Dagens värld präglas av skriande fattigdom jämsides med
lyx och överflöd. Världen står inför stora miljöproblem,
bristande demokrati, förakt för mänskliga rättigheter,
ojämlikhet mellan kvinnor och män och utsugning av fattiga.
De 254 rikaste människorna i världen äger tillgångar som är
lika mycket värda som de samlade tillgångarna hos världens
två och en halv miljard fattigaste. 20 % av världens
befolkning förbrukar 80 % av världens tillgångar.
För Vänsterpartiet är det uppenbart att det ekonomiska system som
behärskar världen, kapitalismen, inte förmår angripa dessa problem utan
tvärtom förvärrar dem. Ojämlikheten och orättvisorna förstärks av den orätt-
visa fördelningen av makt. Människor har som medborgare i många länder
erövrat makt genom demokratiska styrelseformer. Denna demokratiska makt
är dock hotad av multinationella företags krav på makt och inflytande över
politiska beslut och av kapitalspekulanters möjlighet att utmana demokratiskt
fattade beslut. De så kallade fria kapitalrörelserna över världen i kombination
med koncentrationen av ägandet och kontrollen över detta kapital leder till
snäva ramar för demokratiskt valda beslutsfattare. Den internationaliserade
ekonomin har inte mötts av en motsvarande internationell demokratisk
motmakt. Världsekonomin är idag i stor utsträckning oreglerad eller endast
reglerad på nationell basis.
Vänsterpartiet är därför varma anhängare av en demokratisk makt över
storföretagens och kapitalspekulanternas agerande på den internationella
marknaden. Vi är också förespråkare för avtal som ger rätt till likabehandling
av inhemska och utländska företag. Förutsättningen för en sådan reglering är
dock att den inte inskränker det demokratiska beslutsfattandet och att
möjligheterna att nationellt reglera miljöfarlig verksamhet, barnarbete,
fackliga och andra mänskliga rättigheter inte urholkas.
MAI-avtalet
Det avtal om multilaterala investeringar, MAI, som
förhandlats fram inom OECD uppfyller inte på långa vägar
dessa krav. MAI-avtalet är ett nyckelavtal som innebär ett
kvalitativt steg mot en värld där makten flyttas från
medborgarna till ett fåtal transnationella företag. På följande
områden innebär MAI-avtalet att de senaste årens utveckling
befästs och där avtalet riskerar att förvärra problemen.
Miljö
Utlandsinvesteringar bidrar ofta till exploatering av
naturresurser och finansiering av projekt som inte är en del
av en ekologiskt och socialt hållbar helhetssyn. MAI-avtalet
i den form som det presenterades våren 1998 stärker de
utländska företagens möjligheter att utmana miljölagar.
Avtalet innehåller en farlig kombination av begränsningar
för vad regeringar får göra och möjligheter för företag att
stämma stater i en process som dessutom äger rum utan
insyn.
USA-företaget Ethyl har stämt den kanadensiska staten på grund av ett
kanadensiskt lagförslag om att förbjuda handel med ett tillsatsmedel som
Ethyl använder. Ethyl krävde skadestånd också för uteblivna framtida
intäkter och lyckades få en förlikning med den kanadensiska staten. USA-
företaget Metalclad har stämt Mexico, eftersom företaget hävdar att inför-
andet av ett ekologiskt skyddsområde innebär en expropriering av företagets
egendom och påbörjade investeringar.
Dessa är två exempel på vilken rättsordning vi riskerar att lyda under om
MAI-avtalet drivs igenom.
I avtalsförslaget står inte att utländska företag ska behandlas lika som
inhemska företag. I stället står det att utländska företag ska "behandlas lika
som inhemska företag eller bättre". Diskriminering av inhemskt ägda företag
får alltså förekomma. Vissa länder har infört restriktioner för utländska
företag för att bevara försvinnande naturresurser och en inhemsk kultur.
Restriktionerna kan till exempel gälla tillgång till skog, mark eller ekologiskt
känsliga områden. MAI skulle ge företag en möjlighet att stämma länder om
företagen nekas en möjlighet att exploatera dessa tillgångar.
Flera internationella miljöavtal innehåller centrala skrivningar om
tekniköverföring. Sådana avtal - som till exempel Baselkonventionen om
farligt avfall och klimatkonventionen med Kyotoprotokollet och
Montrealprotokollet - riskerar att bli ogiltiga i vissa delar eftersom MAI
uttryckligen förbjuder regeringar att ställa krav på utländska företag att de
skall bidra till tekniköverföring.
En hållbar framtid kräver att vi minskar uttaget av naturresurser och
fördelar resurser jämnt mellan jordens invånare. MAI bygger i stället på
företagens rätt till råvaror och avsättningsmarknader. Sannolikt kommer ett
MAI-avtal i dess nuvarande form att leda till att det totala uttaget av
naturresurser ökar vilket främjar ökad konsumtion av resurser i den rika
delen av världen. Därmed ökar den globala ojämlikheten. MAI är därför en
hopplös felsatsning ur ett ekologiskt och socialt perspektiv.
Arbetsrätt
I en värld där det blir allt lättare att flytta produktion och
kapital försvagas arbetstagarnas möjligheter att ställa krav på
arbetsgivarna. Många stora företag bemöter krav på
förbättringar från de anställda med hot om utflyttning. I ett
investeringsavtal kan minimiregler ge ett visst skydd.
Samtidigt finns det problem med att utforma dessa regler så
att såväl arbetstagare i rika industriländer som arbetare i
tredje världen erhåller ett rimligt skydd. Dessutom finns
alltid risken att minimiregler blir normgivande och faktiskt
fungerar som ett medel för arbetsgivare att försämra villkor
som uppnåtts i fackliga förhandlingar.
MAI-debatten har ibland förts utifrån det felaktiga påståendet att
investeringar alltid leder till fler jobb. I stället expanderar multinationella
företag ofta genom att köpa upp och lägga ner konkurrerande företag eller
genom sammanslagningar och rationaliseringar. Medan omsättningen i de
100 största företagen ökade med 25 % under åren 1993 till 1995 minskade,
enligt FN, antalet anställda i samma företag med 4 % under samma tid. MAI-
avtalet har aldrig förhandlats fram med de anställdas bästa för ögonen. I
stället handlar det om att garantera de internationella storföretagens rätt till
vinstmaximering genom att ge företagen ännu större makt.
Utveckling
En socialt hållbar utveckling kräver en rättvisare fördelning
av världens resurser och en större tillgång till livsnödvändiga
varor för jordens fattiga befolkning. Den så kallade
globaliseringen har inneburit att några länder fått draghjälp i
sin ekonomiska utveckling men framför allt har den bidragit
till att öka skillnaderna i levnadsvillkor mellan och inom
länder. Genom att inte behandla detta som ett problem blir
MAI-avtalet endast ännu ett steg mot en orättvisare
världsordning.
Investeringarna är heller inte "rättvist" fördelade. I 10 rika länder sker
68 % av alla investeringar medan de 100 länder som får minst andel av
investeringarna delar på 1 %. Två tredjedelar av alla investeringar kommer
från fem länder: USA, Tyskland, Storbritannien, Japan och Frankrike. Det är
framför allt investerarnas intressen MAI-avtalet är till för att skydda. MAI är
en direkt utmaning mot många länders politik. Avtalet förbjuder demokra-
tiska församlingar att ställa särskilda villkor om tekniköverföring eller krav
på viss andel lokal arbetskraft vilket slår direkt mot många fattiga länders
försök att utveckla nationell kompetens som kan hjälpa till att lyfta dessa
länder till något annat än att vara råvaruleverantör till den rika världen.
Mänskliga rättigheter
Hundratals miljarder dollar investeras av stora
transnationella företag runt om i världen varje år. Dessa
företag arbetar med vinstmaximering som viktigaste - ibland
enda - mål. Att produktionen sker i demokratiska länder med
fackliga och mänskliga rättigheter är däremot inget
självändamål för de flesta stora investerare.
Enligt MAI får inte investeringar av ett företag i ett visst land tjäna som
argument för att detta företag får sämre villkor. "Indirekta investerings-
bojkotter" förbjuds, vilket gör det svårare att ställa krav på att en
investerare
ska uppfylla krav som att investeringar inte ska gynna utsugning, förtryck
eller särbehandling av fackliga organisationer och deras medlemmar,
barnarbete eller något liknande. Medborgarnas möjligheter att styra över
utvecklingen minskar och fler företag kan förväntas uppfylla sina mål om
största möjliga vinst till lägsta möjliga kostnad genom att investera i länder
där mänskliga och fackliga rättigheter är satta på undantag.
FN:s kommission för mänskliga rättigheter uttryckte i somras oro för hur
MAI kan komma att begränsa staters möjligheter att gynna svaga grupper,
vilket ofta är en förutsättning för att till exempel uppfylla FN:s deklarationer
om de mänskliga rättigheterna.
Kommissionen för mänskliga rättigheter, Sub-Commission on Prevention
of Discrimination and Protection of Minorities skrev bland annat i
resolutionerna The realization of Economic, Social and Cultural Rights - the
international economic order and the promotion of human rights och Human
rights as the primary objective of trade, investment and financial policy (50th
session - Agenda item 4).
Concerned about the possible human rights implications of the MAI and
particularly about the extent to wich the Agreement might limit the capacity
of States to take proactive steps to ensure the enjoyment of economic, social
and cultural rights of all people, and in the process creating benefits for a
small privileged minority at the expence of an increasingly disenfranchised
majority. (Vi är bekymrade över de eventuella effekter som det multilaterala
avtalet om investeringar kan ha på de mänskliga rättigheterna; speciellt med
hänsyn till i vilken omfattning avtalet kan begränsa statens möjlighet att
vidta pro-aktiva åtgärder för att säkerställa alla människors tillgång till
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Vilket istället kan leda till
att
en liten privilegierad minoritet gynnas på bekostnad av en majoritet som
förlorar sina rättigheter.)
Dessutom saknas möjligheter för individer att föra talan
inom MAI oavsett hur berörda de än är av avtalets
tillämpning.
Folkligt deltagande
MAI-förhandlingarna har omgärdats av ett stort mått av
hemlighetsmakeri och tystnad. Bristen på öppenhet har lett
till att fackliga organisationer, solidaritets- och
biståndsgrupper, miljöorganisationer och politiska partier
haft betydande svårigheter att kommentera och vara
delaktiga i utformningen av avtalet. Även lagstiftande
församlingar har haft svårigheter att få tillgång till
information under förhandlingarna.
För att ett internationellt avtal ska kunna träffas på någorlunda demokra-
tisk väg måste allmänheten ha rätt till kännedom om förhandlingarna,
tillgång till texter och alternativa förslag samt bli tillfrågade om avtalets
innehåll i så god tid att förhandlingarna kan påverkas. Inget av dessa krav har
uppfyllts under OECD-förhandlingarna. Genom att avtalet var hemligt i
inledningsskedet fanns ingen möjlighet för intresserade medborgare att
påverka grunderna för avtalet. Endast marginella förändringar har varit
möjliga att göra, vilket lett till att hundratals organisationer världen över
förenats i protester mot såväl avtalets innehåll som mot själva förhandlings-
processen.
Konfliktlösning
Förslaget till MAI-avtal innebär att ett marknadspris måste
betalas om en regering utnyttjar sin rätt att expropriera
egendom tillhörig en investerare. Problem uppstår framför
allt med formuleringarna "indirekt expropriering" och
"åtgärder som har liknande effekt". Genom dessa vida
definitioner öppnar MAI möjligheter för utländska
investerare att ständigt utmana ländernas miljöregler och
kalla dem för expropriation. Om diskussionen om
miljöregler hamnar under MAI-avtalet så förhindras
medborgare att delta i en öppen debatt.
Om ett företag anser att ett land där de har investeringar bryter mot MAI
har företaget två olika möjligheter:
? De kan klaga hos den egna regeringen som har möjlighet att stämma det
andra landet inför en internationell skiljedomstol.
?
? Investeraren kan själv utmana ett land hos en internationell instans.
?
I båda fallen består skiljedomstolarna av ett fåtal
handelsexperter som ska bedöma frågan i en process helt fri
från insyn. Denna panel beslutar om regeringar bryter mot
avtalet och kan rekommendera länder att ändra de lagar som
enligt deras mening står i strid med MAI-avtalet. Panelen
kan också utdöma ett skadestånd till det klagande företaget
eller landet.
MAI ger därmed multinationella företag ett verktyg som inhemska företag
saknar. De stora företagen får en möjlighet att utmana existerande eller
föreslagna lagar, eller använda skiljedomsprocessen för att förhindra oönskad
lagstiftning. MAI:s konfliktlösningsmodell undandrar medborgarna från
inflytande och insyn. En folkvald församling kan fällas i en internationell
"domstol" utan insyn och riskerar att dömas till skadestånd som
befolkningen, genom staten, får betala. Och de som kan erhålla skadestånd,
de stora företagen, är närmast opåverkbara av demokratiska beslut eller
majoritetsuppfattningar och onåbara för medborgarna.
Lång uppsägningstid
De flesta internationella avtal kräver en sex månaders
förvarning om ett land avser att säga upp avtalet. MAI-
avtalet skulle gälla i fem år efter det att avtalet ratificerats.
Om ett land då säger upp avtalet gäller MAI:s bestämmelser
ändå i femton år för företag som investerat i landet under
avtalets giltighetstid. Genom denna långsiktighet binds
regeringar och folkvalda till bestämmelser som helt kan
sakna stöd hos en folkmajoritet. Demokratin sätts på
undantag och folkviljan får ännu lite svårare att göra sig
gällande. Avtalet skapar en struktur som inte tar hänsyn till
skiftande majoriteter utan låser fast ingående länder till en
politik som är skräddarsydd för transnationella företag.
OECD-förhandlingarna
OECD-förhandlingarna om ett MAI-avtal har förts i relativ
tysthet. Det är först under trycket av en ökande opinion från
folkrörelser och enskilda medborgare i de förhandlande
länderna som textförslag och avtalskonstruktioner nått
offentlighetens ljus. Enligt avtalsförslaget skulle länder
utanför OECD uppmuntras att skriva under - trots att de inte
fått delta i förhandlingarna. Detta kan ses som ett försök från
de 29 rika OECD-länderna att ge sina storföretag tillträde till
marknader som idag ofta är reglerade av nationell
lagstiftning i syfte att skydda framväxande nationella
industrier i tredje världen.
Och naturligtvis skulle ett avtal inom OECD påverka regleringar och
förhållanden för företag även utanför OECD-området. Just därför var det fel
från första början att föra förhandlingarna inom den snäva kretsen av länder
inom OECD. Efter den franska regeringens starka avståndstagande från det
avtalsförslag som diskuterats är OECD-förhandlingarna, enligt den svenska
regeringen "stendöda".
Regeringens position
Den svenska regeringen har lite motvilligt mött kritiken mot
MAI-avtalet genom att försäkra att det inte handlar om att
skriva på ett avtal utan offentlig debatt. Regeringen har
också sagt att man funnit sig i att förhandlingarna förs inom
OECD:s ram, trots att detta forum egentligen inte bör hantera
avtalsförslag som berör hela världen. Den svenska
delegationen tycks ha hållit en mycket låg profil i
förhandlingsarbetet. Det är svårt att finna spår av svenska
åsikter i förslagen till avtalstexter, och den svenska
regeringen verkar ha haft som regel att inte reservera sig mot
majoritetsuppfattningar.
I förhandlingarna säger sig regeringen ha nått framgångar för att dumpning
i form av lägre miljökrav eller avsaknad av fackliga rättigheter inte ska få
förekomma. Detta är inte helt sant. I ett PM från Närings- och handels-
departementet 2 april 1998 tar man upp kritiken mot att avtalet kan leda till
en negativ spiral i vilken länder tävlar om investeringar mot varandra genom
att sänka kraven på god miljö och värdiga arbetsförhållanden. I PM:et skrivs
att "Sverige verkar för att MAI kommer att få starka skrivningar som
förhindrar just detta ... Det blir alltså tvärtom en ordentlig uppsträckning
från
dagens läge." I de dokument som kommit ut finns ingenting som hindrar ett
land från att sänka sin standard inom dessa områden. Och i det material som
kommit ut, trots bristen på offentlighet kring förhandlingarna, finns Sverige
inte nämnt då frågan om miniminivåer diskuterats. Regeringen har ned-
värderat riskerna med avtalets innehåll och framhåller att det inte kommer att
innebära särskilt stora förändringar. Samtidigt framhåller man att det är
mycket viktigt att förhandlingarna leder fram till ett avtal.
I nämnda PM skriver departementet att konfliktlösningsmodellen i MAI-
avtalet är "komplicerad" och att det föreligger ett "behov av en fördjupad
analys". Detta är minst sagt en underdrift.
Nuläget
Trots att den franska regeringen markerat sitt starka
avståndstagande från det nuvarande avtalsförslaget och
hävdat att OECD-förhandlingarna bör avslutas är nya
förhandlingstillfällen inplanerade.
Den svenska regeringen har välkomnat den franska regeringens hårda
kritik av MAI och sagt att den svenska uppfattningen hela tiden varit att
förhandlingarna i stället borde föras i Världshandelsorganisationen WTO.
Samtidigt har regeringen uttryckt en besvikelse över den franska positionen
eftersom de framsteg man menar sig ha uppnått kommer att bli svårare att få
gehör för i den stora församlingen av WTO-länder. Det vore önskvärt att den
svenska regeringen klargjorde att man inte kommer att medverka till att
slutföra några förhandlingar inom OECD:s ram.
Ett helt nytt avtal
Om nu förhandlingarna inom OECD är stendöda så öppnar
det för en diskussion av ett helt annat slag än den som ledde
fram till MAI-förslaget. Nu kan en demokratisk och öppen
diskussion ta sin början. I den diskussionen deltar gärna
Vänsterpartiet.
Vår utgångspunkt är att de stora transnationella företagen har en alltför stor
och ibland närmast oinskränkt makt över länders politiska beslut,
skatteregler, miljölagstiftning och arbetsrätt. Det stora problemet i arbetet
för
att skapa rättvisa och solidariska villkor i världen är alltså den bristande
regleringen av dessa företag. Ett helt nytt avtal bör därför inriktas på att
stärka demokratin och utformas så att det långsiktiga arbetet för att skapa en
ekologiskt hållbar värld med respekt för mänskliga och fackliga rättigheter
förstärks. Inom ramen för ett nytt avtal bör även regleringar av de kortsiktiga
spekulationerna och kapitalrörelserna diskuteras. Avtalet ska vara ett verktyg
för de internationella planer och avtal som är formulerade inom FN-systemet.
Ett internationellt avtal om investeringar måste göra skillnad mellan olika
investeringar och stadfästa både skyldigheter och rättigheter för såväl företag
och stater som för medborgare. Tillämpningen av nationell miljölagstiftning
får inte riskeras vid träffandet av internationella avtal om inte syftet med
dessa avtal uttryckligen är att stärka skyddet för miljön och att främja en
hållbar utveckling. Ett internationellt investeringsavtal får inte begränsa
möjligheterna för ett effektivt genomförande av internationella miljöavtal
eller annat miljöarbete. Det måste också stå helt klart att mänskliga
rättigheter, såsom de definieras av FN, går före företagens rättigheter. Alla
förslag som skyddar och underlättar kortsiktig spekulation måste utgå. Det
naturliga forumet för en diskussion om ett sådant avtal är Förenta nationerna.
Nya förhandlingar
Vi inser dock svårigheterna med att nå framgång inom FN-
systemet. Vi tror också att det är svårt att förhandla fram ett
avtal som tar hänsyn till alla de synpunkter som redovisats i
denna motion. Världshandelsorganisationen WTO är inte ett
transparent forum där också utvecklingsländerna har reella
möjligheter till inflytande. Inget av de avtalsförslag som
OECD-länderna förhandlat om bör förläggas till WTO. I
stället bör ett nytt avtal i så fall bli mindre omfattande än det
MAI-avtal som OECD-länderna förhandlade om. Och som
grund för detta avtal bör ligga en generalklausul som
garanterar att alla FN-konventioner - nu gällande eller
framtida - är överställda ett internationellt investeringsavtal.
Åtskillnad måste också göras mellan investeringar i rika
respektive fattiga länder. Skillnaderna och ojämlikheterna i
maktförhållanden och ekonomisk styrka i dagens värld måste
leda till att fattiga länders speciella villkor och situation
måste prägla avtalsarbetet. Därför får inget avtal, anpassat
till den relativt snäva kretsen av OECD-länder, påtvingas
tredje världen. Förhandlingarna måste ske med öppenhet och
föras på ett sätt så att insyn och inflytande över
förhandlingsprocessen säkras för parlament, medborgare och
folkrörelser.
NTM
Vad som sagts i denna motion om krav på ett nytt
multilateralt avtal om investeringar bör i allt väsentligt även
gälla de förhandlingar som nu förs mellan EU och USA om
NTM (New Transatlantic Market-place). Dessa
förhandlingar riskerar annars att leda till att regler som
liberaliserar den internationella synen på investeringar och
egendom pressas på parter som varken haft inflytande över
eller insyn i dessa förhandlingar.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett avbrytande av MAI-förhandlingar inom OECD:s ram,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utgångspunkter för ett nytt internationellt investeringsavtal,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att nya förhandlingar i första hand bör föras inom FN-systemets
ram,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att nya avtalsförhandlingar inom WTO skall föras endast om en
generalklausul införs som garanterar att alla FN-konventioner - nu gällande
eller framtida - är överställda ett internationellt investeringsavtal,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om omfattningen av ett nytt avtal,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om öppenhet och folkligt deltagande i framtagandet av ett
investeringsavtal,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förhandlingarna mellan EU och USA angående NTM (New
Transatlantic Market-place).
Stockholm den 24 oktober 1998
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Stig Eriksson (v)
Owe Hellberg (v)
Berit Jóhannesson (v)
Tanja Linderborg (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Lars Ohly (v)