edan man 1997 valde ny president i Iran har många haft
starka förhoppningar om att detta skulle leda till väsentliga
förbättringar för såväl det iranska folket som för Irans
relationer till omvärlden. Några internationella
sporthändelser, diverse uttalanden av presidenten och
liknande har tagits till intäkt för att en betydande
liberalisering skulle vara på gång i Iran. Så är inte fallet.
Presidenten är ju uppenbarligen inte den som har den verkliga makten i
landet. Av honom gjorda uttalanden har det inte blivit mycket kvar av sedan
den styrande juntan av mullor har gått till motattack. Presidenten var ju
dessutom under många år den som i Iran var ansvarig för censur, politisk
styrning och övervakning av att detta följdes. Positionen påminde mycket om
den som tillkom Josef Goebbels i Tyskland eller Albert Norden i DDR, för
att hänvisa till två andra oss geografiskt mera närbelägna förtryckarsystem
under vårt århundrade. Om han har kommit på bättre tankar är det
naturligtvis en framgång, men dessvärre har det inte givit så mycket till det
egna folket.
Iran stöder fortfarande diverse rörelser i världen som ägnar sig åt terror.
Varje gång det har antytts att Salman Rushdie äntligen kan känna sig säker,
så kommer det kontrameddelande från de verkliga makthavarna, vilka
dessutom talar med en tunga , när de befinner sig i väst, och har ett annat
språkbruk på hemmaplan.
De förhoppningar, som man hyst i många länder om en ny situation i Iran
har man innan man ens sett verkliga bevis på dess inträffande diskonterat i
förtid och släppt efter på sina krav gentemot regimen i Teheran. Det är
uppenbart att de styrande i Iran utnyttjat detta både för att skapa oenighet
inom olika grupper av länder och till att skaffa sig fördelar i framför allt det
ekonomiska utbytet med länder som själva ser sig kunna göra en god affär
medan man blundar för både mänskliga-rättighetersituationen och andra
brister i Iran.
Sverige bör inte falla för de signaler om förbättringar som kommit.
Påtagliga bevis är det enda som räknas. Därför bör vårt land i internationella
sammanhang lika väl som i direkta kontakter med regimen i Teheran ständigt
påminna om och för egen del stå fast vid de krav som bl.a. genom FN ställts
på Iran.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av fasthet i agerandet mot Iran.