Demokratier blir allt vanligare i världen. Från att för ett
decennium sedan ha varit undantag är nu demokrati den
dominerande styrelseformen. Idag finns endast enstaka
diktaturer kvar i Europa och Latinamerika, nämligen i
Vitryssland och på Kuba. Situationen är oroande även i
Federala republiken Jugoslavien (Serbien-Montenegro).
I Central- och Östeuropa har demokratin gjort stora framsteg och även om
situationen är bräcklig på sina håll, har de brutala diktaturerna försvunnit
nästan överallt. Mänskliga rättigheter respekteras i betydligt större
omfattning nu än tidigare. Men brott mot de mänskliga rättigheterna
förekommer trots allt. Att detta sker är allvarligt och skall alltid påtalas i
Europarådet och andra organ.
I Latinamerika, som tidigare plågades av många militärdiktaturer, är det
enbart Kuba som nu inte har en folkvald regering. Men åtskilliga av
demokratierna är bräckliga och respekten för mänskliga rättigheter är inte
tillfredsställande i vissa av länderna. Viljan till fred och försoning i
Centralamerika _ nu senast i Guatemala _ är dock tydligt märkbar.
I Asien är utvecklingen också på rätt väg. De stora undantagen är de fem
sex länderna i det socialistiska blocket från Myanmar i väster till Nordkorea i
öster. Här kan man inte se någon vilja till demokratisering och de mänskliga
rättigheterna ignoreras.
Indonesien är det stora undantaget från regeln att icke-socialistiska länder i
denna del av världen är demokratier. Förhoppningsvis förestår en
demokratiprocess i detta land.
I ett bälte från Centralasien över Afghanistan, Iran och arabvärlden ner
mot Central- och Västafrika är demokratin satt på undantag. Situationen
beträffande de mänskliga rättigheterna är inte bättre. I begränsad, men dock
växande omfattning finns en islamsk fundamentalism som utövar förtryck
mot människor med en annan religiös övertygelse och mot kvinnor. Sudan
och Afghanistan är upprörande exempel på detta. Den afrikanska och
arabiska socialismen är liksom annat sekulärt maktbegär, som t.ex. i Irak och
Libyen, fortfarande den vanligaste orsaken till diktatur och förtryck.
Det är emellertid glädjande att demokratin i det övriga Afrika inte bara fått
fotfäste utan även breder ut sig. Fler än 30 länder i Afrika har haft sina
första
demokratiska val. I södra Afrika är demokrati vanligare än diktatur. Även om
situationen där är bräcklig, har betydande framsteg gjorts jämfört med hur
det var bara för några år sedan. En viktig uppgift, mot bakgrund av
utvecklingen efter förtryck som i vissa fall utmynnat i folkmord, är att
etablera normer för hur försoning kan åstadkommas. Gemensamt accepterade
former för att utkräva ansvar kan även få preventiva konsekvenser med tanke
på många afrikanska konflikters nya karaktär.
Medelhavsområdet
Demokratin har svårt att få fäste i arabvärlden. Början till en
positiv utveckling kan dock skönjas i Kuwait och Jordanien.
I syfte att främja mänskliga rättigheter och demokrati liksom
ekonomisk utveckling och miljösamarbete, har EU en
Medelhavsstrategi. Den innebär att alla länderna vid
Medelhavets södra och östra kust, utom Libyen som är under
FN-sanktioner, erbjuds s.k. "euro-mediterrana-avtal". Detta
är associationsavtal som innebär att dessa Medelhavsländer
och EU skall utgöra ett frihandelsområde år 2010.
I denna dialog med EU:s samarbetsländer i Medelhavsområdet är det
viktigt att frågor om mänskliga rättigheter och demokrati betonas starkare.
Den hittillsvarande utvecklingen har visat att respekten för mänskliga
rättigheter och utvecklingen mot demokrati inte kommit så långt som det är
rimligt att kräva.
Sker inte en demokratisk utveckling och ökar inte respekten kraftigt för
mänskliga rättigheter, kommer södra och östra delen av Medelhavsområdet
fortsättningsvis att vara en mycket instabil region.
Södra Afrika
Genom avvecklingen av apartheid i Sydafrika och freden och
försoningen i Moçambique är situationen i södra Afrika
gynnsam för framväxt och stabilisering av demokratin.
Likväl är situationen mycket oroande p.g.a. kriget i Kongo,
där flera av SADC:s medlemsländer deltar med trupper.
Svenskt bistånd och EU-bistånd bör inte gå till statsmakter
som för krig.
Inom SADC-samarbetet kommer den ekonomiska integrationen att
accelerera, Sydafrikas frihandelsavtal med EU och förestående anslutning till
Lomékonventionen bör kunna ge ett värdefullt stöd till den ekonomiska
utvecklingen i hela regionen även om villkoren kunnat vara mer generösa
från EU:s sida.
För att respekten för mänskliga rättigheter och demokrati skall bli
bestående i denna del av Afrika, är det viktigt att bygga upp strukturer som
främjar och kontrollerar att utvecklingen går i rätt riktning. Sverige bör
därför i dialogen med länderna i södra Afrika betona vikten av att det skapas
regionala strukturer för mänskliga rättigheter och demokrati.
Europarådet kan här vara en förebild. Erfarenheterna visar att
integrationssamarbetet startade just med mänskliga rättigheter och demokrati
när Europarådet bildades för 50 år sedan.
SADC-samarbetet kan ges fastare strukturer när det gäller
att övervaka efterlevnaden av mänskliga rättigheter och
demokrati bland de tolv länder som är medlemmar. Det
framväxande parlamentariska samarbetet inom
organisationens ram gör detta möjligt. Europarådets
konventioner och mekanismer skulle kunna tjäna som
förebilder. En sådan verksamhet skulle kunna finansieras
genom EU-biståndet då det handlar om regional integration
där erfarenheterna från det europeiska integrationssamarbetet
kan vara intressanta. Sverige bör agera för detta inom EU.
Utförlig rapport om
mottagarländerna
Sverige arbetar för respekt för mänskliga rättigheter och
demokrati genom FN-systemet, genom EU och bilateralt.
För ett litet land som Sverige kan det emellertid vara svårt att
bilateralt utöva inflytande i sådana frågor. Men en
genomförbar uppgift är att få fler länder att inse att det är
inom ett demokratiskt styrelseskick som medborgarna har de
bästa möjligheterna att forma ett samhälle som värnar om
rättsstaten och där yttrandefrihet, politisk pluralism och
flerpartisystem kan utvecklas.
I de länder som mottar ett betydande svenskt bistånd har Sverige ett
särskilt ansvar för att respekten för mänskliga rättigheter och demokrati
stärks och för att etablerade regler och principer efterlevs.
Hittills har Sveriges agerande varit för svagt. Bistånd har utbetalats utan
några direkta krav på att utvecklingen skall gå i riktning mot demokrati med
ökad respekt för mänskliga rättigheter. Även statsmakter som i decennier har
förtryckt sitt folk har kunnat räkna med svenskt bistånd.
Sverige måste nu på ett mycket aktivare och tydligare sätt ställa krav och
driva på utvecklingen mot demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.
I flera år har vi begärt att regeringen årligen i god tid före, eller senast i
samband med, budgetförslaget skall ge riksdagen en utförlig rapport om
situationen och utvecklingen när det gäller respekten för mänskliga
rättigheter och demokrati i mottagarländerna.
En sådan rapport skulle utgöra ett underlag för en utförlig debatt inför
beslut om framtida svenska biståndsinsatser. Vetskapen om att den svenska
riksdagen noggrant följer och värderar utvecklingen av mänskliga rättigheter
och demokrati skulle vara en viktig signal till mottagarländerna.
Utrikesutskottet uttalade sig positivt redan i mars 1995 i betänkandet om
internationellt utvecklingssamarbete över detta förslag och nu senast i
betänkandet Uu12:1996/97 förutsattes att en samlad bild av läget beträffande
respekten för mänskliga rättigheter och demokrati i mottagarländerna skulle
komma att ges, lämpligen som en bilaga till budgetpropositionen.
Tyvärr har regeringen inte heller denna gång uppfyllt förväntningarna när
det gäller att redovisa denna samlade bild av situationen i mottagarländerna.
Den redovisning som nu sker i riksdagen är minimal och har snarast
försämrats jämfört med redovisningen för ett par år sedan. Det finns därför
anledning att återigen rikta anmärkning mot regeringen för bristande intresse
för att redovisa läget för mänskliga rättigheter i de länder som mottar svenskt
bistånd.
Förbättrad kontroll
Det internationella regelsystem som syftar till att värna den
enskilda människans rätt, är väl utbyggt. Även om det finns
vissa brister är det stora problemet att länder inte ansluter sig
till internationella konventioner eller, vilket är vanligare, att
förpliktelserna inte uppfylls.
Det finns en rad ideella internationella organisationer som gör ett viktigt
arbete när det gäller att övervaka situationen och i rapporter redovisa läget
för mänskliga rättigheter och demokrati. Tiden borde dock nu vara mogen att
också FN:s generalförsamling får en detaljerad rapport om läget beträffande
efterlevnaden av de principer som organisationen själv är grundad på.
Barnkonventionens uppföljningsmekanism kan tjäna som föredöme, men
granskningen bör ske direkt i generalförsamlingen. En sådan årlig rapport
borde bli föremål för en ingående och bred debatt med alla medlemsländer.
Den 10 december 1998 är det 50 år sedan den universella deklarationen
om de mänskliga rättigheterna antogs av FN:s generalförsamling. Denna dag
kunde vara ett bra tillfälle att för första gången genomföra en uppföljnings-
debatt.
Villkor för svenskt bistånd
Noggranna rapporter om läget för de mänskliga rättigheterna
och demokrati i de länder som mottar bistånd från Sverige
skall utarbetas årligen och redovisas i god tid före beslut om
biståndssamarbete, senast i samband med att
budgetpropositionen avlämnas. Bistånd får inte utbetalas till
statsmakter som grovt och systematiskt kränker mänskliga
rättigheter och utövar förtryck mot sina medborgare.
Allvarlig korruption skall också utesluta bistånd.
Ekonomisk tillväxt och
demokrati
En snabb ekonomisk tillväxt har oftast positiva effekter
också vad gäller mänskliga rättigheter och demokrati. Ett
snabbt utrotande av fattigdomen i kombination med en högre
bildningsnivå främjar detta. Uthållig ekonomisk tillväxt är
dessutom förknippad med ekonomisk frihet där ett stort antal
aktörer bestämmer samhällsutvecklingen. Detta kan inte
kombineras med ett totalitärt samhälle, där statsmakten gör
anspråk på att styra varje del av samhällets utveckling.
De fria företagen och de självägande bönderna är viktiga ingredienser i ett
pluralistiskt samhälle och därmed förutsättningen för demokrati och
mänskliga rättigheter.
Sambandet är dock inte absolut. Även om förtrycket har lättat i länder som
Folkrepubliken Kina och Vietnam är det likväl lång väg kvar innan länderna
ens kan betraktas som framväxande demokratier. Att dra slutsatsen att de
ekonomiska förbindelserna med sådana länder skall avbrytas eller minskas
vore dock alldeles felaktigt.
Huvudregeln måste vara att stimulera en snabb fattigdomsavveckling. Det
gäller att främja handel, direktinvesteringar och andra privata insatser.
Fördelen är att dessa stimulerar den av statsmakten fristående delen av
samhället.
Ibland framförs kravet att handelsbojkotter eller avbrytande av de ekono-
miska förbindelserna med ett land skall användas såsom påtryckningsmedel.
Erfarenheten visar att detta mycket sällan leder till framgång. Sanktioner
leder normalt till att landet isoleras och att diktaturen fördjupas. Regimen
kan skylla problemen på en fientlig omvärld.
I vissa särskilt allvarliga fall är sanktioner dock nödvändiga. De måste i så
fall vara beslutade av FN:s säkerhetsråd för att de skall få effekt och för att
de skall ha den moraliska legitimiteten. Det kan inte accepteras att enskilda
länder försöker utsträcka sin egen sanktionslagstiftning till att också gälla
andra länder.
Om handel och investeringar främjar företagsamhet och det civila
samhället gäller motsatsen om bistånd till statsmakten i diktaturer eller andra
länder där de mänskliga rättigheterna förtrycks. Bistånd skall inte tillföras de
strukturer som står för förtrycket. I stället är bistånd via fria och frivilliga
organisationer särskilt viktigt i sådana situationer.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen inom ramen för EU:s Medelhavspolitik bör betona
kravet på mänskliga rättigheter och demokrati i dialogen med de associerade
länderna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i den bilaterala dialogen och inom EU bör verka för en
struktur för att främja och kontrollera respekten för mänskliga rättigheter och
demokrati i södra Afrika,
3. att riksdagen hos regeringen begär en redovisning till riksdagen av läget
och utvecklingen beträffande mänskliga rättigheter och demokrati i
mottagarländerna för svenskt bistånd i enlighet med vad som anförts i
motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att svenskt bistånd ej bör ges till regimer som grovt och
systematiskt bryter mot de mänskliga rättigheterna,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen i det internationella samarbetet inom FN bör
föreslå att dess generalförsamling får en utförlig rapport och genomför en
årlig debatt om läget beträffande mänskliga rättigheter och demokrati i
medlemsländerna,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ekonomiska sanktioner.
Stockholm den 23 oktober 1998
Göran Lennmarker (m)
Bertil Persson (m)
Liselotte Wågö (m)
Sten Tolgfors (m)
Karin Enström (m)
Roy Hansson (m)
Birgitta Wistrand (m)
Gustaf von Essen (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Lennart Fridén (m)
Henrik S Järrel (m)