FN:s grundinställning
Redan vid FN:s tillkomst markeras att jämställdhet mellan kvinnor och män är något organisationen ska verka för. FN:s stadga inleds med orden: "Vi, de Förenade Nationernas folk, beslutna att ... ånyo betyga vår tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på den enskilda människans värdighet och värde, på lika rättigheter för kvinnor och män." Hur kan FN bidra till att tron på lika rättigheter mellan kvinnor och män blir verklighet?
FN:s kvinnokommission
1946, ett år efter det att FN bildats, inrättar Ecosoc, FN:s ekonomiska och sociala råd, kvinnokommissionen. Den har det övergripande ansvaret inom FN för arbetet på att förbättra kvinnors ställning. Kvinnokommissionen består i dag av 45 medlemsländer. De väljs på fyra år enligt en geografisk fördelning. De nordiska länderna brukar kandidera efter en informellt överenskommen rotationsordning. Sverige har tidigare varit medlem i kommissionen under perioderna 1954-1959, 1975-1978 och 1988-1991. För perioden 1996-1999 är Norge medlem. Kommissionen har ett cirka två veckor långt möte varje år. Vid dessa möten har alla FN:s medlemsländer rätt att närvara. Internationella folkrörelser med rådgivande ställning i Ecosoc har också rätt att vara med.
Inom FN:s sekretariat finns en kvinnoenhet som bland annat administrerar kvinnokommissionens arbete. Kvinnoenheten finns i FN:s högkvarter i New York.
CEDAW
För konventionen om avskaffande av allt slags diskriminering av kvinnor finns det en granskningskommitté, Committee on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women (CEDAW). Kommittén består av 23 medlemmar valda i personlig kapacitet på fyra år. Medlemmarna väljs av de länder som har ratificerat konventionen. Två svenska experter har ingått i kommittén sedan starten 1982: Johan Nordenfelt (1982-1984) och Margareta Wadstein (1984-1988). Kommittén träffas en gång per år under cirka två veckor. De länder som ratificerat diskrimineringskonventionen måste lämna rapport till kommittén vart fjärde år om hur de tillämpar konventionens alla artiklar. Representanter för berörda regeringar kallas till mötena och får svara på kommitténs frågor. Kommittén rapporterar sedan till Ecosoc och generalförsamlingen. Rapporterna går också vidare till kvinnokommissionen för dess kännedom.
Sverige har hittills inlämnat fyra rapporter till Kvinnodiskriminerings- kommittén, den senaste 1996. Kommittén kan lägga fram förslag och rekom- mendationer baserade på de rapporter som granskats och den information som kommittén fått. CEDAW-konventionen, som också kallas kvinnornas grundlag, har hittills ratificerats av 161 stater, däribland Sverige. Det finns också en expertkommitté, som består av 23 länders representanter.
Reservationer vid ratificering
Länder som ratificerar konventioner kan reservera sig mot vissa artiklar som de inte har för avsikt att tillämpa. Till diskrimineringskonventionen finns det ett osedvanligt stort antal reservationer från många länder. En del reservationer är så omfattande att de i själva verket är oförenliga med konventionens ändamål och syfte. Sverige har vid flera tillfällen gjort skriftliga invändningar mot detta förfarande. Sådana invändningar bokförs av FN och överlämnas till det ratificerande landet som gjort reservationen och till övriga medlemsländer. När kvinnokommissionen började sitt arbete i slutet av 40-talet kritiserade en del medlemsländer FN för att organisationen hade upprättat en särskild kommission för kvinnors ställning. Med åren har kritiken försvunnit.
Man kan säga att kommissionens två huvuduppgifter är att se till att dess rekommendationer och förslag genomförs dels i FN-systemet, dels i med- lemsländerna. Kvinnokommissionen ansvarar för förberedelser och genom- förande av FN:s kvinnokonferenser. Vid den fjärde kvinnokonferensen som anordnades i Beijing i Kina 1995 antogs ett handlingsprogram som inne- håller en rad åtgärder inom tolv särskilt kritiska områden inom vilka kvinnor diskrimineras. Det handlar om områden som fattigdom, utbildning, hälsa, våld, väpnade konflikter, inflytande, mänskliga rättigheter, media, miljö och flickebarnets situation. Handlingsprogrammet innehåller 361 paragrafer med förslag på hur flickors och kvinnors situation kan förbättras. Det är inte ett juridiskt bindande dokument, det innehåller rekommendationer. Men det är moraliskt bindande för de 189 länder som antog det genom konsensus, dvs utan omröstning. 62 länder reserverade sig dock mot olika paragrafer i dokumentet. De flesta reservationer gällde kvinnors sexuella rättigheter, frågan om aborter och flickors arvsrätt. Vatikanstaten reserverade sig mot hela avsnittet om hälsa.
FN:s kvinnokommissions möte den 2-13 mars 1998
FN:s kvinnokommission (Commission on the Status of Women, CSW) höll sitt 42:a möte i New York den 2-13 mars 1998. Kvinnokommissionens huvudsakliga uppgift för närvarande är att följa implementeringen i medlemsländerna och i FN-systemet av den handlingsplan som beslutades vid FN:s kvinnokonferens i Peking år 1995. Vid årets möte behandlades fyra av de s.k. critical areas of concern från Peking-planen: kvinnors mänskliga rättigheter, våld mot kvinnor, flickebarnets situation och kvinnor och väpnade konflikter.
Därutöver behandlade kommissionen för tredje året i rad frågan om ett tilläggsprotokoll om individuell klagorätt till konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW). Arbetet i denna fråga bedrevs i en särskild arbetsgrupp parallellt med kommissionens möte. Sverige är f.n. inte medlem av kommissionen, men deltar aktivt som observatör. Parallellt med kvinnokommissionen ägde det tredje mötet rum med arbetsgruppen för utarbetandet av ett tilläggsprotokoll till CEDAW, om individuell klagorätt och en undersökningsmekanism vid allvarliga och systematiska konventionsbrott. Förberedande möten har ägt rum såväl inom EU som inom den nordiska kretsen, där en bred samsyn i grundläggande frågor kunnat konstateras.
Vissa framsteg men en del återstår
Även om ingen slutlig text kunde antas gjordes ett antal betydande framsteg i vissa centrala frågor. Godtagandet av en artikel som förbjuder reservationer till protokollet fördes ett stort steg framåt genom att USA, efter att ha lagt fram ett förslag om tillåtandet av reservationer, drog tillbaka detta och aviserade att de inte längre avsåg motsätta sig en artikel om förbud mot reservationer. Sverige deltog aktivt i förhandlingarna kring denna uppgörelse. Betydande framsteg gjordes också beträffande de artiklar som fastslår avvisningsgrunderna för ett klagomål. Dessa är nu huvudsakligen av traditionell och renodlat rättslig karaktär, i linje med den svenska positionen. Flera artiklar kunde antas och vissa andra genomgick betydande förbättringar. En viktig artikel om uppföljning kunde i princip antas. Utöver den individuella klagorätten kommer protokollet att innehålla en särskild procedur liknande den som återfinns i FN:s tortyrkonvention och som ger behörighet för CEDAW-kommittén att genomföra undersökningar vid grova och systematiska kränkningar av konventionen.
Följande punkter återstår att ratificera:
1) Huvudproblemet utgjordes av artikel 2 beträffande vilka som omfattas av klagorätten samt vilka dessa kan representeras av. Det stod tidigt klart att klagorätten borde begränsas till personer som utgjorde direkt offer av en individuell kränkning. Däremot kunde inte frågan om vem som skulle kunna företräda ett offer lösas i år.
2) Artikel 2 berör även vad som innefattas av klagorätten - aktiva handlingar respektive staters bristande uppfyllelse av sina skyldigheter under konventionen. Inte heller i denna fråga kunde någon enighet uppnås.
3) Ett antal andra frågor, bl.a. rörande en möjlighet att frånträda det särskilda undersökningsförfarandet samt önskemål om att framhålla principer om objektivitet och oberoende, återstår fortfarande.
Några steg för att markera Sveriges position i framtida överläggningar
Klagorätten bör begränsas till personer som direkt påverkats av en individuell kränkning och också vem som ska kunna företräda offret. Detta kunde man inte komma fram till under de senaste förhandlingarna. Överläggningar om tilläggsprotokollet om individuell klagorätt bör därför påskyndas. Den individuella klagorätten bör omfatta alla i konventionen reglerade diskrimineringar av kvinnor. Bredvid den individuella klagorätten bör även en gruppklagorätt införas. Dessutom bör klagorätten omfatta staters bristande uppfyllelser av sina skyldigheter. CEDAW-kommittén bör få rätt att genomföra muntliga och skriftliga bevisföringar mot allvarliga och systematiska kränkningar av konventionen, samt att kunna föreslår åtgärdar mot konventionsbrott.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att överläggningar om tilläggsprotokollet om individuell klagorätt bör påskyndas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den individuella klagorätten bör omfatta all i konventionen reglerad diskriminering av kvinnor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att parallellt med den individuella klagorätten bör även en gruppklagorätt införas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att klagorätten bör omfatta staters bristande uppfyllelser av sina skyldigheter,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att CEDAW-kommittén bör få rätt att genomföra muntlig och skriftlig bevisföring mot allvarliga och systematiska kränkningar av konventionen, samt rätt att kunna föreslå åtgärder mot konventionsbrott.
Stockholm den 27 oktober 1998
Ewa Larsson (mp)
Marianne Samuelsson (mp) Barbro Johansson (mp)