Att ena hela Europa är en historisk uppgift för vår generation européer.
De nya demokratierna i Central- och Östeuropa strävar efter att integreras i
Europa, d.v.s. de tidigare västeuropeiska samarbetsorganisationerna som nu
blir alleuropeiska. Redan är nästan alla med i Europarådet, med dess beton-
ing på mänskliga rättigheter, demokrati och numera även minoritetsfrågor.
Genom Europaavtalen är tio av länderna associerade till EU med perspektiv
av framtida medlemskap. Förhandlingar om medlemskap påbörjas nu med
sex länder. Därmed sker ett principgenombrott av utomordentlig vikt i synen
på de baltiska länderna. Med främst Ryssland och Ukraina har EU partner-
skaps- och samarbetsavtal. Nästan alla är också med i Partnerskap för fred,
NATO:s kraftfulla samarbete på säkerhetsområdet.
Det viktigaste är dock medlemskap i NATO och Europeiska unionen för
att garantera säkerheten och den fullständiga integrationen i Europa. För
Sverige är det en central uppgift att inom EU verka för att utvidgningen ges
högsta prioritet så att alla länder i Central- och Östeuropa har möjlighet att
bli medlemmar så snart de uppfyller medlemsvillkoren. Det ligger också i
Sveriges intressen att de länder som så önskar kan bli medlemmar i NATO.
Sverige måste betona deras rätt till säkerhetspolitiskt vägval och understödja
särskilt Estland, Lettland och Litauen i deras strävan.
1 Europeisk integration - inte biståndssamarbete
2
Vad det hela nu handlar om är att den europeiska integrationen utsträcks
till Central- och Östeuropa. De nya demokratierna har rätt att delta i
samarbetet på i princip samma villkor som de länge etablerade
västeuropeiska demokratierna. Stödinsatserna måste ses i detta
perspektiv och inte som ett biståndssamarbete. Det handlar inte om
någon generositet eller nådegåva från den västliga sidan utan just om att
underlätta för dem att återta allt det de förlorat under decennierna av
förtryck och isolering.
Redan inom ett begränsat antal år kommer åtskilliga av de nya demokra-
tierna att fullt ut delta i det gemensamma beslutsfattandet och i den
meningen vara fullvärdiga medlemmar i det europeiska samarbetet.
Utgångspunkten har varit maximalt ogynnsam, med ett kommunistiskt
förtryck och en socialistisk planekonomi. Utbredd fattigdom, rättslöshet,
omfattande miljöförstöring och en hänsynslös social rovdrift har följt i dess
spår. Människor som inte passade in i femårsplanernas produktionsmål sköts
åt sidan i särskilt djupt armod och misär. Det handlade inte om under-
utveckling utan om felutveckling. Gigantiska resurser slösades bort, felan-
vändes eller helt enkelt förstördes. Det allvarligaste var dock förtrycket och
undanröjandet av den mänskliga strävan efter förkovran och ett bättre liv.
Likgiltigheten och hopplösheten blev systemets främsta produkt.
3 Framgångsrik chockterapi
4
I samband med demokratiseringarna 1989-1991 uppstod en intensiv
debatt om det lämpliga tillvägagångssättet för att snabbast möjligt
förflytta sig från förtryck och socialism till demokrati och välstånd. Vissa
förespråkade chockterapi, d.v.s. snabbast möjliga förändring för att
minimera övergångstiden och därmed också de sociala påfrestningarna.
Detta var en linje som främst företräddes av Balcerowicz i Polen. Andra
förordade en långsammare övergång. Det fanns t.o.m. de som
förespråkade en tredje vägens politik, d.v.s. ett mellanting mellan den
västeuropeiska marknadsekonomin och den östeuropeiska planekonomin.
Åtta år efter demokratiseringen föreligger tydliga resultat. De länder som
valde chockterapin, d.v.s. snabbast möjliga omvandling, har också kommit
längst när det gäller demokrati, välståndsutveckling, miljö och inte minst när
det gäller att minimera de sociala påfrestningarna av själva övergången.
Fattigdomen är djupast i de länder som inte förmått att snabbt ta sig ur de
gamla strukturerna utan fastnat i den socialistiska samhällsmodellen. Där är
fattigdomen och armodet särskilt djupa och omfattande. Ingen enda före-
språkar längre någon tredje väg.
Utvecklingen har gått mycket snabbt. Det handlar inte längre om direkta
resursöverföringar för att lindra den nöd som fanns i det inledande skedet av
omvandlingen. Prognoserna om massvält och hungrande horder som kom
vandrande österifrån in i det välmående Västeuropa har inte besannats och
känns alltmer främmande. Snabbare än t.o.m. det tyska undret på 1950-talet
har åtskilliga länder förmått skapa ett begynnande och snabbt växande
välstånd. Även om nivån fortfarande är låg så finns framför allt hoppet och
framtidstron.
5 Inriktning av stödet
6
Karaktären av de västliga stödinsatserna har ändrats under de gångna fem
åren. Något direkt ekonomiskt stöd för att förhindra att landet kollapsar
är inte längre aktuellt för de flesta av länderna i Central- och Östeuropa.
Det stöd som behövs handlar i stället i allt väsentligt om hjälp med
anpassningen inför medlemskapet i EU. Kunskapsöverföring, främst
rörande rättsstaten och marknadsekonomins institutioner, spelar en
central roll. Därtill kommer pilotprojekt rörande främst miljöförbättrande
åtgärder.
Stödinsatser är särskilt känsliga i länder där all verksamhet tidigare var
centralplanerad och där en arbiträr prissättning förstört meningsfull verk-
samhet. Stödinsatser måste alltså utformas med stor försiktighet så att inte
framväxande strukturer hämmas och gamla strukturer främjas. I allt större
utsträckning utgörs istället investeringskapitalet i Central- och Östeuropa av
antingen inhemskt genererade medel eller privata investeringar från utlandet.
7 Säkerhet och suveränitet
8
Suveränitetsstödet till de baltiska länderna har hjälpt dem i uppbyggandet
av de nationella institutionerna och befästandet av den territoriella
integriteten. Det behövs fortsatta insatser på detta område.
Utvecklingen av det säkerhetsmässiga samarbetet kommer att stå i fokus
de närmaste åren. Polen, Tjeckien och Ungern kommer som första länder i
Central- och Östeuropa bli Natomedlemmar i vår. Det är dock viktigt att
framför allt samarbetet de baltiska staterna emellan, och med västländer
inom PFF vidareutvecklas. Detta samarbete är centralt både för att de
baltiska länderna både skall kunna etablera ett eget demokratiskt försvar och
förbereda sig inför ett Natomedlemskap.
Det handlar i grunden om att ge de baltiska länderna tryggheten i en
fortsatt nationell självständighet. En sådan trygghet är en förutsättning för en
normal politisk utveckling. Finns inte detta riskerar samhällslivet och
politiken att hämmas av tanken på att friheten och självständigheten bara är
tidsbegränsad. Minnet från händelserna 1940 sitter djupt i det nationella
medvetandet.
9 Det öppna samhällets och demokratins
institutioner och kultur
10
Att bygga ett öppet och pluralistiskt samhälle med respekt för
oliktänkande och minoriteter är inte lätt, särskilt inte på kort tid. Ovana
vid samhällsdebatt och intolerans mot oliktänkande finns fortfarande
kvar om än i mindre omfattning än tidigare. För att hjälpa till i den
omvandlingen är insatser för utbyte inom utbildning, kulturliv och politik
av vikt. Utbyte mellan lärare, studenter, forskare, parlamentariker,
kulturpersonligheter, journalister och andra nyckelgrupper kan bidra till
att sprida mångfaldens och toleransens erfarenheter. Nordiska rådets
samarbete med de baltiska parlamenten utgör ett gott exempel.
11 Rättsstaten
12
På alla de områden där offentlig verksamhet kan ersättas med privat går
utvecklingen förr eller senare i rätt riktning. Det hänger helt på takten i
avregleringar och privatiseringar. På de områden där statsmakten inte
kan ersättas, nämligen i sin roll som lagstiftare och rättsskipare, är arvet
från det förgångna särskilt besvärligt. I ordets egentliga betydelse var de
tidigare regimerna gangsterstater, där gänget utgjordes av
kommunistpartiet och där rätten utövades av nomenklaturan. Det spelade
ingen roll vad det stod i lagen, den lokale eller centrale partibossens ord
avgjorde. Det gällde att ha kontakter och kunna muta för att klara sig.
Denna mentalitet lever kvar. Dels därför att det är svårt att ersätta de gamla
strukturerna med helt nya. Att snabbt skapa en helt ny statsförvaltning och
rättsväsende låter sig helt enkelt inte göra. Dels har åtskilliga i den gamla
nomenklaturan nu skaffat sig fördelaktiga positioner genom stöld av tidigare
statsegendom. De har inget intresse av att rättvisa skipas och att lagar
efterlevs.
En alldeles central uppgift för de västliga stödinsatserna är att bidra till att
skapa en rättsstat. Det handlar inte om stora summor men väl om överföring
av normer, kunskaper och kompetens. Korruption och annan djup och
omfattande brottslighet utgör en broms på utvecklingsansträngningarna.
Långsiktiga satsningar blir en omöjlighet om spelreglerna ständigt ändras
och olika makthavare kräver dryg tribut.
Uppbyggnaden av rättsstatens och marknadsekonomins institutioner är en
fundamental del i den ekonomiska utvecklingen. Lagar måste stiftas för alla
de förhållanden som måste regleras i en väl fungerande marknadsekonomi,
t ex handel, avtalsrätt och konkursrätt. Vidare måste institutioner upprättas
för att se till att lagarna efterlevs. Konsumenten eller småföretagaren måste
kunna få rätt mot staten eller statsmonopolet när det fuskar i avtal och smiter
ifrån sina förpliktelser. En fungerande rättsstat är en oundgänglig del i en
fungerande demokrati och marknadsekonomi. Denna kan inte ersättas av
privata initiativ utan utgör ryggraden i statsmakten. Den nuvarande bristen på
jurister är därför allvarlig. Initiativet till att upprätta en juristutbildning
i Riga
på samma sätt som man upprättade en handelshögskola är mycket lovvärt.
13 Ett förfärligt miljöarv
14
Jordens mest miljöförstörda områden återfinns i Central- och Östeuropa.
I Kotla-Järve-distriktet i nordöstra Estland ser det ut som i ett
månlandskap. Utvinningen av oljeskiffer har bedrivits totalt hänsynslöst
och utan någon som helst tanke på att skydda vatten, luft eller mark. I
Sibiriens oljefält eller i "dödens triangel" i gränsområdet mellan forna
DDR, Tjeckoslovakien och Polen var situationen lika illa.
Reningsanläggningar i skorstenar eller i avlopp till sjöar och vattendrag
saknades helt. Naturen var ett avloppsdike och en sophög som fritt kunde
utnyttjas enligt femårsplanen.
Det behövs stödinsatser för lång tid framöver för att hjälpa länderna att
rensa bort sitt miljöarv. Marknadsekonomins intåg har visserligen inneburit
att många nedgångna och slitna fabriker har stängts, och att därmed miljön
kraftfullt förbättrats. Men likväl finns det framför allt på energiområdet
åtskilliga gamla anläggningar som behöver få reningsutrustning även om
anläggningens livstid är begränsad.
Särskilt viktigt är att höja säkerheten vid de kärnkraftverk av sovjetisk
konstruktion som fortfarande har en helt undermålig säkerhet. Detta tillhör
det allra mest högprioriterade. Även rökgasrening och rening av avlopp
måste skyndas på. Listan av särskilt miljöförorenande verksamhet i
Östersjöområdet är lång och det är angeläget att man omedelbart inleder
arbetet med att åtgärda dessa problem.
15 Socialpolitik
16
Att kommunismen byggde på förtryck och rättslöshet är välkänt. Att det
socialistiska systemet resulterade i allmän fattigdom och en omfattande
miljöförstörelse är också allmänt känt. Vad som är mindre
uppmärksammat är det faktum att även den socialistiska socialpolitiken
var särdeles misslyckad. Utbildning, sjukvård, social service och omsorg
om samhällets svaga fungerade inte. Handikappade, mentalt störda,
missbrukare och andra samhällets olycksbarn fick ofta en omänsklig
behandling eftersom de inte bidrog till femårsplanernas kvantitativa
produktionsmål. Omsorg, omtanke och livskvalitet ingick inte i
femårsplanerna.
Den osäkerhet i de sociala tryggheten som idag återfinns i länderna i
Central- och Östeuropa beror inte på att man har övergett en, förvisso
förtryckande men ändock trygg, socialistisk samhällsmodell till förmån för
ett osäkert, kapitalistiskt samhälle. Tvärtom beror dagens osäkerhet på att
man dröjt sig kvar i de socialistiska lösningarna.
Det socialistiska trygghetssystemet byggde på att fabriken eller kolchosen
gav lön och social service även om lönen var mycket låg och den sociala
servicen urusel. Under övergångsskedet har vissa länder fortsatt med att ge
stora subventioner till gamla statliga företag och kolchoser som ett sätt att ge
åtminstone rudimentär social trygghet. Det är ineffektivt och hämmar
utvecklingen.
Ju snarare en övergång sker till marknadsekonomins sociala trygghets-
system, främst socialförsäkringar, desto bättre. Inte nog med att befolkningen
får det bättre, dessutom avlivas en av de mest seglivade myterna om
följderna av en övergång från ett socialistiskt till ett marknadsekonomiskt
samhälle - förlusten av den sociala tryggheten.
I denna process bör de Central- och Östeuropeiska länderna också hämta
erfarenhet från delar av världen där man förmått kombinera en snabbväxande
och dynamisk ekonomi med ett stort mått av socialt ansvarstagande. Sådana
system är väl värda att studera för att undvika problemen med system som
skapar stelhet, inlåsningseffekter och ett högt offentligt utgiftstryck.
Stöd från det offentliga bör främst inriktas på att stärka den behövande
individen eller familjen och de civila nätverken kring dessa. Man måste
komma bort från det institutionstänkande som så länge, och med så tragiska
följder, präglat den sociala politiken i Central- och Östeuropa.
17 Infrastruktur
18
Satsningar på infrastruktur skall i princip finansieras kommersiellt eller
via multilaterala finansieringsinstitutioner. Avkastningen på sådana
projekt är normalt mycket hög, eftersom ineffektiviteten i befintliga
system är stor. För sådana infrastrukturprojekt som inte kan finansieras
kommersiellt bör normalt en bred internationell finansiering eftersträvas.
Via Baltica, en vägförbindelse från Helsingfors via Baltikum och Polen,
bör hanteras inom ramen för EU:s TEN-projekt. Skapandet av en "Baltic
ring", ett kraftledningssystem som knyter de baltiska länderna till Norden
och Kontinentaleuropa är viktigt. Detta bör vara kommersiellt bärkraftigt
och därför finna en finansiering via direktinvesteringar, internationell
kapitalmarknad och de multilaterala finansieringsinstitutionerna.
19 EU och multilaterala insatser
20
Stödinsatserna till Central- och Östeuropa bör i första hand ske via EU
och andra multilaterala organ. Fördelen med detta är att de utgör delar av
Europaintegrationen. De samarbetsmekanismer som byggs upp kommer
att fortleva även i framtiden och utgör en naturlig del i ländernas
europeisering. Det finns därför ingen anledning att sträva efter bilaterala
insatser annat än när dessa är särskilt motiverade.
EU:s Phare och Tacis-program har stor betydelse. Phare inriktas i allt
högre grad också på den s.k. pre-accession strategy som innebär att
kandidatländerna förbereder sig för medlemskap. Dessa kommer få ökad
betydelse i takt med att medlemskapet närmar sig och utgör ett viktigt
instrument för de länder som ännu inte kommit så långt i sina reformer att
medlemsförhandlingar skall inledas.
Insatser inom ramen för Världsbanken, IMF, EBRD har sin givna plats när
det gäller makroekonomiskt stöd och i vissa fall skuldavskrivningar. Inom
denna ram kan också stöd för uppbyggande av finansiella institutioner bäst
ske eftersom det handlar om belopp i en storleksordning som bara kan
garanteras gemensamt och om anpassningar till regler och standarder som
dessa institutioner formar.
De regionala insatserna i Östersjön har en särskild tyngdpunkt när det
gäller miljösamarbetet. Strävan att rena Östersjön är en gemensam
angelägenhet för alla strandstater. Nordiska institutioner spelar här liksom i
Barentssamarbetet en viktig roll tillsammans med EU-kommissionen.
Europarådet driver en strategi av tidigt medlemskap, vilket innebär att
vissa länder kommit med redan när demokratin varit svag och bakslag därför
riskeras. Hittills har dock denna strategi varit framgångsrik, genom att de nya
medlemsstaterna normalt tagit medlemskapet på större allvar än vad man
kanske kunnat frukta. Konventionerna och mekanismerna väcker respekt och
även om de inte tillämpas fullt ut så ger de värdefullt stöd till de krafter
inom
de nya medlemsländerna som driver på demokratiseringsprocessen.
21 Bilateralt stöd till närområdet
22
De baltiska länderna, Polen och åtta nordvästliga regioner i Ryssland
utgör den naturliga delen i det bilaterala samarbetet. Här föreligger
särskilda intressen och möjligheter att stärka samarbetet direkt med
Sverige. Samarbete med de baltiska länderna är väl etablerat. Polen är en
av Europas mest snabbväxande ekonomier och stödinsatser för detta land
blir allt mindre påkallade. För de närmaste åren är det särskilt angeläget
att öka samarbetet med det ryska närområdet.
Isoleringen och kontaktmöjligheterna till väst är där mycket mera
begränsade med undantag av staden S:t Petersburg. I Narva, Pskov och
Kaliningrad är det också önskvärt med samarbete med de baltiska
grannländerna. Ett sådant gränsöverskridande samarbete, ofta stött av EU-
kommissionen, främjar säkerhet och stabilitet.
I Vitryssland, som i strikt mening inte räknas till närområdet, men likväl
nästan är ett grannland är det nu särskilt viktigt med insatser för att främja
mänskliga rättigheter och demokrati. Landets president har tillskansat sig en
diktatorisk makt. Det är angeläget att Sverige gör insatser för att främja
mänskliga rättigheter och demokrati och stödja de krafter som kämpar i den
riktningen.
Även insatser för utvecklingen i Ukraina är motiverade. Landet dröjde
länge med systemskiftet och befinner sig i en besvärlig ekonomisk situation.
När förändringarna nu sker är det viktigt att Sverige tillsammans med övriga
Europa ger dessa sitt stöd.
23 Organisation
24
Det var fel att inordna stödet till Central- och Östeuropa i SIDA, med
dess koncentration på biståndssamarbete i tredje världen. Det är nu
angeläget att östsamarbete bättre integreras i UD och att en särskild enhet
byggs upp för att administrera detta. I de flesta fall handlar det om
samarbete via andra kanaler. Östsamarbetets snabbt föränderliga karaktär
gör att det inte är önskvärt att bygga upp ett ämbetsverk med långsiktig
inriktning.
Svagheten i organisationen av stödet till Central- och Östeuropa framgår
av att regeringen själv frångått sin organisation. Ett särskilt anslag Samarbete
och utveckling inom Östersjöregionen har avsatts för att via Statsråds-
beredningen användas för insatser i närområdet. Detta är inte tillfreds-
ställande. Stödinsatserna bör på sedvanligt sätt redovisas i det normala
budgetarbetet och bli föremål för de avvägningar som riksdagen gör. Det
särskilda anslaget bör upplösas och pengarna tillföras den av riksdagen
beslutade anslagsramen för stöd till Central- och Östeuropa, som bör höjas
med motsvarande belopp. Ändamålet täcks redan inom denna ram.
Man kan också ifrågasätta lämpligheten i att spendera pengar på projekt
som mer än väl kan finansieras på den internationella kapitalmarknaden.
Utöver det tvivelaktiga i att använda skattepengar till projekt som kan
marknadsfinansieras riskerar man också att fördyra projektet genom en
irrationell upphandling där varje givarland kräver att det egna landets företag
skall gynnas.
25 Hemställan
25 Hemställan
26
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stödinsatserna utformas med hänsyn till inte-
grationen av Central- och Östeuropa,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen av stödet till Central- och Östeuropa,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om administrationen av samarbetet med Central- och Östeuropa,
4. att riksdagen beslutar att upplösa det särskilda anslaget Samarbete och
utveckling inom Östersjöregionen och tillföra medlen till utgiftsområde 7
Internationellt bistånd i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 23 oktober 1998
Göran Lennmarker (m)
Bertil Persson (m)
Liselotte Wågö (m)
Sten Tolgfors (m)
Karin Enström (m)
Roy Hansson (m)
Birgitta Wistrand (m)
Gustaf von Essen (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Lennart Fridén (m)
Henrik S Järrel (m)