Perspektiv
Historiens ljus är ibland obarmhärtigt.
För den som intresserar sig för den svenska politikens utveckling är den debatt som pågick om våra grannländer kring Östersjön för bara 8-9 år sedan svårbegriplig.
Vissa kanske tycker att diskussionen inför och i samband med de baltiska staternas frigörelse från Sovjetunionen bör lämnas därhän. Men för framtiden är det viktigt att dra lärdom av historien. Det svaga agerandet till förmån för de baltiska staterna, rädslan för att Sverige skulle stöta sig med Sovjetunionen och den senkomna och framtvingade socialdemokratiska omsvängningen går inte att bara glömma. Socialdemokraterna borde göra upp med sitt agerande gentemot de baltiska staterna i samband med frigörelsen. Låsningarna i debatten och den motsträviga attityd som etablerade socialdemokrater visade då kan vara en del i förklaringen till att partiet senare haft svårt att finna en rät linje i sitt utrikespolitiska agerande, inte minst vad gäller Natos utvidgning.
Om utrikespolitiken inriktas på att försvara dogmer, är det inte konstigt om en omorientering måste tvingas fram, att politiken därefter blir halvhjärtad och att nya möjligheter går förlorade. Låt mig därför helt kort påminna om några centrala delar av svensk debatt om Baltikum.
När riksdagsman Gunnar Hökmark 1988 menade att Sverige borde stödja balternas frihetskamp, kallade socialdemokraternas dåvarande utrikesexpert, riksdagsledamot Sture Ericson, detta för "utrikespolitiska stolligheter", som det vore betänkligt att sprida "utanför extremmoderaternas krets". Ericson anklagade Hökmark för att vilja "bryta loss" de baltiska staterna från Sovjetunionen. Sture Ericson påstod att denna vilja bottnade i försök att vinna "exilbaltiska röster i höstens val". Ericson fortsatte: "I utrikespolitiken är moderaterna särlingar, och vi får inte slappna av i vår vakthållning mot moderaternas äventyrligheter."
Socialdemokraterna drev linjen att ett svenskt ställningstagande för Baltikums självständighet skulle kunna skada de baltiska staternas sak. Inblandning i vad som beskrevs som Sovjetunionens inre angelägenheter skulle till varje pris undvikas. Sture Ericson uttryckte det så här:
"Balterna förtjänar uppmuntran i sin kamp för ökat oberoende, men de är inte hjälpta av riksdags- och regeringsuttalanden som i sak innebär en direkt inblandning i den pågående konstitutionella debatten i Sovjetunionen."
I efterhand ter det sig obegripligt att socialdemokraterna gick fria från ansvar genom att hänvisa till en "debatt" i diktaturen Sovjetunionen. En debatt som dessutom skulle vara så känslig att den inte fick störas. Bakgrunden var att Estlands Högsta Sovjet deklarerat att bara lagar bekräftade av institutionen själv skulle gälla i Estland.
Nästa linje i vad som i praktiken blev en acceptans av rådande ordning, dvs. sovjetisk överhöghet över våra grannar, var att socialdemokraterna ifrågasatte de baltiska folkens och folkfronternas vilja till självständighet. Så länge denna vilja kunde hävdas vara oklar - så länge slapp svenska socialdemokrater att ta ställning till frihetskraven och därmed bekänna färg.
Pierre Schori menade ännu i april 1989 att de estniska och lettiska folkfronterna inte hade "sådana krav" på självständighet. Sture Ericson menade: "De baltiska folkfronternas ledare arbetar nu för ökad frihet inom Sovjetunionen för sina resp. republiker." Dåvarande utrikesministern, Sten Andersson, sa i november samma år:
"Det är utan tvekan så att en stor majoritet, också inom Folkfronten, inser att självständighetssträvandena måste ske inom Sovjetunionens ram.
Pierre Schori ansåg: "Vi vill inte isolera våra kontakter till Baltikum eller bidra till någon separatism där." Han menade också att han bejakade en
"frigörelseprocess - i kulturell bemärkelse - i de baltiska republikerna. Samtidigt är det ofrånkomligt att de är en del av Sovjetunionen, vilket ju framgår av Helsingfors- överenskommelsen ..."
Utrikesminister Sten Andersson trodde att det nog vore bäst om Baltikum blev en reformpolitisk spjutspets och Sovjetunionens fönster mot omvärlden. Både Andersson och Schori kom därmed att försvara status quo. I det längsta saknade ledande socialdemokrater vilja och mod att diskutera vad saken egentligen handlade om - frihet och självständighet för de baltiska folken.
Sten Andersson stod för den svenska Baltikumdebattens mest uppmärk- sammade kommentar: "Estland är inte ockuperat." Han ifrågasatte också i Vilnius stödet för en frigörelse. Krafterna för en sådan var "i kraftig minoritet", ansåg Andersson i november 1989.
Andersson hävdade inte bara att de som sökte frihet var krafter på marginalen, utan även att dessa frihetssträvanden var skadliga. Alltför kraftigt genomslag för dessa idéer skulle hota "hela reformprocessen i Sovjetunionen". Andersson talade om behovet av "nationella sovjetiska intressen" av ekonomisk natur som före en frigörelse måste tillfredsställas.
Vad menade Andersson egentligen med detta? Att de baltiska folken fick finna sig i att uppoffra sig för att reformerna i diktaturen skulle kunna fortsätta? Vem var Sten Andersson att avgöra detta? Vad hade Sten Andersson och Sverige för rätt att kräva dessa uppoffringar av de baltiska folken?
Ingvar Carlsson befann sig på mycket hal is när frågan om huruvida Sovjetunionen hade ockuperat de baltiska staterna kom på tal:
"Det är klart ... dom förlorade sin självständighet ... dom finns inte ... dom existerar inte längre som självständiga stater ... Det var sovjetiska medborgare som kom in där och som ... eh ... eh ... och dom blev en del av Sovjetunionen."
Carlsson hade ingen kritik mot Sten Anderssons agerande.
I slutet av november 1989 bytte Pierre Schori linje. Sverige skulle inte ha några problem att stödja de baltiska staternas självständighetssträvanden - om länderna bara gav uttryck för att det var detta de ville sträva efter. I december 1989 ställde sig Sten Andersson till slut bakom riksdagens utrikes- utskotts mening att Baltikum tvångsmässigt anslutits till Sovjetunionen.
I december 1989 ifrågasatte Sten Andersson om Sovjetunionen var en diktatur. Regeringschefen Ryzjkov var kommunist, men också demokrat, menade Andersson. Sovjetunionen sökte "demokratiska vägar att förverkliga socialismen".
Det har inte ens gått tio år sedan denna debatt fördes. Trots detta framstår den som från en helt annan tidsålder. Neutralitetspolitiken och föreställ- ningen om gemensam säkerhet utgick från att ont och gott kunde och måste samexistera. Stödet till demokratirörelser i grannländerna var tvehågset och framstår i efterhand som om det upplevdes som mindre viktigt än goda relationer till röda regimer.
Det sena 80-talets socialdemokratiska argument hade dock grundlagts tidigare. 1983 menade Olof Palme att vi moderater var behäftade med en "korstågsanda i syfte att ´befria´ Östeuropa".
"Att göra systemförändring i öst till ett huvudelement i svensk säkerhetspolitik ... är enligt min uppfattning ett avsteg från den svenska utrikespolitiken såsom den utformades efter det andra världskriget, där syftet varit att överbrygga - inte fördjupa - motsättningarna mellan öst och väst ...."
Debatten om Baltikums frigörelse var från den socialdemokratiska regeringens sida en debatt utan tydlig moralisk kompass. Anpassligheten var stor. Humanitära principer kom i kläm. Att det förhöll sig på det sättet hämmar socialdemokraternas agerande idag, då hänsyn till partiets förflutna på området ständigt måste tas. Partiet har därför svårt att hantera Östersjöpolitiken rationellt. Ett exempel gav den dåvarande socialdemokratins bristande engagemang för att de ryska trupperna skulle lämna Baltikum efter frigörelsen. Ett annat och mer aktuellt exempel ger den socialdemokratiska regeringens syn på Nato-utvidgningen.
Socialdemokraterna måste göra upp med sitt förflutna.
Uppgradera Östersjöpolitiken
Historiskt har Sverige varit ett land som öppnat sig mot öster. Östersjön är ett hav som bundit ihop länderna kring dess stränder. Sverige har haft täta kontakter med och t.o.m. länge omfattat länder på andra sidan Östersjön. För generationer svenskar har Finlands och Sveriges öden varit sammanflätade. Östersjön har varit en handelsled av stor vikt och därmed en motor för ekonomisk tillväxt.
Ryssland har varit ett evigt säkerhetspolitiskt orosmoment för och en ekonomisk konkurrent till Sverige, men också en viktig marknad för handel.
I dag finns åter förutsättningarna för Östersjön att vara ett handelns hav, till fromma för länderna i dess närhet. De baltiska staterna och Polen är fria och integreras inte bara i den västeuropeiska ekonomin utan också i de västliga samarbetsorganisationerna. De är på god väg. Estland och Polen har inlett förhandlingar om medlemskap i Europeiska unionen. Det har tydligt markerats att Lettland och Litauen bör få möjlighet att inleda förhandlingar så snart deras reformarbete har nått tillräckligt långt, vilket kan ske inom något år. Polen är ett av de länder som blir fullvärdig medlem i Nato våren 1999. Östtyskland är redan integrerat i EU och Nato genom uppgåendet i Förbundsrepubliken Tyskland.
Sverige måste se den historiska möjlighet som samarbetet runt Östersjön ger. Stockholm kan än en gång bli en handelsstad med rika kontakter med övriga städer kring Östersjön och vara ett centrum för östhandeln.
Resandet mellan Sverige och Östersjögrannarna ökar. 1996 ökade antalet färjeresenärer mellan Stockholm och Tallinn ordentligt. Stockholm har också båtlinjer till Riga, Gdansk och Klaipeda. Bara Stockholms län fick 1996 besök av 82.000 ryska, estniska, lettiska, litauiska och polska turister.
Naturligtvis handlar det nya Östersjösamarbetet mycket om åtgärder som utgår från politiska beslut, men ekonomisk integration som åstadkoms genom enskilda företags handel, investeringar och etableringar är minst lika viktig.
Till del handlar framväxten av en ny gemenskap kring Östersjön om att vi svenskar måste byta världsbild. Den del av Europa som vi växt upp med att betrakta som totalitär och efterbliven måste i grunden omvärderas. En ny bild av Östersjöländerna växer fram. De har idag en snabb ekonomisk tillväxttakt. Vissa talar t.ex. om de "baltiska tigerekonomierna". Polens ekonomi har under flera år växt mycket snabbt. Ryssland har nu börjat återhämtningen.
För Sverige innebär detta att våra företag möter en ökande konkurrens. Samtidigt erbjuder de snabbväxande länderna stora marknader för svenska tjänster och produkter. Bara i Polens, Rysslands, Estlands, Lettlands och Litauens Östersjöregioner bor 20 miljoner människor. Hur stor nytta Sverige skall dra av utvecklingen är i hög grad upp till oss själva. Den svenska ekonomin behöver moderniseras och en rad strukturella brister korrigeras. Även Sveriges internationella kontakter måste uppgraderas.
Det ligger i Sveriges ekonomiska och säkerhetspolitiska intresse att stödja våra grannar kring Östersjön. Säkerhetspolitiskt kommer det att innebära en markant förändring den dag t.ex. Estland vinner inträde i EU. Medlemskap skulle inte bara vaccinera Estland säkerhetspolitiskt, utan också innebära ett skydd för de båda andra baltiska staterna. Polen är redan säkerhetspolitiskt i hamn, då medlemskap i både EU och Nato inom kort torde bli verklighet. För Sverige är detta också viktigt. Vi lever tryggare med tryggare grannar.
Det är av central betydelse att västvärldens samarbete med Ryssland utvecklas och intensifieras. Det ligger både i Rysslands och vårt eget intresse att så sker. Ryssland får på inga villkor avvisas och lämnas att ensamt möta framtiden. Risken för sämre ekonomisk och politisk utveckling är då uppenbar vilket skulle ge grogrund för social oro, med mänskliga och politiska risker som följd.
Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik bör ha en tydlig europeisk identitet. I detta ligger inte bara en ambitiös och klar EU-politik, utan också en tydlig strategi för Östersjöländernas samarbete och integration. Regeringen saknar dessvärre en sådan tydlig och konsekvent strategi. Vad som - felaktigt - beskrevs som en ny Östersjöpolitik har lagts fast av riksdagen. Senare slängdes Östersjömiljarden in som jästen efter degen. Östersjömiljarden presenterades i den så kallade sysselsättningspropositionen och syftade inte bara - eller ens främst - till att stärka Baltikum, utan till att skapa jobb i Sverige.
Det saknades länge en djupare sammanhållen beskrivning av regeringens Östersjöpolitik. Insatser görs inom ramen för olika departement. Anmärkningsvärt är att berörda avdelningar på UD uppenbarligen inte har varit informerade om den verksamhet som Statsrådsberedningen ansvarat för.
Östersjöområdets ekonomiska utveckling
Efter betydande fall i BNP åren både före och alldeles efter frigörelsen från kommunismen visar ekonomierna i de tre baltiska staterna nu höga tillväxtsiffror. Polen hör sedan flera år till Europatoppen i tillväxtligan. Polens BNP-tillväxt beräknas bli omkring 6 procent i år och efterfrågan beräknas öka med 7 procent. Ekonomin i Ryssland återhämtar sig och närmar sig trendmässigt tillväxt.
Riksdagens utredningstjänst har med hjälp av IMF:s World Economic Outlook May 1997 sammanställt följande tabell över BNP-utvecklingen i Östersjöregionen.
Tabell 1 Årlig BNP-tillväxt 1992-1996, procent
1994 1995 1996 Estland -0,1 3,2 3,1 Lettland 2,2 0,4 2,5 Litauen 1,0 3,1 3,5 Polen 6,0 6,5 5,5 Central- och Östeuropa -1,8 1,6 1,6 Ryssland -12,6 -4,0 -2,8 Alla siffror av den har typen har stora inbyggda osäkerheter. Den svarta sektorn i Polen beräknas av vissa uppgå till cirka 20 procent av BNP.
Tillväxten är dock som synes hög i de berörda länderna. Det första halvåret 1997 beräknas Estlands ekonomi ha växt med 10,8 procent. Det förefaller också finnas förutsättningar för en långsiktigt god tillväxt, även om Sparbanken Analys pekar på att inflationen och bytesbalansunderskotten är för höga i alla de tre baltiska staterna.
Sparbanken Analys 9/97 redovisade följande siffror för ekonomisk tillväxt:
Tabell 2 Ekonomisk tillväxt
1996 1997 1998 Polen 6,0 5,3 4,8 Estland 4,0 4,0 4,0 Lettland 2,5 3,0 3,5 Litauen 3,5 3,5 4,0 Ryssland -6,0 0 2,0 Källor är nationell statistik och bankens egna bedömningar.
Allmänt gäller att de länder som snabbt och genomgripande genomförde reformer också är de länder som snabbast fått ekonomisk tillväxt. Detta gäller i synnerhet Polen, som kom igång tidigast, och Estland, som ligger i täten i Baltikum.
Polen har redan passerat 1989 års produktionsnivå. Ekonomin vände uppåt redan 1992. Den estniska ekonomins utveckling vände uppåt 1995, den lettiska 1994 och den litauiska 1994, efter att ha rasat fram till 1993.
De länder som tvekat inför steget till full marknadsekonomi har inte sett samma positiva ekonomiska utveckling. Den ryska BNP:n har enligt vissa uppgifter sjunkit med mer än hälften sedan 1990.
Det är dock mycket svårt att mäta den ekonomiska utvecklingen i övergången från plan- till marknadsekonomi. I planekonomin redovisades felaktiga siffror, för att man skulle nå uppsatta planmål. Produktionen övervärderades därför grovt. I dag är situationen den motsatta. Företag söker undvika skatt och den grå ekonomin är omfattande.
Svenska direktinvesteringar
Mellan 1992 och 1996 ökade andelen av de svenska direktinvesteringarna som gjordes i Östersjöländerna från 1 till 17 procent. Polen fick två tredjedelar av direktinvesteringarna, Estland 10 och Ryssland 15 procent. Fem procent av direktinvesteringarna placerades i vardera Litauen och Lettland.
Sverige är näst Finland den största utländska investeraren i Estland. Inte minst inom textilindustrin har investeringar gjorts.
Enligt Latvian Development Agency har Lettland tagit täten som investe- ringsland i Baltikum. Under 1996 investerades enligt dem 219 miljoner dollar där, jämfört med 138 miljoner i Estland och 152 miljoner i Litauen. Sveriges andel av de utländska investeringarna i Lettland är mycket liten, bara 5 procent, medan Danmark står för hela 27 procent.
Tabell 3 Svenska direktinvesteringar (netto) i Estland, Lettland och Litauen för åren 1989-1997 (miljoner kronor) Källa: RUT
Minus står för utflöde från Sverige
* belopp saknas/för få observationer/beloppet understiger 1 mkr. Land 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 19971 Estland * * * -3 -114 -139 -84 -47 0 Lettland * * * -1 -6 -5,4 -31 -28 -6 Litauen * * * -1 -2 -12 -85 -42 -12 1) T.o.m. den 1 juli 1997
Tabell 4 Finska direktinvesteringar i Estland, Lettland och Litauen för åren 1989-1997 (miljoner finska mark)
100 finska mark = 147,95 svenska kronor (1997-11-05) Land 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 Estland - - - 50 77 113 112 134 Lettland - - - 2 2 4 27 27 Litauen - - - 2 6 5 30 90
Tabell 5
Danska direktinvesteringar i de baltiska staterna (brutto) 1993-1996 (uppgifterna finns inte särredovisade för respektive land (miljoner kronor)
100 danska kronor = 116 svenska kronor.
1993 1994 1995 1996 Baltiska staterna 9 27 344 217 Siffrorna i tabellerna är inte direkt jämförbara. Siffrorna för Sverige är nettosiffror.
De utländska investeringarna i Polen omfattade i slutet av 1996 12 miljarder dollar, om man bara räknar dem som översteg en miljon dollar. Landet har redan passerat Ungern som främsta investeringsland i Östeuropa. De svenska direktinvesteringarna uppgick till 361 miljoner dollar. Fem stora investerare svarade för drygt hälften av denna summa. Sparbanken Analys menar att stora svenska investerare är underrepresenterade i Polen.
Siffran för de sammanlagda utländska direktinvesteringarna i Polen, 12 miljarder dollar, kan jämföras med de 5 miljarder dollar som investerats i Ryssland sedan 1989.
Såväl Danmark som Finland synes ha tagit bättre vara på möjligheterna att investera i de tre baltiska staterna än Sverige.
Handeln i Östersjöområdet
Under första halvåret 1997 ökade Sveriges export till Östeuropa med 36 procent jämfört med samma period 1996. Just Östersjöregionen med Polen, Ryssland och de tre baltiska staterna är de länder till vilka den svenska exporten ökat mest. Fyra av länderna är snabbt expanderande ekonomier.
Tabell 6
Export till Östeuropa
Miljoner kronor i löpande priser
1993 1994 1995 1996 Estland
Export 815 1520 1687 1763 Import 746 1284 1660 1960 Balans 69 236 26 -197
Lettland
Export 566 861 1305 1388 Import 809 1769 2140 1178 Balans -244 -908 -835 210
Litauen
Export 283 553 843 975 Import 411 633 594 479 Balans -128 -80 249 495
Polen
Export 3297 4589 6602 7159 Import 2497 3575 4201 3936 Balans 801 1014 2402 3222 Källa: Kommerskollegium
Siffrorna gällande import efter ursprungsland kan efter EU-inträdet 1995 dock inte jämföras med motsvarande siffror för tidigare år då varor som sänts via ett annat EU-land inte ingår. Siffrorna om den svenska handeln är relativt samstämmiga mellan olika bedömare. Sparbanken redovisar dock genomgående högre siffror för importen än tabellen på sid 8.
Handeln mellan Sverige och de tre baltiska staterna hade enligt andra uppgifter en balansomslutning 1995 om 8,2 miljarder kronor. Detta var en ökning från 2,3 miljarder 1992. Sverige är Estlands tredje största handels- partner.
Somliga menar att problemet med svenskt näringslivs handel med länderna kring Östersjön är att det är några få multinationella företag som står för ökningen. Små och medelstora företag har länge haft det svårt att utnyttja möjligheterna på de nya marknaderna.
Exportrådet ger dock en annan bild. Enligt Exportrådet har det skett en stark ökning av exporten till Baltikum. Dessutom har det skett en förändring i exportörernas profil. I korthet har utvecklingen enligt Exportrådet gått från export från storföretag till export från små företag.
Försäljningen till Östeuropa består i huvudsak av mindre leveranser från många mindre företag. Undantaget är Ryssland, dit en del större försäljningar riktas. I exporten till Baltikum dominerar helt affärer om mindre belopp. Bara ett företag sålde för mer än 50 miljoner kronor till vardera Estland och Lettland.
För små företag går hälften av exporten till Norden och Baltikum. Östra Europa är en närmarknad för dem. Central- och Östeuropa är en viktigare exportmarknad för bolag med mindre export än ett värde av 10 miljoner kronor, än vad Nordamerika är.
Allt fler svenska småföretag exporterar. Mellan 1986 och 1994 växte antalet små exportörer till Litauen med 273 stycken och till Estland med 215. Mellan 1992 och 1994 ökade antalet företag med mindre än 50 anställda, som exporterade till Lettland, med 294 stycken. Vad gäller Ryssland var ökningen 155 stycken och för Polens del tillkom 47 små exportörer.
1994 exporterade 3.700 företag för mer än en miljon kronor till Central- och Östeuropa. Polen var det land vartill flest företag - 1.766 stycken - sålde. Till Estland exporterade nära 1 400 företag för mer än en miljon, till Lettland 822 och till Litauen 614, medan 1.081 företag sålde för minst den summan till Ryssland.
Stor potential för ökad handel
Sveriges handel med länderna kring Östersjön har ökat under de senaste åren men fortfarande finns enligt många bedömare en stor potential - ett utrymme som svenska företag riskerar att förlora till företag i andra länder, om de inte utnyttjar möjligheterna.
Den finska exporten till Estland var nästan fyra gånger större än den svenska under 1996. När det gäller export till Lettland och Litauen är Sverige och Finland ungefär jämnstora.
Sverige är större än Danmark när det gäller handel med Estland och Lettland men Danmark både exporterar mer till och importerar mer från Litauen. Naturligtvis finns här en del geografiska och historiska förklarings- faktorer, men också politiska prioriteringar ligger bakom.
Det finns dock skäl för svenska företag att förbättra sina positioner. "När det gäller Polen så har Sverige tappat. I början på 1990-talet var Svenska företag långt framme i Polen och var tidiga att etablera sig. Sedan kom nedgången i ekonomin. Sverige tappade i exporten och det verkar som om svenska företag ännu inte hämtat sig", hävdade Jakob Swiecicki, analytiker på Utrikespolitiska Institutet, i en artikel i Finanstidningen.
Även Sparbanken har i en rapport gett svenska företag rådet att satsa mer på de snabbväxande länderna kring Östersjön. Man har menat att svenska företag varit alltför avvaktande gentemot den stora polska marknaden.
Sparbanken beräknar att handeln i regionen kan komma att mer än fördubblas från dagens 400 miljarder kronor under de kommande tio åren. Störst är enligt Sparbanken potentialen i just Polen, som nu ändå är tvåa bland svenska tillväxtmarknader utanför de gamla industriländerna. Redan för några år sedan var Polen en större handelspartner för EU än Kanada.
Polen är en potentiellt mycket stor marknad för svenska företag. Landet har 39 miljoner invånare och en ekonomi stadd i ständig förbättring. Förhoppningarna om snabba medlemskap i såväl EU som Nato har dessutom gett den konservativa regeringen incitament att fortsätta med reformer för att förbättra ekonomin och levnadsstandarden.
I de tre baltiska staterna sker transformeringen från planekonomi till mark- nadsekonomi inte lika snabbt som i Polen men alla tre länderna har förbättrat sin ekonomiska situation betydligt. Estland har i det arbetet kommit längre än Lettland och Litauen. Tjänstesektor, transport och finansiella tjänster växer snabbt. Tallinn har nu också gått om Riga som Baltikums finansiella centrum.
Även i grannländerna finns skäl för svenska företag att öka investering- arna. I Lettland har ekonomin återhämtat sig efter bankkrisen 1995. Nya reformer förbereds och gradvis har det juridiska systemet förbättrats. Trots denna positiva utveckling går mindre än en procent av Sveriges totala export till de tre baltiska staterna.
Framtiden för svenska företag i Ryssland är något mer osäker men även här drar de flesta bedömare slutsatsen att situationen nu börjar stabilisera sig och att svenska företag borde utnyttja möjligheterna till handel bättre. I år beräknas tillväxten hamna över nollstrecket för första gången och bedömare räknar med en årlig tillväxt på omkring fem procent i slutet av seklet.
Det finns rimligen stor potential för ökad svensk handel med grannarna runt Östersjön. Inte minst när man ser det finska exemplet vad gäller handel med Estland inser man att det finns mer att göra. Bilden som förmedlas av hur det är att handla med Baltikum, men framförallt Ryssland, är ganska ensidig. Visst finns problem - som brottslighet - men framförallt stora möjligheter.
Baltisk handel
De tre baltiska staterna har sedan januari 1996 ett ömsesidigt frihandelsavtal. Avtalet gäller från och med i år också för jordbruksprodukter.
Den inombaltiska handeln har ökat sedan avtalet kom. För Estlands räkning innebar detta att den totala handeln med Lettland ökade från ett värde av 222 miljoner estniska kronor i februari 1996 till ett värde av 362 miljoner i samma månad 1997. Handeln med Litauen växte från 128 miljoner estniska kronor till 273 miljoner under samma tid. Fri handel och starkt regionalt samarbete mellan de tre baltiska staterna underlättar steget mot EU-medlemskap.
De tre baltiska staterna har sedan januari 1995 frihandelsavtal med EU. Dessa avskaffar tullar och kvantitativa restriktioner för handeln. Undantag gäller dock för vissa jordbruks- och fiskeprodukter. Estland har i det närmaste redan nått full frihandel gällande industriprodukter med EU, Lettland bedöms göra det 1999 och Litauen senast år 2000.
Här visade Sverige under den borgerliga regeringen vägen genom att i medlemskapsförhandlingarna kräva att EU skulle ha frihandelsavtal för Baltikum, vilket utvecklas längre fram i denna text. Kravet möttes med stor förståelse och ledde även till att de tre länderna 1995 skrev under Europaavtal med EU. De förväntas alla inom kort bli medlemmar i WTO. De har också handelsavtal med flera centraleuropeiska länder.
Baltic Sea Business Summit
I april 1996 träffades företagsledare från elva länder i Stockholm. Från Sverige deltog Peter Wallenberg, Percy Barnevik, Sören Gyll och Lars Ramqvist. De antog ett dokument, den s.k. Stockholmsdeklarationen, och riktade ett antal rekommendationer till de regeringschefer som senare skulle träffas på det nedan beskrivna toppmötet i Visby.
Baltic Sea Business Summit (BSBS) uppskattade att utländska investe- ringar om 50 miljarder dollar skulle komma att göras de kommande åren i de forna planekonomierna.
Mötet räknade med att de öst- och centraleuropeiska länderna inom rimlig tid skulle komma att uppnå samma levnadsstandard som Västeuropa, genom en avsevärt högre tillväxtnivå. Man såg möjligheter för uthålliga tillväxtnivåer på runt fem procent över ett par decennier.
Utbildningsnivån i Asien - som är en region som sett motsvarande snabba tillväxt - är lägre än i Östersjöregionen. Man slog fast att produktionen i Östersjöländerna därför alls inte bara måste inriktas på lågteknologisk och personalintensiv verksamhet, utan också på produktion av mellan- och högteknologiska produkter.
BSBS såg mot denna bakgrund möjligheter för handeln i Östersjöregionen att tiofaldigas över 15 till 20 år. Man efterlyste också frihandelsavtal mellan samtliga Östersjöstater.
Mötet ville också se en översyn av de nuvarande Europaavtalen så att alla produkter skulle kunna vinna marknadstillträde utan hinder. Det finns problem för länder utanför EU, särskilt vad gäller textil- och jordbruks- produkter. Vidare poängterade man vikten av väl fungerande monetära system, fristående centralbanker och stabila banksystem. För att gynna handeln borde momsreglerna i regionen ses över utifrån gemensamma principer, menade man. Skatteregler måste vara likformiga för inhemska och utländska företag.
Baltic Sea Business Summit underströk att både information och energi måste få färdas över gränserna utan att möta hinder. Mötet pekade på att det finns många kärnkraftverk i Östersjöregionen som ger säker och miljövänlig elproduktion. Regionens regeringar bör samverka för att stänga de kärn- anläggningar som är minst säkra. Man var för en gemensam energimarknad i Östersjöregionen. Infrastrukturen i Östersjöregionen är föråldrad och bör byggas ut, menade deltagarna vidare.
Baltic Sea Business Summit efterlyste avreglering av de regelverk som styr företagande och handel, inte minst vad gäller EU-rättens olika regler. Man efterlyste också konsekvensbeskrivningar av nya reglers kostnads- mässiga effekter för företag och samhälle. Nationella regelverk får inte diskriminera bolag beroende på nationalitet, utan måste garantera lika- behandling. Man slog särskilt fast att långa väntetider för tullhantering och gränspassering vid handel mellan Östersjöländerna är oacceptabelt. Myndig- heter måste vara enkla att ha att göra med och besluten gå att överklaga.
Det är påfallande vilken vikt Stockholmsdeklarationen fäste vid upprätt- hållande av rättsstatens funktioner för att skapa förutsättningar för ekonomisk tillväxt och utveckling. Den punkten är med som den första av mötets rekommendationer till regionens regeringar.
I BSBS-mötets slutdokument talas om vikten av grundlagsskydd för privat ägande, register för fast egendom för att möjliggöra lämnande av säkerhet vid lån, skydd för patent, fungerande konkursinstitut och system för att hantera avtalsbrott och tvister.
Förutom dessa för näringslivet centrala faktorer pekar man också på vikten av väl fungerande rättsväsenden och bekämpande av korruption.
Vissa bedömare har lyft fram kriminaliteten som hinder för tillväxt i Östersjöområdet. Sparbanken Analys 9/97 menar att empiriska studier visar att det är på det viset och refererar till en studie gjord av Världsbanken, som hävdar att kriminalitet i Sydamerika sänker den potentiella tillväxten med mellan 1 och 2 procent årligen.
Percy Barnevik var kritisk till regeringens Östersjöpolitik. Inriktningen var bra, men omfattningen för liten, menade han. Han ville se Östersjömiljarden tiodubblad och en kraftig utökning av antalet utbytesstudenter, till minst tusen. Barnevik drog parallellen med USA, som lyckats locka till sig ett stort antal asiatiska utbytesstudenter.
Det ligger mycket i att utbytesprogram och samarbete mellan universitet måste ses som ett led i marknadsbyggande. När dagens studenter småningom avslutar sina utbildningar och hamnar i ledande ställning i sina hemländers företag så är studietidens kontaktnät fortfarande viktiga. Det är lätt att kontakta gamla studiekamrater och naturligt att söka affärskontakter i länder man haft kontakt med tidigare.
Peter Wallenberg menade i somras att samarbetet mellan Östersjöländerna utvecklas för långsamt. Han sade sig sakna en "politisk drivkraft" för samarbetet mellan Östersjöstaterna. Wallenberg ser de baltiska staterna som baser för handel med Ryssland och Ukraina. Wallenberg tycker också att EU:s intresse för Östersjöfrågorna är alltför ljumt.
Också inför det andra Östersjötoppmötet i Riga, i januari 1998, avhölls ett Baltic Sea Business Summit. BSBS överlämnade ett dokument - Memoran- dum on growth and development in the Baltic Sea Region - till regerings- cheferna och övriga toppmötesdeltagare.
Den svenska Östersjöpolitikens utveckling
Tiden fram till och under de baltiska staternas frigörelse präglades - som nämndes inledningsvis - av starka politiska motsättningar.
Direkt efter valet 1991 lade den borgerliga regeringen fast en ny, tydlig inriktning av svensk utrikespolitik. Sveriges ansvar för och intresse av att stödja de baltiska staternas utveckling lyftes fram. "Vi har en skyldighet att ge dem hjälp och stöd i deras svåra omställning," sades det i regerings- deklarationen. "Vi känner ett särskilt ansvar för de baltiska staterna," slogs det fast i utrikesdeklarationen i februari 1992. Den fortsatte:
"För att åstadkomma en rimlig koncentration av den svenska hjälpen söker vi lägga tyngdpunkten på valutastöd, återupprättande av rättsstaten och demokratin, införande av marknadsekonomin och dess institutioner, uppbyggande av fungerande familjejordbruk, stärkandet av enskild företagsamhet samt förbättrandet av kärnkraftssäkerheten."
Det viktigaste verktyget för stödet var kunskapsöverföring
Tre miljarder anslogs för ett treårigt program för samarbete med Öst- och Centraleuropa.
Den borgerliga regeringen tredubblade därmed medlen för samarbete med länderna i Öst- och Centraleuropa. Den tidigare socialdemokratiska regeringen hade ett stöd som endast omfattade en miljard kronor för tre års arbete. Samtidigt betonades att de tre baltiska staterna samt Polen och området runt S:t Petersburg skulle prioriteras. Samarbete med mer avlägsna länder skulle i första hand ske multilateralt.
Den borgerliga regeringens grundinställning var att en positiv utveckling i grannländerna på andra sidan Östersjön av ekonomiska, politiska, sociala och säkerhetspolitiska skäl var av grundläggande intresse för Sverige.
Stödprogrammet inriktades på att stödja uppbyggnad av demokratiska institutioner och en väl fungerande förvaltning. Etablerande av marknads- ekonomiska institutioner gavs stor vikt. En särskild exportkreditgarantiram om en miljard kronor för handel med Baltikum och Ryssland lades fast.
Ett program för Östersjöns ekologiska balans inrättades också under den borgerliga perioden. Det löper över 20 år och omfattar 135 miljarder ecu. Östersjöländerna kom vid ett möte i Karlskrona 1992 överens om att ta fram en gemensam vision för Östersjöområdet fram till 2010. En handelshögskola inrättades i Riga för elever från alla de tre baltiska staterna.
Linjerna för en ny Östersjöpolitik drogs upp av den borgerliga regeringen. Socialdemokraterna har fortsatt på den politiska väg som den borgerliga regeringen anvisade, även om man förlorat en del av inriktningens fokus med tiden.
I början på 1995 lade den socialdemokratiska regeringen en proposition där man menade att en ny inriktning på Baltikumpolitiken lades fast, trots att förändringen var liten. Det som varit en politik för Baltikum skulle nu bli en politik för Östersjöregionen, sas det. Baltikum skulle ingå i denna politik, liksom Polen, Ryssland och då speciellt S:t Petersburg-, Pskov- och Kalinigradområdena, liksom Vitryssland. 4 miljarder kronor anslogs för samarbetet under 1995/1996, 1997 och 1998. Cirka 1,2 miljarder av dessa avsåg det första, förlängda budgetåret. Därtill kom 500 miljoner som gick via EU. Fyra mål gavs för det nya samarbetsprogrammet:
? Att stärka den gemensamma säkerheten runt Östersjön genom insatser för att stärka polis och tullväsen, gränsbevakning liksom arbetet mot organiserad brottslighet, samt arbetet mot smuggling av människor och kärnbränsle. Uppbyggnaden av Baltiska bataljonen för fredsbevarande insatser - BALTBAT - ingick i denna del. ? ? Att stärka demokratin bl.a. genom inriktning på uppbyggnad av rättsstatens institutioner, fria media, jämställdhet och minoritetsfrågor. De svenska partierna fick medel för att hjälpa systerpartier. Svenska Institutet fick medel för kulturutbyte och utbildningsprogram. ? ? Att främja socialt hållbar ekonomisk omvandling genom en kombinerad satsning på ekonomin och socialförsäkringar och arbetsrätt. Stödet var inriktat på erfarenhetsutbyte och kapacitetsutveckling. Den finansiella sektorn i Baltikum skulle stärkas. Exportkreditgarantin höjdes från en till två miljarder kronor. ? ? Att förbättra miljön och främja kärnsäkerhet och strålskydd i Litauen. Ett åtgärdsprogram för Östersjön fanns inom ramen för Helsingfors- kommissionen, HELCOM. ? Dessutom tilldelades EU:s östsamarbete medel. Regeringen sa sig med detta vilja verka för att EU-programmen fäster ökad vikt vid Östersjöregionen.
Budgetpropositionen 1996
Regeringen sa sig bygga vidare på den inriktning som lades fast 1995, men som i sin tur härstammade från regeringen Bildt. 1,1 miljarder kronor avsätts varje år till det reguljära Östersjösamarbetet, varav cirka 300 miljoner kanaliseras via EU-program. Estland, Lettland, Litauen, Polen och Ryssland - först och främst nordvästra Ryssland med S:t Petersburg, Kaliningrad, Pskov, Novgorod, Archangelsk, Murmansk och Karelen - är liksom tidigare prioriterade samarbetsområden. Övriga Östeuropa täcktes - också det liksom förr - främst genom multilateralt samarbete.
Under 1996 fick Litauen stöd för 210 miljoner kronor. För Lettland var motsvarande siffra 190 miljoner kronor, för Estland 130, för Ryssland 100, för Polen 40 och för Ukraina 20 miljoner kronor, allt inom ramen för Östersjösamarbetet. Stödets storlek till respektive land varierar dock år från år.
Regeringen poängterade vikten av att stödja de baltiska staternas och Polens närmande till EU och att hjälpa dem på vägen mot medlemskap, samt av att knyta Ryssland och OSS närmare de västeuropeiska strukturerna. På senare tid har också Ukraina växt fram som ett viktigare samarbetsland.
En speciell samordnartjänst för insatserna för att hjälpa länderna nå EU-medlemskap har inrättats på UD. Ett anslag om 4 miljoner kronor - så kallat EU-integrationsstöd - har etablerats för utbildnings- och rådgivnings- insatser i detta avseende. Arbetet rör t.ex. anpassning av lagar, institutionell uppbyggnad, förhandlingsförberedelser och utbyte av tjänstemän. Bland annat hölls ett seminarium för ett 20-tal estniska regeringstjänstemän i januari 1997. Då behandlades frågor som förhandlingsförberedelser och EU:s inre marknad. Tanken är att följa upp seminariet med utbytesprogram för tjänstemän.
Mer än 40 procent av de reguljära medlen för Östersjöstöd går via Sida. Sida anlitar i sin tur olika fackmyndigheter för insatser som kräver speciell kompetens. Svenska Institutet får 5 procent av de anslagna resurserna för kulturellt och akademiskt utbyte. Resterande medel hanteras av UD. Dessutom lämnas motsvarande 40 procent av det bilaterala anslaget till europeiska kommissionen som i sin tur handhar de båda programmen Phare och Tacis. Bilden är således något splittrad.
Landstrategier har utarbetats för de prioriterade mottagarländerna. Detta innebär inte att en landram har fastställts, utan landstrategin är snarare tänkt att vara ett verktyg för att styra de svenska utvecklingsinsatserna efter varje lands behov. Sverige har åtagit sig att under en tioårsperiod fram till år 2002 ställa 122 miljoner kronor till förfogande för den baltiska handelshögskolan i Riga, som regeringen Bildt inrättade. 1997 till 1999 utgår 47 miljoner kronor. 52 miljoner har redan utbetalats sedan 1992. Regeringen lade högre prioritet vid stöd till sociala sektorer, såsom hållbara socialförsäkrings- system. Dessutom sas i propositionen att en studie av situationen på jäm- ställdhetsfronten i Östeuropa skulle göras. Den skall ge förslag på åtgärder för att stärka jämställdheten i berörda länder.
På det ekonomiska området syftar arbetet till att stödja marknads- ekonomins institutioner, som kredit- och bankväsen och äganderätts- förhållanden för fastigheter. Budgetåret 1995/1996 beslutade för övrigt regeringen att anslå högst 115 miljoner för fas två av det baltiska investe- ringsprogrammet, det samnordiska projektet från 1992.
Regeringen plottrar bort Östersjöstödet, inte bara genom bristande samordning, utan också genom att inte ha en tydlig linje i vad som skall stödjas. Stora infrastrukturella projekt finansieras bättre via den internationella kapitalmarknaden än via t.ex. Östersjömiljarden. Sverige kan bara bidra på marginalen till den typen av projekt, men likaväl blir sådana satsningar betungande.
Suveränitetsstöd 1991-94
De baltiska staterna var efter frigörelsen i stort behov av att bygga upp egna statsförvaltningar och ersätta de funktioner som tidigare skötts från Moskva. Länderna saknade egna valutor. De stod utanför en rad internationella organisationer. De behövde utveckla gränsbevakning, försvar, tull, räddningstjänsts- och flygledningsfunktioner samt bygga internationella relationer.
Den borgerliga regeringen arbetade för att skapa ett starkt internationellt politiskt stöd för Estland, Lettland och Litauen. Detta inbegrep arbete bilateralt och i internationella organisationer.
De baltiska ländernas statsledningar efterlyste ett konkret suveränitetsstöd från Sverige.
Sverige gav vardera baltiskt land 10 miljoner kronor för att återupprätta internationella relationer, via t.ex. säkerhetsrådgivare, diplomatutbildning och ESK-praktik. Budgetåret 1991/92 gavs 35,5 miljoner kronor i suveränitetsstöd samt säkerhetsfrämjande insatser.
Arbetet innefattade stöd till gräns- och kustbevakning, civil luftrums- övervakning, säkerhetspolitisk kompetensuppbyggnad, räddningstjänst, polis och tull, militärt försvar samt bidrag till att återupprätta internationella förbindelser. En viktig uppgift var också stöd till etablering av demokratiska polisorganisationer, gränsbevakning och tullväsende.
Budgetåret 1992/93 beslutade regeringen om totalt 28,7 miljoner kronor i suveränitetsstöd och säkerhetsfrämjande insatser i de baltiska länderna.
Det inrättades en särskild suveränitetsstödsgrupp inom departementen som beredde ansökningar om medel för suveränitetsstödsinsatser. Departement och myndigheter kunde där söka pengar för projekt inom suveränitetsstödet.
I november 1993 fick Estland materiel från den svenska polisen för att möjliggöra kontroll av passens äkthet. Polisen i Lettland fick metall- detektorer för säkerhetskontroller, inte minst vid flygplatsen i Riga. Den nya estniska räddningstjänsten erhöll stora mängder materiel och skydds- utrustning från Statens räddningstjänst. För räddningstjänsterna i Lettland och Litauen påbörjades liknande insatser vid denna tidpunkt.
Budgetåret 1993/94 beslutades om totalt 46,5 miljoner kronor i säkerhets- främjande insatser och suveränitetsstöd till de baltiska staterna. Till upp- gifterna hörde hjälp till ett gemensamt baltiskt radarnät och uppbyggnad av ett heltäckande kustbevakningssystem.
Sommaren 1994 erbjöd Sverige Lettland fem kustbevakningsfartyg, Estland tre och Litauen ett. Vidare beslöt den svenska regeringen att skänka sjukvårdsutrustning, terränggående fordon, uniformer och annan utrustning till de tre länderna. Under budgetåren 1991/92-1993/94 omfattade beslutade insatser för stöd till suveränitet och säkerhet till de baltiska länderna totalt 110 miljoner kronor.
En central fråga för den borgerliga regeringen var de ryska truppernas närvaro i de baltiska staterna efter frigörelsen. Regeringen Bildt krävde att förhandlingar skulle genomföras om truppernas uttåg och en tidsplan upprättas för tillbakadragandet. Socialdemokraterna visade ett svagt intresse för detta.
Hela processen präglades av osäkerhet. De baltiska staterna krävde snabba uttåg. Moskva riktade kritik mot det sätt varpå ryska minoriteter behandlades och satte sig på bakhasorna. Uttågen inleddes för att sedan avbrytas. Sammantaget framstod situationen som en källa till instabilitet och konflikt. Statsminister Bildt återkom gång efter annan till att de ryska truppernas närvaro stod i strid med regeringarnas vilja, i strid med internationella avtal och utgjorde en historisk anomali. Regeringen Bildt krävde när hem- tagningen avbröts att trupperna "ofördröjligen, i sin helhet och i god ordning dras tillbaka i enlighet med de åtaganden som gjordes vid ESK:s toppmöte i Helsingfors ... " Både i ESK - inte minst då Sverige var ordförandeland - och i FN markerade regeringen mot de ryska truppernas närvaro.
I augusti 1993 gjorde Carl Bildt och John Major ett gemensamt uttalande om utvecklingen i de baltiska länderna:
"Det finns ingen plats för hot i umgänget mellan nationerna i det nya Europa. Särskilt uppmanar vi enträget Ryssland att utan ytterligare dröjsmål fullgöra sitt åtagande enligt 1992 års ESK-dokument i Helsingfors att dra tillbaka sina återstående trupper från de tre baltiska länderna tidigt, i god ordning och undantagslöst. Detta måste ske utan koppling till andra frågor."
Den sista augusti 1993 lämnade de ryska trupperna slutligen Litauen. Regeringen fortsatte att markera att ett villkorslöst återtåg av de ryska trupperna i Estland och Lettland krävdes. Stödet var tydligt och kvarstod till dess att samtliga ryska trupper lämnat de båda länderna.
Den socialdemokratiska regeringen ärvde således mycket goda traditioner inom suveränitets- och demokratistödet.
Suveränitets- och demokratistöd från 1994
Den nya socialdemokratiska regeringen valde att prioritera lågnivåhot - med andra ord organiserad brottslighet, flyktingsmuggling samt handel med vapen och radioaktiva ämnen. Särskilt viktigt ansågs stödet till rättsprocessen (polis, åklagare, domstol, kriminalvård och lagstiftning) vara.
I 1997 års budgetproposition står att det sedan år 1990 har utgått totalt 240 miljoner kronor i säkerhetsfrämjande stöd till Central- och Östeuropa. Som framgår ovan kan en betydande del av detta belopp härledas till de borgerliga åren. Det framgår också att de svenska insatserna fortsättningsvis främst kommer att ha karaktären av underhåll och uppföljning av genomförda projekt. Vikten av samarbete mellan Östersjöländerna betonas, liksom att de svenska insatserna kommer att koncentreras till lågnivåhoten. Det sägs i propositionen att samarbetet på försvarsområdet kommer att ha en fredstida inriktning, främst i form av rådgivning och utbildningsinsatser.
Våren 1997 utexaminerades den första kullen baltiska officerare i Sverige. 17 personer fanns fram till dess i utbildning här. I december 1996 fick försvaret i uppdrag att utbilda ytterligare sex personer från vardera tre baltiska stater till marin- och arméofficerare. Utbildningens längd beräknades till mellan två och ett halvt och tre år.
Stödet till BALTBAT är och har varit ett av de viktigaste säkerhets- främjande projekten. BALTBAT har för övrigt försetts med en del svenska vapen. Fram till december 1996 hade drygt 20 miljoner kronor använts för att stödja BALTBAT. Då anslogs ytterligare 10 miljoner för samma ändamål. Under 1997 har det svenska försvaret haft huvudansvar för att utbilda BALTBAT:s ingenjörspluton, reparationspluton och förrådstrupp. Vidare var det Sveriges uppgift att vidareutbilda ett lettiskt skyttekompani. Ihop med Norge utbildar Sverige bataljonsstaben. Ett liknande samarbete förbereds inom marinen, i form av en gemensam flottstyrka för minröjning och kustbevakning, kallad BALTRON.
Sommaren 1997 röjde Sverige för fjärde gången minor utanför Baltikums kust, den här gången vid Klaipeda i Litauen. Tidigare har insatser gjorts utanför Estland 1995 och 1996, och dessutom i Lettland. Syftet var dels att söka minor, dels att utbilda den litauiska marinen. Kadetter som utbildats i Sverige deltog i arbetet. Röjningen följdes av litauiska befäl. Totalt omfattade operationen sju svenska fartyg och 150 man. I december 1996 såldes ett kustbevakningsfartyg till Estland. Tidigare har tre kustbevaknings- fartyg och tre rescuebåtar överlämnats. Litauen fick ett kustbevakningsfartyg i april 1996 och hade dessförinnan fått gränsbevakningsbåtar för mer skyddade vatten.
Den säkerhetsfrämjande delen av stödet består mer och mer av insatser i tredjepelarrelaterade perspektiv, men de tidigare uppgifterna inom tull, polis, räddningstjänst och försvarsmakt består.
Tidigare betonades vikten av demokratifrämjande åtgärder, men också att de kan vidtas på många olika sätt. Folkrörelser och enskilda organisationer, vänortssamarbete mellan länsstyrelser och kommuner, kulturutbyte, hög- skole- och forskningssamarbete beskrevs alla som viktiga kanaler, liksom det multilaterala stödet.
Över 80 kommuner har de senaste sex åren genomfört drygt 300 projekt inom ramen för vänortssamarbetet. Totalt uppgår dessa projekt till 50 miljoner kronor.
SIDA har utarbetat en strategi för stödet till demokratiutveckling, varpå regeringen säger sig basera insatserna. I denna ingår bl.a. kontroll och revision i förvaltningen, medborgarutbildning, jämställdhet och kompetens i media. Man arbetar också med främjande av väl fungerande rätts- institutioner, stöd till domstols- och åklagarväsen, inte minst i ett EU-perspektiv.
Den socialdemokratiska regeringen har prioriterat att arbeta med lågnivåhoten inom suveränitetsstödet. Dessa är på intet sätt oviktiga. Värt att notera är dock att bilden framträder av en regering som undvikit de hårda säkerhetspolitiska frågorna.
Östersjömiljarden
En fond med en miljard kronor upprättades i juni 1996 för att användas för att utveckla samarbetet i regionen. Förslaget om Östersjömiljarden kom i sysselsättningspropositionen 1996. Insatserna skall kopplas till det svenska näringslivet och ett syfte är att skapa jobb i Sverige. I finansutskottets betänkande 1995/96:FiU15 återgavs propositionen:
"Avsikten är att (Östersjö)rådets arbete skall koncentreras till följande fem områden: svensk exportindustri, bl a avseende livsmedel; energisystem; ömsesidigt kunskapsutbyte; stärkt infrastruktur; samarbete för att skydda miljön runt Östersjön."
Östersjömiljarden skulle användas till projekt i enlighet med detta, sades det. Syftet med miljarden var alltså att främja ekonomisk utveckling och tillväxt i Östersjöregionen, men också att främja sysselsättningen i Sverige.
Från moderat sida avvisades Östersjömiljarden:
? Dels därför att konstruktionen - att den skulle hanteras i Statsråds- beredningen vid sidan av övriga program - inte var acceptabel. ? ? Dels därför att statliga subventioner som utgår för att öka den svenska sysselsättningen knappast kan vara att anse som ett stöd till Östersjö- länderna. ? ? Dels därför att vi i ordinarie budget anvisat en 200 miljoner kronor högre anslagsnivå än regeringen hade för stödet till närområdet. ? ? Dels därför att propositionen var oacceptabelt oklar i beskrivningen av Östersjömiljardens innehåll. ? ? Dels därför att inriktningen - att stödja svensk export av t.ex. livsmedel till Baltikum - inte var acceptabel. ? Trots att näringsutskottets kansli flera gånger kontaktade departementet gick det inte att utröna vilken typ av stöd till svensk livsmedelsexport det var fråga om. Enligt sena, muntliga uppgifter avsåg skrivningen
"kunskapsöverföring i allmän bemärkelse inom hela livsmedelskedjan. Det gäller t.ex. regler för djurhållning, hygienfrågor och distributionskedjan. I det fall att det skall kunna bli fråga om stöd till export av produkter skall det, enligt uppgift, avse högt förädlade livsmedel."
Det är tveksamt om detta verkligen är rimligt.
Enligt muntliga uppgifter från Anders Sahlén, som är sekreterare i stats- ministerns Östersjöråd, var de projekt som stod inför att beviljas bidrag sådana där ett svenskt företag skulle ta över nedgångna anläggningar i Baltikum och med hjälp av statliga pengar bl.a. utbilda personal. Som framgår av sammanställningen nedan förekommer ett antal större infra- strukturella projekt, som tar en stor del av miljarden i anspråk.
Östersjömiljarden handlades fram till oktober 1997 i Statsrådsberedningen och övergick då till Närings- och handelsdepartementet. Medlen har fördelats efter förslag från statsministerns Östersjöråd, som beskrivs nedan. Regeringen fattar beslut om varje enskilt projekt.
Hittills har 382,5 miljoner kronor av miljarden beslutats till följande projekt:
Miljoner kronor Riksantikvarieämbetet, husrenovering i Sverige och Polen 25 Tetra Laval, Demonstrationsfarm i S:t Petersburg 5 Tetra Laval, Mejeri i S:t Petersburg 28 Begagnade bussar till Baltikum 40 Sjöräddningsutbildning i Estland 2 Utbildning i spilloljeuppsamling i Baltikum 2 Länsstyrelsen i Södermanland, uppbyggnad av kommunförvaltning i Jelgava, Lettland 9 Marinbiologiskt Centrum i Kalmar 12,5 SweRoad, vägtrafikprojekt i Litauen 23,5 SwedAvia Flygledning i S:t Petersburg 15,5 Vattenfall, turbinflyttning till Riga från Sverige 25 Smittskyddsinstitutet i Baltikum (USA-projekt) 10 Miljöprogram i Polen 25 Visbystipendier 120 Katastrofprogram för Polen 50 Aktionsgruppen mot organiserad brottslighet 5 Scandinavian Care Consultants, sjukvårdsplan för Riga 4 Renovering av Kardriorgslottet och S:t Mikaelskyrkan i Tallinn 35 Swedfund och Kommunförbundet, utredningar 4 Torkningsåtgärder i Polen 5 Militära miljöprojekt i Lettland och Litauen 1,8 Summa: 445,3 Utöver dessa projekt fanns i skrivande stund en rad andra under beredning:
Miljoner kronor Tre livsmedelsprojekt i Baltikum: 22 Cerealia, kvarn och bageri i Lettland
Lyckeby Stärkelse, stärkelsefabrik i Lettland
Skånemejerier, mejeri i Litauen
Fyra större projekt:
Fjärrvärme i nordvästra Ryssland (S:t Petersburg och Karelen) 75 Fjärrvärme i Riga och Daugavpils 75 Energiåtgärder i Litauen 75 Vattenrening och avlopp i Kaliningrad 80 Fjärrvärme i Gdansk 6 Stödprogram för mindre företag 50 Kommunutbildningsinstitut i Baltikum 30 IT-projekt, bredbandskabel 80 Militära miljöprojekt i Baltikum 6 SJ järnvägsadministration i Polen 10 NCC hamnprojektering i Lomonosov 1,2 ICC Sweden näringslivsinitiativ för miljön i Östersjön 1 Summa: ca 511,2 Till Swedfund för förhandling 47,6 Summa totalt 1004,1 Generaldirektör Anders Sahlén uppger för övrigt spontant i samtal att det är omöjligt att göra beräkningar på antalet sysselsatta i varje projekt. Det är den långsiktiga sysselsättningseffekten som är det intressanta.
En tolkning av detta är att regeringen känt sig pressad att visa att projekten ger resultat i form av fler arbeten i Sverige, inte minst eftersom pengarna anslogs i sysselsättningspropositionen.
Det visar också att Moderata samlingspartiets kritik var relevant. Att stödja projekt i andra länder för att öka det egna landets sysselsättning leder fel. Den moderata linjen, att anvisa ett högre ordinarie anslag för Öster- sjösamarbete, hade varit en betydligt bättre åtgärd för att stödja utvecklingen runt Östersjön. Stödet bör inriktas på uppbyggnad av rättsstatens och mark- nadsekonomins institutioner, miljöförbättringar och kunskapsöverföring. Man kan ifrågasätta om en del av projekten verkligen borde komma ifråga för skattefinansiering. Större infrastrukturella projekt bör finansieras via den internationella kapitalmarknaden. Sverige kan bara bidra på marginalen till den typen av projekt, men likväl blir sådana satsningar betungande.
Statsministerns Östersjöråd
Statsministern upprättade under förra mandatperioden ett statsministerns Östersjöråd, ett rådgivande organ som ska samordna och utveckla den svenska Östersjöpolitiken. Rådet saknar beslutfunktioner och fungerar som diskussionsforum för statsministern när det gäller Östersjöfrågor. Vidare sades rådet vara en arena för ledning, rapportering och övergripande samordning av Östersjörelaterad verksamhet som Regeringskansliet bedriver.
Rådets uppgift har varit att arbeta för att öka det svenska engagemanget inom livsmedelssektorn i andra Östersjöländer, att Östersjöländernas energisystem ska knytas samman, att fler svenskar skall lära sig berörda språk och att Sverige skall kunna erbjuda studiemöjligheter för fler studenter från Östersjöländer. Infrastrukturen i Östersjöländerna skall stärkas, inte minst vad gäller betalningssystemen. Dessutom arbetar man med miljöfrågor.
Mellanstatligt arbete
Östersjötoppmöten
I maj 1996 hölls under svenskt ordförandeskap ett regeringschefsmöte i Visby, inom ramen för Östersjöstaternas råd. Samtliga Östersjöstater, Norge, Island samt EU-kommissionens ordförande Jacques Santer och dåvarande ordföranden i Europeiska rådet, Lamberto Dini, var med.
Konferensen resulterade i ett vidgat samarbete inom tre områden:
? ökade mellanfolkliga kontakter och stärkande av demokrati ? ? ekonomiskt samarbete ? ? förbättringar av miljön ? Enligt Göran Perssons information i riksdagen stödde mötet de baltiska staternas och Polens EU-närmanden, samt menade att EU:s partnerskaps- och samarbetsavtal med Ryssland skyndsamt borde ratificeras. Vidare framkom i Visby att medborgarnas säkerhet skall förstärkas genom att samarbetet mellan polis, tull, gränsbevakning och immigrationsmyndigheter samt räddningstjänsterna förbättras.
Mötet pekade också på behovet av att påskynda gränspassage- och tullprocedurer mellan länderna och att det mellanfolkliga samarbetet vad gäller studentutbyte, samarbete mellan utbildningsanstalter och kulturutbyte bör utökas. Under mötet sattes som mål att ömsesidigt erkänna medlems- ländernas respektive universitetsexamina. Dessutom underströk man behovet av att öka samarbetet på energi- och kärnsäkerhetsområdet.
Mycket av det som sades på mötet var redan prioriterade delar i svensk Östersjöpolitik.
Ett andra toppmöte hölls i januari 1998 i Riga. Mötets deltagare ville stärka investeringsklimatet i regionen och avveckla hinder för handelsutbyte mellan länderna. Handelsministrarna skall träffas under senare delen av 1998 med syfte att främja de små och medelstora företagens förutsättningar i Östersjöregionen. Mötet framhöll vikten av att länderna samarbetar om informationstekniktillämpningar som telemedicin och skol- och universitets- nätverk.
Östersjötoppmötena kommer av allt att döma att återkomma vartannat år framöver.
Östersjögruppen
Göran Persson gavs i Visby i uppdrag att koordinera det vidare Östersjösamarbetet. Han inrättade då - eftersom Östersjöstaternas råd saknade fast sekretariat - Östersjögruppen inom Statsrådsberedningen. Den skall ge tekniskt och administrativt stöd till Östersjöstaternas råds ordförandeland och har ansvar för det mellanstatliga samarbetet.
Östersjögruppen skall stå för samordning och kontakter mellan regerings- cheferna i regionen, och för kontakter och samordning med EU- kommissionen. Därtill kommer att gruppen är delaktig i genomförandet av EU:s Östersjöstrategi. Inom EU-kommissionens samarbetsprogram för Öst- och Centraleuropa finns delar som gäller gränsöverskridande regionalt samarbete inom Östersjöregionen. Detta gäller PHARE för Baltikum och Centraleuropa samt TACIS för övriga OSS-stater och Ryssland. Ansvaret för att förverkliga Östersjöstaternas råds beslut ligger dock på de respektive fackdepartementen. UD skall samordna agerandet.
Kalmarmötets handlingsprogram
I juli 1996 hölls den femte ministerrådssessionen, där ett handlingsprogram antogs. Detta program byggde i sin tur på Visbydeklarationen. Avsikten var att visa "färdriktningen för samarbetet" inför 2000-talet. Tanken var att besluta en rad konkreta insatser inom de tre huvudområden för samarbetet som tidigare lagts fast.
Handlingsprogrammet sas syfta till att öka mellanfolkligt samarbete och den medborgerliga säkerheten, påskynda ekonomisk utveckling och integration och förstärka miljöskyddet i regionen.
1. Ökade mellanfolkliga kontakter och medborgerlig säkerhet. Mellan- folkliga kontakter och demokrati är grunden för samförståndet runt Östersjön, sas det. Jämlikhet mellan kvinnor och män skall främjas. Dialog mellan kommuner skall uppmuntras. Samarbetet skall stärkas mellan respektive sjö- och flygräddning, polis, kustbevakning, tull och gränsbevakning. Metoder för att gemensamt bekämpa organiserad brottslighet skall utvecklas. Studentutbyten skall stimuleras och satsningen på EuroFaculty, ett samarbetsorgan för högre utbildning i främst Baltikum, skall ökas. Det rör sig om ett nätverk av universitet som har Rigas universitet som centrum. Från våren 97 ingår även Kaliningrad i detta. En juridisk högskola i Riga förbereds. Det kulturella utbytet skall stimuleras. 2. 3. Ekonomiskt samarbete. Målet är att regionen skall bli en dynamisk och konkurrenskraftig region med hållbar tillväxt. Frihandel skall utvecklas. De baltiska staternas EU-integration kommer att stimulera handel och investeringar. Också relationen mellan EU och Ryssland är av avgörande betydelse för områdets utveckling. Ansträngningar för att utveckla transportkorridorer och vattenvägar skall göras. "Via Baltica" - från Helsingfors till Warszawa - och "Via Hanseatica" - från S:t Petersburg till Gdansk - skall främjas. I det förstnämnda fallet satsas 145 miljoner ecu under fem år. I det andra fallet görs förberedelser för att genomföra projektet. Stöd gavs till att fullfölja förstudien för "Baltic Ring"-projektet, för att koppla samman elnäten i regionen, så snart som möjligt. Ytterligare åtgärder bör vidtas för att förbättra kärnsäkerheten i Ignalina, Sosnovyi Bor och Kola, menade man. 4. 5. Miljön i Östersjöområdet. Att återställa ekologisk balans är en av de viktigaste uppgifterna för länderna i regionen. Miljöprogrammet från Ronneby 1990 skall uppdateras och stärkas under ledning av det finska miljöorganet HELCOM och i samverkan med kommissionen. Vatten- kvaliteten i floder och sjöar skall bättras. Projekt för att sanera miljöproblem orsakade av militär aktivitet i de baltiska staterna, Polen och Ryssland krävdes. Jordbrukets roll i miljöförstöringen och vikten av en sammanhållen fiskepolitik poängterades, liksom att värn av miljön måste integreras i jordbrukspolitiken framgent. Övergödningen av Östersjön måste reduceras så att ekologisk balans nås. Ett möte hölls i Stockholm i oktober 1996 med sikte på att skapa en regional Agenda 21 för regionen under 1998. 6. Vägen mot EU-medlemskap
Efter frigörelsen vände sig Estland, Lettland och Litauen mot de västliga samarbetsorganisationerna i strävan att nå medlemskap.
Den borgerliga regeringen etablerade frihandelsavtal och investerings- skyddsavtal mellan Sverige och de baltiska staterna. Sverige var våren 1992 det första land som slöt handelsavtal med de tre baltiska länderna. Carl Bildt talade starkt för avtalens betydelse för de baltiska staterna men slog också fast den ömsesidiga nyttan att avtalen "kommer att komma såväl Sverige som de tre baltiska staterna tillgodo".
I de svenska medlemsförhandlingarna med EG var frihandelsavtalen med de baltiska länderna en viktig fråga. Den borgerliga regeringen var tydlig i att medlemskap inte skulle innebära att frihandeln begränsades utan att Sverige skulle kunna fortsätta praktisera frihandel med Baltikum och att EG skulle anpassa sig till denna politik. Bildt markerade att avtalen inte bara var att se som en handelspolitisk fråga, utan som något vidare, som en stor utrikes- politisk fråga.
Sverige arbetade genom bilaterala och multilaterala kontakter för att öppna det västliga samarbetet för framför allt de tre baltiska staterna.
I juni 1993 beslutade EG:s regeringschefer att EG så snart det gick skulle teckna frihandelsavtal med de tre baltiska länderna. Det bestämdes vidare att de tre skulle få samma associeringsavtal som Visegradländerna Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien.
1993 tog EU också ett principbeslut om att en utvidgning mot Central- och Östeuropa skulle komma till stånd.
Från EU:s sida ställdes krav på respekt för de mänskliga rättigheterna, demokrati och marknadsekonomiska reformer samt att EU:s konkurrens- regler skulle följas för att man skulle medge frihandelsavtalen. I juni 1994 hade kommissionen nått överenskommelser med samtliga tre baltiska stater. Dessa avtal trädde i kraft i januari 1995.
Europaavtalen, som undertecknades i juni 1995, är mer omfattande. De rör ekonomiskt, kulturellt och politiskt samarbete, liksom frihandel för industrivaror. Därtill återfinns liberalisering av tjänster över gränserna, lika behandling för företag och yrkesutbildade som vill etablera i respektive land, lika behandling vid offentlig upphandling samt liberalisering av betalning för handel med varor och tjänster, kapitaltransfereringar och investeringar i avtalen.
Den socialdemokratiska regeringen har fortsatt arbetet för baltiska EU-medlemskap, på den borgerliga regeringens grund. I utrikesdeklarationen liksom vid andra tillfällen har regeringen uttalat stöd för de baltiska staternas ambitioner att vinna EU-medlemskap.
När kommissionären Hans van den Broek kom till Sverige hann dock Göran Persson inte alls träffa honom, p.g.a. socialdemokraternas parti- kongress. Van den Broek fick resa till Sundsvall för att över huvud taget få träffa utrikesminister Lena Hjelm-Wallén.
De länder - Estland, Polen, Ungern, Tjeckien, Cypern och Slovenien - som kommissionen tidigare pekat ut har efter Europeiska rådets beslut i december 1997 inlett konkreta medlemsförhandlingar. För att inget land på förhand skall känna sig uteslutet har alla elva medlemskandidater inlett en anslutningsprocess med en teknisk genomgång av de nationella regelverkens överensstämmelse med EU:s regelverk. För de av kommissionen utpekade sex länderna sker detta i form av mellanstatliga konferenser, för de övriga inom ramen för förmedlemskapsstrategin.
Lettland, Litauen, Bulgarien, Rumänien och Slovakien har lovats ett utökat stöd för att klara kraven för medlemskap. Länder i denna andra grupp som lyckas göra betydande framsteg kan få möjlighet att inleda förhandlingar om medlemskap efter beslut av medlemsländerna och kommissionen. Särskilt Litauen har kraftfullt accelererat reformprocessen, men även Lettland gör betydande framsteg. Redan i höst kan de båda länderna inleda förhandlings- processen, om kommissionen bedömer att de kommit tillräckligt långt.
Genom EU:s förmedlemskapsstrategier får länderna ett betydande stöd vad gäller utveckling av marknadsekonomin, rättsstatens institutioner och anpassning till EU-medlemskapet.
Den svenska regeringen hade krävt gemensam förhandlingsstart för alla de elva kandidatländerna. I det svenska förslaget ingick att inledningen av konkreta medlemsförhandlingar skulle försenas till 1999. Vi moderater motsatte oss en försening av utvidgningen.
Det är kommissionens förslag som Europeiska rådet accepterade, även om regeringen sökte ge intryck av att det är det svenska förslaget som gått igenom. De sex länder som pekats ut av kommissionen inledde i månads- skiftet mars/april 1998 medlemsförhandlingar. De övriga fem ges möjlighet att inleda förhandlingar så snart de uppfyller villkoren för detta. Därtill kommer att det franska förslaget om en Europakonferens accepterats.
Statsminister Persson erkänner själv att de sex ges ett "snabbare spår" mot medlemskap. Varje land måste bedömas efter egna meriter.
Glädjande nog finns Estland med i gruppen som inlett konkreta för- handlingar om medlemskap. Sverige bör på alla sätt stödja Estland på vägen mot medlemskap.
Sverige får dock på intet sätt ge upp arbetet för att alla de baltiska staterna skall bli EU-medlemmar. Sverige bör bistå inte minst Litauen och Lettland i deras arbete att fortsatt förbereda sig och kvalificera sig för medlemskap. Sverige bör vidare verka för att den utvidgning av EU vi nu kan se framför oss för det första verkligen realiseras så snart det är möjligt och för det andra följs av ytterligare utvidgningsomgångar längre fram i tiden. Ett avgörande prov blir förhandlingarna om EU:s institutioner och beslutsregler i samband med den första utvidgningen.
Det skall bli intressant att se om regeringen då är beredd att ompröva den tidigare ganska rigida hållningen i synen på förändring av beslutssystemen. I annat fall blir stödet för utvidgningen mest bara ord.
När Estland vinner medlemskap i EU kommer detta att få stora säker- hetspolitiska konsekvenser. Landet vaccineras då mot utländsk aggression, för även om medlemskapet inte innebär några militära garantier, så är den ömsesidiga solidariteten stark mellan medlemsländerna. Medlemskap i EU innebär ett deltagande i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Förenklat kan man säga att Estland blir säkerhetspolitiskt allierat med övriga EU-länder, om än inte militärt.
Att minst ett baltiskt land går med i EU förbättrar också situationen för grannarna. Det är svårt att se hur en aggression mot ett baltiskt land skulle kunna se ut utan att beröra de båda övriga. Dessutom kommer processen med allt tätare samarbete, med sikte på medlemskap, att gradvis föra övriga baltiska stater närmare medlemskap och säkerhetspolitisk gemenskap.
Socialdemokraterna sökte under processen fram till toppmötet i december 1997 strid med moderaterna om utvidgningen, trots att regeringens förslag riskerade innebära en försening av förhandlingsstarten. Att regeringen driver inrikes utrikespolitik är förklaringen till att den trots att kommissionens förslag accepterats framhärdat i en felaktig verklighets- beskrivning.
Natos utvidgning
Regeringen Bildt krävde konsekvent respekt för alla länders rätt att välja säkerhetspolitisk väg.
I sitt första tal som statsminister menade Göran Persson att balternas sak är vår. Det var en lika välkommen som senkommen positionsförflyttning, sedd mot bakgrund av socialdemokraternas tveksamma historiska agerande. Han förlade också sitt första officiella besök till Estland.
När Göran Persson besökte Lettland den 3 juni 1996, sa han följande på en presskonferens:
"Varje land har rätt att själv bestämma om sin säkerhetspolitik. Sverige har valt sin väg sedan många år. Det har fungerat bra för Sverige. Lettland måste välja sin väg och det är Lettland som måste göra valet. Det kan ingen annan göra. Nu vet vi att Lettland vill bli medlem i Nato. Vi respekterar det och vi ska göra vad vi kan för att stödja Lettland i den processen."
Uttalandet var i sak ett steg i rätt riktning. Problemet var bara att UD och dåvarande utrikesministern Lena Hjelm-Wallén togs på sängen av det - något som verkar hända ibland när statsministern övar utrikespolitik. Det gjordes försök att tolka uttalandet som inte kunde uppfattas som annat än dementier. Dagen efter hade Hjelm-Wallén funnit sig bättre. På frågan om Sverige stöder de baltiska ländernas strävan att gå med i Nato svarade hon: "Vi vet att de baltiska länderna vill det. Är det så att också Nato vill ta in dem är det klart att då är väl det bra då." Detta är dock en helt annan sak än det Persson tidigare deklarerat.
Historiens vingslag ekade. Utrikesministern valde först den gamla för- siktighetslinjen, att Sverige inte skulle inta en ståndpunkt som kunde tänkas irritera Ryssland. Senare modifierades linjen till ett passivt accepterande av de baltiska staternas egen vilja. Det saknas uppenbarligen en politisk strategi och viljeinriktning vad gäller de baltiska staternas medlemskap i Nato.
I april 1996 sa den dåvarande brittiske utrikesministern Hurd:
"Det borde inte vara omöjligt att skapa någon form av säkerhetssystem i Östersjöregionen, där förutom Sverige och Finland även de baltiska staterna ingår."
Detta väckte berättigad debatt om Sveriges roll i regionen, en debatt som delvis präglades av en yrvakenhet inför tanken.
Inför avgörandet om Natos utvidgning var Björn von Sydow klar i diskussionen om svenskt ansvar för de baltiska staternas säkerhet.
"Resultatet får inte bli att Sverige anvisas ett särskilt säkerhetspolitiskt regio- nalt ansvar för de baltiska länder som inte kommer med i Nato. Vi kommer inte att ta ett sådant ansvar.
Det får inte bli så att Nato säger nej till medlemskap, och outsagt därmed för över ansvaret till någon annan konstellation med länderna runt Östersjön. Det vill vi absolut inte."
Rysslands president Boris Jeltsin besökte Sverige i december 1997. Inför besöket aktualiserade Ryssland ett regionalt samarbete med förtroendeskapande åtgärder och ekonomiskt, och militärt samarbete.
"Ryssland önskar en regional modell för samverkan. Jag anser att en sådan modell bör vara en del av den alleuropeiska säkerheten och samtidigt ta hänsyn till det specifika i den baltiska regionen," sa Jeltsin inför besöket.
Göran Persson avfärdade detta närmast panikartat:
"Vi har ingen som helst anledning att diskutera detta med Ryssland eftersom vi har våra egna säkerhetsarrangemang. Vi har ingen avsikt att diskutera ett regionalt säkerhetssystem. Vi anser att detta vore slöseri med tid."
Persson hade rätt i sak, men det höga tonläget i svaret visar hur känslig frågan är om de baltiska staternas säkerhet och Sveriges egen säkerhetspolitiska väg.
Det är klart att regeringens ståndpunkter är svåra att förena. Å ena sidan vill man att Sverige skall spela en aktiv roll i Östersjösamarbetet, å andra drar man sig för vissa av konsekvenserna. Östersjöområdet i vid mening kommer fortsatt att vara en region av stor säkerhetspolitisk och strategisk vikt för stormakterna. Det finns problem som de säkerhetspolitiska systemen måste vara kapabla att hantera:
Diktaturen i Vitryssland, Kaliningradområdets utveckling, kärnvapen- baserna i Kolaområdet, kärnreaktorer av säkerhetsmässigt tvivelaktig karaktär i det nära Ryssland, den ryska Östersjöflottans kvalitet, eventuella minoritetsproblem i Baltikum och också risken för en olycklig politisk utveckling i Ryssland är några exempel.
President Jeltsin sa i december 1997 att Ryssland är uppriktigt intresserat av goda grannrelationer med de tre baltiska staterna. I samma andetag lyftes dock situationen för de rysktalande minoriteterna i Estland och Lettland fram. Moskva menar att ryssarna där är andra klassens medborgare framförallt vad gäller språk och medborgarskapsfrågor.
Det vore naturligtvis omöjligt för ett militärt alliansfritt Sverige att på egen hand garantera de baltiska staternas säkerhet. Så långt hade von Sydow rätt. Men diskussionen visade att Sveriges säkerhetspolitiska identitet måste förändras efter de nya förutsättningar som vårt närområde idag erbjuder. Den militära alliansfriheten är ett medel i svensk säkerhetspolitik, den är inte ett mål. I varje tid måste Sverige välja den väg som bäst gynnar vår säker- hetspolitiska situation och bidrar till stabilitet i vår del av världen.
Sverige hör hemma i det europeiska samarbetets alla delar. I detta inkluderas också medlemskap i VEU och Nato.
Nato har efter det kalla kriget förändrat sin roll. Kvar finns den militära säkerhetens kärna, med alliansförpliktelser mellan medlemsländerna. Därtill har kommit en allt viktigare politisk och säkerhetspolitisk roll för Nato.
Utan Nato saknar Europa strukturer för att agera i fredsbevarande och fredsskapande operationer av större dignitet. Utan Nato saknar Europa också ett förpliktande samarbete för stabilitet och fred. Nato är nytt också i den meningen att organisationen utökas. Polen, Ungern och Tjeckien - alla gamla Warszawapaktsstater - är på väg in i organisationen.
Det råder ingen tvekan om vad Estland, Lettland och Litauen vill. De ser inga alternativ till medlemskap i Nato - varken militär alliansfrihet eller ryska säkerhetsgarantier, som betraktas som uteslutna. Lettlands utrikes- minister, Valdis Birkavs, uttryckte det så här i juni 1997: "Medlemskap i Nato kan inte ersättas av något annat. Ingenting kan ge Baltikum säkerhet. Bara artikel 5 räknas." Även Litauens president, Algirdas Brazauskas, slog i juni fast att han betraktade Nato som avgörande för Europas stabilitet.
Regeringen måste besluta sig för vilken säkerhetspolitisk roll man vill att Sverige skall spela i Östersjöområdet. Redan medverkan i PFF-övningar av svenskt flyg har varit kontroversiellt för delar av regeringen. Detta är ett symptom på att den säkerhetspolitiska moderniseringen har lång väg kvar i regeringspartiet.
I riksdagen sade statsminister Göran Persson den 9 oktober 1997:
"Vår tydliga alliansfrihet ger oss en utmärkt plattform att spela en ledande roll i samarbetet i en region som på många sätt kan ses som bryggan mellan Europeiska unionen och Ryssland."
Erfarenheten visar att det snarare är tvärtom.
Sverige är förhindrat att inifrån hjälpa de baltiska staterna att vinna medlemskap i Nato, eftersom vi själva står utanför. Samtidigt tvekar regeringen att göra allt den kan för att hjälpa dem utifrån. Det behövs inga bryggor mellan EU och Ryssland. I dag finns inga hinder för kontakter varken mellan Ryssland och EU, eller Ryssland och Nato. På flera sätt kan det sägas att Ryssland har närmare kontakter med Nato än vad Sverige har.
När Göran Persson besökte USA tackade han president Clinton särskilt för den hjälp som FBI hade givit Sverige och de baltiska staterna. Det är intressant att en svensk socialdemokratisk statsminister tackar en amerikansk president för FBI:s hjälp. När kommer en svensk statsminister att tacka USA och Nato för det samarbete man haft med Sverige genom åren?
Slutsatser
1. Socialdemokraterna måste göra upp med sitt agerande i samband med de baltiska staternas frigörelsekamp. Annars kan de aldrig vinna full trovärdighet för sina nuvarande utrikespolitiska ambitioner vad gäller Östersjöregionen.
1980-talets ledande socialdemokraters agerande innebar i praktiken en acceptans av status quo, dvs. de baltiska grannfolkens tvångsmässiga inkorporation i diktaturen Sovjetunionen. Socialdemokraterna drev linjen att ett svenskt ställningstagande för Baltikums självständighet skulle kunna vara skadligt för de baltiska staternas sak. De svenska politiker som krävde balternas frihet angreps hårt av socialdemokraternas dåvarande utrikes- politiska experter.
Motvilligt drevs dåtidens socialdemokrater till att ompröva sin undfallande position gentemot Sovjetunionen.
Först ifrågasattes de baltiska folkens vilja till och krav på självständighet. Pierre Schori menade ännu i april 1989 att de estniska och lettiska folk- fronterna inte framställde "sådana krav" om självständighet. Så länge denna vilja kunde hävdas vara oklar - så länge slapp Sveriges socialdemokrater att ta ställning till frihetskraven och därmed bekänna färg.
Pierre Schori ansåg: "Vi vill inte isolera våra kontakter till Baltikum eller bidra till någon separatism där." Han menade också att han bejakade en
"frigörelseprocess - i kulturell bemärkelse - i de baltiska republikerna. Samtidigt är det ofrånkomligt att de är en del av Sovjetunionen, vilket ju framgår av Helsingfors-överenskommelsen ..."
I det längsta saknade ledande socialdemokrater vilja och mod att diskutera vad saken egentligen handlade om - frihet och självständighet för de baltiska folken. I slutet av november 1989 bytte Pierre Schori linje. Sverige skulle inte ha några problem att stödja de baltiska staternas strävan efter självständighet - om länderna bara gav uttryck för att det var detta de ville sträva efter.
Pierre Schori är fortfarande politiskt verksam och numera statsråd i Utrikesdepartementet. Det är angeläget att Schori medger att han själv och socialdemokraterna felbedömde de baltiska folkens vilja till självständighet och att man var för sena med att stödja dem i den kampen. Det gäller också det bristande engagemang de dåvarande socialdemokraterna visade för att stödja baltiska krav på ryskt tillbakadragande av återstående trupper i Estland, Lettland och Litauen. Det gäller vidare det ljumma engagemanget för att stödja de tre ländernas möjligheter att vinna medlemskap i Nato.
Det förflutna formar dagens tänkande.
2. Regeringen saknar en tydlig sammanhållen strategi för stödet till Östersjöländernas samarbete och integration. Intrycket är att många i och för sig goda insatser görs ad hoc-mässigt och att en del görs som inte borde göras alls med svenska skattemedel. Större infrastrukturella projekt bör finansieras via den internationella kapitalmarknaden. Sverige kan bara bidra på marginalen till den typen av projekt, men likväl blir sådana satsningar betungande.
Dels har det reguljära Östersjöstödet, som uppgår till cirka 800 miljoner kronor årligen, funnits. Till detta har kommit Sveriges bidrag till EU:s program Phare och Tacis på motsvarande cirka 300 miljoner kronor per år. Dels finns den sk Östersjömiljarden som slängts in som jästen efter degen. Samordningen mellan dessa två områden har brister.
Anmärkningsvärt är att berörda avdelningar på UD uppenbarligen inte varit informerade om den verksamhet som låg under Statsrådsberedningen och Östersjömiljarden. Koordineringen är därmed svag.
Östersjömiljarden presenterades i den s.k. sysselsättningspropositionen och syftade inte bara - eller ens främst - till att stärka Baltikum, utan till att skapa jobb i Sverige.
Regeringen har känt sig pressad att visa att projekten ger resultat i form av fler arbeten i Sverige, eftersom pengarna anslogs i sysselsättnings- propositionen. Det visar också att Moderata samlingspartiets kritik var relevant. Att stöda projekt i andra länder för att öka det egna landets sysselsättning leder fel.
Från moderat sida avvisades Östersjömiljarden.
Dels därför att konstruktionen - att den skulle hanteras i Statsråds- beredningen vid sidan av övriga program - inte var acceptabel.
Dels därför att statliga subventioner som utgår för att öka den svenska sysselsättningen knappast kan vara att anse som ett stöd till Östersjöländerna.
Dels därför att vi i ordinarie budget anvisat en 200 miljoner kronor högre anslagsnivå än regeringen för stödet till närområdet.
Dels därför att propositionen var oacceptabelt oklar i beskrivningen av Östersjömiljardens innehåll.
Dels därför att inriktningen - att stödja svensk export av t.ex. livsmedel till Baltikum - inte var acceptabel.
Trots att näringsutskottets kansli flera gånger kontaktade departementet gick det inte att utröna vilken typ av stöd regeringen avsåg att ge med hjälp av Östersjömiljarden. Intrycket är att riksdagen skulle bevilja statsministern pengar som skulle stå till förfogande för olika utrikespolitiska utspel.
Den moderata linjen, att anvisa ett högre ordinarie anslag för Östersjö- samarbete, hade varit en betydligt effektivare åtgärd för att stödja utvecklingen runt Östersjön. Det är svårt att se att de projekt som nu beviljats medel ur Östersjömiljarden inte hade kunnat behandlas korrekt inom ramen för det ordinarie samarbetet.
Östersjöpolitiken hade bort fokuseras på att stödja rättsstatens utveckling och etablerande av väl fungerande institutioner för marknadsekonomin i Östersjöregionen. Till detta kommer att stödet måste ses i ljuset av EU:s förmedlemskapsstrategier.
3. Regeringen lider av säkerhetspolitisk förlamning och måste besluta sig för vilken säkerhetspolitisk roll man vill att Sverige skall spela i Östersjöområdet. Redan medverkan i PFF-övningar av svenskt flyg har varit kontroversiell för delar av regeringen.
President Jeltsins utspel om regional säkerhetssamverkan, som närmast panikartat avvisades av statsministern, visade tydligt hur känslig frågan är.
Å ena sidan vill regeringen att Sverige skall spela en aktiv roll i Östersjösamarbetet, å andra drar man sig för vissa av konsekvenserna. Östersjöområdet i vid mening kommer fortsatt att vara en region av stor säkerhetspolitisk och strategisk vikt för stormakterna. Kring dess stränder finns en del potentiella säkerhetspolitiska problem. Sverige måste delta i alla de säkerhetspolitiska strukturer som kan bidra till Östersjöområdets stabilitet och fredliga utveckling.
Sverige är förhindrat att inifrån hjälpa de baltiska staterna att vinna med- lemskap i Nato, eftersom vi själva står utanför. Samtidigt tvekar regeringen att göra allt den kan för att hjälpa dem utifrån.
Nu finns en parallell till socialdemokratins svårighet att omorientera sig i en ny verklighet 1989 i utrikesministerns svar på frågan om Sverige stöder de baltiska ländernas strävan att gå med i Nato. Hon svarade:
"Vi vet att de baltiska länderna vill det. Är det så att också Nato vill ta in dem är det klart att då är väl det bra då."
Att de tre baltiska staterna vill gå med i Nato är väl känt. Men är socialdemokraterna beredda att stödja dem i detta?
Det finns bara en rimlig linje. Sverige bör understödja de baltiska ländernas arbete för Natomedlemskap.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvidgningen av EU till nya medlemsländer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Östersjömiljarden.
Stockholm den 20 oktober 1998
Sten Tolgfors (m)