Nationell handlingsplan mot mobbning och våld i skolan
Skolan måste ha en genomtänkt strategi för att förebygga,
hindra och bemöta våld och mobbning. Det är endast alltför
tydligt att det finns svåra brister i dessa avseenden idag.
100 000 svenska barn är drabbade av mobbning. Dessa barn har syskon,
föräldrar och andra anhöriga som också lider när barnen far illa. Totalt är
kanske upp emot en halv miljon svenskar löpande berörda av mobbning.
Det är fullständigt oacceptabelt att så många barns självbild,
självförtroende och framtid skall tillåtas formas av kränkningar i skolan. Vi
har skolplikt i Sverige. Vi ålägger därmed tusentals barn att dagligen vistas i
en miljö där de far illa. Eller tydligare uttryckt: vi politiker ålägger barn
att
vistas i en miljö där vi inte kan garantera deras trygghet.
Ingenting tyder på att problemen har minskat i omfattning de senaste åren.
Däremot finns tecken på att klimatet i skolan blivit tuffare och att
mobbningen förgrovas. Mobbning och våld hör till de allvarligaste hälso-
problemen bland barn och ungdomar i dag och måste ges en uppmärksamhet
i proportion till detta.
Det senaste året har det rena våldet i skolan blivit mer synligt i media.
Mobbningen i vidare bemärkelse har dock skildrats endast i mindre
utsträckning.
Våld är ett yttersta uttryck för den mobbning som kan yttra sig i allt från
systematisk utfrysning, via verbala kränkningar, till gruff och våld. Men
våldet i skolan är också en sak för sig, en spegling av samhället utanför.
Problemen är med andra ord delvis, men inte helt, sammanfallande.
Det har förekommit en betydande valhänthet i politikens och skolans
försök att hantera våld och mobbning. Politiken och skolan måste finna en
konsekvent handlingslinje vad gäller dessa båda problem. Det är inte minst
en ledarskapsfråga. Annars blir insatserna inte mer än spridda nedslag utan
större effekt.
Sverige behöver en tydlig nationell handlingsplan mot mobbning och våld
i skolan. Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma till riksdagen med en
sådan. Ett drygt tiotal åtgärder måste genomföras för att förbättra skolan
förmåga att bemöta mobbning och våld. Till dessa åtgärder - som utvecklas
omfattande i motion 1997/98:UB202 - hör bl.a.:
? Löpande utbildning av hela skolans personal i hur mobbning förebyggs,
upptäcks och bemöts.
?
? Kvalitativa handlingsplaner mot våld och mobbning på alla skolor - i dag
saknar minst 10 procent - enligt vissa undersökningar så många som 20
procent - av skolorna planer trots att de är ålagda att ha dem.
?
? Undersökningar om hur vanligt mobbning är i våra skolor runt om i
landets kommuner. I dag är det en minoritet av kommunerna som
verkligen vet något om omfattningen.
?
? Nätverksbyggande på skolorna där alla personalgrupper samt elever och
föräldrar utbildas och engageras.
?
? En öppen diskussion om problemen. Det faktum att mobbning är
förknippat med skuldkänslor gör att problem ofta döljs istället för att
lösas.
?
? Ytterligare en nödvändig åtgärd är införande av anmälningsplikt för våld
i skolan.
?
Polisanmälan är på intet sätt ett alternativ till annat arbete,
det är heller inte så att poliser i mängd skall tåga in i
skolorna för att ta över fostran av eleverna. Däremot är
anmälan av våld en yttersta reaktion när andra åtgärder inte
räcker. Syftet är inte minst preventivt - att sända signalen att
våld inte accepteras.
I den här motionen väljer jag att koncentrera mig på anmälningsplikten för
våld i skolan.
Är mobbning ett brott?
Det vi vardagligt kallar för mobbning är långt ifrån alltid
brottsligt, men det kan vara det. Allt beror på vilket uttryck
den tar sig. Många av de företeelser som kallas mobbning är
enligt svensk lag brottsliga beteenden. Det är mycket viktigt
att inse detta.
Misshandel, olaga hot och förtal är exempel på brott som kan döljas bakom
begreppet mobbning. Enligt polisen finns en påfallande kunskapsbrist i
skolan om vilka beteenden som är brottsliga.
Det får inte finnas skilda rättssystem i samhället. Misshandel och olaga hot
är just misshandel och olaga hot också när det äger rum i skolan. Våld skall
därför polisanmälas. Det sänder fel signaler när våld på gator och torg
polisanmäls, men samma våld i skolans korridorer inte gör det.
Redan nu vill jag understryka att det naturligtvis inte handlar om att
polisanmäla småsaker och vardagligt smågruff. I grunden är det knappast
svårare att veta när en handling i skolan skall anmälas än en händelse i
övriga samhället. Var gränsen går är och kan knappast vara annat än en
omdömes- och bedömningsfråga, men baserad på ett i förväg väl genomtänkt
förhållningssätt. Ingen oroar sig för att för mycket av våldet på gator och torg
eller i hemmen skall polisanmälas. Där beskrivs problemet snarare vara det
omvända, att det finns stora mörkertal. Så är det förmodligen i skolan också.
Barnombudsmannen menar "att det är viktigt att det klargörs att den
lagstiftning som gäller i övriga samhället också ska tillämpas i skolan. Det är
rektor som bör polisanmäla brott som sker i skolan."
Antalet polisanmälningar av unga människor för våld i skolan ökar, enligt
uppgifter i Dagens Nyheter. Ändå är det så att de flesta våldsbrott som begås
i skolan inte anmäls av skolan själv. Istället är det föräldrar och barn som
polisanmäler våldet.
Varför anmälningsplikt för
våld i skolan?
Skolan har enligt socialtjänstlagen anmälningsplikt till
socialnämnden om ett barn far illa i hemmet. Skolan har
dock inte anmälningsplikt till polisen om barnet far illa och
utsätts för våld i skolan.
Barnombudsmannen hävdar att det "både i skolornas handlingsprogram
mot mobbning och i kommunernas skolplaner (bör) framgå hur skolan skall
agera när det gäller polisanmälningar och när mobbningen ska anses ha
övergått till brottsliga gärningar."
Så är det inte i dag och därför försöker skolan ofta hantera våld internt. Det
är ovanligt att handlingsregler finns med i skolornas planer och kanske än
ovanligare att det reds ut i de kommunala skolplanerna. Och, som nämndes
ovan, kanske upp emot 20 procent av alla skolor saknar den ålagda
arbetsplanen.
Det är ett politiskt ansvar att lägga fast grundläggande regler för skolans
verksamhet. Det är ett politiskt ansvar att diskutera reglerna med väljarna
och ansvara för den linje som valts. Det politiska ledarskapet har varit
bristfälligt vad gäller synen på polisanmälan av våld i skolan. Det är orimligt
att vi politiker duckar och överlåter svåra principiella avgöranden till
enskilda lärare och rektorer.
Enskilda skolor och lärare skall inte tvingas till svåra och ibland kontro-
versiella principiella avgöranden, som t.ex. om våld skall polisanmälas.
Skolorna hamnar då i en mycket svår situation. Rektorer vet att om de gör en
polisanmälan riktas medias ljus på skolan och man riskerar kritik. Å andra
sidan vet man också att om man inte gör en polisanmälan kan man kritiseras
för undfallenhet.
Skall skolans arbete mot våld och mobbning bli effektivt krävs det att
förhållningssättet är konsekvent. Det vore en fördel om alla skolor agerade
likadant. Det är svårförklarligt om den ena skolan i en kommun beslutar sig
för att anmäla våld och grannskolan inte gör det.
Skolorna bör åläggas att polisanmäla rena våldshandlingar. En an-
mälningsplikt bör införas genom en ändring av skollagen. Regeringen bör
återkomma till riksdagen med förslag om en sådan lagändring. I avvaktan på
en lagändring kan kommuner gå före och i skolplanen föreskriva hur
skolorna skall agera.
Det är i skolan som samhället tidigast kan sätta gränser när någon ger sig
på andra. Samtidigt är det viktigt att understryka att det är samhället som i
tid
kan hjälpa ungdomar som hamnat på glid rätt igen.
Mobbning är en inkörsport
för kriminalitet
Det finns ett samband mellan mobbning och mer synligt
ungdomsvåld på gator och torg. Barnombudsmannen
hänvisar i "Blunda inte för mobbningen" till en
undersökning från Sundsvall, som visar att de som mobbar
andra är överrepresenterade i våld på fritiden.
Naturligtvis finns också andra faktorer bakom våldet, t.ex. alkoholintag,
dåliga hemförhållanden och bristande kontakt med vuxna. Men det finns
också andra uppgifter om att de som mobbar senare i livet är över-
representerade i annan kriminalitet.
Polisen menar att mobbning är ett första tecken på att en person håller på
att komma på glid. Man bedömer att risken för kriminalitet och drog-
missbruk är "betydligt förhöjd" för dem som mobbar andra i skolan.
Dessutom tenderar mobbning att urarta om den tillåts fortgå. Det som
börjar med gliringar kan sluta med våld och misshandel. Det är därför
nödvändigt för den som drabbas att skolan verkligen griper in i tid, men det
är viktigt också för mobbaren.
Det är i skolan som samhället tidigast kan sätta gränser när någon ger sig
på andra. Undfallenhet eller passivitet ger problem både på kort och lång
sikt.
De ungdomar som polisen träffar på stan sena kvällar har många gånger
inte börjat sin stökiga bana där. En negativ utvecklingen har gått att märka
tidigare, i skolan.
En ung människa kan upprepade gånger ha gett sig på andra i skolan innan
någon sparkas ner på stan. I polisens ögon kan ungdomarna dock vara
"blanka" när någonting inträffar, eftersom tidigare händelser inte anmälts.
Som sagt, detta trots att den unge kan ha en lång rad allvarliga händelser på
sitt samvete.
Anmälningsplikt för våld i skolan är viktigt för att polis och socialtjänst
skall få information om de ungdomar som har problem och som också
orsakar problem för andra. Polisen och socialtjänsten måste kunna veta med
vilka de har att göra och känna till personernas bakgrund. Det kan bidra till
att forma en bättre bild av ungdomsbrottsligheten.
Därför måste även ungdomar under 15 år och som är skäligen misstänkta
för brott kunna registreras av polisen.
Är en polisanmälan ett
misslyckande?
Det sägs också ofta att det skulle vara ett misslyckande av
skolan att polisanmäla våld.
Grundproblemet är dock inte att unga människor polisanmäls - som det
ibland framställs i debatten. Grundproblemet är att unga människor begår
våldshandlingar som är så allvarliga att de måste polisanmälas.
Misslyckandet ligger långt tidigare, när en elev tillåts att halka snett utan
att tillräckliga åtgärder vidtas. Det är däremot att upprepa misslyckandet om
skolan inte polisanmäler våldshandlingar.
Skolans möjlighet att stänga av våldsamma elever måste ses över. Det
finns en påtaglig osäkerhet i skolan om när och om alls detta kan ske.
Resultatet blir att elever som hotat och bråkat blir kvar i skolan också efter
allvarliga händelser. Det sänder en signal om att det inte händer värst mycket
oavsett vad man gör och kan tolkas som ett klartecken för andra att släppa
loss.
Inte minst bidrar detta till att demoralisera lärarna och de skötsamma
eleverna, som naturligtvis utgör den dominerande delen av alla elever.
Det måste vara möjligt för skolan att stänga av elever som uppenbart
missköter sig och utgör ett hot mot andra. Regeringen bör se över detta och
återkomma till riksdagen.
Skall man polisanmäla 7-
åringar?
Det är symptomatiskt för hela skolvåldsfrågan att den
reduceras till att en 7-åring polisanmälts och att
polisanmälan tydligen därför alltid är fel.
Att en sjuåring polisanmäls hör till det extremt ovanliga. Den allt
överskuggande delen av skolvåldet äger rum i betydligt senare årskurser. Att
avfärda principen om polisanmälan av misshandel som äger rum i skolan,
blott med hänvisning till undantagsfallet, är att sticka huvudet i sanden.
Visst var 7-åringens situation verkligen värd att uppmärksamma. Den
pekade på en del oklarheter. Men den var värd att uppmärksamma mer som
ett unikum än såsom varande representativ för våldet och hanteringen av våld
i landets skolor.
Reaktionen i allmänhet mot polisanmälan bottnar förmodligen i att det är
smärtsamt att tvingas inse att barn kan begå också svåra våldsbrott mot andra
barn. I stället för att se detta med öppna ögon, att det är ytterligt ovanligt
att
barn under tonåren gör sådana saker, så blir problemet i debatten själva
polisanmälan.
Det är svårt att se att det skulle kunna finnas någon annan princip än att det
är handlingens art - inte förövarens ålder - som måste vara avgörande för om
polisanmälan skall ske. Många av de fall av våld och misshandel som äger
rum i skolan är av sådan art att det vore orimligt att inte anmäla dem. Risken
är uppenbar att det annars skapas skilda rättssystem i samhället.
Dessutom kan åldersgränser ge problematiska effekter. Om man t.ex.
beslutar sig för att anmäla våld begånget av 15-åringar - dvs. straffmyndiga
elever - men inte av yngre kan effekten bli att 15-åringarna skickar fram 14-
åringar när våld skall begås.
Bilden av våldet i samhället blir likaså snedvriden när våld begånget av
underåriga inte kommer till polisens kännedom.
Regeringen vacklar om
våldet
Regeringen har i flera år varit passiv och vacklande i
inställningen till hur mobbning och våld i skolan skall
hanteras. I all synnerhet har detta vacklande gällt den
föreslagna anmälningsplikten.
Den tidigare skolministern Ylva Johanssons grundhållning var länge att
avvisa tanken på anmälningsplikt för våld i skolan. Sedan ändrade hon sig
och sade sig vid flera tillfällen vara för polisanmälan och någon form av
anmälningsplikt i skolan. "Jag utesluter inte att det kan bli aktuellt med
någon form anmälningsplikt," sa ministern bland annat.
Ministern sa vidare: "Det är rätt att polisanmäla brott som sker i skolorna.
Brott och kriminalitet som förekommer i skolan ska behandlas på samma sätt
som i övriga samhälle." Det var ett välkommet ställningstagande, men det
borde ha resulterat i tydliga direktiv till skolan. Det gjorde det dock inte.
Ministern försvarade polisanmälan: "Polisen kan inte göra något om det är
ett minderårigt, icke straffmyndigt barn. Men man kan behöva utreda vad
som har hänt och om andra än eleven är inblandade. Då är polisen proffs."
I ett skriftligt frågesvar meddelade ministern senare att hon trots sina
uttalanden inte avsåg att föreslå en anmälningsplikt.
Ministern insåg uppenbarligen att en anmälningsplikt behövdes men
förmådde - trots upprepade påstötningar - inte att lägga förslag i frågan.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av skolans möjligheter att
stänga av elever som utgör ett hot mot elever och lärare i enlighet med vad
som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av
skollagen att en anmälningsplikt för våld i skolan införs i enlighet med vad
som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en nationell handlingsplan mot mobbning och våld i
skolan,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag som möjliggör för polisen att
registrera brottsmisstänkta ungdomar under 15 år i enlighet med vad som
anförts i motionen.1