I mer än 40 år - med ett tioårigt fredsuppehåll under 1970- och 80-talen
- har Sudan plågats av ett inbördeskrig. År 1983 blossade inbördeskriget
i Sudan upp igen. Människor i landets södra del gjorde uppror mot den
dåvarande regeringen. Det är den svarta, huvudsakligen kristna
befolkningen som slåss för att slippa påtvingas regimens hårda politik.
Sudan var en av de få stater som stödde Irak under Kuwaitkriget. Den
islamiska regeringen har även knutit nära band med Iran.
Kriget i Sudan är ett krig som bedrivits med svälten som vapen av
regeringen i Khartoum vars brist på respekt för mänskliga rättigheter är
ökänd. Massflykten beror på att varken regeringssidan eller det sudanesiska
folkets befrielsearmé SPLA skonar civilbefolkningen. Gerillan som kämpar
mot den muslimska regeringen i huvudstaden Khartoum har splittrats.
Situationen har under senare år förvärrats ytterligare. Striderna är etniska.
Civila har massakrerats eller drivits från sin hembygd utan möjligheter att
försörja sig. Det har blivit nästan omöjligt för internationella hjälp-
organisationer att bistå de nödställda i detta kaotiska läge. Att ha kontroll
över matdistributionen innebär makt - därför hindrar gerillafraktioner hjälp-
organisationer från att hjälpa folket direkt.
De inbördes striderna har varit förödande för befolkningen. Som vanligt är
det civilbefolkningen, barnen och kvinnorna, som får lida. Svälten härjar
svårt. I vissa områden finns inga barn under fem år, alla har dött.
FN:s bistånd är beroende av de olika gerillafraktionernas välvilja. Men i
likhet med den tidigare situationen i Somalia kommer inte hjälpen fram till
de svältande. De är hjälplösa offer i en cynisk maktkamp och omvärlden har
ännu inte reagerat tillräckligt och med kraft.
I framför allt södra Sudan, som egentligen är ett bördigt land, hotar en
svältkatastrof av samma omfattning som i Somalia. Det behövs mat, men det
behövs också fred.
Amnesty International anser att det är attacker mot civilbefolkningen som
är orsak till svältkatastrofen i Sudans krigszoner. Man betonar också att det
är brotten mot mänskliga rättigheter som orsakar svälten i Sudan. Det är
därför mycket viktigt att det internationella samfundet, inklusive Sverige, ser
till att respekten för de mänskliga rättigheterna finns med som en central del
vid varje försök att förhandla om fred och eldupphör i Sudan. En
representant för Sudans kristna råd, som för en tid sedan besökte Sverige,
frågade: Vad är det för mening att ge människorna mat om de dödas året
därpå? Det är inte svårt att instämma i hans fråga.
Det är viktigt att humanistiska och fredsskapande åtgärder följs åt. Vad
Sudan vill ha är fredsskapare/fredsarbetare, som är beredda att leva
tillsammans med det sudanesiska folket. Dessa fredsskapare skall i så fall
försöka upprätthålla ingångna fredsuppgörelser och skapa försoning mellan
tidigare stridande grupper. Hemkomna skall de rapportera till sina respektive
regeringar och FN om vad som pågår i Sudan för att bl.a. ytterligare
förebyggande och fredsbevarande åtgärder ska kunna sättas in.
I mars 1993 tillsatte FN:s MR-kommission en särskild rapportör för Sudan.
Inledningsvis motarbetades hans mission. Men våren 1998 lämnade han en
rapport om olika tänkbara åtgärder för arbetet med bland annat de mänskliga
rättigheterna. Även han föreslår att fältarberare skall tillsättas för att
arbeta
med de frågorna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stödja fredsansträngningarna i Sudan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att tillsätta fältarbetare för arbete med mänskliga rättigheter i
Sudan.