Sverige kommer aktivt att verka för en hållbar lösning på de fattigaste
ländernas skuldproblem inklusive att det år 2000 finns beslut om eller en
plan som erbjuder tillräcklig skuldreduktion för varje land. Sverige betonar
också vikten av att länderna erhåller fortsatt finansiering för genomförande
av ekonomiska reformer med inriktning på fattigdomsbekämpning.
(Budgetpropositionen för 1999, UO 7, s. 14)
Detta skriver regeringen i årets budgetproposition. Denna
ansats till att vilja försöka lösa de fattigaste ländernas
problem är god, men det är tveksamt om den är tillräcklig.
Tredje världens skulder är ett stort såväl ekonomiskt som
politiskt moraliskt problem med en smärtsam historisk
bakgrund. Uppfattningarna om problemets dignitet har också
varierat över tiden.
I början av 1990-talet spreds en uppfattning att tredje världens skuldkris
skulle vara övervunnen. Orsaken till den föreställningen var att kapitalflöden
till framför allt Latinamerika hade vänts, från utflöde till inflöde. Därmed
upphörde den otroliga situation som gällt under flera år på 1980-talet då
nettoflödet gått från den fattiga till den rika världen.
Bakom vändningen av kapitalflöden låg två fenomen. För det första
återvände tidigare flyktkapital till Latinamerikas större ekonomier (framför
allt Brasilien och Mexiko). Latinamerikanska intressenter kunde på nytt
förvänta sig stora vinster på sin hemmakontinent. För det andra började
internationella placerare satsa tungt på latinamerikanska börser. Dessa senare
flöden var dock mycket spekulativa och kortsiktiga, vilket visade sig efter
några år i Mexiko, när den mexikanska börsen kollapsade och hela ekonomin
drogs ner i en depression, ett förlopp som senare kom att upprepas i Ostasien.
Inte ens för medelinkomstländer som Mexiko innebar således vändningen i
början av 1990-talet något varaktigt uppsving. För mindre och fattigare
skuldsatta länder har också skuldkrisen fortsatt att kräva sin tunga tribut. Två
faktorer är centrala i detta sammanhang. För det första har skuldsatta länder
under hela krisen - dvs. sedan början av 1980-talet - fortsatt att betala räntor
och amorteringar på sina utestående skulder. Visserligen har de inte betalat
allt de varit skyldiga - framför allt amorteringar har förfallit - men åter-
flödena har ändå varit betydande. Afrika söder om Sahara - där vi finner de
flesta av de tungt skuldsatta länderna - betalade 1996 13 miljarder USD i
räntor och amorteringar på utlandsskulden. För att kunna genomföra denna
återbetalning var länderna tvungna att låna nästan 10 miljarder USD. Nya lån
för att betala gamla skulder, således. Men inte ens en fortsatt skuldsättning
räckte: länderna var dessutom tvungna att använda en tredjedel av det bistånd
som nådde dem - 3,9 miljarder av 11,1 miljarder USD 1996 - för denna s.k.
skuldtjänst.
Det andra skälet till att skuldkrisen lever vidare har att göra med
ekonomisk och politisk makt. I och med skuldkrisen fick Världsbanken och
Internationella valutafonden IMF tillsammans en central roll som utstakare
av ekonomisk politik i skuldsatta länder. Det internationella samfundet
började från mitten av 1980-talet ställa krav på att IMF och Världsbanken
skulle formulera och övervaka politiken som villkor för skuldomförhand-
lingar, krediter och bistånd. Samtidigt tilläts Världsbanken och IMF att
definiera sig själva som prioriterade fordringsägare, vilket innebar att de
skuldsatta länderna alltid i första hand tvingades betala sina förfallna skulder
till just dessa institutioner. En mycket olycklig situation uppstod på så sätt,
eftersom Världsbanken och IMF aldrig behövde bära bördan av sina egna
misslyckade policyrekommendationer.
De strukturomvandlingsprogram som utformades av Världsbanken och
IMF utifrån nyliberal ideologisk dogm genomdrevs och påtvingades många
länder i tredje världen. För många av dessa länder innebar dessa struktur-
anpassningsprogram svåra sociala umbäranden och inte sällan svåra miljö-
problem.
För tre år sedan började emellertid även Världsbanken och IMF inse att
situationen i de mest skulddrabbade länderna var ohållbar och att en skuld-
avskrivning (inte bara en omförhandling) var nödvändig. Sedan dess
diskuteras skuldavskrivning inom ramen för det s.k. HIPC-initiativet (där
HIPC står för Highly Indebted Poor Countries). På hösten 1996 antog
Världsbankens och IMF:s styrelser HIPC-förslaget. 41 länder, de flesta i
Afrika, kan enligt HIPC-kriterierna komma i fråga för skuldavskrivning
eftersom deras skuldbörda anses ohållbar. Gränsen för skuldavskrivning går
vid en skuld som överskrider 200 % av BNP och en skuldtjänstkvot som är
högre än 20-25 % av exportinkomsterna. Avsikten är att samtliga fordrings-
ägare skall delta i avskrivningen så att en "hållbar skuldsituation" kan
erhållas. Länder som kommer i fråga för skuldavskrivning blir alltså inte
befriade från återbetalningskrav utan kan även fortsättningsvis tvingas betala
runt en femtedel av sina exportintäkter i räntor och amorteringar.
Det är historiskt sett en mycket höga nivå. Efter första världskriget skulle
Tyskland betala drygt 10 % av förväntade exportinkomster i krigsskadestånd,
en nivå som fick den brittiske ekonomen JM Keynes att protestera eftersom
han insåg att en sådan kraftig åderlåtning skulle skapa en ekonomisk
depression i Tyskland. Efter andra världskriget hade segrarmakterna lärt av
detta misstag. Tysklands krigsskadestånd begränsades denna gång till 3,5 %
av exportinkomsterna. England fick nivån 4,5 % fastställd när det gällde att
återbetala krigslån till USA. Tyskland var inte det enda land som fick
Marshallhjälp på extremt gynnsamma villkor.
En kampanj "Jubilee 2000" (Jubelår år 2000) har initierats av de brittiska
kyrkorna. Kampanjen har fått ett brett stöd av kyrkor och folkrörelser i
Storbritannien och internationellt. I Sverige har Sveriges Kristna Råd liksom
en rad andra organisationer stött kampanjen.
Utgångspunkten är att fira inträdet i ett nytt årtusende genom en engångs-
avskrivning av de eftersläpande obetalda och obetalbara skulderna för de
fattigaste länderna. Man hänvisar till den bibliska tanken med ett jubelår där
skulder skulle lösas, slavar bli fria och där var och en skulle få möjlighet att
börja ett nytt liv. De som står bakom kampanjen är självklart missnöjda med
den takt som skuldavskrivningarna är planerade att äga rum inom
Världsbanken. Den svenska regeringen bör aktivt ställa sig bakom kampan-
jen och arbeta för att kampanjens mål skall bli uppfyllt. Eller för att citera
ärkebiskop K.G. Hammar: "Röster för långtgående skuldavskrivningar höjs
från flera håll. Finansministern gör klokt i att lyssna till den opinion som nu
lyfter sitt engagemang för bistånd till ett krav på rejäla skuldavskrivningar
för de fattigaste länderna. Opinionen finns i kyrkorna, men även i fackför-
enings- och solidaritetsrörelser, som anser att HIPC-initiativet omfattar för få
länder och går för långsamt" (Dagens Nyheter 9 maj 1997).
När det gäller HIPC-initiativet är detta ändå viktigt, eftersom det innebär
ett erkännande av att skuldsituationen är ohållbar samtidigt som även
prioriterade fordringsägare tvingas bära bördan av sin egen utlåningspolitik.
Trots detta erkännande är HIPC-ansatsen otillfredsställande. För det första
innebär Världsbankens och IMF:s definition av "hållbar skuld" ingen verklig
skuldlättnad eftersom de tyngst skuldsatta redan de facto betalar ungefär i
den storleksordning som i framtiden skall anses "hållbar"; resten av förfallna
räntor och amorteringar (s.k. arrears) läggs idag till den utestående skulden.
Därmed innebär HIPC i praktiken bara att fordringsägarna avskriver de
skulder som de ändå inte får in.
Samtidigt innebär HIPC-processen ett olyckligt fasthållande vid
Världsbanken och IMF som världslikare av ekonomisk utvecklingspolitik,
trots att deras råd i praktiken visat sig olämpliga eftersom de byggt fast
skuldsatta länder i skuldträsket. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att
inom ramen för HIPC-initiativet, i Världsbanken och IMF samt i övriga
relevanta internationella forum, driva frågan om en omdefiniering av be-
greppet "uthållig skuld" och att skuldtjänstkvoten sänks radikalt i ljuset av
erfarenheterna efter andra världskriget. Andelen exportinkomster som skall
gå till räntor och amorteringar bör sättas till 10 %.
Vidare bör regeringen få riksdagens uppdrag att verka för att
konditionaliteten i skuldsaneringen bör minska. Världsbankens och IMF:s
centrala roller som normsättare och övervakare bör ersättas av flera möjliga
utvecklingsvägar, bestämda i demokratiska processer i de skuldsatta
länderna, med utrymme för deltagande av folkliga rörelser och intresse-
organisationer (kvinnoförbund, fackföreningar, miljörörelser etc.).
Avslutningsvis anser vi att Världsbanken och andra s.k. Bretton
Woodsinstitutioner bör inordnas i FN-systemet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om definitionen av begreppet uthållig skuld,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att skuldtjänstkvoten bör sänkas radikalt,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att konditionaliteten i skuldsaneringen bör minska,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Världsbankens och IMF:s centrala roll som normsättare och
övervakare bör ersättas av flera möjliga utvecklingsvägar, bestämda i
demokratiska processer i de skuldsatta länderna, med utrymme för
deltagande av folkliga rörelser och intresseorganisationer,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen bör ställa sig bakom kampanjen "Jubelår 2000",
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen skall verka för att Världsbanken och andra s.k.
Bretton Woodsinstitutioner bör inordnas i FN-systemet.
Stockholm den 20 oktober 1998
Eva Zetterberg (v)
Willy Söderdahl (v)
Lars Ohly (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Berit Jóhannesson (v)
Murad Artin (v)
Stig Sandström (v)