Den 27 april beslöt Europeiska rådet om att inskränka vissa ekonomiska förbindelser med Förbundsrepubliken Jugoslavien, vilket innebar att den svenska riksdagen måste ändra på dåvarande bestämmelser om straff i sanktionslagen. Vänsterpartiet ansåg därvid att sådana förändringar i sanktionslagstiftningen endast kan genomföras om ekonomiska eller andra sanktioner grundar sig på beslut eller rekommendationer av FN:s säkerhetsråd. Det beslut om sanktioner som Europeiska rådet beslutade om den 27 april gick längre än de av FN beslutade sanktionerna. Utrikesutskottets majoritet var dock för att man tillfälligt skulle förändra den svenska sanktionslagstiftningen. Vänsterpartiet reserverade sig mot utskottsmajoritetens beslut. Riksdagen beslöt att anta en tillfällig sanktionslagstiftning. Nu föreligger en proposition från regeringen (Prop. 1998/99:27 Ändringar i lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner) om att man skall besluta om en permanent förändring i den svenska sanktionslagstiftningen som ligger i linje med den förändring som förelåg tidigare i år.
I denna proposition står följande att läsa:
De (sanktionerna) har oftast fattats med anledning av ett FN-beslut, men på senare tid har medlemsstaterna i rådet i några fall fattat beslut om sanktioner utan ett föregående beslut eller en rekommendation av FN:s säkerhetsråd.
Meningen är en smula försåtligt formulerad. Den ger intryck av att det vid ett flertal tillfällen i Europeiska rådet fattats beslut om sanktioner som saknar stöd i FN-beslut eller FN- rekommendationer. Man kan få för sig att det nästan blivit praxis att Europeiska rådet förfar på detta sätt i sanktionsfrågor. Så är inte fallet. Oss veterligen har det som beskrivs i citat faktiskt inte inträffat mer än en enda gång - just i samband med sanktionerna mot Förbundsrepubliken Jugoslaviens uppträdande i Kosovo under våren och sommaren 1998. Propositionens beskrivning om Europeiska rådets arbete är därför inte med verkligheten överensstämmande.
Vidare beskrivs i propositionen beslutsordningen inom EU när det gäller GUSP (Gemensamma Utrikes- och Säkerhetspolitiken). Enligt Amsterdam- fördraget skall huvudregeln alltjämt vara att beslut inom ramen för GUSP fattas med enhällighet (artikel J 13.1). I syfte att effektivisera beslutsfattandet införs emellertid en möjlighet att fatta beslut om gemensamma åtgärder eller en gemensam ståndpunkt med kvalificerad majoritet (artikel J 13.2). Av denna skrivning kan man inte dra någon annan slutsats än att vad som sägs i artikel J 13.1 omedelbart upphävs i artikel J 13.2. Med hänvisning till "effektiviteten i beslutsfattandet" kan man utan större problem upphäva kravet på enhällighet, varför man rimligen inte kan uppfatta skrivningen på annat sätt än att det som kallas "en huvudregel" i realiteten endast är byråkratiskt blomsterspråk.
Det finns nu visserligen ytterligare ett krav för att man inom Europeiska rådet skall få möjlighet att fatta beslut med kvalificerad majoritet. Beslut med kvalificerad majoritet får endast fattas i de fall det finns en "gemensam strategi" utformad i frågan. Men vad är en gemensam strategi och i vilken grad står ett fattat beslut i överensstämmelse med en sådan? Svaren på dessa båda frågor kan inte grunda sig på annat än bedömningar - sannolikt en kvalificerad majoritets bedömningar. Här finns således anledning att fråga sig: Vad tar sig en minoritet till i en sådan situation?
Propositionen skriver: "En medlemsstat kan av viktiga och uttalade skäl som rör nationell politik motsätta sig att beslut fattas med kvalificerad majoritet." De skäl som en minoritet har måste uttalas, proklameras, uppenbarligen för att sedan granskas, nagelfaras och bedömas. Därefter skall fattas beslut om de anförda skälen kan bedömas som viktiga. Vem gör den bedömningen?
Av alla dessa lösa och luddiga skrivningar kan vi inte finna annat än att EU syftar till att vara en enhetlig organisation i sitt uppträdande, men knappast när det gäller uppfattningar. Vänsterpartiet har tidigare i andra sammanhang kritiserat det demokratiska underskottet inom den europeiska unionen och pekat på inskränkningar i den nationella självbestämmande- rätten. Enligt vår uppfattning ska inte den europeiska unionen tillförsäkras mer makt över ländernas ställningstaganden i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Sanktionsbeslut ska därför grundas på beslut eller rekommendation av FN:s säkerhetsråd.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att avslå proposition 1998/99:27 Ändringar i lagen om vissa internationella sanktioner.
Stockholm den 12 november 1998
Lars Ohly (v)
Murad Artin (v) Berit Jóhannesson (v) Stig Sandström (v)