Motion till riksdagen
1998/99:U205
av Göran Lennmarker m.fl. (m)

Fattigdomen i världen


Sammanfattning
Närmare en femtedel av världens befolkning somnar hungrig
varje kväll. Denna utbredda misär har inte biologiska eller
fysiska orsaker. Kastväsende, tabuföreställningar och
diskriminering liksom konflikter och naturkatastrofer är stora
utvecklingshinder. Likväl är vanstyre huvudorsaken.
Statsmakter hindrar sina medborgares utveckling. Socialism,
merkantilism och andra statscentrerade ideologier gör
fortfarande stor skada.
Länder med djup fattigdom kan utveckla relativt välstånd på en generation.
En snabb utrotning av massfattigdomen är möjlig. Frihandel och fri företag-
samhet, särskilt familjejordbruk, är absoluta förutsättningar för fattigdoms-
utrotningen. En grundläggande skolutbildning och hälsovård som kommer
alla till del är också av fundamental betydelse.
Statsmakten skall vara begränsad och effektiv. Rättsstaten, stöd till utbild-
ning och hälsovård samt till sådan infrastruktur som inte kan marknadsfinan-
sieras, främst vägar, vatten och avlopp, är dess huvuduppgifter.
Sverige, EU och västvärlden har ansvar för att bistå u-länderna i utrotandet
av fattigdom. En snabbt växande världsmarknad ger förutsättning för stark
tillväxt. Tullar och annan diskriminering av u-länders varor och tjänster
måste avvecklas. Direktinvesteringar och andra privata kapitalöverföringar
har stor betydelse, särskilt i de fattigaste u-länderna.
Offentligt bistånd spelar en marginell roll, utom i Afrika och ett fåtal län-
der i Asien och Latinamerika. Katastrofbistånd är viktigast. Ideella insatser
har begränsad volym men ger ofta stora utvecklingseffekter. Skuldavskriv-
ningar kan vara viktiga, särskilt vid systemskiften. De får dock inte ske så att
misshushållning och korruption främjas.
Bistånd till ett u-lands statsmakt bör främst inriktas på kunskapsöverföring
samt stöd till rättsstaten, grundläggande utbildning och hälsovård. Det gäller
att vara försiktig med biståndsvolymen så att inte statsmakten blir för stor
och biståndsberoende skapas. Detta har erfarenhetsmässigt stor negativ
påverkan, särskilt i tidigare kolonier där det redan tidigare fanns ett stort
beroende. Det sammanlagda biståndet till en statsmakt bör normalt inte vara
mer än tio procent av BNP.
Bistånd får inte utgå till statsmakt som grovt och systematiskt kränker
mänskliga rättigheter, förtrycker sina medborgare eller främjar korruption.
Bakgrund
Närmare en femtedel av jordens befolkning lever i absolut
fattigdom och somnar hungrig. Sjukdom, ohälsa och för tidig
död är det normala i vardagen. Jorden har resurser att föda
alla. Det finns ingen biologisk eller fysisk orsak till denna
utbredda misär. Torka, översvämningar, stormar,
vulkanutbrott och andra naturkatastrofer kan förklara
kortvariga eller geografiskt avgränsade problem. Krig, kriser
och etniska motsättningar är förklaringen i vissa länder.
Vanstyre är dock huvudorsaken till att fortfarande en miljard människor
inte får tillräckligt att äta varje dag. Utvecklingen hämmas eller stoppas av
statsmakter som förvägrar sina medborgare friheten att utvecklas. Kast-
väsende, tabuföreställningar, diskriminering på grund av ras, kön, ålder, tro
eller ursprung är stora utvecklingshinder på många håll. Erfarenheten visar
entydigt att sådana hinder kan undanröjas om människor tillåts att utveckla
sin företagsamhet och arbetsvilja.
Det finns många exempel på länder som gått från absolut fattigdom till
relativt välstånd på en generation d.v.s. på 20-25 år. Ofta har det varit länder
som i utgångsläget bedömts ha de absolut sämsta förutsättningarna för
utveckling: omfattande analfabetism och låg kulturell utvecklingsnivå. Det
har ofta varit tättbefolkade länder utan naturtillgångar men med djup och
omfattande fattigdom.
Å andra sidan har åtskilliga av de nu fattigaste länderna haft bättre ut-
gångsläge. Många är glesbefolkade och har stora naturtillgångar. Tidigare
var de inte sällan rikare än de mer framgångsrika länderna. Underutveck-
lingen sitter inte i naturen eller i människornas sinne. Den skapas genom att
människors initiativ och skaparkraft förhindras och förbjuds. Precis som i
Östeuropa är socialismen även i sin asiatiska, arabiska eller afrikanska
variant utvecklingens enskilt största hinder. I Latinamerika har den länge
dominerande merkantilismen haft motsvarande effekt.
Med undantag för några enstaka länder med små befolkningar och mycket
stora naturtillgångar, främst olja, känner världen endast marknadsekonomin
som möjlig utvecklingsmodell när det gäller att ge hela befolkningar väl-
stånd. Men marknadsekonomin misstänkliggörs, motarbetas och förhindras
fortfarande framgångsrikt på många håll. Priset betalas av de fattiga i form
av umbäranden.
De fattiga länderna
En tredjedel av världens 192 självständiga stater klassificeras
som låginkomstekonomier och 57 procent av världens
befolkning bor i dessa länder. Långt ifrån alla i dessa länder
är absolut fattiga, men det är här den alldeles övervägande
delen av jordens fattigdom återfinns.
De flesta av dessa länder finns i Afrika söder om Sahara. (I fortsättningen
kallas regionen för Afrika.) De utgör 38 av regionens 48 länder och återfinns
främst i västra, centrala och östra Afrika. I södra Afrika är hälften medel-
inkomstländer. Ett dussin länder i Sydasien, Indokina samt Folkrepubliken
Kina tillhör också den fattigaste kategorin. I de tidigare socialistländerna i
Östeuropa och Centralasien betecknas åtta länder som mycket fattiga. Det
handlar där nästan uteslutande om länder som i likhet med t.ex. Bosnien haft
krig under längre tid.
Genom det socialistiska systemets sönderfall i östblocket har fattigdomen
där dels synliggjorts och dels fördjupats. I länder med snabb reformering till
marknadsekonomi sker dock snabba standardökningar. Problemet är
koncentrerat till länder som fastnat i de socialistiska strukturerna och som
saknar politisk förmåga att snabbt avveckla dessa. Därutöver finns ett fåtal
länder i Centralamerika, Karibien och Mellanöstern i den fattigaste katego-
rin. Fattigdom finns naturligtvis också i medelinkomstländerna fast i väsent-
ligt mer begränsad omfattning. Likväl utgör fattigdom betydande problem i
arabvärlden och Latinamerika.
Hiv/aids utgör också ett allvarligt problem i flera u-länder. Hivinfektion
med åtföljande aidssjukdom kommer att finnas under mycket lång tid,
kanske flera generationer. Vi har kanske endast sett början av en epidemi,
som riskerar att utvecklas till ett av vår tids största problem. I många av
Afrikas länder är hiv/aidssituationen redan katastrofal. I Asien och Syd-
amerika pågår en dramatisk smittspridning. I dag är ca 25 miljoner män-
niskor smittade av hiv, vid sekelskiftet befaras så många som 40 miljoner
människor bära på hivviruset. Oroande siffror presenterades också för några
veckor sedan från en aidskonferens i Washington. Spädbarnsdödligheten
beräknas år 2010 i vissa afrikanska länder ligga mellan 40 och 70 procent
högre än i dag på grund av aids. 300 000 hivsmittade barn föds varje år över
hela världen, de flesta i Asien och Afrika.
De länder som förlamas av en statsmakt som dels hindrar landets invånare
att själva söka bygga sitt välstånd, dels misslyckas med att säkerställa grund-
läggande utbildning och hälsovård drabbas naturligt nog hårdare av såväl
naturkatastrofer som sjukdomar och epidemier. I allt större utsträckning
håller hiv och aids på att bli något av ett tredje världen-problem.
Liberalisering, privatisering
och rättsstat
På samma sätt som välståndet i Sverige och andra utvecklade
länder hade sin grund i övergången till fri företagsamhet och
frihandel inom rättsstatens ram och en höjd utbildningsnivå
är motsvarande process en nödvändig förutsättning för en
snabb utrotning av fattigdomen i u-länderna.
Människor vill själva ta sig ur fattigdomen. De bär på många idéer om hur
detta snabbt skall kunna förverkligas. Frihet för idéer och företagande i
kombination med arbetsvilja ger snar utdelning i ökad levnadsstandard.
Erfarenheten visar entydigt att också mycket fattiga befolkningar som saknar
utbildning och läskunnighet snabbt förmår vända utvecklingen till sin egen
fördel. Den som själv känt hungern slita i inälvorna, sett barn, syskon och
andra nära och kära dö i svält och sjukdomar behöver inga andra incitament
för att ta till vara varje möjlighet att förbättra tillvaron för sig själv och
de
sina. Det är enbart i de teoretiska världsförbättrarnas värld som stora ledare
eller monopolpartier förmodas vara nödvändiga för att skapa utveckling.
 Utveckling
Den alldeles avgörande faktorn för att snabbt utrota den
utbredda fattigdomen är att skapa fungerande
familjejordbruk. Hård reglering, tvångsuppköp,
priskontroller och kollektivisering hindrar
jordbruksutvecklingen på många håll. Den självägande
bonden har motarbetats med livsmedelsbrist som självklar
följd.
Att åstadkomma en snabb fattigdomsavveckling handlar om att frigöra den
lilla människans skaparkraft och att ge henne rätten att äga sin bostad, sin
mark, sitt lilla hantverk eller sitt småföretag. Utan frihet och äganderätt blir
det ingen utveckling. Alla resurser skall tas till vara. Flickors utbildning och
lika villkor för kvinnor och män har visat sig vara effektiva sätt att stimulera
en snabb utveckling.
Samtidigt har statsmakten en central funktion i att värna rättvisan och
lagens överhöghet. Makteliter, korrumperade statstjänstemän och partibyrå-
krater får inte trakassera den enskilde. Den korrupta statsmakten är ett
vanligt utvecklingshinder. Statsmakten skall koncentrera sig på sina viktiga
uppgifter vilka förutom rättsstaten är att främja en god utbildning för alla
medborgare, en grundläggande hälso- och sjukvård, vägar, vatten och avlopp
och annan infrastruktur som inte kan marknadsfinansieras. Ett sunt penning-
system som inte genom hög inflation berövar de svaga deras knappa resurser
är också en förutsättning för en hållbar snabb utveckling. Därutöver skall
statsmakten vara mycket återhållsam med eget agerande. Däremot behövs
tydlig lagstiftning som anger de spelregler inom vilka de enskilda och före-
tagen har att verka.
Världsmarknaden
För 20 år sedan omfattade världsmarknaden endast en knapp
fjärdedel av världens befolkning. Den tredjedel som då levde
inom kommunistblocket var nästan helt avskuren från denna.
I Latinamerika fanns en merkantilistisk strävan att avskärma
ekonomierna från omvärlden, framför allt i fruktan för den
dominerande grannen i norr. Denna ambition förverkligades,
och i Latinamerika blev länderna avskärmade s k autarkier
med ineffektiva ekonomier och ökad fattigdom. Det gällde
även länder som Argentina och Uruguay vilka en gång var
bland världens rikaste.
I Sydasien, främst Indien, ansågs självförsörjningen ha ett egenvärde.
Handeln minimerades för att minska påverkan från omvärlden. I Mellan-
östern och Nordafrika där den arabiska socialismen var dominerande av-
skärmades också ekonomierna genom statsdominans i näringslivet. Det stora
undantaget var oljehandeln som förde upp ett antal närmast feodala länder till
ett högt välstånd. Avskärmningen från världsmarknaden var mest tragisk i
Afrika. Den afrikanska socialismens förespråkare utformade politiken i
ambition om självförsörjning och i rädsla för nykolonialism. Detta skedde
samtidigt som beroendet av utländska statsmakter tilläts öka katastrofalt.
Nu är läget ett annat. Världsmarknaden växer kraftigt i betydelse och
omfattar alltfler länder på jordens alla kontinenter. Fortfarande är de stora
handelsströmmarna dominerade av Nordamerika, Västeuropa och västra
Stillahavsområdet. Men länder i övriga regioner integreras i världsmarkna-
den och förbättrar därmed förutsättningarna för en snabb fattigdoms-
utrotning.
 Världsmarknaden handlar inte enbart om varuutbyte utan lika mycket om
den kunskapsöverföring som är förknippad med varu- och tjänstehandel och
om direktinvesteringar. Erfarenheten visar att ny teknologi, organisation och
företagsform främst överförs via handel och direktinvesteringar. Kon-
kurrensen sätter press på landets egen företagsamhet och dess myndigheter.
Låg kvalitet och ineffektivitet får svårare att överleva. Det blir allt svårare
att
hävda kastsystem och diskriminering av kvinnor i ekonomier där kunskap
och förmåga tas till vara. För anhängare av kastväsende, apartheid eller
annan diskriminering ses världsmarknaden som ett hot, därför att den främjar
konkurrens och därmed tillvaratagande av resurser och förmåga.
De utländska investeringarna i u-länderna har ökat snabbt och är nu
betydligt större än biståndet. De söker sig främst till de fattigaste u-länderna
med god utveckling. Direktinvesteringarna är av särskilt hög kvalitet, efter-
som de handlar om privata investeringar gjorda efter noggrann riskbedöm-
ning. I de fattiga u-länderna finns sällan eller aldrig börser eller utvecklade
kapitalmarknader vilket försvårar eller omöjliggör rent finansiella investe-
ringar. Marknadsekonomins institutioner måste utvecklas.
För u-länder i snabb utveckling råder ingen brist på kapital. Problemet är
oftast att länderna inte kan absorbera det investeringskapital som erbjuds. För
sådana länder bör biståndet nedbringas till ett minimum eller upphöra helt,
eftersom direktinvesteringar har  högre tillväxtpotential än offentligt utveck-
lingsbistånd.
Biståndets roll
Statligt utvecklingsbistånd spelar en blygsam roll för u-
ländernas utveckling. Det totala flödet uppgår till cirka 60
miljarder dollar, motsvarande en procent av u-världens
samlade produktion. Den enda region där biståndet har en
stor volym är Afrika, där det uppgår det till 25-30 procent
om Sydafrika och Nigeria räknas bort. Dessa Afrikas två i
särklass största ekonomier har nämligen ett mycket litet
bistånd.
För en handfull länder i Asien, Mellanöstern och Latinamerika spelar
biståndet också en stor roll, t ex Nicaragua, Haiti, Laos och Nepal. (Ett antal
mycket små ö-ekonomier i Stilla Havet och Karibien medräknas inte på
grund av sin litenhet.)
Katastrofbistånd är den kanske viktigaste biståndsformen. Den är viktig
för att hjälpa länder som råkar in i tillfälliga problem till följd av
naturkatastrofer, krig eller andra temporära svårigheter. Katastrofhjälpen i
södra Afrika var till exempel mycket framgångsrik i att förhindra humanitära
katastrofer under fem år av svår torka. Det viktiga med katastrofbistånd är
dock att avsluta det i tid, så att framför allt inte livsmedelsbistånd utgår så
länge att grunden rycks undan för fortsatt inhemsk livsmedelsproduktion.
De fria och frivilliga organisationernas bistånd är bärare av engage-
mang och kunskapsöverföring - genom personliga insatser - och har stor
betydelse trots att biståndet volymmässigt uppgår till små belopp. Detta är
det område där insatserna behöver ökas. På åtskilliga håll i Afrika svarar
missionsskolorna för en betydande del av undervisningen - i t ex Tanzania
för över hälften av sekundärutbildningen.
Skuldavskrivning är viktig men utgör den mest problematiska formen av
bistånd både praktiskt och moraliskt. Svårt skuldsatta länder har ofta lånat
upp stora summor utomlands i tider när man haft gott inflöde av
oljeinkomster eller biståndspengar och därmed intecknat framtiden. Sällan
har de upplånade pengarna använts på ett sätt som kommit befolkningen till
godo. Det moraliska dilemmat består i det orättfärdiga i att belöna ett
ansvarslöst och ofta korrupt beteende. Det praktiska problemet består i att en
skuldavskrivning skapar utrymme för ny upplåning och fortsatt ansvarslös
politik. Skuldavskrivning är särskilt viktig när en ny demokratisk regim
efterträder en äldre korrupt och skuldsatt sådan. Låginkomstländer med hög
skuldsättning får normalt bistånd som gott och väl täcker skuldtjänst-
kostnaderna.
Det bilaterala stat-till-stat-biståndet är det volymmässigt dominerande
och kan i måttlig skala ha goda effekter när det koncentreras på kunskaps-
överföring, t.ex. vad gäller rättsstaten och demokratin, miljöfrågor samt
satsning på grundläggande undervisning och hälsovård. Stora volymer stat-
till-stat-bistånd har erfarenhetsmässigt tenderat att få negativa effekter.
Afrika
Utvecklingen i Afrika har varit en besvikelse. På många håll
har fattigdomen snarast ökat. De stora förväntningarna i
samband med självständigheten har bytts i besvikelse och
förtvivlan.
Den negativa utvecklingen måste brytas. Det finns ingen anledning att av
något slags förtäckt rasistiskt skäl acceptera att utvecklingen i Afrika skall
gå
sämre än vad den gör på andra håll. Det är inte afrikanerna det är fel på utan
på den förda politiken. Den afrikanska socialismen och de föreställningar
denna bygger på har haft särskilt allvarliga konsekvenser. Det handlar om
länder som länge var beroende av en främmande statsmakt på andra sidan
haven. Underkastelse och beroende av beslut utifrån och uppifrån kom att
genomsyra samhällena. Även om kolonialismen ibland kunde ge vissa
positiva effekter, t.ex. rättssystem, skolor och viss infrastruktur, så byggde
den på föreställningen att afrikanerna var undersåtar som skulle styras.
Omyndigförklaringen av medborgarna var grunden i detta system. Därför
drabbas också Afrika särskilt hårt av föreställningen att det är staten som
ansvarar för utvecklingen och inte individerna. Beroendet av ett främmande
lands statsmakt flyttades över till beroendet av det egna landets statsmakt.
Det personliga ansvaret utplånades. I många fall förvärrades detta ännu mer
genom att det egna landets statsmakt raskt återigen blev beroende av
utländska statsmakter genom ett omfattande biståndsflöde. Den destruktiva
attityden att samhällsproblemen bäst löses av någon annan kom därmed att
leva kvar. I åtskilliga afrikanska länder anses varje samhällsproblem främst
vara en uppgift för utländska biståndsgivare att identifiera, finansiera och
även försöka lösa. Den förlamande effekt detta har på det egna
ansvarstagandet och den egna förmågan är ett av Afrikas grundproblem.
Varje folk måste utvecklas av egen kraft. Arbetsvilja och skaparkraft måste
frigöras och de goda dygderna belönas. Flit, sparsamhet och företagande är
de goda borgerliga dygder utan vilka inget samhälle kan utvecklas. Upp-
giften för de afrikanska länderna är nu att drastiskt reducera statsmaktens för-
lamande roll. Huvuddelen av samhällsutvecklingen måste ske i det civila
samhället och i företagsamheten. I första hand måste den afrikanske bonden
få rimliga villkor att försörja sig själv och de sina. Statliga handelsmonopol,
uppköpstvång och prisregleringar har sannolikt varit den främsta orsaken till
att fattigdomen inte bara fortsatt utan t.o.m. ökat. Samtidigt måste stats-
makten koncentrera sig på de kärnuppgifter som enbart statsmakten kan
utföra. Viktigast bland dessa är att se till att alla barn och ungdomar, även
alla flickor, får en grundläggande utbildning. All erfarenhet visar att utan
detta kan inte fattigdomen avvecklas på bred front. En grundläggande
hälsovård som når ut till alla, även på landsbygden, har också hög prioritet.
Sådana satsningar ger också snabb avkastning eftersom utbredd sjukdom och
ohälsa är ett stort hinder för utvecklingen.
En tredje kärnuppgift, förutan vilken inget annat kan fungera, gäller rätts-
staten. Mänskliga rättigheter måste respekteras. Lagar måste tillämpas och
respekteras. Diskriminering p.g.a. kön, ålder, ursprung, handikapp, religion
eller politiska åsikter får inte förekomma.
Det måste finnas system för att förhindra och bestraffa brott. Staten själv
får inte begå brott genom övergrepp eller korruption. Ofta är statsmakten
överdimensionerad och ägnar sig åt fel saker. Den offentliga sektorn är
regelmässigt dubbelt så stor som i Asiens framgångsrika utvecklingsländer.
Rikliga biståndsflöden har bidragit till att statsmakterna fått en för stor
omfattning på bekostnad av det civila samhället.
Många olika utvecklingsaspekter, t.ex. naturvård, vårdandet av kulturarvet,
god resurshushållning och omsorg om naturen, hänsyn till människors rätt
och integritet är beroende av att lagar tillämpas och respekteras. I ett
genomkorrupt samhälle kan goda regler inte genomdrivas eller upprätthållas.
Erfarenheter från fyra
biståndsländer
Fyra svenska biståndsländer uppvisar stora olikheter vad
avser utvecklingsinriktning och utvecklingsförmåga. Det
finns lärdomar att dra av utvecklingen i dessa.
Vietnam var fram till 1986-87 en kommunistisk planekonomi, starkt
influerad och understödd av Sovjetunionen. Ekonomin växte påtagligt lång-
samt trots massivt sovjetiskt bistånd. Hastigt bortfallna biståndsbelopp på
uppskattningsvis 20-30 procent av BNP tvingade fram en kursomläggning
bort från den socialistiska planekonomin.
Reformprogrammet "doi moi" lanserades 1986 med begränsade föränd-
ringar inom jordbruket. 1989 breddades programmet både i omfattning och i
takt. På kort tid avvecklades jordbrukskollektiven och marken återgavs till
familjejordbruken. De flesta priser blev fria, privata företag tilläts och upp-
muntrades på de flesta områden. Handel och investeringar öppnades.
Penningpolitiken och underskotten stramades åt och hundratusentals över-
taliga i statsföretagen avskedades. På kort tid stabiliserades ekonomin och
tillväxten har i genomsnitt varit åtta procent under 1990-talet. Export och
investeringar växer med tvåsiffriga belopp.
Den chockterapi som varit så framgångsrik i Östeuropa har faktiskt här en
motsvarighet i ett fattigt u-land. Lärdomen från Vietnam är säkert tillämplig i
andra stagnerande biståndsberoende länder med socialistisk planhushållning.
Vietnam är dock fortfarande en hård enpartidiktatur, där den personliga
rörelse- och tankefriheten är kraftigt beskuren.
I ett tredjedels sekel har Tanzania erhållit mycket stora biståndsflöden
med uppemot 40 procent av BNP. Med ett kort undantag har landet levt i
fred och utan naturkatastrofer och andra besvärande yttre störningar. Ändå är
Tanzania idag ett av världens absolut fattigaste länder. Trots enorma
biståndsflöden till staten är det svårt att spåra några positiva effekter av
detta.
Det finns ingen anledning att tro att Tanzanias befolkning skulle vara
mindre kapabel till utveckling än andra länders. Orsaken är den tanzaniska
statens systematiska blockering av privata initiativ. Så tvingades t.ex.
självägande bönder ihop i kollektiva byar, vilket fick förödande resultat.
En allomfattande grundläggande utbildning saknas. Bara hälften av alla
barn får utbildning. Hälsovården är bristfälligt utbyggd och det krävs ofta
mutor för att få del av den statliga hälsovården. Underhåll av vägar och
annan infrastruktur är mer än bristfällig. Biståndsgivarna har gjort omfattan-
de investeringar, som sedan fått förfalla. Statsmakten är ofta korrupt, det är
svårt att verka i landet utan mutor och förbindelser. I en relativt central
stadsdel i huvudstaden Dar es Salam har trots decenniers bosättning ännu
inte någon rudimentär stadsplan gjorts och man saknar vatten, avlopp och
sophämtning.
Alla bedömare pekar på det enorma biståndsberoendet och de negativa
effekter detta har. Varje samhällsproblem förväntas biståndsgivare ta ansvar
för och finansiera. Landet har under lång tid de facto själv lämnat ifrån sig
beslutsrätten för väsentliga delar av utvecklingen. Regeringen är mer be-
roende av biståndsgivarorganen än av sitt eget folk. Valfusket på Zanzibar
har lämnats utan åtgärd. För Sveriges del är det angeläget att avbryta bistån-
det till den tanzaniska staten. Detta är den mest positiva åtgärd Sverige kan
göra för Tanzanias hårt prövade folk.
Moçambique befinner sig nu i en mycket gynnsam period. Ett osedvanligt
grymt inbördeskrig har upphört. Fred råder och en försoning har åstad-
kommits mellan de två krigförande parterna, Frelimo och Renamo. För-
soningen har tagit närmast häpnadsväckande former där de båda partierna
bedyrar varandra sin högaktning och enas kring politikens huvudinriktning.
Från att ha varit en enpartistat råder nu flerpartidemokrati, där de olika
partierna respekteras. Från att nyligen ha genomgått inbördeskrig råder det
ett öppet samhällsklimat. Det råder också enighet om en kraftig omläggning
bort från den socialistiska planekonomin till marknadsekonomi. Marknader
avregleras och privatiseras. Moçambique öppnar sig mot omvärlden vilket
har särskild betydelse genom närheten till det demokratiska Sydafrika. Den
positiva situationen till följd av fred, demokrati och marknadsekonomi för-
stärks ytterligare av att landet nu får goda regn efter många års torka. Det
hjälper Moçambique under övergångsfasen. Befolkningen har bitter erfaren-
het av de påtvingade moderniseringsprojekten. Inbördeskriget, svälten och
sönderfallet har fått människor att mer lita till den invanda traditionella
ekonomin än projekt uppifrån.
Det finns emellertid också oroande inslag i den positiva bilden. Den
statliga korruptionen är omfattande och växande. Det försvårar och för-
hindrar både lokala investeringar och de så välbehövliga direktinveste-
ringarna från utlandet. Polisen uppfattas inte som den svages värn utan är
snarare fruktad för sin strävan att skaffa sig illegala inkomster. Det krävs ett
snabbt och resolut ingripande mot dessa tendenser. Endast i en rättsstat kan
marknadsekonomin fungera och företag blomstra.
Sydafrika kan gå en ljus framtid till mötes. Apartheids systematiska
rasdiskriminering har efterträtts av en pluralistisk demokrati med ett stort
mått av försoning och samförstånd. Uppgörelserna med det förflutna genom
sanningskommissionen syftar till att genom att bringa klarhet förhindra
upprepning och läka såren och inte till vedergällning. Arvet från apartheid är
tungt. Det var inte bara de mänskliga rättigheterna som kränktes. Den stora
majoriteten av landets befolkning förvägrades rimliga utvecklingsmöjlig-
heter. Rätten att äga jord, starta företag, utbilda sig, välja yrke och anställ-
ning var starkt begränsad. Arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, utbildning-
en och de flesta andra samhällsområden var genomreglerade. För den stora
majoriteten av landets befolkning påminde situationen i väsentliga avseenden
om den i Östeuropa.
Avreglering, privatisering och stabilisering är en huvudinriktning för den
ekonomiska politiken. Apartheidtidens många statsmonopol bryts upp och
privatiseras. Bland annat skall flera fängelser privatiseras. En övertung och
byråkratisk offentlig sektor skall minskas och få ändrad inriktning. Stats-
förvaltningen skall minskas med över 100 000 tjänstemän. Skattetrycket,
främst bolagsskatten, skall bringas ner. Parallellt med detta skall bud-
getunderskottet och inflationen minskas.
Särskilt viktigt är att etablera en rättsstat, vilket liksom i Östeuropa är
svårt
när statsmakten tidigare saknade moralisk legitimitet. Den stigande krimina-
liteten utgör ett mycket allvarligt samhällsproblem. Kan inte den bringas
under kontroll, hotas utvecklingen allvarligt, främst i storstadsområdena.
Särskild prioritet har breddningen och kvalitetsförstärkningen av den
grundläggande utbildningen, så att alla barn och ungdomar får en god grund-
utbildning. Erfarenhetsmässigt är det den i särklass viktigaste satsningen ett
u-land kan göra.
Den sydafrikanska regeringen betonar att landets utveckling måste ske av
egen kraft. Utländska biståndsinsatser begränsas till  högst en halv procent av
BNP och dirigeras till en särskild fond. Syftet är att se till att statsmakten
inte
görs biståndsberoende, utan att biståndet används till framför allt kunskaps-
överföring. Efter åren av isolering av Sydafrika finns ett stort behov av att ta
till sig internationella erfarenheter på samhällslivets alla områden. Sydafrika
integreras nu i världsmarknaden och i det regionala samarbetet. Öppenhet
och konkurrens bryter upp apartheidårens inkrökta föreställningar och
samhällsstruktur. Genom Sydafrikas dominerande roll med uppåt hälften av
Afrikas samlade ekonomi har landets utveckling stor betydelse för andra
länder i regionen. Samarbetet inom SADC och frihandelsavtalet med EU kan
ge goda förutsättningar för hela regionens utveckling om Sydafrika är berett
att ta på sig den regionala ledarroll som alla hoppas på.
Den svenska
biståndspolitiken
Den Europeiska unionen och Sverige har ett ansvar för att
utrota fattigdomen, för att främja u-ländernas snabba
utveckling och att ge dem möjlighet att skapa en god
levnadsstandard för sina medborgare. Den viktigaste
uppgiften är att främja ett öppet handelssystem och en snabbt
ökad världsmarknad. Därigenom kan också svaga u-länder
integreras i världsekonomin med de viktiga
utvecklingsimpulser som detta medför. Den isolering och
inåtvändhet som har präglat de flesta u-länder under lång tid
kan därmed brytas. En öppen världshandel kan ge
påfrestningar i de utvecklade industriländerna. Hård
konkurrens medför ökat krav på omställningar.
Jordbrukspolitiken kan inte ha kvar höga skyddsnivåer.
Frihandeln är det viktigaste bidrag som i-världen kan ge till
utvecklingsländernas ansträngningar.
Det öppna internationella handelssystemet och dess institutioner, främst
WTO, IMF och Världsbanken, måste stödjas. Frihandeln skall värnas och
öppen eller dold protektionism motarbetas. Inte sällan döljs protektionistiska
strävanden i idealistisk form. Omsorg om mänskliga rättigheter, miljö eller
arbetstillfällen har fått utgöra motiv för att avbryta eller minska importen
från fattiga länder, när i stället ett friare internationellt utbyte skulle ha
skapat
impulser till en bättre utveckling. Det är naturligt att investeringskapital
från
i-länderna söker sig till u-länderna. Det kan ge viktiga bidrag till fattig-
domsutrotningen. Av särskild betydelse är direktinvesteringarna som erfaren-
hetsmässigt medför den största kunskapsöverföringen och har den största
effektiviteten i förhållande till insatta resurser.
Internationella normer för mänskliga rättigheter, rättsstaten och demokra-
tin måste bättre efterföljas. Inom FN, i regionala organisationer med bilatera-
la kontakter bör mänskliga rättigheter och demokrati särskilt beaktas.
Sverige bör spela en mer aktiv roll i utformningen av EU:s bistånd inte
minst inför Loméförhandlingen.
FN och dess specialorgan har viktiga uppgifter för att främja internatio-
nellt koordinerade insatser på utvecklingsområdet. Mathjälp vid svält-
katastrofer, omhändertagande av flyktingar, samordnat utrotande av sjuk-
domar och gemensam normsättning är exempel på detta.
En särskild viktig roll har Bretton-Woodsinstitutionerna när det gäller att
utforma utvecklingsstrategier och föreslå u-länderna stöd och hjälp för att
skapa en  hållbar ekonomisk utveckling. Att byta bistånd mot utveckling och
att noga utvärdera effekter är framgångsrikt. De krav som Världsbanken och
Internationella valutafonden - på asiatiskt initiativ - ställer har starkt
stimulerat utvecklingen.
Bistånd vid katastrofer är ofta av livsavgörande betydelse. Särskilt
viktigt är samordning mellan olika biståndsgivare så att den gemensamma
insatsen får den bästa effekten. Ökad beredskap till snabba insatser, bättre
mekanismer för samordning samt planering för avveckling när insatserna inte
längre behövs, är en väsentlig del av katastrofbiståndet. Särskild varsamhet
bör iakttas med långvarigt livsmedelsbistånd så att landets egen produktions-
förmåga inte slås ut.
Fria och frivilliga organisationer gör goda insatser, särskilt vad gäller
kunskapsöverföring. Personligt engagemang, egna arbetsinsatser och lokal
erfarenhet gör att ett sådant bistånd har en betydligt större betydelse än den
formella ekonomiska volymen. Via dessa organisationer når vi direkt ut till
de behövande befolkningarna, utan att gå omvägar över statsapparaten. De
har också ofta det folkliga stöd här hemma som är viktigt för biståndsviljan.
En större del av insatserna bör därför slussas denna väg. Samtidigt är det
viktigt att de fria organisationerna verkligen behåller sin karaktär. Varsamhet
med offentliga biståndsmedel till frivilliga organisationer och krav på
egeninsatser måste iakttas så att inte sådana organisationer riskerar att om-
vandlas till en förtäckt statsfinansierad biståndsbyråkrati. För traditionella
ideellt präglade organisationer är detta normalt inget problem. Det vore
däremot olyckligt om särskilda organisationer bildades i syfte att leva på
statliga biståndsmedel.
Skuldavskrivningar är befogade i lägen där en demokratisering har skett
och en ny utvecklingsvänlig regim har tagit över efter tidigare förtryck och
utvecklingshinder. Vid sådana systemskiften som t.ex. har skett i Östeuropa
men också på åtskilliga håll i u-världen, kan en ny utvecklingsinriktning
slippa bära på alltför kraftiga bördor av det förgångnas misstag.
Stor varsamhet bör dock iakttagas så att inte mer kosmetiska regimskiften
framställs som systemskiften. Förslagenheten kan vara stor i korrupta
regimer att genom nya ansikten, nya partier och nya program tillskansa sig
biståndsmedel. Detta bör förhindras.
Skuldavskrivning i övrigt är mycket problematiskt. Det ger utrymme för en
ny upplåning som snarare kan riskera att förstärka utvecklingshindren. Ofta
har nämligen upplåning skett inte i tider av hårda påfrestningar utan av stora
inflöden av oljeinkomster eller biståndsmedel. Åtskilliga av de hårt
skuldsatta länderna har i praktiken använt biståndsflödena som ett slags
säkerhet för en oetisk upplåning.
Kraftig upplåning kan vara befogad i ett skede med kraftiga investeringar.
Huvuddelen av en sådan upplåning bör dock ske privat - på kommersiella
villkor - och inte av statsmakten. Undantag får dock göras för den typ av
infrastruktursatsningar som statsmakten måste svara för. I framgångsrika u-
länder har statsmakten sällan en stor utlandsupplåning. Den ligger i stället
inom ramen för näringslivet och blir då föremål för den kreditgranskning
som är så viktig för en hälsosam ekonomi.
För länder som har ett stort kapitalinflöde via direktinvesteringar och
andra privata satsningar är det angeläget att dra ner biståndsflödena. I sådana
för investeringar attraktiva länder är absorptionsförmågan ofta ansträngd
vilket gör att biståndstillförseln kan anstränga redan knappa resurser och
tränga ut mer angelägna satsningar.
Biståndet till statsmakten bör behandlas med särskild varsamhet. De
samlade biståndsflödena till ett u-lands statsmakt bör knappast överstiga tio
procent av BNP. Inom denna ram ryms gott och väl satsningar på en grund-
utbildning och en grundläggande hälsovård för alla. Den samlade offentliga
konsumtionen i ett fattigt u-land under stark tillväxt ligger erfarenhetsmässigt
just kring tio procent. De egna genererade skattemedlen kan därutöver med
fördel satsas i kapitaluppbyggnaden för vägar, vatten och avlopp. Energi-
produktion, telesystem och liknande bör finansieras kommersiellt. Biståndet
till statsmakten måste inriktas på de mest prioriterade sektorerna samt
kunskapsöverföring på strategiskt viktiga områden. Mänskliga rättigheter,
demokrati, rättsstat och arbete mot diskriminering, uppbyggnad av mark-
nadsekonomins regler och institutioner liksom kunskap om naturvård och
miljöhänsyn är exempel på det senare.
Kunskapsutbytet bör kunna ske också med andra länder än enbart Sverige.
För många u-länder finns det större erfarenheter att hämta från andra mer
framgångsrika u-länder. Triangelsamarbete mellan Sverige, ett afrikanskt
land och framgångsrika f d u-länder som t.ex. Taiwan och Sydkorea bör
prövas.
Särskilda insatser kan också vara påkallade vad det gäller hiv/aids. I vissa
regioner kan detta närmast vara att betrakta som preventivt katastrofbistånd.
Vi kan stå inför en enorm såväl social som ekonomisk katastrof om inte de
nya medicinerna också görs tillgängliga i tredje världen. Sverige, EU och
resten av den utvecklade världen har här ett stort ansvar.
Systemet med landramar bör avvecklas till förmån för avtalsbundet
samarbete. I avtalen bör strikta villkor vad gäller korruption, redovisning och
effektivitet tas med. Det får inte inträffa att bistånd i praktiken gynnar
korruption genom släpphänt hanterande. Från vissa håll kommer alarmerande
rapporter om just detta, inte minst vad gäller det s.k. importstödet.
Noggranna rapporter om läget för mänskliga rättigheter och demokra-
ti i Sveriges samarbetsländer bör utarbetas årligen och redovisas i god tid
innan beslut om biståndssamarbete tas, senast i samband med att budget-
propositionen avlämnas. Bistånd får inte utbetalas till statsmakter som grovt
och systematiskt kränker mänskliga rättigheter och utövar förtryck mot sina
medborgare. Allvarlig korruption skall också utesluta bistånd.
Bistånd skall vara effektivt. S.k. utgiftsmål - där måluppfyllelsen består i
att anslagna medel utbetalas - leder sällan till detta. Själva biståndets idé -
hjälp till självhjälp - innebär också att biståndet successivt skall avvecklas
när fattigdomen utrotas. En annan svaghet med procentmål är att de urholkas
av inflation och devalveringar. En procent av vår BNP är idag bara hälften av
vad den var för 25 år sedan, räknat i biståndsvalutan dollar. Utgiftsmål
frestar också till att fylla ramanslagen med irrelevanta eller för biståndet
artfrämmande inslag.
Det gäller nu att i stället skapa effektivitetsmål - minskat antal fattiga,
antal flickor som fått grundläggande utbildning, antal hushåll som fått rent
vatten etc. Man skall kunna mäta vad man gör.Världsbanken och UNDP går
nu över till sådana mål. Vi vidhåller vårt mångåriga krav på ett från SIDA
oberoende utvärderingsinstitut.
Biståndet skall - med en FN-formulering - "vara oljan i motorn, inte
bensinen i tanken". Kraven på effektivitet i biståndet innebär inte ett minskat
ansvarstagande för fattigdomens avskaffande, utan tvärtom en snabbare
måluppfyllelse.
Afrika är den del av världen där fattigdomen fortfarande ökar. Därför bör
svenska biståndsinsatser allt mer koncentreras dit.
Organisation
Utrikesdepartementet har det sammanhållna ansvaret för
relationerna till samarbetsländerna och till internationella
organisationer och bör därför svara för den centrala
funktionen för utvecklingssamarbetet.
För all framgångsrik verksamhet krävs förtrogenhet med de villkor under
vilka verksamheten sker. Att i en i-landsmiljö bestämma inriktningen på
biståndet är erfarenhetsmässigt svårt. Därför bör en särskild enhet med
inriktning på fattigdomsavveckling, mänskliga rättigheter och demokrati-
utveckling förläggas till södra Afrika, där huvuddelen av de svenska
biståndsinsatserna sker. Därigenom kan verksamheten utformas i den
afrikanska miljön. Det programinriktade biståndet bör successivt
koncentreras på Afrika, medan bistånd till andra delar av världen främst bör
ske via det multilaterala systemet och via EU. Den statliga egenregi-
verksamheten i biståndsarbetet bör successivt ersättas av projektupphandling.
Därmed undviks en fast och oflexibel statlig biståndsbyråkrati.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att biståndet skall främja en uthållig snabb tillväxt
med snabb utrotning av fattigdomen som övergripande mål i enlighet med
vad som anförts i motionen,
2.  att riksdagen beslutar att rättsstaten, respekt för mänskliga rättigheter,
demokrati och marknadsekonomi är centrala målsättningar i samarbetet med
biståndsländerna i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige måste värna frihandeln genom att inom EU och WTO
ständigt arbeta för lägre tullar och avskaffande av handelshinder,
4.  att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det multilaterala biståndet i huvudsak bör kanaliseras genom
FN och Bretton Woods-institutionerna samt UNHCR,
5.  att riksdagen beslutar att frivilligorganisationerna bör få en utökad roll i
biståndet i enlighet med vad som anförts i motionen,
6.  att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att skuldavskrivningar inte får ske så att misshushållning och
korruption främjas,
7.  att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att biståndet bör dras ner i länder med stort kapitalinflöde genom
direktinvesteringar och andra privata satsningar för att inte överanstränga
absorptionsförmågan eller tränga undan produktiva satsningar,
8.  att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att biståndet till ett u-lands statsmakt normalt inte bör överskrida
10 % av landets BNP, vilket väl täcker kostnaden för grundläggande
utbildning och hälsovård för alla,
9.  att riksdagen beslutar att triangelsamarbete bör prövas mellan Sverige,
ett afrikanskt land och ett f.d. u-land som framgångsrikt utrotat fattigdomen
på kort tid i enlighet med vad som anförts i motionen,
10.  att riksdagen beslutar att systemet med landramar avskaffas till förmån
för avtal, där strikta villkor vad gäller korruption, effektivitet och
demokratiutveckling uppställs i enlighet med vad som anförts i motionen,
11.  att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Utrikesdepartementet bör ha det centrala ansvaret för
utvecklingssamarbetet och relationerna till samarbetsländerna och
internationella organisationer och erhålla resurser härför,
12.  att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utformningen av biståndet bör ske i u-landsmiljö.

Stockholm den 25 oktober 1998
Göran Lennmarker (m)
Bertil Persson (m)

Liselotte Wågö (m)

Sten Tolgfors (m)

Karin Enström (m)

Roy Hansson (m)

Birgitta Wistrand (m)

Gustaf von Essen (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Lennart Fridén (m)

Henrik S Järrel (m)