Sedan framförallt år1992 har händelserna på Balkan förskräckt omvärlden. Grymheter har begåtts i en skala och av ett slag som Europa inte varit med om sedan andra världskriget. Den grymhet mot människor och de brott mot mänskliga rättigheter som har utförts har Västvärlden inte trott att den skulle behöva uppleva igen.
Byar och stadskvarter har med noggrann precision jämnats med marken. Människor har skoningslöst skymfats, terroriserats, våldförts och dödats inför sina barn och anhöriga. Koncentrationsläger har upprättats precis som under andra världskriget och i samma syfte. Systematiken i grymheterna kan inte förklaras på annat sätt än genom en övergripande grym plan. Inte ens barnen har skonats från de riktade övergreppen.
Att Kosovo skulle utsättas för likartade övergrepp som Bosnien var inte oväntat. I Daytonavtalet ingick inte Kosovo, trots den serbiska central- regeringens förtryck av den albansktalande majoriteten, vilket inleddes i slutet på 80-talet. Den kosovo/albanska befolkningen utgör 90 % av Kosovos befolkning.
I kriget i Kosovo, liksom i kriget i Bosnien, spelar president Slobodan Milosevic en huvudroll. För hans maktambitioner, som fört med sig död och elände för miljoner människor i det forna Jugoslavien, tycks inte finnas några gränser. Ändå är det Milosevic som stormakterna förhandlar med, trots alla hans brutna försäkringar och löften. Historien har visat att det enda som biter på honom är inte hot om våld utan våld. Att som nu försöka mäkla fred mellan krigsförbrytare och offer är ett hån mot dyrbara erfarenheter som andra världskriget givit oss. Det är ett hån mot andra världskrigets överlevande och offer. Det är ett hån mot FN:s konvention om mänskliga rättigheter.
Den förödelse och förintelse som Slobodan Milosevic står för är en skamfläck på Europas karta. Den går inte att tvätta bort med till intet förpliktigande deklarationer. Medan några underlydande gripits och ställts inför krigsförbrytardomstolen i Haag, går Milosevic, Karadzic, Mladic och andra stora krigsförbrytare fria. Att Milosevic är ytterst ansvarig för det som hänt i Bosnien och händer i Kosovo är lika uppenbart som Adolf Hitlers roll under andra världskriget. Att inte gripa Milosevic och hans kumpaner för att föra dem till Haagdomstolen, kan komma att uppfattas som ett incitament för andra ytterlighetspolitiker.
FN, stormakterna, EU, Europaparlamentet, Europarådet, OSSE med flera har i åratal tillsatt den ena medlaren efter den andra, organiserat och övervakat val, lovat att människor som fördrivits skulle kunna få återvända till sina hem. Eftersom utfallet av detta inte blivit vad som förespeglats allmänheten, har de upprepade gånger tvått sina händer. Detta agerande eller rättare sagt brist på agerande, håller på att underminera den internationella rättsordning och rättsuppfattning som byggts upp i spåren av andra världskrigets grymheter och förstörelse.
Globalt är det FN som står för den internationella rättsordningen. Organet i FN som har mandat och makt att agera är säkerhetsrådet. Säkerhetsrådets, som det kan tyckas, handlingsförlamning har sin främsta orsak i dess sammansättning och beslutsordning, vilket återspeglar den av andra världs- kriget skapade maktbalansen. Både sammansättningen och beslutsordningen är otidsenlig. Den möjliggör för en minoritet att lamslå FN. Enskilda staters permanenta säte i säkerhetsrådet och den därmed förenade vetorätten hindrar FN:s konventioner, resolutioner och andra beslut att vara mer än vackra ord för de människor som förföljs, lemlästas och dödas i bl a Kosovo.
Därför måste FN:s möjligheter öka när det gäller att förebygga, tidigt upptäcka och, om det är för sent, ingripa vid väpnade konflikter som riktar sig mot civilbefolkningen. Då minoriteters existens står på spel som i Kosovo, bör FN kunna ingripa oavsett om det rör sig om nationella eller internationella konflikter.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att krigsförbrytare grips och ställs inför rätta vid Haagdomstolen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att vetorätten i FN:s säkerhetsråd och säkerhetsrådets sammansättning bör ses över,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ett varningssystem bör inrättas så att FN:s konfliktförebyggande insatser kan sättas in i tid och ge resultat.
Stockholm den 28 oktober 1998
Margareta Viklund (kd)