med anledning av prop. 1998/99:105 Elever med funktionshinder - ansvar för utbildning och stöd
Utgångspunkten för en politik för funktionshindrade barn
och ungdomar bör vara deras egna upplevelser av sin
situation.
Funkis-utredningen anlade ett i huvudsak institutionellt perspektiv på
ämnet. Man avstod helt från att granska funktionshindrade barn utifrån deras
eget perspektiv. Det kan därför ifrågasättas i vilken utsträckning utredningen
kan ligga till grund för förslag med så långtgående konsekvenser för eleverna
som en avveckling av specialskolorna för synskadade och språkstörda barn
får.
Det måste betraktas som anmärkningsvärt att regeringen, trots kraftig
kritik mot inslag i Funkis-utredningen, nu lägger fram förslaget. Det är också
anmärkningsvärt att det uppenbarligen måste ske så skyndsamt att förslaget
läggs tillsammans med många andra propositioner mot slutet av riksdagsåret,
vilket kraftigt begränsar riksdagens och dess partiers möjligheter till en
seriös behandling av förslagen.
Specialskolorna
Centerpartiet instämmer i stora delar i regeringens
bedömningar. Det är av stor vikt att kommunernas ansvar för
utbildningen för elever med funktionshinder och ansvaret för
att stödja deras integration i samhället förtydligas.
Samtidigt måste framhållas att likvärdighet inte innebär detsamma som
likformighet. Olika barn har olika behov, och samhällets stöd och insatser
måste utgå från detta faktum. Respekten för olikheter innebär också att vi bör
respektera det faktum att några elevers skolgång bäst tillgodoses inom ramen
för specialskolan. Skolministern förefaller, säkerligen med den bästa av
avsikter, att ha bortsett från detta faktum och i remissbehandlingen lyssnat på
i det närmaste alla intressenter utom dem som berörs mest - de elever som
går på specialskolor och deras föräldrar.
Vid specialskolorna finns en mycket hög kompetens samlad, med
specialutbildade lärare och annan personal. Det finns en mycket stor samlad
erfarenhet. Sammantaget erbjuder dessa skolor en möjlighet som få, om ens
några kommuner, kan erbjuda för den lilla grupp elever det handlar om.
Ett argument för att avveckla skolorna är normaliseringsprincipen. Den bör
självfallet gälla som huvudregel, men ett individualistiskt synsätt innebär att
vi måste se till varje enskilt barns behov och önskemål. För vissa upplevs
normalisering som frustrerande och isolerande. De bör då, självfallet, ha
möjlighet att välja andra former för sin skolgång. En specialskola har bl a till
uppgift att med personalens kompetens som resurs ge eleverna den trygghet
och det innanförskap som de saknar i den ordinarie skolan. Syftet måste vara
att stärka barnens självkänsla, ge dem en större trygghet och större förståelse
för sitt funktionshinder så att de kan gå ut i livet som starkare individer.
Mot den bakgrunden kan centerpartiet inte ställa sig bakom regeringens
förslag att, efter en kortare övergångsperiod, avveckla specialskolorna för
blinda och språkstörda elever med multifunktionshinder - Ekeskolan och
Hällsboskolan. Regeringen menar att dessa därefter ska utgöra resurs-
centrum, där elever ska kunna tillbringa en tid för träning och utveckling.
Visserligen specificeras inte hur lång tid det kan röra sig om, men det står
ställt utom allt tvivel att det inte handlar om en fast skolgång vid dessa
resurscentrum. En ökad valfrihet för familjer med barn i behov av särskilt
stöd måste innefatta ett förtydligat kommunalt ansvar, men det bör också
innebära att möjligheten, för dem som så önskar, att utnyttja specialskolorna
ska finnas kvar.
Riksdagen bör därför avslå regeringens förslag i de delar som innebär att
specialskoleverksamhet avvecklas.
En väsentlig del som saknas i regeringens politik för elever med
funktionshinder är friheten att välja vem som ska ge viss undervisning.
Centerpartiet har upprepade gånger, med anledning av förslag rörande
fristående skolor, begärt att fristående skolor ska vara skyldiga att ta emot
elever i behov av särskilt stöd. Detta har varje gång avslagits av en majoritet
i riksdagen. Vi vill framhålla att detta är ett väsentligt inslag i en politik,
som
säger sig sätta elevernas behov och rättigheter i främsta rummet. En politik
för likvärdighet och rättvisa får inte, på grund av förhållandevis små
ekonomiska konsekvenser, diskriminera människor på det sätt som nu sker.
Vi avstår från att nu upprepa tidigare yrkanden men vill betona att vi
fortfarande är starkt kritiska till regeringens attityd i frågan.
Vad gäller regeringens bedömningar och ytterligare utveckling av
möjligheterna för elever i behov av särskilt stöd avser centerpartiet att
återkomma under den allmänna motionstiden 1999.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen, med avslag på regeringens förslag avseende
specialskolorna för blinda och språkstörda elever, som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
desamma.
Stockholm den 28 maj 1999
Sofia Jonsson (c)
Margareta Andersson (c)
Birgitta Sellén (c)
Agne Hansson (c)
Erik Arthur Egervärn (c)
Marianne Andersson (c)