Högskolepolitiken måste ta sin grund i studenternas rätt till
en god utbildning och deras krav och förväntningar på sin
studietid. Studenten måste stå i centrum för
utbildningspolitiken.
Det moderna samhället ställer högre krav än någonsin på människors
kunskap. Varje år tillkommer ca 10 % nya arbetstillfällen med krav på höga
kvalifikationer. Samtidigt försvinner en lika stor del arbetstillfällen med
enklare arbetsinnehåll. Fler människor måste därför få en kvalificerad
grundläggande utbildning och förutsättningar att återkomma hela livet till
utbildning.
I dag går ca 40 % av befolkningen vidare till studier på högskolenivå
någon gång under livet. Denna siffra kommer att stiga över 50 % ganska
snart och det är fullt tänkbart att 60-70 % av arbetskraften i framtiden
kommer att ha en kortare eller längre högskoleutbildning. Kunskaps-
samhället är på väg att förverkligas. Detta innebär också stora utmaningar för
den nationella högskolepolitiken.
Det senaste årtiondet har den svenska högskolan genomgått sin största
förändring någonsin. På åtta år har en utbyggnad omfattande mer än 100 000
nya högskoleplatser beslutats, tre nya universitet inrättats och alla högskolor
har erhållit någon form av fasta forskningsresurser. Centerpartiet har, både i
regeringsställning och som konstruktivt oppositionsparti, medverkat till detta
kvantitativa språng.
När expansionen nu är beslutad och under genomförande måste kvaliteten
i utbildningen säkras. Vi behöver nu ett motsvarande kvalitativt språng.
Centerpartiet presenterar i denna motion sin syn på kvalitetsarbetet i
högskolan.
Frågan om resurser till forskning och forskarutbildning är givetvis nära
förknippad med kvalitetsarbetet. Centerpartiet har tidigare i riksdagen
föreslagit en omfördelning av forskningsresurser, från olika sektorsorgan till
fasta forskningsanslag och anslag till forskarutbildning. I november 1998
kommer den forskningspolitiska utredningen, Forskning 2000, att presentera
sina slutsatser. Vi avstår därför från att föra fram konkreta yrkanden kring
resurser till forskning och forskarutbildning i denna motion. I vår
ekonomisk-politiska motion yrkas att regeringen ska ta hänsyn till behovet
av en omfördelning då ramarna för 2000 presenteras i den ekonomiska
vårpropositionen.
1.1 Kvalitetsbegreppet
Kvalitet är ett mångfacetterat begrepp, vilket också
återspeglas i det kvalitetsarbete och den bedömning som görs
vid landets olika högskolor och universitet. Det går inte att
uttrycka kvalitet som en universell egenskap i utbildningen.
Snarare är kvalitet fråga om hur väl olika intressenter
bedömer att tidigare förväntningar uppfyllts.
Högskoleverket redogör i rapporten Kvalitet och förändring (1997:8 R) för
åtminstone två olika perspektiv som kan läggas på kvalitet; ett internt och ett
externt perspektiv. Den interna kvaliteten handlar om att uppfylla
högskolelagens krav på att utbildningen ska bedrivas på en vetenskaplig eller
konstnärlig grund, samt på beprövad erfarenhet och att det finns ett nära
samband mellan forskning och utbildning. Extern kvalitet handlar om det
omgivande samhällets krav på utbildningarnas relevans.
Ett grundläggande krav på en bra högskoleutbildning finns återgivet i
högskolelagen, där det sägs att högskoleutbildningen skall, utöver kunskaper
och färdigheter, ge studenterna förmåga till självständig och kritisk
bedömning, förmåga att självständigt lösa problem samt förmåga att följa
kunskapsutvecklingen (1 kap 9 §).
1.2 Delar av ett kvalitetsarbete
Förutsättningarna för högskolornas undervisning har till stor
del förändrats i grunden genom de nya grupper som i dag
börjat studera vid högskolan. Sverige har av tradition haft
många äldre studenter i högskolan, men i dag är de fler än
någonsin, bl.a. p.g.a. satsningar på vuxenutbildning, såsom
Kunskapslyftet. Fler människor än tidigare från hem utan
utbildningstradition studerar i dag vidare. Det går därför inte
längre att se studenter som en homogen grupp med
likvärdiga behov. Ett modernt utbildningsväsende måste
vända sig till alla olika studenter och såväl förmedla en
utbildning som är anpassad efter studenternas olika
förutsättningar som erbjuda sådana sociala villkor att
studenterna kan tillgodogöra sig utbildningen.
En politik för ett kvalitativt språng i högskolan måste givetvis till stor del
handla om kvaliteten i undervisningen och hur denna säkras. Den måste
också adressera frågor om studenternas villkor och möjligheter att
tillgodogöra sig utbildningen. Vidare måste kvalitetsarbetet syfta till att
förbättra kontakten mellan yrkesliv och högskola för att förmedla en
utbildning som också är relevant för arbetslivets behov.
2 Akademisk kvalitet
2.1 En kvalificeringstrappa för
högskolor
1992 års högskolereform innebar flera viktiga förändringar
av den högre utbildningen i Sverige. Bland de mest
betydande inslagen i reformen framstår införandet av en
examensordning. Som generella examina finns dels doktors-
respektive licentiatexamen i forskarutbildningen, dels
magister-, kandidat- och högskoleexamen för den
grundläggande högskoleutbildningen. Därutöver finns
specifika yrkesexamina med drygt 40 olika inriktningar.
Införandet av en examensordning resulterade i ett principgenombrott för de
mindre och medelstora högskolorna. En rutin för prövning av examensrätt
har utvecklats som innebär att kriterier ställs upp för att erhålla
examensrättigheter. I första hand har denna princip tillämpats avseende
rätten att utfärda magisterexamen vid de mindre och medelstora högskolorna.
Resultatet har blivit att dessa högskolor givits rätt att utfärda magisterexamen
i nästan samtliga de ämnen för vilka examensrätt sökts. Närmare 80
examensrättigheter har utdelats till mindre och medelstora högskolor. Genom
Högskoleverkets särskilda prövning har Högskolan i Jönköping rätt att utdela
doktorsexamen. Regeringen har under 1998 beslutat att högskolorna i
Karlstad, Växjö och Örebro från årsskiftet ska bli universitet. Också
Mitthögskolan kommer inom en snar framtid att bli universitet.
Vi finner det rimligt att ytterligare utveckla systemet med prövning av
examensrättigheter. Systemet ger stora frihetsgrader för det enskilda lärosätet
att efter lokal prioritering kvalificera sig för examensrättighet på allt högre
nivåer. Vi vill utveckla en kvalificeringstrappa och klara kriterier för att
mindre och medelstora högskolor också skall kunna utdela examina inom
forskarutbildningen. En prövning av examensrätt i forskarutbildningen skall
bygga på en bedömning av respektive högskolas möjlighet att uppfylla
högskolelagens mål för forskarutbildningen. Forskarutbildningen skall,
utöver vad som gäller för grundläggande högskoleutbildning, ge kunskaper
och färdigheter som behövs för att självständigt kunna bedriva forskning. De
mindre och medelstora högskolorna har nu möjlighet att inrätta
professorstjänster. I de fall då prövning av en ansökan att inrätta professurer
ger positivt resultat har högskolan därmed fått ett värdefullt kvitto på att den
vetenskapliga miljön håller erforderlig nivå. Detta, tillsammans med den
ökade tillgång till kompetenta handledare som nya professurer innebär,
skapar god grund för rätten att också examinera i forskarutbildningen.
Vi förespråkar för samtliga universitet och högskolor en övergång till ett
enhetligt anslag för grundutbildning och forskning. Anslaget differentieras
med nya principer för forskningsfinansiering som bygger på förslaget med
högskolornas kvalificeringstrappa.
Genom ett enhetligt anslagssystem skapas förutsättningar för ett höjt och
sammanhållet basanslag för forskning, som helt enkelt följer av det
utbildningsuppdrag lärosätet tilldelats. Det första trappsteget omfattar således
all högskoleutbildning och alla högskolor. Detta medger ökade möjligheter
för samtliga högskolor att bedriva forskning. Därmed uppnås högskolelagens
krav om nära samband mellan utbildning och forskning.
I det andra trappsteget kompletteras basanslaget med ett tilläggsanslag. De
högskolor som erhållit rätten att utfärda magisterexamen i ett ämne skall
även ha fasta forskningsanslag för det ämnesområdet. Examensrätt i fråga
om magisterexamen åtföljs med automatik av resurser för forskning och
forskarutbildning. För de ämnen där högskolorna idag saknar rätt till
magisterexamen skall dessa även fortsättningsvis efter prövning kunna
erhålla magisterexamen och därmed tilläggsanslag. Resurserna ska ha sådan
omfattning att de ger möjlighet att bygga upp kvalitet som ger underlag för
professurer. Vi anser att resurser kopplade till magisternivå skall vara så
tilltagna, att högskolan kan bygga upp en forskningsorganisation med sådan
bredd och sådant djup att det tredje trappsteget vartefter kan uppnås.
Det tredje steget i vår kvalificeringstrappa innebär att de högskolor, som
uppnått bredd och djup i utbildning och forskning, efter prövning av
Högskoleverket, skall kunna erhålla examensrättigheter för licentiat- och
doktorsexamen. Närmare kvalitativa och kvantitativa kriterier för detta bör
fastställas av Högskoleverket. Kriterierna skall vara kända enligt samma
princip som gäller för magisterexamen. En del i prövningen skall vara att
högskolan getts rätt att inrätta professur.
Med förslaget om kvalificeringstrappa skapas förutsättningar för
högskolan att successivt utveckla bredd och djup. För högskolor som erhållit
examensrättigheter skall det vara möjligt, att efter prövning, inrätta
vetenskapsområde och vidare att uppnå universitetsstatus eller att utvecklas
till en profilhögskola. För närvarande råder viss oklarhet kring
vetenskapsområdenas betydelse och vad som egentligen utgör skillnaden
mellan en högskola med vetenskapsområde och ett universitet. Regeringen
bör klargöra detta. Detta bör ges regeringen till känna.
Den tekniska utbildningen och forskningen är i sammanhanget mer
speciell. Vi anser dock i princip att våra förslag bör göras tillämpliga även
för denna utbildning.
Centerpartiet föreslår att ett system utvecklas för prövning av
examensrättigheter på högre nivåer. Vi vill utveckla en kvalificeringtrappa
med klara kriterier för att mindre och medelstora högskolor ska kunna utdela
examina inom forskarutbildningen. Regeringen bör återkomma med förslag
om detta.
Centerpartiet föreslår att ett anslagssystem utarbetas, som bygger på
förslaget med högskolornas kvalificeringstrappa. Regeringen bör återkomma
med ett förslag om detta.
2.2 Lärarna
Den centrala resurs som vetenskapligt och pedagogiskt
skickliga lärare utgör bör tas tillvara bättre än i dag.
Fortfarande läggs vid många institutioner betydligt större
vikt vid den vetenskapliga än den pedagogiska skickligheten
vid anställningar och befordringar. Denna attityd tar
självfallet tid att förändra, men högskolepolitiken måste
lägga stor vikt vid att inskärpa att pedagogiskt arbete ska
värderas och uppskattas på samma sätt som vetenskapligt.
Behovet av högskolelärare kommer att öka kraftigt de närmaste åren.
Därför är det viktigt med en samlad strategi för att få fler lärare. Regeringen
bör återkomma med ett strategiförslag kring hur rekryteringen av
högskolelärare kan ökas. Detta bör ges regeringen till känna.
2.2.1 Forskarutbildning
Den högre utbildningen ska vila på en vetenskaplig eller
konstnärlig grund. Det är därför av stor vikt att lärarna också
har anknytning till forskningsvärden. Alla lärare i den högre
utbildningen bör själva ha en forskarutbildning som bas för
sin undervisning.
Bristen på forskarutbildade lärare är störst vid mindre och medelstora
högskolor, där 29 % av lärarna är forskarutbildade. Även vid universiteten
och fackhögskolorna råder dock en brist, med 54 % forskarutbildade lärare.
Andelen lärare med forskarutbildning har dock ökat snabbt vid de mindre
och medelstora högskolorna.
Det är en angelägen kvalitetssatsning att stödja utvecklingen mot en större
andel forskarutbildade lärare. Detta gäller kanske i synnerhet lärar- och
vårdutbildningar, som båda har en låg andel lärare med forskarutbildning i
dag.
Högskolorna bör stimuleras att genomföra doktorsprogram för sina icke
disputerade lärare. Avsikten bör vara att lärarna, utan att lämna under-
visningen, ska kunna förena denna med egen forskarutbildning. Högskole-
verket bör ges i uppdrag att utreda hur detta kan ske. Detta bör ges
regeringen till känna.
2.2.2 Pedagogisk utbildning
När allt fler studenter med olika bakgrund söker sig till
högskolan ökar också kraven på högskolan att anpassa
undervisningen så att alla studenter kan tillgodogöra sig den.
Högskolan är i dag den enda institution i utbildningssystemet
där lärarna inte omfattas av formella krav på pedagogisk,
metodisk eller didaktisk kompetens. Följden är att alltför
mycket av högskoleutbildningen fortfarande bedrivs på
samma sätt som för trettio år sedan.
Många högskolor erbjuder i dag sina lärare en pedagogisk utbildning. Det
finns dock skäl att överväga att göra pedagogisk utbildning obligatorisk för
anställning som lektor.
En pedagogisk utbildning för högskolelärare bör ges andra former än den
vanliga lärarutbildningen, t.ex. som deltidskurser under något/några år. Den
bör också ha en inriktning mot praktisk undervisning och undervisnings-
metod.
Regeringen bör återkomma med förslag till sådan ändring av högskole-
lagen att pedagogisk utbildning för lärare i högskolan blir obligatorisk.
Frågan om högskoledidaktisk forskning har nära samband med pedagogisk
utbildning för högskolans lärare. Högskoleutbildningar skiljer sig på ett
markant sätt från undervisning på andra nivåer och ställer därför med all
sannolikhet andra krav på valet av metodik och stoff. Den högskole-
didaktiska forskningen har länge varit eftersatt och bör framgent stödjas.
Detta bör ges regeringen till känna.
2.3 Undervisnings-
/examinationsformer
I samband med att högskolan expanderar måste frågan om
expansionens betydelse för undervisnings- och
examinationsformer belysas. Motiverade farhågor om att allt
större grupper försvårar en pedagogisk förnyelse i skolan har
väckts.
Den arbetsgrupp som tillsatts av utbildningsministern 1997 för att utreda
studerandeinflytandet har i studie visat att majoriteten av studenterna har
mycket traditionell och passiviserande undervisning och att självstudierna
alltför sällan handlar om att söka kunskap, utan istället till övervägande del
om att memorera faktakunskaper inför tentamenstillfället. Synen på
utbildning som enbart meritering inför arbetslivet har förstärkts, på
bekostnad av synen på högre utbildning som ett värde i sig, och är tyvärr
utbredd idag. Det bidrar till att många studenter inte lär sig för livet utan
för
att få en examen, och högskolan riskerar reduceras till en utbildningsfabrik.
Vid många högskolor görs redan i dag ett förtjänstfullt arbete med att
utveckla undervisnings- och examinationsformerna. Det är varken möjligt
eller önskvärt att nationellt föreskriva vilken form undervisning och
examination ska ta. Det är däremot möjligt att dokumentera det som sker och
därigenom bidra till att kunskaper och erfarenheter sprids till alla högskolor i
Sverige. Högskoleverket bör ges ett uppdrag med denna innebörd. Detta bör
ges regeringen till känna.
2.3.1 Distansutbildning
2.3.1.1 En ny distanshögskola
Riksdagen har redan beslutat att skapa en
distansutbildningsmyndighet i Härnösand. Det är naturligt att
vidareutveckla denna med ett bredare mandat, fler
högskoleplatser och status som egen högskola. Härnösand
kan då bli ett kreativt centrum för distansutbildning i hela
landet. Detta bör ges regeringen till känna.
En distanshögskola bör köpa sina kurser från andra lärosäten - i Sverige
och utomlands - och bidra till utvecklingen av metoder och teknik för
distansutbildning. Distanshögskolans kurser bör i stor utsträckning erbjudas
som samverkansprojekt mellan högskolan, Utbildningsradion och lokala
utbildningsarrangörer.
2.3.1.2 Resurstilldelningssystemet för distansutbildning
Resurstilldelningssystemet består i dag av en s.k. per capita-
ersättning, baserad på antalet studenter inom en utbildning,
och en prestationsdel, som utbetalas för antalet examinerade
på en utbildning. Systemet är i grunden bra då det innebär en
balans mellan nödvändiga basresurser och incitament att öka
genomströmningen.
För distansutbildning innebär emellertid denna konstruktion särskilda
problem. Generellt har distansutbildningar en lägre genomströmning än
kurser förlagda till lärosätet. Orsakerna till detta kan diskuteras. En av de
bidragande orsakerna är med säkerhet att många som tar del av distans-
utbildningen redan tidigare har en examen och därför är mer intresserade av
att ta del av kunskaperna i utbildningen än av examinationen och
högskolepoängen i sig. Oavsett orsaken innebär den lägre genomströmningen
en ekonomisk påfrestning för utbildningsarrangören utöver den merkostnad
som tillkommer för utveckling av läromedel och kursplanering.
Resurstilldelningssystemet måste ta hänsyn till den lägre genom-
strömningen inom distansutbildningen. Regeringen bör återkomma med
förslag till hur detta kan genomföras.
2.4 Användbarhet/relevans
2.4.1 Högre studier ska vara
forskningsförberedande
För att uppfylla högskolelagens krav på en vetenskaplig
grund för den högre utbildningen krävs en tätare koppling
mellan grundutbildningen och forskningen inom högskolan.
Ett särskilt viktigt inslag i grundutbildningen för att stärka forsknings-
anknytningen är metodundervisningen. Att kunna behärska och tillämpa
vetenskapliga metoder är en av forskarens viktigaste kunskaper. Får
studenter praktisk övning i hur olika metoder appliceras stimuleras också den
pedagogiska utvecklingen i utbildningen.
Det kritiska tänkandet måste tidigt tränas och den kunskapssyn och det
vetenskapliga och kritiska förhållningssätt som bör känneteckna högskolan
måste också tidigt bibringas studenterna. Alla studenter behöver kunskaper
om vetenskapsteori och idé- och lärdomshistoria.
En obligatorisk vetenskaplig introduktionskurs till högre utbildning bör
därför införas. Denna bör också kunna innehålla moment kring högskolans
funktion och högskolestudier i allmänhet. Detta bör ges regeringen till känna.
Inom den högre utbildningen bör också särskilda kurser utformas för
personer med akademisk examen som vill vidareutbilda sig inom sitt
vetenskapliga område eller önskar göra ett tillägg till sin examen. Detta finns
etablerat vid några lärosäten idag, som exempelvis vetenskaps-
journalistutbildningarna vid Umeå och Uppsala universitet eller de olika på-
byggnadskurser som är skräddarsydda för examinerade lärare. En utbyggnad
av post-examina kurser inom alla vetenskapliga områden är därför önskvärd.
Särskilt viktigt är detta inom tekniska utbildningar, där utvecklingen av helt
nya vetenskapliga metoder och hjälpmedel går som snabbast.
2.4.2 Yrkeslivet
Traditionellt sett har personer med akademiska examina i
Sverige rekryterats till offentlig sektor eller de större
industriföretagen, vilket också styrt innehållet och målen på
grundutbildningsnivå. Idag är dock karriärvägarna för
akademiker inte lika klart utstakade, då efterfrågan på
arbetskraft stagnerat i offentlig sektor samtidigt som större
företag inte expanderar i lika hög grad. Allt fler personer
med akademiska examina måste därför söka sig till mindre
och/eller temporära verksamheter, alternativt bilda egna
företag. Denna utveckling innebär en möjlighet till förnyelse
av hela näringslivet i Sverige och innebär en ökad
tillväxtpotential då kompetensnivån i mindre och medelstora
företag höjs. Den högre utbildningen måste också återspegla
de ändrade faktiska förhållandena.
En konsekvens är att stor vikt måste läggas vid studenternas förmåga att
hantera sociala relationer och bygga nätverk. Den sociala kompetensen måste
vara ett naturligt inslag i den högre utbildningen.
En pedagogik som bygger på de krav studerande kan komma att möta som
anställda eller arbetsgivare innebär att kontakterna mellan högskolorna,
näringslivet och andra verksamheter i samhället måste utvecklas. Upp-
rättandet av så kallade Arbetslivscenter vid några svenska universitet och
högskolor är ett steg i rätt riktning. I Storbritannien har man sedan länge
liknande verksamheter för studenterna med olika typer av Careers Services,
och vid samtliga finska universitet har studenterna tillgång till
företagsnätverk och arbetslivsrådgivning under studietiden. Regeringen bör
ta initiativ för att stödja denna utveckling. Detta bör ges regeringen till
känna.
De privata inslagen bidrar till forskningen och gör den mer konkurrens-
kraftig, samtidigt som studenter och forskare får en närmare koppling till
arbetsmarknaden. I Sverige fungerar utbytet någorlunda väl mellan olika
högskolor och läkemedels- och elektronikindustrin, där vissa företag har en
jämförelsevis hög andel forskarutbildad personal och rekryterar direkt från
avgångsklasser, men detta arbetssätt måste spridas även till andra områden.
I dag står ett fåtal stora företag för den överväldigande delen av de privata
insatserna i svensk forskning och utveckling. Fler privata aktörer bör åta sig
ett ansvar för svensk forskning. De tillämpade forskningsresultat som uppnås
används i många fall till direkt resultatförbättrande åtgärder, vilket inte bör
vara statens ensak att utveckla. Svenska företag och stiftelser bör i högre
grad entusiasmeras och uppmuntras till att göra satsningar i högskolornas
forskning och utveckling. Ett ökat deltagande av hela näringslivet i
forskningen och forskarutbildningarna möjliggör också en mer naturlig
förankring i grundutbildningen.
Högskolan befinner sig i en omvärld i snabb förändring. Bland annat
genomgår det svenska yrkeslivet stora förändringar, beroende på såväl ökad
internationalisering som förändrade nationella förutsättningar. Detta ställer i
sin tur nya krav på de institutionella förhållandena i yrkeslivet liksom på de
människor som vistas där. Det finns ingen anledning att tro att den högre
utbildningen inte skulle gå samma utveckling till mötes
För att långsiktigt få bättre effekt av forskning och grundutbildning är det
viktigt att närings- och yrkesliv i större utsträckning engageras och görs
delaktiga i högskolornas utveckling. Om fler intressen släpps in i de
akademiska miljöerna främjas inte bara kvaliteten i utbildningarna utan
också mångfalden av inriktningar inom de olika ämnena. Ett exempel är de
olika faddersystem som byggts upp vid vissa högskolor, där studenter och
olika företag tidigt i utbildningen kommer i kontakt med varandra och sedan
samarbetar hela studietiden.
2.5 Utvärdering
Kvalitet är, som anförts i inledningen, ett komplext begrepp.
Det låter sig därför inte fångas i en enkel kvantitativ
beskrivning. Kvalitetsindikatorer och liknande instrument
måste därför användas med stor försiktighet och
kompletteras med andra metoder. Självfallet kan kvantitativa
instrument användas för att göra kvalitativa beskrivningar.
Högskoleverket visar på en sådan metod i rapporten Kvalitet
och förändring, som tidigare refererats. Idén om att gradera
och rangordna lärosätena kvalitetsmässigt, att upprätta
rankinglistor, är däremot inte heller en önskvärd eller
konstruktiv/tillförlitlig metod i kvalitetssäkringsarbetet.
Istället måste en grundnivå fastställas, en lägsta nivå för all
högskoleutbildning i Sverige.
De mål som uppställs i högskolelagen måste ständigt följas upp och
utvärderas, och varje lärosäte måste ha ansvar för att så sker inom ramen för
den egna verksamheten. Målet för lärosätenas kvalitetsarbete måste hela
tiden vara att förbättra och utveckla utbildningen vid högskolan, och statens
uppgift måste bestå i att stimulera högskolorna till detta arbete och tillföra
ekonomiska resurser som möjliggör för högskolorna att uppnå målen. Staten
har vidare ett ansvar för att högskolornas verksamhet granskas samt att
kvalitetsarbetet redovisas och följs upp. Staten har naturligtvis också ansvar
för att tillskjuta nya högskolor tillräckliga ekonomiska resurser.
Högskoleverkets uppgift att granska kvaliteten och kvalitetsarbetet vid
högskolorna, har visat sig fungera väl, och verket har kommit att bli en viktig
resurs i kvalitetsutvecklingsarbetet.
2.5.1 Lokal utvärdering
Kvalitetsgranskning är en omfattande och genomgripande
process som måste involvera högskolans samtliga enheter
och aktörer. Den enskilda högskolan måste ha genomtänkta
rutiner för hur kvalitetsutvecklingsarbetet aktivt och
kontinuerligt ska bedrivas, och hur resultaten ska tas tillvara
och implementeras/tränga igenom organisationen. För att
kvalitetsutvecklingsarbete ska ge positiva resultat förutsätts
en seriös uppföljning.
Interna utvärderingar av högskolans verksamhet och utvärderingsprojekt
där studenternas åsikter efterfrågas och tillåts påverka verksamheten är ett
par exempel på viktiga instrument i kvalitetsutvecklingsarbete. Student-
barometern i Lund är ett positivt exempel där oväntade synpunkter kommit
fram och initierat förändringsarbete både inom högskolorna och inom
studentkårerna. Det som varit avgörande för studenternas motivation att
besvara Studentbarometern har, enligt Lunds Universitets Studentkårer, varit
att universitetet tydligt visat vad man vidtar för åtgärder som resultat av
svaren.
Ett tredje exempel är att genomföra externa utvärderingar av
internationella bedömargrupper, för att få synpunkter och impulser från
personer med andra erfarenheter. Erfarenheten av de utvärderingar som
gjorts på detta sätt har också visat sig vara positiva.
Utvärdering är ett brett område med allt från övergripande utvärderingar
av hela universitetet till utvärdering av en enstaka kurs. I en
medproducerande studentroll ingår att ta ansvar för den egna utbildningen -
ansvar för valet av kurser, den egna inlärningen, men också ansvar för att
påverka sin egen undervisning. Studenter är i allmänhet mycket intresserade
av att kunna påverka sin utbildning i alla dess olika aspekter. De vill kunna
påverka undervisningen, de vill vara med och forma de olika delarna av
utbildningen, ha inflytande över valet av kurslitteratur och
examinationsform, kursens uppläggning etc.
I en verksamhet som baseras på ett vetenskapligt förhållningssätt måste det
vara en självklarhet att tillsammans studera och kritiskt granska det man gör.
Kurser bör inte bara utvärderas en gång i slutet på kursen, utan kontinuerligt
under kursens gång, så att studenternas åsikter direkt kan påverka kursens
uppläggning och undervisning. Utvärdering av kurser förekommer i mycket
olika grad, också inom ett lärosäte. Ofta blir utvärderingen beroende av
enskilda eldsjälar bland studenter eller lärare. Högskolan bör åläggas ett
större ansvar för att utvärdering av varje kurs sker och kommer till
användning. Närmare utformning bör avgöras av högskola och studenter vid
varje lärosäte. Detta bör ges regeringen till känna.
2.6 Internationalisering av
utbildningen
I en utbildningsstruktur på eftergymnasial nivå skall en lång
rad behov tillgodoses. Samtidigt är det viktigt att inte skapa
ett lappverk där meritvärdet av genomgången utbildning är
oklart. Inte minst måste utbildningarna vara gångbara inom
övriga EU-länder och även i ett internationellt perspektiv i
övrigt. Utbildningen måste ges ett sådant innehåll att
individen efter avslutade studier - av olika längd - kan ges
utbildningsbevis eller examina som har ett tydligt och väl
känt meritvärde på arbetsmarknaden. Meritvärdet skall vara
gångbart, inte bara i Sverige utan även internationellt.
Omvänt måste det svenska högskoleväsendet bli mer flexibelt vad gäller
att tillgodoräkna utbildningar från utländska lärosäten. Det ekvivalerings-
system för studier utomlands som idag råder gör att många studenter får
problem dels i meritvärderingen till antagningen till utbildningar, dels i
ansökningsprocessen för att erhålla studiemedel. I en tid med allt mer
tilltagande internationalisering i utbildningarna och ett ökat internationellt
utbyte mellan svenska och utländska lärosäten måste instrumenten för
meritvärdering följa med i utvecklingen. Det behövs gemensamma
internationella initiativ för fungerande ekvivaleringssystem. Regeringen har
ett ansvar att, främst inom EU, föra fram frågan. Detta bör ges regeringen till
känna.
2.6.1 Akademiker med invandrarbakgrund
Invandringen till Sverige har fört med sig kunskaper som i
stor utsträckning förblir outnyttjade.
Många invandrare har en kvalificerad eftergymnasial utbildning eller
högskoleutbildning i bagaget. De kan få sin utbildning värderad och översatt
efter motsvarande svensk eller internationell standard. Detta är dock inte
tillräckligt. Problemen kvarstår för många som inte kommer in på
arbetsmarknaden dels för att de saknar praktik och kontakter, dels för att det i
vissa fall krävs kompletteringar av tidigare utbildning. De bör därför
erbjudas att komplettera sin utbildning eller justera upp denna för att vara
likvärdig med den utbildning som nyutexaminerade har. Vidare bör det inom
denna utbildning ges en kvalificerad språkundervisning i svenska och
fackspråk. Detta bör ges regeringen till känna.
2.7 Forskning
En viktig uppgift för den offentligt finansierade forskningen
är att tillgodose behovet av forskarutbildade lärare i
högskolan och att det finns en "forskningens infrastruktur"
som garanterar det nära sambandet mellan forskning och
utbildning.
En svårighet för forskningspolitiken är att samhället saknar överblick över
de samlade offentliga forskningsresurserna och att prioritering av forskning
därigenom blir svårare. Utbildningsdepartementet ansvarar i dag för drygt
hälften av de offentliga medlen till forskning. Den andra hälften består av
sektorsmedel och kontrolleras av en mängd andra departement samt ett antal
olika forskningsråd. De olika departementens forskningsanslag är i sin tur
utspridda på en rad olika statliga verk.
Den huvudsakliga avsikten med sektorsmedlen är att finansiera sådan
tillämpad forskning som anses angelägen ur samhällets synpunkt. På grund
av den stora mängden intressenter är det i dag mycket svårt att i detalj skaffa
sig en uppfattning av exakt vad sektorsmedlen används till. Centerpartiet
anser att en ordning bör prövas där all offentlig forskningsfinansiering bör
redovisas i en samlad forskningsbudget. Detta bör ges regeringen till känna.
Enligt vår bedömning bör delar av sektorsmedlen föras över till
fakultetsanslagen. I takt med att högskolan byggs ut och antar fler studenter
kommer behovet av forskarstuderande att bli större. Den brist på
forskarutbildad personal i näringslivet som redan i dag är ett faktum riskerar
dessutom att förvärras om inte resurser skjuts till för att bygga ut antalet
platser för forskarutbildning. Därmed krävs betydande satsningar på
grundforskningen.
3 Studiesociala frågor
3.1 Studiefinansieringssystemet
Centerpartiet presenterar i en särskild motion
(1998/99:Ub706) sitt förslag till nytt
studiefinansieringssystem. I korthet innebär detta att bidrag
och lån ska utgöra vardera 50 % av totalbeloppet i
studiemedelssystemet. Återbetalningen utformas som ett
modifierat annuitetslån på 20-25 år och fribeloppet höjs till
två basbelopp.
Centerpartiets förslag innebär att skuldbördan blir hanterlig för alla
studenter och att möjligheten att undvika lån blir större genom ett höjt
fribelopp.
3.2 Studenterna och
transfereringssystemen
3.2.1 Arbetslöshetsförsäkringen
Genom den nya lag om arbetslöshetsförsäkring som antogs
1997 och AMS tolkning av denna har studenter, som är
kvalificerade för utbetalning från arbetslöshetsförsäkringen,
kommit att mista denna ersättning under sommarmånaderna.
Förändringen har inneburit svåra påfrestningar framförallt
för äldre studenter, ofta med försörjningsansvar. Det har
förekommit att studenter tvingats avbryta sina studier för att
åter få rätt till ersättning. Varken enskilda eller samhället
tjänar på en sådan ordning.
Effekten var uppenbarligen inte avsedd. Vare sig i propositionen eller
utskottsbetänkandet diskuterades frågan. Lagen bör därför ändras på ett
sådant sätt att det klart framgår att studenter även framgent ska ha rätt till
ersättning från arbetslöshetsförsäkringen i de fall de inte kan finna jobb
under sommarmånaderna. Riksdagen bör utan föregående beredning kunna
besluta om detta.
3.2.2 Socialbidrag
Också socialtjänstlagen berör studenternas situation. Genom
den nya lagstiftningen får kommunerna rätt att begära
motprestationer av ungdomar under 25 år samt av studenter
som erhåller socialbidrag.
Motiven för att begära motprestationer av ungdomar är lättförståeligt då
det handlar om att förhindra passivisering av ungdomarna. Detta gäller
emellertid inte för studenter. Då de har sina studier att återvända till torde
behovet av aktiveringsåtgärder vara begränsat. Socialtjänstlagen bör därför
ändras så att studenter inte innefattas i möjligheten att man kan begära
motprestationer av socialbidragstagaren. Riksdagen bör utan föregående
beredning kunna besluta om detta.
3.3 Bostäder
Det viktigaste inslaget i den studiesociala miljön är en
funktionell bostad. För många studenter är bostaden inte bara
ett hem utan även den huvudsakliga arbetsplatsen. När nya
högskolor etableras eller antalet utbildningsplatser utökas
kraftigt på någon ort är det gemensamma sociala ansvaret
särskilt stort för stat och kommun. I ett tidigt skede måste
berörda parter, inklusive representanter från studenterna,
planera för det ökade bostadsbehov som uppstår till följd av
att studenter flyttar till orten. Kommunerna kan underlätta
för nybyggnation genom att bidra med tomtmark eller
tomma fastigheter. Detta har till exempel Sundsvalls
kommun gjort i stor omfattning, vilket fått som följd att
studerande vid Mitthögskolans utbildningar där garanteras
bostad trots att både högskolan och kommunen expanderat
kraftigt de senaste åren.
Idag uppstår de allra största problemen kring studenters boendesituation
vid höstterminens start. Eftersom de flesta program börjar på höstterminerna
är efterfrågan på bostäder då som högst under hela året. Dock är inte
nybyggnationer den enda metoden för att komma tillrätta med de långa
kötiderna. Vid universitetet i Linköping har försök inletts med att i större
utsträckning jämka intagningarna till utbildningarna mellan terminerna för
att därigenom kunna erbjuda fler studenter rum redan vid inskrivnings-
datumet. Följden har blivit att kötiderna till studentrum har halverats.
Eftersom studenter är en heterogen grupp med olika behov måste
studentbostäderna präglas av flexibilitet och mångfald. Då de flesta studenter
har stora omkostnader för exempelvis kurslitteratur eller hemresor och
kanske vill prioritera annat än boendet, behövs enkla och billiga bostäder för
studenter. De nybyggnationer av studentbostäder som görs präglas ofta av en
projektering som överträffar vad som redan finns på högskoleorterna vad
gäller rumsstorlek, standard och tillgång till faciliteter. Regler som berör
byggande av studentbostäder bör ses över med inriktning mot enklare regler.
Detta bör ges regeringen till känna.
Det investeringsbidrag regeringen införde i samband med vårpropositionen
1998 är ett steg i rätt riktning för att stimulera nybyggnation av studerande-
bostäder. Dock har bara en mindre del av dessa bidrag använts, eftersom
bidraget täcker en allt för liten del av kostnaderna per byggd lägenhet.
Regeringen har ett ansvar att inbjuda berörda kommuner, högskolor och
studentkårer till överläggningar om hur bostadssituationen för studenter ska
hanteras framgent. Användningen av de resurser som avsatts för att stimulera
nybyggnation av studentbostäder bör avgöras genom dessa diskussioner.
Detta bör ges regeringen till känna.
Distansutbildning är ett allt viktigare inslag i den akademiska världen.
Tyvärr undviker många människor att söka till dessa då tillgången på billiga
övernattningsrum vid högskoleorterna oftast är knapp. De studenter som
läser på distans och endast vistas på högskoleorterna under vissa perioder av
terminerna måste ha tillgång till temporära inkvarteringsrum i närheten av
lärosätena.
Studenter med barn är en annan drabbad grupp ur bostadssynpunkt, då
flera högskoleorter har få mindre studentlägenheter till en rimlig hyres-
kostnad. Denna grupp måste erbjudas förtur i bostadsköerna. Likaså måste
studerande med funktionshinder få hög prioritet i bostadsköerna. Dessa
studenter måste erbjudas boende med anpassning för sitt funktionshinder
utan extra kostnad.
På vissa högskoleorter drabbar bostadsstiftelsernas otidsenliga köregler
många studenter. Främst gäller detta de fall när två eller flera personer av
samma kön inte kan hyra lägenheter tillsammans eller då två personer inte
tillåts söka bostad ihop för att de inte har ett kärleksförhållande. Sådana
regler är oacceptabla.
Studentens bostad är ofta också till stor del dennes arbetsplats varför
bostaden måste anpassas efter dessa behov. Så långt det är möjligt skall
studenterna erbjudas möjlighet till direktkommunikation med skolans
datornät, vilket genomförts i bland annat Luleå och Skövde med gott resultat
som följd. Kompetent högskolepersonal samt studentrepresentanter bör delta
i planeringen av detta arbete för att kunna utveckla vilken typ av tjänster som
skall finnas tillgängliga från bostäderna.
3.4 Enhetligt studerandebegrepp
Från statliga myndigheters sida råder idag ingen samfälld
syn på vad det innebär att vara student vid ett svenskt
lärosäte. Det finns en rad exempel som illustrerar detta:
En student är idag berättigad till försörjning via studiemedelssystemet i nio
månader om året. Fribeloppet för inkomster vid sidan av studierna beräknas
dock på hela året fördelat på två 6-månadersperioder, vilket innebär att det
även gäller för inkomstperioder när en student inte uppbär studiemedel.
Hyrorna för studerandebostäder betalas som regel på 10 eller 12 månader
om året, trots att studiemedelssystemet utbetalas 9 gånger om året.
- I Arbetsmarknadsstyrelsens, AMS, nya regler anses en individ som
bedriver högskolestudier på helfart vara student 12 månader om året,
vilket gör att studenters chanser att få arbetslöshetsersättning under
längre ferier är mycket begränsade.
- Enligt socialtjänstlagen har kommuner rätt att begära motprestation i
form av arbete då en person som annan tid på året bedriver högskole-
studier ansöker om socialbidrag.
- Personer som fyllt 29 år och bedriver högskolestudier är enligt
Försäkringskassans regler inte berättigade till bostadsbidrag.
- Enligt SFS statistik har så mycket som en fjärdedel av Svergies studenter
någon form av försörjningsansvar. Föräldrapenningen för en student är
dock den lägsta möjliga, f.n 62 kronor per dag, då ersättningen beräknas
på disponibel inkomst.
Det är inte svårt att inse de problem som uppstår när en person omfattas av
samtliga ovanstående regler. Det finns ingen enhetlig syn från statliga och
kommunala myndigheters sida vad det innebär att vara student och hur stor
del av året man är det. Det finns alltså skäl att anta att studenter känner
otrygghet inför olika myndigheters system. Beslut som berör samma grupp
människor och som inte samordnas skapar ett ojämlikt och i förlängningen
diskriminerande system.
Regeringen bör därför utreda studentbegreppet med inriktning mot ett
enhetligt studerandebegrepp i lagar och förordningar som berör studenter.
Detta bör ges regeringen till känna.
3.5 Arbetsmiljön
En grundregel i arbetsmiljölagen är att förhållandena skall
anpassas till människans förutsättningar i psykiskt och
fysiskt avseende. Den psysko-sociala studiemiljön består av
organisatoriska och sociala förhållanden på högskolan.
Sådana faktorer är bl.a. studiernas uppläggning, möjlighet till
kontakt, samarbete, inflytande och personlig utveckling.
Saknas dessa är risken stor att studenten vantrivs.
Den fysiska arbetsmiljön inom högskolan måste klara högt ställda krav.
Detta gäller t.ex. god ergonomi, goda ljud och ljusförhållanden samt en
acceptabel ventilation. Välbefinnandet bland studenter och andra i högskolan
är skälet för detta. Även tillgång till läsplatser, uppehålls- och grupprum som
är utformade på ett acceptabelt sätt måste finnas på varje högskola.
Att det numera finns s k studerandeskyddsombud ger studenterna ett visst
inflytande på sin studiemiljö. Dessa ombud kan dock inte delta i
arbetsmiljöarbetet på samma villkor som de anställda på högskolan. Detta
beror på att lagstiftaren inte ansett att studenten kan inbegripas i
arbetstagar-
begreppet. Följaktligen har studenternas skyddsombud ingen lagstadgad rätt
att delta i skyddskommittéens arbete samt saknar förslags- och yttranderätt.
De kan inte heller stoppa undervisning i dåliga lokaler eller anmäla detta till
yrkesinspektionen.
3.5.1 Arbetsskadeförsäkring
Studenter har i dag ett svagt skydd vad gäller personskador.
Bakgrunden är att universiteten i dag inte ens får försäkra
sina studenter. Det är rimligt att studenter omfattas av ett
fullgott skydd under alla utbildningsmoment, inklusive
laborativa moment och praktik.
Situationen har blivit särskilt allvarlig i och med att vårdhögskolorna
numera ingår i det statliga högskolesystemet och de vårdstuderande
därigenom förlorat sin försäkring.
Centerpartiet anser att det inte går att indela högskoleutbildningar i
yrkesförberedande och teoretiska utbildningar, utan att alla studenter måste
omfattas av ett och samma försäkringsskydd. Regeringen bör snarast
återkomma till riksdagen med förslag till en arbetsskadeförsäkring för
studenter.
3.6 Lokalförsörjning
Kvaliteten i ett lärosätes utbildningar är också beroende av i
vilken typ av lokaler utbildningarna bedrivs. Det moderna
kunskapssamhället förutsätter en variation av
inlärningsmetoder, problemlösning, examinationsformer etc.
För att kunna upprätthålla en mångfald i utbildningarna
krävs en god arbetsmiljö och god tillgång till olika
undervisningslokaler. Kvaliteten i föreläsningar, seminarier,
gruppdiskussioner och individuella arbeten främjas ur
arbetsmiljöperspektiv om de bedrivs i lokaler anpassade för
ändamålet. I samband med att antalet utbildningsplatser
ökar vid ett lärosäte krävs också att lokalförsörjningen
anpassas i takt med att andelen studenter och lärare blir
större.
Tyvärr förbises i många fall behovet av lokaler när antagning till kurser
och program sker. Följderna blir att lektionssalar överfylls och att kurser
bedrivs såväl på kvällstid som på helger. Möjligheterna till undervisning i
mindre grupper och i seminarieform blir färre, vilket hämmar den
pedagogiska kvaliteten.
Studenter måste också beredas plats för att studera i anslutning till de
lokaler där undervisningen bedrivs. Särskilt viktigt är detta för de studenter
som har sin bostad långt ifrån lärosätet. Att det finns utrymmen där såväl
studenter som aktiva forskare kan samlas är en viktig del i den akademiska
miljön. Vid vissa lärosäten är tillgången till läs- och studieplatser så låg att
det går närmare 100 studenter på varje plats. Högskolorna och universiteten
måste kunna erbjuda såväl enskilda platser som grupprum till sina studenter
och forskare.
3.7 Jämställdhet
En kvalitativ högre utbildning och forskning måste också
sätta jämställdheten i fokus. I dagens högskola minskar
andelen kvinnor påtagligt på de högre nivåerna i hierarkin,
och 92 procent av professurerna innehas idag av män. Men
på grundutbildningsnivå är andelen kvinnor något högre än
andelen män. Manliga värderingar styr till stor utsträckning
de villkor som gäller för vetenskaplig verksamhet vid ett
lärosäte. Detta gör att utbildningarna och forskningen blir
ensidig, bl.a. tenderar samhällsvetenskapliga och
humanistiska ämnesområden att bli eftersatta då dessa
områden domineras av kvinnor.
För att uppnå en ökad jämställdhet inom högskolan är det nödvändigt att
börja redan i grundutbildningen. Ett särskilt program bör utarbetas för att
möta kvinnor redan på denna nivå. En mer aktiv rekrytering av kvinnor till
forskarutbildningen är också nödvändig. Det behövs också fler kvinnliga
handledare till forskningsarbeten och en strävan efter större jämlikhet i
högskolans tjänstestruktur.
Också studenterna inom grundutbildningen borde omfattas av bestämmel-
ser motsvarande dem som finns i jämställdhetslagen. Sådana motsvarande
regler bör skrivas in i högskoleförordningen. Detta bör ges regeringen till
känna.
Styrelser och nämnder bör uppvisa en jämn könsfördelning. Speciellt
viktigt är att tjänsteförslagsnämnder uppfyller dessa krav, då deras förslag
ofta är direkt avgörande för tjänstestrukturerna. En ökning av andelen
kvinnor i forskarsamhällets olika organ bör eftersträvas. Skulle högskole-
världen misslyckas med att uppnå en jämn könsfördelning i tjänste-
förslagsnämnderna bör kvotering vid tillsättningen av dessa övervägas. Detta
bör ges regeringen till känna.
Enligt Högskoleverkets statistik gällande könsfördelningen bland personer
som ansöker till högskolan är 60 procent kvinnor och 40 procent män. Bland
dem som slutligen antas till utbildningarna är 55 procent kvinnor resp. 45
procent män. Att jämförelsevis fler män än kvinnor av de sökande antas till
högskolan beror på att kvinnor och män i stor utsträckning söker sig till olika
utbildningar, och att sökandetrycket är mindre till de utbildningar som män i
första hand efterfrågar (tekniska och naturvetenskapliga program) än till de
utbildningar som kvinnor efterfrågar (lärar- och humaniorautbildningar). Vid
dimensionering av utbildningsplatser bör således högskolorna beakta
relationen mellan platsantal och hur många sökande en utbildning har för att
undvika att en diskriminerande effekt uppstår. Det bör ankomma på
regeringen att, om det behövs, göra erforderliga förtydliganden i högskole-
förordningen. Detta bör ges regeringen till känna.
I rekryteringen till den högre utbildningen har idag löneutvecklingen efter
avlagd examen blivit en betydande faktor ur jämställdhetssynpunkt. Löne-
utvecklingen ser olika ut för kvinnor och män med eftergymnasial
utbildning. Oavsett examensgrad - från kandidat till doktorsexamen - har
kvinnor i genomsnitt cirka 85 % av mäns lön på samma utbildningsnivå.
Dessa skillnader måste naturligtvis utjämnas.
Hela rekryteringsprocessen till den högre utbildningen måste genomgå en
översyn för att göras mer jämställd. De satsningar på rekryteringsarbetet som
gjorts inom tekniska och naturvetenskapliga utbildningar har medfört att
andelen kvinnor på grundutbildningsnivå har ökat. På civilingenjörs-
utbildningarna är idag en fjärdedel av alla förstaårsstudenter kvinnor.
Motsvarande satsningar måste göras också i rekryteringen till
kvinnodominerade utbildningar. På undervisnings- och vårdområdet har
andelen män i utbildningarna blivit allt mindre de senaste åren (HSV:s
rapport 1997:44 R). Regeringen bör ta initiativ till att öka rekryteringen av
män till kvinnodominerade utbildningar, såsom vård- och undervisnings-
utbildningarna. Detta bör ges regeringen till känna.
En annan viktig förutsättning för att öka genomströmningen av andelen
kvinnor i den högre utbildningen och få kvinnor att satsa på den akademiska
karriären är att det finns möjligheter till att arbeta under ekonomiskt trygga
omständigheter, vilket naturligtvis även gäller män. Därför är införandet av
doktorandtjänster och en satsning på mellantjänster de kanske två enskilt
viktigaste åtgärderna för att stimulera kvinnor att påbörja den akademiska
karriären. Samtidigt krävs att såväl forskarstuderande som grundutbildnings-
studenter omfattas av en rimlig föräldrapenning. Införandet av Centerpartiets
barnkonto skulle ge en dubbelt så stor föräldrapenning som idag.
3.8 Studiesocial utredning
Centerpartiet har i motionen beskrivit ett antal studiesociala
frågor av stor vikt. Sammanställningen gör inte anspråk på
att vara en heltäckande beskrivning av studenternas
verklighet. Någon sådan har inte gjorts under åtminstone det
senaste decenniet.
Det har under mer än tio år inte någon gång i riksdagen tagits initiativ till
en helhetssyn på studenternas sociala situation. Många enskilda frågor som
berör studenterna har behandlats av riksdagen. Det kan röra sig om så olika
områden som bostäder, familjestöd och arbetsmarknadspolitik. Många av
besluten har varit till studenternas nackdel och den sammantagna effekten
har för många blivit alltför stor.
För att få ett underlag till de framtida studiesociala ställningstaganden som
måste göras i riksdagen bör regeringen skyndsamt tillkalla en studiesocial
utredning. I en sådan utredning måste också studenterna ges en ordentlig
representation. Detta bör ges regeringen till känna.
4 Studerandeinflytande
Centerpartiet betraktar studenterna i högskolan som
medproducenter, som tillsammans med andra aktörer skapar
en god utbildning, och anser att studenterna skall ha ett stort
inflytande över verksamheten inom högskolan. Ett starkt
studentinflytande är, enligt Centerpartiets mening, en viktig
kvalitetsfaktor för den utbildning och övriga verksamhet som
bedrivs vid högskolan.
Den arbetsgrupp som tillsattes av utbildningsministern 1997 för att
utvärdera studenternas inflytande i högskolan avslutade den 25 augusti 1998
uppdraget och överlämnade rapporten Ds 1998:51. Arbetsgruppen
konstaterar att studenterna är mycket missnöjda med hur deras möjligheter
till inflytande ser ut, att studenterna inte vet hur de kan påverka högskolan
och arbetsgruppens slutsats är att det huvudsakliga problemet består i
högskolans syn på studenternas roll och ställning inom högskolan.
Studenterna känner att de inte tas på allvar och att de inte respekteras.
Många studenter känner sig frustrerade över att deras åsikter, synpunkter och
förslag varken efterfrågas eller bemöts med intresse eller respekt.
Arbetsgruppen konstaterade vidare att studenternas inflytande inte ses som
en naturlig och självklar del i högskolans arbetsformer, att det inom
högskolan finns ett motstånd mot att ge studenterna ett ökat inflytande och
att den dynamik studenterna skulle kunna tillföra högskolan inte tas tillvara.
Arbetsgruppen poängterar att ett kunskapssamhälle måste utbilda kreativa
och kunskapssökande människor, och ser studentinflytande som ett bland
andra sätt att bibringas många färdigheter som värdesätts i samhälle och
arbetsliv såsom ett kritiskt förhållningssätt, problemlösningsförmåga,
självständigt tänkande och förmåga att söka kunskap.
Arbetsgruppen menar att en ny syn på studenten och studentens roll inom
högskolan måste etableras och att ett genuint studentinflytande innebär att
studenten ses som medansvarig och medaktör. Då måste studenternas åsikter
såväl efterfrågas som beaktas. För studenterna innebär det inte bara
rättigheter utan även skyldigheter att delta i verksamheten inom högskolan.
Arbetsgruppen menar att det nu, när högskolan expanderar, finns behov av
att höja grundutbildningens status, främja forskningsanknytningen samt
stärka studentens ställning för att undvika att studenterna och grund-
utbildningen marginaliseras från den övriga verksamheten vid högskolan.
4.1 Studenternas formella inflytande
Centerpartiet menar att grunden för ett optimalt
studentinflytande är ett gott formellt inflytande och anser att
studenterna skall ha rätt att som fullvärdiga ledamöter delta i
alla styrelser och nämnder inom högskolan. Andelen
studenter i styrelser som högskolestyrelsen samt
fakultetsnämnd bör uppgå till minst en tredjedel och
representationen på lägre beslutsnivåer bör vara minst 50%
av styrelsens ledamöter utöver ordföranden. Mot bakgrund
av att antalet beredande organ inom högskolan på senare år
ökat och för att på allvar möjliggöra för studenterna att bli
medaktörer, är det angeläget att studenterna även i dessa
organ bereds tillträde. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet instämmer i arbetsgruppens slutsats om att synen på
studenten och studentens roll i högskolan måste förändras så att studenterna
tillåts bli aktiva medaktörer. Av arbetsgruppens studie framgår att
studenterna inte främst är missnöjda med det formella inflytandet utan är
missnöjda med sina egna direkta möjligheter att påverka utbildningen och
verksamheten vid högskolan. Det är mot denna bakgrund angeläget att
arbetsgruppens analyser och slutsatser också leder till konkreta åtgärder vid
landets högskolor för att trygga också studenternas informella och dagliga
inflytande.
4.2 Studentkårernas roll
I en av arbetsgruppen beställd SCB-studie framgår att många
studenter är kritiska till studentkårens roll. Studenterna
hävdar att kåren inte tillfredsställer sina medlemmars behov
och att informationen är bristfällig. De vet inte heller vem
som är deras företrädare eller vad kåren gör. Såväl strukturen
som kårens attityd utpekas som hinder mot
studentinflytande. Detta förhållande visar att kårobligatoriet
inte fyller den funktion som ursprungligen åsyftades.
Förutom att det är principiellt fel att tvångsansluta studenter
till en kår, talar dessa fakta också för att kårobligatoriet är
otidsenligt och bör avskaffas. Vid ett avskaffande av
kårobligatoriet måste dock såväl den utbildningsbevakning
och det studiesociala arbete studenterna idag sköter som
studentinflytandet tryggas. Detta bör ges regeringen till
känna.
4.3 Studenternas rättssäkerhet
Högskolorna bedriver i flera fall myndighetsutövning i
förhållande till studenterna, vad beträffar antagning,
examination, beviljande av studieuppehåll, rätt att fullfölja
utbildning, rätt till omtentamen, byte av examinator,
tillgodoräkna sig poäng m.m. Högskolornas lokala regelverk
måste ses över oftare av JO och Högskoleverket. Regler som
rör studieuppehåll, antagning och rätten att genomgå prov
bör också regleras i högskoleförordningen på ett tydligare
sätt.
Högskolornas lokala regelverk finns inte alltid sammanställda eller
tillgängliga vilket lett till stora skillnader i praxis mellan olika högskolor
och
mellan olika delar av samma högskola, vilket kan vara svåröverskådligt för
den enskilde studenten. Givetvis bör högskolorna vara skyldiga att
dokumentera sin praxis och också motivera alla beslut skriftligt. Det bör
ankomma på regeringen att, om det behövs, göra erforderliga förändringar av
högskoleförordningen för att garantera detta. Detta bör ges regeringen till
känna.
För att skapa klarhet i de rättigheter och skyldigheter man som student har
och för att tydliggöra studentens rättsliga ställning kan det finnas skäl att
inrätta en funktion som studentombudsman. Frågan bör belysas inom ramen
för den studiesociala utredning som vi föreslagit ovan.
5
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett klargörande av skillnaden mellan högskolor
med vetenskapsområden och universitet,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en
kvalificeringstrappa för prövning av examensrättigheter i enlighet med
vad i motionen anförts,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett anslagssystem
som bygger på förslaget om en kvalificeringstrappa i enlighet med vad
i motionen anförts,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rekrytering av högskolelärare,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om doktorsprogram vid högskolorna,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av
högskolelagen att pedagogisk utbildning blir obligatorisk för lärare
vid högskolan i enlighet med vad i motionen anförts,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om högskoledidaktisk forskning,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om undervisnings- och examinationsformer,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en distanshögskola,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett nytt
resurstilldelningssystem för distansutbildning i enlighet med vad i
motionen anförts,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en obligatorisk introduktionskurs,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kontakterna mellan högskolorna, näringslivet
och andra verksamheter i samhället,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvärdering av varje högskolekurs,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett ekvivaleringssystem.
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utbildning för akademiker med
invandrarbakgrund,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en samlad forskningsbudget,
17. att riksdagen beslutar om sådan ändring av 16 § lagen om
arbetslöshetsförsäkring (1997:238) att studenter som annars uppfyller
kraven för arbetslöshetsersättning också skall ha rätt till sådan under
ferier,1
18. att riksdagen beslutar om sådan ändring av 6 c §
socialtjänstlagen (1980:620) att studerande inte omfattas av kravet på
att delta i anvisad praktik, 2
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om enklare regler för studentbostäder, 3
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om överläggningar om hur bostadssituationen skall
hanteras framgent, 3
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett enhetligt studerandebegrepp,
22. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en
arbetsskadeförsäkring som även omfattar studenter, 4
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om regler motsvarande jämställdhetslagen i
högskoleförordningen,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om könsfördelning i tjänsteförslagsnämnderna,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om beaktande av sökandetrycket vid
dimensioneringen av högskoleplatser,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett initiativ för att öka rekryteringen av män till
kvinnodominerade utbildningar,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en studiesocial utredning,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om studeranderepresentationen i högskolans
beslutande och beredande organ,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kårobligatoriet,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om högskolornas praxis och dokumentation.
Stockholm den 27 oktober 1998
Lennart Daléus (c)
Agne Hansson (c)
Birgitta Carlsson (c)
Margareta Andersson (c)
Sofia Jonsson (c)
Birgitta Sellén (c)
1 Yrkande 17 hänvisat till AU.
2 Yrkande 18 hänvisat till SoU.