Tillståndet för medmänskligheten i ett samhälle kan avläsas i
hur de allra mest utsatta människorna behandlas och
betraktas.
I våras presenterade den så kallade FUNKIS-utredningen sina förslag.
Reaktionerna från de skolor, barn och föräldrar den berör blev starka. De
konsekvenser som FUNKIS förslag skulle få om de genomfördes är oaccep-
tabla för de familjer som anser att barnen skulle få sin vardag kraftigt
förändrad till det sämre. Därmed borde konsekvenserna vara oacceptabla för
samhället i stort.
Många föräldrar anser, enligt brev jag tagit del av, att FUNKIS bygger på
en verklighetsfrämmande syn på funktionshindrade barns behov och
situation.
Vissa multihandikappade barn kommer om FUNKIS förslag går igenom
att mista en fast skolform och en kvalitativt sett mycket högtstående
undervisning, som varit unik i Europa. För barnen innebär det att möjligheten
till utveckling, till samhörighet och kamratskap med andra i liknande
situation försvinner.
Att vara förälder till ett funktionshindrat barn kan vara tungt. Inte därför att
kärleken till barnet är mindre, utan därför att tillvaron är en ständig kamp för
att klara vardagen och för att barnet skall få den hjälp det behöver. Och - inte
- minst därför att hela familjens liv styrs av barnets handikapp. Att vara
förälder till ett funktionshindrat barn är ett heltidsjobb i sig, vilket många
föräldrar vittnar om. Syskon får inte alltid den tid och uppmärksamhet de
behöver av föräldrarna.
En god skolform - och väl fungerande strukturer för hjälpen till barn med
funktionshinder - är en avlastning för berörda familjer. Både därför att den
dagliga arbetsbelastningen normaliseras, men framför allt därför att oron för
att barnet inte skall få bästa tänkbara hjälp minskar.
Specialskolor för barn med
funktionshinder
Staten är som det är nu huvudman för landets specialskolor
och är delfinansiär av riksgymnasier för elever med
funktionshinder.
Det finns fem specialskolor för hörselskadade och döva barn.
Det finns en specialskola för hörselskadade och döva barn som därutöver
är utvecklingsstörda.
Det finns en specialskola för elever som har grava språkstörningar,
alternativt är hörselskadade eller döva och därtill har beteendestörningar.
Den tredje specialskolan är Ekeskolan som tar emot barn som är blinda
eller synskadade och som dessutom ofta är multihandikappade.
Staten ger kommunerna stöd i specialpedagogiska frågor och tar fram
läromedel för barn med funktionshinder. Det statliga stödet till elever med
funktionshinder uppgår till runt en miljard kronor årligen.
FUNKIS vill omfördela dessa pengar så att staten mer inriktar sig på
kompetensstöd till kommunerna. Eftersom detta sker inom ramen för
nuvarande storlek på den statliga insatsen, så måste pengar sparas på annat.
FUNKIS förslag är att dra in på och i vissa fall avveckla fasta specialskolor.
Analysen att den kommunala kompetensen på området inte är tillräckligt
god är sannolikt riktig. Slutsatsen - att kommunerna skall ta över mer av
undervisningen av barn med svåra funktionshinder är fel.
Enligt FUNKIS skall specialskolan upphöra som skolform för att markera
att "målen för och kraven på utbildningen är desamma som för det offentliga
skolväsendet för barn och ungdom (i) övrigt."
Hur kan målen vara desamma? Och även om man anser att målen skall
vara desamma, så är detta inte ett argument för att insatserna skall vara det.
En skola för alla?
Målsättningen i FUNKIS sägs vara "en skola för alla", dvs. en integrerad
skola för alla barn. Skolan skall anordnas så att den är lika ändamålsenlig för
alla elever, oavsett möjligheter, förutsättningar och behov. Utmärkande är
flexibilitet, med den enskilde elevens förutsättningar, behov och intressen i
centrum. Det är skolans uppgift att erbjuda varje individ en relevant
undervisning och optimala utvecklingsmöjligheter. Detta kan bäst ske i en
miljö där självkänslan och den positiva självuppfattningen är stark, dvs i en
miljö där man upplever verklig delaktighet och gemenskap.
FUNKIS säger också att insatserna skall vara icke segregerande. Alla
elever skall ges förutsättningar att nå skolans mål och ingen elev skall
behöva stå utanför gemenskap och delaktighet.
Men för vem sätts målet om "en skola för alla" upp? Är det
för att göra berörda föräldrar och barn till viljes? Eller är det
för att tillfredsställa oss politiker?
När man tar del av t.ex. föräldraföreningens på Ekeskolan skrivelser är det
tydligt att varken föräldrar eller barn önskar förändringen. Tvärtom, de räds
den.
FUNKIS-utredningens ordförande - den nuvarande skolministern - har
fått brev från Ekeskolans föräldraförening. Trots detta har enligt de uppgifter
jag har varken FUNKIS eller dess ordförande tagit kontakt med
föräldraföreningen. Stämmer detta visar det med övertydlighet att
utredningens slutsatser i vart fall inte är utfall av berörda barns och
föräldrars
önskan.
Många av Ekeskolans barn har tidigare gått i kommunala skolor -
"integrerade" - med följd att de varit helt utanför gemenskapen. Ett barn är
inte integrerat bara för att det vistas i samma skollokal som övriga barn. Ett
barn med multifunktionshinder kan inte delta i de andra barnens
undervisning, lekar, idrott eller sociala aktiviteter. Det är lätt att inse hur
utanför många av dessa barn med funktionshinder måste känna sig. De är
närvarande, men inte inkluderade. Tvärtom blir det "integrationen" som
sätter fokus på och understryker utanförskapet.
På specialskolorna är förhållandet omvänt. Barn med funktionshinder får
en personligt anpassad undervisning, de får kamrater i samma situation, de
kan delta i skolans aktiviteter och samvaro. De blir delaktiga. De får vänner.
Just genom att dessa barn med funktionshinder tillåts lära känna och läsa
ihop med andra barn med samma förutsättningar stärks självkänslan.
FUNKIS missar att segregation faktiskt kan vara något positivt - när den
är självvald. Ingen menar att t.ex. Sverigefinska skolan är segregerande för
barnen som går där.
FUNKIS vill ändra formuleringen "elever med särskilda behov" i
skollagen till "elever i behov av särskilt stöd", eftersom den nuvarande
formuleringen "antyder ett stadigvarande tillstånd hos eleven". Formu-
leringen ger också "ett intryck av att åtgärder bör sättas in hos eleven, när
det
snarare kan vara i omgivningen som åtgärderna skall vidtas."
Problemet är bara att verkligheten ser annorlunda ut. Många av de berörda
barnen har verkligen permanenta "tillstånd", som snarare löper risken att
förvärras. Specialskolorna åstadkommer dock en - enligt många föräldrar -
förvånansvärt god utveckling. För många barn kommer denna utveckling
igång först när de kommer till specialskolan.
Bevara Ekeskolan
Ekeskolan är en specialskola för blinda och synskadade barn
med flera handikapp, t.ex. hörselskador. En del av barnen är
också autistiska, utvecklingsstörda eller rörelsehindrade.
Några barn har en rad olika funktionshinder. Ekeskolans
barn är alla blinda eller synskadade. Därtill kommer att en
del sitter i rullstol, är blöjberoende, eller saknar för
utomstående tydbart språk. Barnen bor på skolans internat.
Många av barnen har före specialskolan gått i kommunala skolor. I många
fall har det inneburit en kamp mellan föräldrar och hemkommunen om
resurskrävande insatser. Man har prövat en rad skolformer innan man hittat
rätt på Ekeskolan. Många föräldrar ser framför sig att denna ständiga process
börjar om i fall att Ekeskolans fasta skola läggs ner, vilket FUNKIS-
utredningen föreslår.
På Ekeskolan finns den kompetens som behövs för att hjälpa dessa barn
med mycket speciella behov samlad. För många föräldrar innebär det att ett
ständigt resande runt till olika experter försvinner. Det innebär också att en
hel del oro försvinner. Skolan har medicinskt kunnande i den meningen att
erfarenheten hjälper medarbetarna att i tid avgöra när en elev behöver hjälp.
På Ekeskolan finns också ett resurscenter. För att utveckla ny praktiskt
kunskap är detta hjälpt av att det bedrivs löpande undervisning på Ekeskolan.
FUNKIS förslag att utveckla resurscentret är positivt. Det negativa är dock
att utredningen vill finansiera förslaget genom att avveckla den fasta skolan.
Regeringen bör finna alternativa finansieringsformer.
FUNKIS vill att "den fasta skolverksamheten vid Ekeskolan och
Hällsboskolan avvecklas." Resurserna detta frigör skall som sagt överföras
till skolornas resurscenter, som skall stödja kommunernas specialpedagoger.
Samtidigt vill FUNKIS att möjligheten till tränings- och utredningsbesök vid
dessa utvidgas. Förändringen skall ske på tre år.
FUNKIS menar att synskadade elever med multihandikapp oftast går i
skolan i sina hemkommuner. FUNKIS uppmärksammar också att färre yngre
barn kommer till Ekeskolan. Detta beror rimligen - som FUNKIS inser på
annan plats - att många kommer till skolan först i tonåren, eftersom kommu-
nerna inte klarar att ge dem en adekvat utbildningsform.
Det beror också på att föräldrarna inte känt till skolans existens och att
nästan alla först gått igenom en process där man prövat en rad olika
alternativ på hemorten.
Vad skall då hända med Ekeskolans nuvarande elever? Jo, enligt FUNKIS
skall de äldre eleverna få gå färdigt sin utbildning, medan de yngre och nyare
eleverna får sluta under pågående utbildning för att överföras till sina
hemkommuner.
För många av de multihandikappade barnen är kontinuitet en trygghet. De
har inte sällan svårt att finna sig tillrätta i nya miljöer med nya människor.
Det tar tid att bygga upp förtroendefulla relationer.
Att avveckla Ekeskolans fasta specialskola skulle ha ett mycket högt
socialt pris för många barn.
Det förefaller inkonsekvent att andra specialskolor t.ex. för autistiska och
hörselskadade barn skall bibehållas, medan Ekeskolan skall avvecklas.
Föräldraföreningen på Ekeskolan har anmält FUNKIS-utredningen till
Diskrimineringsombudsmannen eftersom denna selektiva nedläggning av en
specialskola av dem anses vara diskriminerande mot barn med synskador och
multifunktionshinder.
Orsaken lär vara att hörselskadade barn är beroende av ett eget språk, dvs.
teckenspråket. Blinda barn är beroende av punktskrift.
Den kommunala
kompetensen
De barn det är fråga om kommer att erbjudas undervisning
av och i hemkommunerna. Dessa kommuner måste således
bygga upp erforderlig kompetens och anpassa lokaler och
utrustning för elever med mycket speciella behov. Detta tar
tid, är dyrt och måste ske helt utan de samordningsfördelar
som det innebär att ha en verksamhet för barn med vissa
särskilda behov samlad. Det är dessutom i många fall fråga
om kortsiktiga investeringar eftersom barn med motsvarande
behov inte alltid finns i en kommun.
Framför allt mindre kommuner kommer att få problem både att bygga upp
en erforderlig kompetensnivå och att bära kostnadsansvaret för barn med
multifunktionshinder, vars behov ibland kan kosta tiotals miljoner kronor.
Frågan är om kommunerna klarar ett ökat kostnadsansvar. Idag betalar
kommunerna inte för boendet på eller hemresor från Ekeskolan. När eleverna
kommer till hemkommunens skola tillkommer förutom undervisningen
skolskjuts, ledsagare och avlastning av familjerna.
Men allvarligast är ändå oron för att den kommunala kompetensen inte
kommer att vara tillräcklig. Adolfsbergsskolan i Örebro, som är en regional
skola med RH-klasser, menar att en lärare i en vanlig grundskola kanske
möter en elev med så särskilda behov som det här är frågan om en enda gång
under hela sin lärarbara.
Även om en satsning på att stärka specialpedagogiken i lärarutbildningen
och genom att fortbildning av lärare genomförs, så kommer detta inte att vara
tillräckligt för att nå den specialkompetens för svåra fall som idag finns på
specialskolorna. Det råder brist på speciallärare med spetskompetens. Det
finns anledning att tro att dessa synpunkter är giltiga också för andra grupper
av barn med funktionshinder.
Det måste finnas ett nära samarbete mellan skola, habilitering och boende.
Detta kan ej åstadkommas i varje kommun.
Till detta kommer att föräldrarna fruktar en kamp med sina hemkommuner
om tillräckliga resurser till barnen. Erfarenheterna av detta är knappast goda.
Enligt Handikappombudsmannen (HO) bryter många kommuner mot lagen
och undanhåller människor med funktionshinder rättigheter som särskilt
boende eller personliga assistenter. Antalet fall ökar från en redan hög nivå.
Kommunerna informerar heller inte handikappade om deras rättigheter, som
de borde, enligt HO.
Människor med funktionshinder bollas istället mellan olika myndigheter.
"Kommunerna förhalar beslut och slingrar sig från sitt ansvar. De försöker
till exempel att ge insatser enligt socialtjänstlagen i stället för lagen om
särskilt stöd, som är en mycket starkare lag och där insatserna dessutom är
gratis", stod nyligen att läsa i Nerikes Allehanda.
Förra medicinalrådet Karl Grunewald skrev i somras i Dagens Nyheter att
kommunerna dessutom underlåter att rätta sig efter domstolsbeslut, i fall där
en prövning av omsorgshjälp har skett. Resursbrist är nämligen inte giltig
anledning att avslå hjälp, då det är såpass få personer det rör sig om. Örebro
län nämns som ett av de län där detta ändå sker.
Det är förmodligen inte möjligt att garantera en likabehandling över hela
landet av dessa barn med mycket särskilda behov.
Varför flyttar barn till
specialskolor?
Att som förälder tvingas fatta beslutet att ett barn skall flytta
hemifrån till en internatskola måste vara utomordentligt
svårt.
Så här skriver en förälder till ett barn på Ekeskolan:
Att ta beslutet om att det handikappade barnet i familjen ska flytta hemifrån
är svårt. Det är nästan inte tillåtet. Alla barn ska ju bo hos sina föräldrar.
Men
när svårigheter inte går att lösa, resurserna fattas och kompetensen saknas
där hemma då tar man ändå beslutet att låta barnet flytta.
Nu äntligen har XX kamrater. Hon umgås med kompisar på lika villkor.
Hon är accepterad som hon är. Hon får stöd och hjälp efter behov. Hon tränar
sig på att klara sig själv. Hon får en pedagogisk undervisning som motsvarar
hennes behov. Hon är omgiven av människor som har lång erfarenhet av
synskadade barn med och utan andra handikapp. Hon har tillgång till
hjälpmedel och metoder som är anpassade efter hennes behov. Hon lär för
livet och har roligt.
Var skulle hon få allt detta om inte Ekeskolan fanns?
Birgitta- och
Adolfsbergsskolorna
Kommunerna skall enligt FUNKIS överta
huvudmannaskapet för de teckenspråkiga grundskolorna. De
skall finansieras "dels med statligt verksamhetsstöd, dels av
de kommuner som har elever vid skolorna."
Det finns anledning att förmoda att detta kommer att innebära problem för
berörda skolor och de elever som vill söka sig dit. Erfarenheterna från när
andra skolor kommunaliserats är knappast goda.
Sedan finansieringsansvaret för Adolfsbergsskolans RH-klasser flyttats till
kommunerna har elevantalet stadigt minskats.
Hemkommunerna måste stå för elevkostnaden om 260.000 kronor per
läsår. Därtill kommer kostnader för resor och boende. Det blir en samman-
lagd kostnad om ca 1,5 miljoner kronor per år och barn.
Förra läsåret fick tre elever tacka nej till Adolfsbergsskolan därför att
hemkommunerna sagt nej till deras begäran att studera där. Detta trots att
skolans experter, föräldrarna och eleven varit överens om att barnet skulle
må väl av att gå där.
Elevernas skolval ifrågasätts i flera fall varje år, vilket orsakar oro och
bristande långsiktighet för eleven. I ett fall har kommunens agerande lett till
rättegång, då kommunen vägrade eleven rätten att gå på skolan.
I skollagen står idag att kommunen skall "beakta vårdnadshavarens
önskemål om att deras barn skall tas emot vid en viss skola så långt det är
möjligt utan ... att betydande organisatoriska eller ekonomiska svårigheter
uppstår för kommunen."
Att det förhåller sig på det ovan beskrivna viset är orimligt. Vad är
poängen att Sverige kanske är världsledande i att utveckla kunskap och driva
skolor för barn med svåra funktionshinder om dessa barn sedan vägras att få
del av kunnandet?!
Berörda skolors finansiella villkor är kortsiktiga, vilket försvårar
utveckling av verksamheten.
Riksrekryterande
gymnasier
Den s.k. rättighetslagen för gymnasieutbildning tas enligt
FUNKIS förslag bort.
Elevernas boende vid gymnasieskolor med RH-anpassad utbildning och
som idag betalas av staten, skall enligt FUNKIS istället finansieras genom
interkommunal ersättning och ett statligt verksamhetsbidrag.
Konsekvensen av detta riskerar bli att eleverna inte får gå på skolorna.
Rättighetslagen bör därför behållas.
Adolfsbergsskolan menar att det inte ens i en stad av Örebros storlek är
realistiskt att tro att det går att ordna gymnasieutbildning som kan anpassas
efter barn med mycket särskilda behov.
Enligt bl.a. Adolfsbergsskolan visar erfarenheten att gymnasierna på
elevernas hemorter är än sämre lämpade att undervisa elever med denna typ
av särskilda behov än grundskolorna är.
Det bör utredas om inte Ekeskolan bör kompletteras med en gymnasiedel,
så att barnen kan gå vidare och utvecklas i sin egen takt, oavsett ålder. Det
bör vidare utredas om en möjlig väg att finansiera detta kan vara att överföra
pengar från lönebidragssystemet.
Valmöjlighet för alla
Att kunna välja skola är viktigt för alla barn. Valet kan
baseras på skolornas pedagogiska inriktning, eller
profilämnen. Det kan också avgöras av skolans geografiska
läge eller kanske av rena trivselfaktorer. Skälen för vilken
skola olika elever väljer kan vara varierande. Det viktiga är
att alla kan söka sig till en miljö där man utvecklas och trivs.
Finns det några barn för vilka det egna valet av skola är alldeles särskilt
viktigt, så är det barn och ungdomar med funktionshinder. De är utom-
ordentligt beroende av att skolan de går i har tillräckligt kunnande och att
miljön är trygg och undervisningen långsiktig. Idag hindras många av dessa
barn att välja skola av bristande information och rena kommunala
avslagsbeslut.
Så här skriver en annan förälder till ett barn på Ekeskolan:
De flesta elever går på hemmaplan i sin hemskola och då hoppas jag att de
får den hjälp till utveckling som de har rätt till. De har kanske haft turen att
få en redan utbildad erfaren pedagog, som intresserar sig för uppgiften. Men
vi föräldrar som inte har lika tur måste ha VALMÖJLIGHET. Våra barn blir
äldre för varje dag som går och fungerar inte skolgången är den destruktiv
för barnet, familjen och hela omgivningen. Om vi bor i en kommun som ej
kan ge oss den hjälp vi behöver skall vi inte drabbas av detta också. Vi har
redan en för tung börda. VALMÖJLIGHETEN är ett måste.
Vi kanske aldrig kan hämta igen vad vi förlorat. Ingen förälder skall
behöva se hur ens barn mår sämre och sämre för att det måste fullfölja sin
skolplikt på hemmaplan då det finns kunniga och engagerade människor som
ger våra barn möjlighet till ett värdigt liv utifrån sina förutsättningar på en
specialskola.
Vi moderater vill införa en nationell skolpeng, som ger alla
barn rätt att välja skola. Den nationella skolpengen är
generell till sin natur i det att den omfattar alla, men olika
stor i kronor, allt efter ort och behov. Skolverket har i en
rapport visat att det går att fastställa skolpengen efter en rad
objektiva kriterier.
Vi förespråkar att staten finansierar skolan. I ett sådant perspektiv vore det
fel väg att gå att överföra finansieringsansvaret för barn med särskilda behov
till kommunerna. Tvärtom, det rimliga är att den nationella skolpengen skall
byggas ut för att omfatta också dessa barn, som idag har behov av utbildning
på en specialskola. I samband med detta bör också finansieringen av boendet
vid specialskolorna klaras ut på ett sådant sätt att reell valfrihet för elever
med funktionshinder erhålls.
Genom detta säkerställs alla barns - också barn med multihandikapp och
andra särskilda behov - rätt och möjlighet att välja skola. Därmed blir
Ekeskolans fortlevnad upp till berörda barns och föräldrars fria val. Min
övertygelse är då att Ekeskolan kommer att bestå.
Det statliga huvudmannaskapet och finansieringen bör kvarstå tills denna
nya nationella finansieringsform har införts. Samma princip bör gälla
regionskolan. Ekeskolans nedläggning måste avvisas och den fasta
skolverksamheten bevaras för de barn och familjer som så önskar.
När en nationell skolpeng införts för alla barn kan en annan huvudman
vara ett alternativ. Föräldrar och skolans medarbetare får genom skolpengen
ekonomiska möjligheter att driva skolan, under statlig kvalitetstillsyn.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att den fasta skolan vid Ekeskolan i Örebro
skall bibehållas,
2.
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om alternativa finansieringsformer för en
utveckling av resurscentret vid Ekeskolan,
4.
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rätten för barn och ungdomar med
funktionshinder att välja skola,
6.
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den s k rättighetslagen om
gymnasieskolgången för ungdomar med rörelsehinder,
8.
9. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av
förutsättningarna för ett riksgymnasium för blinda och
synskadade barn med multihandikapp vid Ekeskolan,
10.
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om FUNKIS-utredningens syn på "en skola för
alla",
12.
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommunernas information till
funktionshindrade barns föräldrar om hjälp, stöd och möjlighet
att söka specialskolor..
11F
Stockholm den 26 oktober 1998