Vid andra världskrigets slut avslöjades vidden av den ondska
som i ett försök att utplåna ett helt folkslag inneburit
förintelse av sex miljoner judar. Utrensningarna drabbade
också andra som av en eller annan orsak betraktades som
mindre skyddsvärda grupper eller individer.
Förhållningssättet i det Europa som behärskades av Tyskland under Hitler
visar upp en skrämmande människosyn och flagranta övertramp när det
gäller de mänskliga rättigheterna och även i övrigt.
Under efterkrigsperioden liberaliserades världshandeln och i många länder
växte välståndet. Det ena folket efter det andra frigjorde sig från kolonial-
makterna och blev självständiga nationer.
Sovjetunionen som var med och befriade Europa från Hitlers skräckvälde,
visade sig inte vara bättre när det gällde terror och förtryck mot folk, grupper
och enskilda och visade prov på en total brist på respekt för mänskliga
rättigheter. Många miljoner människor internerades i Sibiriens läger,
fängelser och på mentalsjukhus. Många som fördrivits från sina hem och sina
länder kom aldrig tillbaka utan förlorade livet. Andra drog sig fram under
svåra umbäranden och lyckades överleva. Det kommunistiska systemet
kollapsade och Sovjetunionen upplöstes 1989.
Sedan år 1992 har händelserna på Balkan förskräckt omvärlden. Grym-
heter har begåtts i en skala och av ett slag som inte skådats i Europa sedan
andra världskriget. Hela byar och stadskvarter har med noggrann precision
jämnats med marken. Människor har skymfats, våldtagits och dödats inför
sina barn och andra anhöriga. Många barn har också medvetet skymfats och
mördats. Koncentrationsläger har upprättats precis som under andra
världskriget och i samma syfte. Offren räknas i hundratusental. Systematiken
i grymheterna kan inte förklaras på annat sätt än genom en övergripande
plan.
President Slobodan Milosevic spelar huvudrollen i kriget i Kosovo på
samma sätt som han spelat bakom kulisserna i kriget i Bosnien. Hans
maktutövning har fört med sig död och lidande för miljoner människor i
forna Jugoslavien.
Förenta nationerna och den
allmänna förklaringen om
de mänskliga rättigheterna
År 1945, efter andra världskrigets slut, bildades Förenta
nationerna och blev det forum där världens nationer kunde
överlägga, även om det kalla kriget lade hinder i vägen för
en djupare förståelse mellan öst och väst, som skildes åt av
järnridån.
1948 kom den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna till.
Den vision som formulerades i detta dokument ger uttryck för den
människosyn som är ett nödvändigt fundament för att demokratiska stater
skall kunna uppstå och utvecklas. Den uttrycker övertygelsen att varje
människa är född fri med lika värde och samma rättigheter. Den mänskliga
värdighetens bärande element är tanke-, åsikts- och yttrandefrihet. Lika
viktigt är att få ha eller välja den tro eller religion man själv vill.
Utveckling mot demokrati
Många länder har börjat vägen mot demokrati och respekt
för mänskliga rättigheter. Uppbyggnaden av demokratiska
institutioner tar dock tid och invanda tänkesätt förändras inte
genast.
I flera länder råder fortfarande totalitära system och miljontals människor
lever under ständigt förtryck i avsaknad av ett värdigt liv och förnekade sina
mänskliga rättigheter.
Otaliga rapporter om avrättningar utan rättegångar, försvinnanden, tortyr,
godtyckliga fängslanden, våldtäkter, övergrepp, hot, trakasserier, utnyttjande
av kvinnor och barn, rasism och antisemitism sänds genom olika organ ut
över världen.
Exempel på
världssamfundets
misslyckanden: Jugoslavien,
Rwanda, Burundi, Sudan
och demokratiska
republiken Kongo
Etnisk rensning och folkmord har aktualiserats på ett
skrämmande sätt i före detta Jugoslavien, Rwanda, Burundi,
Sudan och i republiken Kongo.
I Rwanda har folkmordet tagit sig fruktansvärda uttryck. Även kvinnor och
barn har varit bland förövarna.
I Burundi pågår en utdragen konflikt mellan tutsier och hutuer, där det
räcker att höra till fel folkgrupp för att bli föremål för hat, kanske död och
förintelse. Detsamma kan sägas om Kongo-Kinshasa, eller den demokratiska
republiken Kongo som är dess formella namn. Det var många som jublade
när diktatorn Mobutu störtades av gerillaledaren Laurent Kabila. Det har
senare visat sig att Kabilas soldater systematiskt dödat flera tusen hutu-
flyktingar under 1997. Överhuvudtaget har konflikten mellan hutuer och
tutsier varit en av de största tragedierna i modern tid. Folkmordet 1994 på
över en halv miljon tutsier och hutuer har följts av en lång period av
konflikter. I dag har Kongokonflikten utvecklats till en regional konflikt och
det är svårt att se någon ljusning.
Cirka 80 % av civilbefolkningen i Sudans södra delar har tvingats från sina
hem sedan 1983. I mer än 40 år - med ett tioårigt fredsuppehåll under 1970-
och 80-talen - har landet plågats av ett inbördeskrig. År 1983 blossade
inbördeskriget i Sudan upp igen. Människor i landets södra del gjorde uppror
mot den dåvarande regeringen. Det är den svarta, huvudsakligen kristna
befolkningen som slåss för att slippa påtvingas regimens hårda politik.
Sudan var en av de få stater som stödde Irak under Kuwaitkriget. Den
islamiska regeringen har även knutit nära band med Iran. Kriget i Sudan är
ett krig som bedrivits med svälten som vapen av regeringen i Khartoum, vars
brist på respekt för mänskliga rättigheter är ökänd. Massflykten beror på att
varken regeringssidan eller det sudanesiska folkets befrielsearmé SPLA
skonar civilbefolkningen. Gerillan som kämpar mot den muslimska rege-
ringen i huvudstaden Khartoum är splittrad. Situationen är mycket svår för
framförallt civilbefolkningen. De inbördes striderna har varit förödande för
befolkningen. Som vanligt är det civilbefolkningen, barnen och kvinnorna,
som får lida. Svälten härjar svårt.
Civila har massakrerats eller drivits från sin hembygd utan möjligheter att
försörja sig. Det har under lång tid varit nästan omöjligt för internationella
hjälporganisationer att bistå de nödställda i det kaotiska läget.
Civilbefolkningen är ett hjälplöst offer i en cynisk maktkamp och
omvärlden har ännu inte reagerat tillräckligt och med kraft. Det behövs mat,
men det behövs också fred.
Att Kosovo skulle utsättas för liknande övergrepp som Bosnien, kom inte
oväntat. I Daytonavtalet glömdes Kosovo bort, trots att den serbiska
centralregeringens förtryck av den albansktalande majoriteten, som utgör 90
% av Kosovos befolkning, redan inletts i slutet på 80-talet.
Slobodan Milosevic spelar huvudrollen i kriget i Kosovo på samma sätt
som han spelat bakom kulisserna i kriget i Bosnien. Ändå är det han som är
stormakternas viktigaste samtalspartner, trots alla brutna försäkringar och
löften. Historien har visat att han inte tycks reagera för påtryckningar om inte
militär kraft finns bakom orden. Att fred mäklas mellan krigsförbrytare och
offer är ett hån mot de dyrköpta erfarenheter som andra världskriget och
krigets överlevande och offer gav. Det är också ett hån mot FN:s konvention
om mänskliga rättigheter.
Liksom krigsförbrytarna i andra världskriget ställdes inför rätta vid
domstolen i Nürnberg måste de ansvariga för den etniska rensningen och
folkmorden ställas inför rätta vid krigsförbrytardomstolen i Haag.
Arbetet för de mänskliga
rättigheterna
Den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter antogs
som "en gemensam standard som alla folk och nationer
skall sträva mot för att uppnå". Den har utvecklats till ett
omfattande system av normer som är universella. Det är först
och främst staternas ansvar att respektera de mänskliga fri-
och rättigheterna och att se till att de respekteras av alla.
Därför är det angeläget att alla stater ratificerar de
internationella fördrag som har med mänskliga rättigheter att
göra. Sveriges regering bör med all kraft motverka
reservationer som inskränker fördragen om mänskliga
rättigheter. Normerna för de mänskliga rättigheterna måste
erbjuda samma skydd för varje människa oberoende av ras,
religion, kön, sexuell läggning eller ålder i vilket land hon än
bor eller vistas.
Arbetet för att främja respekten för de mänskliga rättigheterna har pågått i
många år. Framsteg har gjorts, men situationen när det gäller de mänskliga
fri- och rättigheterna är fortfarande mycket otillfredsställande på många håll i
världen. Inte minst de senaste årens allvarliga konflikter i ex-Jugoslavien,
Rwanda och Burundi har visat att världssamfundet varit oförmöget att tolka
eller åtminstone reagera i tid på de signaler på annalkande katastrofer som
trots allt funnits. Resultatet har blivit flagranta brott mot civilbefolkningen
och massmord. Konflikterna i Kashmir, Turkiet, Norra Irak, Syrien,
Colombia och Västsahara är andra exempel på oförmågan att komma till
rätta med problemen.
Även i fredstid förekommer många övergrepp på enskilda människors
rättigheter av regeringar och myndigheter. Ibland ser man från myndigheter-
nas sida genom fingrarna när människor hotas, trakasseras och till och med
dödas. Listan på länder som inte respekterar de mänskliga fri- och rättig-
heterna skulle kunna göras lång. Många enskilda organisationer, exempelvis
Amnesty International, kritiserar många olika länder i sina rapporter. Inte
heller Sverige undgår alltid kritik. Human Rights Watch har exempelvis
kritiserat Sveriges behandling av en del flyktingar. FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna har i en lång rad resolutioner belyst olika enskilda
länders MR-situation. Även EU riktar kritik mot skilda länder i olika
avseenden beträffande mänskliga rättigheter liksom också FN:s general-
församling i sina resolutioner.
I fortsättningen belyses några länder, som genomgående visat prov på
bristande respekt för mänskliga rättigheter och som inte heller visat någon
vilja att rätta sig efter världssamfundets kritik.
Kina
I Kina har framstegen varit mycket begränsade när det gäller
mänskliga rättigheter. Hundratals politiska aktivister fängslas
fortfarande. Många utan åtal eller efter bristfälliga
rättegångar. Andra hålls internerade efter myndighetsbeslut.
Bland de fängslade finns människorättskämpar, medlemmar
i religiösa grupper, som valt att utöva sin religion utanför de
registrerade och därmed övervakade kyrkorna. Bland de
fängslade finns också människor från olika folkgrupper, av
vilka somliga arbetar för större politisk självständighet.
Många är att betrakta som samvetsfångar. Det är också
många av de tusentals politiska fångar som sedan länge sitter
i fängelse.
Wei Jingsheng, outtröttlig kämpe för demokrati och mänskliga rättigheter,
släpptes efter 14 års fängelse men han fortsatte sin kamp så snart han blev fri,
ställdes inför rätta i december 1995 och dömdes till ytterligare 14 års
fängelse och tre års förlust av politiska rättigheter. Detta trots att hans
hälsa
tidigare brutits ner under vistelse i arbetslägret Hewan i Wuhan i Hubei-
provinsen. Efter att ha avtjänat sjutton år av sitt fängelsestraff frigavs så
Jingsheng i november 1997. Han har sedan dess rest runt bl a i Europa och
talat om situationen i Kina. Han hävdar att det finns minst 10 000 politiska
fångar i Kina i dag.
Deng Huanwu, som undertecknat en petition i vilken myndigheterna
uppmanades att slå vakt om de mänskliga rättigheterna fängslades. Han
ställdes inför rätta för bigami men rättegången var uppenbarligen politiskt
motiverad.
Under kvinnokonferensen i Beijing fängslades också politiskt aktiva och
människorättskämpar. Det finns uppgifter om politiska och religiösa, som
hållits fängslade sedan början av 1980-talet.
Arbetsläger, fängelsedomar och trakasserier är vanliga i polisens jakt på
icke önskvärda religiösa och politiska utövare. Det är politiska skäl som
ligger bakom, framför allt viljan att krossa de tibetanska buddisterna och
muslimerna i Xinjiang.
Det finns rapporter om tortyr och misshandel av fångar i häkten, fängelser
och arbetsläger, som utförs av poliser och fångvaktare. Ibland utförs den av
medfångar, men inga åtgärder vidtas för att skydda fångar som anmäler
misshandel till lägermyndigheterna.
Tendensen att använda dödsstraff ökar och förekommer även för mindre
stölder. Rättegångarna blir alltmer summariska och straffet verkställs allt
oftare omedelbart och lämnar inget utrymme för överklagande.
En annan djupt oroande företeelse är Kinas stränga regler för att begränsa
befolkningsökningen. Kinas enorma folkmängd, på 1,2 miljarder, gör att
varje familj sedan början av 80-talet i princip bara får ha ett barn. Detta har
lett till att 97 % av alla som aborteras är flickor. Detta kommer, om det
fortsätter, att ett par årtionden in på 2000-talet leda till en snedfördelning
av
befolkningen. Snedfördelningen drabbar inte minst pojkar som kommer att få
betydligt svårare att hitta någon att gifta sig med. Flickorna diskrimineras
även sedan de är födda. De barn som lämnas bort till barnhem är flickor samt
handikappade eller utvecklingsstörda barn.
Myndigheterna har börjat oroa sig över följderna av ettbarnspolitiken. I
fattiga landsändar föds fortfarande många barn, medan landets intellektuella
elit i rika storstadsregioner föder allt färre. De senaste åren har staden
Shanghai redovisat fler dödsfall än födslar.
Välutbildade storstadsbor uppmuntras att skaffa fler barn. Hårdare
födelsekontroll på landsbygden skall göra att färre barn föds där. Detta för att
få en högre kvalitet på kineser enligt experter, som säger att de senaste årens
utveckling lett till en sämre sorts kineser. Metoden kallas eugenik och
tillämpades senast i Nazityskland, där läran blev vetenskapligt alibi för att
sterilisera och mörda mentalsjuka, kriminella, zigenare, judar och andra som
ansågs som "icke önskvärda människor".
Världens befolkningsmässigt största stat såg ett tag ut som om det höll på
att bli en ekonomisk jätte, men för den skull inte mer demokratisk. Öppna
gränser och marknadsekonomi kan förhoppningsvis medföra öppenhet för
nya tankar och idéer, på ett sätt som främjar demokrati. Men det är inte
enkelt för omvärlden att välja förhållningssätt till Kina. Det finns dock inget
försvar för undfallenhet enbart med hänvisning till landets storlek. Sverige
bör vara pådrivande för att FN, EU och andra politiska organisationer i varje
samtal med den kinesiska regimen ska påtala att inga övergrepp på de
grundläggande mänskliga rättigheterna kan accepteras.
Det kan i sammanhanget vara värt att notera att den första internationella
konferensen i Kina om mänskliga rättigheter har hållits i oktober, vilket är ett
steg i rätt riktning. Samtidigt gör dock Kinas vice premiärminister uttalanden
som går i motsatt riktning och antyder att kritiken mot Kina enbart beror på
att mänskliga rättigheter har en annan betydelse i Asien än i västvärlden. Det
är ett synsätt som aldrig kan accepteras. Det finns grundläggande mänskliga
rättigheter som har stöd i FN-deklarationen och som är att betrakta som
universella.
Iran
En dramatisk ökning av avrättningar har rapporterats från
Iran. Cirka 200 personer lär ha avrättats under 1997, varav
95 i offentliga avrättningar och många genom stening. En
stor del av avrättningarna gäller politiska fångar, som
anklagas för att vara medlemmar i oppositionsgrupper. Ofta
gäller anklagelserna spionage och aktiviteter som riktar sig
mot den islamiska repu- bliken Iran.
Mycket tyder på att regeringen i Iran numera gör allt för att dölja många av
avrättningarna och för att undgå omvärldens kritik när det gäller
behandlingen av mänskliga rättigheter. Förr skrev de iranska tidningarna
öppet om icke politiska avrättningar. Sedan 1993 har tidningarna skrivit om
jämförelsevis få avrättningar, enligt uppgift efter direktiv från regeringen.
Avsikten torde vara att förhindra att sådan information används av
människorättsorganisationer och av FN:s särskilde representant för Iran.
Inofficiella rapporter tyder på mycket högre siffror för avrättningar än de
officiella. Före 1993 rapporterade Amnesty International hundratals, ibland
tusentals avrättningar varje år.
De politiska rättegångarna uppfyller fortfarande inte internationella
normer. Åklagarbefogenheten har överförts till domarna, vilket försvagar
domarkårens oberoende. Förhandlingarna förs ofta bakom stängda dörrar.
Enligt uppgift vägras politiska fångar juridiskt försvar även om
myndigheterna försäkrar motsatsen. Möjlighet att överklaga förekommer
sällan. Tusentals politiska fångar sitter fängslade. Många hålls kvar i
fängelse utan rättslig prövning. En del har suttit fängslade i många år utan
dom och rannsakan och utan att deras anhöriga fått veta vart de tagit vägen.
Tortyr och misshandel av fångar är vanligt och många fångar har för-
vägrats den medicinska vård de behöver. Förhållandena i fängelserna är inte
människovärdiga.
Sammanfattningsvis kan nämnas att den iranska regeringen blivit mindre
öppen när det gäller officiell rapportering av avrättningar och brott mot
mänskliga rättigheter.
Med de mycket osäkra rättsliga förhållanden som råder i Iran och de
många tecknen på rättsvidriga fängslanden och avrättningar, vänder Krist-
demokraterna sig emot att konvertiter skickats tillbaka till Iran från Sverige.
Det ter sig märkligt att man från svenskt officiellt håll under rådande
omständigheter rapporterar att liten risk föreligger för att dessa konvertiter
skall drabbas av svårigheter i Iran. Det stämmer mycket dåligt med den
upptrappning av inhumana straff och avrättningar, som redogjorts för ovan.
Kristdemokraterna anser att inga konvertiter eller personer som på annat sätt
anses ha brutit mot iransk eller islamisk lag skall skickas tillbaka till Iran.
Trots alla dessa negativa uppgifter om Iran finns det ändå ett visst hopp om
ljusning. Sedan president Khatami kom till makten i maj 1997 har vissa
förbättringar skett. Khatami har uttryckt sig positivt om press- och
religionsfrihet, han har tagit vissa steg mot förbättrade relationer med väst-
världen, landets första kvinnliga vice president har utsetts, yttrandefriheten
har ökat och den iranska regeringen anser Rushdieaffären som "avslutad"
vilket i omvärlden tolkas som att dödsdomen, "fatwan", mot Salman Rushdie
är upphävd. President Khatami är dock bara nummer två i den iranska
hierarkin. Överst står den religiöse, och mycket konservative ledaren,
ayatolla Khameini.
Det assyriska/syrianska
folket
Sedan 60-talet finns i Sverige en stor grupp, ca 60 000,
assyrier/syrianer. De har flytt från sina hemländer Turkiet,
Irak, Iran, Libanon och Syrien. I de länderna utgör de idag en
befolkning på ca 3 miljoner. Totalt räknar man med att det
finns ca 5 miljoner assyrier/syrianer.
Assyrierna är ett vänligt och fredligt folk, som vill leva i fred tillsammans
med den befolkning som finns i de länder där de bor. De vill bli respekterade
som ett folk, ha ett folks status och erkännas som ett folk med allt vad det
innebär av mänskliga rättigheter och människovärde.
Idag dödas och trakasseras de. Unga flickor rövas bort. Män sätts i
fängelse utan dom och rannsakan, ofta för påstådda ej verifierade förseelser.
Detta beror bl a på att de är ett kristet folk i den muslimska världen.
Troligen
det allra äldsta kristna folket. Det assyriska folket är överhuvudtaget ett
gammalt historiskt folk, som man också kan läsa om i Gamla testamentet i
Bibeln. De har sitt ursprung i länderna mellan Eufrat och Tigris.
På grund av att assyrierna lever i många länder i framförallt Mellanöstern,
ständigt förödmjukas och kläms mellan olika grupper, som också använder
dem till sköldar för sina egna mer eller mindre krigiska verksamheter, har de
haft svårt att göra sina röster hörda. Det är hög tid och angeläget att både
nationellt och internationellt sätta strålkastarljuset på det assyriska folkets
situation.
Sverige, den svenska regeringen och andra företrädare inom det interna-
tionella området, har ett gott anseende i världen. Sverige uppfattas som en
nation som kämpar för demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet.
Det är ett anseende som förpliktigar och ställer stora förväntningar men som
också ger stora möjligheter. Det assyriska folket måste erkännas som ett folk
och ges stöd och återupprättelse. Ett erkännande av det assyriska folket
skulle kunna innebära överlevnad för ett folk med en rik historisk och
kulturell bakgrund.
Hur kan vi gå framåt?
Det står helt klart att det ibland är till synes omöjligt att
komma framåt när det gäller utvecklingen av de mänskliga
rättigheterna genom de medel som gemensamma organ
ställer till världssamhällets förfogande. Allra svårast att
komma till beslut och sedan uppnå förändringar tycks det
vara när det gäller länder som t.ex. Kina, det forna
Jugoslavien och ett folk som det assyriska folket för vilka de
största förändringarna behöver komma till stånd.
Detta får inte på något sätt tas till intäkt för att ge upp. Vi är skyldiga alla
de människor som år efter år lever i ständig fruktan och under ett oerhört
tryck att använda alla de medel som olika internationella organ ställer till
förfogande.
Det verkar ändå som om metoderna för att komma längre behöver förnyas.
Det är också viktigt att länder från samma världsdel eller grupp inte utan
vidare ger varandra sitt stöd. Länder som är överens om adekvata åtgärder
bör tillsammans presentera dessa idéer genom exempelvis gemensamma
besök på parlamentariker- eller regeringsnivå för att i de länder som uppvisar
allvarliga problem med mänskliga rättigheter försöka åstadkomma
förändringar.
Det behövs också en fördjupad debatt om mänskliga rättigheter i vårt land
både vad beträffar vårt agerande i Sverige och i förhållande till andra länder.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att med all kraft motverka reservationer som inskränker fördragen
om mänskliga rättigheter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inga konvertiter eller personer som på annat sätt anses ha
brutit mot iransk eller islamsk lag skall skickas tillbaks till Iran,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att länder som är överens på parlamentariker- eller regeringsnivå
driver förändringar i länder med stora problem när det gäller mänskliga
rättigheter,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ställa de ansvariga för etnisk rensning och folkmord inför
Haagdomstolen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall vara pådrivande i EU, FN och andra politiska
organisationer för att dessa vid möten med den kinesiska regimen skall påtala
att övergrepp mot de grundläggande mänskliga rättigheterna inte kan
accepteras,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att verka för ett erkännande av det assyriska/syrianska folket som
folkgrupp.
Stockholm den 28 oktober 1998
Margareta Viklund (kd)
Åke Carnerö (kd)
Dan Ericsson (kd)
Amanda Grönlund (kd)
Holger Gustafsson (kd)
Ingrid Näslund (kd)
Mats Odell (kd)
Fanny Rizell (kd)
Erling Wälivaara (kd)
Jan Erik Ågren (kd)