EU är på att utvecklas till en gemensam statsbildning, där
självständiga stater omvandlas till underlydande delstater i
en framväxande federation, ett Europas Förenta stater.
Amsterdamfördraget som är EU:s nya grundlag och som
riksdagen ratificerade våren 1998 innebär ett ytterligare steg
i denna riktning. Samtidigt saknas en folklig uppslutning
kring en europeisk förbundsstat.
Den ökade överstatligheten, strävan efter en gemensam utrikes- och säker-
hetspolitik, en gemensam valuta, avskaffandet av inre gränskontroller,
skapandet av Europol osv. ger det obönhörliga intrycket av att tongivande
delar av den politiska eliten i EU-systemet steg för steg vill bygga en
federalistisk supermakt där nationalstaterna reduceras till delstater.
Suveräniteten är delad mellan EU och medlemsstaterna. Någon mer ingående
diskussion om EU:s uppenbara rörelseriktning mot en federation förs inte.
Fördrag är viktiga inom EU, inga beslut om EU-lagar kan tas utan
hänvisning till fördraget. De kan liknas vid nationella grundlagar. Men
fördrag är svårare att ändra än nationella grundlagar. Varje ändring kräver att
samtliga medlemsländer är överens. Vid folkomröstningen om svenskt
medlemskap i EU vann det alternativ som förespråkade att Sverige skulle bli
medlem i EU. Formuleringen var mer exakt att Sverige skulle bli medlem i
EU i enlighet med det avtal som då förhandlats fram mellan Sverige och EU.
De röstandes val var alltså inte helt ovillkorligt. Mot den bakgrunden är det
rimligt att folkomröstningar hålls för att ta ställning till viktiga
förändringar
av fördraget.
Värna folkstyret
I allvarligt menade debattinlägg, framförda i delar av
politiskt och ekonomiskt tongivande kretsar, är det i dag fullt
respektabelt att föreslå att stora delar av politiken
överlämnas till "kompetenta medborgare" och hanteras
utanför de folkvaldas politiska sfär. Denna utveckling har ett
samband med medlemskapet i EU. Före folkomröstningen
om EU-medlemskapet var ett av argumenten i debatten att de
röstande skulle rösta ja för att få ett "naturligt skydd mot
våra egna politiker" (Per G Gyllenhammar). Sveriges
företrädare i EFTA:s övervakningsorgan, Nic Grönvall,
argumenterade för att "det demokratiska styrelseskicket
skulle ges ett något mindre utrymme".
Att den reella makten över politiken i allt större grad tagits över av en elit
som inte väljs i allmänna val och som inte kan ställas till svars för sina
beslut
i en demokratisk process styrks av allt fler statliga utredningar och
vetenskapliga rapporter. Ett uttryck för eliternas makt är EU-kommissionens
monopol på initiativrätt till lagstiftning. Ett annat uttryck är föreställningen
att viktiga delar av den ekonomiska politiken bör styras av en oavsättlig och
politiskt oberoende byråkrati i den framtida europeiska centralbanken.
Insynen i den församling, ministerrådet, som på nationell nivå motsvaras av
den lagstiftande församlingen är begränsad. Mötena är undantagsvis öppna.
Sverige bör arbeta för att EU demokratiseras. Det kräver bl.a. full insyn i
lagstiftningsprocessen och offentlighet i EU:s förvaltning. Inför folkom-
röstningen lovade ja-sidans företrädare att offentlighetsprincipen inte skulle
rubbas av ett EU-inträde och att vi skulle kunna upprätthålla en "svensk"
offentlighetsnivå för EU-handlingar. Hittills har detta inte infriats. Ett
minimikrav är att regeringen regelbundet redovisar vilka handlingar som helt
eller delvis bedömts vara sekretessbelagda av hänsyn till EU och dess
medlemsstater. Därmed kan fortlöpande ske en kontroll av huruvida den
svenska offentlighetsprincipen urvattnas eller ej. Sverige bör arbeta för att
lobbyisterna inom EU registreras och kontrolleras. Inte minst bör det
europeiska bank- och industrikapitalets påverkan på EU-systemet redovisas
öppet.
Det är bra att öppenheten nu ges en fördragsmässig status i Amsterdam-
fördraget, trots att det inte handlar om att införa en offentlighetsprincip av
svenskt snitt. En svaghet är att handlingsoffentligheten begränsas till rådet,
kommissionen och parlamentet. Domstolen och andra institutioner borde
också omfattats av de grundläggande öppenhetsreglerna. De borde också ha
utsträckts till de hundratals kommittéer som verkar inom kommissionen, till
Coreper, de ständiga representanternas kommitté, inklusive dess under-
grupper samt till förlikningsförfarandet mellan parlamentet och rådet. Det är
inte minst inom de sistnämnda organen som många avgörande beslut fattas.
Stärk de nationella
parlamenten
Steg för steg omdefinieras demokratin till att gälla vad som
brukar kallas "effektiviteten i besluten". Detta har blivit
avgörande för vad alltfler tycks betrakta som demokrati. Det
handlar inte om det komplexa förhållandet eller växelspelet
mellan en beslutsordning för folkstyre och social och
ekonomisk rättvisa - två faktorer som ömsesidigt påverkar
varandra när det gäller att utveckla ett öppet demokratiskt
samhälle. Kerstin Jacobsson pekar i sin doktorsavhandling
"Så gott som demokrati" på hur starka krafter i det svenska
samhället verkar i riktning mot en radikal omtolkning av
demokratin, där begreppet ges ett nytt innehåll som innebär
att kraven på effektivitet, handlingskraft och s.k. sakpolitik
anses viktigare än att besluten fattas på ett demokratiskt sätt,
efter fri och öppen debatt, insyn och i enlighet med vad en
demokratisk beslutsordning kräver. Det tycks räcka. Bara det
finns en "folklig acceptans" för besluten tycks detta räcka för
att dessa skall betraktas som demokratiska, oavsett hur själva
beslutsprocessen gått till. Ett sådant synsätt bringar
demokratin i vanrykte. Den demokratiska legitimiteten kan
dock på nytt förstärkas genom att mer reell beslutsmakt
återförs till nationell nivå så att de nationella parlamenten
stärks. Den mellanstatliga karaktären av samarbetet kan
därmed förstärkas.
Amsterdamfördraget innebär att de nationella parlamenten skall få
handlingar minst sex veckor före beslut i ministerrådet. Det räcker givetvis
inte som åtgärd för att stärka de nationella parlamentens ställning. För
parlamentens arbete är det viktigt med ökad öppenhet i EU:s institutioner och
öppna och användbara register över offentliga handlingar som kan nås också
på elektronisk väg. Parlamenten bör kunna vara med och vara informerade,
t.ex. genom sina fackutskott, under hela processen när förslagen formas.
Oavsett vilken institution regeringen kommunicerar med bör riksdagen ha
rätt till att på ett tidigare stadium få information för att kunna förbereda
sitt
samråd inför beslut i EU-systemet. Det bör också införas en möjlighet för
riksdagen att binda regeringen vid en viss handlingslinje på liknande sätt som
finns i andra länder. De snäva tidsramar som kan komma att föreligga för
riksdagens handläggning av förslag till beslut, som skall fattas i EU:s
ministerråd, gör det svårt för riksdagen att i kammaren fatta beslut om hur
regeringen bör agera i ministerrådet. I Danmark har folketingets EU-utskott
rätt att fatta beslut som är riktningsgivande för regeringens agerande i EU:s
ministerråd. Vi menar att en liknande ordning borde vara rimlig även när det
gäller den svenska riksdagen. Detta vill vi ge regeringen till känna.
I Demokratiutvecklingskommitténs förslag i "På medborgarnas villkor -
en demokratisk infrastruktur" (SOU 1996:162) föreslås att EU-nämnden
avskaffas och att information och förankring av EU-frågorna skall ske i
fackutskotten. De skall diskutera EU-frågorna redan i beredningsstadiet och
kunna ta initiativ. I demokratirådets rapport 1995 "Demokrati som dialog"
föreslås att EU-nämnden bör finnas kvar för övergripande frågor men att
utskotten bör förstärkas och regeringens förankring av frågorna bör ske i
utskotten. I rapporten till Förvaltningspolitiska kommissionen "Europa och
staten - europeiseringens betydelse för svensk statsförvaltning" (SOU
1997:30) föreslås att riksdagen bör ges ökade möjligheter att granska och ta
initiativ till översyner, utvärderingar och revisioner. Där betonas att
beslutsprocesser som växer fram utom räckhåll för såväl allmänhet som
valda politiker är svåra att legitimera. Demokratirådets rapport för år 1997
"Demokrati över gränser" belyser ur olika aspekter det demokratiska
underskottet i EU:s beslutsprocess.
Förslagen om hur riksdagens roll skall stärkas är många men än så länge
saknas den politiska viljan att förstärka riksdagens roll, och Amsterdam-
fördraget har inte givit något bidrag till en sådan utveckling. Medborgarnas
möjligheter att föra ett politiskt samtal på EU-nivå försvåras i hög grad av att
ett gemensamt språk saknas och därmed även gemensamma media. Den
politiska debatten i EU-länderna är nästan enbart nationell. Valen till EU-
parlamentet engagerar allt färre människor i EU som helhet och i Sverige var
valdeltagandet vid 1995 års val mindre än hälften av vad det brukar vara vid
riksdagsval. De frivilliga folkliga organisationerna är också svaga på
Europanivå. Att föra över mer makt till Europaparlamentet, som nu sker
genom Amsterdamfördraget, är därför ingen väg att stärka demokratin. Ett
annat problem är att den jämställdhet mellan kvinnor och män som uppnåtts i
vår folkrepresentation är betydligt sämre utvecklad i EU-systemets besluts-
organ.
Målet är att riksdagen skall ha initiativ- och förslagsrätt till nya lagar inom
EU. EU-nämnden bör kunna besluta om uttalanden som ger en ram och en
riktning för de ministrar som skall delta på EU:s ministerråds möten.
Vänsterpartiet arbetar för
? att riksdagen får en starkare ställning i EU:s beslutsprocess,
?
? att fackutskotten och EU-nämnden skall kopplas in på ett tidigt stadium
och att riksdagen mer aktivt ska forma en svensk linje för regeringens
agerande i ministerrådet, EU:s lagstiftande organ,
?
? att minska EU-kommissionens makt - rätten att föreslå och besluta om
lagar skall återföras till de nationella parlamenten,
?
? att öppenhet och offentlighet blir huvudregel inom hela EU-systemet,
?
? att tryck- och yttrandefriheten garanteras, med bl a meddelarskydd, och
?
? att en utträdesparagraf införs i EU:s fördrag.
?
Överstatlighetens problem
EU har en svag demokratisk legitimitet. Man kan inte direkt
välja sina beslutsfattare och utkräva ansvar av dem.
Avståndet till Bryssel och den snåriga byråkratin hindrar
insyn och gör det omöjligt att påverka ett ärendes gång. En
demokrati kräver en praktiskt fungerande gemenskap med
gemensamma medier, offentlig insyn och politiska partier. I
EU finns inte detta och det kan heller inte skapas genom
direktiv uppifrån. Överförandet av makt från de nationella
parlamenten till EU-parlamentet innebär därför en
försvagning av demokratin.
EU har ett demokratiskt underskott. EU:s överstatlighet hindrar länder att
utveckla en mer progressiv demokrati. Det saknas klara och tydliga gränser
för omfattningen av denna överstatlighet. Det stadgas visserligen tydligt på
vilka områden överstatligheten skall gälla. Men det sägs inte någonstans
tydligt på vilka områden den inte skall gälla. Detta ger möjlighet åt starka
krafter inom EU att verka för att överstatligheten successivt utsträcks till
alltfler områden, utan att sådana viktiga förändringar underkastats någon
demokratisk beslutsprocess. Sverige bör arbeta för att EU skall demo-
kratiseras och präglas av offentlighet och öppenhet och att EU:s beslutande-
rätt skall avgränsas och inskränkas. I de fall det krävs bindande EU-regler
skall de vara minimiregler, som tillåter en mer progressiv nationell lag-
stiftning. På andra områden bör Sverige förorda frivilligt och mellanstatligt
samarbete. EU:s utveckling mot en förbundsstat kan försvaga och urholka
demokratin.
Den ekonomiska och monetära unionen, EMU, är ytterligare ett hot mot
demokratin. En mäktig centralbank kopplas loss från politisk påverkan och
en detaljerad nyliberal ekonomisk politik kommer att gälla som grundlag för
oöverskådlig tid framöver. Oavsett vilken regering folket väljer, ligger denna
politik fast. Nästan 20 miljoner människor är öppet arbetslösa inom EU, och
även i Sverige har massarbetslösheten bitit sig fast. I dess spår följer ett
hårdnande klassamhälle, där sociala klyftor fördjupas och allt större grupper
marginaliseras. En viktig orsak till denna sociala tragedi är den ekonomiska
politik som förts inom EU med målet att skapa den gemensamma valuta-
unionen, EMU.
De s.k. konvergenskraven (krav på att länderna anpassar sin ekonomiska
politik till varandra), medför att flera länder i praktiken tvingas till att
minska
sina offentliga utgifter, vilket leder till nedskärningar i sjukvård, omsorg och
skola. Detta drabbar kvinnorna hårdast, dels genom att många kvinnor
förlorar sina jobb, dels genom att belastningen ökar i privatlivet med ett
större obetalt omsorgsansvar för anhöriga.
I EMU kommer en odemokratiskt styrd centralbank att ha som huvud-
uppgift att hålla inflationen, prisökningarna, nere, oavsett hur hög arbets-
löshet det leder till. EMU förhindrar i dag en omläggning av politiken så att
fler får arbete. Sverige skall verka för mellanstatligt samarbete i Europa som
prioriterar sysselsättningstillväxt.
Sysselsättningspolitiken i EU handlar oftast om rekommendationer om
skattesänkningar och om att skapa en "flexibel" arbetsmarknad med ökade
löneskillnader, sämre anställningstrygghet, ökad omflyttning och för-
sämringar i socialförsäkringssystemen.
I Sverige har ett första beslut redan fattats om att ändra i grundlagen för att
flytta över makt från våra folkvalda till en odemokratisk riksbank. För att
fullfölja grundlagsändringen krävs ytterligare ett beslut under innevarande
mandatperiod. Riksdagen bör inte fullfölja grundlagsändringen.
Vänsterpartiet menar att det inte trovärdigt går att diskutera en sysselsätt-
ningspolitik som är frikopplad från den ekonomiska politiken. EMU,
konvergenskrav och stabilitetspakt sätter snäva ramar för möjligheterna att
bekämpa arbetslösheten framgångsrikt. Tyvärr har regelverket för EMU inte
förändrats det minsta med det nya fördraget. Detta bekräftades också på det
extra toppmötet om sysselsättning i Luxemburg; alla sysselsättningsåtgärder
"måste vara förenliga med de stora riktlinjerna i den ekonomiska politiken".
Med andra ord, inga åtgärder i kampen mot arbetslösheten som kan hota
prisstabiliteten och budgetdisciplinen. Denna politik står i bjärt kontrast till
den sysselsättningsunion som bl.a. Ingvar Carlsson argumenterade för innan
folkomröstningen om EU-medlemskapet.
Vänsterpartiet är övertygat om att det behövs internationellt samarbete för
att verksamt kunna bekämpa arbetslösheten. Men då krävs det en ekonomisk
politik med en helt annan inriktning än den som är dominerande inom EU i
dag. Om de dogmatiska reglerna för EMU och stabilitetspakten bryts upp,
skulle det finnas utrymme för mellanstatliga lösningar som skulle kunna ge
betydande tillväxt- och sysselsättningseffekter. Arbejderbevaegelsens
Ervhervsråd i Köpenhamn har beräknat att en finanspolitisk expansion
motsvarande en procent av BNP i EU:s tio största medlemsländer skulle
kunna skapa närmare 5 miljoner arbetstillfällen under en treårsperiod. I
Sverige skulle sysselsättningen öka med 3,5 procentenheter, eller knappt
150 000 personer. Ett sådant ekonomisk-politiskt samarbete bör även kunna
utvecklas till ett alleuropeiskt samarbete. Vad som sagts ovan om
sysselsättning bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet tar upp frågan om EMU och sysselsättningen i en särskild
motion som läggs under allmänna motionstiden 1998.
Alleuropeiskt samarbete
EU är i dag en västeuropeisk sammanslutning som begränsar
ett verkligt alleuropeiskt samarbete och som reser
handelsmurar mot östra Europa. Sverige bör arbeta för att
EU skall ha en mer öppen attityd till hela Europa och
världen. Ett nära och icke-diskriminerande samarbete skall
erbjudas de länder i Europa som väljer att inte bli
medlemmar. Sverige bör verka för ett omfattande
internationellt samarbete för att lösa gemensamma problem i
Europa och i världen.
Alleuropeiska lösningar finner sin bästa plats i organ som samlar
merparten av Europas stater, till exempel i OSSE, Organisationen för
säkerhet och samarbete i Europa, och i FN:s ekonomiska kommission för
Europa.
Vänsterpartiet ser inget egenvärde i att EU utvidgas till att omfatta fler
länder. Men ingen demokratisk europeisk stat skall nekas inträde om beslutet
om medlemskap föregåtts av en folklig debatt och en demokratisk
beslutsprocess. En utvidgning österut kommer att innebära svåra ekonomiska
omställningsproblem för dessa länder, inte minst när det gäller jordbruket,
där en stor del av befolkningen arbetar.
Det är viktigt att alla blivande medlemsländer ges samma rättigheter,
annars skapas nya spänningar och konflikter i Europa.
Bistånd
Det finns ingen anledning att upprätthålla en gemensam
biståndspolitik inom EU. Den bör därför på sikt avskaffas
och ersättas av frivillig samordning kring konkreta projekt.
EU har i olika internationella sammanhang inte ställt sig på
utvecklingsländernas sida när det gäller globala regler för
råvaror, skuldkris eller internationell handelspolitik. EU:s
bistånds- och handelsrelationer med utvecklingsländerna
präglas fortfarande av tidigare koloniala relationer, där bl.a.
höga tullar på bearbetade produkter låser fast de fattigare
länderna i ett råvaruexportberoende. Krångliga
ursprungsregler försvårar också handeln för de fattigare
länderna. EU:s biståndsadministration präglas av centralism,
tröghet och ogenomträngliga beslutsstrukturer och är
dessutom uppsplittrad på två kommissionsdirektorat. EU:s
särbehandling av sina forna kolonier bör upphöra och stor
öppenhet visas mot hela tredje världen. För att underlätta
utvecklingen i tredje världen är en mindre orättvis handel av
stor betydelse. EU:s fonder för utjämning av råvarupriser,
SYSMIN och STABEX, bör därför först reformeras så att de
inte missgynnar nya exportsatsningar, och därefter utvidgas.
Sverige bör verka för att bryta EU:s protektionistiska
biståndspolitik. Krav bör föras fram om att gemensamt och
frivilligt bistånd går till fattigdomsbekämpning, kvinno- och
miljöprojekt, jordbruksutveckling och livsmedelsförsörjning
i Afrika.
Utbildning, forskning och
kultur
Vänsterpartiet ställer sig positivt till det gemensamma
studentutbytet med övriga EU. Vi ser också de gemensamma
reglerna vad gäller examen i olika länder, som likställer
samma sorts utbildning, som värdefulla. Vi anser dock att
studentutbytet bör ske på frivillig grund och att EU inte skall
befatta sig med en gemensam utbildningspolitik. EU har i
dag forsknings- och utbildningsprojekt som är alltför nära
sammankopplade med företagens ensidiga behov. Sverige
bör driva krav på att utbildningen och forskningen skall vara
självständiga från företag för att främja en allsidig
kunskapsutveckling.
Kulturfrågorna skall inte beslutas överstatligt genom EU:s myndigheter
utan vara förbehållet de nationella parlamenten och frivilliga kultur-
konventioner inom Europarådet. Det omtalade TV-direktivet, som innebär att
EU-ländernas TV-kanaler skall åläggas att visa minst 50 procent av TV-
program producerade i Europa, är ett typiskt exempel på kulturell
protektionism som Sverige bör motverka.
Regionalpolitik
EU:s regionalpolitik har i många fall begränsats till
infrastruktursatsningar. Det har då främst handlat om att
bygga ut vägnäten i södra Europa. Sverige bör verka för att
dessa regionala satsningar ändras i grunden till förmån för
mer miljövänliga projekt, till exempel satsningar på järnväg,
sjöfart och landsbygdsutveckling. Medlemsstaterna bör få
ökade möjligheter att besluta om sina egna regionala stöd
t.ex. om särskilda transportstöd, stöd på grund av
glesbebyggelse och kallt klimat. EU tillåter i praktiken
omfattande statsstöd, tvärtemot reglernas bokstav, och då
borde staternas stöd till regionerna vara uttryckligt tillåtna i
högre grad. Sverige bör verka för att regionalfonderna
omorganiseras till förmån för de stater som inte är med i EU
men som gränsar mot EU:s närområden, till exempel
Östeuropa, Mellanöstern och Nordafrika.
Kvinnor och EU-
medlemskapet
I Sverige har en politik för full sysselsättning utgjort ett mål
att ständigt ha i sikte. På samma sätt har en väl utbyggd
offentlig sektor varit avgörande i kampen för att nå
jämställdhet mellan könen. Överges den politiken försvinner
också förutsättningarna att fördela samhällsresurserna
rättvist mellan kvinnor och män. EU:s politik med
åtstramning och nedbantad välfärd slår hårt mot kvinnorna.
Grunden för jämställdhet håller på att raseras. I de flesta EU-
länder är arbetslösheten hög bland kvinnor. Många kvinnor
arbetar också under otrygga villkor och löneskillnaderna
mellan kvinnor och män är ännu större än i Sverige.
I folkomröstningen om EU-medlemskapet röstade en majoritet av
kvinnorna nej. En majoritet av männen ville ha EU-medlemskapet. Arbets-
löshet, minskade möjligheter till egen försörjning och obetalt omsorgsarbete
undergräver kvinnors möjligheter att leva ett självständigt liv. För att nå en
mer rättvis fördelning av arbete, både av det som utförs i och utanför
hemmet, arbetar vi för en arbetstidsförkortning, ett krav som också förts fram
i flera andra EU-länder .
I flera frågor som berör kvinnor och kvinnosyn har man i Skandinavien en
annan uppfattning än i många andra länder inom EU. Det gäller t.ex. synen
på familjepolitiken, på pornografi och prostitution. I EU-parlamentet har
Vänsterpartiet medverkat till en uppmärksammad rapport om våld mot
kvinnor och vi motarbetar den legalisering av prostitution som växer fram i
Europa.
Inom EU i dag yrkesarbetar endast ca 50 % av kvinnorna. En förlegad
kvinnosyn, en underutvecklad offentlig sektor och att den fulla syssel-
sättningens politik inte prioriteras försvårar på vissa håll en positiv
utveckling. EU har i dag regler för lika lön för likvärdigt arbete oavsett kön.
Men i flera länder förs en politik som innebär nedskärningar av den
offentliga sektorn, vilka idag, med den könsstruktur som föreligger på
arbetsmarknaden, medför försämrade sysselsättningsmöjligheter för kvinnor.
Sverige bör därför verka för att EU:s organ ger rekommendationer till
EU:s medlemsländer om alla kvinnors rätt till arbete samt verka för en
nedbrytning av arbetsmarknadens könsstruktur, där flertalet kvinnor är
hänvisade arbeten inom den offentliga sektorn, som inte sällan utgör en
förlängning av det arbete kvinnor utfört och alltjämt utför i hemmen. Sverige
bör också verka för en reformering av EU-systemet för att uppnå en jämn
fördelning mellan könen i de olika institutionerna och de beslutsfattande
organen inom EU.
Sociala frågor
De sociala frågorna skall avgöras i de olika
medlemsländerna. De enda beslut i sociala frågor som EU
bör fatta är sådana som krävs för att förhindra social
dumpning, dvs. att försämrade sociala villkor används som
konkurrensmedel mellan medlemsländerna. Därför bör de
sociala besluten begränsas till minimiregler på väl
avgränsade delar av arbetsmarknadsområdet.
Förändringar av den inre
marknaden
Det är viktigt att underlätta handel och utbyte över
nationsgränserna. Därför är det betydelsefullt att
handelshinder avlägsnas, att det blir lättare att arbeta i olika
länder och att onödiga hinder på tjänsteområdet avlägsnas.
Men den fria rörligheten kan inte få vara överordnad hänsyn
till miljö, social utveckling, regionala hänsyn etc. Därför bör
EU:s inre marknad reformeras i grunden. Några av de
förändringar som Sverige bör verka för är:
- att det tydligt stadfästs att statliga monopol av hälsoskäl vad gäller
exempelvis alkohol och läkemedel skall vara tillåtna,
-
- att regionalpolitiska driftstöd, till exempel transportstöd, skall vara
tillåtnet för att uppväga de nackdelar som klimat och geografiska
avstånd för med sig,
-
- att förvärvslagar skall kunna upprätthållas som gör att man kan behålla
nationell kontroll över viktiga resurser som skog, malm, vattenkraft
och jord. Det gäller även viktiga kommunikationer som järnväg och
telekommunikation,
-
- att respekten för nationella kollektivavtal bör garanteras,
-
- att utländska entreprenörer skall tillämpa nationella avtal från första
dag,
-
- att den fria rörligheten av kapitalet inom EU skall kunna begränsas av
åtgärder mot valutaspekulation,
-
- att en nationell gränskontroll skall vara tillåten för att hindra införsel av
illegala droger,
-
- att EU bör låta medlemsländerna framträda var för sig i internationella
fora, men då en EU-mening skall uttalas bör Sverige verka för att den
skall ha en inriktning på solidaritet med de fattiga folken i tredje
världen,
-
Handel
EU är en tullunion. Det innebär att EU har en gemensam
handelspolitik gentemot omvärlden - gemensamma
tullsatser, kvoter med mera. Mellan EU-länderna råder det
däremot tullfrihet och där saknas i huvudsak andra
handelshinder. EU:s tullunion favoriserar handeln med vissa
länder. Det gäller särskilt EFTA-länderna, och i vissa
avseenden de forna kolonier som varit knutna till EU:s
länder. Detta diskriminerar andra länder och strider mot
GATT:s huvudprincip om "mest gynnad nationsbehandling"
för handelspolitiken, dvs. att samma förmåner som tillämpas
i avtal med tredje land också skall omfatta icke
avtalsslutande länder.
EU:s tullunion förstärker handeln mellan EU-länderna, den så kallade
internhandeln. Det försvagar å andra sidan EU:s handelsutbyte med länderna
i tredje världen. Risken för att EU-Europa stagnerar ekonomiskt är därför
påtaglig. EU:s jordbrukspolitik och industripolitik är betydligt mer
protektionistiska än den svenska handelspolitiska traditionen. EU har satt i
system att kraftigt subventionera det egna jordbruket och betala ut rikliga
anslag i exportsubventioner, vilket lett till att jordbruksvaror dumpats på
världsmarknaden, vilket i sin tur inneburit stora problem för jordbruket att
överleva i tredje världens länder. För att skydda den egna industrin har EU
infört importkvoter och genomfört andra handelsbegränsningar för länder
utanför EU, till exempel antidumpningstullar och "frivilliga" export-
begränsningsavtal. Sverige bör motverka unionens protektionism och verka
för att underlätta handeln mellan olika länder och folk i hela världen. Ett
första steg är att åstadkomma bibehållna gränskontroller, vilket skapar ett
visst, om än begränsat, utrymme för avvikelser från EU:s handelspolitik.
Sverige bör också kräva att fritt få kunna föra fram vårt lands åsikter inom
WTO, World Trade Organization, dvs. exempelvis kunna driva en med tredje
världens länder mera solidarisk handelspolitik än EU:s - och dessutom
kunna avvika från EU:s eurocentrerade protektionism.
Men Sverige bör också driva krav på att handel får begränsas om det finns
sociala, fackliga och miljöskäl som talar för detta. Tredje världens länder bör
också ha rätt att under en utvecklingsfas skydda sina ekonomier mot den rika
världens länder och transnationella bolag. Frankrikes beslut om att inte delta
i MAI-förhandlingarna bör stödjas av Sverige.
Miljö
Se särskild motion om EU och miljön som Vänsterpartiet
lägger i allmänna motionstiden 1998.
Jordbrukspolitik
EU-stödet uppmuntrar till ett jordbruk baserat på
konstgödning, gifter och genmanipulation.
Överskottsproduktion och långdistanstransporter av
livsmedel och levande djur förvärrar situationen.
Vänsterpartiet eftersträvar en jordbrukspolitik för regional
självförsörjning som med miljövänlig teknik producerar
kvalitetsvaror.
EU:s jordbrukspolitik är krånglig, ineffektiv och orättvis. Enorma summor
betalas ut efter regler som särskilt gynnar de stora jordägarna. Konsumenter
och skattebetalare subventionerar den överklass som äger de bästa jordarna i
Europa; exempelvis är prinsen av Wales den störste enskilde bidragstagaren.
Vänsterpartiet vill återföra makten över jordbruksfrågorna till de enskilda
länderna och utveckla en politik som utgår från hänsyn till miljö och social
utjämning.
Den gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitiken
Sverige bör motverka att EU utvecklas till en europeisk
supermakt. Utrikespolitiken kan samordnas, men då enbart
på frivillighetens grund. EU skall inte som organisation vara
representerat i till exempel FN:s säkerhetsråd.
Medlemsländerna skall ha rätt till att självständigt kunna
agera i internationella fora. EU skall inte heller överta
uppgifter från de redan existerande alleuropeiska
organisationerna. EU:s utveckling till en militärunion bör
förhindras. Kopplingen till Västeuropeiska unionen (VEU)
bör upphöra. Sverige skall varken vara medlem eller
observatör av VEU. Varje sådan koppling skadar Sveriges
trovärdighet när det gäller återupprättandet av svensk
neutralitetspolitik, dvs. militär alliansfrihet i fred syftande till
neutralitet i krig. Den kollektiva säkerhetspolitiken i Europa
bör främst bedrivas inom OSSE.
Enligt Amsterdamfördraget skall EU utvecklas till en union med eget
försvar. Målet är att försvarsorganisationen VEU skall bli en del av EU, med
möjlighet att sätta in stridskrafter vid konflikter. Fördraget innebär också att
vapensamarbetet mellan medlemsländerna stärks. Med denna utveckling
undergrävs de alliansfria ländernas ställning. Sveriges alliansfrihet har
bidragit till att vi har haft fred mycket länge, den har värnat oss mot
krigsallianser och stormaktspolitik. Medlemskap i NATO eller VEU skulle
innebära att vi passivt underordnade oss stormakterna. Tidigare har Sverige i
internationella sammanhang varit en progressiv kraft för fred och solidaritet.
Med EU-medlemskapet har Sveriges röst i världen alltmer tystnat.
Sverige bör värna om:
? den svenska alliansfriheten och neutraliteten,
?
? att regeringen använder vetorätten för att förhindra att EU blir en
försvarsunion,
?
? att vapensamarbetet med EU-länderna avbryts,
?
? fri rörlighet för personer/asyl och invandring.
?
Till Amsterdamfördraget finns fogat ett protokoll om asyl för
medborgare i EU:s medlemsstater. Dessa nya regler
upphäver i det närmaste rätten för EU-medborgare att söka
asyl i ett annat EU-land.
Omedelbart efter att fördraget undertecknats uttryckte FN:s flykting-
kommissariat sin allvarliga oro över EU:s beslut att begränsa EU-
medborgares rätt att söka asyl. Fördragsbestämmelsen strider enligt FN-
organet mot staternas åtaganden enligt 1951 års Genèvekonvention om
flyktingar. Bestämmelsen innebär att man i efterhand inför en geografisk
begränsning i tillämpningen av flyktingdefinitionen i artikel 1 a 2 i
konventionen. En sådan begränsning är inte tillåten enligt 1967 års New
York-protokoll som alla EU:s medlemsstater skrivit under. Flykting-
kommissariatet påpekade vidare att bestämmelsen strider mot artikel 3 i
flyktingkonventionen som kräver att staterna skall tillämpa konventionen
utan diskriminering med avseende på den asylsökandes hemland.
Flyktingkommissariatet ansåg att EU:s beslut kan bli ett farligt prejudikat
för andra regioner i världen. Spridningseffekter kan leda till att den
universella tillämpningen av de internationella flyktingöverenskommelserna
undermineras.
Vi vill också framhålla att även om respekten för mänskliga rättigheter i de
nuvarande medlemsstaterna är tämligen god i internationell jämförelse vet
alla hur snabbt ett sådant förhållande kan förändras. Bland kandidatländerna
för EU-medlemskap finns de som tills för några år sedan varken var
demokratier eller rättsstater. Det är helt klart så att rättsstaten inte är lika
säkert etablerad i de länderna som i Västeuropa.
De undantagsfall när en asylansökan från en EU-medborgare skall tillåtas
är utformade på ett sådant sätt att de praktiskt taget aldrig kommer att bli
tillämpliga. Det första undantaget gäller när ett medlemsland med stöd av
artikel 15 i den europeiska människorättskonventionen suspenderat stora
delar av skyddet för de mänskliga rättigheterna. Det är något som blir
aktuellt när det råder inbördeskrig eller en motsvarande situation. De två
följande undantagen handlar om den situationen när rådet antingen fastslagit
eller satt i gång ett förfarande för att suspendera ett medlemsland på grund av
allvarliga och ihållande brott mot de mänskliga rättigheterna. Det gäller
också situationer liknande det första undantaget. Slutligen kan en
medlemsstat ensidigt fatta beslut om att behandla en asylansökan. Då bör
ministerrådet omedelbart underrättas och då skall ansökan behandlas från
förutsättningen att den är ogrundad. Men tanken att införa en plikt att
underrätta ministerrådet strider mot asylrättens grundidé att det är en
humanitär handling som inte skall ha någon betydelse för ländernas goda
diplomatiska relationer. Förslaget politiserar asylrätten till den grad att den
inte kommer att fungera i praktiken.
Att ansökningen automatiskt skall behandlas från förutsättningen att den är
ogrundad innebär en diskriminering utifrån den asylsökandes hemland, vilket
är förbjudet enligt flyktingkonventionen.
Flera tunga remissinstanser på detta område som Rädda barnen, Röda
korset och Svenska sektionen av Amnesty International har förklarat att
protokollet om asyl för medborgare i EU inte är förenligt med 1951 års
flyktingkonvention. Röda korsets uppfattning är att regering och riksdag står
inför ett val: "Att antingen fullt ut respektera Sveriges internationella
åtaganden i enlighet med 1951 års Genèvekonvention och dess tilläggs-
protokoll och därmed bekräfta gällande svensk praxis eller att ansluta sig till
och tillämpa Amsterdamfördragets asylprotokoll."
Polissamarbetet
Riksdagen har godkänt protokollet om immunitet och
privilegier för Europol. Justitieutskottet förklarade att
Europol enligt Amsterdamfördraget endast får rådgivande,
samordnande och stödjande funktioner och att det inte blir
fråga om någon myndighetsutövning, varför
immunitetsfrågan saknade aktualitet. Vänsterpartiets ledamot
i justitieutskottet reserverade sig mot godkännandet av
protokollet och anförde bl.a. att redan den gällande
regleringen av Europols uppgifter möjliggjorde ett alltför
omfattande skydd mot straffrättsliga sanktioner vid fel och
misstag från Europols personal. Med Amsterdamfördraget
blir det möjligt att kalla in understödjande enheter från
Europol för aktivt polisarbete i t.ex. Sverige. Detta arbete är
då inte underkastat svenska bestämmelser som begränsar
polisens maktutövning och skyddar mot övergrepp.
Amsterdamfördraget stadgar i artikel K 2 2 a att Europol skall ha rätt att
utföra operativa insatser av gemensamma grupper som omfattar företrädare
för Europol i en stödjande funktion. Det finns ingenstans närmare angivet
vad gränserna går för vad som är en stödjande funktion.
Vänsterpartiet anser att svenska poliser själva skall fatta beslut om polis
från andra länder skall delta i operativt arbete på svenskt territorium. Detta
bör ges regeringen till känna.
I Europol ingår ett förspaningsregister där brottslingar och personer som är
misstänkta för brott kan registreras. Men det är även möjligt att registrera
vittnen som kallas till domstol, brottsoffer eller personer som kan tänkas bli
brottsoffer samt kontakter, medhjälpare eller personer som kan lämna
uppgifter om brott. Förutom vanliga data som ålder, yrke och bostad kan
även uppgifter om rasursprung, religiös uppfattning, politisk ståndpunkt,
sexuell läggning och hälsotillstånd registreras. De sistnämnda uppgifterna
kan dock inte ensamma vara skäl för registrering.
EU-länderna diskuterar även ett förslag att skapa ett heltäckande
kontrollsystem av asylsökande. Bakgrunden är att en asylansökan bara får
behandlas i ett EU-land. Blir det avslag och flyktingen därefter försöker i
annat medlemsland skall datorn meddela detta och direktavvisning ske. Det
mesta av denna verksamhet finns i Schengenavtalet men parallellt skapas ett
annat register som heter Eurodac. I det skall fingeravtryck och
personuppgifter på alla asylsökande som är över 14 år läggas in. Detta
kontrollsystem är ett uppenbart hot mot rättssäkerheten och bör därför
motarbetas. Detta bör ges regeringen till känna.
Schengen
Schengenavtalet, som med Amsterdamfördraget blir en del
av EU-rätten, innebär att gränskontrollerna avskaffas mellan
medlemsländerna. Det betyder sämre möjligheter att
bekämpa smuggling, t.ex. av alkohol, narkotika och införsel
av otjänliga livsmedel. Det gör det svårare att gripa
efterspanade vid de inomeuropeiska nationsgränserna.
Det utökade visumtvånget reser murar mot omvärlden. Ett dataregister
införs som möjliggör kontroll av enskilda personer som varken är dömda
eller misstänkta för brott. Det tillåter registrering som innehåller uppgifter
om ras, religiös uppfattning, politisk ståndpunkt och sexuell läggning. Det
skall också bidra till att hålla världens flyktingar utanför EU:s gränser.
Vänsterpartiet är starkt kritiskt till Schengenavtalet. Detta finns närmare
utvecklat i en partimotion från januari 1998 med anledning av regeringens
proposition Schengensamarbetet. Vi pekade i den motionen särskilt på att det
föreligger allvarliga brister vad gäller den rättsliga och parlamentariska
kontrollen av avtalet, att visumregler, transportöransvar och registrering av
avvisade asylsökande i Schengen
Information System strider mot våra åtaganden enligt Genèvekonventionen
om flyktingar. Skyddet för den personliga integriteten i samband med
datautbytet via Schengen Information System är helt otillfredsställande.
Föreskrifterna för SIS möjliggör registrering av personer som varken är
dömda eller misstänkta för brott. Syftet är att upprätta allmän ordning och
säkerhet. Utifrån dessa ganska luddiga och tolkningsbara begrepp skall
personuppgifter kunna utlämnas till utländsk polis och säkerhetsmyndighet.
SIS-kontrollen riktar i första hand in sig på "ej önskvärda utlänningar".
Kontrollerna skall inte enbart ske vid Schengenländernas gränser utan även
inne i länderna. I SIS finns en viss begränsning för vad som får registreras.
Den begränsningen gäller dock inte i SIRENE, som är det mer okända
registret inom Schengen. I detta register kan uppgifter som inte får finnas i
SIS utbytas mellan Schengenländerna. Det kan bl.a. röra information om
känsliga personuppgifter. Av föreskrifterna framgår att även ländernas
säkerhetstjänster skall delta i samarbetet enligt en särskild procedur.
Utträde ur EU
När folkomröstningen i Sverige genomfördes 1994 hade
folket att ta ställning till resultatet av de förhandlingar som
den svenska delegationen då gått med på. Det EU som
svenska folket sade ja till i folkomröstningen är på många
sätt mycket förändrat. Folket har inte heller fått säga vad det
anser om den inriktning som utvecklingen tagit. Sedan 1994
har både Amsterdamfördraget och Schengenavtalet
ratificerats av den svenska riksdagen. Om det är så att
utvecklingen gått åt ett annat håll än vad folket i ett enskilt
land tycker, skall det också ha möjlighet att begära utträde ur
unionen. Vänsterpartiet anser därför att det bör införas en
utträdesparagraf när det gäller medlemskap i unionen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att lobbyisterna inom EU bör registreras och granskas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inom EU verka för att införa en offentlighetsprincip av svenskt
snitt,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att riksdagens ställning i EU:s beslutsprocess bör stärkas, 1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att riksdagens fackutskott och EU-nämnden bör kopplas in på ett
tidigt stadium, 1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det bör skapas organisatoriska former för riksdagen att binda
regeringen vid en viss handlingslinje i ministerrådet, 1
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att EU-kommissionens initiativmakt bör minskas till förmån för
de nationella parlamentens, 1
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inom EU verka för att öppenhet och offentlighet bör bli
huvudregel inom hela EU-systemet, 1
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sysselsättning,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att fler länder i tredje världen skall ha frihandelsavtal med EU,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att EU:s fonder för utjämning bör reformeras,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör verka för att EU:s organ ger rekommendationer
till medlemsländerna om alla kvinnors rätt till förvärvsarbete,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör verka för en jämn fördelning mellan könen i
institutionerna och de beslutsfattande organen inom EU,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förändringar av den inre marknaden,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör verka för att underlätta handeln mellan olika
länder och folk i hela världen,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om EU-regler som står i strid med 1951 års
Genèvekonvention om flyktingar,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige självt skall besluta när och hur poliser från andra
länder skall delta i operativt arbete på svenskt territorium, 2
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bristen i rättssäkerheten vad gäller EU:s kontrollsystem för
asylsökande,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en utträdesparagraf bör införas i EU:s fördrag.1
Stockholm den 24 oktober 1998
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Stig Eriksson (v)
Owe Hellberg (v)
Berit Jóhannesson (v)
Tanja Linderborg (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Willy Söderdahl (v)