Valfrihet i skolan för barn med funktionshinder
Tillståndet för medmänskligheten i ett samhälle kan avläsas i hur de allra mest utsatta människorna behandlas och betraktas.
I våras presenterade den så kallade FUNKIS-utredningen sina förslag. Reaktionerna från de skolor, barn och föräldrar den berör blev starka. De konsekvenser som FUNKIS förslag skulle få om de genomfördes är oaccep- tabla för de familjer som anser att barnen skulle få sin vardag kraftigt förändrad till det sämre. Därmed borde konsekvenserna vara oacceptabla för samhället i stort.
Många föräldrar anser, enligt brev jag tagit del av, att FUNKIS bygger på en verklighetsfrämmande syn på funktionshindrade barns behov och situation.
Vissa multihandikappade barn kommer om FUNKIS förslag går igenom att mista en fast skolform och en kvalitativt sett mycket högtstående undervisning, som varit unik i Europa. För barnen innebär det att möjligheten till utveckling, till samhörighet och kamratskap med andra i liknande situation försvinner.
Att vara förälder till ett funktionshindrat barn kan vara tungt. Inte därför att kärleken till barnet är mindre, utan därför att tillvaron är en ständig kamp för att klara vardagen och för att barnet skall få den hjälp det behöver. Och - inte - minst därför att hela familjens liv styrs av barnets handikapp. Att vara förälder till ett funktionshindrat barn är ett heltidsjobb i sig, vilket många föräldrar vittnar om. Syskon får inte alltid den tid och uppmärksamhet de behöver av föräldrarna.
En god skolform - och väl fungerande strukturer för hjälpen till barn med funktionshinder - är en avlastning för berörda familjer. Både därför att den dagliga arbetsbelastningen normaliseras, men framför allt därför att oron för att barnet inte skall få bästa tänkbara hjälp minskar.
Specialskolor för barn med funktionshinder
Staten är som det är nu huvudman för landets specialskolor och är delfinansiär av riksgymnasier för elever med funktionshinder.
Det finns fem specialskolor för hörselskadade och döva barn.
Det finns en specialskola för hörselskadade och döva barn som därutöver är utvecklingsstörda.
Det finns en specialskola för elever som har grava språkstörningar, alternativt är hörselskadade eller döva och därtill har beteendestörningar.
Den tredje specialskolan är Ekeskolan som tar emot barn som är blinda eller synskadade och som dessutom ofta är multihandikappade.
Staten ger kommunerna stöd i specialpedagogiska frågor och tar fram läromedel för barn med funktionshinder. Det statliga stödet till elever med funktionshinder uppgår till runt en miljard kronor årligen.
FUNKIS vill omfördela dessa pengar så att staten mer inriktar sig på kompetensstöd till kommunerna. Eftersom detta sker inom ramen för nuvarande storlek på den statliga insatsen, så måste pengar sparas på annat. FUNKIS förslag är att dra in på och i vissa fall avveckla fasta specialskolor.
Analysen att den kommunala kompetensen på området inte är tillräckligt god är sannolikt riktig. Slutsatsen - att kommunerna skall ta över mer av undervisningen av barn med svåra funktionshinder är fel.
Enligt FUNKIS skall specialskolan upphöra som skolform för att markera att "målen för och kraven på utbildningen är desamma som för det offentliga skolväsendet för barn och ungdom (i) övrigt."
Hur kan målen vara desamma? Och även om man anser att målen skall vara desamma, så är detta inte ett argument för att insatserna skall vara det.
En skola för alla?
Målsättningen i FUNKIS sägs vara "en skola för alla", dvs. en integrerad skola för alla barn. Skolan skall anordnas så att den är lika ändamålsenlig för alla elever, oavsett möjligheter, förutsättningar och behov. Utmärkande är flexibilitet, med den enskilde elevens förutsättningar, behov och intressen i centrum. Det är skolans uppgift att erbjuda varje individ en relevant undervisning och optimala utvecklingsmöjligheter. Detta kan bäst ske i en miljö där självkänslan och den positiva självuppfattningen är stark, dvs i en miljö där man upplever verklig delaktighet och gemenskap.
FUNKIS säger också att insatserna skall vara icke segregerande. Alla elever skall ges förutsättningar att nå skolans mål och ingen elev skall behöva stå utanför gemenskap och delaktighet.
Men för vem sätts målet om "en skola för alla" upp? Är det för att göra berörda föräldrar och barn till viljes? Eller är det för att tillfredsställa oss politiker?
När man tar del av t.ex. föräldraföreningens på Ekeskolan skrivelser är det tydligt att varken föräldrar eller barn önskar förändringen. Tvärtom, de räds den.
FUNKIS-utredningens ordförande - den nuvarande skolministern - har fått brev från Ekeskolans föräldraförening. Trots detta har enligt de uppgifter jag har varken FUNKIS eller dess ordförande tagit kontakt med föräldraföreningen. Stämmer detta visar det med övertydlighet att utredningens slutsatser i vart fall inte är utfall av berörda barns och föräldrars önskan.
Många av Ekeskolans barn har tidigare gått i kommunala skolor - "integrerade" - med följd att de varit helt utanför gemenskapen. Ett barn är inte integrerat bara för att det vistas i samma skollokal som övriga barn. Ett barn med multifunktionshinder kan inte delta i de andra barnens undervisning, lekar, idrott eller sociala aktiviteter. Det är lätt att inse hur utanför många av dessa barn med funktionshinder måste känna sig. De är närvarande, men inte inkluderade. Tvärtom blir det "integrationen" som sätter fokus på och understryker utanförskapet.
På specialskolorna är förhållandet omvänt. Barn med funktionshinder får en personligt anpassad undervisning, de får kamrater i samma situation, de kan delta i skolans aktiviteter och samvaro. De blir delaktiga. De får vänner. Just genom att dessa barn med funktionshinder tillåts lära känna och läsa ihop med andra barn med samma förutsättningar stärks självkänslan.
FUNKIS missar att segregation faktiskt kan vara något positivt - när den är självvald. Ingen menar att t.ex. Sverigefinska skolan är segregerande för barnen som går där.
FUNKIS vill ändra formuleringen "elever med särskilda behov" i skollagen till "elever i behov av särskilt stöd", eftersom den nuvarande formuleringen "antyder ett stadigvarande tillstånd hos eleven". Formu- leringen ger också "ett intryck av att åtgärder bör sättas in hos eleven, när det snarare kan vara i omgivningen som åtgärderna skall vidtas."
Problemet är bara att verkligheten ser annorlunda ut. Många av de berörda barnen har verkligen permanenta "tillstånd", som snarare löper risken att förvärras. Specialskolorna åstadkommer dock en - enligt många föräldrar - förvånansvärt god utveckling. För många barn kommer denna utveckling igång först när de kommer till specialskolan.
Bevara Ekeskolan
Ekeskolan är en specialskola för blinda och synskadade barn med flera handikapp, t.ex. hörselskador. En del av barnen är också autistiska, utvecklingsstörda eller rörelsehindrade. Några barn har en rad olika funktionshinder. Ekeskolans barn är alla blinda eller synskadade. Därtill kommer att en del sitter i rullstol, är blöjberoende, eller saknar för utomstående tydbart språk. Barnen bor på skolans internat.
Många av barnen har före specialskolan gått i kommunala skolor. I många fall har det inneburit en kamp mellan föräldrar och hemkommunen om resurskrävande insatser. Man har prövat en rad skolformer innan man hittat rätt på Ekeskolan. Många föräldrar ser framför sig att denna ständiga process börjar om i fall att Ekeskolans fasta skola läggs ner, vilket FUNKIS- utredningen föreslår.
På Ekeskolan finns den kompetens som behövs för att hjälpa dessa barn med mycket speciella behov samlad. För många föräldrar innebär det att ett ständigt resande runt till olika experter försvinner. Det innebär också att en hel del oro försvinner. Skolan har medicinskt kunnande i den meningen att erfarenheten hjälper medarbetarna att i tid avgöra när en elev behöver hjälp.
På Ekeskolan finns också ett resurscenter. För att utveckla ny praktiskt kunskap är detta hjälpt av att det bedrivs löpande undervisning på Ekeskolan. FUNKIS förslag att utveckla resurscentret är positivt. Det negativa är dock att utredningen vill finansiera förslaget genom att avveckla den fasta skolan. Regeringen bör finna alternativa finansieringsformer.
FUNKIS vill att "den fasta skolverksamheten vid Ekeskolan och Hällsboskolan avvecklas." Resurserna detta frigör skall som sagt överföras till skolornas resurscenter, som skall stödja kommunernas specialpedagoger. Samtidigt vill FUNKIS att möjligheten till tränings- och utredningsbesök vid dessa utvidgas. Förändringen skall ske på tre år.
FUNKIS menar att synskadade elever med multihandikapp oftast går i skolan i sina hemkommuner. FUNKIS uppmärksammar också att färre yngre barn kommer till Ekeskolan. Detta beror rimligen - som FUNKIS inser på annan plats - att många kommer till skolan först i tonåren, eftersom kommu- nerna inte klarar att ge dem en adekvat utbildningsform.
Det beror också på att föräldrarna inte känt till skolans existens och att nästan alla först gått igenom en process där man prövat en rad olika alternativ på hemorten.
Vad skall då hända med Ekeskolans nuvarande elever? Jo, enligt FUNKIS skall de äldre eleverna få gå färdigt sin utbildning, medan de yngre och nyare eleverna får sluta under pågående utbildning för att överföras till sina hemkommuner.
För många av de multihandikappade barnen är kontinuitet en trygghet. De har inte sällan svårt att finna sig tillrätta i nya miljöer med nya människor. Det tar tid att bygga upp förtroendefulla relationer.
Att avveckla Ekeskolans fasta specialskola skulle ha ett mycket högt socialt pris för många barn.
Det förefaller inkonsekvent att andra specialskolor t.ex. för autistiska och hörselskadade barn skall bibehållas, medan Ekeskolan skall avvecklas. Föräldraföreningen på Ekeskolan har anmält FUNKIS-utredningen till Diskrimineringsombudsmannen eftersom denna selektiva nedläggning av en specialskola av dem anses vara diskriminerande mot barn med synskador och multifunktionshinder.
Orsaken lär vara att hörselskadade barn är beroende av ett eget språk, dvs. teckenspråket. Blinda barn är beroende av punktskrift.
Den kommunala kompetensen
De barn det är fråga om kommer att erbjudas undervisning av och i hemkommunerna. Dessa kommuner måste således bygga upp erforderlig kompetens och anpassa lokaler och utrustning för elever med mycket speciella behov. Detta tar tid, är dyrt och måste ske helt utan de samordningsfördelar som det innebär att ha en verksamhet för barn med vissa särskilda behov samlad. Det är dessutom i många fall fråga om kortsiktiga investeringar eftersom barn med motsvarande behov inte alltid finns i en kommun.
Framför allt mindre kommuner kommer att få problem både att bygga upp en erforderlig kompetensnivå och att bära kostnadsansvaret för barn med multifunktionshinder, vars behov ibland kan kosta tiotals miljoner kronor.
Frågan är om kommunerna klarar ett ökat kostnadsansvar. Idag betalar kommunerna inte för boendet på eller hemresor från Ekeskolan. När eleverna kommer till hemkommunens skola tillkommer förutom undervisningen skolskjuts, ledsagare och avlastning av familjerna.
Men allvarligast är ändå oron för att den kommunala kompetensen inte kommer att vara tillräcklig. Adolfsbergsskolan i Örebro, som är en regional skola med RH-klasser, menar att en lärare i en vanlig grundskola kanske möter en elev med så särskilda behov som det här är frågan om en enda gång under hela sin lärarbara.
Även om en satsning på att stärka specialpedagogiken i lärarutbildningen och genom att fortbildning av lärare genomförs, så kommer detta inte att vara tillräckligt för att nå den specialkompetens för svåra fall som idag finns på specialskolorna. Det råder brist på speciallärare med spetskompetens. Det finns anledning att tro att dessa synpunkter är giltiga också för andra grupper av barn med funktionshinder.
Det måste finnas ett nära samarbete mellan skola, habilitering och boende. Detta kan ej åstadkommas i varje kommun.
Till detta kommer att föräldrarna fruktar en kamp med sina hemkommuner om tillräckliga resurser till barnen. Erfarenheterna av detta är knappast goda. Enligt Handikappombudsmannen (HO) bryter många kommuner mot lagen och undanhåller människor med funktionshinder rättigheter som särskilt boende eller personliga assistenter. Antalet fall ökar från en redan hög nivå. Kommunerna informerar heller inte handikappade om deras rättigheter, som de borde, enligt HO.
Människor med funktionshinder bollas istället mellan olika myndigheter. "Kommunerna förhalar beslut och slingrar sig från sitt ansvar. De försöker till exempel att ge insatser enligt socialtjänstlagen i stället för lagen om särskilt stöd, som är en mycket starkare lag och där insatserna dessutom är gratis", stod nyligen att läsa i Nerikes Allehanda.
Förra medicinalrådet Karl Grunewald skrev i somras i Dagens Nyheter att kommunerna dessutom underlåter att rätta sig efter domstolsbeslut, i fall där en prövning av omsorgshjälp har skett. Resursbrist är nämligen inte giltig anledning att avslå hjälp, då det är såpass få personer det rör sig om. Örebro län nämns som ett av de län där detta ändå sker.
Det är förmodligen inte möjligt att garantera en likabehandling över hela landet av dessa barn med mycket särskilda behov.
Varför flyttar barn till specialskolor?
Att som förälder tvingas fatta beslutet att ett barn skall flytta hemifrån till en internatskola måste vara utomordentligt svårt.
Så här skriver en förälder till ett barn på Ekeskolan:
Att ta beslutet om att det handikappade barnet i familjen ska flytta hemifrån är svårt. Det är nästan inte tillåtet. Alla barn ska ju bo hos sina föräldrar. Men när svårigheter inte går att lösa, resurserna fattas och kompetensen saknas där hemma då tar man ändå beslutet att låta barnet flytta.
Nu äntligen har XX kamrater. Hon umgås med kompisar på lika villkor. Hon är accepterad som hon är. Hon får stöd och hjälp efter behov. Hon tränar sig på att klara sig själv. Hon får en pedagogisk undervisning som motsvarar hennes behov. Hon är omgiven av människor som har lång erfarenhet av synskadade barn med och utan andra handikapp. Hon har tillgång till hjälpmedel och metoder som är anpassade efter hennes behov. Hon lär för livet och har roligt.
Var skulle hon få allt detta om inte Ekeskolan fanns?
Birgitta- och Adolfsbergsskolorna
Kommunerna skall enligt FUNKIS överta huvudmannaskapet för de teckenspråkiga grundskolorna. De skall finansieras "dels med statligt verksamhetsstöd, dels av de kommuner som har elever vid skolorna."
Det finns anledning att förmoda att detta kommer att innebära problem för berörda skolor och de elever som vill söka sig dit. Erfarenheterna från när andra skolor kommunaliserats är knappast goda.
Sedan finansieringsansvaret för Adolfsbergsskolans RH-klasser flyttats till kommunerna har elevantalet stadigt minskats.
Hemkommunerna måste stå för elevkostnaden om 260.000 kronor per läsår. Därtill kommer kostnader för resor och boende. Det blir en samman- lagd kostnad om ca 1,5 miljoner kronor per år och barn.
Förra läsåret fick tre elever tacka nej till Adolfsbergsskolan därför att hemkommunerna sagt nej till deras begäran att studera där. Detta trots att skolans experter, föräldrarna och eleven varit överens om att barnet skulle må väl av att gå där.
Elevernas skolval ifrågasätts i flera fall varje år, vilket orsakar oro och bristande långsiktighet för eleven. I ett fall har kommunens agerande lett till rättegång, då kommunen vägrade eleven rätten att gå på skolan.
I skollagen står idag att kommunen skall "beakta vårdnadshavarens önskemål om att deras barn skall tas emot vid en viss skola så långt det är möjligt utan ... att betydande organisatoriska eller ekonomiska svårigheter uppstår för kommunen."
Att det förhåller sig på det ovan beskrivna viset är orimligt. Vad är poängen att Sverige kanske är världsledande i att utveckla kunskap och driva skolor för barn med svåra funktionshinder om dessa barn sedan vägras att få del av kunnandet?!
Berörda skolors finansiella villkor är kortsiktiga, vilket försvårar utveckling av verksamheten.
Riksrekryterande gymnasier
Den s.k. rättighetslagen för gymnasieutbildning tas enligt FUNKIS förslag bort.
Elevernas boende vid gymnasieskolor med RH-anpassad utbildning och som idag betalas av staten, skall enligt FUNKIS istället finansieras genom interkommunal ersättning och ett statligt verksamhetsbidrag.
Konsekvensen av detta riskerar bli att eleverna inte får gå på skolorna. Rättighetslagen bör därför behållas.
Adolfsbergsskolan menar att det inte ens i en stad av Örebros storlek är realistiskt att tro att det går att ordna gymnasieutbildning som kan anpassas efter barn med mycket särskilda behov.
Enligt bl.a. Adolfsbergsskolan visar erfarenheten att gymnasierna på elevernas hemorter är än sämre lämpade att undervisa elever med denna typ av särskilda behov än grundskolorna är.
Det bör utredas om inte Ekeskolan bör kompletteras med en gymnasiedel, så att barnen kan gå vidare och utvecklas i sin egen takt, oavsett ålder. Det bör vidare utredas om en möjlig väg att finansiera detta kan vara att överföra pengar från lönebidragssystemet.
Valmöjlighet för alla
Att kunna välja skola är viktigt för alla barn. Valet kan baseras på skolornas pedagogiska inriktning, eller profilämnen. Det kan också avgöras av skolans geografiska läge eller kanske av rena trivselfaktorer. Skälen för vilken skola olika elever väljer kan vara varierande. Det viktiga är att alla kan söka sig till en miljö där man utvecklas och trivs.
Finns det några barn för vilka det egna valet av skola är alldeles särskilt viktigt, så är det barn och ungdomar med funktionshinder. De är utom- ordentligt beroende av att skolan de går i har tillräckligt kunnande och att miljön är trygg och undervisningen långsiktig. Idag hindras många av dessa barn att välja skola av bristande information och rena kommunala avslagsbeslut.
Så här skriver en annan förälder till ett barn på Ekeskolan:
De flesta elever går på hemmaplan i sin hemskola och då hoppas jag att de får den hjälp till utveckling som de har rätt till. De har kanske haft turen att få en redan utbildad erfaren pedagog, som intresserar sig för uppgiften. Men vi föräldrar som inte har lika tur måste ha VALMÖJLIGHET. Våra barn blir äldre för varje dag som går och fungerar inte skolgången är den destruktiv för barnet, familjen och hela omgivningen. Om vi bor i en kommun som ej kan ge oss den hjälp vi behöver skall vi inte drabbas av detta också. Vi har redan en för tung börda. VALMÖJLIGHETEN är ett måste.
Vi kanske aldrig kan hämta igen vad vi förlorat. Ingen förälder skall behöva se hur ens barn mår sämre och sämre för att det måste fullfölja sin skolplikt på hemmaplan då det finns kunniga och engagerade människor som ger våra barn möjlighet till ett värdigt liv utifrån sina förutsättningar på en specialskola.
Vi moderater vill införa en nationell skolpeng, som ger alla barn rätt att välja skola. Den nationella skolpengen är generell till sin natur i det att den omfattar alla, men olika stor i kronor, allt efter ort och behov. Skolverket har i en rapport visat att det går att fastställa skolpengen efter en rad objektiva kriterier.
Vi förespråkar att staten finansierar skolan. I ett sådant perspektiv vore det fel väg att gå att överföra finansieringsansvaret för barn med särskilda behov till kommunerna. Tvärtom, det rimliga är att den nationella skolpengen skall byggas ut för att omfatta också dessa barn, som idag har behov av utbildning på en specialskola. I samband med detta bör också finansieringen av boendet vid specialskolorna klaras ut på ett sådant sätt att reell valfrihet för elever med funktionshinder erhålls.
Genom detta säkerställs alla barns - också barn med multihandikapp och andra särskilda behov - rätt och möjlighet att välja skola. Därmed blir Ekeskolans fortlevnad upp till berörda barns och föräldrars fria val. Min övertygelse är då att Ekeskolan kommer att bestå.
Det statliga huvudmannaskapet och finansieringen bör kvarstå tills denna nya nationella finansieringsform har införts. Samma princip bör gälla regionskolan. Ekeskolans nedläggning måste avvisas och den fasta skolverksamheten bevaras för de barn och familjer som så önskar.
När en nationell skolpeng införts för alla barn kan en annan huvudman vara ett alternativ. Föräldrar och skolans medarbetare får genom skolpengen ekonomiska möjligheter att driva skolan, under statlig kvalitetstillsyn.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den fasta skolan vid Ekeskolan i Örebro skall bibehållas, 2. 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om alternativa finansieringsformer för en utveckling av resurscentret vid Ekeskolan, 4. 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten för barn och ungdomar med funktionshinder att välja skola, 6. 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den s k rättighetslagen om gymnasieskolgången för ungdomar med rörelsehinder, 8. 9. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av förutsättningarna för ett riksgymnasium för blinda och synskadade barn med multihandikapp vid Ekeskolan, 10. 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om FUNKIS-utredningens syn på "en skola för alla", 12. 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunernas information till funktionshindrade barns föräldrar om hjälp, stöd och möjlighet att söka specialskolor.. 11F Stockholm den 26 oktober 1998
Sten Tolgfors (m)