Motion till riksdagen
1998/99:U622
av Karl-Göran Biörsmark och Elver Jonsson (fp)

Kina


Folkrepubliken Kina
Världens största diktatur
Folkrepubliken Kina är världens till befolkningen största
statsbildning. I avsaknad av de mest grundläggande
demokratiska institutionerna och en omfattande brist på
respekt för grundläggande mänskliga fri- och rättigheter är
det också världens största diktatur. Välkomna utfästelser från
Beijing om att ansluta sig till de grundläggande FN-
konventionerna om mänskliga fri- och rättigheter - 50 år
efter det att dessa antogs av Förenta nationerna - skymmer
inte det faktum att det därifrån är mycket långt till dess att
dessa legalt, institutionellt och i praktiken kommer att
tillämpas i Kina. Därefter återstår det avgörande kriteriet på
demokrati, d v s att folket i fria val får möjlighet att själva
välja sina ledare och om det så önskar välja nya.
Den ekonomiska utvecklingen sedan 70-talet har dessutom lett till
betydande och växande regionala välfärdsklyftor, vilket i sin tur lett till att
stora befolkningsmassor har lämnat landsbygden och begett sig till städerna
för att söka arbete. Denna utveckling, bristen på motsvarande politiska
reformer och de följder detta fått för miljontals kineser, har redovisats i den
kinesiska socialvetenskapliga forskaren He Qinglians uppmärksammade bok
Zhongguo de xianjing (Kinas fälla), som mött enormt intresse i Kina. Den
visar på en social och politisk baksida av det kinesiska ekonomiska undret,
som omvärlden och utländska ekonomiska intressenter inte brytt sig om eller
kanske ej ens uppfattat.
Ledningen i Beijing är medveten om vilken potentiell fara dessa folk-
massor representerar. Den har inte glömt hur det kinesiska kommunistpartiet
kom till makten. Händelserna på Himmelska fridens torg i Beijing i juni
1989 visar att den politiska ledningen har svårt att hantera folkligt missnöje,
som kan befaras sprida sig. Fortfarande vistas ett stort antal fängslade
dissidenter utan dom i fängsligt förvar snart tio år efter massakern. Trots
detta visar omvärlden på sin ambivalens inför de kinesiska mänskliga-
rättighetersbrotten som t ex, när president Clinton nästan på nioårsdagen togs
emot inför den kinesiska befrielsearméns elitförband på Himmelska fridens
torg sommaren 98 - de förband som var ansvariga för massakern 89.
I september 1997 höll det kinesiska kommunistpartiet sin 15:e parti-
kongress, där partichefen Jiang Zemin befäste sin ställning som Folk-
republikens ledare efter Deng Xiaopings död i början av året. När nu kom-
munismen i stort endast går att återfinna i partinamnet förefaller den
kinesiska ledningen behöva ett nytt kitt för att hålla samman landet. För att
kunna rättfärdiga partiets fortsatta maktinnehav, vända folkets blickar åt
andra håll och ha något att skylla på har kommunism mer och mer ersatts
med nationalism.
Ekonomiskt samarbete och utveckling
Erfarenheten visar ofta att demokrati följer på ekonomisk
tillväxt. Exemplet Singapore under Lee Kuan Yew´s och
hans efterföljares ledning visar emellertid att det inte är en
regel utan undantag. Singapore ligger dessutom också i
Sydostasien och har en stark kinesisk prägel på sin
samhällsbild, men är genom sin stadsstatsform också ett
undantag i andra bemärkelser.
Det bästa sättet att stödja en demokratisk utveckling och påskynda
Folkrepubliken Kinas utveckling till en modern demokratisk rättsstat torde
ändå vara att stödja dess ekonomiska utveckling. Den ekonomiska tillväxten
har varit stark sedan Deng Xiaopings reformer i början av 80-talet. Under
1980-85 växte ekonomin i snitt med cirka 11 % per år, under 1985-90 med
knappt 8 % och 1990-95 med årligen knappt 12 %. Dock är Folkrepubliken
Kinas BNP per capita ännu blygsam.
I jämförelse med det demokratiska Taiwan är skillnaden stor. Taiwans
BNP per capita för 1996 uppgick till 12.869 dollar medan Folkrepublikens
endast nådde 687 dollar. Hongkongs BNP per capita är i sin tur nära dubbelt
så stor som Taiwans. Samtidigt som den asiatiska krisen skapat viss
osäkerhet om stabiliteten i den kinesiska ekonomin och dess valuta har
demokratin Taiwan med dess decentraliserade marknadsekonomi visat sig
vara särskilt stryktålig i den regionala ekonomiska turbulensen det senaste
året.
Det kommer sålunda att ta lång tid för Folkrepubliken Kina att nå Taiwans
och Hongkongs nuvarande ekonomiska välstånd. Att tillväxten för när-
varande är hög är heller ingen garanti för att utvecklingen fortsätter. Befolk-
ningsutvecklingen och den ekonomiska tillväxten utsätter det kinesiska
fastlandet för allt allvarligare ekologiska påfrestningar, som snart kan visa
sig klart tillväxthämmande. De okontrollerade utsläppen från fossil
förbränning och de gigantiska dammprojketen längs Yangzifloden är klart
oroväckande. De mycket svåra och omfattande översvämningarna sommaren
1998 i Yangziflodens omgivningar var en direkt följd av den utomordentligt
hänsynslösa rovdriften på skog och vegetation längs flodens flöden.
Den växande ekonomin behöver fri och rik tillgång på kapital för
investeringar. Investeringar från Taiwan och Hongkong har här spelat en
dominerande roll. För närvarande har Folkrepubliken endast en privat bank
och inga effektiva kapitalmarknader. Uppdraget att finansiera investerings-
behovet vilar således på de statliga bankerna och idag går nio tiondelar av
alla banklån till offentliga företag. Då många av dessa företag går med
förlust eller har problem med dålig lönsamhet kommer en stor andel av
krediterna aldrig att kunna betalas igen.
Sammanlagt uppskattas de dåliga lånen uppgå till över 30 % av BNP. För
att säkerställa en framgångsrik utveckling måste den kommunistiska
ledningen därutöver balansera regionernas konkurrerande krav, centralisera
och kontrollera skattesystemet samt städa upp oredan bland de statliga
företagen utan att det skapas en än större armé av medellösa arbetare.
En stagnation i den ekonomiska utvecklingen är således långt ifrån osan-
nolik och skulle få svåra konsekvenser för det inhemska näringslivet men,
vilket den asiatiska krisen visat, också mycket svåra följder för den ekono-
miska återhämtningen i hela regionen och därmed också för världsekonomin.
En effektiv allokering av de knappa resurserna försvåras ytterligare av att
den inhemska marknaden är fragmenterad i många delmarknader genom
stora avstånd och dåliga kommunikationer. Statsapparaten är inte heller
anpassad för att administrera och utveckla en modern ekonomi med de krav
en sådan ställer på fungerande lagar och regelverk etc. Hindren för fortsatt
tillväxt är sålunda åtskilliga. Sannolikt kommer de flesta att övervinnas men
den kinesiska ekonomin är i många avseenden känsligare för störningar än
vad en första anblick kan ge vid handen.
Kineserna är ett stolt folk med en 5 000-årig historia. Inte utan rätt
betraktar de sig själva som världens ledande kulturfolk och är stolta över sina
traditioner. Det råder stor misstänksamhet gentemot grannländernas inten-
tioner. Beijing varnar ständigt för att Japan på nytt skall utvecklas till en
militär stormakt som med hot och krav driver igenom sin vilja i regionen. Av
detta skäl torde Folkrepubliken Kina i praktiken acceptera USA:s närvaro,
samtidigt som man noggrant följer eventuella förändringar i den amerikansk-
japanska försvarsalliansen. Upplevs den egna situationen som hotad kommer
man att svara med ytterligare militära satsningar. Det är därför viktigt att
varje förändring i såväl USA, Japan som EU:s politik i regionen och
gentemot Folkrepubliken Kina tydligt motiveras och förklaras så att led-
ningen i Beijing inte missförstår och feltolkar desamma.
Folkrepubliken Kina och
omvärlden
Fokus i den globala säkerhetspolitiska utvecklingen
förflyttas alltmer till Asien-Stilla Havsregionen.
Folkrepubliken Kina spelar här med sin geografiska
belägenhet, sina verkliga eller befarade ambitioner och sitt
agerande en central roll i praktiskt taget varje delproblem i
området. De kinesiska ledarnas oro efter Sovjetunionens
upplösning och de amerikanska militära framgångarna i
kriget med Irak har övertygat dem om behovet av en snabb
modernisering av den kinesiska försvarsmakten. Till detta
kommer en alltmer påtaglig utbyggnad av de marina
högsjöstyrkorna. I kombination med den utpräglade
slutenheten i det kinesiska politiska systemet accentuerar
detta den stora osäkerhet som länderna i Folkrepublikens
närområde upplever.
Förutom att hantera de interna problemen och lösa upp hindren för fortsatt
ekonomisk tillväxt har den kinesiska regeringen således ett antal frågor av
huvudsakligen utrikespolitisk karaktär att hantera och lösa. På den
internationella scenen måste man lyckas fullfölja ett mjukt övertagande av
Hongkong och bli en full medlem i världshandelsordningen (WTO), för
vilket man fortfarande är dåligt förberedd.
Man måste övertyga USA, Japan och sina grannar om att man inte är
inriktad på expansion samtidigt som locket läggs på för de nationalistiska
strävandena inom de egna gränserna. Och man måste hantera Taiwan på ett
sätt som inte oroar omvärlden och som får ölandets befolkning att inte också
i handling överge tanken på att en återförening är att föredra.
Folkrepubliken Kina har 14 landgränser varav åtminstone fyra - Ryssland,
Nordkorea, Tadjikistan och Indien - delvis är omstridda. Inkluderas kraven
till sjöss - främst i Sydkinesiska sjön - har fastlands-Kina territoriella
konflikter med 20-talet andra stater. Under detta sekel har Kina varit i
konflikt med sju av dessa - Ryssland, Indien, Japan, Vietnam, Sydkorea,
Taiwan och USA.
De indiska kärnvapenprovsprängningarna våren 98 har i första hand setts i
relation till den indisk-pakistanska konflikten, men torde i minst lika hög
grad från indisk sida vara avsedd som en kraftfull markering inför
Folkrepubliken Kinas militära och nukleära upprustning och utplacering.
Oron i Beijing torde också i hög grad ha påverkats av den till synes helt
oförutsägbara serie av militära provokationer som Nordkorea ägnar sig åt
gentemot i första hand Sydkorea men i förlängningen också mot alla andra
stater med egna intressen i Nordostasien.
Kina och Taiwan
Taiwan synes utgöra den mest explosiva oroshärden. I
Folkrepubliken Kina är enigheten stor att Taiwan en dag
skall återförenas med fastlandet. Det torde i hög grad
sammanhänga med strävan att återställa de nationella
oförätter, som man i Kina anser sig ha utsatts för från
omvärldens sida det senaste århundradet. Skulle Taiwan
förklara sig formellt självständigt, är sannolikheten stor att
ledningen i Beijing av inrikespolitiska skäl kanske inte ser
något annat alternativ än att svara med militära medel. Detta
riskerar i sin tur att destabilisera hela regionen.
Missilkrisen i mars 1996 gav Beijing signalen att USA inte självklart
skulle avstå från att ingripa i ett sådant läge. Om ledningen i Beijing beslutar
sig för att blockera ön genom att stänga transportlederna runt om och till
Taiwan får det allvarliga konsekvenser bl a för Japan vars oljeimport anlän-
der via dessa rutter.
Det är därför att välkomna att de inofficiella samtalen mellan Beijing och
Taipeh återupptagits under hösten 98, efter att ha varit djupfrysta sedan
president Lee Teng-huis USA-besök våren 95. Den taiwanesiska chefs-
förhandlaren förklarade dock i Beijing att frågan om återförening för
Taiwans del är helt avhängig om Kina blir en demokrati.
All kinesisk maktpolitik mot Taiwan måste därför fördömas klart och en-
tydigt. Oavsett om Taiwan vunnit internationellt erkännande är det i strid
med folkrätt och ett hot mot den internationella säkerheten i FN-stadgans
mening. Medborgarna på Taiwan avgör själva om de vill bli en del av
Folkrepubliken eller fortsätta att leva sitt eget liv. På motsvarande sätt kan
Folkrepubliken Kina inte heller tillåtas ställa, och än mindre med militära
medel självsvåldigt förverkliga, olösta territoriella krav i Sydkinesiska sjön.
Tibet och Xinjiang
I framför allt Tibet och Xinjiang i västra Kina reses krav på
självbestämmande. Problemet för regionernas
ursprungsbefolkning är att det kinesiska inslaget hela tiden
ökar. Därmed försämras långsamt förutsättningarna för
självständighet. Beijing bör uppmuntras att ge regionerna
långtgående självbestämmande, upprätthålla respekt för
mänskliga rättigheter samt skapa förutsättningar för att vårda
och utveckla kulturella särdrag utan att riskera hot eller
förföljelser.
Hongkong
Hur Folkrepubliken Kina framöver kommer att behandla
Hongkong och dess invånare är fortfarande oklart.
Folkrepubliken Kina har i den gemensamma
överenskommelsen med Storbritannien från 1984 lovat
Hongkong en hög grad av självständighet och att området
skall få behålla sitt marknadsekonomiska system. Hongkong
skall styras av Hongkongs invånare inom vad som har
kommit att kallas ett land, två system.
Men Hongkong har förändrats mycket sedan 1984. Hongkongbornas
demokratiska rättigheter har stärkts, och det Hongkong som nu blivit en del
av Folkrepubliken skiljer sig markant från fastlandet. Före "återlämnandet"
upphävde Beijing och dess lokale administratör Tung Chee-hwa samtliga
demokratiska reformer som genomförts i Hongkong sedan 1984. Ledande
företrädare för Hongkongs demokratiska krafter med Demokratiska partiets
ledare Marin Lee i spetsen vägrade därför att ingå i den av Beijing hand-
plockade övergångsförsamlingen. Opinionsundersökningar visade att endast
40 % av invånarna stödde "återlämnandet" i förväg.
Om det nu inte går att förena två så olika system och traditioner inom ett
och samma land, vad kommer då att tvingas förändras? Eftersom den kine-
siska regeringen har gått hårt fram mot regimkritiker på fastlandet är det inte
osannolikt att också oppositionen i Hongkong kan komma att tystas eller
drivas ur landet. I takt med att överlämnandet närmade sig ökade graden av
självcensur i Hongkongmedierna. Däremot synes ännu ingen ytterligare
skärpning ha ägt rum därefter.
Parlamentsvalen i Hongkong i maj 1998 genomfördes enligt det tidigare
valsystemet, vilket innebar att hela den röstberättigade befolkningen bara
fick rösta om en tredjedel av de 60 parlamentsledamöterna. I det valet visade
sig den demokratiska oppositionen erhålla två tredjedelar av mandaten. Men
eftersom den Beijingstyrda administrationen konrollerade valen av
återstående 40 ledamöter har folkets flertal bara valt färre än 20 ledamöter.
Människorna i Hongkong visade i ett val med högre valdeltagande än
någonsin tidigare att de vill ha demokrati. Valsystemet resulterade i något
helt annat. Tung Chee-hwa förklarade omedelbart efter valet, som "husbon-
dens röst", att utvecklingen mot mer demokrati inte skulle påskyndas som
resultat av valutslaget. Med det nuvarande valsystemet kommer den
demokratiska oppositionen inte att kunna påverka den nya konstitution som
väntas efter 2007. Oppositionen kommer inte heller att väljas att ingå som
delegater i folkkongressen, Folkrepublikens högsta beslutande organ.
Omvärldens uppmärksamhet och stöd till den demokratiska oppositionen i
Hongkong måste vara uthålligt.
Taiwan
Taiwans status
Folkrepubliken Kinas anspråk på att företräda ett och hela
Kina har i förhållandet till Asiens mest lovande demokrati
Taiwan tagit sig ytterst arroganta och aggressiva uttryck.
Den militära uppladdningen i havsområdet mellan fastlandet
och Taiwan inför presidentvalen i mars 1996 saknar
motstycke internationellt. Omvärldens beslut i samband med
att Folkrepubliken övertog Taiwans plats i FN:s säkerhetsråd
uppfattas av Beijing som ett erkännande av att regimen där
fått världssamfundets godkännande att vara den legitima
företrädaren för ett och ett enda Kina.
När omvärlden 1971 genom Generalförsamlingens resolution 2 758 bytte
ut Republiken Kina (Taiwan) mot Folkrepubliken Kina som ständig medlem
i FN:s säkerhetsråd, var det ett naturligt uttryck för vilka världens
stormakter,
dessutom kärnvapeninnehavare, faktiskt var och är. Att Taiwan ställdes
utanför FN:s medlemsskara berodde däremot på att varken Beijing eller
Taipei kunde acceptera mer än en företrädare för Kina i FN:s medlemskrets.
Detta accepterades av ett realpolitiskt världssamfund. Historien visar
däremot, med såväl Tyskland som Korea, att någon entydig enstatsdoktrin
inte finns internationellt etablerad. Till historien hör naturligtvis också att
varken regeringen i Beijing eller den i Taipei vid den tidpunkten hade någon
demokratisk legitimitet.
Demokratin på Taiwan
Idag är läget ett helt annat. Taiwan är det mest glädjande
exemplet på att demokrati inte är ett västerländskt påfund
utan något som har universell giltighet för människor runt
om i världen. Allt tal om "asiatiska värden" när det gäller
krav på demokrati och mänskliga rättigheter i Ost- och
Sydostasien har på Taiwan avslöjats. Det handlar bara om
oförbätterliga politiska ledares rädsla för ett öppet och
demokratiskt samhälle. De allmänna val som hölls i mars
1996 i Taiwan var ett mönsterexempel för Asiens många hel-
eller halvdiktaturer. I det avseendet borde inte EU och dess
medlemsstater behöva hymla. Tvärtom bör exemplet lyftas
fram och på alla sätt stödjas och uppmuntras, oavsett hur
mycket regimen i Beijing uttrycker sina hot.
I december 1997 hölls lokal- och provinsval, i vilka det regerande
Kuomintangpartiet för första gången hamnade i minoritet, vilket höjer tem-
peraturen inför parlamentsvalen i december 98. Till det kommer naturligtvis
att DPP, det liberala oppositionspartiet, tidigare av Beijing uppfattats som
klart självständighetsinriktat. En oppositionsseger skulle vara svår för
Beijing att hantera, inte minst mot bakgrund av det därpå kommande
presidentvalet, då en ny president efter Lee Teng-hui skall utses.
Frågan om människor av kinesiskt ursprung önskar leva i en eller flera
statsbildningar kan bara avgöras av dessa människor i fria och demokratiska
former. Även om principen om "ett Kina" lever vidare, kan den aldrig med
någon automatik ge regimen i Beijing något slags ensamföreträdarrätt. Det
saknar den varje demokratisk legitimitet för. Om och när folken i Kina och i
Taiwan önskar återförenas kan det endast ske genom att de båda folken i fria
och demokratiska former tar ställning för detta. På den punkten måste
världssamfundet också vara entydigt.
Med valet av Kim Dae Jung till president i Sydkorea, med den tydliga
utvecklingen mot en mer demokratisk regering i Thailand och med Suhartos
avgång i Indonesien verkar utvecklingen gå alltmer i demokratisk riktning
också i Asien. Kanske kan turbulensen i Malaysia efter den auktoritäre
premiärministern Mahathirs arrestering av sin frispråkige rival och tidigare
finansminister Anwar Ibrahim i sin tur leda i samma riktning. Lee Teng-hui,
Martin Lee och Kim Dae Jung är asiatiska demokratiska ledare, som alla
avvisar försvaret av auktoritära styrelsesätt med hänvisning till något slags
"asiatiska värden".
Taiwan och FN
FN skall bestå av företrädare för världens alla stater. Tyvärr
tvingas vi acceptera att alla stater inte är demokratiska och
att dess företrädare därför inte alltid har demokratisk
legitimitet. Det kan emellertid inte vara acceptabelt att en
stabil statsbildning med demokratiskt styre och legitimitet
ställs utanför världssamfundet. Taiwan hör hemma också i
FN:s gemenskap om landet önskar söka medlemskap.
Exemplen på hur man redan under kalla kriget kunde hantera
två Tyskland och två Korea visar att det inte kan finnas
några formella hinder för Taiwans fulla deltagande i
folkgemenskapens institutioner. Enda hindret är Bejings
veto. Det bör vi inte medverka till att dölja.
Inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inom EU
bör Sverige verka för att det demokratiska Taiwan ges plats i FN vid sidan av
Folkrepubliken Kina till dess att folken i Kina och på Taiwan i demokratiska
val kan ta ställning till sin eventuella gemensamma framtid. Så sent som vid
Generalförsamlingens öppnande i september 1997 väcktes åter frågan av ett
antal medlemsstater att låta utreda Taiwans representation i FN. Frågan föll
som vanligt på Kinas veto. Sverige bör i fortsättningen aktivt stödja detta
förslag. Det avser också frågan om Taiwans representation i olika
underorgan, vars medlemskår inte endast består av erkända statsbildningar.
Sverige och Taiwan
Sverige bör på olika sätt utveckla sina förbindelser med
Taiwan. Taiwans representationskontor i Stockholm bör ges
diplomatisk skattefrihet. Den svenska representationen i
Taipei bör förstärkas. Sverige bör inom EU medverka till att
EU upprättar ett informationskontor i Taipei.
Det är i det sammanhanget upprörande att svenska myndigheter vägrar att
utfärda besöksvisum för taiwanesiska medborgare i ledande ställning,
samtidigt som företrädare för världens största diktatur besöker Sverige på
löpande band. Varje hänvisning till EU-regler är absurd, då sådana i detta fall
inte kan ha tillkommit utan Sveriges delaktighet och tillstyrkan. Invånare
från demokratiska stater får aldrig vägras inresa i Sverige av politiska
etikettsskäl.
Sverige, EU och Kina
USA och EU-länderna har - även sinsemellan -visat upp en
närmast fullständig provkarta på inkonsekvens, motstridighet
och konkurrens i förhållande till den snabbt växande
marknaden i världens folkrikaste stat. Sverige bör därför
inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik verka för en samlad och effektiv politik för
att främja demokrati och mänskliga rättigheter i
Folkrepubliken Kina. Det bör dessutom ske i samarbete med
USA och andra ledande demokratiska stater.
Vid val mellan kontroll/isolering och samarbete finns det sålunda flera skäl
som talar emot att isolera Folkrepubliken Kina. Bättre är i så fall att stödja
den ekonomiska utvecklingen. Västländerna bör koncentrera sig på att hjälpa
landet att hantera och om möjligt lösa sina gigantiska miljöproblem. Dels för
dess egen skull och dels för att dess växande miljöproblem också kan ge
allvarliga konsekvenser för den globala miljön. Inför 1997 års uppföljnings-
möte till Riokonferensen 1992 om den globala miljön visade Worldwatch
Institute i sin State of the World 1997 att Folkrepubliken Kinas snabbt
växande ekonomi är central, när det gäller utsläpp som hotar det globala
klimatet.
Om ledningen i Beijing isoleras/isolerar sig kan den nuvarande regeringen
snabbt komma att ersättas med en långt mer aggressiv och nationalistisk,
inriktad på att t ex till varje pris återupprätta Storkina med Taiwan som en
självklar del. Även om detta inte sker har Beijing förutsättningar att
destabilisera regionen vilket t.ex. skulle kunna leda till krig på den koreanska
halvön. Samtidigt är Folkrepubliken inte opåverkbar.
Ökat samarbete måste emellertid knytas till ovillkorliga krav på
demokratisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter samt folk-
rättsliga regler för fredlig samlevnad. Här gav statsminister Göran Persson
prov på ett osedvanligt omdömeslöst uppträdande med sina uppskattande
uttalanden om landets politiska stabilitet i samband med sitt besök i
Folkrepubliken hösten 1996.
Klara besked, tillsammans med morötter för dess regering att arbeta emot,
som till exempel medlemskap i WTO, kan skapa förutsättningar för
utveckling såväl ekonomiskt som i mer demokratisk riktning. Det är ytterst
angeläget såväl för Folkrepubliken Kina som för resten av världssamfundet
med ett medlemskap i WTO. Folkrepubliken Kina måste emellertid uppfylla
de grundläggande medlemsvillkoren på samma sätt som gäller för andra
stater.
Kina och mänskliga fri- och
rättigheter
Inför sessionen våren 1998 i FN:s kommission för mänskliga
rättigheter valde EU p g a inre oenighet att lägga ned talan
mot Folkrepubliken Kina. Man ursäktar sig i stället med att
hänvisa till värdet av en dialog med ledarna i Beijing. Frågan
kan givetvis ställas om FN:s kommission längre har något
berättigande, om inte brott mot FN-konventionerna kan
påtalas i fallet med världens största diktatur. Är det bara
ofarliga, betydelselösa randstater i periferin som världens
demokratier vågar ställa till ansvar för brott mot mänskliga
rättigheter?
Bristen på konsekvens och uthållighet i omvärldens kritik av Beijings
fortsatta och omfattande övergrepp på mänskliga rättigheter urholkar
trovärdigheten. Människorättsaktivister och demokratiförkämpar förföljs och
döms alltjämt till långvariga och nedbrytande frihetsberövanden. Fallet Wei
Jingsheng är bara det mest välbekanta och upprörande. Hans öde visar att
ledningen i Beijing inte uppfattar omvärldens engagemang för mänskliga
rättigheter i Kina som särskilt övertygande. Och liksom i fallet Wang Dan
kan man vara beredd att som en gest inför ett statsbesök i eller ifrån Beijing
låta en världsberömd dissident få lämna landet, samtidigt som hundratals nya
anonyma oliktänkande fängslas. Så tystar man den internationella kritiken
för ett tag.
Ett stöd till demokratisk utveckling i Folkrepubliken Kina inklusive
Hongkong måste därför utformas inom ramen för en konsekvent,
sammanhållen och uthållig strategi. Ett från svenskt håll tydligt och generellt
stöd för demokratiska strävanden i varje icke-demokratiskt land är svårare att
bemöta för ledningen i Beijing. Ett sådant stöd bör utformas så att möjlighet
finns att ge asyl till politiska aktivister som förföljs i Folkrepubliken.
Samtidigt får inte stödet för Hongkongs demokratiförespråkare upphöra. Det
måste klargöras att Sverige och övriga västländer ser mycket negativt på
inskränkningarna i de demokratiska friheter som hade uppnåtts.
Folkrepubliken Kina har mycket att förlora på en konfrontation med väst.
Väst bör utnyttja detta och ställa krav på att dess ledning behandlar
oliktänkande och minoriteter väl och få Kina att inse att ju mer man
liberaliserar landet desto större blir de utländska investeringarna och desto
mer ökar handeln och därigenom tillväxten. Ett Kina uppbundet av interna-
tionella regler och avtal ger en bättre garanti för gott beteende än ett
bakbundet inträngt Kina. Detta ligger också i Folkrepublikens eget intresse.
Ju mer normalt landet blir desto mer ökar möjligheten att kunna övertyga
invånarna på Taiwan om dess fredliga avsikter.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att klart och tydligt fördöma all kinesisk maktpolitik mot Taiwan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om situationen i Tibet och i Xinjiang,
3.  att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den fortsatta utvecklingen mot demokrati i Hongkong,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en återförening av folken i Kina och Taiwan,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik verka för att frågan om Taiwans representation i FN utreds
inom FN,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Taiwans representation i FN:s underorgan,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skattefrihet för Taiwans representationskontor i Stockholm,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förstärka den svenska representationen i Taipei,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att verka för att EU upprättar ett informationskontor i Taipei,
10.  att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om besöksvisering för taiwanesiska medborgare till Sverige,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Kinas medlemskap i VHO,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en konsekvent, sammanhållen och uthållig strategi för stöd till
demokratisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter i
Folkrepubliken Kina.

Stockholm den 28 oktober 1998
Karl-Göran Biörsmark (fp)

Elver Jonsson (fp)