med anledning av skr. 1998/99:128 Redogörelse för den svenska krigsmaterielexporten år 1998
Innehåll
1 Inledning
Enligt svensk lag är export av krigsmateriel förbjuden. Dispenser kan
dock beviljas. Grundtanken med ett generellt förbud är att den svenska
krigsmaterielexporten skall vara restriktiv. Dispenserna får dock inte bli
så många eller reglerna för undantag så vaga och oklara att själva
grundtanken med det generella förbudet undergrävs. Flera exempel ur
den svenska krigsmaterielexportens historia visar att svenska företag
beviljats exporttillstånd till länder som rimligen inte borde ha fått köpa
krigsmateriel från Sverige - det mest kända av dem är Indonesien.
Av de exempel som vi framför framgår att regelverket för den svenska
krigsmaterielexporten har lett till en praxis, som hotar att sluta i princip-
löshet. Resultatet har blivit lidanden för dem som utsätts för de exporterade
krigsmaterielens verkningar. Den har även varit förnedrande för svenska
folket, för dess regering och för dem som har haft att försvara exporten av
krigsmateriel.
Vänsterpartiet verkar för att all svensk export av krigsmaterielexport
successivt skall upphöra. På kort sikt är vårt mål att åstadkomma en än mer
restriktiv lagstiftning och att se till att nuvarande riktlinjer tolkas korrekt.
Export av krigsmateriel till länder som Indien, Pakistan, Brasilien, Venezuela
m.fl. bör uteslutas. Detta vill vi ge regeringen till känna.
2 Det svenska regelverket
Att från Sverige exportera krigsmateriel är förbjudet. Dispenser kan dock
beviljas av regeringen. När det gäller dispenser skall man under vissa
omständigheter vara särskilt restriktiv. Regelverket när det gäller
Krigsmateriel för strid säger att sådan materiel inte bör leveras till
- stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat oavsett om
krigsförklaring har avletts eller ej;
- stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till
väpnad konflikt;
- stat som har inre väpnade oroligheter;
- stat där det förekommer omfattande och grova kränkningar av
mänskliga rättigheter.
Tillstånd för utförsel av Övrig krigsmateriel bör däremot enligt
Riktlinjerna kunna ges om
- mottagarlandet inte befinner sig i väpnad konflikt med annan stat;
- mottagarlandet inte har inre väpnade oroligheter;
- det inte i mottagarlandet förekommer omfattande och grova kränkningar
av mänskliga rättigheter.
Trots dessa regler har man varje år kunnat konstatera att svenska krigs-
materiel hamnat i länder dit de rimligen inte borde ha kommit. Så har det
även varit under 1998. Det framgår om man granskar regeringens skrivelse
Redogörelse för den svenska krigsmaterielexporten år 1998 (skr. 1998/99:
128).
Vänsterpartiet anser att den uppdelning som görs i regelverket mellan
Krigsmateriel för strid och Övrig krigsmateriel är både olämplig och
vilseledande. Den är vilseledande såtillvida att den ger intryck av att den
sistnämnda kategorin krigsmateriel inte är lika farlig eller lika hotfull
som Krigsmateriel för strid. Därigenom skapar den felaktiga
föreställningar om den svenska krigsmaterielexportens beskaffenhet.
Eftersom denna uppdelning inte har något att göra med de effekter
materielen har när det gäller att åstadkomma mänskliga lidanden skall
inte skilda regler för dem gälla. De regler som gäller för Krigsmateriel
för strid skall även tillämpas för Övrig krigsmateriel. Detta vill vi ge
regeringen till känna.
3 Demokrati som element i en restriktiv
krigsmaterielexportpolitik
Restriktioner i de svenska riktlinjerna för krigmaterielexport omfattar
endast brott mot mänskliga rättigheter, konfliktsituationer där freden
hotas eller krig pågår. Ett utmärkande drag i svensk utrikespolitik som
blivit alltmer framträdande under senare år är att Sverige på olika sätt
sökt understödja demokratiska krafter och en demokratisk utveckling i
olika delar av världen. I konsekvens med en sådan politik borde Sverige
inte bedriva en politik för krigsmaterielexport som innebär att man
exporterar krigsmateriel till diktaturer. En sådan politik skulle t.ex.
innebära att man inte exporterade krigsmateriel till Oman, ett land som i
praktiken styrs av en enväldig sultan.
Detta vill vi ge regeringen till känna.
4 Krigsmaterielexportens roll och ställning
Krigsmaterielindustrin har i många tekniskt utvecklade länder en viktig
roll som mottagare av kvalificerade samhällsbeställningar. Så även i
Sverige. Produktionen kräver ständig tillgång på kapital, forskning och
avancerad teknikutveckling. Här är de s.k. marknadskrafterna
otillräckliga. Verksamheten är, på grund av sin natur, finansierad med
offentliga medel.
Mot bakgrund av sambanden mellan krigsmaterielförsäljning, krig och
flyktingströmmar har Vänsterpartiet under många år föreslagit en successiv
avveckling av den svenska krigsmaterielexporten. Svensk export ingår som
en del i en ond cirkel. Krigsmateriel säljs och sprids över världen - legalt
eller illegalt. Benägenheten att lösa konflikter med dessa krigsmateriel ökar.
Flyktingströmmar orsakade av krig skapas. Nya konflikter uppstår sedan i sin
tur orsakade av flyktingströmmarna. Så exporterade Sverige exempelvis
under en lång följd av år krigsmateriel till Jugoslavien, som bidrog till
upprustningen av den jugoslaviska armén och till att stora mängder vapen var
spridda över hela det gamla Jugoslavien. Sedan dess har vi genomlevt ett
decennium då dessa vapen sannolikt med tiden kommit att utgöra en del av
olika serbiska, bosniska, kroatiska förbands arsenal. En del av dessa tidigare
till Jugoslavien exporterade vapen är i dag sannolikt förbrukade, men de har
fungerat som verktyg under den långa period av krig och folkfördrivningar
som ägt rum i Jugoslavien det senaste årtiondet. Senast den 20 maj rapporte-
rades dock på Ekot, Sveriges Radio P 1, att svenska luftvärnskanoner
tillverkade av Bofors varit i bruk under bombningarna av Belgrad. Den 21
maj uppgav Dagens Nyheter att även Natoflygplan som används i
Jugoslavien är bestyckade med Boforskanoner.
Sveriges viktigaste bidrag till att få stopp på denna onda cirkel vore att
upphöra med krigsmaterielexporten och inleda en omvandling av den
svenska krigsmaterielindustrin. Vänsterpartiet anser att en successiv avveck-
ling av exporten, inkluderande ett utarbetande av omställningsprogram för
industrin, bör inledas snarast. Målet för Sveriges politik när det gäller
krigsmaterielexporten måste vara att denna helt upphör.
Försvarsindustrin har förklarat att man inom EU måste hävda sig gentemot
den amerikanska dominansen när det gäller krigsmaterielproduktion bland
annat genom att man inom EU underlättar företagsfusioner, utformar gemen-
samma regler för upphandling av försvarsmateriel m.m.
Vänsterpartiet har i samband med tidigare skrivelser om krigsmateriel-
exporten krävt att regeringen i EU-sammanhang måste verka för en mer
restriktiv hållning i frågor om krigsmaterielexporten från hela EU-området.
Den 8 juni 1998 antog EU:s utrikesministrar en uppförandekod. Denna
uppförandekod är ett framsteg. Den är dock inte bindande utan har
karaktären av rekommendation. Ett land som bryter mot uppförandekoden
drabbas inte av några repressalier. Följaktligen anser Vänsterpartiet att den
uppförandekod som gäller för EU-länderna inte bör stanna vid en
rekommendation. Man måste fortsätta arbetet med uppförandekoden, så att
den blir mer restriktiv och bindande. Detta vill vi ge regeringen till känna.
Under senare tid har det även börjat växa fram ett samarbete mellan svenska
företag och företag i andra EU-länder när det gäller produktion av krigs-
materiel. Även i detta sammanhang måste svenska regler för krigsmateriel-
export gälla. Detta vill vi ge regeringen till känna.
Liksom vi under tidigare år ansett att svensk krigsmaterielproduktion
planmässigt borde omvandlas till civil produktion anser vi också att sådana
strävanden borde ingå som en del i det europeiska samarbetet när det gäller
krigsmaterielproduktion. Detta vill vi ge regeringen till känna.
5 Regeringens skrivelse
Av regeringens skrivelse framgår det att den totala svenska
krigsmaterielexporten under 1998 uppgick till ett värde av 3 514 miljoner
kronor (Krigsmateriel för strid 1 662 miljoner och 1 852 miljoner Övrig
krigsmateriel). Krigsmaterielexporten ökade med 13,3 % i förhållande
till 1997. Den totala varuexporten ökade samtidigt med 10,9 %. Exporten
av krigsmateriel för strid ökade jämfört med föregående år från 939 till 1
662, dvs. med 77 %. Under 1997 beviljades utförseltillstånd ökade under
föregående år från 2 859 miljoner till 5 061 miljoner. Under 1998
beviljades utförseltillstånd till ett värde av 3 273, vilket torde visa att
även om krigsmaterielexporten sjönk under 1997 var en ökning under
1998 att vänta. Årets minskning av värdet av utförseltillstånden kan
betyda att krigsmaterielexporten kommer att sjunka något under 1999.
Med vetskap om att krigsmaterielexporten fluktuerat kraftigt år från år
inger det sistnämnda dock inte särskilt stora förhoppningar för framtiden.
Detta alldeles särskilt som de regler som är avsedda att gälla för
krigsmaterielexporten fortfarande fungerar dåligt eller tillämpas illa.
6 Krigsmaterielexportens ekonomiska betydelse
Krigsmaterielexport utgör en viktig del av den svenska exporten.
Krigsmaterielexportens anhängare framhåller ofta att den spelar en viktig
roll när det gäller att finansiera det svenska försvaret och att utveckla
teknisk kompetens på hög nivå. Samtidigt framhåller dess anhängare, när
exporten utsätts för kritik, att svensk krigsmaterielexport är strikt
reglerad och att andra, mer samvetslösa länder skulle ta över större delar
av marknaden, om Sverige minskade sin export.
Krigsmaterielproduktion skapar sysselsättning och bidrar till teknisk
utveckling av produktion för civila ändamål. Antalet sysselsatta i krigs-
materielindustrin är sjunkande och utgjorde under föregående år cirka 15 000
personer. Antalet anställda inom försvarsindustrin har dock en tendens att
successivt minska. Sysselsättningen som argument för krigsmaterielproduk-
tion innehåller en ohållbar kombination av ansvarskänsla och frånvaron av
ansvar. Man tar ansvar för sysselsättningen i Sverige samtidigt som man
förtränger det faktum att all krigsmaterielproduktion i grunden är destruktiv
och ett stort slöseri med samhälleliga resurser.
Men i Sverige finns en stark opinion mot krigsmaterielexporten. Det finns
inflytelserika fredsorganisationer som vid flera tillfällen medverkat till att
förhindra eller avslöja krigsmaterielexport som stridit mot såväl lagstiftning
som god moral.
I detta fält mellan krafter som önskar upprätthålla krigsmaterielexporten
och krafter som eftersträvar att förverkliga det generella förbudet mot svensk
krigsmaterielexport - eller att man åtminstone uppnår en stark restriktivitet
när det gäller undantagen från detta generella förbud - manövrerar den
svenska regeringen.
Med anledning av regeringens skrivelse Redogörelse för den svenska
krigsmaterielexporten år 1998 (skr. 199798/99:128) finns det på ett antal
punkter mycket att diskutera.
7 Begreppet följdleveranser
I samband med 1997 års skrivelse angående krigsmaterielexporten
pekade Vänsterpartiet på att tillämpningen av begreppet följdleveranser i
fallet Indonesien lett fram till en situation som blivit alltmer generande
för Sveriges anseende. Suhartoregimen hade bedrivit ett mångårigt
förtryck av den egna befolkningen och praktiserade en folkmordspolitik
på Östtimor. Den alltmer utvidgade tolkningen av begreppet ledde till att
exporten av krigsmateriel till Indonesien framstod som alltmer
orättfärdigt.
Vänsterpartiet har också återkommande under flera år pekat på det
infekterade förhållandet mellan Indien och Pakistan. Konflikterna mellan
dessa båda länder är flera och kan lätt blossa upp. Likafullt har Sverige
fortsatt att exportera krigsmateriel till båda länderna. Under 1998 hamnade
Sverige återigen i nya förlägenheter till följd av den vida tolkningen av
följdleveransbegreppet. Detta i all synnerhet som både Indien och Pakistan
genomfört kärnvapensprängningar.
Vänsterpartiet har tidigare framhållit betydelsen av att alla utförseltillstånd
skall granskas utifrån restriktiva riktlinjer, dvs. ingen skillnad skall göras
mellan nya leveranser och s.k. följdleveranser. Detta vill vi ge regeringen till
känna.
Begreppet följdleveranser är inte entydigt och har inneburit stora tolk-
ningssvårigheter. Konstitutionsutskottet gjorde under våren 1997 en omfatt-
ande granskning av följdleveransbegreppet.
Konstitutionsutskottet skrev i sitt betänkande att "vad utskottet anfört om
problem som särskilt har samband med följdleveransbegreppet ger enligt
utskottets mening regeringen anledning att överväga och precisera det avsnitt
i riktlinjerna som behandlar följdleveranser" (bet. 1996/97:KU25 s. 39 f.).
Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets utlåtande. Regeringen lämnade
den 25 november 1997 direktiv för en utredning av följdleveransbegreppet.
Denna utredning har nyligen blivit offentlig.
Av utredningsmaterialet (SOU 1999:38) Följdleveranser i samband med
export av krigsmateriel, Utrikesdepartementet.) framgår att flera länder inte
använder sig av begreppet följdleveranser över huvud taget i samband med
sin krigsmaterielexport. I Danmark prövas varje utförselansökan "på samma
grunder, oavsett om det föreligger ett samband med en tidigare leverans eller
inte". Tidigare leveranser bidrar dock till att möjligheter till fortsatta
leveranser lättare beviljas.
I utredningen förklaras angående krigsmaterielexporten från Finland:
"Enligt ansvariga finska befattningshavare lämnar formuleringarna 'tilläggs-
leveranser', reservdelar och 'kompletterande leverans' inget utrymme för
presumtion för bifall till sådana leveranser utan varje utförselärende är
underkastat samma helhetsbedömning från fall till fall."
I Tyskland finns enligt utredningen "ingen formell eller informell
förteckning eller beskrivning av situationer som konstituerar följdleve-
ranser". Det förekommer emellertid att den ursprungliga exportlicensen
innehåller utfästelser om följdleveranser. Det har dock utvecklats 'stark
presumtion för bifall till sådan utförsel som är en följd av eller har ett klart
samband med tidigare i vederbörlig ordning utfärdad exportlicens'.
När det gäller Storbritannien används ett system med tvååriga
exportlicenser, vari följdleveranser kan innefattas. Presumtionen kan dock
vara stark för följdleveranser om krigsmateriel tidigare exporterats.
I Schweiz krävs särskilt tillstånd även för följdleveranser, men i Artikel 23
i den schweiziska krigsmateriellagen skall dock exporttillstånd beviljas
"såvida inte exceptionella förhållanden inträffat som motiverar återkallandet
av den initiala licensen".
Av dessa axplock ur utredningen kommer man snart fram till att
europeiska länder har en ganska varierad lagstiftning och praxis när det
gäller följdleveranser. I den svenska debatten om krigsmaterielexporten har
det framstått som om det av trovärdighetsskäl och konkurrensskäl var näst
intill omöjligt att tänka sig något annat än att en en gång beviljad leverans
automatiskt måste åtföljas av följdleveranser praktiskt taget intill tidens
ände,
detta oavsett vilken regim som satt vid makten och oavsett vilka brott mot
mänskliga rättigheter den än begår. Utredningen visar att så inte varit fallet,
eftersom andra länder hållit sig med lagrum för att kunna avstå från export av
följdleveranser. Jämfört med andra länder måste Sverige framstått som
extremt "pålitligt" när det gäller följdleveranser av krigsmateriel.
Själva syftet med regleringen och restriktiviteten när det gäller den
svenska krigsmaterielexporten är att Sveriges utrikespolitik som innebär stor
respekt för och försvar av mänskliga rättigheter inte skall komprometteras av
vår krigsmaterielexport. Vänsterpartiet är anhängare av denna uppfattning.
Vänsterpartiet anser att Sveriges anseende som försvarare av de mänskliga
rättigheterna skall värderas högre än Sveriges pålitlighet som krigsmateriel-
exportör.
Utifrån denna utgångspunkt anser vi att svenska regeringar i t.ex. fallet
Indonesien och fallet med konflikten mellan Indien och Pakistan värderat
"trovärdighetsaspekten" högre än vikten av att visa respekt för mänskliga
rättigheter. Och man har gjort det utifrån ett argument om Sveriges
"trovärdighet" i relation till andra länder som inte stämt överens med
verkliga förhållanden.
Det finns ingen given rätt för en köpare av svensk krigsmateriel att erhålla
följdleveranser, men inte sällan har det i debatten framstått som om det i
praktiken funnits en sådan rätt. Vänsterpartiet anser att följdleverans-
begreppet avskaffas. Detta vill vi ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet anser att det i riktlinjerna för svensk krigsmaterielexport
skall införas en särskild paragraf eller formulering som anger att det inte
finns någon given rätt för en köpare av svensk krigsmateriel att erhålla
följdleveranser.
Anledningen till att konstitutionsutskottet föreslog riksdagen att uppdra åt
regeringen att tillsätta en utredning om följdleveransbegreppet var att
begreppet med tiden fått en allt vidare tolkning. Under tidens gång har
dessutom begreppet följdleveranser även omdefinierats från att gälla
reservdelar till att istället handla om "leveranser där det annars vore oskäligt
att inte ge tillstånd" - en formulering som är öppen för en betydligt vidare
tolkning än att endast omfatta reservdelar.
Skulle det bli så att riksdagen finner att man inte bör avskaffa begreppet
följdleverans, anser Vänsterpartiet att man bör återgå till den ursprungliga
definitionen som inte medför det vida tolkningsutrymme som konstitutions-
utskottet riktade kritik mot när man föreslog riksdagen att ge regeringen i
uppdrag att utreda begreppet följdleveranser. Detta vill vi ge regeringen till
känna.
8 Krigsmaterielexporten till krigförande Natoländer
Enligt de svenska riktlinjerna för krigsmaterielexport får krigsmateriel
inte ske till länder som befinner sig i krig. En logisk följd av detta torde
vara att krigsmaterielexporten till länder som tillhör det i dag i
Jugoslavien krigförande Nato omedelbart upphörde. I ett svar på en fråga
om detta från Berit Jóhannesson (v) svarade statsrådet Leif Pagrotsky:
"Samtidigt framhålls i riktlinjerna att prövning skall ske efter en
totalbedömning av alla betydelsefulla omständigheter i det enskilda fallet
och med utgångspunkt ifrån en försvars- och säkerhetspolitisk
bedömning och den svenska utrikespolitiken.
Den svenska regeringens bedömning av Kosovokonflikten och dess följder
är sådan att fortsatt export till medlemsstater i Nato, till exempel Norge och
Danmark, inte med automatik kan anses stå i strid med principerna och
målen för svensk utrikespolitik. Varje ansökan om krigsmaterielexport skall
naturligtvis även i fortsättningen prövas från fall till fall."
Statsrådet Pagrotskys svar är torftigt när det gäller såväl ordmängd som
informationer och argument. Med hänvisning till något som benämns "en
försvars- och säkerhetspolitisk bedömning och den svenska utrikespolitiken"
ger Pagrotsky nästan inget svar alls på den fråga som ställs. Vad som ingår i
eller ligger till grund för denna bedömning antyds inte ens. Utifrån denna
gåtfulla "bedömning" menar han att det inte finns någon automatik mellan de
svenska riktlinjerna för ett upphörande av krigsmaterielexport till Nato-
länder.
Den svenska vapenexporten till Nato är inte obetydlig. Den uppgår till ett
värde av 1 860,6 miljoner - inklusive Grekland (21,6 miljoner), som inte
deltar i kriget mot Jugoslavien. Cirka hälften av den svenska vapenexporten
går till Natoländer eller lika mycket som hela den svenska exporten av Övrig
krigsmateriel.
Såvitt vi kan utläsa av riktlinjerna skall Sverige inte exportera vapen till
krigförande länder. Vi trodde att detta var en viktig princip när det gällde vår
utrikespolitik. Av statsrådet Pagrotskys svar framgår att det finns en annan
utrikespolitik som är överordnad principen om förbud av krigsmaterielexport
till krigförande länder. Vi förstår inte riktigt hur kriget i Jugoslavien
påverkat
det utrikespolitiska läget för Sveriges del. En strikt neutralitetspolitik torde
i
det nuvarande läget utgöra en utmärkt position när det gäller att arbeta för
fred på Balkan - en neutralitet som även borde omfatta vår krigsmateriel-
exportpolitik.
I dag går det för övrigt knappast längre att förneka att Natos bombkrig inte
bara riktar sig mot militära mål, som det sades i början av kriget. I dag
bombas infrastrukturer i sådan omfattning att man inte längre kan påstå att
den jugoslaviska civilbefolkningen inte drabbas. Därutöver tenderar gränsen
mellan bombningar av infrastrukturer och direkta bombningar av civilbefolk-
ningen att bli allt suddigare. Vad beträffar den kosovoalbanska befolkningen
har man endast lyckats med att förvärra deras situation och förvandlat
kosovoalbanerna till lätta villebråd för Milosevic paramilitära styrkor.
Vänsterpartiet anser att vapenexport till Natoländer skall upphöra så länge
kriget i Jugoslavien pågår. Detta vill vi ge regeringen till känna.
9 Krigsmaterielexport och konfliktförebyggande
åtgärder
Det är uppenbart att situationen i flera länder är instabil och lätt kan
förändras på ett sådant sätt att Sverige befinner sig i den situationen att vi
till följd av våra egna lagar och bestämmelser blir tvingade att mot vår
vilja exportera krigsmateriel till diktaturregimer eller till länder som
befinner sig på krigets och ofredens tröskel.
Om regeringen i andra sammanhang talar om nödvändigheten av att
bilägga konflikter innan de brutit ut torde det vara rimligt att samma
principer även tillämpades när det gällde den svenska krigsmaterielexporten.
Det kan vara svårt att se in i framtiden, men det finns redan i dag ett antal
exempel på länder dit Sverige inte borde exportera vapen och där den
politiska situationen lätt kan bli infekterad så att fredliga förhållanden hotas
eller respekten för mänskliga rättigheter sätts ur spel.
Det finns anledning att ytterligare diskutera de principiella aspekterna på
lagstiftningen om krigsmaterielexporten. Men det är lika viktigt att gå vidare
och granska förutsättningarna i de enskilda länder till vilka krigsmateriel
exporteras.
I det följande pekar vi på några länder, till vilka vi anser att krigsmateriel
icke bör exporteras. Det är ingen fullständig katalog, vilket innebär att
Vänsterpartiet inte ger klartecken för länder som inte nämns nedan.
10 Latinamerika, demokratin och de mänskliga
rättigheterna
Svenska socialdemokratiska regeringar har varit ganska restriktiva när
det gällt export av krigsmateriel till diktaturer i Latinamerika. Exporten
har varit ringa. I dag går flera latinamerikanska länder mot en
demokratisk utveckling. Detta är dock inget skäl för att man obehindrat
skall kunna exportera vapen till dessa ännu späda demokratier. Ty även
om man har ett demokratiskt statsskick är det ingalunda säkert att man
uppnått någon stabil fred.
Det finns även anledning att fundera över vad det är olika länder sätter
främst när det gäller användningen av sina tillgångar. Trots att den sociala
situationen i t.ex. Chile är mycket svår överväger exempelvis regeringen att
importera svenska JAS-plan.
Krigsmaterielexporten till Brasilien var tidigare obetydlig när man hade en
ren militärdiktatur i landet. Men under 1996 ökade dock den svenska
krigsmaterielexporten till ett värde av över 180 miljoner kronor. Under 1997
sjönk vapenexporten något för att återigen under 1998 stiga kraftigt.
Brasilien kan visserligen benämnas som en demokrati, men det finns flera.
Presidenten har mycket stor makt. Presidenten har ofta använt sig av att
regera på dekret. Det har bl.a. gällt frågor som rör indianbefolkningen, vilken
fördrivs och förjagas från sina områden. När det gällt brott mot mänskliga
rättigheter har sådana begåtts inte minst när det gäller just indianbefolk-
ningen.
Vidare åtnjuter polis och militär fortfarande en extraordinär maktställning.
Trots att polis och militär bevisligen mördat och torterat människor har dessa
statstjänstemän dömts till lindriga straff eller sluppit straff. Amnesty
International betraktar de brott mot mänskliga rättigheter som begås i
Brasilien som "grova och omfattande".
Vidare är Venezuela i år en ny stor importör av svensk krigsmateriel. Inte
heller detta land hyser såvitt vi kan se tillräcklig respekt för mänskliga
rättigheter. Det förekommer godtyckliga arresteringar, försvinnanden och
utomrättsliga avrättningar. Det är anmärkningsvärt att exporten av
krigsmateriel ökat så kraftig till detta land under 1998.
Vänsterpartiet anser att tillstånd för export av krigsmateriel till Brasilien,
Chile och Venezuela inte skall ges. Detta vill vi ge regeringen till känna.
11 Indien, Pakistan och Afghanistan som
konfliktområde
Två stora importörer av svensk krigsmaterielexport är Indien och
Pakistan. Till Indien har Sverige exporterat för 147,7 miljoner kronor och
till Pakistan för 189,7 miljoner kronor. Det är välkänt att det råder ett
spänt förhållande mellan dessa båda länder när det gäller Jammu och
Kashmir. Pakistanskt understödda paramilitära grupper opererar i
Kashmir och bekämpas av indisk militär. På båda sidor begås brott mot
mänskliga rättigheter. Övergrepp drabbar en oskyldig civilbefolkning.
Det borde vara självklart att man inte exporterar krigsmateriel till dessa
båda länder. Vid ett par tillfällen har det under efterkrigstiden utbrutit
krig eller uppstått krigsliknande tillstånd mellan de båda länderna.
Det torde även under senare tid ha blivit ännu mer uppenbart att man inte
skall exportera krigsmateriel till Pakistan. Det är väl känt att pakistanska
trupper i inbördeskriget i Afghanistan uppträtt på talibanernas sida.
I denna del av världen är hotet om stora konflikter alldeles uppenbart
mycket överhängande. Under 1998 har förhållandet mellan Indien och
Pakistan allvarligt försämrats i och med att de båda länderna genomfört
kärnsprängningar. Den svenska regeringen reagerade skarpt på detta och
drog in delar av det svenska biståndet till Indien. Men vapenexporten har
fortsatt. Indiens vapeninköp har varit ringa men till Pakistan har vapen-
exporten fortsatt. Till länder som Indien och Pakistan skall Sverige enligt de
regler vi har inte exportera krigsmateriel. Detta vill vi ge regeringen till
känna.
12 Övriga länder
Av regeringens skrivelse nämns en rad andra länder till vilka Sverige
exporterar krigsmateriel och där MR-läget lämnar mycket övrigt att
önska och till vilka Sverige borde avstå från att exportera krigsmateriel.
Dit hör exempelvis Indonesien, Bahrain, Förenade arabemiraten,
Malaysia, Oman och Tunisien. MR-läget i dessa länder har enligt
exempelvis Amnesty International inte förändrats nämnvärt, och vi anser
fortfarande krigsmaterielexport till dessa länder som olämplig. När det
gäller Thailand anförde vi i förra årets motion skäl mot
krigsmaterielexport till detta land bl.a. på grund av att landet är part i
tvisten om Spratlyöarna. Nepal utgör en ny importör av svensk
krigsmateriel.
Vänsterpartiet anser att inte heller dessa länder bör komma ifråga när det
gäller export av svensk krigsmateriel. Detta vill vi ge regeringen till känna.
13 Hemställan
13 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att samma riktlinjer skall gälla för Övrig
krigsmateriel som för Krigsmateriel för strid,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ett demokratikriterium införs när det
gäller restriktionerna för den svenska krigsmaterielexporten,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen i sitt fortsatta arbete med
EU:s uppförandekod för krigsmaterielexporten verkar för att
denna blir mer restriktiv och bindande,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen verkar för att svenska regler
skall gälla vid samarbete mellan svenska företag och företag i
andra EU-länder när det gäller export av krigsmateriel,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen i det europeiska samarbetet
när det gäller krigsmaterielproduktion verkar för en övergång
från produktion av krigsmateriel till civil produktion,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att någon åtskillnad i riktlinjer mellan nya
leveranser av krigsmateriel och följdleveranser inte görs,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att det i riktlinjerna för svensk
krigsmaterielexport skall införas en särskild paragraf eller
formulering som anger att det inte finns någon given rätt för en
köpare av svensk krigsmateriel att erhålla följdleveranser,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige, ifall föregående yrkande avslås
av riksdagen, återgår till den ursprungliga definitionen av
begreppet följdleveranser, vilken inte medger så vida
tolkningsmöjligheter som den nuvarande definitionen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att vapenexport till Natoländer skall
upphöra så länge kriget i Jugoslavien pågår,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stopp för krigsmaterielexporten till
Indonesien,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stopp för krigsmaterielexporten till Indien
och Pakistan,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stopp för krigsmaterielexporten till
Brasilien,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stopp för krigsmaterielexporten till
Malaysia,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stopp för krigsmaterielexporten till
Thailand,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stopp för krigsmaterielexporten till
Venezuela,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stopp för krigsmaterielexporten till
Singapore,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stopp för krigsmaterielexporten till
Bahrain,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stopp för krigsmaterielexporten till Chile.