Under de senaste åren har såväl individens möjligheter till
högskoleutbildning och livslångt lärande som näringslivets
och övriga samhällsfaktorers möjligheter till
kompetensutveckling förbättrats. Det har skett en kraftig
utbyggnad av den högre utbildningen i landet. De mindre
och medelstora högskolorna har fått en betydande andel av
de nya platser som tilldelats högskoleområdet. Universiteten
har också i olika grad decentraliserat delar av sin
utbildningsverksamhet. Den geografiska tillgängligheten till
högre utbildning har därmed blivit större. För merparten av
landets invånare finns numera en högskoleort eller ort med
decentraliserad utbildning inom pendlingsavstånd.
Även lärare vid de flesta av landets högskolor och universitet har relativt
korta avstånd till förrättningsställen utanför den egentliga högskoleorten.
Läget är däremot helt annorlunda i Norrland. Många individer har långa
avstånd till universitet och högskoleorter. För att öka tillgängligheten till
högskoleutbildning har de norrländska lärosätena en betydande omfattning
av decentraliserad utbildningsverksamhet. Som exempel kan nämnas att
Umeå universitet för 1999 har ett utbildningsutbud som vänder sig till 35
kommuner i Norrland, däribland Kiruna, Skellefteå, Örnsköldsvik och
Lycksele/inlandet. Vidare är Pajala, Storuman och Gällivare exempel på
andra orter till vilka Umeå universitet har förlagt utbildningsprogram.
Genom de stora avstånd som finns i Norrland medför decentraliserad
utbildning betydande merkostnader i form av resor, övernattningskostnader,
dubbla kostnader för tjänsterum för lärare, administration, bibliotek och
studerandeservice. Som exempel på omfattningen av sådana merkostnader
kan nämnas att Umeå universitet beräknat dessa till 4,5 miljoner kronor för
den verksamhet som universitetet har i Skellefteå, Örnsköldsvik och
Lycksele/inlandet under 1999.
Regeringen har i sin proposition 1997/98:52 Regional tillväxt för arbete
och välfärd uppmärksammat merkostnadsproblematiken. Där lyfter
regeringen fram behovet av utbildningar i stödområde 1 och pekar på att
utbildningar som ges i decentraliserad form kan bli dyrare än
högskoleförlagd utbildning. Regeringen framhåller att berörda lokala och
regionala aktörer bör täcka dessa merkostnader. Dukom-utredningen
"Flexibel utbildning på distans "(SOU 1998:84) framhåller för sin del att det
resurstilldelningssystem som finns för högskoleutbildning är så konstruerat
att distanskurser nästan alltid drar större kostnader än de intäkter de
genererar.
För att möjliggöra en fortsatt utveckling av decentraliserad utbildning i
Norrland krävs att det utvecklas en bra modell för hur merkostnader ska
täckas. Regeringen skriver i ovannämnda regionalpolitiska proposition att det
är lokala och regionala aktörer som ska täcka uppkomna merkostnader.
Utifrån de särskilda villkor och förutsättningar som råder i Norrland bör
regeringen ta ett särskilt ansvar för att de regionala och lokala aktörerna,
främst länsstyrelser och kommuner, ges ekonomiska förutsättningar för att
täcka dessa merkostnader.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändig resursförstärkning till decentraliserad utbildning i
Västerbotten.