Isbrytning är med hänsyn till våra klimatförhållanden en
oundgänglig verksamhet för att medge vintersjöfart på
framför allt hamnarna efter Norrlandskusten och i Vänern.
Vissa svåra vintrar krävs isbrytning även i andra sydligare
delar av landet. Sjöfartsverket har sedan början av 1970-talet
kunnat svara upp till målsättningen att genom
isbrytningsservice ge förutsättningar för sjöfart året runt på
alla viktiga svenska hamnar. Denna pålitlighet i villkoren för
vintersjöfart har varit av avgörande betydelse för bl.a. den
svenska skogsindustrins exportskeppningar, som kunnat
byggas upp på effektiva sjötransportsystem. Isbrytningens
betydelse för transporterna i nordliga farvatten har också
uppmärksammats av EU. I de riktlinjer som gäller för
utvecklingen av det s.k. Transeuropeiska transportnätverket
(TEN-T) har fastlagts att isbrytning norr om 60:e
breddgraden räknas till sådan infrastrukturverksamhet som
går in under TEN-begreppet.
Den svenska infrastrukturen till sjöss - i stort sett Sjöfartsverkets verk-
samhetsområde - finansieras, till skillnad från vad som gäller i övriga
Europa, fullt ut med avgifter på sjöfarten. Samtidigt innebär de principer som
riksdagen lagt fast för avgiftssystemets utformning, att enhetliga far-
ledsavgifter skall tas ut oberoende av kostnaderna för det enskilda farleds-
avsnittet eller kustområdet. I praktiken innebär detta att de trafikstarka
delarna av landet -väst- och sydkusten - får bära kostnader som i allt
väsentligt hänför sig till andra delar av landet. Isbrytningen är det tydligaste
exemplet på detta.
Isbrytningen har självfallet stor regionalpolitisk betydelse för Norrland.
Detta var också anledningen till att statsmakterna fram till i mitten av 1980-
talet finansierade denna verksamhet över statsbudgeten. Sedan dess har
emellertid successivt alltmer av kostnaderna för isbrytningen flyttats över till
avgiftsfinansiering, dock utan att några särskilda isavgifter tas ut. Sedan
flera
år tillbaka finansieras hela isbrytarverksamheten med farledsavgifter.
Kostnaderna för isbrytningen varierar med hänsyn till vintrarnas svårig-
hetsgrad och uppgår till mellan 150 och 200 miljoner kronor per år. Dessa
kostnader bärs idag till stor del av sjöfarten på våra väst- och sydkusthamnar.
Denna kostnadsbelastning, i kombination med den i Sverige jämfört med
andra Europeiska länder höga avgiftsbelastningen på sjöfarten, leder till att
de svenska hamnarna får allt svårare att konkurrera med utländska hamnar.
Särskilt för Göteborg och den transoceana trafiken är konkurrensen mot de
stora nordeuropeiska hamnarna mycket hård, vilket kan leda till att godset
omlastas i kontinenthamn och vidaretransporteras till Sverige i feedsystem
till lands eller sjöss. Sådana transportlösningar innebär sannolikt mer-
kostnader för transportköparna och kan dessutom antas leda till ökade sam-
hällsekonomiska kostnader i form av bl.a. högre miljökostnader.
Göteborgs hamn har aviserat betydande investeringsplaner för att utveckla
hamnverksamheten och bibehålla den transoceana trafiken. Kostnaderna för
isbrytningen och fördelningen av dessa kostnader på sjöfarten måste därför
ses i ett sådant större sammanhang.
Mot bakgrund av detta perspektiv och med hänsyn till isbrytningens stora
regionalpolitiska betydelse för Norrlandssjöfarten och därmed den svenska
basindustrin anser vi det rimligt att betydande delar av kostnaderna för is-
brytningen avlastas dagens avgiftsfinansiering och i stället tas över stats-
budgeten. Det finns samtidigt anledning att överväga former för att premiera
sådana fartyg som minskar kraven på statens isbrytarresurser.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skattefinansiering av isbrytarservicen.