Iran

Iran - dubbelvälde,
splittring och fortsatt
förtryck

För ett år sedan skrev vi följande i en gemensam motion om
situationen om Iran:

Brotten mot mänskliga rättigheter i Iran har sedan islamiska republiken
bildades varit omfattande och grova. Alla brott är inte kända. Mörkertalet är
stort. Regimens offer kan räknas i 10 000-tals mördade och försvunna.
Förföljelse, mord och trakasserier av enskilda, mot iranska regimen
oppositionella, människor har ägt rum runt om i världen, främst mot
medlemmar ur iranska motståndsorganisationer.

10 000-tals oppositionella sitter i fängelse. Anklagelserna har
ofta varit absurda och bisarra. Straffen för lindriga förseelser
mot mullornas påbud har varit hårda och brutala. Särskilt rå
har bestraffningen av kvinnor varit. Hela samhället har
präglats av diktaturens primitiva kvinnosyn och
kvinnoförtryck. Man har på papperet ett formellt
demokratiskt system i Iran. Men samtidigt har man inrättat
ett särskilt väktarråd som fastställer om de kandidater som
nomineras i val kan anses vara rättrogna muslimer. Kan de
inte godkännas av rådet ogiltigförklaras nomineringen. Detta
väktarråd är inte en formsak. Det har gjort bruk av sin makt.
Opposition är i praktiken förbjuden. Den iranska regimen har
vid flera tillfällen fått hård kritik av det internationella
samfundet för sina kränkningar av de mänskliga
rättigheterna. Enligt Amnesty International och Human
Rights Watch har landet ett mycket stort antal politiska
fångar med långa fängelsestraff.

Förföljelserna av intellektuella är omfattande. Författare har mördats och
fängslats. Regimen har förtalat, beljugit och smutskastat dem samtidigt som
man utsatt dem för såväl psykisk som fysisk tortyr. Under våren 1998
föreföll det som om förtycket mot de intellektuella mattats i och med
frigivningen av Faraj Sarkoohi, och president Khatemis upphävande av
fatwan gentemot Salman Rushdie ger bilden av att en liberalisering skulle
vara på väg. Samtidigt har det emellertid inträffat att en ny våg av
arresteringar drabbat författare och publicister i Iran. Tidningen Tous och
tidskrifterna Rahe-nu, Game-e Salem, Iran-farda, Tavana och Aban har
förbjudits att komma ut. Masha allah Shamsolvaesin, Ali Reza Alaipoor,
Ibrahim Nabavi, Mohamad Sadegh Javadi, alla medlemmar av Tous
redaktion fängslades men frisläpptes sedan efter internationella protester.
Författaren Abas Amir Entezam har fängslats för att han kallade chefen för
det beryktade Evin-fängelset Lajevardi, vilken senare själv blev mördad, för
Evins bödel. En sak torde vara alldeles klar i sammanhanget. Entezam
våldförde sig inte på sanningen. Andra författare som Mohamad Mokhtari,
Ali Ashraf Darvishiyan och Mansor Koshan har likaså arresterats. Den
internationellt kände och berömde författaren Hoshang Goshiri måste idag
regelbundet infinna sig hos polisen för förhör.

Anledningen till dessa repressalier riktade mot författarna i Iran är inte
bara regimens rädsla för obekväma åsikter utan också ett försök att kväva de
iranska författarnas organisering i ett fritt författarförbund. Det är således
inte bara yttrandefriheten som förkvävs av regimen utan också den
demokratiska föreningsrätten. Till bilden hör också att då den över-
väldigande delen av iranska intellektuella är emot ett krig med det av
talibanerna dominerade Afghanistan, vidtar regimen skrämselåtgärder för att
tysta de röster som kan vara emot ett krig. Den svenska regeringen bör därför
i internationella sammanhang verka för yttrandefriheten i Iran och
författarnas rätt att fritt organisera sig. Detta vill vi ge regeringen till
känna.

När det gäller tidigare mördade eller "försvunna" författare måste deras
fall utredas av oberoende internationella organ. Det vill vi också ge
regeringen till känna.

Människor som avviker från den i Iran vedertagna islamiska trons
uppfattningar, såsom kristna eller bahaier utsätts för förföljelser och
allehanda övergrepp. För närvarande hotas bahaierna Sirous Zabihi
Moghadam och Hedayat Kashefi Najafabadi av dödsstraff.

Förtrycket har dock inte begränsat sig till en mindre grupp intellektuella.
Det drabbar hela folket. Förra året demonstrerade en stor grupp oljearbetare
utanför arbetsmarknadsministeriet. Omkring 600 av dem arresterades och
fängslades.Trots detta har demonstrationer och strejker för fackliga rättig-
heter och bättre levnadsvillkor fortsatt vid flera företag i olika delar av
landet. Någon föreningsfrihet existerar inte. Sverige bör därför i FN, EU och
andra internationella organ verka för att Iran respekterar människors rätt till
facklig organisering. Det vill vi ge regeringen till känna.

Våren 1997 fastslog FN:s specielle emissarie för Iran, professor Maurice
Capithorne, att situationen när det gäller mänskliga rättigheter i landet
allvarligt försämrats. Senare rapporter har inte innehållit någon förbättring.
Avrättningar, tortyr och fängslanden fortsätter i oförminskad omfattning.
Barn fängslas tillsammans med sina mödrar. Särskilt brutalt drabbar
förtrycket kvinnorna. Visserligen utsåg president Khatemi en kvinna till
kulturminister. Men en svala gör ingen sommar. Kvinnoförtrycket ute i
samhället är grymt och omfattande. Äktenskapsbrott bestraffas med döden
genom stening - och det är framför allt kvinnor som drabbas av detta, då det
oftast är kvinnor som anklagas för denna typ av brott. En annan orsak till
detta är att det enligt sharia-lagarna krävs flera kvinnliga vittnen för att
uppväga ett manligt vittne.

Nyligen fattade det iranska parlamentet, majles, beslut om att endast
kvinnliga läkare får behandla kvinnliga patienter. Detta är en brutal och
könsdiskriminerande lag som automatiskt medför att kvinnor får betydligt
sämre läkarvård än män, eftersom endast 20 % av läkarna i Iran är kvinnor.
50 % av befolkningen - kvinnorna - skall vårdas av 20 % av läkarkåren.
Beslutet vittnar om grov diskriminering av kvinnor. Det är vår uppfattning
att Sverige verkar för att den kritiska dialogen mellan Iran och EU bör lägga
särskild tonvikt vid förtrycket av kvinnor i Iran. Detta vill vi ge regeringen
till känna.

2. Iran, Sverige och EU:s
kritiska dialog

Våren 1997 fastslog även EU:s ministerråd att situationen i
Iran försämrats, och att man borde överväga att använda
andra metoder än den kritiska dialogen för att kunna påverka
läget i fråga om mänskliga rättigheter i Iran. Detta
ställningstagande motiverades bland annat av domen i den
s.k. Mykonosrättegången i Tyskland och andra mord på
regimkritiker begångna av agenter från den iranska
säkerhetstjänsten utomlands. Då situationen idag är
oförändrad när det gäller bristen på respekt för demokratiska
och mänskliga rättigheter är denna diskussion fortfarande
aktuell. Vi vet att ekonomiska sanktioner är ett tveeggat
vapen. Det har vi bland annat sett i fallet Irak. Vi anser
liksom tidigare att man med vissa politiska, ekonomiska och
diplomatiska punktåtgärder kan understryka vad man
muntligt och skriftligt uttryckt i den kritiska dialogen.
Slutligen skall understrykas att de sanktionsåtgärder vi
föreslår har till syfte att bryta den ohörsamhet som
fortfarande kännetecknar den iranska regeringen.

Har det skett någon
förändring av läget i Iran?

Våren 1997 hölls presidentval i Iran. Det iranska
parlamentets mycket konservative och starkt
fundamentalistiske talman Nathek Noori ansågs som given
segrare. Valet var knappast något demokratiskt val.
Väktarrådet rensade bort ett mycket stort antal kandidater.
Likafullt var valdeltagandet högt. Den konservative och
fundamentalistiskt sinnade Nathek Noori hade alla medier på
sin sida och ansågs som en given segrare. Likafullt valdes
med mycket stor majoritet (närmare 70 %) ayatolla Khatemi,
som hade rykte om sig att vara mer liberal, till president.
Valutgången var fullständigt oväntad.

Det har sedan dess blivit alltmer uppenbart att alla kanske inte röstade lika
mycket för Khatemi som mot mullornas religiösa välde. Vad som helst är
bättre än det man haft. Genom att rösta på Khatemi underströk man att man
måste bort från det prästvälde som dagligdags attackerar, förnedrar och
förtrycker det egna folket. Man måste bort från en regim som inte kunde
sköta landets ekonomi och som genom sina terrorgrupper inom och utom
landet skämt ut den iranska nationen inför hela världen.

Två maktcentra inom
regimen

Valet av ayatollan Khatemi mottogs i Iran med en entusiasm
som gav upphov till en mer förstärkt längtan till förändringar
hos breda lager inom det iranska folket. Det politiska
klimatet ändrades radikalt. Det finns rikligt med rapporter
om att människor idag tar sig friheter på ett sätt som tidigare
var otänkbart. Frispråkigheten har blivit större, trots att man
vet att denna frispråkighet kan leda till repressalier. Modet
och självförtroendet har återvänt hos folket, som ibland
t.o.m. hånar de fundamentalistiska mullorna. President
Khatemis utfästelser har skapat förväntningar. Likafullt är
hans politiska linje idag ingalunda oomstridd. Hans
framgång i valet är inte alls någon definitiv eller slutlig seger
för en mer "liberal" politik. De konservativa krafterna har
inte givit upp kampen. Vid sidan av regeringen bildade den
konservative andlige ledaren Khamenei ett organ, Rådet för
landets bästa, som, även om presidenten ingår i det,
domineras av konservativa krafter. Vid sidan av regeringen
finns alltså ett annat maktcentrum i det iranska samhället
vilket behärskas av den konservative andlige ledaren
Khamenei och hans anhängare. Khamenei är i sin egenskap
av religiös, andlig och ideologisk ledare för landet den som
har makten över militären - både pasdaran och den reguljära
armén. Khamenei och Rådet för landets bästa har även
kontrollen över rättsväsendet. Denna konstellation av två
maktcentra gör den framtida utvecklingen svårbedömd.

I och med valet av ny president har förändringar proklamerats.
Förväntningar har uppstått, men också starka spänningar har uppstått bland
de styrande. När vi talar om "regimen" kan detta te sig som ett tvetydigt
begrepp. Vid vi avser är dock i första hand den maktutövning, dominerad av
förtryck av kvinnor, undertryckande av yttrande-, religions- och förenings-
friheten samt andra demokratiska och mänskliga rättigheter, vilken främst
företräds av det islamistiska prästväldet representerat av Rådet för landets
bästa.

Står nya krig för dörren?

Iran har efter revolutionen 1979 utkämpat ett mångårigt och
blodigt krig med grannlandet Irak. Idag hotar ofreden åter
Iran till följd av de försämrade relationerna mellan Iran och
det av talibanerna styrda och av Pakistan och Saudiarabien
understödda, Afghanistan. Ett sådant krig skulle kosta många
unga iranier livet. Det skulle sannolikt också betyda
fördjupade motsättningar inom Iran. En regim (och med
regimen menar vi här i första hand ayatollah Khamenei och
hans anhängare) som vill driva ut sin unga befolkning i krig,
vilken till 70 % röstat mot densamma, kommer säkerligen att
möta kraftig opposition; en stark opposition som det kommer
att krävas mycket hårdhänta metoder för att undertrycka. Det
vi hittills sett av Khamenei och hans anhängare är att dessa
är både tillräckligt cyniska, makthungriga och väl militärt
rustade för att tillgripa sådana metoder. Hoppingivande i
denna situation är att den armé som finns, av vilka många
önskade en förändring och stödde Khatemi i valet, inte följer
de korrumperade mullorna utan revolterar. Faran för ett
uppslitande inbördeskrig är dock i en sådan situation
överhängande. Sverige bör därför göra sitt yttersta i
internationella fora för att förhindra ett krig mellan Iran och
talibanerna i Afghanistan. Detta vill vi ge regeringen till
känna.

Säkerhet för iranier i exil

Iran leds fortfarande av en regim (obs! vår definition av
begreppet regim) som förföljer politiskt och religiöst
oliktänkande. Det är brottsligt att hysa andra tankar, yttra
andra åsikter eller utöva andra religioner än de som regimen
godkänt. Straffen är mycket hårda och brutala.
Oppositionella dödas. Kvinnor stenas till döds för ringa
förseelser och ofta på falska grunder. Att till Iran utvisa
politiskt eller religiöst oliktänkande är att utsätta dem för
oerhörda risker. Blotta misstanken om att den utvisade kan
vara politiskt oppositionell eller hyser en annan tro innebär
livsfara för honom eller henne. En sådan människa blir, om
hon inte avrättas - utan dom och rannsakning eller eventuellt
med dom och rannsakning i ett rättsmaskineri som präglas av
den största nyckfullhet - i praktiken betraktad som fredlös.
Han eller hon kan utsättas för trakasserier och förföljelser
som förr eller senare kan leda till döden. Svenska
myndigheter måste därför vara ytterst varsamma när det
gäller utvisningar till Iran. Detta har hittills inte alltid varit
fallet. Detta vill vi ge regeringen till känna.

Avslutning

Iran har - om man upphör med brotten mot mänskliga
rättigheter, påbörjat en utveckling i riktning mot demokrati
och att upprätthålla freden med grannländerna - möjligheter
att bryta sin isolering och återvinna sin respekt hos det
internationella samfundet. Det är uppenbart att en sådan
utveckling skulle har det iranska folkets stöd.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den svenska regeringen i den kritiska dialogen med den
iranska regimen lägger tyngdpunkten på brotten mot mänskliga rättigheter -
särskilt när det gäller kvinnornas rättigheter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om politiska, diplomatiska och ekonomiska punktåtgärder som en del
av den kritiska dialogen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen i sina direkta relationer med den iranska regeringen
och i EU- och FN-sammanhang måste verka för att alla fängslade författare
och journalister frisläpps och ges möjlighet att fritt ge ut sina verk,
tidskrifter
och tidningar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den svenska regeringen i olika internationella organ skall
verka för att omständigheterna kring flera författares samt en rad politiskt
och religiöst oliktänkande människors död närmare granskas av en opartisk
humanitär organisation,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Iran fortfarande är en riskfylld plats för politiskt
oppositionella
och religiöst oliktänkande, varför alla utvisningar av människor som flytt
från Iran av politiska och/eller religiösa skäl måste upphöra,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i internationella forum skall göra sitt yttersta för att
förhindra ett blodigt krig mellan Iran och talibanerna i Afghanistan.

Stockholm den 20 oktober 1998

Eva Zetterberg (v)

Bengt Silfverstrand (s)

Henrik S Järrel (m)

Rose-Marie Frebran (kd)

Karl-Göran Biörsmark (fp)

Rolf Kenneryd (c)

Marianne Samuelsson (mp)