Sista kolonin i Afrika förbereder sin frihet
När spanjorerna 1975 lämnade sin sista och enda koloni i Afrika, Västsahara, blev landet inte fritt. En ny kolonisatör trädde i den gamles ställe - Spanien efterträddes av Marocko. Men befolkningen ville inte veta av några nya herrar. Sedan dess har befrielserörelsen Polisario kämpat för landets oberoende. Mot sig har man haft Hassan II:s kungliga diktatur som bl.a. kännetecknas av undertryckande av demokratiska fri- och rättigheter, brott mot mänskliga rättigheter, tortyr och mord.
Men för sex år sedan tvingades den marockanska regeringen till vapenvila och att gå med på ett krav på en folkomröstning om Västsaharas framtid.
Men folkomröstningen blev inte av. Den förhalades år efter år av den marockanska regeringen. Samtidigt visade FN under Boutros Boutros Ghalis ledning ringa intresse för situationen i Västsahara. FN:s engagemang trappades ner. Under de år som förflutit har Marocko bedrivit en omfattande folkomflyttningspolitik. Man har försökt att förmå marockaner att flytta till Västsahara i syfte att manipulera ett framtida folkomröstningsresultat. De sega förhandlingarna mellan Polisario och Marocko kom sålunda att handla om vem som skulle ha rösträtt i en folkomröstning.
I och med Kofi Annans tillträde som FN:s generalsekreterare förändrades situationen. Den 16 september förra året nåddes i Houston, under FN- emissarien James Bakers överinseende, en överenskommelse mellan Polisario och Marocko om hur en folkomröstning skall gå till. Registreringen av röstberättigade planerades vara klar i juni 1998. Denna procedur är ännu i dag inte slutförd. Man bör inte hysa några illusioner om att den marockanska regeringen kommer att respektera den valordning man kommit överens om. Man bör heller inte hysa några överdrivna förhoppningar om att Kung Hassan kommer att visa någon större respekt för ett folkomröstningsresultat som är till Polisarios fördel. Kung Hassan har nämligen tidigare proklamerat att Västsahara kommer att vara marockanskt oavsett utgången av en folkomröstning.
Att ovannämnda farhågor fortfarande har relevans - trots Marockos överenskommelse med Polisario, James Baker och FN - framgår av hemliga dokument, där den marockanske inrikesministern i lätt maskerade ordalag skriver om vilka åtgärder som skall vidtas för att instruera inflyttade marockaner så att dessa skall kunna uppträda som västsaharier och därmed erhålla en rösträtt som de rätteligen inte skall ha.
Farhågorna för att den marockanska regeringen skall sabotera folkomröstningsprocessen har bekräftats ytterligare under senare tid. Registreringen av röstberättigade skulle ha varit klar den 7 juni i år. I dag har cirka 145 000 röstberättigade registrerats. Men det återstår fortfarande att avgöra huruvida 65 000 personer är röstberättigade eller inte. Till en del består denna grupp oregistrerade av personer som flyttat till Västsahara från Marocko. Den marockanska regeringen har utnyttjat detta förhållande för att försena och förhala registreringen av röstberättigade så att man kan tvingas att flytta fram folkomröstningen i tiden.
I den uppgörelse som gjordes i Houston skulle en internationell truppstyrka också röja de minfält som fanns i Västsahara. Till största delen skulle den bestå av pakistanska och svenska minröjare. Även detta arbete förhalades av den marockanska regeringen. Den svenska minröjarstyrkans arbete försenades genom att de marockanska myndigheterna obstruerade så att den svenska truppen inte fick sin utrustning i tid. Minröjningen kom egentligen inte igång på allvar förrän några veckor innan man skulle resa hem.
Före och efter folkomröstningen
Den försenings- och förhalningspolitik som den marockanska regeringen hittills bedrivit bådar inte gott inför den kommande folkomröstningen. Utgår man från historien finns det anledning att oroa sig för ytterligare obstruktioner och provokationer från den marockanska regeringens sida. Av denna anledning anser vi att behovet av valobservatörer är stort.
Valövervakningen skall påbörjas först två veckor före valet. Det verkar minst sagt sent vid en jämförelse med hur valövervakningen gick till under det första demokratiska valet i Sydafrika. Då reste vissa valövervakare från Sverige ned redan 4 månader före valet. Före valet skall många flyktingar, som i åratal tvingats leva i läger i Algeriet - främst kvinnor och barn - flyttas hem för att delta i omröstningen. Det handlar alltså om en genomgripande folkomflyttning. Den svenska riksdagen bör skicka en delegation två månader före valet, varefter valobservatörer kan följa efter.
För att genomföra en återanpassning och skapa ett nytt samhälle med demokratiska institutioner, flerpartisystem och jämställda förhållanden mellan kvinnor och män krävs också resurser. Flera västsahariska delega- tioner - inte minst kvinnodelegationer - som besökte Sverige har tryckt alldeles särskilt på detta.
I riksdagen finns sedan många år ett starkt och brett stöd för ett demokratiskt Västsahara. Följaktligen måste den svenska regeringen i handling ännu tydligare visa att Sverige vill göra allt för att folkomröstningen genomförs på ett korrekt sätt och att Västsahara därefter går en trygg och demokratisk framtid till mötes. Sverige kan i FN:s säkerhetsråd och inom EU verka för att få fram många och erfarna valobservatörer från dessa organisationer. Men det behövs också valobservatörer från en rad frivilligorganisationer. Detta vill vi ge regeringen till känna.
Stödet till Västsahara handlar dock inte bara om valövervakning. Det finns också ett liv efter folkomröstningen som består av mödosamt uppbyggnad- sarbete. Stöd till hemvändande är i dag en viktig fråga som kräver resurser till de stora omedelbara behoven hos dem som skall förflyttas från Algeriet och anpassa sig till ett normalt liv i hemlandet. Det kommer bl.a. att behövas stöd till skolor och sjukhus. Det är viktigt att Sverige också agerar på lång sikt för fortsatt internationellt stöd till demilitarisering och för uppbyggnad av ett demokratiskt Västsahara. Detta vill vi ge regeringen till känna.
Polisario i Sverige
Folkomröstningen medför sannolikt att Västsahara blir en självständig stat, vars tillblivelse understötts av en bred opinion i Sverige och av svenska myndigheter. Detta innebär förpliktelser för svenska folkets och den svenska regeringens del, som man redan i dag kan förbereda. En sådan enkel och näraliggande uppgift vore att ge Polisarios representation i Sverige ett större stöd. Polisario har med små materiella resurser och under knappa omständigheter kunnat genomföra ett betydelsefullt informationsarbete i Sverige. För att utveckla sitt alltmer angelägna informationsarbete och som förberedelse inför ett självständigt Västahara borde Polisarios representation ges ett materiellt stöd. Detta vill vi ge regeringen till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om valobservatörer till Västsahara,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till uppbyggnaden av ett fritt och demokratiskt Västsahara,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till Polisarios representation i Sverige.
Stockholm den 20 oktober 1998
Eva Zetterberg (v)
Karl-Göran Biörsmark (fp) Marianne Andersson (c) Ingrid Näslund (kd) Marianne Samuelsson (mp)