För den som intresserar sig för den svenska politikens utveckling är den
debatt som pågick om våra grannländer kring Östersjön för bara 8-9 år sedan
svårbegriplig.
Vissa kanske tycker att diskussionen inför och i samband med de baltiska
staternas frigörelse från Sovjetunionen bör lämnas därhän. Men för framtiden
är det viktigt att dra lärdom av historien. Det svaga agerandet till förmån för
de baltiska staterna, rädslan för att Sverige skulle stöta sig med
Sovjetunionen och den senkomna och framtvingade socialdemokratiska
omsvängningen går inte att bara glömma. Socialdemokraterna borde göra
upp med sitt agerande gentemot de baltiska staterna i samband med
frigörelsen. Låsningarna i debatten och den motsträviga attityd som
etablerade socialdemokrater visade då kan vara en del i förklaringen till att
partiet senare haft svårt att finna en rät linje i sitt utrikespolitiska
agerande,
inte minst vad gäller Natos utvidgning.
Om utrikespolitiken inriktas på att försvara dogmer, är det inte konstigt om
en omorientering måste tvingas fram, att politiken därefter blir halvhjärtad
och att nya möjligheter går förlorade. Låt mig därför helt kort påminna om
några centrala delar av svensk debatt om Baltikum.
När riksdagsman Gunnar Hökmark 1988 menade att Sverige borde stödja
balternas frihetskamp, kallade socialdemokraternas dåvarande utrikesexpert,
riksdagsledamot Sture Ericson, detta för "utrikespolitiska stolligheter", som
det vore betänkligt att sprida "utanför extremmoderaternas krets". Ericson
anklagade Hökmark för att vilja "bryta loss" de baltiska staterna från
Sovjetunionen. Sture Ericson påstod att denna vilja bottnade i försök att
vinna "exilbaltiska röster i höstens val". Ericson fortsatte: "I
utrikespolitiken
är moderaterna särlingar, och vi får inte slappna av i vår vakthållning mot
moderaternas äventyrligheter."
Socialdemokraterna drev linjen att ett svenskt ställningstagande för
Baltikums självständighet skulle kunna skada de baltiska staternas sak.
Inblandning i vad som beskrevs som Sovjetunionens inre angelägenheter
skulle till varje pris undvikas. Sture Ericson uttryckte det så här:
"Balterna förtjänar uppmuntran i sin kamp för ökat
oberoende, men de är inte hjälpta av riksdags- och
regeringsuttalanden som i sak innebär en direkt inblandning i
den pågående konstitutionella debatten i Sovjetunionen."
I efterhand ter det sig obegripligt att socialdemokraterna gick
fria från ansvar genom att hänvisa till en "debatt" i
diktaturen Sovjetunionen. En debatt som dessutom skulle
vara så känslig att den inte fick störas. Bakgrunden var att
Estlands Högsta Sovjet deklarerat att bara lagar bekräftade
av institutionen själv skulle gälla i Estland.
Nästa linje i vad som i praktiken blev en acceptans av rådande ordning,
dvs. sovjetisk överhöghet över våra grannar, var att socialdemokraterna
ifrågasatte de baltiska folkens och folkfronternas vilja till självständighet.
Så
länge denna vilja kunde hävdas vara oklar - så länge slapp svenska
socialdemokrater att ta ställning till frihetskraven och därmed bekänna färg.
Pierre Schori menade ännu i april 1989 att de estniska och lettiska
folkfronterna inte hade "sådana krav" på självständighet. Sture Ericson
menade: "De baltiska folkfronternas ledare arbetar nu för ökad frihet inom
Sovjetunionen för sina resp. republiker." Dåvarande utrikesministern, Sten
Andersson, sa i november samma år:
"Det är utan tvekan så att en stor majoritet, också inom
Folkfronten, inser att självständighetssträvandena måste ske
inom Sovjetunionens ram.
Pierre Schori ansåg: "Vi vill inte isolera våra kontakter till
Baltikum eller bidra till någon separatism där." Han menade
också att han bejakade en
"frigörelseprocess - i kulturell bemärkelse - i de baltiska
republikerna. Samtidigt är det ofrånkomligt att de är en del
av Sovjetunionen, vilket ju framgår av Helsingfors-
överenskommelsen ..."
Utrikesminister Sten Andersson trodde att det nog vore bäst
om Baltikum blev en reformpolitisk spjutspets och
Sovjetunionens fönster mot omvärlden. Både Andersson och
Schori kom därmed att försvara status quo. I det längsta
saknade ledande socialdemokrater vilja och mod att
diskutera vad saken egentligen handlade om - frihet och
självständighet för de baltiska folken.
Sten Andersson stod för den svenska Baltikumdebattens mest uppmärk-
sammade kommentar: "Estland är inte ockuperat." Han ifrågasatte också i
Vilnius stödet för en frigörelse. Krafterna för en sådan var "i kraftig
minoritet", ansåg Andersson i november 1989.
Andersson hävdade inte bara att de som sökte frihet var krafter på
marginalen, utan även att dessa frihetssträvanden var skadliga. Alltför
kraftigt genomslag för dessa idéer skulle hota "hela reformprocessen i
Sovjetunionen". Andersson talade om behovet av "nationella sovjetiska
intressen" av ekonomisk natur som före en frigörelse måste tillfredsställas.
Vad menade Andersson egentligen med detta? Att de baltiska folken fick
finna sig i att uppoffra sig för att reformerna i diktaturen skulle kunna
fortsätta? Vem var Sten Andersson att avgöra detta? Vad hade Sten
Andersson och Sverige för rätt att kräva dessa uppoffringar av de baltiska
folken?
Ingvar Carlsson befann sig på mycket hal is när frågan om huruvida
Sovjetunionen hade ockuperat de baltiska staterna kom på tal:
"Det är klart ... dom förlorade sin självständighet ... dom
finns inte ... dom existerar inte längre som självständiga
stater ... Det var sovjetiska medborgare som kom in där och
som ... eh ... eh ... och dom blev en del av Sovjetunionen."
Carlsson hade ingen kritik mot Sten Anderssons agerande.
I slutet av november 1989 bytte Pierre Schori linje. Sverige skulle inte ha
några problem att stödja de baltiska staternas självständighetssträvanden -
om länderna bara gav uttryck för att det var detta de ville sträva efter. I
december 1989 ställde sig Sten Andersson till slut bakom riksdagens utrikes-
utskotts mening att Baltikum tvångsmässigt anslutits till Sovjetunionen.
I december 1989 ifrågasatte Sten Andersson om Sovjetunionen var en
diktatur. Regeringschefen Ryzjkov var kommunist, men också demokrat,
menade Andersson. Sovjetunionen sökte "demokratiska vägar att förverkliga
socialismen".
Det har inte ens gått tio år sedan denna debatt fördes. Trots detta framstår
den som från en helt annan tidsålder. Neutralitetspolitiken och föreställ-
ningen om gemensam säkerhet utgick från att ont och gott kunde och måste
samexistera. Stödet till demokratirörelser i grannländerna var tvehågset och
framstår i efterhand som om det upplevdes som mindre viktigt än goda
relationer till röda regimer.
Det sena 80-talets socialdemokratiska argument hade dock grundlagts
tidigare. 1983 menade Olof Palme att vi moderater var behäftade med en
"korstågsanda i syfte att ´befria´ Östeuropa".
"Att göra systemförändring i öst till ett huvudelement i
svensk säkerhetspolitik ... är enligt min uppfattning ett
avsteg från den svenska utrikespolitiken såsom den
utformades efter det andra världskriget, där syftet varit att
överbrygga - inte fördjupa - motsättningarna mellan öst och
väst ...."
Debatten om Baltikums frigörelse var från den
socialdemokratiska regeringens sida en debatt utan tydlig
moralisk kompass. Anpassligheten var stor. Humanitära
principer kom i kläm. Att det förhöll sig på det sättet
hämmar socialdemokraternas agerande idag, då hänsyn till
partiets förflutna på området ständigt måste tas. Partiet har
därför svårt att hantera Östersjöpolitiken rationellt. Ett
exempel gav den dåvarande socialdemokratins bristande
engagemang för att de ryska trupperna skulle lämna
Baltikum efter frigörelsen. Ett annat och mer aktuellt
exempel ger den socialdemokratiska regeringens syn på
Nato-utvidgningen.
Socialdemokraterna måste göra upp med sitt förflutna.
Uppgradera
Östersjöpolitiken
Historiskt har Sverige varit ett land som öppnat sig mot
öster. Östersjön är ett hav som bundit ihop länderna kring
dess stränder. Sverige har haft täta kontakter med och t.o.m.
länge omfattat länder på andra sidan Östersjön. För
generationer svenskar har Finlands och Sveriges öden varit
sammanflätade. Östersjön har varit en handelsled av stor vikt
och därmed en motor för ekonomisk tillväxt.
Ryssland har varit ett evigt säkerhetspolitiskt orosmoment för och en
ekonomisk konkurrent till Sverige, men också en viktig marknad för handel.
I dag finns åter förutsättningarna för Östersjön att vara ett handelns hav,
till fromma för länderna i dess närhet. De baltiska staterna och Polen är fria
och integreras inte bara i den västeuropeiska ekonomin utan också i de
västliga samarbetsorganisationerna. De är på god väg. Estland och Polen har
inlett förhandlingar om medlemskap i Europeiska unionen. Det har tydligt
markerats att Lettland och Litauen bör få möjlighet att inleda förhandlingar
så snart deras reformarbete har nått tillräckligt långt, vilket kan ske inom
något år. Polen är ett av de länder som blir fullvärdig medlem i Nato
våren 1999. Östtyskland är redan integrerat i EU och Nato genom
uppgåendet i Förbundsrepubliken Tyskland.
Sverige måste se den historiska möjlighet som samarbetet runt Östersjön
ger. Stockholm kan än en gång bli en handelsstad med rika kontakter med
övriga städer kring Östersjön och vara ett centrum för östhandeln.
Resandet mellan Sverige och Östersjögrannarna ökar. 1996 ökade antalet
färjeresenärer mellan Stockholm och Tallinn ordentligt. Stockholm har också
båtlinjer till Riga, Gdansk och Klaipeda. Bara Stockholms län fick
1996 besök av 82.000 ryska, estniska, lettiska, litauiska och polska turister.
Naturligtvis handlar det nya Östersjösamarbetet mycket om åtgärder som
utgår från politiska beslut, men ekonomisk integration som åstadkoms
genom enskilda företags handel, investeringar och etableringar är minst lika
viktig.
Till del handlar framväxten av en ny gemenskap kring Östersjön om att vi
svenskar måste byta världsbild. Den del av Europa som vi växt upp med att
betrakta som totalitär och efterbliven måste i grunden omvärderas. En ny bild
av Östersjöländerna växer fram. De har idag en snabb ekonomisk tillväxttakt.
Vissa talar t.ex. om de "baltiska tigerekonomierna". Polens ekonomi har
under flera år växt mycket snabbt. Ryssland har nu börjat återhämtningen.
För Sverige innebär detta att våra företag möter en ökande konkurrens.
Samtidigt erbjuder de snabbväxande länderna stora marknader för svenska
tjänster och produkter. Bara i Polens, Rysslands, Estlands, Lettlands och
Litauens Östersjöregioner bor 20 miljoner människor. Hur stor nytta Sverige
skall dra av utvecklingen är i hög grad upp till oss själva. Den svenska
ekonomin behöver moderniseras och en rad strukturella brister korrigeras.
Även Sveriges internationella kontakter måste uppgraderas.
Det ligger i Sveriges ekonomiska och säkerhetspolitiska intresse att stödja
våra grannar kring Östersjön. Säkerhetspolitiskt kommer det att innebära en
markant förändring den dag t.ex. Estland vinner inträde i EU. Medlemskap
skulle inte bara vaccinera Estland säkerhetspolitiskt, utan också innebära ett
skydd för de båda andra baltiska staterna. Polen är redan säkerhetspolitiskt i
hamn, då medlemskap i både EU och Nato inom kort torde bli verklighet.
För Sverige är detta också viktigt. Vi lever tryggare med tryggare grannar.
Det är av central betydelse att västvärldens samarbete med Ryssland
utvecklas och intensifieras. Det ligger både i Rysslands och vårt eget intresse
att så sker. Ryssland får på inga villkor avvisas och lämnas att ensamt möta
framtiden. Risken för sämre ekonomisk och politisk utveckling är då
uppenbar vilket skulle ge grogrund för social oro, med mänskliga och
politiska risker som följd.
Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik bör ha en tydlig europeisk identitet. I
detta ligger inte bara en ambitiös och klar EU-politik, utan också en tydlig
strategi för Östersjöländernas samarbete och integration. Regeringen saknar
dessvärre en sådan tydlig och konsekvent strategi. Vad som - felaktigt -
beskrevs som en ny Östersjöpolitik har lagts fast av riksdagen. Senare
slängdes Östersjömiljarden in som jästen efter degen. Östersjömiljarden
presenterades i den så kallade sysselsättningspropositionen och syftade inte
bara - eller ens främst - till att stärka Baltikum, utan till att skapa jobb i
Sverige.
Det saknades länge en djupare sammanhållen beskrivning av regeringens
Östersjöpolitik. Insatser görs inom ramen för olika departement.
Anmärkningsvärt är att berörda avdelningar på UD uppenbarligen inte har
varit informerade om den verksamhet som Statsrådsberedningen ansvarat för.
Östersjöområdets
ekonomiska utveckling
Efter betydande fall i BNP åren både före och alldeles efter
frigörelsen från kommunismen visar ekonomierna i de tre
baltiska staterna nu höga tillväxtsiffror. Polen hör sedan flera
år till Europatoppen i tillväxtligan. Polens BNP-tillväxt
beräknas bli omkring 6 procent i år och efterfrågan beräknas
öka med 7 procent. Ekonomin i Ryssland återhämtar sig och
närmar sig trendmässigt tillväxt.
Riksdagens utredningstjänst har med hjälp av IMF:s World Economic
Outlook May 1997 sammanställt följande tabell över BNP-utvecklingen i
Östersjöregionen.
Tabell 1
Årlig BNP-tillväxt 1992-1996, procent
1994
1995
1996
Estland
-0,1
3,2
3,1
Lettland
2,2
0,4
2,5
Litauen
1,0
3,1
3,5
Polen
6,0
6,5
5,5
Central- och Östeuropa
-1,8
1,6
1,6
Ryssland
-12,6
-4,0
-2,8
Alla siffror av den har typen har stora inbyggda osäkerheter.
Den svarta sektorn i Polen beräknas av vissa uppgå till cirka
20 procent av BNP.
Tillväxten är dock som synes hög i de berörda länderna. Det första
halvåret 1997 beräknas Estlands ekonomi ha växt med 10,8 procent. Det
förefaller också finnas förutsättningar för en långsiktigt god tillväxt, även om
Sparbanken Analys pekar på att inflationen och bytesbalansunderskotten är
för höga i alla de tre baltiska staterna.
Sparbanken Analys 9/97 redovisade följande siffror för ekonomisk tillväxt:
Tabell 2
Ekonomisk tillväxt
1996
1997
1998
Polen
6,0
5,3
4,8
Estland
4,0
4,0
4,0
Lettland
2,5
3,0
3,5
Litauen
3,5
3,5
4,0
Ryssland
-6,0
0
2,0
Källor är nationell statistik och bankens egna bedömningar.
Allmänt gäller att de länder som snabbt och genomgripande genomförde
reformer också är de länder som snabbast fått ekonomisk tillväxt. Detta
gäller i synnerhet Polen, som kom igång tidigast, och Estland, som ligger i
täten i Baltikum.
Polen har redan passerat 1989 års produktionsnivå. Ekonomin vände uppåt
redan 1992. Den estniska ekonomins utveckling vände uppåt 1995, den
lettiska 1994 och den litauiska 1994, efter att ha rasat fram till 1993.
De länder som tvekat inför steget till full marknadsekonomi har inte sett
samma positiva ekonomiska utveckling. Den ryska BNP:n har enligt vissa
uppgifter sjunkit med mer än hälften sedan 1990.
Det är dock mycket svårt att mäta den ekonomiska utvecklingen i
övergången från plan- till marknadsekonomi. I planekonomin redovisades
felaktiga siffror, för att man skulle nå uppsatta planmål. Produktionen
övervärderades därför grovt. I dag är situationen den motsatta. Företag söker
undvika skatt och den grå ekonomin är omfattande.
Svenska direktinvesteringar
Mellan 1992 och 1996 ökade andelen av de svenska
direktinvesteringarna som gjordes i Östersjöländerna från 1
till 17 procent. Polen fick två tredjedelar av
direktinvesteringarna, Estland 10 och Ryssland 15 procent.
Fem procent av direktinvesteringarna placerades i vardera
Litauen och Lettland.
Sverige är näst Finland den största utländska investeraren i Estland. Inte
minst inom textilindustrin har investeringar gjorts.
Enligt Latvian Development Agency har Lettland tagit täten som investe-
ringsland i Baltikum. Under 1996 investerades enligt dem 219 miljoner
dollar där, jämfört med 138 miljoner i Estland och 152 miljoner i Litauen.
Sveriges andel av de utländska investeringarna i Lettland är mycket liten,
bara 5 procent, medan Danmark står för hela 27 procent.
Tabell 3
Svenska direktinvesteringar (netto) i Estland, Lettland och Litauen för
åren 1989-1997 (miljoner kronor)
Källa: RUT
Danska direktinvesteringar i de baltiska staterna (brutto) 1993-1996
(uppgifterna finns inte särredovisade för respektive land (miljoner
kronor)
100 danska kronor = 116 svenska kronor.
1993
1994
1995
1996
Baltiska staterna
9
27
344
217
Siffrorna i tabellerna är inte direkt jämförbara. Siffrorna för
Sverige är nettosiffror.
De utländska investeringarna i Polen omfattade i slutet av 1996
12 miljarder dollar, om man bara räknar dem som översteg en miljon dollar.
Landet har redan passerat Ungern som främsta investeringsland i Östeuropa.
De svenska direktinvesteringarna uppgick till 361 miljoner dollar. Fem stora
investerare svarade för drygt hälften av denna summa. Sparbanken Analys
menar att stora svenska investerare är underrepresenterade i Polen.
Siffran för de sammanlagda utländska direktinvesteringarna i Polen,
12 miljarder dollar, kan jämföras med de 5 miljarder dollar som investerats i
Ryssland sedan 1989.
Såväl Danmark som Finland synes ha tagit bättre vara på möjligheterna att
investera i de tre baltiska staterna än Sverige.
Handeln i Östersjöområdet
Under första halvåret 1997 ökade Sveriges export till
Östeuropa med 36 procent jämfört med samma period 1996.
Just Östersjöregionen med Polen, Ryssland och de tre
baltiska staterna är de länder till vilka den svenska exporten
ökat mest. Fyra av länderna är snabbt expanderande
ekonomier.
Siffrorna gällande import efter ursprungsland kan efter
EU-inträdet 1995 dock inte jämföras med motsvarande
siffror för tidigare år då varor som sänts via ett annat
EU-land inte ingår. Siffrorna om den svenska handeln är
relativt samstämmiga mellan olika bedömare. Sparbanken
redovisar dock genomgående högre siffror för importen än
tabellen på sid 8.
Handeln mellan Sverige och de tre baltiska staterna hade enligt andra
uppgifter en balansomslutning 1995 om 8,2 miljarder kronor. Detta var en
ökning från 2,3 miljarder 1992. Sverige är Estlands tredje största handels-
partner.
Somliga menar att problemet med svenskt näringslivs handel med länderna
kring Östersjön är att det är några få multinationella företag som står för
ökningen. Små och medelstora företag har länge haft det svårt att utnyttja
möjligheterna på de nya marknaderna.
Exportrådet ger dock en annan bild. Enligt Exportrådet har det skett en
stark ökning av exporten till Baltikum. Dessutom har det skett en förändring
i exportörernas profil. I korthet har utvecklingen enligt Exportrådet gått från
export från storföretag till export från små företag.
Försäljningen till Östeuropa består i huvudsak av mindre leveranser från
många mindre företag. Undantaget är Ryssland, dit en del större försäljningar
riktas. I exporten till Baltikum dominerar helt affärer om mindre belopp.
Bara ett företag sålde för mer än 50 miljoner kronor till vardera Estland och
Lettland.
För små företag går hälften av exporten till Norden och Baltikum. Östra
Europa är en närmarknad för dem. Central- och Östeuropa är en viktigare
exportmarknad för bolag med mindre export än ett värde av 10 miljoner
kronor, än vad Nordamerika är.
Allt fler svenska småföretag exporterar. Mellan 1986 och 1994 växte
antalet små exportörer till Litauen med 273 stycken och till Estland med 215.
Mellan 1992 och 1994 ökade antalet företag med mindre än 50 anställda,
som exporterade till Lettland, med 294 stycken. Vad gäller Ryssland var
ökningen 155 stycken och för Polens del tillkom 47 små exportörer.
1994 exporterade 3.700 företag för mer än en miljon kronor till Central-
och Östeuropa. Polen var det land vartill flest företag - 1.766 stycken -
sålde. Till Estland exporterade nära 1 400 företag för mer än en miljon, till
Lettland 822 och till Litauen 614, medan 1.081 företag sålde för minst den
summan till Ryssland.
Stor potential för ökad handel
Sveriges handel med länderna kring Östersjön har ökat under
de senaste åren men fortfarande finns enligt många
bedömare en stor potential - ett utrymme som svenska
företag riskerar att förlora till företag i andra länder, om de
inte utnyttjar möjligheterna.
Den finska exporten till Estland var nästan fyra gånger större än den
svenska under 1996. När det gäller export till Lettland och Litauen är Sverige
och Finland ungefär jämnstora.
Sverige är större än Danmark när det gäller handel med Estland och
Lettland men Danmark både exporterar mer till och importerar mer från
Litauen. Naturligtvis finns här en del geografiska och historiska förklarings-
faktorer, men också politiska prioriteringar ligger bakom.
Det finns dock skäl för svenska företag att förbättra sina positioner. "När
det gäller Polen så har Sverige tappat. I början på 1990-talet var Svenska
företag långt framme i Polen och var tidiga att etablera sig. Sedan kom
nedgången i ekonomin. Sverige tappade i exporten och det verkar som om
svenska företag ännu inte hämtat sig", hävdade Jakob Swiecicki, analytiker
på Utrikespolitiska Institutet, i en artikel i Finanstidningen.
Även Sparbanken har i en rapport gett svenska företag rådet att satsa mer
på de snabbväxande länderna kring Östersjön. Man har menat att svenska
företag varit alltför avvaktande gentemot den stora polska marknaden.
Sparbanken beräknar att handeln i regionen kan komma att mer än
fördubblas från dagens 400 miljarder kronor under de kommande tio åren.
Störst är enligt Sparbanken potentialen i just Polen, som nu ändå är tvåa
bland svenska tillväxtmarknader utanför de gamla industriländerna. Redan
för några år sedan var Polen en större handelspartner för EU än Kanada.
Polen är en potentiellt mycket stor marknad för svenska företag. Landet
har 39 miljoner invånare och en ekonomi stadd i ständig förbättring.
Förhoppningarna om snabba medlemskap i såväl EU som Nato har dessutom
gett den konservativa regeringen incitament att fortsätta med reformer för att
förbättra ekonomin och levnadsstandarden.
I de tre baltiska staterna sker transformeringen från planekonomi till mark-
nadsekonomi inte lika snabbt som i Polen men alla tre länderna har förbättrat
sin ekonomiska situation betydligt. Estland har i det arbetet kommit längre
än Lettland och Litauen. Tjänstesektor, transport och finansiella tjänster
växer snabbt. Tallinn har nu också gått om Riga som Baltikums finansiella
centrum.
Även i grannländerna finns skäl för svenska företag att öka investering-
arna. I Lettland har ekonomin återhämtat sig efter bankkrisen 1995. Nya
reformer förbereds och gradvis har det juridiska systemet förbättrats. Trots
denna positiva utveckling går mindre än en procent av Sveriges totala export
till de tre baltiska staterna.
Framtiden för svenska företag i Ryssland är något mer osäker men även
här drar de flesta bedömare slutsatsen att situationen nu börjar stabilisera sig
och att svenska företag borde utnyttja möjligheterna till handel bättre. I år
beräknas tillväxten hamna över nollstrecket för första gången och bedömare
räknar med en årlig tillväxt på omkring fem procent i slutet av seklet.
Det finns rimligen stor potential för ökad svensk handel med grannarna
runt Östersjön. Inte minst när man ser det finska exemplet vad gäller handel
med Estland inser man att det finns mer att göra. Bilden som förmedlas av
hur det är att handla med Baltikum, men framförallt Ryssland, är ganska
ensidig. Visst finns problem - som brottslighet - men framförallt stora
möjligheter.
Baltisk handel
De tre baltiska staterna har sedan januari 1996 ett ömsesidigt
frihandelsavtal. Avtalet gäller från och med i år också för
jordbruksprodukter.
Den inombaltiska handeln har ökat sedan avtalet kom. För Estlands
räkning innebar detta att den totala handeln med Lettland ökade från ett
värde av 222 miljoner estniska kronor i februari 1996 till ett värde av
362 miljoner i samma månad 1997. Handeln med Litauen växte från
128 miljoner estniska kronor till 273 miljoner under samma tid. Fri handel
och starkt regionalt samarbete mellan de tre baltiska staterna underlättar
steget mot EU-medlemskap.
De tre baltiska staterna har sedan januari 1995 frihandelsavtal med EU.
Dessa avskaffar tullar och kvantitativa restriktioner för handeln. Undantag
gäller dock för vissa jordbruks- och fiskeprodukter. Estland har i det
närmaste redan nått full frihandel gällande industriprodukter med EU,
Lettland bedöms göra det 1999 och Litauen senast år 2000.
Här visade Sverige under den borgerliga regeringen vägen genom att i
medlemskapsförhandlingarna kräva att EU skulle ha frihandelsavtal för
Baltikum, vilket utvecklas längre fram i denna text. Kravet möttes med stor
förståelse och ledde även till att de tre länderna 1995 skrev under
Europaavtal med EU. De förväntas alla inom kort bli medlemmar i WTO. De
har också handelsavtal med flera centraleuropeiska länder.
Baltic Sea Business Summit
I april 1996 träffades företagsledare från elva länder i
Stockholm. Från Sverige deltog Peter Wallenberg, Percy
Barnevik, Sören Gyll och Lars Ramqvist. De antog ett
dokument, den s.k. Stockholmsdeklarationen, och riktade ett
antal rekommendationer till de regeringschefer som senare
skulle träffas på det nedan beskrivna toppmötet i Visby.
Baltic Sea Business Summit (BSBS) uppskattade att utländska investe-
ringar om 50 miljarder dollar skulle komma att göras de kommande åren i de
forna planekonomierna.
Mötet räknade med att de öst- och centraleuropeiska länderna inom rimlig
tid skulle komma att uppnå samma levnadsstandard som Västeuropa, genom
en avsevärt högre tillväxtnivå. Man såg möjligheter för uthålliga
tillväxtnivåer på runt fem procent över ett par decennier.
Utbildningsnivån i Asien - som är en region som sett motsvarande snabba
tillväxt - är lägre än i Östersjöregionen. Man slog fast att produktionen i
Östersjöländerna därför alls inte bara måste inriktas på lågteknologisk och
personalintensiv verksamhet, utan också på produktion av mellan- och
högteknologiska produkter.
BSBS såg mot denna bakgrund möjligheter för handeln i Östersjöregionen
att tiofaldigas över 15 till 20 år. Man efterlyste också frihandelsavtal mellan
samtliga Östersjöstater.
Mötet ville också se en översyn av de nuvarande Europaavtalen så att alla
produkter skulle kunna vinna marknadstillträde utan hinder. Det finns
problem för länder utanför EU, särskilt vad gäller textil- och jordbruks-
produkter. Vidare poängterade man vikten av väl fungerande monetära
system, fristående centralbanker och stabila banksystem. För att gynna
handeln borde momsreglerna i regionen ses över utifrån gemensamma
principer, menade man. Skatteregler måste vara likformiga för inhemska och
utländska företag.
Baltic Sea Business Summit underströk att både information och energi
måste få färdas över gränserna utan att möta hinder. Mötet pekade på att det
finns många kärnkraftverk i Östersjöregionen som ger säker och miljövänlig
elproduktion. Regionens regeringar bör samverka för att stänga de kärn-
anläggningar som är minst säkra. Man var för en gemensam energimarknad i
Östersjöregionen. Infrastrukturen i Östersjöregionen är föråldrad och bör
byggas ut, menade deltagarna vidare.
Baltic Sea Business Summit efterlyste avreglering av de regelverk som
styr företagande och handel, inte minst vad gäller EU-rättens olika regler.
Man efterlyste också konsekvensbeskrivningar av nya reglers kostnads-
mässiga effekter för företag och samhälle. Nationella regelverk får inte
diskriminera bolag beroende på nationalitet, utan måste garantera lika-
behandling. Man slog särskilt fast att långa väntetider för tullhantering och
gränspassering vid handel mellan Östersjöländerna är oacceptabelt. Myndig-
heter måste vara enkla att ha att göra med och besluten gå att överklaga.
Det är påfallande vilken vikt Stockholmsdeklarationen fäste vid upprätt-
hållande av rättsstatens funktioner för att skapa förutsättningar för
ekonomisk tillväxt och utveckling. Den punkten är med som den första av
mötets rekommendationer till regionens regeringar.
I BSBS-mötets slutdokument talas om vikten av grundlagsskydd för privat
ägande, register för fast egendom för att möjliggöra lämnande av säkerhet
vid lån, skydd för patent, fungerande konkursinstitut och system för att
hantera avtalsbrott och tvister.
Förutom dessa för näringslivet centrala faktorer pekar man också på vikten
av väl fungerande rättsväsenden och bekämpande av korruption.
Vissa bedömare har lyft fram kriminaliteten som hinder för tillväxt i
Östersjöområdet. Sparbanken Analys 9/97 menar att empiriska studier visar
att det är på det viset och refererar till en studie gjord av Världsbanken, som
hävdar att kriminalitet i Sydamerika sänker den potentiella tillväxten med
mellan 1 och 2 procent årligen.
Percy Barnevik var kritisk till regeringens Östersjöpolitik. Inriktningen var
bra, men omfattningen för liten, menade han. Han ville se Östersjömiljarden
tiodubblad och en kraftig utökning av antalet utbytesstudenter, till minst
tusen. Barnevik drog parallellen med USA, som lyckats locka till sig ett stort
antal asiatiska utbytesstudenter.
Det ligger mycket i att utbytesprogram och samarbete mellan universitet
måste ses som ett led i marknadsbyggande. När dagens studenter småningom
avslutar sina utbildningar och hamnar i ledande ställning i sina hemländers
företag så är studietidens kontaktnät fortfarande viktiga. Det är lätt att
kontakta gamla studiekamrater och naturligt att söka affärskontakter i länder
man haft kontakt med tidigare.
Peter Wallenberg menade i somras att samarbetet mellan Östersjöländerna
utvecklas för långsamt. Han sade sig sakna en "politisk drivkraft" för
samarbetet mellan Östersjöstaterna. Wallenberg ser de baltiska staterna som
baser för handel med Ryssland och Ukraina. Wallenberg tycker också att
EU:s intresse för Östersjöfrågorna är alltför ljumt.
Också inför det andra Östersjötoppmötet i Riga, i januari 1998, avhölls ett
Baltic Sea Business Summit. BSBS överlämnade ett dokument - Memoran-
dum on growth and development in the Baltic Sea Region - till regerings-
cheferna och övriga toppmötesdeltagare.
Den svenska
Östersjöpolitikens
utveckling
Tiden fram till och under de baltiska staternas frigörelse
präglades - som nämndes inledningsvis - av starka politiska
motsättningar.
Direkt efter valet 1991 lade den borgerliga regeringen fast en ny, tydlig
inriktning av svensk utrikespolitik. Sveriges ansvar för och intresse av att
stödja de baltiska staternas utveckling lyftes fram. "Vi har en skyldighet att
ge dem hjälp och stöd i deras svåra omställning," sades det i regerings-
deklarationen. "Vi känner ett särskilt ansvar för de baltiska staterna," slogs
det fast i utrikesdeklarationen i februari 1992. Den fortsatte:
"För att åstadkomma en rimlig koncentration av den svenska hjälpen söker vi
lägga tyngdpunkten på valutastöd, återupprättande av rättsstaten och
demokratin, införande av marknadsekonomin och dess institutioner,
uppbyggande av fungerande familjejordbruk, stärkandet av enskild
företagsamhet samt förbättrandet av kärnkraftssäkerheten."
Det viktigaste verktyget för stödet var kunskapsöverföring
Tre miljarder anslogs för ett treårigt program för samarbete med Öst- och
Centraleuropa.
Den borgerliga regeringen tredubblade därmed medlen för samarbete med
länderna i Öst- och Centraleuropa. Den tidigare socialdemokratiska
regeringen hade ett stöd som endast omfattade en miljard kronor för tre års
arbete. Samtidigt betonades att de tre baltiska staterna samt Polen och
området runt S:t Petersburg skulle prioriteras. Samarbete med mer avlägsna
länder skulle i första hand ske multilateralt.
Den borgerliga regeringens grundinställning var att en positiv utveckling i
grannländerna på andra sidan Östersjön av ekonomiska, politiska, sociala och
säkerhetspolitiska skäl var av grundläggande intresse för Sverige.
Stödprogrammet inriktades på att stödja uppbyggnad av demokratiska
institutioner och en väl fungerande förvaltning. Etablerande av marknads-
ekonomiska institutioner gavs stor vikt. En särskild exportkreditgarantiram
om en miljard kronor för handel med Baltikum och Ryssland lades fast.
Ett program för Östersjöns ekologiska balans inrättades också under den
borgerliga perioden. Det löper över 20 år och omfattar 135 miljarder ecu.
Östersjöländerna kom vid ett möte i Karlskrona 1992 överens om att ta fram
en gemensam vision för Östersjöområdet fram till 2010. En handelshögskola
inrättades i Riga för elever från alla de tre baltiska staterna.
Linjerna för en ny Östersjöpolitik drogs upp av den borgerliga regeringen.
Socialdemokraterna har fortsatt på den politiska väg som den borgerliga
regeringen anvisade, även om man förlorat en del av inriktningens fokus med
tiden.
I början på 1995 lade den socialdemokratiska regeringen en proposition
där man menade att en ny inriktning på Baltikumpolitiken lades fast, trots att
förändringen var liten. Det som varit en politik för Baltikum skulle nu bli en
politik för Östersjöregionen, sas det. Baltikum skulle ingå i denna politik,
liksom Polen, Ryssland och då speciellt S:t Petersburg-, Pskov- och
Kalinigradområdena, liksom Vitryssland. 4 miljarder kronor anslogs för
samarbetet under 1995/1996, 1997 och 1998. Cirka 1,2 miljarder av dessa
avsåg det första, förlängda budgetåret. Därtill kom 500 miljoner som gick via
EU. Fyra mål gavs för det nya samarbetsprogrammet:
? Att stärka den gemensamma säkerheten runt Östersjön genom insatser för
att stärka polis och tullväsen, gränsbevakning liksom arbetet mot
organiserad brottslighet, samt arbetet mot smuggling av människor och
kärnbränsle. Uppbyggnaden av Baltiska bataljonen för fredsbevarande
insatser - BALTBAT - ingick i denna del.
?
? Att stärka demokratin bl.a. genom inriktning på uppbyggnad av
rättsstatens institutioner, fria media, jämställdhet och minoritetsfrågor.
De svenska partierna fick medel för att hjälpa systerpartier. Svenska
Institutet fick medel för kulturutbyte och utbildningsprogram.
?
? Att främja socialt hållbar ekonomisk omvandling genom en kombinerad
satsning på ekonomin och socialförsäkringar och arbetsrätt. Stödet var
inriktat på erfarenhetsutbyte och kapacitetsutveckling. Den finansiella
sektorn i Baltikum skulle stärkas. Exportkreditgarantin höjdes från en till
två miljarder kronor.
?
? Att förbättra miljön och främja kärnsäkerhet och strålskydd i Litauen. Ett
åtgärdsprogram för Östersjön fanns inom ramen för Helsingfors-
kommissionen, HELCOM.
?
Dessutom tilldelades EU:s östsamarbete medel. Regeringen
sa sig med detta vilja verka för att EU-programmen fäster
ökad vikt vid Östersjöregionen.
Budgetpropositionen 1996
Regeringen sa sig bygga vidare på den inriktning som lades
fast 1995, men som i sin tur härstammade från regeringen
Bildt. 1,1 miljarder kronor avsätts varje år till det reguljära
Östersjösamarbetet, varav cirka 300 miljoner kanaliseras via
EU-program. Estland, Lettland, Litauen, Polen och Ryssland
- först och främst nordvästra Ryssland med S:t Petersburg,
Kaliningrad, Pskov, Novgorod, Archangelsk, Murmansk och
Karelen - är liksom tidigare prioriterade samarbetsområden.
Övriga Östeuropa täcktes - också det liksom förr - främst
genom multilateralt samarbete.
Under 1996 fick Litauen stöd för 210 miljoner kronor. För Lettland var
motsvarande siffra 190 miljoner kronor, för Estland 130, för Ryssland 100,
för Polen 40 och för Ukraina 20 miljoner kronor, allt inom ramen för
Östersjösamarbetet. Stödets storlek till respektive land varierar dock år från
år.
Regeringen poängterade vikten av att stödja de baltiska staternas och
Polens närmande till EU och att hjälpa dem på vägen mot medlemskap, samt
av att knyta Ryssland och OSS närmare de västeuropeiska strukturerna. På
senare tid har också Ukraina växt fram som ett viktigare samarbetsland.
En speciell samordnartjänst för insatserna för att hjälpa länderna nå
EU-medlemskap har inrättats på UD. Ett anslag om 4 miljoner kronor - så
kallat EU-integrationsstöd - har etablerats för utbildnings- och rådgivnings-
insatser i detta avseende. Arbetet rör t.ex. anpassning av lagar, institutionell
uppbyggnad, förhandlingsförberedelser och utbyte av tjänstemän. Bland
annat hölls ett seminarium för ett 20-tal estniska regeringstjänstemän i
januari 1997. Då behandlades frågor som förhandlingsförberedelser och EU:s
inre marknad. Tanken är att följa upp seminariet med utbytesprogram för
tjänstemän.
Mer än 40 procent av de reguljära medlen för Östersjöstöd går via Sida.
Sida anlitar i sin tur olika fackmyndigheter för insatser som kräver speciell
kompetens. Svenska Institutet får 5 procent av de anslagna resurserna för
kulturellt och akademiskt utbyte. Resterande medel hanteras av UD.
Dessutom lämnas motsvarande 40 procent av det bilaterala anslaget till
europeiska kommissionen som i sin tur handhar de båda programmen Phare
och Tacis. Bilden är således något splittrad.
Landstrategier har utarbetats för de prioriterade mottagarländerna. Detta
innebär inte att en landram har fastställts, utan landstrategin är snarare tänkt
att vara ett verktyg för att styra de svenska utvecklingsinsatserna efter varje
lands behov. Sverige har åtagit sig att under en tioårsperiod fram till år 2002
ställa 122 miljoner kronor till förfogande för den baltiska handelshögskolan i
Riga, som regeringen Bildt inrättade. 1997 till 1999 utgår 47 miljoner
kronor. 52 miljoner har redan utbetalats sedan 1992. Regeringen lade högre
prioritet vid stöd till sociala sektorer, såsom hållbara socialförsäkrings-
system. Dessutom sas i propositionen att en studie av situationen på jäm-
ställdhetsfronten i Östeuropa skulle göras. Den skall ge förslag på åtgärder
för att stärka jämställdheten i berörda länder.
På det ekonomiska området syftar arbetet till att stödja marknads-
ekonomins institutioner, som kredit- och bankväsen och äganderätts-
förhållanden för fastigheter. Budgetåret 1995/1996 beslutade för övrigt
regeringen att anslå högst 115 miljoner för fas två av det baltiska investe-
ringsprogrammet, det samnordiska projektet från 1992.
Regeringen plottrar bort Östersjöstödet, inte bara genom bristande
samordning, utan också genom att inte ha en tydlig linje i vad som skall
stödjas. Stora infrastrukturella projekt finansieras bättre via den
internationella kapitalmarknaden än via t.ex. Östersjömiljarden. Sverige kan
bara bidra på marginalen till den typen av projekt, men likaväl blir sådana
satsningar betungande.
Suveränitetsstöd 1991-94
De baltiska staterna var efter frigörelsen i stort behov av att
bygga upp egna statsförvaltningar och ersätta de funktioner
som tidigare skötts från Moskva. Länderna saknade egna
valutor. De stod utanför en rad internationella organisationer.
De behövde utveckla gränsbevakning, försvar, tull,
räddningstjänsts- och flygledningsfunktioner samt bygga
internationella relationer.
Den borgerliga regeringen arbetade för att skapa ett starkt internationellt
politiskt stöd för Estland, Lettland och Litauen. Detta inbegrep arbete
bilateralt och i internationella organisationer.
De baltiska ländernas statsledningar efterlyste ett konkret suveränitetsstöd
från Sverige.
Sverige gav vardera baltiskt land 10 miljoner kronor för att återupprätta
internationella relationer, via t.ex. säkerhetsrådgivare, diplomatutbildning
och ESK-praktik. Budgetåret 1991/92 gavs 35,5 miljoner kronor i
suveränitetsstöd samt säkerhetsfrämjande insatser.
Arbetet innefattade stöd till gräns- och kustbevakning, civil luftrums-
övervakning, säkerhetspolitisk kompetensuppbyggnad, räddningstjänst, polis
och tull, militärt försvar samt bidrag till att återupprätta internationella
förbindelser. En viktig uppgift var också stöd till etablering av demokratiska
polisorganisationer, gränsbevakning och tullväsende.
Budgetåret 1992/93 beslutade regeringen om totalt 28,7 miljoner kronor i
suveränitetsstöd och säkerhetsfrämjande insatser i de baltiska länderna.
Det inrättades en särskild suveränitetsstödsgrupp inom departementen som
beredde ansökningar om medel för suveränitetsstödsinsatser. Departement
och myndigheter kunde där söka pengar för projekt inom suveränitetsstödet.
I november 1993 fick Estland materiel från den svenska polisen för att
möjliggöra kontroll av passens äkthet. Polisen i Lettland fick metall-
detektorer för säkerhetskontroller, inte minst vid flygplatsen i Riga. Den nya
estniska räddningstjänsten erhöll stora mängder materiel och skydds-
utrustning från Statens räddningstjänst. För räddningstjänsterna i Lettland
och Litauen påbörjades liknande insatser vid denna tidpunkt.
Budgetåret 1993/94 beslutades om totalt 46,5 miljoner kronor i säkerhets-
främjande insatser och suveränitetsstöd till de baltiska staterna. Till upp-
gifterna hörde hjälp till ett gemensamt baltiskt radarnät och uppbyggnad av
ett heltäckande kustbevakningssystem.
Sommaren 1994 erbjöd Sverige Lettland fem kustbevakningsfartyg,
Estland tre och Litauen ett. Vidare beslöt den svenska regeringen att skänka
sjukvårdsutrustning, terränggående fordon, uniformer och annan utrustning
till de tre länderna. Under budgetåren 1991/92-1993/94 omfattade beslutade
insatser för stöd till suveränitet och säkerhet till de baltiska länderna totalt
110 miljoner kronor.
En central fråga för den borgerliga regeringen var de ryska truppernas
närvaro i de baltiska staterna efter frigörelsen. Regeringen Bildt krävde att
förhandlingar skulle genomföras om truppernas uttåg och en tidsplan
upprättas för tillbakadragandet. Socialdemokraterna visade ett svagt intresse
för detta.
Hela processen präglades av osäkerhet. De baltiska staterna krävde snabba
uttåg. Moskva riktade kritik mot det sätt varpå ryska minoriteter behandlades
och satte sig på bakhasorna. Uttågen inleddes för att sedan avbrytas.
Sammantaget framstod situationen som en källa till instabilitet och konflikt.
Statsminister Bildt återkom gång efter annan till att de ryska truppernas
närvaro stod i strid med regeringarnas vilja, i strid med internationella avtal
och utgjorde en historisk anomali. Regeringen Bildt krävde när hem-
tagningen avbröts att trupperna "ofördröjligen, i sin helhet och i god ordning
dras tillbaka i enlighet med de åtaganden som gjordes vid ESK:s toppmöte i
Helsingfors ... " Både i ESK - inte minst då Sverige var ordförandeland -
och i FN markerade regeringen mot de ryska truppernas närvaro.
I augusti 1993 gjorde Carl Bildt och John Major ett gemensamt uttalande
om utvecklingen i de baltiska länderna:
"Det finns ingen plats för hot i umgänget mellan nationerna i det nya Europa.
Särskilt uppmanar vi enträget Ryssland att utan ytterligare dröjsmål fullgöra
sitt åtagande enligt 1992 års ESK-dokument i Helsingfors att dra tillbaka sina
återstående trupper från de tre baltiska länderna tidigt, i god ordning och
undantagslöst. Detta måste ske utan koppling till andra frågor."
Den sista augusti 1993 lämnade de ryska trupperna slutligen
Litauen. Regeringen fortsatte att markera att ett villkorslöst
återtåg av de ryska trupperna i Estland och Lettland krävdes.
Stödet var tydligt och kvarstod till dess att samtliga ryska
trupper lämnat de båda länderna.
Den socialdemokratiska regeringen ärvde således mycket goda traditioner
inom suveränitets- och demokratistödet.
Suveränitets- och demokratistöd från
1994
Den nya socialdemokratiska regeringen valde att prioritera
lågnivåhot - med andra ord organiserad brottslighet,
flyktingsmuggling samt handel med vapen och radioaktiva
ämnen. Särskilt viktigt ansågs stödet till rättsprocessen
(polis, åklagare, domstol, kriminalvård och lagstiftning)
vara.
I 1997 års budgetproposition står att det sedan år 1990 har utgått totalt
240 miljoner kronor i säkerhetsfrämjande stöd till Central- och Östeuropa.
Som framgår ovan kan en betydande del av detta belopp härledas till de
borgerliga åren. Det framgår också att de svenska insatserna fortsättningsvis
främst kommer att ha karaktären av underhåll och uppföljning av
genomförda projekt. Vikten av samarbete mellan Östersjöländerna betonas,
liksom att de svenska insatserna kommer att koncentreras till lågnivåhoten.
Det sägs i propositionen att samarbetet på försvarsområdet kommer att ha en
fredstida inriktning, främst i form av rådgivning och utbildningsinsatser.
Våren 1997 utexaminerades den första kullen baltiska officerare i Sverige.
17 personer fanns fram till dess i utbildning här. I december 1996 fick
försvaret i uppdrag att utbilda ytterligare sex personer från vardera tre
baltiska stater till marin- och arméofficerare. Utbildningens längd beräknades
till mellan två och ett halvt och tre år.
Stödet till BALTBAT är och har varit ett av de viktigaste säkerhets-
främjande projekten. BALTBAT har för övrigt försetts med en del svenska
vapen. Fram till december 1996 hade drygt 20 miljoner kronor använts för att
stödja BALTBAT. Då anslogs ytterligare 10 miljoner för samma ändamål.
Under 1997 har det svenska försvaret haft huvudansvar för att utbilda
BALTBAT:s ingenjörspluton, reparationspluton och förrådstrupp. Vidare var
det Sveriges uppgift att vidareutbilda ett lettiskt skyttekompani. Ihop med
Norge utbildar Sverige bataljonsstaben. Ett liknande samarbete förbereds
inom marinen, i form av en gemensam flottstyrka för minröjning och
kustbevakning, kallad BALTRON.
Sommaren 1997 röjde Sverige för fjärde gången minor utanför Baltikums
kust, den här gången vid Klaipeda i Litauen. Tidigare har insatser gjorts
utanför Estland 1995 och 1996, och dessutom i Lettland. Syftet var dels att
söka minor, dels att utbilda den litauiska marinen. Kadetter som utbildats i
Sverige deltog i arbetet. Röjningen följdes av litauiska befäl. Totalt
omfattade operationen sju svenska fartyg och 150 man. I december 1996
såldes ett kustbevakningsfartyg till Estland. Tidigare har tre kustbevaknings-
fartyg och tre rescuebåtar överlämnats. Litauen fick ett kustbevakningsfartyg
i april 1996 och hade dessförinnan fått gränsbevakningsbåtar för mer
skyddade vatten.
Den säkerhetsfrämjande delen av stödet består mer och mer av insatser i
tredjepelarrelaterade perspektiv, men de tidigare uppgifterna inom tull, polis,
räddningstjänst och försvarsmakt består.
Tidigare betonades vikten av demokratifrämjande åtgärder, men också att
de kan vidtas på många olika sätt. Folkrörelser och enskilda organisationer,
vänortssamarbete mellan länsstyrelser och kommuner, kulturutbyte, hög-
skole- och forskningssamarbete beskrevs alla som viktiga kanaler, liksom det
multilaterala stödet.
Över 80 kommuner har de senaste sex åren genomfört drygt 300 projekt
inom ramen för vänortssamarbetet. Totalt uppgår dessa projekt till
50 miljoner kronor.
SIDA har utarbetat en strategi för stödet till demokratiutveckling, varpå
regeringen säger sig basera insatserna. I denna ingår bl.a. kontroll och
revision i förvaltningen, medborgarutbildning, jämställdhet och kompetens i
media. Man arbetar också med främjande av väl fungerande rätts-
institutioner, stöd till domstols- och åklagarväsen, inte minst i ett
EU-perspektiv.
Den socialdemokratiska regeringen har prioriterat att arbeta med
lågnivåhoten inom suveränitetsstödet. Dessa är på intet sätt oviktiga. Värt att
notera är dock att bilden framträder av en regering som undvikit de hårda
säkerhetspolitiska frågorna.
Östersjömiljarden
En fond med en miljard kronor upprättades i juni 1996 för att
användas för att utveckla samarbetet i regionen. Förslaget
om Östersjömiljarden kom i
sysselsättningspropositionen 1996. Insatserna skall kopplas
till det svenska näringslivet och ett syfte är att skapa jobb i
Sverige. I finansutskottets betänkande 1995/96:FiU15
återgavs propositionen:
"Avsikten är att (Östersjö)rådets arbete skall koncentreras till följande fem
områden: svensk exportindustri, bl a avseende livsmedel; energisystem;
ömsesidigt kunskapsutbyte; stärkt infrastruktur; samarbete för att skydda
miljön runt Östersjön."
Östersjömiljarden skulle användas till projekt i enlighet med
detta, sades det. Syftet med miljarden var alltså att främja
ekonomisk utveckling och tillväxt i Östersjöregionen, men
också att främja sysselsättningen i Sverige.
Från moderat sida avvisades Östersjömiljarden:
? Dels därför att konstruktionen - att den skulle hanteras i Statsråds-
beredningen vid sidan av övriga program - inte var acceptabel.
?
? Dels därför att statliga subventioner som utgår för att öka den svenska
sysselsättningen knappast kan vara att anse som ett stöd till Östersjö-
länderna.
?
? Dels därför att vi i ordinarie budget anvisat en 200 miljoner kronor högre
anslagsnivå än regeringen hade för stödet till närområdet.
?
? Dels därför att propositionen var oacceptabelt oklar i beskrivningen av
Östersjömiljardens innehåll.
?
? Dels därför att inriktningen - att stödja svensk export av t.ex. livsmedel
till Baltikum - inte var acceptabel.
?
Trots att näringsutskottets kansli flera gånger kontaktade
departementet gick det inte att utröna vilken typ av stöd till
svensk livsmedelsexport det var fråga om. Enligt sena,
muntliga uppgifter avsåg skrivningen
"kunskapsöverföring i allmän bemärkelse inom hela livsmedelskedjan. Det
gäller t.ex. regler för djurhållning, hygienfrågor och distributionskedjan. I
det
fall att det skall kunna bli fråga om stöd till export av produkter skall det,
enligt uppgift, avse högt förädlade livsmedel."
Det är tveksamt om detta verkligen är rimligt.
Enligt muntliga uppgifter från Anders Sahlén, som är sekreterare i stats-
ministerns Östersjöråd, var de projekt som stod inför att beviljas bidrag
sådana där ett svenskt företag skulle ta över nedgångna anläggningar i
Baltikum och med hjälp av statliga pengar bl.a. utbilda personal. Som
framgår av sammanställningen nedan förekommer ett antal större infra-
strukturella projekt, som tar en stor del av miljarden i anspråk.
Östersjömiljarden handlades fram till oktober 1997 i Statsrådsberedningen
och övergick då till Närings- och handelsdepartementet. Medlen har fördelats
efter förslag från statsministerns Östersjöråd, som beskrivs nedan.
Regeringen fattar beslut om varje enskilt projekt.
Hittills har 382,5 miljoner kronor av miljarden beslutats till följande
projekt:
Miljoner kronor
Riksantikvarieämbetet, husrenovering i Sverige och Polen
25
Tetra Laval, Demonstrationsfarm i S:t Petersburg
5
Tetra Laval, Mejeri i S:t Petersburg
28
Begagnade bussar till Baltikum
40
Sjöräddningsutbildning i Estland
2
Utbildning i spilloljeuppsamling i Baltikum
2
Länsstyrelsen i Södermanland, uppbyggnad av
kommunförvaltning i Jelgava, Lettland
9
Marinbiologiskt Centrum i Kalmar
12,5
SweRoad, vägtrafikprojekt i Litauen
23,5
SwedAvia Flygledning i S:t Petersburg
15,5
Vattenfall, turbinflyttning till Riga från Sverige
25
Smittskyddsinstitutet i Baltikum (USA-projekt)
10
Miljöprogram i Polen
25
Visbystipendier
120
Katastrofprogram för Polen
50
Aktionsgruppen mot organiserad brottslighet
5
Scandinavian Care Consultants, sjukvårdsplan för Riga
4
Renovering av Kardriorgslottet och S:t Mikaelskyrkan i Tallinn
35
Swedfund och Kommunförbundet, utredningar
4
Torkningsåtgärder i Polen
5
Militära miljöprojekt i Lettland och Litauen
1,8
Summa:
445,3
Utöver dessa projekt fanns i skrivande stund en rad andra
under beredning:
Miljoner kronor
Tre livsmedelsprojekt i Baltikum:
22
Cerealia, kvarn och bageri i Lettland
Lyckeby Stärkelse, stärkelsefabrik i Lettland
Skånemejerier, mejeri i Litauen
Fyra större projekt:
Fjärrvärme i nordvästra Ryssland (S:t Petersburg och Karelen)
75
Fjärrvärme i Riga och Daugavpils
75
Energiåtgärder i Litauen
75
Vattenrening och avlopp i Kaliningrad
80
Fjärrvärme i Gdansk
6
Stödprogram för mindre företag
50
Kommunutbildningsinstitut i Baltikum
30
IT-projekt, bredbandskabel
80
Militära miljöprojekt i Baltikum
6
SJ järnvägsadministration i Polen
10
NCC hamnprojektering i Lomonosov
1,2
ICC Sweden näringslivsinitiativ för miljön i Östersjön
1
Summa:
ca 511,2
Till Swedfund för förhandling
47,6
Summa totalt
1004,1
Generaldirektör Anders Sahlén uppger för övrigt spontant i
samtal att det är omöjligt att göra beräkningar på antalet
sysselsatta i varje projekt. Det är den långsiktiga
sysselsättningseffekten som är det intressanta.
En tolkning av detta är att regeringen känt sig pressad att visa att projekten
ger resultat i form av fler arbeten i Sverige, inte minst eftersom pengarna
anslogs i sysselsättningspropositionen.
Det visar också att Moderata samlingspartiets kritik var relevant. Att stödja
projekt i andra länder för att öka det egna landets sysselsättning leder fel.
Den moderata linjen, att anvisa ett högre ordinarie anslag för Öster-
sjösamarbete, hade varit en betydligt bättre åtgärd för att stödja utvecklingen
runt Östersjön. Stödet bör inriktas på uppbyggnad av rättsstatens och mark-
nadsekonomins institutioner, miljöförbättringar och kunskapsöverföring.
Man kan ifrågasätta om en del av projekten verkligen borde komma ifråga
för skattefinansiering. Större infrastrukturella projekt bör finansieras via den
internationella kapitalmarknaden. Sverige kan bara bidra på marginalen till
den typen av projekt, men likväl blir sådana satsningar betungande.
Statsministerns Östersjöråd
Statsministern upprättade under förra mandatperioden ett
statsministerns Östersjöråd, ett rådgivande organ som ska
samordna och utveckla den svenska Östersjöpolitiken. Rådet
saknar beslutfunktioner och fungerar som diskussionsforum
för statsministern när det gäller Östersjöfrågor. Vidare sades
rådet vara en arena för ledning, rapportering och
övergripande samordning av Östersjörelaterad verksamhet
som Regeringskansliet bedriver.
Rådets uppgift har varit att arbeta för att öka det svenska engagemanget
inom livsmedelssektorn i andra Östersjöländer, att Östersjöländernas
energisystem ska knytas samman, att fler svenskar skall lära sig berörda
språk och att Sverige skall kunna erbjuda studiemöjligheter för fler studenter
från Östersjöländer. Infrastrukturen i Östersjöländerna skall stärkas, inte
minst vad gäller betalningssystemen. Dessutom arbetar man med
miljöfrågor.
Mellanstatligt arbete
Östersjötoppmöten
I maj 1996 hölls under svenskt ordförandeskap ett
regeringschefsmöte i Visby, inom ramen för
Östersjöstaternas råd. Samtliga Östersjöstater, Norge, Island
samt EU-kommissionens ordförande Jacques Santer och
dåvarande ordföranden i Europeiska rådet, Lamberto Dini,
var med.
Konferensen resulterade i ett vidgat samarbete inom tre områden:
? ökade mellanfolkliga kontakter och stärkande av demokrati
?
? ekonomiskt samarbete
?
? förbättringar av miljön
?
Enligt Göran Perssons information i riksdagen stödde mötet
de baltiska staternas och Polens EU-närmanden, samt
menade att EU:s partnerskaps- och samarbetsavtal med
Ryssland skyndsamt borde ratificeras. Vidare framkom i
Visby att medborgarnas säkerhet skall förstärkas genom att
samarbetet mellan polis, tull, gränsbevakning och
immigrationsmyndigheter samt räddningstjänsterna
förbättras.
Mötet pekade också på behovet av att påskynda gränspassage- och
tullprocedurer mellan länderna och att det mellanfolkliga samarbetet vad
gäller studentutbyte, samarbete mellan utbildningsanstalter och kulturutbyte
bör utökas. Under mötet sattes som mål att ömsesidigt erkänna medlems-
ländernas respektive universitetsexamina. Dessutom underströk man behovet
av att öka samarbetet på energi- och kärnsäkerhetsområdet.
Mycket av det som sades på mötet var redan prioriterade delar i svensk
Östersjöpolitik.
Ett andra toppmöte hölls i januari 1998 i Riga. Mötets deltagare ville
stärka investeringsklimatet i regionen och avveckla hinder för handelsutbyte
mellan länderna. Handelsministrarna skall träffas under senare delen av 1998
med syfte att främja de små och medelstora företagens förutsättningar i
Östersjöregionen. Mötet framhöll vikten av att länderna samarbetar om
informationstekniktillämpningar som telemedicin och skol- och universitets-
nätverk.
Östersjötoppmötena kommer av allt att döma att återkomma vartannat år
framöver.
Östersjögruppen
Göran Persson gavs i Visby i uppdrag att koordinera det
vidare Östersjösamarbetet. Han inrättade då - eftersom
Östersjöstaternas råd saknade fast sekretariat -
Östersjögruppen inom Statsrådsberedningen. Den skall ge
tekniskt och administrativt stöd till Östersjöstaternas råds
ordförandeland och har ansvar för det mellanstatliga
samarbetet.
Östersjögruppen skall stå för samordning och kontakter mellan regerings-
cheferna i regionen, och för kontakter och samordning med EU-
kommissionen. Därtill kommer att gruppen är delaktig i genomförandet av
EU:s Östersjöstrategi. Inom EU-kommissionens samarbetsprogram för Öst-
och Centraleuropa finns delar som gäller gränsöverskridande regionalt
samarbete inom Östersjöregionen. Detta gäller PHARE för Baltikum och
Centraleuropa samt TACIS för övriga OSS-stater och Ryssland. Ansvaret för
att förverkliga Östersjöstaternas råds beslut ligger dock på de respektive
fackdepartementen. UD skall samordna agerandet.
Kalmarmötets handlingsprogram
I juli 1996 hölls den femte ministerrådssessionen, där ett
handlingsprogram antogs. Detta program byggde i sin tur på
Visbydeklarationen. Avsikten var att visa "färdriktningen för
samarbetet" inför 2000-talet. Tanken var att besluta en rad
konkreta insatser inom de tre huvudområden för samarbetet
som tidigare lagts fast.
Handlingsprogrammet sas syfta till att öka mellanfolkligt samarbete och
den medborgerliga säkerheten, påskynda ekonomisk utveckling och
integration och förstärka miljöskyddet i regionen.
1. Ökade mellanfolkliga kontakter och medborgerlig säkerhet. Mellan-
folkliga kontakter och demokrati är grunden för samförståndet runt
Östersjön, sas det. Jämlikhet mellan kvinnor och män skall främjas.
Dialog mellan kommuner skall uppmuntras. Samarbetet skall stärkas
mellan respektive sjö- och flygräddning, polis, kustbevakning, tull och
gränsbevakning. Metoder för att gemensamt bekämpa organiserad
brottslighet skall utvecklas. Studentutbyten skall stimuleras och
satsningen på EuroFaculty, ett samarbetsorgan för högre utbildning i
främst Baltikum, skall ökas. Det rör sig om ett nätverk av universitet
som har Rigas universitet som centrum. Från våren 97 ingår även
Kaliningrad i detta. En juridisk högskola i Riga förbereds. Det kulturella
utbytet skall stimuleras.
2.
3. Ekonomiskt samarbete. Målet är att regionen skall bli en dynamisk och
konkurrenskraftig region med hållbar tillväxt. Frihandel skall utvecklas.
De baltiska staternas EU-integration kommer att stimulera handel och
investeringar. Också relationen mellan EU och Ryssland är av
avgörande betydelse för områdets utveckling. Ansträngningar för att
utveckla transportkorridorer och vattenvägar skall göras. "Via Baltica" -
från Helsingfors till Warszawa - och "Via Hanseatica" - från
S:t Petersburg till Gdansk - skall främjas. I det förstnämnda fallet satsas
145 miljoner ecu under fem år. I det andra fallet görs förberedelser för
att genomföra projektet. Stöd gavs till att fullfölja förstudien för "Baltic
Ring"-projektet, för att koppla samman elnäten i regionen, så snart som
möjligt. Ytterligare åtgärder bör vidtas för att förbättra kärnsäkerheten i
Ignalina, Sosnovyi Bor och Kola, menade man.
4.
5. Miljön i Östersjöområdet. Att återställa ekologisk balans är en av de
viktigaste uppgifterna för länderna i regionen. Miljöprogrammet från
Ronneby 1990 skall uppdateras och stärkas under ledning av det finska
miljöorganet HELCOM och i samverkan med kommissionen. Vatten-
kvaliteten i floder och sjöar skall bättras. Projekt för att sanera
miljöproblem orsakade av militär aktivitet i de baltiska staterna, Polen
och Ryssland krävdes. Jordbrukets roll i miljöförstöringen och vikten av
en sammanhållen fiskepolitik poängterades, liksom att värn av miljön
måste integreras i jordbrukspolitiken framgent. Övergödningen av
Östersjön måste reduceras så att ekologisk balans nås. Ett möte hölls i
Stockholm i oktober 1996 med sikte på att skapa en regional Agenda 21
för regionen under 1998.
6.
Vägen mot EU-medlemskap
Efter frigörelsen vände sig Estland, Lettland och Litauen mot
de västliga samarbetsorganisationerna i strävan att nå
medlemskap.
Den borgerliga regeringen etablerade frihandelsavtal och investerings-
skyddsavtal mellan Sverige och de baltiska staterna. Sverige var våren 1992
det första land som slöt handelsavtal med de tre baltiska länderna. Carl Bildt
talade starkt för avtalens betydelse för de baltiska staterna men slog också
fast den ömsesidiga nyttan att avtalen "kommer att komma såväl Sverige
som de tre baltiska staterna tillgodo".
I de svenska medlemsförhandlingarna med EG var frihandelsavtalen med
de baltiska länderna en viktig fråga. Den borgerliga regeringen var tydlig i att
medlemskap inte skulle innebära att frihandeln begränsades utan att Sverige
skulle kunna fortsätta praktisera frihandel med Baltikum och att EG skulle
anpassa sig till denna politik. Bildt markerade att avtalen inte bara var att se
som en handelspolitisk fråga, utan som något vidare, som en stor utrikes-
politisk fråga.
Sverige arbetade genom bilaterala och multilaterala kontakter för att öppna
det västliga samarbetet för framför allt de tre baltiska staterna.
I juni 1993 beslutade EG:s regeringschefer att EG så snart det gick skulle
teckna frihandelsavtal med de tre baltiska länderna. Det bestämdes vidare att
de tre skulle få samma associeringsavtal som Visegradländerna Polen,
Ungern, Tjeckien och Slovakien.
1993 tog EU också ett principbeslut om att en utvidgning mot Central- och
Östeuropa skulle komma till stånd.
Från EU:s sida ställdes krav på respekt för de mänskliga rättigheterna,
demokrati och marknadsekonomiska reformer samt att EU:s konkurrens-
regler skulle följas för att man skulle medge frihandelsavtalen. I juni 1994
hade kommissionen nått överenskommelser med samtliga tre baltiska stater.
Dessa avtal trädde i kraft i januari 1995.
Europaavtalen, som undertecknades i juni 1995, är mer omfattande. De rör
ekonomiskt, kulturellt och politiskt samarbete, liksom frihandel för
industrivaror. Därtill återfinns liberalisering av tjänster över gränserna, lika
behandling för företag och yrkesutbildade som vill etablera i respektive land,
lika behandling vid offentlig upphandling samt liberalisering av betalning för
handel med varor och tjänster, kapitaltransfereringar och investeringar i
avtalen.
Den socialdemokratiska regeringen har fortsatt arbetet för baltiska
EU-medlemskap, på den borgerliga regeringens grund. I utrikesdeklarationen
liksom vid andra tillfällen har regeringen uttalat stöd för de baltiska
staternas
ambitioner att vinna EU-medlemskap.
När kommissionären Hans van den Broek kom till Sverige hann dock
Göran Persson inte alls träffa honom, p.g.a. socialdemokraternas parti-
kongress. Van den Broek fick resa till Sundsvall för att över huvud taget få
träffa utrikesminister Lena Hjelm-Wallén.
De länder - Estland, Polen, Ungern, Tjeckien, Cypern och Slovenien -
som kommissionen tidigare pekat ut har efter Europeiska rådets beslut i
december 1997 inlett konkreta medlemsförhandlingar. För att inget land på
förhand skall känna sig uteslutet har alla elva medlemskandidater inlett en
anslutningsprocess med en teknisk genomgång av de nationella regelverkens
överensstämmelse med EU:s regelverk. För de av kommissionen utpekade
sex länderna sker detta i form av mellanstatliga konferenser, för de övriga
inom ramen för förmedlemskapsstrategin.
Lettland, Litauen, Bulgarien, Rumänien och Slovakien har lovats ett utökat
stöd för att klara kraven för medlemskap. Länder i denna andra grupp som
lyckas göra betydande framsteg kan få möjlighet att inleda förhandlingar om
medlemskap efter beslut av medlemsländerna och kommissionen. Särskilt
Litauen har kraftfullt accelererat reformprocessen, men även Lettland gör
betydande framsteg. Redan i höst kan de båda länderna inleda förhandlings-
processen, om kommissionen bedömer att de kommit tillräckligt långt.
Genom EU:s förmedlemskapsstrategier får länderna ett betydande stöd vad
gäller utveckling av marknadsekonomin, rättsstatens institutioner och
anpassning till EU-medlemskapet.
Den svenska regeringen hade krävt gemensam förhandlingsstart för alla de
elva kandidatländerna. I det svenska förslaget ingick att inledningen av
konkreta medlemsförhandlingar skulle försenas till 1999. Vi moderater
motsatte oss en försening av utvidgningen.
Det är kommissionens förslag som Europeiska rådet accepterade, även om
regeringen sökte ge intryck av att det är det svenska förslaget som gått
igenom. De sex länder som pekats ut av kommissionen inledde i månads-
skiftet mars/april 1998 medlemsförhandlingar. De övriga fem ges möjlighet
att inleda förhandlingar så snart de uppfyller villkoren för detta. Därtill
kommer att det franska förslaget om en Europakonferens accepterats.
Statsminister Persson erkänner själv att de sex ges ett "snabbare spår" mot
medlemskap. Varje land måste bedömas efter egna meriter.
Glädjande nog finns Estland med i gruppen som inlett konkreta för-
handlingar om medlemskap. Sverige bör på alla sätt stödja Estland på vägen
mot medlemskap.
Sverige får dock på intet sätt ge upp arbetet för att alla de baltiska staterna
skall bli EU-medlemmar. Sverige bör bistå inte minst Litauen och Lettland i
deras arbete att fortsatt förbereda sig och kvalificera sig för medlemskap.
Sverige bör vidare verka för att den utvidgning av EU vi nu kan se framför
oss för det första verkligen realiseras så snart det är möjligt och för det
andra
följs av ytterligare utvidgningsomgångar längre fram i tiden. Ett avgörande
prov blir förhandlingarna om EU:s institutioner och beslutsregler i samband
med den första utvidgningen.
Det skall bli intressant att se om regeringen då är beredd att ompröva den
tidigare ganska rigida hållningen i synen på förändring av beslutssystemen. I
annat fall blir stödet för utvidgningen mest bara ord.
När Estland vinner medlemskap i EU kommer detta att få stora säker-
hetspolitiska konsekvenser. Landet vaccineras då mot utländsk aggression,
för även om medlemskapet inte innebär några militära garantier, så är den
ömsesidiga solidariteten stark mellan medlemsländerna. Medlemskap i EU
innebär ett deltagande i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Förenklat kan man säga att Estland blir säkerhetspolitiskt allierat med övriga
EU-länder, om än inte militärt.
Att minst ett baltiskt land går med i EU förbättrar också situationen för
grannarna. Det är svårt att se hur en aggression mot ett baltiskt land skulle
kunna se ut utan att beröra de båda övriga. Dessutom kommer processen med
allt tätare samarbete, med sikte på medlemskap, att gradvis föra övriga
baltiska stater närmare medlemskap och säkerhetspolitisk gemenskap.
Socialdemokraterna sökte under processen fram till toppmötet i
december 1997 strid med moderaterna om utvidgningen, trots att regeringens
förslag riskerade innebära en försening av förhandlingsstarten. Att
regeringen driver inrikes utrikespolitik är förklaringen till att den trots att
kommissionens förslag accepterats framhärdat i en felaktig verklighets-
beskrivning.
Natos utvidgning
Regeringen Bildt krävde konsekvent respekt för alla länders
rätt att välja säkerhetspolitisk väg.
I sitt första tal som statsminister menade Göran Persson att balternas sak är
vår. Det var en lika välkommen som senkommen positionsförflyttning, sedd
mot bakgrund av socialdemokraternas tveksamma historiska agerande. Han
förlade också sitt första officiella besök till Estland.
När Göran Persson besökte Lettland den 3 juni 1996, sa han följande på en
presskonferens:
"Varje land har rätt att själv bestämma om sin säkerhetspolitik. Sverige har
valt sin väg sedan många år. Det har fungerat bra för Sverige. Lettland måste
välja sin väg och det är Lettland som måste göra valet. Det kan ingen annan
göra. Nu vet vi att Lettland vill bli medlem i Nato. Vi respekterar det och vi
ska göra vad vi kan för att stödja Lettland i den processen."
Uttalandet var i sak ett steg i rätt riktning. Problemet var bara
att UD och dåvarande utrikesministern Lena Hjelm-Wallén
togs på sängen av det - något som verkar hända ibland när
statsministern övar utrikespolitik. Det gjordes försök att
tolka uttalandet som inte kunde uppfattas som annat än
dementier. Dagen efter hade Hjelm-Wallén funnit sig bättre.
På frågan om Sverige stöder de baltiska ländernas strävan att
gå med i Nato svarade hon: "Vi vet att de baltiska länderna
vill det. Är det så att också Nato vill ta in dem är det klart att
då är väl det bra då." Detta är dock en helt annan sak än det
Persson tidigare deklarerat.
Historiens vingslag ekade. Utrikesministern valde först den gamla för-
siktighetslinjen, att Sverige inte skulle inta en ståndpunkt som kunde tänkas
irritera Ryssland. Senare modifierades linjen till ett passivt accepterande av
de baltiska staternas egen vilja. Det saknas uppenbarligen en politisk strategi
och viljeinriktning vad gäller de baltiska staternas medlemskap i Nato.
I april 1996 sa den dåvarande brittiske utrikesministern Hurd:
"Det borde inte vara omöjligt att skapa någon form av säkerhetssystem i
Östersjöregionen, där förutom Sverige och Finland även de baltiska staterna
ingår."
Detta väckte berättigad debatt om Sveriges roll i regionen, en
debatt som delvis präglades av en yrvakenhet inför tanken.
Inför avgörandet om Natos utvidgning var Björn von Sydow klar i
diskussionen om svenskt ansvar för de baltiska staternas säkerhet.
"Resultatet får inte bli att Sverige anvisas ett särskilt säkerhetspolitiskt
regio-
nalt ansvar för de baltiska länder som inte kommer med i Nato. Vi kommer
inte att ta ett sådant ansvar.
Det får inte bli så att Nato säger nej till medlemskap, och outsagt därmed
för över ansvaret till någon annan konstellation med länderna runt Östersjön.
Det vill vi absolut inte."
Rysslands president Boris Jeltsin besökte Sverige i
december 1997. Inför besöket aktualiserade Ryssland ett
regionalt samarbete med förtroendeskapande åtgärder och
ekonomiskt, och militärt samarbete.
"Ryssland önskar en regional modell för samverkan. Jag anser att en sådan
modell bör vara en del av den alleuropeiska säkerheten och samtidigt ta
hänsyn till det specifika i den baltiska regionen," sa Jeltsin inför besöket.
Göran Persson avfärdade detta närmast panikartat:
"Vi har ingen som helst anledning att diskutera detta med Ryssland eftersom
vi har våra egna säkerhetsarrangemang. Vi har ingen avsikt att diskutera ett
regionalt säkerhetssystem. Vi anser att detta vore slöseri med tid."
Persson hade rätt i sak, men det höga tonläget i svaret visar
hur känslig frågan är om de baltiska staternas säkerhet och
Sveriges egen säkerhetspolitiska väg.
Det är klart att regeringens ståndpunkter är svåra att förena. Å ena sidan
vill man att Sverige skall spela en aktiv roll i Östersjösamarbetet, å andra
drar man sig för vissa av konsekvenserna. Östersjöområdet i vid mening
kommer fortsatt att vara en region av stor säkerhetspolitisk och strategisk
vikt för stormakterna. Det finns problem som de säkerhetspolitiska systemen
måste vara kapabla att hantera:
Diktaturen i Vitryssland, Kaliningradområdets utveckling, kärnvapen-
baserna i Kolaområdet, kärnreaktorer av säkerhetsmässigt tvivelaktig
karaktär i det nära Ryssland, den ryska Östersjöflottans kvalitet, eventuella
minoritetsproblem i Baltikum och också risken för en olycklig politisk
utveckling i Ryssland är några exempel.
President Jeltsin sa i december 1997 att Ryssland är uppriktigt intresserat
av goda grannrelationer med de tre baltiska staterna. I samma andetag lyftes
dock situationen för de rysktalande minoriteterna i Estland och Lettland
fram. Moskva menar att ryssarna där är andra klassens medborgare
framförallt vad gäller språk och medborgarskapsfrågor.
Det vore naturligtvis omöjligt för ett militärt alliansfritt Sverige att på egen
hand garantera de baltiska staternas säkerhet. Så långt hade von Sydow rätt.
Men diskussionen visade att Sveriges säkerhetspolitiska identitet måste
förändras efter de nya förutsättningar som vårt närområde idag erbjuder. Den
militära alliansfriheten är ett medel i svensk säkerhetspolitik, den är inte ett
mål. I varje tid måste Sverige välja den väg som bäst gynnar vår säker-
hetspolitiska situation och bidrar till stabilitet i vår del av världen.
Sverige hör hemma i det europeiska samarbetets alla delar. I detta
inkluderas också medlemskap i VEU och Nato.
Nato har efter det kalla kriget förändrat sin roll. Kvar finns den militära
säkerhetens kärna, med alliansförpliktelser mellan medlemsländerna. Därtill
har kommit en allt viktigare politisk och säkerhetspolitisk roll för Nato.
Utan Nato saknar Europa strukturer för att agera i fredsbevarande och
fredsskapande operationer av större dignitet. Utan Nato saknar Europa också
ett förpliktande samarbete för stabilitet och fred. Nato är nytt också i den
meningen att organisationen utökas. Polen, Ungern och Tjeckien - alla
gamla Warszawapaktsstater - är på väg in i organisationen.
Det råder ingen tvekan om vad Estland, Lettland och Litauen vill. De ser
inga alternativ till medlemskap i Nato - varken militär alliansfrihet eller
ryska säkerhetsgarantier, som betraktas som uteslutna. Lettlands utrikes-
minister, Valdis Birkavs, uttryckte det så här i juni 1997: "Medlemskap i
Nato kan inte ersättas av något annat. Ingenting kan ge Baltikum säkerhet.
Bara artikel 5 räknas." Även Litauens president, Algirdas Brazauskas, slog i
juni fast att han betraktade Nato som avgörande för Europas stabilitet.
Regeringen måste besluta sig för vilken säkerhetspolitisk roll man vill att
Sverige skall spela i Östersjöområdet. Redan medverkan i PFF-övningar av
svenskt flyg har varit kontroversiellt för delar av regeringen. Detta är ett
symptom på att den säkerhetspolitiska moderniseringen har lång väg kvar i
regeringspartiet.
I riksdagen sade statsminister Göran Persson den 9 oktober 1997:
"Vår tydliga alliansfrihet ger oss en utmärkt plattform att spela en ledande
roll i samarbetet i en region som på många sätt kan ses som bryggan mellan
Europeiska unionen och Ryssland."
Erfarenheten visar att det snarare är tvärtom.
Sverige är förhindrat att inifrån hjälpa de baltiska staterna att vinna
medlemskap i Nato, eftersom vi själva står utanför. Samtidigt tvekar
regeringen att göra allt den kan för att hjälpa dem utifrån. Det behövs inga
bryggor mellan EU och Ryssland. I dag finns inga hinder för kontakter
varken mellan Ryssland och EU, eller Ryssland och Nato. På flera sätt kan
det sägas att Ryssland har närmare kontakter med Nato än vad Sverige har.
När Göran Persson besökte USA tackade han president Clinton särskilt för
den hjälp som FBI hade givit Sverige och de baltiska staterna. Det är
intressant att en svensk socialdemokratisk statsminister tackar en amerikansk
president för FBI:s hjälp. När kommer en svensk statsminister att tacka USA
och Nato för det samarbete man haft med Sverige genom åren?
Slutsatser
1. Socialdemokraterna måste göra upp med sitt agerande i
samband med de baltiska staternas frigörelsekamp. Annars
kan de aldrig vinna full trovärdighet för sina nuvarande
utrikespolitiska ambitioner vad gäller Östersjöregionen.
1980-talets ledande socialdemokraters agerande innebar i praktiken en
acceptans av status quo, dvs. de baltiska grannfolkens tvångsmässiga
inkorporation i diktaturen Sovjetunionen. Socialdemokraterna drev linjen att
ett svenskt ställningstagande för Baltikums självständighet skulle kunna vara
skadligt för de baltiska staternas sak. De svenska politiker som krävde
balternas frihet angreps hårt av socialdemokraternas dåvarande utrikes-
politiska experter.
Motvilligt drevs dåtidens socialdemokrater till att ompröva sin undfallande
position gentemot Sovjetunionen.
Först ifrågasattes de baltiska folkens vilja till och krav på självständighet.
Pierre Schori menade ännu i april 1989 att de estniska och lettiska folk-
fronterna inte framställde "sådana krav" om självständighet. Så länge denna
vilja kunde hävdas vara oklar - så länge slapp Sveriges socialdemokrater att
ta ställning till frihetskraven och därmed bekänna färg.
Pierre Schori ansåg: "Vi vill inte isolera våra kontakter till Baltikum eller
bidra till någon separatism där." Han menade också att han bejakade en
"frigörelseprocess - i kulturell bemärkelse - i de baltiska republikerna.
Samtidigt är det ofrånkomligt att de är en del av Sovjetunionen, vilket ju
framgår av Helsingfors-överenskommelsen ..."
I det längsta saknade ledande socialdemokrater vilja och
mod att diskutera vad saken egentligen handlade om - frihet
och självständighet för de baltiska folken. I slutet av
november 1989 bytte Pierre Schori linje. Sverige skulle inte
ha några problem att stödja de baltiska staternas strävan efter
självständighet - om länderna bara gav uttryck för att det var
detta de ville sträva efter.
Pierre Schori är fortfarande politiskt verksam och numera statsråd i
Utrikesdepartementet. Det är angeläget att Schori medger att han själv och
socialdemokraterna felbedömde de baltiska folkens vilja till självständighet
och att man var för sena med att stödja dem i den kampen. Det gäller också
det bristande engagemang de dåvarande socialdemokraterna visade för att
stödja baltiska krav på ryskt tillbakadragande av återstående trupper i
Estland, Lettland och Litauen. Det gäller vidare det ljumma engagemanget
för att stödja de tre ländernas möjligheter att vinna medlemskap i Nato.
Det förflutna formar dagens tänkande.
2. Regeringen saknar en tydlig sammanhållen strategi för stödet till
Östersjöländernas samarbete och integration. Intrycket är att många i och för
sig goda insatser görs ad hoc-mässigt och att en del görs som inte borde
göras alls med svenska skattemedel. Större infrastrukturella projekt bör
finansieras via den internationella kapitalmarknaden. Sverige kan bara bidra
på marginalen till den typen av projekt, men likväl blir sådana satsningar
betungande.
Dels har det reguljära Östersjöstödet, som uppgår till cirka 800 miljoner
kronor årligen, funnits. Till detta har kommit Sveriges bidrag till EU:s
program Phare och Tacis på motsvarande cirka 300 miljoner kronor per år.
Dels finns den sk Östersjömiljarden som slängts in som jästen efter degen.
Samordningen mellan dessa två områden har brister.
Anmärkningsvärt är att berörda avdelningar på UD uppenbarligen inte
varit informerade om den verksamhet som låg under Statsrådsberedningen
och Östersjömiljarden. Koordineringen är därmed svag.
Östersjömiljarden presenterades i den s.k. sysselsättningspropositionen och
syftade inte bara - eller ens främst - till att stärka Baltikum, utan till att
skapa jobb i Sverige.
Regeringen har känt sig pressad att visa att projekten ger resultat i form av
fler arbeten i Sverige, eftersom pengarna anslogs i sysselsättnings-
propositionen. Det visar också att Moderata samlingspartiets kritik var
relevant. Att stöda projekt i andra länder för att öka det egna landets
sysselsättning leder fel.
Från moderat sida avvisades Östersjömiljarden.
Dels därför att konstruktionen - att den skulle hanteras i Statsråds-
beredningen vid sidan av övriga program - inte var acceptabel.
Dels därför att statliga subventioner som utgår för att öka den svenska
sysselsättningen knappast kan vara att anse som ett stöd till Östersjöländerna.
Dels därför att vi i ordinarie budget anvisat en 200 miljoner kronor högre
anslagsnivå än regeringen för stödet till närområdet.
Dels därför att propositionen var oacceptabelt oklar i beskrivningen av
Östersjömiljardens innehåll.
Dels därför att inriktningen - att stödja svensk export av t.ex. livsmedel till
Baltikum - inte var acceptabel.
Trots att näringsutskottets kansli flera gånger kontaktade departementet
gick det inte att utröna vilken typ av stöd regeringen avsåg att ge med hjälp
av Östersjömiljarden. Intrycket är att riksdagen skulle bevilja statsministern
pengar som skulle stå till förfogande för olika utrikespolitiska utspel.
Den moderata linjen, att anvisa ett högre ordinarie anslag för Östersjö-
samarbete, hade varit en betydligt effektivare åtgärd för att stödja
utvecklingen runt Östersjön. Det är svårt att se att de projekt som nu beviljats
medel ur Östersjömiljarden inte hade kunnat behandlas korrekt inom ramen
för det ordinarie samarbetet.
Östersjöpolitiken hade bort fokuseras på att stödja rättsstatens utveckling
och etablerande av väl fungerande institutioner för marknadsekonomin i
Östersjöregionen. Till detta kommer att stödet måste ses i ljuset av EU:s
förmedlemskapsstrategier.
3. Regeringen lider av säkerhetspolitisk förlamning och måste besluta sig
för vilken säkerhetspolitisk roll man vill att Sverige skall spela i
Östersjöområdet. Redan medverkan i PFF-övningar av svenskt flyg har varit
kontroversiell för delar av regeringen.
President Jeltsins utspel om regional säkerhetssamverkan, som närmast
panikartat avvisades av statsministern, visade tydligt hur känslig frågan är.
Å ena sidan vill regeringen att Sverige skall spela en aktiv roll i
Östersjösamarbetet, å andra drar man sig för vissa av konsekvenserna.
Östersjöområdet i vid mening kommer fortsatt att vara en region av stor
säkerhetspolitisk och strategisk vikt för stormakterna. Kring dess stränder
finns en del potentiella säkerhetspolitiska problem. Sverige måste delta i alla
de säkerhetspolitiska strukturer som kan bidra till Östersjöområdets stabilitet
och fredliga utveckling.
Sverige är förhindrat att inifrån hjälpa de baltiska staterna att vinna med-
lemskap i Nato, eftersom vi själva står utanför. Samtidigt tvekar regeringen
att göra allt den kan för att hjälpa dem utifrån.
Nu finns en parallell till socialdemokratins svårighet att omorientera sig i
en ny verklighet 1989 i utrikesministerns svar på frågan om Sverige stöder
de baltiska ländernas strävan att gå med i Nato. Hon svarade:
"Vi vet att de baltiska länderna vill det. Är det så att också Nato vill ta in
dem är det klart att då är väl det bra då."
Att de tre baltiska staterna vill gå med i Nato är väl känt.
Men är socialdemokraterna beredda att stödja dem i detta?
Det finns bara en rimlig linje. Sverige bör understödja de baltiska
ländernas arbete för Natomedlemskap.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvidgningen av EU till nya medlemsländer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Östersjömiljarden.