På senare år har kritiken mot de nu gällande reglerna för studiestöd blivit
allt mer massiv. Kritiken är befogad. Den socialdemokratiska politiken
har lyckats åstadkomma ett lapptäcke som leder till absurda
konsekvenser både för studenterna och för den svenska
samhällsekonomin.
Till att börja med måste det krävas att ett system för finansiering av högre
studier är uppbyggt så att det lämnar rätt signaler till studenterna. Studie-
medelssystemet måste vara konstruerat så att det uppmuntrar till högre
studier. Det får inte vara som nu att systemet å ena sidan avskräcker många
ungdomar från att bedriva akademiska studier på grund av rädsla för att dra
på sig stora lån och å andra sidan uppmuntrar andra att låna så mycket det
någonsin är möjligt, väl vetandes att de ändå aldrig kommer att kunna
återbetala skulden.
Alla andra grupper i samhället har rätt att göra avdrag för erlagda räntor på
lån. En grupp har inte denna rätt - studenterna. För dem gäller att studielånen
årligen räknas upp efter ett visst indexsystem. Den ränta som beräknas på
detta sätt är inte avdragsgill. I Sverige råder för närvarande en låg räntenivå.
Centrala studiestödsnämnden har en lång eftersläpning vid tillämpningen av
ränteanpassningen. Med hänsyn tagen till att räntan på studielån inte är
avdragsgill är statens studiestöd klart ofördelaktigt i jämförelse med vanliga
banklån.
Den som genomgått längre akademiska studier går ut i yrkeslivet med en
skuldbörda på 250 000-300 000 kronor. Resten av sitt yrkesverksamma liv
skall man sedan betala cirka 1 000 kronor varje månad av redan skattade
pengar. De fyra procent av inkomsten som skall gå till CSN utgör en form av
"akademikerskatt". Det är inte att förvåna sig över att andelen studenter med
längre akademiska studier är låg i Sverige.
Dessvärre utgör den samlade studieskulden en ryggsäck som de flesta
aldrig kan bli av med. För den som har höga skulder gäller att man från
första dagen av förvärvsarbete måste ha en månadsinkomst på minst 30 000
kronor för att skulden över huvud taget skall börja minska. Få akademiker i
Sverige kan påräkna inkomster i den storleksklassen någonsin, än mindre en
sådan ingångslön.
Om man gör ett överslag över hur mycket en svensk akademiker får betala
för sina studielån under sitt yrkesverksamma liv kommer man upp i sådana
summor att - om det vore en privat långivare och inte staten - ansvar för
ocker skulle aktualiseras.
Ett annat absurt inslag i det svenska systemet är att arbete bestraffas. I
andra länder är det naturligt att studenterna arbetar extra under kvällar,
helger och lov för att dryga ut sina studielån. I Sverige kan man inte tjäna så
värst många kronor under sommarlovet utan att det påverkar den fortsatta
rätten till studielån. Följden har blivit att ett stort antal studerande under
sommaruppehållen tvingas gå till socialkontoren för att kunna klara sin
försörjning. Så får det inte gå till i ett anständigt samhälle. Det s k
fribeloppet
bör avskaffas så att inkomsten inte påverkar rätten till studielån.
Vid den samlade reformering av det svenska studiestödssystemet som är
nödvändig och måste genomföras skyndsamt finns det ytterligare frågor som
bör övervägas. En är att se över skattereglerna för företagsstipendier, som är
vanliga i andra länder men knappast förekommer här. En annan är att införa
någon form av förmånligt sparande för framtida studier, typ det amerikanska
Family College Fund.
Slutligen bör CSN läggas ner snarast. CSN är en administrativ katastrof.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en skyndsam utredning av
studiemedelssystemet i enlighet med vad som anförts i motionen.