Motion till riksdagen

1998/99:Ub801

av Birger Schlaug m.fl. (mp)

Utbildning och universitetsforskning

---

Miljöpartiets motion disponeras i sina huvuddrag efter
regeringens budgetproposition för 1999, utgiftsområde 16
"Utbildning och universitetsforskning". Utgiftsområde 15
"Studiestöd" behandlas i anslutning till den utbildning stödet
avser.

Innehåll

1 Barnomsorg, förskola och grundskola 3

1.1 Allmänna mål 3

1.2 Barnomsorg och förskola 4

1.2.1 Kvalitetsgaranti för förskolor 5

1.2.2 Effekter på förskollärarutbildningen 6

1.3 Grundskolan 6

1.3.1 Stöd till elever med specifika läs- och skrivsvårigheter 7

1.3.2 Modersmålsundervisning 8

1.3.3 Mobbning 8

1.3.4 Fritidsverksamheten 9

1.3.5 Tillsyn av skolan 10

1.3.6 Fristående och kommunala skolor, en dynamisk
organisation av kommunens skolväsende 11

2 Gymnasieskolan 12

2.1 Problem och möjligheter 12

2.1.1 Elevens val och kommunens kostnad 12

2.2 Betygssystemet 13

2.3 Studiernas innehåll och uppläggning 14

2.4 APU 14

2.5 Modersmål 14

3 Universitet och högskola 15

3.1 Allmänt 15

3.2 Högskolans ledningsorganisation 16

3.3 Grundutbildning 17

3.3.1 Högskollärarutbildning 17

3.3.2 Yrkesutbildning 17

3.3.3 Lärlingsutbildning 18

3.3.4 Studiestöd 19

3.3.5 Studiesociala frågor 19

3.3.6 Studenternas valmöjligheter 20

3.3.7 Miljökunskap 21

3.3.8 Bruksanvisning för akademiska grundexamina 22

3.3.9 Jämställdhet i grundutbildningen 22

3.4 Forskarutbildning 23

3.4.1 Brister i regleringen av forskarutbildningen och den
fortsatta forskarkarriären 24

3.4.2 Forskarutbildning för framtiden 25

3.4.3 Likvärdiga villkor för kvinnor och män i forskarkarriären 25

3.4.4 Meritvärdering för forskarassistent 26

3.4.5 Rekryteringsmål 26

3.4.6 Alternativa åtgärdsförslag 27

3.4.7 Ny tjänstestruktur för ökad rörlighet 27

3.5 Forskning vid universitet och mindre och medelstora högskolor
- ett optimeringsproblem 29

3.6 Finansiering av grundforskning och forskarutbildning 30

3.6.1 Utvecklingsfond för små och medelstora högskolor 32

3.7 Samordning och effektivisering av forskningsresurser 33

3.8 Rationalisera sektorsforskningen 33

3.9 Stärk sektorsforskningen inom miljöskydd, miljövänlig
produktion och varuhantering samt miljöbetingade hälsorisker 33

3.10 Försvarets forskning i civil verksamhet 34

3.10.1 Dyslexiprojektet 35

3.10.2 Sensorprojektet 36

3.10.3 Man-maskinprojektet 36

3.10.4 Riskanalysprojektet 36

3.11 Stoppa onödiga djurförsök 37

3.11.1 Oinskränkt myndighetsansvar och etiska bedömningar
vid vetenskapliga djurförsök 37

3.12 Speciellt ansvar för information om utvecklingen inom vissa
vetenskapsgrenar 38

4 Fördelning på anslagsområden 39

4.1 Tabell 1 39

4.2 Tabell 2 40

5 Hemställan 45

Barnomsorg, förskola och
grundskola

Allmänna mål

Miljöpartiet de gröna anser att skolan skall vara en skola för
alla, där barn med olika förutsättningar, från olika miljöer
och med olika religionsinriktningar fostras till att leva
tillsammans och ha respekt för varandras egenart. Skolan
skall ge alla elever en likvärdig utbildning av god kvalitet.
En skola för alla men också en skola för envar.

Skolan skall vara en arbetsplats dit alla går med glädje, där det är en lust
att lära och arbeta och där alla känner ansvar för varandra och för
verksamheten. Skolan är landets största arbetsplats. Eftersom barn arbetar
där är det viktigt att ställa särskilt höga krav på skolans arbetsmiljö, både
den
fysiska och den psykosociala.

Utbildningen skall utgå från en medveten kunskapssyn. All kunskap och
all undervisning rymmer värderingar och därmed ett mått av subjektivitet. De
värderingar skolan står för ska vara öppet redovisade och kunna ifrågasättas.
Eleverna ska lära sig att själva söka kunskap på ett obundet, kreativt sätt. En
demokratisk grundsyn som utgår från att människan till sin natur är aktiv och
vill vara deltagande ska enligt Miljöpartiets uppfattning prägla all utbildning.

För att överleva som art på jorden och rätt skydda jordens många
livsformer måste människan utveckla en ekologisk förståelse och respekt för
naturens lagar. Vi måste värdesätta livets mångfald och livsformer och värna
dess grundförutsättningar. Kunskap om och vördnad för livet i ett brett
ekologiska perspektiv är en väsentlig del av det som eleverna skall bära med
sig från skolan.

Vi måste också förstå de historiska skeenden som format vårt och andra
människors samhällen och deras kulturella särart. Barnen behöver kunskap
om sin egen historia, insikt om att de är med och formar framtiden. Ett brett
och medmänskligt perspektiv på omvärlden är viktigt om denna framtid ska
bli fredlig. Förståelsen och respekten för andra folk och kulturer är
livsviktig.
Idén om jämställdhet mellan könen måste förankras tidigt. Som individer
behöver barnen tycka om sig själva sådana de är. Barn som är starka och
trygga i sig själva vågar också ge av sig själva. Ett medmänskligt perspektiv
på omvärlden blir då möjligt.

Miljöpartiet anser att undervisningen ska utgå från en helhetssyn på
människan. Detta skall gälla alla utbildningsformer, från förskola till
högskola och annan vuxenutbildning. Eleverna skall uppmuntras att använda
och utveckla sin tankeförmåga, sina känslor, sin vilja, sin handlingskraft och
sin fantasi.

Undervisningen skall bygga på växelverkan mellan teori och praktik och
ge eleven kunskaper som är tydligt förankrade i verkligheten. Under-
visningen skall så långt möjligt anpassas efter individens egen förmåga och
läggning. Estetik och konstnärliga färdigheter skall ingå som en naturlig del i
arbetet och användas som kunskapskälla och uttrycksmedel av alla elever.

Utbildningen i Sverige har genomgått stora förändringar under de senaste
åren. Förändringarna gäller alla nivåer i utbildningssystemet. Barnomsorgen
byggs ut till full behovstäckning och förskolan har knutits till skolväsendet
och har en egen läroplan. Sexårsverksamheten har fått nya former och
möjligheterna för sexåringar att börja i grundskolan har ändrats.

Skolplaner, kursplaner och timplaner för grundskolan är relativt nya och
genomgripande förändringar har skett inom gymnasieskolan. Förskolan,
grundskolan och gymnasieskolan har sedan början av 90-talet drabbats av
stora, ibland illa genomtänkta, nedskärningar som motiverats av brist på
pengar i kommuner och stat. Lärartätheten har minskat genom uppsägningar.
Detsamma gäller andra personalkategorier. Det finns för få psykologer,
speciallärare och skolkuratorer i skolorna. De elever som i första hand
drabbats är elever med behov av särskilt stöd.

Det är angeläget att de förstärkningar av kommunernas ekonomi som årets
budget innebär verkligen kommer skolan till del. Parallellt med den
pågående utvecklingen av svenskt skolväsende måste särskild uppmärk-
samhet riktas på de elever som har behov av särskilt stöd. Dessa elevers rätt
till utbildning av god kvalitet måste i dagsläget sättas i främsta rummet och
ges högsta prioritet.

Barnomsorg och förskola

Barnomsorgen skall i dag vara utbyggd till full
behovstäckning. Många kommuner har emellertid av
ekonomiska skäl pressat kostnaderna per barnomsorgsplats
så att utbyggnaden av förskolan också medfört att kvaliteten
försämrats. Antalet barn per förskollärare har ökat över vad
som kan anses betryggande. Det finns, som flera aktuella
undersökningar visat, risk för att barn tar skada på grund av
kvalitetssänkningarna inom barnomsorgen. Lärarförbundet
har i en undersökning påtalat allvarliga brister i såväl
förskolan som grundskolan, brister som framför allt drabbar
elever med behov av särskilt stöd.

Ökade statsbidrag till kommunerna under 1999-2001 bör innebära att
förskolorna också får ökade resurser. Utöver den förbättrade ekonomin
behövs även olika åtgärder för att ytterligare höja kvaliteten i förskolans
verksamhet, t ex genom ökad föräldraaktivitet i förskolorna.

Fristående förskolor i föräldraregi har redan tagit steg i denna riktning. Vid
så kallade föräldraaktiva förskolor avlastas personalen vissa arbetsuppgifter
som utförs av föräldrarna själva (städning, inköp, vissa enklare reparationer,
matlagning, etc.) och förskollärarna kan därmed hålla en god kvalitet i den
pedagogiska verksamheten och omsorgen om barnen.

För att ge föräldrarna vid de kommunala förskolorna samma möjlighet
som föräldrakooperativen redan har, så måste nu gällande skattelagstiftning
ändras så att den ekonomiska vinsten av föräldrarnas arbete inte beskattas
som lön för arbete eller betraktas som skattepliktig förmån vid eventuell
reduktion av barnomsorgsavgiften.

Vi föreslår därför en ändring i skattelagstiftningen så att värdet av
föräldrars arbete vid alla former av föräldraaktiva förskolor undantages från
beskattning. En sådan förändring skulle medföra så stora fördelar att även
med relativt blygsamma föräldrainsatser skulle kommunen få lägre kostnad
per barn, föräldern minskad barnomsorgstaxa och barnen väsentligt
förbättrad barnomsorg.

Utbyggnaden av förskolan till full behovstäckning har ännu inte fullföljts
helt. I ungefär hälften av landets kommuner har t ex inte barn till arbetslösa
rätt till barnomsorgsplats. Det är inte acceptabelt att vissa grupper är
utestängda från förskolan. Miljöpartiet har sedan länge krävt att inga grupper
skall utestängas från barnomsorg och förutsätter att regeringen vidtager
åtgärder för att komma till rätta med rådande missförhållanden.

Kvalitetsgaranti för förskolor

Miljöpartiet har upprepade gånger föreslagit att barnomsorg
och förskola skall få en mer genomtänkt målsättning och en
pedagogiskt väl genomtänkt läroplan. Minimikrav på
innehållet i verksamheten bör anges i sina väsentliga delar i
syfte att skapa garantier för att alla barn får likvärdiga
möjligheter till utveckling och mognad. Likaså bör några
obligatoriska moment i verksamheterna fastläggas; det kan
gälla krav på inskolning, ordnade observationer av
individuella barn med speciell uppmärksamhet på t ex
barnens motoriska, kognitiva, sociala, språkliga och estetiska
utveckling. Krav på regelbundna utvecklingssamtal mellan
föräldrar och förskollärare (barnskötare) bör fastläggas. Den
läroplan som regeringen fastlagt har påtagliga brister i en
mängd avseenden. Den pedagogiska inriktningen och de mål
som angavs i utredningen Barnomsorg-Skola (BOSK) utgör
en mycket bra grund för en läroplan för förskolan. Tyvärr
har denna inte utnyttjats i regeringens arbete med den nya
läroplanen, som har blivit ett ganska urvattnat instrument
och saknar en rad viktiga inslag vad gäller t ex inskolning,
observationer, föräldrasamtal, etc med fokusering på barns
utveckling. Miljöpartiet har i andra sammanhang närmare
redogjort för de krav som bör ställas på en läroplan för
förskolan (motion med anledning av prop 1997/98:93).
Miljöpartiet föreslår att regeringen omgående påbörjar
arbetet med en utvärdering av den nu gällande läroplanen i
syfta att snarast utveckla denna till ett mer adekvat och
fylligt dokument och därvid bättre utnyttja de genomtänkta
förslag som BOSK lagt.

Det är viktigt att de garantier som finns i skollag och läroplan om likvärdig
skola för alla elever i grundskolan också kan ges de yngre barnen. Med väl
angivna krav i läroplanen är det möjligt att genom tillsyn kontrollera att
barnen verkligen också får den kvalitet i verksamheten som de är berättigade
till. Reglerna för tillsynen av förskolans verksamhet är emellertid också
otydliga och bör preciseras med angivande av vilken instans som har
tillsynsansvar. Miljöpartiet föreslår att regler för en sådan tillsyn tas fram
och
att ansvaret för den löpande tillsynen läggs på kommunen med ett överordnat
ansvar för tillsynsverksamheten hos Skolverket.

I och med att småbarnsverksamheten förs in under skollagen skall också
förskolans (barnomsorgens) verksamhet behandlas i den kommunala skol-
planen, med angivande av hur uppföljning, utvärdering och tillsyn skall ske.
Liksom grundskolan skall också varje enskild förskola (daghem) utforma sin
egen arbetsplan, där skolans egen profil och inriktning redovisas.

I skollagen och läroplanen är frågan om ansvarig för verksamheten vid en
förskola liksom kraven på kompetens hos personalen mycket otydligt
behandlad. Självfallet skall kraven på kompetent personal vara lika tydligt
uttalade som de är i motsvarande texter för grundskolan. Förskollärare skall
ha förskollärarutbildning och lika självklart borde det vara att det
pedagogiska ansvaret för verksamheten ligger på förskolläraren. Varje
förskola bör också ha en ansvarig föreståndare. Detta bör snarast skrivas in i
skollagen för förskolan och ansvaret ytterligare beskrivas i läroplanen.

Effekter på förskollärarutbildningen

Förskolan har varit förberedande för grundskolan. Den
pedagogiska inriktningen har speciellt i fem- och
sexårsverksamheten fokuserats på grundskolans första år.
Genom att förskollärare får tid att göra regelbundna,
systematiska observationer kan också varje barns utveckling
följas, vilket självfallet gör övergången till grundskolan
smidigare och bättre förberedd än vad som tidigare varit
möjligt. Dessa nya inslag och möjligheter i förskollärarens
pedagogiska arbete skall särskilt uppmärksammas i
lärarutbildningen. Så bör t.ex. kunskaperna om förberedande
språkträning för att minska problemet med specifika läs- och
skrivsvårigheter i grundskolan ingå i
förskollärarutbildningen. Kunskaper och färdigheter i
observationsteknik och kopplingen mellan dessa
observationer och åtgärdsprogram i det dagliga arbetet bör
stärkas (inklusive träning i utvecklingssamtal med föräldrar).

Att arbeta som förskollärare (eller barnskötare) vid en föräldraaktiv
förskola innebär en något annorlunda lärarsituation än den som råder vid en
vanlig kommunal förskola. Rätt skött innebär denna situation viktiga positiva
inslag, genom närmare kontakt mellan föräldrar och personal, snabb respons
från föräldrar och barn vid olika pedagogiska och praktiska åtgärder vid
förskolan, etc. Det finns dock skäl att uppmärksamma detta relativt nya
inslag i förskollärarnas verksamhet. I förskollärarutbildningen bör den
speciella situation, som det nära samarbetet med föräldrar innebär, behandlas
så att förskolläraren rätt kan utnyttja den nya pedagogiska situationen till
barnens bästa. Miljöpartiet förordar ökade möjligheter för föräldraaktivitet i
förskolan och utvecklingen går i denna riktning. Inom en snar framtid
kommer förhoppningsvis även möjligheterna till föräldraaktiva förskolor och
dagis i kommunal regi att var fullt utbyggda. En sådan utveckling bör
underlättas genom att föräldrasamverkan särskilt uppmärksammas i
förskollärarutbildningen.

Grundskolan

Grundskolan har under de senaste åren fått ändrade
arbetsdirektiv i en rad olika hänseenden, från nya skolplaner,
läroplaner, kursplaner och krav på lokala arbetsplaner till ny
organisation och nytt huvudmannaskap. Det skolan framför
allt behöver under den närmaste perioden är arbetsro och
ökade resurser. De redan beslutade förändringarna måste få
sättas i verket och utvärderas i lugn takt. De förändringar
som är påkallade är i huvudsak sådana åtgärder som krävs
med hänsyn till de nedskärningar som skett i skolans
resurser. Vissa åtgärder är absolut nödvändiga för att
elevernas trygghet och rätt till adekvat hjälp ska kunna
garanteras. Bland annat på grund av att antalet vuxna på
skolorna minskats så måste mobbningsproblemet
uppmärksammas särskilt. Nedskärningarna har minskat
möjligheterna för barn med behov av speciellt stöd, t ex barn
med specifika läs- och skrivsvårigheter, att få det stöd de är
berättigade till. Miljöpartiet har länge riktat
uppmärksamheten mot dessa två problem och har i olika
sammanhang föreslagit kraftfulla åtgärder för att snabbt
komma till rätta med problemen. De ökade statsanslagen till
kommunerna i budgeten 1999-2001 bör resultera i ökade
resurser för skolverksamheten i kommunerna.

Stöd till elever med specifika läs- och
skrivsvårigheter

I utbildningen av speciallärare måste kunskap om dyslexi
och metodik för dyslexibehandling få en framskjuten plats.
Få speciallärare har i dag tillräckliga kunskaper för att rätt
omhänderta elever med läs- och skrivsvårigheter. Även i den
ordinarie lärarutbildningen måste läs- och skrivsvårigheter
behandlas mer omsorgsfullt. Man räknar med att ca 10
procent av barnen har specifika läs- och skrivsvårigheter.
Det innebär att ca 100 000 barn skall tas om hand och få en
adekvat hjälp så att de inte lämnar skolan med ett livslångt
handikapp med stora psykosociala konsekvenser. För att
påskynda möjligheterna att få adekvat hjälp till dessa elever
bör fortbildning anordnas för de lärare och speciallärare som
redan arbetar i grundskolan. Kvalificerad fortbildning
rörande specifika läs- och skrivsvårigheter bör också ges för
låg- och mellanstadielärare.

En lösning av dyslexiproblemet kräver utnyttjande av en rad olika
kunskapsområden, från kunskap om språkförståelse, språkinlärning och
perception till kunnande om teknik för information och kommunikation,
datorer och bildhantering. FOA är unikt i det avseendet att organisationen
täcker många av dessa specialiteter. En samverkan mellan FOA och SIH,
Skolverket, de universitetsforskare som arbetat med dyslexi (Göteborgs
universitet och Karolinska institutet i Stockholm) och de aktiva intresse-
organisationerna skulle ge närmast perfekta förutsättningar för att nå
väsentliga framsteg i dyslexifrågan.

Den samlade kompetensen och resurserna i övrigt för en lösning av
dyslexiproblemet finns alltså inom landet. En effektiv samverkan mellan
institutioner som tidigare ej samverkat krävs och samordningen och
ledningsansvaret måste utformas i samverkan mellan deltagande parter. Vi
föreslår att FRN, som enligt sina direktiv har just denna samverkande
funktion och dessutom har mångårig erfarenhet av sådant arbete, får
uppdraget att samordna och administrativt leda verksamheten.

Projektet har en rad sinsemellan olika verksamhetsfält att täcka. Det gäller
t.ex. framtagande av diagnosinstrument, hjälpmedel, etc, men också massiva
insatser för att utveckla och sprida god information om dyslexi och
möjligheter att få och ge hjälp till lärare, skolledning och allmänhet. Det
handlar om utbildning av lärare och speciallärare, uppföljning och
utvärdering under projektets gång o s v. Vilka delar som skall prioriteras och
i vilken ordning olika insatser skall göras blir en uppgift för deltagande
parter och FRN att gemensamt avgöra.

Miljöpartiet föreslår att i samhället redan befintliga resurser skall
samordnas så att kraftfulla insatser kan göras med början redan nästa år. En
fullgod insats skulle kunna ske genom samordning av resurserna vid Svenska
Dyslexistiftelsen, Svenska Dyslexiföreningen, FMLS, Skolverket, SIH,
Karolinska Institutet, vissa universitetsinstitutioner samt FOA och FRN. En
tung del i denna samlade kompetens skulle FOA utgöra. Dyslexiprojektet bör
startas omgående så att verksamheten kan påbörjas redan 1999. Miljöpartiet
anslår i partiets budgetmotion 20 miljoner kronor för projektet.

Modersmålsundervisning

Modersmålsundervisning för invandrarbarn är en fråga om
rätt till egen identitet och möjligheter att med bibehållen
självkänsla och trygghet kunna växa in i det svenska
samhället. Elever med ett visst hemspråk är ofta utspridda på
olika skolor och i olika klasser, det är svårt att finna
kompetenta hemspråkslärare, det är svårt att samordna
scheman på ett praktiskt sätt med undervisning i andra
ämnen etc. Dessa svårigheter får inte leda till att man brister
i verksamhetens kvalitet. Kravet på god
modersmålsundervisning får inte svikas med hänvisning till
svårigheter som faktiskt går att övervinna med rimliga
insatser och god planering.

När skolan drabbas av sparkrav på grund av kommunernas försämrade
ekonomi så är det stor risk att just hemspråksundervisningen drabbas extra
hårt. Miljöpartiet vill särskilt framhålla att minoritetsgruppers rätt till
undervisning i sitt modersmål skall skyddas. En viktig förutsättning är
naturligtvis tillgången på goda språklärare. Dessa lärare skall ha god
lärarutbildning (och erbjudas möjlighet till lärarutbildning i flera ämnen).
Deras verksamhet skall inte särbehandlas vid skolan utan inordnas i
kollegiets arbete och lärarna skall få en fastare plats i lärarlaget. De
modersmålslärare som nu är verksamma och inte har lärarutbildning skall
erbjudas kvalificerad fortbildning. Skolledningen måste ansvara för att
organisation och schemaläggning av undervisningen sker på samma sätt och
med samma krav på smidighet som ställs för övriga ämnen i skolan. Detta
ställer stora krav på skolledningen; att samordna mellan rektorsområden och
ofta även över kommungränser.

Modersmålsundervisning i andra språk än svenska skall tydliggöras även
för de elever som har svenska som modersmål så att alla vid skolan rätt
förstår och kan värdesätta att hemspråksundervisning ges vid skolan. Detta
fordrar medvetna insatser från skolledningens sida. Risken finns annars att
attityder mot undervisning i modersmål uppstår som kan hämma studielusten
för dem som följer undervisningen och i olyckliga fall underblåsa
främlingskap mellan olika grupper av elever. Svenska som andraspråk bör
prioriteras. Möjlighet till kompletterande språkhjälp för elever som på grund
av brister i språkförståelse får svårigheter med kunskapsinhämtande i andra
ämnen måste finnas för att inte dessa elever skall löpa risken att sacka efter i
studierna i en omfattning som senare kan vara svårt att ta igen.

Mobbning

Det är en grundläggande demokratisk rättighet för en elev att
kunna känna sig trygg i skolan och slippa bli föremål för
övergrepp och förnedrande behandling. Ingen elev skall vara
rädd för att gå till skolan på grund av mobbning och ingen
förälder skall behöva oroa sig för att hans eller hennes barn
skall utsättas för något sådant. Ändå är det så att mobboffren
är en stor och av många skolor försummad elevgrupp, som
genomlever sin skoltid med ständig ångest, otrygghet och
dålig självkänsla.

Rapporter från såväl Skolverket som Barnombudsmannen visar att
problemet är stort och att hittillsvarande rekommendationer och regler inte är
tillräckliga. Miljöpartiet har tidigare som enda parti krävt lagstiftning i
frågan. Enligt riksdagsbeslut finns nu ansvaret för åtgärder mot mobbning
inskrivet i skollagen.

Miljöpartiet föreslår att ett tydligt krav på att ett fullständigt program för
hantering av mobbningsproblemet skall finnas vid varje skola och att
ansvaret för att detta finns och att programmet följs skall ligga på skolans
rektor. Det skall också åligga kommunen att övervaka att skolorna inom
kommunen verkligen följer lagen genom utvärderingar i samverkan med
skolorna. Skolverket bör särskilt uppmärksammas på att införandet i
skollagen och läroplanerna också innebär att Skolverket har det övergripande
tillsynsansvaret och skyldighet att ingripa när lagens och läroplanens
intentioner ej följs.

Frågor kring mobbning skall ingå som en del i skolans viktiga uppgift att
ge eleverna en demokratisk grundsyn, som bygger på respekt och förståelse
för medmänniskor, tolerans och solidaritet. Detta har direkta konsekvenser
för val av åtgärdsprogram. Ett program mot mobbning måste innehålla klara
regler för hur man aktivt skall kontrollera om mobbning förekommer, regler
för hur mobbning förebyggs genom att frågan uppmärksammas och
diskuteras återkommande, såväl inom skolan med eleverna, som med
föräldrar och personal. Elever, föräldrar, personal och skolledning skall
engageras aktivt i arbetet med att förebygga, upptäcka och åtgärda
mobbning. Hur mobboffer och mobbare skall behandlas skall klart anges
liksom beredskapen att följa upp ett ärende under lång tid. Mobbning är en
för alla på skolan, inklusive föräldrar, gemensam angelägenhet. Detta bör
också vara vägledande för valet av åtgärdsprogram.

Fritidsverksamheten

Skolbarnsomsorg i form av fritidsverksamhet i anslutning till
skolan är numera en lagstadgad rättighet för barn t.o.m.
årskurs 6. Detta motiveras bl a av att det är vanligt att båda
föräldrarna förvärvsarbetar utanför hemmet. Barn under 13
år skall inte behöva vara nyckelbarn. Fritidsverksamheten
har också stora och viktiga uppgifter i samarbetet med
skolan. Fritidspedagogernas verksamhet är på många skolor
integrerade i klassrumsarbetet. Programmen på fritids
kompletterar också ofta klassundervisningen genom olika
aktiviteter som är kopplade till aktuella
undervisningsmoment. Det är viktigt att skolorna inte av
besparingsskäl gör avkall på kvalitetskrav inom fritids-
verksamheten. Tillsynen över denna del i skolans
verksamhet är illa organiserad. Skolverket bör få tydliga
direktiv om att skolbarnsomsorgen vid en skolas fritids-
verksamhet faller inom Skolverkets tillsynsansvar.

Fritidshemmens personal är en viktig vuxenkontakt för barnen och kan för
barn med sociala problem i familjen få avgörande betydelse. Skol-
barnsomsorgen borde därför knytas till kommunernas ungdomsverksamhet
vid fritidsgårdar och ungdomsgårdar. De fritidspedagoger som också deltar i
dessa verksamheter skulle kunna bli en viktig resurs för ungdomar som av
olika skäl tillhör en riskgrupp med tanke på alkohol, narkotika och
kriminalitet. Betydelsen av en trygg kvarstående vuxenkontakt, etablerad
före 12 års ålder, kan vara avgörande för den pojke eller flicka som under
tonåren hamnar i sociala situationer som är osäkra och riskfyllda. Denna
samordningsmöjlighet bör uppmärksammas och de formella förut-
sättningarna borde finnas inom ramen för redan påbörjade gemensamma
projekt för de olika sektorerna. Kanske kan initiativet och samordningen i
detta fall läggas vid länsstyrelserna. Frågan bör belysas och förslag till
praktiska lösningar tydliggöras för att underlätta för kommunerna att utnyttja
de fördelar som den utökade fritidsverksamheten vid skolorna kan ge.

Tillsyn av skolan

Beslut och ansvar för skolans verksamhet har
decentraliserats och ligger idag på kommuner och enskilda
skolor. Detta gagnar möjligheterna till lokala initiativ och
utnyttjande av lokala fördelar. Decentralisering av
verksamhetsplaneringen, nya skolplaner och minskade
resurser är, var och en, förändringar som borde leda till ökad
uppmärksamhet på elevernas situation. Tillsynen borde i en
sådan situation skärpas så att elevernas rättigheter till
likvärdig utbildning och trygghet i skolan kan garanteras.

Skolverket har huvudansvaret för tillsynen av skolan. Kommunerna har
ansvar för att den direkta tillsynen sker. Det naturliga vore att Skolverket,
med ett övergripande ansvar, tillser att kommunerna får information om vad
som förväntas av dem och sedan kontrollerar att kommunerna verkligen
bedriver en aktiv tillsyn enligt anvisningarna. Skolverket har fått ett mycket
tydligt uppdrag att förbättra tillsynsarbetet. Detta arbete har påbörjats och
bör
vidareutvecklas i snabb takt.

För närvarande sker tillsynen endast i vissa mycket snäva avseenden, som
ligger nära kraven på tillstånd att driva skola. Tillsyn av undervisningens
innehåll och kvalitet, förekomst av mobbning, möjligheter till elevdemokrati,
resurser för barn med läs- och skrivsvårigheter, risk för otillbörlig
indoktrinering, tillgång till god skolhälsovård, etc. förekommer i alltför liten
utsträckning.

Frågan om tillsyn aktualiseras i och med att många fristående skolor till-
kommit under de senaste åren. Kommunerna har ingen tillsyn av fristående
skolor och Skolverket, som ansvarar för tillsynen, har mycket glesa besök
och ett alltför grovmaskigt bedömningsnät. Inte minst med tanke på de
fristående skolornas framtid och den ryktesflora som vuxit fram kring vissa
av dessa skolor (speciellt de med skolans verksamhet förankrad i någon
speciell religion), borde tillsynen ske med extra stor omsorg. Elevernas
rättigheter, enligt vad skollagen som helhet omfattar, måste garanteras även
vid fristående skolor. Miljöpartiet är för en mångfald av pedagogiska
metoder och speciella inriktningar. Vi vill emellertid inte medverka till
fristående skolor där samhällets tillsyn sviktar och elevernas rättigheter och
personliga integritet inte kan garanteras av samhället. Skolverkets tillsyn bör
alltså utökas så att den även täcker undervisningens innehåll och sociala
förhållanden vid skolan.

Fristående och kommunala skolor, en dynamisk
organisation av kommunens skolväsende

Utvecklingen av den kommunala skolan går i riktning mot
ökad decentralisering av ansvaret, större frihet för den
enskilda skolan att utveckla egna mål och undervisningssätt.
Skolan skall ha en egen arbetsplan. Varje skola betraktas
som en självständig enhet med eget ekonomiskt ansvar.
Föräldraaktiviteten stimuleras. Riksdagen har under före-
gående mandatperiod beslutat om möjligheter att inrätta
styrelse med föräldramajoritet vid en skola. De kommunala
skolorna har tagit ett första steg i riktning mot den frihet och
egenansvar som tidigare bara de fristående skolorna haft.
Den nya friskolereformen ger friskolorna samma
ekonomiska villkor som de kommunala skolorna har men
med bibehållen frihet. Genom förändringarna i det
kommunala skolväsendet kommer friskolorna och de
kommunala skolorna att ingå i ett dynamiskt system som har
delvis sammanfallande intressen. Utvecklingen av den
svenska skolan kan ske genom samverkan mellan skolor som
har olika verksamhetsprofiler.

Fördelning av anslag till skolor sker inom kommunen enligt av
kommunerna utarbetade resursfördelningsmodeller där fördelningen sker
med hänsyn tagen till barnens behov. Anslagens storlek återspeglar olika
sociala faktorer och antal barn med speciella behov. Genom den nya
friskolereformen gäller fördelningssystemet gemensamt för kommunala
skolor och fristående skolor. Eftersom systemet med resursfördelnings-
modeller är relativt nytt skall Skolverket ges i uppdrag att kontrollera att
kommunerna verkligen uppfyller kraven på att ha tydliga och offentligt
redovisade resursfördelningsregler för bidrag till skolor.

Den fristående skolans pedagogiska verksamhet utgör ett viktigt bidrag till
det pedagogiska arbetet inom kommunen och kan i det ömsesidiga utbytet
ofta fungera som banbrytare och anvisa nya alternativ för pedagogiken vid de
kommunala skolorna. Det är därför också naturligt att kommunen upplåter
utrymme för friskolorna att beskriva sin pedagogiska verksamhet i den
kommunala skolplanen.

Genom friskolereformen har en stabil grund lagts för en fortsatt gynnsam
utveckling av fristående skolor. Nu kan arbetet gå in i nästa fas, där det
handlar om att följa upp reformen och stimulera de positiva utvecklingsidéer
som finns bland friskolorna. Man får ta upp och lösa de problem som återstår
eller dyker upp under vägs gång och lyfta fram och ta till vara det som är bra
så att det kan bli till glädje och nytta för andra skolor och komma många
elever till godo. Miljöpartiet har en rad förslag inför detta arbete i form av
ett
8-punktprogram. (En utförligare presentation ges i separat motion, "Fortsatt
utveckling av friskolor"). Förslaget innefattar en särskild utvecklingsfond,
åtgärder för att värna glesbygdsskolor, ordnad lärarutbildning för
friskollärare, åtgärder för att underlätta internationellt utbyte, utredning av
konfessionella skolornas situation, utveckling av metodik för elever med
speciellt behov av stöd, vissa regelförbättringar samt åtgärder för att
underlätta finansiering av investeringar i samband med start av nya friskolor.

Gymnasieskolan

Problem och möjligheter

Gymnasieskolans organisation och innehåll har under 90-
talet genomgått stora förändringar. Den nya ordningen
tillåter stor variation inom givna ramar. Detta skapar goda
förutsättningar för lokala förändringar av gymnasieskolan
med ledning av de erfarenheter som växer fram. Tyvärr
genomfördes reformen alldeles för snabbt utan möjligheter
för skolledningar och lärare att i tid anpassa organisation och
undervisningsmetodik till de delvis helt nya
arbetsuppgifterna med nya kategorier elever. Gymnasie-
kommittén, med uppdrag att följa gymnasieskolans
utveckling, har avgivit sitt slutbetänkande vilket tillsammans
med Skolverkets rapporter visar att många gymnasieskolor
har lyckats väl med sina nya uppgifter men också att det på
många håll föreligger allvarliga brister som kräver
omedelbara åtgärder. Det är främst två grupper av elever
som drabbas. Den ena gruppen är elever på
yrkesförberedande program som i undervisning i kärnämnen
möter krav som delvis sammanfaller med de som utformats
för elever på de teoretiska programmen (upp till 30 procent
passerar vissa kurser med icke godkänt resultat). Här handlar
det i vissa fall om utslagning i stället för utveckling av unga
människor. Den andra gruppen utgörs av de elever som går
teoretiska program och skall vidare på olika
högskoleutbildningar. Många av dessa har på grund av
konkurrensläget vid antagningen till universitet och
högskolor en mycket tung studiebörda, som lägger hinder i
vägen för andra aktiviteter som unga människor behöver för
sin personlighets- och sociala utveckling.

Det arbetas för högtryck i gymnasierna för att komma till rätta med
problemen. För att underlätta detta arbete föreslår Miljöpartiet att lärare och
skolledare får ytterligare möjligheter till fortbildningar i organisatoriska och
metodiska frågor i den nya gymnasieskolan med exempel från gymnasier
som lyckats bemästra problemen. Miljöpartiet anslår också för detta ändamål
särskilda medel under A 2 (10 miljoner kronor) i partiets budgetmotion.

Elevens val och kommunens kostnad

En ofta nämnd målsättning för gymnasieskolan gäller
elevens möjligheter att fritt välja program och skola.
Svårigheterna att få ett väl fungerande system för det fria
valet är stora. Problemen är många och mycket återstår att
göra innan det fria valet är en realitet. Informationen till
eleverna om vilka alternativ som finns att välja mellan har
brustit i många kommuner. Den regionala fördelningen av
gymnasier och program är mycket ett resultat av fritt
agerande på kommunal nivå, vilket i sig har vissa fördelar
men också leder till nackdelar för elevens val. Samordningen
mellan kommuner av start av gymnasier liksom nya program
har blivit bättre men samverkan mellan kommuner kan
fortfarande förbättras avsevärt. Ett problem som inte lösts i
nuvarande bestämmelser är de ur elevsynpunkt artificiella
effekterna av bostadens läge relativt kommungränsen.
Möjligheterna att välja den närmast belägna skolan bör ses
över, gärna i anslutning till en översyn av reglerna för
kommunavgifter för elever vid ett gymnasium i annan
kommun. Den så kallade riksprislistan har vissa brister och
bör omarbetas. Erfarenheterna från elevernas fria val i
gymnasiereformen är nu så stora att en utvärdering kan
läggas till grund för ett åtgärdsförslag. Miljöpartiet föreslår
att regeringen för riksdagen redovisar en dylik utvärdering
och lägger förslag till nödvändiga förbättringar.

Betygssystemet

När betygen infördes hävdades att de hade två funktioner,
dels som motivationshöjande pedagogiskt inslag och dels
som urvalsinstrument för antagning till högre studier. Då en
så stor del av eleverna på vissa kurser inte når ens till
godkänt så är nog betygen snarast motivationssänkande.
Eftersom huvuddelen av eleverna på de teoretiska linjerna
har de två högsta betygen så fungerar inte heller där betygen
som motivationshöjande och inte heller som urvalsinstru-
ment, även om de vore reliabla. De diskriminerar inte på
denna nivå. Dessutom tillkommer att betygskriterierna är
mycket vaga och allmänt formulerade med resultat att lärare
tolkar betygsanvisningar på mycket olika sätt. I det tidigare,
s.k. relativa, betygssystemet antogs eleverna vara
normalfördelade över betygsskalans olika steg. I det nya
systemet tillkommer en ytterligare variation genom att olika
lärare tolkar betygskriterierna olika.

Ingen undersökning av betygens reliabilitet eller validitet har gjorts. Vi vet
alltså inte i vilken utsträckning betyg är att lita på, de är förmodligen ganska
slumpmässiga och godtyckliga. Någon undersökning av huruvida betygen
säger någonting om elevens förmåga att tillgodogöra sig högre utbildning,
eller framtida yrkesframgång finns inte. Tidigare studier av andra
betygssystem har inte kunnat påvisa något nämnvärt samband med studie-
eller yrkesframgång. Det finns inget skäl att tro att det nya systemet, med
sina vagare betygsanvisningar och kriterier, skulle vara bättre i dessa
avseenden.

Det finns en stor risk att den fortsatta uppföljningen av gymnasieskolans
utveckling får en slagsida mot kontroll av ämneskunskap i betyg mätt. Det är
viktigt att man i uppföljningen av den nya gymnasieskolan även
uppmärksammar övriga aspekter på skolans uppgifter. Elever som lämnar
gymnasieskolan skall framför allt ha med sig en stark lust att lära, en
vördnad för livet och förståelse för livsvillkoren på jorden och sin egen plats
i ett ekologiskt och historiskt sammanhang samt en djupt förankrad demokra-
tisk grundsyn. Gymnasieskolan får inte brista i dessa sina viktiga huvud-
uppgifter.

Betygssystemet har, helt i överensstämmelse med vad Miljöpartiet
hävdade då det infördes, visat sig olämpligt. Betygen bör tas bort och ersättas
med andra former för bedömning även när det gäller antagningsförfaranden
till eftergymnasiala utbildningar. Om inte detta går av politiska skäl så måste
under alla omständigheter kunskapskraven och reglerna för betygssättning
ses över. Miljöpartiet föreslår att en utredning tillsätts med uppdraget att
föreslå åtgärder så att betygssystemet i gymnasieskolan kan avskaffas eller
starkt reduceras.

Studiernas innehåll och uppläggning

Allmänt sett är gymnasiestudierna överbelastade med
kunskapsstoff och alltför litet utrymme finns för estetisk
verksamhet, studier av livsfilosofiska frågor, etc. Detta är
allvarligt med tanke på att gymnasiestudierna gäller en
period i människans liv då hon är som mest öppen för
konstnärliga upplevelser, sökande och undrande inför de
stora livsfrågorna och i färd med att ta det stora klivet in i
vuxenvärlden. Det är därför viktigt att innehållet i program
och kurser ses över. Inte minst gäller detta de stora kärn-
ämnenas omfattning. Kärnämnena måste också infärgas, d v
s anpassas till innehåll och metodik efter de program de skall
ingå i. Relevant matematik, engelska etc ser ganska olika ut
för den som läser på industriprogrammet, textil, hotell och
restaurang eller ett naturvetenskapligt program. Denna
infärgning och därmed sammanhängande variationer i
betygskriterierna ryms helt inom ramen för gällande
läroplaner och kräver inga ändrade lagar eller regler.

Det är också tydligt att timplanerna på många håll haft en alltför styrande
inverkan. Studierna skall vara målstyrda och det antal timmar som en elev
behöver för en viss kurs skall kunna anpassas efter den enskilde elevens
behov. Ökat elevinflytande och nya undervisningsformer med individua-
liserad undervisning är två viktiga inslag i gymnasieskolans utveckling.
Omställningen ställer stora krav på skolledning och lärare. Särskilda resurser
för utvecklingsarbetet finns i årets budget men är otillräckliga. Miljöpartiet
föreslår en ytterligare förstärkning av denna post.

APU

En viktig del i gymnasieutbildningen utgör den
arbetsplatsförlagda utbildningen (APU). Den har särskild
betydelse för de yrkesförberedande programmen och bör
byggas ut ytterligare. Tyvärr har många gymnasier haft stora
problem med att bygga upp en meningsfull APU. Såväl
företag som skolledning saknar tradition på området och det
behövs ytterligare information och vägledning om hur ett
effektivt samarbete med ortens företag byggs upp och en
gemensam APU formas. Miljöpartiet föreslår att man i första
skedet koncentrerar insatserna från Skolverket på att få den
redan beslutade APU att fungera och först därefter utreder
möjligheterna till en utökad APU som ett led i en bättre
yrkesförberedande utbildning.

Modersmål

Många elever har ett annat språk än svenska som modersmål.
Deras situation bör uppmärksammas speciellt. Mycket av det
som anförts om modersmålsundervisning för grundskolan i
denna motion gäller även gymnasieskolan. För den grupp
gymnasieelever som ännu ej tillägnat sig svenska språket så
väl att de kan följa undervisningen i alla ämnen är det viktigt
att stöd kan ges i de ämnen där så behövs.
Modersmålsundervisning, som ett av flera ämnen som kan
väljas inom ramen för individuellt val, bör också ägnas
speciell uppmärksamhet.

Universitet och högskola

Allmänt

Såväl grundutbildning som forskarutbildning och forskning
vid universitet och högskolor har genomgått mycket stora
förändringar under 1990-talet. Antalet studerande har ökat
och verksamheterna expanderat bl a genom utvecklingen av
flera små och medelstora högskolor. Universitet och
högskolor har fått väsentligt ökad beslutsrätt i en rad frågor.
Under innevarande år har ytterligare avregleringar
genomförts eller föreslagits och ledningsfunktionerna har
förbättrats i syfte att öka möjligheterna för en rationalisering
och modernisering av verksamheterna.

De politiska målsättningarna med utbyggnaden har dominerats av två pro-
blem; den höga arbetslösheten och bristen på högkvalificerad arbetskraft för
näringslivet. Stora ekonomiska insatser har gjorts för att öka antalet utbild-
ningsplatser i grundutbildningen och förstärka den tillämpade forskningen
(främst genom inrättande av löntagarfondsstiftelserna och delfinansiering av
olika EU-projekt).

Den förda utbildnings- och forskningspolitiken har lett till flera allvarliga
problem. Underdimensioneringen av svensk grundforskning, sedd i relation
till den tillämpade forskningen, har ökat. Den successiva ökningen av antalet
studerande, med mer heterogena och delvis nya elevkategorier, har inneburit
att en revolution av grundutbildningen har smugit sig på universitet och
högskolor utan att dessa haft möjlighet att ställa om till den nya situationen.
Det råder brist på kompetenta lärare, de gamla undervisningsformerna är inte
lämpliga för de nya arbetsuppgifterna, antagningssystemets ramar har
sprängts, administrationen av studiemedel till de studerande klarar inte de
stora studerandegrupperna, etc. Den stora satsningen i form av 60.000 nya
utbildningsplatser borde ha förberetts bättre och har som det nu är fått ett
drag av panikåtgärd.

I syfte att öka genomströmningen i forskarutbildningen har en
genomgripande reglering av forskarutbildningen skett. Denna reglering har
mycket stora brister. Den stela tjänsteorganisationen vid högskolorna bidrar
till tröghet i systemet med bland annat låg rörlighet på lärar- och
forskartjänster. Att utan lämpliga förberedelser kraftigt bygga ut antalet
grundutbildningsplatser innebär att risken är stor för att regeringen genom
sina satsningar upprepar 1960-talets misstag; att genomföra en snabb
expansion utan tillgång på kompetent personal och lämpliga undervisnings-
former och sedan permanenta systemet. Om inte universitet och högskolor än
en gång skall låsas upp och tappa utvecklingspotential så måste rörligheten i
systemet ökas väsentligt. Om dagens problem är brist på kompetenta lärare
så är morgondagens problem just bristen på rörlighet.

Vad gäller innehållet i utbildningarna förespråkar regeringen en
traditionell, näringslivsinriktad linje. Satsningarna på teknisk-naturveten-
skaplig utbildning, medicin och i viss mån IT är mycket stora med en rad
aktiva stimulansåtgärder. Någon djupare analys av behovet av andra
utbildningar görs ej. Detta rimmar illa med det alltmer uppenbara kravet på
en omställning mot en ekologiskt och socialt långsiktigt hållbar samhälls-
utveckling. Här borde frågor om miljökunskap och kunskap om grund-
läggande biologiska livsbetingelser, internationell förankring av ämnes-
kunskaper, vetenskapsteoretiska förutsättningar för mänskligt vetande och
handlande och behovet av tvärvetenskapliga (mångvetenskapliga) ut-
bildningar behandlats ingående och lett till förslag som bättre gagnat en
framsynt utveckling av svensk utbildning och forskning.

Sammanfattningsvis kan konstateras att årets budget i ekonomiskt
hänseende innebär en totalram för högre utbildning och forskning i Sverige
som är i underkant men inte orimligt liten. Vad som krävs för att
kvalitetskraven skall kunna uppfyllas är organisatoriska förändringar, fler
kompetenta lärare och forskare, ökad rörlighet och en omfördelning av medel
från sektorsforskning till grundforskning och forskarutbildning samt en ur
samhällets synpunkt bättre styrning av medlen från forskningsstiftelserna (de
s k löntagarfondsstiftelserna) och EU.

Situationen för grundutbildningen vid universitet och högskolor liknar i
viss mån den situation som gymnasieskolan befann sig i inför genomförandet
av gymnasiereformen för några år sedan. Erfarenheterna från det reform-
arbetet kan vara till nytta speciellt med tanke på behovet av förändringar av
undervisningsmetodiken och den pedagogiska ledningen. En utökad kunskap
om och samverkan med gymnasieskolan är även av andra skäl en viktig del i
utvecklingsarbetet inom grundutbildningen vid universitet och högskolor.

Högskolans ledningsorganisation

Det är naturligt att universitet och högskolor i takt med den
snabba vetenskapliga utvecklingen och förändringarna i den
högre utbildningen också kan anpassa sin verksamhet efter
nya förhållanden. Det handlar om att skapa möjligheter att
stöda sådant som är utvecklingsbart, öppna för nya initiativ
lika väl som att avveckla sådant som är otidsenligt eller
sviktar i kvalitet och har låg utvecklingspotential. Universitet
och högskolor har tidigare haft relativt svaga
ledningsorganisationer och små möjligheter att utvecklas
genom andra sätt än ren expansion. Genom de förändringar
som skedde under 1997/98 av organisationen så har bl a
lärosätenas styrelser gjorts betydligt kraftfullare. Likaså har
rektors relation till styrelsen förtydligats och åtgärder
vidtagits som ger universitet och högskolor skarpare verktyg
både för beslutsfattande och verkställande.

Av oförklarliga skäl har studentinflytandet över lärosätena hamnat helt i
skuggan. Det man förväntar sig av studenternas deltagande står i bjärt
kontrast till de förändringar som genomförts inom skolväsendet. I flera
avseenden har barnen i förskolan och grundskolan större delaktighet i
planeringen av verksamheterna vid sina skolor än vad studenterna har vid
högskolorna. När nu denna underlåtenhet skall kompenseras så vill
Miljöpartiet särskilt uppmärksamma kravet på bredare studentrepresentation
i styrelserna (en tredjedel av styrelseplatserna skall besättas av respektive
studenter, lärare-personal och allmänrepresentanter) men också på behovet
av ordentlig representation av studenter inom hela organisationens inklusive
såväl beslutande som beredande organ. Det är också anmärkningsvärt att inte
studentorganisationerna har fullödig representation med t ex doktorander
inom berörda vetenskapsområden i de statliga forskningsråden eller andra
anslagsbeviljande råd och stiftelser. Regeringen har tillsatt en arbetsgrupp för
att se över studenternas inflytande i högskolan. Arbetsgruppens rapport är nu
på remiss. Miljöpartiet förutsätter att regeringen redan under våren åter-
kommer till riksdagen med ett förslag om lämpliga former för student-
inflytande och att det ovan anförda beaktas i förslaget.

Grundutbildning

Högskollärarutbildning

Grundutbildningen har tidigare omstrukturerats med i vissa
avseenden goda resultat. Ett myller av linjer har reducerats
till en mer flexibel struktur. Bristande överskådlighet är dock
fortfarande ett problem liksom svårigheter för tvär-
vetenskapliga utbildningar över fakultetsgränserna och
skilda vetenskapsområden.

I och med att antalet studerande har ökat och kommer att öka ännu mer, så
accentueras behoven av en anpassning av undervisningen till de nya
betingelserna med stora heterogena grupper och nya studerandekategorier.
Kraven på lärarnas undervisningsskicklighet ökar och själva undervisnings-
metoderna måste i mycket högre grad än tidigare anpassas till de enskilda
elevernas olika grundförutsättningar.

Det är nu dags att även högskollärarna får en professionalitet inom
undervisningsområdet. Miljöpartiet föreslår att det inrättas en särskild hög-
skollärarutbildning. Denna utbildning skall ledas av erfarna högsskollelärare
med stort intresse för utveckling av metodik för undervisning av vuxna. Den
skall vara förlagd till högskolan och ha goda möjligheter till praktiska
övningar, hela utbildningen skall ske i nära anknytning till verkliga
undervisningssituationer. En sådan utbildning kan också fylla en lucka i
utbildningen av lärare för vuxenutbildning utanför universitet och högskolor.

Frågan om införande av en högskollärarutbildning aktualiserar den mer
övergripande frågan om bristen på lärarutbildning för vuxenstuderande.
Behovet har tydliggjorts i samband med den mycket stora ökningen av
antalet vuxenstuderande på gymnasie- och grundskolenivå inom ramen för
Kunskapslyftet. En ökning med närmare 200.000 vuxenstuderande inom
detta område sätter problemet på sin spets.

Yrkesutbildning

Många yrkesutbildningar är förlagda till universitet och
högskolor med motiveringen att utbildningen skall vara
forskningsanknuten. Det är emellertid långt ifrån självklart
att detta har gagnat alla yrkesutbildningar. Många
utbildningar förflackas och blir otydliga genom att lärare i
utbildningen har sina kvalifikationer inom ämnesområdets
vetenskapliga del men kanske saknar den yrkesmässiga
erfarenheten. Många klagar över att utbildningar inte ger en
yrkesidentitet, att undervisande personal inte duger som
yrkesförebilder, att undervisningen inte sker i nära kontakt
med den verklighet som yrket sedan gäller, etc.

Lärarutbildningen är ett bra exempel på en yrkesutbildning som i många
fall drabbats hårt av att den fördes till universitet och högskolor. Ofta har
utbildningen blivit splittrad på en mängd olika institutioner och
praktikmöjligheterna är ofta bristfälliga. Undervisningens tyngdpunkt måste
istället förskjutas mot den praktiska verksamheten i skolmiljön och
teoriundervisningen bör på ett helt annat sätt än för närvarande knytas
samman med erfarenheterna från den verkliga skolvardagen. Det handlar om
att ersätta en splittrad, något verklighetsskild utbildning med en samlad,
praktiskt inriktad, där lärarna bör ha stor yrkeserfarenhet och där
lärarkandidaterna redan från början får möjlighet att utveckla sin identitet
som lärare.

Att lärarhögskolorna, som Miljöpartiet förordar, utvecklas mot egna
sammanhållna enheter, att anknytning till övningsskolor stärks och
praktikinslagen stärks, etc är naturligtvis inte något hinder för att de har en
nära anknytning till ett universitet eller en högskola. Fördelarna med en
sammanhållen lärarutbildning med egen tydlig hemvist är många; bland
annat skulle den ge goda förutsättningar för en adekvat skolforskning genom
att lärarhögskolor i egen regi kan utveckla såväl skolforskning som forskar-
utbildning. Lärarhögskolan bör alltså bedriva skolforskning med egna
forskningsinstitutioner, professurer och egen forskarutbildning.

Miljöpartiet föreslår att en utredning tillsätts för att ta fram förslag till en
lämplig utformning av yrkesutbildningar (varvid speciellt de utbildningar
som nu är förlagda till universitet och högskolor skall uppmärksammas).
Utredningen bör också utarbeta förslag till hur dessa utbildningar bäst
lokaliseras och struktureras. Erfarenheterna från den nu pågående
försöksverksamheten med kvalificerad yrkesutbildning bör därvid särskilt
beaktas.

Lärlingsutbildning

Som ett led i utvecklingen av verklighetsanknutna,
eftergymnasiala yrkesutbildningar med hög kvalitet framstår
regeringens förslag i utvecklingsplanen 1997 om en modern
lärlingsutbildning som en intressant möjlighet. Miljöpartiet
har i olika sammanhang tidigare föreslagit återinrättandet av
lärlingsutbildningar. I separata motioner har vi redovisat
riktlinjer för en sådan utbildning, utgående från erfarenheter
från andra länder som länge haft lärlingsutbildningar, t ex
Tyskland, Danmark och Norge men med en anpassning till
den svenska arbetsmarknaden. Den form av
lärlingsutbildning som regeringen diskuterat i
utvecklingsplanen 1997 avser främst gymnasiala lärlings-
utbildningar, knutna till gymnasieskolan och med skolan
som huvudman. Detta är en viktig del men för att
lärlingsutbildning skall bli ett kraftfullt instrument i svensk
yrkesutbildning måste även de eftergymnasiala
lärlingsutbildningarna utvecklas. För många utbildningar är
det då naturligt att huvudansvaret läggs på företag eller
branschorganisationer, för andra kan utbildningens
huvudman vara en folkhögskola, en högskola, en kommunal
förvaltning etc. Erfarenheterna från försöken med
kvalificerad yrkesutbildning bör här kunna vara till stor hjälp
när det gäller att finna lämpliga organisationsformer. Det är
också viktigt att arbetsmarknadens parter stimuleras att
aktivt deltaga och också ta initiativ till utvecklingen av olika
lärlingsutbildningar. Här bör regeringen kunna ta ett ansvar
för att i ett initialskede underlätta processen.

Studiestöd

De nya formerna för studiestöd som föreslås i
Studiestödskommitténs betänkande bör kunna ge stora
fördelar jämfört med de gamla. De leder inte till en orimlig
skuldsättning och amorteringsplanerna borde innebära en
bättre fördelning av kostnaderna över tiden. Regeringen har
avvaktat med proposition i ärendet. Reformen är viktig och
brådskar eftersom de nuvarande nackdelarna ackumuleras.
Allt fler studerande hamnar i en orimlig skuldfälla och
statens framtida förluster vid avskrivningar av ej amorterade
studielån ökar. Det är angeläget att ett förslag enligt den
färdigbehandlade utredningen läggs till riksdagen snarast.

En skevhet i studiemedelssystemet, som särskilt bör uppmärksammas är
begränsningen av det så kallade fribeloppet. Även om det i dagsläget av
ekonomiska skäl ej går att helt ta bort regeln om att inkomst av arbete skall
leda till minskat studiemedel så bör fribeloppet snarast möjligt höjas.

CSN har i vårbudgeten 1998 kompenserats för ökade arbetsuppgifter och
omställning av datoriserade ekonomiska system. För den senare uppgiften
fick CSN bemyndigande att ta upp lån om ca 50 miljoner, vilket skulle
avbetalas genom ökning av expeditionsavgifterna. Miljöpartiet anser att
CSN:s verksamhet skall ha full kostnadstäckning i statsbudgeten och föreslår
att anslaget kompletteras med 50 miljoner kronor i budget för nästa år vilket
också förutsätter att expeditionsavgifterna inte höjs.

Studiesociala frågor

Genom att studiefinansieringen sker i form av studiemedel,
som är en kombination av lån och bidrag, och inte i form av
lön så står studenterna vid universitet och högskolor utanför
stora delar av det sociala välfärdssystemet. På sikt kan detta
problem lösas i samband med införande av studielön, en
reform som i dagsläget dock inte kan införas av ekonomiska
skäl. Det vore utmärkt om den aviserade
studiemedelsreformen kunde knytas till ett förslag om
lösning av hela den studiesociala frågan. Frågan om studie-
medelssystemets utformning har emellertid redan utretts och
remissbehandlats och ett förslag ligger inom räckhåll i en
mycket nära framtid. Den studiesociala frågan bör utredas i
sin helhet och detta kräver tid och omsorg. Frågan är
omfattande och berör studenternas tillgång till det sociala
försäkringssystemet i dess helhet; socialbidrag,
bostadsbidrag, a-kassa, sjukförsäkring, föräldraförsäkring,
etc.

Det naturliga i detta läge är att skyndsamt införa ett förbättrat
studiemedelssystem, tillsätta en utredning med uppdrag att se över de
studiesociala frågorna i sin helhet samt i avvaktan på denna utredning och
proposition i ärendet vidtaga vissa åtgärder i syfte att täcka uppenbara brister
av stor betydelse för enskilda studenter. En sådan allvarlig brist är att många
studenter saknar försäkringsskydd mot skador som uppstår i samband med
studierna. En personskadeförsäkring bör därför redan nu införas.

Genom Kunskapslyftet har många vuxna genomgått gymnasieutbildning
och kan förväntas ha intresse för en eftergymnasial yrkesutbildning. Helt i
linje med tanken om det livslånga lärandet kan man förvänta sig att
studerandegrupperna vid universitet och högskolor kommer att vara mycket
heterogena i framtiden, med stor spridning i ålder och livssituation bland
studenterna. Behovet av ekonomisk och social trygghet ser därmed också
mycket olika ut för olika studerande. I arbetet på en helhetslösning av den
studiesociala frågan måste därför speciellt uppmärksammas de olika
kategoriernas mycket olika behov. Detta är viktigt bl a för att skapa
möjligheter för t ex de studerande som kommer från Kunskapslyftets
gymnasiestudier att få en meningsfull fortsättning på sin påbörjade
utbildning. I uppdraget till den studiesociala utredningen bör i direktiven
särskilt betonas vikten av att förslagen tillgodoser hela gruppen studenter, så
att likvärdiga möjligheter för högre studier ges oavsett ålder, kön, social
ställning etc.

Miljöpartiet föreslår med hänsyn till vad ovan anförts att regeringen
snarast till riksdagen lämnar förslag om en studiemedelsreform samt tillsätter
en utredning som får i uppdrag att komma med förslag om en helhetslösning
av de studiesociala frågorna. Därutöver föreslår Miljöpartiet att regeringen
snarast återkommer med ett förslag att det i lag fastställs att varje lärosäte
skall svara för personskadeförsäkring av alla studerande vid lärosätet.

Studenternas valmöjligheter

Möjligheter att fritt välja ämneskombinationer vid
högskolestudier måste förbättras. Kurserna bör utformas så
att det i större utsträckning än vad som nu är fallet går att
kombinera ämnen från olika fakulteter och
vetenskapsområden, t.ex. tekniska ämnen med biologi och
psykologi, kunskapsteori med medicin o s v. Universiteten
bör öka samordningen i kursplaneringen och förbättra
informationen till studenterna om olika möjligheter till
ämneskombinationer. Universiteten bör också eftersträva en
tydligare profilering så att landets resurser samlas till
kraftfulla enheter. Kurser inom specialområden bör vara
öppna för studerande från andra universitet och högskolor
och en ökad rörlighet hos studenter är viktig. I detta
sammanhang aktualiseras åter frågan om CSN-kortet som
inte längre finansieras över statsbudgeten. Man bör överväga
att återinföra den gamla formen av CSN-kort just för att öka
möjligheterna för studenter att kombinera studier vid olika
universitet och högskolor.

Den nuvarande proceduren för antagning av studerande till högre
utbildning har stora brister. Högskolornas institutioner har att hantera stora
mängder anmälningar vid terminsstarten och den slutliga antagningen
försenas ofta upp till flera veckor. Detta medför att många studerande
anländer till sina studiegrupper så sent att de får påtagliga svårigheter att
tillägna sig det stoff som redan behandlats. För att reducera en onödig
administrativ börda för institutionerna och eliminera de genom förseningarna
uppkomna studiehindren måste rutinerna för antagning bli betydligt
effektivare. En genomgripande förändring synes påkallad och vi föreslår att
Högskoleverket får i uppdrag att i samverkan med berörda myndigheter
utforma ett förslag till nya antagningsrutiner.

Här kan också tas upp regeringens förslag till fördelning av det ökade
antalet grundutbildningsplatser och de beräkningsgrunder som ligger bakom
anslagen till olika lärosäten. Miljöpartiet har tidigare anmärkt på det dåliga
underlaget för fördelning av antalet grundutbildningsplatser till högskolor
och universitet. Redovisningen av underlaget har förbättrats något men är
fortfarande alltför bristfällig med följden att anslaget i vissa fall synes
oförklarligt stort respektive litet. Beräkningsgrunderna för ersättnings-
beloppen för olika ämnesområden måste också ses över. Många ämnen i
grundutbildningen har ändrat karaktär, t ex på grund av förskjutningar i
ämnets laborativa karaktär eller förändringar i den utåtriktade förankringen
och metodförändringar på grund av ändringar i studerandegrupperna.
Regeringen bör se över fördelningen av grundutbildningsplatserna och
tydliggöra de kriterier som används samt göra en modernisering av
schablonerna för ersättning till olika ämnesområden.

Miljökunskap

Samhället kommer i en snar framtid att efterfråga personer
som förutom traditionella yrkeskunskaper inom t ex teknik
och ekonomi också har gedigna baskunskaper i ekologi och
biologi. Människor som har kunskap inom gränsområdet
mellan biologi, ekologi, ekonomi och teknik behövs i arbetet
att anpassa byggnation, energiproduktion, varuproduktion,
livsmedelsproduktion, dricksvattenhantering, återvinning,
sophantering, avloppsrening, osv. till moderna krav. Dessa
vidgade yrkeskunskaper behövs för att miljövänligare
alternativ skall kunna ersätta otidsenliga lösningar som
genom tradition har fäste i nuvarande verksamheter.

Utbildningar med miljökunskap som bas har redan införts i mindre skala
och då ofta i speciella syften, t.ex. utbildning av miljöskyddsinspektörer. Det
framtida behovet av miljökunnig personal inom samhällets olika sektorer är
uppenbart. Flera lärosäten har på eget initiativ startat miljörelaterade
utbildningar. Dessa utbildningar bör ges särskilt stöd och en fortsatt
utveckling i denna riktning vid alla lärosäten bör stimuleras. Vi föreslår att
en utredning tillsätts för att utvärdera existerande utbildningar på området
samt med ledning av denna utvärdering utarbeta ett förslag till en
samordning av utbildningarna till en ändamålsenlig helhet, varvid speciellt
miljökunskapernas integration med andra ämnesstudier och utbildningar
skall uppmärksammas. Miljökunskap skall inte bara vara en specialitet utan
bör ingå som ett viktigt led i alla utbildningar.

Bruksanvisning för akademiska grundexamina

Många C- och D-kurser vid universitet och högskolor har det
dubbla syftet att dels vara den bas från vilken de studerande
skall fortsätta till forskarutbildningen, dels (för flertalet
studerande) vara avslutningen på den utbildning som ligger
till grund för deras yrkesverksamhet. För flertalet ämnen vid
t.ex. de humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna
är denna dubbla funktion otydlig. Studenterna vet ofta inte
ens vilka villkor som gäller för en fortsatt forskarutbildning
och vad den leder till för arbetsmöjligheter. Inte heller vet de
vilka förvärvsmöjligheter som står öppna efter olika
utbildningar.

Samma okunnighet finns på avnämarsidan. Arbetsgivare såväl inom
näringslivet som inom den offentliga sektorn saknar god information om vad
olika utbildningar ger för yrkesmässig kompetens. Det duger inte att hävda
att många utbildningar är "fria" och inte avser att vara direkta yrkes-
utbildningar. I dessa fall är behovet större än någonsin av en genomlysning
av utbildningens möjliga användbarhet i samhället. Vi föreslår att
Högskoleverket får i uppdrag att i samverkan med olika universitet och
högskolor ta fram bra informationsmaterial; ett riktat till studenter som
information inför studieval och yrkesval och ett för marknaden för rätt
utnyttjande av utbildad arbetskraft. Viss sådan information finns men är
alldeles otillräcklig.

Jämställdhet i grundutbildningen

Statistiskt sett så råder inte någon allvarlig skevhet i
könsfördelningen i grundutbildningen vid universitet och
högskolor. Undantag finner vi i vissa ämnesgrupper inom
t.ex. teknisk-naturvetenskapliga och lärarutbildningar. De
insatser som behövs handlar sannolikt i första hand om olika
typer av information samt att lärare i teknisk-natur-
vetenskapliga ämnen i grundskolan och gymnasiet utformar
undervisningen med hänsyn till skillnader mellan flickors
och pojkars intressen och erfarenheter.

Trots att ungefär lika många kvinnor som män deltar i grundutbildningen
så är det en övervikt för män bland dem som går vidare i forskarkarriären. En
del av orsakerna till detta står antagligen att finna i grundutbildningens
slutskede. Ofta används det mindre forskningsarbete som utförs på C- och D-
nivå som merit vid antagningen till forskarutbildningen. Det finns många
tecken på att män i större utsträckning än kvinnor väljer uppsatsämnen i nära
anslutning till handledarens forskningsprojekt. Resultatet blir att kvinnor får
en något svårare arbetsuppgift samt att de eventuellt inte är lika välkomna i
forskarutbildningen som de manliga studerande som redan arbetar i
handledarens projekt. Institutionerna bör uppmärksammas på detta problem
och vidtaga åtgärder så att kvinnliga studerande inte drabbas av skillnader i
förutsättningar att gå vidare till forskarutbildning.

Tänkbara åtgärder är många och olika för olika institutioner; från tydlig
information om för- och nackdelar med olika strategier vid val av
uppsatsämne till aktiva åtgärder för att kompensera brister i handledning och
kursgivning. Frågan om skillnader för män och kvinnor vad gäller yttre,
institutionella betingelser för studieframgång måste tas på stort allvar.
Universiteten bör få tydliga direktiv om behovet av åtgärder samt krav på
redovisning av vidtagna åtgärder och deras resultat.

Jämställdhetslagens intentioner bör följas fullt ut även vad gäller
studenterna vid universitet och högskolor. Så bör t ex jämställdhetsplaner för
anställda även omfatta studenterna t ex vid en institution. Högskole-
förordningens skrivningar om sexuella trakasserier skall gälla samtliga vid
universitet och högskolor verksamma, alltså även relationer mellan lärare
och studenter.

Forskarutbildning

Många skäl anförs för att forskarutbildningen behöver
förbättras. Kvaliteten är hög men kan bli högre och antalet
utbildade forskare är för litet. Efter avslutad grundutbildning
skall det ta fyra till fem år att genomföra en
forskarutbildning vid svenskt universitet. För flertalet
studerande tar utbildningen betydligt längre tid. Statistiken
visar att studerande vid teknisk eller medicinsk
forskarutbildning lyckas betydligt bättre än studerande vid
t.ex. humanistisk eller samhällsvetenskaplig fakultet i
studietid mätt. Detta ger en viss vägledning om var
problemet ligger. Det är också så att studerande med
doktorandtjänst har betydligt bättre studieresultat än sådana
som ej har sådan tjänst.

Doktorandtjänsterna, som bekostar den forskarstuderandes uppehälle under
studietiden, betalas via anslag till universiteten (och i viss utsträckning via
forskningsråd, fonder och stiftelser). Däremot finns inga medel anslagna för
den forskning som vederbörande skall bedriva (mycket små bidrag kan
erhållas från det helt otillräckliga fakultetsanslaget för ograduerade forskares
vetenskapliga verksamhet). Detta betyder i praktiken att den forskar-
studerande är hänvisad till att använda handledarens utrustning och anslag
för datoranvändning, laboratoriemateriel, litteratur, kopieringsapparatur etc.
Detta i sin tur förutsätter att den studerande verkligen utför sitt avhandlings-
arbete inom handledarens projekt. Detta beroende mellan handledaren och
den forskarstuderande innebär vissa fördelar men i vissa fall också nackdelar,
som berör den viktiga frågan om hur man skapar kreativa forskningsmiljöer.
Självfallet innebär beroendet av handledarens anslag också en risk för att nya
idéer hämmas. Det tycks också vara så att kvinnor i forskarutbildningen
oftare än män väljer egna avhandlingsämnen, ämnen som inte faller direkt
inom någon handledares projekt. Detta medför svårare studieförhållanden
med mindre resurser och hjälp för kvinnor än för män. Till bilden hör också
att handledarna som regel är män.

Förmodligen missgynnas kvinnliga studerande mer än män av att den
forskning som doktorander utför saknar egen finansiering. Miljöpartiet ser
det som angeläget, både för att öka möjligheten för nya idéer att prövas av
unga forskare och för att minska ett av hindren för kvinnliga forskar-
studerande, att till forskningsråden anslå särskilda medel för stöd till
forskarstuderande. För närvarande krävs som regel minst docentkompetens
för att det skall vara meningsfullt att söka anslag vid statliga forskningsråd.

Genom det av Miljöpartiet föreslagna grundforskningsavdraget (GFA) kan
forskarstuderandes ekonomiska situation kraftigt förbättras (utan att några
ytterligare medel behöver tillskjutas i budgeten). Ett GFA om 5 procent
skulle bl a ge utrymme för ytterligare 500 miljoner kronor för doktorand-
tjänster, vilket innebär ett tillskott på närmare 2.000 doktorandtjänster. Inom
ramen för GFA kan dessutom forskningsrådens anslag förstärkas med ca 30
procent, vilket bör användas till, i första hand, forskningsanslag till yngre
forskare och doktorander. (Se avsnittet om grundforskningsavdrag nedan.)

Brister i regleringen av forskarutbildningen och
den fortsatta forskarkarriären

Regeringens budgetförslag innebär att antalet
doktorandtjänster är alldeles otillräckligt och att nästan inga
medel avsatts för doktorandernas avhandlingsarbete. Detta är
allvarligt. Tyvärr förvärras situationen ytterligare genom den
reglering av forskarutbildningen som nyligen genomförts.

På sikt innebär regleringen också att antalet doktorander minskar kraftigt
för att närma sig det lilla antal som ryms inom gruppen som har
doktorandtjänst, utbildningsbidrag eller annan finansiering.

Man får lätt intrycket av att regeringen saknar insikt om vilken betydelse
för den vetenskapliga arbetsmiljön som doktoranderna har. Vid många
mindre institutioner med en eller två finansierade doktorander finns en stor
grupp (kanske 10 till 20 studerande) som deltar i institutionsforskningen
genom eget arbete men med låg aktivitetsgrad (ofta vid sidan om ett annat
arbete), i institutionens seminarier etc. De lågaktiva doktoranderna har stor
betydelse för institutionens forskningsklimat och är en del av den kontakt
med omvärlden som regeringen i andra sammanhang så varmt förespråkar.
De är också bärare av den tradition som svenska universitet har som levande
kultur- och vetenskapscentra öppna mot samhället. Det vore olyckligt om
denna halvöppna del av verksamheten ströps och forskarutbildningen
övergick till att bli en kursbunden skola för några få heltidsanställda
studerande. Mångfalden och variationen måste behållas. Och självfallet råder
det inte någon konflikt mellan denna funktion och en gradvis förbättring av
studiefinansieringen för doktorander.

Kravet på att den sökande skall uppvisa ordnad finansiering för fyra år
(eller åtta om studierna bedrivs med halvfart) innebär också att kvinnor
missgynnas kraftigt. Det är allmänt känt att det är en stark övervikt av
manliga studerande som går in i olika institutionsprojekt, t ex genom att välja
uppsatsämnen inom någon rullande experimentserie. Som en naturlig följd
av detta får många sedan anställning som forskningsassistenter eller
försöksledare inom projektet. När så frågan om antagning till forskar-
utbildning och anställning som doktorand blir aktuell så ligger det nära till
hands att dessa studerande bedöms ha speciellt goda (redan dokumenterade)
förutsättningar att genomföra forskarutbildningen och därför kommer i fråga
i första hand. Kvinnorna, som inte är lika benägna att gå in i pågående
institutionsprojekt, kommer automatiskt i underläge i konkurrensen om
platserna i forskarutbildningen om kravet på ordnad finansiering för
antagning verkställs.

Miljöpartiet föreslår att regeringen ser över regleringen av forskar-
utbildningen enligt vad som ovan anförts.

Forskarutbildning för framtiden

Utformningen av forskarutbildningen måste ändras med
hänsyn till de nya krav som möter en ung forskare. De
arbetsuppgifter som den forskarutbildade skall utföra i
dagens samhälle kräver ofta ett perspektiv långt utöver
specialistperspektivet. Forskaren möter i dag en problematik
som är långt mer komplicerad och vittomfattande än vad
forskare för några decennier sedan reflekterade över.
Problemen har globaliserats och effekter av olika tekniska
åtgärder på vår omvärld är stor. Även forskning inom
samhällsvetenskap och humaniora har trätt in i en vidgad
kultursfär med krav på ett globalt perspektiv, solidaritet långt
utanför våra egna gränser och medvetenhet om hur våra
tankar och handlingar beror av händelser långt ut i
omvärlden.

För att forskningen skall kunna aktivt bidra till en långsiktigt hållbar sam-
hällsutveckling måste dagens forskare ha en medvetenhet om villkoren för
liv på jorden, förståelse för människans plats i det ekologiska systemet och
en insikt om de begränsade ramarna för mänskliga kunskapers räckvidd samt
en insikt om att dagens kunskap inte är morgondagens sanning. Framtiden
kommer att utvärdera våra handlingar utifrån kunskaper och perspektiv som
vi i dag saknar. Forskaren måste med de resurser han eller hon förfogar över
ta ett ansvar för att begränsningarna i vår kunskap också sätter gränser för
våra handlingar. Styrkan i specialistens prediktionsförmåga ligger i det snäva
perspektivet, vilket också utgör ett av de största hoten mot en hållbar
utveckling. Detta har direkta konsekvenser för utformningen av en lämplig
forskarutbildning.

All forskarutbildning måste innehålla studier av de biologiska och
ekologiska livsvillkoren för liv på jorden och de biologiska förutsättningarna
vad gäller människans förmåga till global solidaritet i tid och rum,
begränsningarna i människans kognitiva förmåga vid bedömning av risker
och storskaliga effekter, etc. Forskarutbildning måste också ge insikt om de
kunskapsteoretiska villkoren och begränsningarna för mänskligt vetande.
Miljöpartiet föreslår att dylika undervisningsmoment i biologi, ekologi och
filosofi införs som obligatorium i all forskarutbildning i Sverige.

Likvärdiga villkor för kvinnor och män i
forskarkarriären

Regeringen har tydligt markerat sin vilja att åtgärda
ojämlikheter i forskarkarriären mellan kvinnor och män.
Genom oskicklighet och en benägenhet att försöka påverka
symtomen i stället för orsakerna har regeringen i vissa fall
åstadkommit rena försämringar i jämställdhetsarbetet, som
endast i viss mån kan uppvägas genom den ökade
uppmärksamhet jämställdhetsfrågan fått genom åtgärderna.
Två av regleringarna har särskilt allvarliga konsekvenser för
kvinnor i forskarkarriären; begränsningen av meriteringstid
för anställning som forskarassistent till fem år efter
doktorsexamen samt inrättande av rekryteringsmål för
nyanställning av kvinnliga professorer. Dessa behandlas
separat i följande två avsnitt.

Meritvärdering för forskarassistent

Den ålder när man genomgår forskarutbildning sammanfaller
ofta med den tid i livet när man normalt skaffar barn.
Självfallet innebär det andra förutsättningar för kvinnor än
män att genomföra en forskarutbildning på förväntade fyra
fem år. Många familjer där kvinnan går i forskarutbildning
väntar med det första barnet tills kvinnan tagit sin
doktorsexamen. Barnafödande innebär då en fördröjning av
kvinnans fortsatta karriär, att genom egen forskning meritera
sig för forskarassistenttjänst. Det är utan tvekan så att
kvinnan normalt ägnar mer tid och uppmärksamhet åt barnet
under de första åren än vad mannen gör. Vid svenska
universitet och högskolor finns det bara en tjänst efter
doktorsexamen som är avsedd för vidaremeritering i
forskarkarriären, nämligen tjänsten som forskarassistent.
Genom att konkurrensen om forskarassistenttjänster är hård
och meriter endast skall räknas från de fem första åren efter
doktorsexamen så är många kvinnor näst intill chanslösa att
gå vidare mot ett arbete som självständig forskare vid ett
svenskt universitet med nuvarande system. (Om kvinnan vill
ha familj och barn före 30 års ålder.) En eftersläpning i
meriteringsutrymmet om ett eller två år innebär att kvinnor
skall konkurrera med män som har en till två femtedelar så
lång meriteringstid. Den begränsade meriteringstiden för
anställning som forskarassistent är i sin nuvarande
utformning en ren kvinnofälla.

Denna begränsning står också i strid med vad regeringen i andra samman-
hang framfört om vikten av en ökad samverkan med det omgivande
samhället, betydelsen av att lärare och unga forskare också går ut och skaffar
erfarenheter och bidrar i verksamheten i företag utanför universitet och
högskolor. En nybliven doktor som lyder detta råd hamnar med regeringens
förslag i ett klart sämre läge om han eller hon har för avsikt att fortsätta sin
forskarkarriär via den vanliga vägen över anställning som forskarassistent.

Miljöpartiet föreslår att ingen begränsning i meriteringstid för anställning
till forskarassistent skall förekomma.

Rekryteringsmål

Regeringen har specificerat rekryteringsmål för
nyanställning av professorer för olika lärosäten. Målen är
framräknade som estimat av vad som skulle kunna förväntas
utifrån antalet kompetenta sökande inom respektive kön vid
lärosätet och innebär i praktiken en könskvotering vid
anställning av professorer. Beräkningarna vilar på
antagandet att anställning bör göras i proportion till antalet
latenta sökande med formell kompetens. Genom att
skillnaderna i antal män och kvinnor i gruppen möjliga
sökande ofta är mycket stor så leder förfaringssättet som
regel till en kvalitetsförsämring om de angivna målen skall
uppnås. Det måste också klart uttalas att det som ställs upp
som mål för större enheter, t ex lärosäten, inte kan användas
som rekommendationer för små enheter, som t ex enskilda
universitetsinstitutioner, med mycket små rekryterings-
underlag.

Det tidigare beslutet om ekonomiska sanktioner för de lärosäten som inte
når de uppställda rekryteringsmålen är olyckligt och bör upphävas.
Angivande av rekryteringsmål kan möjligen accepteras som en behövlig
påminnelse om riskerna för en fortsatt ojämlikhet mellan kvinnor och män i
forskarkarriären. Regeringens förslag innebär emellertid att åtgärderna riktas
mot symtomen i stället för att uppmärksamheten riktas mot orsakerna. För att
effektivisera jämställdhetsarbetet vid tjänstetillsättningar är det sannolikt
bättre att skärpa efterlevnaden av gällande jämställdhetslag. Miljöpartiet
föreslår att man i detta syfte stipulerar att i varje tjänstetillsättningsnämnd
eller motsvarande alltid skall ingå en ledamot vars enda uppgift är att bevaka
att jämställdhetslagen verkligen följs i varje enskilt ärende.

Miljöpartiet delar regeringens uppfattning att åtgärder för ökad jämställd-
het är nödvändiga. Däremot har vi ingen förståelse för de räknetekniska
underligheter man använder för att ge skenbar saklighet åt argumenten och vi
delar inte regeringens sanktionsiver. Miljöpartiet delar inte heller regeringens
uppfattning att bindande rekryteringsmål för kvotering av kvinnliga
professorer vid nyanställning är en lämplig metod för ökad jämställdhet.

Alternativa åtgärdsförslag

Redan de ovan anförda skillnaderna i förutsättningar för män
och kvinnor i forskarutbildningen pekar på vissa typer av
lämpliga åtgärder för att förbättra situationen. Ändra
handledningssituationen på C- och D-nivån så att kvinnliga
studerande inte drabbas av konkurrenshinder redan i
ingången till forskarutbildningen och genomför motsvarande
förändringar i handledningen i forskarutbildningen. Vad
gäller val av avhandlingsämne så gäller vad som tidigare
nämnts i motionen i samband med uppsatsskrivande på C-
och D-nivåerna i hög grad också för kvinnors val av ämne
för doktorsavhandlingen. Universitet och högskolor bör få
tydliga direktiv om åtgärder för att förbättra rutinerna för
handledning med särskild uppmärksamhet riktad på
kvinnliga studerandes speciella situation.

Ändra meriteringskraven så att en fördröjning genom barnafödande inte
lägger onödiga hinder i vägen vid konkurrens om tjänster i forskarkarriären.
Öppna möjligheten för forskarstuderande att söka egna forskningsmedel, så
att de inte är helt hänvisade till handledarnas resurser och välvilja (t.ex.
genom rådsanslag för avhandlingsarbeten). Inför olika typer av tids-
begränsade tjänster i forskarkarriären.

Miljöpartiet föreslår att Högskoleverket får i uppdrag att aktivt verka för
att universitet och högskolor vidtar åtgärder i linje med vad ovan anförts i
syfte att nå likvärdiga förutsättningar för kvinnor och män i forskar-
utbildningen samt att Högskoleverket också får ett tydligt tillsynsuppdrag
vad gäller forskarutbildningen som helhet.

Ny tjänstestruktur för ökad rörlighet

Alla universitet och de högskolor som har forskarutbildning
och forskning i sin verksamhet måste få möjligheter till ökad
rörlighet och större flexibilitet i anställningsförhållanden.
Den stela struktur som råder i dag med en tjänstehierarki
bestående av forskarassistent (tidsbegränsad), adjunkt, lektor
och professor låser systemet på ett olyckligt sätt.
Forskarassistenttjänsterna är för få. Dessutom saknas
lämpliga alternativ till forskarassistenttjänst för dem som
efter forskarexamen önskar fortsätta med vetenskaplig
verksamhet under en kortare tid. Miljöpartiet föreslår att
ytterligare en tidsbegränsad, postdoktoral tjänst införs.
Denna tjänst skall gälla ett- eller tvåårsförordnande med
inriktning av arbetet inom en betydligt vidare ram än vad
som gäller för nuvarande forskarassistenttjänster.

Tjänstestrukturen vid universiteten bör ses över med målet att få en större
rörlighet. Lärare och forskare inom ett lärosäte skall stimuleras att under
vissa perioder arbeta vid andra lärosäten i och utanför Sverige, under vissa
tider delta i forskningsprojekt utanför sitt lärosäte, under vissa perioder
arbeta inom andra delar av den offentliga sektorn och inom näringslivet. En
ökad rörlighet är en nödvändighet för att skapa möjligheter för yngre
forskare och lärare att komma in i universitetens verksamhet. En ökad
rörlighet skulle också bidraga till en ökad kompetens inom näringslivet, inom
den offentliga sektorn och, inte minst, inom universitet och högskolor. Våra
svenska universitet har en närmast unik tröghet inbyggd i systemet som
hämmar utvecklingen. Vissa åtgärder har vidtagits för att stimulera till ökad
rörlighet t ex att en anställd inom ramen för tillsvidareanställning vid en
högskola skall kunna arbeta som visstidsanställd vid annan högskola. Hittills
vidtagna åtgärder är emellertid snarast att betrakta som försök att göra ett
stelt system något mjukare. Steget är emellertid fortfarande långt till en
tjänsteorganisation som karakteriseras av rörlighet, flexibilitet och öppenhet
för förnyelse.

Adjunkttjänsterna, som huvudsakligen knyts till grundutbildningen var ur-
sprungligen tänkta som tidsbegränsade lärartjänster införda för att öka
utbytet med gymnasier, högre yrkesutbildningar utanför universitet och
högskolor samt näringslivet. Denna tanke har man sedan länge släppt.
Adjunktstjänsterna har i stället blivit rena lärartjänster med så mycket
undervisning att innehavaren saknar alla praktiska möjligheter att bedriva
egen vetenskaplig verksamhet. Dessutom är innehavet som regel inte tidsbe-
gränsat. Dessa tjänster bör bort eller ändras.

Den förändring som skett när det gäller möjligheter för lektorer att
automatiskt, i kraft av kompetens, anställas som professorer har ännu inte
utvärderats. Vi vet emellertid redan att en tillämpning av denna befor-
dringsregel måste åtföljas av betydande ökningar i medelstilldelning då de
ökade kostnaderna är avsevärda om man beaktar att en professur ingalunda
inskränker sig till enbart lönekostnaden utan också inkluderar kostnader för
lokaler, utrustning, service etc som totalt ligger över 1 miljon kronor per
tjänst. Något utrymme för ökade kostnader i samband med reformens
genomförande finns inte i årets budget.

De två helt dominerande problemen när det gäller tjänsterna vid universitet
och högskolor är emellertid den dåliga rörligheten och bristen på kompetenta
lärare och forskare. Miljöpartiet föreslår därför införande av
visstidsförordnade vid anställningar, en ordentlig förstärkning av forskar-
utbildningen samt införande av en särskild högskollärarutbildning. De två
senare förslagen har presenterats utförligt på annat ställe i motionen.

Forskning vid universitet och mindre
och medelstora högskolor - ett opti-
meringsproblem

Miljöpartiet stöder tanken på utbyggnad av små och
medelstora högskolor i syfte att få en bättre spridning av
utbildningsmöjligheterna, främst då grundutbildning och
regionalt motiverade yrkesutbildningar. Samverkan med
näringsliv och offentliga sektorns övriga verksamheter i
regionen bör vara ett viktigt inslag i dessa högskolors verk-
samhet. Frågan om forskning vid dessa högskolor är mer
komplicerad. Man får lätt intrycket att regeringen gjort den
allmänna bedömningen att det är bra om alla forskar. Det är
viktigt att frågan om forskning vid högskolor får en allsidig
belysning och att förutsättningarna noga analyseras.

Regeringen föreslår i budgetpropositionen att regeringen och inte
Högskoleverket skall besluta om en högskola, efter ansökan, skall tilldelas
vetenskapsområde. Detta kan förefalla rimligt med tanke på att regeringen
har budgetansvaret vid bildande av nya verksamhetsområden. Det är
emellertid också viktigt att garantier ges för att kvalitetsbedömningen sker på
ett kompetent sätt. Det senare torde falla naturligt inom Högskoleverkets
uppdrag. Miljöpartiet förordar därför att regeringen i samverkan med
Högskoleverket skall besluta om en högskola, efter ansökan, skall tilldelas
vetenskapsområde. I de fall då Högskoleverket och regeringen ej når enighet
i frågan bör ansökan avslås.

Regeringen har inte presenterat någon analys av tillgången på kvalificerade
forskare inom landet. Det finns därför inte heller i budgeten någon
beskrivning av inom vilka områden som Sverige kan starta nya
forskningscentra. Regeringen har inte heller i årets budget förbättrat
underlaget för fördelningen av forskningsresurser med hänsyn till framtida
behov.

Man kan i propositionen på flera ställen utläsa en uppfattning att spridning
av forskningsresurser är en fördel i sig. Detta bör verkligen ifrågasättas. Det
finns mycket som talar för att felet med svensk forskningsorganisation
snarare är att forskningen är för utspridd och splittrad på för små enheter.
Om resurserna i stället koncentrerades så skulle forskningsklimatet sannolikt
förbättras, effektiviteten öka samt studiemiljön för forskarstuderande berikas.

I det ovan givna perspektivet borde forskning vid små och medelstora hög-
skolor utvecklas med större eftertanke och omsorg om högskoleforskningens
framtid. Kanske är det bättre att man koncentrerar sig på att först pröva om
de kvalitativa förutsättningarna finns för en viss forskningsverksamhet vid en
viss högskola och sedan, om verksamheten förväntas innebära en
förstärkning av landets samlade forskningsorganisation, satsa ordentligt på
att bygga upp en resursstark forskningsenhet vid denna högskola. Initialfasen
måste för högskolan få vara en försöksperiod med relativt stor frihet att
planera och pröva olika utvecklingsmöjligheter utan att resurser binds upp
och hindrar möjligheterna för andra alternativ inom den närmaste framtiden.
Ett sådant utvecklingsarbete måste utföras av högskolan själv (ofta i
samverkan med andra högskolor, universitet, myndigheter och det regionala
näringslivet). Vi ser redan exempel på sådan naturligt framväxande hög-
skoleforskning och det är viktigt att denna utveckling följs och att de
institutioner som dokumenterar sådan växtkraft också får ordentligt stöd.

Som stöd för en utveckling av forskning vid små och medelstora högskolor
föreslår Miljöpartiet inrättande av en "fond för utveckling av forskning vid
små och medelstora högskolor" (se separat avsnitt).

Finansiering av grundforskning och
forskarutbildning

Den totala forskningsvolymen har ökat mycket kraftigt i
Sverige under de senaste fyrtio åren framför allt beroende på
en stark expansion av den s.k. kunskapsutnyttjande
(tillämpade) forskningen. Inom tunga sektorer av svenskt nä-
ringsliv har behovet av egen forskning för produktutveckling
ökat dramatiskt. På motsvarande sätt har den offentliga
sektorns behov av forskning rörande olika samhällsfunk-
tioner ökat. Den kunskapsgenererande forskningen,
grundforskningen inklusive forskarutbildningen, har inte
ökat i den omfattning som skulle krävas för att stå i
proportion till den tillämpade forskningen. Utvecklingen har
på detta sätt lett till att vi idag har en underdimensionering
av grundforskning och forskarutbildning som innebär stora
risker för kvalitetssänkningar inom svensk forskning som
helhet.

Den grundforskning som bedrivs vid våra universitet är livsnerven för all
vetenskaplig verksamhet i Sverige. Genom att Sverige är ett litet land har vi
också ett relativt litet antal forskare vid våra universitet. Dessa forskare
utgör
en resurs som dels svarar för att svensk grundforskning håller hög
internationell standard, dels svarar för att kvaliteten i den tillämpnings-
forskning, som är en förutsättning för produktutveckling och nyskapande
inom svenskt näringsliv, håller en hög standard. Samma grupp av forskare
leder också utbildningen av nya forskare.

Sverige har ett relativt ovanligt system för finansiering av grundforskning
och forskarutbildning. Fakultetsanslag till universiteten finansierar huvud-
sakligen tjänster, t.ex. professorer, forskarassistenter och doktorander i
forskarutbildningen (samt viss forskningstid för lektorer). De statliga
forskningsråden finansierar genom projektanslag den grundforskning som
universitetens forskare (professorer, forskarassistenter och vissa lektorer)
bedriver. Kostnaderna för doktorandernas vetenskapliga arbete (avhand-
lingsarbetet) finns inte inbyggda i systemet (med undantag för vissa
marginella bidrag via fakulteterna för ograduerade forskares vetenskapliga
verksamhet). Ofta finansieras denna utbildningsforskning indirekt via de
anslag som institutionernas professorer har. Resurserna för grundforskning är
emellertid helt otillräckliga för att tillgodose såväl institutionsforskarnas
som
doktorandernas behov av forskningsmedel.

Departement, statliga verk, statliga stiftelser och fonder delar årligen ut
forskningsmedel för olika typer av tillämpad forskning som mångdubbelt
överstiger de resurser som den fria forskningen och forskarutbildningen vid
universiteten förfogar över via forskningsråden. För att svensk forskning
skall kunna hävda sig i den växande internationella konkurrensen behöver
fakulteterna och forskningsråden en mycket kraftig förstärkning av
resurserna. I dag måste många goda ansökningar om forskningsanslag från
framstående forskare avslås i brist på medel och många forskare avstår från
att söka i vetskapen om att möjligheterna att få anslag är mycket små. Hit
kan också räknas gruppen ännu icke docentkompetenta forskare och
doktorander som i praktiken inte har någon möjlighet att få anslag från
forskningsråden.

Den gradvisa förskjutningen mellan grundforskning och tillämpad
forskning har nu gått så långt att det är nödvändigt att vidtaga kraftiga
åtgärder för att återställa balansen. Medel måste i någon form överföras från
sektorsforskningen till forskningsråden och högskolornas fakultetsanslag
(anslag till vetenskapsområden för grundforskning och forskarutbildning).
Miljöpartiet har sedan länge anvisat en metod enligt vilken medel överförs
från den tillämpade forskningen till grundforskningen genom ett grund-
forskningsavdrag (GFA). Ett GFA om t ex 5 procent skulle innebära en
ökning av grundforskningsresurserna med närmare 100 procent vilket utan
tvekan skulle kunna föra upp svensk forskning till en tätposition
internationellt sett samtidigt som grunden för en god forskarutbildning läggs
och vi får en säkerhet i tillgången på forskare för näringslivets framtida
behov. För den tillämpade forskningens del kan en femprocentig minskning
täckas genom en rimlig rationalisering i verksamhet och administration och
bör sannolikt inte föranleda någon försämring vare sig i kvalitet eller
omfattning. I ett första steg föreslås grundforskningsavdraget endast tas ut
från medelstilldelare inom den offentliga sektorn och andra fonder och
stiftelser som delar ut anslag för tillämpad forskning (näringslivets forskning
undantagen).

Det smidigaste sättet att ta in grundforskningsavdrag är sannolikt att ta det
direkt vid källan. Fördelningen av de på detta sätt frigjorda resurserna kan
ske enkelt som förstärkning av fakultetsanslag till universiteten och som ökat
anslag till de statliga forskningsråden. Administrationen torde bli relativt
enkel och billig.

I det följande ges ett exempel på vad GFA skulle kunna innebära i form av
en fördelning av överförda forskningsmedel på forskningsråd, fakultets-
anslag och en utvecklingsfond för små och medelstora högskolor. Medel från
grundforskningsavdraget har beräknats utifrån ett avdrag om 5 procent på
totalt 20 miljarder, som väl stämmer med anslagen till den tillämpade
forskningen via statsbudgeten och via särskilda stiftelser och fonder (alltså
exklusive näringslivets forskningsresurser). Detta ger totalt 1.000 mkr, varav
370 mkr fördelas på forskningsråd och 580 mkr på universitetens
fakultetsanslag för främst doktorandtjänster, enligt följande tabell.
Återstående 50 mkr avsätts för en utvecklingsfond för små och medelstora
högskolor.
Forskningsråd
199
9
200
0
200
1
FRN
10
10
10
HSFR
150
150
150
MFR
40
40
40
NFR
150
150
150
TFR
20
20
20
Förstärkning av forskningsrådens medel via GFA i mkr.
Lärosäte
1999
200
0
200
1
Uppsala universitet
100
100
100
Lunds universitet
100
100
100
Göteborgs universitet
90
90
90
Stockholms universitet
100
100
100
Umeå universitet
80
80
80
Linköpings universitet
40
40
40
Karolinska Institutet
30
30
30
Kungl. Tekniska högskolan
30
30
30
Luleå tekniska universitet
10
10
10
Förstärkning av universitetens fakultetsanslag via GFA i
mkr.

Utvecklingsfond för små och medelstora
högskolor

Stöd för utveckling av grundforskning vid små och
medelstora högskolor kan inte fördelas som generella anslag
i budgeten enär utvecklingen av forskningen har kommit så
olika långt vid olika högskolor. Samtidigt är
kvalitetssäkringen osäker i initialskedet och felaktiga
satsningar kan komma att permanenta brister snarare än
stärka goda initiativ. Behovet av forskning är emellertid stort
och motiverar stöd. Miljöpartiet föreslår därför inrättandet av
en utvecklingsfond för små och medelstora högskolor.
Fondens syfte är att stimulera utveckling av forskning, i
första hand grundforskning, av betydelse för utveckling av
högskolans framtida forskning. Anslag kan ges för en period
om 1 till 3 år. Som exempel på verksamheter som skall
prioriteras kan nämnas

1. Anställning av en forskare (professor eller motsvarande) under
begränsad tid för att utveckla ett visst område, biträda vid undervisningen
och bedriva forskning inom ett för högskolan intressant område.

2. Projekt för utveckling av vissa forskningsområden i samverkan med
högskolor eller universitet inom eller utom landet.

3. Internationell utbytesverksamhet, t ex för att möjliggöra ett lärar-
forskarutbyte med ett utländskt universitet under en viss tid, som stimulans
för högskolans forskning och högre utbildning.

4. Deltagande i internationella forskningsprojekt av direkt intresse för hög-
skolans långsiktiga utveckling i kompetenshöjande syfte.

5. Anordnande av internationella konferenser vid högskolan inom områden
av speciellt intresse för utveckling av högskolans framtida forskning.

Fonden skall handhas av Högskoleverket och anslagen delas ut efter
ansökan till fonden från högskolans rektor. Ansökningstillfällen skall vara
två gånger per år och projektens kvalitet och betydelse för högskolans
utveckling skall vara huvudkriterier vid bedömningen. Utdelning av anslag
sker efter bedömning i en grupp där majoriteten skall vara väl kvalificerade
forskare. Närmare detaljer rörande fondens mål och villkor bestäms av
Högskoleverket i samverkan med representanter för högskolornas ledning.

Samordning och effektivisering av
forskningsresurser

Genom forskningsrådens ökade ansvar för svensk forskning
får råden också ett större ansvar för att tillgodose
gränsöverskridande forskning och tvärvetenskaplig
forskning. Den samverkan som redan finns mellan råd och
mellan ämnesgrupper inom vissa råd skall utvecklas
ytterligare. Förstärkningen av anslaget till FRN motiveras
huvudsakligen av att FRN skall ta ett betydligt större ansvar
för samordning av finansieringen av tvärvetenskapliga
projekt. Möjligheterna att knyta TFR:s projekt till projekt vid
övriga forskningsråd är här av speciell betydelse. FRN bör få
ett ökat ansvar för samordning av universitetsforskning och
forskning inom olika sektorsorgan och näringslivet.

Rationalisera sektorsforskningen

Vid en genomgång av sektorsforskningens resurser bör
också en omprövning av behoven ske så att kommande
fördelning verkligen återspeglar samhällets behov och
forskningens kvalitet. Därvid bör även de ökade
möjligheterna till internationellt stöd för forskning inom
vissa tillämpningsområden uppmärksammas, t.ex. inom EU:s
ramprogram. Det är också viktigt att utvärderingen sker i ett
helhetsperspektiv så att onödiga kvalitetsbrister kan botas
och dubbelarbete undvikas. Miljöpartiet förutsätter att den nu
pågående utredningen Forskning 2000, som enligt direktiven
har att genomlysa hela forskningsfinansieringen, kan ge ett
underlag för regeringen att relativt snabbt föreslå riksdagen
relativt genomgripande förändringar så att nödvändiga
effektiviseringar kan ske redan under år 2000.

Stärk sektorsforskningen inom
miljöskydd, miljövänlig produktion
och varuhantering samt
miljöbetingade hälsorisker

De miljöproblem som det moderna samhället står inför
kräver stora forskningsinsatser under de närmaste åren. Vi
föreslår att regeringen i sitt förslag till omfördelning av
medel för sektorsforskning speciellt uppmärksammar
behovet av stöd till forskning inom miljöskydd, miljövänlig
produktion och varuhantering samt miljöbetingat
hälsoskydd.

Utvecklingen av miljöforskningen har kraftigt bromsats av regeringen bl a
genom tidigare indragna bidrag till miljöforskningen, t ex bidrag till SNV.
Detta står i strid med de utfästelser som gjorts i regeringsförklaringen om
satsningar på miljö och inriktning mot ett ekologiskt hållbart samhälle. De
mindre, miljötekniska institut som vuxit fram bör få ökat stöd och
kompletteras med ett större miljötekniskt institut enligt förslag i det
följande.

Regeringen har beslutat att starta ett tekniskt forskningsinstitut i Göteborg.
Miljöpartiet föreslår att regeringen tillsätter en arbetsgrupp med uppgift att
planera för att ett institut med liknande konstruktion inrättas med inriktning
på forskning och utveckling av miljöanpassad teknik med en inrikting mot
miljöskydds- och naturvårdsområdet. Ett sådant miljöteknikinstitut skall
bildas i samverkan mellan Kungl. Tekniska högskolan, Försvarets
forskningsanstalt, Statens naturvårdsverk och ett eller flera universitet. Verk-
samhetens samordning med företagens intressen skall ske genom medverkan
av NUTEK och företag eller branschorganisationer. FRN föreslås få ansvaret
för ledning av planeringsarbetet som skall ske i samarbete mellan deltagande
parter. Den organisatoriska strukturen skall i relevanta delar utformas som
VTT i Finland, dvs. med laboratorie- och verkstadsresurser disponibla för
institutet. Möjligheterna till samordning med existerande laboratorier vid
KTH eller någon universitetsinstitution skall utnyttjas. (Sådan verksamhet i
mindre skala har startats på eget initiativ av KTH). Med hänsyn till närheten
till olika institutioner och aktuella företag föreslås att institutet förläggs
till
Stockholmsregionen. (Alternativa placeringar kan övervägas, flera goda
alternativ finns.)

Det miljötekniska institutet skall utöver forskning och utveckling av
miljöanpassad teknik också fungera som referensorgan för övriga
utvecklingsinstitut och produktutvecklande företag. I kraft av sin kompetens
kan institutet ha en rådgivande funktion vid extern produktutveckling så att
man på ett tidigt stadium i utvecklingsarbetet kan upptäcka miljömässiga
nackdelar med en produkt och välja alternativ som är mer miljöanpassade.
Genom att miljöanpassade produkter kommer att ha ett konkurrensförsteg så
bör detta vid sidan av de positiva effekterna på miljön också generera kon-
kurrensfördelar för svensk industri.

Verksamheten kan finansieras genom medel från tre parter

a) från staten via enskilt anslag i statsbudgeten direkt till institutet,

b) från forskningsråd, stiftelser och fonder genom anslag efter ansökan
från institutet och

c) från deltagande företag genom kostnadsersättning till institutet.

Försvarets forskning i civil
verksamhet

Sveriges försvar har av tradition en mycket omfattande egen
forsknings- och utvecklingsverksamhet. Försvaret är den
organisation som vid sidan om universiteten har den största
vetenskapliga kompetensen. Forskningen täcker stora delar
av det vetenskapliga fältet från rent humanistiska och
samhällsvetenskapliga områden till tekniska och medicinska.
Denna resurs har redan utsatts för nedskärningar i samband
med att försvarsbudgeten successivt minskats. Man tappar
kompetens inom viktiga områden och sannolikheten för att
denna utveckling fortskrider är stor. En viktig del i
anpassning av svenskt försvar till de nya omständigheterna
är att successivt ställa om försvarets verksamhet till civil
verksamhet. Detta kan ske på olika sätt.

När det gäller forskningsresurser så är det av vitalt intresse att en
omställning görs inte bara för att det civila samhället därmed får värdefulla
förstärkningar utan för att försvaret skall kunna upprätthålla en kompetens
som inte annars skulle vara möjlig under fredstid. Man kan inte lägga
forskningskompetens i malpåse. Inte heller är det lätt att snabbt bygga upp
sådan kompetens om detta skulle krävas i framtiden. Det är alltså av flera
skäl intressant att behålla och utveckla FOA:s forskningsverksamhet
samtidigt som verksamheten inriktas så att den gagnar det civila samhället.

FOA täcker många intressanta områden. Självfallet är man väl rustad för
olika direkt militära tillämpningsområden, t.ex. stridsledning, operations-
analys, strategiskt försvar, psykologiskt försvar etc. Där finns också special-
avdelningar och forskningsgrupper med inriktning på man-maskinsystem,
perception och inlärning, kognition, riskanalys, etc men också tekniskt
avancerade projekt kring datorkommunikation, processtyrning och olika
teknisk apparatur.

Miljöpartiet föreslår att riksdagen ger regeringen i uppdrag att tillsätta en
utredning med direktiv att utarbeta förslag till en omställning och inriktning
av försvarsforskningen mot civil verksamhet samt hur en sådan omställning
bör organiseras och finansieras. Därvid skall särskilt klargöras vilka civila
myndigheter och organ som är lämpliga samarbetspartner och hur lednings-
ansvar och samfinansiering skall utformas.

Miljöpartiet föreslår också att verksamhet redan nu inleds i form av fyra
pilotprojekt inom angelägna områden. Erfarenheterna från dessa kan då
också utgöra en grund för planeringen av det fortsatta arbetet. Den
övergripande samordningen och ledningen av de föreslagna projekten kan
lämpligen förläggas till FRN.

Dyslexiprojektet

I anslutning till en internationell fokusering på livslångt
lärande har man i Sverige under 1996 särskilt
uppmärksammat problemet med specifika läs- och
skrivsvårigheter. En omfattande informationskampanj om
dyslexi drevs under 1997 och arbetet för en lösning av
dyslexiproblemet fortsätter. Utöver de organisationer som
under lång tid drivit frågan om hjälp till elever med specifika
läs- och skrivsvårigheter är flera olika instanser med i detta
arbete. Det har bildats en särskilt kampanjförening och fond
för ändamålet (Dyslexifonden). Problemet med läs- och
skrivsvårigheter i skolan och bland vuxna har
uppmärksammats under flera år i riksdagen inte minst av
Miljöpartiet, som i motioner lämnat förslag till lämpliga
åtgärder och finansiering. Några anslag har dock inte
riksdagen beviljat och inte heller har några förslag från
regeringen om mer genomgripande åtgärder för hjälp till
personer med specifika läs- och skrivsvårigheter lagts från
regeringen. Även i årets budget hemställer Miljöpartiet om
särskilda medel för stöd till elever med specifika läs- och
skrivsvårigheter. Den av regeringen tillsatta
Dyslexiutredningen har lämnat sitt betänkande, vilket i allt
väsentligt stöder vad Miljöpartiet tidigare anfört.

Mot bakgrund av den ökade betydelsen av läs- och skrivkunnande i dagens
samhälle bör alla möjligheter till en effektiv och omedelbar insats
tillvaratagas. En minskning av dyslexiproblemet kräver utnyttjande av en rad
olika kunskapsområden, från kunskap om språkförståelse, språkinlärning och
perception till kunnande om teknik för information och kommunikation,
datorer, bildhantering, etc. FOA är unikt i det avseendet att organisationen
täcker många av dessa specialiteter. En samverkan mellan FOA och SIH,
Skolverket, de universitetsforskare som arbetat med dyslexi (Göteborgs
universitet och Karolinska Institutet i Stockholm) samt de aktiva intresse-
organisationerna skulle ge närmast perfekta förutsättningar för att nå stora
framsteg i dyslexifrågan.

Det borde vara en intressant utmaning för FOA att ta sig an denna civila
insats, som ligger relativt långt från organisationens vanliga tillämpnings-
områden, och demonstrera sin förmåga att operera även inom det civila
fältet.

Sensorprojektet

Den sensortekniska avdelningen vid FOA har en
internationellt framskjuten position på sitt område. Bland
annat har framtagandet av det som populärt kallas
"elektronisk näsa" uppmärksammats. Denna teknik syftar till
att detektera låga koncentrationer av olika gaser i luft.
Självfallet vore det av stort intresse att utveckla och använda
tekniken inom civila områden, t.ex. för upptäckt och
kvantifiering av utsläpp av luftföroreningar eller för larm vid
oväntade utsläpp från energiverk eller industri. Det är inte
svårt att finna tillämpningsområden men självfallet bör en
närmare utredning av olika alternativ ske under FOA:s
ledning eller medverkan. Fördelen med tillämpningen inom
just miljöarbetet är emellertid så uppenbar att ett pilotprojekt
bör kunna startas omedelbart i samverkan med t.ex. TFR,
SNV och några universitetsinstitutioner, eventuellt med
NUTEK inkopplat för senare samverkan med några svenska
företag.

Man-maskinprojektet

Den ökade automatiseringen och utnyttjande av teknik i allt
större sektorer av arbetslivet innebär ökade krav på kunskap
om samspelet mellan människan och den maskin som hon
hanterar. Det kan gälla operatörer vid kärnkraftverk eller i
maskinhallar vid ett pappersbruk med komplicerade
arbetsuppgifter eller den enskilda människan framför en
dator i kontorsmiljö, kassorna i dagligvaruhandeln etc. Här
har FOA en kompetens som är unik och som skulle kunna
komma samhället till nytta även i avseenden som inte direkt
berör försvaret. Det är gott om naturliga samarbetspartner
t.ex. Arbetslivsfonden och Folkhälsan. Regeringen bör
tillsätta en arbetsgrupp stationerad på FOA med uppdrag att
snabbt ta fram ett eller två lämpliga pilotprojekt inom
området och då välja områden som är av stort samhälleligt
intresse och där naturliga samarbetspartner finns inom den
civila sektorn.

Riskanalysprojektet

Riskanalys är ett av försvarets kompetensområden. Speciellt
gäller detta kvantitativa, datorbaserade system för
operationsanalys. Denna kompetens skulle med fördel kunna
användas för civila riskbedömningar t ex i olika delar av
samhällsplaneringen. Ett samarbetsprojekt inom detta
område skulle sannolikt också gagna försvarets möjligheter
att utveckla adekvata modeller för riskbedömningar i linje
med den tyngdpunktsförskjutning som skett vad gäller
hotbilden, från militära hot till miljöhot.

Miljöpartiet föreslår ett pilotprojekt inom detta område i form av ett
samarbete mellan FOA och det budgetkontor som inrättats vid riksdagen. En
komplettering med experter på riskbedömningar i riksdagens budgetarbete är
synnerligen önskvärd. Det skulle främja ett mer långsiktigt perspektiv i
statens budget och ge ökat utrymme för konsekvensanalyser av föreslagna
åtgärder. Beslut bör tas av riksdagen och formerna och omfattningen av
samarbetet med FOA skall utvecklas av FOA och riksdagen gemensamt.

Stoppa onödiga djurförsök

Miljöpartiet kräver att djurförsök som avser tester av
generellt sett onödiga varor som t.ex. kosmetika ska stoppas.
I övrigt skall djurförsök minimeras och ersättas med andra
metoder, exempelvis försök med cellodlingar. Vi kräver
också att studerande i utbildningar där djurförsök ingår skall
erbjudas möjligheter till djurförsöksfria alternativ till det
aktuella momentet där så är möjligt.

Oinskränkt myndighetsansvar och etiska
bedömningar vid vetenskapliga djurförsök

I vetenskapliga försök med djur utsätts djuren för olika grad
av lidande. En särskild försöksdjursetisk nämnd bedömer för
varje sådant försök om graden av lidande kan accepteras
med hänsyn till försökets betydelse. Felbedömningar kan lätt
uppstå, dels genom att nämnden saknar kompetens för säkra
förutsägelser om faktiskt lidande, dels genom att oförutsedda
komplikationer kan tillträda. Då djuren i ett försök utsätts för
större lidande än det som nämnden förutsett vid den etiska
bedömningen är det enligt gällande lagstiftning svårt att
ställa krav, från t.ex. ansvarig veterinär, på att försöket
ändras eller avbryts. Vi föreslår att djurskyddslagen skärps
så att ansvarig veterinär eller myndighet får samma juridiska
möjligheter att ingripa vid allt lidande som veterinär eller
myndighet har vid andra fall av djurplågeri. Vid sådant
överskridande av förutsatt lidande skall lidandet jämställas
med djurplågeri i lagens mening.

De djurförsöksetiska nämnderna vid universiteten granskar alla an-
sökningar om djurförsök för tillståndsgivning. Vi föreslår att anvisningarna
för dessa nämnders arbetsrutiner ändras och specificeras så att de som
deltagit vid godkännande av ett djurförsök också skall närvara vid minst ett
av försökstillfällena. Det skall dessutom vara obligatoriskt för dessa
gruppledamöter att besöka djuren mellan försöken för att själva se hur djuren
har det i förvaringsburen e l. Vidare skall de ha varit närvarande vid
avlivning av försöksdjuren. Om djuren ej avlivas omedelbart efter försökets
avslutande skall de besöka djuren även efter försökets avslutande. Denna
utökning av nämndens åligganden ger ledamöterna ökade kunskaper och
erfarenheter av den verklighet som deras bedömningar avser. Däremot skall
inte besöken ha några tillsynsfunktioner. Tillsynsansvaret skall oförändrat
ligga på ansvarig myndighet och verkställas av myndighetens tjänsteman
(veterinär).

Det är viktigt att alla ledamöter i en föröksdjursetisk nämnd har goda
kunskaper om berörda djurarters naturliga levnadssätt, speciella behov och
beteende. Universitet med en försöksdjursetisk nämnd bör ansvara för att
relevant utbildning ges till ledamöterna. För finansiering av denna utbildning
skall medel avsättas från de anslag som bekostar forskningsprojekten.

Speciellt ansvar för information om
utvecklingen inom vissa
vetenskapsgrenar

Forskning genererar kontinuerligt ny kunskap. I takt med att
den nya kunskapen sprids påverkas människors attityder och
uppfattningar om olika förhållanden i samhället. Normalt tar
det mycket lång tid från det att kunskapen genereras inom en
vetenskap tills den blivit allmänt känd och accepterad i
samhället.

Ibland går utvecklingen inom en vetenskap mycket snabbt och nya
praktiska tillämpningar kan snabbt genereras. I många fall kan dylika innova-
tioner ha såväl tekniska som sociala, ekologiska och etiska konsekvenser och
vara av central betydelse för samhället. Forskare specialiserade inom
enskilda kunskapsområden kan ofta ha svårt att bedöma vilka olika
tillämpningar, och därmed sammanhängande konsekvenser, en ny kunskap
kan eller bör få. Tillämpningarna har ofta effekter som ligger långt utanför
upphovsmännens kompetens och kan dessutom innebära krav på etiska
ställningstaganden. Det är därför viktigt att i vissa fall aktivt påskynda
spridningen av ny kunskap i samhället. En bred information och diskussion
är viktig för att kunskapen och dess tillämpningar skall kunna rätt bedömas
ur olika perspektiv. Information till allmänheten är en förutsättning för att
demokratin skall fungera. Med eftersläpningar i informationen föreligger risk
för att vetenskapliga landvinningar omsätts i för samhället genomgripande
tillämpningar över huvudet på medborgarna.

Miljöpartiet föreslår att forskningsråden får i uppdrag att inventera vilka
forskningsrön som kan förväntas ha stora samhällskonsekvenser samt att
organisera och genomföra uppdraget att med olika metoder informera
allmänheten och stimulera diskussioner enligt de riktlinjer som angivits i
motionen. Det är därvid viktigt att informationen om ett visst kunskaps-
område kompletteras med andra discipliners bedömningar av den aktuella
utvecklingen.

Ett aktuellt exempel på ett forskningsområde som bör få detta aktiva stöd
vid informationsspridningen till allmänheten är forskningen kring gener och
dess tillämpningar inom genteknik.

Kunskapsutvecklingen inom genforskning och genteknik har varit stark
och berör själva grundvalen för samhällets existens; villkoren för utveckling
av liv på jorden. Forskningen inom detta område kan därför ha konsekvenser
som är fundamentala och livsavgörande i vidaste bemärkelse. Dess
användning måste ställas i relation till hur selektionen hittills fungerat under
evolutionen och vilka risker olika tillämpningar kan föra med sig i detta och
andra perspektiv.

Ökade kunskaper om ärftliga egenskaper för också med sig sociala
konsekvenser med etiska ställningstaganden för både den enskilde och
samhället.

Miljöpartiet föreslår att forskningsråden får ett utvidgat informations-
uppdrag enligt de riktlinjer som angivits ovan. Vi föreslår också att Statens
naturvetenskapliga forskningsråd som pilotprojekt inom detta uppdrag får i
uppgift att genomföra en sådan information till svenska folket vad gäller den
gentekniska forskningen och att det för detta ändamål tillskjuts extra medel
om 20 miljoner kronor.

Fördelning på
anslagsområden

Miljöpartiet föreslår följande fördelning av anslag för
budgetåret 1999 och beräknade anslag för budgetåren 2000
och 2001 inom utgiftsområde 15 (Tabell 1) och
utgiftsområde 16 (Tabell 2).

Tabell 1

Förslag till anslag 1999 och beräkningar 2000 och 2001, milj. kr

UO 15 Studiestöd
Regeringen
Miljöpartiet

Förslag
Beräknat

Avvikelse från regeringen

1999
2000
2001
1999
2000
2001

Totalt utgiftsområdet

22 447
23 742
25 354
0
0
0

Anslag

A 1
Studiehjälp m.m.
2 104,7
2 427
2 734

A 2
Studiemedel m.m.
9 956,8
10 334
11 339

A 3
Vuxenstudiestöd m.m.
9 690,9
10 408
10 882

A 4
Bidrag till kostnader vid viss
gymnasieutbildning och vid viss
föräldrautbildning i teckenspråk
66
67
68

A 5
Bidrag till vissa studiesociala
ändamål
24
24
24

A 6
Särskilt vuxenstudiestöd till
studerande vid vissa
lärarutbildningar
66
68
69

A 7
Särskilt vuxenstudiestöd till
studerande vid vissa
naturvetenskapliga och tekniska
utbildningar
539
413
237

Tabell 2

Förslag till anslag 1999 och beräkningar 2000 och 2001, milj. kr

UO 16 Utbildning och universitets
forskning
Regeringen
Miljöpartiet

Förslag
Beräknat

Avvikelse från regeringen

1999
2000
2001
1999
2000
2001

Totalt utgiftsområdet

29 031
30 405
31 869
0
50
0

Anslag

A 1
Statens skolverk
270
288
292

A 2
Utveckling av skolväsende och
barnomsorg
298
291
297
20
20
20
A 3
Forskning inom skolväsendet
8
8
8

A 4
Program för IT i skolan
340
516
688

A 5
Förstärkning av utbildning i
storstadsregionerna
110
227
233

A 6
Statens institut för
handikappfrågor i skolan
119
120
122

A 7
Skolutveckling och produktion av
läromedel för elever med
handikapp
21
22
22
10
10
10
A 8
Specialskolor och resurscenter
433
440
447

A 9
Särskilda insatser på skolområdet
271
282
290

A 10
Sameskolstyrelsen
34
35
36

A 11
Bidrag till viss verksamhet
motsvarande grundskola och
gymnasieskola
123
126
130

A 12
Bidrag till svensk undervisning i
utlandet
72
74
75

A 13
Statens skolor för vuxna
39
40
41

A 14
Bidrag till viss verksamhet inom
vuxenutbildning
142
142
144

A 15
Särskilda utbildningsinsatser för
vuxna
4 509
4 777
5 093
-60
-60
-60
A 16
Svenska EU-programkontoret för
utbildning och
kompetensutveckling
12
9
9

B 1
Uppsala universitet:
Grundutbildning
768
814
852

B 2
Uppsala universitet: Forskning och
forskarutbildning
971
989
1 004

B 3
Lunds universitet:
Grundutbildning
1 022
1 069
1 102

B 4
Lunds universitet: Forskning och
forskarutbildning
978
996
1 011

B 5
Göteborgs universitet:
Grundutbildning
935
993
1 043

B 6
Göteborgs universitet: Forskning
och forskarutbildning
796
810
823

B 7
Stockholms universitet:
Grundutbildning
664
699
725

B 8
Stockholms universitet: Forskning
och forskarutbildning
787
802
814

B 9
Umeå universitet: Grundutbildning
696
742
770

B 10
Umeå universitet: Forskning och
forskarutbildning
551
561
570

B 11
Linköpings universitet:
Grundutbildning
673
738
771

B 12
Linköpings universitet: Forskning
och forskarutbildning
359
365
372

B 13
Karolinska institutet:
Grundutbildning
284
287
293

B 14
Karolinska Institutet: Forskning
och forskarutbildning
612
623
633

B 15
Kungl.Tekniska högskolan:
Grundutbildning
693
746
787

B 16
Kungl. Tekniska högs: Forskning
och forskarutbildning
525
534
543

B 17
Luleå tekniska universitet:
Grundutbildning
365
394
412

B 18
Luleå tekniska universitet:
Forskning och forskarutbildning
183
186
189

B 19
Karlstads universitet:
Grundutbildning
288
320
337

B 20
Karlstads universitet: Forskning
och forskarutbildning
53
54
55

B 21
Växjö universitet: Grundutbildning
240
273
290

B 22
Växjö universitet: Forskning och
forskarutbildning
53
54
55

B 23
Örebro universitet:
Grundutbildning
292
331
349

B 24
Örebro universitet: Forskning och
forskarutbildning
53
54
55

B 25
Mitthögskolan: Grundutbildning
408
481
501

B 26
Mitthögskolan: Forskning
53
54
54

B 27
Högskolan i Karlskrona/Ronneby:
Grundutbildning
136
166
181

B 28
Högskolan i Karlskrona/Ronneby:
Forskning och forskarutbildning
21
22
22

B 29
Malmö högskola: Grundutbildning
374
437
466

B 30
Malmö högskola: Forskning
51
52
53

B 31
Danshögskolan: Grundutbildning
23
23
24

B 32
Dramatiska institutet:
Grundutbildning
55
57
59

B 33
Högskolan i Borås:
Grundutbildning
168
194
215

B 34
Högskolan Dalarna:
Grundutbildning
202
231
248

B 35
Högskolan på Gotland
58
77
86

B 36
Högskolan i Gävle:
Grundutbildning
198
222
238

B 37
Högskolan i Halmstad:
Grundutbildning
137
160
175

B 38
Högskolan i Kalmar:
Grundutbildning
219
251
268

B 39
Högskolan i Kristianstad:
Grundutbildning
155
178
196

B 40
Högskolan i Skövde:
Grundutbildning
138
163
178

B 41
Högskolan i
Trollhättan/Uddevalla:
Grundutbildning
116
143
158

B 42
Idrottshögskolan i Stockholm:
Grundutbildning
35
36
36

B 43
Konstfack: Grundutbildning
99
100
102

B 44
Kungl. Konsthögskolan :
Grundutbildning
46
47
48

B 45
Kungl. Musikhögskolan i
Stockholm: Grundutbildning
88
89
90

B 46
Lärarhögskolan i Stockholm:
Grundutbildning
285
310
335

B 47
Mälardalens högskola:
Grundutbildning
296
318
338

B 48
Operahögskolan i Stockholm:
Grundutbildning
14
14
14

B 49
Södertörns högskola:
Grundutbildning
149
174
199

B 50
Teaterhögskolan i Stockholm:
Grundutbildning
22
23
23

B 51
Enskilda och kommunala
högskoleutbildningar m.m.
1 489
1 571
1 640

B 52
Särskilda utgifter vid universitet
och högskolor m.m.
337
300
380

B 53
Forskning och konstnärligt
utvecklingsarbete vid vissa
högskolor
199
202
206

B 54
Sunet
35
76
130

B 55
Ersättningar för klinisk utbildning
och forskning
1 056
543
557

Nytt anslag: Utvecklingsfond för
små och medelstora högskolor

C 1
Högskoleverket
129
131
134

C 2
Verket för högskoleservice
10
10
11

C 3
Centrala studiestödsnämnden
314
319
324

50

D 1
Forskningsrådsnämnden:
Forskning och
forskningsinformation
91
84
85
8
8
8
D 2
Forskningsrådsnämnden:
Förvaltning
22
23
23
2
2
2
D 3
Humanistisk-samhällsveten-
skapliga forskningsrådet:
Forskning
207
210
214

D 4
Humanistisk-samhällsvetenskap-
liga forskningsrådet: Förvaltning
11
11
11

D 5
Medicinska forskningsrådet:
Forskning
337
343
348

D 6
Medicinska forskningsrådet:
Förvaltning
10
11
11

D 7
Naturvetenskapliga
forskningsrådet: Forskning
722
735
747
20
20
20
D 8
Naturvetenskapliga
Forskningsrådet: Förvaltning
21
21
21

D 9
Teknikvetenskapliga
forskningsrådet: Forskning
241
246
250

D 10
Teknikvetenskapliga
forskningsrådet: Förvaltning
8
9
9

D 11
Rymdforskning
121
124
126

D 12
Kungl. biblioteket
196
200
203

D 13
Statens psykologisk-pedagogiska
bibliotek
8
9
9

D 14
Institutet för rymdfysik
38
39
39

D 15
Polarforskningssekretariatet
23
23
23

D 16
Rådet för forskning och
utvecklingssamarbete mellan
Sverige och EU
12
12
12

D 17
Särskilda utgifter för
foskningsändamål
87
178
117

D 18
Medel för dyrbar vetenskaplig
utrustning
64
65
88

E 1
Kostnader för Sveriges
medlemskap i Unesco m.m.
37
38
38

E 2
Utvecklingsarbete inom
Utbildningsdepartementets område
m.m.
20
23
24

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skolans allmänna målsättning och prioritering av resurser för
elever med behov av särskilt stöd,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändring i gällande skattelagstiftning i syfte att stimulera föräldra-
aktivitet vid kommunala förskolor,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om införande av mål och planer för den pedagogiska verksamheten i
barnomsorg, förskola och grundskola,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en komplettering av läroplanen för förskolan,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av tydligt tillsynsansvar för Skolverket och kommunerna
vad avser verksamheter inom förskolan,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder i utbildning av förskollärare för ökade kunskaper i
metodik och organisation vid föräldraaktiva förskolor,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utbildning i frågor rörande specifika läs- och skrivsvårigheter i
förskollärarutbildningen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om minimikrav på tillgång till speciallärare för elever med behov av
särskilt stöd i grundskolan, t.ex. speciallärare med särskild kompetens inom
området dyslexi,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att kvalificerad undervisning om dyslexi och dess
behandling ges till alla lärare i grundskolan så att nödvändig kompetens för
omhändertagande av elever med specifika läs- och skrivsvårigheter kan
garanteras inom en snar framtid,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att samverkansprojektet Dyslexi skall genomföras enligt de
riktlinjer som angivits i motionen och med de uppdrag till FRN och FOA
som anges i motionen,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av åtgärder för att stärka modersmålsundervisningen i
grundskolan,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder mot mobbning vid svenska skolor i enlighet med vad
som anförts i motionen,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fritidsverksamhetens integrering i skola och ungdomsverksamhet,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av åtgärder för att komma till rätta med allvarliga brister
i tillsynen av skolan enligt gällande lagstiftning,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en breddning av tillsynen av skolan till att omfatta större delar av
vad skollagen stipulerar, t.ex. vad gäller mobbning, resurser för barn med
specifika läs- och skrivsvårigheter, elevdemokrati, otillbörlig påverkan
(indoktrinering) och skolhälsovård,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fristående skolors rätt till egen plats i kommunala skolplaner,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att komma till rätta med allvarliga problem med den
nya gymnasieskolan,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att underlätta fortbildning av lärare och skolledare i
gymnasieskolan,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvärdering och förslag till förbättringar vad gäller möjligheter
för elevens val av skola och program i gymnasieskolan,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillsättande av en utredning med uppdrag att föreslå lämpliga
alternativ till nuvarande kunskapskrav och betygssystem för gymnasieskolan,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att fortsätta nedtoningen av timplanens betydelse och
stärka utvecklingen av målinriktade studier efter individuellt anpassade
studieplaner och stort elevinflytande i gymnasieskolan,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utveckla den arbetsplatsförlagda utbildningen (APU) i
gymnasieskolan,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att speciellt uppmärksamma behov av stöd till gymnasieelever
med annat modersmål än svenska,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om högskolornas ledningsorganisation och behovet av ökat student-
inflytande,

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inrättande av högskollärarutbildning,

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillsättande av en utredning som närmare skall granska
universitets och högskolors yrkesutbildningar med särskild prövning av olika
yrkesutbildningars naturliga hemvist,

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att höja kvaliteten i lärarutbildningen,

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om införande av lärlingsutbildning vid svenska företag,

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av att den planerade förändringen av studie-
medelssystemet genomförs snarast,

30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ändringar av fribeloppet vid inkomst i kombination
med studiemedel,

31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att CSN skall ha full kostnadstäckning via statsbudgeten och att
beslutet om höjda expeditionsavgifter skall upphävas,

32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillsättande av en utredning i syfte att få en helhetslösning på de
studiesociala frågorna,

33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en lagstadgad skyldighet för lärosäten att svara för person-
skadeförsäkring av studenterna vid lärosätet,

34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fördelning av grundutbildningsplatser på universitet och
högskolor och åtgärder för att underlätta möjligheterna att välja
kombinationer av kurser vid olika fakulteter och högskolor,

35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en genomgripande effektivisering av nuvarande
system för antagning till grundutbildning vid universitet och högskolor,

36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kriterier för fördelning av grundutbildningsplatser till universitet
och högskolor samt behovet av nya schabloner för ersättning till
ämnesområden,

37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en utredning som skall lägga fram förslag om ordnad
utbildning vid universitet och högskolor av ekotekniker, miljöekonomer och
miljö- och hälsoskyddsinspektörer samt införande av miljökunskap som
baskunskap vid alla studiegångar,

38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppdrag till Högskoleverket att sammanställa en bruksanvisning
för universitets- och högskoleutbildningar lämpad för studenter vid studieval
och för arbetsmarknaden som vägledning vid planering av personalbehov,

39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av tydliga direktiv till universitet och högskolor att vidta
åtgärder för att åstadkomma likvärdiga studieförutsättningar för kvinnor och
män,

40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utökad giltighet för jämställdhetsplaner och
högskoleförordningens regler rörande sexuella trakasserier,

41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ändring i reglerna för meritvärdering vid anställning
som forskarassistent,

42. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en översyn av regleringen av forskarutbildningen,

43. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av särskilt anslag för finansiering av doktoranders forsk-
ningsarbeten,

44. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om finansiering av doktorandtjänster genom införande av grundforsk-
ningsavdrag (GFA),

45. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att all forskarutbildning skall innehålla undervisningsmoment i
biologi, ekologi och filosofi,

46. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av åtgärder för att erbjuda likvärdiga villkor för kvinnor
och män i forskarutbildning vid universitet och högskolor,

47. att riksdagen beslutar att avskaffa begränsningen i meriteringstid för
ansökan till forskarutbildning i enlighet med vad i motionen anförts,

48. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ökad rörlighet och differentiering av forskar- och
lärartjänster vid universitet och högskolor,

49. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ytterligare en anställningsform utöver forskarassistent
för postgradual verksamhet vid universitet och högskolor,

50. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vilken instans som skall ha beslutsrätt vad gäller tilldelning till
högskola av vetenskapsområde,

51. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att öka jämställdheten mellan män och kvinnor i
forskarkarriären samt förslag om särskilt tillsynsuppdrag i dessa frågor för
Högskoleverket,

52. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en ny tjänsteorganisation med syfte att åstadkomma ökad
rörlighet och flexibilitet vid universitet och högskolor,

53. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om principer för fördelning av forskningsresurser till universitet och
högskolor,

54. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inrättande av en utvecklingsfond för små och medelstora
högskolor för utveckling av forskning vid dessa lärosäten,

55.

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bristande balans mellan grundforskning och sektorsforskning
(tillämpad forskning) med hänsyn till samhällets behov av
forskningsresurser,

56. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillsättande av en utredning med uppdrag att föreslå lämpliga
administrativa former för hanteringen av ett grundforskningsavdrag,

57. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en utredning av den tvärvetenskapliga forskningens
situation med syftet att utarbeta förslag till åtgärder för att underlätta
samverkan över ämnesgränserna,

58. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rationalisering av sektorsforskningen,

59. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett utökat uppdrag till FRN för samordning av forskningsrådens
stöd till tvärvetenskaplig forskning,

60. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av kraftigt ökad forskning inom miljöskydd,
miljöbetingat hälsoskydd, miljövänlig produktion samt miljövänligare
varuhantering,

61. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inrättande av ett centrum för miljöteknik,

62. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med
uppdrag att föreslå former för omställning av delar av FOA:s verksamhet
mot civila uppgifter vad gäller forskning och utveckling enligt vad som
anförts i motionen,

63. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om krav på omedelbart stopp för alla onödiga djurförsök,

64. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändring av gällande reglemente och lagstiftning för vetenskapliga
djurförsök så att en myndighetsveterinär får ökad befogenhet att ingripa vid
oförutsett lidande för djur i djurförsök,1

65. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utökade krav på försöksdjursetiska nämnders rutiner vid
djurförsöksärenden samt nya bestämmelser om speciell utbildning i
djurkunskap för nämndernas ledamöter,

66. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om speciellt ansvar för information om nya rön inom vissa
vetenskapsgrenar,

67. att riksdagen hos regeringen begär att Statens naturvetenskapliga
forskningsråd får uppdrag att informera allmänheten om den gentekniska
forskningen i enlighet med vad som anförts i motionen,

68. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1999 fördela anslagen inom
utgiftsområde 15 Studiestöd i enlighet med vad som anförts i motionen
(tabell 1),

69. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om beräknad fördelning på anslag inom utgiftsområde 15 Studiestöd
för budgetåren 2000 och 2001 (tabell 1),

70. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1999 fördela anslagen inom
utgiftsområde 16 Utbildning och forskning i enlighet med vad som anförts i
motionen (tabell 2),

71. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om beräknad fördelning på anslag inom utgiftsområde 16 Utbildning
och forskning för budgetåren 2000 och 2001 (tabell 2).

Stockholm den 26 oktober 1998

Birger Schlaug (mp)

Gunnar Goude (mp)

Kia Andreasson (mp)

Peter Eriksson (mp)

Matz Hammarström (mp)

Helena Hillar Rosenqvist (mp)

Barbro Johansson (mp)

Mikael Johansson (mp)

Thomas Julin (mp)

Per Lager (mp)

Ewa Larsson (mp)

Gudrun Lindvall (mp)

Yvonne Ruwaida (mp)

Marianne Samuelsson (mp)

Kerstin-Maria Stalín (mp)

Lars Ångström (mp)

1Yrkande 64 hänvisat till MJU.