Motion till riksdagen
1998/99:Ub274
av Inger Davidson m.fl. (kd, m, v, c, fp, mp)

Självmord bland barn och unga


Självmorden bland 13-17 åringar ökar. Barnombudsmannen
presenterade i år ny självmordsstatistik i boken "Upp till 18".
BO har jämfört åren 1993 och 1996 och inkluderat fall som
rubriceras som oklart uppsåt. I denna specifika åldersgrupp
begick 12 barn självmord 1993. Tre år senare var siffran 22
barn. Även självmordsförsöken har ökat. 577 barn, i åldrarna
upp till 17 år, vårdades 1993 för självmordsförsök. Antalet
hade två år senare stigit till 715 barn. Det är skrämmande att
barn och ungdomar, som borde få uppleva framtidstro och
hopp, väljer att försöka ta sina liv. Vi måste göra allt för att
stödja barn och ungdomar, hjälpa dem att se andra utvägar.
Föräldrar, närstående och
barn
Sammanfattar man den senaste tidens rapporter som
behandlar barns hälsa kan man säga att barnens fysiska hälsa
förbättrats på de flesta områden medan deras psykiska hälsa
försämrats dramatiskt. Bland annat har Barnpsykiatri-
kommittén lämnat ett delbetänkande, Röster om barns och
ungdomars psykiska hälsa, SOU 1997:8, där man pekar på
att samhället bör ta ansvar för en bättre bevakning av det
psykiska hälsoläget hos våra barn och ungdomar. Rädda
Barnens undersökningar visar att vad barn saknar mest är
trygga relationer med vuxna, inte materiell välfärd. Många
barn känner sig övergivna och ensamma. Detta är också
något som Bodil Långberg, generalsekreterare på Bris
understryker: "barn känner sig väldigt ensamma, upplever att
de inte behövs, de har tappat framtidstron och identiteten".
Riktigt små barn drabbas av övergivenhetsdepressioner. Koncentrations-
och personlighetsstörningar har blivit allt vanligare. Fler pojkar visar ett
aggressivt och ofta våldsamt beteende. Fler flickor sluter sig inom sig själva.
Bland tonårsflickor har självmordstankar, antalet självmordsförsök och
genomförda självmord ökat. Ett nytt fenomen för barn- och ungdoms-
psykiatrin är att unga flickor skär sig själva i ben och armar för att känna
smärta. Detta säger något om unga flickors utsatthet i vår tid.
Alla barn behöver en trygg självkänsla som bas för psykisk hälsa. Detta är
en faktor som kan förebygga självmord. Viktiga förutsättningar för utveck-
lingen av denna självkänsla är stabila vuxenkontakter under uppväxtåren.
Inte bara små barn behöver få träffa sina föräldrar och andra närstående
under naturliga förhållanden utan även äldre barn behöver en daglig och
trygg kontakt. Tonåren upplevs av många som väldigt omvälvande. De första
stegen mot att bli en självständig vuxen individ tas, samtidigt som bakslagen
och ensamheten ibland känns mycket tung. Att ha någon att tala med, någon
som vill förstå och lyssna betyder oerhört mycket. Under tonåren är den
psykiska omvårdnaden mycket viktig. Föräldrar, närstående och barn kan
ibland behöva utomståendes hjälp för att klara av problemen. Det är ange-
läget att alla kommuner kan tillhandahålla sådan professionell hjälp.
I skolan
Skolan kan vara en hård värld, det är lätt att känna sig liten
och rädd. Kontakten med andra elever och pressen av
skolarbetet ger många unga ångestkänslor. Under uppväxt
och skolgång behöver barn och ungdomar lära sig att möta
kriser och konflikter. De behöver få hjälp att lära sig
bemästra tendenser till depression, missbruk, våld och
självmordsbenägenhet. Skolan har ett stort ansvar när det
gäller att skapa en trygg och förstående miljö.
Elever och studenter i krissituationer, där belastningen blivit alltför hög
och som utvecklat depressioner och självmordsbeteende, måste tidigt
identifieras. I lärarutbildningen bör därför införas träning i identifiering och
hantering av konflikter, kriser, depressioner och självmordsproblem. Lärare
och annan skolpersonal bör få lära sig uppmärksamma signaler och risk-
faktorer hos elever och studenter, såsom självmordsmeddelanden och
självmordsförsök, skolk eller annan ofta förekommande frånvaro, trötthet
och aggressivitet, mobbning, isolering, missbruk, utagerande och asocialt
beteende. I lärarutbildningen bör också ingå kompetensutveckling vad gäller
samtal om existentiella frågor.
Många barn utsätts idag för mobbning. Det kan vara både fysisk och
psykisk mobbning. En relativt ny företeelse, som vi uppmärksammat i
tidigare motioner inom det här området, är den kränkande behandling många
unga flickor säger sig uppleva. Nedvärderande och obscena ord används för
att förolämpa och trycka ned. Den bild dessa flickor till slut får av sin person
är negativ, rent av destruktiv. Utbildningsutskottet gjorde också ett till-
kännagivande till regeringen i 1997/98:UbU5 om att regeringen borde
överväga hur man på lämpligaste sätt ska kunna markera att trakasserier på
grund av kön eller sexuell identitet inte får förekomma. Vi menar att detta
arbete inte därmed får avstanna utan att de sexuella trakasserierna måste
stoppas och en respekt för andra människors värde skapas.
Det är viktigt att vuxna finns i barn och ungdomars närhet inte bara under
lektionstid. Även på raster och håltimmar ska skolpersonalen finnas där, se
och utgöra en trygghetsfaktor mot övergrepp. Barn och ungdomar måste få
känna att de inte lever i en laglös värld utan vuxenkontroll.
Risken vid övergången mellan olika stadier ska beaktas. Mycket kan göras
för att minska rädslan och oron. Till exempel bör all form av så kallad
nollning förbjudas. Även övergången från gymnasiet till högskolan kan
upplevas jobbig av många.
Skolsköterskor och
skolpsykologer
På vissa håll har de ekonomiska nedskärningarna i bästa fall
inneburit att skolsköterskan och skolpsykologen fått allt
mindre tid med varje elev. I värsta fall har tjänsterna helt
dragits in.
Många barn går till skolsköterskan inte för att bli omplåstrade utan för att
få prata om sådant som ingen annan vuxen vill, kan eller får höra. Steget att
gå till en psykolog upplevs som alltför stort men skolsköterskan finns där
och ingen behöver veta varför man gick dit. I ett första skede kan
skolsköterskan fånga upp signaler och om så behövs hjälpa eleven vidare till
skolpsykologen.
Skolpsykologen har en betydelsefull uppgift när det gäller att hjälpa barn
och unga i svåra situationer. Skolpsykologen kan se och förstå när allvarliga
psykiska problem föreligger och med sin kunskap och erfarenhet stödja
eleven så att denne kan hitta en väg ut. Där så behövs kan psykologen också
remittera vidare till exempel till barnpsyk.
Det viktiga är att barn och unga som befinner sig i kris uppmärksammas
och får adekvat hjälp. Det elevvårdsteam som bland annat skolsköterskan
och skolpsykologen utgör måste i detta sammanhang erkännas. Deras
betydelse får inte förringas.
Våld i vardagen
Medievåldet påverkar. Om våld blir en naturlig del av det
som visas på TV påverkas barns och ungdomars uppfattning
om verkligheten. Barn kan få den uppfattningen att våld är
den enda lösningen på svåra problem och att detta våld också
kan riktas mot dem själva.
Våren 1996 presenterades den första stora vetenskapliga undersökningen
av våldet i svensk TV. Nyhetsprogrammen undantogs. TV1000 innehöll mest
våld - 12,7 procent av all sändningstid. TV3 hade 8,3 procent vålds-
sekvenser. Undersökningen konstaterade också att det under en vecka sänds
1 924 våldsinslag. Totalt under en vecka sändes 456 sekvenser med dödande.
Det svensktillverkade våldet utgjorde 12 procent medan det våld som
producerats i USA uppgick till 62 procent. Det är 9- till 14-åringarna som
tittar mest på de nya kommersiella kanalerna. 77 % tittar på dessa kanaler
varje dag och i snitt tittar denna ålderskategori på TV 102 minuter per dag.
Barn i riskzonen med en svår social situation och få eller inga
vuxenkontakter som ger möjlighet att bearbeta det man sett löper särskilt stor
risk.
Våldet i media skapar en otrygghet bland barn och unga. Det är angeläget
att barn får se att problem kan lösas på många olika sätt.
Ett nationellt program för
utveckling av
självmordsprevention
För några år sedan tog Stockholms läns landsting initiativet
till bildandet av Centrum för suicidforskning och prevention.
Det har senare fått ett nationellt ansvar då Statens institut för
psykosocial Miljömedicin (IPM) har kopplats till dess
verksamhet. Ovärderlig kunskap inom forskning, utbildning
och information har kunnat tillföras genom att landets
främsta forskare på området har knutits till centret.
Det är viktigt att arbetet för att förebygga självmord sker på bred front för
att resultat ska kunna åstadkommas. Därför togs initiativet till bildandet av
Nationella rådet för självmordsprevention. Bakom rådet finns, förutom det
nämnda centret, Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen. Även Landstings-
förbundet, Svenska kyrkan m.fl. finns representerade i rådet.
Nationella rådets främsta uppgift har varit att ta fram ett nationellt program
för självmordsprevention. Programmet presenterades för den dåvarande
socialministern i slutet av 1995. Eftersom programmet är det första i sitt slag
är det av stor betydelse att det får en nationell spridning på alla berörda
nivåer i samhället. Målsättningen bör därför vara att det ska antas av
Sveriges riksdag och därmed få formell status som ett nationellt program.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd till föräldrar, närstående och barn,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om träning och identifiering i lärarutbildningen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett fortsatt arbete med att stoppa mobbningen och skapa respekt
för andra människors värde,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vuxna i skolan,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att beakta de risker som finns vid övergången mellan de olika
stadierna i skolan,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att elevvården, skolhälsovården och studenthälsovården måste
utvecklas,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om medievåldets konsekvenser,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det nationella programmet för självmordsprevention.1

Stockholm den 22 oktober 1998
Inger Davidson (kd)
Ewa Larsson (mp)

Johan Pehrson (fp)

Birgitta Carlsson (c)

Liselotte Wågö (m)

Eva Zetterberg (v)



































1 Yrkande 8 hänvisat till SoU.