med anledning av prop. 1998/99:112 Svenskt deltagande i fredsstyrka i Kosovo
1 Inledning och sammanfattning
På tröskeln till 2000-talet är Europa i krig. Det är en politisk och
humanitär katastrof. Europas 1900-tal har förpestats av kommunism och
förvänd nationalism. I Belgrad sitter nu en regim som är en tragisk
kombination av båda. Priset har fått betalas av många - kroater, bosnier
och albaner men också av det serbiska folket, som förnekats
demokratiska rättigheter och möjligheten att leva i ett land som
respekteras internationellt.
Kriget i Kosovo är ett av de mest förutsedda i historien. Early Warning-
systemens larmklockor har ljudit i många år. Ett mer konsekvent och
kraftfullt uppträdande av omvärlden, inte minst Europeiska unionen och dess
medlemsländer, hade kanske kunnat förhindra den militära konflikten. Det är
en lärdom inför framtiden, som starkt talar för en mer samordnad utrikes-
och säkerhetspolitik inom EU.
Men i det läge som rådde i mars 1999 var ingen annan lösning möjlig än
ett militärt ingripande till stöd för kosovoalbanernas grundläggande
mänskliga rättigheter. Ansvaret för krigsutbrottet ligger helt och hållet i
Belgrad. Den militära insatsen måste nu fullföljas med all den kraft och med
alla de inslag som är nödvändiga för att tvinga Slobodan Milosevic att
kapitulera och tillåta de fördrivna att återvända hem under internationellt
skydd.
Enligt många personer som just flytt lever nu praktiskt taget inte en enda
kosovoalban i Kosovo kvar i sitt hem. Skulle de uppgifterna vara riktiga
innebär det, hur svårt det än är att ta till sig, att nästan två miljoner
människor är på flykt. Av dem finns när detta skrivs närmare 750.000 i
Albanien, Makedonien och Montenegro. Läget kan mycket väl bli ännu värre
än det redan är, särskilt om kriget blir utdraget och den för omvärlden
synliga flyktingkatastrofen växer.
Albanien och Makedonien klarar inte fler flyktingar och särskilt inte för
någon längre tid. Utan att en sekund acceptera Milosevics etniska rensning
måste vi vara redo att erbjuda långt fler än hittills en tillfällig fristad i
länder
utanför regionen, i första hand i Västeuropa. Att den dagliga tillströmningen
av nya flyktingar minskat leder till minskad mediabevakning vilket i sin tur
kan skapa en föreställning att den värsta flyktingkatastrofen nu är över. Det
finns mycket starka skäl att varna för att den föreställningen får prägla vårt
handlande.
Såväl Albanien som Makedonien har redan på två månader ökat sin
befolkning med i storleksordningen 15 %! Det motsvarar en inflyttning till
Sverige på närmare 1,5 miljoner människor - på två månader. I Makedonien
hotas den känsliga etniska balansen om flyktingströmmen fortsätter och
ingen avlastning kommer till stånd. Det ligger inte på något sätt i Europas
intresse att de bräckliga staterna Albanien och Makedonien bryter samman.
Det är absolut nödvändigt att det pågående kriget i Kosovo bringas till ett
så snabbt slut som möjligt som gör det möjligt att påbörja en fredsprocess så
att alla flyktingar ges möjlighet att återvända till ett liv i fred och frihet.
En
helt avgörande förutsättning för detta är att en internationell fredsstyrka
etableras i Kosovo. I en sådan bör Sverige deltaga i enlighet med regeringens
förslag. Frågor om dimensionering, finansiering och övriga villkor kan inte i
dagsläget bestämmas i detalj.
2 Konflikten i Kosovo
I Kosovo stod den serbiska nationens vagga under tidig medeltid. Där
finns flera av den serbisk-ortodoxa kyrkans äldsta och viktigaste kyrkor
och kloster. I ett slag 1389 vid Kosovo Polje besegrades serberna av
turkarna och Kosovo kom att ingå i det ottomanska imperiet. De allra
flesta serber lämnade Kosovo och bosatte sig i det nuvarande Serbien.
Under de därpå följande århundradena bosatte sig albaner i Kosovo.
1913 återerövrade Serbien Kosovo, som dock även alltsedan dess haft en
albansk befolkningsmajoritet.
I Titos Jugoslavien ingick 6 delrepubliker, alla med varsitt s k statsbärande
folk. Kosovo, vars majoritet var albaner, kom att ingå i Serbien, eftersom det
fanns ett självständigt Albanien, där albanerna utgjorde statsbärande folk.
1974 fick Jugoslavien en ny konstitution, som gav Kosovo och Vojvodina
ställning som autonom provins inom delrepubliken Serbien. De fick
därigenom bl a en likvärdig ställning med de 6 delrepublikerna i det jugo-
slaviska presidentrådet. Kosovos nya ställning väckte starkt missnöje hos
nationalistiskt inställda serber, som inte kunde acceptera att serber skulle
kunna vara minoritet i den republik de levde i.
Under 80-talet ökade motsättningarna i Kosovo, vilket ledde till ökad
polisbrutalitet. I Serbien växte missnöjet med den förda politiken och tog sig
mer nationalistiskt uttryck. Det skedde samtidigt som Jugoslavien efter Titos
död kollapsade ekonomiskt med ökande arbetslöshet och galopperande
inflation. De gemensamma institutionerna med kommunistpartiet förlorade
sin legitimitet. I kölvattnet av denna utveckling skedde en centrifugal
utveckling med allt starkare nationalistiska strömningar i särskilt Serbien och
Kroatien. När människor förlorade sina jobb och sina besparingar blev de
lätta byten för skrupelfria nationalistiska populister som hittade syndabockar
bland gamla påstådda historiska oförrätter.
I sin kamp för att ta makten i det serbiska kommunistpartiet utnyttjade och
underblåste Slobodan Milosevic, partichef i Belgrad, från 1987 den upprörda
opinionen över påstådda övergrepp mot serber i Kosovo. Sedan Milosevic
säkrat makten i Serbien avskaffade han 1989 Kosovos särskilda ställning,
varigenom den albanska majoriteten i Kosovo i stället blev minoritet i
Serbien. Det ledde till än mer polisvåld mot protesterande kosovoalbaner.
Sedan början av 1990-talet har kosovoalbanerna bojkottat de serbiska
institutionerna och utestängts från arbetsplatser och utbildningsinstitutioner i
Kosovo. Man har arrangerat egna parlamentsval och presidentval. Ibrahim
Rugova valdes 1992 till Kosovos inofficielle president. Man har startat egna
parallella skolor och andra samhällsinrättningar. Rugova har förespråkat en
fredlig ickevåldspolitik gentemot det serbiska förtrycket.
Efter freden i Dayton 1995 fanns det åtskilliga bedömare som befarade att
Milosevic nu åter skulle vända sig mot Kosovo. Dayton innebar emellertid
ett kraftigt bakslag för Rugova. Dayton innebar att väpnat uppror gavs
legitimitet i form av territoriellt självstyre i Republika Srbska. Det kom att
användas mot Rugova av albaner som radikaliserades allt mer av det serbiska
polisvåldet. Kosovos Befrielsearmé (UCK) bildades. När den albanska
samhällsapparaten kollapsade våren 1997 tömdes arméns vapenförråd och
betydande delar därav kom i UCK:s händer.
Hösten 1997 och vårvintern 1998 slog UCK-gerillan tillbaka allt oftare
mot serbiskt polisvåld, men också mot serbiska civila och mot oliktänkande
albaner. Efter mycket brutala serbiska tillslag mot civila med stort antal
dödsoffer bröt striderna mellan UCK och den serbiska sidan ut på allvar. EU,
Kontaktgruppen och Nato gjorde alla försök att åstadkomma en medling
ledande till en fredlig lösning, vilket misslyckades. Under 1998 sökte runt
100.000 kosovoalbaner asyl i olika europeiska länder.
I oktober 98 förhandlade Richard Holbroke fram en uppgörelse om eld
upphör och en utplacering av ett stort antal OSSE-observatörer i Kosovo. Det
skedde inför hot om flygbombningar från Nato mot Jugoslavien.
I februari 1999 samlades Kontaktgruppen och företrädare för Jugoslavien
resp de olika grupperingarna i Kosovo till en fredskonferens i Rambouillet
utanför Paris. Det fredsförslag som lades fram av Kontaktgruppen innebar en
demilitarisering av Kosovo och att Belgrad skulle tvingas acceptera själv-
styre i Kosovo och en utplacering av Nato-trupp medan Kosovoalbanerna
fick avstå från full självständighet i åtminstone 3 år. Återigen hotades
Belgrad med Nato-bombningar, om inte förslaget accepterades. Varken
Belgrad eller UCK:s företrädare var emellertid beredda att skriva under.
I mars återsamlades man i Rambouillet. UCK var nu berett att skriva under
avtalet. Belgrad däremot vägrade att acceptera en utplacering av Nato-trupp,
varför fredsförhandlingarna avbröts. Onsdagen den 24 mars på kvällen
inledde Nato sina flygattacker mot jugoslaviska mål i Serbien, Montenegro,
Vojvodina och Kosovo.
3 Svenskt deltagande i fredsstyrka i Kosovo
Det är absolut nödvändigt att det pågående kriget i Kosovo bringas till ett
så snabbt slut som möjligt, som gör det möjligt att påbörja en
fredsprocess så att alla flyktingar kan återvända till ett liv i fred och
frihet. En helt avgörande förutsättning för detta är att en internationell
fredsstyrka etableras i Kosovo.
Det är givetvis för tidigt att uttala sig om såväl omfattning som mandat för
en sådan fredsstyrka. Det är i hög grad avhängigt av den fortsatta utveck-
lingen såväl vad avser krigföringen som de inledda fredsinitiativen. I en
sådan fredsstyrka bör emellertid Sverige deltaga i enlighet med regeringens
förslag. Frågor om dimensionering, finansiering och övriga villkor kan
däremot inte i dagsläget bestämmas i detalj. Vi befarar emellertid att behovet
av fredsstyrkor i Kosovo kan komma att bli större och det är då viktigt att
Sverige har beredskap att snabbt öka insatsen. Regeringen får vid behov
återkomma till riksdagen i dessa frågor.
4 Flyktingkatastrofen
Det var inte Natos flygattacker mot Jugoslavien på onsdagskvällen den
24 mars 1999 som inledde vågen av flyktingar från Kosovo. Ända sedan
polisövergreppen mot den albanska majoriteten i Kosovo tilltog i mitten
av 80-talet och särskilt sedan Kosovos autonoma status upphävdes av
Milosevic 1989, har människor i ökande utsträckning sökt asyl i Europa.
Sedan den serbiska polisen intensifierade sina övergrepp mot civilbefolk-
ningen i Kosovo i början av 1998 har flyktingströmmen ökat. Enligt UNHCR
har striderna i Kosovo sedan 1 mars 1998 fram till att Nato inledde sina
flygattacker den 24 mars 1999 tvingat ungefär 460.000 människor iväg från
sina hem. Av dessa fanns vid krigsutbrottet ungefär 100.000 utanför Balkan i
något annat europeiskt land, där de sökt asyl. 16.000 fanns i Makedonien,
18.500 i Albanien och 10.000 i Bosnien-Hercegovina. 55.000 fanns på annat
håll i Jugoslavien, varav 25.000 i Montenegro.
Redan våren 1998 förstärktes de jugoslaviska polisstyrkorna på ett sätt
som för många observatörer tydde på att omfattande polisiära/militära
aktioner planerades i stor skala. Nato-bombningarna innebar endast att
Milosevic påskyndade och intensifierade redan befintliga planer på en
omfattande deportation av stora delar av den albanska befolkningen i
Kosovo.
4.1 Fullastade tåg med flyktingar
Redan efter bara ett par dagar ökade flyktingströmmarna från Kosovo.
Tisdagen den 30 mars hade mer än 75.000 flyktingar tagit sig till
Albanien, 20.000 till Montenegro och 9.000 till Makedonien. Morgonen
därpå anlände för första gången fullastade tåg från städerna Pristina och
Urosevac till den makedonska gränsen. Därmed inleddes en vecka av en
ofattbart växande flyktingström. Långfredagen den 2 april anlände
40.000 flyktingar till den makedonska gränsen och påskaftonen den 3
april ytterligare 45.000. Samma dagar anlände 20.000 resp 50.000
flyktingar till Albanien.
När Jugoslavien natten mellan den 6 och 7 april stängde gränsstationerna
från Kosovo hade 430.000 flyktingar lämnat provinsen på knappt två veckor.
Över 260.000 hade tagit sig till Albanien, 120.000 till Makedonien och drygt
35.000 till Montenegro.
Vittnesmålen från de flyende var samstämmiga. Serbisk militär, polis eller
paramilitära styrkor men också serbiska grannar hade givit flyktingarna ett
fåtal minuter för att ge sig iväg från sina hem. Allt av värde togs ifrån dem
och deras hem eller gårdar brändes och raserades. Misshandel och döds-
skjutningar ägde rum för att ytterligare sätta skräck i de flyende. Omfattande
rapporter om systematiska våldtäkter förekommer. ID-handlingar, pass och
andra registreringsbevis liksom registreringsskyltar till bilar har fråntagits
de
flyende för att de inte längre skall kunna hävda sin identitet och därmed rätt
att återvända.
Den 20 maj fanns enligt UNHCR 433.400 flyktingar från Kosovo i
Albanien, 227.500 i Makedonien och 64.000 i Montenegro. Endast 54.500
flyktingar har fram till denna dag per flygtransport fått skydd i något annat
europeiskt land utanför Balkan.
Redan ett par veckor efter det att massdeportationerna från Kosovo
påbörjats kom uppgifter om att hundratusentals - enligt vissa uppgifter upp
till en halv miljon - människor befinner sig på flykt inne i Kosovo utan
möjlighet att ta sig ut. Dessa människor befinner sig sedan veckor utan tak
över huvudet och utan att kunna nås av humanitära hjälpsändningar. Deras
situation är därmed säkerligen än värre än de fruktansvärda tillstånd som
kunnat visas av internationella media från gränsövergångar och flyktingläger
i Albanien eller Makedonien.
UNHCR har vädjat till alla stater att hålla sina gränser öppna för flyktingar
från Kosovo. Inom EU har ett antal stater utlovat att ta emot flyktingar
främst från Makedonien upp till ett antal av 100.000. Utflygningen av
flyktingar från Makedonien har emellertid gått trögt. Endast ett fåtal länder
har tagit emot någon större del av dem man utfäst sig för. Fram till den 20
maj har Tyskland tagit emot drygt 12.200, Turkiet 7.500 och Norge 4.200.
Sverige har bara orkat ta emot 1.850 flyktingar under de första två
månaderna. Sammanlagt har endast 54.500 flyktingar fått lämna Makedonien
för ett land utanför Balkan.
5 Flyktingmottagandet
Alltsedan slutet av 80-talet har många Balkanexperter uttalat sig om att
den verkligt stora humanitära katastrofen kommer att äga rum just i
Kosovo. Redan för ett år sedan varnade många för att den snabbt
försämrade situationen i Kosovo skulle kunna leda till den största
flyktingkatastrofen i Europa sedan andra världskriget. Några talade om
upp till 1 miljon flyktingar om krig skulle bryta ut i Kosovo.
Trots detta tycks flyktingkatastrofen i Kosovo och särskilt omfattningen av
denna ha kommit fullständigt överraskande för omvärlden. Detta lämnade
såväl Albanien som Makedonien, två av Europas fattigaste länder med
mycket begränsade resurser, närmast ensamma att inledningsvis hantera en
övermäktig uppgift. Under de tio första dagarna anlände 320.000 flyktingar
till Albanien och Makedonien. Bara under de tre påskdagarna 2-4 april
anlände nästan 200.000 flyktingar.
5.1 60.000 stående på en åker vid Blaze
Makedonien hade redan tidigare förklarat sig ha möjlighet att härbärgera
högst 20.000 flyktingar. Detta baserade regeringen dels på landets små
ekonomiska resurser, dels på den politiskt känsliga etniska balansen
mellan slaviska makedoner (65%) och albaner (25%). Påsken 1999 fanns
120.000 flyktingar från Kosovo i Makedonien (6% av Makedoniens
folkmängd). Helt otillräckliga resurser och kompetens på den
makedonska sidan tillsammans med en helt otillräcklig närvaro,
planering och samordning av de internationella resurserna medförde
fullständigt oacceptabla förhållanden för de uppemot 60.000 flyktingar
som blev stående på en åker vid gränsövergången vid Blaze.
Natten mellan den 6 och 7 april flyttades 60.000 människor av
makedonska myndigheter från leråkrarna vid Blaze till flyktingläger i
Makedonien, till Albanien och i en del fall till Turkiet. Tömningen skedde
under bryska förhållanden på bara några timmar. Fullständigt oacceptabelt
kom familjemedlemmar, även barn, att skiljas från varandra. I en del fall
hamnade de i olika mottagarländer. Samtidigt står det helt klart att
förhållandena vid Blaze blivit så olidliga sanitärt och försörjningsmässigt att
en snar förflyttning var oundgänglig.
Den internationella närvaron var inte på något sätt dimensionerad eller
planerad för den omfattning som flyktingtillströmningen fick. UNHCR, som
har ett automatiskt mandat att vara s k "lead agency" vid flyktingkatastrofer,
kunde inte på något sätt leva upp till den rollen. Det blev än mer påtagligt vid
den successiva tillströmningen av hjälpteam från ett stort antal ideella
hjälporganisationer.
Också i Albanien rådde inledningsvis stora svårigheter med tillförsel och
samordning av hjälpinsatser. Detta försvårades ytterligare av de mycket
bristfälliga logistiska förhållandena i Albanien. De första flygburna hjälp-
sändningarna fick lastas ur för hand på Tiranas flygplats. Vägförbindelserna
med norra Albanien, dit flyktingarna anlände, är mycket dåliga och
ansträngda. Samordningen av hjälpinsatser i Albanien har successivt
förbättrats genom bl a det samarbete som sker i den särskilda "emergency
group" som inrättats av regeringen och i vilken också de internationella
hjälporganen ingår.
Redan före den 24 mars 1999 bodde flera tiotusentals kosovoalbaner
hemma hos familjer i såväl Albanien som Makedonien. Sedan flyktingvågen
inleddes har ytterligare många tiotusentals flyktingar fått en fristad i
albanska
hem i dessa båda länder. Denna humanitära insats av enskilda albanska
medborgare i Albanien och Makedonien för flyktingar som sökt fristad i
deras länder måste framhållas också i ett europeiskt perspektiv. Det stöd som
dessa albanska värdfamiljer kan få är mycket begränsat eller helt obefintligt,
varför situationen i många fall snart kan komma att bli mycket svår.
5.2 Flyktingläger utnyttjade till bristningsgränsen
En stor och ökande andel av flyktingarna från Kosovo tvingas bo i
flyktingläger, som inledningsvis på ett förtjänstfullt sätt upprättades av
befintliga Nato-trupper. Lägrens kapacitet är emellertid utnyttjad till
bristningsgränsen, varför inte minst de sanitära förhållandena är svåra.
Eftersom sommartemperaturerna i såväl Albanien som Makedonien ofta
uppgår till 35 grader eller mer finns det anledning att hysa stor oro inför
vilka förhållanden som då kommer att råda för fler hundra tusen
flyktingar i dessa läger. I Albanien har t ex förekommit kolera de senaste
somrarna redan innan den nu rådande flyktingkatastrofen.
Alla inblandade parter har som mål att flyktingarna från Kosovo skall
kunna återvända hem snarast möjligt. Fördrivningen av albaner från Kosovo
har emellertid i stor utsträckning skett samtidigt som hus och gårdar bränts
ned eller raserats. Många städer i Kosovo framstår som rena spökstäder med
knapp ett enda helt eller beboeligt hus. Den massiva etniska rensningen
inleddes precis när snösmältningen gjorde stora folkförflyttningar möjliga.
Det innebär också att sådd och odling inte hunnit påbörjas innan den stora
landsbygdsbefolkningen tvingades iväg.
Detta gör att om inte återuppbyggnad och andra hjälpinsatser kommer
igång mycket snart, så att människor som återvänder hem kan få tak över
huvudet och mat för dagen, blir flyktingarnas möjligheter att återvända till
sina hem i Kosovo innan vintern börjar i oktober mycket små. Det är därför
hög tid att börja planera för hur hundratusentals flyktingar skall kunna
tillbringa den kommande vintern utanför Kosovo, även om detta är politiskt
föga tilltalande. Och vintern på Balkan kan vara lång och kall. På Balkan kan
en lång het sommar avlösas av en lång kall vinter. Att bygga tillfälliga
bostäder åt så många människor tar flera månader.
Det är på många sätt bäst för flyktingarna från Kosovo om de kan få ett
första skydd i de grannländer de tagit sin tillflykt till, så att de så snart
som
möjligt kan beredas möjlighet att återvända hem. Mot bakgrund av det
scenario som visats är detta föga troligt, och de mycket svåra förhållanden
som kan förväntas i de överbefolkade flyktinglägren både i sommar och i
vinter gör att det måste finnas en hög beredskap i främst det övriga Europa
att ytterligare kunna ta emot flyktingar åtminstone för temporär vistelse.
Europas länder måste här visa att ansvaret för flyktingarna från Kosovo är ett
gemensamt ansvar. Frågan om "burden sharing" måste bli en uppgift för alla
Europas länder.
Hur stort behovet av att ta emot flyktingar i andra länder i Europa kan bli
är svårt att uttala sig om. Sannolikt kommer betydligt större anspråk att
kunna ställas än de utfästelser som Europas regeringar hittills gjort. Sveriges
utfästelse att kunna ta emot upp till 5.000 flyktingar är därför med stor
sannolikhet otillräcklig begränsning. Under de två första månaderna av
flyktingkatastrofen i Kosovo har Sverige dessutom visat sig tillhöra de länder
som haft särskilt svårt att fullgöra ens dessa utfästelser. Det får inte bli så
att
Europas regeringar blundar för de mänskliga lidandena i flyktinglägren på
Balkan och väljer att lurpassa på varandra i budgivningen om sin andel av
Europas "burden sharing".
Milosevic har genom den nu genomförda etniska rensningen också berövat
de flesta kosovoalbanska flyktingar deras identitet, genom att ta ifrån dem
alla slags identitetshandlingar. Därmed försvåras avsiktligen möjligheterna
att kunna återvända. Det är därför viktigt att en ordentlig registrering sker av
alla flyktingar så att deras identitet kan fastställas. Det underlättar också
möjligheterna för familjemedlemmar som skilts åt att återförenas. Milosevics
brott mot flyktingarna får inte i sin tur tas till intäkt för att Europas länder
skall försvåra för flyktingar som vill söka en fristad på annat håll eller
återförenas med anhöriga, som redan har uppehållstillstånd i annat europeiskt
land.
Särskilt frågan om kosovoflyktingars åtminstone tillfälliga återförening
med anhöriga i olika europeiska länder, bl a Sverige, får inte innebära att
utfästa kvoter begränsas så att de utesluter flyktingar i Albanien med
anhöriga i Sverige. Svenska myndigheter måste ha resurser såväl i
Makedonien som i Albanien som på ett smidigt och humant sätt underlättar
för flyktingar att få sin sak prövad för åtminstone tillfällig vistelse i
Sverige.
6 Situationen i grannländerna
Än en gång har det visat sig i hur hög grad de olika delarna av det forna
Jugoslavien - Slovenien undantaget - berörs av varandra, och hur
omöjligt det är att söka lösa en konflikt i sänder och tro att det inte i sin
tur får konsekvenser någon annanstans. Krigen i Slovenien och särskilt i
Kroatien skapade förutsättningar för kriget i Bosnien-Hercegovina.
Freden i Dayton innebar att barometern pekade mot storm i Kosovo.
Kriget i Kosovo kan komma att få allvarliga konsekvenser för såväl
Albanien, Makedonien som Montenegro.
6.1 Makedonien
Makedonien var bytet som Serbien, Bulgarien och Grekland slogs om i
Balkankrigen som föregick första världskriget. Makedonien blev en
delrepublik i Titos Jugoslavien. Sedan Makedonien och Bosnien-
Hercegovina misslyckats i sina strävanden att hålla samman Jugoslavien
och Slovenien och Kroatien erkänts internationellt, valde även dessa två
delrepubliker att i början av 1992 förklara sig självständiga. Milosevics
serb-nationalistiska politik skrämde dem från att bli kvar ensamma med
honom. Makedonien (2,1 milj invånare) var den enda delrepublik som
uppnådde självständighet på fredlig väg, och den jugoslaviska armén
drog sig tillbaka.
Makedoniens självständighet vann inte internationellt erkännande förrän
1995 sedan Grekland i tre år blockerat EU från ett erkännande. Makedonien
var Jugoslaviens fattigaste delrepublik. FN:s blockad mot rest-Jugoslavien
under kriget i Bosnien och Greklands blockad av Makedonien skar effektivt
av landet från dess enda naturliga handelsvägar söderut till de grekiska
hamnarna och norrut genom Jugoslavien. Det redan tidigare fattiga
Makedonien kom därför att helt oskyldigt drabbas mycket hårt av krigen i de
forna Jugoslavien, trots att landet stod helt utanför. Arbetslösheten beräknas
ligga runt 30%.
Till de svåra ekonomiska förhållandena kommer den känsliga etniska
balansen mellan de slaviska makedonerna (ung. 65%) och albanerna (ung.
25%). Albanerna är framför allt bosatta i västra Makedonien längs den
albanska gränsen och upp emot Kosovo. Albanerna anser sig på goda
grunder åsidosatta i Makedonien och eftersträvar ett likaberättigande med
makedonerna som statsbildande folk.
Parlamentsval hölls 1994 och 1998. Efter valen 1994 bildade de forna
kommunisterna och det moderata albanska partiet regering. Samregerandet
lyckades trots en del våldsamma incidenter bl a kring frågan om ett
albanskspråkigt universitet i Tetovo hantera den etniska frågan på ett fredligt
sätt. Vid valen hösten 1998 vann höger-center-oppositionen, som valde att
bilda regering med det mer radikala albanska partiet.
Maktskiftet skedde helt lugnt i ordnade former. Den nya regeringen
vinnlade sig om att undanröja konfliktämnen mellan de etniska grupperna
och att förbättra relationerna till grannländerna. Sedan 1995 har landet sakta
påbörjat en ekonomisk utveckling som skulle bidra till att minska utrymmet
för inre spänningar. 1997 var BNP/capita 1.090 US dollar.
Flyktingströmmen till Makedonien sedan slutet av mars har i ett slag
förändrat förutsättningarna. Ett par hundra tusen albanska flyktingar från
Kosovo som blir kvar i landet skulle påtagligt förändra den etniska balansen
- inte minst i många kommuner. Ett stort antal flyktingar som blir långvariga
i flyktingläger i Makedonien befaras av många kunna radikalisera en
palestinskliknande situation.
Sympatierna för UCK och släktrelationerna mellan albaner i Makedonien
och Kosovo gör vidare, att många befarar att UCK skall etablera sig också på
den makedonska sidan, om inte annat så i form av baser eller
genomgångsleder men också som rekryteringsområde, vilket skulle utgöra ett
klart destabiliserande inslag.
Den stora flyktingnärvaron kan också innebära en stor påfrestning på den
makedonska ekonomin. Då en stor del av den makedonska statsbudgeten
utgörs av statliga löner och av pensioner skulle ökade utgifter för flyktingar
omedelbart komma i direkt konflikt med den inhemska befolkningens
intressen.
Det är mot denna bakgrund som den makedonska regeringen förklarat att
den inte orkar med mer än 20.000 flyktingar. Det är därför den kräver av
omvärlden att den ställer upp och tar emot flyktingar som kommit till
Makedonien. Särskilt som Makedonien inte anser sig vara inblandat i det
som utlöste den stora flyktingvågen, utan endast som oskyldigt drabbat.
De indirekta ekonomiska konsekvenserna för Makedonien av den
pågående konflikten är mycket stora. En stor del av såväl det makedonska
jordbruket som den makedonska industrin är beroende av Jugoslavien dels
som avsättningsmarknad och som råvaruleverantör, dels som genomgångs-
land till de europeiska marknaderna. Kriget och de därmed följande
sanktionerna mot Jugoslavien innebär att Makedonien återigen avskärs sin
livsnerv. En prognostiserad tillväxt på närmare 5% har de senaste veckorna
som följd av kriget i Kosovo förbytts i negativ tillväxt för det hårt drabbade
Makedonien.
Det är viktigt att Makedonien får ett snabbt och tillräckligt internationellt
stöd för att omedelbart kunna hantera flyktingkatastrofen. Det är också
angeläget att Makedonien främst av andra europeiska länder avlastas en
betydande del av flyktingomhändertagandet för att undvika en fortsatt
destabilisering av landet. Men det är också mycket angeläget för fortsatt
stabilitet i södra Balkan att Makedonien också ges ett mer långsiktigt inriktat
stöd till en fortsatt ekonomisk och social utveckling.
Slovenien, som slapp undan med ett par dagars kort krig vid själv-
ständigheten 1991, förhandlar i första grupp om EU-medlemskap och finns
också bland de hoppfulla potentiella framtida Nato-medlemmarna. Make-
donien är den enda av Jugoslaviens gamla delrepubliker som trots svåra inre
och yttre påfrestningar undvikit att dras in i väpnad konflikt. De interna
etniska problemen har också hanterats på ett stabiliserande sätt. Regerings-
skiftet efter valen 1998 genomfördes i ordnade former. Det vore därför en
fullt logisk signal såväl till Makedonien som till övriga Balkan att
Makedonien nu får möjlighet att börja förhandla om EU-medlemskap på
samma sätt som andra öst- och centraleuropeiska stater.
6.2 Albanien
Albanien återuppstod ur det ottomanska imperiet efter första världskriget,
men betydande områden bebodda av albaner kom att ingå i det nya
Jugoslavien (främst i Montenegro, Kosovo och Makedonien). Dessa
områden ingick under ett par år i Albanien under andra världskriget när
Mussolinis Italien ockuperade Albanien. Efter kriget återgick Albanien
till sin mellankrigstida omfattning. Under kommunisten Enver Hoxhas
hårdföra diktatur kom Albanien att bli Europas mest efterblivna och
fattiga land.
Kommunismen föll slutligen i Albanien i samband med valen våren 1992,
när Sali Berishas Demokratiska Parti kom till makten efter det att landet fallit
samman i allmän anarki. Albanien (3,3 milj invånare) kom även under
Berishas tid att sakna en fungerande demokrati. De politiska motsättningarna
till vänstern med Socialistpartiet (de forna kommunisterna) växte och ledde
till valbojkott 1996.
I början av våren 1997 återföll Albanien i ett tillstånd av anarki efter
kollapsen av de s k "pyramidspelen", som gjorde hundratusentals albaner
utfattiga. Efter det att socialistpartiet och dess samarbetspartner vunnit
parlamentsvalen 1998 valdes Rexhap Mejdani till ny president. Premiär-
minister är den blott 31-årige Pandeli Majko.
Även om den nya regeringen i Tirana anses ha goda ambitioner är
utgångsförutsättningarna efter Enver Hoxhas kommunistdiktatur och den
därpå följande anarkin i början av 90-talet liksom 1997-98 utomordentligt
dåliga. Albanien är Europas fattigaste land med en BNP/capita på 750 US
dollar. Den samhälleliga infrastrukturen som t ex kommunikationer och
vägar är helt nerkörd.
Även om det inte finns några etniska invändningar i Albanien mot att
tillfälligt ta emot flera hundra tusen kosovoalbaner är det givet att
mottagandet tär på mycket knappa resurser såväl för samhällsapparaten som
för den enskilde. Regeringen i Tirana har inte kontroll över hela landet, och
definitivt inte i de norra delarna upp emot Kosovo, där Sali Berisha fort-
farande utövar stort inflytande. UCK torde också i rätt hög utsträckning
kunna röra sig som den vill utanför myndigheternas kontroll i Albanien.
Det är viktigt att också Albanien får ett snabbt och tillräckligt stöd för att
kunna ta hand om flyktingarna från Kosovo. Likaså är det viktigt att
Albanien får ett mer långsiktigt inriktat stöd för att successivt kunna
utvecklas ekonomiskt och stabilisera sina samhällsfunktioner.
6.3 Montenegro
Montenegro (65 000 invånare) utgör den ena av rest-Jugoslaviens två
delrepubliker (den andra är Serbien) och är dess kontakt med Adriatiska
havet där den jugoslaviska flottan har sin hemmahamn. Montenegro
följde lojalt Serbien och Milosevic fram till Dayton-freden. Den unge
premiärministern Milo Djukanovic började då distansera sig för att
närma sig väst och ta Montenegro ur konsekvenserna av den
internationella blockaden mot Milosevic.
Djukanovic vann ytterst knappt presidentvalet mot den Milosevic-trogne
Momir Bulatovic hösten 1997 och har sedan dess allt mer frigjort sig från
Belgrads inflytande. En mer kraftfull ekonomisk reformpolitik har inletts.
Djukanovic har också inlett samarbete med det Demokratiska Partiet i
Serbien, vilket gör att de tillsammans utgör den främsta oppositionen mot
Milosevic i Jugoslavien. Djukanovic har också kritiserat Milosevics politik i
Kosovo och hållit Montenegros gräns mot Kosovo öppen för flyktingar
därifrån, f n ungefär 65.000.
Nato-bomningarna mot Jugoslavien har också riktat sig mot federala
militära mål i Montenegro. Internationella sanktioner mot Jugoslavien
drabbar också Montenegro. Milosevic har bytt ut befälhavaren för den
jugoslaviska armén i Montenegro mot en mer pålitlig general. Många befarar
att Milosevic i något läge skall vända sig mot Djukanovic och få honom
ersatt i någon form av statskupp och därmed bli av med sin främsta
inrikespolitiska motståndare i Jugoslavien.
Det är viktigt att Montenegro också får stöd till mottagandet av flykt-
ingarna från Kosovo. Det är vidare viktigt att det ges tydliga signaler om att
omvärlden kommer att bistå Djukanovic i hans reformpolitik, så snart de
pågående krigshandlingarna tagit slut.
6.4 Ekonomiska konsekvenser av kriget i Kosovo
Länderna i det forna Jugoslavien har endast börjat hämta sig från krigen
91-92 och 92-95. Ekonomiska reformer har påbörjats. Från mycket
dåliga utgångslägen har flera länder börjat få en ekonomisk tillväxt,
nödvändig för en ekonomisk och social utveckling som minskar interna
och externa motsättningar. Det är bara det av krigen och de
internationella sanktionerna hårt drabbade Serbien som fortfarande gått
på knä. Bruttonationalprodukten i Serbien har halverats sedan 1989.
Flygbombningarna mot mål i Serbien och Kosovo slår det som återstår av
Jugoslaviens ekonomi i spillror. Men också Serbiens och Kosovos grann-
länder är konfliktens förlorare. De har alla varandra och kommunikations-
vägarna mellan sig som huvudelement i sin egen ekonomiska utveckling. Det
avgörande är givetvis hur långvarig konflikten i Kosovo kommer att bli, men
redan nu står klart att den ekonomiska utvecklingen kommer att minskas
drastiskt i flera av länderna, och allra mest i Jugoslavien.
För att möjliggöra för flyktingar att återvända till sina hem och för att
skapa förutsättningar för en stabil fred och utveckling kommer det att krävas
en massiv insats för återuppbyggnadsarbetet på Balkan. Ett omfattande
program för stöd till och återuppbyggnad av länderna på Balkan bör
planeras. Det ska kunna sjösättas omedelbart efter ett krigsslut. Ett sådant
program aviserades vid Nato-toppmötet i Washington och även om alla
bidrag är välkomna förefaller det naturligt att huvudansvaret för detta
program tas av EU och dess medlemsländer. Programmet bör inkludera
möjligheten för länderna att bli associerade medlemmar i EU, med sikte på
senare medlemskap. Makedonien bör - med tanke på det framgångsrika sätt
landet hanterat sin mycket svåra situation under flera år - ges möjlighet att
omedelbart få förhandla om medlemskap, alltså bland de länder som
förhandlar i första gruppen. Under förutsättning att Serbien får en politisk
ledning som arbetar för fredlig samlevnad och demokratisk utveckling, är det
viktigt att också Serbien får del av detta återuppbyggnadsstöd utan någon
diskriminering.
7 Fred på Balkan
Människor på Balkan är inte mera krigiska eller blodtörstiga än andra
människor. Krigen på Balkan det senaste seklet har alla ägt rum under
kraftig medverkan från Europas stormakter, som alla haft starka
strategiska intressen i gränsdragningar och maktbalans på Balkan.
På samma sätt som Tito-Jugoslaviens ekonomiska och därefter institu-
tionella sönderfall gav grogrunden till de skrupelfria nationalistiska
extremister som i ord och handling verkade för etnisk rensning i ruinerna av
Jugoslavien, så är det bara genom ekonomisk och social utveckling och
uppbyggnad av demokratiska institutioner inom ramen för ett ständigt vidgat
europeiskt samarbete som en varaktig fred och fredlig samlevnad kan byggas
på Balkan vid tröskeln till ett nytt sekel.
Gamla historiska myter och oförrätter dröjer kvar, men framför allt har
spåren från de fruktansvärda krigen och övergreppen under 90-talet satt
djupa sår i människorna. Det krävs ett långsiktigt och tålmodigt försonings-
arbete för att förhindra nya återfall i etniskt hat. Här finns många värdefulla
lärdomar att dra från det arbete som skedde efter andra världskrigets slut. De
utbytes- och kontaktprogram som utvecklades mellan ungdomar i Tyskland
och dess grannstater, särskilt Frankrike, kan här kanske tjäna som förebild.
Särskilt viktigt är det att erbjuda den serbiska ungdomen möjligheter att bryta
isoleringen och öppna Europa för den.
Ideella organisationer och folkrörelser bör ges goda möjligheter att arbeta
för kontakt och försoning över 90-talets etniska murar över hela det forna
Jugoslavien. Det bidrar till att skapa starka nätverk i ett allt starkare civilt
samhälle, något som saknades nästan helt, när det forna Jugoslavien bröt
samman. Även politiska partier bör söka och utveckla samarbete med
demokratiskt inriktade partier och/eller rörelser i alla stater i det forna
Jugoslavien och alldeles särskilt i Serbien.
Folken på Balkan är inte mer krigiska än andra folk. Siktet måste vara
inställt på fred och samexistens. Förutsättningarna för fred i Kosovo måste
vara dessa:
- att alla flyktingar ges möjlighet att återvända hem
- att serber och andra minoriteter i Kosovo ges möjlighet att bo kvar
- att Kosovo demilitariseras
- att en internationell militär övervakning etableras i Kosovo
- att återuppbygga de demokratiska politiska strukturerna i Kosovo
- att inga gränsändringar får ske
- att alla krigsförbrytare ställs inför rätta i Haag.- 10F- P
8 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om svenskt deltagande i en internationell
fredsstyrka i Kosovo,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en ökad beredskap hos Europas regeringar
att i en plan för gemensam "burden sharing" ta emot fler
flyktingar från flyktinglägren i Makedonien och Albanien,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om återförening av kosovoflyktingar i såväl
Makedonien som Albanien med anhöriga i Sverige,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att inte försvåra möjligheterna att besöka
Sverige för kosovoflyktingar som blivit av med sina
identitetshandlingar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tydliga signaler om ökat stöd till
Makedonien, Albanien och Montenegro,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett omfattande program för stöd till och
återuppbyggnad av länderna på Balkan,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stöd till ideella organisationer, folkrörelser
och politiska partier i arbetet för kontakt och försoning och
bildandet av civila, demokratiska nätverk i det forna
Jugoslavien.