Redan vid FN:s tillkomst markeras att jämställdhet mellan kvinnor och
män är något organisationen ska verka för. FN:s stadga inleds med
orden: "Vi, de Förenade Nationernas folk, beslutna att ... ånyo betyga vår
tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på den enskilda
människans värdighet och värde, på lika rättigheter för kvinnor och
män." Hur kan FN bidra till att tron på lika rättigheter mellan kvinnor
och män blir verklighet?
FN:s kvinnokommission
1946, ett år efter det att FN bildats, inrättar Ecosoc, FN:s ekonomiska
och sociala råd, kvinnokommissionen. Den har det övergripande ansvaret
inom FN för arbetet på att förbättra kvinnors ställning.
Kvinnokommissionen består i dag av 45 medlemsländer. De väljs på fyra
år enligt en geografisk fördelning. De nordiska länderna brukar
kandidera efter en informellt överenskommen rotationsordning. Sverige
har tidigare varit medlem i kommissionen under perioderna 1954-1959,
1975-1978 och 1988-1991. För perioden 1996-1999 är Norge medlem.
Kommissionen har ett cirka två veckor långt möte varje år. Vid dessa
möten har alla FN:s medlemsländer rätt att närvara. Internationella
folkrörelser med rådgivande ställning i Ecosoc har också rätt att vara
med.
Inom FN:s sekretariat finns en kvinnoenhet som bland annat administrerar
kvinnokommissionens arbete. Kvinnoenheten finns i FN:s högkvarter i New
York.
CEDAW
För konventionen om avskaffande av allt slags diskriminering av kvinnor
finns det en granskningskommitté, Committee on the Elimination of All
Forms of Discrimination against Women (CEDAW). Kommittén består
av 23 medlemmar valda i personlig kapacitet på fyra år. Medlemmarna
väljs av de länder som har ratificerat konventionen. Två svenska experter
har ingått i kommittén sedan starten 1982: Johan Nordenfelt (1982-1984)
och Margareta Wadstein (1984-1988). Kommittén träffas en gång per år
under cirka två veckor. De länder som ratificerat
diskrimineringskonventionen måste lämna rapport till kommittén vart
fjärde år om hur de tillämpar konventionens alla artiklar. Representanter
för berörda regeringar kallas till mötena och får svara på kommitténs
frågor. Kommittén rapporterar sedan till Ecosoc och
generalförsamlingen. Rapporterna går också vidare till
kvinnokommissionen för dess kännedom.
Sverige har hittills inlämnat fyra rapporter till Kvinnodiskriminerings-
kommittén, den senaste 1996. Kommittén kan lägga fram förslag och rekom-
mendationer baserade på de rapporter som granskats och den information
som kommittén fått. CEDAW-konventionen, som också kallas kvinnornas
grundlag, har hittills ratificerats av 161 stater, däribland Sverige. Det finns
också en expertkommitté, som består av 23 länders representanter.
Reservationer vid ratificering
Länder som ratificerar konventioner kan reservera sig mot vissa artiklar
som de inte har för avsikt att tillämpa. Till diskrimineringskonventionen
finns det ett osedvanligt stort antal reservationer från många länder. En
del reservationer är så omfattande att de i själva verket är oförenliga med
konventionens ändamål och syfte. Sverige har vid flera tillfällen gjort
skriftliga invändningar mot detta förfarande. Sådana invändningar
bokförs av FN och överlämnas till det ratificerande landet som gjort
reservationen och till övriga medlemsländer. När kvinnokommissionen
började sitt arbete i slutet av 40-talet kritiserade en del medlemsländer
FN för att organisationen hade upprättat en särskild kommission för
kvinnors ställning. Med åren har kritiken försvunnit.
Man kan säga att kommissionens två huvuduppgifter är att se till att dess
rekommendationer och förslag genomförs dels i FN-systemet, dels i med-
lemsländerna. Kvinnokommissionen ansvarar för förberedelser och genom-
förande av FN:s kvinnokonferenser. Vid den fjärde kvinnokonferensen som
anordnades i Beijing i Kina 1995 antogs ett handlingsprogram som inne-
håller en rad åtgärder inom tolv särskilt kritiska områden inom vilka kvinnor
diskrimineras. Det handlar om områden som fattigdom, utbildning, hälsa,
våld, väpnade konflikter, inflytande, mänskliga rättigheter, media, miljö och
flickebarnets situation. Handlingsprogrammet innehåller 361 paragrafer med
förslag på hur flickors och kvinnors situation kan förbättras. Det är inte ett
juridiskt bindande dokument, det innehåller rekommendationer. Men det är
moraliskt bindande för de 189 länder som antog det genom konsensus, dvs
utan omröstning. 62 länder reserverade sig dock mot olika paragrafer i
dokumentet. De flesta reservationer gällde kvinnors sexuella rättigheter,
frågan om aborter och flickors arvsrätt. Vatikanstaten reserverade sig mot
hela avsnittet om hälsa.
FN:s kvinnokommissions möte den 2-13 mars 1998
FN:s kvinnokommission (Commission on the Status of Women, CSW)
höll sitt 42:a möte i New York den 2-13 mars 1998.
Kvinnokommissionens huvudsakliga uppgift för närvarande är att följa
implementeringen i medlemsländerna och i FN-systemet av den
handlingsplan som beslutades vid FN:s kvinnokonferens i Peking år
1995. Vid årets möte behandlades fyra av de s.k. critical areas of concern
från Peking-planen: kvinnors mänskliga rättigheter, våld mot kvinnor,
flickebarnets situation och kvinnor och väpnade konflikter.
Därutöver behandlade kommissionen för tredje året i rad frågan om ett
tilläggsprotokoll om individuell klagorätt till konventionen om avskaffande
av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW). Arbetet i denna fråga
bedrevs i en särskild arbetsgrupp parallellt med kommissionens möte.
Sverige är f.n. inte medlem av kommissionen, men deltar aktivt som
observatör. Parallellt med kvinnokommissionen ägde det tredje mötet rum
med arbetsgruppen för utarbetandet av ett tilläggsprotokoll till CEDAW, om
individuell klagorätt och en undersökningsmekanism vid allvarliga och
systematiska konventionsbrott. Förberedande möten har ägt rum såväl inom
EU som inom den nordiska kretsen, där en bred samsyn i grundläggande
frågor kunnat konstateras.
Vissa framsteg men en del återstår
Även om ingen slutlig text kunde antas gjordes ett antal betydande
framsteg i vissa centrala frågor. Godtagandet av en artikel som förbjuder
reservationer till protokollet fördes ett stort steg framåt genom att USA,
efter att ha lagt fram ett förslag om tillåtandet av reservationer, drog
tillbaka detta och aviserade att de inte längre avsåg motsätta sig en artikel
om förbud mot reservationer. Sverige deltog aktivt i förhandlingarna
kring denna uppgörelse. Betydande framsteg gjordes också beträffande
de artiklar som fastslår avvisningsgrunderna för ett klagomål. Dessa är
nu huvudsakligen av traditionell och renodlat rättslig karaktär, i linje med
den svenska positionen. Flera artiklar kunde antas och vissa andra
genomgick betydande förbättringar. En viktig artikel om uppföljning
kunde i princip antas. Utöver den individuella klagorätten kommer
protokollet att innehålla en särskild procedur liknande den som återfinns
i FN:s tortyrkonvention och som ger behörighet för CEDAW-kommittén
att genomföra undersökningar vid grova och systematiska kränkningar av
konventionen.
Följande punkter återstår att ratificera:
1) Huvudproblemet utgjordes av artikel 2 beträffande vilka som omfattas
av klagorätten samt vilka dessa kan representeras av. Det stod tidigt klart att
klagorätten borde begränsas till personer som utgjorde direkt offer av en
individuell kränkning. Däremot kunde inte frågan om vem som skulle kunna
företräda ett offer lösas i år.
2) Artikel 2 berör även vad som innefattas av klagorätten - aktiva
handlingar respektive staters bristande uppfyllelse av sina skyldigheter under
konventionen. Inte heller i denna fråga kunde någon enighet uppnås.
3) Ett antal andra frågor, bl.a. rörande en möjlighet att frånträda det
särskilda undersökningsförfarandet samt önskemål om att framhålla principer
om objektivitet och oberoende, återstår fortfarande.
Några steg för att markera Sveriges position i
framtida överläggningar
Klagorätten bör begränsas till personer som direkt påverkats av en
individuell kränkning och också vem som ska kunna företräda offret.
Detta kunde man inte komma fram till under de senaste förhandlingarna.
Överläggningar om tilläggsprotokollet om individuell klagorätt bör
därför påskyndas. Den individuella klagorätten bör omfatta alla i
konventionen reglerade diskrimineringar av kvinnor. Bredvid den
individuella klagorätten bör även en gruppklagorätt införas. Dessutom
bör klagorätten omfatta staters bristande uppfyllelser av sina
skyldigheter. CEDAW-kommittén bör få rätt att genomföra muntliga och
skriftliga bevisföringar mot allvarliga och systematiska kränkningar av
konventionen, samt att kunna föreslår åtgärdar mot konventionsbrott.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att överläggningar om tilläggsprotokollet om individuell klagorätt
bör påskyndas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den individuella klagorätten bör omfatta all i konventionen
reglerad diskriminering av kvinnor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att parallellt med den individuella klagorätten bör även en
gruppklagorätt införas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att klagorätten bör omfatta staters bristande uppfyllelser av sina
skyldigheter,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att CEDAW-kommittén bör få rätt att genomföra muntlig och
skriftlig bevisföring mot allvarliga och systematiska kränkningar av
konventionen, samt rätt att kunna föreslå åtgärder mot konventionsbrott.