av andre vice talman Eva Zetterberg m.fl. (v, kd, c, fp, mp)
Mänskliga rättigheter
Om mänskliga rättigheter
Den 10 december 1998 är det 50 år sedan FN:s allmänna
förklaring om de mänskliga rättigheterna antogs. Detta
jubileum har uppmärksammats över hela världen. Sedan
FN:s generalförsamling 1948 antog förklaringen har denna
varit hörnstenen i arbetet för de mänskliga rättigheterna och
lett till utarbetandet av många internationella och regionala
konventioner och fördrag som har ratificerats av en stor del
av FN:s medlemsländer. Trots detta är brotten mot de
mänskliga rättigheterna vitt utbredda. För många människor
är förklaringen inte mer än löften på ett papper. För
samvetsfångar som hålls i fängelse världen över och för
tortyroffer som finns i en tredjedel av världens stater är det
långt mellan ord och handling.
Den allmänna förklaringen fastslår att de mänskliga rättigheterna är
universella och odelbara - och efterlevnaden är ett ansvar för alla stater. Vid
FN:s världskonferens om mänskliga rättigheter 1993, antog 171 stater
Wiendeklarationen, vilken starkt poängterar att det är alla staters skyldighet
att utöva påtryckningar mot länder som kränker de mänskliga rättigheterna
samt att kritik mot dessa länder inte skall ses som en inblandning i en stats
inre angelägenheter. Lika viktigt som att uppnå universell anslutning till
konventionerna är att få till stånd universell efterlevnad både när det gäller
inkorporering i nationell lagstiftning och när det gäller praxis. Det är också
viktigt att fokusera på det stora antalet stater som har gjort reservationer i
samband med ratificeringar, eftersom dessa reservationer undergräver
konventionernas syfte.
Många länders regeringar uppvisar dubbla ansikten i sin attityd till
mänskliga rättigheter.
Irlands tidigare president Mary Robinson, numera FN:s högkommissionär
för mänskliga rättigheter, har beskrivit situationen när det gäller mänskliga
rättigheter i världen på följande sätt:
50-årsjubileet är varken en tid för firande, ett tillfälle att vara självbelåtna
eller gratulera oss själva till den utveckling som ägt rum sedan 1949. Vi kan
inte låtsas att det som uppnåtts när det gäller mänskliga rättigheter lett till
genomgripande förändringar i form av en minskning av brotten mot de
mänskliga rättigheterna. Två gånger under detta årtionde har vi bevittnat
folkmord riktade mot hundratusentals människor. I strid med de mänskliga
rättigheterna och internationella lagar har våldtäkt blivit ett fenomen som
systematiskt använts som ett vapen i krigföringen. Tortyr, summariska
avrättningar och försvinnanden är vanliga. Hundratals miljoner människor
lever i extrem fattigdom, lider av undernäring, sjukdomar och är utan hopp.
Miljoner barn dör på grund av brist på rent vatten. Vi har fortfarande en
omfattande diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion och
sexuell läggning. Länder som berömmer sig själva av att välkomna
immigranter slår igen portarna för flyktingar och asylsökande. (A Human
Rights Message, Regeringskansliet 1998, s. 10-11)
När det gäller de krav världens regeringar måste uppfylla
anser Mary Robinson följande:
? att göra slut på våldet mot kvinnor, barn, minoriteter och invandrare och
ett slut på att de antar nationella planer för sitt arbete med mänskliga
rättigheter och att de i detta arbete inkluderar de ekonomiska förhållan-
dena,
?
? att de ratificerar de internationella fördragen rörande mänskliga rättig-
heter,
?
? att anta nationella handlingsplaner för genomförande av mänskliga
rättigheter och i dessa beakta hur ekonomiska prioriteringar inverkar,
?
? att säkra de mänskliga rättigheterna till utbildning för alla,
?
? att man skapar nationella institutioner för förverkligande och till försvar
av de mänskliga rättigheterna,
?
? att man måste ta krafttag för att utplåna fattigdomen.
?
(A Human Rights Message, Regeringskansliet 1998, s. 13.)
Vi ser med oro att de mekanismer som inrättats för att
kontrollera efterlevnaden, bl.a. har FN:s särskilda
rapportörer för små resurser eller också hindras de från att på
ett effektivt och resolut sätt ställa regeringar till svars i de
länder där övergreppen förekommer. Det internationella
samfundet avstår ofta från starka påtryckningar av politiska
eller ekonomiska hänsyn. Försvaret för de mänskliga
rättigheterna försvagas även på grund av regionala
hänsynstaganden. Bästa sättet att uppmärksamma
50-årsjubileet är att med större kraft arbeta för att de
internationella fora och traktat som inrättats och antagits ska
bli de effektiva redskap de var tänkta att vara.
Sverige bör i FN, EU och i andra internationella fora arbeta för att de
mekanismer som inrättats för att kontrollera efterlevnaden av deklarationen
om de mänskliga rättigheterna ges större resurser. Detta vill vi ge regeringen
till känna.
Afghanistan
Kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Afghanistan
är oerhört utbredda. Offentliga avrättningar, amputationer
och spöstraff har ökat de senaste året, och förtrycket drabbar
stora delar av samhället. Särskilt drabbade är kvinnor som
inte får vistas utanför hemmet utan sällskap av manlig
släkting, de får inte söka arbete och de nekas utbildning.
Kvinnor som trotsar de rigida restriktionerna, utsätts för
svåra trakasserier och misshandel. Världssamfundet står
lamslaget samtidigt som många regeringar bär ett tungt
ansvar som vapenexportörer till de stridande parterna.
Sverige bör i FN, EU och andra internationella fora verka för att all
vapenexport till Afghanistan upphör. Detta vill vi ge regeringen till känna.
Algeriet
Våldet i Algeriet har pågått i sju år utan att det
internationella samfundet har agerat. Vid årets
FN-kommission för de mänskliga rättigheterna kom Algeriet
inte ens upp på dagordningen. Tiotusentals civila har dödats i
oerhört brutala massakrer. Den algeriska regeringen hävdar
att samtliga attacker har utförts av terrorister och islamiska
fundamentalister. Överlevande från massakrerna har dock
många gånger vittnat om att militär och polis vägrat ingripa
trots att de funnits i närheten av de byar där övergreppen har
skett. Tusentals människor har dömts till fängelse efter
bristfälliga rättegångar, och många människor kvarhålls utan
rättegång. Tortyr och misshandel uppges vara mycket vanligt
förekommande, särskilt mot fångar i hemliga häkten.
Oberoende organisationer har trots upprepade förfrågningar inte fått
tillstånd att resa in i Algeriet för att kunna göra utredningar. Under året har
två delegationer från EU och en delegation utsedd av FN:s generalsekreterare
Kofi Annan besökt landet. Ingen av dessa delegationer hade mandat att
utreda MR-kränkningar och villkoren för deras besök hade hårt dikterats av
den algeriska regeringen. Den 31 juli 1998 publicerade FN:s kommitté för de
mänskliga rättigheterna sitt svar på den flera år försenade rapporten från den
algeriska regeringen. Kommittén riktar stark kritik mot den bristande
respekten för de mänskliga rättigheterna i landet och har också utfärdat ett
antal rekommendationer till regeringen.
Åtgärder måste vidtas för att skydda civilbefolkningen och stoppa
massakrerna. Vidare måste noggranna utredningar göras av oberoende ex-
perter för att kunna säkerställa vem som ligger bakom övergreppen, även vad
gäller säkerhetsstyrkornas och den regeringsstödda milisens roll. Anklagelser
om tortyr, försvinnanden och utomrättsliga avrättningar måste utredas, och
de skyldiga ställas inför rätta.
Sverige bör i FN, EU och andra internationella fora verka för att en
delegation ges möjlighet att besöka och undersöka våldet i Algeriet. Detta
vill vi ge regeringen till känna.
Colombia
De senaste tio åren har mer än 30 000 människor fallit offer
för politiska mord. Ytterligare 3 000 har förts bort och är
fortfarande "försvunna". Över en miljon människor har
tvingats på flykt i det egna landet på grund av det politiska
våldet - 150 000 under de första åtta månaderna av 1998. Då
den förre presidenten Samper tillträdde sitt ämbete i
september 1994 presenterade han ett vittgående program
med förslag till åtgärder för att förbättra situationen för de
mänskliga rättigheterna i landet. I detta program ingick
löften om att avväpna och upplösa de paramilitära grupperna
och att vidtaga åtgärder för att komma till rätta med
straffriheten, så att de som gjort sig skyldiga till övergrepp
skulle ställas inför rätta. Tyvärr har utvecklingen inte alls
gått i denna riktning. Under president Sampers regeringstid
fortsatte de systematiska och grova övergreppen i
oförminskad skala. Paramilitära grupper och även gerillan
har skaffat sig ett allt större utrymme. Ingen kan egentligen
känna sig säker i dagens Colombia: gatubarn, prostituerade
och småbanditer blir föremål för utrensningsaktioner utförda
av enskilda eller grupper som agerar med polisens goda
minne. Organisationer för mänskliga rättigheter har även
dokumenterat ett stort antal fall där MR-aktivister, ledare i
slumområden, företrädare för indianbefolkningen, lärare,
advokater som försvarar offren för MR-kränk-ningar,
politiskt aktiva på vänsterkanten och fackligt aktiva förts
bort, torterats, "försvunnit" eller dödats på öppen gata.
MR-aktivister hotas till livet och tvingas upphöra med sin
verksamhet och fly ut ur landet eller gå i intern exil. Detta
innebär att de viktigaste rapportörerna när det gäller
MR-brott tystas. Utan information till omvärlden hotas
säkerheten för de utsatta grupperna i allt högre grad. Det
skydd som återstår för hotade och förföljda människor i
Colombia är det internationella engagemanget.
Det är otvetydigt så att de flesta MR-brott med politisk anknytning begås
av säkerhetsstyrkorna med hjälp av de paramilitära grupperna. Dessa grupper
kan fritt röra sig i områden med stark militär närvaro och får i stor
utsträckning sin utbildning och sitt beskydd från säkerhetsstyrkorna.
Straffriheten för medlemmar ur säkerhetstyrkorna och de paramilitära
grupperna är närmast total.
Den 8 augusti 1998 tillträdde Andrés Pastrana som nyvald president. Hans
regering har ännu ej vidtagit åtgärder för att komma till rätta med straffri-
heten och stoppa de svåra övergreppen.
FN:s MR-kontor i Bogotá är ett viktigt led när det gäller övervakningen av
de mänskliga rättigheterna. Men detta kontor får inte ses som en garant för
att övergreppen kommer att upphöra. Sverige som är en av biståndsgivarna,
bör noga följa rapporteringen från kontoret. Den svenska regeringen bör
också främja och upprätthålla ett kraftfullt internationellt tryck på den
colombianska regeringen att på allvar inleda fredsförhandlingar med gerillan
och avväpna de paramilitära grupperna. Man bör också kräva effektiva
åtgärder för att sätta stopp för straffriheten.
Sverige bör i FN, EU och i andra internationella fora verka för att de
paramilitära grupperna, som står för de flesta brotten mot mänskliga
rättigheter i Colombia, upplöses att straffriheten för brott mot mänskliga
rättigheter upphör samt att en FN-rapportör inrättas som följer utvecklingen
när det gäller efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna i landet. Detta vill
vi ge regeringen till känna.
(Se vidare särskild motion om Colombia)
Iran
Otaliga rapporter om grava kränkningar av de mänskliga
rättigheterna i Iran har förekommit under en lång rad år.
President Khatamis utfästelser om reformer på MR-området,
exempelvis när det gäller yttrandefrihet och kvinnors
rättigheter, motarbetas av konservativa religiösa krafter i det
politiska etablissemanget. Hundratals politiska fångar hålls
alltjämt fängslade, många utan rättslig prövning eller efter att
ha blivit dömda vid bristfälliga rättegångar. Tortyr och
misshandel är vanligt förekommande och brutala
straffmetoder som spöstraff och stening till döds tillämpas.
Under 1997 avrättades minst 143 människor, flera av dem samvetsfångar.
Religiösa minoriteter utsätts för svår förföljelse, ett exempel är Bahaian-
hängare. Sedan den islamiska revolutionen 1979 har minst 200 av dessa av-
rättats och nyligen fastställdes dödsdomarna mot ytterligare två Bahai-
anhängare.
Vi ser med tillfredsställelse på att dödsdomen mot författaren Salman
Rushdie har upphävts.
Det är dock nödvändigt att det internationella samfundet noga bevakar att
utvecklingen i Iran går i en positiv riktning, att man ställer konkreta krav på
förändringar och stöder reformarbetet.
Att president Khatami förklarat att fatwan mot Rushdie upphävts innebär
inte att de mer militant fundamentalistiska grupperna kring den andlige
ledaren Khamenai och Rådet för landets bästa följer Khatamis beslut.
Sverige bör alltså noga följa vad som sker i Iran när det gäller mänskliga
rättigheter och framför allt när det gäller Salman Rushdies säkerhet. Detta
vill vi ge regeringen till känna. (Se vidare särskild motion om Iran)
Kina
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna avslutade
sin 54:e session utan att fördöma övergreppen i Kina. Det
skäl som angavs var att Kina har inlett en dialog med
omvärlden och att man även har undertecknat de två
konventionerna om mänskliga rättigheter. Trots detta
rapporteras om svåra kränkningar av de mänskliga
rättigheterna. Ännu nio år efter massakern på Himmelska
fridens torg är minst 250 människor fortfarande fängslade för
delaktighet i demokratirörelsen. I genomsnitt döms 60
personer till döden varje vecka. Förtrycket i Tibet fortgår
med oförminskad styrka. Minst 10 fångar rapporteras ha
dödats efter fredliga protester i början av maj i
Drapchifängelset i Lhasa, Tibet. Protesterna genomfördes i
samband med ett besök av en EU-delegation. En dialog med
de kinesiska myndigheterna får inte leda till att övergreppen
inte påtalas. Dialogen mellan EU och Kina måste vara kritisk
och vaksam när det gäller de mänskliga rättigheterna i Kina
och när det gäller de kinesiska myndigheternas uppträdande i
Tibet. Allt annat än ett kraftfullt agerande från världens
regeringar är ett tyst medgivande till de kinesiska ledarna att
de kan fortsätta bryta sina löften att respektera de mänskliga
rättigheterna. Besöket av FN:s högkommissarie för de
mänskliga rättigheterna var ett positivt första steg, men den
kinesiska regeringen bör också uppmanas att bjuda in FN:s
särskilda rapportörer om tortyr och utomrättsliga
avrättningar. Vidare bör krav ställas på att ICRC
(Internationella rödakorskommittén) får besöka fängelser
och interneringsläger, och att internationella
människorättsorganisationer släpps in i Kina för att kunna
göra utredningar om MR-situationen.
Sverige bör i FN, EU och andra internationella fora verka för att
Internationella Röda Korset får besöka fängelser och interneringsläger, och
att internationella människorättsorganisationer släpps in i Kina för att utreda
MR-situationen. Detta vill vi ge regeringen till känna.
Turkiet
Situationen för de mänskliga rättigheterna i Turkiet har
många gånger varit föremål för debatt i den svenska
riksdagen. Trots vittgående löften från den turkiska
regeringen om reformer, har de förbättringar som hittills
genomförts varit ringa och övergreppen fortgår i stor skala.
Systematisk och omfattande tortyr förekommer fortfarande
på polisstationer. Under 1997 dog minst sex personer i häkte.
Trots löften från den turkiska regeringen om lättnader när det
gäller yttrandefrihet, fortsätter man att fängsla personer som
fredligt har uttryckt sin åsikt.
I maj utsattes den kände människorättskämpen Akin Birdal för ett svårt
attentat. Hundratals människor har det senaste året gripits för sin fredliga
verksamhet. De så kallade "lördagsmödrarna" som är anhöriga till personer
som sedan 1991 "försvunnit" i polisens häkten, har i tre år genomfört tysta
fredliga demonstrationer varje lördag i Istanbul. Den senaste tiden har de
trakasserats svårt, och den 29 augusti 1998 ingrep polisen med våld mot
demonstrationen och drygt 150 medlemmar av det turkiska människorätts-
förbundet greps.
Turkiet har nu formellt inbjudit FN:s arbetsgrupp mot försvinnanden och
den särskilde rapportören om tortyr att besöka landet. Den svenska
regeringen bör via EU verka för att dessa löften verkligen uppfylls, och att
besöken genomförs på ett tillfredsställande sätt. Den turkiska regeringen
måste garantera att arbetsgruppen och den särskilde rapportören tillåts att
röra sig fritt i landet under tillräckligt lång tid för att kunna genomföra
grundliga utredningar. Sverige bör ställa sig bakom ett sådant krav. Detta vill
vi ge regeringen till känna.
(Se vidare särskild motion om Turkiet)
Dödsstraffet
Vid årets möte med FN:s MR-kommission antogs återigen
en resolution med en uppmaning till alla stater att ansluta sig
till andra tilläggsprotokollet till konventionen om
medborgerliga och politiska rättigheter, som syftar till ett
avskaffande av dödsstraffet. Dessutom uppmanades de stater
som fortfarande har kvar dödsstraff att införa ett moratorium
och inte verkställa några avrättningar. De senaste åren har
vissa framsteg gjorts när det gäller dödsstraffets avskaffande.
Mer än 100 stater har avskaffat dödsstraffet de jure eller de
facto, men utvecklingen när det gäller dödsstraffet i vissa
länder är mycket oroande.
Enligt uppgift från Amnesty International avrättades i Kina minst 1 876
personer och 3 152 dömdes till döden under 1997. Den officiella statistiken
över antalet avrättningar är sekretessbelagd, och den korrekta siffran är med
all sannolikhet betydligt högre.
I USA har allt fler stater genomfört avrättningar. Det rättsliga skyddet har
försämrats ytterligare genom att möjligheterna till att överklaga har minskat.
Risken att oskyldiga avrättas har ökat. Under 1998 har, fram till den 15
september, 52 personer avrättats. Den 14 september avrättades Dwayne
Allen Wright. Han var hjärnskadad sedan födseln och dömdes till döden för
ett brott han begått då han var 17 år. Detta var den tredje
ungdomsbrottslingen som avrättades under 1998 i USA, vilket är helt i strid
med internationell rätt som förbjuder dödstraff mot ungdomar som var under
18 år då brottet begicks. Dödsstraffet har också brutaliserats, man har t.ex.
utfört dubbel- och trippelavrättningar.
Sverige har under många år arbetat för ett avskaffande av dödsstraffet.
Detta arbete måste fortgå både i bilaterala kontakter med länder som
fortfarande har dödsstraff, men också i mellanstatliga organ som FN, EU,
OSSE och Europarådet. Detta vill vi ge regeringen till känna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i FN, EU och i andra internationella forum skall arbeta
för att de mekanismer som inrättats för att kontrollera efterlevnaden av
deklarationen om de mänskliga rättigheterna ges större resurser,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i FN, EU och andra internationella forum skall verka
för att all vapenexport till Afghanistan upphör,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i FN, EU och andra internationella forum skall verka
för att en delegation ges möjlighet att besöka och undersöka våldet i Algeriet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i FN, EU och i andra internationella forum skall verka
för att de paramilitära grupperna i Colombia upplöses,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att straffriheten för brott mot mänskliga rättigheter i Colombia
upphör,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en FN-rapportör inrättas som följer utvecklingen när det gäller
efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna i Colombia,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige noga skall följa vad som sker i Iran när det gäller
mänskliga rättigheter, framför allt när det gäller Salman Rushdies säkerhet
samt iranska kritikers rättigheter och personliga säkerhet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige när det gäller EU:s dialog med Kina måste vara
kritiskt och vaksamt när det gäller de mänskliga rättigheterna i Kina och de
kinesiska myndigheternas uppträdande i Tibet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen via EU skall verka för att Turkiets löften om att
låta FN:s arbetsgrupp mot försvinnanden och särskilda rapportör om tortyr
besöka Turkiet verkligen uppfylls,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att FN:s särskilda rapportör och FN:s arbetsgrupp mot
försvinnanden skall ges möjligheter att röra sig fritt i Turkiet,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall fortsätta och intensifiera sitt arbete för
dödsstraffets avskaffande både genom sina bilaterala kontakter med länder
som fortfarande har dödsstraff och i mellanstatliga organ som FN, EU, OSSE
och Europarådet,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i internationella forum skarpt bör kritisera och
protestera mot att man dömer ungdomar till döden och mot den brutalisering
som kommit till uttryck i USA och Kina och andra länder när det gäller
dödsstraffet.
Stockholm den 25 oktober 1998
Eva Zetterberg (v)
Ingrid Näslund (kd)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Sofia Jonsson (c)
Marianne Samuelsson (mp)