De globala skillnaderna i människans levnadsvillkor ökar.
Fattigdomen i världen har totalt sett minskat, men ökat
drastiskt i vissa delar av världen - till exempel i många
länder söder om Sahara. Skillnaderna i konsumtion är
enorma. Enligt UNDP är det så att den rikaste femtedelen av
världens befolkning
? står för 86 % av världens konsumtion,
?
? konsumerar 45 % av allt kött och all fisk i världen, medan den fattigaste
femtedelen förbrukar endast 5 %,
?
? förbrukar 58 % av all energi, medan den fattigaste femtedelen förbrukar
mindre än 4%,
?
? har 74 % av alla telefonlinjer, medan den fattigaste femtedelen har 1,5 %,
?
? äger 87 % av världens fordonspark, medan den fattigaste femtedelen äger
mindre än 1 %.
?
Ett barn som föds i i-länderna ökar under sin livstid
resursförbrukningen och föroreningarna mer än 40 barn som
föds i u-länderna. Kampen mot fattigdomen är den mest
övergripande och viktigaste frågan inom biståndspolitiken.
En översyn av biståndsmålen bör dock ske, för att få en väl
sammanhållen politik. Detta vill vi ge regeringen till känna.
En procent-målet
Inledningsvis vill vi framhålla att ökningen av det svenska
biståndet med ytterligare 100 miljoner mer i bistånd än vad
som tidigare var planerat i år är en välkommen förändring.
Dock anser vi den knappast vara tillräcklig för att fungera
som en tydlig, klar och konsekvent inledning till en marsch
mot det en gång proklamerade en procent-målet. Möjligen
kan den tolkas som en viljeinriktning hos regeringen.
När det gäller användningen av de tidigare omnämnda 100 miljonerna har
Vänsterpartiet också synpunkter på deras användning. Vi är inte ensamma
om att betrakta de svenska folkrörelserna och frivilligorganisationerna som
en omistlig del av den svenska biståndsverksamheten. Vi anser att dessa 100
miljoner skall användas för svenska folkrörelsers och frivilligorganisationers
biståndsverksamhet. Detta vill vi ge regeringen till känna.
I Vänsterpartiets politik för rättvisa, jobb, tillväxt ingår en strategi för
global utveckling och internationell solidaritet. För att utjämna skillnaderna
mellan fattiga och rika länder och skillnaden mellan rika och fattiga inom
länder krävs en politik där ändrade handelsvillkor, skuldavskrivningar, ett
förstärkt FN, nedrustning och ökat internationellt bistånd ingår. Biståndet är
sålunda inte det enda instrument vi förfogar över för att åstadkomma en mer
rättvis värld. Det utgör dock ett väsentligt medel.
När det gäller biståndspolitiken utgjorde Sverige ett exempel för många
andra rika länder både när det gäller biståndets kvantitet och kvalitet. Sverige
proklamerade för många år sedan att målet för biståndet skulle vara 1 % av
bruttonationalinkomsten (BNI). Successivt närmade sig Sverige detta mål
och under 1980-talet var man nästan uppe i 1 %. Vid det socialdemokratiska
maktövertagandet 1994 fann den nya regeringen emellertid att Sveriges
statsfinanser var i olag och att landet led av ett kraftigt budgetunderskott och
en stor statsskuld. Dessa förhållanden anfördes som argument för att man
skulle sänka biståndet till vad biståndsminister Pierre Schori kallade skam-
mens gräns, d.v.s. 0,7 %, den gräns som FN rekommenderat som nedre gräns
för rika länder när det gällde internationellt bistånd. Den socialdemokratiska
regeringen genomdrev sin nya biståndspolitik, dock utan att den årliga
biståndsumman sjönk. Andelen av BNI sjönk dock.
I verkligheten sjönk dock biståndet mer än vad som framgår av procent-
siffror och absoluta tal, eftersom i biståndet också räknades in en ny före-
teelse som tidigare inte funnits med i biståndet. Kostnaderna för Sveriges
flyktingmottagande skulle räknas in i det svenska biståndet. Man kan fråga
sig om t.ex. Tanzania någon gång tänkte sig sitt flyktingmottagande från
Uganda under Idi Amins tid som bistånd till Uganda. Det är uppenbarligen
endast rika länder förbehållet att benämna sitt flyktingmottagande för
bistånd.
I år beräknas det svenska biståndet uppgå till 0,75 % av BNI. Avståndet till
en procent-målet är avlägset, trots att Sveriges ekonomiska situation för-
bättrats avsevärt sedan den dramatiska sänkningen till 0,7 %.
Det svenska biståndspolitiken har en lång historia, och aldrig någonsin
tidigare har det svenska biståndets storlek relaterats till svängningar i den
ekonomiska konjunkturen i Sverige såsom skedde 1994.
Det svenska biståndet skall i första hand inte ses i relation till konjunktur-
svängningar och andra ekonomiska förhållanden i ett rikt land som Sverige.
Det skall i första hand ses i relation till den tredje världens behov. Ty
samtidigt med att Sveriges ekonomi försämrades, försämrades i ännu högre
grad många länders ekonomi i tredje världen. Det är uppenbart att klyftorna
mellan rika och fattiga länder vidgats avsevärt under det senaste decenniet.
Därför är och förblir en hänvisning till försämrad ekonomi i Sverige som
motivering för en kraftig procentuell biståndssänkning ett dåligt argument.
Detta i all synnerhet som Sverige satt fattigdomsbekämpningen och en global
utjämning av världens resurser som en av de främsta punkterna i sin
biståndspolitik. (Se Skr 1996/97:16)
Vänsterpartiet kräver därför en planerad ökning av det svenska biståndet
till 1 % av BNI. En sådan plan torde kunna vara genomförd vid innevarande
mandatperiods slut. Detta vill vi ge regeringen till känna. Genom en planerad
återgång till en procent-målet av BNI och nya planerade satsningar på
internationell samverkan och bistånd kan Sverige återvinna sin plats som
ledstjärna för andra biståndsgivande länder.
Handel, globalisering och
skuldavskrivningar
Ett vanligt förekommande slagord i biståndsdebatten har
genom åren varit "trade - not aid". Många rika länder håller
sig med omfattande restriktioner när det gäller import från
fattiga länder i tredje världen. Detta gäller inte minst EU-
länderna. Dessa restriktioner fungerar diskriminerande
gentemot de länder i tredje världen som kämpar för att
utveckla sitt näringsliv. EU uppmuntrar inte heller fattiga
länder att exportera förädlade produkter. EU inriktar sig för
egen del främst på import av råvaror från tredje världen.
Vilken betydelse handeln kan ha för den ekonomiska
utvecklingen framgår av vad som hänt i Israel-Palestina
under de senaste åren, då israeliska myndigheter stängt av
handeln mellan Israel och Gaza och Västbanken. Dessa
avstängningar vållade så stora skador på den palestinska
ekonomin att de vida översteg det EU-bistånd som kom
palestinierna till del. Vi framhåller detta exempel i det
dubbla syftet att visa både på det orättfärdiga i de israeliska
myndigheternas diskriminerande uppträdande och på
handelns betydelse i relation till det direkt förmedlade
biståndet.
Bistånd till Kuba och
Guatemala
Se särskilda motioner
Bistånd och demokrati
De senaste åren har visat att satsningar på demokrati och
mänskliga rättigheter i längden leder till ekonomisk
utveckling för befolkningen. Det är lätt att ta negativa
exempel på demokratiska brister och ekonomisk nedgång.
Men det finns också positiva exempel. I förra årets UNDP-
rapport där följande står att läsa om exempelvis delstaten
Kerala i Indien:
Wether growth translates into human poverty reduction depends on social
and economic factors. Kerala for example, ensured big reductions in income
poverty, despite slow economic growth, through political activism and rapid,
equitable expansion of opportunities. Nationwide. India did not see a
consistent drop in poverty in the first period because of a greater emphasis on
total output than on distribution. (Human Development Report 1997, s. 52)
Årets nobelpristagare i ekonomi Amartya Sen har förklarat
att "svält är lätt att undvika, men de flesta icke demokratiska
regeringar har ingen anledning att göra det. De styrande är
en elit som fortsätter att leva opåverkade av att människor
dör."
Vidare finns det många beskrivningar av hur bistånd till länder i tredje
världen använts ineffektivt och som medel i korruption. Det är av största vikt
att varje krona som går till internationellt bistånd används effektivt och i
rätt
syfte. Korruption i alla dess former måste bekämpas. Vissa insatser för att
skapa exempelvis fungerande förvaltningar och skattesystem har ett direkt
syfte att stoppa korruption. Samma effekt torde även skapandet av demo-
kratisk insyn och demokratiskt fungerande institutioner ha. Av stor betydelse
för det svenska biståndet torde därför vara att ekonomiskt bistånd kom-
bineras med satsningar till stöd för en demokratisk utveckling och på
försvaret av mänskliga rättigheter i världens fattiga länder. Detta vill vi ge
regeringen till känna.
Barnperspektivet i biståndet
I samband med 1996 års budgetproposition lades det fram en
flerpartimotion om att införa ett barnperspektiv i det
internationella biståndet. Detta fick riksdagens helhjärtade
stöd. Regeringen uppfyllde riksdagens krav och i stora delar
av förra årets budgetproposition var biståndspolitiken
utformad utifrån ett barnperspektiv. Vi anser dock denna
fråga vara så viktig att det inte räcker med det som
regeringen föreslår i årets budgetproposition. Där föreslår
man en redovisning till år 2001. Vi anser att bevakning av
genomförandet av bistånd utifrån ett biståndsperspektiv och
en utvärdering av genomförandet måste inledas redan nu.
De tidigare omnämnda 100 miljonerna i ökat bistånd till folkrörelser och
frivilligorganisationer kan med fördel också kopplas till biståndsprojekt med
ett tydligt barn- eller ungdomsperspektiv. Likaså skulle dessa medel kunna
användas för att ge unga människor stipendier för högre studier, i linje med
vad Vänsterpartiet föreslog i förra årets motion Fira tusenårsskiftet - med
vision och konkreta idéer om global rättvisa. Detta vill vi ge regeringen till
känna.
Biståndet till de
funktionshindrade
I samband med förra årets budgetproposition när det gällde
biståndet motionerade Vänsterpartiet om ett starkare stöd till
de funktionshindrade i de fattiga länderna - särskilt
funktionshindrade kvinnor och barn, vilka är de bland
biståndsmottagarna som har det allra svårast.
Funktionshinder innebär ofta diskriminering när det gäller
möjligheterna att bilda familj, till utbildning och försörjning.
Världen över möter funktionshindrade bristande respekt och
ojämlik behandling av det omgivande samhället.
Diskrimineringen av funktionshindrade, särskilt kvinnor och
barn, har utgjort en lågprioriterad fråga under de 50 år som
FN:s Deklaration om Mänskliga Rättigheter funnits. Sverige
medverkade till att en resolution om handikapp och
mänskliga rättigheter antogs vid MR-kommissionens 54
session i april 1998. Regeringen har angivit att den
övergripande strategin för att stärka funktionshindrade
människors rättigheter genom att dessa integreras som en del
i all utrikespolitik och biståndsverksamhet. Strategier
handlar dock fortfarande bara om ord. Sådana måste
omsättas i handling.Vi vill att denna fråga uppmärksammas i
större utsträckning än vad som varit fallet hittills. Detta vill
vi ge regeringen till känna.
Bistånd till Guinea-Bissau
Ett av världens fattigaste länder är Guinea-Bissau. Det
genomkämpade ett mångårigt krig mot kolonialt förtryck
under Portugal och har sedan dess brottats med att efter den
kolonialistiska vanskötseln få ordning på sin ekonomi. Man
har haft stora problem med korruption, brist på utbildade
människor m.m. Biståndsgivande länder och deras
biståndsmyndigheter hade i hög grad en snedvriden bild av
landets folk och kultur. Dessa förhållanden skapade missnöje
och misshälligheter som ledde till spänningar mellan olika
maktgrupperingar inom landet, som sommaren 1998 ledde
till både inbördeskrig och interventionskrig. Senegal
blandade sig i Guinea-Bissaus angelägenheter. Under den
svåra tid som föregick kriget drog sig svenska myndigheter
ur landet. Det bistånd som var anslaget till Guinea-Bissau
skulle användas till att hjälpa Guinea-Bissau att betala sina
utlandsskulder - något som inte på något sätt bidrog till att
lösa den guineanska befolkningens problem. Likaså drog
Sverige in sin diplomatiska representation i landet, som varit
starkt kopplad till biståndet.
I dag är Guinea-Bissau ett förött land. Huvudstaden ligger till stora delar i
ruiner. Förhandlingar mellan de stridande grupperna, och en bräcklig
vapenvila, har inletts. Det är uppenbart att Guinea-Bissau är i stort behov av
återuppbyggnadsbistånd. Vi anser att Sverige, som sedan många år stött
landet såväl under befrielsekampen som därefter, har särskilda förpliktelser
att förbereda ett återuppbyggnadsbistånd som kan inledas så snart stabilare
politiska förhållanden inträtt i landet. Detta vill vi ge regeringen till känna.
Biståndet till Indien
I många år hade det spekulerats om Indien och Pakistan höll
på att skaffa sig kärnvapen. Så detonerade den första
kärnvapensprängningen på våren 1998 i Indien, efter ett
beslut av den hindunationalistiska regeringen. Några dagar
senare detonerade en annan kärnsprängning i Pakistan.
Sedan decennier är det väl känt att det råder konflikt mellan
Indien och Pakistan, dels grundad i religiösa motsättningar,
dels i vilket av länderna som skall ha överhöghet över
Kashmir. Omvärlden reagerade med bestörtning. Även den
svenska regeringen gjorde det. Flera länder reagerade på de
båda ländernas kärnsprängningar med att tillgripa sanktioner.
Den svenska regeringen stoppade vapenexporten till Pakistan
(sedan Boforsaffären bojkottar Indien Sverige när det gäller
vapeninköp). Sanktionerna skulle dock inte gälla de s.k.
följdleveranserna - ett begrepp som är dåligt definierat och
med åren blivit allt vidare. Men den svenska regeringen
gjorde inte bara detta. Den beslöt att dra in biståndet till
Indien. Men biståndet till Indien är av mycket olika
beskaffenhet. I Rajastan pågår bland annat ett projekt som
främst går ut på att ge flickor och unga kvinnor möjlighet till
utbildning, ökat självförtroende och självaktning. Projektet
är därför omstritt. Konservativa krafter ser med oblida ögon
på att unga indiska kvinnor reser sig ur sin underordnade och
nedtryckta position i samhället. Delstatsregeringen i Rajastan
är i dag, trots att den är inblandad i projektet, inte mer än
nödvändigt entusiastisk över det.
Dessa flickor och unga kvinnor tillhör inte dem som är anhängare av de
indiska kärnsprängningarna. Det är de konservativa och nationalistiska
krafterna som drivit fram kärnsprängningarna. Den svenska politiken
gentemot Indien och Pakistan har således blivit helt absurd. Till Pakistan kan
följdleveranserna av krigsmateriel fortsätta medan progressiva utbildnings-
projekt för kvinnor raseras. Vi anser att progressiva utbildningsprojekt för
flickor och unga kvinnor eller biståndsprojekt administrerade och genom-
förda av frivilligorganisationer på lokal nivå inte skall drabbas av den alltför
generellt utformade sanktionspolitik som Sverige bedrivit mot Indien. Detta
vill vi ge regeringen till känna.
Kampen mot fattigdomen är den mest övergripande och viktigaste frågan
inom biståndspolitiken. En översyn av biståndsmålen bör dock ske, för att få
en väl sammanhållen politik. Detta vill vi ge regeringen till känna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den förstärkning av årets biståndsbudget på 100 miljoner
förslagvis kan användas för svenska folkrörelsers och frivilligorganisationers
biståndsverksamhet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn av biståndsmålen,
3. att riksdagen begär att regeringen utarbetar en plan för en ökning av
Sveriges internationella biståndsverksamhet så att biståndet under en
överskådlig tidsperiod, vilken förslagsvis kan vara avslutad vid innevarande
mandatperiods slut, uppnår 1 % av BNI,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ekonomiskt bistånd i större utsträckning kombineras med
satsningar till stöd för en demokratisk utveckling och på försvaret av
mänskliga rättigheter i världens fattiga länder,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tidigareläggning av bevakning och utvärdering av genomförandet
av barnperspektivet i Sveriges biståndsverksamhet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att de funktionshindrades situation, särskilt kvinnors och barns,
uppmärksammas i större utsträckning än hittills,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige förbereder ett återuppbyggnadsbistånd som kan
inledas så snart stabilare politiska förhållanden inträtt i Guinea-Bissau,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att biståndsprojekt administrerade och genomförda av
frivilligorganisationer på lokal nivå inte skall drabbas av den alltför
generellt
utformade sanktionspolitik som Sverige bedrivit mot Indien sedan
kärnvapensprängningarna.
Stockholm den 24 oktober 1998
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Stig Eriksson (v)
Owe Hellberg (v)
Berit Jóhannesson (v)
Tanja Linderborg (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Eva Zetterberg (v)