Sedan framförallt år1992 har händelserna på Balkan
förskräckt omvärlden. Grymheter har begåtts i en skala och
av ett slag som Europa inte varit med om sedan andra
världskriget. Den grymhet mot människor och de brott mot
mänskliga rättigheter som har utförts har Västvärlden inte
trott att den skulle behöva uppleva igen.
Byar och stadskvarter har med noggrann precision jämnats med marken.
Människor har skoningslöst skymfats, terroriserats, våldförts och dödats
inför sina barn och anhöriga. Koncentrationsläger har upprättats precis som
under andra världskriget och i samma syfte. Systematiken i grymheterna kan
inte förklaras på annat sätt än genom en övergripande grym plan. Inte ens
barnen har skonats från de riktade övergreppen.
Att Kosovo skulle utsättas för likartade övergrepp som Bosnien var inte
oväntat. I Daytonavtalet ingick inte Kosovo, trots den serbiska central-
regeringens förtryck av den albansktalande majoriteten, vilket inleddes i
slutet på 80-talet. Den kosovo/albanska befolkningen utgör 90 % av Kosovos
befolkning.
I kriget i Kosovo, liksom i kriget i Bosnien, spelar president Slobodan
Milosevic en huvudroll. För hans maktambitioner, som fört med sig död och
elände för miljoner människor i det forna Jugoslavien, tycks inte finnas några
gränser. Ändå är det Milosevic som stormakterna förhandlar med, trots alla
hans brutna försäkringar och löften. Historien har visat att det enda som biter
på honom är inte hot om våld utan våld. Att som nu försöka mäkla fred
mellan krigsförbrytare och offer är ett hån mot dyrbara erfarenheter som
andra världskriget givit oss. Det är ett hån mot andra världskrigets
överlevande och offer. Det är ett hån mot FN:s konvention om mänskliga
rättigheter.
Den förödelse och förintelse som Slobodan Milosevic står för är en
skamfläck på Europas karta. Den går inte att tvätta bort med till intet
förpliktigande deklarationer. Medan några underlydande gripits och ställts
inför krigsförbrytardomstolen i Haag, går Milosevic, Karadzic, Mladic och
andra stora krigsförbrytare fria. Att Milosevic är ytterst ansvarig för det som
hänt i Bosnien och händer i Kosovo är lika uppenbart som Adolf Hitlers roll
under andra världskriget. Att inte gripa Milosevic och hans kumpaner för att
föra dem till Haagdomstolen, kan komma att uppfattas som ett incitament för
andra ytterlighetspolitiker.
FN, stormakterna, EU, Europaparlamentet, Europarådet, OSSE med flera
har i åratal tillsatt den ena medlaren efter den andra, organiserat och
övervakat val, lovat att människor som fördrivits skulle kunna få återvända
till sina hem. Eftersom utfallet av detta inte blivit vad som förespeglats
allmänheten, har de upprepade gånger tvått sina händer. Detta agerande eller
rättare sagt brist på agerande, håller på att underminera den internationella
rättsordning och rättsuppfattning som byggts upp i spåren av andra
världskrigets grymheter och förstörelse.
Globalt är det FN som står för den internationella rättsordningen. Organet i
FN som har mandat och makt att agera är säkerhetsrådet. Säkerhetsrådets,
som det kan tyckas, handlingsförlamning har sin främsta orsak i dess
sammansättning och beslutsordning, vilket återspeglar den av andra världs-
kriget skapade maktbalansen. Både sammansättningen och beslutsordningen
är otidsenlig. Den möjliggör för en minoritet att lamslå FN. Enskilda staters
permanenta säte i säkerhetsrådet och den därmed förenade vetorätten hindrar
FN:s konventioner, resolutioner och andra beslut att vara mer än vackra ord
för de människor som förföljs, lemlästas och dödas i bl a Kosovo.
Därför måste FN:s möjligheter öka när det gäller att förebygga, tidigt
upptäcka och, om det är för sent, ingripa vid väpnade konflikter som riktar
sig mot civilbefolkningen. Då minoriteters existens står på spel som i
Kosovo, bör FN kunna ingripa oavsett om det rör sig om nationella eller
internationella konflikter.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att krigsförbrytare grips och ställs inför rätta vid
Haagdomstolen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att vetorätten i FN:s säkerhetsråd och säkerhetsrådets
sammansättning bör ses över,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ett varningssystem bör inrättas så att FN:s
konfliktförebyggande insatser kan sättas in i tid och ge resultat.