Colombia

Inledning

I den svenska riksdagen har under senare år en
flerpartimotion lagts med förslag om vad Sverige för egen
del och inom ramen för internationella insatser kan göra för
att underlätta fredsförhandlingar i Colombia. Vi som stått
bakom förslagen har gjort det utifrån den givna
omständigheten att det är det colombianska folket och dess
representanter som själva måste ta de avgörande stegen för
att stävja våldet, uppnå fred och få till stånd en social och
ekonomisk utveckling som omfattar landets alla invånare.

Samtidigt är vi övertygade om att det krävs intresse och konkreta insatser
från det internationella samfundet och vänskapligt sinnade länder som
Sverige för att få igång fredsförhandlingar. Det politiska våldet i Colombia
har nått en sådan omfattning att det knappast kan rubriceras som en rent
intern angelägenhet. Omvärlden har en moralisk och politisk skyldighet att
handla när respekten för mänskliga rättigheter inte kan upprätthållas.

För oss som står bakom denna motion är det också helt uppenbart att
mycket positivt finns att säga om Colombias kultur, natur, exportprodukter
och befolkning. Men i detta sammanhang har vi medvetet begränsat oss till
frågan om hur våldet i Colombia kan stoppas.

Sociala och ekonomiska
orättvisor

Colombia är ett land med extremt stora skillnader i
levnadsvillkor mellan människor. Drygt 40 % av
befolkningen befinner sig enligt UNDP-rapporten 1996
under fattigdomsstrecket. Den rikaste femtedelen står för
56 % av inkomsterna och den fattiga femtedelen för 4 %.

Våldet

Våldet skördar många offer och 1998 ser ut att ge ett än mer
dystert utslag än 1997 vad gäller brott mot mänskliga
rättigheter.

Sedan 1986 har ca 200 000 människor i landet mördats av politiska skäl.
Av dessa var 130 kommunfullmäktigemedlemmar och 20 borgmästare som
mördades mellan 1995 och 1997!

För att nämna några konkreta personer: Tre presidenter för den permanenta
kommittén för mänskliga rättigheter i Medellin har mördats. En av
medlemmarna, Maria Victoria Fallon, som hade fått en utmärkelse från
Human Rights Watch, har mordhotats och trakasserats. Hon är nu utlovad
FN-beskydd. Den 23 december 1997 försökte maskerade män mörda Mario
Humberto Calixto, ordförande för Kommittén för mänskliga rättigheter i
Sabana de Torres. Tack vare närvaron av två volontärer från PBI (Peace
Brigades International) klarade han sig undan attentatet. Sämre gick det för
fackföreningsledaren Jorge Ortega, biträdande chef för CUT, som mördades
den 20 oktober 1998 när han var på väg till sin bostad.

Colombias folkombudsman överlämnade i september en rapport. Av denna
framgår att:

? 120.000 dödades under åren 1994-1997
?
? 1.200 colombianer "försvann"
?
? 708 massakrer har ägt rum
?
? 8.000 är kidnappade
?
? 1,2 miljoner människor är internflyktingar i landet
?
Enbart under årets första sex månader har 29 448
colombianska hem med sammanlagt 148 240 personer blivit
internflyktingar i eget land. Det är 834 per dag! (Källa: El
Exspectador 5 sept 1998, MR-fondens rapporter, PBI:s
rapporter.)

Orsakerna till våldet i Colombia är många och de politiska och sociala
förhållandena komplexa. Det finns en stor mängd ingående studier över
detta. Vi nöjer oss här med att peka på att det politiska våldet i Colombia går
flera generationer tillbaka och att de extrema inkomstskillnaderna spelar en
viktig roll. Den enorma roll som narkotikahandeln spelar på det ekonomiska
planet medför korruption. I denna hantering går många människoliv till
spillo. Till detta skall läggas de omfattande övergrepp som begås av
militären och paramilitära grupper. Det finns minst 140 sådana grupper i hela
landet. Den utbredda straffrihet, som existerar för militär och polis, bidrar
till
det växande våldet. Olika gerillagrupper bedriver sedan mer än 35 år väpnad
kamp och behärskar helt vissa områden i landet. Idag är det framför allt
FARC och ELN som utgör de mest betydelsefulla gerillaorganisationerna.

Presidentvalet

Den 21 juni 1998 valdes Andrés Pastrana från det
konservativa partiet till president. Pastranas viktigaste
vallöfte var att han avsåg att omedelbart börja förhandla med
företrädare för gerillan för att få ett slut på våldet. Det möte
som ägde rum i augusti 1998 mellan Pastrana och FARC-
ledaren Manuel Marulanda innan Pastrana valdes till
president var en viktig signal till gerillan att Pastrana var
villig att genomföra sitt vallöfte. Detta möte har  senare följts
upp med ytterligare möten med FARC, liksom av möten
mellan regeringsrepresentanter och ELN i Genève och
Mainz, under ledning av Röda korset.

Ett annat exempel på regeringens vilja till förhandlingar är regeringens
beslut i oktober att rensa fem stora områden från militär närvaro för att
därmed möjliggöra fortsatta överläggningar med gerillan.

Det skall också konstateras att fredsförhandlingar inte är den enda svåra
frågan som den nytillträdda regeringen har att tackla. En generalstrejk
inleddes den 23 september. Den har tagit upp krav på löneökningar och stopp
för sociala försämringar (Statstjänstemannen nr 11/98). Det faktum att 3 000
fackliga ledare har mördats under de senaste 10 åren, en av de mest
framträdande så sent som i förra veckan, underlättar knappast regeringens
position. Ett annat växande problem utgörs av miljöproblemen, där Skanskas
dammbygge är fortsatt kontroversiellt.

Svenska insatser

Sverige har genom sin ambassad i Bogotá, UD i Stockholm,
engagerat sig i olika delar av FN:s verksamhet. Vidare har
Sverige genom riksdagen visat stort intresse för utvecklingen
i Colombia. Betydelsefulla enskilda organisationer har aktivt
deltagit i ansträngningarna för att få verkliga
fredsförhandlingar till stånd. Men mycket mer kan göras!

Vi föreslår att den svenska regeringen aktivt erbjuder sig att ingå i en
vängrupp för Colombia och ställer sig till förfogande som medlare. För att
komma dithän kan steg på vägen utgöras av en förstärkning av den svenska
ambassadens resurser i Bogotá med personer ansvariga för MR-kontakter.
Ökat stöd för svenska och colombianska organisationer som är verksamma
inom MR-området i Colombia bör övervägas inom ramen för
biståndsanslaget för demokrati och MR. Vidare bör president Pastrana,
liksom företrädare för regering, FARC, ELN och eventuellt andra
organisationer som är intressanta i detta sammanhang, inbjudas till ett
officiellt besök i Sverige för att genom diskreta samtal, där Sverige som
värdland kan medverka till att leda fredsförhandlingarna framåt. Den svenska
riksdagen skulle kunna spela en positiv roll genom att sända en
parlamentarisk delegation till Colombia för kontakter med både
colombianska politiker och MR-organisationer. Motsvarande besök från den
colombianska sidan till den svenska riksdagen är självklart också av intresse.
Ett förslag som tidigare framförts i den svenska riksdagen är att Sverige skall
stå värd för en internationell konferens med fredsarbetet i Colombia i fokus.
Det förslaget äger fortsatt aktualitet.

I ett senare skede av fredsarbetet kan Sverige sannolikt bidra vid de
rådslag, consultas populares, som från många håll ansetts som synnerligen
önskvärda. Tanken är att civilbefolkningen och folkrörelser liksom andra
organisationer ska delta i dessa rådslag - däremot inga representanter för de
paramilitära grupperna - för att få fredsförhandlingarna belysta underifrån.
Dessa rådslag bör bli rådgivande och vägledande för fredsprocessen.
Internationell övervakning har efterlysts. Sverige kan och bör ha beredskap
för att acceptera ett sådant övervakningsuppdrag.

Sveriges arbete i EU

Utöver det rent bilaterala samarbetet med Colombia har
Sverige en självklar uppgift att agera inom EU, där
exempelvis samordningen av olika EU-medlemmars insatser
har skötts dåligt. En samlad plan för EU-initiativ för
fredsförhandlingar skulle vara värdefull.

Sveriges arbete i FN

FN:s engagemang för Colombia har ökat påtagligt. IDB har
beslutat inrätta en särskild Fredsfond för drabbade områden.
Det FN-kontor för mänskliga rättigheter som blev resultatet
efter diskussioner i MR-kommissionen i Genève våren 1996
kom till slut igång hösten 1997 under ledning av den spanska
diplomaten Almudena Mazarazza. UNHCR har beslutat
stärka insatserna i Colombia, vilket med tanke på det stora
antalet internflyktingar i landet synes oundgängligt. Att det
nu finns svensk personal verksam på båda dessa FN-kontor
borde ytterligare öka Sveriges möjligheter till bred insyn i
olika delar av fredsarbetet. Men detta utesluter inte andra
vägar till påverkan. En sådan utgörs av att Sverige även
framgent bör kräva en särskild FN-rapportör för mänskliga
rättigheter i Colombia för att markera med vilken oro det
internationella samfundet betraktar situationen i Colombia.
Ett annat krav är att Sverige skall verka för att frågan om
fredsinsatser i Colombia förs upp på dagordningen i FN:s
säkerhetsråd.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökat svenskt engagemang för att få till stånd förutsättningar för en
fredsprocess i Colombia,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd till de frivilliga organisationer som i Colombia arbetar för att
återupprätta respekten för mänskliga rättigheter, motarbeta våldet och stödja
våldets offer,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förstärkt bevakning av mänskliga rättigheter,

4. att riksdagen beslutar ge talmanskonferensen i uppdrag att utse en
parlamentarisk delegation från den svenska riksdagen till Colombia,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att den svenska regeringen i FN:s säkerhetsråd verkar
för att en handlingsplan för fredsförhandlingar i Colombia utarbetas av det
internationella samfundet.

Stockholm den 27 oktober 1998

Eva Zetterberg (v)

Anders Ygeman (s)

Gustaf von Essen (m)

Karl-Göran Biörsmark (fp)

Marianne Andersson (c)

Ingrid Näslund (kd)

Marianne Samuelsson (mp)