrel-
serna i Stockholms, Skåne, Kronobergs, Kalmar, Jönköpings och Västra
Götalands län.
Av länsstyrelsernas svar framgick att antalet ärenden som har prövats
enligt lagen har varit sammanlagt 8 261. Antalet beslut om avslag har
varit litet, sammanlagt 65. Detta motsvarar ca 0,8 procent av det totala
antalet ärenden. I två län - Stockholms och Jönköpings - har det över
huvud taget inte förekommit något avslag. I Kalmar län har avslag
förekommit i ett fall av sammanlagt 1 580 och i Västra Götalands län i
fem fall av 2 352. Länsstyrelsen i Kronobergs län har fattat avslagsbeslut
i något fler fall, 16 av totalt 1 668 ärenden. Skåne län skiljer sig från de
övriga län där beslut om avslag förekommit genom att man har haft
dubbelt så många avslagsbeslut, 43 fall av 1 450, som de andra tre länen
tillsammans.
Beträffande skälen för avslag har länsstyrelserna i flertalet fall funnit
att fastigheten är belägen inom ett område där det finns risk för stegring
av fastighetsvärdena och att förvärvaren inte har tillräcklig anknytning
till Sverige. Däremot har det inte i något fall förekommit att ett avslag
motiverats med att förvärvet står i strid med något väsentligt allmänt
intresse. Andra skäl för avslag har varit anknutna till de särskilda
tillståndsgrundema enligt jordförvärvslagen. Det har således i dessa fall
14
inte varit fråga om avslag grundade på de materiella bestämmelserna i ?r0P- 1998/99:126
1992 års lag.
EG-rätten
En grundläggande målsättning med EG-fördraget är att uppnå en gemen-
sam marknad. Denna skall kännetecknas av att hindren för fri rörlighet
för varor, personer, Vänster och kapital avskaffas mellan medlems-
staterna.
När det gäller fria kapitalrörelser har genom EU-fördraget de regler
som tidigare fanns i kapitalliberaliseringsdirektivet (88/361/EEG) delvis
ersatts av regler i EG-fördraget. Artikel 56.1 (f.d. artikel 73 b.l) i EG-
fördraget föreskriver numera följande: ”Inom ramen för bestämmelserna
i detta kapitel skall alla restriktioner för kapitalrörelser mellan medlems-
stater samt mellan medlemsstater och tredje land vara förbjudna”. 1
artikel 56.2 (f.d. artikel 73 b.2) finns en motsvarande regel om
restriktioner avseende betalningar. I princip gäller detta förbud mot
restriktioner för kapitalrörelser och betalningar också i förhållande till
tredje land. Det finns dock åtskilliga undantag beträffande tredje land,
bl.a. i artikel 57 (f.d. artikel 73 c) om tillåtna restriktioner mot tredje land
gällande direktinvesteringar (se vidare avsnitt 5.1 nedan).
EG-fördraget innehåller inte någon definition av begreppet kapital-
rörelser. I en bilaga till det inom EU upphävda kapitalliberaliserings-
direktivet fanns det emellertid en nomenklatur för de kapitalrörelser som
omfattades av direktivet. Där nämndes utlänningars investeringar i fast
egendom i landet. Vidare innehöll direktivet särskilda bestämmelser om
möjligheten att upprätthålla inhemsk lagstiftning avseende förvärv av
fritidsbostäder. Mot bakgrund av att artikel 56 (f.d. artikel 73 b) i EG-
fördraget bygger på det nämnda direktivet får det anses stå klart att
utländska förvärv av fast egendom täcks av fördragets bestämmelser om
kapitalrörelser.
Principen om icke-diskriminering är central i EG-rätten och kommer
till uttryck på flera ställen i EG-fördraget. Den grundläggande regeln om
icke-diskriminering återfinns i artikel 12 (f.d. artikel 6), som ställer upp
ett förbud mot diskriminering på grund av nationalitet inom fördragets
tillämpningsområde. Diskrimineringsförbudet innebär att en medlemsstat
inte får behandla fysiska och juridiska personer från en annan medlems-
stat strängare än den egna statens medborgare och företag. Förbudet
täcker inte bara öppen diskriminering grundad på nationalitet. Även dold
diskriminering omfattas, t.ex. oberättigade krav på bosättning eller
språkkunskaper. Principen om icke-diskriminering kan sägas vara ett
utflöde av en allmän grundsats om likabehandling av övergripande natur
(se vidare Pålsson, Publica EU, häfte 5, s. 5:26 f.).
15
EU-medlemskapets inverkan på svensk rätt
I samband med Sveriges förhandlingar om medlemskap i EU bedömdes
att 1992 års lag inte står i överensstämmelse med EG-rättens regler om
fri rörlighet för kapital. Resultatet av förhandlingarna blev, i den nu
aktuella frågan, en särskild övergångsbestämmelse i anslutningsakten
(artikel 114). Den föreskriver att, trots skyldigheterna enligt de fördrag
som ligger till grund för EU, får Sverige under fem år från dagen för
anslutningen behålla sin befintliga lagstiftning om fritidsbostäder. De
fördragsslutande parterna gjorde också en gemensam förklaring till
slutakten till anslutningsakten. I förklaringen uttalades att ingenting i
gemenskapsrätten hindrar enskilda medlemsstater från att vidta
nationella, regionala eller lokala åtgärder beträffande fritidsbostäder i fall
då åtgärderna är nödvändiga för markanvändning, planläggning och
miljöskydd och tillämpas i överensstämmelse med gemenskapsrätten
utan någon direkt eller indirekt diskriminering av medborgare i
medlemsstater.
I propositionen Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (se prop.
1994/95:19 del 1 s. 157) sades i frågan om fritidsbostäder följande.
Förhandlingsresultatet kan sägas innebära att Sverige får ett tillräckligt
rådrum för att överväga vilka åtgärder som efter femårstidens utgång kan
visa sig nödvändiga. De åtgärder som då kan bli aktuella berör framför
allt de fritidshusområden som riskerar att utsättas för överexploatering
och områden där i första hand den bofasta befolkningens intressen bör
tillgodoses. Enligt den nyss nämnda gemensamma förklaringen kommer
behövliga åtgärder att få vidtas på såväl nationell som regional och lokal
nivå. Genom överenskommelsen som helhet har klargjorts att Sverige
också i framtiden får begagna sig av erforderliga medel för att komma till
rätta med de problem som en stor efterfrågan på fritidsfastigheter kan
föra med sig i bl.a. de kustnära områdena.
Vid riksdagsbehandlingen av propositionen gjordes inga särskilda
uttalanden i denna fråga (jfr bet. 1994/95:UU5).
Såsom framgått av avsnitt 4.2.1 åberopades i 1992 års lagstiftningsärende
bl.a. intresset av nordisk rättslikhet till stöd för den då valda lösningen att
ha kvar begränsningarna i rätten att förvärva fritidsfastigheter. Mot denna
bakgrund lämnades i promemorian (se s. 25-29) en kortfattad
redogörelse för lagstiftningen om utländska fastighetsförvärv i Danmark,
Norge och Finland. Även österrikisk lagstiftning beskrevs. Av
redogörelsen framgår sammanfattningsvis följande.
Danmark lyckades vid förhandlingarna om EU-fördraget erhålla ett
permanent undantag avseende förvärv av fritidsbostäder. Den danska
lagstiftningen undantar i princip medborgare i EES-stater från det krav
på tillstånd till förvärv av fast egendom som annars gäller för
utlänningar. Undantaget gäller dock bara beträffande fast egendom som
skall användas för nödvändig helårsbostad åt förvärvaren eller om
Prop. 1998/99:126
16
förvärvet är en förutsättning för att utöva viss näringsverksamhet.
Utländska förvärv av fritidsfastigheter för privat bruk är alltså fortfarande
tillståndspliktiga.
Finland har enligt akten om bl.a. Finlands anslutning till EU samma
övergångsbestämmelser som Sverige när det gäller utlänningars förvärv
av fritidsbostäder. Den finska lagstiftningen innehåller också begräns-
ningar i rätten för den som är bosatt utomlands att förvärva eller för
längre tid nyttja en fastighet som uppenbarligen är avsedd att användas
för fritidsboende eller rekreation. Särskilda regler gäller för Åland.
I förhållande till Norge, som inte är medlem i EU, gäller inte de
ändringar på området för kapitalrörelser som infördes genom EU-för-
draget. Norge kan därför även fortsättningsvis åberopa den särskilda
undantagsregeln i kapitalliberaliseringsdirektivet. Den norska konse-
sjonsloven innehåller ett generellt krav på tillstånd vid förvärv av fast
egendom. Från detta krav undantas olika slag av förvärv, dock inte
utlandsboendes förvärv av äganderätt eller bruksrätt till en fritids-
fastighet.
Österrike erhöll vid anslutningen till EU samma temporära undantag
som Sverige och Finland. Lagstiftningen om utlänningars förvärv av
fritidsbostäder finns på delstatsnivå. I promemorian har redogjorts för de
regler som finns i Tyrolen. Dessa regler innebär att en utlänning i princip
är förhindrad att förvärva en fritidsbostad i Tyrolen.
Prop. 1998/99:126
Regeringens förslag: Lagen (1992:1368) om tillstånd till vissa förvärv
av fast egendom upphävs.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt
eller inte haft någon invändning mot promemorians förslag. Endast två
remissinstanser har angett en avvikande uppfattning. Försvarsmakten har
förordat att det införs en reglering som begränsar möjligheten för
medborgare utanför EU att förvärva fast egendom inom vissa från
försvarssynpunkt känsliga områden. Tanums kommun har hävdat att
Sverige bör verka för ett fortsatt svenskt undantag från EG-rätten.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna om fri rörlighet för
kapital är grundläggande i EG-rätten och innebär bl.a. att en medlemsstat
inte far ställa upp regler som förhindrar att egendom i medlemsstaten
förvärvas av medborgare i andra medlemsstater. Till följd av den i avsnitt
4.4 nämnda bestämmelsen i anslutningsakten har Sverige tillförsäkrats ett
tidsbegränsat undantag från denna princip, när det gäller förvärv av
fritidsfastigheter. Undantaget gäller till utgången av år 1999.
En remissinstans har förordat att Sverige verkar för ett fortsatt svenskt
undantag av det slag som medgavs Sverige i anslutningsakten. Rege-
17
ringen delar inte den uppfattningen. Det framstår inte som ändamåls-
enligt att försöka få till stånd en sådan förlängning. Erfarenheten visar att
man inom EU ser mycket restriktivt på försök från enskilda medlems-
stater att få ensidiga undantag från centrala gemenskapsrättsliga bestäm-
melser. Härtill kommer att en eventuell förlängning av det svenska
undantaget skulle förutsätta ändringar i EU:s grundfördrag som efter en
genomförd regeringskonferens skulle fordra ratifikation av samtliga EU:s
medlemsstater. Det säger sig självt att en så omfattande procedur skulle
stöta på betydande motstånd från de andra medlemsstaternas sida. Enligt
vad som framkommit har man inte i vare sig Finland eller Österrike
några planer på att begära en förlängning av undantaget. Ett viktigt skäl
av helt annat slag till att något förlängt undantag inte bör begäras är att
förvärvsbegränsningar av det slag som 1992 års lag innehåller i praktiken
sannolikt har haft tämligen begränsad betydelse (se vidare avsnitt 5.2).
När tiden för undantaget löper ut - vid utgången av år 1999 - måste
således bestämmelserna om fri rörlighet för kapital tillämpas fullt ut.
Eftersom 1992 års lag uppställer restriktioner för utlänningars förvärv av
fast egendom i Sverige, står den i strid med dessa bestämmelser. Det står
därför helt klart att Sverige i förhållande till medborgare i EU:s
medlemsstater inte kan ha kvar lagen efter utgången av år 1999.
Naturligtvis kan man inte heller anta en ny lag som i sak motsvarar
innehållet i 1992 års lag.
Men är det möjligt att behålla 1992 års lag gentemot medborgare i
tredje land? Och finns det något behov av detta?
Vad beträffar den första frågan gäller enligt artikel 56 (f.d. artikel 73 b)
i EG-fördraget att tredje land numera likställs med medlemsstater i fråga
om kapitalrörelser. Det finns dock vissa undantag som berör förhållandet
till tredje land, dvs. land utanför EES (jfr Nipstad, Publica EU, häfte 16,
s. 16:9). En sådan undantagsregel finns i artikel 57.1 (f.d. artikel 73 c.l) i
EG-fördraget. Denna bestämmelse föreskriver att artikel 56 (f.d. artikel
73 b) inte skall påverka tillämpningen gentemot tredje land av
restriktioner som är i kraft den 31 december 1993 enligt nationell
lagstiftning eller gemenskapsrätt för sådana kapitalrörelser till eller från
tredje land som gäller direktinvesteringar, inbegripet bl.a. investeringar i
fast egendom. Ordalydelsen av artikel 57.1 (f.d. artikel 73 c.l) talar
emellertid för att undantaget inte omfattar den situation som 1992 års lag
egentligen tar sikte på, dvs. förvärv av fast egendom för personligt bruk
(jfr även Nipstad, s. 16:11). Det bör påpekas att undantaget i artikel 57.1
(f.d. artikel 73 c.l) under alla förhållanden inte kan åberopas i
förhållande till stater inom EES som inte är medlemmar i EU, t.ex.
Norge.
Utöver de nu berörda bestämmelserna i EG-fördraget är Sverige enligt
OECD:s kapitalliberaliseringsstadga förpliktat att vidta liberaliserande
åtgärder i princip likformigt gentemot alla OECD-länder. Stadgan ger
visserligen en möjlighet att vidta sådana åtgärder enbart i förhållande till
andra EU-stater (se artikel 10 i kapitalliberaliseringsstadgan och Intro-
duction to the OECD Codes of Liberalisation of Capital Movements and
Current Invisible Operations [utg. av OECD], 1995, s. 15). Det kan dock
Prop. 1998/99:126
18
befaras att sådan diskriminering kommer att kritiseras av CMIT, OECD:s
kommitté för kapitalrörelser och ”osynliga” (dvs. tjänste-) transaktioner.
Det är alltså osäkert om Sverige kan upprätthålla diskriminerande
regler gentemot medborgare i tredje land. Enligt regeringens mening
framstår under alla förhållanden behovet av att upprätthålla reglerna i
1992 års lag i förhållande till tredje lands medborgare som litet. Det kan
antas att flertalet utlänningar som i dag förvärvar fritidsbostäder i Sverige
kommer från andra stater inom EU eller EES. Mot bakgrund av
processen om EU:s utvidgning kan det vidare antas att allt fler stater i
vårt närområde på sikt kommer att bli medlemmar i EU.
Regeringen kan inte heller finna att det - såsom Försvarsmakten har
gjort gällande - av försvars- eller sekretesskäl finns ett behov av att
upprätthålla regler som begränsar utländska medborgares rätt att förvärva
fast egendom. Regeringen erinrar därvid om den bedömning som gjordes
redan i 1992 års lagstiftningsärende att försvars- och säkerhetsaspekterna
inte utgjorde något skäl for att behålla dittillsvarande bestämmelser om
förvärvstillstånd (se avsnitt 4.2.2 och prop. 1992/93:71 s. 17). Såsom
också uttalades i det lagstiftningsärendet hindrar inte EG-rätten att man
av försvars- och säkerhetsmässiga motiv begränsar utländska och för
övrigt också svenska medborgares möjligheter att uppehålla sig inom
militärt känsliga områden m.m. En lag med denna innebörd finns redan i
dag (se lagen [1990:217] om skydd för samhällsviktiga anläggningar
m.m.).
Regeringen föreslår alltså att 1992 års lag skall upphöra att gälla vid
utgången av år 1999. Som en konsekvens av detta måste hänvisningar i
andra lagar till 1992 års lag tas bort. I författningskommentaren
behandlas vissa rättsliga frågor som uppkommer vid lagens upphävande.
Prop. 1998/99:126
Regeringens bedömning: Det bör inte införas några nya regler för att
kompensera upphävandet av 1992 års lag.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: I stort sett samtliga remissinstanser har antingen
tillstyrkt eller inte haft några invändningar mot promemorians
bedömning. Tanums kommun har förordat att nya regler infors som
motverkar att fastigheter för permanentboende omvandlas till fastigheter
för fritidsboende.
Skälen för regeringens bedömning
Frågan om ett upphävande av 1992 års lag behöver kompenseras genom
införandet av nya bestämmelser beror på vilka effekter upphävandet kan
19
få och i vilken utsträckning det redan finns andra regler som kan antas Prop. 1998/99:126
täcka den ”lucka” som eventuellt uppstår efter lagen.
Effekterna av att lagen upphävs
Regeringen kan konstatera att lagen har ett snävt tillämpningsområde.
Möjligheterna att förhindra utländska fastighetsförvärv är betydligt
mindre i dag än för bara ett tiotal år sedan. Det beror framför allt på att
de allra flesta förvärv faller utanför det kontrollerbara området; lagen
omfattar nämligen i praktiken endast förvärv för fritidsändamål. Vid
sidan av lagen faller också flertalet nyttj anderätter till fast egendom,
utom tomträtt och - som regel - bostadsarrende. Lagen kan alltså inte
förhindra att utlänningars efterfrågan på fritidsboende i Sverige
tillgodoses på annat sätt än genom fastighetsförvärv, t.ex. genom att
fritidshus hyrs ut eller upplåts med bostadsrätt till utlänningar.
Även inom ramen för det kontrollerbara området är de faktiska
möjligheterna att vägra förvärvstillstånd begränsade.
Den ena avslagsgrunden - att förvärvet strider mot ett väsentligt
allmänt intresse - kan tillämpas bara i undantagsfall. Att räckvidden av
denna bestämmelse är praktiskt taget obefintlig har också belysts i svaren
på Justitiedepartementets enkät om lagens tillämpning (se avsnitt 4.3).
Den andra avslagsgrunden - att förvärvet avser en fritidsfastighet i ett
priskänsligt område - uttrycker lagens egentliga syfte: att dämpa be-
farade prisstegringar. Bestämmelsen omfattar i praktiken endast fastig-
heter inom geografiskt begränsade områden. Svaren på Justitiedeparte-
mentets enkät tyder på att inte heller denna avslagsgrund har någon stor
betydelse. Endast ett fåtal ansökningar har avslagits på denna grund. Man
måste visserligen räkna med att lagen sannolikt har betydelse även i en
del fall som inte avspeglas i antalet avslagsbeslut. Kunskapen om lagens
existens kan ju ha avhållit utlänningar från att över huvud taget köpa
fritidsfastigheter i priskänsliga områden. Från mäklarhåll har det också
uppgetts att försäljningar till utlänningar i ett mindre antal fall inte har
kommit till stånd därför att man har bedömt att tillstånd inte skulle
komma att ges. I vilken utsträckning så har varit fallet låter sig inte
närmare bedömas. Det har dock inte framkommit något som tyder på att
mörkertalet har varit av någon större omfattning.
Till bilden hör också att lagen, trots att dess huvudsakliga syfte är att
dämpa prisutvecklingen på marknaden för vissa fritidshus, inte kan
hindra alla utländska förvärv som typiskt sett verkar i prishöjande rikt-
ning. Detta gäller t.ex. vissa förvärv som görs av utländska företag i ex-
ploateringssyfte. Utlänningars efterfrågan på fritidsboende har kunnat
tillgodoses genom sådana företag.
Sammanfattningsvis finns det inte anledning att anta annat än att 1992
års lag har haft en ganska begränsad prisdämpande effekt.
Ett upphävande av lagen leder sannolikt - som flera remissinstanser
har påpekat - trots detta till en något högre utländsk efterfrågan på fri-
tidsbostäder i begränsade områden som redan i dag är populära för
fritidsboende. I synnerhet torde detta gälla delar av Skåne och Bohuslän
20
samt vissa områden som särskilt har iordningställts för fritidsaktiviteter,
t.ex. områden med vintersportanläggningar.
Både negativa och positiva effekter av ett ökat utländskt fritidsboende i
Sverige
Ett större utländskt intresse för fritidsboende i Sverige kan leda till viss
prisstegring på fritidsfastigheter och därmed ökade svårigheter för i
regionen bosatta att fa ett fritidsboende på nära avstånd. Visserligen har
1992 års lag inte haft till syfte att motverka att fastigheter som dittills
använts för permanentboende omvandlas till fritidsfastigheter. Trots det
är det möjligt att problemet kan komma att förstärkas i och med att lagen
upphävs. Detta skulle i sin tur kunna försvåra för permanentboende att bo
kvar i bygden. Farhågor av detta slag har uttalats av bl.a. Tanums och
Borgholms kommuner. En annan negativ effekt skulle kunna vara en
ökad exploatering av och förslitning på naturen.
De möjliga negativa effekterna kommer dock att balanseras av vissa
positiva effekter. Bland de positiva konsekvenserna av ett ökat utländskt
fritidsboende i Sverige kan forst och främst nämnas att - som
Turistdelegationen har understrukit - vissa näringar, t.ex. turistbranschen
och dagligvaruhandeln, torde kunna räkna med ett ökat kundunderlag,
vilket i sin tur främjar tillväxt och sysselsättning. Vidare kan en utländsk
medborgare som köper ett fritidshus i Sverige finna att det finns
förutsättningar att etablera företag på orten.
Vilka möjligheter ger annan lagstiftning?
Givetvis är det under alla förhållanden angeläget att negativa konse-
kvenser av de slag som har nämnts tidigare kan avvärjas. Det aktualiserar
frågan i vilken utsträckning de kan minskas genom befintlig lagstiftning.
Eventuella effekter i form av prisstegring på fritidsfastigheter torde
man inte i någon större utsträckning kunna komma tillrätta med genom
annan befintlig lagstiftning.
En tillämpning av förköpslagen ger vissa möjligheter att komma
tillrätta med problemen med att permanentbostäder omvandlas till
fritidsbostäder. Särskilda regler om förköpsrätt (s.k. utvidgad förköpsrätt)
gäller nämligen i fråga om fastigheter som är bebyggda med hus som
behöver användas för permanent bruk och som är belägna inom ett
område där det råder en avsevärd efterfrågan på fritidsbostäder. Denna
möjlighet infördes just för att motverka att permanentbostäder
omvandlades till fritidsbostäder och för att säkerställa tillgången på
bostäder åt den bofasta befolkningen (se prop. 1983/84:141 s. 17 f., bet.
1983/84:BoU27). De priskänsliga områden som avses har närmare
specificerats i bilagor till förköpslagen respektive förköpskungörelsen
(1967:873). För närvarande, när kommunerna har ansträngd ekonomi,
kan det dock antas att lagen inte alltid kan tillämpas i den utsträckning
som kommunerna önskar.
Befarade effekter i form av ökad exploatering och förslitning kan
mötas inom ramen för redan tillgängliga lagregler. Införandet av
Prop. 1998/99:126
21
miljöbalken med tillhörande lagar innebär att naturen på ett bättre sätt än
tidigare kan skyddas mot t.ex. förslitning vid ett alltför intensivt
utnyttjande av allemansrätten. Sålunda ger miljöbalkens regler om
samråd möjlighet att föreskriva att ett arrangemang som kan skada
naturen alltid skall anmälas för samråd. Samrådet kan leda till att
miljömyndigheten (länsstyrelsen eller kommunen) beslutar att ett antal
förebyggande åtgärder måste vidtas eller att arrangemanget måste
inskränkas i vissa avseenden för att t.ex. skydda vissa arter eller biotoper.
Om arrangemanget är tänkt att genomföras på ett känsligt område, far
miljömyndigheten förbjuda det. Reglerna om strandskydd tillvaratar
intresset av att allmänheten har tillträde till sjöar och andra vattendrag.
Vidare kan man genom balkens bestämmelser om bl.a. natur- och
kulturreservat åstadkomma ett skydd av på olika sätt värdefulla miljöer.
Plan- och bygglagen (1987:10) ger kommunerna medel att planera och
kontrollera markanvändningen på regional och lokal nivå. Därigenom
kan man genom olika planer bestämma hur marken skall användas.
Lagen gör det också möjligt att kontrollera och begränsa olika åtgärder i
redan befintlig bebyggelse, t.ex. vid om- och tillbyggnad. Fastighets-
bildningslagen (1970:988) förhindrar att fastigheter bildas i strid mot
kommunala planer och andra allmänna ändamål. Med stöd av denna lag
är det således möjligt att förhindra att av allmänna skäl olämpliga
fastighetsbildningar för fritidsboende kommer till stånd. Vidare ger
fastighetsbildningslagen och jordförvärvslagen (1979:230) också i fort-
sättningen utrymme för att tillgodose lantbrukets och landsbygdens
särskilda behov. Här kan särskilt pekas på att dessa lagar ger möjlighet
att beakta regionalpolitiska aspekter så att glesbygden främjas.
Sammantaget kan man konstatera att eventuella negativa effekter av ett
ökat utländskt ägande av fritidshus i de flesta avseenden kan mötas inom
ramen för redan beslutad lagstiftning. Negativa effekter i form av
prisstegring på fritidsfastigheter torde man dock - efter ett upphävande
av 1992 års lag - inte kunna komma tillrätta med genom några andra
befintliga regler.
Vilka ytterligare regler är tänkbara?
Med hänsyn till innehållet i den gemensamma förklaringen till slutakten
till anslutningsakten (se avsnitt 4.4) är det klart att eventuella nya
lagregler efter utgången av år 1999 måste ha en helt annan karaktär än
1992 års lag. Reglerna far sålunda inte behandla medborgare i andra
länder inom EES sämre än svenska medborgare utan måste vara
generella.
En modell för att motverka en eventuell prisstegring på fastigheter
skulle kunna vara något slag av tillståndsprövning i samband med
förvärvet. En sådan modell skulle kunna utformas som ett krav på att
förvärv av fritidshus inom vissa i lag och författning avgränsade områden
görs till föremål för något slag av priskontroll. En generell priskontroll
av detta slag måste emellertid enligt regeringens mening av flera skäl
bedömas som olämplig. Ett skäl är att den skulle medföra ökad byråkrati
för den enskilde och ökade kostnader för det allmänna. En lag om
Prop. 1998/99:126
22
generell priskontroll inger också betänkligheter av mer principiell natur. Prop. 1998/99:126
Det skulle sannolikt också vara svårt att finna lämpliga kriterier för vilket
pris som i det enskilda fallet bör godtas. En modell av detta slag skulle
också aktualisera frågan om ekonomisk kompensation från det allmännas
sida till den fritidshusägare som vill sälja sin fastighet men som fråntas
möjligheten att ta ut marknadspris.
En annan modell för att motverka en eventuell prisstegring är en
förvärvslag där kriteriet för tillstånd utgör den enskilde förvärvarens
behov av fastigheten eller det allmänna intresset av att viss bosättning
sker på fastigheten. Även en sådan lag skulle kunna begränsas till förvärv
inom vissa i förväg angivna områden. Behovet skulle kunna knytas till
särskilda förhållanden, t.ex. fastighetens nuvarande användning jämförd
med hur förvärvaren avser att använda den. Modellen har den fördelen att
den sannolikt också skulle motverka att permanentbostäder omvandlas
till fritidsbostäder; reglerna skulle t.ex. kunna utformas så att
förvärvstillstånd skulle nekas i fråga om fastigheter som används för
permanentboende om det fanns anledning att anta att förvärvaren skulle
använda den enbart för fritidsboende (jfr jordförvärvslagen samt
Ds 1989:78). Däremot torde den bli mera vansklig att tillämpa på sådan
bebyggelse som redan används för fritidsboende. I sådana fall skulle det
sannolikt vara svårt att utforma bestämmelserna på ett sådant sätt att de
allmänt uppfattades som rättvisa. Vilka kriterier skall tillämpas vid
prövningen av om tillstånd skall ges eller vägras? Att knyta reglerna till
förvärvarens medborgarskap eller till vilket land han eller hon är bosatt i
kan, som tidigare har konstaterats, inte komma i fråga. Också en
bestämmelse som - utan att kräva bosättning i Sverige - krävde att
förvärvaren har sin permanenta bosättning inom visst avstånd från
platsen för fritidshuset skulle sannolikt stå i strid med EG-rätten. Den
skulle också ställa tillämpande myndigheter inför svåra avgränsnings-
problem. Även denna modell kan dessutom kritiseras som byråkratisk
och kostnadskrävande.
Gemensamt för ett system med priskontroll och ett system med krav på
bosättning är att det skulle bli mycket svårt att vinna förståelse för en
sådan ordning hos den svenska allmänheten, som numera torde betrakta
det som en självklar rättighet att få förvärva en på marknaden utbjuden
fritidsfastighet utan att bli prövad på detta sätt av myndigheterna.
Regeringen anser sig mot denna bakgrund att det inte är lämpligt att
införa några kompletterande regler i syfte att motverka prisstegring på
fritidsfastigheter.
Vad särskilt gäller problemet med att permanentbostäder omvandlas
till fritidsbostäder kan detta, som redan nämnts, i vissa kommuner
motverkas genom förköpslagens bestämmelser om utvidgad förköpsrätt.
Denna möjlighet står bl.a. öppen inom vissa delar av Bohuslän och
Öland. Det har i annat sammanhang diskuterats om plan- och bygglagen
skulle kunna ändras så att kommunen i planer kunde förbjuda att
bostäder används för fritidsändamål (se redogörelsen i Ds 1989:78
s. 24 f.). Tanums kommun har förordat en lösning av detta slag. En sådan
ordning har dock tidigare av flera skäl bedömts som mindre lämplig, bl.a.
därför att fastställandet av nya planer skulle vara omständligt och
23
kostnadskrävande (se vidare Ds 1989:78 s. 24 f.). Regeringen är därför Prop. 1998/99:126
för närvarande, inte beredd att föreslå regler av detta slag.
Tidigare har det även diskuterats om problemet att permanentbostäder
omvandlas till fritidsbostäder kan motverkas genom en allmänt utökad
kommunal förköpsrätt (jfr Ds 1989:78 s. 25). Detta skulle dock knappast
vara någon framkomlig väg för att kompensera bortfallet av 1992 års lag,
särskilt med hänsyn till att de kommuner som i första hand berörs
vanligen har mycket begränsade ekonomiska möjligheter att över huvud
taget ta på sig de kostnader som en utvidgad tillämpning av förköpslagen
för med sig. Enligt regeringens mening bör inte heller denna väg väljas.
Slutsatser
Ett upphävande av 1992 års lag kan inte antas fa några större effekter för
den svenska fritidshusmarknaden. Det kan visserligen inte uteslutas att
lagens upphävande kan förstärka vissa negativa effekter av fritidsboende.
Dessa effekter kan emellertid i allt väsentligt avhjälpas inom ramen för
annan befintlig lagstiftning och balanseras dessutom av de positiva
effekter som utlänningars fritidsboende kan fa för Sverige. En annan
effekt av lagens upphävande som inte kan uteslutas är en viss
prisstegring på fritidsfastigheter i, framför allt, södra Sverige. En
lagstiftning som förhindrar detta skulle emellertid bli kostnadskrävande
och byråkratisk och bör därför inte införas.
1992 års lag bör upphöra att gälla vid utgången av år 1999.
Förslagen innebär att den tillståndsprövning som enligt 1992 års lag
sker av länsstyrelserna och, efter överklagande, av allmänna förvalt-
ningsdomstolar upphör efter utgången av år 1999. Detta innebär
minskade kostnader, framför allt hos länsstyrelserna. Förslagen leder
också till besparingar och minskad byråkrati för enskilda.
24
Prop. 1998/99:126
Härigenom föreskrivs att lagen (1992:1368) om tillstånd till vissa
förvärv av fast egendom skall upphöra att gälla vid utgången av år 1999.
Ett förvärv som omfattas av lagen om tillstånd till vissa förvärv av fast
egendom och som vid utgången av år 1999 inte blivit slutligt prövat
skall, om det är tillståndspliktigt enligt jordförvärvslagen (1979:230) i
dess lydelse från och med den 1 januari 2000, prövas enligt den lagen.
Görs inte ansökan om förvärvstillstånd inom föreskriven tid, gäller 13 §
j ordförvärvslagen.
Det föreslås att lagen om tillstånd till vissa förvärv av fast egendom skall
upphöra att gälla vid utgången av år 1999. Skälen till det har behandlats i
avsnitt 5.
Verkan av att lagen upphävs för annan fast egendom än lantbruk
Enligt de nuvarande bestämmelserna skall förvärvstillstånd sökas inom
tre månader från förvärvet. Görs inte det, är förvärvet ogiltigt. Detta
betyder att tillstånd alltid måste sökas för förvärv som sker mer än tre
månader innan lagen upphör att gälla för att undvika ogiltighet. När det
gäller förvärv som sker mindre än tre månader innan lagen upphör får det
däremot inte någon konsekvens om tillstånd inte söks, vid den tidpunkt
då ogiltighet annars skulle ha inträtt har lagen ju upphört att gälla.
Om en ansökan om förvärvstillstånd har ingetts före utgången av år
1999, kommer en prövning därefter inte att tjäna något syfte (jfr RÅ
1988 ref. 132). I ett sådant fall bör sökanden i stället underrättas om att
något förvärvstillstånd inte behövs.
Verkan av att lagen upphävs för lantbruk
Vid förvärv av en fastighet som är taxerad som lantbruksenhet skall man
i tillståndsärendet, enligt hänvisningar i 1992 års lag (se 8 § och avsnitt
3.2) till jordförvärvslagen (1979:230), göra en prövning enligt såväl 1992
års lag som jordförvärvslagen (se avsnitt 3.2). Det bör säkerställas att en
prövning enligt sistnämnda lag inte rubbas av att 1992 års lag upphävs.
Om ett förvärv av en sådan fastighet sker efter upphävandet, uppstår det
inte några problem; jordförvärvslagen blir naturligtvis direkt tillämplig.
Om ett enligt 1992 års lag tillståndspliktigt förvärv däremot har skett före
upphävandet torde, såsom jordförvärvslagen hittills har varit utformad,
en prövning enligt jordförvärvslagen inte kunna ske därefter, eftersom
förvärvet vid förvärvstidpunkten inte var tillståndspliktigt enligt den
lagen (se 3 § 6 jordförvärvslagen). Förslaget har därför utformats så att
en prövning enligt jordförvärvslagen kommer till stånd även om
förvärvet har skett före utgången av år 1999. Detta innebär att rättsläget
när det gäller dessa fastigheter är oförändrat efter upphävandet av 1992
25
års lag. Således måste förvärvstillstånd alltid sökas för att undvika
ogiltighet.
Om förvärvstillstånd har sökts enligt 1992 års lag, bör ansökningen
efter lagens upphävande i stället anses som en ansökan om tillstånd enligt
jordförvärvslagen. Förslaget har utformats i enlighet härmed. Av detta
följer att länsstyrelsen skall överlämna aktuella ansökningar enligt 1992
års lag till Jordbruksverket med eget yttrande om förvärvaren är en annan
juridisk person än sambruksförening och egendomens värde uppen-
barligen överstiger 5 000 000 kr (se 7 § jordförvärvsförordningen
[1991:736]).
De föreslagna ändringarna innebär att hänvisningar i andra lagar till 1992
års lag upphör att gälla. Ändringarna utgör konsekvensändringar med
anledning av att 1992 års lag upphävs. Vidare har 7 § förköpslagen
(1967:868) moderniserats språkligt. Slutligen har 7 § bulvanlagen
(1985:277) anpassats till den föreslagna nya lydelsen av 1 § i samma lag.
Prop. 1998/99:126
26
Prop. 1998/99:126
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att lagen (1992:1368) om tillstånd till vissa
förvärv av fast egendom skall upphöra att gälla vid utgången av år 1999.
Ett förvärv som omfattas av lagen om tillstånd till vissa förvärv av fast
egendom och som vid utgången av år 1999 inte blivit slutligt prövat
skall, om det är tillståndspliktigt enligt jordförvärvslagen (1979:230) i
dess lydelse från och med den 1 januari 2000, prövas enligt den lagen.
Görs inte ansökan om förvärvstillstånd inom föreskriven tid, gäller 13 §
jordförvärvslagen.
27
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att 7 och 12 §§ förköpslagen (1967:868) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7§>
Förköpsrätten utövas genom att kommun inom tid som anges i andra
stycket underrättar säljare och köpare om beslut att utöva förköpsrätt
samt anmäler detta beslut till inskrivningsmyndigheten med företeende
av bevis om underrättelserna. Avser beslutet fastighet inom annan
kommuns område, gäller vad som sagts om underrättelse till säljare och
köpare också den andra kommunen. Beslutet skall antecknas i fastig-
hetsboken för varje fastighet som ingår i försäljningen.
Förköpsrätten skall utövas sist
på den inskrivningsdag som
infaller närmast efter tre månader
Förköpsrätten skall utövas
senast på den inskrivningsdag som
infaller närmast efter tre månader
från det lagfart söktes på köpa-
rens förvärv eller, om förvärvs-
tillstånd fordras enligt jord-
förvärvslagen (1979:230) eller
lagen (1992:1368) om tillstånd till
vissa förvärv av fast egendom, från
det tillstånd söktes. Om säljaren
eller köparen, med överlämnande
av styrkt avskrift av köpehand-
lingen, innan lagfart eller tillstånd
sökts, anmäler försäljningen till
den eller de kommuner där den
fasta egendomen är belägen,
räknas tiden i stället från det
kommunen mottog sådan anmälan.
Skall försäljningen anmälas till
kommunen enligt 3 § första
stycket lagen (1975:1132) om
förvärv av hyresfastighet m.m.,
räknas tiden alltid från det
kommunen mottog anmälan om
försäljningen. Var avskrift av
köpehandlingen ej bifogad an-
sökan eller anmälan, räknas tiden
först från det kommunen mottog
från det lagfart söktes på köparens
förvärv eller, om det krävs
förvärvstillstånd enligt jordför-
värvslagen (1979:230), från det
tillstånd söktes. Om säljaren eller
köparen, innan lagfart eller
tillstånd har sökts, anmäler
försäljningen till den eller de
kommuner där den fasta egen-
domen är belägen och därvid
överlämnar en bestyrkt kopia av
köpehandlingen, räknas tiden i
stället från det kommunen mottog
en sådan anmälan. Skall försälj-
ningen anmälas till kommunen
enligt 3 § första stycket lagen
(1975:1132) om förvärv av hyres-
fastighet m.m., räknas tiden alltid
från det kommunen mottog
anmälan om försäljningen. Om
någon kopia av köpehandlingen
inte var bifogad ansökan eller
anmälan, räknas tiden först från
det kommunen mottog en sådan
handling.
sådan handling.
Utövas förköpsrätten ej inom föreskriven tid, är förköpsrätten förlorad.
Senaste lydelse 1992:1369.
28
12 §2
Köp av fast egendom är för sin giltighet beroende av att förköp ej sker.
Prop. 1998/99:126
Bilaga 1
Har lagfart för köparen beviljats
i strid med 20 kap. 7 § 12
jordabalken, är förköpsrätten för-
lorad. Har förköp skett, är det utan
verkan. Motsvarande gäller när
förvärvstillstånd har meddelats i
strid med 12 § tredje stycket
jordförvärvslagen (1979:230) eller
i strid med 6 § lagen (1992:1368)
om tillstånd till vissa förvärv av
fast egendom eller i strid med
16 b § ljärde stycket lagen
(1973:188) om arrendenämnder
Har lagfart för köparen beviljats
i strid med 20 kap. 7 § 12
jordabalken, är förköpsrätten för-
lorad. Har förköp skett, är det utan
verkan. Motsvarande gäller när
förvärvstillstånd har meddelats i
strid med 12 § tredje stycket
jordförvärvslagen (1979:230) eller
i strid med 16 b § fjärde stycket
lagen (1973:188) om arrende-
nämnder och hyresnämnder.
och hyresnämnder.
När förköpet fullbordats, skall köparen till kommunen överlämna de
handlingar angående fastigheten som köparen innehar och som är av
betydelse för kommunen såsom ägare av fastigheten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2 Senaste lydelse 1992:1369.
29
Härigenom föreskrivs att 3 § jordförvärvslagen (1979:230)' skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3§2
Lagen gäller inte
1. om egendomen förvärvas från staten genom överlåtelse av
regeringen, länsstyrelsen eller statens jordbruksverk
2. om egendomen förvärvats av staten genom annan myndighet än
statens affarsdrivande verk
3. om kommun förvärvar egendomen från staten eller utövar
förköpsrätt enligt förköpslagen (1967:868)
4. om egendomen förvärvas av kreditinrättning som enligt lag eller
enligt reglemente eller bolagsordning, som regeringen har fastställt, är
skyldig att åter avyttra egendomen
5. om förvärvaren är gift med överlåtaren och inte heller om
förvärvaren eller, när makar förvärvar gemensamt, någon av dem är
överlåtarens avkomling, allt under förutsättning att överlåtaren inte är
Prop. 1998/99:126
Bilaga 1
skyldig att avyttra egendomen enligt
6. om förvärvet skall prövas
enligt lagen (1992:1368) om
tillstånd till vissa förvärv av fast
egendom,
7. om egendomen enligt detalj-
plan eller områdesbestämmelser är
avsedd för annat ändamål än
jordbruk eller skogsbruk,
8. om förvärvet omfattar område
som är avsett för annat ändamål än
jordbruk eller skogsbruk eller
sådan fastighet som har nybildats
för annat ändamål än jordbruk
eller skogsbruk och som därefter
inte har undergått taxering,
9. om andel i fastighet förvärvas
av någon som redan äger till
samma taxeringsenhet hörande
andel i fastigheten och som inte är
skyldig att avyttra sistnämnda
andel enligt 16 §.
16 §,
6. om egendomen enligt
detaljplan eller områdesbestäm-
melser är avsedd för annat ända-
mål än jordbruk eller skogsbruk,
7. om förvärvet omfattar område
som är avsett för annat ändamål än
jordbruk eller skogsbruk eller
sådan fastighet som har nybildats
för annat ändamål än jordbruk
eller skogsbruk och som därefter
inte har undergått taxering,
8. om andel i fastighet förvärvas
av någon som redan äger till
samma taxeringsenhet hörande
andel i fastigheten och som inte är
skyldig att avyttra sistnämnda
andel enligt 16 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
1 Omtryck 1991:670.
2 Senaste lydelse 1992:1371.
30
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1985:277) om vissa bulvan-
förhållanden skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1998/99:126
Bilaga 1
1§‘
Denna lag gäller när ett bulvanförhållande används för att kringgå ett
sådant hinder mot att förvärva eller behålla viss egendom eller rättighet
som uppställs i
1. lagen (1975:1132) om förvärv
av hyresfastighet m. m.,
2. jordförvärvslagen (1979:230),
eller
1. lagen (1975:1132) om förvärv
av hyresfastighet m. m., eller
2. jordförvärvslagen (1979:230).
3. lagen (1992:1368) om till-
stånd till vissa förvärv av fast
egendom.
Med ett bulvanförhållande avses i lagen att någon (bulvanen) utåt
framstår som ägare av viss egendom eller innehavare av viss rättighet
men i verkligheten innehar egendomen eller rättigheten huvudsakligen
för annans (huvudmannens) räkning.
Vad som sägs i det följande om egendom som ett bulvanförhållande
avser har tillämpning också på rättigheter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
Senaste lydelse 1998:1506.
31
Prop. 1998/99:126
Bilaga 2
Remissyttranden över departementspromemorian (Ds 1999:11)
Utländska förvärv av fritidsfastigheter i Sverige har avgetts av Hovrätten
för Övre Norrland, Kammarrätten i Göteborg, Domstolsverket,
Försvarsmakten, Riksskatteverket, Juridiska fakultetsnämnden vid
Uppsala universitet, Jordbruksverket, Glesbygdsverket, Turistdele-
gationen, Boverket, Lantmäteriverket, Länsstyrelsen i Stockholms län,
Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Kronobergs län,
Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i
Västra Götalands län, Borgholms kommun, Gotlands kommun, Höganäs
kommun, Göteborgs kommun, Tanums kommun, Lantbrukarnas
Riksförbund, Fastighetsmäklarförbundet, Svenska Förbundet för
Koloniträdgårdar och Fritidsbyar, Sveriges Fastighetsmäklarsamfund och
Villaägarnas Riksförbund. Länsstyrelsen i Jönköpings län har till sitt
remissyttrande bifogat ett yttrande från Lantmäterimyndigheten i
Jönköpings län.
32
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 maj 1999
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén ordförande, samt statsråden
Freivalds, Schori, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow,
Klingvall, Pagrotsky, Östros, Messing, Engqvist, Rosengren,
Larsson, Wämersson, Lejon, Lövdén, Ringholm
Föredragande: statsrådet Freivalds
Prop. 1998/99:126
Regeringen beslutar proposition 1998/99:126 Utländska förvärv av
fritidsfastigheter i Sverige
33
Eländers Gotab 58105, Stockholm 1999