Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 6 maj 1999
Göran Persson
Marita Ulvskog
(Kulturdepartementet)
I propositionen föreslår regeringen övergripande mål för arbetet för
kulturmiljön. Genom målen förtydligas bl.a. vikten av att olika sektorer i
samhället samverkar till gagn för en långsiktigt hållbar förvaltning och
utveckling av kultur- och naturmiljön. Vidare framhålls kulturarvets
betydelse för den demokratiska utvecklingen samt vikten av samarbete
över nationsgränserna m.m. I propositionen görs även en sammanfattning
av de senaste årens utveckling av kulturmiljöfrågoma inom andra
politikområden samt i det internationella samarbetet.
Regeringen föreslår vidare att länsstyrelsen även under ett pågående
ärende om byggnadsminnesförklaring skall kunna meddela beslut om
anmälningsskyldighet. Vidare föreslås att beslut om fornminnen i
huvudsak skall kunna överklagas hos allmän förvaltningsdomstol och att
länsstyrelsens möjligheter att besluta om förelägganden utökas när det
gäller byggnadsminnen.
Ett skydd för ortnamn föreslås, vilket innebär att god ortnamnssed
skall iakttas vid statlig och kommunal verksamhet.
Vidare föreslås att regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om
vilka kulturföremål som det skall krävas tillstånd för att fa föra ut ur
landet. Det föreslås också att regeringen skall besluta om vad som skall
krävas av ansökningarnas innehåll och handläggningen av dessa.
Fideikommissnämnden föreslås få något utökade befogenheter.
Slutligen lämnas förslag som innebär att samlingar skall kunna
tillskjutas ett fideikommissaktiebolag utan reavinstbeskattning och att ett
sådant bolag reavinstbeskattas när det avyttrar fastigheter eller samlingar
samt att aktieägaren reavinstbeskattas när denne säljer aktier.
1 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 114
Prop. 1998/99:114
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................4
2 Lagtext...............................................................................................5
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:583) om
avveckling av fideikommiss...............................................5
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:587) om
inkomstbeskattning av fideikommissbo, m.m....................6
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m...............................................................9
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat
land inom Europeiska unionen.........................................16
3 Ärendet och dess beredning............................................................18
4 Kulturmiljöverksamhetens mål och inriktning................................19
4.1 Bakgrund...........................................................................19
4.2 Kulturmiljöns tvärsektoriella hantering samt internationellt
samarbete..........................................................................21
4.3 Målen för kulturmiljöarbetet.............................................27
4.4 Behov av fortsatt utredning..............................................30
5 Ortnamn...........................................................................................32
5.1 En regel om hänsyn för ortnamn......................................32
6 Överklagande av beslut i fom- och byggnadsminnesärenden.........35
6.1 Nuvarande ordning...........................................................35
6.2 Beslut i fomminnesärenden överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol..........................................................36
7 By ggnadsminnen.............................................................................38
7.1 Nuvarande ordning...........................................................38
7.2 Anmälningsplikt under pågående handläggning...............39
7.3 Länsstyrelsens möjlighet att utfärda förelägganden
utvidgas.............................................................................41
7.4 Övrigt................................................................................42
8 Utförsel av kulturföremål ur landet.................................................44
8.1 Nuvarande ordning...........................................................44
8.2 Grunderna för bestämmelserna.........................................45
8.3 Bemyndigande för regeringen..........................................46
8.4 F öremålskategorier...........................................................47
8.5 Undantag från tillståndsplikten.........................................54
8.6 Tillståndsprövningen........................................................55
8.7 Överklagande....................................................................56
8.8 Övrigt................................................................................57
9 Frågor rörande fideikommiss..........................................................57
9.1 Nuvarande ordning...........................................................57
9.2 Förlängning av fideikommiss, m.m..................................59
9.3 Fideikommissnämndens uppgifter m.m............................60
9.4 Beskattning vid tillskjutande av egendom till
fideikommissaktiebolag....................................................61
9.5 Arvsskatt vid avveckling av fideikommiss.......................64
10 Kyrkstäder.......................................................................................65
10.1 Skyddet för kyrkstäder......................................................65
10.2 Upphävande av kungliga skrivelser..................................69
11 Kostnadskonsekvenser....................................................................70
12 F örfattningskommentar...................................................................71
12.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:583) om
avveckling av fideikommiss.............................................71
12.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:587) om
inkomstbeskattning av fideikommissbo, m.m..................71
12.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m.............................................................73
12.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat
land inom Europeiska unionen.........................................76
Prop. 1998/99:114
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandena Skyddet av kulturmiljön
(SOU 1996:128) och delbetänkandet Kulturegendomar och
kulturföremål (SOU 1995:128) samt promemorian
Kulturhistoriskt värdefulla samlingar i fideikommiss..........77
Bilaga 2 Delar av Kulturarvsutredningens författningsförslag i
betänkandet Skyddet av kulturmiljön (SOU 1996:128) 82
Bilaga 3 Delar av Kulturarvsutredningens författningsförslag i
betänkandet Kulturegendomar och kulturföremål (SOU
1995:128)..............................................................................98
Bilaga 4 Författningsförslag i promemorian Kulturhistoriskt värde-
fulla samlingar i fideikommiss...........................................113
Bilaga 5 Remissinstanser som yttrat sig över betänkandet
skyddet av kulturmiljön......................................................115
Bilaga 6 Remissinstanser som yttrat sig över betänkandet
Kulturegendomar och kulturföremål...................................116
Bilaga 7 Remissinstanser som yttrat sig över promemorian
Kulturhistoriskt värdefulla samlingar i fideikommiss........117
Bilaga 8 Lagrådsremissens lagförslag..............................................118
Bilaga 9 Lagrådets yttrande..............................................................131
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 maj 1999...........136
Rättsdatablad.........................................................................................137
Regeringen föreslår att riksdagen
dels antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1963:583) om avveckling av fideikommiss,
2. lag om ändring i lagen (1963:587) om inkomstbeskattning av
fideikommissbo, m.m.,
3. lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., och
4. lag om ändring i lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid
gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen,
dels godkänner vad regeringen föreslår om målen for
kulturmiljöarbetet (avsnitt 4.3).
Prop. 1998/99:114
Prop. 1998/99:114
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1963:583) om avveckling av
fideikommiss
dels att 32 § skall upphöra att gälla,
dels att i 6, 16, 17, 19, 28, 30, 31, 34, 37 och 38 §§ ordet ”Konungen” i
olika böjningsformer skall bytas ut mot ”regeringen” i motsvarande
form,
dels att i 16 och 17 §§ ordet ”kronan” skall bytas ut mot ”staten”,
dels att 18 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 §
Avvecklingen av fideikommiss skall ske under medverkan av en
särskild nämnd, fideikommissnämnden.
Fideikommissnämnden skall
utreda frågor som avses i 6, 16, 17
och 38 §§ samt till Konungen göra
de framställningar, som föranledas
av utredningen. Vidare skall
nämnden främja avvecklingen
genom rådgivande och vägledande
verksamhet samt meddela beslut,
som enligt vad nedan stadgas
ankommer på nämnden.
Fideikommissnämnden skall
utreda frågor som avses i 6, 16, 17
och 38 §§ samt hos regeringen
göra de framställningar, som
föranleds av utredningen. Vidare
skall nämnden genom rådgivning
och på annat sätt verka för att
lagens syften fullföljs samt
meddela beslut, som enligt vad
nedan stadgas ankommer på
nämnden.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
Prop. 1998/99:114
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1963:587) om
inkomstbeskattning av fideikommissbo, m.m.1
dels att 5 § skall upphöra att gälla,
dels att 2 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas sju nya paragrafer, 2 a-2 g §§, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Om fideikommissfastighet
överföres till ett aktiebolag genom
tillskott i samband med aktieteck-
ning, skall följande iakttagas.
Skattepliktig realisationsvinst
eller avdragsgill realisationsförlust
skall icke anses uppkomma genom
överföringen och ej heller om bo-
laget avyttrar fastigheten eller
den, söm erhållit aktie i bolaget
vid avvecklingen av fideikommiss,
avyttrar aktien.
Överföringen skall icke med-
föra, att fideikommissinnehavare
vid tillämpning av bestämmelserna
i förordningen den 27 mars 1954
(nr 142) om taxering för inkomst
av medel, som insatts å skogs-
konto, skall anses hava överlåtit
fastighet.
Efter därom gjord framställning
äger fideikommiss eller fideikom-
missbo erhålla befrielse från be-
skattning av sådan intäkt av
skogsbruk och av jordstycknings-
rörelse, som må föranledas av
överföringen. Vid befrielse från
beskattning av intäkt av skogsbruk
skall bolaget övertaga det för fi-
Föreslagen lydelse
2§
Om en fideikommissfastighet
överförs till ett aktiebolag genom
tillskott i samband med aktieteck-
ning, skall skattepliktig realisa-
tionsvinst eller avdragsgill realisa-
tionsförlust inte anses uppkomma
genom överföringen.
2 a § I fall som avses i 2 § har
en fideikommissinnehavare eller
ett fideikommissbo rätt att efter
anmälan undantas från
beskattning för sådan intäkt av
näringsverksamhet som hänför sig
till skogsbruk eller tomtrörelse
och som föranleds av överför-
ingen. Därvid gäller i fråga om
1 Senaste lydelse av
lagens rubrik 1986:1294
5 § 1990:352.
deikommisset eller fideikommiss-
boet vid överföringen gällande
ingångsvärdet och det för fidei-
kommisset eller boet gällande in-
gående virkesförrådet for skogen.
Vid befrielse från beskattning av
intäkt av jordstyökningsrörelse
skall bolagets anskaffningsvärde
for fastighet eller del av fastighet,
som vid överföringen ingår i
jordstyökningsrörelsen, anses mot-
svara det i beskattningshänseende
gällande värdet av sådan fastighet
eller fastighetsdel hos fideikom-
misset eller fideikommisboet.
Efter därom av fideikommssin-
nehavare eller fideikommissbo
gjord framställning äger bolaget
åtnjuta de värdeminskningsavdrag
för täckdikningsanläggningar och
skogsvägar å fastigheten som
skulle hava tillkommit fideikom-
misset, fideikommissinnehavaren
eller fideikommissboet om fastig-
heten icke överlåtits.
skogsbruk att aktiebolaget skall
överta det ingångsvärde som gäller
för fideikommisset eller
fideikommissboet. I fråga om
tomtrörelse gäller att bolagets
anskaffningsvärde för en fastighet
eller en del av fastighet som vid
överföringen ingår i tomtrörelsen
anses motsvara det skattemässiga
värdet av en sådan fastighet eller
fastighetsdel hos fideikommisset
eller fideikommissboet.
2 b § Efter anmälan av fidei-
kommissinnehavaren eller fidei-
kommissboet inträder i fall som
avses i 2 § aktiebolaget i
överlåtarens skattemässiga situa-
tion i fråga om värdeminsknings-
avdrag för täckdikningsanlägg-
ningar och skogsvägar på fastig-
heten.
2c§
Om en samling som avses i 17 §
lagen (1963:583) om avveckling
av fideikommiss överförs till ett
aktiebolag genom tillskott i sam-
band med aktieteckning, skall
skattepliktig realisationsvinst eller
avdragsgill realisationsförlust inte
anses uppkomma genom överför-
ingen.
2d§
Om en fastighet eller en tillgång
som ingår i en samling som avses i
17 § lagen (1963:583) om
avveckling av fideikommiss efter
utgången av år 1999 har överförts
till ett aktiebolag genom tillskott i
samband med aktieteckning, skall
bolagets anskaffningsvärde för
egendomen anses motsvara
tillgångens skattemässiga värde
vid tidpunkten för överföringen. Prop. 1998/99:114
2e§
Med skattemässigt värde avses i
denna lag vad som följer av 9 §
lagen (1998:1600) om beskattning
vid överlåtelser till underpris.
2 f §
Vid överföring av en närings-
fastighet enligt 2 § tillämpas inte
bestämmelserna om återföring av
värdeminskningsavdrag m.m. i
punkt 4 andra stycket och punkt 5
anvisningarna till 22 §
kommunalskattelagen (1928:370).
2g§
Om i fall som avses i 2 eller 2 c
§ en överföring av en fideikom-
missfastighet eller en samling som
avses i 17 § lagen (1963:583) om
avveckling av fideikommiss gjorts
efter utgången av år 1999 skall
anskaffningsvärdet för aktie som
förvärvas i samband med över-
föringen anses motsvara den
överförda fastighetens respektive
samlingens marknadsvärde vid
den tidpunkten, fördelat på de
aktier som då förvärvas.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas på överför-
ingar och avyttringar som sker efter ikraftträdandet.
2. Om en fideikommissfastighet överförts till ett aktiebolag före ut-
gången av år 1999 och bolaget avyttrar fastigheten skall bolagets an-
skaffningsvärde för tillgången anses motsvara fastighetens marknads-
värde den 1 januari 2000.
3. Om en fideikommissfastighet överförts till ett aktiebolag före ut-
gången av år 1999 och en aktie som förvärvats i samband med
överföringen avyttras skall anskaffningsvärdet för aktien anses motsvara
dess marknadsvärde den 1 januari 2000.
Prop. 1998/99:114
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m.
dels att 5 kap. 4-6, 8, 12 och 14 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubrikerna närmast före 5 kap. 3 och 10 §§ skall utgå,
dels att i 3 kap. 2, 3, 10, 11, 14, 15 och 18 §§ ordet
”skyddsföreskrifter” i olika böjningsformer skall bytas ut mot
”skyddsbestämmelser” i motsvarande form,
dels att 5 kap. 11 och 13 §§ skall betecknas 5 kap. 12 och 8 §§,
dels att 1 kap. 2 §, 2 kap. 24 §, 3 kap. 6, 16, 17 och 19 §§ samt 5 kap.
1, 3, 7, 9 och 10 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 5 kap. 8 § skall sättas närmast före 5 kap.
7§,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 1 kap 4 §, 5 kap. 11
och 13 §§ samt närmast före 1 kap. 4 § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2§*
I denna lag finns bestämmelser I denna lag finns bestämmelser
om fornminnen, byggnadsminnen om ortnamn, fornminnen, bygg-
och kyrkliga kulturminnen samt om nadsminnen och kyrkliga
utförsel av kulturföremål ur landet, kulturminnen samt om utförsel och
återlämnande av kulturföremål.
Länsstyrelsen har tillsyn över kulturminnesvården i länet.
Riksantikvarieämbetet har överinseende över kulturminnesvården i
landet. Riksantikvarieämbetet far överklaga beslut av domstol eller annan
myndighet enligt denna lag.
God ortnamnssed
4§
Vid statlig och kommunal verk-
samhet skall god ortnamnssed
iakttas. Detta innebär att
— hävdvunna ortnamn inte ändras
utan starka skäl,
— ortnamn i övrigt stavas enligt
vedertagna regler för språkriktig-
het, om inte hävdvunna stavnings-
former talar för annat,
— påverkan på hävdvunna namn
beaktas vid nybildning av ortnamn,
Senaste lydelse 1997:1162.
och
— svenska, samiska och finska
namn så långt möjligt används
samtidigt på kartor samt vid
skyltning och övrig utmärkning i
flerspråkiga områden.
Namn som godkänts för offentlig
kartproduktion skall även i andra
sammanhang användas i sin
godkända form.
Prop. 1998/99:114
Beslut av länsstyrelsen överkla-
gas hos allmän förvaltningsdom-
stol när det gäller
1. fastställelse av gränserna för
ett fornlämnningsområde enligt
2§,
2. särskilda ordningsföreskrifter
enligt 9 §,
3. fridlysning enligt 9 § eller
4. tillstånd att medföra och an-
vända metallsökare enligt 20 §.
Beslut av Riksantikvarieämbetet
enligt 16 § överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Beslut i övrigt enligt detta kapi-
tel av länsstyrelsen eller Riksan-
tikvarieämbetet får överklagas hos
regeringen, om inte annat följer av
25 §.
Kommunen far överklaga länsstyrelsens beslut enligt 2 § andra stycket,
9 § första-ljärde styckena och 12 § andra stycket.
24 §2
Beslut av Riksantikvarieämbetet
eller länsstyrelsen enligt detta ka-
pitel överklagas hos allmän för-
valtningsdomstol, om inte annat
följer av andra stycket eller 25 §.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Beslut av Riksantikvarieämbetet
enligt 17 § överklagas hos rege-
ringen.
Om en byggnad kan antas
komma i fråga som byggnads-
minne, far länsstyrelsen, utan att
fråga väckts om byggnadsminnes-
förklaring, förordna att anmälan
till länsstyrelsen skall göras, innan
byggnaden rivs eller ändras på ett
sätt som väsentligt minskar dess
6§
Om en byggnad kan antas
komma i fråga som byggnads-
minne får länsstyrelsen förordna
att anmälan till länsstyrelsen skall
göras innan byggnaden rivs eller
ändras på ett sätt som väsentligt
minskar dess kulturhistoriska
värde (anmälningsplikt).
2 Senaste lydelse 1995:72.
10
kulturhistoriska värde.
Länsstyrelsen skall inom en må-
nad från det anmälningen kom in
dit avgöra om den skall ta upp
fråga om byggnadsminnesförkla-
ring av den berörda byggnaden.
Under denna frist far den anmälda
åtgärden inte vidtas utan att läns-
styrelsen har medgett det.
Länsstyrelsen skall inom en må-
nad från det anmälan kom in dit
avgöra om den anmälda åtgärden
skall få vidtas eller förbjudas en-
ligt 5 §. Under denna tid får den
anmälda åtgärden inte vidtas utan
att länsstyrelsen har medgett det.
Prop. 1998/99:114
Om ägaren till ett byggnads-
minne försummar det som åligger
honom enligt skyddsföreskrifterna,
får länsstyrelsen förelägga honom
att inom viss skälig tid vidta nöd-
vändiga åtgärder. Föreläggandet
får inte omfatta åtgärder som med
hänsyn till byggnadens använd-
ning och omständigheterna i
övrigt är oskäligt betungande. Om
föreläggandet inte följs, får läns-
styrelsen utföra åtgärderna på
ägarens bekostnad.
Om ett byggnadsminne har
ändrats i strid mot meddelade
skyddsföreskrifter, får länsstyrel-
sen förelägga ägaren att återställa
ändringen om det är möjligt. Ett
sådant föreläggande får förenas
med vite.
§
Länsstyrelsen får förelägga den
som är ansvarig för förvaltningen
av ett byggnadsminne att vidta
rättelse eller avbryta pågående
åtgärder för att säkerställa efter-
levnaden av skyddsbestämmelser
och beslut enligt detta kapitel. Ett
sådant föreläggande får förenas
med vite.
I de fall som avses i första
stycket får länsstyrelsen i stället
hos kronofogdemyndigheten be-
gära särskild handräckning enligt
lagen (1990:746) om betalningsfö-
reläggande och handräckning mot
den som ansvarar för förvalt-
ningen av ett byggnadsminne.
§3
Om en länsstyrelse har
meddelat ett föreläggande eller
förbud mot någon i egenskap av
ägare till en fastighet,
tomträttshavare eller ägare till en
byggnad på mark som tillhör
någon annan, får länsstyrelsen
sända beslutet till
inskrivningsmyndigheten för
anteckning i fastighetsboken eller
tomträttsboken. År föreläggandet
Senaste lydelse 1994:1425.
11
Kronofogdemyndigheten får
meddela särskild handräckning för
att avbryta pågående förstörelse
av ett byggnadsminne eller för att
återställa det. Även i annat fall får
handräckning beslutas, om det
behövs för att bestämmelse i detta
kapitel skall efterlevas.
Ansökan om handräckning får
göras av länsstyrelsen. I fråga om
sådan handräckning finns be-
stämmelser i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och hand-
räckning.
förenat med löpande vite, skall Prop. 1998/99:114
även detta antecknas. Den som
senast sökt lagfart eller
inskrivning av förvärv av tomträtt
skall, om den sökande inte är
föreläggandets eller förbudets
adressat, av
inskrivningsmyndigheten genast i
rekommenderat brev underrättas
om anteckningen.
Har anteckning gjorts, gäller
föreläggandet eller förbudet mot
ny ägare av egendomen. Har den
nya ägaren förvärvat egendomen
genom köp, byte eller gåva och
utgör egendomen fastighet eller
tomträtt, gäller även löpande vite
mot den nya ägaren räknat från
tidpunkten för
äganderättsövergången. Annat
vite gäller inte mot en ny ägare av
egendomen, men länsstyrelsen får
sätta ut nytt vite för den ägaren.
Löpande vite som avser en viss
period får tas ut endast av den
som var ägare vid periodens
början.
Har ett antecknat föreläggande
eller förbud upphävts genom ett
beslut som vunnit laga kraft eller
har den åtgärd som avses med
föreläggandet vidtagits eller har
ändamålet med föreläggandet eller
förbudet förlorat sin betydelse,
skall länsstyrelsen så snart den
fått vetskap om förhållandet
anmäla detta till
inskrivningsmyndigheten för
borttagande av anteckningen.
Beslut av länsstyrelsen överkla-
gas hos allmän förvaltningsdom-
stol när det gäller
1. byggnadsminnesförklaring
enligt 1 §,
2. skyddsföreskrifter enligt 2 §,
19 §4
Beslut av länsstyrelsen enligt
detta kapitel överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
4 Senaste lydelse 1995:72.
12
3. förbud mot åtgärder enligt 5
Prop. 1998/99:114
£
4. anmälningsplikt enligt 6 §,
5. deposition enligt 12 § första
stycket,
6. tillstånd eller villkor för till-
stånd enligt 14 §,
7. jämkning av skyddsföreskrif-
ter eller hävande av byggnadsmin-
nesförklaring enligt 15 § första
stycket,
8. dokumentation enligt 15 §
tredje stycket,
9. föreläggande enligt 16 § eller
10. föreläggande enligt 17 §
första stycket.
Länsstyrelsens beslut att inte förklara en byggnad för byggnadsminne
far överklagas endast av Riksantikvarieämbetet.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
1 §
Äldre svenska och utländska
kulturföremål som anges i detta
kapitel och som är av stor bety-
delse för det nationella kulturar-
vet, får inte föras ut ur landet utan
särskilt tillstånd.
Den som vill föra ut ett kultur-
föremål ur landet skall ha till-
stånd till utförseln, om föremålet
är av det slag som anges i 4 och 5
Äldre svenska och utländska
kulturföremål som kan vara av
stor betydelse för det nationella
kulturarvet, får inte föras ut ur
landet utan särskilt tillstånd.
3§
Regeringen far meddela före-
skrifter om vilka kulturföremål
som inte får föras ut ur landet
utan särskilt tillstånd.
Ett kulturföremål får föras ut ur
landet utan tillstånd, om
1. föremålets ägare flyttar från
Sverige för att bosätta sig i annat
land,
2. föremålet genom arv, testa-
mente eller bodelning har förvär-
vats av en enskild person som är
7§
Frågor om tillstånd till utförsel
skall prövas av Kungl. biblioteket,
Riksantikvarieämbetet,
Riksarkivet, Statens konstmuseer
eller Stiftelsen Nordiska museet
(tillståndsmyndigheter) enligt den
fördelning som regeringen be-
stämmer.
bosatt i annat land,
3. föremålet förs ut ur landet av
en offentlig institution här i landet
eller en institution som får bidrag
av stat, kommun eller landstings-
kommun och det skall föras till-
baka till Sverige,
4. föremålet förs ut av en en-
skild person för att användas i
samband med offentlig kultur-
verksamhet och det skall föras
tillbaka till Sverige eller
5. föremålet är tillfälligt inlånat
från utlandet.
Ansökningarna skall ges in till
Riksantikvarieämbetet.
Regeringen eller den myndig-
het regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om
ansökningsförfarandet.
Prop. 1998/99:114
Frågor om tillstånd till utförsel
skall prövas av kungl. biblioteket,
riksantikvarieämbetet, riksarkivet,
statens konstmuseer eller Stiftel-
sen Nordiska museet
(tillståndsmyndigheter).
För varje slag av föremål som
anges i 4 och 5 §§ föreskriver re-
geringen vilken tillståndsmyndig-
het som skall pröva ansökan om
tillstånd.
9§
Den som söker tillstånd skall
på begäran av tillståndsmyndig-
heten ställa föremålet till myndig-
hetens förfogande för granskning.
Ansökan om tillstånd skall ges
in till Riksantikvarieämbetet. Om
det med stöd av 9 § har föreskri-
vits att ansökningen skall prövas
av annan tillståndsmyndighet,
skall ansökningen överlämnas till
denna.
§
Tillstånd till utförsel skall ges,
om föremålet inte är av stor bety-
delse för det nationella kulturar-
vet.
H§
Även om ett föremål är av stor
betydelse för det nationella
kulturarvet skall tillstånd till ut-
försel ges om
1. ägaren flyttar från Sverige
för att bosätta sig i ett annat land,
2. föremålet genom arv, testa-
mente eller bodelning har förvär-
vats av en enskild person som är
14
bosatt i annat land,
3. föremålet förs ut ur landet
av en offentlig institution här i
landet eller en institution som får
bidrag av stat, kommun eller
landstingskommun och det skall
föras tillbaka till Sverige,
4. föremålet förs ut av en en-
skild person for att användas i
samband med offentlig kultur-
verksamhet och det skall föras
tillbaka till Sverige, eller
5. föremålet tillfälligt är i lan-
det.
Å ven om ett föremål är av stor
betydelse för det nationella
kulturarvet får tillstånd till utför-
sel ges om föremålet förvärvats
av en institution i utlandet.
Prop. 1998/99:114
13 §
Ett tillstånd till utförsel gäller i
ett år från dagen för beslutet.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2. Beslut om tillstånd till utförsel av kulturföremål som har meddelats
innan denna lag trätt i kraft gäller inte efter utgången av år 2000.
15
Prop. 1998/99:114
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1996:701) om Tullverkets
befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska
unionen skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3§‘
Lagen är tillämplig endast beträffande följande varor:
1. krigsmateriel som avses i lagen (1992:1300) om krigsmateriel, och
produkter som avses i lagen (1998:397) om strategiska produkter,
2. varor som skall beskattas enligt lagen (1994:1565) om beskattning
av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är
medlem i Europeiska unionen,
3. narkotika som avses i narkotikastrafflagen (1968:64),
4. vapen och ammunition som avses i vapenlagen (1996:67),
5. injektionssprutor och kanyler,
6. dopningsmedel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot
vissa dopningsmedel,
7. springstiletter, springknivar, knogjäm, kaststjämor, riv- eller nit-
handskar, batonger, karatepinnar, blydaggar, spikklubbor och liknande,
8. kulturföremål som avses i 5 8. kulturföremål som avses i 5
kap. 4-6 §§ lagen (1988:950) om kap. lagen (1988:950) om kultur-
kulturminnen m.m., minnen m.m.,
9. hundar och katter för annat ändamål än handel,
10. spritdrycker, vin och starköl enligt alkohollagen (1994:1738),
teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat enligt lagen (1961:181) om för-
säljning av teknisk sprit m.m. samt tobaksvaror vid kontroll av ålders-
gränsen i 13 § tobakslagen (1993:581),
11. nötkreatur, svin, får, getter, fjäderfän, fisk och reptiler,
12. andra djur än sådana som anges ovan och produkter av djur, om det
finns särskild anledning att misstänka att smittsam sjukdom förekommer,
att djuret eller djurprodukten på annat sätt utgör en allvarlig hälsorisk för
människor eller djur, att medföljande dokument är ofullständiga eller
felaktiga, att erforderliga dokument saknas eller att de villkor som i öv-
rigt gäller för införseln inte är uppfyllda,
13. barnpornografi enligt lagen (1998:1443) om förbud mot införsel
och utförsel av barnpornografi,
14. varor som avses i lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga
varor.
Senaste lydelse 1999:57
16
Prop. 1998/99:114
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
17
Prop. 1998/99:114
I juni 1994 bemyndigades chefen för Kulturdepartementet att tillkalla en
särskild utredare med uppgift att utreda vissa frågor om kulturminnes-
skydd m.m. (dir. 1994:57). Utredningen antog namnet Kulturarvsutred-
ningen.
Utredningen överlämnade i december 1995 delbetänkandet
Kulturegendomar och kulturföremål (SOU 1995:128) och i september
1996 slutbetänkandet Skyddet av kulturmiljön (SOU 1996:128). En
sammanfattning av delbetänkandet och slutbetänkandet finns i bilaga 1.
Efter remissbehandlingen har beredning fortsatt i Regeringskansliet.
Arbetet redovisades i november 1998 i promemorian Kulturhistoriskt
värdefulla samlingar i fideikommiss. En sammanfattning av
promemorian finns i bilaga 1.
Kulturarvsutredningen har föreslagit förändringar av normgivnings-
reglema i regeringsformen. Detta är en fråga som har stor principiell
betydelse. Den kräver enligt regeringens mening en djupare analys än
som varit möjlig inom ramen for detta lagstiftningsarbete. Frågan bör
övervägas ytterligare.
De delar av utredningens lagförslag som behandlas i denna proposition
finns i bilaga 2 och 3. Promemorians lagförslag finns i bilaga 4.
Betänkandena och promemorian har remissbehandlats.
Remissinstanserna är förtecknade i bilaga 5, 6 respektive 7.
Remissammanställningar finns tillgängliga i Kulturdepartementet (dnr
Kul999/1289/Ka). Vidare har Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna
i Kalmar och Gävleborgs län givits tillfälle att lämna synpunkter på
avsnitt 4.3.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 8 april 1999 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 8.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 9.
Lagrådet har lämnat ett antal synpunkter på utformningen av
lagförslagen. Synpunkterna är främst av redaktionell art men avser i vissa
fall sakfrågorna. Regeringen har i stor utsträckning följt Lagrådets
förslag. Regeringen återkommer i avsnitt 7.3 och 8.5 samt i författnings-
kommentaren till Lagrådets synpunkter.
I förhållande till lagrådsremissens förslag har ett avsnitt lagts till
(avsnitt 4). Vidare har vissa språkliga ändringar gjorts.
18
Prop. 1998/99:114
Under våren 1998 stod den svenska regeringen värd för den
mellanstatliga Unescokonferensen om kultur och utveckling, The Power
of Culture. Vid konferensen, som grundade sig på den av FN:s
världskommission för kultur och utveckling utarbetade rapporten ”Vår
skapande mångfald”, antog de ansvariga ministrarna en handlingsplan
med namnet ”Kulturpolitik för utveckling” (Svenska Unescorådets
skriftserie nr 3, 1998). Handlingsplanen slår fast att en hållbar utveckling
och en vital kultur är ömsesidigt beroende av varandra, dvs. att all politik
för utveckling i grunden måste vara lyhörd för kulturen själv. All
kulturpolitik bör beakta alla de faktorer som formar kulturlivet, dvs.
skapandet, bevarandet av kulturarvet och kulturens tillgänglighet. Därför
enades medlemsländernas delegationer om att det är angeläget att stärka
politiken för att skydda och berika kulturarvet - såväl det materiella som
det immateriella. Man enades också om - i linje med den
kulturarvspolitik Sverige driver - att den traditionella definitionen av
kulturarvet måste omprövas till att innefatta alla naturens och kulturens
resurser som ärvs eller nyskapas, samt att planer, program och politik för
städers och landsdelars utveckling måste innefatta och säkerställa
skyddet av kulturellt värdefulla byggnader, platser, sammanhållna
miljöer och landskap.
I propositionen Kulturmiljövård (1987/88:104) anförde regeringen
bl.a. att skyddet och vården av vår byggda och odlade miljö är en viktig
nationell angelägenhet. Detta slogs också fast i en inledande bestämmelse
i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (kulturminneslagen) som
följde propositionen. I samma bestämmelse klargörs också att ansvaret
för kulturmiljön delas av alla och såväl enskilda som myndigheter skall
visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Betydelsen av att
upprätthålla det synsätt som den inledande bestämmelsen ger uttryck för
har inte minskat sedan den infördes. Snarare har dess betydelse ökat inför
trycket av en fortsatt snabb samhällsomvandling.
Kulturarvet utgörs av vad tidigare generationer skapat och hur vi
uppfattar, tolkar och för det vidare. Varje tid bildar sig således, vilket
också framhölls i propositionen, en egen uppfattning om det kulturella
arvets innehåll och betydelse och om vilka delar av det som är särskilt
värdefulla och angelägna att ta vara på och utveckla. Vidare framhöll
regeringen behovet av en bred kulturminnesvård som omfattar såväl
enskilda monument som kulturmiljön som sådan och att detta borde
föranleda att verksamheten integreras med annan miljöplanering. För att
också befasta att verksamheten inte bara gällde kulturarvets specifikt
ålderdomliga delar valde regeringen att i fortsättningen använda uttrycket
19
kulturmiljövård som en sammanfattande benämning for vården av den av
människan skapade miljön.
Att bevara och bruka kulturarvet är ett av riksdagen fastlagt nationellt
mål för kulturpolitiken. Propositionen Kulturpolitik (1996/97:3) där detta
fördes fram markerar en betydelsefull utveckling av kulturpolitiken. Här
anlades ett samlat perspektiv på de kulturverksamheter for vilka
omsorgen om kulturarvet är en huvuduppgift och där särskilt
kulturmiljöorganisationen, övrigt museiväsende och arkiven har ett
gemensamt ansvar. Samtidigt underströk regeringen att kulturarvet
speglar samhället och människors historia i en mångfald av
uttrycksformer och spår. Det är då inte fråga endast om fornminnen och
byggd miljö utan även den av människan utnyttjade och påverkade
naturen. Även rena naturformer kan bli en del av kulturarvet, genom
människans namngivning, klassificering och insamling. Alla människor
har del i tillkomsten av kulturarvet oavsett kön, ålder, härkomst, social
ställning, utbildning, talang eller sysselsättning. Kulturarvet är både det
materiella och det immateriella, det skolat konstnärliga och det folkliga,
det unika och det vanliga. Det bevaras i institutioner som arkiv, bibliotek
och museer och i utvalda kulturmiljöer, men det finns också runtom oss i
vardagslandskapet, i hemmen och på arbetsplatserna. Regeringen
underströk också att kulturmiljön är en del av våra samlade resurser, vår
miljö i dess vidaste bemärkelse, som måste förvaltas på ett långsiktigt
och hållbart sätt.
Det ligger i linje med detta synsätt att sambandet mellan kulturarvets
materiella och immateriella delar betonas. Det har därför varit naturligt
for regeringen att i olika sammanhang återkomma till vikten av samband
och samspel mellan de s.k. kulturarvsinstitutionema, t.ex. i arbetet med
att framhäva kulturarvets betydelse for demokratin och i insatserna för
industrisamhällets kulturarv. Det är inte minst i det sistnämnda fallet som
den byggda miljön, traditioner och levnadsskick, historiskt
dokumenterade händelser, föremål och produktionsprocesser kan ges en
bättre förståelse utifrån en beskrivning och analys som utgår från ett
samlat kulturarvsperspektiv. Det är bl.a. en sådan behandling som
regeringens särskilda satsning på industrisamhällets kulturarv syftar till
(prop. 1997/98:1, utg. omr. 17, prop. 1998/99:1, utg. omr. 17, dir.
1998:43, SOU 1999:18).
För Riksantikvarieämbetet, länsstyrelserna och länsmuseerna har det
breddade perspektivet inneburit ökade krav på fördjupning, men också
nya möjligheter att se och utveckla sambanden mellan det yttre
kulturmiljöarbetet och den kulturhistoriska museiverksamheten i övrigt
samt en strävan efter integration över tidigare sektors gränser inom
kulturområdet. Riksantikvarieämbetets uppdrag som central
förvaltningsmyndighet for kulturmiljöfrågor kvarstår oförändrat men har
i myndighetens instruktion kompletterats med ett ansvar for kulturarvet.
Regeringen framhöll därför i propositionen Kulturpolitik (1996/97:3)
att det i den praktiska hanteringen av vår gemensamma miljö är av
särskild vikt att olika sektorer och synsätt samverkar till gagn for en
långsiktigt hållbar förvaltning och utveckling av kultur- och naturmiljön,
samt att målen for kulturmiljöarbetet borde kompletteras med en sådan
Prop. 1998/99:114
20
inriktning. I propositionen framhöll regeringen också kulturens betydelse
för den demokratiska utvecklingen samt vikten av samarbete över
nationsgränserna och att Sverige även är berett att göra insatser i andra
länder där kulturarvet hotas av katastrofer. Regeringen återkommer nu
med målformuleringar som svarar mot dessa behov.
Kulturarvsbegrepp
Kulturarvet kan sägas utgöras av de traditioner och värden som vi
medvetet eller omedvetet övertar från tidigare generationer. Det är både
materiellt och immateriellt. Dess innehåll är öppet och dynamiskt och
påverkas ständigt av tidsmässigt och socialt skiftande värderingar. Det
inbegriper sådant som enskilda kulturminnen, kulturmiljöer, konstnärliga
verk, myter och bruk - faktorer som vittnar om människans villkor i olika
tider och civilisationer. Kulturmiljön kan beskrivas som det samlade
uttrycket för människans materiella och immateriella påverkan på den
omgivande miljön. Kulturmiljöer är områden där det finns historiskt och
geografiskt samband betingat av den mänskliga påverkan och prägling
som utformat eller bidragit till att utforma platsen eller på annat sätt ge
den en mening. Kulturmiljöarbete eller kulturmiljöverksamhet är den
verksamhet som bedrivs för att främja kulturmiljöns värden. Det
innefattar således såväl vård och levandegörande som nyttjande, dvs
sådana aktiviteter som syftar till att kulturmiljövärdena tas till vara och
integreras i samhällsutvecklingen.
Prop. 1998/99:114
Regeringens bedömning: En rad betydelsefulla insatser har gjorts
under senare år för att utveckla ansvaret för miljöns kulturvärden
inom olika sektorer i samhället. Arbetet med att utveckla det
tvärsektoriella ansvaret för kulturmiljön bör fortsätta samt fördjupas.
Skäl för regeringens bedömning: Kulturmiljön - och därmed också
förutsättningarna för kulturmiljöarbetet - påverkas ständigt av
förändringar i omvärlden. En följd av detta förhållande är att
kulturmiljön i hög grad påverkas av utvecklingen inom en rad andra
politikområden än kulturpolitiken. Regeringen har sedan propositionen
Kulturpolitik (1996/97:3) beslutades genom en rad initiativ ytterligare
strukit under och utvecklat kulturmiljöns betydelse som en viktig del av
arbetet inom olika politikområden. Enligt regeringens mening är det
angeläget att fortsätta arbetet med att utveckla det tvärsektoriella ansvaret
för kulturmiljön. Ett sådant vidgat ansvar för att ta till vara miljöns
kulturvärden i andra sektorer i samhället utgår ytterst från
kulturminneslagens inledande bestämmelse att det är en nationell
angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö och att ansvaret för
detta delas av alla (1 kap. 1 §). Nedan görs en sammanfattning av de
21
senaste årens viktigare beslut av betydelse för kulturmiljön inom
huvudsakligen andra politikområden. Vidare görs en kort
sammanfattning av det internationella samarbetet inom området.
Arkitektur, formgivning och design
I propositionen Framtidsformer (1997/98:117) redovisades för första
gången ett nationellt handlingsprogram för arkitektur, formgivning och
design. Genom propositionen lades sex mål för statens arbete på dessa
områden fast. I detta sammanhang kan särskilt nämnas att
kulturhistoriska och estetiska värden i befintliga miljöer skall tas till vara
och förstärkas, samt att kvalitet och skönhetsaspekter inte skall
underställas kortsiktiga ekonomiska överväganden. Genom ändringar i
väglagen (1971:948) och lagen (1995:1649) om byggande av järnväg
förtydligades ansvaret för landskapets estetiska och kulturhistoriska
värden hos de myndigheter som ansvarar för de kanske mest storskaliga
ingreppen i landskapet. Genom ändringar i plan- och bygglagen
(1987:10) förtydligades förutsättningarna för kommunerna att ta ett
större ansvar för arkitektoniska värden och kulturmiljövärden.
Det kyrkliga kulturarvet
Svenska kyrkan är ansvarig för den största sammanhållna delen av vårt
kulturarv. Detta kulturarv omfattar bl.a. kyrkobyggnader, prästgårdar och
andra byggnader, kyrkotomter, kyrkliga inventarier, begravningsplatser
samt kyrkliga arkiv och kyrkomusik. När det gäller vissa kategorier av
den kyrkliga egendomen ställer staten speciella krav i fråga om
förvaltningen. I 4 kap. kulturminneslagen finns nämligen särskilda
bestämmelser om skydd för kyrkliga kulturminnen, dvs kyrkobyggnader,
kyrkotomter, kyrkliga inventarier och begravningsplatser.
Den 1 januari 2000 kommer relationerna mellan staten och Svenska
kyrkan att ändras. De särskilda skyddsbestämmelserna i 4 kap.
kulturminneslagen skall gälla även efter relationsändringen. Vidare skall
Svenska kyrkan fa viss ersättning från staten för kulturhistoriskt
motiverade kostnader i samband med vård och underhåll av de kyrkliga
kulturminnena, kyrkoantikvarisk ersättning (se prop. 1998/99:38, bet.
1998/99:KU18, rskr. 1998/99:176). Fördelningen av ersättningen skall
ske genom Svenska kyrkan och beslut om fördelning skall föregås av
samråd med myndigheterna inom kulturmiljöområdet. Det skall träffas
en överenskommelse mellan staten och Svenska kyrkan i frågor som rör
de kulturhistoriska värdena inom kyrkan. Vidare kan nämnas att
länsstyrelsen skall ha möjlighet att, i likhet med vad som gäller för
byggnadsminnen enligt 3 kap. kulturminneslagen, förelägga den som är
ansvarig för förvaltningen av ett kyrkligt kulturminne att vidta rättelse
eller avbryta pågående åtgärder om föreskrifter eller beslut enligt 4 kap.
kulturminneslagen inte följs.
Regeringen lyfter i prop. 1998/99:38 fram betydelsen av samverkan
mellan Svenska kyrkan och kulturmiljöområdets myndigheter och
Prop. 1998/99:114
22
museer i fråga om kulturvärdena inom Svenska kyrkan. Bland annat bör
det enligt regeringens bedömning skapas samrådsgrupper för frågor som
rör de kyrkliga kulturvärdena. Sådana samrådsgrupper, som bör finnas på
central och regional nivå, bör bestå av representanter för de antikvariska
myndigheterna och Svenska kyrkan. Regeringen avser att ge
Riksantikvarieämbetet i uppdrag att i samverkan med Svenska kyrkan ta
fram ett underlag för hur samråds grupperna bör vara sammansatta och
vilka uppgifter de bör ha.
Storstadspolitiken
En stor utmaning för en mer jämlik storstadsutveckling är att finna
former för att förvalta och utveckla storstadens bebyggelsearv. I
propositionen Utveckling och rättvisa - en politik för storstaden på 2000-
talet (1997/98:165) uppmärksammade regeringen särskilt betydelsen av
storstadsregionernas kulturmiljövärden och arkitektoniska värden. En
utgångspunkt härvidlag är behovet av att flytta kulturmiljöverksamhetens
tidsperspektiv framåt i tiden. Det framstår som angeläget att inte bara den
äldre bebyggelsen, utan även efterkrigstidens, inte minst 1960- och 70-
talens, bebyggelse uppmärksammas. Elär är förändringstrycket för
närvarande kanske som starkast och dessa miljöer ställer nya krav bl.a.
på kunskapsunderlag och samverkansformer. I propositionen lyfts vidare
storstädernas kulturmiljövärden och arkitektoniska kvaliteter in i
diskussionerna kring de allmänna utvecklingsfrågornas koppling till
förändringar i den fysiska miljön. Den särskilda satsning på storstädernas
kulturmiljövärden och arkitektoniska kvaliteter som redovisades i
propositionen har påbörjats och bör bl.a. ge tillgång till fördjupade
kunskapsunderlag när det gäller de värden som finns i bebyggelse och
kulturmiljöer från vår egen tid.
Miljöpolitiken
Naturvårds- och kulturmiljösektorema har viktiga gemensamma
intressen i det samlade arbetet för resurshushållning och hållbar
utveckling. För att så effektivt som möjligt kunna hävda sina långsiktiga
intressen i samhällsplaneringen är det angeläget att de båda sektorerna
eftersträvar en samlad miljösyn. I propositionen Svenska miljömål -
miljöpolitik för ett hållbart Sverige (1997/98:145) lyfts kulturmiljön fram
som en central del i en sådan bred miljösyn. För flertalet av de 15 nya
miljökvalitetsmål som föreslås i propositionen och som skall uppnås
inom en generation skall särskilda delmål för miljöns kulturvärden
formuleras. I propositionen läggs grunden för ett system med mål- och
resultatstyrning som bl.a. innebär att kulturmiljösektom tar steget in i en
ny hantering, som i ökad utsträckning kommer att utgå från en ökad
samordning och ett decentraliserat ansvar för hushållningen med natur-
och kulturvärden. Av särskild betydelse är således det utökade ansvar för
miljöns kulturvärden som bör bäras av andra sektorer i samhället. Som
en följd av regeringens proposition har ett 25-tal myndigheter getts i
Prop. 1998/99:114
23
uppdrag att bl.a. lämna förslag på sektorsmål för sin verksamhet som
utgår från de föreslagna delmålen och således skall tillgodose även
kulturvärdena.
Miljöbalken som trädde i kraft den 1 januari 1999 utgör en samordnad,
skärpt och breddad miljölagstiftning för en hållbar utveckling. Vad gäller
miljöns kulturvärden skall balken tillämpas bl.a. så att värdefulla natur-
och kulturmiljöer skyddas och vårdas. Miljöbalken innehåller också ett
helt nytt skyddsinstitut benämnt kulturreservat. Skyddsinstitutet ger
länsstyrelser och kommuner möjlighet att inrätta kulturreservat enligt
samma principer som gäller för naturreservat då det huvudsakligen är det
historiska landskapet och dess kulturvärden som skall skyddas. Men även
på andra sätt, bl.a. genom tydligare preciserade krav på
miljökonsekvensbeskrivningar i anslutning till exploateringsföretag,
kommer miljöbalken att påverka möjligheterna att skydda och vårda
kulturmiljön.
Arbetet för en ekologiskt hållbar utveckling har även drivits genom de
lokala investeringsprogrammen för ekologisk omställning och genom
den s.k. Kretsloppsmiljarden. Kulturmiljösektom har en viktig roll när
det gäller denna omställning. I de lokala investeringsprogrammen finns
krav på att insatser inte får ske på bekostnad av kulturmiljövärden och att
dessa värden måste hanteras varsamt samt att konsekvenserna för
kulturmiljön skall definieras och beskrivas. Därutöver finns möjligheter
att erhålla stöd för att genomföra insatser för att ta till vara kulturmiljön
och kulturvärdena som ett led i en ökad resurshushållning.
Jordbrukspolitiken
Jordbruket har sedan tusentals år format och omformat landskapet och
därmed satt sin prägel på stora delar av Sverige. Ett levande jordbruk är
en förutsättning för att natur- och kulturvärden skall kunna bevaras i
odlingslandskapet och utvecklas. Sveriges EU-medlemskap och
anslutningen till den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP) innebar nya
förutsättningar för jordbrukspolitiken och för möjligheten att hävda
odlingslandskapets natur- och kulturvärden, bl.a. genom jordbrukets
miljöersättningsprogram. Riksdagen har även uttalat att EG:s
gemensamma jordbrukspolitik måste förändras mot en ökad
miljöanpassning i enlighet med propositionen Riktlinjer för Sveriges
arbete med jordbruks- och livsmedelspolitiken inom Europeiska unionen
(prop. 1997/98:142, bet. 1997/98:JoU23, rskr. 1997/98:241). För
närvarande pågår arbetet med att ta fram förslag på ett nytt, förbättrat
kulturmiljöstöd inom ramen för ett nytt svenskt miljöprogram för
jordbruket för perioden 2001-2005. Genom riksdagens beslut i enlighet
med propositionen Hållbart fiske och jordbruk (prop. 1997/98:2, bet.
1997/98:JoU9, rskr. 1997/98:116) genomfördes en utbyggnad och
förstärkning av jordbrukets miljöersättningsprogram. Nya
ersättningsformer för bl.a. bevarande av samiska natur- och kulturmiljöer
och för restaurering av slåttermarker har införts.
Prop. 1998/99:114
24
Skogspolitiken
Den svenska skogen rymmer ett rikt kulturarv, som många gånger kanske
inte är lika känt och uppmärksammat som i t.ex. odlingslandskapet.
Under senare år har emellertid kunskaperna om skogens
kulturmiljövärden utvecklats samtidigt som intresset och engagemanget
för skogens natur- och kulturmiljövärden har ökat. I propositionen
Uppföljning av skogspolitiken (1997/98:158) behandlade regeringen
särskilt skogens kulturmiljövärden. Härvid betonades bl.a. vikten av en
nära samverkan mellan naturvården, kulturmiljöorganisationen och
Skogsvårdsorganisationen samt att en sådan samverkan bör komma till
uttryck bl.a. i en ökad samordning av olika underlag for
bevarandearbetet. Enligt skogspolitikens miljömål skall skogens
kulturmiljövärden värnas. Detta mål skall i enlighet med nämnda
proposition ligga fast. I det arbete som pågår med att utveckla delmål till
miljökvalitetsmålet Levande skogar har kulturmiljöfrågoma getts en
framskjuten plats. Regeringen avser att noga följa utvecklingen av
hänsynen till skogens kulturmiljövärden, bl.a. med utgångspunkt i den
fortlöpande utvärdering av skogspolitiken som Skogsstyrelsen har i
uppdrag att göra.
Transportpolitiken
De senare årens utbyggnad av den storskaliga infrastrukturen har
inneburit betydande påfrestningar på landskapets natur- och
kulturvärden. Det var bl.a. mot denna bakgrund som regeringen i
propositionen Infrastrukturinriktning för framtida transporter
(1996/97:53) angav vissa målsättningar för nya transportanläggningar,
t.ex. att nya transportanläggningar bör lokaliseras så att de fungerar i
samklang med sin omgivning och utformas med hänsyn till regionala och
lokala natur- och kulturvärden. I propositionen Transportpolitik för en
hållbar utveckling (1997/98:56) utvecklade regeringen ytterligare
betydelsen av hänsyn till natur- och kulturmiljön i samband med
infrastrukturutbyggnad och transporter. Genom de nya målen för
transportpolitiken lyftes miljöns kulturvärden fram som en av
utgångspunkterna för hur infrastrukturutvecklingen skall ske. Regeringen
angav bl.a. att transportsystemet så långt möjligt måste utvecklas och
utformas på ett sätt som utgår från, samspelar med och bygger vidare på
den befintliga natur- och kulturmiljön. Regeringen uttalade också att
vissa etappmål bör utvecklas, bl.a. avseende transporternas inverkan på
natur-, kultur- och bebyggelsemiljön.
Regional utveckling, tillväxt och sysselsättning
Sambandet mellan kultur, kulturarv och utveckling har under 1990-talet
tillmätts en ökad betydelse. I propositionen Regional tillväxt - för arbete
och välfärd (1997/98:62) framhölls kulturmiljön som en utgångspunkt
för lokal och regional identitet, men också som central för en regions
attraktivitet. Denna koppling mellan betydelsen av en rik livsmiljö för
Prop. 1998/99:114
25
utveckling och tillväxt har i förlängningen självklara ekonomiska Prop. 1998/99:114
konsekvenser. Härtill kommer att insatser av betydelse för
kulturmiljöområdet ger nya arbetstillfällen inom skilda samhällssektorer.
Inom EU:s strukturfondsprogram uppmärksammas kulturen och
kulturarvet som en faktor som kan bidra till utveckling i eftersatta
områden. Särskilt har insatser inom kulturarvsområdet och för den
småskaliga besöksnäringen - kulturturismen - lyfts fram.
Sammanställningar visar att omkring 300 miljoner kronor av EU-medel
avsattes mellan den 1 november 1997 och 31 oktober 1998 för åtgärder
och verksamhet med anknytning till kulturen och kulturarvet. Därtill
skall läggas den nationella medfmansieringen som beräknats till omkring
430 miljoner kronor för samma period. Kulturarvet och kulturmiljön
kommer även i fortsättningen att utgöra en viktig grund för regeringens
arbete med de regionala tillväxtavtalen och de kommande strukturfonds-
programmen.
Internationellt samarbete
I allt större utsträckning har kulturarvet och kulturmiljön kommit att
uppmärksammas i det internationella samarbetet som en utgångspunkt
för dialog, samarbete, ömsesidig respekt och förståelse mellan
människor. Regeringens internationella arbete inom i första hand EU,
Unesco, Europarådet, Östersjösamarbetet och det nordiska samarbetet
syftar bl.a. till att uppmärksamma kulturarvets betydelse för en
demokratisk samhällsutveckling.
Inom EU har antagits ett direktiv (93/7/EEG) som innebär att vissa
kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstat under vissa
förutsättningar skall återlämnas till den statens territorium. Inom EU har
vidare kulturarvsprogrammet Raphael nu börjat verka i full omfattning.
Ett avtal upprättades år 1997 med EG-kommissionen om ett svenskt
informationskontor på Riksantikvarieämbetet. Erfarenheterna hittills av
programmet tyder bl.a. på att svenska institutioner är eftertraktade som
samarbetspartners i olika projekt. EG-kommissionen har föreslagit att ett
nytt kulturramprogram skall inrättas år 2000-2005 och att
Raphaelprogrammet skall uppgå i detta. Kommissionens förslag bereds
för närvarande i rådet. Kulturens och kulturarvets betydelse för ökad
sysselsättning, regional utveckling och tillväxt har uppmärksammats i ett
flertal sammanhang, liksom vikten av att kulturen beaktas inom alla
unionens verksamheter i enlighet med artikel 128 (4) i Romfördraget..
Inom Unesco har Sverige bl.a. deltagit aktivt i den nyligen genomförda
revideringen av 1954 års Haagkonvention till skydd för kulturegendom i
händelse av väpnad konflikt och i beredningen av en eventuell
konvention till skydd för det marina kulturarvet. Intresset och
engagemanget för objekt som förts upp för skydd enligt 1972 års
konvention om skydd för världens kultur- och naturarv, den s.k.
världsarvskonventionen, får bedömas vara betydande. Sverige bevakar
vidare inom Unesco frågor som gäller kulturföremål.
26
Europarådet bedriver en omfattande och bred verksamhet inom Prop. 1998/99:114
kulturarvsområdet. Genom normativa instrument såsom konventioner,
rekommendationer och resolutioner, men även genom kampanjer samt
expertutbyte och expertsamverkan verkar Europarådet för att skydda
kulturarvet och kulturmiljön samt utveckla dess betydelse i ett europeiskt
perspektiv. Sverige stöder aktivt detta arbete och har bl.a. stått värd för
den officiella europeiska invigningen av European heritage days, som är
Europarådets årligen återkommande manifestation för kulturarvet, samt
ett internationellt seminarium om nedbrytning av kulturarvet genom
luftföroreningar och andra liknande faktorer. För närvarande pågår
förberedelserna för Europarådets kampanj Europé - a common heritage,
som beslutades av regeringscheferna vid deras andra toppmöte i
Strasbourg år 1997. Kampanjen skall pågå under perioden september
1999 - september 2000.
Inom Östersjösamarbetet har kulturministrarna som en följd av Visby-
toppmötet tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att ta fram ett förslag till en
strategisk handlingsplan för Östersjöregionens gemensamma kulturarv.
Kulturmiljön har även uppmärksammats som en resurs och som en
utgångspunkt för regional utveckling i samband med regeringens beslut
angående den s.k. Östersjömiljarden, där under år 1997 och 1998 två
stora byggnadsvårdsprojekt i Polen respektive Estland har beviljats
sammanlagt 60 miljoner kronor.
Även inom biståndsverksamheten har kulturarvet kommit att
uppmärksammas som en utgångspunkt och viktig faktor för en
demokratisk och hållbar utveckling. Särskilda bidrag har bl.a. lämnats till
Stiftelsen Kulturarv utan gränser, som verkar för återuppbyggnaden av
det krigsskadade kulturarvet i det foma Jugoslavien.
Inom ramen för det nordiska samarbetet har nyligen tagits fram en
handlingsplan för bevarande av kulturmiljöer i landskapet. Vidare svarar
bl.a. Nordiska ministerrådet för betydelsefull expertsamverkan och
erfarenhetsutbyte.
Regeringens förslag: De övergripande målen för verksamheten inom
kulturmiljöområdet skall vara:
Ett försvarat och bevarat kulturarv
Ett hållbart samhälle med goda och stimulerande miljöer och med
kulturmiljöarbetet som en drivande kraft i omställningen
Allas förståelse, delaktighet och ansvarstagande för den egna
kulturmiljön
Nationell och internationell solidaritet och respekt inför olika gruppers
kulturarv
Skäl för regeringens förslag: Kulturpolitiken skall skapa
förutsättningar för att bevara och bruka kulturarvet. Kulturmiljön är en
del av vårt kulturarv och är genom sin existens i nuet också ovillkorligen
en del av vår samtid. Kulturmiljön utgör därmed en viktig del av den
27
grund på vilken samhället vilar. Den kan ge oss den nödvändiga
bakgrunden till dagens och morgondagens utveckling och förståelsen för
sambandet med tidigare epoker, andra länder och andra kulturer. Den
utgör en del av den mångfald som behövs i ett kulturellt rikt samhälle
och utgör därmed ett viktigt inslag i de faktorer som kan skapa attraktiva
bygder för bosättning och näringslivsutveckling. Kulturmiljön har liksom
kulturarvet i stort i alla tider gett inspiration till nyskapande men en gång
förlorade kan dess värden inte återskapas. Samspelet mellan det
kulturhistoriska bevarandearbetet, naturmiljön och den nyskapande
arkitekturen är av stor betydelse för kvaliteten i den miljö vi lever i. Ett
klokt utnyttjande av den samhällsresurs som kulturmiljön utgör är en
nödvändig grund för ett framgångsrikt regionalt och lokalt
utvecklingsarbete.
Kulturmiljön bär på vittnesbörd om vår historia och på gemensamma
minnen. Det är därför viktigt vad som bevaras eftersom det i hög grad
kommer att påverka vad vi kan få kunskap om. Bredast möjliga urval av
miljöer och andra vittnesbörd om kultur och natur måste därför tas till
vara, såväl enstaka objekt som hela miljöer, såväl det exklusiva och
specifikt intressanta som det vardagliga, såväl det som präglats av
dominerande kulturer som av dominerade, såväl av det dagliga livet
övergivna kulturminnen som levande, också det som präglats av vår tid.
Var och en har rätt till respekt för sin kulturmiljö samt till delaktighet i
bruket och utformningen av den. Det arbete som utförs i kommuner, i
folkrörelser och frivilligorganisationer i syfte att underlätta och stödja det
demokratiska bruket av kulturmiljön är därför att stor betydelse. Sverige
har här också ett ansvar för att medverka i ett internationellt
solidaritetsarbete.
Det är sektorns ansvar att sprida de kunskaper och perspektiv som
kulturarvet - manifesterat i våra kulturmiljöer - möjliggör.
Kulturmiljöarbetet syftar till att göra kulturarvet i form av kulturmiljöer
och kulturminnen tillgängligt för hela befolkningen, för nu levande och
kommande generationer. Det innebär att kulturarvet i sina väsentliga
delar skall fortleva, vara väl dokumenterat, väl tolkat och väl presenterat
samt i tillämpliga delar fortsatt brukat på ett sätt som inte bryter ner dess
väsentliga värden. Att förstå och förklara samt förmedla och försvara är
tillsammans med klok användning, varsam förnyelse och
entusiasmerande och insiktsfulla presentationer, nyckelbegrepp i de
strategier som måste tillämpas tillsammans i ett framgångsrikt arbete för
kulturmiljön.
Kulturmiljövården skall enligt den målbeskrivning som gavs i
regeringens proposition 1987/88:104 bevara och levandegöra kulturarvet,
syfta till kontinuitet i utvecklingen av den yttre miljön, främja den lokala
kulturella identiteten, möta hoten mot kulturmiljön och bidra till att öka
medvetenheten om estetiska värden och historiska sammanhang.
Med utgångspunkt i det senaste decenniets erfarenheter och det
kulturmiljöarbete som i dag bedrivs enligt den beskrivning som lämnats
ovan finns det nu anledning att modernisera de övergripande målen för
kulturmiljöverksamheten. Det finns ett behov av att de på ett tydligare
sätt än för närvarande skall svara mot den vikt som idag läggs på att
Prop. 1998/99:114
28
integrera frågor om resurshushållning och hållbarhet, bevarande, Prop. 1998/99:114
delaktighet, tolerans för olika gruppers kulturarv, samt ett internationellt
engagemang, det senare särskilt aktualiserat genom EU-inträdet. De nu
föreslagna övergripande målen är inte av den karaktären att de i sig
kräver ökade insatser inom kul turmiljö verksamheten i förhållande till
nuvarande mål. Regeringen anser således att följande övergripande
verksamhetsmål bör gälla.
Ett försvarat och bevarat kulturarv
Ett effektivt och framåtsyftande kulturmiljöarbete måste bedrivas
förebyggande. Verksamheten skall i god tid uppmärksamma och påtala
hoten mot kulturmiljön och den lokala miljöns identitet. Det kräver att
kulturmiljöverksamheten samverkar med andra samhällssektorer men
också att kulturmiljöverksamheten systematiskt följer och analyserar
samhällsutvecklingen och dess inverkan på kulturarvet. Ett effektivt
försvar av kulturvärden liksom en kvalitetsmässig förnyelse kan inte
åstadkommas utan djup kunskap om sådana processer och deras
historiska betingelser. Forskning och kunskapsinhämtning om kulturarvet
och dess villkor är därför av grundläggande betydelse.
Ett hållbart samhälle med goda och stimulerande miljöer och med
kulturmiljöarbetet som en drivande kraft i omställningen
Kulturmiljöverksamheten skall utgå från en helhetssyn på människan och
hennes miljö. Den måste därför spela en tydlig och integrerad roll inom
övriga samhällssektorer. Kulturmiljö verksamhet är ytterst
resurshushållning och dess uppdrag är att ta till vara, hävda och
återanvända befintliga värden i miljön så att de tjänar samtiden och
därmed framtiden. Kulturvärden kan, och skall, nybildas men
kulturhistoriska värden som förstörts kan inte återskapas. Detta manar till
en konstruktiv dialog mellan det befintliga och det nytillkommande. En
ökad medvetenhet om estetiska värden och historiska samband är härvid
av stor vikt. Kulturarvet skall därför ses som en tillgång i samhällsbygget
och bilda utgångspunkt för nyskapande och erforderliga förändringar av
bebyggelse och anläggningar i stad och landskap. En varsam förvaltning
och ett framsynt tillvaratagande av kulturarvet i all dess mångfald är
således en nödvändig utgångspunkt i arbetet för en hållbar utveckling. En
kulturmiljövårdande inställning i samhället och till våra vardagsmiljöer
innebär en minskad förbrukning av ändliga material och att
förvaltningsskedets betydelse för livslängden i investeringar och
nyinstallationer framhävs. Verksamheten inom området skall syfta till att
kulturmiljövärden hävdas och brukas på ett sätt som garanterar dess
bevarande på lång sikt.
29
Prop. 1998/99:114
Allas förståelse, delaktighet och ansvarstagande för den egna kulturmiljön
Kulturmiljöverksamhet är i djupaste mening vården av vår vardagsmiljö -
den miljö där vi bor, arbetar och tillbringar vår fritid. Utformningen av
denna miljö är en angelägenhet för alla och ansvaret för dess vård delas
också av alla. Människor utan erkänt kulturarv och dokumenterad
historia riskerar att stå sämre rustade när de skall delta i formandet av
samhället och hävda sina krav på lika rättigheter och möjligheter.
Kulturmiljöns förutsättningar att skapa levande kunskap om kultur och
historia hos alla måste tas till vara. Kulturmiljöverksamhetens uppgift är
därför att ge perspektiv på samhällsutvecklingen och underlätta
förståelsen för miljöns kulturvärden så att de kan engagera oss, leva
vidare och på så sätt berika våra upplevelser av och vår förankring i den
egna miljön, samt sätta oss i stånd att försvara kulturmiljöns väsentliga
värden mot förfall och förödelse.
Nationell och internationell solidaritet och respekt inför olika gruppers
kulturarv
Kulturarvet i Sverige är en del av mänsklighetens kulturarv och som
sådant ett svenskt ansvar gentemot det internationella samfundet. Av
motsvarande skäl bör Sverige engagera sig i ett solidariskt samarbete
med andra länder för att skydda detta arv. Men kulturarvet är inget
enhetligt. Tvärtom utmärks det av mångsidighet och olikhet över tiden
och mellan regioner och folkgrupper. Denna rikedom är en väsentlig del
av kulturarvets värde och kulturmiljöverksamheten måste arbeta i
medvetande om och respekt för skilda kulturyttringar. Förståelsen för
olika gruppers kulturarv inom och utom det egna landet är en grund för
tolerans med olikheter. Men kulturarvet kan också missbrukas i ett
trångsynt identitetsbyggande som i förlängningen kan leda till
utestängning av det olikartade. Kulturmiljöverksamheten skall därför ta
ansvar för kunskapen om och tolkningen av kulturarvet och härigenom
medverka till ett ansvarsfullt användande.
Regeringens bedömning: En särskild utredare bör tillkallas för att
utreda och lämna förslag om ett förbättrat skydd för kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse. Utredaren bör vidare överväga möjligheten att låta
byggnadsminnesförklaringar omfatta även lösöre.
30
K-märkning
Sverige har ett i en internationell jämförelse svagt skydd för
kulturhistorisk bebyggelse vilket till viss del torde ha att göra med en i
detta hänseende omständlig lagstiftning. Det svaga skyddet svarar inte
mot det folkliga intresse för byggnadsvården som har manifesterat sig
bl.a. i den breda uppslutningen kring kampanjen Svenska folkets egen k-
märkning under kulturhuvudstadsåret. Boverket har i en rapport till
regeringen, Kulturvärden i detaljplan (1998), konstaterat att kommunerna
endast i begränsad utsträckning använder sig av möjligheten att skydda
kulturminnen och kulturmiljöer genom de instrument som erbjuds i plan-
och bygglagen (1987:10), PBL. En bidragande orsak till detta är att
planläggning normalt inte sätts i gång enbart för att värna kulturvärden.
Regeringen finner det angeläget att finna former som utan att vara
administrativt betungande eller innebära allt för stora ingrepp i
äganderätten kan förbättra skyddet för den kulturhistoriskt värdefulla
bebyggelsen.
Kulturarvsutredningen har föreslagit att länsstyrelsen skall kunna
besluta om anmälningsplikt för kulturhistoriskt värdefulla byggnader där
staten har lämnat bidrag eller en dokumentation har skett av byggnaden.
Till frågan om utvidgad anmälningsplikt hör även frågan om det enbart
är länsstyrelsen som bör besluta i sådana ärenden och den ytmässiga
omfattningen av skyddet. Utredningen har utgått från att en sådan
bestämmelse i kulturminneslagen uteslutande skall handhas av staten
genom länsstyrelserna. Det finns emellertid skäl - inte minst på
demokratiska grunder - att överväga om inte även kommunerna bör ges
en möjlighet att vid sidan av PBL tillämpa kulturminneslagen och ett
eventuellt anmälningsinstitut i denna kulturminnesmärkning (k-
märkning) av bebyggelse. Härigenom bör bl.a. behovet av skydd för
vissa prästgårdar och ännu oskyddad kyrkstadsbebyggelse kunna beaktas.
Byggnadsm innen
I förarbeten till kulturminneslagen och dess bestämmelser om
byggnadsminnnen fördes en diskussion om hur lagtexten skulle markera
att lagen syftade till att skydda den kulturhistoriskt sett mest
kvalificerade och svårmistliga bebyggelsen (prop. 1987/88:104). Frågan
gällde om rekvisitet ”synnerligen märklig” skulle ersättas med enbart
”märklig” för att inte alltför drastiskt beskära tillämpningsområdet då
ordet ”synnerligen” i lagsammanhang anger mycket stor restriktivitet.
Regeringen uttalade att uttrycket synnerligen märklig skulle uttolkas som
innebärande ett betydande kulturhistoriskt värde, utan att det för den
skull måste innebära mycket långtgående krav (a. prop. s. 48).
Regeringen är fortsatt av samma uppfattning.
I miljöbalken och tidigare i naturresurslagen används emellertid, när
det gäller att avgränsa frågor som är av nationellt intresse från sådana av
mer regionalt eller lokalt intresse, begreppet riksintresse. Det kan
ifrågasättas om det är lämpligt att miljöbalken och kulturminneslagen har
Prop. 1998/99:114
31
helt olika uttryckssätt för närbesläktade företeelser. Regeringen anser Prop. 1998/99:114
därför att denna fråga bör utredas närmare.
Lösöre
Kulturarvsutredningen har föreslagit att det skall öppnas en möjlighet att
låta skyddsföreskrifter vid byggnadsminnesförklaring omfatta lösöre.
Regeringen delar utredningens uppfattning att lösöret i många fall har
stor betydelse för det samlade kulturhistoriska värdet hos en byggnad.
Utredningens förslag i denna del behöver dock övervägas ytterligare.
Regeringens förslag: En bestämmelse om att god ortnamnssed skall
iakttas vid statlig och kommunal verksamhet införs i
kulturminneslagen.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Riksdagens tidigare överväganden: Frågan om en
ortnamnslagstiftning har flera gånger behandlats av riksdagen under
1990-talet och senast i kulturutskottets betänkande (1995/96:KrU8)
varvid arbetsläget i frågan beskrivs. I betänkandet (1993/94:KrU2)
Ortnamn framhöll utskottet att samhällsförändringarna nu påkallade
överväganden om en lagstiftning som har till uppgift att skydda ortnamn
och att regeringen borde återkomma till riksdagen med förslag till en
hänsynsregel för ortnamn i första hand i kulturminneslagen. Regeringen
borde härvid överväga om det är lämpligt att skapa ett skydd för ortnamn
även i annan lagstiftning av betydelse på området, bl.a.
fasti ghetsbildningslagstiftningen.
Remissinstanserna: Utredningens förslag far ett starkt stöd av
flertalet av remissinstanserna. Svenska kommunförbundet anser att
utredningen gjort en lämplig avvägning mellan olika krav. Föreningen
Sveriges landsantikvarier och flera länsmuseer, däribland Blekinge läns
museum, anser dock att utredningens förslag inte är tillräckligt
långtgående. Flera remissinstanser efterlyser en starkare markering av att
adresseringssystemet på landsbygden inte bör utformas så att
traditionella by- och gårdsnamn tas ur bruk.
Språk- och folkminnesinstitutet ifrågasätter utredningens slutsats att det
inte finns tillräckliga skäl för särskilda regler om ortnamn i
fastighetsbildningslagen. Kammarkollegiet anser däremot att en
gemensam hänsynsregel i kulturminneslagen är att föredra framför en
vittgående specialreglering.
32
Sveriges Hembygdsförbund anser att en tvingande regel om att
kommunerna skall inrätta en särskild ortnamnsberedning bör inforas och
att en hänsynsregeln även bör gälla ortnamnsverksamheten vid statliga
och kommunala bolag.
Skälen för regeringens förslag: Med ortnamn menas alla
benämningar som syftar till att geografiskt identifiera olika lokaliteter
som är accepterade inom en given språkgemenskap. Ortnamnet är en del
av en plats identitet och dess bibehållande kan ha stor betydelse for
människors känsla av samhörighet med en plats och dess traditioner.
Ortnamn är dessutom en viktig historisk källa. Med språkhistoriska
kunskaper kan man ofta förstå äldre ortnamns ursprungliga innebörd
vilket kan ge viktiga upplysningar om den namngivna platsens tidigare
historia. I områden där förändringarna varit stora kan ortnamnen vara
kvarlevande vittnesbörd om det förgångna.
Ortnamnen är således en viktig del av vårt kulturarv. Det är av stort
värde att nedärvda ortnamn vårdas och bevaras samt att namngivning av
ortnamn sker med hänsyn till kulturarvet. Detta gäller inte minst
ursprungsbefolkningens kulturarv. Samtidigt är det viktigt att vedertagna
regler för språkriktighet inom respektive språkgrupp respekteras vid
sådan namngivning, både med avseende på stavning och ordbildning.
Ortnamn hålls levande genom att hållas i bruk eller nyskapas vid
behov. Livslängden och tillkomsten av nya ortnamn påverkas i första
hand av om de behövs av dem som använder namnet. Men påverkan sker
också genom åtgärder som stat och kommun genomför av främst
administrativa skäl. Det är i första hand vid fem sådana åtgärder som det
allmännas påverkan av ortnamnsskicket sker, nämligen vid
fastighetsbildning och fastighetsregistrering, ändring av
adresseringssystem, administrativ indelning, kommunal ortnamngivning
samt redigering och utgivning av allmänna kartor.
Såvitt gäller fastighetsbildning och fastighetsregistrering kan
konstateras att fastighetsbeteckningsreformen, så som påtalats av
utredningen, inte medfört att ortnamn tagits ur bruk i någon större
utsträckning. Det framstår i stället som avgörande för namnens fortsatta
liv om fastigheterna är bebyggda och namnen redovisas på kartor.
Regeringen delar därför utredningens uppfattning att det med nuvarande
regelverk för fastighetsindelning och fastighetsbeteckning går att få en ur
ortnamnssynpunkt bra tillämpning.
Vad gäller adressering har i strävan att rationalisera lägesbestämningen
av fastigheter på landsbygden i många kommuner införts adressregister
av stadskaraktär med gatunamn. Detta har skett för att tillgodose bl.a.
postdistribution och räddningstjänst. Genom det adresseringssystem som
tillämpats för landsbygden har för dessa områden ett nytt och främmande
ortnamnsbruk införts. Detta har starkt kommit att ifrågasättas av
namnvårdande och kulturmiljövårdande organ. Efter ett samarbete
mellan Posten AB och Svenska kommunförbundet träffades ett avtal i
frågor som rör adressering på landsbygden mellan nämnda parter. Avtalet
innebar bl.a. att det slogs fast att kommunerna har ansvar för adresser på
landsbygden och att adressättningen skall ske i samverkan med berörda
parter. Med anledning av nu nämnda avtal har Svenska
Prop. 1998/99:114
33
2 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 114
kommunförbundet belyst adresseringsfrågoma från kulturhistoriska och
språkliga utgångspunkter bl.a. genom att ge ut cirkulär och anordna
konferenser.
Regeringen vill framhålla vikten av att adresseringssystemet på
landsbygden utformas så att traditionella by- och gårdsnamn far fortsatt
användning och att inte för lokalmiljön främmande system införs.
Såvitt avser betydelsen av den administrativa indelningen och den
kommunala ortnamnsverksamheten hänvisas till vad utredningen anfört i
dessa delar (SOU 1996:128 s. 214 ff., 225 ff. och s. 248-254).
Vad gäller allmänna kartor kan inledningsvis framhållas att
utmärkning på sådana är av stor betydelse för att hålla kunskapen om
platsers namn vid liv. Enligt utredningen är utmärkning på kartor den
åtgärd som har den största effekten för att god ortnamnssed, inbegripet
stavningen av ortnamn, upprätthålls. Regeringen delar utredningens
uppfattning.
Allmänna kartor framställs till stor del av Lantmäteriverket. De namn
som finns på allmänna kartor producerade av Lantmäteriverket har
granskats av ortnamnsexpertis och far en normerande roll. De ortnamn
som förekommer på kartorna bildar tillsammans ett ortnamnsregister som
är under uppbyggnad och som lämpar sig för att utgöra ett register ur
vilket officiellt godkända namnformer kan hämtas för olika ändamål.
De kommunalt producerade kartorna har också stor genomslagskraft.
De är dock mer sällan granskade av ortnamnsexpertis. Dessa kartor far
särskild betydelse eftersom de kan återge ortnamn som inte far plats på
Lantmäteriverkets mer småskaliga kartor. Av den anledningen finns
behov av riktlinjer till stöd för kommunal namnverksamhet.
De argument som framförts för behov av god ortnamnssed i allmänhet
gäller givetvis även minoritetsspråk. I nu aktuellt hänseende får finska
även anses innefatta meän kieli, dvs. tomedalsfinska. Ortnamnen utgör
ett immateriellt kulturarv som inte bör förringas eller utsläckas genom
tillämpning av majoritetsspråket. Regeringen finner att de namnformer
som ingår i Lantmäteriverkets ortnamnsregister och därmed används på
de allmänna kartorna också bör användas vid vägskyltning även om det i
vissa fall leder till dubbla namnformer.
Som framgått fattar Lantmäteriverket de mest väsentliga normgivande
besluten när det gäller ortnamn. Verket skall enligt förordningen
(1995:1418) med instruktion för det statliga lantmäteriet verka för ett
ändamålsenligt och vårdat ortnamnsskick samt fastställa ortnamn i den
utsträckning som inte någon annan myndighet har sådana befogenheter.
Namnförslag remitteras före fastställandet till Språk- och
folkminnesinstitutet för språklig och kulturhistorisk granskning och i
vissa fall även till Riksantikvarieämbetet.
Inom Lantmäteriverket skall enligt dess instruktion finnas ett råd för
frågor om ortnamn med företrädare för ortnamnsvårdande och
namngivande intressenter. Ortnamnsrådet biträder verket med synpunkter
i namngivningsfrågor. Verket beslutar om ortnamnsrådets
sammansättning.
Det sätt på vilket Lantmäteriverket fastställer ortnamn far anses
fungera väl. Vidare kan konstateras att Lantmäteriverket lägger sig vinn
Prop. 1998/99:114
34
om ortnamnsrådets representativitet. Det ortnamnsregister som verket
bygger upp i samband med kartarbetet bör vara normerande för den
statliga och kommunala ortnamnsverksamheten. Regeringen finner det
angeläget att även den kommunala hanteringen av ortnamn präglas av
samma omsorg som Lantmäteriverket visar. Svenska kommunförbundet
arbetar också som ovan nämnts med att sprida kunskaper i
ortnamnsfrågor till kommunerna.
Det allmännas påverkan av ortnamn genom de tidigare beskrivna
åtgärderna kan, till skillnad från den påverkan som sker genom det
spontana bruket av ortnamn, regleras genom exempelvis lagstiftning.
Detta gäller givetvis också stavningen av ortnamn.
Även om det är möjligt att införa en specialreglering riktad till de
myndigheter som är centrala för ortnamnsverksamheten, finns det en
påtaglig risk för att det leder till en onödigt tyngande byråkrati. En sådan
detaljreglering skulle knappast heller träffa all användning av ortnamn
och inte gå att genomföra utanför myndighetsområdet. Regeringen delar
utredningens uppfattning att det är naturligt att i stället komplettera
kulturminneslagen med ifrågavarande ortnamnsregler då ortnamn -
befintliga såväl som nytillkommande - utgör en väsentlig del av en
levande kulturmiljö.
Sammantaget finner regeringen att övervägande skäl talar för att regler
om god ortnamnssed införs i kulturminneslagen.
En hänsynsregel om god ortnamnssed bör kunna utgöra ett stöd för
kommunernas arbete med ortnamn. En sådan bestämmelse bör därför
omfatta även kommunal verksamhet.
Bestämmelsen bör utformas så att hävdvunna ortnamnsformer priorite-
ras, men bör också kräva respekt för vedertagna regler för språkriktighet
- även de som gäller för minoritetsspråken.
I detta sammanhang vill regeringen erinra om det överinseende över
kulturminnesvården i landet som Riksantikvarieämbetet har enligt 1 kap.
2 § tredje stycket kulturminneslagen. Detta ansvar kommer att innefatta
även de delar av kulturmiljön som utgörs av ortnamn.
Beslut av länsstyrelsen eller Riksantikvarieämbetet i fomminnesärenden
enligt 2 kap. kulturminneslagen överklagas hos regeringen med undantag
för beslut som rör fastställelse av gränserna för ett fomlämningsområde
enligt 2 §, särskilda ordningsföreskrifter enligt 9 §, fridlysning enligt 9 §
eller tillstånd att medföra och använda metallsökare enligt 20 §.
Undantag görs vidare för beslut enligt 16 § om inlösen, ersättning och
Prop. 1998/99:114
35
hittelön vid fornfynd, som överklagas hos allmän förvaltningsdomstol
(24 §).
Beslut av länsstyrelsen får inte överklagas när det gäller ersättning för
kostnader eller skada enligt 7 § fjärde stycket, ersättning enligt 8 § tredje
stycket, beslut om kostnad för förundersökning eller särskild
förundersökning enligt 14 § andra stycket eller ersättning enligt 15 §
första stycket. Den som är missnöjd med ett sådant beslut kan i stället
väcka talan mot staten vid fastighetsdomstolen (25 §).
Beslut av länsstyrelsen i ärenden om byggnadsminnen enligt 3 kap.
kulturminneslagen överklagas hos allmän förvaltningsdomstol när det
gäller byggnadsminnesförklaring enligt 1 §, skyddsföreskrifter enligt 2 §,
förbud mot åtgärder enligt 5 §, anmälningsplikt enligt 6 §, deposition
enligt 12 § första stycket, tillstånd eller villkor för tillstånd enligt 14 §,
jämkning av skyddsföreskrifter eller hävande av byggnadsminnes-
förklaring enligt 15 § första stycket, dokumentation enligt 15 § tredje
stycket, föreläggande enligt 16 § eller föreläggande enligt 17 § första
stycket. Länsstyrelsens beslut att inte förklara en byggnad för
byggnadsminne far överklagas endast av Riksantikvarieämbetet (19 §).
Länsstyrelsen beslut om ersättning och inlösen far inte överklagas.
Talan far i stället väckas vid fastighetsdomstol (20 §).
Regeringens förslag: Beslut i fomminnesärenden enligt 2 kap.
kulturminneslagen som nu överklagas hos regeringen skall överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol. Undantagna är beslut om
fyndhantering (17 §) och ersättningsfrågor (25 §).
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen har föreslagit att - till skillnad från vad som gäller i dag -
beslut om byggnadsminnesförklaring skall överklagas hos regeringen.
Remissinstanserna: Hovrätten för Västra Sverige, Kammarkollegiet,
Sveriges Fastighetsägareförbund och Sveriges Jordägareförbund har
avstyrkt att beslut om att förklara en byggnad för byggnadsminne skall
överklagas hos regeringen och tillstyrkt utredningens förslag i övrigt. De
remissinstanser som i övrigt yttrat sig, däribland Kammarrätten i
Stockholm och Riksantikvarieämbetet, tillstyrker att beslut att förklara en
byggnad för byggnadsminne överklagas hos regeringen och
fomminnesärenden hos allmän förvaltningsdomstol.
Skälen för regeringens förslag: Riksdagen fastställde år 1984
riktlinjer för en systematisk översyn av reglerna om rätten att överklaga
beslut till regeringen. I enlighet med dessa riktlinjer har strävandena
inriktats bl.a. på att från regeringen lyfta bort sådana ärenden som inte
kräver ställningstaganden från regeringen som politiskt organ. Enligt
riktlinjerna bör det i allmänhet ankomma på regeringen att pröva
Prop. 1998/99:114
36
överklaganden i frågor där försvars-, ordnings-, säkerhets-, Prop. 1998/99:114
allmänekonomiska eller statsnyttosynpunkter är särskilt framträdande
medan förvaltningsdomstolarna huvudsakligen bör befatta sig med
sådana mål och ärenden av rättslig natur, vilka rör förhållandet mellan
enskilda inbördes eller mellan enskilda och det allmänna och vilkas
avgörande kan vara av väsentlig betydelse för den enskilde (prop.
1983/84:120).
Mot denna bakgrund finns inte skäl att ändra vad som nu gäller
beträffande överklagande av ärenden om byggnadsminnen enligt 3 kap.
kulturminneslagen. Beslut i dessa ärenden far alltså även fortsättningsvis
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Av samma skäl bör dock
beslut enligt 2 kap. kulturminneslagen — med undantag för beslut som
fattas med stöd av 7 § fjärde stycket, 8 § tredje stycket, 14 § andra
stycket, 15 § första stycket (se 25 §) eller 17 § kulturminneslagen -
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Förslaget i denna del innebär
i huvudsak att överklagande hos allmän förvaltningsdomstol far ske i
ytterligare några fall där regeringen i dag är överklagandeinstans.
De beslut som fattas enligt 2 kap. kulturminneslagen och som kommer
att överklagas hos allmän förvaltningsdomstol blir således följande.
Riksantikvarieämbetets och länsstyrelsens beslut om åtgärder till skydd
och vård av en fast fomlämning (7 §), Riksantikvarieämbetets och
länsstyrelsens beslut om egna undersökningar m.m. av fomlämningar
inklusive skeppsvrak (8 § första stycket), länsstyrelsens beslut om
tillstånd för annan att företa undersökning eller bärgning av
fomlämning/skeppsvrak (8 § andra stycket), länsstyrelsens beslut om
särskild arkeologisk utredning (11 §) och länsstyrelsens beslut om
tillstånd till ingrepp i fast fomlämning och vilka villkor som därvid skall
gälla, inklusive kostnadsansvar för arkeologiska undersökningar (12-13
§§ samt 14 § första stycket). Har länsstyrelsen fattat beslut i
kostnadsfrågan särskilt på grund av framställning från företagare att bli
befriad från kostnadsansvar skall dock talan väckas vid fastighetsdomstol
(jämför 25 § och prop. 1987/88:104 s. 46).
Den dominerande gruppen av ovan nämnda beslut som överklagas är
sådana som rör tillstånd till ingrepp i fast fomlämning.
37
Prop. 1998/99:114
I 3 kap. kulturminneslagen finns regler om byggnadsminnen.
Om en byggnad är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska
värde eller ingår i ett synnerligen kulturhistoriskt märkligt
bebyggelseområde far den förklaras som byggnadsminne av
länsstyrelsen. Bestämmelserna om byggnadsminnen skall även tillämpas
på parker, trädgårdar eller andra anläggningar av kulturhistoriskt värde
(1 §)•
När en byggnad förklaras för byggnadsminne skall länsstyrelsen
genom skyddsföreskrifter ange på vilket sätt byggnaden skall vårdas och
underhållas samt i vilka avseenden den inte får ändras (2 §).
Fråga om en byggnad bör förklaras för byggnadsminne kan väckas av
var och en genom en ansökan eller tas upp av länsstyrelsen på eget
initiativ (4 §).
När en fråga väckts eller tagits upp om att byggnad skall förklaras för
byggnadsminne får länsstyrelsen i avvaktan på ärendets slutliga prövning
meddela förbud mot åtgärder som kan minska eller förstöra byggnadens
kulturhistoriska värde (5 §).
Om en byggnad kan antas komma i fråga som byggnadsminne, får
länsstyrelsen, utan fråga väckts om byggnadsminnesförklaring, förordna
att anmälan till länsstyrelsen skall göras, innan byggnaden rivs eller
ändras på ett sätt som väsentligt minskar dess kulturhistoriska värde.
Länsstyrelsen skall inom en månad från det att anmälan kom in dit
avgöra om den skall ta upp fråga om byggnadsminnesförklaring av
byggnaden. Under denna tid far den anmälda åtgärden inte vidtas utan att
länsstyrelsen medgivit det (6 §).
Länsstyrelsen skall i de fall ett statligt byggnadsminne övergått till att
bli byggnadsminne enligt kulturminneslagen utfärda en förklaring om att
så skett. Länsstyrelsen skall vidare för anteckning i fastighetsboken
ofördröj ligen underrätta inskrivningsmyndigheten då fråga väckts eller
tagits upp om att en byggnad skall förklaras för byggnadsminne eller
förklaring utfärdats enligt 7 §, då förordnande enligt 6 § första stycket
meddelats eller upphävts, då beslut om byggnadsminnesförklaring vunnit
laga kraft eller hävts eller då ansökan om byggnadsminnesförklaring
avslagits (7-8 §§).
Om ägaren till ett byggnadsminne försummar det som åligger honom
enligt skyddsföreskrifterna så far länsstyrelsen förelägga honom att vidta
nödvändiga åtgärder inom skälig tid. Föreläggandet far inte omfatta
åtgärder som med hänsyn till byggnadens användning och
omständigheterna i övrigt är oskäligt betungande. Följs inte
38
föreläggandet far länsstyrelsen utföra åtgärderna på ägarens bekostnad
(16 §).
För det fall ett byggnadsminne ändrats i strid med skyddsföreskrifterna
far länsstyrelsen förelägga ägaren att återställa ändringen om det är
möjligt. Ett sådant föreläggande far förenas med vite. Vidare får
kronofogdemyndigheten meddela beslut om särskild handräckning för att
avbryta pågående förstörelse av ett byggnadsminne eller för att återställa
det. Även i andra fall far handräckning beslutas om det behövs för att en
bestämmelse i 3 kap. skall efterlevas. En ansökan om handräckning kan
lämnas av länsstyrelsen (17 §).
Den som bryter mot förordnande som meddelats med stöd av 6 § första
stycket eller vidtar åtgärder i strid med 6 § andra stycket döms till böter
(18 §)■
Prop. 1998/99:114
Regeringens förslag: Länsstyrelsen ges möjlighet att besluta om
anmälningsplikt under pågående handläggning av ett ärende om att
förklara en byggnad för byggnadsminne. Om länsstyrelsen inte inom
en månad beslutar att förbjuda anmälda åtgärder far de utföras.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen har dock föreslagit att anmälningsplikten skall fa gälla
under högst tre år.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. Flera remissinstanser, däribland
Riksantikvarieämbetet, har dock påpekat att handläggningstiden om en
månad för att åtgärda en anmälan är alltför kort samt att giltighetstiden av
ett beslut inte bör begränsas till tre år utan till fem år.
Skälen för regeringens förslag: Den utvärdering som utredningen
gjort talar för att länsstyrelserna inte förklarat byggnader för
byggnadsminnen i den takt som från antikvariskt håll anses motiverat.
Utredningens slutsatser tyder även på att kommunerna inte i den
omfattning som förutsattes vid införandet av plan- och bygglagen
(1987:10) utnyttjat de skyddsinstrument som lagen erbjuder, t.ex. i form
av skyddsbestämmelser och förhöjd lovplikt i vissa områden.
Orsaken till att länsstyrelserna inte förklarat byggnader för
byggnadsminnen i önskvärd omfattning är enligt utredningen bl.a. det
resurskrävande förfarandet och de svårigheter som är förenade med
arbetet att fastställa skyddsföreskrifter.
Ett beslut om anmälningsplikt innebär ett förbud mot att vidta åtgärder
som innebär rivning eller andra ändringar av byggnaden eller
anläggningen innan en anmälan gjorts till länsstyrelsen. Möjligheterna att
besluta om anmälningsplikt med stöd av 3 kap. 6 § kulturminneslagen
har utnyttjats i ganska liten utsträckning av länsstyrelserna. Under tiden
den 1 januari 1989 - 1 januari 1995 har det endast fattats elva sådana
39
beslut. En första fråga är därför om ett skydd i form av anmälningsplikt
bör behållas och eventuellt utvecklas.
När bestämmelsen om anmälningsplikt infördes ansågs det att den dels
skulle ge länsstyrelserna möjlighet att ta upp frågor om
byggnadsminnesförklaring i lämplig tidsföljd, dels att den var lämplig
mot bakgrund av det utdragna förfarandet vid en
byggnadsminnesförklaring (prop. 1987/88:104 s. 51). Ytterligare skäl
som anförts är att både fastighetsägaren och kommunen genom
anmälningsplikten far kännedom om de kulturhistoriska värdena samt att
länsstyrelserna far möjlighet att följa upp bidragsbeslut (Ds U 1987:9 s.
182 f. och SOU 1972:45 s. 145). Enligt regeringens mening har de skäl
som tidigare åberopats för en bestämmelse om anmälningsplikt alltjämt
bärighet. Det finns således skäl för att behålla ett enklare skydd i form av
en anmälningsplikt. Förutsättningarna för att använda nämnda
skyddsinstrument kan dock enligt regeringens bedömning förbättras.
Detta kan ske bl.a. genom att anmälningsplikt kan beslutas under
pågående handläggning.
Av 3 kap. 6 § kulturminneslagen följer att beslut om anmälningsplikt
inte kan fattas under ett pågående ärende om att förklara en byggnad för
byggnadsminne. Det är uppenbart att det medan handläggningen av ett
ärende om byggnadsminnesförklaring pågår kan finnas ett behov av en
enklare skyddsform. Särskilt mot bakgrund av att ett beslut om
interimistiskt förbud enligt 3 kap. 5 § kulturminneslagen kan medföra en
ersättningsskyldighet för staten. Härmed undgås i viss mån att frågor om
ersättning inte aktualiseras i onödan. Länsstyrelsen bör därför kunna
besluta om anmälningsskyldighet även under pågående handläggning.
Beslutet förfaller om byggnadsminnesärendet avgörs genom att det
konstateras att byggnaden inte har ett sådant kulturhistoriskt värde att den
kan komma i fråga som byggnadsminne.
Förbudet bör, som nu, gälla under en månad från att anmälan kom in
till länsstyrelsen om inte länsstyrelsen dessförinnan godkänt åtgärden.
Tidsfristen för att bestämma om en anmäld åtgärd skall få vidtas blir
därigenom så kort att inskränkningen inte bör utlösa ett ersättningsansvar
för staten. För det fall länsstyrelsen vill att ett förbud skall fortsätta att
gälla kan det ske genom ett interimistiskt beslut med stöd av 3 kap. 5 §
kulturminneslagen.
Ett beslut om anmälningsplikt bör föregås av en kommunikation med
fastighetsägaren.
Ett antal remissinstanser tar i sina remissvar upp frågan om
giltighetstiden för ett beslut om anmälningsskyldighet under pågående
handläggning av ett byggnadsminnesärende. Exempelvis föreslår
Riksantikvarieämbetet att giltighetstiden bestäms till fem år för att på så
sätt skapa ytterligare rådrum för länsstyrelsen.
Den tid som behövs för att handlägga ett ärende om
byggnadsminnesförklaring bör givetvis hållas så kort som möjlig. Detta
är även något som generellt gäller för myndigheters handläggning av
ärenden enligt 7 § förvaltningslagen (1986:223). Mot bakgrund härav och
det många gånger omfattande och komplicerade förfarandet i sådana
Prop. 1998/99:114
40
ärenden saknas tillräckliga skäl att begränsa den tid som ett beslut om
anmälningsplikt kan gälla.
Vad gäller termen ”skyddsföreskrifter” i 3 kap. kulturminneslagen
ansluter sig regeringen till utredningens bedömning att denna skall bytas
ut mot termen ”skyddsbestämmelser”. Benämningen ”föreskrifter” bör,
så som utredningen framhållit, vara förbehållen föreskrifter i
regeringsformens mening.
Prop. 1998/99:114
Regeringens förslag: Länsstyrelsen ges rätt att förelägga den som är
ansvarig för förvaltningen av ett byggnadsminne att vidta rättelse eller
avbryta pågående åtgärder om skyddsbestämmelser eller beslut enligt
3 kap. kulturminneslagen inte följs. Ett föreläggande far förenas med
vite. Länsstyrelsen kan i stället begära särskild handräckning hos
kronofogdemyndigheten.
Ett föreläggande eller ett löpande vite skall gälla även mot en ny
rättighetshavare till fastigheten eller en byggnad på fastigheten under
förutsättning att anteckning om föreläggandet och vitet gjorts i
fastighets- eller tomträttsboken.
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Hovrätten för Västra Sverige har anfört att det
bör framgå på vilket stadium fråga om byggnadsminne skall befinna sig
för att bestämmelsen skall bli tillämplig.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare nämnts kan enligt 3
kap. 16 och 17 §§ kulturminneslagen förelägganden utfärdas av
länsstyrelsen om ägaren försummar vad som åligger honom enligt
skyddsbestämmelserna eller, om det är möjligt, för att återställa en
otillåten ändring av byggnaden. I det förstnämnda fallet kan
föreläggandet inte förenas med vite. Ett föreläggande om att vidta rättelse
skall vidare enligt nämnda bestämmelser i kulturminneslagen riktas mot
den som är ägare till byggnadsminnet.
För att fa till stånd en rättelse kan länsstyrelsen ansöka om särskild
handräckningen enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och
handräckning. Länsstyrelsen kan i samtliga fall där föreläggande kan
användas i stället välja att ansöka om särskild handräckning hos
kronofogdemyndigheten.
Regeringen delar utredningens bedömning att det i många fall kan
finnas fördelar med att länsstyrelsen kan utfärda ett föreläggande i stället
för att ansöka om särskild handräckning. Kan rättelse uppnås genom ett
föreläggande framstår det exempelvis som onödigt att engagera
kronofogdemyndigheten. Möjligheten till att använda förelägganden bör
därför finnas kvar och i likhet med vad utredningen föreslagit utvidgas.
Föreläggande bör därför kunna beslutas för att säkerställa att
41
skyddsbestämmelser och beslut enligt 3 kap. följs. Det bör kunna Prop. 1998/99:114
kombineras med vite.
Som tidigare nämnts kan ett föreläggande enligt 3 kap. 16 och 17 §§
kulturminneslagen endast riktas mot ägaren av ett byggnadsminne. Det
framstår dock som lämpligt att ett föreläggande kan riktas mot den som
närmast har att svara för det åliggande detta innehåller. Det kan
exempelvis vara en nyttjanderättshavare, förvaltare eller annat
förvaltningsorgan. 3 kap. 16 § kulturminneslagen bör därför ändras på så
sätt att ett föreläggande om rättelse kan riktas mot den som i det enskilda
fallet vidtagit en åtgärd i strid med skyddsbestämmelser eller beslut
enligt 3 kap. Länsstyrelsen far härigenom möjlighet att rikta
föreläggandet mot den som har sådan rådighet över egendomen att han
har de faktiska och juridiska möjligheterna att utföra den förelagda
åtgärden.
I likhet med vad som gäller enligt motsvarande bestämmelse i 26 kap.
15 § miljöbalken bör ett föreläggande eller ett löpande vite riktat mot
fastighetsägaren eller tomträttshavaren kunna gälla även mot en ny
fastighetsägare eller tomträttshavare. En förutsättning för detta är att
anteckning skett i fasti ghetsboken eller tomträttsboken om föreläggandet
och vitet. Jordabalkens regler om sådana anteckningar som nu är i fråga
utgår fortfarande från att de görs i fastighetsbok respektive tomträttsbok
(se 19 kap. jordabalken). Lämpligen bör därför anteckning ske i
fasti ghetsboken eller tomträttsboken.
Regeringens bedömning: Rätten för var och en att väcka fråga om
byggnadsminnesförklaring bör inte tas bort.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att rätten för var och
en att väcka fråga om byggnadsminnesförklaring tas bort.
Remissinstanserna: Riksantikvarieämbetet, Länsstyrelsen i
dåvarande Göteborgs och Bohus län, Lantmäteriverket, Skellefteå
kommun, Föreningen Sveriges länsantikvarier, Sveriges
Jordägareförbund och Lantbrukarnas riksförbund tillstyrker förslaget.
Sveriges Hembygdsförbund, Upplandsmuseet, Blekinge läns museum,
Skaraborgs läns museum, Sveriges landsantikvarier, Länsmuseernas
samarbetsråd, HSB och Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett att
förslaget rimmar illa med det ökande intresset för kulturmiljövård samt
att det skulle minska allmänhetens möjligheter att engagera sig i och
påverka vården av den byggda miljön. Några remissinstanser har menat
att förslaget inte skulle medföra någon påtaglig lättnad för
länsstyrelserna.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt 3 kap. 4 §
kulturminneslagen kan fråga om en byggnad bör förklaras för
byggnadsminne väckas av var och en. Vidare framgår av 1 kap. 1 §
42
kulturminneslagen att ansvaret för skydd och vård av vår kulturmiljö är
något som delas av alla.
Enligt regeringens mening är det av stor vikt att det finns goda
möjligheter för allmänheten att engagera sig i frågor som rör vår
kulturmiljö. Utredningens förslag att rätten för var och en att väcka fråga
om byggnadsminnesförklaring tas bort innebär en risk för att det ökande
intresset hos allmänheten för kulturmiljövård motverkas. Det är vidare
tveksamt om lättnaden i länsstyrelsernas arbetsbörda skulle bli sådan att
den motiverar en inskränkning i rätten att ansöka om att en byggnad bör
förklaras för byggnadsminne. Med hänsyn härtill bör förslaget inte nu
genomföras.
Kulturarvsutredningens förslag om kulturreservat m.m.
Av 7 kap. 9 § miljöbalken framgår att ett mark- eller vattenområde kan
förklaras som kulturreservat i syfte att bevara värdefulla kulturpräglade
landskap. Vidare kan kulturminneslagen i viss utsträckning erbjuda ett
skydd åt förhållandevis utrymmeskrävande anläggningar. Som redogjorts
för i avsnitt 4.4 skall en översyn av reglerna om skydd för den
kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen göras utifrån där angivna
utgångspunkter. Mot den redovisade bakgrunden är underlaget inte
tillräckligt för att nu föreslå ändrade regler såvitt gäller den ytmässiga
utsträckningen av den bebyggelse som skall kunna skyddas med stöd av
kulturminneslagen. Denna fråga kommer att övervägas när den angivna
utredningen genomförts.
Kulturarvsutredningen har även lämnat förslag till ändring av
naturvårdslagen (1964:822). Denna lag har dock upphört att gälla i
samband med ikraftträdandet av miljöbalken.
Inom Regeringskansliet (Justitiedepartementet) övervägs för
närvarande ett förslag till ny författningsreglering avseende registrering
av fastigheter. Det finns därför enligt regeringens mening inte anledning
att nu föreslå ytterligare förändringar rörande länsstyrelsernas
underrättelseskyldighet enligt 3 kap. kulturminneslagen. De två
betänkandena av Kulturarvsuredningen innehåller vidare ett antal förslag
till redaktionella ändringar i kulturminneslagen. Regeringen har inte
funnit skäl att nu genomföra dessa i större omfattning än vad som
framgår av propositionen.
Prop. 1998/99:114
43
Prop. 1998/99:114
Utförsel av kulturföremål
I 5 kap. kulturminneslagen finns bestämmelser om utförsel av vissa äldre
kulturföremål.
Av 1 § framgår att det krävs tillstånd för att ur landet föra sådana äldre
svenska och utländska kulturföremål som anges i lagen. Med svenska
kulturföremål avses enligt 2 § föremål som är eller kan antas vara
framställda i Sverige eller i annat land av en svensk. I 4 och 5 §§ anges
för vilka föremål tillstånd krävs. I fråga om vissa föremål krävs att de
skall ha ett visst minsta värde. Värdegränserna är 2 000 kr och 50 000
kr. För utländska kulturföremål gäller att de skall vara värda minst 50
000 kr och ha kommit till Sverige före år 1840.
Enligt 7 § får föremål i vissa fall föras ut från landet utan tillstånd. Det
gäller om 1. föremålets ägare flyttar från Sverige för att bosätta sig
utomlands, 2. föremålet genom arv, testamente eller bodelning har
förvärvats av en enskild person som är bosatt i annat land, 3. föremålet
förs ut av en offentlig institution här i landet eller en institution som far
bidrag av stat, kommun eller landstingskommun och det skall föras
tillbaka till Sverige, 4. föremålet förs ut av en enskild person för att
användas i samband med offentlig kulturverksamhet och det skall föras
tillbaka till Sverige, eller 5. föremålet är tillfälligt inlånat från utlandet.
Tillstånd till utförsel skall ges om föremålet inte är av stor betydelse
för det nationella kulturarvet (8 §). Även om ett föremål har en sådan
betydelse far regeringen medge tillstånd om det finns synnerliga skäl
(16 §). Frågor om tillstånd prövas av Kungl. biblioteket,
Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Statens konstmuseer eller Stiftelsen
Nordiska museet (9 §). Fördelningen mellan dem anges i 24-28 §§
förordningen (1988:1188) om kulturminnen m.m. (kulturminnes-
förordningen).
I 6 kap. kulturminneslagen finns bestämmelser om återlämnande av
olagligt bortförda kulturföremål. Bestämmelserna bygger på rådets
direktiv 93/7/EEG om återlämnande av kulturföremål som olagligt förts
bort från ett medlemslands territorium. De avser föremål som enligt
lagstiftning, som har stöd i artikel 36 Romfördraget, utgör nationella
skatter och därför kan undantas från den fria rörligheten av varor. Sådana
nationella skatter kan - om de faller inom de kategorier och värdegränser
som framgår av bilagan till lagen - under vissa i lagen angivna
förutsättningar komma att återlämnas till det land de olagligen förts bort
från.
44
EG:s förordning om export av kulturföremål
EG:s råd antog år 1992 förordning (EEG) nr 3911/92 om export av
kulturföremål. Enligt förordningen krävs det exportlicens för utförsel för
av vissa kulturföremål från EU. De föremål som omfattas av
förordningen är, i allt väsentligt, samma som kan bli föremål för
återlämnande enligt 6 kap. kulturminneslagen. Beslut om sådan s.k. EG-
licens fattas av samma myndigheter som beslutar om tillstånd enligt
kulturminneslagen. Riksantikvarieämbetet beslutar i fråga om föremål för
vilka det inte krävs utförseltillstånd enligt kulturminneslagen (se 23 a §
kulturminnesförordningen).
Prop. 1998/99:114
Regeringens bedömning: Bestämmelserna om när tillstånd till
utförsel skall lämnas bör inte ändras.
Utredningens förslag: Det preciseras vilka kriterier som ska beaktas
vid prövningen av om ett föremål har så stor betydelse för det nationella
kulturarvet att utförsel inte skall tillåtas.
Remissinstanserna: Riksantikvarieämbetet tillstyrker förslaget i
huvudsak. Statens konstmuseer, Stiftelsen Nordiska museet och Mölndals
museum invänder mot utredningens resonemang om ursprungsmiljön. De
menar vidare att förekomsten av föremål i offentliga samlingar inte skall
påverka bedömningen av ett föremåls betydelse för det nationella
kulturarvet. Bukowski Auktioner AB förespråkar en mindre restriktiv syn
på utförsel av kulturföremål och understryker vikten av att grunderna för
att avslå en ansökan om utförsel noggrant preciseras.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt 5 kap 8 §
kulturminneslagen skall tillstånd till utförsel ges om föremålet inte är av
stor betydelse för det nationella kulturarvet. Detta bör gälla även i
fortsättningen.
När det gäller vad som avses med att ett föremål har stor betydelse för
det nationella kulturarvet sägs i förarbetena till gällande lagstiftning ”att
ett föremål måste anses ha stor betydelse för det nationella kulturarvet
om det är unikt eller har bevarats relativt intakt och tillhör en
föremålsgrupp som det inte längre finns ett representativt bestånd av i
landet” (prop. 1984/85:179 s. 33). Vidare sägs att i vissa fall gäller
”främst kriteriet att förhindra en utarmning av det svenska kulturarvet. I
dessa fall är de enstaka föremålen sällan unika men kan ha stort
kulturhistoriskt värde. Dessa föremål kommer ofta från den folkliga
kulturen. I andra fall kan själva föremålet vara kulturhistoriskt och
kvalitetsmässigt synnerligen värdefullt och unikt” (a. prop. s. 20).
Regeringen finner inte anledning att föreslå någon ändring av dessa
utgångspunkter.
Utredningen har föreslagit att det i lagtexten anges vad som skall
beaktas vid bedömningen av ett föremåls betydelse för det nationella
kulturarvet. Enligt förslaget skall beaktas om föremålet 1. är sällsynt eller
45
särskilt representativt for landets kulturhistoria varvid hänsyn skall tas
till förekomsten av motsvarande föremål i allmänt tillgängliga samlingar,
2. har ett värdefullt samband med en kulturmiljö av stor betydelse och
lämpligen kan återställas dit, 3. är knutet till en betydelsefull person eller
händelse i svensk historia, eller 4. av annan synnerlig anledning bör
bevaras i landet.
Förslaget innebär en inskränkning av möjligheten att neka tillstånd.
Enligt nu gällande regler krävs inte att föremål skall vara representativa i
någon kvalificerad mening. Inte heller har förekomsten av motsvarande
föremål i offentliga samlingar i sig någon avgörande betydelse. Snarare
är det en av många faktorer som skall beaktas. Eftersom det är svårt att
ange vilka fall som åsyftas, kommer sannolikt ett stort antal bedömningar
att hänföras till en sista generellt utformad punkt. Under sådana
förhållanden har inte den önskade preciseringen uppnåtts. Med hänsyn
härtill och till att någon ändring i sak inte är motiverad, bör förslaget inte
genomföras.
Regeringens förslag: Regeringen bemyndigas att genom förordning
meddela föreskrifter om vilka föremål som skall vara tillståndspliktiga.
Prop. 1998/99:114
Utredningens förslag: Utredningen har inte lämnat något förslag om
detta.
Remissinstanserna: Riksantikvarieämbetet har föreslagit att
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer skall bemyndigas
att ange vilka föremål som skall vara tillståndspliktiga.
Skälen för regeringens förslag: I 5 kap. kulturminneslagen anges
vilka föremål som skall omfattas av tillståndsplikt. Sådana föreskrifter
behöver dock inte meddelas genom lag. Enligt 8 kap. 7 § första stycket 3
regeringsformen kan nämligen regeringen efter bemyndigande i lag
genom förordning meddela föreskrifter om bl.a. in- och utförsel av varor.
Som Riksantikvarieämbetet anfört i sitt remissyttrande är det inte i alla
avseenden lämpligt att det skall krävas ett riksdagsbeslut varje gång det
visar sig att en föremålskategori behöver ändras eller en ålders - eller
värdegräns förändras. Det innebär ju att det tar tid innan ändringar kan
genomföras. Det kan finnas behov att snabbt genomföra ändringar i
reglernas systematik på grund av ändringar av EG-reglema. Vidare kan
det finnas behov att snabbt införa tillståndsplikt för vissa föremål. Det är
således väsentligt att det skapas möjlighet att snabbt anpassa reglerna till
förändrade förhållanden. Mot den bakgrunden bör regeringen ges ett
bemyndigande att genom förordning föreskriva vilka föremål som skall
vara tillståndspliktiga. Med hänsyn till frågans vikt bör denna befogenhet
inte kunna delegeras vidare till myndighet.
46
Prop. 1998/99:114
Regeringens bedömning: En författningsteknisk anpassning till EG-
reglema bör göras i fråga om föremålskategoriema. Åldersgränsen för
utländska föremål bör avse föremål som varit i landet mer än 100 år.
Tillståndsplikt bör införas för
- vissa arkeologiska föremål som härrör från tiden före år 1650 oavsett
värde,
- svenska porträtt som är äldre än 100 år och värda mer än 20 000 kr,
- samlingar av inkunabler och icke tryckt material som är värda mer än
50 000 kr på i övrigt samma villkor som för de enskilda objekten,
- svenska och utländska böcker äldre än 100 år som är värda mer än
10 000 kr,
- utländska kartor som funnits i landet mer än 100 år och svenska kartor
äldre än 100 år som är värda mer än 10 000 kr,
- utländska transportmedel som har funnits i landet mer än 100 år och
svenska transportmedel äldre än 100 år som är värda mer än 50 000 kr,
- svenska föremål som framställts före år 1650 tillverkade av trä, ben
keramik, metall eller textil,
- kakelugnar som är mer än 100 år gamla och värda mer än 50 000 kr.
För svenska möbler, speglar och skrin bör åldersgränsen justeras till att
avse föremål som tillverkats före år 1860.
Utredningens förslag: I fråga om föremålskategoriema
överenstämmer utredningens förslag till stor del med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Riksantikvarieämbetet anser att åldersgränsen år
1600 genomgående bör ersättas med år 1650. I fråga om arkeologiska
föremål tillstyrker Riksantikvarieämbetet förslaget, men anser att den bör
gälla oavsett material. Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige,
Skaraborgs Länsmuseum, Värmlands museum, Länsmuseernas
samarbetsråd och Föreningen Sveriges landsantikvarier menar att
tillstånd bör avse arkeologiska föremål som är mer än 100 år gamla. När
det gäller svenska porträtt tillstyrker Riksantikvarieämbetet, Statens
konstmuseer och Stiftelsen Nordiska museet förslaget.
Riksantikvarieämbetet menar dock att med svenska porträtt bör avses
porträtt som föreställer en svensk eller en i Sverige verksam person och
att värdegränsen skall vara 10 000 kr. Stiftelsen Nordiska museet menar
att värdegränsen skall vara 5 000 kr och - liksom Statens konstmuseer -
att modellen skall vara svensk. Statens konstmuseer föreslår att även
utländsk grafik skall omfattas av tillståndsplikt. I fråga om
transportmedel tillstyrker Riksantikvarieämbetet förslaget. Statens
sjöhistoriska museer anser att det bör övervägas att låta tillståndsplikten
även avse fartyg. Stiftelsen Tekniska museet föreslår i fråga om svenska
föremål att tillståndsplikt skall gälla för motorfordon som är äldre än 50
år och värda mer än 10 000 kr. Kulturhistoriska föreningen för södra
Sverige, Skaraborgs Länsmuseum, Värmlands museum, Länsmuseernas
samarbetsråd och Föreningen Sveriges landsantikvarier anser att
tillståndsplikten bör avse transportmedel som tillverkats före år 1930 och
47
som är värda mer än 20 000 kr. Lantbrukarnas riksförbund anser att
åldersgränsen bör sänkas till i vart fall 75 år och att det klart bör framgå
att reglerna avser även fartyg, båtar, jämvägsmaterial, bilar, motorcyklar,
traktorer och velocipeder. Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige,
Skaraborgs Länsmuseum, Värmlands museum, Länsmuseernas
samarbetsråd och Föreningen Sveriges landsantikvarieranser anser att
tillståndsplikten för svenska föremål av trä, ben, keramik, metall och
textil bör avse föremål som är äldre än 100 år. Riksantikvarieämbetet
menar att tillståndsplikt även bör gälla för folkdräkter och broderad eller
mönstervävd folklig textil framställda före år 1860, svenska icke tryckta
protokoll, brev, dagböcker, manuskript, noter, räkenskaper samt
handritade kartor och ritningar som är äldre än 50 år oavsett värde,
svenska daguerrotyper m.fl. tekniker framställda före år 1860 oavsett
värde, kyrkliga föremål som är mer än 100 år gamla och papperstapeter
som är värda mer än 20 000 kr. Flera remissinstanser anser att det klart
bör framgå att kakelugnar är tillståndspliktiga. Kungl. biblioteket och
Riksantikvarieämbetet anser att svenska tryckta skrifter före år 1600 även
fortsättningsvis bör vara tillståndspliktiga oavsett värde. Kungl.
biblioteket menar vidare att det kan vara svårt att använda regeln om
samlingar, eftersom de ofta skingras och säljs styckevis utomlands.
Naturhistoriska riksmuseet föreslår att tillståndsplikt införs för samlingar
och föremål från zoologiska, botaniska, mineralogiska och anatomiska
samlingar samt samlingar av paleontologiskt intresse som är äldre än 100
år och värda mer än 50 000 kr. Statens Sjöhistoriska museer menar att
tillståndsplikt även bör gälla för äldre värdefull nautika. Folkens Museum
- Etnografiska anser att frågor om tillstånd till utförsel av äldre
etnografiska samlingar och föremål bör prövas av museet.
Skälen för regeringens bedömning: Som framgår av avsnitt 8.1 finns
det två parallella system för utförseltillstånd. Föremålskategoriema i de
olika systemen skiljer sig åt. EG-kategoriema är fler och omfattar även
andra föremål än reglerna i kulturminneslagen. Åldersgränserna är också
olika och EG-reglemas värdegränser i de flesta avseenden betydligt
högre. Som utredningen har konstaterat behöver reglerna i
kulturminneslagen i materiellt hänseende inte anpassas till EG-reglema.
Däremot talar mycket för att bestämmelserna i lagen anpassas till EG-
reglema så att samma systematik gäller i fråga om indelningen i
kategorier, annars blir systemet med utförseltillstånd svårt för de berörda
att förstå. Dessutom blir det inte möjligt att samordna
ansökningsförfarandet och prövningen enligt de två systemen, vilket
framstår som angeläget. Mot denna bakgrund bör, som utredningen
föreslagit, en författningsteknisk anpassning av bestämmelserna i
kulturminneslagen göras.
Allmänt om föremålskategoriema
I fråga om vilka föremål som skall vara tillståndspliktiga är
utgångspunkten att nuvarande regler med vissa ändringar bör bestå. Det
bör dock framhållas att de bedömningar som nedan görs angående
Prop. 1998/99:114
48
beloppsgränser och föremålskategorier kan komma att behöva anpassas
till gällande förhållanden m.m. vid den tidpunkt då beslutet om
förordning skall fattas. De utgör sålunda en utgångspunkt för de
bedömningar som då kommer att göras. Regeringen avser vidare att ha en
hög beredskap för att kunna göra de ändringar som behövs för att
effektivt kunna skydda det nationella kulturarvet.
Utländska föremål
Tillståndsplikten för utländska föremål avser bara sådana som kommit
till Sverige före år 1840. Utredningen har föreslagit att kriteriet i stället
skall var att föremålet funnits i landet i mer än 100 år. Remissinstanserna
har tillstyrkt förslaget och det bör genomföras.
Arkeologiska föremål
Denna EG-kategori har idag ingen motsvarighet i kulturminneslagen.
Utredningen har föreslagit att vissa arkeologiska föremål som inte tillhör
staten eller omfattas av hembudsplikt enligt 2 kap. 4 § kulturminneslagen
skall vara tillståndspliktiga. Enligt förslaget skall föremålen vara av trä,
ben, keramik och metall och härröra från tiden före år 1600.
Riksantikvarieämbetet har invänt att tidsgränsen bör vara år 1650, bl.a.
eftersom det är en bättre tidpunkt för att bedöma föremål stilistiskt.
Vidare menar ämbetet att begränsningen till vissa material är olämplig,
eftersom den utesluter viktiga material som sten, glas, bärnsten, hom och
textil. Regeringen delar Riksantikvarieämbetets bedömning. Att
ytterligare utvidga tillståndsplikten till att avse föremål som är äldre än
100 år - som några remissinstanser föreslagit - finns det dock inte
tillräckliga skäl för. Tillståndsplikt bör således införas för arkeologiska
föremål som härrör från tiden före år 1650, oavsett material och värde.
Svenska porträtt
Utredningen har föreslagit att en särskild kategori av målningar och
teckningar m.m. införs, svenska porträtt, med en värdegräns om
20 000 kr. Med svenska porträtt avser utredningen porträtt som är eller
kan antas vara framställda av en svensk i Sverige eller i annat land av en
svensk.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget, men invänt mot definitionen
och värdegränsen. Av förslagen till definition är den som förespråkas av
Riksantikvarieämbetets att föredra. Det är något vidare och torde bättre
täcka de situationer då ett föremål kan ha betydelse för det nationella
kulturarvet. Med svenska porträtt bör därför avses porträtt som föreställer
en svensk eller en i Sverige verksam person. Det har inte framkommit
tillräckliga skäl för att sätta värdegränsen lägre än 20 000 kr.
Prop. 1998/99:114
49
Originalgrafik m.m.
Utredningen har föreslagit att tillståndsplikt infors för matriser till
originalgrafik som är framställd före år 1600. Riksantikvarieämbetet har
invänt att matriser bör kunna utgå, eftersom de fa ännu bevarade med
stor säkerhet ingår i offentliga samlingar. På samma skäl som tidigare
nämnts har ämbetet ansett att år 1650 bör vara tidsgränsen för den
befintliga tillståndsplikten för bilder, vilka ämbetet anser bör benämnas
träsnitt och kopparstick. Regeringen delar Riksantikvarieämbetets
bedömning.
Originalskulpturer m. m.
Utredningen har förslagit att kopior av originalskulpturer och
originalstatyer skall vara tillståndspliktiga. Riksantikvarieämbetet har
- bortsett från vissa terminologiska anmärkningar - ansett att
tillståndsplikten skall avse repliker i stället för kopior. Regeringen delar
den uppfattningen. Däremot finns inte tillräckliga skäl att sänka den
nuvarande värdegränsen från 50 000 kr till 20 000 kr, som ämbetet har
föreslagit.
Inkunabler och manuskript m. m.
Utredningen har förslagit att den nu gällande tillståndsplikten för
inkunabler, dvs. skrifter som tryckts före år 1501, m.m. och icke tryckt
material även skall avse samlingar av sådana föremål om värdet är mer är
mer än 50 000 kr. Förslaget har tillstyrkts av den enda remissinstansen
som yttrat sig om saken, Riksantikvarieämbetet, och bör genomföras.
Däremot finns inte skäl att, som Riksantikvarieämbetet har föreslagit, ta
bort värdegränsen för enstaka föremål av icke tryckt material.
Böcker
Enligt gällande regler är tryckta skrifter framställda före år 1600
tillståndspliktiga oavsett värde. Utredningen har förslagit att
tillståndsplikten skall utökas till att avse svenska böcker som är äldre än
100 år och utländska böcker under förutsättning att de är värda mer än
10 000 kr. Vidare har förslagits att samlingar av böcker värda mer än
50 000 kr skall vara tillståndspliktiga. Remissinstanserna har tillstyrkt
förslaget, men ansett att tryckta skrifter framställda före år 1600 även i
fortsättningen bör vara tillståndspliktiga oavsett värde. Kungl. biblioteket
har framfört att brukslitteraturen från tiden före år 1600 ofta inte når upp
till den föreslagna värdegränsen, 10 000 kr, trots att de är väsentliga delar
av kulturarvet. Vidare har Kungl. biblioteket påpekat att kategorin
samlingar blir svår att tillämpa, eftersom samlingar ofta skingras redan i
Sverige och säljs styckevis utomlands. Regeringen delar uppfattningen
att tillståndsplikten för tryckta skrifter som framställts före år 1600 bör
gälla oavsett värde. Tillståndsplikt för samlingar skulle vara alltför lätt att
Prop. 1998/99:114
50
kringgå och bör därför inte införas. I övrigt bör dock förslaget
genomföras.
Tryckta kartor
Enligt gällande regler är tryckta kartor framställda före år 1600
tillståndspliktiga oavsett värde. Utredningen har förslagit att
tillståndsplikten skall avse svenska tryckta kartor som är äldre än 100 år
och utländska kartor som funnits i landet mer än 100 år. Vidare har
utredningen föreslagit en värdegräns om 10 000 kr. Skälet är att även
yngre kartor kan vara av stor betydelse för det nationella kulturarvet.
Förslaget har tillstyrkts av den enda remissinstansen som yttrat sig om
saken, Riksantikvarieämbetet, och bör genomföras.
Transportmedel
Transportmedel är inte tillståndspliktiga enligt kulturminneslagen.
Utredningen har föreslagit att tillståndsplikt införs för svenska
transportmedel som är mer än 100 år gamla och utländska transportmedel
som funnits i landet i mer än 100 år. Den föreslagna värdegränsen är
50 000 kr. Remissinstanserna har haft många synpunkter på såväl
föremålskategorins utformning som ålders- och värdegränser.
Regeringen delar uppfattningen att tillståndsplikt bör införas för
transportmedel. Med hänsyn till att det är en ny kategori och
skyddsbehoven inte är helt klarlagda, bör tillståndsplikten tills vidare ha
den omfattning som utredningen förslagit.
Tekniska modeller, prototyper och vetenskapliga instrument
Tekniska modeller, prototyper och vetenskapliga instrument är enligt
gällande regler tillståndspliktiga om de är mer än 50 år gamla och värda
mer än 2 000 kr. Utredningen har föreslagit att tillståndsplikten upphävs,
eftersom sådana föremål sällan varit föremål för utförselprövning.
Remissinstanserna har motsatt sig detta och anfört bl.a. att många
framstående tekniker och instrumentmakare varit verksamma i Sverige.
Regeringen delar bedömningen att dessa föremål även fortsättningsvis
bör vara tillståndspliktiga. Det är inte nödvändigt att anpassa
åldersgränsen till det som gäller enligt kategori 14 i EG-förordningen.
Därför bör åldersgränsen vara oförändrad.
Svenska möbler, speglar och skrin
För svenska möbler, speglar och skrin gäller tillståndsplikt för föremål
som är mer än 100 år gamla. Utredningen har förslagit att
tillståndsplikten skall gälla sådana föremål som framställts före år 1860
och oavsett värde. Skälet är att de flesta ansökningar avser dessa föremål
och endast 3-4 procent av ansökningarna avslås. Genom den föreslagna
åldersgränsen skulle antalet ansökningar begränsas, utan att flertalet av
Prop. 1998/99:114
51
de föremål som har betydelse för det nationella kulturarvet skulle falla
utanför systemet. Som skäl för att inte ha någon värdegräns har
utredningen anfört att föremål som har stor betydelse för det nationella
kulturarvet ofta säljs för mindre än 2 000 kr. Förslaget har tillstyrkts av
den enda remissinstansen som yttrat sig om saken,
Riksantikvarieämbetet, och bör genomföras.
Kakelugnar
Utredningen har inte ansett det nödvändigt att särskilt ange att
kakelugnar är tillståndspliktiga, eftersom de täcks av kategorin keramik.
För den kategorin gäller tillståndsplikt om föremålen är mer än 100 år
gamla och värda mer än 50 000 kr. Flera av tillståndsmyndighetema har
ansett att det klart bör framgå att kakelugnar är tillståndspliktiga.
Det är uppenbart att kakelugnar bör utförselprövas i någon mån.
Eftersom tillståndsmyndighetema utgått från att de nu inte omfattas av
tillståndsplikt, bör det göras klart vad som gäller. Således bör det
uttryckligen föreskrivas att tillståndsplikt gäller för kakelugnar.
Åldersgränsen bör vara 100 år och värdegränsen 50 000 kr.
Tillståndsplikten bör endast avse svenska kakelugnar.
Vissa andra svenska föremål
För följande svenska föremål som är mer än 100 år gamla gäller
tillståndsplikt oavsett värde: dryckeskärl, seldon och textilredskap, om de
är av trä och har målad eller skuren dekor; folkdräkter och broderad eller
mönstervävd folklig textil; bonadsmåleri; möbler speglar och skrin;
golvur, väggur och bordsur; signerade fajanser; musikinstrument; samt
skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen. Utredningen har - utöver vad
som redan redogjorts för under rubriken svenska möbler m.m. -
föreslagit att en ny föremålskategori införs, svenska föremål som
framställts före år 1600 av trä, ben, keramik, metall eller textil. Förslaget
innebär bl.a. att en mängd serietillverkade vapen från 1800-talet undantas
från tillståndsplikt.
Riksantikvarieämbetet har i sitt remissyttrande föreslagit att
tillståndsplikt skall gälla för alla material, eftersom viktiga material som
arkitekturfragment av sten annars inte skulle omfattas. Vidare har
ämbetet föreslagit att tidsgränsen skall sättas till år 1650 och att även
folkdräkter och broderad eller mönstervävd textil framställda före år
1860 skall vara tillståndspliktiga.
I fråga om materialbegränsningen kan noteras att stenföremål idag inte
omfattas av tillståndsplikt. Det finns inget underlag för att bedöma om
det finns risk för att föremål av detta slag som är av betydelse för det
nationella kulturarvet förs ut ur landet. Mot den bakgrunden bör den av
utredningen föreslagna materialbegränsningen godtas. I fråga om
åldersgränsen talar, som tidigare nämnts, starka skäl för att år 1650 är en
mera lämplig tidsgräns och den bör därför gälla. I fråga om folkdräkter
m.m. har Riksantikvarieämbetet uppgett att de nu gällande reglerna har
Prop. 1998/99:114
52
minskat utförseln av sådana föremål. Mot den bakgrunden bör Prop. 1998/99:114
tillståndsplikten för dessa föremål behållas. I övrigt bör förslaget
genomföras.
Övriga förslag
Remissinstanserna har lämnat en mängd förslag om nya
föremålskategorier, ändrade värdegränser och nya tillståndsmyndigheter.
I fråga om förslagen om nya föremålskategoriema saknas det
genomgående tillräckligt underlag för att bedöma behovet av
tillståndsplikt. Det är därför inte aktuellt att nu utvidga området för
tillståndsplikt ytterligare. Det kan vidare konstateras att flera föremål,
som t.ex. en hel del zoologiska föremål omfattas av annan
författningsreglering och att etnografiska föremål i stor omfattning
kommer att täckas av de föremålskategorier som behandlats ovan.
När det gäller värdegränserna förordar regeringen, som framgått, vissa
justeringar nedåt. En ny värdegräns om 20 000 kr skall gälla för en del
kategorier. I fråga om andra avskaffas värdegränsen. Värdegränserna har
den huvudsakliga uppgiften att begränsa antalet ansökningar (se prop.
1984/85:179 s. 17 ff). För att ytterligare sänka värdegränserna bör därför
krävas att det finns en påtaglig risk för det nationella kulturarvet. Det har
inte påvisats och därför bör det inte nu vara aktuellt att ändra fler
värdegränser.
Tillståndsprövningen ligger idag på fyra myndigheter och Stiftelsen
Nordiska museet. Det är ett tillräckligt stort antal. Om det krävs för att
pröva en ansökan, bör tillståndsmyndigheten inhämta upplysningar från
andra myndigheter eller institutioner. Därmed bör de önskemål som
framförts vara tillgodosedda.
53
Prop. 1998/99:114
Regeringens förslag: Tillstånd till utförsel krävs även i de situationer
som nu är tillståndsfria, men tillstånd skall beviljas. Bestämmelserna
förtydligas så att det framgår att tillstånd skall ges för alla föremål som
tillfälligt är i landet.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Riksantikvarieämbetet tillstyrker förslaget.
Statens musiksamlingar avstyrker förslaget och menar att reglerna bör
förtydligas så att det framgår att de även avser fallet att ett föremål som
förts till landet av en utländsk ägare, t.ex. för försäljning, skall föras ut ur
landet.
Skälen för regeringens förslag: Som framgår av avsnitt 8.1 finns
vissa situationer när tillstånd till utförsel inte behövs. Enligt utredningen
har denna ordning inte fungerat helt tillfredsställande. Det har t.ex.
förekommit fall där det varit svårt att utreda om föremålet verkligen ärvts
av den som det skall föras ut till.
Med nuvarande regler finns det alltid en risk för att det blir problem
för tullen att utreda om tillståndsfrihet föreligger. Även om en sådan
utredning kan ta tid har den nuvarande ordningen den fördelen att saken
kan lösas på plats av tullen. Det behövs ju inte tillstånd av någon annan
myndighet. Den föreslagna ordningen kan därför förväntas att leda till
ytterligare förseningar. Detta talar mot förslaget. Mot det skall ställas att
det för export av kulturföremål till tredje land krävs tillstånd, s.k. EG-
licens, för alla föremål som omfattas av EG-förordningen. Med
utredningens förslag skulle ett enhetligt system skapas. Fördelarna med
det är uppenbara. Mot den bakgrunden bör förslaget genomföras. Således
måste tillstånd sökas i de fall som nu är tillståndsfria, men tillstånd skall
beviljas. Lagrådet har ifrågasatt om förslaget bör genomföras eftersom
ett åsidosättande av tillståndskravet utgör varusmugglingsbrott och
påföljder och rättsverkningar - i vart fall i teorin - kan leda till allvarliga
konsekvenser. Regeringen delar Lagrådets uppfattning att det kan
förutsättas att straffet för en ägare som underlåtit att skaffa ett tillstånd,
som inte kan vägras honom, i regel kommer att stanna vid penningböter
och att ett förverkande av föremålet anses uppenbart obilligt. Mot denna
bakgrund och med beaktande av de fördelar förslaget medför vad gäller
att skapa ett med EG-förordningen enhetligt system och att underlätta för
tullen, bör förslaget genomföras.
Utredningen har föreslagit att tillstånd även skall kunna ges om
föremålet förvärvats av en institution i utlandet och förvärvet kan antas
främja kunskap om svenska kulturföremål. Enligt 5 kap. 8 § andra
stycket kulturminneslagen far även om ett föremål har stor betydelse för
det nationella kulturarvet tillstånd ges om föremålet förvärvas av en
54
institution i utlandet. Motivet till bestämmelsen är att det ligger ett värde
i att kännedom om svensk kultur sprids utanför landets gränser och ges
en fullvärdig presentation i museer och andra institutioner i utlandet
(prop. 1984/85:179 s. 33). Utredningens förslag är således redan
tillgodosett med gällande bestämmelser.
Mot bakgrund av remissynpunkterna från Statens musiksamlingar bör
bestämmelserna förtydligas så att det framgår att tillstånd skall ges för
alla föremål som tillfälligt är i landet.
Med anledning av påpekanden i remissyttrandena från Statens
konstmuseer och Stiftelsen Nordiska museet kan anmärkas att det är helt
klart att antikvitetsmässor inte är att anse som offentlig kulturverksamhet
och att utförsel för att delta i en sådan mässa därför inte omfattas av de
nu gällande bestämmelserna om tillståndsfrihet (se prop. 1994/95:179 s.
34).
Prop. 1998/99:114
Regeringens förslag: Föreskrifter om ansökningarnas innehåll och
handläggningen av dem beslutas av regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer. Ansökan skall vara fri från avgift. Ett tillstånd
till utförsel skall gälla i ett år.
Regeringens bedömning: Förhandsbesked bör inte regleras i lag.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen har dock föreslagit att tillståndsmyndigheter ges en lagfäst
möjlighet att meddela icke-bindande förhandsbesked om utförseltillstånd
i samband med att föremål bjuds ut till försäljning .
Remissinstanserna: Riksantikvarieämbetet tillstyrker förslagen.
Kammarrätten i Göteborg ifrågasätter behovet att författningsreglera
förhandsbesked, eftersom beskeden inte är avsedda att vara bindande.
Skälen för regeringens förslag: I 5 kap. 12 § första stycket
kulturminneslagen anges vad ansökan om tillstånd till utförsel skall
innehålla. Sådana bestämmelser behöver inte ha lagform. De bör i stället
beslutas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
På detta sätt kan en snabb anpassning ske om bestämmelserna i EG-
förordningen ändras.
Som närmare utvecklats i betänkandet (se SOU 1995:128, s. 242-243,
280) torde det inte vara förenligt med EG-rätten att ta ut avgifter för
ansökningar om s.k. EG-licens. Avgift tas inte heller ut idag i fråga om
sådana ansökningar. Däremot är ansökningar om tillstånd enligt 5 kap.
kulturminneslagen belagda med avgift (se 5 kap. 14 § kulturminneslagen,
29 § kulturminnesförordningen). Den nuvarande ordningen är svår att
motivera. Till detta kommer att det tillståndspliktiga området föreslås bli
utökat till att avse även fall där tillstånd skall meddelas. Mot denna
bakgrund bör även ansökningar om tillstånd enligt 5 kap.
kulturminneslagen vara avgiftsfria. Detta kommer att innebära ett
55
intäktsbortfall för tillståndsprövande institutioner om sammanlagt cirka
300 000 kr per år.
Tillstånden till utförsel enligt kulturminneslagen är inte
tidsbegränsade. EG-licensema gäller däremot endast i ett år.
Bedömningen av om ett föremål är av stor betydelse för det nationella
kulturarvet kan förändras, bl.a. för att föremål av det aktuella slaget förts
ut i sådan utsträckning att det blivit sällsynt i landet. Till detta kommer
risken för att tillstånd missbrukas genom att användas flera gånger för
snarlika föremål. Med hänsyn härtill bör tillstånden ges en begränsad
giltighet. Samma tid bör gälla som för EG-licensema. Äldre tillstånd bör
- som utredningen förslagit - upphöra att gälla ett år efter det att de nya
bestämmelserna har trätt i kraft.
Utredningens förslag om icke-bindande förhandsbesked tillämpas
redan av vissa tillståndsmyndigheter. Att lagfasta detta förfarande är
dock - som Kammarrätten i Göteborg anmärkt - inte nödvändigt och inte
heller lämpligt. Ett författningsreglerat förhandsbesked bör nämligen
vara bindande i det enskilda fallet. Förslaget bör därför inte genomföras.
De tillståndsmyndigheter som finner det lämpligt kan dock även
fortsättningsvis lämna icke-bindande förhandsbesked, förutsatt att den
som bjuder ut föremålet till försäljning medger det.
Prop. 1998/99:114
Regeringens bedömning: Riksantikvarieämbetet bör inte undantas
från kravet på prövningstillstånd i kammarrätten.
Utredningens förslag: Riksantikvarieämbetet skall kunna överklaga
allmän förvaltningsdomstols beslut att ge tillstånd till utförsel. För
Riksantikvarieämbetet skall inte fordras prövningstillstånd i
kammarrätten.
Remissinstanserna: Riksantikvarieämbetet tillstyrker förslaget.
Kammarrätten i Göteborg avstyrker förslaget om prövningstillstånd.
Skälen för regeringens bedömning: Det saknas bärande skäl att
undanta Riksantikvarieämbetet från kravet på prövningstillstånd i
kammarrätt. Förslaget i fråga bör därför inte genomföras.
Enligt 7 a § första stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall
om en enskild överklagar en förvaltningsmyndighets beslut myndigheten
vara den enskildes motpart. Detta gäller dock enligt andra stycket
nämnda lagrum inte i fråga om beslut som överklagas direkt hos
kammarrätt. I de fall som avses i första stycket har myndigheten rätt att
överklaga domstolens beslut om det gått myndigheten emot (33 § andra
stycket samma lag). Av 2 § samma lag följer att detta gäller om inte
annat föreskrivits.
Riksantikvarieämbetet är central myndighet på kulturmiljöområdet.
Det har kommit till uttryck bl.a. genom att ämbetet enligt 1 kap. 2 §
kulturminneslagen far överklaga beslut av domstol eller myndighet enligt
denna lag. Denna bestämmelse medför att Riksantikvarieämbetet -
56
jämsides med tillståndsmyndigheten i de fall denna är annan myndighet
än ämbetet - blir motpart i de fall en enskild överklagar ett beslut att inte
medge tillstånd till utförsel. Den enskilde kan således i vissa situationer
få två motparter. I de fall en annan myndighet än Riksantikvarieämbetet
är tillståndsmyndighet bör givetvis ett samråd ske mellan myndigheterna.
Flera remissinstanser anser att det skall finnas en skyldighet att uppvisa
tillstånd vid gräns mot annat EU-land. Som utredningen konstaterat är
det inte möjligt att föreskriva det. Vid passage av gräns mot tredje land är
dock den som skall föra ut ett tillståndspliktigt föremål skyldig att visa
upp tillståndet.
Som utredningen konstaterat har anslutningen till EU i viss mån
minskat möjligheten att kontrollera att tillståndspliktiga föremål inte förs
ut illegalt till ett annat medlemsland. För att förbättra kontrollen föreslog
utredningen att tullmyndighet skulle fa kontrollera om utförsel av
kulturföremål till annat EU-land förekommit i strid med bestämmelserna
i kulturminneslagen. Förslaget har redan genomförts genom lagen
(1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot annat
land inom Europeiska Unionen, som trädde i kraft den 1 juli 1996. Lagen
avser vissa i lagen angivna varor, bl.a. kulturföremål som avses i 5 kap.
4-6 §§ kulturminneslagen. Enligt den far kontroller vid gränsen mot
annat land inom Europeiska unionen inte utformas så att urvalet av vad
och vem som skall kontrolleras sker slumpmässigt (2 §). Selektiva
kontroller far dock utföras även om det inte finns misstanke om visst
smugglingsbrott.
Prop. 1998/99:114
Avveckling av fideikommiss
Enligt lagen (1963:583) om avveckling av fideikommiss
(avvecklingslagen) skall fideikommiss, som upprättats för obegränsad tid
till förmån för medlemmar av en eller flera släkter, avvecklas (1 §).
Avvecklingen skall ske när den avlider som när lagen trädde i kraft - den
1 januari 1964 - var innehavare av fideikommisset (3 §).
Om ett fideikommiss har synnerligt kulturhistoriskt värde eller det
annars föreligger särskilda skäl far dock regeringen besluta att
fideikommisset skall bestå tills vidare eller till dess att en i beslutet
57
angiven innehavare avlider (6 §). Vid avvecklingen skall egendomen
fördelas. Den som skulle ha blivit nästa fideikommissarie — efterträdaren
- har rätt till hälften av boet. Resten av boet skall fördelas enligt vanliga
arvs- och testamentsregler. Efterträdaren har rätt att på sin lott få
huvudgården med där förvarade samlingar. Om det finns särskilda
bestämmelser i fideikommissurkunden om vad som skall gälla om
fideikommisset upphävs, gäller de i princip (7-10 §§).
Regeringen kan besluta om inlösen av en större jord- och
skogsegendom om dess bevarande som en enhet är av betydande allmänt
intresse (16 §). Lösenrätt finns också när det gäller samlingar av möbler,
tavlor, böcker eller andra föremål av särskilt kulturhistoriskt värde
(17 §). För att förebygga att en sådan samling far försämrad vård,
skingras eller bortflyttas far regeringen besluta att staten eller en
kulturvårdande institution skall överta den. Om enighet inte kan nås om
lösesummans storlek skall den bestämmas genom skiljedom.
Avveckling av fideikommiss skall ske under medverkan en särskild
nämnd, Fideikommissnämnden (18 §). Nämnden skall bl.a. utreda frågor
om förlängning av fideikommiss, lösen av större jord- och
skogsegendomar, lösen av samlingar samt genom rådgivning främja
avvecklingen av fideikommiss. Utan nämndens medgivande far bl.a.
skifte av ett fideikommissbo inte ske (29 §). Nämnden beslutar vidare om
permutation när det gäller fideikommiss som omfattas av
avvecklingslagen (2 § permutationslagen /1972:205/)
Beskattningsregler
I lagen (1963:587) om inkomstbeskattning av fideikommissbo, m.m.
finns regler för att underlätta bildandet av fideikommissaktiebolag. Enligt
bestämmelserna skall skattepliktig realisationsvinst eller avdragsgill
realisationsförlust inte anses uppkomma när en fideikommissfastighet
överförs till ett aktiebolag genom tillskott i samband med aktieteckning.
Detsamma gäller om bolaget avyttrar fastigheten eller om den som fatt
aktier i samband med avvecklingen av ett fideikommiss avyttrar sådana
aktier.
Enligt förordningen (1963:588) om arvsskatt vid avveckling av
fideikommiss kan regeringen besluta om befrielse eller nedsättning av
arvsskatt för byggnad, trädgård, parkanläggning eller samling vars
bevarande med hänsyn till egendomens historiska, vetenskapliga eller
konstnärliga värde är av allmänt intresse. Även i annat fall kan
regeringen fatta sådant beslut om det finns synnerliga skäl.
Kulturhistoriska värden i kvarvarande fideikommiss
I bilaga 2 till utredningens betänkande SOU 1995:128 finns en
förteckning över fideikommissen. I den görs en bedömning av de
kulturhistoriska värdena. Fideikommissen delas därvid in i tre kategorier.
För kategori 1 anges att ett långsiktigt bevarande är av nationellt intresse
och bör genomföras även om det kräver stora statliga insatser samt att en
Prop. 1998/99:114
58
avveckling inte bör godtas förrän en långsiktig lösning tryggats. För
kategori 2 anges att ett långsiktigt bevarande är angeläget, att ett samlat
bevarande bör främjas av staten och att en förlängning bör främjas om
innehavaren önskar det. För kategori 3 anges att det inte behövs några
insatser utöver vad som kan uppnås inom ramen för kulturminneslagen
och plan- och bygglagen.
Till kategori 1 hänförs 12 av de fideikommiss som är intakta, dvs.
fideikommiss från vilka egendom inte sålts eller tillskjutits till
fideikommissaktiebolag. Av dessa är ett under avveckling. Tre av
fideikommissen, Boo, Fullerö och Erstavik har förlängts. Till kategori 2
hänförs 13 intakta fideikommiss, varav två är under avveckling.
Prop. 1998/99:114
Regeringens bedömning: Bestämmelserna om förlängning av fidei-
kommissurkunders giltighet bör inte ändras. Inte heller bör det införas
en möjlighet att till en stiftelse överföra fideikommissegendom.
Utredningens förslag: Kulturhistoriskt särskilt värdefulla
fidekommiss skall inte avvecklas förrän kulturvärdenas långsiktiga
bevarande tryggats på annat sätt. En innehavare av ett fideikommiss med
särskilt stora kulturhistoriska värden skall kunna ges tillstånd att till en
stiftelse överlåta fideikommissegendom om syftet är att hålla de
kulturhistoriska värdena samlade.
Remissinstanserna: Flertalet av de som yttrat sig är positiva till
förslagen.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt avvecklingslagen skall
fideikommiss avvecklas. Som framgår av avsnitt 9.1 finns dock
möjlighet för regeringen att förlänga fideikommissurkundens
bestämmelser om fideikommissegendomen har synnerligt kulturhistoriskt
värde eller det annars finns särskilda skäl.
Det finns inte skäl att ompröva syftet med avvecklingslagen.
Utgångspunkten är således att de fideikommiss som omfattas av lagen
skall avvecklas. Därför bör utrymmet för förlängning även
fortsättningsvis vara begränsat. Utredningens förslag i denna del bör
därför inte genomföras.
Regeringen har i tre fall, som det närmare redogörs för i betänkandet
(se SOU 1995:128 s. 218), genom permutationsbeslut tillåtit att
fideikommissegendom överlåtits till en stiftelse. Det finns dock inte
utrymme för att fatta ett sådant beslut enligt avvecklingslagen. Detta och
att egentliga grunder för permutation av detta slag saknas är de
huvudsakliga skälen till utredningens förslag om stiftelser.
En stiftelsebildning ligger fideikommisset nära i fråga om verkningar
och ändamål. Det skulle innebära ett väsentligt avsteg från
avvecklingslagens huvudsakliga syfte, nämligen att återföra egendomen
till vanlig succession. Mot denna bakgrund bör förslaget inte
genomföras.
59
Prop. 1998/99:114
Regeringens förslag: Fideikommissnämnden skall genom rådgivning
och på annat sätt verka för att avvecklingslagens syften fullföljs.
Avvecklingslagen skall anpassas till gällande aktiebolagsrättsliga
regler.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Fideikommissnämnden, Riksantikvarieämbetet,
Sveriges jordägareförbund, Fideikommissariernas intresseorganisation,
Sveriges hembygdsförbund och Länsmuseernas samarbetsråd tillstyrker
förslaget om att Fideikommissnämnden skall ta aktiv del i frågan om
bevarande av fideikommissens kulturvärden. Stiftelsen Nordiska museet
anser att Fideikommissnämnden bör ha ytterligare en ledamot med
kulturhistorisk kompetens.
Skälen för regeringens förslag: Utredningen har föreslagit att det
skall vara Fideikommissnämnden i stället för regeringen som skall ge
tillstånd till innehavare av fideikommiss eller till fideikommissbo att
tillskjuta fideikommissegendom till ett aktiebolag i samband med
aktieteckning. Utredningens förslag skulle troligen inte ha någon större
praktisk betydelse. Mot denna bakgrund väljer regeringen att inte nu
lägga fram något förslag i denna del.
Fideikommissnämndens huvuduppgifter i dag framgår av 18-20 §§
avvecklingslagen. Nämndens uppgifter före avvecklingstillfallet är
begränsade och nämnden har inte några möjligheter att ta egna initiativ
avseende fideikommiss som inte står under avveckling. Utredningen har
framhållit att det följer av förslaget om nya beslutsbefogenheter för
Fideikommissnämnden att nämnden bör ges ett större ansvar för att
avvecklingen av fideikommiss sker utan att kulturvärden skadas. Enligt
utredningen kräver de utvidgade arbetsuppgifterna som nämnden skulle
fa bl.a. ett intensifierat samarbete med kulturmiljövårdande
expertmyndigheter. Utredningen har föreslagit att nämnden skall genom
rådgivning och egna initiativ verka för att lagens syften fullföljs.
Fideikommissnämnden har välkomnat denna möjlighet till större frihet
att agera. Även om det inte i förevarande lagstiftningsärende föreslås
utökade beslutsbefogenheter för Fideikommissnämnden anser regeringen
att det skulle vara värdefullt att nämnden nu far bättre befogenheter att
verka för att syftena med avvecklingslagen fullföljs. Som nämnden har
påpekat bör det dock vara fideikommissinnehavaren och hans familj som
skall ta det första initiativet till avveckling och förberedande åtgärder för
avvecklingen. Fideikommissnämndens något utvidgade befogenhet att
agera bör markeras genom en ändring av 18 § avvecklingslagen.
I förarbetena till avvecklingslagen sägs i fråga om Fideikommiss-
nämndens sammansättning att ordföranden och vice ordföranden bör vara
lagkunniga och att det bör finnas företrädd erfarenhet av jordbruks-,
skogs- och kulturfrågor samt av fideikommissförvaltning (prop. 1963:5 s.
184). Det finns varken skäl för att ändra dessa utgångspunkter eller för
att ändra nämndens sammansättning.
60
I 32 § avvecklingslagen ges regler om undantag från aktiebolagslagen
(1975:1385) för att en ensam fideikommissinnehavare eller ett
fideikommissbo skall få bilda ett bolag. Ett sådant undantag är enligt i
dag gällande aktiebolagsrättsliga regler inte nödvändigt. Bestämmelsen
bör därför upphävas.
Regeringens förslag: Undantaget från bestämmelserna om skatt på
reavinst vid tillskott i samband med aktieteckning enligt lagen
(1963:587) om inkomstbeskattning av fideikommissbo, m.m. skall
även gälla vid överföring av samlingar som avses i 17 §
avvecklingslagen. Om fideikommissaktiebolaget säljer samlingen
eller aktieägare avyttrar aktie skall reavinsbeskattning ske.
Reavinstbeskattning skall också ske om ett fideikommissaktiebolag
avyttrar fideikommissfastighet.
Bolagets anskaffningsvärde för egendom som överförs skall
motsvara tillgångarnas skattemässiga värde vid tidpunkten för
överföringen.
Anskaffningsvärdet för aktie som förvärvas i samband med
överföring av en fideikommissfastighet eller en samling skall anses
motsvara den tillskjutna egendomens marknadsvärde vid tidpunkten
för överföringen, fördelat på de aktier som då förvärvas.
Prop. 1998/99:114
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Fideikommissnämnden tillstyrker förslaget i den
del förslaget innebär att undantag från reglerna om reavinstbeskattning
görs för kulturhistoriskt värdefulla samlingar av lösöre som överförs
genom tillskott till ett fideikommissaktiebolag. Nämnden ställer sig dock
tveksam till att reavinstbeskattning skall ske om fideikommissaktiebolag
avyttrar en överförd fastighet och vid avyttring av aktier i bolaget.
Riksskatteverket tillstyrker förslaget men anser att
övergångsbestämmelserna i vissa avseenden inte ger klart besked om
vilket anskaffningsvärde som skall gälla för aktier i bolaget.
Riksantikvarieämbetet tillstyrker förslaget. Statens konstmuseer
tillstyrker förslaget men menar att detta behöver kompletteras med
föreskrifter om dels krav på detaljerade register över det lösöre som
tillskjuts bolaget, dels besiktning av kulturvårdande myndigheter.
Länsstyrelsen i Skåne län menar att det bör klarläggas vad som avses
med skattemässigt värde. Fideikommissariernas Intresseorganisation
(FIO) tillstyrker förslaget att samlingar skall kunna överföras till ett
fideikommissaktiebolag utan reavinstbeskattning och menar att det bör
övervägas om denna möjlighet även skall finnas för lösöre som inte utgör
fideikommiss. FIO avstyrker förslaget om att reavinstbeskattning skall
61
ske när ett fideikommissaktiebolag avyttrar samling,
fideikommissfastighet eller när aktie i sådant bolag avyttras.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare nämnts finns det i lagen
(1963:587) om inkomstbeskattning av fideikommissbo, m.m. särskilda
bestämmelser om reavinstbeskattning for bl.a. fideikommissaktiebolag.
De avser endast fast egendom. När lagen kom till i början på 1960-talet
var bestämmelserna om reavinstbeskattning av lös egendom inte lika
omfattande som nu. Bl.a. förelåg inte skatteplikt för föremål som
innehafts en längre tid. Skatteeffekterna var därför mycket marginella.
Reavinster är enligt gällande regler skattepliktiga oavsett innehavstid.
För föremål med stort ekonomiskt värde som förvärvats för lång tid
sedan kan därför skatten vid en överlåtelse uppgå till betydande belopp.
I samband med avveckling av fideikommiss är risken stor att samlingar
med kulturhistoriskt värde skingras. Om en samling har särskilt
kulturhistoriskt värde kan visserligen regeringen enligt 17 §
avvecklingslagen besluta att lösa in den. Det är dock som regel förenat
med stora ekonomiska åtaganden för staten. Vidare ligger ofta en stor del
av det särskilda kulturhistoriska värdet i att samlingen finns kvar i sin
miljö. Inlösen är därför sällan en lämplig lösning. Benägenheten att
tillskjuta en samling till ett fideikommissaktiebolag — så att den kan
hållas samlad i byggnaden där den funnits sedan länge - torde vara liten
om det leder till skattekonsekvenser. Efterträdaren har visserligen rätt att
få samlingen på sin lott. I många fall torde emellertid inte tillgångarna i
boet vara tillräckligt stora för att göra detta möjligt. Oftast skiftas
samlingen i stället mellan de efterlevande och skingras därmed.
Om samlingar av särskilt kulturhistoriskt värde kunde överföras till ett
fideikommissaktiebolag utan skattekonsekvenser skulle förutsättningarna
för att hålla ihop sådana samlingar avsevärt förbättras. Mot bakgrund av
vad som nu sagts bör bestämmelserna i lagen om inkomstbeskattning av
fideikommissbo, m.m. även gälla samlingar som avses i 17 §
avvecklingslagen. Undantaget från reavinstbeskattning bör dock endast
avse själva överföringen av samlingen till bolaget. Om bolaget säljer hela
eller delar av samlingen eller om aktierna som tecknats i samband med
tillskottet av samlingen säljs, bör däremot vanliga reavinstregler gälla.
Vidare bör bolagets anskaffningsvärde för den överförda samlingen
motsvara det skattemässiga värdet på egendomen. På detta sätt
upprätthålls kontinuitet vid beskattningen.
För att fideikommissegendom eller ett fideikommissbos egendom skall
fa tillskjutas ett aktiebolag krävs tillstånd enligt avvecklingslagen. Om ett
sådant tillståndsbeslut omfattar en samling som avses i 17 §
avvecklingslagen bör det av beslutet framgå vad samlingen består av. För
att motverka att samlingen skingras bör ett krav för tillstånd vara att det
av bolagsordningen skall framgå att samlingen eller delar av den inte far
överlåtas utan tillstånd av Fideikommissnämnden. Liknande villkor
brukar ställas i fråga om fast egendom som tillskjuts ett
fideikommissaktiebolag (jämför prop. 1963:5 s. 151 och SOU 1995:128
s.215).
Punkt 14 tredje stycket av anvisningarna till 32 §
kommunalskattelagen (1928:370), KL, tar sikte på det fallet att en
Prop. 1998/99:114
62
delägare eller denne närstående person avyttrar personligt lösöre eller
annan lös egendom till ett famansbolag. Om sådan egendom inte är eller
kan väntas bli till nytta för bolaget, s.k. näringsfrämmande egendom,
skall hela ersättningen beskattas hos överlåtaren som inkomst av tjänst.
Genom att avvecklingslagen ger möjlighet att överföra lös egendom i
form av en samling till ett fideikommissaktiebolag kan bolagets
verksamhet anses vara bl. a. förvaltning av sådan egendom. Det kan
också förutsättas att detta anges i bolagsordningen. På grund härav kan
en sådan samling inte anses vara näringsfrämmande. Därmed kan det inte
bli fråga om tjänsteinkomstbeskattning hos överlåtaren.
Antalet samlingar som berörs av förslaget är litet; färre än tio. Endast
om det hade blivit fråga om försäljning eller byte skulle
skattekonsekvenser ha uppstått. Om föremålen skiftas till arvingarna
skulle troligen huvuddelen av föremålen ha behållits av dem. Således
torde skattebortfallet vara litet.
Som tidigare nämnts uppkommer inte skattepliktig reavinst om den
som fatt aktier i ett fideikommissaktiebolag i samband med en
avveckling av en fideikommiss senare avyttrar aktierna. Det finns inte
några bärande skäl för att behålla detta undantag från vanliga regler om
reavinstbeskattning. Om aktier avyttras bör samma regler gälla oavsett
vilken egendom som tillskjutits i samband med att aktierna tecknades.
Det finns inte heller några bärande skäl för att behålla undantaget från
reavinstbeskattning om bolaget avyttrar en fideikommissfastighet. Lagen
om inkomstbeskattning av fideikommissbo, m.m. bör ändras i enlighet
med detta.
Mot bakgrund av att det inte längre skall föreligga någon skattefrihet
om bolaget avyttrar fastigheten bör bolagets anskaffningsvärde för
fastigheten inte anses överstiga fastighetens skattemässiga värde vid
tidpunkten för överföringen. Detta skall, som ovan angetts, även gälla för
samlingar som överförs till ett bolag. Anskaffningsvärdet för aktien bör
dock anses motsvara den tillskjutna egendomens marknadsvärde.
Den 1 januari 1999 trädde lagen (1998:1600) om beskattning vid
överlåtelser till underpris (underprislagen) och en ändring i 3 § 1 h mom.
lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, SIL, i kraft. Dessa
bestämmelser har i huvudsak samma skattemässiga innebörd som de nu
föreslagna ändringarna i lagen (1963:587) om inkomstbeskattning av
fideikommissbo, m.m. Det har därför ifrågasatts om inte den särskilda
skatteregleringen av fideikommissbon skulle avskaffas. I så fall skulle
överföringar till fideikommissaktiebolag i skattehänseende regleras enligt
samma bestämmelser som sådana överföringar i allmänhet.
Vissa skäl talar emellertid mot en sådan ordning. Den lösning som här
föreslås beträffande anskaffningsvärdet för en aktie i ett
fideikommissaktiebolag skiljer sig från vad som skulle gälla enligt den
allmänna regleringen. Det som nu föreslagits innebär att
anskaffningsvärdet på aktierna i fideikommissaktiebolaget skall motsvara
marknadsvärdet på den tillskjutna egendomen. Motsvarande regler i
underprislagen och i SIL har en annan utformning. Anskaffningsvärdet
på aktierna skulle bli lägre och den latenta reavinsten i motsvarande mån
högre. Detta kan förväntas innebära att viljan att föra över
Prop. 1998/99:114
63
fideikommissfastigheter och samlingar till bolag väsentligen skulle
minska. Sådana skatteregler skulle således kunna komma att motverka
regeringens strävanden att öka förutsättningarna för att
fideikommissegendom hålls samman. Regeringen har därför gjort den
bedömningen att särskilda skatteregler bör för fideikommissegendom
finnas även i fortsättningen.
Det nyss nämnda skattebortfallet som uppkommer vid överföringar av
samlingar torde kompenseras av den föreslagna skatteplikten vid
avyttring av fastigheter och aktier.
Övergångsregler
De nya reglerna skall tillämpas på sådana överföringar som sker efter
ikraftträdandet, vilket föreslås ske den 1 januari 2000.
För sådana överföringar som skett före utgången av år 1999 skall inte
längre skattefrihet föreligga när bolaget säljer fastigheten eller en
aktieägare avyttrar aktie i bolaget. Den värdestegring på fastighet eller
aktie som uppkommit efter det att egendomen överfördes till bolaget
fram till den nya lagens ikraftträdande bör emellertid inte omfattas av
skatteplikten. Det bör därför föreskrivas att bolagets anskaffningsvärde
för fastigheten och aktieägarens anskaffningsvärde för aktien bör
motsvara tillgångens marknadsvärde vid tidpunkten för den nya lagens
ikraftträdande, dvs. den 1 januari 2000.
Om fastighetens marknadsvärde inte utan problem går att fastställa bör
vid värderingen som alternativ kunna tillämpas 133 % av fastighetens
taxeringsvärde den 1 januari 2000. Det uppräknade värdet på den
tillskjutna egendomen skall inte föranleda att bolaget därigenom far ett
högre avskrivningsunderlag. Det uppräknade värdet skall endast
tillämpas vid reavinstberäkningen om bolaget säljer fastigheten.
Den som fått aktier i samband med avveckling av ett fideikommiss
före den nya lagens ikraftträdande bör på motsvarande sätt fa ett
anskaffningsvärde på aktierna som motsvarar deras marknadsvärde vid
den tidpunkten.
Prop. 1998/99:114
Regeringens bedömning: Utredningens förslag om anstånd med
arvsskatt bör inte genomföras.
Utredningens förslag: Anstånd skall kunna medges - under högst tio
år - med fastställande av arvs- och gåvoskatt som belöper på fast
egendom som förklarats som byggnadsminne eller är av beskaffenhet att
kunna bli byggnadsminne. Kulturhistoriskt motiverade överkostnader vid
reparation och underhåll skall avräknas som betalning av skatten.
Arvsskatt skall kunna efterges när fideikommissegendom i samband med
avvecklingen avstås till en bevarandestiftelse. Realisationsvinst skall inte
uppkomma när en fideikommissfastighet överlåts till en sådan stiftelse.
64
Remissinstanserna: Flera remissinstanser har menat att utredningens
förslag bör kompletteras med ekonomiska insatser från statens sida, bl.a.
genom åtgärder på skatteområdet. Riksantikvarieämbetet,
Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska museet (LSH) och
Arkitekturmuseet tillstyrker förslaget. Sveriges jordägareförbund och
Fideikommissariernas intresseorganisation tillstyrker förslaget om
anstånd m.m., men anser att det även bör omfatta skatt som belöper på
jord och skog och att tiden bör utsträckas till 15 år. Vidare anser de att en
motsvarande reglering bör gälla för den årliga kapitalbeskattningen.
Lantbrukarnas riksförbund anser att reglerna bör avse hela den fastighet
där byggnaden finns. Sveriges hembygdsförbund ifrågasätter om
förslaget innebär någon egentlig lättnad. Riksskatteverket och
Kammarkollegiet avstyrker förslaget. Fideikommissnämnden och Statens
konstmuseer anser att förslaget är otillräckligt, eftersom byggnader som
förklarats som byggnadsminne normalt har ett förhållandevis lågt
taxeringsvärde. Kammarkollegiet, Riksantikvarieämbetet, LSH, Sveriges
jordägareförbund, Fideikommissariernas intresseorganisation, Sveriges
hembygdsförbund och Länsmuseernas samarbetsråd tillstyrker förslaget
om eftergift av arvsskatt. Sveriges jordägareförbund föreslår att eftergift
av arvsskatt skall kunna lämnas även för kulturbyggnader som inte är
fideikommissegendom.
Skälen för regeringens bedömning: Utredningens förslag om anstånd
med arvsskatt m.m. skulle - som flera remissinstanser påpekat - fa
mycket begränsad effekt, eftersom kulturhistoriskt värdefulla byggnader
normalt är åsatta ett relativt lågt värde. Vidare avser förslaget en relativt
stor och heterogen grupp. I den ingår allt från hyreshus i storstäder till
herrgårdar. Problemen vid ett generationsskifte är som regel helt olika i
dessa fall. Hotbilderna från kulturmiljösynpunkt skiljer sig också starkt.
Mot bakgrund härav bör utredningens förslag i denna del inte
genomföras.
Prop. 1998/99:114
Regeringens bedömning: Utredningens förslag om skydd för
kyrkstäder bör inte genomföras.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att bestämmelser
om skydd för kyrkstäderna införs i kulturminneslagen. Skyddet skall
innebära att kyrkstäderna underhålls så att deras kulturhistoriska värde
inte minskar eller förvanskas. Länsstyrelsen skall pröva frågor om
väsentliga ändringar och en anmälan skall göras dit innan ägarbyte sker
inom en kyrkstad.
65
3 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 114
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget.
Några remissinstanser, däribland Länsstyrelserna i Norrbottens och
Västerbottens län, har påtalat att även nyttjandet av kyrkstugor bör
regleras.
Skälen för regeringens bedömning: Inledningsvis vill regeringen
framhålla att kyrkstäderna utgör en värdefull del av vårt kulturarv. Det är
därför angeläget att de skyddas och bevaras.
Med den avgränsning utredningen gjort finns det 16 kyrkstäder. Det
finns dock, som påtalats av Skellefteå kommun, gränsdragningsproblem.
Bl. a. beträffande kyrkstugor i Åsele och Jörn, som flyttats och fatt annan
användning samt den enda bevarande kyrkstugan i Paj alas första
kyrkplats. Nedan ges kortfattat en redovisning av de kyrkstäder som
faller inom den avgränsning utredningen gjort och de beslut som fattats
för dessa med stöd av plan- och bygglagen (1987:10) och/eller
kulturminneslagen.
Arvidsjaur, Lappstaden
Lappstaden är sedan år 1976 byggnadsminne. Enligt skyddsföreskrifterna
är rivning, flyttning och yttre förändringar förbjudna. Det anges även att
arbeten som berör äldre fast inredning endast far utföras efter tillstånd av
riksantikvarien, att området inte far bli föremål för väsentlig förändring
utan tillstånd och att löpande underhåll skall utföras på byggnaderna.
Boden
För kyrkstaden i Boden finns sedan den 4 april 1995 en detaljplan med
allmänna bevarandebestämmelser.
Hortlax
För kyrkstaden finns en byggnadsplan från den 22 april 1961 enligt vilket
området betecknas Ks, vilket innebär område för kyrkstugor.
Luleå - Gammelstaden
Sedan den 16 november 1993 finns en detaljplan för området. Planen
innehåller detaljerade utformnings- och skyddsbestämmelser samt
bestämmelser om rivningsförbud och förhöjd lovplikt. Området utgör
kulturmiljö av riksintresse och är sedan år 1997 ett objekt uppfört på
UNESCO:s värdsarvslista.
Norrftärden
I gällande byggnadsplan från år 1955 är området avsatt för kyrkstugor.
Kyrkstugoma far enligt planen uppföras fristående till vissa högsta
nybyggnadshöjder. Miljön är av riksintresse.
Prop. 1998/99:114
66
Råneå
Prop. 1998/99:114
För området gäller en stadsplan med reservatsbestämmelser för befintliga
hus och med bestämmelser om våningsantal och byggnadshöjd för nya
byggnader.
Ålvsbyn
Den 13 september 1993 fastställdes en detaljplan med bestämmelser om
bevarande för kyrkstaden. Området ligger inom den del av Älvsbyns
samhälle som markerats som kulturmiljö av riksintresse.
Öjebyn - Piteå Gammelstad
För området finns sedan den 6 maj 1970 en stadsplan med bestämmelser
om bevarande. Området har markerats som kulturmiljö av riksintresse.
Ammarnäs
Det finns sedan den 30 december 1975 en byggnadsplan med
kulturresarvatsbestämmelser för Ammarnäs. Kyrkstaden är vidare
skyddad genom ett beslut av länsstyrelsen år 1950 enligt 1942 års lag om
skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader. Området ingår i en miljö
som förklarats vara en kulturmiljö av riksintresse.
Burträsk
I stadsplanen från den 15 januari 1985 är området där kyrkstaden är
belägen utlagt som hembygdsgård o.d.
Byske
Enligt en stadsplaneändring den 22 december 1987 är kyrkstaden utlagd
som kulturreservat med rivningsförbud och förbud mot förändringar av
kyrkstugomas exteriör. Kyrkstaden blev byggnadsminne år 1986.
Fatmomakke
Någon detaljplan finns inte för området där kyrkstaden är belägen men
det utpekas i översiktsplanen från år 1990 som en kulturmiljö av
riksintresse.
Lövånger
Kyrkstaden är skyddad som kulturreservat enligt stadsplaneändring år
1987 samt har utpekats som kulturmiljö av riksintresse.
67
Skellefteå landsförsamling, Bonnstan
År 1982 byggnadsminnesförklarades kyrkstaden. Byggnadsminnes-
förklaringen innehåller bestämmelser om förbud mot rivning och
förändring av kyrkstugomas exteriör. Kyrkstaden ingår vidare i ett
området som har förklarats vara en kulturmiljö av riksintresse.
Vilhelmina
Området där kyrkstaden är belägen är markerat som kulturreservat i
stadsplan av den 3 juli 1984. Kyrkstaden ingår vidare i en kulturmiljö av
riksintresse.
Ankare de
Kommunen har utfärdat områdesbestämmelser för kyrkstaden år 1993.
Området har vidare utpekats som kulturmiljö av riksintresse.
Av de 16 kvarvarande kyrkstäderna är tre skyddade som
byggnadsminnen (Lappstaden, Byske och Bonnstan). En kyrkstad
(Ammarnäs) är skyddad genom beslut år 1950 med stöd av 1942 års lag
om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader. För sistnämnda
kyrkstad förbereds vidare beslut om byggnadsminnesförklaring. Av
resterande 12 kyrkstäder omfattas alla, utom Fatmomakke, av
planbestämmelser. För tre av dessa (Gammelstaden, Boden och Älvsbyn)
har detaljplan fastställts efter ikraftträdandet av plan- och bygglagen
(1987:10). Detaljplanen för Gammelstaden är av sådan omfattning att
den får sägas ge samma skydd som en byggnadsminnesförklaring.
Sammanfattningsvis kan således konstateras att samtliga kyrkstäder,
utom Fatmomakke, omfattas av någon form av skydd. Vidare kan
konstateras att endast Öjebyn, Fatmomakke och Lövånger innehåller ett
större antal byggnader.
Det framstår som tveksamt om ett generellt skydd i kulturminneslagen
skall införas för ett så begränsat bestånd av byggnader som kyrkstäderna.
Detta gäller särskilt mot bakgrund av att fem kyrkstäder far sägas ha ett
tillfredsställande skydd och flertalet av de övriga endast rymmer ett
begränsat antal kyrkstugor, kåtor eller härbren. Härtill kommer att en
byggnadsminnesförklaring, även om den kan vara tidsödande, är fullt
möjlig att genomföra beträffande kyrkstäder. Detta framgår bl.a. av att
byggnadsminnesförklaring utfärdats för en av de största kyrkstäderna,
Bonnstan i Skellefteå. Till detta kommer att den process som leder fram
till en byggnadsminnesförklaring har betydelse för att skapa förståelse
och kunskap om de kulturhistoriska värden en byggnad har. I första hand
bör därför ett skydd skapas genom kommunal plan eller
byggnadsminnesförklaring. Av utredningen framgår vidare att de
kyrkliga organen, som många gånger är ägare till marken kyrkstäderna är
uppförda på, tar ett stort ansvar för dessa.
Mot bakgrund härav saknas tillräckliga skäl för att införa ett generellt
skydd för kyrkstäderna.
Prop. 1998/99:114
68
De nuvarande skyddsinstrumenten bör - som ovan konstaterats -
kunna ge kyrkstäderna det skydd som krävs. Regeringen avser dock att
noga följa hur och i vilken omfattning de olika skyddsinstrumenten
kommer till användning.
Prop. 1998/99:114
Regeringens bedömning: Kungl. Maj:ts skrivelser den 6 maj 1817
och den 9 november 1849 om förvärv och nyttjande av kyrkstugor bör
upphävas.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Riksantikvarieämbetet tillstyrker utredningens
förslag. Länsstyrelsen i Jämtlands län instämmer i utredningens analys
av det statsrättsliga läget. Länsstyrelsen i Norrbottens län har inget att
invända mot förslaget. Skellefteå kommun tillstyrker förslaget.
Arvidsjaurs kommun anser att skrivelserna torde kunna upphävas. Flera
remissinstanser, däribland länsstyrelserna i Norrbottens och
Västerbottens län samt Föreningen Sveriges landsantikvarier, anser att
de kungliga skrivelserna måste ersättas med någon form av offentlig
reglering av nyttjandet av kyrkstugoma för det fall de tas bort.
Regeringens bedömning: För kyrkstäderna i Norrbotten och
Västerbotten gäller i dag alltjämt två kungliga skrivelser från den 6 maj
1817 respektive den 9 november 1849. Den sistnämnda skrivelsen utgör
dock endast en ändring i förhållande till vad som angavs i skrivelsen från
år 1817. För Ankarede kyrkstad, som ligger i Jämtlands län, saknas
motsvarande reglering.
Bakgrunden till de två nämnda skrivelserna var de problem som i
början av 1800-talet förekom i form av bl.a. oreglerat byggande,
slagsmål, fylleri m.m. inom kyrkstäderna.
Enligt skrivelserna gäller för kyrkstäderna i Norrbottens och
Västerbottens län sammanfattningsvis att inga nya kyrkstugor far
uppföras utan länsstyrelsens tillstånd och att förbud mot handel skall råda
förutom vid marknadstiderna.
Skrivelserna innehåller inte något förbud mot ändring eller rivning av
bebyggelsen.
Vad som regleras i nämnda kungliga skrivelser är sådant som enligt nu
gällande regeringsform skall bestämmas av riksdagen (8 kap. 3 §
regeringsformen). Skrivelserna är dock enligt p 6 första stycket av
övergångsbestämmelserna till regeringsformen alltjämt gällande. Av
samma bestämmelse framgår dock att en äldre bestämmelse meddelad av
Konungen ensam inte är giltig till den del den innehåller ett
bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter inom ett område
som tillkommer riksdagen.
Sammantaget kan därför sägas att skrivelserna fortfarande gäller, men
att de inte ger länsstyrelserna rätt utfärda föreskrifter eller överlämna
frågor om tillstånd till köp m.m. till korporationer eller enskilda subjekt.
69
Kyrkstugoma ägs i regel av andra än markägaren. Detta innebär att
markägaren i samband med markupplåtelse har en praktisk möjlighet att
reglera nyttjandet av kyrkstugoma. I likhet med utredningen anser
regeringen att en förvärvslagstiftning för kyrkstugor knappast kan
säkerställa att endast ortsbor blir innehavare av sådana. Inte heller torde
förvärvslagstiftning vara ett effektivt redskap för att hindra ett nyttjande
av kyrkstugor som strider mot s.k. god kyrkstadssed. Det framstår därför
som mest ändamålsenligt att markupplåtaren tar ansvar och engagerar sig
i denna fråga, vilket de redan i dag till stor del gör. Det finns heller inga
hinder mot att markägaren vid upplåtelse av mark reglerar i vilken
omfattning kyrkstugor far användas.
De kungliga skrivelserna bör mot bakgrund härav upphävas av
regeringen.
Prop. 1998/99:114
Förslagen till ändringar i kulturminneslagen kommer, såvitt regeringen
kan bedöma, inte att medföra några mer märkbara kostnadsökningar.
Genom att fomminnesärendena kommer att överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol kommer domstolarnas arbetsbörda i viss
utsträckning att öka. Det rör sig här dock endast om ett tiotal ärenden per
år varför kostnadsökningen bör bli försumbar. Regeringen gör
bedömningen att kostnadsökningen skall finansieras inom ramen för
befintligt anslag för domstolsväsendet.
Som närmare har berörts i avsnitt 8.6 kommer de tillståndsprövande
institutionernas intäkter att minska med sammanlagt ca 300 000 kr per år
med anledning av att ansökningarna skall vara avgiftsfria. Minskningen
för var och en av institutionerna är således av begränsad omfattning.
Motiven för förslaget finns redovisat under angivet avsnitt.
Vad gäller förslagen till ändringar i lagen (1996:701) om Tullverkets
befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska
unionen kommer dessa enligt regeringens bedömning inte att medföra
några kostnadsökningar.
I avsnitt 9.4 framgår att antalet samlingar som berörs av förslaget om
undantaget för beskattning av samlingar till fideikommissbolag är ganska
litet; mindre än tio. Endast om det hade blivit fråga om försäljning eller
byte skulle skattekonsekvenser ha uppstått. Om föremålen skiftas till
arvingarna skulle troligen huvuddelen av föremålen ha behållits av
arvingarna. Således torde skattebortfallet vara litet. Det kompenseras av
att undantagen från reavinstbeskattning vid avyttring av fastigheter och
aktier upphävs.
70
Prop. 1998/99:114
18 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 9.3.
Förändringen i andra stycket innebär att Fideikommissnämnden skall
verka för att lagens syften fullföljs. Det betyder att nämnden inte endast
skall verka för att främja avveckling utan att den även skall verka för att
bl.a. kulturhistoriska värden bevaras. I övrigt är ändringarna av
redaktionell natur.
32 §
Bestämmelsen upphävs. Skälen för detta anges i avsnitt 9.3.
2§
Bestämmelsens innehåll är hämtad från första och andra styckena i den
tidigare lydelsen av 2 §. Lydelsen i det tidigare andra stycket har ändrats
på så sätt att undantagen från reavinstbeskattning vid avyttring av
fastighet respektive aktie upphävs. Det betyder att skattepliktig reavinst
eller avdragsgill reaförlust uppkommer om aktie som erhållits vid
avveckling av fideikommiss avyttras eller om bolaget avyttrar den
överförda fastigheten. Det är endast vid överföringen av en fastighet till
ett bolag som skattepliktig reavinst eller avdragsgill reaförlust inte
uppkommer.
2a§
Paragrafen är ny och dess innehåll är hämtat från fjärde stycket i den
tidigare lydelsen av 2 §. I bestämmelsen har det gjorts en anpassning till
gällande bestämmelser och terminologi. Det är således inte frågan om
några ändringar i sak. Bestämmelsen har utformats i enlighet med
Lagrådets förslag.
2b§
Paragrafen är ny och innehållet är hämtat från femte stycket i den tidigare
lydelsen av 2 §. Ändringarna är endast av redaktionell art och har
utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
2c§
71
Bestämmelsen är ny och innebär att skattepliktig reavinst eller Prop. 1998/99:114
avdragsgill reaförlust inte uppkommer om en innehavare av ett
fideikommiss eller ett fideikommissbo tillskjuter en samling till ett
fideikommissaktiebolag i samband med aktieteckning.
2d§
Bestämmelsen är ny och innebär att vid överföringar av fastigheter eller
samlingar som sker efter utgången av år 1999 skall bolagets
anskaffningsvärde för tillgångarna i den överförda samlingen eller
fastigheten motsvara det skattemässiga värde som sökanden hade på
respektive tillgång vid tidpunkten för överföringen. Bestämmelsen har
utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
2e§
Bestämmelsen är ny. Av bestämmelsen följer att med skattemässigt
värde, som används i 2 a och 2 d §§, avses samma begrepp som i
underprislagen. I 9 § underprislagen definieras skattemässigt värde och
definitionen är beroende av tillgångens karaktär i näringsverksamheten.
Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
2f§
Bestämmelsen är ny. Av bestämmelsen följer att värdeminskningsavdrag
m.m. inte skall återföras när fastighet överförs till ett aktiebolag.
Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
2g§
Bestämmelsen är ny och innebär ett avsteg från de principer som fr.o.m.
den 1 januari 1999 gäller för anskaffningsvärde på aktie i samband med
apport. Anskaffningsvärdet på en aktie som erhålls i samband med
överföring av fideikommissfastighet eller sådan samling som avses i 2 c
§ skall anses motsvara det marknadsvärde som egendomen har vid
tidpunkten för överföringen, fördelat på de aktier som förvärvas.
Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Lagrådet har ifrågasatt om inte 5 § har blivit överflödig.
I samband med tillkomsten av 1990 års taxeringslag ansågs
bestämmelserna i 3 § inte längre nödvändiga och de upphävdes därför.
Samtidigt ändrades lydelsen i 4 § lagen (1963:587) om
inkomstbeskattning av fideikommissbo, m.m. så att taxeringslagen
(1990:324) i tillämpliga delar skulle gälla vid framställningar och
överklagande av beslut rörande tillämpning av lagen. Bestämmelsen i 5 §
gavs den lydelsen att om beslut enligt ”3 § första stycket” berör åsatt
taxering skulle skattemyndighet besluta om ändring av taxeringsbeslut
som föranleds därav. Det är emellertid på grund av att 3 § upphävts och
med hänsyn till hänvisningen i 4 § till taxeringslagen inte längre
nödvändigt att ha kvar bestämmelsen i 5 §, varför den i sin tur skall
upphävas.
72
De nya reglerna skall tillämpas på sådana överföringar av samlingar som
sker efter ikraftträdandet, vilket föreslås ske den 1 januari 2000.
Enligt bestämmelsen i punkt 2 skall bolagets anskaffningsvärde för
fastigheten i de fall en överföring skett före den nya lagens ikraftträdande
motsvara tillgångens marknadsvärde vid tidpunkten för ikraftträdandet,
dvs. den 1 januari 2000. Om marknadsvärdet är svårt att fastställa bör
som alternativ 133 % av fastighetens taxeringsvärde den 1 januari 2000
kunna tillämpas. Det uppräknade värdet skall endast tillämpas vid
reavinstberäkningen när bolaget säljer fastigheten.
Enligt punkt 3 får den som fatt en aktie i samband med avveckling av
ett fideikommiss före den nya lagens ikraftträdande som
anskaffningsvärde använda sig av marknadsvärdet på aktien per den 1
januari 2000. Har aktien överlåtits av den som erhöll aktien i samband
med överföringen skall vanliga regler om beräkning av reavinst tillämpas
när den nye ägaren avyttrar aktien.
2§
1 första stycket görs två tillägg av redaktionell art som klargör att lagen
även innehåller bestämmelser om ortnamn och återlämnade av
kulturföremål.
4§
Paragrafen är ny och innebär att det införs ett skydd för ortnamn.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5. På Lagrådets förslag har en
rubrik införts före bestämmelsen.
Den nu föreslagna regeln innebär att det läggs fast att god ortnamnssed
skall iakttas vid statlig och kommunal verksamhet. Av första stycket
framgår närmare vad som avses med en god ortnamnssed. Bl.a. anges att
hävdvunna ortnamn inte skall ändras utan starka skäl och att ortnamn i
övrigt skall stavas enligt vedertagna regler för språkriktighet om inte
hävdvunna stavningsformer talar för annat. Bestämmelsen innebär att
vedertagna regler för språkriktighet i första hand skall följas.
Bestämmelsen är inte avsedd att stödja ålderdomliga stavningsformer i
allmänhet. Endast om en hävdvunnen stavningsform har uppnått en
verklig grad av erkännande inom språkgemenskapen kan vedertagna
regler för språkriktighet åsidosättas.
24 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande av beslut i
fomminnesärenden och har närmare kommenterats i avsnitt 6.
Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Prop. 1998/99:114
73
Ändringen innebär att beslut av Riksantikvarieämbetet och Prop. 1998/99:114
länsstyrelsen far överklagas hos allmän förvaltningsdomstol om inte
annat följer av andra stycket eller 25 §. Detta medför att merparten av de
beslut som kan fattas av Riksantikvarieämbetet eller länsstyrelsen enligt
2 kap. kan överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
6§
Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.2.
I första stycket görs en ändring som klargör att länsstyrelsen skall
kunna besluta om anmälningsplikt även under ett pågående ärende om
byggnadsminnesförklaring.
Andra stycket reglerar vad som gäller då en anmälan görs. Om
länsstyrelsen vill förbjuda en anmäld åtgärd far detta - om beslut att
förklara byggnaden för byggnadsminnen inte skett innan dess - ske
genom ett interimistiskt förbud med stöd av 5 §. Detta innebär, att fråga
om att förklara en byggnad för byggnadsminne måste väckas om detta
inte skett när en anmäld åtgärd skall förbjudas.
76#
Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.3. Ändringen innebär att
länsstyrelsens möjligheter att ingripa med föreläggande mot förfaranden
som strider mot 3 kap. kulturminneslagen eller beslut som fattas med
stöd av bestämmelser i nämnda kapitel, utvidgas. Från och med den 1
januari 2000 kommer en motsvarande bestämmelse att gälla i fråga om
kyrkliga kulturminnen enligt 4 kap. kulturminneslagen (prop. 1998/99:38
s. 160, bet. 1998/99:KU18, rskr. 1998/99:176).
I första stycket anges de fall länsstyrelsen kan ingripa med
föreläggande.
I andra stycket framgår att länsstyrelsen i stället kan ansöka om
särskild handräckning hos kronofogdemyndigheten.
17§
Paragrafen är ny och har behandlats i avsnitt 7.3. Den motsvarar i stort
bestämmelsen i 26 kap. 15 § miljöbalken. Bestämmelsen har i huvudsak
utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Avsikten med att anteckna förelägganden i fastighetsboken eller
tomträttsboken är att de då direkt gäller en ny rättighetshavare till
fastigheten eller en byggnad på fastigheten. Har anteckning inte gjorts
måste länsstyrelsen utfarda ett nytt föreläggande riktat mot den nya
rättighetsinnehavaren. Nytt beslut om andra viten än löpande viten måste
också alltid meddelas.
Det är inte alltid det finns skäl att anteckna ett föreläggande. Det
ankommer på länsstyrelsen som utfärdat föreläggandet att bedöma när
anteckning bör ske.
19 §
Bestämmelsen har ändrats redaktionellt och utformats i enlighet med
Lagrådets förslag.
74
Prop. 1998/99:114
1§
Den ändring som görs är en följd av att de kulturföremål som skall
omfattas av tillståndsprövning inte anges i lagen utan i förordning, vilket
framgår av 3 §. Bestämmelsen har utformats efter förslag av Lagrådet.
3§
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 8.3 och har utformats i
enlighet med Lagrådets förslag.
Bestämmelsen är ny och innebär att regeringen i förordning far
meddela föreskrifter om vilka kulturföremål som det skall krävas särskilt
tillstånd för utförsel för enligt 1 §.
7§
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 8.4.
Första stycket motsvarar nuvarande 9 §.
Andra stycket motsvarar nuvarande 10 § första meningen.
Tredje stycket ersätter föreskrifterna i nuvarande 12 § första stycket om
vad ansökningar skall innehålla. Enligt bestämmelsen meddelar
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer närmare
föreskrifter om ansökningsförfarandet, dvs. hur ansökningar skall
utformas och vad de skall innehålla.
9§
Bestämmelsen motsvarar nuvarande 12 § andra stycket.
10 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 8.1.
Bestämmelsen motsvara nuvarande 8 § första stycket.
11 §
Bestämmelsen är ny och har behandlats närmare i avsnitt 8.5.
Enligt första stycket krävs tillstånd till utförsel i de fall som enligt 7 §
nu är tillståndsfria. Tillstånd skall dock lämnas.
Andra stycket motsvarar nuvarande 8 § andra stycket.
13 §
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 8.4.
Bestämmelsen är ny och innebär att tillstånd till utförsel är giltiga i
endast ett år.
Av p. 2 framgår att gamla tillstånd till utförsel upphör att gälla efter
utgången av år 2000.
75
U
Ändringen avser p. 8 och är en följd av att det inte direkt i 5 kap.
kulturminneslagen anges vilka föremål som är tillståndspliktiga vid
utförsel.
Prop. 1998/99:114
76
Sammanfattning av betänkandena Skyddet av
kulturmiljön (SOU 1996:128) och delbetänkandet
Kulturegendomar och kulturföremål (SOU 1995:128)
samt promemorian Kulturhistoriskt värdefulla
samlingar i fideikommiss
Prop. 1998/99:114
Bilaga 1
Kulturarvsutredningen föreslår i betänkandena ett antal förändringar och
tillägg i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (kulturminneslagen).
Vidare lämnas förslag på förändringar i regeringsformen, lagen
(1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, lagen (1963:583) om avveckling
av fideikommiss (avvecklingslagen), lagen (1963:587) om
inkomstbeskattning av fideikommissbo, m.m., naturvårdslagen
(1964:822) och plan- och bygglagen (1987:10).
Länsstyrelsens nuvarande möjlighet att förordna om skyldighet att
anmäla rivning och andra ändringar av byggnader m.m. av
byggnadsminnesklass till länsstyrelsen, föreslås bli utvidgade.
Möjligheten bör stå till buds för byggnader m.m. av kulturhistoriskt
värde oavsett om en byggnadsminnesförklaring kan bli aktuell eller ej,
om staten på annat sätt engagerat sig för ett bevarande, t. ex. genom att
lämna bidrag. Anmälningsplikt bör också kunna beslutas i
byggnadsminnesärenden som är under handläggning. I sådana pågående
ärenden bör anmälningsplikten inte fa gälla längre än tre år, men i andra
fall bör beslutet kunna förlängas. Om inte länsstyrelsen inom en månad
från det att anmälan kom in till länsstyrelsen beslutar att förbjuda
anmälda åtgärder skall de få utföras. Vidare föreslås att det i 3 kap.
kulturminneslagen förs in regler som gör det möjligt att låta
skyddsföreskrifterna vid en byggnadsminnesförklaring omfatta lösöre,
som på ett väsentligt sätt bidrar till byggnadsminnets kulturhistoriska
värde. Föremålen skall förtecknas i skyddsföreskrifterna, som skall ange
hur de skall förevaras, hur de skall underhållas och i vilka avseenden de
inte får ändras. En förutsättning för skydd är att ägaren samtycker. En
mindre justering av ansvarsreglema föreslås också.
För att möjliggöra att såväl bebyggda områden som kulturlandskap
skyddas bör ett områdesskydd införas i kulturminneslagen. Vad som
77
skyddas och hur skydd och vård skall ske uttrycks i skyddsbestämmelser,
anpassade för respektive objekt/område. Kulturreservat föreslås bli
benämningen för skyddade områden, medan skyddade byggnader även i
fortsättningen bör kallas byggnadsminnen. Termen skyddsföreskrifter
föreslås bli utbytt mot skyddsbestämmelser, eftersom ordet föreskrifter i
författningstext bör vara reserverat för föreskrifter i regeringsformens
mening.
Bestämmelsen om en uttrycklig rätt för var och en att väcka fråga om
byggnadsminne bör i förenklingssyfte tas bort. Statliga
fastighetsförvaltande myndigheter bör göras skyldiga att anmäla
överlåtelser av statliga byggnadsminnen till fastighetsregistret.
Många prästgårdar har sådana betydande kulturhistoriska värden att de
även efter det att relationerna mellan staten och svenska kyrkan ändras
den 1 januari 2000 bör stå under skyddsregler. Ändringar av prästgårdar
byggda före år 1940 bör därför kräva tillstånd av länsstyrelsen.
Länsstyrelsen bör före utgången av år 1999 avgöra om skyddet skall
bestå. Prästgårdarna bör heller inte fa överlåtas utan en föregående
anmälan till länsstyrelsen.
Efter år 1999 bör endast de prästgårdar länsstyrelsen valt ut stå under
tillstånds- och anmälningsplikt.
Riksantikvarieämbetet bör fa möjlighet att besluta om tillståndsplikt
och anmälningsplikt även för prästgårdar byggda efter 1940.
Kyrkstäderna bör på grund av sina kulturhistoriska värden ses som
kyrkliga kulturminnen och fa skyddsregler i kulturminneslagen som
kyrkliga kulturminnen. Reglerna bör innebära att kyrkstäderna skall
underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskar eller
förvanskas. Väsentliga ändringar bör stå under länsstyrelsens prövning.
Länsstyrelsen bör också fa besluta om anmälningsskyldighet vid
ägarbyten inom kyrkstäder.
De gamla reglerna (1817 och 1849 års kungliga skrivelser) om att
tillstånd krävs för köp och bygge av kyrkstuga upphävs och ersätts inte
med någon annan form av förvärvsprövning. Att nyttjandet av kyrkstuga
och kammare överensstämmer med god kyrkstadssed kan tillses av
markupplåtaren, som också bedöms ha intresse av att så sker.
Enligt kulturarvsutredningen bör all statlig och kommunal
ortnamnsverksamhet utövas med hänsyn till ortnamnens kulturvärden,
dvs. enligt god ortnamnssed. På grund härav bör en hänssynsregel, som
gör detta till en skyldighet, tas in i kulturminneslagen. I regel bör detta
Prop. 1998/99:114
Bilaga 1
78
leda till att hävdvunna ortnamnsformer prioriteras. Regeln bör också
kräva respekt för riktiga språkliga former, däribland vad som gäller för
minoritetsspråken samiska och finska. Nya namn skall inte bildas innan
en eventuell påverkan på hävdvunna namn beaktats.
Kulturarvsutredningen föreslår att hänsynsregeln inte förenas med
sanktioner vid överträdelse, utan att den i stället skall fa genomslag
främst genom kompletterande informationsinsatser.
Kulturarvsutredningen föreslår att överprövningen av beslut som till slut
ändå kan prövas av en domstol redan från början skall ske hos domstol.
Finns regler om ersättning till enskild på grund av ett beslut eller är en
politisk styrning påkallad bör regeringen vara slutinstans. Dessa principer
innebär att prövning av överklaganden av beslut om fornminnen bör
flyttas från regeringen till domstol, medan beslut om byggnadsminnes-
och kulturreservatsförklaring bör överklagas hos regeringen i stället för
hos domstol.
Regeln i 2 kap. 9 § kulturminneslagen avser föreskrifter i
regeringsformens mening. Enligt regeringsformen får länsstyrelsen inte
direkt överlämna rätten att besluta om föreskrifter av sådan art.
Eftersom det finns ett behov av att reglera allmänhetens tillträde till
fornminnen och andra känsliga kulturmiljöer bör regeringsformen ändras
så att detta blir möjligt. 1 kulturminneslagen bör sedan tas in ett
bemyndigande som ger regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer möjlighet rätt att utfärda föreskrifter för allmänheten till
skydd för fornminnen och andra kulturmiljöer.
Vidare bör enligt kulturarvsutredningen reglerna om generella viten i
kulturminneslagen ändras till bötesbestämmelser.
Kulturarvsutredningen lämnar ett förslag som skall göra det möjligt att
betala arvs- och gåvoskatt genom underhållsinsatser för kulturhistoriskt
värdefull egendom. Förslaget är utformat så att anstånd skall fa lämnas
under högst tio år från skattens fastställande för fast egendom som är
förklarad som byggnadsminne eller som enligt intyg av länsstyrelsen är
av beskaffenhet att kunna bli byggnadsminne.
Kulturarvsutredningen föreslår att regler tas in i avvecklingslagen som
innebär ett undantag från avvecklingsbestämmelsema för särskilt
Prop. 1998/99:114
Bilaga 1
värdefulla fideikommiss. Dessa skall inte avvecklas förrän deras
långsiktiga bevarande i sammanhållen form tryggats på annat sätt.
Enligt kulturarvsutredningen bör vidare reglerna om
fideikommissaktiebolag i avvecklingslagen ändras så att
tillståndsprövningen och befogenheten att godkänna ändringar i
bolagsordningen läggs på Fideikommissnämnden i stället för regeringen.
Även ärenden som rör mer betydande värde eller om frågor av större vikt
ur allmän synpunkt bör fortsättningsvis prövas av regeringen.
För att öka möjligheten att bevara fideikommissegendom i samlat
skick föreslås av utredningen att innehavaren skall kunna överföra sådan
fideikommissegendom som har ett särskilt kulturhistoriskt värde till en
stiftelse. Till stiftelsen också kunna överföras egendom som ger den en
ekonomisk bas. Stiftelseförordnandet skall innehålla de bestämmelser
som behövs för att skydda och vårda egendomen samt hindra att den
skingras.
Enligt Kulturarvsutredningen skall Fideikommissnämndens beslut i
fråga om överföring av egendom till ett aktiebolag eller en stiftelse kunna
överklagas. I de frågor som skall prövas av regeringen skall
Fideikommissnämnden med eget yttrande överlämna ärendet till
regeringen.
De föremål som anges i EG:s förordning om export av kulturföremål bör
med viss anpassning vad gäller ålders- och värdegränser rymma även de
föremålskategorier som bör omfattas av tillståndsplikt även enligt de
svenska reglerna. Undantag far göras för samiska kulturföremål.
Om ett tillståndspliktigt föremål befinns ha stor betydelse för det
nationella kulturarvet bör tillstånd till utförsel inte ges. De kriterier som
bör användas för att avgöra om ett föremål har denna betydelse bör anges
i kulturminneslagen. Vid bedömningen bör beaktas om föremålet 1) är
sällsynt eller särskilt representativt för landets kulturhistoria, varvid
hänsyn skall tas till förekomsten av motsvarande föremål i allmänt
tillgängliga samlingar, 2) har ett värdefullt samband med en kulturmiljö
av stor betydelse och lämpligen kan återställas dit, 3 ) är knutet till en
betydelsefull person eller händelse i svensk historia, eller 4) av annan
synnerligen anledning bör bevaras i landet.
En lösenskyldighet för staten vid avslag på ansökan om exporttillstånd
bör inte införas. Nuvarande möjligheter för regeringen att köpa in
kulturföremål bör kvarstå och alltså kunna utnyttjas även i fall då
exporttillstånd vägrats för ett föremål. Likaså bör regeringens möjlighet
att även i fall då ett kulturföremål har stor betydelse för det nationella
kulturarvet medge utförsel kvarstå. Regeln därom bör utformas så att om
tillstånd har vägrats genom lagakraftägande beslut far regeringen, om
synnerliga skäl föreligger, medge att ett föremål förs ut ur landet. Den
nuvarande tillstånds- och prövningsfriheten i vissa situationer bör
omvandlas till en rätt till tillstånd i motsvarande situationer. Sålunda bör
tillstånd till utförsel ges om 1) föremålets ägare flyttar från Sverige för
Prop. 1998/99:114
Bilaga 1
80
att bosätta sig i ett annat land, 2) föremålet genom arv, testamente eller
bodelning har förvärvats av en enskild person som är bosatt i ett annat
land, 3) föremålet förs ut av en offentlig institution här i landet eller en
institution som far bidrag av stat, kommun eller landstingskommun och
det skall föras tillbaka till Sverige, 4) föremålet förs ut av en enskild
person för att användas i samband med offentlig kulturverksamhet och
det skall föras tillbaka till Sverige eller 5) föremålet är tillfälligt inlånat
från utlandet. Tillstånd bör också få ges om föremålet förvärvats av en
institution i utlandet och förvärvet kan antas främja kunskapen om
svenska kulturföremål.
Den nuvarande uppdelningen i svenska respektive utländska
kulturföremål bör behållas. Dock bör åldersgränsen för utländska
kulturföremål ändras, så att sådana föremål som funnits i Sverige i mer
än 100 år omfattas.
Inom huvudparten av de föremålskategorier som återfinns i EG-
bilagan finns föremål som även fortsättningsvis bör omfattas av
tillståndsplikt vid utförsel från Sverige. I stället för EG-bilagans ålders-
och värdegränser bör dock motsvarande gränser anpassade efter svenska
behov användas. En viss revision av såväl kategoriformuleringar som
ålders- och värdegränser bör göras.
Prövningen av ansökningar bör så långt möjligt samordnas med
prövningen av ansökningar om EG-licens för export av kulturföremål.
Detta innebär bl.a. att någon avgift inte skall tas ut av sökanden.
Tillståndsmyndighetema bör i lag ges rätt att inför auktioner och andra
försäljningar som riktar sig till allmänheten fa tillkännage i
försäljningslokalen vilka föremål som enligt deras respektive uppfattning
inte bör fa föras ut ur landet.
Tillstånd bör tidsbegränsas till att gälla högst ett år. Tillstånd som getts
med stöd av äldre bestämmelser bör fortsätta att gälla till ett år efter
ikraftträdandet av nya regler.
Riksantikvarieämbetet bör - utan krav på prövningstillstånd i Kam-
marrätten - få överklaga en allmän förvaltningsdomstols beslut att ge
tillstånd till utförsel.
I promemorian föreslogs att skattepliktig reavinst eller avdragsgill
reaförlust inte skall uppkomma om en samling som avses i 17 § lagen om
avveckling av fideikommiss överförs till ett aktiebolag genom tillskott i
samband med aktieteckning. Vidare föreslogs att undantaget från
reavinstbeskattning när bolaget avyttrar en fideikommissfastighet och när
en aktieägare avyttrar aktie i ett fideikommissaktiebolag upphävs.
Prop. 1998/99:114
Bilaga 1
81
Transumt
Prop. 1998/99:114
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m.
dels att 3 kap. 20 och 21 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubrikerna närmast före 3 kap. 4 och 10 §§ skall utgå,
dels att nuvarande 3 kap. 9-15 och 18-21 §§ skall betecknas 3 kap. 7-13
och 16-19 §§ samt att nuvarande 4 kap. 7-10, 15 och 16 §§ skall betecknas
4 kap. 6-10 och 18 §§,
dels att 1 kap. 2 §, 2 kap. 9, 21 a och 24 §§, 3 kap. 1-9 och 12-19 §§,
4 kap. 1-4, 7 och 10-16 §§ samt rubrikerna närmast före 3 kap. 1 § samt
4 kap. 2, 11 och 16 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 3 kap. 14 § skall sättas närmast före 3 kap.
12 §, rubriken närmast före 3 kap. 16 § skall sättas närmast före 3 kap. 15 §
samt rubriken närmast före 3 kap. 19 § skall sättas närmast före 3 kap. 17 §,
dels att i lagen skall införas nya paragrafer, 1 kap. 4 § och 4 kap. 17 och
18 §§, samt närmast före 1 kap. 4 §, 3 kap. 8 § och 4 kap. 17 § nya
rubriker av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2§
I denna lag finns bestämmelser
om fornminnen, byggnadsminnen
och kyrkliga kulturminnen samt om
utförsel av kulturföremål ur landet.
I denna lag finns bestämmelser
om ortnamn, fornminnen, kulturhis-
toriskt värdefulla byggnader, an-
läggningar och områden, kyrkliga
kulturminnen samt om utförsel och
återlämnande av kulturföremål.
Länsstyrelsen har tillsyn över kulturminnesvården i länet.
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, i denna lag i fort-
sättningen kallat Riksantikvarieämbetet, har överinseende över kulturmin-
nesvården i landet. Riksantikvarieämbetet far överklaga beslut av domstol
eller annan myndighet enligt denna lag.
82
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1998/99:114
Bilaga 2
Ortnamn
4§
Vid statlig och kommunal verk-
samhet skall god ortnamnssed iakt-
tas. Detta innebär
att hävdvunna ortnamn inte utan
starka skäl ändras till form och syft-
ning,
att stavningen av ortnamn i
övrigt sker enligt vedertagna
språkriktighetsregler, om inte
hävdvunna stavningsformer talar
för annat,
att vid nybildning av ortnamn
deras påverkan på hävdvunna namn
beaktas och
att i flerspråkiga områden
svenska, samiska och finska namn
så långt möjligt används på kartor
samt vid skyltning och övrig
utmärkning.
Namn som godkänts för offentlig
kartproduktion skall användas i sin
godkända form.
2 kap.
9 §'
Länsstyrelsen får meddela sär-
skilda föreskrifter till skydd för en
fast fomlämning.
Föreskrifterna får även meddelas
för område som enligt 2 § inte hör
till fornlämningen under förutsätt-
ning att pågående användning av
marken härigenom inte försvåras
avsevärt.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får med-
dela skydds- och ordningsföreskrif-
ter rörande vad allmänheten har att
iaktta inom och i närheten av områ-
den som avses i 2 §.
Föreskrifter som avses i första
stycket far även meddelas för områ-
den där fornfynd har påträffats, om
det kan ske utan att någon väsentlig
olägenhet uppstår. Sådana
föreskrifter får gälla längst till dess
att platsen har undersökts enligt
8§-
1 Ändringen innebär bl.a. att fjärde och femte styckena upphävs.
83
Nuvarande lydelse
Länsstyrelsen får fridlysa en
plats där fornfynd påträffats, om det
kan ske utan att någon väsentlig
olägenhet uppstår. Fridlysning får
ske intill dess platsen har
undersökts enligt 8 §.
Föreskrifter eller fridlysning far
förenas med vite.
Ett beslut om föreskrifter eller
fridlysning skall kungöras på lämp-
ligt sätt.
21
Till böter eller fängelse i högst
sex månader döms den som av upp-
såt eller oaktsamhet
1. inte anmäler fornfynd enligt
5§,
2. inte gör anmälan enligt 10 §
andra stycket eller
3. bryter mot 18 §.
24
Beslut av länsstyrelsen överkla-
gas hos allmän förvaltningsdomstol
när det gäller
1. fastställelse av gränserna för
ett fornlämningsområde enligt 2
2. särskilda ordningsföreskrifter
enligt 9 §,
3. fridlysning enligt 9 § eller
4. tillstånd att medföra och an-
vända metallsökare enligt 20 §.
Beslut av Riksantikvarieämbetet
enligt 16 § överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Föreslagen lydelse
Länsstyrelsen får meddela sär-
skilda bestämmelser om använd-
ningen av mark i närheten av områ-
den som avses i 2 § under förut-
sättning att den pågående använd-
ningen inte avsevärt försvåras.
Prop. 1998/99:114
Bilaga 2
i2§
Till böter eller fängelse i högst
sex månader döms den som av upp-
såt eller oaktsamhet
1. inte anmäler fornfynd enligt
5§,
2. bryter mot föreskrifter medde-
lade med stöd av 9 §,
3. inte gör anmälan enligt 10 §
andra stycket eller
4. bryter mot 18 §.
§3
Beslut av Riksantikvarieämbetet
eller länsstyrelsen enligt detta
kapitel överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol, om inte annat
följer av andra stycket eller 25 §.
Beslut av Riksantikvarieämbetet
enligt 17 § överklagas hos rege-
ringen.
2 Senaste lydelse 1991:474.
3 Senaste lydelse 1995:72. Ändringen innebär bl.a. att fjärde stycket upphävs.
84
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1998/99:114
Bilaga 2
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Beslut i övrigt enligt detta
kapitel av länsstyrelsen eller
Riksantikvarieämbetet får
överklagas hos regeringen, om inte
annat följer av 25 §.
Kommunen får överklaga läns-
styrelsens beslut enligt 2 § andra
stycket, 9 § första och fjärde styck-
ena och 12 § andra stycket.
3 kap. Byggnadsminnen
En byggnad som är synnerligen
märklig genom sitt kulturhistoriska
värde eller som ingår i ett kulturhis-
toriskt synnerligen märkligt bebyg-
gelseområde får förklaras för bygg-
nadsminne av länsstyrelsen. Be-
stämmelserna om byggnadsminnen
enligt detta kapitel får också tilläm-
pas på park, trädgård eller annan
anläggning av kulturhistoriskt
värde.
I fråga om byggnad av sådant
värde som sägs i första stycket och
som tillhör staten gäller de bestäm-
melser som regeringen meddelar
om statliga byggnadsminnen. Om
ett statligt byggnadsminne övergår
till annan ägare än staten, skall det
därmed utgöra ett byggnadsminne
enligt denna lag.
Kommunen får överklaga
länsstyrelsens beslut enligt 2 §
andra stycket, 9 § första och andra
styckena och 12 § andra stycket.
3 kap. Kulturhistoriskt vär-
defulla byggnader, anlägg-
ningar och områden
§
Bestämmelserna i detta kapitel
är tillämpliga på kulturhistoriskt
värdefulla byggnader och
bebyggelseområden, parker,
trädgårdar och andra anläggningar
samt landskapsavsnitt.
Att en byggnad m.m. är skyddad
som fast fomlämning eller som
kyrkligt kulturminne enligt denna
lag hindrar inte tillämpning av
bestämmelserna i detta kapitel.
85
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1998/99:114
Bilaga 2
Skyddets innebörd och omfattning
När en byggnad förklaras för
byggnadsminne, skall länsstyrelsen
genom skyddsföreskrifter ange på
vilket sätt byggnaden skall vårdas
och underhållas samt i vilka
avseenden den inte får ändras.
Om det behövs får föreskrifterna
också innehålla bestämmelser om
att ett område kring byggnaden
skall hållas i sådant skick att
byggnadsminnets utseende och
karaktär inte förvanskas.
Byggnadsminnen och kultur-
reservat
§
Byggnader och bebyggelseområ-
den, parker, trädgårdar och andra
anläggningar samt landskapsavsnitt
som är synnerligen märkliga genom
sitt kulturhistoriska värde får
förklaras för byggnadsminne eller
kulturreservat av länsstyrelsen.
För egendom som tillhör staten
gäller de bestämmelser regeringen
meddelar om statliga byggnadsmin-
nen eller kulturreservat. Om sådan
egendom övergår till annan ägare
än staten, skall de bestämmelser
regeringen har meddelat gälla som
skyddsbestämmelser enligt detta
kapitel.
§
I en byggnadsminnes- eller kul-
turreservatsförklaring skall
länsstyrelsen genom
skyddsbestämmelser ange i vilka
avseenden egendomen inte får
ändras och hur vård och underhåll
skall utföras. I skyddsbe-
stämmelserna för också tas upp så-
dant lösöre som väsentligen bidrar
till egendomens kulturhistoriska
värde samt anges var lösöret skall
förvaras, hur det skall underhållas
och i vilka avseenden det inte får
förändras.
86
Nuvarande lydelse
Skyddsföreskrifter skall så långt
möjligt utformas i samförstånd med
byggnadens ägare och ägare till
kringliggande markområde. Ägaren
far inte åläggas mera omfattande
skyldigheter än vad som är ound-
gängligen nödvändigt för att bibe-
hålla byggnadsminnets kulturhisto-
riska värde. Hänsyn skall tas till
byggnadens användning och äga-
rens skäliga önskemål.
Föreslagen lydelse
Skyddsbestämmelserna skall så
långt möjligt utformas i
samförstånd med sakägare. En
sakägare far inte åläggas mer
omfattande skyldigheter än som
motiveras av bevarandet av det
kulturhistoriska värdet. Skälig
hänsyn skall tas till användningen
av byggnaden, anläggningen eller
området och till sakägarens
önskemål i övrigt. För att
skyddsbestämmelserna skall få
omfatta lösöre fordras ägarens
samtycke.
I fråga om tillstånd till avvikelse
från skyddsbestämmelserna finns
föreskrifter i 12 §.
Prop. 1998/99:114
Bilaga 2
Fråga om en byggnad bör
förklaras för byggnadsminne kan
väckas av var och en genom
ansökan eller tas upp av
länsstyrelsen på eget initiativ.
I avvaktan på slutligt beslut i ett
ärende om byggnadsminnes- eller
kulturreservatsförklaring får
länsstyrelsen besluta om skyldighet
att till länsstyrelsen anmäla
förestående åtgärder som innebär
uppförande, rivning eller andra
ändringar av byggnader eller
anläggningar i den mån åtgärderna
är ägnade att minska det
kulturhistoriska värdet (anmäl-
ningsplikt). Ett sådant beslut medför
förbud mot att utföra angivna åt-
gärder innan en anmälan har gjorts
till länsstyrelsen och under en
månad sedan den kommit in dit, om
inte länsstyrelsen dessförinnan har
godkänt åtgärderna.
4 Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket upphävs.
87
Nuvarande lydelse
Ansökan om att en byggnad skall
förklaras för byggnadsminne skall
innehålla uppgifter om vilken
fastighet byggnaden är belägen på
och om fastighetens ägare samt
beskrivning av byggnaden. I
ansökningen bör även anges vilka
omständigheter som åberopas för
att byggnaden bör förklaras för
byggnadsminne.
Innan länsstyrelsen fattar beslut
som enligt detta kapitel kan
medföra rätt till ersättning eller
inlösen för ägare eller någon
annan, skall länsstyrelsen
undersöka om medel för detta finns
tillgängliga.
Föreslagen lydelse
Ett beslut enligt första stycket
förfaller om länsstyrelsen avgör
ärendet utan att utfärda förklaring
eller när tre år förflutit från det att
beslutet om anmälningsplikt
meddelades.
Prop. 1998/99:114
Bilaga 2
Då fråga väckts eller tagits upp
om att en byggnad skall förklaras
för byggnadsminne, får länsstyrel-
sen i avvaktan på ärendets slutliga
prövning meddela förbud mot åt-
gärder som kan minska eller för-
störa byggnadens kulturhistoriska
värde. Förbudet får gälla för en
tid av högst sex månader. Om det
finns synnerliga skäl får det för-
längas, dock högst med sex måna-
der för varje gång.
5§
Om länsstyrelsen vill förbjuda
en åtgärd som avses i 4 §, skall
länsstyrelsen underrätta den som
gjort anmälan om detta inom en
månad från det att anmälan kom
in. Sker det inte, får åtgärden
utföras. Länsstyrelsen får
förbjuda åtgärder som avses i 4 §
även utan ett föregående beslut
om anmälningsplikt.
Ett förbud enligt första stycket
får gälla i högst sex månader. Om
det finns synnerliga skäl får för-
budet förlängas i högst sex måna-
der varje gång.
Beslutar länsstyrelsen att för-
bjuda en åtgärd enligt första
stycket har ägare eller innehavare
av särskild rätt till berörd
fastighet rätt till ersättning för
skada enligt föreskrifterna i 8-11
§§■
88
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1998/99:114
Bilaga 2
6 §5
Om en byggnad kan antas
komma ifråga som byggnadsminne,
får länsstyrelsen, utan att fråga
väckts om byggnadsminnesförkla-
ring, förordna att anmälan till läns-
styrelsen skall göras, innan byggna-
den rivs eller ändras på ett sätt som
väsentligt minskar dess kulturhisto-
riska värde.
Länsstyrelsen skall inom en må-
nad från det anmälningen kom in
dit avgöra om den skall ta upp
fråga om
byggnadsminnesförklaring av den
berörda byggnaden. Under denna
frist får den anmälda åtgärden inte
vidtas utan att länsstyrelsen har
medgett det.
7§
Om ett statligt byggnadsminne
har övergått till att bli byggnads-
minne enligt detta kapitel, skall
länsstyrelsen utfärda förklaring om
detta.
Länsstyrelsen skall för anteck-
ning i fastighetsboken ofördröjligen
underrätta inskrivningsmyndigheten
1. då fråga väckts eller tagits
upp om att en byggnad skall
förklaras för byggnadsminne eller
förklaring utfärdats enligt 7
2. då förordnande enligt 6 §
första stycket meddelats eller upp-
hävts,
Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer får meddela
skydds- och ordningsföreskrifter för
vad allmänheten har att iaktta inom
ett område som är byggnadsminne
eller kulturreservat.
5 Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.
89
Nuvarande lydelse
3. då beslut om byggnadsmin-
nesförklaring vunnit laga kraft eller
hävts, eller
4. då ansökan om byggnads-
minnesförklaring avslagits.
fd.9§
Riksantikvarieämbetet, länssty-
relsen eller den som arbetar på läns-
styrelsens uppdrag har rätt att få till-
träde till byggnader med tillhörande
markområde samt att där vidta de
åtgärder och undersökningar som
behövs för lagens tillämpning.
fd,10§
Ägare och innehavare av särskild
rätt till fastighet har rätt till
ersättning av staten om
skyddsföreskrifter
1. utgör hinder för rivning av en
byggnad och skadan därav är bety-
dande i förhållande till värdet av be-
rörd del av fastigheten, eller
2. på annat sätt innebär att pågå-
ende markanvändning avsevärt för-
svåras inom berörd del av fastighe-
ten.
Föreslagen lydelse
Prop. 1998/99:114
Bilaga 2
7§
Riksantikvarieämbetet,
länsstyrelsen eller den som arbetar
på länsstyrelsens uppdrag har rätt
att få tillträde till byggnader,
anläggningar och områden som
berörs av byggnadsminnes- eller
kulturreservatsförklaring samt att
där vidta de åtgärder och
undersökningar som behövs för la-
gens tillämpning.
Ägare och innehavare av särskild
rätt till fastighet har rätt till
ersättning av staten om
skyddbestämmelser
1. utgör hinder för rivning av en
byggnad och skadan därav är bety-
dande i förhållande till värdet av be-
rörd del av fastigheten, eller
2. på annat sätt innebär att pågå-
ende markanvändning avsevärt för-
svåras inom berörd del av fastighe-
ten.
Ersättning enligt första stycket får, om det är lämpligt, utgå med årliga
belopp med rätt för sakägaren eller staten att erhålla omprövning vid
ändrade förhållanden.
90
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1998/99:114
Bilaga 2
Medför skyddsföreskrifter att
synnerligt men uppkommer vid an-
vändningen av fastigheten, är staten
skyldig att lösa fastigheten om äga-
ren begär det.
Medför skyddsbestämmelser att
synnerligt men uppkommer vid an-
vändningen av fastigheten, är staten
skyldig att lösa fastigheten om äga-
ren begär det.
Bestämmelserna enligt första stycket tillämpas också då länsstyrelsen
meddelat förbud enligt 5 §. Ersättning som därvid utgår skall, om det finns
skäl, avräknas mot ersättning som sedermera kan komma att utgå med stöd
av denna paragraf.
Vid tillämpningen av första och
tredje styckena skall, utan hinder av
föreskrifterna om förlust av talan
eller rätt till ersättning eller inlösen
i 11 och 20 §§ eller 15 kap. 4§
plan- och bygglagen (1987:10),
även beaktas andra beslut om
skyddsföreskrifter samt beslut som
avses i 14 kap. 8 § första stycket 2
och 3 plan- och bygglagen, under
förutsättning att besluten meddelats
inom tio år före det senaste beslutet
om skyddsföreskrifter.
Vid tillämpningen av första och
tredje styckena skall även beaktas
andra beslut om
skyddsbestämmelser samt beslut
som avses i 14 kap. 8 § första
stycket 2 och 3 plan- och bygglagen
(1987:10), 5, 8, 9, 11 och 19 §§
naturvårdslagen (1964:822), förbud
enligt 20 § andra stycket och 21 §
andra stycket samma lag och beslut
enligt 18 § skogsvårdslagen
(1979:429) och 19 kap. 2 §
vattenlagen (1983:291), under
förutsättning att besluten meddelats
inom tio år före det senaste beslutet
om skyddsbestämmelser. Dessutom
skall beaktas sådan inverkan av
hänsynstaganden enligt 30 §
skogsvårdslagen som i särskilda fall
har inträtt under samma tid. Har
talan eller rätt till ersättning eller
inlösen med anledning av nyss
angivna beslut förlorats på grund
av bestämmelserna i 9 § eller
motsvarande bestämmelser i plan-
och bygglagen, naturvårdslagen,
skogsvårdslagen eller vattenlagen,
utgör detta förhållande inte något
hinder mot att beslutet beaktas.
91
Nuvarande lydelse
fd. 11 §
Har fråga väckts om att en bygg-
nad skall förklaras för byggnads-
minne, får länsstyrelsen förelägga
den som vill göra anspråk på ersätt-
ning eller inlösen att inom viss tid,
minst två månader från det han fått
del av föreläggandet, anmäla detta
till länsstyrelsen. Ett sådant föreläg-
gande skall åtföljas av uppgift om
de skyddsföreskrifter som avses bli
utfärdade. Den som inte anmäler
sina anspråk inom den utsatta tiden
har förlorat sin rätt till ersättning
eller inlösen.
Föreslagen lydelse
9§
Innan beslut fattas om bygg-
nadsminnes- eller kulturreservats-
förklaring, får länsstyrelsen före-
lägga den som vill göra anspråk på
ersättning eller inlösen att inom viss
tid, minst två månader från det han
fått del av föreläggandet, anmäla
detta till länsstyrelsen. Ett sådant
föreläggande skall åtföljas av
uppgift om de skyddsbestämmelser
som avses bli utfärdade. Den som
inte anmäler sina anspråk inom den
utsatta tiden har förlorat sin rätt till
ersättning eller inlösen.
Prop. 1998/99:114
Bilaga 2
Länsstyrelsen beslutar om ersättning och inlösen.
Avtal mellan staten och en sakägare eller vad de uppenbarligen har förut-
satt skall gälla mellan dem i fråga om ersättning eller inlösen skall även
gälla för den som senare förvärvar sakägarens rätt.
fd. 14 §
Om det finns särskilda skäl, får
länsstyrelsen lämna tillstånd till att
ett byggnadsminne ändras i strid
mot skyddsföreskrifterna.
Länsstyrelsen får ställa de villkor
för tillståndet som är skäliga med
hänsyn till de förhållanden som för-
anleder ändringen. Villkoren får
avse hur ändringen skall utföras
samt den dokumentation som be-
hövs.
12 §
Om det finns särskilda skäl, får
länsstyrelsen lämna tillstånd till att
ett byggnadsminne eller
kulturreservat ändras i strid mot
skyddsbestämmelserna.
Länsstyrelsen far ställa de villkor
för tillståndet som är skäliga med
hänsyn till de förhållanden som för-
anleder ändringen. Villkoren far
avse hur ändringen skall utföras
samt den dokumentation som
behövs. Utseende och beskaffenhet
före ändringen skall alltid
dokumenteras, om det inte är
uppenbart onödigt.
92
Nuvarande lydelse
fd. 15 §
Om bibehållandet av ett bygg-
nadsminne medför hinder,
olägenhet eller kostnad som inte
står i rimligt förhållande till dess
betydelse, far länsstyrelsen jämka
skyddsföreskrifterna eller häva
byggnadsminnesförklaringen.
Länsstyrelsen far också häva en
byggnadsminnesförklaring som
framstår såsom ändamålslös.
Regeringen far häva en bygg-
nadsminnesförklaring eller jämka
skyddsföreskrifter, om regeringen
ger tillstånd till expropriation som
rör byggnaden eller kringliggande
område och byggnadsminnesförkla-
ringen eller skyddsföreskrifterna
inte kan bestå utan olägenhet för ex-
propriationsändamålet.
Vid beslut om att häva en bygg-
nadsminnesförklaring eller att
jämka skyddsföreskrifter får
länsstyrelsen eller regeringen
förordna att den som begär
hävandet eller jämkningen skall
bekosta särskild dokumentation av
byggnaden, om det är skäligt.
Föreslagen lydelse
13 §
Om ett byggnadsminne eller kul-
turreservat medför hinder,
olägenhet eller kostnad som inte
står i rimligt förhållande till dess
betydelse, får länsstyrelsen jämka
skyddsbestämmelserna eller häva
förklaringen. Länsstyrelsen får
också häva en förklaring som
framstår såsom ändamålslös.
Regeringen får häva en
förklaring eller jämka
skyddsbestämmelser, om regeringen
ger tillstånd till expropriation som
rör ett byggnadsminne eller
kulturreservat och skyddsbe-
stämmelserna inte kan bestå utan
olägenhet för
expropriationsändamålet.
Vid beslut om att häva en förkla-
ring eller att jämka skyddsbestäm-
melser får länsstyrelsen eller rege-
ringen förordna att den som begär
hävandet eller jämkningen skall be-
kosta särskild dokumentation, om
det är skäligt.
Prop. 1998/99:114
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Ansvarsbestämmelser m.m.
fd. 16 §
Föreslagen lydelse
Anmälningsplikt för byggnader,
anläggningar och områden
14 §
93
Om ägaren till ett
byggnadsminne försummar det som
åligger honom enligt
skyddsföreskrifterna, får
länsstyrelsen förelägga honom att
inom viss skälig tid vidta nödvän-
diga åtgärder. Föreläggandet får
inte omfatta åtgärder som med
hänsyn till byggnadens användning
och omständigheter i övrigt är
oskäligt betungande. Om
föreläggandet inte följs, får
länsstyrelsen utföra åtgärderna på
ägarens bekostnad.
Utan att fråga uppkommit om
byggnadsminnes- eller kulturreser-
vatsförklaring får länsstyrelsen be-
sluta om anmälningsplikt enligt 4 §
första stycket för byggnader, an-
läggningar, områden och
landskapsavsnitt av kulturhistoriskt
värde, om staten betalar bidrag till
bevarande av kulturhistoriska
värden eller på annat sätt har
medverkat till att säkerställa
kulturhistoriska värden.
Prop. 1998/99:114
Bilaga 2
fd. 17 §
Om ett byggnadsminne har än-
drats i strid mot meddelade skydds-
föreskrifter, får länsstyrelsen före-
lägga ägaren att återställa
ändringen om det är möjligt. Ett
sådant föreläggande får förenas
med vite.
Ansvarsbestämmelser num.
15 §
Länsstyrelsen får i fråga om
byggnadsminne eller kulturreservat
hos kronofogdemyndigheten begära
särskild handräckning enligt lagen
(1990:746) om betalningsföreläg-
gande och handräckning för att
1. avbryta pågående förstörelse,
2. säkerställa vård- eller under-
hållsskyldighet enligt skyddsbe-
stämmelserna,
3. återställa ändringar som skett
i strid med skyddsbestämmelserna,
eller
4. i övrigt säkerställa efterlevna-
den av bestämmelser enligt detta
kapitel.
94
Nuvarande lydelse
Kronofogdemyndigheten får
meddela särskild handräckning för
att avbryta pågående förstörelse av
ett byggnadsminne eller för att åter-
ställa det. Åven i annat fall får
handräckning beslutas, om det
behövs för att bestämmelse i detta
kapitel skall efterlevas.
Föreslagen lydelse
I fall som avses i första stycket
får länsstyrelsen i stället för att be-
gära särskild handräckning
förelägga den som är ansvarig att
vidta rättelse eller avbryta
pågående åtgärder. Ett sådant
föreläggande får förenas med vite.
Har ett beslut om föreläggande
meddelats någon i egenskap av
ägare till viss fastighet och övergår
fastigheten till ny ägare gäller
föreläggandet i stället mot denne.
Har i föreläggandet utsatts löpande
vite enligt lagen (1985:206) om
viten, och har fastigheten övergått
genom köp, byte eller gåva, gäller
vitet mot den nye ägaren räknat
från tidpunkten för
äganderättsövergången under
förutsättning att anteckning om
vitesföreläggandet enligt fjärde
stycket gjorts dessförinnan.
Löpande vite som avser viss period
får tas ut endast av den som var
ägare vid periodens början. Annat
vite gäller inte mot den nye ägaren,
men får sättas ut mot denne.
Beslut om föreläggande eller om
återkallat föreläggande skall genast
tillställas inskrivningsmyndigheten
för anteckning i inskrivningsregis-
tret.
Prop. 1998/99:114
Bilaga 2
95
Nuvarande lydelse
fd. 18 §
Till böter döms den som
1. i strid mot meddelade skydds-
föreskrifter river eller på annat sätt
forstör ett byggnadsminne eller än-
drar det utan tillstånd enligt 14 §
eller utan iakttagande av villkor för
sådant tillstånd eller
2. bryter mot förbud som med-
delats enligt 5 § eller förordnande
enligt 6 § första stycket eller vidtar
ågärder i strid mot bestämmelserna
i 6 § andra stycket.
Den som inte efterkommer ett
vitesföreläggande eller ett vitesför-
bud döms inte till straff for det som
omfattas av föreläggandet eller för-
budet.
19?
Beslut av länsstyrelsen överkla-
gas hos allmän förvaltningsdomstol
när det gäller
1. byggnadsminnesförklaring
enligt 1 §,
2. skyddsföreskrifter enligt 2 §,
3. förbud mot åtgärder enligt
5§,
4. anmälningsplikt enligt 6 §,
5. deposition enligt 12 § första
stycket,
6. tillstånd eller villkor för till-
stånd enligt 14 §,
7. jämkning av skyddsföreskrifter
eller hävande av byggnadsmin-
nesförklaring enligt 15 § första
stycket,
Föreslagen lydelse
16§
Till böter döms den som
1. z fråga om ett byggnadsminne
eller kulturreservat i strid mot
skyddsbestämmelserna helt eller
delvis river, på annat sätt förstör
eller utan tillstånd ändrar vad som
omfattas av bestämmelserna eller
inte iakttar villkor som meddelats i
ett tillstånd till ändring enligt 12 §,
2. vidtar åtgärder i strid med
förbud enligt 4 § eller 5 §.
Den som inte efterkommer ett
vitesförläggande enligt 15 § döms
inte till straff för det som omfattas
av föreläggandet.
Prop. 1998/99:114
Bilaga 2
17 §
Beslut av länsstyrelsen i ärenden
om byggnadsminnes- eller kulturre-
servatsförklaring enligt 2 § och om
skyddsbestämmelser som meddelas i
samband med förklaringen överkla-
gas hos regeringen.
6 Senaste lydelse 1995:72.
96
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1998/99:114
Bilaga 2
8. dokumentation enligt 15 §
tredje stycket,
9. föreläggande enligt 16 § eller
10. föreläggande enligt 17 §
första stycket.
Länsstyrelsens beslut att inte
förklara en byggnad för byggnads-
minne far överklagas endast av
Riksantikvarieämbetet.
Länsstyrelsens beslut att inte ut-
färda en byggnadsminnes- eller kul-
turreservatsförklaring far
överklagas endast av
Riksantikvarieämbetet.
Beslut i övrigt enligt detta
kapitel överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol, utom i fall som
anges i 18 §.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
fd.20§ 18 §
Länsstyrelsens beslut om ersättning och inlösen far inte överklagas. Den
som är missnöjd med ett sådant beslut far väcka talan mot staten vid fastig-
hetsdomstolen inom ett år från det han fatt del av länsstyrelsens beslut.
Väcks inte talan inom denna tid, är rätten till ersättning eller inlösen
förlorad.
Staten far, när fråga väckts eller
tagits upp om att förklara en
byggnad för byggnadsminne, väcka
talan vid fastighetsdomstolen mot
sakägare om fastställande av de
villkor som skall gälla för
ersättning. Om beslut om byggnads-
minnesförklaring inte kommer till
stånd inom ett år från det att målet
avgjorts genom lagakraftägande
dom, skall domen inte längre vara
bindande för parterna.
Talan om ersättning enligt 12 §
andra stycket skall väckas vid fas-
tighetsdomstolen.
fd. 21 §
Beslut enligt 1, 5 eller 6 § skall
tillämpas utan hinder av att talan
förs mot beslutet.
Staten får väcka talan vid fastig-
hetsdomstolen mot sakägare om
fastställande av de villkor som skall
gälla för ersättning eller inlösen.
Om beslut om byggnadsminnes-
eller kulturreservatsförklaring inte
kommer till stånd inom ett år från
det att målet avgjorts genom
lagakraftägande dom, skall domen
inte längre vara bindande för
parterna.
Talan om ersättning enligt 10 §
andra stycket skall väckas vid
fastighetsdomstolen.
Skyddsbestämmelser enligt 2 §,
beslut enligt 4 och 5 ££ samt före-
skrifter enligt 6 § skall tillämpas
utan hinder av överklagande.
97
4 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 114
Transumt
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m.
dels att 5 kap. 17 § skall upphöra att gälla,
dels att rubrikerna närmast före 8,10, 16 och 17 §§ skall utgå,
dels att 3 kap. 2, 3 och 18 §§ samt 5 kap. 1, 4, 5, 7-16 §§ samt rubri-
kerna närmast före 3 och 15 §§ skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas nya rubriker närmast före 5 kap. 2, 7, 12,
13 och 14 §§ av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2§
När en byggnad förklaras för byggnadsminne, skall länsstyrelsen
genom skyddsföreskrifter ange på vilket sätt byggnaden skall vårdas och
underhållas samt i vilka avseenden den inte får ändras.
Lösöre som väsentligen bidrar
till ett byggnadsminnes kulturhis-
toriska värde får också skyddas
genom att förtecknas i skyddsföre-
skrifterna. Det skall därvid anges
var sådant lösöre skall förvaras,
hur det skall underhållas och i
vilka avseenden det inte får änd-
ras.
Om det behövs far föreskrifterna också innehålla bestämmelser om ett
område kring byggnaden skall hållas i sådant skick att byggnadsminnets
utseende och karaktär inte förvanskas.
3§
Skyddsföreskrifter skall så långt möjligt utformas i samförstånd med
byggnadens ägare och ägare till kringliggande markområden. Ägaren får
inte åläggas mer omfattande skyldigheter än vad som är oundgängligen
nödvändigt för att bibehålla byggnadsminnets kulturhistoriska värde.
Prop. 1998/99:114
Bilaga 3
98
Hänsyn skall tas till byggnadens användning och ägarens skäliga önske- Prop. 1998/99:114
mål. Bilaga 3
Om skyddsföreskrifterna skall
omfatta sådant lösöre som avses i
2 § andra stycket fordras samtycke
av ägaren.
18 §
Till böter döms den som
1. i strid mot meddelade skydds-
föreskrifter river eller på annat sätt
förstör ett byggnadsminne eller
ändrar det utan tillstånd enligt 14 §
eller utan iakttagande av villkor
för sådant tillstånd eller
2. bryter mot förbud som med-
delats enligt 5 § eller förordnande
enligt 6 § första stycket eller vidtar
åtgärder i strid mot bestämmel-
serna i 6 § andra stycket.
Till böter döms den som
1. i strid mot meddelade skydds-
föreskrifter river eller på annat sätt
förstör ett byggnadsminne med
förekommande lösöre eller ändrar
det utan tillstånd enligt 14 § eller
utan iakttagande av villkor för så-
dant tillstånd eller
2. bryter mot förbud som med-
delats enligt 5 § eller förordnande
enligt 6 § första stycket eller vidtar
åtgärder i strid mot bestämmel-
serna i 6 § andra stycket.
Den som inte efterkommer ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud
döms inte till straff för det som omfattas av föreläggandet eller förbudet.
1 §
Äldre svenska och utländska
kulturföremål som anges i detta
kapitel och som är av stor bety-
delse för det nationella kulturarvet,
far inte föras ut ur landet utan sär-
skilt tillstånd.
Äldre svenska och utländska
kulturföremål som har stor bety-
delse för det nationella kulturarvet
far inte föras ut ur landet annat än
under de vilkor som anges i detta
kapitel.
Definitioner
2§
Med svenska kulturföremål avses föremål som är eller kan antas vara
framställda i Sverige eller i ett annat land av en svensk.
Med utländska kulturföremål avses föremål som är framställda i ett
annat land av annan än en svensk.
De gränser som Sverige hade den 1 juli 1986 är avgörande vid be-
stämmandet enligt lagen om ett föremål skall anses vara ett svenskt kul-
turföremål.
99
Tillstånd till utförsel
Tillståndsplikt
Prop. 1998/99:114
Bilaga 3
3§
Den som vill fora ut ett kulturföremål ur landet skall ha tillstånd till ut-
förseln, om föremålet är av det slag som anges i 4 och 5 §§.
4§
Svenska kulturföremål:
1. Föremål, som har framställts
före år 1600, oavsett värde:
a) tryckta skrifter, kartor och
bilder samt
b) handskrifter på pergament
eller papper.
2. Mer än 100 år gamla föremål
oavsett värde:
a) dryckeskärl, seldon och tex-
tilredskap, om de är av trä och har
målad eller skuren dekor,
b) folkdräkter och broderad el-
ler mönstervävd folklig textil,
c) bonadsmåleri,
d) möbler, speglar och skrin,
e) golvur, väggur och bordsur,
f) signerade fajanser,
g) musikinstrument samt
h) skjutvapen, blankvapen och
skyddsvapen.
3. Mer än 100 år gamla föremål
med ett värde över 50 000 kronor,
i den mån föremålet inte kan hän-
föras under punkt 2:
a) målningar, teckningar och
skulpturer,
b) föremål av keramik, glas och
porfyr,
c) föremål av guld, silver och
brons med undantag av mynt och
medaljer samt
d) ljuskronor och vävda tapeter.
4. Mer än 50 år gamla föremål
med ett värde över 2 000 kronor, i
den mån föremålet inte kan hänfö-
ras under punkt 1 eller 2
a) samiska föremål,
Svenska och utländska kulturfö-
remål inom de kategorier som an-
ges i bilagan till rådets förordning
(EEG) nr 3911/92 om export av
kulturföremål, dock i enlighet med
de ålders- och värdegränser samt
andra bestämningar som anges i
det följande.
Utländska kulturföremål som
avses i denna paragraf är till-
ståndspliktiga om de kan antas ha
kommit till Sverige för mer än 100
år sedan.
1. Arkeologiska föremål inom
kategori A 1:
svenska arkeologiska föremål av
trä, ben, keramik, metall som här-
rör från tiden före år 1600 och
inte ägs av staten eller omfattas av
hembudsplikt enligt 2 kap. 4 §,
oavsett värde.
2. Målningar m.m. inom kate-
gori A 3:
a) svenska målningar som är
äldre än 100 år och värda mer än
50 000 kronor,
100
b) icke tryckta protokoll, brev,
dagböcker, manuskript, noter och
räkenskaper,
c) handritade kartor och rit-
ningar samt
d) tekniska modeller och proto-
typer samt vetenskapliga instru-
ment.
b) svenska porträtt som är äldre
än 100 år och värda mer än 20
000 kronor,
c) utländska målningar som är
värda mer än 50 000 kronor.
Prop. 1998/99:114
Bilaga 3
3. Teckningar inom kategori A
4:
a) svenska teckningar akvarel-
ler, goaucher och pasteller som är
äldre än 100 år och värda mer än
50 000 kronor,
b) svenska porträtt i form av
teckningar, akvareller, goaucher
eller pasteller som är äldre än 100
år och värda mer än 20 000 kro-
nor,
c) utländska teckningar, akva-
reller, gouacher eller pasteller
som är värda mer än 50 000
kronor.
4. Originalgrafik m.m. inom
kategori A 5:
svensk originalgrafik och gra-
fiska blad med matriser som är
framställda före år 1600 och oav-
sett värde,
5. Originalskulpturer m.m. inom
kategori A 6:
a) svenska originalskulpturer
eller originalstatyer och kopior,
framställda enligt samma process
som originalet, och som är äldre
än 100 år och värda mer än 50
000 kronor.
b) utländska originalskulpturer
eller originalstatyer och kopior,
framtällda enligt samma process
som originalet, och som är värda
mer än 50 000 kronor.
6. Inkunabler eller manuskript
m.m. inom kategori A 8:
a) svenska inkunabler och hand-
skrifter på pergament eller papper
framställda före år 1600, oavsett
värde,
b) svenska icke tryckta protokoll,
101
5 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 114
brev, dagböcker, manuskript, Prop. 1998/99:114
noter, räkenskaper samt handri- Bilaga 3
tade kartor och ritningar som är
äldre än 50 år och har ett värde
över 2 000 kronor,
c) samlingar av inkunabler och
icke tryckt material enligt ovan
som är äldre än 50 år och har ett
värde över 50 000 kronor.
7. Böcker inom kategori A 9:
a) svenska böcker som är äldre
än 100 år och har ett värde över
10 000 kronor,
b) utländska böcker med ett
värde över 10 000 kronor,
c) samlingar av böcker enligt
ovan som funnits i landet i mer än
100 år och har ett värde över 50
000 kronor.
8. Tryckta kartor inom kategori
A 10:
a) svenska tryckta kartor som är
äldre än 100 år och har ett värde
över 10 000 kronor,
b) utländska tryckta kartor som
har ett värde över 10 000 kronor.
9. Arkiv m.m. inom kategori A
11:
svenska icke tryckta protokoll,
brev, dagböcker, manuskript, no-
ter, räkenskaper, handritade kar-
tor och ritningar som är äldre än
50 år och har ett värde över 2 000
kronor.
10. Transportmedel inom kate-
gori A 13:
a) svenska transportmedel som
är äldre än 100 år och har ett
värde över 50 000 kronor,
b) utländska transportmedel
med ett värde över 50 000 kronor.
11. Andra antikviteter inom ka-
tegori A 14, i den mån de inte
ingår i kategorierna A 1-13:
a) svenska föremål av trä, ben,
keramik, metall eller textil som är
framställda före år 1600, oavsett
värde,
b) svenska möbler, speglar och
102
skrin som är framställda före år Prop. 1998/99:114
1860, oavsett värde.
c) svenska dryckeskärl, seldon
och textilredskap som är av trä
och har målad eller skuren dekor,
golvur, väggur och bordsur, signe-
rade fajanser samt musikinstru-
ment som är äldre än 100 år, oav-
sett värde,
d) svenska föremål av keramik,
glas, porjyr, guld, silver eller
brons med undantag för mynt och
medaljer, ljuskronor samt tapeter,
vävda och av läder, som är äldre
än 100 år och har ett värde över
50 000 kronor,
e) utländska möbler, speglar
och skrin, golvur, väggur och
bordsur, musikinstrument, föremål
av keramik, glas, elfenben, guld,
silver och brons med undantag för
mynt och medaljer, ljuskronor
samt tapeter, vävda och av läder,
med ett värde över 50 000 kronor.
Bilaga 3
5§
Utländska kulturföremål, som
kan antas ha kommit till Sverige
före år 1840, och som har ett
värde över 50 000 kronor:
Svenska samiska kulturföremål
som är mer än 50 år gamla med
ett värde över 2 000 kronor.
a) möbler, speglar och skrin
b) golvur, väggur och bordsur,
c) musikinstrument,
d) skjutvapen, blankvapen och
skyddsvapen,
e) målningar, teckningar och
skulpturer,
f) föremål av keramik, glas och
elfenben
g) föremål av guld, silver och
brons med undantag av mynt och
medeljer samt
h) ljuskronor och vävda tapeter.
6§
103
Tillstånd krävs även för utförsel av en del av ett föremål som anges i 4 Prop. 1998/99:114
eller 5 §. Bilaga 3
7§
Ett kulturföremål får föras ut ur
landet utan tillstånd, om
1. föremålets ägare flyttar från
Sverige för att bosätta sig i ett
annat land,
2. föremålet genom arv,
testamente eller bodelning har
förvärvats av en enskild person
som är bosatt i annat land,
3. föremålet förs ut av en
offentlig institution här i landet
eller en institution som får bidrag
av stat, kommun eller
landstingskommun och det skall
föras tillbaka till Sverige.
4. föremålet förs ut av en enskild
person för att användas i samband
med offentlig kulturverksamhet
och det skall föras tillbaka till
Sverige eller
5. föremålet är tillfälligt inlånat
från utlandet.
Frågor om tillstånd till utförsel
skall prövas av Kungl. biblioteket,
Riksantikvarieämbetet,
Riksarkivet, Statens konstmuseer
eller Stiftelsen Nordiska museet
(tillståndsmyndigheter) enligt den
fördelning som regeringen
bestämmer. Ansökningarna ges in
till Riksantikvarieämbetet.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om
ansökningsförfarandet.
Förvaltningslagen (1986:223)
skll tillämpas i fråga om
tillståndsärenden som handläggs
av Stiftelsen Nordiska museet.
Beslut i ett sådant ärende fattas av
stiftelsens styresman eller någon
annan
anställd som styresmannen utser.
8§
Tillstånd till utförsel av kultur-
Den som söker tillstånd för ut-
104
föremål skall ges, om föremålet försel av ett föremål är på begäran Prop. 1998/99:114
inte är av stor betydelse för det av tillståndsmyndigheten skyldig Bilaga 3
nationella kulturarvet. att ställa föremålet till myndighe-
tens förfogande för granskning.
Åven om föremålet har stor be-
tydelse för det nationella kulturar-
vet far tillstånd ges till utförsel,
om föremålet fovärvas av en in-
stitution i utlandet.
9§
Frågor om tillstånd till utförsel
skall prövas av Kungl. biblioteket,
Riksantikvarieämbetet, Riksarki-
vet, Statens konstmuseer eller
Stiftelsen Nordiska museet
(tillståndsmyndigheter).
Om ett tillståndspliktigt föremål
bedöms ha stor betydelse för det
nationella kulturarvet får tillstånd
till utförsel inte ges. Vid bedöm-
ningen skall beaktas om föremålet
1. är sällsynt eller särskilt
representativt för landets kultur-
historia, varvid hänsyn skall tas
till förekomsten av motsvarande
föremål i allmänt tillgängliga
samlingar,
2. har ett värdefullt samband
med en kulturmiljö av stor bety-
delse och lämpligen kan återstäl-
las dit,
3. är knutet till en betydelsefull
person eller händelse i svensk
historia, eller
4. av annan synnerlig anledning
bör bevaras i landet.
För varje slag av föremål som
anges i 4 och 5 §§ föreskriver
regeringen vilken tillståndsmyn-
dighet som skall pröva ansökan
om tillstånd.
Handläggningen av tillstånds-
ärenden m.m.
10 §
Ansökan om tillstånd skall ges
in till Riksantikvarieämbetet. Om
det med stöd av 9 § har föreskri-
vits att ansökningen skall prövas
av annan tillståndsmyndighet,
Utan hinder av vad som sägs i 9
§ skall tillstånd till utförsel ges om
1. föremålets ägare flyttar från
Sverige för att bosätta sig i ett an-
nat land,
105
skall ansökningen överlämnas till 2. föremålet genom arv, testa-
denna. mente eller bodelning har förvär-
vats av en enskild person som är
bosatt i ett annat land,
3. föremålet förs ut av en offent-
lig institution här i landet eller en
institution som får bidrag av stat,
kommun eller landstingskommun
och det skall föras tillbaka till Sve-
rige,
4. föremålet förs ut av en enskild
person för att användas i samband
med offentlig kulturverksamhet
och det skall föras tillbaka till Sve-
rige eller
5. föremålet är tillfälligt inlånat
från utlandet.
Tillstånd får också ges om före-
målet förvärvas av en institution i
utlandet och förvärvet kan antas
främja kunskap om svenska kul-
turföremål.
Om tillstånd ges enligt första
stycket 3-4 får tillståndsmyndig-
heten bestämma inom vilken tid
kulturföremålet åter skall vara
infört i landet.
Prop. 1998/99:114
Bilaga 3
H §
Rör en ansökan mer än en av Ett exporttillstånd är giltigt i ett
tillståndsmyndighetema beslutar år från dagen för utfärdande.
Riksantikvarieämbetet vilken till-
ståndsmyndighet som skall hand-
lägga ansökningen. Den till-
ståndsmyndigheten får fatta beslut
i ärendet först efter samråd med
den eller de övriga tillståndsmyn-
digheter som är berörda. I sådana
ärenden skall ansökningen avslås,
om någon av de berörda till-
ståndsmyndigheterna anser att
tillstånd inte skall beviljas.
Exportförbud utan ansökan
12 §
Den som ansöker om tillstånd
Infor en auktion eller annan för-
106
att föra ut ett föremål skall till an-
sökningen foga två svartvita foto-
grafier av föremålet. Fotografier
behövs dock inte, om ansökningen
avser föremål som avses i 4 § 1 a)
och 4b). Fotografier behövs inte
heller, om tillståndsmyndigheten
medger undantag från detta krav.
Sökanden skall på begäran av
tillståndsmyndigheten ställa före-
målet till dess förfogande för
granskning.
Förvaltningslagen (1986:223)
skall tillämpas även i fråga om
tillståndsärende som handläggs av
Stiftelsen Nordiska museet. Beslut
i ett sådant ärende fattas av stiftel-
sens styresman eller någon annan
tjänsteman som styresmannen ut-
ser.
säljning som riktar sig till allmän-
heten av kulturföremål som avses i
4 eller 5 §§ får en tillståndsmyn-
dighet pröva om kulturföremål
enligt bestämmelserna i 9 § inte
får föras ut ur landet, samt till-
kännage sitt beslut i
försäljningslokalerna. Ett sådant
beslut får inte överklagas, men kan
omprövas av till-
ståndsmyndigheten efter ansökan.
Överklagande
13 §
Beslut z tillståndsfrågor får
utom i fall som nämns i 12 § första
meningen överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prop. 1998/99:114
Bilaga 3
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om avgifter
för att täcka kostnaderna i ären-
den om utförsel.
Överklagande
Om en tillståndsmyndighet har
avslagit en ansökan om tillstånd
till utförsel, får beslutet överkla-
gas hos allmän förvaltningsdom-
5 Senaste lydelse 1995:72.
Riksantikvarieämbetet behöver
inte prövningstillstånd hos Kam-
marrätten.
Medgivande av regeringen
14 §
Å ven om tillstånd skulle ha väg-
rats genom lagakraftägande beslut
får regeringen, om synnerliga skäl
föreligger, medge att ett föremål
förs ut ur landet.
Ansvar m.nt
15 §5
Bestämmelser om ansvar för
olovlig utförsel av kulturföremål
och för försök därtill finns i lagen
(1960:418) om straff för
107
stol.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till Kammarrätten.
Andra beslut som en tillstånds-
myndighet har meddelat enligt
detta kapitel, får inte överklagas.
varusmuggling och lagen
(0000:00) om straff för olovlig
införsel eller utförsel över EU-
gräns.
Prop. 1998/99:114
Bilaga 3
Medgivande av regeringen
16 §
Även om ett kulturföremål är av
stor betydelse för det nationella
kulturarvet, får regeringen, om
synnerliga skäl föreligger, medge
att föremålet fors ut ur landet.
Vid revision enligt 70 § tullagen
(1994:1550) får en tullmyndighet
kontrollera om utförsel av kultur-
föremål till annat EU-land före-
kommit i strid med denna lag. För
sådan kontroll skall bestämmel-
serna i tullagen om revision gälla i
tillämpliga delar.
Ansvar
17 §
Bestämmelser om ansvar för
olovlig utförsel av kulturföremål
och för försök därtill finns i lagen
(1960:418) om straff för
varusmuggling.
1. Denna lag träder i kraft...
2. Punkt 6 i övergångsbestämmelserna till lagen (1988:900) om kul-
turminnen m.m. skall upphöra att gälla. Beslut om tillstånd till utförsel av
kulturföremål som meddelats före ikraftträdandet skall gälla till utgången
av (året efter ikraftträdandet).
3. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om överklagande av
beslut om tillstånd till utförsel av kulturföremål som har meddelats före
ikraftträdandet. Beslut om tillstånd som meddelas efter överklagande
upphör att gälla ett år efter den dag beslutet vann laga kraft.
108
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1963:583) om avveckling av
fideikommiss
dels att 34 § skall upphöra att gälla,
dels att 1,6, 18, 19, 28 och 31—33 §§ samt mellanrubriken närmast
före 31 § skall ha följande lydelse.
Prop. 1998/99:114
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
Fideikommiss, som upprättats
för obegränsad tid till förmån för
medlemmar av en eller flera släk-
ter, skall avvecklas enligt vad i
denna lag sägs.
Har fideikommissegendom syn-
nerligt kulturhistoriskt värde eller
äro eljest särskilda skäl därtill, må
Konungen förordna att fideikom-
missurkundens bestämmelser sko-
la äga tillämpning tills vidare eller
till dess i beslutet angiven inneha-
vare av fideikommisset avlider.
Föreslagen lydelse
1 §
Fideikommiss, som upprättats
för obegränsad tid till förmån för
medlemmar av en eller flera släk-
ter, skall avvecklas enligt vad i
denna lag sägs.
Fideikommissegendom med sär-
skilt kulturhistoriskt värde skall
dock inte avvecklas förrän ett
långsiktigt bevarande av dessa
värden tryggats på annat sätt.
6§
Har fideikommiss säskilt kultur-
historiskt värde eller finns andra
synnerliga skäl får regeringen
förordna att fideikommissurkun-
dens bestämmelser skall gälla tills
vidare eller tills en i beslutet angi-
ven innehavare avlider.
18 §
Avvecklingen av fideikommiss skall ske under medverkan av en sär-
skild nämnd, Fideikommissnämnden.
Fideikommissnämnden skall ut-
reda frågor som avses i 6, 16, 17
och 38 §§ samt till Konungen göra
de framställningar, som föranledas
av utredningen. Vidare skall
Fideikommissnämnden skall ut-
reda frågor som avses i 6, 16, 17
och 38 §§ samt till regeringen
göra de framställningar, som för-
anleds av utredningen. Vidare
109
6 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 114
|
nämnden främja avvecklingen ge- |
skall nämnden genom rådgivning Prop. 1998/99:114 Om frågor som anges i 31—33 |
19 §
|
Fideikommissnämden består av |
Fideikommissnämden består av |
|
Har fideikommissnämnden av- Närmare föreskrifter om nämn- |
mer. Fideikomissnämndens beslut enligt 27—29 §§ och 31—33 §§ Närmare föreskrifter om nämn- |
28 §
|
Utan Konungens medgivande |
Under avvecklingen får inte 110 |
medgiver det egendom som ingår i
fideikommissboet, överlåtas eller
däröver eljest förfogas i vidare
mån än som överensstämmer med
sedvanlig hushållning.
Fideikomisskapital, som ställts
under särskild förvaltning, må en
under avvecklingen utlämnas utan
Fideikommissnämndens medgi-
vande.
Aktiebolagsbildning
Prop. 1998/99:114
Bilaga 3
Konungen må medgiva
innehavare av fideikommiss att
tillskjuta fideikomissegendom i
samband med teckning av aktier i
bolag, såframt denne äger eller
tecknar samtliga aktier i bolaget.
Aktierna och annat vederlag skola
därefter förvaltas såsom
fideikommisskapital.
Utan hinder av vad i lagen om
aktiebolag föreskrives om antalet
stiftare äger
fideikommissinnehavare bilda
aktiebolag med tillskott av
fideikommissegendom och vidtaga
de åtgärder som ankomma på
stiftare.
Under avvecklingen av
fideikommiss må fideikommissboet
vara stiftare av aktiebolag med
tillskott av egendom som ingår i
boet,
och skall i sådant fall vad i första
stycket sägs äga motvarande
tillämpning.
Fideikomisskapital, som ställts
under särskild förvaltning får inte
under avvecklingen utlämnas utan
Fideikommissnämndens medgi-
vande.
Aktiebolags- eller stiftelsebildning
31 §
Fideikomissnämden får medge
en innehavare av ett fideikommiss
att överlåta fideikomissegendom
til ett aktiebolag, om denne äger
eller tecknar samtliga aktier i
bolaget. Aktierna och annat
vederlag skall därefter förvaltas
som fideikommisskapital.
Åven ett fideikommissbo får
överlåta egendom till ett
aktiebolag. Boet får därvid
företrädas av efterträdaren.
32 §
Vid överföring av egendom från
ett fideikommiss eller
fideikommissbo enligt 31 § skall
bolagsordningen fastställa av
Fideikommissnämnden och
innehålla bestämmelse att
bolagsordningen de avseenden
som nämnden anger får ändras
endast med nämndens
medgivande.
111
33 §
Prop. 1998/99:114
Bilaga 3
Vid bildande av aktiebolag med
tillskott av fideikommissbos
egendom och vid överförande av
sådan egendom till aktiebolag
genom tillskott i samband med
aktieteckning må efterträdaren
under avvecklingen företräda
fideikommissboet.
Fideikommissnämnden far
medge en innehavare av ett
fidiekommiss att till en stiftelse
överfora sådan
fideikommissegendom som har ett
särskilt kulturhistoriskt värde samt
annan fideikommissegendom, om
syftet därmed är att bevara
egendomens värden i
sammanhållet skick. I
stiftelseförordnandet skall intas de
bestämmelser som behövs för att
egendomen skall skyddas och
vårdas samt och för att hindra att
den skingras.
§
I bolagsordning för aktiebolag, i
vilket aktier tecknats med tillskott
av egendom som utgör
fideikommiss eller ingår i
fideikommissbo under avveckling,
skall intagas bestämmelse att
bolagsordningen skall vara
fastställd av Konungen och att, om
ej Konungen annat föreskrivit,
bolagsordningen må ändras
allenast med Konungens
medgivande.
Denna lag träder i kraft den..........
112
Prop. 1998/99:114
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (197'63:587) om inkomstbeskatt-
ning av fideikomissbo m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om fideikomissfastighet överfö-
res till ett aktiebolag genom till-
skott i samband med aktieteck-
ning, skall följande iakttagas.
Skattepliktig realisationsvinst
eller avdragsgill realisationsförlust
skall icke anses uppkomma genom
överföringen och ej heller om bo-
laget avyttrar fastigheten eller
den, som erhållit aktie i bolaget
vid avveckling av fideikommiss,
avyttrat aktien.
Överföringen skall icke med-
föra, att fideikommissinnehavare
vid tillämpning av bestämmelserna
i förordningen den 27 mars 1954
(nr 142) om taxering för inkomst
av medel som insatts å skogkonto
skall anses hava överlåtit fastighet.
Efter därom gjord framställning
äger fideikommoiss eller fidei-
kommissbo erhålla befrielse från
beskattning av sådan intäkt av
skogsbruk och av jordstycknings-
rörelse, som må föranledas av
överföringen. Vid befrielse från
beskattning av intäkt av skogsbruk
skall bolaget övertaga det för
fideikommisset eller fideikommiss-
boet gällande ingångsvärdet och
det för fideikommisset eller boet
gällande ingående virkesförrådet
för skogen. Vid befrielse från be-
2§
Om en fideikommissfastighet
överförs till ett aktiebolag genom
tillskott i samband med aktieteck-
ning, gäller bestämmelserna i
andra-fjärde och sjätte stycket.
Skattepliktig realisationsvinst
eller avdragsgill realisationsförlust
skall inte anses uppkomma genom
överföringen.
Efter ansökan har fideikommiss
eller fideikommissbo rätt att
undantas från beskattning för så-
dan inräkt av näringsverksamhet
som hänför sig till skogsbruk eller
tomtrörelse som förlanleds av
överföringen. Därvid gäller i
fråga om skogsbruk att aktiebola-
get skall överta det för sökanden
gällande ingångsvärdet. I fråga
om tomtrörelse gäller att bolagets
anskaffningsvärde för fastighet
eller del av fastighet som vid
överföringen ingår i tomtrörelsen
113
skattning av intäkt av jordstyck-
ningsrörelse skall bolagets an-
skaffningsvärde för fastighet eller
del av fastighet, som vid överför-
ingen ingår i jordstyckningsrörel-
sen, anses motsvara det i beskatt-
ningshänseende gällande värdet
av sådan fastighet eller fastighets-
del hos fideikommisset eller fidei-
kommissboet.
Efter därom av fideikommissin-
nehavare eller fideikommissbo
gjord framställning äger bolaget
åtnjuta de värdeminskningsavdrag
for täckdikningsanläggningar och
skogsvägar å fastigheten som
skulle hava tillkommit fideikom-
misset, fideikommissinnehavaren
eller fideikommissboet om fastig-
heten icke överlåtits.
anses motsvara det skattemässiga
värdet av sådan fastighet eller
fastighetsdel hos sökanden.
Prop. 1998/99:114
Bilaga 4
Efter ansökan av fideikom-
missinnehavare eller fideikom-
missbo inträder aktiebolaget z
sökandens skattemässiga situation
i fråga om värdeminskningsavdrag
for täckdikningsanläggningar på
och skogsvägar på fastigheten.
Om en samling som avses i 17 §
lagen (1963:583) om avveckling
av fideikommiss överförs till ett
aktiebolag genom tillskott i sam-
band med aktieteckning, skall
skattepliktig realisationsvinst eller
avdragsgill realisationsförlust inte
anses uppkomma genom överför-
ingen.
Bolagets anskaffningsvärde för
en fastighet eller tillgång som in-
går i en samling som avses i femte
stycket skall anses motsvara till-
gångens skattemässiga värde hos
sökanden vid tidpunkten för över-
föringen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999 och tillämpas på överföringar
och avyttringar som sker efter ikraftträdandet.
2. Om en fideikommissfastighet överförts till ett fideikommissaktiebolag
före den 1 juli 1999 och bolaget avyttrar fastigheten skall bolagets an-
skaffningsvärde för tillgången anses motsvara fastighetens marknads-
värde den 1 juli 1999.
3. Om en fideikommissfastighet överförts till ett fideikommissaktiebolag
före den 1 juli 1999 skall anskaffningsvärdet på en aktie som förvärvats i
samband med överföringen anses motsvara aktiens marknadsvärde den 1
juli 1999.
114
Prop. 1998/99:114
Bilaga 5
Efter remiss har yttranden inkommit från Hovrätten för Västra Sverige,
Kammarrätten i Stockholm , Statens räddningsverk (5 kap.), Post- och
telestyrelsen (5 kap.), Banverket (5 kap.), Jämvägsinspektionen (5 kap.),
Vägverket (5 kap.), Kammarkollegiet, Statens fastighetsverk, Statistiska
centralbyrån (5 kap.), Uppsala universitet, Sametinget, Statens kulturråd,
Språk- och folkminnesinstitutet (5 kap.), Riksantikvarieämbetet, Svenska
språknämnden (5 kap.), Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i
Uppsala län, Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Gotlands län,
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Skaraborgs län,
Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen i Västerbottens län,
Länsstyrelsen i Norrbottens län, Boverket, Lantmäteriverket,
Ortnamnsrådet (5 kap.), Statens naturvårdsverk, Svenska kyrkans
centralstyrelse, Egendomsnämnden i Uppsala stift, Egendomsnämnden i
Skara stift, Egendomsnämnden i Luleå stift, Enköpings kyrkliga
samfällighet, Eslövs kyrkliga samfallighet, Svenska kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Borgholms kommun, Västerås kommun, Skellefteå
kommun , Arvidsjaurs kommun , Luleå kommun ,Piteå kommun, Posten
AB (5 kap.), Sveriges hembygdsförbund, Svenska kyrkans forsamlings-
och pastoratsforbund, Svenska samemas riksförbund, Upplandsmuseet,
Gotlands fomsal, Blekinge läns museum, Skaraborgs länsmuseum,
Jämtlands läns museum, Västerbottens museum, Norrbottens museum,
Föreningen Sveriges landsantikvarier, Föreningen Sveriges
länsantikvarier, Länsmuseernas samarbetsråd, Sveriges
fastighetsägareförbund, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag, HSB
Riksförbund, Hyresgästernas riksförbund, Sveriges jordägareförbund,
Nederluleå kyrkstuguägares intresseförening (4 kap.), Svenska
föreningen för byggnadsvård, Länsstyrelsen i Kronobergs län,
Egendomsnämndernas samarbetsorgan, Nordiska förbundet för
kulturlandsskap, Västerås stift, Göteborgs stift, Ortnamnsarkivet,
Eskilstuna museer, Lantbrukarnas riksförbund, Nederluleå församling
och Uppsala universitet, seminariet för nordisk namnforskning.
115
Efter remiss har yttranden inkommit från, Kammarrätten i Göteborg,
Fideikommissnämnden, Statens försvarshistoriska museer,
Generaltullstyrelsen, Statens fastighetsverk, Riksskatteverket,
Kammarkollegiet, Kungl. biblioteket, Statens kulturråd, Riksarkivet,
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, Statens
konstmuseer, Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska
museet, Naturhistoriska riksmuseet, Statens sjöhistoriska museer,
Folkens museum - etnografiska, Arkitekturmuseet, Statens
musiksamlingar, Stiftelsen Nordiska museet, Stiftelsen Tekniska museet,
Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige, Föreningen Sveriges
Landsantikvarier, Länsmuseernas samarbetsråd, Föreningen Sveriges
Länsantikvarier, AB Stockholms Auktionsverk, Bukowski Auktioner
AB, Industrihistoriskt forum, Skaraborgs länsmuseum, Värmlands
museum, Stiftelsen Åjtte - Svenskt fjäll- och samemuseum, Stiftelsen
Arbetets museum, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i
Kristianstads län, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Örebro
län, Alingsås museum, Mölndals museum, Sveriges jordägareförbund,
Fideikommissariernas intresseorganisation, Lantbrukarnas riksförbund
och Sveriges hembygdsförbund.
Prop. 1998/99:114
Bilaga 6
116
Efter remiss har yttranden inkommit från, Kammarrätten i Stockholm,
Fideikommissnämnden, Riksskatteverket, Kungl. biblioteket, Statens
kulturråd, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Statens konstmuseer,
Länsstyrelsen i Södermanlands län, Länsstyrelsen i Skåne län,
Fideikommissariemas Intresseorganisation.
Prop. 1998/99:114
Bilaga 7
117
Prop. 1998/99:114
Bilaga 8
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1963:583) om avveckling av
fideikommiss
dels att 32 § skall upphöra att gälla,
dels att i 6, 16, 17, 19, 28, 30, 31, 34, 37 och 38 §§ ordet ”Konungen” i
olika böjningsformer skall bytas ut mot ”regeringen” i motsvarande
form,
dels att i 16 och 17 §§ ordet ”kronan” skall bytas ut mot ”staten”,
dels att 18 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
18§
Avvecklingen av fideikommiss skall ske under medverkan av en
särskild nämnd, fideikommissnämnden.
Fideikommissnämnden skall
utreda frågor som avses i 6, 16, 17
och 38 §§ samt till Konungen göra
de framställningar, som föranledas
av utredningen. Vidare skall
nämnden främja avvecklingen
genom rådgivande och vägledande
verksamhet samt meddela beslut,
som enligt vad nedan stadgas
ankommer på nämnden.
Fideikommissnämnden skall
utreda frågor som avses i 6, 16, 17
och 38 §§ samt hos regeringen
göra de framställningar, som
föranledas av utredningen. Vidare
skall nämnden genom rådgivning
och på annat sätt verka för att
lagens syften fullföljs samt
meddela beslut, som enligt vad
nedan stadgas ankommer på
nämnden.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
118
Prop. 1998/99:114
Bilaga 8
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1963:587) om
inkomstbeskattning av fideikommissbo m.m.6
dels att 2 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas sju nya paragrafer, 2 a-2 g §§, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om fideikommissfastighet
överföres till ett aktiebolag genom
tillskott i samband med aktieteck-
ning, skall följande iakttagas.
Skattepliktig realisationsvinst
eller avdragsgill realisationsförlust
skall icke anses uppkomma genom
överföringen och ej heller om bo-
laget avyttrar fastigheten eller
den, som erhållit aktie i bolaget
vid avvecklingen av fideikommiss,
avyttrar aktien.
Överföringen skall icke med-
föra, att fideikommissinnehavare
vid tillämpning av bestämmelserna
i förordningen den 27 mars 1954
(nr 142) om taxering för inkomst
av medel, som insatts å skogs-
konto, skall anses hava överlåtit
fastighet.
Efter därom gjord framställning
äger fideikommiss eller fideikom-
missbo erhålla befrielse från be-
skattning av sådan intäkt av
skogsbruk och av jordstycknings-
rörelse, som må föranledas av
överföringen. Vid befrielse från
beskattning av intäkt av skogsbruk
skall bolaget övertaga det för fi-
deikommisset eller fideikommiss-
boet vid överföringen gällande
ingångsvärdet och det för fidei-
2§
Om en fideikommissfastighet
överförs till ett aktiebolag genom
tillskott i samband med aktieteck-
ning, skall skattepliktig realisa-
tionsvinst eller avdragsgill realisa-
tionsförlust inte anses uppkomma
genom överföringen.
2 a § Efter anmälan har en
fideikommissinnehavare eller ett
fideikommissbo rätt att undantas
från beskattning för sådan intäkt
av näringsverksamhet som hänför
sig till skogsbruk eller tomtrörelse
och som föranleds av överför-
ingen. Därvid gäller i fråga om
skogsbruk att aktiebolaget skall
överta det ingångsvärde som gäller
för fideikommisset eller
fideikommissboet. I fråga om
6 Senaste lydelse av lagens rubrik 1986:1294.
119
kommisset eller boet gällande in-
gående virkesförrådet för skogen.
Vid befrielse från beskattning av
intäkt av jordstyckningsrörelse
skall bolagets anskaffningsvärde
för fastighet eller del av fastighet,
som vid överföringen ingår i
jordstyckningsrörelsen, anses mot-
svara det i beskattningshänseende
gällande värdet av sådan fastighet
eller fastighetsdel hos fideikom-
misset eller fideikommisboet.
Efter därom av fideikommssin-
nehavare eller fideikommissbo
gjord framställning äger bolaget
åtnjuta de värdeminskningsavdrag
för täckdikningsanläggningar och
skogsvägar å fastigheten som
skulle hava tillkommit fideikom-
misset, fideikommissinnehavaren
eller fideikommissboet om fastig-
heten icke överlåtits.
tomtrörelse gäller att bolagets Prop. 1998/99:114
anskaffningsvärde för en fastighet Bilaga 8
eller en del av fastighet som vid
överföringen ingår i tomtrörelsen
anses motsvara det skattemässiga
värdet av en sådan fastighet eller
fastighetsdel hos fideikommisset
eller fideikommissboet.
2 b § Efter anmälan av fidei-
kommissinnehavaren eller fidei-
kommissboet inträder aktiebolaget
i överlåtarens skattemässiga situa-
tion i fråga om värdeminsknings-
avdrag för täckdikningsanlägg-
ningar och skogsvägar på fastig-
heten.
2c§
Om en samling som avses i 17 §
lagen (1963:583) om avveckling
av fideikommiss överförs till ett
aktiebolag genom tillskott i sam-
band med aktieteckning, skall
skattepliktig realisationsvinst eller
avdragsgill realistaionsforlust inte
anses uppkomma genom överför-
ingen.
2d§
Om en överföring av en fastig-
het eller tillgång som ingår i en
samling som avses i 17 § lagen
(1963:583) om avveckling av fi-
deikommiss gjorts efter utgången
av år 1999, skall bolagets anskaff-
ningsvärde för egendomen anses
motsvara tillgångens skattemäs-
siga värde vid tidpunkten för
överföringen.
2e§
Med skattemässigt värde avses
vad som följer av 9 § lagen
120
(1998:1600) om beskattning vid Prop. 1998/99:114
överlåtelser till underpris. Bilaga 8
2f§
Vid överföring av en närings-
fastighet tillämpas inte bestäm-
melserna om återföring av värde-
minskningsavdrag m.m. i punkt 4
andra stycket och punkt 5 anvis-
ningarna till 22 § kommunalskat-
telagen (1928:370).
2g§
Om en överföring av en fidei-
kommissfastighet eller en samling
som avses i 17 § lagen (1963:583)
om avveckling av fideikommiss
gjorts efter utgången av år 1999
skall anskaffningsvärdet for en
aktie som förvärvats i samband
med överföringen anses motsvara
tillgångens marknadsvärde vid
tidpunkten för överföringen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas på överför-
ingar och avyttringar som sker efter ikraftträdandet.
2. Om en fideikommissfastighet överförts till ett aktiebolag före ut-
gången av år 1999 och bolaget avyttrar fastigheten skall bolagets an-
skaffningsvärde för tillgången anses motsvara fastighetens marknads-
värde den 1 januari 2000.
3. Om en fideikommissfastighet överförts till ett aktiebolag före ut-
gången av år 1999 skall anskaffningsvärdet för en aktie som förvärvats i
samband med överföringen anses motsvara aktiens marknadsvärde den
1 januari 2000.
121
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m.
dels att 5 kap. 4-6, 8, 12 och 14 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubrikerna närmast före 5 kap. 3 och 10 §§ skall utgå,
dels att i 3 kap. 2-3, 10-11 och 14-18 §§ ordet ”skyddsföreskrifter” i
olika böjningsformer skall bytas ut mot ”skyddsbestämmelser” i
motsvarande form,
dels att 5 kap. 11 och 13 §§ skall betecknas 5 kap. 12 och 8 §§,
dels att 1 kap. 2 §, 2 kap. 24 §, 3 kap. 6, 16, 17, 19 §§ samt 5 kap. 1, 3,
7, 9-10 §§ skall ha följande lydelse,
dels att mellanrubriken närmast före 5 kap. 8 § skall sättas närmast
före 5 kap. 7 §, och
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 1 kap 4 § samt 5
kap. 11 och 13 §§.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2§'
I denna lag finns bestämmelser I denna lag finns bestämmelser
om fornminnen, byggnadsminnen om ortnamn, fornminnen, bygg-
och kyrkliga kulturminnen samt om nadsminnen, kyrkliga kulturminnen
utförsel av kulturföremål ur landet, samt om utförsel och återlämnande
av kulturföremål.
Länsstyrelsen har tillsyn över kulturminnesvården i länet.
Riksantikvarieämbetet har överinseende över kulturminnesvården i
landet. Riksantikvarieämbetet får överklaga beslut av domstol eller annan
myndighet enligt denna lag.
4§
Vid statlig och kommunal verk-
samhet skall god ortnamnssed
iakttas. Detta innebär att
- hävdvunna ortnamn inte ändras
utan starka skål,
- ortnamn i övrigt stavas enligt
vedertagna regler för språkriktig-
het, om inte hävdvunna stavnings-
former talar för annat,
- påverkan på hävdvunna namn
beaktas vid nybildning av ortnamn,
och
Prop. 1998/99:114
Bilaga 8
Senaste lydelse 1997:1162.
122
- svenska, samiska och finska
namn så långt möjligt används på
kartor samt vid skyltning och övrig
utmärkning i flerspråkiga områden.
Namn som godkänts för offentlig
kartproduktion skall användas i sin
godkända form.
Prop. 1998/99:114
Bilaga 8
24 87
Beslut av länsstyrelsen överkla-
gas hos allmän förvaltningsdom-
stol när det gäller
1. fastställelse av gränserna för
ett fornlämnningsområde enligt
2§,
2. särskilda ordningsföreskrifter
enligt 9 §,
3. fridlysning enligt 9 § eller
4. tillstånd att medföra och an-
vända metallsökare enligt 20 §.
Beslut av Riksantikvarieämbetet
Beslut av Riksantikvarieämbetet
eller länsstyrelsen enligt detta ka-
pitel överklagas hos allmän för-
valtningsdomstol, om inte annat
följer av andra stycket eller 25 §.
Beslut av Riksantikvarieämbetet
enligt 17 § överklagas hos rege-
ringen.
enligt 16 § överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Beslut i övrigt enligt detta kapi-
tel av länsstyrelsen eller Riksan-
tikvarieämbetet får överklagas hos
regeringen, om inte annat följer av
25 §.
Kommunen far överklaga länsstyrelsens beslut enligt 2 § andra stycket,
9 § första-fjärde styckena och 12 § andra stycket.
Om en byggnad kan antas
komma i fråga som byggnads-
minne, far länsstyrelsen, utan att
fråga väckts om byggnadsminnes-
förklaring, förordna att anmälan
till länsstyrelsen skall göras, innan
byggnaden rivs eller ändras på ett
sätt som väsentligt minskar dess
kulturhistoriska värde.
Länsstyrelsen skall inom en må-
nad från det anmälningen kom in
dit avgöra om den skall ta upp
6§
Om en byggnad kan antas
komma i fråga som byggnads-
minne far länsstyrelsen förordna
att anmälan till länsstyrelsen skall
göras innan byggnaden rivs eller
ändras på ett sätt som väsentligt
minskar dess kulturhistoriska
värde (anmälningsplikt).
Länsstyrelsen skall inom en må-
nad från det anmälan kom in dit
avgöra om den anmälda åtgärden
7 Senaste lydelse 1995:72.
123
fråga om byggnadsminnesförkla-
ring av den berörda byggnaden.
Under denna frist får den anmälda
åtgärden inte vidtas utan att läns-
styrelsen har medgett det.
skall få vidtas eller förbjudas en-
ligt 5 §. Under denna tid får den
anmälda åtgärden inte vidtas utan
att länsstyrelsen har medgett det.
Prop. 1998/99:114
Bilaga 8
Om ägaren till ett byggnads-
minne försummar det som åligger
honom enligt skyddsföreskrifterna,
får länsstyrelsen förelägga honom
att inom viss skälig tid vidta nöd-
vändiga åtgärder. Föreläggandet
får inte omfatta åtgärder som med
hänsyn till byggnadens använd-
ning och omständigheterna i
övrigt är oskäligt betungande. Om
föreläggandet inte följs, får läns-
styrelsen utföra åtgärderna på
ägarens bekostnad.
§
Länsstyrelsen får förelägga den
som är ansvarig för förvaltningen
av ett byggnadsminne att vidta
rättelse eller avbryta pågående
åtgärder för att säkerställa efter-
levnaden av skyddsbestämmelser
och beslut enligt detta kapitel. Ett
sådant föreläggande får förenas
med vite.
Om ett byggnadsminne har
ändrats i strid mot meddelade
skyddsföreskrifter, får länsstyrel-
sen förelägga ägaren att återställa
ändringen om det är möjligt. Ett
sådant föreläggande får förenas
med vite.
I de fall som avses i första
stycket far länsstyrelsen i stället
hos kronofogdemyndigheten be-
gära särskild handräckning enligt
lagen (1990:746) om betalningsfö-
reläggande och handräckning mot
den som ansvarar för förvalt-
ningen av ett byggnadsminne.
Om ett beslut om föreläggande
har meddelats någon i egenskap
av ägare till en viss fastighet och
fastigheten övergår till en ny
ägare, gäller föreläggandet i stäl-
let mot den nye ägaren. Om det i
föreläggandet har satts ut löpande
vite enligt lagen (1985:206) om
viten och fastigheten har övergått
genom köp, byte eller gåva, gäller
vitet mot den nya ägaren räknat
från tidpunkten för
äganderättsövergången. Detta
under förutsättning att anteckning
om vitesföreläggandet enligt tredje
Senaste lydelse 1994:1425.
124
Kronofogdemyndigheten får
meddela särskild handräckning för
att avbryta pågående förstörelse
av ett byggnadsminne eller för att
återställa det. Å ven i annat fall får
handräckning beslutas, om det
behövs för att bestämmelse i detta
kapitel skall efterlevas.
Ansökan om handräckning får
göras av länsstyrelsen. I fråga om
sådan handräckning finns be-
stämmelser i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och hand-
räckning.
stycket gjorts innan dess.
Löpande vite som avser viss
period får tas ut endast av den
som var ägare vid periodens
början. Annat vite gäller inte, men
får sättas ut mot den nya ägaren.
Prop. 1998/99:114
Bilaga 8
Beslut om föreläggande eller om
att återkalla föreläggande skall
genast lämnas till inskrivning-
smyndigheten för anteckning i fas-
tighetsboken.
Beslut av länsstyrelsen överkla-
gas hos allmän förvaltningsdom-
stol när det gäller
1. byggnadsminnesförklaring
enligt 1 §,
2. skyddsföreskrifter enligt 2 §,
3. förbud mot åtgärder enligt 5
§,
4. anmälningsplikt enligt 6 §,
5. deposition enligt 12 § första
stycket,
6. tillstånd eller villkor för till-
19 §9
Beslut av länsstyrelsen överkla-
gas hos allmän förvaltningsdom-
stol när det gäller
1. byggnadsminnesförklaring
enligt 1 §,
2. skyddsföreskrifter enligt 2 §,
3. förbud mot åtgärder enligt 5
§,
4. anmälningsplikt enligt 6 §,
5. deposition enligt 12 § första
stycket,
6. tillstånd eller villkor för till-
stånd enligt 14 §,
7. jämkning av skyddsföreskrif-
ter eller hävande av byggnadsmin-
nesförklaring enligt 15 § första
stycket,
8. dokumentation enligt 15 §
tredje stycket,
9. föreläggande enligt 16 § eller
10. föreläggande enligt 17 §
stånd enligt 14 §,
7. jämkning av skyddsbestäm-
melser eller hävande av bygg-
nadsminnesförklaring enligt 15 §
första stycket,
8. dokumentation enligt 15 §
tredje stycket eller
9. föreläggande enligt 16 §.
första stycket.
Länsstyrelsens beslut att inte förklara en byggnad för byggnadsminne
får överklagas endast av Riksantikvarieämbetet.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
1 §
Äldre svenska och utländska Äldre svenska och utländska
Senaste lydelse 1995:72.
125
kulturföremål som anges i detta
kapitel och som är av stor bety-
delse for det nationella kulturar-
vet, får inte föras ut ur landet utan
särskilt tillstånd.
kulturföremål som är av stor be-
tydelse för det nationella kultur-
arvet, far inte föras ut ur landet
utan särskilt tillstånd.
Prop. 1998/99:114
Bilaga 8
Den som vill föra ut ett kultur-
föremål ur landet skall ha till-
stånd till utförseln, om föremålet
är av det slag som anges i 4 och 5
§§■
Regeringen får meddela före-
skrifter om särskilt tillstånd enligt
!§■
Ett kulturföremål får föras ut ur
landet utan tillstånd, om
1. föremålets ägare flyttar från
Sverige för att bosätta sig i annat
land,
2. föremålet genom arv, testa-
mente eller bodelning har förvär-
vats av en enskild person som är
bosatt i annat land,
3. föremålet förs ut ur landet av
en offentlig institution här i landet
eller en institution som får bidrag
av stat, kommun eller landstings-
kommun och det skall föras till-
baka till Sverige,
4. föremålet förs ut av en en-
skild person för att användas i
samband med offentlig kultur-
verksamhet och det skall föras
tillbaka till Sverige eller
5. föremålet är tillfälligt inlånat
från utlandet.
Frågor om tillstånd till utförsel
skall prövas av Kungl. biblioteket,
Riksantikvarieämbetet,
Riksarkivet, Statens konstmuseer
eller Stiftelsen Nordiska museet
(tillståndsmyndigheter) enligt den
fördelning som regeringen be-
stämmer.
Ansökningarna skall ges in till
Riksantikvarieämbetet.
Regeringen eller den myndig-
het regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om
ansökningsförfarandet.
Frågor om tillstånd till utförsel
skall prövas av kungl. biblioteket,
riksantikvarieämbetet, riksarkivet,
statens konstmuseer eller Stiftel-
sen Nordiska museet
(tillståndsmyndigheter).
För varje slag av föremål som
anges i 4 och 5 §§ föreskriver re-
geringen vilken tillståndsmyndig-
Den som söker tillstånd skall
på begäran av tillståndsmyndig-
heten ställa föremålet till myndig-
hetens förfogande för granskning.
126
het som skall pröva ansökan om
tillstånd.
Prop. 1998/99:114
Bilaga 8
10 §
Ansökan om tillstånd skall ges
in till Riksantikvarieämbetet. Om
det med stöd av 9 § har föreskri-
vits att ansökningen skall prövas
av annan tillståndsmyndighet,
skall ansökningen överlämnas till
denna.
Tillstånd till utförsel skall ges,
om föremålet inte är av stor bety-
delse for det nationella kulturar-
vet.
Å ven om ett föremål är av stor
betydelse for det nationella
kulturarvet skall tillstånd till ut-
försel ges om
1. ägaren flyttar från Sverige
för att bosätta sig i ett annat land,
2. föremålet genom arv, testa-
mente eller bodelning har förvär-
vats av en enskild person som är
bosatt i annat land,
3. föremålet förs ut ur landet
av en offentlig institution här i
landet eller en institution som får
bidrag av stat, kommun eller
landstingskommun och det skall
foras tillbaka till Sverige,
4. föremålet förs ut av en en-
skild person för att användas i
samband med offentlig kultur-
verksamhet och det skall föras
tillbaka till Sverige, eller
5. föremålet tillfälligt är i lan-
det.
Även om ett föremål är av stor
betydelse för det nationella
kulturarvet får tillstånd till utför-
sel ges om föremålet förvärvats
av en institution i utlandet.
13 §
Ett tillstånd till utförsel gäller i
ett år från dagen för beslutet.
127
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2. Beslut om tillstånd till utförsel av kulturföremål som har meddelats
innan denna lag trätt i kraft skall upphöra att gälla efter den 31 december
2000.
Prop. 1998/99:114
Bilaga 8
128
Prop. 1998/99:114
Bilaga 8
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1996:701) om Tullverkets
befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska
unionen skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §*
Lagen är tillämplig endast beträffande följande varor:
1. krigsmateriel som avses i lagen (1992:1300) om krigsmateriel, och
produkter som avses i lagen (1998:397) om strategiska produkter,
2. varor som skall beskattas enligt lagen (1994:1565) om beskattning
av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är
medlem i Europeiska unionen,
3. narkotika som avses i narkotikastrafflagen (1968:64),
4. vapen och ammunition som avses i vapenlagen (1996:67),
5. injektionssprutor och kanyler,
6. dopningsmedel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot
vissa dopningsmedel,
7. springstiletter, springknivar, knogjäm, kaststjämor, riv- eller nit-
handskar, batonger, karatepinnar, blydaggar, spikklubbor och liknande,
8. kulturföremål som avses i 5 8. kulturföremål som avses i 5
kap. 4-6 §§ lagen (1988:950) om kap. lagen (1988:950) om kultur-
kulturminnen m.m., minnen m.m.,
9. hundar och katter för annat ändamål än handel,
10. spritdrycker, vin och starköl enligt alkohollagen (1994:1738),
teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat enligt lagen (1961:181) om för-
säljning av teknisk sprit m.m. samt tobaksvaror vid kontroll av ålders-
gränsen i 13 § tobakslagen (1993:581),
11. nötkreatur, svin, far, getter, fjäderfän, fisk och reptiler,
12. andra djur än sådana som anges ovan och produkter av djur, om det
finns särskild anledning att misstänka att smittsam sjukdom förekommer,
att djuret eller djurprodukten på annat sätt utgör en allvarlig hälsorisk för
människor eller djur, att medföljande dokument är ofullständiga eller
felaktiga, att erforderliga dokument saknas eller att de villkor som i öv-
rigt gäller för införseln inte är uppfyllda,
13. barnpornografi enligt lagen (1998:1443) om förbud mot införsel
och utförsel av barnpornografi,
14. varor som avses i lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga
varor.
Senaste lydelse 1999:57
129
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
Prop. 1998/99:114
Bilaga 8
130
Prop. 1998/99:114
Bilaga 9
LAGRÅDET
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-04-19
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Gertrud Lennander,
regeringsrådet Kjerstin Nordborg.
Enligt en lagrådsremiss den 8 april 1999 (Kulturdepartementet) har regeringen beslutat
inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1963:583) om avveckling av fidei-
kommiss,
2. lag om ändring i lagen (1963:587) om inkomstbeskattning av
fideikommissbo, m.m.,
3. lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,
4. lag om ändring i lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter
vid gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Peter Adamsson och
hovrättsassessorn Ewa Lindbäck.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i lagen om inkomstbeskattning av fideikommissbo, m.m.
2a-2g§§
De skatteregler som gäller vid överföring av fideikomissegendom till ett aktiebolag genom
tillskott i samband med aktieteckning finns i gällande lydelse samlade i 2 §. Till följd härav
behöver det fall för vilket de olika bestämmelserna gäller anges bara i inledningen till
paragrafen. I förslaget tas däremot de nya bestämmelserna upp i inte mindre än åtta
paragrafer. I de enskilda paragraferna bör åtminstone antydas vilken situation paragrafen
avser.
2 a § bör därför inledas med orden: "I fall som avses i 2 § har en fideikommissinnehavare
eller ett fideikommissbo rätt att efter anmälan undantas —".
12 b § kan orden "i fall som avses i 2 §" sättas in efter ordet "inträder".
131
Prop. 1998/99:114
Bilaga 9
2 c § kan lämnas oförändrad.
2 d § kan lämpligen utformas enligt följande: "Om en fastighet eller en tillgång som ingår i en
samling som avses i 17 § lagen (1963:583) om avveckling av fideikommiss efter utgången av
år 1999 har överförts till ett aktiebolag genom tillskott i samband med aktieteckning, skall
bolagets anskaffningsvärde —"
2 e § bör lämpligen inledas med orden: "Med skattemässigt värde avses i denna lag — ",
12 f § kan orden "enligt 2 §" sättas in efter ordet "näringsfastighet".
2 g § kan inledas med orden: "Om i fall som avses i 2 eller 2 c § en överföring — ".
I det senare ledet av 2 g § anges, att anskaffningsvärdet för en aktie skall anses motsvara
tillgångens marknadsvärde. Av formuleringen kan inte utläsas vad som avses med
"tillgången". Är det, såsom i övergångsbestämmelserna punkten 3, aktiens marknadsvärde
som avses bör detta utsägas. Närmast till hands ligger emellertid att ordet syftar på den
fastighet eller samling som har nämnts tidigare i bestämmelsen. Är detta fallet bör en
omformulering ske i enlighet härmed, varvid det också bör beaktas att värdet på en enda aktie
inte kan motsvara hela tillgångens värde, om det finns flera aktier.
5§
I samband med tillkomsten av 1990 års taxeringslag upphävdes 3 §, som rörde vissa
beskattningsbeslut, därför att beslut skulle fattas av skattemyndighet i stället för av länsrätt
och förfarandereglema i nya taxeringslagen skulle tillämpas, varvid de särskilda reglerna i
paragrafen inte längre var nödvändiga (prop. 1989/90:74 s. 466). Samtidigt gavs 5 § det
innehållet att om beslut enligt "3 § första stycket" berör åsatt taxering så skall
skattemyndigheten besluta om den ändring av taxeringen som föranleds därav. Lagrådet
ifrågasätter om inte även bestämmelsen i 5 § blev överflödig genom nya taxeringslagen och
kan upphävas. I vart fall kan den inte vara korrekt formulerad. Saken bör rättas i förevarande
sammanhang.
Övergångsbestämmelserna
Punkten 3. För att kongruens med den föregående punkten skall erhållas föreslår Lagrådet
följande lydelse. "Om en fideikommissfastighet överförts till ett aktiebolag före utgången av
år 1999 och en aktie som förvärvats i samband med överföringen avyttras skall
anskaffningsvärdet för aktien anses motsvara dess marknadsvärde den 1 januari 2000."
Förslaget till lag om ändring i lagen om kulturminnen m.m.
1 kap. 4 §
132
Prop. 1998/99:114
Bilaga 9
Den föreslagna nya bestämmelsen, varigenom ett skydd för ortnamn införs, har erhållit en
något undanskymd placering tillsammans med de inledande bestämmelserna i 1 kap. med
vilka den i och för sig inte har något närmare samband. Enligt Lagrådets mening kunde det
därför vara lämpligt att förse den nya bestämmelsen om ortnamn med en egen mellanrubrik,
t.ex. "God ortnamnssed". Godtas detta förslag erfordras en följdändring i ingressen.
2 kap. 24 §
Bestämmelsen om prövningstillstånd i tredje stycket bör för sammanhangets skull placeras
som en andra mening i första stycket.
3 kap. 16 §
Enligt gällande lydelse får länsstyrelsen förelägga ägaren till ett kulturminne att vidta vissa
åtgärder. Bestämmelsen föreslås nu ändrad så att föreläggande i stället far meddelas den som
är ansvarig för förvaltningen av ett byggnadsminne. Motsvarande ändring har föreslagits i 4
kap. 17 § (prop. 1998/99:38). Där är emellertid fråga om kyrkliga kulturminnen, som kan
antas förvaltade av olika kyrkliga organ. Enligt den allmänna motiveringen till förevarande
förslag skall föreläggande kunna riktas bl.a. mot en nyttjanderättshavare. Exempelvis en
hyresgäst lär inte ha befogenheter att vidta sådana åtgärder som det här är fråga om. Lagrådet
vill understryka uttalandet i motiveringen att föreläggandet kan riktas mot den som har sådan
rådighet över egendomen att han har de faktiska och juridiska möjligheterna att utföra den
förelagda åtgärden. Det får godtas att denna innebörd läggs i ordet "ansvarig" i lagtexten.
3 kap. 17 §
Bestämmelser som likt denna föreskriver vissa rättsverkningar av föreläggande vid en
egendoms övergång till ny ägare finns ibland i den fastighetsrättsliga lagstiftningen. Det är
självfallet angeläget att sådana bestämmelser far så likartad utformning som möjligt. Det
senaste exemplet finns i 26 kap. 15 § miljöbalken. Lagrådet förordar att förevarande
bestämmelse utformas i så nära anslutning som möjligt till miljöbalksbestämmelsen. Därvid
kommer den att omfatta också tomträttshavare och ägare till en byggnad, anläggning eller
anordning på mark som tillhör någon annan. Detta kanske inte har så stor praktisk betydelse
men far enligt Lagrådets uppfattning ändå ses som en fördel, särskilt vid jämförelse med den
föreslagna ändringen i 16 §. Rättssäkerheten ökas genom föreskrifter om anteckning
angående löpande vite och om underrättelser till sakägare. Vidare undviks vissa ålderdomliga
uttryck som anteckning i "fastighetsboken".
3 kap. 19 §
I 2 kap. 24 § föreslås en generell regel om överklagande till allmän förvaltningsdomstol. I fö-
revarande paragraf behålls däremot den
133
Prop. 1998/99:114
Bilaga 9
tidigare utformningen med hänvisning till särskilda bestämmelser om
beslut. Särskilt med hänsyn till att överklagande av administrativa beslut till allmän
förvaltningsdomstol numera är huvudregel (jfr
22 a § förvaltningslagen) bör den förra modellen väljas konsekvent. Lagrådet förordar därför
att paragrafen ges följande lydelse:
"Beslut av länsstyrelsen enligt detta kapitel överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Länsstyrelsens beslut — av Riksantikvarieämbetet."
Med den enhetlighet som i fortsättningen kommer att känneteckna bestämmelserna i lagen
om överklagande av administrativa beslut kan ifrågasättas, om inte dessa borde samlas på ett
och samma ställe. Detta förutsätter emellertid en ändring av kapitelindelningen som Lagrådet
inte vill påfordra i förevarande sammanhang.
5 kap. 1 §
Enligt paragrafen far äldre kulturföremål som är av stor betydelse för det nationella
kulturarvet inte föras ut ur landet utan särskilt tillstånd. Av 10 § framgår emellertid att
huvudregeln är att sådana föremål över huvud inte far föras ut ur landet; om föremålet har
sådan betydelse skall tillstånd inte meddelas. Det är en mycket mer omfattande krets av
föremål, nämligen de som nu anges i 4-7 §§ och i fortsättningen kommer att anges i
regeringsföreskrifter, som inte far föras ut utan att tillstånd sökts och erhållits. Detta skulle
framgå bättre om det anges att sådana äldre svenska och utländska kulturföremål som "kan
vara" av stor betydelse för det nationella kulturarvet inte far föras ut utan särskilt tillstånd.
5 kap. 3 §
Det kan beklagas att det i fortsättningen inte skall i lagen anges vilka föremål som skall
omfattas av tillståndsplikt. Det är en fråga som kan väntas tilldra sig ett betydande intresse
och som läsaren skulle vilja fa upplysning om direkt ur lagen. De skäl som anförts för
förslaget att frågan i stället skall regleras i regeringsföreskrifter far dock godtas. Det bör
emellertid av lagtexten framgå att uppgifter på den punkten kan sökas i sådana föreskrifter. -
Lagrådet förordar därför att förevarande paragraf ges följande lydelse: "Regeringen far
meddela föreskrifter om vilka kulturföremål som inte far föras ut ur landet utan särskilt
tillstånd."
5 kap. 11 §
Enligt förslaget "skall" tillstånd meddelas till vissa kategorier som nu är befriade från
tillståndskravet. Förslaget synes främst vara avsett att underlätta tullens arbete. Detta lär dock
ske bara i mindre mån, eftersom den huvudsakliga svårigheten för tullen torde bli att avgöra
om föremål över huvud är underkastade tillståndsplikt. Bestämmelserna framstår i denna del
134
Prop. 1998/99:114
Bilaga 9
som ordningsföreskrifter. Ett åsidosättande av tillståndskravet utgör
emellertid varusmugglingsbrott och påföljder och rättsverkningar kan i teorin bli synnerligen
allvarliga. Mot bakgrund av det anförda ifrågasätter Lagrådet om förslaget bör genomföras.
Lagrådet förutsätter i vart fall att, om en ägare inte har skaffat ett tillstånd som inte kan
vägras honom, straffet som regel stannar vid penningböter och förverkande av föremålet
anses uppenbart obilligt.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
135
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 maj 1999
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Freivalds,
Schori, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros, Messing,
Engqvist, Rosengren, Larsson, Wämersson, Lejon, Lövdén, Ringholm
Föredragande: Marita Ulvskog
Regeringen beslutar proposition 1998/99:114 Kulturarv - kulturmiljö och kulturföremål
136
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar, upp- bakomliggande EG- häver eller upprepar regler ett normgivnings- |
|
Lagen om kulturminnen m.m. |
5 kap. 3 och 7 §§ |
137
Eländers Gotab 58014, Stockholm 1999