Det handikappbegrepp som används i Sverige ansluter sig till
WHO:s definition och till FN:s standardregler. Ett
funktionshinder kan enligt definitionen uppstå som en följd
av en skada eller en sjukdom. Om det medför en allvarlig
begränsning för den enskilde föreligger ett handikapp.
Omgivningens inställning eller reaktioner på
funktionshindret påverkar i vilken omfattning det sker. Man
brukar tala om ett miljörelaterat handikappbegrepp.
En konsekvens av det miljörelaterade handikappbegreppet blir att
samhällets insatser kan bli avgörande för i vilken omfattningen det före-
kommer några handikapp.
Handikappreformerna
skapar nya förutsättningar
Redan när socialtjänstlagen infördes 1982 gavs kommunerna
ett uttalat ansvar för att medverka till att personer med
fysiska eller psykiska funktionshinder skulle få meningsfull
sysselsättning och stöd till självständigt boende. Avsikten
var att detta skulle bidra till att de skulle kunna leva under
mer normala förhållanden. Normalisering var ett rättesnöre.
Man skulle leva som andra i gemenskap med andra.
Lagstiftarens förväntningar infriades dock inte, och både handikapp-
reformen från 1994 och psykiatrireformen från 1995 kan ses som uttryck för
detta. Riksdagen ville med dessa reformer förbättra situationen för personer
med mer omfattande fysiska eller psykiska funktionshinder. Reformerna
antogs av riksdagen trots en ansträngd offentlig ekonomi.
Reformerna innebar stora satsningar, men de kom att genomföras under
påverkan av andra samtidiga samhällsförändringar. De påverkades av en
vikande arbetsmarknad med nedskärningar inom den offentliga sektorn.
Trots detta kom de att få ett visst genomslag.
Det statsfinansiella läget bidrog emellertid till att mycket av intresset kom
att uppehålla sig kring de ekonomiska förutsättningarna för att förverkliga
reformerna. De krävde självfallet resurser, men även ett nytt sätt att arbeta
på, och nya metoder som var anpassade till de nya förutsättningar som
reformerna hade skapat. Behovet av mer långsiktiga utbildnings- och utveck-
lingsinsatser kom i skymundan.
De nya förutsättningar som skapades av reformerna präglades bland annat
av utflyttningen från de stora institutionerna till mindre enheter eller till
eget
boende med stöd av personal, samt av integrationen av barn och unga med
funktionshinder inom den vanliga skolan samtidigt som även den tekniska
utvecklingen med nya hjälpmedel innebar att alltfler hinder kunde
undanröjas. Det gav upphov till nya kurser, inte minst i användande av
datastöd i en rad nya situationer.
Förverkligande av
handikappreformen en
fråga om utbildning
Förverkligandet av intentionerna bakom
handikappreformerna framstår inte längre som en fråga
enbart för vården. Utbildning på högskolenivå om
funktionshinder berör därför i framtiden, utöver
vårdpersonal, stora och delvis nya yrkesgrupper.
För att förverkliga 90-talets reformer under 2000-talet krävs en satsning på
utbildning av de personalgrupper som skall bidra till att ge reformerna dess
innehåll. Inslagen i traditionella vårdutbildningar, inom socialt arbete eller
sociala omsorgsprogram av kunskaper om funktionshinder är mycket
begränsade. Det gäller även andra yrkesutbildningar inom vården, som
utbildning till logoped eller sjukgymnast. Jämte traditionella omsorgs- och
vårdutbildningar kommer sannolikt även andra högskoleutbildningar med
mera omfattande kunskaper om funktionshinder att krävas i framtiden.
Andra utbildningar upplevs kanske tvärtom som för snäva eller alltför
specifika för att de skall motsvara behovet av en utbildning med inriktning
på funktionshinder. Det kan gälla utbildningar i teckenspråk inom tolklinjen,
eller andra kurser som t.ex. högskolekurs i musikterapi.
Många yrkesgrupper som möter personer med mera omfattande
funktionshinder kommer att ha behov av en kvalificerad högskoleutbildning.
Det kan gälla personal inom kommunernas hemtjänst, inom barnomsorg och
skola, men även anställda inom t.ex. försäkringskassan, eller inom arbets-
förmedlingen och den yrkesinriktade rehabiliteringen samt inom vården och
habiliteringen. Det kommer också att finnas ett behov inom de nya
"professioner" som växer fram, t.ex. i gränstrakterna mellan socialtjänsten
och psykiatrin.
Om utbildningen för dessa olika grupper vilar på en gemensam grund ökar
förutsättningar för samverkan i framtiden. För olika yrkesgrupper finns idag
ett brett utbud av olika påbyggnadsutbildningar. Det kan vara kurser i
specialpedagogik för lärare, eller kurser i ortopedi för personal inom primär-
vården.
Sedan länge samlas ämnesforskningen kring handikapp vid universitetet i
Uppsala, vid centrum för handikappvetenskap. Några planer på en samlad
utbildning föreligger däremot inte. I Linköping bedrivs sedan länge tematisk
forskning och forskarutbildning med inriktningen på handikapp.
Initiativ till mera sammanhållna utbildningar förekommer idag på ett fåtal
orter. Vid högskolan i Jönköping erbjuds kurser i ämnet handikappvetenskap,
och vid högskolan i Malmö har ett program med föreslagen inriktning på
handikapp och rehabilitering nyligen presenterats. Det är uppenbart att det är
bland de nya högskolorna som öppenheten finns för tematisk forskning och
utbildning kring handikapp. Någon samlad utbildning med tydlig inriktning
på den breda tillämpning som beskrivs här förekommer inte.
Etablering av en
utvecklingsenhet och ett
magisterprogram med
inriktning på
funktionshinder vid
Högskolan i Halmstad
Vid Högskolan i Halmstad föreligger unika möjligheter för
att etablera en utvecklingsenhet och ett magisterprogram
med inriktning på förhållanden för personer med
funktionshinder.
Inom ramen för ett europeiskt nätverk av universitet har ett magisterpro-
gram med inriktning på anpassade fysiska aktiviteter för personer med funk-
tionshinder byggts upp. Det vänder sig bl a till specialidrottslärare, idrotts-
pedagoger eller sjukgymnaster som vill uppnå en magisterkompetens inom
området. Vidare har inom högskolan sedan mitten av 80-talet erbjudits ett
antal kurser med inriktning på olika former av funktionshinder. Kurserna har
anordnats som distansstudier med sökande från hela landet. Under senare
delen av 90-talet har de kompletterats med kurser som inrättats för att
erbjuda blivande ekonomer, ingenjörer, samhälls- och beteendevetare, lärare
och sjuksköterskor fördjupade kunskaper om funktionshinder, oavsett vilket
program de följer.
Inom de olika forskningscentra som finns inom högskolan bedrivs forsk-
ning inom handikappområdet. Forskningen bedrivs i samarbete med andra
institutioner i Norden, och med bland annat Disability Research Unit vid
Leeds universitet. Professor Stig Ottoson leder forskning med inriktning på
bl a teknik och innovation, med tillämpning inom hjälpmedelsområdet.
Wigforssinstitutet vid Högskolan i Halmstad medverkade bland annat på
uppdrag av Socialstyrelsen i uppföljningen av handikappreformerna.
Tidigare erfarenheter av att utveckla nya program, som t.ex. utvecklings-
ingenjörsprogrammet, är också goda. Inom de samhällsvetenskapliga ämnes-
områdena finns vidare erfarenheter av hur man kan integrera pågående
forskning inom grundutbildningen. Inom Institutionen för hälsovetenskap är
olika former av problembaserade undervisningsmetoder väl etablerade. Det-
samma gäller för lärarutbildningen.
Det handlar också om att de som har funktionshinder i praktiken skall ha
rätt till utbildning, självständigt boende, sysselsättning och en dräglig
tillvaro
på samma villkor som befolkningen i övrigt. Högskolan i Halmstad har
liksom Halmstad kommun antagit handikappolitiska program som utgår från
FN:s standardregler. Det skapar möjligheter för personer med funktions-
hinder att delta i utvecklingen av magisterprogrammet och utvecklings-
enheten både som studenter och som lärare eller forskare vid högskolan. Det
bidrar även till goda möjligheter för forskning.
Inrättande av ett magisterprogram och en utvecklingsenhet med inriktning
på förhållandena för personer med funktionshinder kan komma att påverka
stora grupper. Handikapputredningen redovisade i sitt slutbetänkande (SOU
1992:52) ett förslag till inrättande av regionalt organiserade specialist-
/vidareutbildningar med inriktning på handikapp och habilitering. Utbild-
ningar som sedan skulle knytas till särskilda forskningscentra.
En satsning på uppbyggnad av ett magisterprogram och en utvecklings-
enhet inom Högskolan i Halmstad skulle kunna ses som ett sätt att etablera
en liknande försöksverksamhet.
Det är också väsentligt att utveckla ett grundutbildningsprogram i handi-
kappvetenskap. I likhet med att delar av baspersonalen inom förskola och
fritidsverksamhet idag har högskoleutbildning, är bedömningen att detsamma
bör gälla för dem som arbetar med funktionshindrade.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att förberedelser görs under 1999 för att så snart som
möjligt kunna etablera en utvecklingsenhet som har till syfte att koncentrera
resurserna och kompetensen kring handikapputbildning och FOU,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utveckla ett magisterprogram som är multiprofessionellt och
flervetenskapligt,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utveckla ett grundutbildningsprogram i handikappvetenskap.