Motion till riksdagen
1998/99:U203
av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

En liberal biståndspolitik för 2000-talet


En liberal biståndspolitik
Människors lika värde oavsett nationalitet måste alltid
hävdas. Ur respekten för den enskilda människan växer
internationalismen. Varje människa har rätt till ett värdigt
liv. I denna liberala grundtanke grundas Folkpartiet
liberalernas engagemang för tredje världen. Solidaritet och
medmänsklighet blir självklart om man ser de människor
som finns bakom de siffror som beskriver fattigdom och
lidande. Fortfarande råder skriande orättvisor mellan
människor i de rika och fattiga delarna av världen.
Massfattigdomen som vi känner den idag måste utrotas.
Detta uppmanar bland annat till ett ökat bistånd. Att
bekämpa fattigdom är det övergripande målet för svenskt
bistånd.
Varje människa har rätt att leva ett liv i fred och frihet. Detta innebär att
demokrati är det enda styrelseskick som är människan värdigt. Demokrati
medför också positiva effekter som gynnar utvecklingen i landet. Makt-
havare som vill bli omvalda ser till att folket mår väl. En positiv demokratisk
och ekonomisk utveckling i u-länderna och det gamla östblocket ligger i hög
grad i Sveriges intresse. Miljöförstöring kan motverkas. Världsekonomin
stimuleras. Påtvingade befolkningsomflyttningar kan långsiktigt motverkas.
Krigsriskerna minskar. Därför måste även demokratins idéer spridas över
världen.
Precis som inom andra skattefinansierade verksamheter måste strävan vara
att få ut så mycket som möjligt av varje satsad krona. Vi vill hävda kvalite-
tens betydelse i biståndet. I själva verket är effektivitet särskilt angelägen
just
inom u-landsbiståndet med tanke på att verksamheten tar sikte på fattiga och
utsatta människor. Men man skall då minnas att effektivitet kräver att
mottagarnas, det vill säga de fattiga befolkningarnas, intressen sätts i
förgrunden. Erfarenheten visar att biståndet tar skada när ovidkommande
hänsyn till exempelvis maktpolitiska strävanden eller exportintressen tillåts
styra.
Resultaten hänger ytterst på den politik u-länderna själva för. De rika
länderna kan göra uppgiften svår, nästan hopplös, om de stänger u-landspro-
dukter ute från sina marknader och ger ett både snålt och ineffektivt bistånd.
Yttre hjälp kan aldrig ersätta inre reformer. Därför är samspelet mellan
biståndet och nödvändiga systemförändringar en central fråga. Om bistånd
gör det möjligt för mottagaren att försena nödvändiga reformer skadar det
våra långsiktiga syften. Om det i stället - genom villkor och innehåll -
främjar och underlättar ekonomiska och politiska förändringsprocesser kan
det spela en avsevärd strategisk roll.
Det är visserligen inte särskilt originellt att se biståndet som ett medel
snarare än som ett mål i sig. Men distinktionen är ändå viktig att hålla i
minnet. Det som intresserar oss är inte i första hand mängden pengar som
anslås i Sveriges budget utan mängden resultat som uppnås för de människor
vi vill hjälpa.
Bistånd överför kunskaper och pengar. Utveckling förutsätter att det finns
individer som tar initiativ, skapar och förändrar. Den förutsätter också att det
finns institutioner och system som tillåter människor att uträtta något. Att
bygga upp sådana institutioner kräver insikt och kunskap snarare än stora
biståndsbelopp.
Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter har ett egenvärde. De är
inte ett medel att skapa utveckling utan en del av själva utvecklings-
begreppet. Det handlar om att skapa anständiga samhällssystem utan för-
tryck. Sådana system kan ofta vara utvecklingsbefrämjande också i ekono-
misk mening. Men det är inte huvudskälet till att vi vill främja dem. Det
skälet är i stället vår människosyn. I ett läge där många människor runt om i
världen fortfarande plågas av diktatur och statsterrorism kan få uppgifter
vara viktigare än att sprida demokratins idéer.
Sverige bedriver bistånd för att bekämpa fattigdom, undanröja krigsrisker,
minska lidande, förebygga flykt, förhindra miljökatastrofer etc. Allt sker i
syfte att människors livschanser ska öka. De specifika biståndsmålen är
resurstillväxt, ekonomisk och social utjämning, ekonomisk och politisk själv-
ständighet, demokratisk samhällsutveckling, framsynt hushållning med
naturresurser och omsorg om miljön samt jämställdhet mellan könen.
Målen har blivit allt mer trubbiga instrument eftersom deras antal ökat. Att
säga att biståndets överordnade mål är fattigdomsbekämpning framstår som
missvisande då exempelvis miljöåtgärder och konflikthantering fått ökad
betydelse. Biståndet är idag snarare ett sätt att åstadkomma utveckling. Att
minska människors lidande genom att minska deras fattigdom blir då en
grundläggande faktor bland flera för att åstadkomma utveckling.
Mot bakgrund av detta och de erfarenheter vi nu har av över 30 års offentligt
utvecklingssamarbete bör en utredning tillsättas för att pröva de bistånds-
politiska målen på nytt.  En angelägen uppgift är att överväga vilken styrande
verkan biståndsmålen bör - och kan - ha. Detta bör ges regeringen till känna.
Vid en förnyad prövning av de biståndspolitiska målen bör det övervägas att
stryka det s.k. oberoendemålet. I formell mening är det självklart att u-länder
liksom andra länder skall vara ekonomiskt och politiskt självständiga, men
detta mål kan inte nås med bistånd, utan genom att av världssamfundet
accepterade folkrättsliga regler upprätthålls. Ett huvudmål för en liberal u-
landspolitik är att de fattiga länderna skall integreras i en världsekonomi, där
frihandel och företagsinvesteringar är centrala drivkrafter för utveckling.
Protektionism i alla dess former skall bekämpas. Handelns betydelse som
utvecklingsmotor måste betonas långt starkare än vad som traditionellt skett i
svensk debatt.
Under senare år har den utvecklingsteoretiska debatten gått i andra och mer
fruktbara banor. Nu betonas samverkan och internationella kontakter. I dag
riskerar oberoendemålet att skapa oklarhet kring synen på u-länderna och
världsekonomin.
Mot den bakgrunden menar vi att oberoendemålet kritiskt bör granskas i
samband med en bredare översyn av de svenska biståndsmålen. Det bör då
övervägas om detta mål helt kan strykas.
Två andra mer begränsade förändringar som kan övervägas är
- att tydligare markera att det är en uthållig resurstillväxt som skall efter-
strävas
-
- att komplettera demokratimålet med främjande av mänskliga
rättigheter (som alltid måste vara ett grundläggande inslag i svensk
biståndspolitik).
-
1 Demokrati - nyckeln till
utveckling
2
Den enda styresform som är värdig människor att leva under
är demokratin. Även om inte demokrati skulle ge ökad
rikedom, även om den inte skulle minska krigsriskerna anser
vi att alla människor har rätt att välja sina ledare. Så även om
de är hungriga eller lever under hot av något slag.
Världen står inför en historisk chans. Då land efter land söker sig mot
demokrati är det Sveriges skyldighet att bistå. Inte genom en värderingsfri
förståelse för den utvecklingsväg länderna väljer utan att hjälpa dem som står
för mänskliga rättigheter. I Budgetpropositionen framför regeringen återigen
den kända socialdemokratiska ståndpunkten att val är inte allt. Detta är en
lika självklar som bedräglig sanning. Val är naturligtvis långt ifrån allt, men
det är ett mycket betydande, och nödvändigt, steg mot något gott. Sverige
måste i sin biståndspolitik erkänna att valhandlingen i sig är ett viktigt steg
i
riktning mot demokrati.
Demokrati är också den enda styresform som garanterar att de flesta
medborgares intressen tas tillvara. Politiker som vill bli omvalda måste
naturligtvis ta hänsyn till så många medborgares välbefinnande som möjligt.
Om det svenska biståndet mot fattigdom, ökad rättvisa och mot krigshot
ska få bestående effekter krävs att det sker i en demokratisk atmosfär. Av
dessa skäl bör demokratimålet bli överordnat inom biståndspolitiken.
Biståndets demokratimål utgjorde länge snarast en dekoration utan
substantiellt innehåll. Dess långsiktiga karaktär betonades så till den grad att
några krav på praktiska resultat i form av ökad pluralism knappast ställdes.
Enpartisystem ursäktades. Det antyddes att politisk frihet inte hade någon
vidare relevans för fattiga länder.
Regleringar och centralstyrning ansågs näst intill nödvändiga för den
resursmobilisering som skulle lyfta u-länderna ur deras armod. Den så
kallade afrikanska socialismen betraktades som en tredje världens tredje väg.
Länge intogs en loj och överslätande attityd mot u-världens enpartistater.
Även sedan en viss uppstramning skett under slutet av 80-talet var den
dåvarande socialdemokratiska regeringen angelägen om att biståndet inte
skulle användas som påtryckningsmedel till förmån för politisk demokrati.
Det betyder inte att vi blundar för de svårigheter detta innebär i praktiken.
De är självfallet betydande.  Demokratibistånd berör ofta centrala funktioner
och problem i andra länders samhällsskick.
Men om vi skulle väja inför känsliga frågor av detta slag skulle vi svika
våra förpliktelser mot de människor som biståndet faktiskt är till för.
Sanningen är ju också att merparten av det bistånd vi bedriver är svårt, efter-
som det inriktas på de fattigaste och mest outvecklade länderna där förut-
sättningarna för snabba resultat är sämst. Lika lite som vi skyggar för de
svårigheterna skall vi dra oss för att utforma ett ambitiöst demokratibistånd.
För att bedriva ett bra demokratibistånd krävs en definition av vad detta
bistånd kan innehålla och vad det innebär. Beroende på den strävan mot
värderingsneutralitet vi har redogjort för ovan har svenskt demokratibistånd
varit mycket försiktigt. Detta gäller såväl bistånd som förmedlats genom Sida
som enskilda organisationer. Demokratibistånd är inte endast diverse utbild-
ningsprojekt, som ofta bedrivs av enskilda organisationer, eller uppbyggnad
av rättssystem, som ofta bedrivs av Sida. Mänskliga rättigheter och demokra-
ti hör ihop men demokrati är också något mera än att människor tillförsäkras
grundläggande rättigheter.
Inom Sida har ett arbete som syftat till att definiera demokratibiståndets
innehåll genomförts. Det är positivt att det nu finns ett handlingsprogram för
fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Detta arbete kan dock inte anses
avslutat med detta dokument. Fortfarande krävs en djupare analys av skill-
naden mellan demokrati och frågor som berör mänskliga rättigheter i största
allmänhet. Det fortsatta arbetet bör mynna ut i en definition av demokrati-
bistånd och vad ett sådant bistånd innebär mera konkret. Det är viktigt att slå
fast att det är en skillnad mellan det demokratibistånd vars primära mål är att
bygga upp demokratins ramverk och dess primära aktörer, såsom partier och
aktiva opinionsbildande organisationer och det som skulle kunna kallas
bistånd för demokrati vars sekundära syfte är människors deltagande i olika
organisationer etc. Svenskt bistånd är i dag i hög grad koncentrerat till denna
andra inriktning d v s vad som här kallas bistånd för demokrati. Från Folk-
partiets sida anser vi att denna tyngdpunkt bör förskjutas till ett mera jämnt
stöd till de olika delarna av en fungerande demokrati. Regeringen bör få i
uppdrag att presentera ett åtgärdsprogram till hur så kan ske.
Demokratibiståndets
utformning
Biståndsdialogen måste vara ett kraftfullt instrument för att
främja demokrati och mänskliga rättigheter. Budskapet skall
vara entydigt även till länder, där vi har starka
exportintressen, såsom Kina.
Då demokratibistånd skall bedrivas i diktaturer skall det ske genom en-
skilda organisationer.
Det måste stå klart för mottagarländerna att biståndets omfattning och
inriktning kan påverkas av hur demokratifrågan hanteras. I denna mening
skall inslaget av villkor i biståndsgivningen öka. Mot detta anförs ibland att
en demokratisering som är mer eller mindre påtvingad utifrån inte har stor
chans till framgång. Men frågan är då varför samma debattörer trodde att
påtryckningar utifrån hade förutsättningar att ge resultat i Sydafrika. Våra
lojaliteter måste finnas hos de fattiga människorna - inte deras regeringar. Vi
bör undvika stora biståndsengagemang i länder vars regimer inte strävar efter
demokratisering.
Stöd till uppbyggande av andra demokratiska institutioner, såsom lokal
självstyrelse, parlament och politiska regelsystem bör ha hög prioritet. Hit
hör också ett allmänt idé- och kunskapsutbyte om demokratin som styrelse-
form och förhållningssätt. I konflikten i Burundi har svenska politiker spelat
en viktig roll som kontaktskapare mellan olika rivaliserande grupper. Den
typen av verksamhet bör kunna spridas ytterligare.
Möjligheterna att ge bistånd till uppbyggnad av politiska partier har länge
varit begränsade i Sverige till skillnad från exempelvis Tyskland. Partinära
organisationer bör även fortsättningsvis kunna bedriva biståndsverksamhet.
Vi bör i större utsträckning välja alternativa kanaler för biståndet som inte
har anknytning till u-ländernas regeringar. Det kan bl.a. handla om inter-
nationella NGO:er (dvs. icke-statliga organisationer) och direktstöd till
organisationer som är verksamma i mottagarlandet, när lämpliga sådana kan
identifieras. Värdet av mångfald och alternativa kanaler är också ett viktigt
skäl till att det bistånd som förmedlas genom enskilda organisationer i
Sverige - som ofta har likartade samarbetspartner i mottagarlandet - bör
ligga på en hög nivå. Vi föreslår i det följande ökade anslag i förhållande till
regeringens förslag.
Regeringen bör i en särskild rapport - eller på annat lämpligt sätt - varje år
för riksdagen redovisa läget beträffande demokrati och mänskliga rättigheter
i våra mottagarländer. Med tanke på demokratimålets betydelse är det rimligt
att denna information regelbundet och på ett lättillgängligt sätt ställs till
riksdagens förfogande och därmed också kan bli föremål för diskussion.
Detta bör ges regeringen till känna.
Vi vill i detta sammanhang också uppmärksamma Kuba. Regeringen har
öppnat för bistånd till Kuba för att påskynda ekonomiska och politiska
reformer samt för att främja respekten för mänskliga rättigheter. Bistånd till
de demokratiskt sinnade krafterna på Kuba - i opposition mot det nuvarande
förtrycket - bör förmedlas. Regeringen bör göra vad den kan för att
uppmuntra detta. Från Folkpartiet liberalernas sida förutsätter vi dock att
eventuellt arbete för att stärka de demokratiska krafterna i Kuba sker genom
enskilda organisationer. Vi säger däremot nej till alla former av bilateralt
samarbete med Kuba. Den utfasning av det statliga biståndet till Kuba som
den borgerliga regeringen påbörjade borde ha fullföljts. När biståndsminister
Pierre Schori återupptog biståndet till Kuba skulle detta ha skett med starka
krav på redovisning av respekt för de mänskliga rättigheterna i landet. Det
ges felaktiga signaler när regeringen återupptar det bilaterala biståndet. Vi
anser att det strider mot hela intentionen med biståndet till Kuba att förmedla
stöd genom svenska organisationer vars syfte är att stödja Castroregimen.
Detta bör ges regeringen till känna.
3 Mänskliga rättigheter
4
Varje människa är unik. Samtidigt är alla människors lika
värde, rätt till integritet och värdighet samt rätt att leva ett liv
i frihet något som förenar hela mänskligheten. Trots detta
självklara sker dagligen kränkningar av de mänskliga fri- och
rättigheterna som tvingar människor på flykt för att söka asyl
i andra länder.
Kampen för människor frihet blir aldrig inaktuell. Sverige får inte tveka att
reagera när de mänskliga rättigheterna hotas i andra länder. Att medvetet
tigande se på hur människor torteras, avrättas, försvinner etc är att ge sitt
samtycke. Sverige bör på alla nivåer i alla sammanhang ihärdigt ta upp
frågorna om de mänskliga rättigheterna i samtal med de stater som bryter
mot dessa grundläggande rättigheter.
Under 1995 antog FN:s generalförsamling standardregler som innebär att
människor med funktionshinder skall garanteras delaktighet och jämlikhet i
samhället. Sverige bör bidra till att lyfta fram dessa frågor i biståndet inom
ramen för fattigdomsbekämpning och i arbetet med att stärka fred,
demokrati, mänskliga rättigheter samt agerandet i Världsbanken och sam-
arbetet inom FN och EU.
Strategier och metoder för hur handikappfrågor skall kunna införlivas i
bilaterala och multilaterala utvecklings- och katastrofinsatser bör tas fram.
Det är en vanlig föreställning att politiska riktningar av mycket olika slag
kan enas om en gemensam syn på de grundläggande mänskliga rättigheterna.
Enligt vår uppfattning är detta en förenkling som ibland är direkt vilse-
ledande.
De kommunistiska regimer som för bara några år sedan kontrollerade
halva Europa hävdade uttryckligen att mänskliga rättigheter av "traditionellt"
slag, alltså individuella rättigheter inriktade på att garantera den enskildes
personliga frihet och möjlighet att på samma villkor som andra delta i det
politiska livet, saknade relevans "under socialismen". I stället gjorde dessa
regimer anspråk på att ha förverkligat rättigheter av annat slag - rätt till
arbete, rätt till sjukvård etc. I verkligheten var anspråken falska - dessa
"sociala rättigheter" uppfylldes i allmänhet sämre "under socialismen" än i
demokratiska marknadsekonomier. "Sociala rättigheter" av det slag som
dessa regimer, falskeligen, gjorde anspråk på att ha förverkligat är dessutom
av ett annat slag än de rättigheter som syftar till att skydda den enskilde
gent-
emot olika slags överhet. Sådana rättigheter kan, även i fattiga länder, vara
absoluta, medan "sociala rättigheter" alltid är beroende av tillgång till olika
materiella och ekonomiska förutsättningar. Och under alla omständigheter är
det oacceptabelt att försvara frånvaro av t ex tryckfrihet, rätt till en
opartisk
rättegång eller rätt att själva välja bostadsort, yrke och utbildning med hän-
visning till att alla har samma rätt till sjukvård.
De gamla kommunistiska teknikerna att vända ut och in på rättighets-
begreppen används nu inte i någon större omfattning. I stället attackeras
tanken på universella rättigheter, giltiga för alla individer gentemot makt-
havare av alla slag, på ett annat sätt. Numera lanseras allt oftare en form av
"kulturrelativism" som i detta sammanhang innebär att man antar att något
sådant som grundläggande och gemensamma mänskliga behov och
rättigheter inte kan finnas. De "traditionella" mänskliga rättigheterna må vara
bra och viktiga i västvärlden, men saknar relevans i andra kulturer. Tanken
att också kineser, araber eller afrikaner borde ha samma rätt som européer
eller nordamerikaner att fritt få kritisera regeringen är, enligt detta synsätt,
 ett
uttryck för "kulturimperialism".
I grund och botten är detta tänkande rasistiskt, även när de som förespråkar
det hävdar att de inte gör någon värdering av vilka kulturtraditioner som är
"bättre" eller "sämre" än andra. Personer av detta slag är nämligen i
allmänhet verksamma i något västland och tar det för självklart att de själva,
i egenskap av vita européer, skall åtnjuta de rättigheter som de inte anser
borde tillkomma människor i Kina, Burma, Kongo, Syrien eller Kuba.
En annan variant av detta tänkande är rasistiskt på ett annat sätt. Då
handlar det om politiska ledare i diktaturer eller auktoritära stater som hävdar
att deras egna, icke-demokratiska, traditioner är överlägsna den dekadenta
västvärldens traditioner. En framstående representant för denna form av
tänkande i vår tid är Malaysias premiärminister Mahatir. Men föreställningen
om speciella "asiatiska världen" som skulle vara överlägsna de
"västerländska" och utesluta demokrati och skydd för den enskilde gentemot
statsmakten är utbredd - och sväljs ofta okritiskt av affärsmän och politiska
ledare också i väst. Inte sällan föreställer man sig då att dessa regimer
garanterar "stabilitet" som åtminstone är bra för affärerna.
Men det finns naturligtvis ingen kulturimperialism i konstaterandet att alla
människor, kulturella skillnader till trots, är lika, åtminstone i grundläggande
avseenden som förmågan att kunna känna lidande, uppleva lycka etc. Denna
enkla insikt - som också är grundläggande för hela den liberala idétradi-
tionen - kan inte leda fram till någon annan slutsats än att alla människor har
rätt att själva ta ställning i viktiga livsfrågor, alltså just det som de
"traditionella" mänskliga rättigheterna syftar till att skydda.
Demokrati och mänskliga rättigheter kan aldrig vara ett mål bland andra
för svensk biståndspolitik, utan måste vara det centrala målet. Det handlar då
både om människors grundläggande värdighet och om att demokrati och
mänskliga rättigheter i sista hand är förutsättningen för att alla andra mål för
biståndet skall kunna förverkligas. Det är demokrati och frihet, inte diktatur
och ofrihet, som tillåter kritik och nya förslag till lösningar av viktiga
utveck-
lingsproblem.
5 Rättsstatens betydelse för
utveckling
6
Till utvecklingens infrastruktur hör även rättsstaten.
Utveckling kan sägas bygga på tre pelare. Först respekten för
mänskliga rättigheter och demokrati. Ingen långsiktig och
verklig utveckling är möjlig utan någon grad av befintlig
demokrati och respekt för människors rättigheter. För det
andra frihandel och marknadsekonomi. En fri handel och en
fungerande marknadsekonomi är det som bäst skapar de
resurser som är nödvändiga för utveckling. Men
marknadsekonomin kan inte fungera utan en aktiv stat.
Statens uppgift är att förse människorna med ekonomiska och social
resurser så att de kan agera på en marknad. Men också att skapa ett rättsligt
ramverk. Det är nödvändigt att marknadens olika aktörer kan lita på att
ingångna avtal hålls, att det finns lagar som reglerar den finansiella
marknaden och valutapolitiken, att fackliga rättigheter har ett lagligt skydd
m.m. Det måste finnas av makten oberoende juridiska instanser dit med-
borgarna kan vända sig för att få sin sak prövad. Detta är grundläggande
både för demokratin, de mänskliga rättigheterna och en fungerande
marknadsekonomi.
En social miljö som gör det möjligt för människor att agera med viss
förutsägbarhet främjar den ekonomiska tillväxten. Allt detta förutsätter ett
institutionellt legalt ramverk. Historiskt har det varit en av förutsättningarna
till varför västerlandet har haft en kraftig ekonomisk och social utveckling.
I detta perspektiv blir betoningen av yttrande- och organisationsfrihet samt
kampen mot tortyr och dödsstraff en basal del av vår biståndspolitik. Vårt
motstånd mot enpartisystem och förord för flerpartisystem skall vara
entydigt.
Det bistånd som främjar fria massmedier, inte minst tidningar och
radiostationer, bör utvecklas. Journalistutbildning är ett av flera exempel.
Insatser för uppbyggnad av ett oberoende rättsväsende och stöd till
organisationer på detta område är av strategisk betydelse - både för att
främja demokrati och för att åstadkomma det som numera brukar kallas
"good governance".  Effektiva rättssäkra förvaltningar som styrs av regler
och präglas av öppenhet i stället för av traditionella lojaliteter,
egenintressen
och korruption måste utvecklas.
Utveckling av ekonomisk revision, offentlighet och andra opartiska
kontrollrutiner är områden där bistånd bör kunna göra god nytta.
På detta sätt kan framväxten av mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstat
och en marknadsekonomi främjas.
7 Miljöbistånd
8
Insatser för en ekologiskt hållbar utveckling är en mycket
angelägen del i biståndet. Gemensamt för alla miljöhot på
vår jord är att de alltid beskär friheten och minskar framtida
generationers livschanser. Däremot varierar miljöproblemen
kraftigt mellan olika länder och regioner. I den rika delen av
världen är det största hotet en kraftig överkonsumtion av
naturresurser medan bristen på detsamma, till exempel mat
och färskvatten, är de dominerande problemen i u-länderna.
Den avgörande orsaken till de globala miljöproblemen är den ojämna
fördelningen av resurser. Fattigdomen och den kraftiga befolkningsökningen
ökar hotet om en överbefolkad värld och därmed riskeras också chanserna till
en hållbar utveckling, det vill säga en process där hänsyn tas till både sociala
och miljömässiga frågor.
I många u-länder tvingar fattigdomen fram en rovdrift och en livsföring
som tär på naturresurserna. Kombinationen av fattigdom och överbefolkning
ökar trycket på skogar, mark- och kustområden. Bistånd med ett långsiktigt
miljöperspektiv spelar en viktig roll för att förändra regelsystem för investe-
ringar i miljöskydd. Dessutom underlättar frihandel överförandet av miljö-
vänlig teknik till utvecklingsländerna.
Miljöhoten har bytt karaktär från att främst ha varit en fråga om synliga
och omedelbara utsläpp med regional eller nationell karaktär till att bli både
globala och diffusa. Idag är individernas levnadsmönster i alla världens
länder det största globala hotet.
I Rio de Janeiro hölls 1992 en FN-konferens med uppföljning 1997 som
antog ett brett handlingsprogram, Agenda 21, vars syfte är att ge vägledning
för en hållbar utveckling i både i- och u- länder. Bland annat fastställdes att
dagens produktions- och konsumtionsmönster är ohållbara. De ger upphov
till stora och ökade mängder avfallsprodukter vilket i sin tur  genererar
problem som till exempel klimatpåverkan, uttunning av ozonlagret, försur-
ning, förorenat vatten med mera. Samtliga individer måste därför se över sina
konsumtions- och produktionsmönster för att bidra till att skapa en hållbar
utveckling.
För att Sverige skall kunna agera i miljöfrågor på ett trovärdigt sätt är det
nödvändigt att vi lever som vi lär. Det är inte trovärdigt att å ena sidan
plädera för miljöanpassade åtgärder i utvecklingsländer och samtidigt behålla
en ohållbar utveckling i den industrialiserade delen av världen. Av Agenda
21-dokumentet framgår tydligt att det krävs mer av  industrialiserade länder
som till exempel Sverige. Detta är naturligtvis rimligt.
Ett effektivt miljöbistånd måste vara långsiktigt. Det innebär att den
inhemska befolkningen måste vara starkt delaktiga i demokratiska besluts-
processer och att fattigdomen måste bekämpas.
Dessutom bör följande två verksamhetsområden prioriteras inom miljö-
biståndet: Mat- och vattenförsörjning vilket innebär åtgärder inom jordbruk,
skogsbruk, marin miljö, färskvattenförsörjning, avfall/avlopp samt transport-
er, energiförsörjning och befolkningsfrågor. Det andra prioriterade området
är kapacitetutveckling, det vill säga forskning och utbildning samt utveckling
av rättssytem och institutioner. Förstärkt kompetens inom ämnet miljö-
ekonomi ses som särskilt viktigt.
Biståndet har hittills ägnat u-ländernas urbaniseringsproblem liten upp-
märksamhet. Skall målsättningen om hållbar utveckling kunna förverkligas
krävs kraftfulla åtgärder först och främst av u-ländernas regeringar för att
hantera den snabba omdaning av samhällena som urbaniseringen innebär.
Dagens institutioner för stadsplanering, infrastruktur med mera saknar
förmåga att få städerna att fungera på ett för människorna acceptabelt sätt.
Såsom visats vid FN:s Habitat-konferens 1996 är ett tryggt boende oerhört
väsentligt för den enskilda människan. Ett bristfälligt boende kan, förutom
konsekvenserna för den enskilda individen, leda såväl till ohälsa som
konflikter. Biståndet bör här kunna göra väsentliga insatser, inte minst
eftersom vi i Sverige har god erfarenhet och kompetens på dessa områden.
Generellt kan sägas att de brister som kännetecknar många av de sektorer
och verksamheter som berörts i våra resonemang till väsentlig del beror på
bristen på kapacitet och kompetens. U-länderna kan inte i längden hantera
miljö- och utvecklingsproblematiken med hjälp av utländska experter.  Där-
för är stöd till kapacitetsbyggande ett mycket viktigt område i varje program
för hållbar utveckling. Det innebär stöd till utvecklandet av miljölagstiftning,
till etablerandet av institutioner för policyutveckling, övervakning och
kontroll etc. Andra viktiga områden gäller forskning och utbildning samt
stöd till folkrörelsearbete.
Vatten
Den blå planeten brukar vårt jordklot kallas. Från ett riktigt
högt ovanperspektiv ser jorden alldeles blå ut. De stora
världshaven omfamnar kontinenterna och här och där
genombryter sjöar och floder marken. Vatten präglar den
globala miljön och det är också vattnet som format planeten.
Det dominerande inslaget i livets materia är just vatten.
I Sverige behöver vi knappast oroa oss för att vattnet skall sina. Tvärtom
har vi ibland problem med att det stiger i älvar och att snösmältningen
orsaker stora vattenflöden. I andra delar av världen ser det helt annorlunda
ut. Det råder för närvarande vattenbrist i mer än tjugo länder varav en
majoritet ligger i Afrika eller Mellanöstern. För människorna i dessa länder
innebär det att vattnet är ransonerat och att de fattiga får lägga ut en stor
del
av sina pengar på att köpa vatten som fraktas till byarna i tankbilar.
Eftersom vatten i själva verket är en förutsättning för vår existens är det
viktigt att se till att det inte sinar, slösas bort eller förorenas. Förorenat
vatten
är ett mycket stort hälsoproblem som för med sig konsekvenser med dödlig
utgång. En fjärdedel av jordens befolkning har inte tillgång till rent vatten.
Varje dag dör därför omkring 25 000 människor av vattenrelaterade
sjukdomar.
Ett exempel på hur människan har slösat och haft för dålig kunskap om
vattnet går att hämta från de forna Sovjetrepublikerna Uzbekistan och
Kazakstan. De båda republikerna gränsar till vad som tidigare var världens
näst största innanhav - Aralsjön. Efter nästan 40 års misshushållning och
stora föroreningsproblem har 70 procent av vattnet försvunnit. Framför allt är
det de stora konstbevattningarna till bomullsfälten som har lett bort vattnet
från tillflödena så att Aralsjön krympt ihop till mindre än hälften av den
ursprungliga ytan. Samtidigt besprutades bomullen med pesticider i stora
mängder vilket medförde att vattnet också förorenades.
Den ekologiska katastrofen kring Aralsjön har gjort att befolkningen runt
omkring har drabbats av hälsoproblem. Ett stort antal barn föds med
missbildningar, mödra- och barnadödligheten har ökat. Cancer, njur- och
leversjukdomar, allergier och tbc har också ökat. Nästan 90 procent av
barnen i Aralasjöområdet har någon form av kronisk sjukdom.
Vatten är en källa till liv - men också till sjukdom, krig och död. När flera
länder hämtar vatten från samma vattendrag är risken större för konflikter.
Det mest kända exemplet är kanske kampen om Nilen. Om Etiopien
använder mer vatten drabbas Sudan och Egypten direkt.
Men det faktum att flera stater delar på samma vattenhål behöver i och för
sig inte omedelbart leda till konflikter. En del länder är mycket medvetna om
att det är viktigt med internationellt samarbete och att det handlar om att
hitta
gemensamma lösningar. Om inte annat så för sin egen överlevnads skull.
Förutom internationellt samarbete är ett annat mycket bra sätt för att förbättra
vattensituationen i världen att använda biståndspengar till att öka kunskapen
om vatten och höja den hygieniska standarden. Kunskap är viktigt. Det gäller
att vara rädd om det vatten vi har för vi vet med säkerhet att det inte går att
fylla på nytt.
Sida har under flera decennier arbetat för att förbättra kunskapen om vatten
och höja den hygieniska standarden. Men fortfarande behövs stora insatser.
Därför vill Folkpartiet avsätta ytterligare 100 miljoner kronor för miljö-
bistånd för bland vattenfrämjande åtgärder.
9 Befolkningsfrågan
10
Sverige har en lång tradition och god kunskap inom
familjeplaneringens område. Svenskt bistånd bör ekonomiskt
kunna stödja internationella enskilda organisationer som
driver bra projekt inom familjeplaneringsområdet. Vårt
bilaterala arbete beträffande befolkningsfrågan går dock att
förbättra. Det är angeläget att satsningar inom
familjeplanering medvetet förs in i det bilaterala
förhandlingarna så att konkreta projekt kan sättas igång i
programländerna. Detta bör ges regeringen till känna.
Vi vet att dessa programländer, som samtliga har en stor befolkningsök-
ning, brottas med mycket stora sociala, ekonomiska och även politiska pro-
blem. Genom ett ökat bilateralt samarbete skulle vi kunna bidra med viktiga
insatser. Ett bilateralt samarbete innebär också att svensk biståndspersonal
engageras direkt i arbetet med befolkningsfrågor och därmed ökas kunska-
perna inom detta område.
U-länderna står idag för 80 procent av kostnaderna för sina familjeplane-
ringsprojekt. För att nå ut till alla par i barnafödande ålder måste bidragen
från den rika världen fördubblas. För bland annat detta satsar vi ytterligare
40 miljoner kronor till FN:s befolkningsfond UNFPA.
Befolkningsfrågor handlar inte bara om familjeplanering. Det handlar
också om familjernas möjlighet att styra över sina liv. Framförallt måste
kvinnors rätt till att få makt och kontroll över sina liv respekteras. Dessa
krav
att kvinnan själv bestämmer över sin egen hälsa och bedömer sina egna
förutsättningar att ta ansvar för sina barn är idag långt ifrån självklara.
Åtskilliga kvinnor hindras dagligen från att bidra till den sociala och
ekonomiska utvecklingen eftersom de förnekas tillgång till utbildning och
hälsovård. De förnekas därmed också möjligheten att ta aktiv del av det
politiska beslutsfattandet och blir bestulna på sina livschanser.
Det pågående arbetet att integrera kvinnofrågor i biståndet måste intensi-
fieras. Det kan ske genom direkta insatser riktade mot kvinnor i pro-
gramländerna samt genom ökat kvinnligt deltagande i planering, genom-
förande och utvärdering av enskilda biståndsinsatser.
Genom biståndssamarbetet får Sverige som givare möjlighet att föra en
dialog med mottagarländerna om kvinnors rättigheter. Dessa tillfällen måste
utnyttjas. Biståndets ambition bör vara att varje insats föregås av en konse-
kvensanalys beträffande kvinnors levnads- och försörjningsvillkor.
Vi föreslår att ytterligare 20 miljoner kronor satsas på särskilda jämställd-
hetsinsatser.
Världshälsoorganisationen (WHO) uppskattar antalet flickor och kvinnor
som utsatts för omskärelse till ca 130 miljoner. Två miljoner beräknas
årligen vara i riskzonen för detta ingrepp. De flesta av dessa kvinnor lever i
28 afrikanska länder men det finns också kvinnor i andra delar av världen
som utsatts för detta ingrepp. Omskärelse leder till både akut och kroniskt
lidande med såväl fysiska som psykiska skador. Genom att omskärelse också
förorsakar komplicerade förlossningar innebär ingreppet också risker för
kommande barn. WHO, Unicef och UNFPA har våren 1997 vädjat till alla
länder och deras ledare att stödja ansträngningarna att eliminera kvinnlig
omskärelse. Sverige måste aktivt bidra till detta arbete. Folkpartiet anslår
ytterligare 10 miljoner kronor, 20 miljoner kronor och 40 miljoner kronor till
respektive FN-organ.
För att nå ut till familjer med information om möjligheter att skydda sig
mot oönskade graviditeter krävs ökade informationsinsatser. Såväl män som
kvinnor behöver informationen. Det är dessutom viktigt att preventivmedel
finns tillgängligt. I dag får kvinnor i bästa fall råd av barnmorskor och
genom barn- och mödravård. Men för tonåringar och män behövs särskilda
insatser via andra kanaler som till exempel genom skolor, universitet, arbets-
platser och militärförläggningar.
11 Hälsa
12
Barnen är bland de mest utsatta för lidanden. Miljontals barn
dör varje år på grund av brist på behandling som kanske
skulle kostat några kronor. Barnen måste ges en särskild
uppmärksamhet i biståndspolitiken.
Att förebygga ohälsa och bekämpa sjukdomar är en av biståndets huvud-
uppgifter. Bland de största hälsoproblemen märks infektionsjukdomarna. För
att stoppa  infektionssjukdomar är en bättre hygien avgörande. Men detta kan
vara ett oöverstigligt hinder t ex för människor på flykt. Men kampen mot
infektionssjukdomarna försvåras inte bara på grund av brist på pengar. Anti-
biotikaresistens har blivit ett reellt problem.
Vissa sjukdomar är på väg att elimineras - polio, spetälska, stelkramp,
vissa masksjukdomar. Åtta av tio barn i världen har vaccinerats mot sex sjuk-
domar: difteri, mässling, neonatal stelkramp, kikhosta, polio och tuberkulos.
Resurser måste avdelas för utrotning av dessa sjukdomar genom vaccination.
Hiv/aids utgör ett särskilt problem, främst för u-länderna. Det är viktigt att
förebygga hiv/aids genom information om spridningssätt och rekommenda-
tion om kondomanvändning. Folkpartiet anslår ytterligare 20 miljoner kronor
till UNAIDS.
Även ett ökande tobaksbruk, alkoholkonsumtionen och annat drogmiss-
bruk utgör stora hälsoproblem för u-landsbefolkningar.
Kvinnors hälsoproblem relaterar ofta till barnafödande. Antalet födslar per
kvinna har minskat med i genomsnitt 1,8 barn under perioden 1963 till 1993.
Idag ligger genomsnittet på 3,1 födslar per kvinna. Utvecklingsländerna har
sedan 1970 kommit halvvägs mot målet: litet mer än två födslar per kvinna.
För att komma vidare fordras fortsatt satsning på familjeplaneringsprogram
som passar kulturen ifråga. Fortfarande är det kvinnorna som i huvudsak
utgör målgruppen. Men en ökad satsning på män behövs.
Antalet aborter uppgår årligen till mellan 40 och 60 miljoner varav ungefär
hälften är legala. Det innebär att i världen i stort avbryts en av fyra
graviditeter. Av världens illegala aborter sker nära 30 procent i Latinamerika,
drygt 25 procent i det forna Sovjetunionen, 20 procent i Syd- och Sydost-
asien och 10 procent i Afrika. Enligt WHO:s beräkningar dör årligen nära
600 000 kvinnor i samband med graviditet och förlossning. Av dessa är
mellan 25 och 40 procent orsakade av komplikationer till provocerad abort.
Mödradödligheten är mycket ojämnt fördelad, 99 procent av dödsfallen in-
träffar i tredje världens länder.
I utvecklingsländerna är mellan 20 och 40 procent av mödradödligheten ett
resultat av illegala och/eller oskickligt utförda aborter.
Ett viktigt mål för att främja kvinnors hälsa i världen är därmed att
reducera sjuklighet och dödlighet som beror på abort. Det sker i första hand
genom att minska antalet aborter genom upplysning om sex och samlevnad,
tillgång till säkra preventivmedel och bra rådgivning. Alla oönskade gravi-
diteter går emellertid inte att förebygga och därför måste kvinnor ha tillgång
till enkla, säkra abortmetoder och en effektiv akutvård för att snabbt kunna
behandla illegala aborter.
Eftersom de största hälsoriskerna förekommer i länder där abort är för-
bjuden måste man också arbeta för att legalisera abort och för att värna rätten
till abort när den är hotad.
Ny u-landspolitisk utredning
Den positiva förändringen av många mottagarländers
ekonomiska politik har förändrat förutsättningarna för
utvecklingssamarbetet och leder till nya möjligheter för
svenskt bistånd. Inom Sida har redan ett värdefullt
analysarbete utförts kring biståndets uppgift. Det är hög tid
att denna typ av utredningsarbete också hanteras på politisk
nivå. Därför föreslår vi att en parlamentarisk utredning
tillsätts med uppdrag att se över vår u-lands- och
biståndspolitik inför 2000-talet.
Följderna av att mottagarländer med svaga förvaltningar "bombarderas"
med tusentals projekt innebär stora påfrestningar för mottagarlandets
förvaltning. Formerna för överföring av biståndsresurser skall vara enkla och
administrativt klara. Det talar för en starkare inriktning på stöd till hela
program snarare än projekt - i kombination med tydliga krav på politikens
innehåll.
En sådan biståndsform är det som kallats betalningsbalansstöd till länder
som genomför marknadsorienterade reformprogram.  En annan möjlighet är
att ge programstöd till hela sektorer, t.ex. hälsovård eller primärutbildning.
Förutsättningen för sådant bredare stöd är att Sverige som givare känner ett
rimligt mått av förtroende för den politik som förs - den ekonomiska
politiken i stort eller politiken inom den berörda sektorn. Här måste det alltså
med nödvändighet finnas ett betydande inslag av villkor, s.k.  konditionalitet,
i biståndsgivningen. Vi väjer inte för en sådan utveckling. Kravlöshet är för-
ödande i all hjälpverksamhet. Mest angeläget är självfallet att de policy-krav
som ställs bygger på internationell samordning. Biståndet bör så långt
möjligt ges i former som inte leder till snedvridningar i mottagarländernas
ekonomier.
På denna punkt har många misstag tidigare begåtts. Vi motsätter oss att det
svenska egenintresset - snarare än vår bedömning av vad som faktiskt är bäst
för mottagarna - får styra biståndets innehåll och utformning. Även om
Sverige i ett internationellt perspektiv har en mera återhållen inställning
måste en sådan kommersialisering av biståndspolitiken minimeras.
De samlade erfarenheterna av de gångna årens internationella bistånds-
verksamhet tyder på att investeringar i "det mänskliga kapitalet", det vill
säga undervisning och hälsa, gett goda resultat - bättre än insatser på andra
områden såsom industri och jordbruk där bl.a. subvention av produktion ofta
varit ett bekymmersamt inslag.
Kvinnor och bistånd
Kvinnorna har en mycket betydelsefull roll för utvecklingen
i många u-länder. I dag hindras åtskilliga kvinnor från att
bidra till den sociala och ekonomiska utvecklingen, eftersom
de förnekas tillgång till utbildning och hälsovård. De
förnekas också möjligheten att ta aktiv del av det politiska
beslutsfattandet och inflytande över såväl offentlig som
enskild sektor. Det pågående arbetet med att integrera
kvinnofrågor i biståndet måste intensifieras. Ett s.k.
genderperspektiv är också en fråga vi har all anledning att
driva inom ramen för EU.
Det mentala och faktiska biståndsberoende som flera afrikanska länder
fastnat i måste bekämpas bl.a. genom insatser som bidrar till inhemsk resurs-
mobilisering. Principen om hjälp till självhjälp sätter kunskapsutveckling och
kunskapsöverföring i centrum. Ambitionen bör vara att alla biståndsinsatser i
skilda former innehåller sådana inslag, särskilt av institutionsuppbyggande
karaktär.
13 Enskilda organisationer
14
Enskilda människor och enskilda organisationer har från
allra första början varit pionjärerna och utgjort själva basen
för det svenska biståndet och biståndsviljan.  Utredningar
som gjorts rörande biståndet visar också att internationellt
solidaritetsarbete genom enskilda organisationer är effektivt
och vilar på stor erfarenhet. Korta beslutsvägar och
obyråkratiskt sätt att arbeta gör att hjälpen genom
frivilligorganisationer är kostnadeffektiv och når fram.
Den solida biståndsvilja som finns bland de människor som arbetar inom
olika enskilda organisationer måste tas tillvara och på olika sätt stödjas och
uppmuntras. Utan den långa biståndserfarenhet som finns bland alla dessa
enskilda organisationer såsom kyrkor och samfund av olika slag, fackföre-
ningar, idrottsföreningar, politiska partier etc skulle det svenska biståndet
inte vara så effektivt och så väl förankrat i det svenska samhället som det är
idag. Många volontärer har fört med sig mycken biståndskunskap och
fackkunskap hem till det svenska samhället efter år av engagerat internatio-
nellt biståndsarbete. Detta kommer naturligtvis det svenska samhället till del
på ett positivt sätt.
De budgetnedskärningar som gjorts under senare år av den socialdemokra-
tiska regeringen har drabbat många enskilda organisationer hårt. Det är
olyckligt och sänder fel signal. Folkpartiet föreslår därför ökat anslag till
posten Enskilda organisationer med ytterligare 150 miljoner kronor utöver
regeringens förslag.
15 Samspelet mellan
bistånds- och
flyktingpolitiken
16
Bistånds- och flyktingpolitiken bör vara nära
sammankopplade främst i tre avseenden. För att förebygga
flyktbehov är en ökad satsning på demokratifrämjande mest
angelägen. I akuta massflyktssituationer krävs omfattande
hjälpinsatser i närområdet. Även vid repatriering och
återuppbyggnad är bistånd av stor betydelse.
Vi bör satsa mycket på olika former av humanitärt bistånd såsom katastrof-
hjälp och insatser för flyktingar i konflikthärdarnas närhet - även i ett läge
när resurserna för biståndet totalt sett har krympt. Sverige måste även i
fortsättningen vara berett att göra mycket omfattande humanitära insatser,
antingen tragedierna inträffar i Bosnien eller på Afrikas horn.
I såväl svensk som internationell debatt har de senaste åren frågan om ett
samband mellan å ena sidan flykting- och migrationsfrågor och å andra sidan
biståndspolitik kommit i fokus. Sambandet torde vara klart i den meningen
att ett lands ekonomiska och sociala utveckling och kanske framför allt
utvecklingsnivå har betydelse för såväl flykting- som migrationsströmmar.
Men det är ändå viktigt att skilja på flyktingar och migranter. En flykting
söker skydd undan förföljelse eller hot. Migrant är den som söker en bättre,
tryggare eller rikare, framtid i ett annat land.
Biståndspolitiska insatser som främjar ekonomisk och social utveckling
kan långsiktigt minska migrationstrycket. Det gäller både förmågan att för-
sörja sig och ländernas möjligheter att få kontroll på sin befolkningsutveck-
ling.  Behovet av sådana insatser är mycket stort men verkar främst på något
längre sikt. På kortare sikt kan en genomsnittlig standardförbättring i ett u-
land enligt olika studier tvärtom stimulera till migration.
Demokratibistånd torde kunna medverka till att flyktsituationer för män-
niskor i tredje världen förhindras.  Den satsning på bistånd som främjar
demokrati och respekt för mänskliga rättigheter och för minoriteters rättighe-
ter som förordas i denna motion är alltså motiverad även i ett flykting-
politiskt perspektiv.
När flyktsituationer äger rum i större omfattning är behovet av bistånds-
insatser mer uppenbart. I de flesta fall i tredje världen tar flyktingar sin
tillflykt till grannländer. Sådana massflyktssituationer ställer oerhört stora
anspråk på mottagarländerna, som ofta också tillhör gruppen av fattigare u-
länder. Detta kan dessutom ha en direkt destabiliserande inverkan på dessa
länder.
Under senare år har en rad långvariga massflyktssituationer kunnat upp-
lösas genom att människor kunnat återvända till sina hemländer. Såväl det
fysiska repatrieringsarbetet som de enorma insatser för återuppbyggnad som
erfordras för att flyktingarna skall ha något att återvända till kräver stora
biståndsinsatser.
Vid massflykt och repatriering kämpar UNHCR och andra internationella
hjälporgan ständigt med otillräckliga och framför allt sena resurser. Störst
nytta kan ofta göras genom snabba och flexibla insatser. Vi föreslår en
höjning av UNHCR:s anslag i förhållande till regeringens förslag med
20 miljoner kronor.
17 EU och u-länderna
18
Genom Sveriges inträde i EU har vi fått en god möjlighet att
påverka en av de allra största biståndsgivarna i världen. I en
allt mer internationaliserad värld krävs samarbete inom en
rad områden: det gäller miljöfrågor, säkerhetspolitik och inte
minst det globala utvecklingssamarbetet.
Det ökade politiska samarbetet och den ekonomiska integrationen mellan
länderna får inte betraktas enbart som faktiska nödvändigheter. I det
internationella samarbetet skapas nya möjligheter att byta tankar, kunskap
och erfarenheter med andra folk. På så sätt främjas en djupare förståelse
mellan länder, vilket lägger grunden för ömsesidigt förtroende och solidaritet
med varandra.
EU-samarbetet erbjuder stora möjligheter att tillsammans med de andra
länderna åstadkomma konkreta resultat vad det gäller globalt utvecklings-
samarbete. Det ger också Sverige ett inflytande över den gemensamma
handelspolitiken. Huvuddelen av biståndet bör dock även framdeles omfattas
av närhetsprincipen och beslutas och administreras av de enskilda medlems-
staterna själva.
EU:s bistånd uppgår till 12 miljarder ecu. En stor del av detta bistånd går
till de s k AVS-länderna. Loméavtalet reglerar detta bistånd som innebär att
EU har samarbetsavtal med 70 länder i Afrika, Västindien samt Stilla
havsområdet. Av dessa ligger 47 av länderna i Afrika söder som Sahara. Den
nu gällande konventionen (Lomé IV) gäller 1990-1999.  EU:s stöd till AVS-
länderna inkluderar handelspreferenser (varor kan exporteras tullfritt till
unionen - med vissa viktiga undantag), kompensation för prisfluktuationer
på jordbruksprodukter och mineraler samt bistånd (med tyngdpunkt på jord-
bruks- och landsbygdsutveckling). EU kan även ge katastrof- och flykting-
hjälp samt stöd till länder som genomför strukturanpassningsprogram.
Förhandlingarna om vad som skall ersätta Lomé IV har inletts. Inför detta
arbete har kommissionen gett ut den s k grönboken. Sverige kan nu få ett
reellt inflytande över förhandlingarna. Sverige måste ta en aktiv del i detta
arbete.
Handelspolitiken är av stor vikt om u-länderna skall kunna få avsättning
för sina produkter och på så sätt häva sig ur sina ekonomiska svårigheter.
Medan EU-ländernas import från främst Afrika är liten och sjunkande är de
afrikanska länderna beroende av sin export till Europa. Trots att utvecklingen
har varit dyster kommer förhoppningsvis den ökade öppenheten att leda till
att även utvecklingsländerna kommer in på nya marknader. Världshandeln
har under senare år liberaliserats och i-ländernas tullar har sänkts kraftigt
och
de s k handelskvoterna har förbjudits - utom på ett område: textil och
konfektion. För många u-länder är just denna handelsvara, vid sidan om jord-
bruksprodukterna, mycket betydelsefull.
I Uruguayrundan enades dock länderna om att handeln med teko-produkter
skulle liberaliseras successivt under en tioårsperiod med slut 2005. De största
förändringarna ligger i slutet av perioden och även efter denna periods
utgång kommer länder att kunna införa skydd för sina marknader vid import
genom att åberopa en särskild skyddsklausul. Det är olyckligt. Sverige måste
i alla sammanhang verka för att denna liberalisering genomförs enligt
planerna.
Trots EU:s handelsavtal med AVS-länderna som ger dem tullfrihet på
många varor, tillämpar även EU handelshinder för teko- och jordbruks-
produkter. EU har också möjlighet att begränsa importen då ett medlemsland
bedömer det som ett hot. Detta är en paradox som Sverige måste göra sitt
bästa för att bekämpa. Det är just då u-ländernas varor kan konkurrera som
deras tillträde till marknaden är nödvändigt. Sverige bör verka för att  EU
driver på så att världens teko-kvoter försvinner samt går ett steg längre och
snarast möjligt avskaffar kvoterna inom teko-området.
Över hälften av EU:s budget används till jordbruksstöd, samtidigt som
jordbrukssektorn är väl skyddad från konkurrens från utländska importörer.
Detta får en mycket snedvridande effekt i världsekonomin. Speciellt allvar-
ligt är detta för utvecklingsländerna.
Jordbruket är nämligen ett område där u-länderna kan bli konkurrens-
kraftiga gentemot i-världen. EU:s gemensamma jordbrukspolitik sätter här
upp stora hinder, bland annat genom att detta jordbruk subventioneras.
Sverige måste, även av detta skäl, verka för en reformering av den gemen-
samma jordbrukspolitiken, CAP. Detta är speciellt viktigt då man inom
WTO kan påbörja en diskussion om en ökad liberalisering på jordbruks-
området. Då får inte EU vara den som bromsar för att försvara sitt eget
jordbruk till varje pris. Sverige måste också gå i täten i kampen för att EU-
ländernas  tullar och även kvoter inom jordbruksområdet försvinner. Sverige
bör med kraft driva dessa frågor vid Loméförhandlingarna.
Ett annat problem för utvecklingsländerna är EU:s regel om att minst
55 procent av en varas värde skall härstamma från urspungslandet. Detta
förhindrar att utvecklingsländerna med sin billiga arbetskraft blir attraktiva
för s k ihopsättningsindustrier. Det försvårar också tillverkning av en rad
produkter då u-länderna ofta är beroende av komponentimport. För att ge
utvecklingsländerna en chans att finna en väg bort från biståndsberoende
måste handeln uppmuntras. EU bör se över regeln om ursprungsland.
En oroande hög andel av EU:s bistånd sker genom s k livsmedelsbistånd.
Så kan också livsmedelsöverskott i Europa användas. Effekten för
mottagarna har varit förödande där mottagarnas egna jordbrukare slås ut.
Detta slags bistånd har minskat och bör upphöra förutom vid katastrof-
situationer.
EU-biståndet har också kritiserats för en alltför ogenomtränglig byråkrati.
Sverige bör verka för att EU:s bistånd i ökad utsträckning sker i form av
programstöd istället för projektstöd.
En allt större andel av EU-biståndet går till Central- och Östeuropa. AVS-
länderna tar i mitten av 90-talet emot mindre än hälften av EU:s bistånds-
medel. De nya demokratierna i Europas närhet är värda allt stöd. Samtidigt är
behovet fortfarande oerhört stort i andra världsdelar. Folkpartiet liberalerna
känner sympati för EU:s starka betoning av demokrati i sin biståndsgivning.
Sverige kan ha mycket att lära av EU inom detta område. Men vi känner
också en oro för att de fattigaste länderna blir allt mindre attraktiva för
biståndsinsatser från EU:s sida. EU kan här hämta inspiration från Sveriges
fattigdomsinriktade bistånd. Regeringen bör verka för att en balans mellan
AVS-staterna samt de nya demokratierna i Europa upprätthålls i EU:s
biståndsgivning.
Sverige bör inom EU, såsom i alla andra internationella sammanhang,
verka för att medlemsländerna i sina nationella budgetar fullföljer FN:s
rekommendation om att minst 0,7 procent av BNI skall avsättas till bistånd.
19 Bistånd till Östeuropa
20
Sveriges samarbete med länderna i Central- och Östeuropa
handlar, som Folkpartiet liberalerna många gånger
framhållit, inte om samma saker som samarbetet med
länderna i tredje världen. Det grundläggande i Öst- och
Centraleuropa är att bryta den förlamning som decenniers
kommunistiskt styre inneburit och återknyta band mellan
Europas olika delar som brutits mot medborgarnas vilja.
Även samarbete och bistånd i många former kommer att vara nödvändigt
under lång tid framåt, så är det avgörande idag snarare att dessa länder så
fullständigt som möjligt kommer med i det demokratiska Europas olika
institutioner och integreras i det normala ekonomiska utbytet mellan olika
europeiska länder.
På samma sätt är det stora hotet mot reformarbetet i öst den risk som
alltjämt existerar att snäva gruppintressen i olika västeuropeiska länder
lyckas blockera den ekonomiska integrationen, t ex genom att förhindra den
nödvändiga reformeringen av EU:s jordbrukspolitik.
Varje analys som gjorts av resultaten av 90-talets reformer i olika Öst-
europeiska länder visar entydigt att det som ibland nedlåtande kallas
"chockterapi" varit ofrånkomligt - och därtill överallt gett bättre resultat än
vad som varit fallet i länder där man tvekat och bromsat inför det nödvändiga
systemskiftet. Ett belysande exempel är Rumänien, där den ekonomiska och
sociala krisen till följd av det uteblivna systemskiftet under 1996 gav
majoritet åt en koalition av demokratiska partier som nu försöker återvinna
förlorad tid  och följa de mer framgångsrika exemplen från t ex Ungern,
Polen, Tjeckien och Estland. En liknande process är nu på väg i Bulgarien.
Många representanter för den svenska socialdemokratin har i det längsta
blundat för dessa lärdomar - men dessbättre har dessa attityder inte tillåtits
spela någon roll för östbiståndets faktiska utformning.
Någon grundläggande förändring av östsamarbetets inriktning föreslås
därför inte i denna motion. I ett avseende vill vi dock föreslå ett omtänkande.
Samarbetet med Ryssland har hittills koncentrerats till de delar av landet
som räknas till Östersjöområdet. Erfarenheten av Rysslands mycket ojämna
och delvis uteblivna systemskifte talar dock mycket starkt för att samarbete
snarare bör sökas med "reformregioner", alltså regioner i landet där
demokratiska reformpolitiker på allvar kunnat påverka utvecklingen - även
om dessa regioner skulle ligga långt från Östersjöområdet. Exempel på
sådana regioner är Nizjnij Novgorod och Jekaterinburg. Med en sådan
förändrad inriktning kan reformkrafterna i landet generellt stärkas, vilket
långsiktigt kan bidra till att demokratins krafter får överhanden i dragkampen
om Rysslands framtid.
21 Budgetpropositionen
och enprocentsmålet
22
Folkpartiet säger nej till att biståndet endast skall uppgå till
0,705 procent av BNI. Vi föreslår att biståndet höjs med
1 360 miljoner kronor 1999. Vi föreslår att biståndet även
höjs successivt åren därefter. Vi har reserverat utrymme för
fortsatta stegvisa höjningar under åren 2000 och 2001.
I varje sparpaket som den socialdemokratiska regeringen har lagt fram har
besparingar gjorts på biståndet till utvecklingsländerna. Det råder nu ingen
tvekan om att den väg tillbaka mot enprocentsmålet, som inleddes när
Folkpartiet liberalerna hade inflytande över regeringspolitiken, har övergivits
av den socialdemokratiska regeringen. Folkpartiet liberalerna håller fast vid
att enprocentsmålet för det totala svenska u-landsbiståndet skall vara något
mer än bara vackra ord. För oss är det ett moraliskt grundat åtagande mot de
fattiga länderna som åter bör uppfyllas snarast möjligt. I en situation med
enorma behov av katastrofhjälp och omfattande behov av bistånd till stöd för
ekonomiska reformprocesser är det inte svårt att se angelägna ändamål för
vår u-hjälp.
Det är viktigt att slå fast att regeringens nedskärningar inom bistånds-
politiken inte kan motiveras med uteblivna resultat. Tvärtom. Biståndet har i
hög grad bidragit till positiva resultat. Investeringar i "mänskligt kapital"
har
exempelvis ofta varit mycket framgångsrika. Biståndet har främjat
läskunnighet, försett människor med rent vatten, lärt dem vikten av hygien
och gett dem tillgång till en fungerande hälso- och sjukvård. Stödet till dikta-
turernas offer i Latinamerika och södra Afrika har inte bara varit humanitärt
motiverat utan har också förbättrat förutsättningarna för den demokratisering
som nu pågår. Lyckade biståndsinsatser hamnar sällan i tidningen men de
existerar likafullt och är många. De som hävdar att bistånd är onödigt saknar
grund för sitt påstående.
23 Budgetanslagen
24
FN:s utvecklingsprogram UNDP spelar en central roll inom
FN:s utvecklingsverksamhet. Vi föreslår att UNDP anslås
ytterligare 20 miljoner kronor.
FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar UNRWA anslås ytterligare
10 miljoner kronor. För UNIFEM, FN:s utvecklingsfond för kvinnor, anslås
ytterligare 10 miljoner kronor.
Vi föreslår att delposten Multilaterala konfliktförebyggande insatser ökas
med 50 miljoner kronor.
International IDEA är ett institut med säte i Stockholm. Dess syfte är bland
annat att arbeta för fria val och underlätta när sådana genomförs. Folkpartiet
anser att den verksamhet som bedrivs vid International IDEA är mycket
angelägen. IDEA brottas fortfarande med sena inbetalningar från
stiftarländerna. En garantifond skulle lösa dessa problem. Den skulle kunna
användas för att överbrygga sena inbetalningar från andra länder och even-
tuella underskott. Vi föreslår en ökning av delposten Övriga mindre insatser
inom anslaget Övrigt multilateralt samarbete med 25 miljoner kronor som
öronmärks för att International IDEA skall kunna inrätta en garantifond.
Detta belopp skall vara utöver det grundbelopp som institutet förväntas få.
Det är mycket positivt att miljöfrågorna har kommit upp på den
internationella dagordningen. Den globala miljön är naturligtvis en överlev-
nadsfråga för mänskligheten. Sverige bör spela en pådrivande roll i det inter-
nationella miljöarbetet i synnerhet när det gäller vattenfrågor. Folkpartiet
förslår att multilaterala miljöinsatser får ytterligare 100 miljoner kronor
utöver regeringens förslag. För övrigt multilateralt samarbete anslås ytter-
ligare 25 miljoner kronor till utsatta barn i fattiga länder. För det totala
multi-
laterala biståndet anslår Folkpartiet ytterligare 370 miljoner kronor utöver
regeringens anslag.
Det bistånd som förmedlas via enskilda organisationer har stor betydelse
bl.a. för att stärka det civila samhället i mottagarländerna. Vi föreslår att
denna anslagspost höjs med 150 miljoner kronor.
Vi vill förespråka en något starkare inriktning på södra Afrika. För
Sydafrika innebär det ett ökat anslag på ytterligare 120 miljoner kronor
utöver regeringens anslag.
Eritrea har många år av krig bakom sig och är nu äntligen på väg att bygga
upp landet under fredliga förhållanden. Landet är i skriande behov av
biståndsinsatser. Samtidigt går utvecklingen alltför långsamt vad gäller
demokratiutvecklingen. Här återstår mycket att göra. Det är viktigt att
demokratibistånd för att säkra en demokratisk utveckling kommer till stånd
så att inte landet faller tillbaka till inre stridigheter. Folkpartiet föreslår
ett
påslag på 20 miljoner kronor till Eritrea utöver regeringens förslag.
Etiopien är ett av Sveriges äldsta biståndsländer. Efter många års inbördes-
krig har landet genomfört val som dock inte kan betecknas som demo-
kratiska. Oppositionspartier har svårt, för att inte säga omöjligt, att bedriva
någon politisk verksamhet. Det ser ut som om en diktaturstat har ersatts av
en ny. Om inte någon kursändring sker härvidlag bör Sverige överväga att
kraftigt reducera biståndet till Etiopien.
Dessutom föreslås ytterligare 20 miljoner kronor till Moçambique,
50 miljoner kronor ytterligare till Uganda, 10 miljoner kronor ytterligare till
Bangladesh samt 40 miljoner ytterligare till Tanzania. För Kenya och
Zimbabwe, som inte kan uppvisa några påtagliga demokratiska framsteg,
föreslås en sänkning av biståndet med 20 miljoner kronor för vardera land.
Vi finner det naturligt att sänka biståndet till Vietnam - mot bakgrund av
vår kritiska uppfattning om bristen på demokratisk utveckling - och göra en
kraftigare satsning på biståndet till Sydafrika, där den demokratiska
processen behöver ett omfattande stöd. Vi föreslår att Vietnam-ramen sänks
med 40 miljoner kronor och att inga nya åtaganden görs förrän landets regim
visar en demokratisk inriktning. Likaså föreslås en sänkning av biståndet till
Laos med ytterligare 10 miljoner kronor.
Sverige har en lång erfarenhet av samarbete med Latinamerika. Då lands-
strategier arbetas fram bör inriktningen vara på demokratiinsatser samt
fattigdomsbekämpning (främst utbildning och vatten). Vi föreslår att anslaget
Latinamerika ökas på med 50 miljoner kronor.
Dessutom vill vi öka anslaget till Västbanken/ Gaza med ytterligare
20 miljoner kronor. För det totala bilaterala biståndet anslår Folkpartiet
ytterligare 990 miljoner kronor utöver regeringens anslag.
Våra ändringsförslag i förhållande till regeringens budget:
Tabell 1. Multilaterala biståndet:
UNDP
+20
Unicef
+20
UNFPA
+40
UNHCR
+20
UNRWA
+10
UNAIDS
+20
Unifem
+10
WHO
+10
Övrigt multilateralt samarbete
Miljöinsatser
+100
Konfliktförebyggande insatser
+50
Utsatta barn i fattiga länder
+25
Särskilda jämställdhetsinsatser
+20
IDEA
+25
Total multilateralt bistånd
+ 370
Tabell 2. Bilateralt utvecklingssamarbete:
Eritrea
+20
Kenya
-20
Moçambique
+20
Sydafrika
+120
Tanzania
+40
Uganda
+50
Zimbabwe
-20
Bangladesh
+10
Laos
-10
Vietnam
-40
Västbanken/Gaza
+20
Latinamerika
+50
Särskilda utvecklingsprogram
(demokrati, mänskliga rättigheter,
miljö)
+400
Enskilda organisationer
+150
Ekonomiska reformer
+200
Totalt bilateralt bistånd
+ 990
Totalt multilateralt och bilateralt
bistånd

+1 360

+1 360
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en förnyad prövning om en utredning av de biståndspolitiska
målen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att göra demokratimålet överordnat delmålen i det svenska
biståndet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett särskilt åtgärdsprogram för demokratibiståndet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att bistånd till diktaturer skall bedrivas av enskilda
organisationer,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att undvika stora biståndsengagemang i länder vars regimer inte
strävar efter demokratisering,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det s.k. oberoendemålet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att handelns betydelse som utvecklingsmotor måste betonas
starkare,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rättsstatens betydelse för utveckling,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljö och bistånd,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att satsningar på familjeplanering bör föras in i de bilaterala
förhandlingarna,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett genderperspektiv och kvinnans roll i biståndet,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ta upp frågorna om de mänskliga rättigheterna i samtal med de
stater som bryter mot dessa grundläggande rättigheter,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen varje år bör ta fram en särskild rapport för läget i
våra mottagarländer beträffande mänskliga rättigheter och demokrati,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utformning av strategier för hur handikappfrågor skall införlivas i
bilaterala och multilaterala utvecklingsinsatser,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hälsoproblemen i u-länderna,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett kvalitetsprogram för det svenska biståndet,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samspelet mellan bistånds- och flyktingpolitiken,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om EU och u-länderna,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att bistånd skall ges i former som inte snedvrider
mottagarländernas ekonomier,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om prioriteringar av kunskapsöverföring och investeringar i det
"mänskliga kapitalet",
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om biståndsberoende,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om biståndet till Kuba,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att biståndet måste bidra till att krympa och effektivisera staten i
många afrikanska mottagarländer,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om omorientering av stödet till Ryssland,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om motverkan av "biståndsbombardemang",
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om återgång till enprocentsmålet inom en åttaårsperiod,
27. att riksdagen för budgetåret 1999 till anslag A 1 Biståndsverksamhet
anvisar 1 360 miljoner kronor utöver regeringens förslag,
28. att riksdagen med avslag på regeringens förslag, till riksdagsbeslut i
motsvarande delar, bemyndigar regeringen att göra de utfästelser och
åtaganden som förordas i motionen beträffande multi- och bilateralt
utvecklingssamarbete, särskilda utvecklingsprogram, folkrörelser och andra
enskilda organisationer, betalningsbalansstöd och skuldlättnader.

Stockholm den 28 oktober 1998
Lars Leijonborg (fp)
Bo Könberg (fp)

Kerstin Heinemann (fp)

Elver Jonsson (fp)

Siw Persson (fp)

Yvonne Ångström (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp)