Alla barn och ungdomar, oberoende av kön, geografisk
hemvist samt sociala och ekonomiska förhållanden skall ha
tillgång till utbildning i det offentliga skolväsendet på lika
villkor.
Detta är ett samhälleligt förhållningssätt som få ifrågasätter. I stället är det
så att många med emfas hävdar just detta; alla barn och ungdomars lika
värde och lika rätt. Särskilt tydligt och vältaligt finns detta formulerat i
regeringens utvecklingsplan för förskola, skola och vuxenutbildning som
lades fram våren 1997:
En skola för alla betyder en skola där alla elever blir sedda och bemötta, där
alla elevers erfarenheter får utrymme och där alla elever får en undervisning
som tillgodoser deras behov och krav. I en skola för alla undervisas elever
med olika bakgrund tillsammans. Målet är en skola där alla elever utvecklar
kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som stärker deras förmåga både
att anpassa sig till det moderna samhället och delta i förändringen av detta
samhälle.
Men trots denna nästan bedövande samstämmighet om
målen är metoderna inte alltid entydiga och åsikterna om
vilken väg som ska väljas går ofta isär.
Den grupp jag i första hand tänker på är barn och ungdomar med ett eller
flera svåra funktionshinder. Den modell som oftast förfäktas idag är
integrering "till varje pris". Det betyder att oavsett funktionhinder så ska
eleven gå i skola hemma i sin kommun där jämnåriga från samma område
går i skolan.
Det är en grundinställning som jag till betydande omfattning delar. Dock
inte så långt att jag anser att det inte kan finnas undantag. När det gäller
gruppen ungdomar med svåra funktionshinder är det viktigt att se på varje
individs förutsättningar. Då måste såväl den enskildes möjligheter till
utveckling och kunskapsinhämtande som möjligheter till kamrater och social
utveckling beaktas.
När det gäller utveckling och kunskapsinhämtande finns det flera faktorer
som påverkar detta för den grupp ungdomar som jag åsyftar. Lärare och
specialpedagogers kunnande väger oerhört tungt. Kunskap om det specifika
funktionshindret är mycket viktigt. Kunnandet att ta tillvara den inlärnings-
förmåga som respektive elev besitter är en kvalitet som enbart kan utvecklas
genom att man ständigt arbetar med elever som har dessa funktinshinder.
Varje elev är här mer än annars en unik individ som behöver unik kompetens
för att utvecklas.
En annan faktor som väger tungt i detta sammanhang är den enskilda
elevens situation. Det kan förefalla vällovligt att i varje situation
eftersträva
att eleven skall integreras på hemmaplan. Men hur ofta väger man in hur en
svårt funktionshindrad elev upplever en skolmiljö där man saknar kamrater
som man kan umgås med och som i någon mening delar erfarenheter av
funktionshinder.
Ytterligare omständigheter som påverkar möjligheten "att utveckla
kunskaper, färdigheter och förhållningssätt" är de ekonomiska förutsätt-
ningar som gäller. I nuläget tar staten större delen av kostnaden för de elever
som går i de statliga specialskolorna. Det betyder att alla eleverna i det
avseendet har samma förutsättningar. Men med en ordning som innebär att
den enskilda kommunen ska betala en större del, kanske merparten,
förändras dessa lika förutsättningar.
Det är sammanfattningsvis viktigt att barn och ungdomar med funktions-
hinder får den utbildning och sociala skolmiljö som bidrar till utveckling i
vid mening. Den speciella pedagogik som behövs för att klara denna uppgift
måste vårdas och utvecklas. Huvudparten av kostnaden för elever som idag
går i statens specialskolor måste även fortsättningsvis betalas av staten. Det
vill säga att svenska folket kollektivt tar ekonomiskt ansvar även när det
gäller utbildningen för dessa barn och ungdomar.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utbildning och skolmiljö för barn och ungdomar med
funktionshinder.
Stockholm den 22 oktober 1998
Hans Karlsson (s)
Maud Björnemalm (s)
Nils-Göran Holmqvist (s)
Helena Frisk (s)