Det nordiska samarbetet bygger sålunda på en genuin
värdegemenskap mellan fem länder och tre självstyrande
områden i Norden. Det ger samarbetet både en djup folklig
förankring och en unik legitimitet. Styrkan i det nordiska
samarbetet ligger inte minst i att det vilar på omfattande
nätverk på alla nivåer. Det politiska samarbetet mellan
regeringarna och inom Nordiska rådet har sin motsvarighet
på kommunal nivå genom vänortssamarbetet och andra
organisationer med lång tradition av gränsöverskridande
verksamhet på folklig nivå såsom föreningen Norden.
Det som vi kallar den nordiska identiteten bygger på stor språklig och
kulturell samhörighet och på en värdegemenskap som har utvecklats genom
århundraden. Likartade historiska erfarenheter har lett till att reformationen,
demokratin och den sociala välfärden införts på likartat sätt i de olika
nordiska staterna. De nordiska länderna har dessutom likartade demografiska
och miljömässiga förhållanden.
I en tid då anslagen till nordiskt samarbete skurits ned bör man undersöka
möjligheterna att kompensera bortfallet genom att öka samverkan mellan de
officiella samarbetsorganen och föreningen Norden m.fl. frivilligorganisa-
tioner. Nordiska ministerrådet påpekar i sitt förslag till strategi för
samarbete
med frivilligsektorn att de nordiska välfärdssystemen är under press, både av
sysselsättningsmässiga och demografiska skäl och därför att medborgarnas
förväntningar och upplevelse av sina behov ändras i snabb takt. Ministerrådet
understryker att här spelar frivilligsektorn en väsentlig - och möjligtvis
starkare - roll i det framtida samarbetet med både den offentliga och den
privata sektorn inom ramarna för den nordiska välfärdsmodellen.
Välfärden
Till den nordiska värdegemenskapen hör att vi ser välfärden
som politikens mål. Därom är vi i varje fall i princip eniga i
alla politiska partier i Norden. Partier som har sitt ursprung i
folkrörelser, vare sig de ideologiskt grundar sig på kristna
värderingar eller på ett mer utilitaristiskt synsätt, har alla
individens välfärd som grundvärdering. I den bemärkelsen
brukar vi säga att de liberala värderingarna har vunnit över
hela fältet.
Välfärd är mycket mer än att fördela skattemedel till ekonomiskt svaga
grupper. Det handlar om att få en rad behov tillfredsställda. Behov som både
kan kännas angelägna för medborgaren och som kan hanteras i det
gemensamma. Den nordiska välrfärdsmodellen är ställd under debatt.
Nordenutskottet i Nordiska rådet har därför tillsatt en arbetsgrupp för att
närmare granska framtiden för den nordiska välfärdsmodellen. Arbets-
gruppen, där jag varit ordförande, presenterade en rapport och på dess förslag
anordnades ett seminarium i våras om den nordiska välfärdsmodellen.
Seminariet utmynnade i ett medlemsförslag av mittgruppen i rådet om
nordisk välfärd i utveckling som tar ett vitt grepp på hela ämnesområdet,
omfattande utbildning och arbete, omsorg och social trygghet, samarbete och
solidarisk finansiering av välfärdssystemen. Ett helhetsgrepp på folkhälsan
samt allas delaktighet betonas, samt att välfärden inte begränsas av vare sig
sektors- eller nationsgränser. Gränsöverskridande samverkan för att komma
individen till godo ger också resurseffektivare verksamheter. I konsekvens
härmed innehåller förslaget ett yrkande att Nordiska ministerrådet skall verka
för att generell välfärd uppnås genom harmoniserade system inom de
nordiska länderna samt genom samverkan och kunskapsutbyte inom Norden
och med andra regioner, samt även att intensifiera brottsbekämpningen i
Norden och dess närområden och därvid särskilt beakta att unga lagöver-
trädare tidigt får den hjälp som behövs för en harmonisk och human
samhällsanpassning. Dessa punkter - kriminaliteten och ungdomen - har
behandlats av var sin arbetsgrupp inom Närområdesutskottet, som också
understryker det ömsesidiga beroendet mellan Norden och dess närområden.
En annan fråga som är gränsöverskridande är alkohol- och drogmissbruk och
förslagsställarna begär ett nordiskt program för att uppfylla WHO:s mål att
bekämpa droger och för att begränsa den höga alkoholkonsumtionen. I den
andan fastlade Parismötet i december 1996 ett progressivt och socialt
långtgående program som Sverige ställde sig bakom. Det förpliktar! Sverige
skall för övrigt vara värdland för en liknande konferens i WHO-regi 1999.
Dessvärre har behandlingen av medlemsförslaget blivit fördröjd och torde
fortsätta efter sessionen, samtidigt som man får hälsa med tillfredsställelse
att
budgeten på detta område ökar och att ett nytt forskningsprojekt om de
nordiska välfärdssamhällena sedda i ett europeiskt perspektiv igångsätts.
Samerna
Samerna har vid upprepade tillfällen sökt uppnå medlemskap
i Nordiska rådet och varje gång fått avslag. I maj framlades
ett medlemsförslag med samma yrkande med hänvisning till
att det i Finland, Norge och Sverige finns folkvalda
sameting. Presidiet avslog denna hemställan med hänvisning
till att rådet utgör ett samarbete mellan länderna och tre
självstyrande områden i Norden som endast kan utövas av
valda ledamöter i respektive lands parlament eller
självstyrelseorgan vilket med hänsyn till rådets stadga är
motiverat. Avsikten med medlemsförslaget föreföll presidiet
vara att gå förbi frågor om vad som kan anses som nationellt
och föreslå att några av dem istället skulle lösas inom det
nordiska samarbetet. Avsaknaden av nationella lösningar på
sådana frågor kunde inte läkas inom Nordiska rådet med
mindre än att de nationella löstes samtidigt. Det senare var
något som låg utanför rådets kompetens.
Presidiet tog ej ställning till förslagets andra yrkande, nämligen att
tillräckliga resurser tillställs de samiska organen så att de kan vidareutveckla
sitt politiska arbete. Om detta sägs intet i presidiets betänkande, och det kan
ju bero på att man ser detta som en nationell angelägenhet.
Rörlighet över gränserna
En smidigt fungerande gränstrafik underlättar enskilda
människors vardag och upprätthåller mellanfolkligt
samarbete i gränsregionerna. Väl fungerande gränsrutiner är
nödvändiga för såväl norska som svenska gränsregioner som
ofta har en infrastruktur av glesbygdskaraktär.
Vi ser därför med tillfredsställelse att Danmark, Finland och Sverige fått
observatörsstatus i relation till Schengenöverenskommelsen och även EES-
länderna Island och Norge i avvaktan på ett samarbetsavtal. Att infria den
fria rörligheten enligt Maastrichtfördraget och avskaffa gränskontrollerna
kräver en ömsesidig tillit, något som det nordiska samarbetet och de nordiska
nätverken lagt en grund för i Norden.
I Nordiska rådet har problemen för dem som bor på ena sidan om en
nordisk gräns och arbetar på den andra varit som en följetong i mer än 20 år.
Oftast har det gällt skatteproblem när man haft inkomst på ena sidan gränsen
och varit folkbokförd på den andra. Det har också gällt problem med
beskattning av fastigheter och fordon. Vid flera sessioner har frågor ställts
till ministerrådet vilka åtgärder man avsett att vidta för att lösa
gränsgångares
problem. Senast har det gällt att köra utlandsregistrerade fordon över
gränsen. Det har både rört sig om rätten att tillfälligt övernatta på arbets-
platsen utan att få sin bil beslagtagen och rätten att passera en nordisk
landgräns med sin tjänstebil. Den gången har regeringarna hänvisat till
smärre anpassningar av reglerna för användning av utlandsregistrerade
personbilar, innebärande entydiga kriterier för fastställande av hemvist. Men
man erkände också att problemet inte var löst för alla gränspendlare och att
det inte heller kunde lösas utan att man tillämpade någorlunda lika avgifter
för personbilar i de nordiska länderna, något som knappast var aktuell
politik. Vi hade kanske hoppats att gemensamt inträde i EU skulle upplöst
alla dessa svårigheter och problem, men så blev inte fallet. Vi har ju dock
både den nordiska arbetsmarknaden och EES-avtalet, som avser fri rörlighet
för arbetskraft, kapital, varor och tjänster att hänvisa till. Vi vill därför
anmoda regeringen att utnyttja de avtalsverk som finns för att åstadkomma
lösningar på kvarstående konkreta problem som försvårar för nordbor att
bosätta sig och arbeta i annat nordiskt land. Kvarstående svårigheter strider
ju både mot andan i den fria nordiska arbetsmarknaden och EES-avtalet som
alla nordiska länder deltar i.
TV-samarbetet
För något mer än ett år sedan uttalade de nordiska
statsministrarna att helt avgörande för det nordiska
samarbetet är just förmågan att förstå varandra. Det är
dokumenterat att vi i Sverige är sämst på att förstå andra
nordiska språk. Om vi inte skall äventyra det nordiska
samarbetet, måste vi bygga upp ett helt annat kunnande än
det som vi har nu. För detta syfte är TV-programmen en
mycket viktig väg.
Det är inte tekniken som hindrar oss i Sverige att följa grannländernas TV-
program. Om möjligheterna togs till vara fullt ut, skulle mer än hälften av
alla svenska hushåll nu kunna se de norska och danska motsvarigheterna till
Kanal 1, TV2 och TV4.
I verkligheten har dock bara 4 % av de svenska TV-tittarna tillgång till de
norska programmen. 11 % kan se de danska och 8 % den kombinerade finska
kanalen, som sänds i olika kabel-TV-nät. Kabel- och satellitföretagen har
inte tagit hänsyn till vädjanden att se detta långsiktigt och ta sitt ansvar.
Därför framhöll Föreningen Norden att regeringen borde förmå
programföretag att ge Sverige ett nordiskt TV-utbud och därmed medverka
till att stärka den nordiska språkförståelsen. Detta medförde inga kostnader
utan var en fråga om politisk vilja. Ambassadör Lennart Bodström har 1997
föreslagit att regeringen helt enkelt skulle ålägga företagen att sända nordiska
public service-kanaler. Hans förslag kom dock inte att ingå i någon
regeringsproposition, sedan man från TV-företagens sida hänvisat till att den
kommande digitaltekniken skulle utvidga utrymmet i etern så mycket att
plats kunde erbjudas alla nordiska kanaler.
Att digitaltekniken automatiskt skulle lösa problemen är dock en sanning
med modifikation. I juni 1998 fördelades de första sändningstillstånden för
marksänd digital-TV och sändningarna beräknas starta om ca ett år över fem
områden. Olika programföretag har sökt tillstånd. Inget av de företag som
fått sändningstillstånd har särskilt framhävt det nordiska programstoffet i
sina ansökningar. Kontakter mellan föreningen Norden, som varit pådrivande
i denna fråga, och TV-bolagen har dock visat att dessa anser att intresset i
Sverige för de övriga nordiska ländernas program är så litet, att det i dagens
läge inte skulle löna sig att sända dem via kabelnät i Sverige. Det digitala
marknätet skulle därför i inledningsskedet knappast innebära någon
förbättring ur nordisk synvinkel. Enda undantaget skulle vara att SVT fått
tillstånd för nyhetskanalen "SVT 24" som skall sända dygnet runt. Nyhets-
material från de nordiska länderna, som SVT får "gratis" via Nordvision-
utbytet, skulle bli ett värdefullt tillskott för att fylla denna kanal.
Det digitala marksystemet kommer de närmaste åren att byggas ut, både
med fler kanaler och till fler områden. Nordiska kanaler kommer dock inte
att med automatik läggas in i det digitala marknätet. De företag som vill
sända måste således själva ansöka och betala distributionskostnaderna vilket
de danska, finska och norska programbolagen knappast har intresse av. Enda
möjligheten att deras program läggs ut i det digitala marknätet torde vara att
ett samnordiskt initiativ tas så att ett antal nordiska public service-kanaler
görs tillgängliga i hela Norden på det sätt som Nordsat-projektet i slutet av
1970-talet avsåg. Den främsta anledningen till att Nordsat inte kom att
förverkligas var de upphovsrättsliga problemen. Nordiska rådet kommer att
vid sin kommande session i november i Oslo anta en rekommendation till
Nordiska ministerrådet att ta initiativ till att regeringarna verkställer en
samordnad lagstiftning på det upphovsrättsliga området, som säkrar rationell
avräkning till fördel för en mer utbredd användning av de nordiska TV-
stationernas arkivstoff.
Föreningen Norden
Frivilligorganisationerna är den breda folkliga bas som det
nordiska samarbetet vilar på, och den prioritering av
kulturområdet som Nordiska ministerrådet givit uttryck för
skulle få större effekt om den kompletteras med insatser för
att stimulera det folkliga engagemanget och
organisationslivets insatser. I budgetpropositionen för 1999
ger regeringen föreningen Norden det erkännandet att den
anser dess verksamhet vara värdefull och fylla en väsentlig
funktion då det gäller att sprida information och ge det
nordiska samarbetet en folklig förankring. Föreningen är
också en central samarbetspartner vid genomförandet av
samnordiska aktiviteter/program.
I och med att Nordiska rådets rådssekretariat 1996 flyttade från Stockholm
till Köpenhamn har det kommit att i Stockholm saknas en utåtriktad nordisk
informationsverksamhet. Därför tog föreningen Norden initiativ till ett
Nordens informationscentrum, Arena Norden, som inledde sin verksamhet i
slutet av 1995. Arena Norden verkar för att synliggöra det nordiska sam-
arbetets mervärde och resultat för allmänhet, organisationer och näringsliv.
Detta gäller såväl det officiella nordiska samarbetet som det breda folkliga.
Arena Norden vänder sig till en nordiskt intresserad allmänhet och till de
personer som är intresserade av det nordiska föreningslivet. Utöver detta
prioriteras lärare och elever i grundskolan som får läromedel och möjlighet
till informationssökning på det nordiska skoldatanätet. Vidare får ungdomar
information om studiestipendier och möjligheter att sommarjobba i ett
grannland och studenter och forskare får hjälp med informationssökning och
kontakter i de nordiska länderna. Nordiska invandrare kan läsa tidningar och
låna böcker på sitt mordersmål samt få hjälp med formella kontakter i
praktiska ärenden.
Nordiska rådets svenska delegation har slutit ett samarbetsavtal med Arena
Norden som innebär att Arena Norden övertar en stor del av den
informationsverksamhet som förut handhafts av delegationens sekretariat.
För dessa arbetsuppgifter debiteras delegationen 25.000 kronor per kvartal.
Detta avtal innebär en viss kompensation för de nedskärningar på
personalsidan som drabbat delegationen under de senaste åren. Det är därför
av största vikt att Arena Norden bibehålls och ges allt stöd. I förslaget till
statsbudget för 1999 föreslås oförändrat anslag för föreningen Norden, vilket
motsvarar ca 7,1 miljoner kronor. Däremot finns Arena Norden ej upptaget
som ett anslag eller en särskild kostnad. I budgetpropositionen sägs att
regeringen under 1998 genom särskilda beslut beviljat stöd till informations-
verksamheten vid Arena Norden med 1 miljon kronor, samt att behovet av
ytterligare sådant stöd, liksom stöd till andra aktiviteter av betydelse för det
nordiska samarbetet, kommer att prövas i särskild ordning.
Denna njugghet gentemot Arena Norden samt formuleringen som antyder
att det kanske bara rör sig om en tillfällig verksamhet, förefaller märklig med
tanke på att Arena Norden övertagit den större delen av de informations-
uppgifter som förut handhafts av svenska delegationens kansli och även av
presidiesekretariatet när det var lokaliserat till Stockholm. Arena Norden har
under 1998 utvidgat sin verksamhet med inrättandet av servicetelefonen
Hallå Norden, som invigdes den 9 juli av den nordiske samarbetsministern
Leif Pagrotsky, tillika ordförande i Nordiska ministerrådet. Ministerrådet
hade givit föreningen Norden uppdraget att på försök driva en nordisk
servicetelefon under ett år. Förutom informationsuppgifter har Hallå Norden
även fått ta hand om ärenden som visar att enskilda människor kan komma i
kläm när de flyttar inom Norden och att det finns tydliga begränsningar i den
fria rörligheten över gränserna. Svårast att reda ut har varit frågor om rätt
instans för invecklade skatte- och pensionsärenden, men problem dyker
också upp när det gäller meritvärdering inför jobb eller studier i ett
grannland, studiestöd, tullärenden m.m. Förutom informationsuppgifter har
sålunda Arena Norden lyft av en avsevärd handläggningsbörda från den
genom besparingar reducerade personalen vid Nordiska rådets organ. Detta
och det faktum att Arena Norden utgör enda existerande centrum för nordisk
information i Stockholm utgör grunden för mitt yrkande att dess verksamhet
säkerställs på permanent basis.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om initiativ för att aktivera och föra vidare den nordiska debatten om
välfärden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att i Nordiska rådet verka för WHO-målet och i Parismötets anda
när det gäller bruk och missbruk av alkohol och andra droger,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förutsättningar ges för de samiska organen så att de kan
vidareutveckla sitt politiska arbete,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppföljning av gränsgångares problem i avsikt att främja ökad
rörlighet och smidigt "vardagsumgänge" över landgränserna,
5. att riksdagen uppdrar åt regeringen att åstadkomma de förändringar
inom TV-samarbetet som erfordras för att nordiska länders public service-
kanaler skall kunna ses i andra nordiska länder,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att stimulera engagemanget inom såväl föreningen
Norden som andra organisationer verksamma på folklig nivå samt att
verksamheten vid Arena Norden som en permanent resurs för den nordiska
informationen i Sverige bör säkras.